SAMLADE BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM
ÄVENTYR OCH HUGSKOTT
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
ÄVENTYR OCH HUGSKOTT
AV
ALBERT ENGSTRÖM
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916
Stöldförsäkringsagenten.
En figur arbetade sig upp emot regnbyn tvärs över gårdsplanen, fällde ihop ett drypande paraply på trappan och gjorde halt på min vildvinsskuggade veranda. En lång gestalt med något gewesenes över apparitionen, hållning, som påminde om militär, men knän på byxbenen som talade om borgaren, vita mustascher under en örnnäsa, som skulle ha imponerat, om den icke varit i miniatyr, och ett visst affekterat förnämt drag omkring ögonen, som kom en att tänka på adelskalendern men med baktankar. En liten slapp potatismage, som talade om stillasittande på andra klassens restaurangkaféschaggsoffor vid gammaldags tutingar efter en halvportion biffstek med två supar och en halv lageröl.
— Träffas herr Engström?
— Jo, det är jag. Vad kan jag stå till tjänst med? Var så god och stig in!
— Det är en konstig sommar vi ha. Regn och blåst och köld. Mitt namn är löjtnant Hultenhjelm. Jag såg visserligen att det står förbjuden ingång på grinden och anslag om vite, men jag tänkte att det inte var så allvarligt — — —
— Jo, jag försäkrar, att det är absolut allvarligt.
— Ja, jag försäkrar också, att mitt ärende är absolut allvarligt, hä hä, jag är representant för Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio, och efter jag är på trakten, tänkte jag föreslå er att ta en försäkring där. Förstklassiga villkor, verkligen enastående, och i dessa tider, ni läser ju dagligen i tidningarna om stöld och inbrott — — —
— Nej, sådant hoppar jag över. Stjäl dom så särskilt mycket nu för tiden?
— Kolossalt! Kolossalt!! Och allt ersätter bolaget försäkringstagarna. Inte bara det stulna, utan det förstörda, för som ni vet händer det, att tjuvar inte bara stjäla utan göra åverkan under sökandet efter dyrbarheter.
— Ja, men jag tror inte ändå. Jag har ingenting, som kan locka någon tjuv — — —
— Å, vart jag ser härinne ser jag en dyrbarhet. Alla konstverk till exempel. Alla saker ha värde och allt kan stjälas.
— Nej vet ni, jag har verkligen inga dyrbarheter. Det mesta jag äger har bara affektionsvärde och jag är inte livad för att ta flera försäkringar. För resten är här alltid folk i huset och vartenda ljud hörs — — —
— Ljud! Hörs!! Nutidens tjuvar ha så utvecklad teknik, att de kunna stjäla sängkläderna under en.
— Nå, så låt dem i guds namn göra det. Jag vill inte ta någon försäkring. Det vore för övrigt en rätt intressant upplevelse att bli bestulen på sängkläderna, medan man sover.
— Herr Engström skämtar! Tänk er själv vakna en morgon och upptäcka att allt vore, om inte stulet, så åtminstone sönderbrutet och förstört.
— Ja, men löjtnanten, tänk vilket satans oljud det skulle behövas för att bryta sönder allting. Det här pianinot till exempel, det skulle allt reagera för misshandel. Och de här båda taxarna, som sova i huset, ge hals vid minsta knäpp.
— Taxar! Hundar!! Kommer inte herr Engström ihåg stölden hos professor Morgen-Gaffler här om året ute på Saltsjöbaden! Professorn hade en ytterst vaksam och folkilsken ulmerdogg, som sov vid hans säng. Det kom tjuvar, som stal gulduret från professorns nattduksbord. Hunden sov, professorn sov. Nej, hundar — lita inte på hundar!
— Ja, men de här taxarna äro absolut pålitliga och för resten försäkrar jag att jag inte vill ta någon stöldförsäkring.
— Men ni skulle åtminstone se litet på tabellerna — — —
— Nej, jag vill inte se några tabeller. Jag har ont om tid för tillfället — — —
— Ja, men betänk — boksamlingen, silvret, kanske gammalt familjesilver, guld, ringar, klockor — — —
— Jag har inte använt klocka på snart tjugu år och jag vill inte ta någon försäkring. Jag skall be att få påpeka detta faktum: Jag vill inte ta någon försäkring.
— Om herr Engström får del av villkoren skulle ni helt visst komma på andra tankar. Se här till exempel! Premien för — — —
— Nå, då måste jag använda en annan taktik. Jag tycker, att det vore riktigt trevligt, om någon ville stjäla litet. Tjuvar ska också leva. Och vidare skulle jag kanske bli överlupen av hyggliga tjuvar, som stule från mig bara därför att de veta, att det i alla fall blir ersatt av ert bolag. Det bleve kanske besvärligt och nervöst i längden.
— Skämt åsido, herr Engström. Ni är ju en modern människa och måste följa med er tid. Och det ekonomiska av saken är en så försvinnande bagatell, att — — —
— Ja, men jag har nu en stund sökt framhålla det oomkullrunkliga sakförhållandet, att jag icke kommer att ta någon försäkring i ert Cautio. Det skulle glädja mig, om ni ville se följande ord i eldskrift framför er just nu: — Den mannen förtjänar jag inte på. Han tar aldrig någon stöldförsäkring! Jag menar att denna sanning borde vara på god väg att ingå som trosartikel i ert medvetande.
— Jag förstår skämt, bästa herr Engström, och jag senterar det i allra högsta grad, men se nu på den här tabellen. Terminer och premier äro — — —
— Snart måste jag använda en brutalare taktik. Tror inte löjtnanten att ett bolag som ert just fostrar tjuvar. Det är ju strängt taget en oskyldig form av stöld att tillägna sig en sak, vars värde ögonblickligen blir ersatt av en så filantropisk inrättning som ert bolag måste vara. Och det finns hyggliga, försynta, väluppfostrade, blyga människor, som inte vilja störa mig ens med en anhållan om ett lån i någon tillfällig förlägenhet, utan helt enkelt stjäla något ifrån mig av bara hänsynsfullhet, därför att de veta, att jag genast får igen fulla värdet av er. Jag blir en försörjningsinrättning, en sjukkassa, en personifierad institution för välgörenhetens ordnande, men jag ligger inte åt det hållet. Jag vill ha frid och just i det här ögonblicket längtar min själ efter stillhet och tystnad i högre grad än eljest.
— Ja, men visthusboden och ladugården — betänk osäkerheten! Och mitt bolag har just — —
— Hundgården med fyra stövare ligger alldeles bredvid. Detta är en parentes! Och nu övergår jag till den brutala taktiken jag nyss talade om. Jag har verkligen blivit bestulen. En överrock försvann i dag på ett oförklarligt sätt ur min garderob. Just nu kommer jag att tänka på, att en verkligt energisk stöldförsäkringsagent skulle närma sig fullkomligheten, om han gjorde små förarbeten hos sina offer för att göra dem mogna och fallfärdiga. Kan herr löjtnanten tänka sig en bättre taktik än att hugga en och annan småsak ända tills ägaren av bara nervositet tar en försäkring? Missförstå mig inte, det hela är bara en idé, men den är nog så värdefull. En idealisk stöldförsäkringsagent är endast den som genom upprepade småstölder tvingar mig att ta en försäkring. Jag hoppas löjtnanten på intet vis missförstår mig, men nog är sättet det enda verkligt effektiva, ty som ni nog känner, äro övertalningsförsök inte tillräckliga, åtminstone inte visavi mig. Förlåt om jag förefaller brutal, men jag vill ju inte insinuera, att löjtnanten använder den mest fruktbärande taktiken. Jag kom bara av en händelse att tänka på min försvunna överrock. Kanske hänger den i en annan garderob, kanske är den inte borta alls, men tjuvarnas teknik nu för tiden är ju fulländad, bättre än stöldförsäkringsagenternas, det kunna vi ju komma överens om. Jag tror att det skulle vara lättare att stjäla sängkläderna under mig än att tvinga mig ta en stöldförsäkring.
Löjtnanten höll redan om dörrvredet.
— Ja, då ber jag om ursäkt att jag besvärat. Tråkig sommar det här! Barometern sjunker ideligen, ideligen. Herr Engström känner emellertid min adress, löjtnant Hultenhjelm, Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio. Kaste tjänare!
Spionen.
En kväll i november för åtskilliga år sedan satt jag i min salong och ägnade mig åt det vällovliga patiensläggandet. Jag kan nämligen en enda patiens, vars namn jag inte vet, och då min hjärna känns tom efter mycket arbete, lägger jag den. Det var en mörk kväll utan måne, telefonen var just avstängd och jag började glädja mig åt friden, den absoluta, som en man stundom behöver ehuru den inte existerar i realiteten.
Naturligtvis existerade den inte heller den här kvällen. Jag hade just fått hem ett par tvåor i patiensen då det knackade på verandadörren. Jag tog lampan och mötte den besökande med ett ovänligt kritiskt ansikte. Han var en lång mager karl med markerade och tärda drag.
— Var god och stig in och ursäkta att jag möter i skjortärmarna, men jag väntade verkligen inte besök i kväll!
Jag lyste mannen in och betraktade under tiden hans profil. Svartmuskig, gulblek, kroknäsig, utlänning alltså. Därtill bröt han på något språk som inte var finska men som låg nära finskan. Inte var det tyska, inte — jo, kanske ungerska. Något orientaliskt var det i alla händelser. Han hade en bonjour av gammalt snitt och med kantband, misärens kännemärke då för tiden, men hans sätt att bugande passera mig hade något av gentilhomme i gammal stil.
— Med vem har jag den äran?
— Mitt namn är Emdow, tekniker.
Emdow, ett ovanligt namn! Han stod kvar vid dörren och gnuggade sina gula, frusna händer medan ögonen mönstrade det skumma rummet.
— En cigarrett?
— Tack!
— Och vad förskaffar mig den äran?
— Jag hoppas jag inte stör på något sätt?
— På intet vis! Vill ni inte ta plats?
— Tack! Jo — jag bor här — har slagit mig ned här för att kunna leva billigt — jag har väl bott här en månad och mera — jag har mina idéer — jag har gjort bekantskap med folket här, ett rått material, utan intressen, utan hyfsning, ja, ni känner ju till det! Och — — —
— — Förlåt, men jag tror att ni misstar er — — — efter så kort vistelse här —
— Ånej, ånej — herr Engström, vi kunna ju tala som ett par bildade karlar tillsammans och se det hela ovanifrån — medge i alla fall att det är mycket som brister, vi ha ju superiet, snustuggningen, den råa umgängestonen mellan olika kön, alltsammans — — — Det behövs lyftning, just lyftning!
— Vet ni, herr E — — em —?
— Vet ni, herr Emdow, jag tror att ni misstar er. I varje fall vill inte jag bli någon reformator. Det reder sig nog — — —
Min hustru kallade på mig från ett inre rum. Där stod en av mina jungfrur och sade: — Känner inte redaktören den ryska spionen? Det är just han. Han har hyrt Jan Lars’ stuga och hålls och lodar här utanför varenda dag. Han säger att han är urmakare, men inte finns här några klockor att laga! Och han får utländska brev på posten var dag och skickar av stora buntar papper flera gånger i veckan.
Jag återvände till min gäst.
— Nå, vad avser herr Emdow egentligen med den här expeditionen till mig? Är ni inte ryss för övrigt? Jag tycker mig känna igen brytningen.
— Har varit! Har varit. Jag har varit löjtnant i ryska armén, det vill säga jag blev löjtnant under rysk-turkiska kriget. Jag har slagits under Skobeleff, jag var med vid Plevna, och nu lever jag på min lilla pension. Jag lever här för att här är billigt och — tja — jag är urmakare — man säger att man är tekniker, man är ju av familj och man söker ju maskera sin fattigdom — — —
— Utmärkt, herr Emdow, då kan ni laga mitt matsalsur? Det är en gammal klocka med trähjul — jag är ledsen att inte för tillfället ha någon bättre klocka att ge er till reparation — men ni förstår, jag vill göra i den mån jag kan — — —
— Tack, tusen tack — — — men nu kom jag egentligen hit för att tala om befolkningen här — — —
— Vill ni inte ha något att dricka? En grogg — eller kanske en pilsner?
— Tack, jag är egentligen absolutist — men en pilsner — ni förstår, jag har måst undvara bildat umgänge så länge, så länge, men den här pilsnern blir en hemlighet mellan oss — ty för befolkningen här är jag absolutist — — —
— Föredöme? — — —
— Just! Och nu vill jag komma till själva kärnan. Jag har tänkt bilda en gentlemannaklubb här — — —
— Gentlemannaklubb?!!
— Ja, med grader i, naturligtvis. Redaktören och jag ha den högsta graden och ungdomen får så småningom stiga från grad till grad — — —
— Jag förstår verkligen inte — — —
— Den måste byggas på absolutistisk grund! I första graden lägger man bort sprit, i andra snustuggning, i tredje svär man inte — — —
— Man får alltså tugga snus i första graden och svära till och med andra — nej, herr Emdow, driver ni med mig eller vad fan menar ni? Förlåt att jag svär men jag måtte bara vara i andra graden!
I detsamma kom pilsnern in. Herr Emdow drack med ett förskrämt uttryck i ögonen, men han smackade av välbefinnande. Jag tog en grogg och satte mig bekvämt till rätta i min stol. Karlen var antingen idiot eller också en simulant av hög rang.
— Hör nu, herr Emdow, för att bilda en så kallad gentlemannaklubb måste man ha reda på vad som menas med en gentleman. Tror ni inte att en gentleman kan tugga snus och supa och svära? Jag till exempel tuggar visserligen inte, men jag snusar och röker och super, och ändå vill herr Emdow att jag skall vara med om stiftandet av en gentlemannaklubb, där en av förutsättningarna för uppnående av högsta graden är att man lägger bort det där. Jag är ingen gentleman. Herr Emdow har vänt sig till vilse person.
Herr Emdow såg eftertänksam ut.
— Nå, man kunde ju inte behöva kalla den Gentlemannaklubb. Man kunde ju säga Vikingaklubb, till exempel!
— Nåja, men jag tror att vi lämna det här ämnet. En rospigg lägger aldrig bort att tugga snus, och han tar en sup, då det behagar honom och svär när han vill. Jag tycker, att det är riktigt så. Jag går inte alls med på den här klubben. Jag reserverar mig. Jag vill bara fråga, om inte herr Emdow vill ha mera pilsner i all hemlighet?
— Tack, tack — redaktören tycker naturligtvis att jag är en konstig herre — — —
— Ja, jag kan inte neka till det.
— Men redaktören förstår väl, att då man bor ensam som jag och inte har något att göra — — — man längtar efter sällskap — man är djärv nog som jag att göra intrång — — —
— För ingen del! Jag är också enstöring, så att jag förstår er utmärkt. Jag begär bara att få sitta här i fred, just i fred — — —
— Alltså stör jag! Jag skall genast — — —
— Nej, tvärtom, herr Emdow intresserar mig och är hjärtligt välkommen. Nå, ni fiskar väl här ute, ror och seglar?
— Ack nej, jag kan inte segla — — — men fiskar gör jag ju litet — — — man måste ju —
— Nå, berätta litet om kriget!
— Ack ja, kriget! Det är minsann intet nöje att komma ihåg. Å, jag har sett en hel del och varit med också. Se här!
Herr Emdow drog upp rockärmen och visade en röd strimma som gick från armbåge till handled. — Det är efter en kula som bara rispade upp skinnet, men det var ett otäckt sår. Jag har ett ärr på benet också. Det var en granatskärva och det blev blodförgiftning. Herr Engström märker nog, att jag haltar litet. Jag har en orden också — ja, jag räddade en gammal fru, som baschibosukerna hade bundit fast på en vedtrave och hällt fotogen över och tänt på. — Ja, kriget, det är ingenting att minnas. — — — Men jag stör visst. Jag blir inte förstådd. Jag ber tusen gånger om ursäkt, att jag — — —
— För ingen del. Välkommen åter!
Herr Emdow gick och jag såg honom aldrig mer inom mina dörrar. Han fick min matsalsklocka och behöll den ett par månader, skickade hem den och påstod, att den inte kunde lagas.
Men jag såg honom nästan dagligen i sällskap med yngre fiskarpojkar. Han hade bildat en Vikingaklubb som sammanträdde en gång i veckan och dansade. Herr Emdow var arrangören och satte verkligen liv i befolkningen under några månader. Jag var en gång med på en dans. Det fanns ingen pojke som inte tuggade snus eller tog nubben — så att grader måtte han inte lyckats instifta. Där dansades med pipa i mun, och i storstövlar och spottades ogenerat.
Men Emdow kunde ju inte segla.
En dag satt jag norröver med mina vettar på Fogdö Leje. Jag sköt ett par fåglar och måste söka mig inomskärs, ty en orkanby kom norrifrån och gjorde hela havet skummigt. Fast jag satt i lä hade jag svårt att klara mig ut med min kanot — det började blåsa döda djävlar i luften — och sjön växte. Jag arbetade mig ut på läns och lät min kanot följa sjöarna. Då möter jag en skötbåt innanför Svartkubbarna. Det var Emdow som kryssade upp emot Svartkubben. Det såg verkligen ståtligt ut i den höga sjön med brott på var kam. En karl som kan segla så och påstår att han inte kan segla är antingen ytterligt blyg eller också en humbug.
Jag passerade honom på några båtlängders avstånd och hade fullt att göra med att hålla kanoten i vindriktningen. Emdow satt lugn med skotet och rodret i händerna och seglade som en gud.
Jag började misstänka honom, fast han inte var sågfilare. Och jag mötte honom ofta i närheten av Riddarskärets stångmärke, just där militärmärket bestämmer kursen från havet in i Singö sund. Där höll han till och därifrån rodde han alltid, då min kanot dök fram från läet under Fogdö sten.
Man började allmännare tala om honom som spion. Man hade sett honom loda utanför Singösundet och inne i Grisslehamnshamnen. Pojkarna kände sig som patrioter, och herr Emdow fick inte mera något folk på sin Vikingaklubbs danstillställningar.
En dag kom en rysk båt in i hamnen. Emdow gick ombord och inom kort lade ett 10-tal ekor till vid sidan. Det gällde att förtjäna pengar av någon anledning som jag nu glömt. Bland pojkarna var Matts Abraham, full och bra. Då han såg Emdow stå i samspråk med kaptenen, smög han sig försiktigt fram och gav Emdow en fruktansvärd spark i den så kallade ändan. Emdow sjönk ihop av trötthet och måste ros i land. Den ryska båten gick. Dagen därpå flyttade Emdow från orten. Han hade uppfyllt sin bestämmelse här och reste norrut! Jag vet ju inte bestämt om han var rysk spion. Men jag vet inte heller att han inte var det. Han var antagligen antingen ett stort original eller också full av den så kallade fan. Jag tror nästan det sista.
Handlanden Trenck.
Just där järnvägen korsades av landsvägen, där bredvid låg handlanden Trencks stuga, mindre än andra stugor, smutsig och ogästvänlig, fast den var rödmålad med vita knutar.
Vid tio år, åldern, då en människa börjar förfalla, köpte jag snus där och bekantade mig med Trencks pojkar. Han hade åtta sådana, och vi tuggade snus tillsammans och rökte Nornan, en fruktansvärd cigarr, som bara krökte sig litet efter en halvtimmes arbete. Handelsboden var ungefär dubbelt så stor som det skrivbord jag nu sitter framför, och jag kommer ihåg att den verkade luden av smuts. I ett hörn stod en silltunna, och i den brukade bondpojkarna spotta, medan handlanden eller hans fru vände ryggen till för att söka efter den begärda varan. Två snusfjärdingar, en med Ljunglöfs och en med Jönköpings matsnus, hade sin plats innanför disken bredvid en burk Kungens av Danmark bröstkarameller. Den sista titeln imponerade på mig, och jag trodde mig höjas socialt, då jag köpte för två öre av de tummade, osunda, bacillimpregnerade sockerbitarna. Jag inbillade mig att Kungens av Danmark huvudsakliga föda var just sådana karameller. Borta i dunklet bakom disken försvann en vägg med hyllor och där fanns knappar och trådrullar och garn och griffeltavlor, och där hyllan slutade åt höger, lutade sig en knippa tagelpiskor mot väggen.
Oftast, då man kom in i boden, fanns ingen där. Men man hörde antingen en fiol eller också skrik och svordomar från rummet bredvid, och sedan man efter landets sed stått i stilla avvaktan några minuter, öppnades en dörr till höger och ut kom Trenck eller frun.
Han var en kraftig, högväxt, bredaxlad man om trettiofem år, med lugna, oberörda ögon under en gul, hård panna och röda mustascher, som tycktes växa ut direkt ur näsborrarna och genera andedräkten, ty det lät alltid som om luften ur lungorna mötte motstånd i näsan. Hon var en stor, mörkhyad kvinna på trettiotvå, alltid med klänningslivet oknäppt, ty hon hade ju jämt någon unge, som hon måste slita från bröstet för att betjäna oss kunder.
Trencks äldste son var min lekkamrat. Det hände, att jag sökte honom och kom in i rummet, där familjen bodde. Där fanns två fållbänkar och två vaggor, och i den ena fållbänken lågo oftast Trenck och hans hustru, medan barnen slogos och skreko eller rotade i askan i den öppna spiseln. Trenck låg med fötterna uppe på sänggaveln och rökte Candeloupe och bredvid honom låg hon med sitt öppna klänningsliv och utan skor.
Jag började nästan alltid, då jag kom in i familjens sköte: — Får Kalle komma med mig och meta i Ebbarpsgölen? — och Trenck svarade lika regelbundet: — Jaså, är det du, Albert — ja, gå ni bara, men akta er för gungflyna, och fan tar er om ni kommer hem med fisk!
Det sista sade han för att skaffa oss tur. Var och en vet hur galet det går, då man önskar fiskelycka åt någon.
Kalle och jag metade — och en gång träffade vi stadsbor vid gölen, kvinnor och män, det var visst handelsbokhållare från Eksjö med tjangser och matsäckar — och de stodo på stranden och sågo på, när Kalle och jag vilda och barfota gungande på flyet drogo upp den ena rudan efter den andra. Då sade en av bokhållarna.
— Hör ni pojkar, ni får fem öre, om ni äter opp var sin ruda levande!
Fem öre var pengar och Kalle Trenck åt genast upp en liten ruda, som ögonblicket efter det storslagna anbudet sprattlade mellan hans tänder. Jag försökte också ärligt, men jag måste kräkas. Även det hade väl varit värt fem öre men jag fick ingen slant och blev full av hat mot stadsborna. Bokhållarna skrattade bara åt mig och deras kvinnor lågo dubbla av glädje.
Om någon timme skulle sällskapet gå till stationen för att passa på kvällståget. — Jag vet en genväg, sade jag, och man såg på klockorna och fann, att man behövde en genväg. Från gölen gick ett brett dike och över det diket låg en planka. Från den ledde en gungande stig mellan svarta dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till gölens avlopp på andra sidan mossen. Men där fanns ingen spång, och där var det bråddjupt vid berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det var en genväg, men man måste simma, om man ville begagna den.
— Om du visar oss den där genvägen, får du din femöring, sade en av bokhållarna.
— Kom bara över plankan, sade jag. Kalle Trenck förstod, och knappt hade sällskapet vandrat ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet på ängssluttningen, därifrån vi kommit.
— Gå bara först rakt fram, så till vänster och sen till höger och så tillbaks igen och hämta plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och stodo ibland rådvilla balanserande på vacklande och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste någon offra sig och antingen vada i gyttja till axlarna eller också simma över. Då funno vi vår tid vara inne och lade benen på ryggen släpande plankan mellan oss. Vi gömde den bland ljungen i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.
Bokhållarna och deras kvinnor kommo verkligen i tid till kvällståget, men mellan brädstaplarna lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras till oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför skulle de locka hyggliga smålandspojkar att äta levande rudor? Vår hämnd var lyckad och ljuv, och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng något på ett främmande språk. Jag frågade vad det betydde. Han svarade: — Det betyder Käre Gud och käre Faen — det hade hans pappa lärt honom.
Läsaren tycker kanske, att jag talar litet för mycket om mig själv och om Kalle Trenck, men han var ju min bästa kamrat. Han blev gardist sedan och försvann i det vimmel vi — du och jag — äro i.
Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan skola en gång få sin särskilda historia. — Bon! som Strindberg säger — vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla tre, som man kryper på en älg — och just som vi lagt oss till rätta bakom en albuske och kände oss härligt syndiga — tänk, 10, 12, 13 år — vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: — Kom hit ni, pojkar, var inte blyga! — och i detsamma stego båda kvinnorna upp på andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns det — nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss — och vi sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas De vitas fotspår.
Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man sade, att det var svartsjuka — det var en mystisk åkomma, som vi pojkar inte hade erfarenhet av — ännu. Alltnog — systern försvann ur huset.
Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar, men intressant och hemlighetsfullt var det.
En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen och sköta hushållet.
Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga, grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och rörde min panna. Så gick hon.
Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.
En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna, zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo, men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.
Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: — Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen innanför.
Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det var sommar.
Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar. Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya fru.
Ja, så var det med det!
Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung, vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp slantarna.
Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.
Somligt folk är så beskaffat.
Omnium Bar.
Har någon varit på Omnium Bar? Den ligger strax bredvid Sorbonne, om jag minnes rätt vid första eller andra tvärgatan på Rue des Ecoles från Boul’Miche räknat. Den är eller var helt säkert en tämligen grovt maskerad institution, ty om man kom dit klockan 10 på kvällen fick man stundom vänta tills en sömnig, fyrtioårig, vitpudrad, karminläppad Hebe uppenbarade sig och presenterade sina former bakom kolsyremaskinen på disken. På hennes vita sidenbröst lyste ett diamantsmycke av väldiga dimensioner. Hon kom upp ur underjorden uppför en trappa, och ur den trappans djup hördes det makabra glammet från det underjordiska Quartier Latin som ur en gruva.
— Men madame, här är ju intet liv!?
— Ni är amerikanare, inte sant? Nå, kom igen halv tolv — — — men först bjuder ni på en vieux Marc — — —?
— All right! Three vieux Marcs and then at half past eleven!
Varför inte vara amerikanare?
Kom man då tillbaka klockan halv tolv fanns ingen sömnaktighet på lokalen. Den fyrtioåriga värdinnan strålade av vieux Marcs och juveler och hade en ung kvinnlig assistent, kostymerad som spanska, en sextonåring, som just höll på att dyka ned i Paris’ helveten.
Men hon hade också en annan assistent. Det var en idiot, som dansade och sjöng därinne. En liten förkrympt karl som var lam i halva kroppen. Hans vänstra arm var uppdragen under hakan och vänstra benet vägrade ibland att göra tjänst, men han skrattade ett kyrkogårdslöje hela tiden och sökte göra sig så komisk som möjligt. Om halsen hade han en kedja och vid den en sparbössa, som han kysste efter var slant som ramlade ned.
Jag var där under en tämligen typisk epok i det moderna Paris’ historia. Det var under det interregnum, då man inte visste om La mattchiche eller La petite Tonkinoise dominerade, alltså sommaren 1906. Där dansades inne i Omnium Bar och endast med sextonåringen, som var skön som en demon och kanske också erfaren som den gamla ärevördiga innanför disken, vilken bara drack och lät sina juveler blixtra och ibland rullade en tumtjock cigarrett. Publiken bestod av svarta latinare med lugg och absinter framför sig på bordet, där trasiga kortlekar blevo ännu trasigare.
Men en kväll kom jag in där och vid baren mitt framför ingången satt en gammal herre i grå storm och oklanderlig redingote. Jag beställde en vieux Marc och tog ett av de fem borden i det lilla rummet. Sedan mina ögon vant sig vid belysningen, började jag se mig ikring och märkte att den gamle elegante herrn saknade sulor i sina skor. Jag såg att han sökte dölja bristen genom att skjuta upp fötterna under redingoteskörten.
Jag gick fram till baren och bad om en tändsticka. Den gamle mannens krage var icke absolut fräsch men ljuset förmildrade det defekta i hans dräkt. Innan den gamla vitsminkade hunnit tända en tändsticka åt mig hade jag en vaxsticka ur gubbens låda. Jag tackade och frågade, om han inte ville sitta vid mitt bord. Jag skall aldrig glömma den överlägsna blick han gav mig, då han steg ned från sin höga stol för att följa mig till min plats.
— Herrn är amerikanare, sade den gamla vitsminkade som ett slags presentation till min fördel.
— Nej, ni är inte amerikanare, sade gubben, sedan vi placerat oss. Ni är holländare eller tysk, ty ni talar så dålig franska. Ni har engelska kläder, men ni har skor som tala om något annat, och ni är orakad. Möjligen är ni ryss, men ni är ensam, och ryssar gå aldrig ensamma här, men deras franska är bra, och därför kanhända — — — men jag vill inte forska! Vet ni, man har mera utbyte om man inte känner varandras ursprung. Ni är väl journalist eller artist fast ni inte precis går i uniform. Ni dricker vieux Marc — alltså är ni mera alkoholist än något annat. Inför alkoholen försvinna nationaliteterna och alla bli gamla bekanta oavsett ålder och kön — — —
— Ja, men kön — — — kvinnorna reagera mot alkohol på annat sätt än vi män!
— Inte då de nått mogen ålder! Se på mig! Tror ni inte att jag känner kvinnorna?
Ett par mörkgrå ögon lyste mot mig ur ett gult ansikte med en örnnäsa mitt i över ett par vita uppvridna mustascher. Hakans ställning skvallrade om brist på tänder men käkarna voro fortfarande energiska. Hela ansiktet var ett system av rynkor, där en stort anlagd människostuderare möjligen skulle ha kunnat avläsa en historia och konstruera dess fortsättning. Jag kom att tänka på en bok om kiromantien från början av 1500-talet, som jag har här hemma och där en verkligt stor tanke är framställd i enkla satser: — Lika väl som en kiromant på grund av handens linjer kan konstatera en människas historia och bestämma hennes framtid, lika säkert kan den vise beskriva jordklotets forntid och framtid efter floder och bergsträckningar.
Fan vet hur jag kom att tänka på min gamla bok hemma i Grisslehamn, men min bordskamrats ansikte påminde mig om den här planeten sedd von oben!
— Ni bjuder mig på en absint?
— Naturligtvis! Två absint, madame!
— Ni tillåter att jag slår mig ned vid ert bord? sade madame.
— Naturligtvis! Tre absint alltså!
Nu voro vi tre vid bordet och den sextonåriga övertog serveringen. Människor döko ned- och uppför trappan vid sidan av baren. Under tiden dansade idioten fram och tillbaka och på borden smällde flottiga kortlappar, medan tillfälliga besökande drucko med flickan eller beställde en drink för att se på den vansinniga solomattchichen utförd av en riktig idiot.
— Ni bjuder på ett glas champagne också! föreslog madame.
— Nej, men jag vill gärna höra monsieur tala om kvinnan, sade jag. — Ni är ju specialist på kvinnor.
— Om!! min herre! Jag är artist, eller rättare, jag var artist, och så kommo kvinnorna. Jag blev bara människa, vilde, sauvage, då de kommo, och jag upphörde att vara artist. Nu är jag oberoende, jag är inte rik, men jag är lycklig, ty kvinnorna ha gett mig allt — — —
Jag började tro att jag kommit i en fälla och ville bräcka av från början:
— Men jag observerade, att ni inte har sulor under era skor.
— Min herre, ni observerar, ni är artist, men vet ni vad det betyder, att jag inte har sulor?? Ni har alltså sett det, cent millions bordelles de Dieu de merde, ni observerade det alltså! Kvinnorna ha gett mig allt och nu på slutet ha de gjort mig fattig. Fattigdomen — madame, återtag er plats innanför baren, ni är en stjärna där, en komet, som förr eller senare stöter mig ur min bana, men ni är ett moln här, jag måste tala med den här herrn alldeles ensam. Ni ursäktar, ni förlåter alltså! Ni är en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarna! Madame! Jag är er tjänare och jag återvänder i kväll eller nästa kväll! Jag är er tjänare, helt och hållet er, madame!
Madame drog ett väldigt bloss på sin cigarrett och återvände innanför baren, som om intet hänt.
— Min herre, ni är kanske målare?
— Kanske något litet.
— Ni har haft en modell, och har tyckt om färg! Ni arbetar! Ni stirrar på den lilla kvinnan, och ju mer ni stirrar, ju mer ser ni! Först var det kött och sen kommo alla metaller, pärlemor och stjärnor från himlen och medan blodet under hennes hud arbetade, fick ni en sensation av allt som existerar, inte bara av färg utan av liv och härlighet och evighet och avgrund och död och förintelse. Och ni märkte att ni inte hade färg på er palett och era penslar voro kvastar och era händer voro tölpiga och dumma. Bara muskulatur och dumhet — vet ni vad jag gjorde? Jag blev en man och gick ut bland kvinnorna. Och de gjorde mig lycklig och olycklig, stolt och förlägen, djärv och feg, klok och dum — de skänkte mig alla sensationer av allt som kan upplevas. En kvinna gjorde mig rik och den sista gjorde mig fattig — min herre, har ni 20 francs? Jag behöver ett par skor och frukost i morgon!
— Nej, men här har ni 2 francs. Var så god!
— Min herre, ni är gentleman, ni är amerikanare! Vill ni se något av Paris, träffas jag här nästan varje kväll klockan halv tolv. Jag kan visa er — — —
— Men jag bor här i kvarteret och kan nästan alltsammans själv.
— Men en absint till bjuder ni på?
— Naturligtvis! Madame, en absint till!
— Monsieur! Monsieur Périn går ner och lägger sig just nu. Han är trött.
Monsieur Périn reste sig upp och gjorde en alldeles lagom bugning samt försvann utför trappan som ledde till hans privathelvete.
— Madame, c’est votre mari, n’est ce pas?
— Mais naturellement, monsieur!
Jag reste mig upp för att gå.
— Monsieur, ni är välkommen i morgon. Monsieur Périn skall inte vara här då. Han skall vara borta. En vieux Marc till? Och en åt mig? Tack, monsieur! Jag tackar er!
— Men vet ni, att jag tycker att er man är intressant. Han är uppriktig, och han blottar sig!
— Han är artist! Han är humbug, monsieur!
Telefon.
Klockan var tio på morgonen och jag njöt sovande mitt far niente i min bekväma säng på Grand. Ty jag hade suttit kvar något länge nere på baren kvällen förut. Då ringde det i telefon. Jag hade sagt till att jag ville vara ostörd, ty jag var inkognito i stan, men man hade tydligen missuppfattat mig nere hos portiern.
Jag steg upp gnisslande en hemsk förbannelse mellan tänderna och grep tag i helvetesmaskinens lur.
— Hallau!
— Hallå! är det artisten Engström?
— Jag är densamme som talar med eder!
— Å, kära bror, det var längesedan — — va — känner du inte igen mej? — konsul Kleiner — — hä? — — kommer du inte ihåg din gamle kamrat i sjätte nedre, Kalle Johanson? Kleiner, you know? Charles Kleiner!
— Jo, visst fan, guda på dej, gamla morrhoppa, hur gick det för dej sedan? Jaså, konsul, jo, jag tackar, jag! Det är inte bara råttdito det! Nå, vad kan jag stå till tjänst med?
— Vill du äta en liten middag med mig på Djurgårdsbrunn — på tumis — gamla minnen — och ett förslag till en affär, first class — eller kanske du vill ha — damsällskap? nå, man kan ju undvara — ha ha ha — ja, vi ha ju båda levt igenom det där — jaså, på inga villkor — Sankt Antonius i alla livets skiften — Josef däri! Men det är verkligen en affär, en god affär! Jag talar allvar nu — det är fråga om en affär på många och blanka dollars! Kommer du klockan fem? — eller vill du att jag skall hämta dig med min bil? Säg bara ifrån! All well on board! Klockan en kvart före fem håller min chaufför utanför Grand. Tummen? — All right!
Det var alltså min gamle kamrat Kalle Johanson som blev kvarsittare i sjätte nedre i Norrköping på grund av grovt fusk i en svensk skrivning. Vi fuskade ju allihop, men Kalle Johanson fuskade så fruktansvärt idiotiskt, att han fick skylla sig själv vid upptäckten. Så försvann han i världsvimlet, kom på kontor, läste språk och blev korrespondent och fick ärva tretusen zekiner av en halvmoster och gav fan i kontoret och startade en agenturdito, slängde den med förtjänst, kom över aktier i ett granitbolag, sålde dem, köpte ett hus på Östermalm just då Östermalm skulle lanceras och blev lancerat, köpte ett hus till vid Birgerjarlsgatan, köpte ett hus vid Drottninggatan, köpte sig päls och fick kredit. —
Nu var han Eldslandets konsul i Stockholm, en man, som räknades med, hade ärligt betalt sina ordnar och hade rätt att bära sitt huvud högt.
Å — jag kände nog till Kalle Johanson — jag menar Charles Kleiner — men jag var verkligen så yrvaken och i behov av sömn eller lugn eftertanke, då han ringde på, att jag inte ögonblickligen uppfattade situationen.
Klockan en kvart före fem stod konsul Kleiners auto utanför Grand Hotell, och om precis sju minuter steg jag av vid Djurgårdsbrunn. Om två minuter kom konsuln i en 34-hästars auto farande som själva fan. Han hade inte hunnit hämta själv, utan måste ta till sitt allra våldsammaste fortskaffningsmedel.
Vi åto middag. Vi upplivade gamla minnen. Vi talade om våra gemensamma lärare och Kalle Johanson skällde friskt på dem. Hur fan kan man för resten bli lärare? 3-4 tusen kronors lön och 24 lektioner i veckan! Man skall vara korkad.
Då champagnen kom in kommo vi till affären.
— Hörru, gosse, se mig in i ögonen! Vill du förtjäna pengar?
Kalle Johanson grep min hand och fixerade mina synnerver.
— Visst fan vill jag förtjäna pengar!
— Känner du till något som heter The Hayward Hygienic Auto?
— Nej, vad fan är det?
Kalle Johanson grep min hand och viskade: Den är din och min framtid! Den är en bensinautomobil som på samma gång är elektricitetsmaskin. Fotsackens sidor släpa helt enkelt mot framhjulens insidor, som äro av glas och på det sättet får du ju den enklaste sortens elektricitet. En koppartråd går till en zinkplatta, på vilken du sätter dig — man måste naturligtvis vika ned byxorna — och på det viset laddas den åkande med hälsobringande elektricitet. Chauffören bara rör vid din näsa eller du skrapar näsan mot något, och gnistor springa ur kranen på dig. Tro mig, det är en storartad uppfinning. Sandens elektriska Herculex är humbug och Voltakorset ska vi inte tala om. — Säg mig! Du behärskar ju Strix?
— Tacka jädervulen för det! skrävlade jag.
— Nå, nu kommer affären! Får jag tio kvadratcentimeter var jag vill i din tidning för en reklam varje vecka under ett års tid — hör på, gosse! — så får du, får till skänks en Hayward Hygienic Auto. Men jag vill själv redigera annonsytan, jag vill ha fria händer. Apropå, hur stor är din upplaga? Gratulerar. Nå, då vill jag också hålla dig med bensin under ett år!
— Och zinkplattor? frågade jag.
— Skämta inte i affärer! Går du med? Ja eller nej?
— Här har du kardan, gamla Kalle!
— Well, här har du min!
Jag gladdes verkligen åt den där automobilen, ty jag inbillade mig att jag skulle kunna lista bort elektriciteten och förvåna Grisslehamnsborna med en vagn som går utan hästar.
Konsul Kleiner hade sjunkit tillbaka i soffan och ringde på en ny Moët et Chandon.
— Satans slapp servering! Dom förstår inte att det skall langas ideligen, ideligen, som Rotschild byter om skjorta. Vä?? Nej, det måste gjutas nytt liv i det försoffade Stockholm och dess omgivningar. Du förstår — 10 hästars auto! Du kan ha nöje av maskinen och slå dig på läkarvård och bli förmögen — förlåt, du kanske redan är förmögen! Hörru, ska vi inte be flickorna komma in och dricka ett glas. De släpa hela dan, dystert liv, vä?? Fan, då jag tänker på de stackars ungarna, som passa opp och äro glada åt en femtioöring i dricks, blir jag rörd, ska vi ta dom med oss till stan? Vä?? Di kan behöva lufta på sig litet. Ha ha!
I detsamma slocknade ljusen. Mörkret var kolsvart.
Jag tog fram min goda lappkniv, som jag alltid bär på mig. Den har suttit i väl hundra renars hjärtan. Jag kysste dess oljiga blad och sade till Kleiner: — Hör du, Kalle Johanson, det var fan vad ditt hjärta dunkar! Är du mörkrädd?
— Inte är jag mörkrädd och inte heller har jag dåligt hjärta, fast jag är litet fet. Men det är något som dunkar. Jag måste ha druckit för mycket champêtre. Och så slocknade ljusen! Det är ju fan! Kanske är det hjärtat som dunkar. Lyss på mitt bröst, är du hygglig, känn på hjärtat! Jag blir ruggig till mods.
Jag knäppte opp hans väst och kände på hans bröstkorg.
— Förstår du dig på sådant där? frågade han. Mitt hjärta har alltid varit first class!
Jag kände efter med fingerspetsarna och trevade på konsulns revben. Jag räknade — och mellan fjärde och femte revbenet satte jag in kniven så hårt jag kunde. Den var skarp och det var som att sticka i margarin. Samtidigt tog jag honom för munnen, ty han gurglade litet. Han skakade på axlarna, och en darrning började i nacken och slutade nere i benen.
I samma ögonblick vaknade jag. Telefonen i mitt rum ringde och jag rusade upp. Det var portiern.
— Förlåt, herr Engström, att jag ringde om igen, men herr Engström tycktes inte höra den första ringningen. Herr Berger och herr Forsberg och herr Engströms bror vänta nere i baren!
Johannes.
Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklassplattforms järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms där. Det är den traditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av Smålands styvaste karlar.
Han kan endast med svårighet hålla sig upprätt. Han knäar och kutar, tar en överhalning då och då och stirrar med en oändligt slö uppsyn ut över de småländska pitpropsplantorna som omhägna den lilla stationen. Denna ängd är för honom ett universum, ty han kan inte tänka längre än till närmaste stad som ligger på en mils avstånd, omhägnad av liknande plantor. Och denna stad är med sina torgdagar ett eldorado med fläsk och kött och sill och ett spritbolag. Vid marknaden inger den honom en dunkel föreställning om cirkus och gyckel och positiv och harpor och basuner i smålänningarnas himmelrike.
Nu är han hemkommen från en vanlig torgdag och är yrvaken efter sömnen i kupén och håller på att orientera sig, medan svetten strömmar i det grova ansiktets fåror och snusblandat dregel rinner ur mungiporna ned på den rödgulblågrönsvartvita yllehalsduken och den dubbelknäppta västen, där silverkedjan prålar med sin urnyckel med skaft av fyrkantig silverplåt — enda arvet efter fadern.
Ur en förstaklasskupé hörs: — Att man tillåter såna där att följa med tåget!
Jag skulle vilja stiga fram och kunna ta av mig en fjäderprydd barett och släpa fjädern i sanden och säga med böjt huvud och handen på hjärtat:
— Sköna dam! Förlåt en vandrande riddare, men det är bara Johannes som är litet dragen och det är hans rättighet just nu. Han har inte dansat sig trött, han dignar inte under utmärkelser, han har icke tornerat sig så här echaufferad för någon frökens äras eller färgers skull. Men han lastade i natt ensam en hel järnvägsvagn med grova stockar. Det är helt simpelt en jäkla karl. Sköna dam, jag hälsar er!
Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon ung dam utan en gammal fröken med hakbandshatt och ett ansikte, i vilket livet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.
Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes indignation.
Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på lokomotivets ånga som dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig. Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.
Johannes har arbetat sig fram till förstugubron. Där står hustrun och ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle göra i samma situation. Hon bara säger till ungarna: — Nu är far hemma och nu går ni ut, för nu ska far sova! Hon hjälper honom uppför trapporna och in i kammarn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså en nerv som en kabel. Åtminstone låtsar han inte om, om den har förgreningar.
Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.
Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans lilla fylla. Johannes är statarpojke från början. Då han blev 22 år, gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig. De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till blodets sång som lät allt närmare — och under den farliga höbärgningstiden — ni förstår — ladorna, där syrsorna sjunga, de långa ljumma nätterna och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den saken klar — och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg uppför kvarntrappan sen han själv svängt den över nacken?
Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogsavverkning i stor skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera, ty de hade ju satt arbetet i gång.
I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom under och bröt högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom 14 dar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band och lassade på med vänstra — och det var ändå stockar som voro 12 tum i lilländan. Pitpropsen var som tändstickor — och då han körde kol satt han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte om hans hovar.
Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som en rök över och efter alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.
Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Konkurrensen blev större. Körarna sålde sina hästar och började arbeta med lastning vid järnvägsstationen.
Johannes kom ner och talade med inspektören och bad att få lasta ensam. Eljest behövdes det åtminstone två att lasta en vagn med stockar, sliprar eller plank. Han fick det — och vi äro där nu. Nu lastar han — inte alls efter 8 timmars arbetsdag, utan som en fri man (något så när), när och så mycket han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en trädgårdstäppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar på dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi koncentrerad i sin lilla jättekropp.
Om du går ut mitt i natten på den lilla stationens lastplan, kan du vara rätt säker på att få se Johannisas silhuett mot luften över den svarta pitpropskonturen med ena ändan av en stock på sin järnrygg. Då hans två vagnar äro fullastade, går han hem och tar sig några timmars vila.
Men då han vaknar, äro lederna stelnade. Han känner sig som i bojor och han stöter på hustrun:
— Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja kan inte röra e le! Du får löv å hjälpa mek!
Och Krestin stiger upp och drar sin man ur sängen. Där står han stelbent och med värkande rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och hjälper honom med byxorna och västen och snör pjäxorna på honom. Och det kan hända, att hon måste leda honom några varv runt i rummet, innan hon fått honom så pass att han kan reda sig själv. Så får han sitt matsäcksknyte och det bär i väg.
Men då han i den sovande morgonen kommer in på stationsområdet och har satt sin breda rygg under en sliper och börjar knoga uppför den sviktande plankan, är han åter Johannes, som är smålänning och icke vet av några svårigheter. Bara han börjat svettas och fått maskinen i gång, går han som ett urverk. Från måndag till lördag.
Men på lördagarna, stundom, händer det, att han måste in till stan, till fantasi och narkos. Vem unnar honom inte det?
Han har uppfyllt sina skyldigheter mot sig själv och sin familj. Hans stuga är vacker och runt omkring gror föda ur den fattiga småländska sanden. Och lite ringblommor och pioner för själen också. Och lavendel för kyrkobesöket.
På söndagen gå de till kyrkan Johannes och Krestin. Johannes går två eller tre steg före, ty han är ju karl, och efter kommer Krestin med båda ungarna vid händerna och en tredje som gör hennes hy gul och gången släpande.
Men Johannes tänker inte på sådant. Han kommer att sitta på bortersta bänken ett slag och så går han ut bland gravarna eller till sockenstugan och bjuder på snus — eller också går han bort till stallen och pratar med herrgårdskuskarna och får sig en dragnagel ur deras söndagslitrar.
Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda igen. Ty han har förtjänt sitt brännvin ärligare kanhända än herrgårdskuskarna.
På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag bleve han förstenad och socknens good-templare skulle säga: — Ännu ett offer för brännvinet! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.
Brev från en vän.
Leipzig den 3 maj 189*
Att slå upp en tysk bok är som att luta sig över ett vörtkar, och tyskarnas filosofi smakar av förnumstig folkskollärare, hur djupgående och gedigen den än må vara. Jag var på supé hos professor S. i går, ljuset, du vet, Germanias stolthet, och man kom in på Darwin och Hæckel och ledde sig från dem in på en värdesättning av varelsernas förmåga att känna lidande. Vi voro naturligtvis alla ense om nödvändigheten av vivisektion, men då man ville värdera människans kapacitet i fråga om att känna smärta med ett högre gradtal än till exempel en daggmasks, måste jag fram med min gamla teori, du minns. Höjden av smärta hos en daggmask är ju alltid höjden av smärta för honom och måste således ha samma värde som höjden av smärta hos en människa, då väl ingen kan frånkänna daggmasken självmedvetande.
De bästa tyskarna ha verkligen slutat med de där dumheterna om instinkt och förnuft, så att där mötte intet hinder, men de här gubbarna ville värdera människans förmåga av smärta till 100 och daggmaskens till 15 eller 10 eller så där omkring. Jag måste börja med paradoxer och förklarade, att en kålrots sensibilitet hade samma värde som en Werthers, om den också uppträdde på olika sätt. De frågade om det var Uppsalafilosofi och jag svarade:
— Ja, framtidens Uppsalas!
Emellertid kommo de i gräl, vilket var rätt nöjsamt att åhöra.
Leipzig den 28 juli 189*
Tycker du inte att språkforskarens yrke i mångt och mycket liknar jägarens? Alldeles som vår ungdoms Skinnstrumpa spårade en bovaktig indian eller en oskyldig wapiti, spårar jag ordstammarna. Här och där är ett grässtrå avbrutet, här och där hänger en klädtrasa på en taggig buske, några barr ha rubbats på en berghäll. På det området äro tyskarna hemma. Men då jag vill ha fantasi med i arbetet äro de borta. Naturligtvis äro alla språk i det här solsystemet besläktade, ja, alla språk i hela universum. Men på en planet saknas det till exempel Kadmium och Uran — genast blir det litet avvikning från likheten. Bara ett uns Molybden till på den här planeten skulle kanske förorsaka, att närkingarna skorrade.
Den tyska dekadensen är bara en pauvre efterbildning av den franska. Jag var i Berlin här om dagen och träffade D. och S. Herre gud, vilka småsnuskiga skalder med illa hopkommet världsrykte! Kommer du ihåg 94 i Paris? Där voro de verkligen förfallna. Kommer du ihåg Bal des Maquereaus, inte maquereauerna själva eller deras flickor, utan de där två journalisterna, som detektiven prackade på oss? Det var ett ståtligt förfall utan möjlighet till upprättelse. Sardanapaler utan pengar.
Weimar den 30 juli 189*
Men egentligen reste jag hit för att få se en skymt av honom, som siktat högre än någon annan av sin samtid. Spencer är klarare, men han är geniet par excellence, en sjuk titan.
Porten var öppen. Jag gick in. En jungfru öppnade och jag bad om ett samtal med hans syster, vilken som du vet sköter honom. Men då flickan fått kortet och öppnade dörren till salongen, hörde jag från ett inre rum en klagande, lallande gubb- eller barnröst, full av gråt: — Mama, bin ich aber dumm! Bin ich aber dumm!
Jag tog min hatt och rusade på dörren.
Leipzig i januari 189*
Om det roar dig, kan du nu få skriva titeln docent framför mitt namn. Jag har fått erbjudande att deltaga i den amerikanska utgrävningsexpeditionen till Kalat Seruk. Jag reser.
Amara i december 189*
Vad tjänar det egentligen till att dagligen gå omkring och konstatera, att bibeln är modern, fin de siècle vid sidan av de dokument vi här få i dagen. Du skulle bli tröstlös och känna dig överflödig, om du finge se konstverken, som komma i dagen som mangoplantor vid fakirbesvärjelser. Det är dollarn, som har Indiens alla hemliga krafter förborgade i sig, och det gör mig hemsk till mods. Med dollars gräva vi ut gudar i lejonhamn, som bli skönare ju djupare ned vi komma, och i jordens medelpunkt väntar den skönaste lejonguden på sin milliardör. Därför är det lönlöst att själv skapa. Låt bli att försöka! Skaffa dig bara pengar och gräv dig in i jorden och njut. Ju äldre lerskärvan är, dess vackrare är den.
Jag reser härifrån och lägger mig på något bondland i något land och skriver en bok, som skall bestå uteslutande av så levande fantasi, att den skall verka som ett rävdrev på en jägare. Läsaren är jägaren, som varje ögonblick kan vänta räven och glömmer allt för den. Sista punkten i boken är dödsskottet. En bok skall vara spännande och således utan alla lyriska element. Händelserna måste komma pang! pang! och det gör ingenting om läsaren slår boken i väggen och säger, att det var en djävla bok — han skall ta upp den igen och läsa den nästa natt, ty man läser ju bara om nätterna. Tycker du inte, att en sådan bok kan behövas just nu? Och den boken skulle vara gravstenen över vår tids så kallade skönlitteratur. Sedan skulle vetenskapen komma som en Djaggernautautomobil och krossa alla bleka blanklädersskalder med deras känslopjunk och vi skulle bli fria som örnar och behärska materien, ty därtill äro vi födda.
Jag kommer ihåg att du anser det som ett tecken på fysisk svaghet och hyperkultur att mina ögon sitta ovanligt nära varandra. Jag inbillar mig, att de närmat sig varandra mera ju längre söderut jag kommit. Vid ekvatorn skulle jag bli cyklop. Jag såg mig i min fickspegel i dag och tyckte att jag börjat vinda. Samtidigt kände jag en häftig smärta på två ställen i bakhuvudet där de båda synlinjerna träffa huvudskålens inre benhinna. Jag blev rädd — för vad? Jag såg närmare i spegeln och jag vindar verkligen något, vete gud vad det kan bero på. Det måste inverka på hjärnan, att synlinjerna börja korsa varandra så nära ansiktet. En vansinnig tanke flög igenom mig, ett par abnormt stora hjärnceller bildades och de yngla av sig och trängas med de andra och något ropar inne i mitt huvud: — Du är en chiasm!
— Du är en chiasm!
Tills X-ets båda staplar sjunka, sjunka, sjunka, tills de komma i en linje och jag betraktar min egen näsrot med samma djupsinne som Athosmunkarna koncentrera tanken på sina navlar. Men då är det slut med mig, ty synlinjen går från tinning till tinning och det värker hål där!
Jag är rätt nervös, du skall inte bry dig om det. Du vet ju, att jag är rätt redig i huvudet, fast jag har litet fantasi.
Jag är som du kan förstå ganska trött av arbete och jag vill vila mig genom att skriva en bok. Jag skulle kunna skriva något om tyskarnas och amerikanarnas sätt att göra vetenskap härute och hur ett parti i Tyskland vill dra in på anslagen av rädsla för den omvälvning våra arbeten skola åstadkomma. De äro på god väg att undergräva hela systemet, förstår du. Vet du, det finns så mycket humbug i samhället, att jag nästan skulle vilja uppträda som en Léo Taxil II och ta tjänst inom båda partierna, för att sedan skriva min Révélations.
»Comme se fabrique un assassin!» vad? Adjö!
Kloster Andechs,
Bayern i september 189*
Kom hit och hälsa på mig! Jag skall visa dig den dyrbaraste klosterreliken i hela Europa: Ein Bluttropfen von der Circumcision Christi. Den visas inte för vem som helst. Men jag är sjuk. Jag dricker öl med en trashank, en gubbe som är litet tokig, och för var sejdel han får, trycker han mina båda händer med sina kalla fuktiga. Jag skriver till dig, emedan jag nyss varit uppe i kyrktornet och sett på utsikten och läst alla inskrifterna däruppe. Där stod bland annat A. P. Andersson, Malmö, djupt inskuret med kniv. Och jag kom att tänka på Sverige. Jag är färdig med min bok sedan ett halvt år. Men förläggare! Nere i Innsbruck finns en liten svart fan som vill ta boken, om jag bara vill blanda in litet antityska element. Min bok är buddistiskt ren, men vänder upp och ned på en del gängse begrepp.
Jag är sjuk. Bara nervositet! Jag är med all säkerhet en chiasm. Jag drömmer stundom att mitt huvud växer så fruktansvärt, att det skuffar undan hela världsalltet och solarna falla ned på min panna som glödande sand. Ståtlig dröm visserligen men alldeles onödig och för resten dyrbar, ty den slukar massor av kloral.
Berlin i januari 189*
Jag har gjort en upptäckt som nog kommer att sätta myror i huvudet på samtiden. Jag ler skadeglatt. Hör på nu!
Jag har experimenterat ett par månader på Dreiers kemiska laboratorium och studerat förvittringsföreteelserna och ålderns inverkan på vissa kemikalier. Bland annat hade jag behandlat två prov trycksvärta, ett från Hoffman och ett från Gleitsmann, så att jag lät dem tillsammans med vissa i luften förekommande ämnen åldras på kemisk väg. Som du kanske vet, experimenterar man fortfarande med sotet i trycksvärtan, petroleumsot och nu sist acetylensot. Vet du vad jag konstaterat? Ha ha ha — jag måste skratta! Av allt som är tryckt sedan man började använda dessa sotsorter, skall om femtio år inte finnas ett spår — bara papperet, kanske litet smutsigt förstås. 100 års litteratur försvunnen spårlöst, vad säger du om det? All filosofi, all usel poesi, all vetenskap skall flyga i väg från trycksidorna och sväva i luften som ett oändligt fint stoft, och det stoftet blir absolut oläsbart, eller vad tror du? Jag tycker redan att luften är litet mörkare än för 20 år sedan, att den blir mörkare för var dag, men det kanske beror på att jag inte är riktigt bra i mina ögon.
Jag offentliggör min upptäckt om 14 dagar. Avhandlingen är snart färdig.
Berlin i januari 189*
Jag är sjuk — inte farligt alls, säger läkaren, men jag måste ha lugn. Jag vaknade en natt och frös om min vänstra hand och såg att fingrarna voro gulvita och naglarna blå. Jag började frottera händerna — och plötsligt försvann rummet med möbler och allt och jag befann mig uppe på kapitälet av en pelare med tomma rymden omkring mig, en färglös rymd utan luftens blå och utan moln. Oändligt långt nere försvann pelaren som en nålspets i pelarhelvetet.
Jag drömmer om samma dröm var natt sedan en vecka. Vad tror du? — — —
Jag är nu fullkomligt frisk. All nervositet är borta och jag går omkring i ett obeskrivligt behagligt blekgult lugn, vilket skulle vara intresselöst, om det inte skures av två violetta linjer. Jag reser hem om tre dagar, ty jag är efterlyst för självmord. Vi träffas!
Dödskyssen.
Varifrån komma alla drömmar?
Jag reser i ett polarhav på en liten bogserbåt bland idel obekanta människor. Vi gå bland isberg som bli allt flera och större, av alltmera fantastiska former.
Vinden är alldeles stilla. Det gröna havet skvalpar sakta mot iskanterna när vi passera, eljest är allt tyst. Det förefaller mig som om dessa isberg skulle ha stått just så och just där i sekler. Plötsligt passera vi en infrusen brigg av ålderdomlig form. Den har endast förmasten kvar med trasiga stag och vanter och utan andra rår än bramrån, från vilkens nockar de båda brassarna hänga orörliga ned. Från jäckstaget hänger en lika orörlig åldergulnad trasa av seglet.
Passagen mellan isbergen blir allt smalare och jag säger till mannen vid ratten: — Här börjar bli trångt — — —
— Vi äro framme nu, svarar han, och i detsamma komma vi in i en liten isfri hamn och lägga till vid en kaj, vars krön ligger alldeles i jämnhöjd med vattnet. Jag stiger i land — och bogserbåten försvinner i samma ögonblick.