SAMLADE BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM

KRYSS OCH LANDKÄNNING

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

KRYSS OCH LANDKÄNNING

AV

ALBERT ENGSTRÖM

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1920

Företal.

Detta är min sjunde bok, vilket bevisar att jag är en gammal skald och alltså behöver plädera för mig själv med ett företal för att locka folk längre in i boken. Som vanligt har det varit krångligt att uppfinna ett lämpligt namn. Jag tror, att då akademiens ordlista någon gång i nästa geologiska period blir färdig — vilket kanske icke är absolut nödvändigt — ja, nu tappar jag bort svenskan — jag tror att de förslag till boktitel, som passerat min hjärna, skulle fylla ett mycket större verk än ordlistan. Emellertid måste jag ju kalla den här samlingen något för att skilja den från de andra skaldernas valhänta försök i samma riktning.

Jag tycker själv att namnet inte är så dumt. Jag har läst många dummare böcker med om möjligt dummare titlar. Jag säger icke vilka jag menar, ty i dessa trustens tider böra författarna hålla ihop, och jag måste redan börja tänka på min nästa boks öde.

Nu skulle jag kunna citera en vers av Martialis. Han talar om sina egna verk, sina verser, och säger fräckt som jag, att i den här boken finnas bra saker, medelmåttiga, och som övervägande flertal dåliga. Men så är det väl med allt som skrives. Längtan efter att göra bra saker är dock motorn till mitt arbete. I alla händelser vet jag att där icke finnes något avsiktligt lumpet eller fult. Möjligen kan någon, som till allmänt begapande sitter i den kyrkstock som heter samhället, bli chockerad av vissa uttryck som kanhända hålla på att bli antikverade, ju mer djävulsdyrkan värker bort hos vår uppfostrade och genom verklig bildning förädlade allmänhet. Men så länge djävulsdyrkan existerar och lanceras av folkets lärare, tillåter jag mig stundom kalla Den Svarte, som präster vilja att får skola tro på, vid hans verkliga namn. Felet är således icke mitt. Jag talar om brännvin, därför att det fortfarande användes av alla samhällsklasser och med all säkerhet kommer att brukas ända till den möjligen avlägsna tidpunkt, då den här planetens siste bebyggare ligger i dödsryckningarna och längtar efter stimulans för att lättare halka över det fasansfulla som man påstår ligga i döden.

Och om jag talat om kärlek i dess enklaste och naivaste form, så har jag gjort det bara därför att denna form alltid kommer att bli den mest använda och lättast begripliga. Men möjligen har jag icke talat om kärlek.

Tag nu emot boken, o, mänsklighet. Jag tror inte att du blir sämre, sedan du läst den.

Din gamle vän
Albert Engström.

Brandsyn.

Skeppar Söderberg stod på vedbacken och slog ihop en dörr till sitt nya båthus. Det var prima spontade utskottsbräder från Lillängs såg, och han svor över varje kvist, ty han var arg som ett bi. Men han måste svära genom näsan, ty han hade munnen full av snus och trådspik, och för var gång han drämde till med hammarn, blev det en brun ros omkring spikhuvudet.

Han gav sig djur och jäklar på att ingen karl i hela Södra Roslagen hade mera skäl att vara ilsken, för nu var det fjärde gången på fjorton dar som tjyvfiskare varit framme och vittjat hans abborrmjärdar. Och inte nog med vittja, utan de hade ställt till och rivit sönder och bökat i bragderna som utter eller gråsäl och inte som kristna människor.

Han visste nog vem det var för resten. Det var den förbannade Karlsson på Söderön som han gett på plytet en gång på Norrtälje marknad för tjugu år sen. De hade blivit osams om två kappar potatis, och den osämjan hade hållit i sig sedan dess. Det var ju visserligen inte mycket att bråka om, men en skall väl hålla på sin rätt — jädrar anagga — och för resten tog han underpris för björkveden och låg inne med alla styrmän på båtarna bara för att klå åt sig — den fasingen — men nu skulle han bli fast, om Söderberg också skulle ligga en månads tid och vakta på honom varenda natt. Han skulle ta honom på bar gärning och han skulle sköta sig försiktigt som på ett tjäderspel. Sen skulle länsman Granlund få göra resten.

Medan Söderberg som bäst närde och renodlade denna ilska, närmade sig ett sällskap på tre personer under buller och bång. Men han hörde dem icke, ty hammarslagen gåvo eko mot Utkiksberget, och han slog icke falskt, ty vreden föder styrka särskilt, när nykterhet rår, och Söderberg var nykter som vilken som helst av de spikar han vid detta tillfälle impregnerade med Hellgrens tvåa.

De tre voro häradsdomarna Johansson, Jansson i Norrby och Karlsson på Söderön, antagonisten. De voro ute i vällovliga ärenden och gingo brandsyn och voro fruktansvärt berusade. Ty de hade redan hemsökt alla stugor i byn utom Söderbergs, vilken de ville ta som avslutning och besegling på sitt viktiga värv, isynnerhet som Söderberg var känd för att icke spara på kaskarna och de visste, att han hade hemma, därför att han två veckor förut återkommit från Stockholm efter en lyckad vedaffär. Hade Söderöarn varit nykter, hade han aldrig fallit på den vansinniga idén att besöka sin vederdeloman, men nu simmade hans tankar i ett rosenrött hav. Han var fullkomligt lycklig, ville alla människor väl och fordrade samma nytestamentliga tänkesätt av andra. Dessutom var han i sin fulla rätt, han skötte sin plikt och gick brandsyn — jäklar anagga!

De tre männen beskrevo underliga och absolut omatematiska kurvor på den steniga bygatan, attraherades av gärdsgårdarna och repellerades igen, togo omotiverade sned- och baksteg. Häradsdomaren sjöng en lantlig visa, som skulle ha gjort hans befogenhet i en tingssal mer än tvivelaktig. Den handlade om kärlek, och Norrtäljebrännvinet har en känd och erkänd förmåga att leda avnämares tankar på denna i sig själv nödvändiga, stundom himmelska, men ofta till låg drift urartade gudagåva till de dödliga.

Nu hörde Söderberg. Han upphörde att hamra och kisade i stum förväntan på det upprymda klöverbladet, som, ju mer det närmade sig, sökte iakttaga den värdighet ett hedersuppdrag kräver.

Men så upptäckte han Karlsson på Söderön och hans hy förvandlades. Hans tankar voro fjärran från begreppet brandsyn och han anade fanstyg, särskilt som de ankommande voro tre, av vilka två kunde vara vittnen. Man är aldrig säker i Roslagen. Och han hade icke kunnat tiga med sina misstankar om Karlssons tjuvfiske.

— Godagen, Söderberg! ropade häradsdomaren. D’ä brandsyn!

Söderberg drog en lättnadens suck och hans hand knöt sig fastare om hammarskaftet. Om möjligt fastare.

— Godagen, Söderberg! ropade Karlsson och Jansson.

— Goda, häradsdomare å du Jansson, men du Karlsson, dra så många mil ini helsinge som dä finns hår på hästar i sju konungariken, å ge dej i väg mä samma, annars ska ja göra ett hål i huvet på dej så stort, så en kan lägga abborrmjärdar i’et, vet du va dä va? Ge dej i väg!

— Ge mej i väg? sade Karlsson. Vi kommer å ämbetets kall å fördragande vägnar, å vi ska göra anmärkning på dina stenrös te kakelugnar! — ilsknade han till. Här ska du få si vems ande du guppar mä!

Men tanken på en kask flög som en ljuv smekning genom hans hjärna, och han tillade: — Å när ja kommer mä frid å kärlek å försoning för resten, så — Söderberg, hit mä näven å slå te! Vi har ätet opp två kappar potatis hundra tusen gånger om bägge två — dä ä därför som vi har så vacker gröda — hi hi — bägge två, å — — —

Han gjorde ett par korssteg och vill omfamna Söderberg. Och Söderberg tänkte: Kanske dä ä klokast å inte bråka nu! Men vakta ut’en ska ja. Å sen ska han få si Moses anlete.

— Ja, ätter som dä ä brandsyn så får du väl gå mä in då, men försoning å komsamsation, dä dröjer vi mä!

Brandsynen raglade in. Häradsdomaren rörde om med huvudet i en kakelugn och drog det tillbaka med öronen fulla av sot och skägget fullt av aska. Jansson och Karlsson tittade in i samma eldstad och konstaterade att allt var i fullgott skick.

— Å vi förmodar, att dä står te som dä ska på vind också?

— Dä gör dä. Å nu bjur ja dej, häradsdomare, å Jansson på en sup. Kaffe kan ni inte få, för käringen ä oppe i byn. Men Karlsson får allt lägga ut brännvinsmjärdar, om han vill ha ett glas starkt i den här gården.

— Åja, ja har pengar å köpa brännvin för själv, så va de anbelangar — — —

— Ja, dom pengarna förtjänar du på abborre, din hundra attan! Ut mä dej, annars gör ja mej olyckli på dej! Ut!

Karlsson blev vit i ansiktet, gav Söderberg en lång blick med mycket i och gick ut på gården. De båda andra fingo sina obligatoriska två nitnaglar. Rakade utför trappan och dinglade i väg med Karlsson. Söderberg bet ihop tänderna och tittade olycksbådande efter sin gamle fiende.

Men när brandsynen hunnit utom grinden, vände Karlsson plötsligt och sprang tillbaka.

— Hör du, skeppare, ja vill säja ett ord!

— Va faen ä dä du vill, din tjyvstryker? frågade Söderberg med låg röst.

— Jo, viskade Karlsson och hånlog, ja ville bara si ätter om dä va hål på mjärdarna, å dä va verkeligen hål på dom. Ajöss, Söderberg!

Fattigstugan.

Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.

Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenrös.

Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.

Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!

Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.

Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillingarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.

I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och spinetton.

Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum nere, ett på vinden.

Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade: — Ocken ä dä? Regenta var stående namn på fattighusets värdinnor.

— D’ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.

— Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju så d’ä rent okrestlit — åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la allri sitt maken!

Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.

Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå runt väggarna, kastande en ljusfläck här och en där, glänste till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.

Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret och stirrade framför sig med små stickande ögon. Han delade säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.

Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.

Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. —

I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.

I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.

Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig. Hon hade en fix idé — att ett kärleksförhållande existerade mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon — det var bara svartsjuka — hon skulle skäms och veta hut gamla lama människan — tänk om Johanna vore frisk och hade samma sinnelag — marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på själen — håll dej still och sov ditt skrälle!

Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes bara de sovandes stånkande, Gremsingens pip i bröstet och en och annan snarkning.

I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp. Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.

Man må inte tro, att gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det mesta. Han var bara lat.

Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, då hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i mörkret — ty ljus användes icke — tog Johan Petter fram den enda bok han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog — han frös ihjäl efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen — sökte hon och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i fattigstugan.

När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet så sumpen yrde och skrek: — Ja har ju sagt att spisen ä min!

»Spisen ä min, sa Regenta», var ett ordspråk i socknen.

Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så lumporna yrde.

Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade då och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron.

Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.

— Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.

Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.

— Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va kôrv å va fläsk — ja, åck åck åck! — å va ljus — ho tar sej rent å för när.

— I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.

— Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.

— Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.

Stolpe reste sig stånkande ur sängen.

— Ja, en sa la glo på gusslånet, då, ätter som dä likar sej te kalas.

— Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett logn, sa ja!

Regenta klev in.

— Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust — å s’ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Har I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d’ä ljug dä!

— Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.

Men Blinningen tillade: — Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?

Regenta for ut: — Äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, stackarn — — Men Albet får la gå nu, innan dä bler nermörkt.

— Å, ja ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!

Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.

— Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall:

Den blindes Tidsförsonare.

Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta upphöjda bokstäfver bereda Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK — dä hörs bjällrer i Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.

Jag lyssnade också, men hörde ingenting.

— LMNOPQ — di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet — RSTUW —

— Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet du la, atte Albet ä lärder på förut, sade Regenta.

— Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten står här, så sa en la läsa opp’et. Å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så kommer dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit bräcker mödans skal. Blott werksamhet är lif, och arbete är njutning.

Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.

— Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt, det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan. — Di kommer hit, åkara, sade Johan Petter. Nu tar di å ve grinna.

— D’ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt på vårat, va kan dä va för främmat?

Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, fjärdingskarlen. Han kom tydligen »i dragande kall å ämbetets vägnar», ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.

— Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja vell tala. Säj nu, Stolpe, har du son din, Kalle, den lömmelen, gömder här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble unnersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å förvarra inte dett straff!

— Nää, fjärsman lelle, ja har inte sitt te nån Kalle. Ä dä nôen aen sum har sett te Kalle Stolpe? Nää, si dä! å faren sulle la va den närmasta.

— Inte har ja sitt te pôjken, sade Stolpe och spottade framför fjärdingskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?

Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di sulle ta’an så skar han en två’l’tri te å smatt ut å kum unna. Å i natt så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt’an bortåt Hunnersta te.

Gubben Stolpes ögon glindrade.

— Ja ta’an den som kan, ho ho, men här finns han inte.

— Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj nu opprecktit, um I har’an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la bönna på å söka.

Han öppnade dörren. — Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska ble rumsterning. Lås farstedöra å ta u nöckelen!

— Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.

— Köss, ä Albet här? Å ja sum inte så’an. Ja, dä bäst atte han går. Ajöss, ajöss, å hälsa så gôtt!

Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m — —

— Va ä du för en?

Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var Kalle Stolpe.

— Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä för en släe, sum står där?

— D’ä fjärdingsman.

— Jävlarrr — då bler dä å ta på luffen igen — jösses va ja ä trötter, ja har gått i ett gångane sen i går môra. Å i kväll hade ja tänkt å smita mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte hålla tjåken — va sae fjärdingskarn?

— Han sa att du hade skurit en bromsare — —

— Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite krösamos mä svallingen blank — —

— Å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlarn i Höreda —

— Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å ett schok amerikanskt fläsk —

— Di söker efter dej på vind —

— Ha ha, låt dom snoka — å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen, en kagge matsnus! Å den ligger här i snön bakom syrenera — du ä en bra pôjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg. Ligger sjön?

— Ja, nog har di gått’en, men inte ä han säker —

— Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du — —! Ajöss mä dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!

Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.

Sedan har ingen hört av honom.

Konstnärsliv.

Ett julminne.

— Ja, tänk vad tiden går! Det är ju en sanning, som är upprepad till banalitet, men man förstår inte riktigt innebörden av den, förrän man passerat trettiotalet. Då bär det av utför, som om man halkade i en trappa. Och vad åren förefalla onaturligt korta, om också dagarna synas långa var och en för sig!

Vi sitta i min ateljé. Skymningen faller på. Dyningen skvalpar sakta. En Norrlandsbåt, som passerar längst ute vid horisonten, har redan tänt lanternorna.

— Tänk, att det redan lider mot jul! Det var ju nyss vår — — —

— Blir du sentimental?

Min vän svarade inte. Jag fortsatte: — Jag tycker att vi inte ha något att beklaga oss över. Här sitta vi nu i ett varmt rum med både grogg och cigarrer, litet grå i skägget visserligen, men friska och arbetsdugliga. Skulle du vilja ha igen tiden för snart tjugu år sen? Nej, min gosse, det vill du inte!

— Ja, men minns du vårt gudomliga lättsinne? Det är åtminstone en förlust att beklaga. Men svälten, den vill jag verkligen inte ha tillbaka. Jag föredrar kaviar och järpe och vältempererat vin, ja, till och med sill och potatis. Men jag blir alltid nedstämd mot jularna, kan inte hjälpa det. Julen hotar som en mara och jag måste skruva upp mig för att barnen icke skola märka något. När jag köper julklappar åt familjen, är det som allt det gamla hemska skulle hota mig igen. Den, som svultit som jag, glömmer det aldrig. Fy tusan! Skål! Jag minns en särskilt svår jul, och det är minnet av den, som sitter i och sprider sig och smutsar ner allt, ungefär som pariserblått på paletten.

— Ja, vi svalt ju allesammans, åtminstone de flesta, men inte gåvo vi oss för det. För min del tycker jag, att den där tiden är så gott som utplånad ur minnet. Jag minns inga detaljer längre. Det är som något förhistoriskt. Men kanske var du värre ute än vi andra.

— Ja, jag skall gärna berätta det. Kanske verkar det som en befrielse. Ja, herre gud, vad man har varit dum, ty det berodde på min dumhet — delvis åtminstone!

Du minns, att jag förlovade mig redan i Uppsala. Flickan hade litet pengar, fast det var, vid gud, inte orsaken. Du kan tänka dig, att det blev uppståndelse i hennes familj — gå och förlova sig med en studentvalp, som inte ägde ett öre! Men hon stod på sig, och det eklaterades, sedan släktingarna på underjordisk väg tagit reda på, att jag åtminstone inte var någon Långholmskandidat. Du skulle sett med vilken komiskt kylig reservation de behandlade mig. Och inte blev det bättre, när jag helt plötsligt slungade böckerna för att bli målare. Nu var jag naturligtvis spritt galen.

Den närmaste tiden efteråt minns du själv. Du minns skolan vi arbetade på, hur vi bytte ut studentmössorna mot slokhattar och levde på kaffe. Nog var det underbart att magarna höllo stånd mot den dieten. Tobak och kaffe och vid festliga tillfällen ett glas öl i något kafé vid en bakgata, medan vi stormade himlen i vår fantasi och kalfatrade allt. Ned med akademien och upp med oss själva! Och om nätterna sutto vi i varandras kyffen och filosoferade och diskuterade tvärsigenom rökmolnen tills solen stack in huvudet och födde oss en ny dag att filosofera bort. Varifrån fingo vi pengar? Det är mig ännu en gåta.

— Å, du minns väl, att vi målade kort till både påsk, pingst, lövhyddohögtiden och jul. Kort för 25 öre stycket.

— Ja, men när någon hade fått sälja för ett par kronor skulle ju allihop leva på mecenaten. Nå, det var ju billigt på bolagskrogarna den tiden. Kommer du ihåg dillköttet och svagdrickat och när vi bjödo fyra sjåare på middag mot att de skulle sitta modell och du höll på att få stryk för att du karikerade dem? Men det svåraste var att alltid laga så att jag hade en tioöring över till porto var dag, ty vi skrevo till varandra dagligen, fästmön och jag. Och färgen var dyr. Man gick och avlade milliondukar i hjärnan och målade i tomma luften, ty man hade inte färg. Kommer du ihåg, Olle, då jag hade köpt en heltub kadmium för fyra kronor? Han blev formligen ursinnig och skrek: är du galen, människa, jag som inte ätit sen i förrgår! Hit med tuben på ögonblicket!

Han fick den och lyckades verkligen byta ut den mot en liten tub kromgult hos färghandlaren och få över tre kronor tillbaka. Sen blev det fest på dillkött och öl. Man övervakades faktiskt för att ej få förfalla till excesser i fråga om färg och duk, då kotteriet var utan mynt. Kommer du ihåg Otto, som brukade säga: — Kom så gå vi hem till mig och röka middag!

Men allt det där minns du nog. Nu kommer jag till ämnet. Jag hade hyrt in mig långt ute på Kungsholmen hos en arbetarfamilj, som hade ett kallrum, smalt som en sarkofag och kallt som en sådan. Det blev höst med regn och rusk. Ingen ville köpa mina usla tavellappar, och med mina blomsterkort och skämtkort hade jag redan tröttat ut pappershandlare och cigarrbutiker. Om dagarna gingo jag och ett par kamrater och tecknade gamla kåkar på Söder — lyckades sälja en och annan teckning för en à två kronor till antikvitetshandlare, i antikvariat eller till någon oförsiktig samlare. Men pengarna duggade alltmera sällan. Glåmiga i synen och rökande torrt i våra pipor släpade vi oss omkring i stan, och, när kvällen kom, ströko vi utefter kajerna och beundrade lyktreflexerna. Det blev klent med himlastormningen. Den uppträdde bara då magen någon gång reagerade efter dillkött, ty då tillfälle yppade sig, åt man tills man blev rusig.

Du låg på landet då och hade det bra, du, lycklige ost!

Våra överrockar hade naturligtvis gått all världens väg, våra skor voro trasiga, och vi måste göra uppfinningar för att dölja de värsta skavankerna i kläderna — ty utan snygga kläder går det inte. Det är som om förläggare och redaktörer skulle mer än andra dra sig för en man, som inte är oklanderligt klädd. Vi försökte sälja karikatyrer till tidningarna, men på den tiden gillades inga karikatyrer. — Ordentliga skola teckningarna vara, sade redaktören. Inte duger det här! Det är ju bara överdrifter! Ser en människa ut så här, kanske? Gå på akademien och lär er teckna, unge man, och kom tillbaka då ni blivit utlärd! Och ändå visste vi, att våra teckningar voro bra.

Efter sådana avslag brukade vi allvarligt överlägga om lämpligheten att göra slut på en usel tillvaro. Vi gingo på Skeppsbron och tittade ner i det smutsiga vattnet, vi beundrade revolvrar i bodfönstren, vi fantiserade om cyankalium, som vår Uppsalakamrat, du vet, klarade sig med.

Och på kvällarna kröp jag ned i min kalla bädd med skrikande mage och låg och stirrade på brandmuren utanför fönstret tills jag domnade.

En morgon, det var två dagar före jul, brydde jag mig ej om att stiga upp. Jag hade inte ätit på två dar och var för övrigt undernärd sedan längre tid. Min värdinna kom in framemot middagen och frågade hur jag mådde. — Jo, tackar bra, sade jag, men jag tänker ligga i dag, jag är trött.

— Men ska inte herrn äta då? Jag springer så gärna ned på magasinet och hämtar lite kallskuret, om herrn ger mig pengar.

— Nej, tack, jag är inte hungrig.

Hon muttrade något och gick.

— Men varför skrev du inte till din fästmö? Hon hade ju pengar.

— Ja, det var det, som var det dumma. Jag hade inte med ett ord låtit henne veta, hur det stod till, och inte kunde hon med egna ögon övertyga sig om något rörande mig, ty konvenansen tillät, gudbevars, inte att hon reste upp till Stockholm för att hälsa på mig. Ung och glad och oerfaren som hon var, hade hon inte en tanke på annat elände än det, som händelsevis kom henne under ögonen. Hon trodde naturligtvis, att jag var livad och elegant som då vi förlovade oss. Jag skulle ju bli en stor målare och världen måste leka för mig och le åt mig.

Nå — jag låg hela dagen. Tredje dagens svält är inte svår alls. Man bara slöar till och känner sig trött. Jag somnade och vaknade och somnade igen, omväxlande, tills det blev natt. Jag låg och stirrade på den fördömda brandmuren, som upplystes av gatlyktan nedifrån djupet av gatan. Jag låg och målade alfresco på den i tankarna, tills jag sjönk i dvala.

Jag for upp i sängen, badande i svett. Pulsarna bultade i tinningarna. Men vad var det? Brandmuren var ingen mur längre. Det var en väldig tavla med ett landskap. En väg slingrade sig mellan gröna trän under sommarmoln.

Jag gnuggade mig i ögonen. Jo, jag var riktigt vaken, men jag hade feber. Jag vet ju, tänkte jag, att det är en brandmur och ingen tavla. Alltså är det här hungerhallucinationer, sade jag till mig själv.

Nå, låt gå då för hungerhallucinationer! Gärna för mig! Men konstigt är det, att jag inte kan tänka bort landskapet! Det vore väl själva tusan!

Jag steg upp, men raglade som en drucken mot dörren med en väldig duns. Det blev liv inne i rummet bredvid, där mitt värdfolk låg. Någon strök eld på en tändsticka och jag hörde steg av nakna fötter närma sig. Min värd gläntade på dörren.

— Vad är det fråga om? sade han.

— Jo, kom in, herr Lundgren, och säg om inte det där är ett landskap, en tavla, svarade jag och pekade ut genom fönstret.

— En tavla? Herrn yrar, herrn drömmer. Drick ett glas vatten och gå inte och stollas på det här sättet, så en stackare inte får sova, när man har arbetat hela dagen. Tavla! Va ä dä för galenskaper?

— Ja, kanske det inte är någon tavla, då! Ja, ursäkta att jag störde, jag har visst drömt. Godnatt!

Lundgren gick småsvärjande och lade sig.

Men visst var det en tavla! Herre gud, jag ser ju så tydligt alltsammans, trädstammarna och lövverket mot luften! Jag måtte ha feber!

Jag kröp till sängs och låg och försökte arbeta bort tavlan ur min hjärna, tills allt blev ett kaotiskt virrvarr av färger och linjer. Jag kände ingen hunger och jag funderade över detta egendomliga faktum tills jag somnade igen.

Jag vaknade långt fram på dagen vid att fru Lundgren tämligen omilt skakade på mig.

Jag for upp. Svetten rann i strömmar över hela min kropp.

— Inte duger det här, sade hon. Herrn är sjuk. Och inte har herrn ätit på över ett dygn. Ursäkta, hur är det, kanske herrn inte har några pengar? Vi ha talat, Lundgren och jag, om den saken.

— Jo vars, nog har jag pengar, men jag är bara trött. Kan jag inte få sova i fred? Det var då själva — —!

Jag kände ett nervöst utbrott av vrede vara i antågande.

— Ja, men nu har jag en kopp buljong här och en smörgås, och nu är det bäst att herrn sätter i sig det som bjuds.

Buljong! Jo, jag kände doften i näsborrarna, men den äcklade mig.

— Ja, kanske det, snälla fru Lundgren, svarade jag för att låtsas centera hennes vänlighet, samtidigt som ilskan hotade bryta fram. Men lyckligtvis segrade det lilla förstånd, jag hade kvar. Jag bad henne ställa koppen på en stol vid sängen, och hon gick.

Med darrande händer förde jag koppen till munnen och jag sväljde ett par klunkar. Men du vet hur det är, då man svultit allvarligt en längre tid. Kroppen vägrar absolut. Jag lyckades ställa koppen ifrån mig utan olyckshändelse, och så rusade jag upp. Efteråt hade jag all möda att åter krypa i säng, och sen minns jag intet förrän följande morgon, då jag vaknade vid buller i rummet utanför.

Jag kände igen rösterna. Det var Olle och Otto och En tub avlägset, som vi kallade honom. De voro mycket högljudda.

— Sjuk, hörde jag Olles röst, han är inte sjuk, han är bara lite sugen, men det ska vi snart ändra om. Det är ju julafton i dag, vet ja! Och här finns mässing, ska lilla frun tro!

— Jo, han ä sjuk, å ja har telegraferat efter hans fästmö. Hon telegraferade i går kväll, men det va omöjligt att få liv i honom, å så öppnade ja telegrammet, här ä dä för rexten, läs själv: — Varför inget brev. Svar omgående. Å ja telegraferade: — Herrn sjuk, kom genast, dä va ju riktigt? Ja bjöd honom buljong i går, men den kunde han inte få ner —

— Gunhild, ja, jag hade ju inte skrivit på två dar! Och det kom jag ihåg först nu. Då måtte jag vara sjuk — —

— Äsch, han kryar nog till sig, bara vi få hand om honom, hörde jag Olle igen.

— Men han sover än!

— Det är väl inte värre än att vi kunna väcka honom.

Och de tre stormade in.

— Fy fan vad du ser ut! Alldeles som en sillmjölke i synen. Vi kunde förstå, att det var något tokigt med dig, efter du varit osynlig så länge. Men opp med dig nu! Tuben har fått julpengar och här ska festas. Vi ha redan ätit frukost och äro pin livade. Vi blevo utkörda från »Runan» för att Otto spelade munspel. Släng på dig paltorna med samma och ligg inte och såsa så där!

— Ja, men jag tror verkligen, att jag är sjuk. Jag har inte ätit sen jag vet inte hur länge. Jag orkar inte gå opp.

— Kan inte det här hjälpa dig på benen? frågade Olle och drog fram ett stort papper ur fickan. Det är »Runans» matsedel, som jag högg innan vi blevo utkörda. Hör på nu: Smörgåsbord 30 öre, utan vidare spisning 50 öre. Nu har du levt så länge på utan vidare spisning, så du kan behöva litet smörgåsbord. Buljong 25 öre, vitkål 30 öre, tänk på frikadellerna, kabeljo 30 öre, tänk på supen till den. O. s. v.! Och tänk på ölet och kaffet och konjaken och cigarrerna och mat igen, tre gånger om dan och allting fritt. Och sen gå vi till Blanchs och höra på Stanék, och sen gå vi hem till Tuben, för han ska köpa chianti, och — —

— Jag får väl blåsa liv i den tusan, sade Otto och tog fram munspelet. Han preludierade en stund, och så började han säsongens målarvisa. De båda andra stämde i med full hals:

»Jag är en liten flicka fin,

min pappa heter Gredelin,

han håller målarmagasin

och säljer färg med värdig min.

Jag i en målarkladd är kär,

min målare på modet är,

har vida byxor, sammetsrock,

men sjunger lika glad ändock:

Tarara-boom-de-ay» — —

Det värkte i mitt huvud. Jag trodde att jag skulle svimma. Jag försökte le, antagligen matt.

— Nej, på dej biter ingenting, din dömåns, sade Olle. Hör ni, pojkar, jag tror det är bäst att vi knalla sta och hämta en läkare! Det här duger inte, han är ju vit i ansiktet som en kyrkvägg!

I samma ögonblick hörde jag en välbekant röst ute från tamburen.

— Pojkar, sade jag, ni få gå nu, för min fästmö kommer. Adjö med er, kila på bara!

Med ens kände jag mig så stark, att jag kunnat hoppa ur sängen. Det är märkvärdigt med den där kärleken, eller hur?

Och förbi de utgående trängde sig min fästmö, frisk och rödblommig av vinterkylan. Tja, sådant förstår du!

— — —

— Jag?! Jag känner mig frisk som en nötkärna, men jag har varit litet sjuk, antagligen förkylning, ljög jag. Nu är jag alldeles bra.

— Men vågar du verkligen gå upp? Du har ju haft feber och yrat. Nå, kläd på dig i så fall, så gå vi och äta frukost! Jag stiger ut så länge och pratar med gumman.

Egendomligt! Jag kände mig bara litet matt i knäna. Hunger kände jag fortfarande ingen. Det måste vara nervositet och bli en fruktansvärd reaktion efter, annars är det ett underverk, tänkte jag, medan jag klädde mig. Jag sökte göra mig så elegant som möjligt, trots alla bristerna i mina kläder. Nå, så var jag färdig.

I tamburen sade min fästmö: — Men du får inte gå ut utan överrock, det vore ju vansinnigt, när du legat sjuk.

— Jag begagnar aldrig överrock numera.

— Men nu måste du ta på den.

Här måste sanningen fram.

— Jag har ingen överrock.

— Har du ingen överrock?!!

Den mest ohöljda förvåning avspeglade sig i min fästmös ansikte.

— Nej!

— Hör du! — och hon öppnade nervöst tamburdörren. Ute i trappan tog hon mig i båda händerna, såg mig i ögonen och frågade:

— Har du lidit nöd?

— Ja, mycket!

— O, jag i min enfald och oerfarenhet, som aldrig tänkt en tanke ditåt! Men varför har du inte skrivit något om detta? Det är orätt av dig.

— Kanske, men man vill ju bevara skenet så länge som möjligt. Nu förstår jag att det också berodde på enfald och oerfarenhet.

— — —

— Men nu gå vi till Rydberg och äta en riktigt stadig frukost, sade hon.

— Nej, på Rydberg kan jag inte visa mig med de här kläderna. Jag vet knappast om jag ens kan visa mig ute med dig!

— — —

Vi gingo till en mindre elegant lokal, och jag fick berätta. Jag berättade ganska ohöljt. Nå, det var inte vidare livat, men det kändes bra att ha det sagt.

Och jag åt. Jag åt som man äter i ungdomens vår. Att jag inte blev dödssjuk, är mig oförklarligt, men läkare ha sagt mig, att återseendets glädje plus en sund natur kan ha den effekten.

Min fästmö måste resa med middagståget. Föräldrarna medgåvo ej permission mer än mellan ett par tåg, och det var ju för resten julafton.

Vid Centralen gav hon mig alla sina pengar, det var en hel del sedlar. Jag skall alltid minnas uttrycket i hennes ögon, då tåget ångade ut från stationen.

O, du heliga lättsinne! Jag löste igen mina kläder och min överrock, sökte upp kamraterna och bjöd dem på festmiddag. Det blev fröjd i hjärtan och pokaler. Pengarna togo slut så när som på ett par kronor.

När jag kommit hem sent på natten, kom reaktionen. Jag föll i gråt. Jag tände icke genast ljus, utan satt på sängkanten och snyftade i mörkret. Samtidigt infann sig också fysisk reaktion. Spänningen hade varit för stark på båda områdena.

Jag tände ljuset för att gå till sängs. På bordet låg ett brev. Jag bröt det som i en dröm och läste. Det var från en gammal Uppsalakamrat, som givit studierna på båten och blivit stor källarmästare.

»Vill du dekorera mina matsalar och mitt kafé? Du får bara tusen kronor, men du äter och bor naturligtvis fritt hos mig. Jag hade tänkt, att den här beställningen skulle komma som julklapp.»

Jag låg sjuk i en vecka. Min fästmö kom upp och skötte mig under tiden. Året därpå gifte vi oss. Sen vet du resten.

Men jularna ä till för ungarna och inte för sådana som jag.

Det var nermörkt, jag stängde ateljén och vi gingo genom skogen upp mot stugan, som strålade av ljus och värme.

Haröns omvändelse.

Då jag sist var på Harön frodades Nåden där i mer än tropisk yppighet. Tre kolportörer hade fullt schå och höllo på att äta ut kapellpredikanten, den de nedsvärtade vid kafferepen, så att han till slut inte var värd mer än en rutten strömming, fast han egentligen var så hygglig och renhjärtad som en präst kan vara. Vilket ju också är ett betyg, om icke precis stora A. Till och med skeppar Karlsson var omvänd och lipade som en sill vid bönemötena och om nätterna stånkade han och vred sig under tyngden av sina synder, så att gumman till slut måste låta honom ligga på kammarn för att få en blund. Ty någon måtta skall det väl vara i alla fall. Och Antinus Söderberg, som nyss suttit inne för slagsmål och våldsamt motstånd mot polis, hade blivit mjuk som en binnikemask och hängde på frälsningsarmén så ofta skutan var i stan. Kolportörerna blevo stinna som korvar och skeno av flott kring de nådeförkunnande trutarna.

Fruntimmerna klagade visserligen att intet blev gjort för Nådens skull. Den inkräktade på fisket och jordbruket och ön tycktes vara till för kolportörernas skull. Men riket ovanefter är ju i alla fall värt mera än det jordiska och nog var det skönt att den eländiga supningen hade tagit slut. Fast inte hade det skadat med lite mindre religion och lite mera arbete. Men fruntimmerna äro nu en gång sådana, att de inte kunna få Nåden i så hög grad som karlar. De ha ett slags praktiskt förstånd, som säger dem, var det nödvändiga världsliga skall ta vid, när himmelriket börjar inkräkta på ekonomien. Emellertid hade kolportörerna det bra på alla vis och det var väl huvudsaken.

Men när jag nu kom till Harön efter två års frånvaro, hörde jag redan på långt avstånd ett handklavers glada toner. Handklaver hade varit bannlysta av kolportörerna. Och när jag lagt till och beslagit segel och gått i land och knogade uppför Mårdberget, ljöd redan tramp från en dansbana. Och när jag kom fram dit, dansade gubbar och gummor och pojkar och flickor »skojarn», en gammal skärgårdsdans, så att stickorna röko ur plankorna. Det var som det skulle vara, tyckte jag. Och när jag hälsat på samtliga, gick jag och satte mig hos skepparn på Albrektina, min specielle vän. Han berättade följande, då vi senare på kvällen sutto i hans trevliga stuga vid en kask:

— Det hade gått så långt med relanjonen på Harön, att alla bara grät, men kallpittörerna, de bara skrattade av salighet, så deras stora magar hoppade. Och pengar hade de tiggt ihop, så de funderade på att köpa sig jordlappar och bygga hus. Och jordbruket låg nere och det slarvades med fisket och i kapellet blev det mässfall gång på gång. Men så kom det en sådan där författare dit, en hygglig karl, som bara satt och skrev dagen i ända. Han hade med sig konserver och lagade maten själv och kokade kaffe och bjöd alla som kom. Men han låste aldrig in maten, utan den låg i sina burkar i köket hur som helst. Och en morgon var alla burkarna borta. Han blev förstås ledsen och undrade, att något kunde komma bort på en ö, där alla hade Nåden. Men ett par dar efteråt försvann en fårkropp för skräddarn på Norrudden. Och han gick till den här författarn, eller vad en skall kalla honom, och frågade, om han inte ville ha igen sina burkar. — Visst vill jag det, sa han. Men det är väl omöjligt. — Om han vill kosta på en femma, så har han dom igen om ett par dar. De har stulit från mej också, och jag, som inte har så gott om pengar, kunde gärna få vara med i den där femman. — Men hur skall det gå till? frågade författarn. — Vi går till båtsman Fånglina; han skaffar’et till rätta. — Men hur skall han kunna göra det? — Han har svartkonstbok, och den slår aldrig fel.

Då blev författarn förstås livad för saken, för han kunde få något att skriva om, och han gick med till Fånglina. Och Fånglina sade som sanningen var, att han inte kunde säga, vem som stulit konserverna och fårkroppen, men han kunde sätta diarré eller utsot, som vi säger, på den, som gjort det. Och hjälpte inte det skulle han kunna skaffa dom ont i ögonen. Och så var det att ge akt på om någon på ön fick ovanligt med utsot — den var det.

Men författarn ville nödvändigt se svartkonstboken. Det fick han inte, för då skulle den förlora sin kraft, sade Fånglina. Fånglina fick sin femma, och sen var det bara att vänta.

Och de behövde inte vänta länge. För samma dag hade det varit trettondagskalas hos vaktmästar Lundgren och där var alla tre kallpittörerna. Och antingen de hade ätit för mycket eller fått något galet i sig, så fick de alla tre en sån utsot, så de sprang på prevetet som tokstollar, och det varade inte bara en dag, det varade en vecka, och till slut så låg de i kojerna och kunde knappt säga mamma och som skelett såg de ut. Och vaktmästar Lundgren måste ta ut doktare från Stockholm, och det kostade grova pengar.

Nu kunde förstås skräddaren på Norrudden inte hålla babblan, utan överallt där han sydde, så talte han om alltihop om författarn och sig själv och Fånglina och kallpittörerna. Så de blev skyllda för tjyveriet. Och nu vet väl Engström, vad jag tror om det, men jag tycker, att det är bättre att såna där latstövlar blir skyllda för tjyveri än att de får stanna kvar på ön. Det sa jag också, och alla fruntimmerna var med mig. För fruntimmerna hade så småningom begripit, att det skulle gå åt helsike med både fisket och åkern, om inte dom där jäklarna kom bort. En kan väl tro på gud utan kallpittörer. Det var Antinus Söderberg, den fylltratten, som började rumstera med dom. Han trodde på Fånglina som på vår herre, och det gör nog de flesta, utom jag, fast underligt ser det ut att kunna peka så rätt efter bara en liten bok. Det första Antinus gjorde var att be styrman på Östanåbåten att ta hem två liter, och när han fått dem och livat opp sig så han fick humör, så gick han hem och klådde alla tre kallpittörerna på eget bevåg — det vill säga, han fördärvade dom inte, men han gav dom på döpelseklumpen så de lovade att flytta med nästa lägenhet.

Nu var det förstås inte kallpittörerna, som hade stulit grejorna, utan det var väl lumpsamlarn, som seglar omkring här i skärgården. Han är tattare och hans pojkar är som ålar och käringen går och tigger. Men tur var det för Harön, att kallpittörerna kom bort. För nu fiskas det och jag vill se såna åkrar på en annan ö! Det kan ju hända att pojkarna tar sej en liten sup för mycket, men arbetar gör dom, och det där förbannade lipandet är det slut med. Nu tar ungdomen sej en dans när det passar och en sup när det passar och det kan ju hända, att det går på sned för en flicka då och då — men det är väl som det skall vara. Vi har varit likadana allihop från begynnelsen, och träffar jag någon kallpittör eller komminister, som förmanar, så säger jag som vår frälsare: — Den där utan synd är, kaste första stenen! Huvudsaken är att det arbetas! Sen må det komma olika regeringar och relanjoner och länsmänner, det spelar ingen roll, huvudsaken är, att det görs nånting. När var och en sin syssla sköter, så går oss väl, evad oss möter — det är ett gammalt bra ord. Här kommer dom med förbud nu för tiden. Dumheter! Komma till fullvuxet folk med förbud! Jag gör vad jag vill, ursäkta, att jag säger det, men det gör jag. Har jag inte seglat min skuta med förtjänst i tretti år, vafalls? Och så kommer jag in på en krog i Stockholm och vill ha mat och nubben, och de svarar, att jag får vänta så och så länge, fast källarmästarn inte vill något hellre än sälja mat och sprit! Det är ju så dumt, så ett får skulle stifta bättre lagar. Men det ändrar sig nog. Jag tror att det är någon som stjäl — för det hela beror väl på ekonomien. Eller kanske det är många som stjäl. Inte vet jag, men konstigt ser det ut. Att det inte är renhårigt med alla dessa förbuden, det kan ju en blind se. Eller vad säger Engström?

— Ja, vad skall jag säga? Först vill jag säga, att det var bra, att ni fick bort kallpittörerna och att ni har börjat få litet trevligt på ön igen. Och att det arbetas med fiske och i åkern. För resten tycker jag att alla förbud äro dumma, då de gälla vuxet folk. Ty en karl gör vad han vill trots alla förbud. Jag själv till exempel har skaffat mig en hel apparat för brännvinsbränning för det fall att det skulle bli spritförbud. Då kommer jag att sitta hela dagarna nere i min ateljé och bränna under det jag skriver och gör teckningar eller målar. Jag tycker, att det är ett göra för en karl.

— Men låt ingen kallpittör komma in på ön, Engström, vad han gör, för han anmäler på fläcken, om han inte får procent på tillverkningen! Kan han bara hålla sej god vän med länsman och häradshövdingen, så kan han bränna hur som helst. Det är mitt receft! Godnatt! Ska han gå redan? Jaja, en behöver sova ibland. Men nu ska han inte tro, att jag tror på Fånglina, men si, vi rospiggar är ett särskilt släkte, vi tål inte dumheter och övergrepp, de kallar, om de nu kommer från kallpittörer eller regering. Skriv om det, och hälsa från oss. Ja, godnatt, godnatt, gå rätt ner över berget — gå inte samma väg han kom, för där är krångligt, när en går utför. Har han lykta? Jaså, elektris! Jo, jag tackar, jag. Ja, adjö då, hälsa regeringen och säg, att det inte går på det viset. Skål — skål!

Min första jakt.

När man går i 6:2 och vaknar en strålande majmorgon vid att rummet är fullt av sol och medvetandet att det är söndag plötsligt står klart i ens hjärna, är denna verklighet i sin förtjusande nakenhet tillräcklig att lika plötsligt göra gymnasisten till världens lyckligaste människa. Och stå stjärnorna dessutom så gynnsamt, att det är pingstdag och man således också har annandagen framför sig i samma skuggfria perspektiv, så förlänga sig dessa fattiga fyrtioåtta timmar för fantasien till lika många eoner av paradisisk tillvaro, utnyttjad på det mest raffinerade sätt.

Och medan man sträcker sig i sängen som en ung katt, ge sig tankarna på strövtåg i en himmelsk basar av pojknöjen. Det är bara att välja. De ligga utbredda på vårgröna brickor och äro rena guldet. De kosta ingenting. Tag bara!

Så var det också denna pingstmorgon, och jag och kamraten, som sträckte sig i andra sängen, hade redan valt.

I hörnet vid bokhyllan stod en gammal mynningsladdare, vars pipa var fastbunden vid stocken med mässingstråd. Detta i alla hänseenden fruktansvärda vapen hade vi kvällen förut fått låna av ölutköraren som bodde i samma gård. Det skallrade olycksbådande då man skakade på det, men

Ȋnnu var pipan utan fel, och hanen

gav eld som fordomdags, det var nog av!»

Av samma välgörare skulle vi också få låna hunden, som vaktade ölvagnen, medan ägaren var inne i husen. Det var en smutsig, svart pudel, för vilken skogen var lika full av hemligheter som för oss.

Kruthorn, hagelpung och väska hade vi också lånat, men från annat håll.

Och cigarretter hade vi, ty till skogens klyftor och snår nådde icke lärarnas blickar.

Att det icke var jaktsäsong svävade vi i naiv och lycklig okunnighet om. Och att den skogspark, vi ämnade göra osäker, var fullkomligt blottad på vilt och dessutom tillhörde staden och att allt skjutande där var strängt förbjudet, ingick icke heller i vårt medvetande. Men vad gjorde det för resten? Jag var den vilde jägaren, och vart hagel i pungen var en frikula stöpt under besvärjelser.

— Hjälp, Samiel, hjälp! skallade det hemskt i vargklyftan.

Stolta skredo vi mitt på den vaknande gatan ut mot tullen. Pudeln var arg och ville inte gå i band i djurisk okunnighet om sin upphöjelse till stövare. De söndagsklädda människorna betraktade oss undrande och oförstående. Eller kanske avundsjukt. Några folkskolepojkar kastade glåpord efter oss.

— Getter, gnetter, loppor å löss!

Ty elementarskolans elever kallades getter. Folkskolans hette kalvar.

Men vi hade nu inte tid att börja slagsmål. Vår uppgift var en helt annan, om icke högre, så av större intresse för tillfället.

Snart befunno vi oss i skogen. Vi bundo pudeln vid ett träd och laddade med förenade krafter. Det tog tid, ty vi måste sammanjämka våra åsikter om krutladdningens storlek, mängden av hagel och tidningspapper. Men slutligen var dödens synrör i ordning, vi drogo lott om vem som skulle skjuta först, släppte pudeln och väntade att ögonblickligen få höra drev. Ty att hararna stodo tjockt som sill i skogen betvivlade vi icke ett ögonblick. Det hade ölutköraren sagt.

Men pudeln gnodde direkt hem, följande sin överlägsna instinkt. Och där stodo vi långa i synen. Vi tände som ersättning våra cigarretter och började smyga som de skinnstrumpor vi inbillade oss vara. Man skulle ju kunna överraska en hare, om lyckan var god.

Med rynkade ögonbryn och mördande blickar på varandra, då någon trampade på en vissen gren, smögo vi på huk fram mellan stammarna.

— Va i helvete ä ni för ena, som gå mä byssa här? skallade plötsligt en grov röst.

Vi stannade som förlamade. En karl närmade sig springande. Det var en gammal man med grått skägg. En knölpåk höll han i sin håriga näve.

Vi stammade något om harjakt.

— Vet ni inte för det första att haren inte ä lovlig så här års, å för dä andra att dä kostar femti kronor te lossa skott här, å för dä tredje att här finns ingen hare, vet ni inte dä, pojkdrumlar?

Men med ens fingo hans ögon ett vänligare uttryck, och rätt som det var började han gapskratta.