Runola

RUNOLA

af

C. A. GOTTLUND

J. Simelii Enka, Helsingfors, 1840.

Till lugnets hem och fridens byar Går diktens skepp från Vandas strand; Bland ljusa moln och mörka skyar Syns Sångens Ö och Sagans Land.

Imprimatur: J. M. af Tengström.

Den studerande UNGDOMEN vid Kejserliga Alexanders-Universitet i Helsingfors. vänskapsfullt af Författaren.

Få nationer torde för det närvarande hafva, och få torde hafva haft, så många egentliga folkskalder som den Finska; och likväl sakna Finnarne hvad så många andra folkslag deremot äga, ett Sagans land för sina Skalder, en Sångens Ö, ett Guda-hem, om ock skapadt i inbillningen och sången. Att till någon del afhjelpa denna brist, har varit ursprungliga ändamålet med denna skrift.

Om denna brist i den Finska Sångare-verlden än möjligen skulle kunna förklaras derigenom, att Poesi och Skaldekonst var nationens allmänna egendomlighet, så dessa egenskaper mera voro att anses såsom en hos folket medfödd natur, än fullkomnande genom konst; och att följaktligen Skalderna, i detta fall, mera voro naturens barn än konstens, så skulle kanske derigenom till någon del kunna förklaras, hvarföre hos Finnarne saknas detta diktens land, såsom en skapelse af fantasin, i ersättning för den verkliga sällhet Skalderna fåfängt söka här på jorden; eller, med andra ord — så var måhända, på grund häraf, hela landet sjelft — detta Sagans och Sångens land.

Men äfven om en sådan förklaring möjligen skulle kunna antagas, så qvarstå likväl så många andra luckor och brister i den Finska myten och dikten, att man icke annorlunda torde kunna förklara detta, än derigenom: att Finnarne troligen fordom måtte hafva haft några föreställningar och begrepp, analoga med Grekernas och Romarenes om de Elyseiska fälten, Skandinavernas om Valhalla, Judarnes om Paradiset, o.s.v. ehuru dessa, under tidens längd, småningom förbleknat, och slutligen, med införandet af den Kristna Religionen — äfven till deras minsta spår försvunnit. Att numera, genom konst, vilja ersätta och söka såsom en Finsk folk-myt insinuera hvad sjelfva naturen af nationens legender redan saknar, eller hvad tiden hos oss redan till sista skärfven utplånat, kan blott under vissa villkor låta tänka sig. Att i likhet med Grekernas Olympus, Pindus eller Parnassus, i detta fall vilja lokalisera, eller idealisera, något ställe eller något berg inom landet[1] såsom Skaldernas helgade hem, kan numera icke gerna låta göra sig, likaså litet som i allmänhet att i detta afseende framkomma med en paramyt, emedan fiktionen, om den skall få naturen af myt, måste grunda sig på sjelfva traditionen, eller stödja sig på en annan sanning än den som blott finnes i dikten. Blott under ett villkor skulle jag likväl anse detta försök icke endast vara verkställbart och möjligt, utan äfven på sätt och vis lämpligt och ganska naturligt; och detta villkor har jag här sökt begagna.

Ehuru visserligen drömmarnes magi, i sig sjelf, är den friaste af alla fantasier, utan all inskränkning med afseende å tid och rum, är den likväl till sin natur bunden vid en viss verklighet, och ligger oss icke omedelbart gifven i den fria viljans disposition. De (drömmarne) måste nemligen stödja sig på en viss natur-nödvändighet, hvilken ligger lika mycket utom oss som inom oss, eller på en viss fysisk verklighet, ehuru denna verklighet, liksom skuggan, är till sin natur en fantom, en chimer, ett magiskt gyckel, hvarigenom de försätta oss i den närmaste beröring med sjelfva ande-verlden.

Såvida nu ingen kan tadla mig för det jag drömmer, icke heller, i thy fall, såsom sanning bestrida verkligheten af hvad jag sett i drömmen, så hoppas jag ock att en beskrifning på Runola, betraktad endast som en dröm, skall, såsom sådan, undgå all anmärkning, och blott för framställningen, eller omtalandet deraf, måste jag här hafva att svara. Eller med andra ord: om än det skulle anses otillbörligt, att vilja dikta om Gubben Väinämöinen annat, än hvad de gamla Runorna om honom veta att förtälja,[2] så måste det likväl vara en hvar lofligt, att åtminstone få drömma om honom; ock — annat har jag ju icke gjort; helst dikten, framställd under formen af dröm, aldrig gör anspråk, hvarken på historisk sanning å ena sidan, eller på artistisk förtjenst å den andra.[3]

Då nu den Finska Runan eller skaldekonsten, egentligen att tala, sällan och aldrig tillegnat sig den högre ståndpunkt som erbjuder sig i allusionen på en annan verld, på ett tillkommande lif efter detta, i tanken på en himmelsk lycksalighet, m.m. har hon i detta afseende sällan kunnat höja sig ifrån jorden, och ikläda sig någon högre karakter än den sjelfva naturen och språket anvist henne. Så länge Väinämöinen, såsom sjelf endast ett jordens skötebarn, förenade i sin person den högsta fullkomlighet för den Finska sången, så länge kunde icke heller denna hans sångarestämma blifva den rena, himlaburna; ty för att verkeligen kunna finna något högt och fullkomligt på jorden, måste man tänka sig, eller måste det äfven finnas, något analogt högre i himlen, eller utom jorden. Det är detta jag här vågat konstituera. Jag har nemligen vågat ställa Väinämöinen under en annan högre sångaremakt, under den allt omfattande Finska Sången och Skaldekonsten, personifierad och idealiserad i Runamoinens person. Väinämöinen är sjelf, till sin karakter, ännu för mycket enskild, och spelar i det hela en alltför underordnad roll, för att kunna uppträda och representera den högsta fullkomlighet af all Finsk skaldekonst. Jag har trott det dessutom vara nödvändigt, att Väinämöinen icke blott skulle jemföras med dem som i sång och stränga-spel voro inunder honom (emedan detta vore att nedsätta honom); utan äfven med dem som voro honom öfverlägsnare (hvilket vore att upphöja honom). Han har ju dessutom, i den mytiska Runan, mer än en gång varit i förlägenhet både på ord och råd; och äfven sjelf, i detta fall, någon gång erkänt bland andra en viss Anders Vipuinen för sin mästare. Men vare det härmed huru som helst, så hade en Orpheus aldrig uppstått på jorden, om det icke funnes en Apollo i himlen; och må Väinämöinen, af Finska Skalder, fritt vara den största på jorden, icke blott på sin tid — utan äfven på vår; men hvad Runamoinen är i himlen blir han ändock aldrig, såvida det hela alltid, äfven i detta afseende, måste vara större än hvar och en af sina delar.

I den Finska mytiska Runan förekomma visserligen ofta, ock nästan ständigt, allegorier och personifikationer, om just ej alltid af de högsta ideer och begrepp, så dock af öfversinliga och andeliga föreställningar; de sednare vanligtvis endast till ordet och namnet antydde, oftast blott uttryckte genom tillägget af stafvelsen tar. Sällan och aldrig får man der se dessa personer i detalj nogare och närmare beskrifne. Teckningen af dem, är endast en vink ett utkast, utan delineation och fulländning. Derföre kunna icke heller dessa i den mytiska Runan förekommande namn och personer hlifva föremål för skön konst, eller framställas till konsternas behandling, emedan Skalderna lemnat dem så till sägandes nakne ej blott på beklädning och omgifning, utan äfven på attributer och sinnebilder. Det vill dock synas som oss gjordes behof af något mera fulländadt äfven i denna del, i synnerhet om en inhemsk litteratur någonsin hos oss skall komma i flor; ty om vi Finnar någongång t.ex. skulle vilja genom målningar, medaljer, transparanger, plastiska arbeten, eller arbeten i basrelief, m.m. allegoriskt föreställa lyckan, hoppet, visheten, Finska språket och skaldekonsten etc. etc. personifierade i en mytisk framställning, så måtte vi väl härvid kunna finna och begagna egna bilder och föreställningar, heldre — än låna dem af Romare, Greker, Hinduer eller andra för oss främmande folkslag. Ett försök att småningom åtminstone till någon del undanrödja denna brist, genom öppnandet af en ny bana äfven i denna väg, har varit det andra hufvudändamålet med denna skrift; och endast bristen hos oss af skickligare figur- och historie-tecknare har förorsakat att vi icke här, enligt vår önskan, kunnat låta i stentryck medfölja teckningar af Onnetar, Toivotar, Tiijotar, Saunatar, Heinätär, Tarjotar, Väinämöinen och Runamoinen, m.fl. hvilka här omnämnas och till en del beskrifvas.

Oaktadt alla de rika skatter de Finska Sånggudinnorna verkeligen redan äga i sitt förvar, är likväl bristen ännu i ett afseende ganska stor. Ej blott all vår gamla folkpoesi, utan äfven allt hvad den Finska Sångens fatebur sedermera producerat, består blott i smärre lyriska stycken, äfven om ock dessa någongång skulle behandla ett mytiskt eller historiskt ämne. Någon originel större komposition af vidsträktare omfång har hos oss ännu icke sett dagen, hvilken man skulle kunna tillerkänna namnet af ett fulländadt konststycke. Vi hafva äfven i detta fall vågat försöket, och gripit oss an i afsigt att, så vidt möjligt, söka utvidga sången och skaldekonsten — åtminstone i en om ej mycket dock i en litet större skala än hittills; och detta har varit den tredje hufvudafsigten med denna skrift. Huruvida vi harutinnan lyckats, öfverlemne vi till Läsarn att bedömma.

Hvad slutligen sjelfva den af oss här begagnade Runometern beträffar, om hvilken man i sednare tider hört så många fält-rop både mot och med, så bör man till upplysning och sakkännedom kanske nämna: att Runan är, med afseende å formen, ursprungligen densamma; men att den divergerar något, och förekommer allmännast under tvenne skiljaktiga former, den rent Lyriska och den deklamatoriska eller retoriska; af hvilka den förra sjunges, och den sednare deklameras eller reciteras högt, eller ock frammumlas sakta och otydligt emellan tänderna, hvilket t.ex. sker vid häxerier, signerier och besvärjelser.[4] Skillnaden dem emellan är nog prekär och obestämd, och man kan i allmänhet anse den sednare ursprungligen uppkommen genom en depravation af den förra med afseende å metern, och att den väl i så måtto är mera vitiös, men äger deremot ofta i anseende till språket flere och större förtjenster[5] liksom den ock i allmänhet begagnas mera än den lyriska, ej blott af häxmästare oeh såkallade trollkarlar eller kloke män, utan äfven af alla dem som sakna röst och gehör.

Den lyriska Runan, hvilken så vidt möjligt vårdar både aksent och meter, skulle dock med allt detta i längden förefalla tröttsam och enformig, genom sin ständigt utkallande monotona entonighet (hvilket dock mindre märkes vid sjelfva sången, som icke mera vid deklamationen deraf) om icke Skalderna sökt bibringa den, så vidt som möjligt, en skiftande mångfald och omväxling, dels genom begagnande af hyperkatalektiska verser, dels genom korta och aksentlösa stafvelsers förlängande[6] eller aksentuerade (och stundom, tvertom, genom långa stafvelsers förkortande) eller genom en från det dagliga bruket omvänd konstruktions-ordning, medelst en slags egen omkastning af orden.[7] Bland dessa omväxlingar kan äfven räknas den såväl lyriska som deklamatoriska Runans egenskap att, någon gång genom sjelfva allitterationens momentela annihilerande, älska ett angenämt afbrott, eller ett ögonblicks frihet, från dess herrskande lagar.

Den retoriska Runan, hvilken vi ofta förut ehuru icke här begagnat, bekymrar sig i allmänhet mindre om den så kallade Runo-metern; men fordrar i det stället så mycket mera ett ovillkorligt och strängt iakttagande att, vid det patetiska uppläsandet deraf, inga missbruk och afsteg emot det rätta uttalet, eller språkets allmänna lagar, måtte äga rum. Liksom af den lyriska Runan, genom för få eller för många sfafvelser i versen, eller genom andra fel emot metern, småningom uppkommer en retorisk, så återfår man äfven lätt af den deklamatoriska Runan en lyrisk, endast genom en liten omkastning af orden, genom ömsom antingen användandet eller uteslutandet af pronominala suffixer, enklitiska partiklar, eller genom begagnande af epenthesis, diaeresis, syncope, apocope, parogoge och andra prosodiska figurer. Ja man finner slutligen, att samma Runa ofta förekommer under hvardera formen, och det ej sällan hos en och samma person; så nemligen att om t.ex. en bonde sjunger en Runa, begagnar han den lyriska formen, men deremot den retoriska om han skall uppläsa eller deklamera den; d.v.s. han förändrar på flere ställen verserna i hvardera fallet; i förra fallet, efter hvad sången fordrar — i sednare, efter hvad språket tillkommer. Häraf kommer det sig att mången, af missförstånd och okunnighet om detta sakens förhållande, velat bedömma och bestämma den Retoriska Runan efter alla den lyriskas former, och upphäft sig till domare i en sak den man icke kände.

Emellertid hoppas vi att de som af en slags förkärlek för såkallad qvantitet i Finsk vers (den de ändock sjelfve icke alltid kunna följa) vilja, med uppoffring af aksenten, skrifva sina hexametrar:

"Surkia mies, komiannäkö, naisuros, akkain hempu!"

eller:

"Louhiperään — paetos, jos araksi sä moititahanki,"

icke böra förarga sig, om andre, ehuru mindre svage för de nya skalde-ljuden, likväl någongång, till följd af hvad nyss blifvit nämnt, och med anledning af den såkallade licentia poetica, inrymma i Runosången, eller i den lyriska Runan, verser sådane som t.ex.

"Karkoita kivi-karillen"

eller

"Kulki kuin tammi kurikka"

hvilka i språket, såväl som i den retoriska Runan, naturligtvis måste läsas och uttalas helt annorlunda än de sjungas; och hvilka ingalunda här anföras såsom exempel att tjena till efterrättelse, men äro dock stundom användbare, och någon gång, för ombytes skull, till och med omtyckte.

Sluteligen och sist hafva vi trott — att, vid ett tillfälle då icke blott landets förnämsta läroverk begår sin största högtid, genom firandet af sin andra, betydelsefulla, sekular-fest, utan då den Finska parnassen, medelst fem promotioner inom de fyra fakulteterna,[8] på en gång liksom bestormas från alla sidor utaf lärde af alla grader, ja, vi hafva trott det Runotars helgedom icke måtte stå ödslig och tom; att — vid ett tillfälle, då vetenskap och konst, inom alla brancher, hos oss offentligen krönes, hyllas och ärebetygas — den finska Sånggudinnan icke borde lemnas af oss helt och hållet bortglömd, öfvergifven och förgäten. Väl hafva vi icke haft tillfälle att, efter vår önskan, hembära henne ett större och rikare offer; men våga dock hoppas, att hon icke bör misstycka denna lilla gärd, hvilken vi med tacksamhet vilja nedlägga på hennes altare; och då hon och landets skalder icke äga sig något tempel helgadt inom fäderneslandet, hafva vi varit nödsakade att söka det i ett aflägset fjerran.

Helsingfors den 24:de Juli 1840.

C. A. G.

Runola

I. Sången.

Skalden, missbelåten öfver den ällmänt visade liknöjdheten vid det Finska modersmålet, beklagar sig i detta afseende.

Yksin laulon, yksin soitin Runoja jo ruostunneita, Lauluja lakastunneita. Ei mua Suomi soitattanek, Omat lapset laulattanek, Mielytäk nykyiset miehet, Joita oarteet ajelloopi, Rahan-voitto raukaisoopi, Kateus teköö kapeiksi. — — —

Moni vaivainen valittaa, 10 Moni huokaa huoleessansa, Itkeepi kaiken ikänsä; Sill' on monta murheellista, Huolta kaiken karvallista, Monen-kirjavat kipuhut. Kuitennik kurjalla kullaik Joku tuttu turvaksensa, Joku tover' toivoksensa, Joka murheet murteloopi, Huolehet huojenteloopi. 20

Kyyhky hurjakin kujertaa Korressaan, pesän kokalla; Siinä suutaan surkutteloo, Toverinsa toivotteloo, Tulevaksi tuttavansa, Yhtyvän ystäväjänsä. Tuolta turkainen tuloopi, Mieli kulta kuunteloopi Siivellä sinertävällä, Purstolla punertavalla 30 Puoliso purjehteloopi, Tulla tuikkalehteloopi. Pesällehen peästyähän Kultansa kuiskutteloopi, Sulhonsa suloitteloopi Leukojen lepyttämällä, Siivien siroittamalla. Suuta toisen suikkaamalla.

Miesi mierukka minäpä Yksin laulan, yksin soitan, 40 Kielellä tällä omallain; Ei mua kukana kuulek, Eikä ykskään ystävänä; Kaikk'on veikot vieraistunna, Ouvoistut omat sukuini. — — — — — — — — — — — —

II. Sången.

Inslumrande under dessa sorgliga tankar, vanhelgar han ännu i sömnen allt som hos honom väckt och underhållit känslan och kärleken för den Finska skaldekonsten, då plotsligt — i drömmen — för honom framstår sjelfva den gamle Väinämöinen, talande honom till med tröstande ord.

Niinma kerran keski-yöllä Surkuttelin mun sukuni, INulitelinma kuinma nukuin; Vielä unessain utelin, Nukuksissain nurahtelin; Sitä kirvestä kiroilin Joka karsi kanteletta, Vesti soiton vempelettä, Lauvat lauluillen asetti; Sitä noitin, sitä moitin 10 Joka laitto laulujansa, Sommitteli sanojansa Iäksi ilon-teoksi, Suomalaisten suosioksi. Manaisin sitä nimeä Joka teki kielelleni Sulaksi minunkin suussain, Kuin ei syntynä syäni Kovaksi tahi kiveksi; Kuin ei keänyt kieleheni 20 Kankeaksi, kampelaksi, Jäntä jousen jäykkeemmäksi.

Säikähtinmä! Miesi seisoi Eissäin. — Soatanko sanoa? Ite vanha Väinämöinen, Parta pitkä, napa paksu, Hapset harmaat-hallavaiset; Lakki peässä Laulajalla, Käessä rukkaiset Runojan; Hanki vankan hartioilla, 30 Kinos kainalon kokalla, Nietos kummallaik kupeella; Kaikk' oil huulet huuhtehessa, Paijan-kaulus kalkkareissa, Lunta povessa Lumojan. Peälle viitta villavainen Vaski-vyöllä vyötettynnä; Vyöllä kirveensä kivisen Kulta kanteil kainalossa Hopein solkin solmittunna, 40 Kulta-lukolla lukottu. Tuoll' oil tuohiset jalassa, Virsut voaksan viisi kuusi, Tehyt tammen tarpeheista, Pihlan kuorista kuvotut; Pantu pajut paulohiksi, Virnat veännetty vitoiksi.

Sanoi: "poikani poloinen, Elä sukuisi suruilek, Elä moitik mahtiaisi! 50 Vielä laulajat Lapissa, Karjalassa kanteleita, Savossa runon-sanoja, Joski joku joukossamme Pitäis pilkkana puheensa, Kehnohonna kielellensä, Halpana runon halumme, Häpäisööpi tätä häntä; Josko muuan muukalainen Omistammekin olisi, 60 Joka sanat sorteloopi, Veärin kieltä käyttelööpi, Tuhnelloopi turvallansa, Märehtiipi tätä meillen, — Ei sanat sanoihin puutuk, Kieli kielehen kirouk.

"Vielä kytööpi kipuna Miehen monen mielehessä, Vielä liikkuupi lihani Monen poikoisen povessa, 70 Vielä venyypi vereni Suonihissa Suomalaisten; Kyvi porossa palaapi, Alle lieskan leimahtaapi."

III. Sången.

Väinämöinen föreslår Skalden att göra sig sällskap till de odödliges land, för att der, ännu en gång, i dess ursprungliga renhet, få höra det Finska språket, och den Finska lutans klara toner. Emot Norden ställes så deras tåg, der de bestiga öfversta toppen af ett fjäll. Här lössläpper Väinämöinen, genom sin trollkonst, väder och vind; och i en förfärlig orkan sammanstörtar alla luftens rytande stormar, hvilka han sedan åter gör spake, och sammantjudrar dem alla, genom sin magiska makt, i ett tjockt och digert moln, det han genom kraften af sin sång förmår att först sänka sig ned till fjällets spets, och sedan, efter det Väinämöinen sjelf, jemte dess följeslagare, uppstigit på sjelfva molnbädden, att åter höja sig — allt efter sångens stigande toner. Så börjades nu den luftiga färden genom rymdens toma regioner upp till sjelfva ljusets höjder.

Siitten sanoopi minullen, Sekä kielsi että käski, Puhettaan puhuamasta, Laulujaan laskettamasta: "Lähetäänpä kerran käymään Tuonnek tuonelan takoa, Kuollon kurjan kankahillen, Maillen manalan pyhillen, Voaroillen vanhojen miesten, Uroin uusillen majaillen, 10 Kanteleita kahtomahan, Vanhoja valittemahan, Lähe myöteni minun nyt Lauluja latelemahan, Suomea suloistamahan, Kieltämmö kehoittamahan, Kuuntelohon miten kuuluu; Kuinka puheet punnitahan Sanoihin sovitetahan, Virsihin virutetahan, 20 Laulut laillen laitetahan!"

Läksi moata salvamahan, Kesällistä kiertämähän, Talvista tavoittamahan; Polkeisipa pohjan moahan, Lapin loajallen salollen. Tunturihin tultuammo Nousi vuoren kukkulallen, Hanken vanhan hartioillen; Kahtoi itään, kahtoi länteen, 30 Kahtoi koarna-pohjoisehen; Ihaili sitä ilmoa Josta valo valkeneepi, Siunaili sitäik seätä Josta päivä paisteloopi.

Käen oikeemman ojensi Itäisihin ilmoihihin, Käsi vasinen vajuisi Lumisihin luoteisihin; Sanoipa sanoa kaksi, 40 Popotti puhetta kolme. Oikeemman ojettuahan, Pilvi ilmauntui ijässä; Vasemman vajottuahan Näkyi liennet luotehessa; Pohjoisessa pilven-pystö, Etelässä saen-sappi.

Ukko vanha Väinämöinen Vivahutti viisi kertoo Sormella nimettömällä, 50 Sakarillaan sai sanomat. Tuosta tuulet tuimentuivat, Syntyi myrskyt, läksi läiskyt, Pyry-ilmoja isoja, Tuli tuulen tuiskamia Vihurin viskoamia. Lännestäpä lempo nousi, Pakko poika pohjoisesta; Nousi meret ja mehätkin. Nosti moan niinkuin merenkin 60 Rajumahan, riehumahan; Ijät tulta iskemähän, Lännet vettä läikkymähän. Kaikki ilmat ilkiämmät, Kaikki koaret kauhiammat Vaelsivat vastatuksin, Kokountuivat kaikki yhteen.

Ukko vanha Väinämöinen Lukeili niitä lumoja, Sopotti niitä sanoja, 70 Joilla seätä säretähän, Tuulen kynnet kytkytähän. Likemmäksi pilvet liittiin, Liittivät, likentelivät, Pakahtuivat peällen toisten Paksuiksi kuin pilven pankko, Sakeeksi kuin suola-säkki.

Väinämöinen vanha miesi Hyppäis kyynnä kynnyksellen, Nousi kuin kana katollen, 80 Niinkuin oksallen orava. Minä pyöräytin perästä, Keikahtelin kärpäisennä. Alkoi laulujaan latella, Lukea pilven lumoja. Peästi pilvet pintehestä, Satamasta sapet kaikki, Veen-varat vuotamasta, Hattarat hajoamasta. Ukko lauloi loilutteli 90 Vanhoja lumo-sanojaan; Laulo päivän paistamahan. Laulo pilvet nousemahan. Pilvet nousi, päivä paisto, Yhtenään kynnet ylensiin; Ukko ylös kynnen kanssa Nousi kuin sumu suella, Kasteli aurinkon avulla; Nousi päivän, nousi toisen, Kohois kohta kolmannenkin 100 Ilmarisen ilmoihihin, Takoilian taivoihihin, Ilma-koarihin ikuisiin.

IV. Sången.

En närmare beskrifning på sjelfva denna deras resa genom etern. Samtal i anledning häraf de resande emellan. Väinämöinen underrättar slutligen Skalden att deras väg förde dem tili Runola, till detta diktens land, de Finska skaldernas Olymp.

Ensimmäisen päivän peästä Näkyi moata, näkyi mannut, Näkyi mehät ja meretkin. Toisen päivän peätettyä, Moa ja moailman malossa Sinitti niin kuin sinervo, Hiilui niinkuin hiiren häntä Rapisevan moan raossa. Päivän kolmannen perästä Kaikki varjot vaikenivat 10 Kaikki hoamut hajoisivat, Hälveni nämät hämärät. Sinisiksi silmät muuttui, Korvat kuulemattomiksi, Aivon autioks ajatus. — — — Ukko soitti, matka joutu, Aika kului, tie lyheni.

Yheksättä yötä kului, Kului päivee kymmenettä, Nähtiin tuolla taivaan alla 20 Pilkka pikkuinen pimiä Perhoisenna lentävännä, Kiiäten tulen-kipuna. "Väinämöinen veikkaseini Liekköön ilmassa itikka, Takiainen taivahassa?"

"Siin' on viitta viskattunna, Karsikko on kasvattunna Keski-tieIlä taivoisehen; Josta tuulet tuunetahan, 30 Ajan-kulut arvatahan, Matkan mutkat muistetahan."

"Niinkö vainen vanha miesi Jorottelet joutavia, Lasket vanhoja lorujais! Väinämöinen veikkoiseni Onko tuolla tuulen kuikka, Lemmon lintu lentämässä? Vai lie ahavan ajaja, Joka ajaa aurinkoa 40 Valkoisilla varsoillansa, Säistäväisillä sälöillään? Turpa tulta tuiskuapi, Suusta valkia valuupi."

"Siin' on silmä kaikkivallan, Taivaan napa naulattunna, Siinä syäinen sykööpi, Muna moailman makoopi."

"Niinkö vainen vanha miesi Jorottelet joutavia, 50 Lasket vanhoja satujais, Lapsen lauseita latelet. Sano suorilla sanoilla, Puhuk miesten mieleheksi, Miehen mieleksi minullen!

"Onko tuolla päivän peitös, Päivän peitös, kuun kuvaus, Jolt' on kuummeet syrjät syönyt, Piru pohjoa pilanna, Kehittänyt, keännyttänyt, 60 Salpanut savussa saunan, Riihessä ripustelunna, Mustaksi muutattelunna?"

"Siin' on Runolan hovia, Lauluin linna laitettunna Keski tiellä taivahalla, Tehty tähtien välillä Paistamahan, loistamahan Keskellen lavean luonnon; Ymmärrystä ylempänä, 70 Alempana aurinkoa, Väilyypi heijän välillä.

"Siinä oatokset asuuvat, Mielet miesten miettelöövät Tapaillessaan taivaan töitä, Luonnon töitä tutkittaissa.

"Siinä ilmassa isossa Lainehtii kuin sota-laiva, Purjehtii kuin hyväik pursi, Miten somat soittojamme, 80 Sitä-myöten nouseneepi; Kuten laihat laulujamme, Sitä-myöten laskeupi."

V. Sången.

Framkomst till Runola. Beskrifning härvid. Väinämöinen lyckas inkomma genom första porten. Förgården afmålas.

Siitten tuohon tultuamme, Pesään lauluin peästyämme, Olipa kuin kuu kehässä, Päivä suuressa sumussa. Ympärillen aita pantu, Lukin verkkona kuvottu, Seipähitäk seisomahan, Visoitak vivahtamahan.

Pisteet tehty pistoksista, Ammuksista aita pantu, 10 Keärmein nimillä nioittu, Sammakkoin sala-sanoilla.

Noitumus oil aijan peällä Kiini-kirottu kovasti; Taikaus monen tapainen Pantu peällen kaksin kerroin, Jotta velhot välttäisivät, Pelkäisivät heikko-päiset, Kavahtais katehet kaikki.

Kuus oli kujoa tuolla, 20 Portti kunkin kujan suussa; Pirran kaitehen kapeempi, Korpi kuusen korkiampi, Loihtein lumoilla lukottu, Salpattu Lapin sanoilla.

Väinämöinen vanha miesi Potkais portin polvellansa, Päristeli perällänsä; Eipä lauvat lauvaistunna, Lukon leuvat luksahtunna, 30 Hajonnut hampaat hatarat. Väinämöinen vanha miesi Puristi pukarin suuta Peukalon pelmuttamalla, Nuoli-sormen notkelmalla; Eipä hattarat hajonna, Eikä väkkärät väjynnä, Ei peässyt vivut vireistään, Lauvennut takaiset tankot.

Väinämöinen vanha miesi 40 Hosutteli housujansa, Heläytti helmojansa, Sanoipa sanoa kaksi, Popotti puhetta kolme; Lumoukset laukesivat, Portin pielet aukenivat, Vaipuivat vanhat saranat. Peästiin Runolan pihahan, Lauluin kaikkein kartanohon.

Pihat piri-pintanansa 50 Täpö-täynnä tieturia, Tieturia, taituria, Kaikellaisia kateita. Kaikki Karjalan katehet; Kaikki salvurit Savosta, Poppa-miehet pohjan moalta Täsä toistaan koittelivat, Kiistelivät, kiihkoilivat Soaha sanoja sakkeita, Puhen-päitä puuttuvia. 60 Tässä noijat noituksillaan, Välillänsä velhot väitti, Pulmutellen puheitansa, Kaksin kolmin konstiansa.

Yksipä pino pihalla Pirulaisten pistoksia, Kaksi kaivoa pihalla Kateheitten kaivamia, Kolmet koiroa pihalla Lappalaisten laitoksia, 70 Neljä neitoa pihalla Luonnottaren tyttäriä. "Väinämöinen, Väinämöinen!" Piijat soitti pillillänsä; "Väinämöinen, Väinämöinen!" Koirat haukkui korvillansa.

Väinämöinen väistelihen Tästä parvesta pahasta, Sukelsiinpa sukkelasti Likemmäksi linnan luokse, 80 Tyköön Runolan hovia.

VI. Sången.

Ankomst tili den andra porten, der Toivotar (Hoppets och Önskningarnes gudinna) anträffas. Samtal med henne. Genom Sångens allmakt lyckas det Väinämöinen omsider att äfven öppna denna port. Han emottages innanföre af Onnetar (Lyckans gudinna). Samtalar med henne.

Tuolla tuli portti toinen, Varsin vähäinen veräjä, Pirun silmee pikkuisampi, Kieltä kärpän kiehkarampi. Pihtipuolin piika seisoi, Makais polvillaan poloinen, Kyynisillään kynnyksellä; Käsi käteen liitettynnä, Sormet sormihin sovitut, Rukoili että runoili. 10

"Mitäs itket piikuueini, Mitäs vaimoinen valitat? Itketkös sä piikuuttaisi, Valittanek vaimouttaisi, Vaikos sulhaistais suruilet, Kujertelet kullaistaisi?"

"Enkä itke piikuuttaini, Valittelek vaimouttaini; Enkä sulhaista suruilek, Kujertele kullastaini. 20 Ovehen avattuahan, Veräjän levittyähän, Soisin pihaan peäseväni, Kartanoon laskettavani. Joma outin tuon ikäni, Elin-aikani kokotin; Vuosikauvet, vuorokauvet Olen outtanut ovella Käyvän toivoini toeksi, Mieleksi minunkin mieli. 30 Ovi aina aukeneepi, Toiset tuohon tunkeksehen Ajaksen väki-pakolla; Muihen on vuuessa vuoro, Voan ei millonkaan minunpä."

"Kukas olet kultueini, Kennen kantama katala? Ootkos kateilta kaheltu, Syvän-kuussa synnytelty? Luotu muihen luonnollisten 40 Tavalla, vaiko tavatoin?"

Vastais tyttö Toivohotar: "Olen neito nuorimmainen Siskoista yhen emoisen, Yhen vaimon soatuvista. Meitä eroitti elämät, Päivät päivihin välitti Sisär toinen jo sisällen Lassa piennä laskettunna. Onnetar on onnellinen, 50 Lyhyt-tukka lykyllinen. — — —"

Tämän kurjan kuoltuahan, Piikoa puhuttuahan, Ukko vanha Väinämöinen Soitti somast kanteletta Sormilla soluisevilla, Kynsillä kykenevillä; Pani paraita sanojaan, Vanhoja valittuneita, Vihannaita virren-päitä, 60 Lauluin lauhkeita neniä. Eipä veräjät venynnä, Sulkua suurentanunna; Lauloi lemmon laulamia, Runon hiijen ruikkaamia, Luonnon kaiken luotumia, Taivahan takoilemia. Taivaan valta jo vapisi, Räyskähtipä ilman räysteet, Ilman pohjat ponnistuivat, 70 Reunat pohjolan repäysi; Eipä pielekset pitännä, Eikä kantanna kamarat; Oven-paulat aukenivat, Konstit vanhat vaikenivat. Mäntiin toisehen pihaani, Kussa kuullut kuleksivat, Miehet vainoot vaelsivat, Urot autuat asuuvat.

Portistapa tultuammo 80 Onnetar ovella seisoi, Vaimo portin vartianna; Lykyhytti lykkyämme, Tervehytti tultuamme. Tunteissaan tuon Väinämöisen Piika pikainen kysvypi: "Mikä mies? Mikä kasakka Käypi vanhan vartalolla, Vieretyksin Väinämöisen, Parissa parahan miehen? 90 Ei ouk tänne lasten tulla, Eikä poikiin pyrkimistä, Laskettanek maito-suuta."

Vastais vanha Väinämöinen "Vesastapa puu viruupi, Kasvaa tammi taimestakin; Sikiöstä mun sukuni Kasvaa soitto-sankaria, Muitaik runon-muikaria; Verestä minun venyypi 100 Kanteleen koputtajoita, Sarven soman soittajoita. Orahassa laihon alku, Pojassa miehen mukaman." Neito nuori notkistihin Vastattua Väinämöisen, Kuultuaan hänen puheensa Kainohutti kasvojansa, Punahutti poskeitansa; Täytyipä tuohon tytyä. 110 Vaikeni sillä sanalla.

Otti oksan onnen puusta, Lehmuksesta lehvän taitto; Sillä lahjais Laulajamme, Mielytti meijät molemmat, Laittopa sanat talohon, Ilolaan ihanat postit, Tulosta tuon Väinämöisen, Kuljuksista kuullun miehen.

VII. Sången.

En närmare beskrifning på denna Onnetar.

Onnetar oil onnen tyttö, Lekko-leuka, keno-kaula, Nenä neittä, peä kähärä; Hieno helma heinäpäinen, Hienot helmet helman peällä Kiiltivät tulen kipuina, Säistelivät sätehinä. Peänsä peälle päivä paisto; Päivä paisto, kuu kuumotti; Jalkoin alla nurmi nuori 10 Viina-marjana vihotti.

Milloin seisoi pilven peällä, Istui tuulen tutkamella; Silkki silmihin siottu, Hursti koottu korvihillen, Jott' ei tyttö tyrmähtyisi, Alla voaransa vapisis, Säikähtäisi seisomasta, Itkettäis istuttamasta.

Milloin seisoi selvin silmin 20 Pyörän peällä pyörävällä; Rattaalla ratisevalla; Siinä siivillään sipuupi, Pysyttelöö kynnet pienet.

Lykyn keikalet on käissä, Arvat aimot autuahan; Piijan toisessa pivossa Kolmi-kantainen apilas, Kussa nähtiin kantoo neljä, Viisi, kuusi, vieretyksin. 30

Hämähäkki häjy lintu, Ilkee siivetöin itikka, Lankojansa laitteloopi, Verkkojaan venyttelööpi, Sormestapa Onnettaren; Neijon pienistä näpistä Keränsä kierrättelööpi, Lykyn lankansa punoopi; Apiloista peän alotti, Toinen taivaiseen tavotti; 40 Tuuli korkeiseen kohotti.

Nähtihinpä vielä neijon Vasemmassa varpahassa Sormus taikainen tavoiltaan, Joka loisti loitommallen Likempänä liikkuessa; Joka kiilti kirkkaammallen Kaukoommalta kahtellessa.

Milloin makoo martahasti, Torkkuneepi toin-perästä. 50 Muihen valveella varahin, Muihen myöhään työskellessä, Onnen morsia makoopi, Lykyn nuorikko lepeepi; Peä on ketkallaan kätessä, Silmät ummessa sulossa; Toinen polvi pystyllänsä, Reisi toinen retkallansa; Kuorsu kuuluupi kovasti, Henki-hormu hornajaapi. 60

Suruksipa suun vetäävi, Noama nauruullen päjättyy; Rinnat pystyssä pitäävi, Nännät kaikkein nähtäviksi. Nisussa nipukka pieni, Nipukassa suu sulonen, Suussa pikkuinen pisara Immin maitoa imeleä; Sitä maistaisi monikin, Moni mielellä hyvällä 70 Soisi onnen soahaksensa, Lykkyä lypsyttääksensä.

Moni houkka huoleessansa, Moni rikas riitoillansa, Ylpiä olevanansa, Palveloopi polvellansa, Aneloopi altiissansa, Jotta pisara putoisi, Suuhun hänenkin valuisi. Sitä moni nuorukkainen, 80 Moni vanha vaivaloinen Toivottaapi toinperästä, Haluapi hartahasti, Himoapi himpiästi.

VIII. Sången.

Underrättade af Onnetar om rätta vägen, anlända de slutligen till tredje porten, hvilken öppnas för dem till följd af ett samtal med Tiijotar (Vishetens prestinna); hvarefter de befinna sig på stranden af glömskans sjö.

Onnen tyttö nuon sanoopi, Lykyn lapsi lausuileepi: "Tästäpä jo tie mänööpi, Polku toinen poikennoopi, Urat Runolan rupeevat, Astut aimot autuahan. Yksi suora, toinen veärä, Lykyt toinen, toinen pitkä; Lykyt soattaapi talohon, Toiset korven kiertelöövät. 10

"Joka soattaapi talohon, Ensin tuo vesillen viepi, Kussa uuet uitetahan Vierahat venytetähän; Runolahan tultuahan Saunoilahan soatetahan, Jossa peätä pesetähän, Vartta veillä valellahan, Puhtaaksi puhistetahan, Valkeeksi vanutetahan. 20

"Kuin tulet armon ahollen, Pelvon peltojen perillen, Jo tuloo tiehoara yksi, Kaksi raittehen rakoa, Vaeltaa vasemman viisas, Hullu oikian osaapi.

"Kuin tulet mielen mäellen, Tievon töyrien takana, Jo tuloo tiehoara toinen, Polkuu kolmet kohtajapi; 30 Keskimmäistä viisas käypi, Hullut reunoillen remuuvat.

"Kuin tulet sanan salollen, Soihen soittojen sivullen, Jo tuloo tiehoara kolmaas, Neljä tietä vieretysten: Viisas oikeemman osaapi, Hullu toisia tapoopi.

"Kuin kulet tätä uroa, Poljet portaan polvet kaikki, 40 Portti eteisi tuloopi, Uksi uusi kohtajaapi, Jota järvet jeähyttääpi, Lammin laineet laimentaapi."

Kulimmo tätä uroa, Läksimmö tätäkin tietä. Jälillen jätettävillen, Retkillen remputtavillen. Jopa portti toas oil eissä, Tehty sulku sukkelainen; 50 Kysymys oil kynnyksellä, Arvaus oil äijän peällä, Vertaus keski-veräjän. Jok' ei siitä selvän soanut, Osannut oven avata Pulmien purkajamalla, Asian arvoamalla, Sai se siinä selin seista, Malttaa moatennik mahallaan. Tässä monta moitettihin, 60 Moni konsti koiteltihin Avata arvoamalla, Pureta puheilemalla. Vielä tällä veräjällä Sanan-sepät seisottivat, Keski tiellä taivahalla Viivyttivät virsi-miehet.

Akka vanha leuka-koukku, Koukku-leuka, homeh-korva, Homeh-korva, harva-hammas 70 Hammas harva, pihka noukka Pihka-nokka peä on paljas, Sisäri sippura-silmä Oli vartia veräjän, Oven kaunis kahtojanna, Sola sanan salpaajanna, Sulkun suu supistajanna Kurkistiin aijan raosta, Kahtoi veräjän väliltä Kuka tulla tuijotteli 80 Uskalsiinpa uksen luokse; Kysäisööpi, kiljaisoopi: "Milloin päivä peättyneepi, Aika yön aloittaneepi?" "Silloin päivä peättynöhön, Koska yö aloittanohon." "Mikä vanhin vanhemmista Synnyttäri syntyneestä; Mikä nuorin neitosista Syntyy syntymättömistä?" 90 "Aika vanhin vanhemmista Synnyttäri syntyneestä; Tuokio tuleva nuorin Syntyy syntymättömistä." "Mitä moalla mateloopi, Taivasta tavoitteloopi?" "Mieli moassa mateloopi, Taivasta tavoitteloopi."

"Mitäs moassa mainitahan, Taivaassa tahoitetahan?" 100 "Laulut moassa mainitahan, Taivaassa tahoitetahan."

"Mitäs läksit moasta tännek, Takimmaiseen taivoisehen?" "Läksin soiton soittelolla, Loatu-lauluin laulannolla; Se mun tiellä tänne soatto, Osotti tähän ovehen, Kanteleita kahtomahan, Vanhoja valihtemahan, 110 Suomea suloistamahan, Kieltämme kehoittamahan."

Viimen viisauen emäntä, Tiijotar on vanha vaimo, Ovensa avattuahan. Veräjän vähentynehen, Laski lauluin laitumillen, Soiton salmillen somillen.

Siin oil lammi laitettunna, Umpi-järvi uitettunna; 120 Vieno kulkoopi vesillen, Hiiskui hiljan tuulen henki; Selän selviä vesiä Sormillansa sorkutteli, Sirkutteli siivillänsä, Suloisesti anto suuta.

IX. Sången.

Väinämöinen bestiger Muistutars (Minnes-gudinnans) fartyg, för att afgå till Badholmen; kommer under resan i missförstånd med besättningen; råkar så i lifsfara, men räddar sig genom sin rådighet.

Sanoi Tiijotar emäntä Nuoremmallen siskollensa, Vanhemmallen veijollensa Muijallen Muistuttarellen: "Työntävös venet vesillen, Laita lauttais lainehillen Kulkevillen kuulluvillen, Miehillen mainittavillen; Jolla luot luuvoillen nuoita, Soatat soaren valkamoillen, 10 Karkoitat kivi-karillen, Riutoillen riuskutteleitet!"

Muisti Muistutar sanansa, Kerkiästi käskettynnä Kantoi airot kaukalohon, Purjet pisti purtilohon; Työnsi venoisen vesillen, Sata-laijan lainehillen; Miehet meloillen panoopi, Vaimot airoillen asetti. 20 Muistitar on vanha vaimo, Ite pereä pitääpi, Orsiaan ojenteloopi, Parsiaan parskutteloopi, Riukujaan riuskutteloopi, Joilla voatteet vaivatakan, Purjetta puserretahan, Tuulehen kuroitetahan, Ilman kynsiin istutahan.

Rupeisipa ruuhi käymään, 30 Liina-harja liikkumahan; Keula käypi köyhkiästi, Liukkahasti laijat liikku, Perä pärskytti perästä, Kunturoitti, käntyröitti, Kulki kuin tammi-kurikka, Nuotta-sampona samoisi.

Kokassapa kokko istuu, Parras-puilla puisteleeksen; Kuparist' on kourat tehty, 40 Kynnet vaskesta valettu; Noukka tuulta tunnustaapi, Silmät matkan arvoapi, Läpi laineen kurkistaapi, Jott' ei kiipeisi kivillen, Sala-luuvoillen samoisi.

Perässäkin päivä tehty, Päivä tehty, kuu kuvattu, Rata linnun rakennettu, Tähet Otavan otettu. 50

Sivullapa vein emäntä Kohtuansa koitteloopi, Nännöjään näyskentelööpi, Hapsiaan hajotteloopi. Keärmet keuloillen kehuupi, Pitkin laijat lonkertaapi.

Purjet kullasta kuvattu, Puna-lankoilla pujettu; Heissä taivaat tappelivat, Revon tulta viskaisivat. 60 Nuolen lennot leimahtivat; Pohjoinen ani palaapi.

Väitti vanha Väinämöinen Monin kerroin käynehesek Paremmalla purjehella, Uhoimmalla uurtehella, Koarella kauhiammalla Vieryviin vesien peällä, Alloillen ajelevillen, Tyrskyllen tutisevillen, 70 Vesi voarojen välillen.

Peätti vielä toisen kerran Kulkeneesek kuulummalla Hoahella hailuavalla, Soti-laivalla somalla, Pohjan pitkillen perillen, Lapin loajallen lahellen.

Tuosta suuttui soaren sartit, Niemen tyttäret vihastui; Alkoivatpa aika lailla 80 Airoillaan ahistamahan, Miekoillaan tavoittamahan Peätä vanhan Väinämöisen, Ohtahan uhon urohon. Soaren miehet nuon sanoovat, Uhkaavat salmen urohot: "Pannahan pahoa tuonnek, Sysätäänpä syytä myöten; Alle laineen lasketahan, Pohjahan pu'otetahan, 90 Kussa ahvenet asuuvat, Meren konnat konttaisoovat, Näkin kynnet kynteilöövät; Silmät simpsukat pesöövät, Kaukaloiset kauleloovat; Raput velhon roateloovat, Loihtian lopettanoovat."

Silloin vanha Väinämöinen Vihelsi vihoissa mielin, Puhaksipa puukon-peähän, 100 Sylki suuhun pohja-tuulen, Sieramiin etelä-tuulen; Nyrkkiään hykertelööpi, Kämmeniään keäntelööpi; Sanoopi sanoa kaksi, Popotti puhetta kolmet: "Tuulen myrskyt myrskymähän, IIman reunat riehkumahan, Taivaan tursaat turpomahan, Pohjan puuskat puhkimahan!" 110

Tuli tursas turvaksensa, Vasta-rinta varjoksensa; Keänsi keulan källellehen, Koaret kaikki kallellehen, Sysäisi syvillen veillen, Alloillen avauntuvillen, Pohjahan puvottavillen, Uroisten upottavillen, Miestehen mänettävillen.

Tuosta äijät ähkymähän, 120 Pojat parat parkumahan, Vaimot voihkaroittamahan, Polvilleen palvelemahan, Runojaa rukoilemahan: "Ällös vainen Väinämöinen, Meitä riepu-mierukoita Suuhun surman soattuoho, Henken voaraan voatikoho! Keinot kehnot miesten meijän, Konehet sinun kovemmat, 130 Laitokseisi loatuisammat, Neuojaisi nähtävämmät!"

Silloin vanha Väinämöinen Rupeisi perän-pitohon. Varsinnik varusteleksen, Hampaitaan pureskeloopi, Kopriaan kopristeloopi, Sanojaan sopotteloopi…

Mik' oli tuulen ajossa Heittiöksi hyljättynnä, 140 Roiskui roatona merellä. Tuuleen turpansa torotti, Keänsi kärsän ilmoo vasten; Vesi parskui parroillensa, Kosket kuohui korvillensa. Laineet pieksi laitojansa, Voan ei pieksänyt pereä. Venet matkojaan tekööpi, Laineen halki hakkoapi; Laineen halki, toisen poikki, 150 Kolmaisen vähän vitaisi.

Peäsi selvillen selillen, Avonallen aukiollen; Karit kaukana näkyypi, Luoto soattaapi lähellen Sisässä suvannon suuren, Loajan vuonon lautaisilla. Sinnek laski laulajamme, Veänsi veneen Väinämöinen, Laiturillen laitettullen. 160 Valmihillen valkamoillen.

X. Sången.

Närmare beskrifning på denna Ö-holme, så väl som på sjön, hvilken kringflyter densamma. Saunatar (Badets nymf) för Väinämöinen i bad. Samtal dem emellan.

Kari keskellä merellä, Nurmi keskellä karia; Neito nuori nurmen peällä, Impi-ihminen ihana; Papeloiksi paita pantu, Helmat keärty kainaloihin, Hihat kyynäspeän perillen, Jott' ei haittaisi hamensa, Paitansa pahoittelisi. Kyykyllään kylvettelööpi, 10 Polvillaan polskutteloopi, Sanottiin Saunattareksi, Peätettiin Pesyttäreksi; Kaislojaan kohenteloopi, Lumpeitaan luksutteloopi.

Kalat karilla kutoopi, Muikut luuvoillen muniipi; Reäpykset rypehtelöövät; Siinä kiiski kihloillahan, Ahven armas annoillahan, 20 Matehet makuuksillahan, Hauvit pojan-hauteillahan. Syövät saunan soatujahan, Kylvyn ruokja rumia, Josta pysyypi puhassa, Vesi aina kirkkahana. Liasta lillit lihoovat, Paisuu parvi kylpehistä. Hauki muikun muiskaisoopi, Siika lillin liipaisopi. 30

Lintu lammella asuva, Veissä jousen vetkistäiksen, Uitteloo kenossa kaulan Purstonsa puhassa veissä. Sorsana soroitteloopi, Lumpeena luikerteloopi, Pohjahan pujerteloopi, Sieltä hauvin haukkaisoopi, Tahi mateen maisteloopi, Siijan pojan suikkaisoopi. 40 Laella meren lahella Lauleloopi lauhkealla Eänellä ärisevällä, Kielellä helisevällä, Kuin näköö joku tulevan, Purtilolla puuhailevan; Silloin jousen jouhiansa Suorittaapi sulkiansa, Purstoansa puisteloopi, Kynänsä kylvettelööpi 50 Ihmisten hien himosta, Haisusta halun hyvästä. Tässä halut hauvatahan, Himot lihan liuhoitahan, Pohjahan pu'otetahan, Umpehen unoutetahan.

Saunattari soaren neiti, Pesulan pieni emäntä Ensin kasto kantelemme, Valutti veen-varalla; 60 Siitten riisui rihmojamme, Lankojamme lapsutteli; Housut vanhan Väinämöisen Huuhteli veen valulla, Kalsot alloillen ajeli, Viskais vyönsä lainehillen, Paijan umpehen upotti.

Siitten peätä Väinämöisen Rupeisi vesi-valuhun. Tulva tukillen tuloopi, 70 Virta viiksillen valuupi; Ammensi korvoa kolmet, Soahvia satoa viisi, Joilla huulet huuhteloopi, Viiksiä virutteloopi, Partoja pirskutteloopi, Lykkejä lykerttelööpi, Hieroa hivutteloopi:

"Pesen, pesen peippuseini, Kirkastelen kiuruiseni 80 Mullan mustista mujeista, Moan pahaisen mahleheista, Himoista lihallisista, Virheistä verellisistä; Liat kaikk' likoamahan, Pahat kaikk' pakenemahan, Muistoneen murenemahan. Vetehen siruamahan! — Niitä siinä silmut syövät, Nahkiaiset nauskuttaavat; 90 Kiiski kasvaapi kinosta, Kuhat kurasta lihoovat, Joita lohi lohkaisoopi, Hauvin poika haukkaisoopi; Luiko kaikki lakaisoopi Kojamotkin korjaisoopi."

Saunatar on soaren neiti, Pesyttäri piika pieni Kylpöä kyhättelööpi, Pesyttää pusutteloopi; 100 Kohtoa koploitteloopi, Vieriä virutteloopi, Reunoja riuskutteloopi Vastaisella varvuisella, Vitalla virkistyvällä, Tehty lemmen lehtisistä, Onnen oksilta otettu; Sillä löylyn lyötyänsä Hartioita hauteloopi, Kylkiä kypsyttelööpi. 110

Leikki-suulla suihteloopi, Pilkka-puhetta panoopi: "Enpä uskoa osanna, Jos oisi kuka sanonna, Vielä vanhan Väinämöisen Soatettavan saunoilleni, Tämän sulhon Suomen-moasta, Tämän Sankarin Savosta. Moni tässä puhe käynyt, Monta soatettu sanoa 120 Sinun töitäisi, tekoja, Lauluistaisi loatimia.

"Moni piika pikkarainen, Moni tyynnä tyttö-lapsi Suru-suulla surkutteli, Itku-silmin ilmoitteli Soattaneis suruillen häntä, Murhillen mujertevillen, Huolillen huvittomillen, Onnillen onnettomillen. 130

"Tiijänpähän tehneheisi Leivoiset levättömiksi, Peäskyiset pesättömiksi, Tyttäret tyyvyttömiksi, Vaimot kaikk' vajottaviksi."

Siitä vanha Väinämöinen Mieli pahoillen paneeksin; Sanan virkko, nuon nimesi: "Vielä kehtaat kerskahtella, Vanhoo miestä vaivutella, 140 Kiusata kisalla mielein! Asioita entuisia, Muistosta murenevia, Mielestä mänettäviä.

"Anna sankariin sanoa, Sola-uroin urmaistella: Ounko milloinkaan minäpä Heitä lauluillain hävennä, Soitollain sovaistelunna, Vikuuttanut virsilläini? 150

"Ei ouk noaroisten puheista Naisten sanoista sanoa; Mitä mielehen mänööpi, Sylki suuhunsa veteäpi, Sen hyö peättäävät toeksi, Sanoovat soatettaneeksi."

XI. Sången.

Väinämöinen råkar i ny förlägenhet; räddar sig åter från en lifsfara, och öfverkommer lyckligen till andra stranden.

Saunatar on soaren neiti, Pesulan pieni emäntä Ammensi korvoa kolmet, Soahvia satoa viisi; Voahellaan valutteloopi, Tyrskyllään tirskutteloopi, Kynsin pienin kylvettääpi. Hoikin sormin hierteleepi, Lykkejä lykerttelööpi, Hieroa hivutteloopi: 10 "Puhas, puhas pulmuiseni, Valmis, valmis varpuiseni Männä tuonnek tointuuallen, Onnelaisten noatikoillen, Taivalaisten taipaleellen, Pesän Runon penkerillen, Laulu-linnan liepehillen, Rannoillen ikuisan rauhan, Kussa kuullut kuunteloovat, Autuat asuskeloovat; 20 Kussa muistot muhkiammat, Mainittavat, mahtavammat. Isommat ikuistetahan, Vaipumasta varjellahan."

Saunastahan soatuammo, Pesulasta peästyämmö, Saunahatar soaren neiti, Pesyttäri pieni piika Hullust huusi hujahutti, Yli salmen sanan soatti: 30 "Venet tuokee Väinämöillen, Laivan loatu-laulajallen, Peästääksenne peä-runojan Nuoillen rannoillen runojen, Lauluin taivaan laiturillen!"

Soaren miehet nuon sanoovat, Uhkaavat salmen urohot: "Mänköön hiisi hiihtämähän, Lähköön lempo liesumahan Tietä tällen tieturillen, 40 Jälet jalon jaksajallen, Voiman tuulen voipahallen, Myrskyjen musertajallen! Oommo ennen nuoita nähnyt Myrrys-miehiä hyviäik, Velhoja verrattavia, Lumojaan lukeilevia, Noitujaan nostelevia; Voan ei ouk mokoma miesi Ennen näissä nähtyvissä 50 Kulkenut merellä meijän, Soatettu selän ylitek, Kuin tämä pukarin poika, Tämä ohvatta olia.

"Väitikäs on Väinämöinen, Suka suurin suvussamme. Jopa meijät noitui nuohin Alloihin avauntuvihin, Pohjahan puvottavihin, Uroisten upottavihin, 60 Miestehen mänettävihin. Jos hänet Runolaan soamme, Lauluin linnaan lasketaamme, Teköö linnasta lihoa, Luuksi lauluin laitostamme, Rustoiksi runoiliamme, Sorkiksi soitteliamme."

Saunatar emäntä soaren, Pesyttäri piika pieni Päivitteli Väinämöistä: 70 "Minnek peäset Väinämöinen, Kunnek ystäväin yritet, Lähet lankoini pakohon Näistä karista kovista, Luotoista lumottuneista, Kivisiä kirrottuneista, Poasista pakottuneista?"

"Mitäpä minun tuloopi, Ollaksein oletteloopi Saunattaren salvoksissa, 80 Pesyttären peittehissä? Eip' ouk ennenkään minua Hyvät piijat hyljänynnä, Vaimot väliin vaihtelunna, Tyttäret typäräyntynnä."

"Pa'e tästä Väinämöinen Näistä karista kovista, Luotoista lumottuneista, Kivistä kirrottuneista, Poasista pakottuneista, 90 Riutoista riivattuneista!"

"Kipeeksi kivillen moata, Paha poaen partahalla; Voara suuri, voara pieni Louhoin lomissa levätä, Nurmella nukahtamahan.

"Ennenkuin ehto tuloopi, Oamu toinen alkaneepi, Lepäät kuin lahoa puuta Toukilla syvältä syöty; 100 Makoot kuin vesi-hakoa Suon-muassa murtununna, Turtununna, turvonunna, Tuhansittain turmeltunna.

"Koska päivä peättyneepi, Ilta-puol' lähestyneepi, Kitku nousoopi kivistä. Häki hiekasta hikoupi, Auveret alenteleksen, Haikuavat haisut kaikki; 110 Sumut suuret, usmat pienet Kohoovat joka kohasta; Hämärässä höyryvässä Hakkaroivat hartahasti, Katkuvat katkerammasti, Ne ne tappaa taitavankin, Tukahuttaa tukevankin."

Tuosta vanha Väinämöinen, Alla-päin pahoilla mielin, Aivoonsa ajatteloopi: 120 Millä tästä mäntänehen, Pesulasta peästänehen Tuonnek rannoillen runojen, Lauluin taivaan laitumillen?

Vesti vuoresta venettä, Kalliosta kalkutteli. Emän ensinnik tekööpi, Vuoren rankasta rakensi, Voaran vanhan vempeleestä, Tunturesta turtuneesta, 130 Ahteesta alottaneesta.

Siitten koaret kahteloopi Kiskoista meri-kivien, Moan mukavan mukkuroista.

Pani pohjan ponttamalla Paksummista poatereista, Ohuimmista onkelmoista.

Littuhista laijat liitti, Saumat savella sovitti, Kiinitti tiili-kivellä, 140 Somerolla sai soreiksi.

Teki tapin tarpeheita Kovasta ukon-kivestä, Piin-murusta pikkuisesta.

Nauloita naputteloopi Rantojen rapa-kivistä, Muistaik pienistä mujuista.

Airoiksikin arveloopi Liukkaammista liuskohista, Hyrkäleisistä hyvistä. 150

Tahvosta tapaisi tuhtat, Pyysi pyyryt pyykihistä, Hakkais harkot hankohiksi.

Teki purjeet tierahista, Kiven karvesta kahesta. Kolmesta kovaisimesta.

Loipa köyet köyttämällä Harstin harmaan harjuksista, Viiksistä kiukun kivistä, Poaen parroista pahoista. 160

Perähäksi peättelööpi Pankon poasia paraita, Aitan astuma-kiviä, Myllyn aika myhkyröitä.

Laitto laivan loihtumalla, Purjehen puhuamalla, Sai veneensä valmihiksi, Syrjinensä syntymähän; Lykkäisi venon vesillen, Sata-sauman lainehillen, 170 Jolla laski lammin poikki, Lahen halki hailotteli Niemen lehtoisan nenähän, Petäjäisen soaren peähän; Mäntiin tuonnek myötäisillä, Tuuvitellen tuulen kanssa, Tuonnek rantoihin runojen, Lauluin taivaan laiturillen.

XII. Sången.

De resande beträda nu de lycksaliges land, hvilket beskrifves.

Lähettiinpä siitten tuosta Kartanoa kahtomahan, Onnen moata marssimahan, Autuan aloittamahan.

Sanan-laskuhut suloisat Oli pantu paulohiksi, Kahen puolen portahiksi, Viisahaitten viitoihiksi, Tiellen soattaviks' sanoiksi.

Oja juoksi, vesi vieryi 10 Maitona hunajan moalta, Puro pieni pujersihin; Kuikertellen kukkihissa Hohtais solkeena hopeena, Helmehennä heinikossa. Kourutteli koukuillansa Viisauen vilja-maita, Kostutteli tulvallansa Runouksen ruoka-maita, Kussa kaikki kukkiloipi, 20 Taivaan ohrat omenoipi, Viisaus vihertelööpi, Ymmärrys ylentelööpi, Runomus runsasteloopi.

Kasteen pikkuisat pisarat Kiiltivät kulta kivinnä Housuhuissa horsmo-heinän. Kaulalla kankas-kanervan.

Mehiläiset lentelivät, Puna-siivet purjehtivat, 30 Kulkivat kukasta kukkaan Tuomaan mettä mehtolasta, Simoa tapiolasta, Kussa käet kukkuisivat, Hauki-rastaat raikkuisivat. Onnen kukot, lykyn linnut Kukkuillivat, kukersivat, Lauloit taivahan laella, Soivat puihen partahalla, Maito-heinän hettehellä, 40 Voi-kukkien vuotehella.

Näissä leutoissa lekoissa Keväät kestivät ijäksi; Eikä loppu loppiaissa, Kuussa kaimalon katonna. Vuosittainkin tuomet tuossa Kukki kuuta viisi, kuusi, Hajotti hyvän hajunsa Koko korven kuuluvillen, Yltä-ympäri yhäkkin 50 Lemunsa levittelivät. Siinä suojissa suloissa Lykyn lapset leikihtivät, Taivaan miekot mieliksivät, Oleksivat onnen lapset.

Miekkoisetkin runo-miehet Joit' ei linnaan laskettunna, Päästetty perillen astik, Tässä toistaan kohtaisivat, Runoillansa huvittivat, 60 Pulmuitellen puheitansa, Ajan vieton viettelivät.

XIII. Sången.

Här träffa de Heinätär (Blomstergudinnan), omgifven af sina blommor och sefirer, som emottager, och, under ett formligt triumftåg, vidare ledsagar de resande. Väinämöinen närä att förälska sig i henne.

Heinätär hevakka piika, Ruohoin nuorikko nopia, Käveli keolla tässä Kuiskutellen kukkiansa, Helkytellen heiniänsä.

Korvon kanto kainalossaan, Korvossa kirjainen kippa, Jolla kastoi koaliansa, Hetelmöitti heiniänsä, Kypsytti kylvämiänsä 10 Kanteleillen kasvamahan, Laulajoillen loistamahan. Mieleheksi runo-miesten.

Siinä käyvä käpsytteliin Varpaisillaan varvikossa, Hiiskutellen heinikossa Kulki kukkien emäntä, Vaimo taivahan vaelsi.

Lennättäret lentelivät, Tuulen alta tuumailivat 20 Tulla tännek tupsutella. Lensivät kevään lemulla Pienoisinna perhoisinna. Pelmuisivat pensakoissa Keviäinnä keijuisinna, Kuiskuilivat kukkiloissa Leinonna leikihtevännä.

Kämmenillään käpryttivät Kähäriä käppyröihin, Kourillahan koprittivat, 30 Näpistivät näppilöihin; Mikä leukansa likisti, Huiskais huulen ympärillä; Mikä nännönsä näpisti, Sopotteli suun sopeesta.

Niinpä kulki kuninkatar, Heinätärpä hempiästi, Hajallahan haiveniaan Kuss' oil kukat kuvottunna, Lehmän-kielet keärettynnä, 40 Haisivat varpaat harakan. Kaunimmaiset ruusun-kannat Pantu peitteeksi povehen Puoleksi jo puhkeimassa, Kuitennik kukoistamassa. Peärmähissä peällisissä Keväin touvot käytettynnä, Peät orihin heitettynnä, Heiskahtivat kirsi-heinät; Kaunis-karvainen kanarva 50 Kahen puolen kaistohiksi, Heinättären helmohissa Lillukoita, lellukoita Pujottu povesta polveen, Viskattu vitinnä peällen.

Keksittyä Väinämöistä Heitti heinät helmoistahan, Varvut vanhat voatteistahan; Mäni kohta noukkimahan, Toisia tavoittamahan, 60 Herttaimmia heinän-päitä, Kalliimpia karvan-päitä, Joita kylvi kynnykselleen, Askelillemmö asetti. Mataroilla moata peitti, Apiloilla tien tasoitti. Ite rupeisi runoillen Sala-teihen soattajaksi, Oikean osottajaksi.

Tämän kuullun kulkiissahan 70 Sata-latvat laulelivat, Sian-kärsät siunailivat, Mainihti matarat kaikki. Vuorehella vuohen-kukat Heilahutti helmojansa, Huiskahutti huiviansa Tämän neijon nähtyissä.

Mieleksikin vielä meillen, Kunniaksi kulkiissammo, Lakka nosti lakkiansa, 80 Poika muuraman kumarsiin; Sara-heinät heittivätten Mättähällen mekkojansa, Nurmehellen nuttujansa Astuissahan oman armon, Heijän ehtiissään emoisen.

Ite ukkokin ihaili; Neijon nuoren nähtiissähän Aikiloipi ahkerasti: Millä tuon mielyttelisin, 90 Neitoa lepyttelisin. Heinättären jalan-heitot, Ihmittären silmän-iskut Viettelivät Väinämöistä, Villittivät viisahankin.

Vähältä jo Väinämöinen Näistä kultuen kujeista Rupeis suutaan sukeltohon, Poskeitansa posmentohon; Mutta muisti murhettansa, 100 Huomahtipa huoleitansa; Hillitti omat himonsa. "Kussa tästä kuja kulkoo, Poikkee polku linnan luokse?"

XIV. Sången.

De resande anlända ändteligen till sjelfva Slottet eller Sångarepalatset. En närmare beskrifning derpå, och på de krönte Skaldernas verkeliga lycksalighet.

Lähettiinpä siitten tuonnek Poikki noroin notkelmoita, Pitkin viijoin vilmikköihin, Leutoin lehtojen lävitek; Jopa tuolla matkan peässä Puistikosta paisteloopi Kumpu keskellä keolla, Kehä kummun kukkulalla.

Siinä rakennos rakettu, Lauluin linna laitettunna, 10 Hohtais Runolan hovia; Avara kuin aika auma Seisoi siinä. Pitueltaan Syltä seihtemän satoa, Ko'oltaanki korkeampi Sata kymmen kyynärätä; Loajempi kuin lauta-kirkko, Leveempi kuin lemmon leiri, Salvettu runon sanoista, Toinen toiseen juotettunna, 20 Sulattu moneella suulla, Monen miehen mielehestä, Monen vaivaisen varasta.

Tähänpä parahat pantu, Pitkät virret hirsihiksi, Lyhyeet laulut lautohiksi. Lattiat lasinna loisti, Permannot peilinnä paisto, Sillat silkillä siloltu Kiilti kirkkaanna kivennä. 30

Iso joukko ikkunoita, Tusinat monet tuhannet, Josta valkeus valuupi Näihin lauluin laitoksihin. Seinät säteet säistelivät, Loistelivat toinen toiseen, Tännek tuonnekkin tupahan, Yli ovien oloja, Alle penkkien pehuja.

Katostakin kahtelimmo 40 Miten ruunut ruskottivat, Paikoillansa poahtelivat; Oli heitäik hyvä joukko Pantu tähän äijän paljon; Lasihista laitettunna Ympärin yheksän syltä, Voaksoo kaheksan vaella Rihmoistansa riippumahan, Hihnohissa kiikkumahan; Kustaik heistä kuumotteli 50 Viisikymment' kynttilätä Palovatten yöt ja päivät

Oviaik oil monta kyllä Joka hoarallen hakattu, Kuhik ilmaan istutettu, Ilman lautoin laittamatak, Lukkojen lutisematak, Avonnaiset ukset aina, Kusta joukot kuljeksivat, Taivaan vallat vaelsivat. 60 Vielä pitkin pieleksiä Kahtelimme kahen puolen Oviin että akkunoihin, Kuin oil pantu ruusun-pannat Kukka-köyet köytettynnä, Sarjoillansa, sankoillansa Solmittu varsin somasti.

Samassa salissa tässä Oli pylvät pystyttynnä, Pahtaat paksut pantuhunna, 70 Kussa huilut huilaisivat, Lepyttimet lepäisivät. Kallihita kanteleita, Vanhoja valittuneita Oli nauloillen nakattu; Pantu paimen-sarvillenkin Toveriksi tuohi-torvet, Pillit suuret että pienet.

Perä-seinän seinuksella Rahi kullasta kuvattu, 80 Hopeasta hohtavasta, Kullasta kuumottavasta; Kiiltäväisillä kivillä, Helmillä hellittävillä Tehty korkeeksi, koreeksi, Ihanaksi istuimeksi. Joka jalka juotettunna Kasarista kalliimmasta, Joka naula laitettunna Kuparista kuulluvasta, 90 Vaskesta valoavasta; Tuohon tuolilla leveellä Istui Runolan isäntä. Ympärillä joka puolla Sanan-sepät seisoilivat, Rupeisivat runo-niekat; Ilveksivät, iskelivät, Sanan sanaan vaihtelivat, Leikki-puheet punnittivat.

Näillen vielä piika pieni, 100 Näöltänsä neito nuori Taitavasti tarjoitteli Miehillen mehua mielen, Mahalata marja viinan, Juomista Jumalan kulta.

Kesken heijät käyskenteli Tarjoatar taitavasti Lavialla lautaisella, Kussa pullot punottivat, Viina-kupit kuumottivat, 110 Höyryisivät hyvät herkut. Yhtenäänpä yllytteli: "Puistelkaatte pullojanne, Mainitelkaa maljojanne! Mehun juokee mieleksenne, Olut kaikki onneksenne!"

Niin nuo miehet miekkoisetkin Jotka linnassa lihoovat, Virkistyyvät viinan luonna, Hyvä heilläik oil eleä 120 Mokomassa moisiossa; Laulujansa laulattaissa Nauraavatten naisien kanssa, Juovatten Jumalan kanssa.

XV. Sången.

Vid sitt inträde i palatset undfägnas de främmande af Tarjoatar (den Finska Hebe); hvarefter de framträda inför Runamoinen (den Finske Apollo). Väinämöinen samtalar med honom; hvarvid Kieletär (det Finska språkets genius) förtjuses.

Viimen, tuohon tultuammo, Portahillen peästyämmö, Moni tuttu turvaksemme, Moni vieras veikoksemme Tervehtiipi meijät tässä; Iloittivat ite kuhik. Nähtyänsä Väinämöisen Syntyi salissa sohina, Väen joukossa helinä.

Nuorin tyttö Tarjohotar 10 Kiiätteli kiiruisasti Tuomaan terve-tuliaista Tällen vento-vierahallen. Toiset tietä väistelivät, Rahvahassa raivailivat Ukollen uutta uroa Männä sillan liitoksellen. Astua pöyän nenähän.

Ite Ruhtinas runojen, Linnan kuuluisa kuninkas 20 Armojansa anteloopi, Lahjojansa lateloopi Niillen nuorillen runoillen, Selvillen sanan-sepillen; Millen mieltä mittelööpi, Kullen kunnian tasoopi.

Tuollen vanha Väinämöinen Kumarrutti kulmiansa, Painahutti polviansa, Tullessahan tuon tulillen. 30 Sanan sanoi, viisi virkkoi; "Emme tännek tullukkahan Tiijotonna, taijotonna, Varsinkaan voatimatonna.

"Lapset Suomessa suruuvat. Itkeevät puoli-ikäiset Kieltänsä kehnoitettua, Poljettuansa puhetta; Turussa jo turmeltunna, Hämeessä hätyytettynnä, 40 Uupuva uuella moalla, Ranta-mailla raiskattunna.

"Sitä harmaat hoasteloovat, Kesk-ikäiset kertoileevat: Muistot muinosat mänöövät, Vaikeneevat vanhuksemme; Kielemme on kiellettynnä, Sanat suuhun suljettunna. Murehtivat vielä muuten Runojaan jo ruostuneita, 50 Laulujaan lakastuneita. Sitä miehet mieltelöövät, Valittaavat vaimot kaikki: Minnek kanteleet katoisi, Hävisi hyvät hyreämät; Joutunut on joukostamme Ilon ilvekset ihanat, Soarvat soittojen suloisat.

"Kolkko korvissa asuupi, Kammoittaapi kartanoissa; 60 Koppelot koputtamatak, Käköiset kukahtamatak.

"Tuotin tänne tullessaini Sirkkuinen sinun sikiön, Väikkylän väestä meijän, Peukalon urollisuutta, Voaksan täys vaimollisuutta, Kanteleita kahtomahan, Vanhoja valihtemahan, Kieltämme kehoittamahan, 70 Kuuntelohon miten kuuluu."

Ite Runolan isäntä Hyteli hyvillä mielin, Iski silmänsä ilolla, Suutaan sulilla sanoilla. Anto kättä kämmenillään, Kämmenillään kymmenillään; Kieli huulistaan hunaili, Sulaisi molemman suussa. Suusta näijen Suomalaisten 80 Lainehti Lapin sanoja, Kuohui kieltä Karjalaista Vanhoo Vatjalan puhetta.

Kielihitär neito nuori, Mesi-kiel', hunaja-huuli Seisoi siihen soapuvillaan, Kuunnellen ukon kupeella Pakinoita parta suihen, Näihen sankarein sanoja. Sulku suussa, kirja käissä, 90 Lukottu, voan ei luettu; Neijon toisessa näpissä Kulta-kielet kuiskuilivat, Hopiaiset helkkäisivät, Joita sormillaan sovitti, Runamoisen kantelellen.

Kuunnellen tätä suloista Runo-kielen ruikutosta, Vesi silmästä tipahti, Pisaroitti kuhik kulma. 100 Silmät ilon ilmoittivat, Suupa suloista surua.

Otti soiton Väinämöisen Sitoi siihen jouhiansa; Pani toiset sointumahan Kauheat ilon kapehet.

Ukko vanha Väinämöinen Oli itkussa itekkin; Tykytti tyyni-syäntä, Vellotteli Väinämöistä 110 Rupeisi povessa pohjat, Lihat kaikki liikkumahan; Veri vielä vierymähän, Ukon suonissa sulaisi. Minä paha poika riepu Itkin tässä lapsen lailla, Valitin vaimon tavalla; Surkeaksi keäntyi suuni, Muikeeksi minunnik mielein.

XVI. Sången.

Den Finska Pindens Gracer, Muser, Skaldinnor och Sånggudinnor, omgifvande Väinämöinen i lätta dansar, rosenkröna honom och hans lyra med sina blomstergirlander; hvaremot han förevitas af Kaunihitar, (den finska Venus) för köld emot de sköna. Väinämöinen försvarar sig härvid grundligen, och undskyllande sig nu till följd af sin höga ålder, ger han i thy fall anvisning på sin reskamrat. Genast stod för denne, liksom framtrollad, en himmelens tärna, den skönaste Runola ägde; och Skalden, hänryckt af förtjusning, vill just sluta henne i sina armar, då han vaknar — träffad af en elektrisk stöt, hvarvid dröm och flicka försvann. Allt hvad han numera såg var endast Väinämöinens skarpa, hotande, och genomträngande blickar. Försent ångrar Skalden den obetänksamhet, hvarigenom han, för att vinna ett lägre mål, gick miste om ett högre; och med smärta bekänner sitt fel att hafva försummat tillfället att lägga sig till någon af dessa gamla Runolas harpor. Under dessa tankar inslumrar han åter, hvarefter han ännu en gång drömmer huru Väinämöinen tröstade honom öfver sin förlust, dermed att den verkliga lyckan och sällheten icke blef af ödet menniskan gifven, utan endast står att träffas bland Runolas Skalder.

Nytpä yhtyi ympärimme Taivaan naiset nauro-suiset, Vaimot Runolan valitut Liittivät, likentelivät; Kukiin anto kukkiansa, Kukiin laski lahjojansa Miesten ehoisten etehen. Palkinnoksi ruusun-pannat, Kunniaksi kukka-sankat Kantelivat kantelillen, 10 Asettivat laulajoillen.

Niillä peätä Väinämöisen Keärivätten kiehkuroiksi, Ohemia oivan miehen Seppelivät seihtemällä Sirkut taivaan sitehellä; Kaunistivat kanteleensa Lumpeilla lumisevilla, Lemmeillä leikihtevillä; Siiviksensä sitoilivat 20 Leivoisen lentelemiä, Kyyhkyisen kynäisemiä, Ukko-jousen untumia, Kotkan suuren sulkaisia, Havukan hajottamia.

Laulattaret lauluillensa, Soitottaret soittinensa, Ilmahuttivat ilonsa. Toiset riemun tyttäreiset Hyry-päissään hyppäilivät, 30 Huli-mielin kuiskailivat, Keikkuivatten toisten kanssa, Tekivätten leikkiänsä. Suosihitar, Hyväilitär, Huiskuttaret, Kuiskuttaret, Ilottaret, Naurattaret, Riemuttaret, Reuhottaret, llmahuttivat ilonsa.

Yksipä paniin pahoilleen, Ikävysty aikojahan, 40 Sep' oil mieru Mieluatar, Kaunihitar kaunis vaimo, Armastutar aimo lintu Jok' oil ihostaan ihana, Kaikkiin kauniin karvoiltansa. Vaimoin kaikkein vallihtia, Miesten kaikkein mieluittaja Tirskuupi tora-sanalla: "Kosk' et piijoista pitännek, Etkä arva armahaini, 50 Minun kanojain katellet; — Ei ouk mulla antamista Vaimon tapoin tarjoomista.

"Jos sa oisit nuorra miessä Vielä vanha Väinämöinen, Niin ma soattaisin sanoa: Ota joukosta omena, Mesi-marja mielestäisi, Ota paras parvestaini! Likistelek lillukkaini, 60 Maistattelek mansikkaini!

"Sanoisin niinkuin sanonkin: Ota nuorin neitoseini, Suuta suositellakseisi, Kättä keikuttellakseisi, Syäntä syleilläkseisi, Rintojaan riuskeiltakseisi! Kahet kultaiset käköiset Piilottaavat piika-puolet Poijillehen povissansa; 70 Kahet naurihin mukurat, Pari muuraman mukaiset, Kahen onnelan omenat Kasvaa piijan kainalossa; Puhkistuuvat niin kuin putket Nuorten neitosten nisistä."

Vastais vanha Väinämöinen: "Miessä nuorra ollessaini Piijat minusta pitivät, Suostuivatten neijot nuoret, 80 Suostui suuret että pienet, Kaikki käsiin keikahtivat; Kaihuttelin kanojaisi, Kesytin käköisiäisi Siipien silittämällä, Sulkien sylkyttämällä; Kaunukkaiset, kainukkaiset Tututtelin, tupertelin. Mik' oil neiti nähtyvissä Sokaisinma soitollaini, 90 Mik' oil naista noapurissa Lepytinmä lauluillaini. Monen morsiaa mokomaa Makuutin isän majassa; Monen miehen mieli-tievon Toisen souvatin sylissä. Ei ollut sitä tytärtä, Ei sitä emoisen lasta, Jot' ei vierys vietellynnä, Lauluini lauhtuttanunna, 100 Pettänyt pehmeet puheeni, Sanant hyvät houkutellut.

"Jop' on nyt jalkani jäykkä, Selkä-ranka rauaistunna, Jeähmetty minun vereni; Ei ouk vanhassa varoa, Harmaa-peässä hoasteliaa, Naisten pakinoin paniaa.

"Täss' on miesi mielestäisi, Poika tahtoisi tapainen; 110 Tuovos tyynnin tyttäriäis, Sinun sievin sirkkuisiais, Jolla miestä mielyttelet, Uuvistat tätä uroa!"

Sanottu tämän sanansa Jopa neitoinen sujahti, Puikahtiinpa nainen nuori Jok' oil kaunis kahtomoiltaan, Suloinen sukeltamoiltaan, Lihavimmiltaan ihana. 120

Tuota teki mieleheni, Polttipa minun poveeni Sytytteli syäntäini, Haluisin halatakseini, Kuten kuiskutellakseini, Miten mielytelläkseini.

Joma suutaini ojensin, Levittelin leukojaini, Käyttelin minun käteini Neijon soahaksein sylihin, 130 Ponnistella polvilleini — Silloin liikahti lihani, Silloin vapisi vereni, Järskäytti jäseniäni, Luikahutti luontoani, Mänettelin miehuueni; Siihenpä se nyt hävisi, Hajoisi hyvä uneni; Enkä peässyt peähän astik, Perillen ei puolenkana, 140 Kuin tämä kana katoisi, Häjy herttainen hävisi; Liekköön taivaiseen tavonna, Pilvihin pirahtanunna; Vai lie männytkin merehen Painunna paha vetehen.

Silloin vanha Väinämöinen Iski silmänsä vihalla, Kahtoi kauvan karsahasti Peälleni minun poloisen; 150 Voi minä poloinen poika Miten mieleni mänetin, Pahoin käytin kunniani, Häpeisin tyhmällä työllä, Oman onneni kavotin, Kuin en ruvenna runoihin, Käynyt kauppaan kanteloihen, Kielen vaihtoon voatinunna.

Sitä suruupi sukuni, Päivittelen päivinäni, 160 Kuin en ottoa osanna Runolaisten ruikkaamia, Väinämöisen vempeliä, Kielettären käyttämiä, Lauluittaren loatimia.

Suruilin tätä asiaa, Huolittelin kuinma nukuin, Uuvuin hyvähän unehen Tunnin paikoin tahi kahen. Jo toas vanha Väinämöinen 170 Ilmoitellen ihtiänsä Puheella voan ei puvulla, Sanoopi sanalla vielä, Vielä puolella puheella: "Elä sure Suomalainen, Paheksi parempalainen! Ei ouk onni luillen luotu, Lykky lihoillen verillen; Onn' on luotu, lykky suotu, Onnetar on onnen luonnut 180 Runolan vähillen väillen, Kansallen kantelolaisten, Joukollen Runo-jumalan, Runomoisen rahvahallen, Laulun lapsillen huviksi, Miesten mieliksi runojen."

XVII. Sången.

Skalden slutar med en önskan till fosterlandet.

Unestain havattuani, Makoomasta noustuani, Peätin muillen muistihiksi, Itellein ihanteheksi Matkani mainitteleita, Käyttyäin kehoitteleita Runoihin rupeamahan Lauluillen laskentamahan, Onnelaan osottamahan, Runolasta ruikkaamahan. 10

Elä sure Suomi kulta Valittele vanhojaisi, Urojaisi uupuneita, Manalahan männeheitä, Voipaisi vähentyneitä, Kansasta kavottuneita; Ovat kaikki onnelassa, Tallehella taivahassa, Runsastuuvat Runolassa, Laukoileevat Lauluilassa. 20

Elä sure Suomi rukka Kiellettyä kieltähäisi, Puhettaisi poljettua, Sanojais solvattuneita; Jos kieli kehnoitetahan, Puheisi poljetetahan Niinpä sanoi Väinämöinen: Joski muuan muukalainen Omistammekin olisi, Joka sanat sorteloopi, 30 Veärin kieltä käyttelööpi, Tuhneloopi turvallansa, Märehtiipi tätä meillen, Vielä laulajat Lapissa, Karjalassa kanteleita, Savossa runon sanoja!

Niinpä peätti Väinämöinen, Vanha Laulaja vakuutti: "Vielä kytööpi kipuna Miehen monen mielehessä, 40 Vielä liikkuupi lihani Monen poikaisten povessa, Vielä vieryypi vereni Suomalaisten suonihissa, Karjalaisten kalvohissa, Pohjolaisten pohkehissa."

Mitäs siitten suret Suomi, Valittelet vanhempaini, Moa katala kaivattelet, Syntymäni surkuttelet? 50 Viel' on mieltä miehillämme, Uhkeutta urhoillamme; Vanhoilla varallisuutta Nuoillen nuorillen hyväksi: Nuorilla nöyrällisyyttä Mieli vanhoillen varaksi.

Vielä siittenkin sanelen Teillen nuorillen uroillen. Suomen niemen sulhaisillen Joill' on peässä miehen mieltä, 60 Luonto povessa urojen, Rinnassa ripiäisyyttä, Henkellistä hilpeyttä: Sinkoilen sanankin teillen Jotka varsin valmistaitten, Aivootten, aiatteletten Tänä kiesuksen kesänä, Juhla vuonna julkisenna, Tulla viisauen vihillen, Peästetyiksi, peätetyiksi 70 Tietyriksi, taituriksi, Ohvakoiksi oppioiksi, Suomen moan suojellaksenne, Tietomusten turvaksenne: Sanon vielä viimmeisellen Kansallen jo kasvavallen, Nuoristollen nousevallen, Joukoksi jo joutuvallen: Teistä toivotaan toella Puheisemme puoltajoita, 80 Kielen kulta käyttäjöitä, Hyljätyn hyväiliöitä, Armottoman auttajoita. Suokoon teillen suuri Luoja, Toata vanhin taivahinen, Ylöllistä ymmärrystä, Taijollista tarkoitusta; Lainatkoon henkensä Herra, Ikeä jatkakoon Jumala Täksi työksi! Tarvitahan 90 Uutta mielen uskallusta, Toista tointa, toivotusta, Harjoitusta, hartausta, Vakausta, valaistusta, Soahakseen asiat aikaan, Mänestymään mielestämme.

Työstä vielä teillen tuosta Kostoksi on kohtavanna Oma tunto turvaksenne, Tyytyväisyys tykönänne, 100 Levollisuus lapsillenne, Onnea omamme moamme, Suomen kaiken suosioksi.

Siitten vielä teijät tuosta Polvin päivin palvellahan, Muistetaan, mainitetahan, Kiitetään, kumarretahan.

Viimein majoihin manalan Teijän lähtiissään lepohon Taivalaiset taisteloovat, 110 Onnelaiset outteloovat Soahaksensa teijät sinne Sinne ikuisaan ilohon, Kussa autuaat asuuvat, Kuuluu kansan kuulluisammat.

Vielä teilläkin tiloa, Runolassakin sioa Teijan tuonnek tullaksenne, Onnelassa ollaksenne; Kussa runot ruukatahan, 120 Laulut laillen laitetahan, Soitollen sovitetahan, Kielihin kehoitetahan. Siellä sarvet soitteloovat, Siellä huilut huikaisoovat, Käypi kaikku kanteleista, Pillillä piiskuitetahan, Torvella tojotetahan — — — — — — — — — Niin nuo miehet miekkoisetkin 130 Jotka linnassa lihoovat, Virkistyyvät viinan luonna, Hyvä heilläik on eleä Mokomassa moisiossa, Tässä taivaisten talossa; Laulujansa laulattaissa Nauraavatten naisten kanssa, Juovahat Jumalan kanssa.

Anmälan

Med anledning af det hopp jag nu, mer än tillförene, tror mig äga att, genom tryck, blifva satt i tillfälle att utgifva ej blott det å den tryckta anmälan af 1825 ännu återstående arbetet om vära å Finskogarne i Sverige och Norrige bosatte stamförvanter, utan måhända äfven åtskillige andra af de utaf mig i företalet till 2:dra Delen af Otava omnämnde och till tryckning ämnade skrifter — vill jag här begagna detta tillfälle att såväl derom underrätta samteliga vänner och befordrare af den fosterländska litteraturen, äfvensom att jag på grund häraf, dels af egen böjelse dels uppmanad dertill af andra, ämnar fortsätta utgifvandet af Otava enligt samma plan och på samma vilkor som tillförene, blott med den skillnad att tredje delen, äfvensom de följande, till lättnad såväl för köpare som prenumeranter, utkommer i mindre Häften af 6 à 8 ark hvarje, af hvilka fem beräknas på hvarje Del. Af dessa Häften, som stundom åtföljas af plancher och musikbilagor, kommer det första, hvilket så fort sig göra låter lägges under pressen, att, utom poesier och mindre uppsatser af blandadt innehåll, innehålla historiska meddelanden och underrättelser om en mängd gamla i de framfarna finska krigen vidtberyktade partigångare, hvilka såsom anförare och chefer för krigiska ströftåg och gerillor gjort sig genom sina krigiska bragder namnkunnige.

De förra prenumeranterne och Subskribenterne å Otava, hvilka utlöst sina exemplar, äga äfven med afseende å fortsättningen att beräkna sig sina förmåner till godo, de förre erhålla skriften för ett pris beräknadt till hälften mindre än hvad den i bokhandeln kommer att kosta; de sednare till ett modereradt derefter. Då den inhemska Litteraturen under de sednare åren, årligen, tillvunnit sig allt flere vänner, har jag icke trott mig böra utestänga vägen för desse att äfvenledes emot billigare villkor lägga sig till den finska bokpressens framtida alster, hvarföre dem härmedelst lämnas öppet tillfälle väl icke att prenumerera men dock att subskribera å den, i många afseenden såsom ett helt för sig, nu utkommande fortsättningen af Otava, utan förpliktelse att behöfva inlösa de redan förut utgifne tvenne första Delarne deraf.

* * * * *

Redan för femton år sedan sökte jag första gången fästa uppmärksamhet dervid, att en närmare kännedom om de på den Skandinaviska halfön redan från längre tider sedan etablerade Finska kolonier måste i historiskt hänseende äga ett stort och vettenskapligt intresse — äfven med afseende å våra egna urkunder; och anmälde, på grund deraf, till utgifvande — ett arbete, hvilket skulle innefatta tillförlitliga underrättelser i denna del. Härå antecknade sig äfven åtskillige dels såsom prenumeranter, dels såsom Subskribenter; men sedermera inträdade förändrade omständigheter hafva hitintills icke tillåtit mig fullgöra detta beslut. Nu deremot, och på det icke möjligen, genom min död, det väsendtligaste af hvad jag i detta fall samlat och inhämtat måttet gå förloradt, har jag varit betänkt på att utgifva detta arbete. Dock har jag trott det vara ändamålsenligt, att särskildt dessförinnan och i sammanhag dermed, ehuru under annan titel, till en början ufgifva en beskrifning af mina vandringar öfver dessa Finmarker. Detta arbete som utkommer i 2:ne Band, hvardera bestående af tvenne Delar utom plancher och kartor (af hvilka sednare, redan en om 25 tum i qvadrat blifvit stucken i koppar) anmäles härmedelst till Subskription. Tiden för dess utgifvande, äfvensom bokens arktal kan jag för det närvarande icke närmare bestämma, annorlunda än att skriften skall lemnas Herrar Subskribenter till ett betydligt nedsatt pris, än hvad den kommer att, efter vanligt Boklådspris kosta i bokhandeln. Såsom en slags, ehuru måhända ringa, ersättning för den långa tid reqvirenterne å de utlofvade "Tillförliga underrältelserne" & nödgats vänta, skola de äfven vid denna skrift hafva att beräkna sig samma förmåner tillgodo; de förra — till 100 procent billigare, än det blifvande boklådspriset.

Då inom Sverige och Norrige ännu i denna dag finnas mer än 120 särskilda församlingar, hvilka till större eller mindre del bebos af dessa finnar eller deras afkomlingar, till ett antal af omkring 40,000 personer, af hvilka mer än 15,000 ännu begagna det finska tungomålet; då deras vidsträkta och glest befolkade bygder, sammanräknade, upptaga en area af omtrent 450 qvadrat-mil, utan att tala om de landsträckor, som af dem eller deras förfäder först uppodlade, sedermera blifvit inkräktade af Svenskar, och till Svenska bygder förvandlade, så synes såsom sakens historiska vigt borde vara satt utom all fråga — så mycket mer som detta förhållande, hvilket äger rum nästan i sjelfva hjertat af de båda konungarikena, hittills icke annorlunda än högst ofullständigt och till en ganska ringa del varit kändt blott af få; och äfven detta — endast ryktesvis genom opålitliga, misstydda eller missförstådda berättelser.

* * * * *

Enär intet Språk bör vara oss Finnar kärare och närmare till hjertat än modersmålet, hoppas man att allt som kan tjena att utvidga vår kunskap om dess grammatikaliska byggnad, dess filosofiska konstruktion, dess poetiska och onomatopojetiska väsende och natur, dess slägtskapsförhållanden och beröringspunkter, med andra närbeslägtade tungomål, med ett ord allt som kan tjena att uppfatta ej blott dess formläror och märkvärdigt egna utvecklade karakter, utan hela dess andeliga lif, såsom bärande en stämpel af folkets, bör vara välkommet ej blott för Språkforskaren och Vettenskapsmannen enskild, utan för oss finnar i gemen. Med anledning häraf, och i händelse företaget möter uppmuntran, ämnar undertecknad framställa de åsigter härom, hvilka, till följd af ett under längre tider redan fortsatt studium häraf, hos honom gjort sig gällande. I sådan afsigt ämnade jag under titel " Kielitär eller Forskningar i Finska språkets grammatikaliska grunder " utgifva ett arbete, hvilket skulle utkomma i fria Häften, beräknade till 5, 6, à 7 ark hvarje, förutan tabeller; och hvilket arbete jag härmedelst, jemte de andre, får anmäla till Subskription på samma villkor som ofvanföre blifvit nämndt, att nemligen priset för Subskribenter skall betydligen modereras efter det möjligen blifvande Boklådspriset. Och ehuru Språkets karakter blifvit, genom de många i sednare tider utkomne Grammatikor och Språkläror på sät och vis, och till stor del känd, är det likväl ännu mycket, och just det intressantaste deraf, som återstår för oss att lära känna; helst Grammatikan aldrig ingår i filologiska och filosofiska undersökningar.

* * * * *

Då näst Finska språket, af de vettenskapliga sludierne inom vårt land, intet bör vara oss heligare än Finska Historien, vill jag likaledes begagna detta tillfälle, att, i händelse företaget möter framgång, till utgifning och Subskription anmäla den i företalet till 2:dra Delen af Otava under N:o 7 anmälde skriften Walaistaja eller Handlingar till Upplysning i Finlands äldre Historia. Att, närmare än hvad der skett, detaljera planen dervid, tillåter icke utrymmet nu. Blått det bör jag kanske nämna, att Skriften, hvilken komme att utgifvas i lösa Häften, blir ytterst vigtig för vår historia, såsom innehållande sjelfva dess källor och urkunder; samt, med hänsigt till vidd och omfång, ganska dyr — isynnerhet för köpare, hvars pris alltid kommer att beräknas något högre än Subskribenternes.

* * * * *

Slutligen och sist hemställer jag till den läsande och tänkande allmänhetens behjertande, huruvida icke med hänsigt till de framsteg den Finska Litteraturen redan gjori under de sednare åren, det vore nyttigt och nödvändigt att äfven den sanna och sunda kritiken ginge dermed i bredd, såsom en probersten, eller såsom en vigt på vågen, för att mäta värdet deraf, på det att allt det dugliga af hvad den Finska bokpressen frambringar, måtte blifva allmänt kändt, framstäldt och åskådligt; det möjligen odugliga likaså.

Sjelf är jag visserligen oförmögen att i detta fall utöfva granskarens och domarens kall; men i samråd och i förening med andra af landets yngre litteratörer, tror jag dock att detta icke skulle blifva särdeles svårt, åtminstone i de flesta fall. Då de, om ej alltid under namn dock under pretext af Recensioner, i tidningarne stundom förekommande tillfälliga bedömmanden af utkomne arbeten, ej blott med afseende å det lilla utrymme ett tidningsblad medgifver, måste vara knapphändiga och ofullständiga, utan och visat sig vara ytliga och mindre grundliga, ofta ensidigt uppfattade, och vanligen upplöst sig till ett stundom oförtjent beröm, stundom obehörigt tadel utan att hvarken i det ena eller andra fallet genom verkligen ådagalagde skäl styrka eller bevisa sina påståenden, så ämnar undertecknad, ifall företaget genom tillräcklig subskriptions teckning kan bära sig, i förening med andre, hvilka dela dessa tänkesätt, åtaga sig det för ingen del lönande, i många afseenden besvärliga, ansvarsfulla och vanligen otacksamma gransknings- kallet, i hvilket fall en Skrift i fria Häften skulle komma att, under Rubrik af Seulajaiset å Finska Språket utgifvas, hvars uteslutande åliggande det vore att med sanning och oväld närmare och grundeligen granska icke blott alla de å finska språket hos oss utkommande skrifter, utan äfven alla de i Finland äfvensom annorstädes utkommande arbeten, hvilka på ett eller annat sätt röra vårt folk, vårt land eller värt språk; samt i brist deraf äfven meddela andra litterära nyheter, hvilka för oss kunna vara af intresse.

Jag har trott mig böra begagna detta tillfälle att på en gång, och i ett sammanhang, anmäla alla dessa skrifter, hvarvid jag ännu en gång får återhemta, att jag icke i något fall kan utfästa mig till någon bestämd tid, såvida erfarenheten visat att ett sådant bestämmande sällan låter realisera sig, så länge man endast kan kommendera sin vilja, men icke förmågan, hvilken ofta är beroende af en hop yttre omständigheter och förhållanden; allt beror dock hufvudsakligast på den uppmärksamhet, den bildade klassen af Finlands allmänhet, täckes skänka dessa företag; hvarföre den eller de, som ni älska för framgången af den inhemska ännu allt för spädväxta finska Litteraturen, täcktes å bifogade Subskriptionslista (hvilken till sådant ändamål kan från boken bortklippas) anteckna sitt och deras namn, hvilka genom subskription önska befordra ett eller flere af dessa företag, jemte antalet af de äskade exemplaren, och orten dit de böra försändas, hvilka listor de sedan ville vara gode och antingen sjelfve, eller genom ombud, insända direkte till mig, då vid reqvisition af 11 exemplar, enär de utlösas, det 12:te fås på köpet.

Som jag hört den plägseden någongång klandras, att i böcker aftrycka prenumeranternes eller subskribenternes namn, hvilket man endast velat anse som ett medel att erhålla dem, hvarigenom priset onödigtvis ökades men icke värdet af boken; så nödgas jag härvid yttra en motsatt åsigt: ty skulle jag för min del knappast tro att någon, af sådan anledning, lade sig till ett arbete, och äfven om så vore, vore denna fåfänga minst att tadlas; men deremot anser jag det i många afseenden, ej blott för det närvarande utan äfven i en framtid, vara för vettenskapen och historien intressant att lära sig närmare känna de män, som på sin tid nitälskat för litterära och patriotiska företag; ty dem som icke göra det finna vi nog ändå öfverallt, och dem vill förmodligen ingen heller känna. För författare och förläggare är det dessutom icke blott smickrande och uppmuntrande att se sina arbeten blifva lästa, utan är det ofta ganska vigtigt att derefter kunna bedöma och bestämma sina företag; liksom det å andra sidan, för publiken är ganska lätt att, af den aftryckta subskribent-förteckningen, spörja hos hvilka de hafva tillfälle att öfverkomma boken.

Af sådan orsak, och för att tillika, å ömse sidor, veta till hvilka exemplar skola afsändas, ämnar jag äfven i de särskilda nu annoncerta skrifterna (i händelse de utkomma) aftrycka resultatet af Subskribent-listorne; men skulle någon vara nog finkänslig, att icke vilja synas passera, för hvad han i detta fall är, skall, om så önskas, namnet uteslutas.

Helsingfors sjelfva Jubel-dagen den 15 Julii 1840.

C. A. Gottlund.

* * * * *

Å följande, af mig, på eget förlag utgifvne Skrifter, finnas hos mig ännu exemplar att tillgå till nedanstående priser:

Otava, eli Suomalaisia huvituksia. 1:sta Delen med antiqvitets plancher och musik-bilagor 8 R:dr.

D:o d:o 2:dra Delen med plancher 6 R:dr.

Wäinämöiset, yksi kokous meijän nykyisten Runojoin virren teoista. 1:sta Delen 1 R:dr.

Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne, jemte en Öfversigt af deras fordna vidskepelse. Ett bidrag till upplysning i Finnarnas historiska fornhäfder 2 R:dr.

Kustroff och Woronitschff, eller de båda Brottslingarne. En Rysk berättelse från förra århundradet. (Öfversättning frän Finskan) 24 sk.

Dissertatio de Proverbiis Fennicis. 24 sk. allt B:co.

HELSINGFORS,

Tryckt, hos J. Simelii Enka, 1840.

Fotnoterna:

[1] Med afseende å häxeri och trollkonst hafva vi, i detta fall, en redan nog beryktad tillhålls- och tillflykts ort i Pohjola, Pimentola, Lapin moahaan lankeaiseen, m.m. likaså hafva Kipumäki och Kipuvuoren kukkula blifvit gjorde till plågans hem- och förvisnings-ort; men att i köld, i mörker och i en evig natt, äfven vilja förlägga sångens och skaldens hemland, går väl icke an; hvarföre vi äfven trott oss härtill böra söka ljusare trakter.

[2] Vi kunna på sådan grund icke gilla de vittra försök som någongång blifvit gjorde att från sagoverlden och den mytiska perioden nedflytta Väinämöinen inom historiens gebit (jemför t.ex. Väinämöinen, af Brakel ) innan tiden för hans historiska existens blifvit närmare, åtminstone problematiskt, konstituerad. I anledning häraf — månne icke ett historiskt utredande häraf, förtjente mera uppmärksamhet och prisbelöning än öfversättningen af några mer eller mindre stympade Runofragmenter?

[3] Vi hafva redan en gång tillförene begagnat denna utväg i ingress-Runan till skriften Väinämöiset (tryckt i Stockholm 1828) men, — den gången var det Väinämöinen sjelf som drömde.

[4] Den benämnes då ofta i detta fall luvut, så vida den blott läses; eller, med afseende ä innehållet, synnyt, sanat, loihteet, m.m.

[5] Bland dessa den deklamatoriska Runans förtjenster, är att den sällan och aldrig behöfver tillgripa dessa många prosodiska figurer och andra stundom mindre regelrätta uttryck för att i nödfall fylla versens meter, icke heller i sådan afsigt emot språkets lagar begagna mindre vanliga konstruktioner och talesätt.

[6] Detta kadanserande, skanderande och intonerande, eller rättare aksentuerande på oriktiga stafvelser, hvilket på ett eget, stundom icke obehagligt, sätt afbryter det lagformiga, och liksom upplöser språket i dess elementer, har af någre blifvit jemfördt med och äfven ansedt såsom cessurer midt i orden, och på grund deraf åberopadt såsom en af Runans största och första egenskaper och förtjenster. Vi anse det icke så; väl måste de långa orden i Finska språket sönderfalla inom tvenne takter, om de skola kunna användas, hvilket blir nödvändigt; deraf har detta stundom äfven kommit att gälla om de korta. Men detta synes oss ursprungligen mera vara en följd af nödvändighetens lag, än utgöra sjelfva grunden och hufvudvillkoret för Runans metriska bestånd.

[7] Jemför t.ex. p. 16 v. 35; p. 24 v. 76, 87, 88, 91, 92; p. 30 v. 129; p. 50 v. 103-105; p. 56 v. 15, 16, m.fl. st.

[8] Sällan torde Finlands Universitet och Vettenskaperna i vårt land egnas ett tillfälle att, på en gång, begå så många glada högtider och fröjdefester som i år; hvarföre vi äfven trott oss här böra nägot närmare nämna derom.

Onsdagen den 15:de Juli firade Universitetet sin här ofvannämnde inaugurationsfest, enligt ett förut härom tryckt ceremoniel; hvartill icke blott alla i staden befintliga stater och korpser blifvit, jemte stadens samtliga invånare, i vanlig väg, genom utfärdadt program inhjudne; utan hade dessutom alla landets högre digniteter och auktoriteter, genom särskilda skrifvelser, blifvit härtill inviterade; äfven som cirkulär-bref, i samma afsigt, blifvit från båda Stiftens Domkapitel utfärdade till landets samteliga presterskap och skolstater. Likaså hade Universitetets Konsistorium enkom låtit utgå skrifvelser härom, jemte inbjudningar, såväl till Kejserliga Vettenskaps-Akademin och Kejserliga Ryska Akademin, jemte lärare-personalen vid Kejserliga Universiteterna i S:t Petersburg, Moskva, Dorpat, Kasan, Kieff, Charkoff, som ock till Kongl. Vettenskaps-Akademin, Kongl. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademin, samt Kongl. Svenska Akademin i Stockholm, äfvensom till Lärarepersonalen vid de Kongl. Universiteterna i Upsala, Lund, Köpenhamn och Christiania. Redan dessa förberedande åtgärder bevisa den vigt Universitetet äfven hos utländningen sökt fästa vid detta sitt jubileum; också har ingenting härvid blifvit försummadt som kunde tjena att öka dagens glans och högtidlighet. Staden, redan förut mycket freqventerad af Bad- och Brunns-gäster, hvilka så väl till sjöss som lands hitstormat från S:t Petersburg och Reval, såg sig i en hast nästan sagdt öfversvämmad ej blott af vänner och bekanta från landsorterna, utan äfven af en talrik skara utländningar, förnämligast vettenskapsmän och litteratörer. Professorer och Akademici från Dorpat, S:t Petersburg, Kieff, Stockholm och Upsala, dels såsom deputerade för dessa Akademier, dels i enskild tag, hade infunnit sig; äfven en hop studenter hade på Kejserlig befallning från de båda förstnämnda Universiteterna inställt sig här, och Koll. Rådet J. F. Ziebert äfvensom Doktor C. Fr. Walther i Reval har ej blott personligen anländt utan, i likhet med K. Universitetet i Dorpat och Wladimirska Universitetet i Kieff, genom tryckta och till Alexanders-Universitetet ställda afhandlingar och gratulations-skrifter, med fägnad betygat sitt deltagande i denna Universitetets glädjefest. Dock var Auras gamla Skald, Biskopen i Hernösands Stift, m.m. Doktor Franzén, måhända den kärkomnaste och dyrbaraste af alla gäster. Anländ redan den 11 om aftonen, emottogs han med sång och glädjebetygelser, ett stycke utanför staden, af den studerande ungdomen.

Efter det samtliga Stater i full procession från Senats-Huset anländt till Kyrkan, öppnades dagens högtidligheter, (redan om morgonen tillkännagifne genom kanonskott), under vocal- och instrumental-musik, af Universitets Rektor, Professoren och Riddaren Dokt. Ursin, med ett latinskt tal, i den nya och vackra, ännu oinvigda Lutherska kyrkan; hvarefter Professoren och Ridd. Doct. Linsén orerade på Svenska, tolkande Universitetets ljufva känslor, hopp och minnen vid hugkomsten af denna dag och dess betydelse för Finland; hvilket allt slutades med ett tal på Ryska språket af e.o. Professoren Solovieff. Härefter, och sedan medaljer öfver dagens högtid blifvit till flere af de närvarande utdelte, tågade processionen till den gamla Lutherska kyrkan, hvarefter församlingens Kyrkoherde Kontrakts-Prosten och Ord. Ledam. Filos. Dokt. Crohns höll en för tillfället lämpad predikan, efter hvars slut lofsången N:o 84 i gamla Sv. Psalmboken, under kanondunder, afsjöngs vid akkompanjemang af orgeln. Till kl. 4 e.m. samma dag hade Alexanders-Universitetet i Societets-Husets stora lokal till middag inbjudit medlemmar af samtliga stater, in och utrikes litteratörer, vettenskapsmän, m.fl., der ett bord var arrangeradt för mer än 300 personer; och hvarvid, under kanonskott, hurra, fanfarer och taffelmusik, lifliga skålar tömdes för hela det Kejserliga Huset.

Dagen derpå, den 16:de, var Teologic Doktors-Promotion, som under öfliga ceremonier för sig gick i det nya templet; och hvarvid Domprosten i Åbo Professoren och Ordens-Ledamoten Doktor Gadolin, såsom Promotor, efter utfärdadt program, och efter uppläst allernådigst tillstånd, och aflagd Doktors-ed, förklarade 19 medlemmar af det andliga ståndet till Teologie Doktorer, nemligen 7, med stöd af aflagda Specimina och i grund af författningarne, och 12 såsom heders-Doktorer, till följd af ett Kejserligt reskript. De förre voro: Borg, Aar Gust. Fil Mag. Teol. Licent. och Docent i Teologin vid Alex. Univ.; — Estlander, Carl Jos. Fil. Dokt. Teol. Lic. Ord. Led. Kyrkoherde i Wörö; — Frosterus. Benj. Fil. Dokt. Teol. Lic. Professor, Prost och Kyrkoherde i Wasa; — Frosterus, Rob. Walent. Fil. Dokt. Teol. Lic., Prost och Kyrkoherde i Idensalmi; — Gadolin, Jak. Alg. Fil. Dokt. Teol. Lie. Adj. i Teologin vid Alex. Univ.; — Lille, Bengt Ol. Fil. Dokt. Teologie Lic. och Professor vid Alex. Univ.; — Schauman, Fr. Ludv. Fil. Mag. Teol. Lic. Adj. i Teol. och Pastor i Teologiska Seminarium vid Alex. Univ. De sednare voro: Referendarie-Sekreteraren i Eklesiastik-Expcditioncn vid Kejs. Sen. för Finl. Fil. Doct. och Ord. Led. Carl Gabr. Westzynthius; — Professoren i Teol. Moralen vid Alex. Univ. Fil. Dokt. Joh. Matth. Sundvall; — Professoren i Teol. Dogmatiken, Fil. Dokt. Ax. Ad. Laurell; — Eloquent. Lekt. vid Åbo Gymnasium, Ord. Ledam. Fil. Dokt. Er. Elfgren; — Kyrkoherden i Kimito, Kontr. Prosten, Fil. Dokt. Gabr. Hirn; — Kyrkoh. i Hvittis, Kontr. Prosten, Ord. Led. Fil. Dokt. Wilh. Åkerman; — Kyrkoh. i Nagu, Fält-Prosten Fil. Dokt. Mich. Avellan; — Kyrkoh. i Lappfjerd, Prosten, Ord. Led. Fil. Dokt. Jak. Jon Estlander; — Kyrkoh. i Jockas, Kontr. Prosten, Ord. Led. Fil. Dokt. Carl Gust. Nykopp; — Kyrkoh. i Hauho, Prosten, Ord. Led. Fil. Dokt. Carl El. Alopaeus; — Kyrkoh. i Savitaipale, Prosten, Ord. Led. Joh. Stråhlman; — Kyrkoh. i Helsingfors, Kontr. Prosten, Ord. Led. Professoren, Fil. Dokt. Er. And. Crohns. Doktorsfrågan framställdes af Adj. i Teor. och Prakt. Filosofin, Professoren Germ. Fr. Aminoff, och besvarades af Primus, Kyrkoherden i Wasa Benj. Frosterus; hvarefter hölls tacksägelse och förbön af Ultimus Kyrkoherden i Idensnlmi Rob. Wal. Frosterus. Predikan hölls af t.f. Öfverläraren i Romerska Språket och Litter. vid Wiborgs Gymnasium, Fil. Dokt. Fr. Joak. Ekman.

Samma dag kl. 8 om aftonen gaf Helsingfors stads Handels-Societet, till firande af denna Alexanders Universitetets sekularfest, en stor och lysande bal i Societets-Husets stora lokal, hvartill omkring l,400 biljetter voro utdelte.

Dagen derpå den 17:de Juli anställdes, efter ett förut derom af Promotor Professoren och Riddaren Wilh. Gabr. Lagus å Svenska språket utfärdadt Program, Juris utriusque Doktors-Promotion, i den nya Lutherska kyrkan; hvarvid 11 personer undfingo Doktors-hatten; af hvilka 3 voro dertill i laglig ordning legitimerade; 3 hvilka väl icke fullgjort alla prestanda, och 8 härvid till heders-Doktorer utnämnde. De förre voro: Juris utriusque Licentiaterna Ekelund, Carl Evert Fil. Dokt. Professor i Romerska och Ryska Lagfarenheten, Ridd. — Nordström, Joh. Jah. Fil. Doct. Professor i Folk- och Stats-Rätten. samt National-Ekonomin; — Palmén, Joh. Phil. Fil. Mag. Adj. i Finl. Allm. samt Rom. och Ryska Lagfar. De sednare voro: Bergbom, Joh. Erik, Jur. utr. Kand, Fil. Dokt. och Assessor i Kejs. Wiborgs Hof-Rätt; — Edelheim, Paul, Jur. utr. Kand. Fil. Dokt. Protok. Sekr. i Just. Dep. af Kejs. Sen. för Finl.; — Hjertman, Chr. Ludv. Jur. utr. Lic. Fil. Dokt. Assessor i Kejs. Wasa Hof-Rätt. De sistnämnde voro: Geh. Rådet, v. Ordf. i Just. Dep. af Kejs. Senaten för Finland, Riddaren, Friherre Ax. Gust. Mellin; — Geh. Rådet, Prokuratorn i Kejs. Senaten för Finland, Riddaren Carl Joh. Walléen; — Presidenten i Kejs. Wasa Hof-Rätt, Riddaren Carl Ad. Adlerstjerna; — Presidenten i Kejs. Wiborgs Hof-Rätt, Fil. Dokt. och Ridd. Grefve Carl Gust. Mannerheim; — Presidenten i Kejs. Åho Hof-Rätt, Ledam. i Ekon. Depart. af Kejs. Sen. för Finland, Riddaren Carl Fr. Richter; — Verkel. Stats-Rådet, Ledam. i Just. Depart. af Kejs. Sen. för Finl., Lagm. i Wiborgs Lagsaga, Ridd. Friherre Gust. v. Kothen; — Verkel. Stats-Rådet, Ledam. i Just. Dep. af Kejs. Sen. för Finland, Lagm. i Karelska Lagsagan, Ridd. Carl Gerh. Hising; — Verkel. Stats Rådet, Ledam. i Just. Dep. af Kejs. Sen. för Finland, Lagm. i Wasa Lagsaga, Ridd. Alb. Fr. Rich. de la Chapelle. Promotor framställde Doktorsfrågan, som besvarades af Primus Professoren Ekelund, hvarefter Professoren Nordström såsom innehafvande det andra rummet, slutade Promotionsakten med tacksägelse och förböner. Predikan hölls af Seminarii Pastorn, Theol. Doktorn Schauman, såsom vanligt, i gamla Lutherska kyrkan, dit processionen tågade från den nya.

Dagen derpå den 18:de Juli hölls i vanlig Ordning Medicine och Kirurgie Doktors-Promotion, hvartill Promotor, Universitetets Rektor, Professoren och Riddaren Dokt. Nils Abr. Ursin, utfärdadt Program; och hvarvid 28 Medicine Licentiater erhöllo Doktors-insignierna, förutan en Heders- och en Jubel-Doktor. De förre voro: Ahlqvist, Gust. Joh., — Ahlstubbe. Lars Is. Fil. Mag. Stads-Fysik. i Fredrikshamn; — Arnell, Henr. Edv. Fil. Mag. Öfver-Läkare vid Första Finska Sjö-Equipaget; — Asp, Gust. Fil. Mag. Provincial-Läkare i Uleåborg: — Avellan, Frans Wilh. Fil. Mag.; — de Besche. Georg, Fil. Dokt. Provincial-Läkare i Wib. Distr.; — Bonsdorff, Evert Julius, Fil. Mag. Anat. och Fysiol. Adj. Anatom. Prosektor; — Cajander, And. Fil. Mag.; — Churberg, Matt. Chr. Fil. Mag.; — Crusell, Gust. Sam. Fil. Mag.; — Dahl, Osc. Emil, Fil. Mag. ex. ord. Kanslist vid Kolleg. Med.; — Elfving, Joh. Fredr. Fil. Dokt. Stads-Fys. i Björneborg; — Ehrström, Carl Rol. Prov. Läkare i Torneå; — Ervast, Peter Fil. Mag. Stads-Läkare i Brahestad; — Ervast, Peter And. Fil. Mag. ex. ord. Läkare vid Medicinal-Öfverstyrelsen; — Florin, P. Ulr. Fil. Mag. Prov. Läkare i Kexholm; — Frosterus, Abr. Fil. Mag. Stads-Fys. i Nykarleby; — Höglund, And. Magn. Fil. Mag. Prov. Läkare i Heinola; — Ingman, Er. Alex. Fil. Mag. Stads-Läkare i Kristinestad; — Lilius, Aug. Magn. Fil. Mag.; — Lindeqvist, Carl Henr. Fil. Doct. Prov. Läkare i Lovisa; — Palin, Carl Henr. Fil. Mag. ext. ord. Läk. vid Medic. Öfver-Styrelsen; — Sahlberg, Reinh. Ferd. Fil. Amanuens vid Univ. Museum; — Schildt, Wolm. Styrb. Fil. Mag. Prov. Läk. i Saarijärvi distr.; — Sourander, Joh. Ern. Fil. Mag.; — Tapenius, C. Nils And. Fil. Mag. Läk. vid Lif-Gardets Finska Skarpskytte-Bataillon; — v. Willebrand, Knut Felix, Fil. Mag.; — Wirzén, Joh. Ern. Adhemar, Fil. Mag. Med. Adj. och Bot. Demonstr. t.f. Stabs-Läkare vid Första Finska Sjö-Equip. Heders-Doktor vardt Professor Emerit. och Ridd. Joh. Gadolin; och Jubel-Doktor Medicine Doktorn och f.d. Regements-Läkaren Chr. Aeimelé. Doktorsfrågan framställdes af Medicinska Fakultetens Adjunkt, Doktor Sten Edv. Sjöman, och besvarades af primus, Adjunkten och Prosektorn Ev. Jul. Bonsdorff. Predikan hölls af Kyrkoherden i Wiktis, Prosten och Ord. Led. Hipping. Samma dag gåfvo de nyss promoverade Medic. Doktorerna i Societetshusets stora lokal en middag, hvartill 280 personer voro inviterade.

Den 19:de Juli var Sön- och Böndag, hvarföre alla dessa slags offentliga högtidligheter och fröjdebetygelser måste för en stund afbrytas; dock yttrade sig glädjen i många enskilda kretsar; så t.ex. hade en hop af Rysslands yngre Poeter och Roman-författare, denna dag, tillställt en middag för de yngre af Finlands Skalder och litteratörer, minnesvärd genom Franzéns närvaro, för att gemensamt liksom knyta en närmare inbördes vänskap oeh bekantskap. En annan middag gafs samma dag af 1819 års Promoverade Magistrar, att förtiga flere andra sådane.

Måndagen den 21 Juli försiggingo Filosofie Doktors och Filosofie Magisters Promotionerna, enligt derom förut af Promntor Professoren och Ridd. Dokt. Carl Reinh. Sahlberg utfärdadt program. Till Doktorer utnämndes ej blott Filos. Licentiaterna Hertzberg, Fredr. Fil. Mag. Docent i Grek. Litter. vid K. Alex. Univ. — Lundahl, Gust. Fil. Mag. och — Moberg, Ad. Fil. Mag. Kemie Docent vid samma Univ., utan hade Fakulteten den lyckan att vid denna sin andra sekularfest tilldela sin högsta värdighet åt flere om vettenskapernas och upplysningens befrämjande på mångfaldigt vis förtjente inhemske och utländske män, bland hvilka i första rummet må nämnas dess om Universitets väl i så många afseenden vakande tjenstförrättande Kansler, Minister-Stats-Sekreteraren, Verkeliga Geheime-Rådet, m.m. Grefve Rob. H. Rehbinder; — Ledamoten i Kejs, Sen. Ekon. Dep. Geheime-Rådet och Ridd. Guvern. Lars Gabr. v. Haartman; — Ledam. i samma Dep. Landsh. och Riddaren Aug. Ramsay; — Kejs. Vett. Akademins i S:t Petersburg Ordin. Ledam. och Ständige Sekreterare, Verkel. Stats-Rådet och Ridd. Paul Henr. Fuss; — Med. Prof. vid Kongl. Univ. i Upsala, Ridd. Isr. Hvasser; — f.d. Magistrats-Sekreteraren i Wiborg Jak. Judén; — Ledarn, af Kejs. Vettensk. Akad. i S:t Petersb. Stats-Rådet och Ridd. Peter v. Köppen; — Ordin. Led. af samma Akad. Kolleg. Råd. och Ridd. Emil Lenz; — Öfver-Intend. vid Bergsst. i Finl. Ridd. Nils Gust. Nordenskiöld; — Ordin. Ledam. af K. Vett. Akad. i S:t Petersburg, Stats-Råd, och Ridd. Mich. Ostrogradskij; — Professoren och n.v. Rektorn vid Kejserl. Universitetet i S:t Petersb. Verkel. Stats-Rådet och Ridd. Peter Pletneff; — Verkel. Stats-Rådet och Ridd. Wasilij Shukowskij, anställd hos H. K. H. Cesarewitsch och Stor-Fursten Thronföljaren; — Direktorn för Silkes-odlingen i Södra Ryssland, Stats-Rådet och Ridd. Christ. Steven; samt — Arkiatern f.d. Med. Prof. o. Ridd. Joh. Agap. Törngren. (Således Tillsammans 17 Doktorer). Doktorsfrågan framställdes af Professoren Nervander och besvarades af Primus, Kemie-Docenten Moberg.

Härefter blefvo till Filosofie-Magistrar följande 96 Filosofie Kandidater promoverade: Ahlberg, Magn. Abr. Aboens; — Ahlroth, Wilh. Boreal; — Arppe, Ad. Edv. Savolax-Karelare; — Blank, Jak. Fredr. Syd-Österb. e.o. Kanslist vid K. Kolleg. Med.; — Blom, Er. Joh. Sav. Karel. t.f. Kollega vid Triv. Skolan i Lovisa; — Blåfjeld, Knut G. R. Tavast.; — Bodén, Alex. Ern. Ab.; — Bremer, Walfr. Leop. Ab.; — Brunou, Carl Paul Collin, Sav. Karel.; — Cannelin, Gust. Nord-Öst.; — Collan Clas, Sav. Karel.; — Collan, Fabian, Sav. Karel.; — Collan, Alex. Sav. Karel.; — Crusell, Knut Wiht. Bor. Kollega Super, vid Triv. Skolan i Tavastehus; — Edgren, Clas Joh. Syd-Öst.; — Ehrström, And. Joh. Er. Syd-Öst.; — Elmgren, Sven Gabr. Ab.; — af Enehjelm, Georg Edv. Satak.; — Engel, Joh. Wilh. Nyl.; — Engelberg, Aug. Bor.; — v. Essen, Carl Gust. Syd-Öst.; — Finelius, Carl Aug. Syd-Öst.; Komminister; — Florin, Frans Edv. Tavast.; — Forsius, Carl Henr. Sav. Karel. — Forsman, Osk. Wilh. Syd-Öst. Kommin.; — Forstén, Gust. Fr.; Sav. Kar. — Friberg, Joh. Gabr. Satak.; — Gallenius, Zak. Ulr. Syd-Öst.; — Gonander, Georg Gust. Boreal; — Granfelt, Ax. Fredr. Satak.; — v. Haartman, Carl Fr. Gabr. Ab.; — Hackzell, Joh. Matth. Tavast.; — Hallsten, Alex. Gust. Jul. Syd-Öst.; — Helander, Carl Sak. Nord-Öst.; — Helsingius, Gust. Fredr. Tavast. e.o. Aman. vid Universitetets Bibl.; — Helsingius, Henr. Emil, Tavast.; — Helsingius, Joh. Chr. Tavast.; — Hjelt, Fr. Wilh. Gust. Ab.; — Hildeen, Han. Ezech. Bor.; — Hildeen, Gabr. Bened. Bor.; — Hirn, Gabr. Wilh. Tav. e.o. Kanslist vid K. Kolleg. Med. — Holmström, Bernh. Gust. Ab.; — Holmström, Peter Joh. Syd-Öst.; — Holsti, Rud. Isr. Syd-Öst.; — Hongelin, Magn. Nyl.; — Hornborg, Maur. Wib. Rysk Språklärare vid Trivialskolan i Lovisa; — Hydén, Matth. Joh. Ab.; — Hyrén, Fredr. Wib.; — Häggroth, Joh. Leonh. Ab.; — Hällström, Henr. Sav. Karel.; — Höckert, Aug, Benj. Syd-Öst.; — Idman, Carl Gust. Satak.; — Idman, Fredr. Ferdinand, Satakundens; — Indrenius, Immanuel, Wib.; — Ingman, Alb. Sav. Karel.; — Ingman, Herm. Syd-Öst.; — Jungberg, Jos. Isaak, Satak.; — Keckman, Carl Sak. Nord-Öst. — Krogius, Georg, Sav. Kar.; — Kruskopf, Fredr. Const. Wib.; — Lagus, Joh. Gabr. Nord-Öst.; — Lindeqvist, Gabr. Wib.; — Lindström, Knut Leg. Ab.; — Lundahl, Carl Satak. — Mansner, Raph. Fredr. Wib.; — Modeen, Alex. Edv. Wib.; — Molander, Cl. Herm. Sav. Karel,; — Nylander, Fredr. Nord. Öst.; — Palmros, Carl Henr. Ab. Med. Kandidat; — Paqualin, Joh. Chr. Bor.; — Perander, Henr. Gottl. Sav. Karel.; — Pipping, Joak. Wilh. Bor.; — Rahm, Joh. Jak. Syd-Öst.; — Renvall, Torst. Thure, Boreal; — Ruuth, Alex. Bor.; — Savander, Carl Gabr. Sav. Karel.; — Saxén, Carl Joh. Aug. Ab. Lärare vid Helsingfors Vexel-Undervisnings-skola; — Schildt, Bror Ernst Hannibal, Sav. Karel. — Smalén, Sam. Joh. Gust. Nyl.; — Sohlberg, Herm. Fredr. Syd-Öst.; — Staudinger, Joh. Just. Syd-Österb.; — Stenberg, Chr. Wib.; — Stenbäck, Lars, Syd-Öst. e.o. Amanuens vid Univ. Bibl.; — Stenius, Carl Chr. Sav. Karel. Lärare vid Kretsskolan i Nyslott; — Strömberg, Joh. Otto, Ab.; — Strömsten, Otto Chr. Syd-Öst.; — Svanström, Just. Theod. Bor.; — Topelius, Zak. Nord-Öst.; — Törnudd, And. Nord-Öst.; — Ursin, Julius, Sav. Karel.; — Wacklin, Alfr. Nord-Öst.; — Waenerberg, Gabr. Maur. Nyl. e.o. Aman. vid Unv. Bibl.; — Walleen, Carl Edv. Sav. Karel.; — Wegelius, Jak. Es. Syd-Österb.; Komminister; — Zitting, Joak. Sav. Karel.; — Åkesson, Ax. Erik, Nyl. Dessutom blefvo såsom Jubel-Magistrar promoverade Biskopen i Hernösands Stift m.m. Doktor Frans Mich. Franzén; — Domprosten i Åbo, m.m. Doktor Gust. Gadolin; — Prosten och Kyrkoherden i Töfsala Erl. Rosenback; — Kyrkoherden i Messuby Abr. Lilius. Magisterfrågan framställdes af Professoren Joh. Magn. af Tengström, och besvarades af Primus Ad. Edv. Arppe; hvarefter Ultimus Gust. Sam. Smalén och Ultimus af Doktorerne, Docenten Hertzberg gemensamt slutade akten med tacksägelsetal. Predikan hölls af Kyrkoherden i Wiborg, Filos. Dokt. Joh. Gabriel Norring. Samma dag gåfvo Magistrarne en s.k. Promotionsbal, i Societets-Huset, för 1200 personer. Att förtiga Spektakler, Koncerter och Brunsbaler, som dagligen vexlat om med hvarandra, må nämnas att äfven litteraturen firat årets Jubel-fest, genom en mängd arbeten som under dessa dagar åtkommit, och än flere hafra icke kunnat lemna pressen, i anseende till stadenns få Boktryckerier, och brist på dagliga arbetare.