The Project Gutenberg eBook, Havsboken, by Anna Lenah Elgström

HAVSBOKEN

AV

ANNA LENAH ELGSTRÖM

Stockholm
Albert Bonniers förlag

Copyright. Albert Bonnier 1912.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1912

FÖRSTA BERÄTTELSEN

"Har du stigit ned till havets

källor och vandrat kring på djupets

botten?

Hava dödens portar avslöjat sig

för dig, ja, såg du dödsskuggans

portar?"

I.

Milsvitt omkring fanns intet annat än vatten — Kattegatts gråa vågor, vilka mötte Nordsjöns långa dyningar och så vidare, undan för undan, kring hela jordens rund. I denna vattenökens medelpunkt låg det lilla skäret som kastat — en samling klippor, nedsjunkna i vattnet, likt en skara sovande, svarta jättedjur, kvarglömda någon gång i skapelsens gryning. Men mitt i deras mörker reste sig fyrens pelare, bärande sitt starka, vita ljus. I en väldig solfjäder smög det runt, oupphörligt runt horisonten, fläktande bort mörkret, än från en silverglittrande triangel av det öde havet, än från ett stycke askgrå mark, beströdd med klippblock, för att sedan låta det falla igen och treva vidare med sina sökande fingrar av ljus.

Men allteftersom månen steg på himmelen bleknade det allt mer, tills det blott var en svävande fläkt, vilken kom och gick och, likt en imma på en spegel, dallrade framför månens skiva. Den stod nu i zenit med en väldig köldring kring sig och lyste kallt och blankt på klippornas våta svärta. Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, där den löpte utefter den halsbrytande väg, vilken förenade fyren med fyrfolkets hus, med telegrafstationen ute på västra udden, riggad likt ett skepp färdigt att gå till havs, och med överlotsens röda villa strax ovanför båthamnen i norr — alla så små, så ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga, gullysande fönster, i den ödsliga cirkel av manvitt vatten, vilken här var världens gräns.

Överlotsen stod mitt i den — i utkikens lilla låda uppe på skärets högsta punkt, varifrån utkik hölls natt och dag. Och det var som stod han i en lykta av glas, upphängd över havet, ty vart han vände sig såg han blott vatten och ljus — stjärnornas och fyrarnas. Han visste icke riktigt vilka som voro vilka — visste knappast om det bleka skimret där borta var fyren på Hamneskär eller Kassiopeia och log åt den omätliga skillnaden, som ingen skillnad var. Ingen i världsrymden, tänkte han och höjde högtidligt sitt fanatiskt sammanbitna och stormbrända ansikte mot himmelen. Nej, där var det nog ingen — ingen mellan den lilla lyktan därnere och Sirius däruppe — ingen mellan tångens loppor och människorna. Liv som liv — kraft som kraft. Allt var samma utflöde bara — samma hemlighetsfulla, eviga flöde av kraft — livets grundelement — det, som kom havet att häva sig och vinden att tjuta, som virvlade Malströmmen runt och tvingade de brunstiga djuren hop till slagsmål — det, som kom honom själv att jubla av fröjd då faran var som störst, att skratta tyst för sig själv, ansikte mot ansikte med döden, i en frisk och liksom salt glädje — blott över att vara och vara stark.

*

Ty det var han, det visste han med sig och hade han icke vetat det skulle han knappast velat leva. Om hans styrka visste också andra att berätta. Överallt, vart ett fartyg gick, vilket en gång passerat Tistlarna, var han känd, som en man, vilken vågade det otroliga — en man, om vilken det talet gick: »Kan icke Erik Utbult göra det eller det, ja, då kan ingen.»

Men det var sällan han icke kunde. Han var nära nog omöjlig att bringa ur fattningen — dussintals olyckor och farligheter, som han lugnt vänt till en lycklig utgång, voro bevis nog för detta. Ty av vad slag den fara än var, i vilken han råkat, tycktes hans livskraft vidga sig med den och, likt en elastisk stålring, bli allt större ju större den var. I dess högsta potens var han så mättad med energi, så laddad av vilja, att den nästan slog gnistor av honom, som hade han varit en sorts mänsklig dynamo — så säker på sig själv att han alldeles glömde sig själv och liksom blev ett med den stora gemensamma kraften...

*

Leende sitt starka, hopbitna löje öppnade han omedvetet armarna, berusad av denna sin egen styrka. Han hade velat kunna ta stjärnorna i famn, alla de vita ljusen på himmelen och havet. Vad de voro små — vad de dallrade och flämtade, liksom färdiga att släckas av den vinande, vita vind, vilken kom som från avgrunder bakom månens horn, isande kall av evigheternas köld. Stigande och fallande i viskande stötar sög den molnen och vågorna med sig i ett evigt sus — — stigande, fallande, susande, sorlande — tills han tappade andan, tappade bort sig själv i detta oavlåtliga viskande, vilket pågått all tid och skulle pågå alltjämt all tid som ännu var kvar, under den döda, vita himmelen, där månen stod, blek som ett tusenårigt lik, i sin outhärdligt oändliga rymd.

Hans armar hade sjunkit ned, hans strålande övermod plötsligt smulats sönder till intet av den ofattliga evighet, vilken genomisade rymden med sin stumma likgiltighet för det minutlånga livet.

Han tänkte bleknande. — Kanske den har rätt — kanske allt detta lilla levande blott är något felslaget, parasitiskt, övergående?

Kanske. I denna ödslighet kändes det nästan så. Men ögonblicket därefter vaknade hans trots igen.

Kanske eller kanske inte, tänkte han, så äro vi bra modiga ändå, bra tappra och starkhjärtade i all vår okunniga litenhet, vi bräckliga kräk på vår ovissa, hårda och mörka vandring. Och ändå våga vi gå den, kämpande, lidande och stridande för livet — på väg mot den oundvikliga döden.

Han tänkte så, ty han hade fått se sina lotsar nere vid hamnen i färd med att göra sjöbåten klar för att ge sig ut på sin veckas vakt, fyra engelska mil norr om ön, ute i norra farleden.

Han såg deras gestalter ivrigt och målmedvetet syssla kring båten i det klara, orörliga månljuset. Vad de verkade hjälplöst små gentemot det väldiga, vita havet bakom dem. Och ändå hade de besegrat det många gånger och skulle kanske besegra det ännu många till med samma små hjälpmedel som förut — den kallblodiga uppfinningsrikhet, van att beräkna allt på en hårsmån för att kunna överlista döden så ofta som möjligt, det tysta enkla mod och den sega uthållighet som de ärvt från generationer av havets bevakare. Ty alla voro de av lotssläkt — son- och ofta även dottersöner av lotsar, vilka lämnat dem yrket och dess hårda privilegier på att få bringa hjälp där all annan hjälp var ute, i arv och ägo till ytterligare förkovran. Så hade de blivit vad de voro — de bästa i sitt slag i Skandinavien och därmed i Europa. Hundratals skeppare vittnade om dem: »Ja, se en Tångalots, det är ändå alltid en Tångalots, få göra efter det han gör och ingen gör det bättre!»

Hur skulle också någon kunna det? tänkte han leende. Hur skulle någon i en mindre båt kunna gå ut i ett hårdare väder än det, där varje vrålande, vit sjö tornade upp svallisen allt högre på däck och gjorde karlarna till allt stelare stoder av is i sina glasstyva oljekläder och seglen till bräder, som måste bultas mjuka då ett rev skulle tas in? Hur skulle någon under dylika förhållanden kunna göra mer än rädda en besättning, där all räddning tycktes omöjlig? Utom Tångalotsarna. De togo sig en funderare och räddade fartyg och last också. Men på sin lotskaptens fråga om de tordes ta på sin ed att de vågat sina liv, ty då skulle de få medalj, svarade de sedan att det kunde de icke, ty hade de vågat sina liv den gången hade de gjort det hundratals gånger förut.

Med några av detta gemensamma hundratal i sitt minne betraktade han med varm tillgivenhet männen därnere — stridskamraterna, dödskamraterna. — Tånga lotsar, tänkte han, ni symboler för den lilla människans stora kamp — utan mål — utan mening?

Den gamla frågan...

— Tånga lotsar, kände han, en sådan kamp måste ha en mening — fast kanske en för stor för att vi ännu skulle kunna fatta den...

Huru många hade ej dött för den utan att fatta den, klagande, undergivna? Skulle inte han också kunna dö för den? jo, men icke klagande, icke undergiven. Nej! Kämpande för att komma den så nära som möjligt, för att åtminstone ana dess storhet...

*

Det var därför han levde. Detta begär hade följt honom genom livet — ja, till livet. Denna hemlighetsfulla brand, denna trånande längtan — efter vad visste de knappast — hade havet sjungit in i den gamla sjömanssläkt han tillhörde, sjungit in i varje nytt släktled och varje ny ättling, tills den, likt en tusenstämmig kör, brusade fram genom den siste och blev hans öde.

Ty han hade förstått vad den ville, denna evigt trängtande oro, vilken gjort så många av hans att till grubblande drömmare och äventyrliga våghalsar på en gång och vilken drivit honom själv ut till sjöss vid 16 års ålder och så allt vidare och vidare om i världen, tills han vid 30 hamnat här på Tånga och begripit vad det var han sökte.

*

Hur väl han mindes när detta skedde. Aldrig kunde han glömma den första kvällen på den lilla ön — himmelens väldiga, gråa båge och därunder havets oändliga cirkel, oupphörligt stadda på vandring mot klipporna, oupphörligt skickande fram samma böljor i en oavlåtlig procession, tills han hisnade av yrsel. Hopkrupen på en flat häll, så långt ut han kunde bland vågorna, såg han dem komma från alla sidor — dyka upp långt ute i knappast synliga linjer, långsamt växa och därpå plötsligt lyfta sig, så att aftonsolens sneda strålar, vilka då och då bröto fram mellan molnen och göto mjukt liv över havets hårda grånad, lyste genom dem, som genom kallgrönt glas. Så rullade de vidare och närmade sig alltmer — allt större och vitare för var sekund, tills de stegrade sig till sjudande skum och möttes i en yrande, vit virvel under hans fötter. Där på undervattensklipporna krossades de och sögos ut igen över de flata hällarna i tunna vitspräckliga skumhinnor, under vilka han såg den bruna tången bölja upp och ner, likt en jättes inälvor. En minut — och de sögos åter in i nya vågor — in och så tillbaka igen — oupphörligt vandrande men aldrig hinnande fram, oupphörligt bävande och krympande samman, bävande och vidgande sig, tills han tyckte hela världen följde med. Tills han kände himmelen skälva över sig för vindens vin, tills horisontens cirkelbåge drogs hop och tänjdes ut kring honom med varje långsamt rullande grå våg. Tills allt löstes och flöt ut och in med varje glidande fläkt av vindens och vattnets eviga oro — han själv med — liggande stilla och passiv, likt ett stycke tång i en bölja, utan vilja, utan tankar och känslor — tom, som ett snäckskal, vilket havet sköljt ur — renad från allt, ont som gott — från alla begrepp och åsikter, allt människogjort och inlärt. Tills bara den nakna stommen var kvar, vaggande med bland vågorna, med varje sköljd allt närmare tingens strand — deras grund och orsak. Tills han anade den och i fasa ryckte sig själv tillbaka till medvetande igen.

Men för sent.

— Vad? ropade det till inom honom.

— Vad var han?

Han sprang upp och höjde sina händer som till en befallande fråga. — Vad? Vad var allt? Vart gick det och vad ville det?...

Blott tystnad svarade honom — tystnad utom honom och tystnad inom honom i allt det okända dunklet, som lyssnade på spänn mot oändligheten.

Grubblande vände han och gick in mot land. Skummet flög i vilda, vita tottar om honom och bakom hans rygg mumlade havet — detsamma, evigt detsamma — det sällsamma, oartikulerade, vilket susat i hans huvud allt sedan han född blev, alltid och evinnerligen, liksom det susar i havssnäckan, vore den ock tusen mil uppe på land — det hemlighetsfulla ljud, vilket var djupet, gåtan, närmare än något annat i världen — oändlighetens ton.

Han ryste till — i dunkel rädsla kände han att lyssnade han alltför länge skulle den kunna förinta honom, skulle hans innersta kunna springa sönder, likt det sköra glaset, då det träffas av den ton, som är dess grundklangs hemlighet. Han satte händerna för öronen för att slippa höra den...

*

Men det hjälpte icke — skulle aldrig hjälpa mer. Hans öde var beseglat. Hans livs längtan hade tagit form. Hädanefter skulle han aldrig mer slippa dess pina. Hädanefter skulle han alltid virvlas kring i en cirkel av gåtor, i vilken han trampade runt, som en ekorre i en bur, utan att ändå med alla sina tusen frågor någonsin komma medelpunkten en millimeter närmare. Hur han än grubblade och forskade, hur många filosofers och tänkares verk som än sönderlästa tornade upp sig på hans hyllor — lösningen fann han aldrig minsta ljusning av. Han blev blott allt mera trött och förvirrad, tills han i vredesmod slungade alltsammans — för hundrade gången likvisst — och gav sig ut på sjön, helst med så stora segel i så svår storm som möjligt och seglande så våghalsigt djärvt att hans lotsar stodo på stranden och rådgjorde med varandra, om de skulle anmäla honom för lotsverket som tokig. Det gjorde de dock aldrig — därtill voro de på en gång för stolta över honom och för rädda för honom. Utan att själva förstå det kände de iskylan från den sällsamma, stelnade värld, vari han levde, kände en underlig oro i hans närhet, som i en okänd och långväga främlings. Och alltid måste de se på honom, frågande och smått förfärade, där han gick ibland dem, spikrak och smal, med sina intensiva sjöblå ögon — mystiskt fjärrskådande, som om generationer av hans döda sjömanssläkt sett ut över havet genom dem — alltid liksom riktade in i sig själv. Hans smala, fula huvud med dess höga, avlånga panna och benhårt slutna käkar låg också alltid lutat åt sidan, som lyssnade han efter för andra ohörbara ting och knappast vågade tala av spänning. I själva verket yttrade han nästan aldrig ett enda ord, som icke hörde till tjänsten. Den skötte han över allt beröm. Aldrig hade strandningarna varit så få vid Tånga, och aldrig räddningarna så lyckade och djärva, aldrig grundstötningarna under lotsning sällsyntare och aldrig fartyg bordats under omöjligare väderleks- och sjöförhållanden än någonsin tillförne. Överallt gick han före med gott exempel, sporrande sina män, vilka blott behövde en sådan chef för att åstadkomma underverk.

*

Men det var bara under storm och oväder som han hade något att göra. Annars skötte allting sig själv på det gamla, vanliga viset. Sjöbåten gick in och ut från sin station och reservbåten Delagoa, även kallad Sjöspöket, seglade, regelbundet som ett urverk, var dag kl. 12 in till fastlandet för att hämta dem, vilka dagen förut lotsat in till Göteborg och sedan återvänt med skärgårdsbåten. Så gick den jämna följden av plikter — lugnet stod tyst och blankt över den lilla ön — omkring den låg havet grått och stilla och ångare från alla världens hörn gledo förbi och hälsade med flaggan. I lotsstugan dåsade kurvakten utom den medlem som hade vakt vid utkiken och gick fram och tillbaka där med sin kikare under armen.

På den smala stigen utmed vejern smällde då och då fyrfolkets träskor, då och då skrek ett barn eller syntes en kvinna i en dörr. Ibland var det fru Utbult, som kom ut på sin trappa och med sin smala, vackra slavinnenacke sorgset böjd under det tunga, röda håret skuggade ögonen med handen och såg efter sin make — alltid åt samma håll.

Ty alltid gick han på klipporna invid det mumlande havet. På en kvart gick man över ön — havet fanns överallt. Han kunde icke undgå det och flydde heller icke längre. Han hade givit sig och gick utmed det och lyssnade på det, så ofta han kunde. De vackra sommardagarna, då kölden icke drev honom in, lämnade han det knappast på hela dagen, låg invid det timme efter timme, med uppåtvänt ansikte och öppna armar, på en sten så solstekt att den kändes mjuk av värme.

Utan tankar, i en dröm för djup för sådana, smälte han in i den oändligt djupblå himmelen — ett tyst leende i den alltets glädje, vilken lyste i luftens och havets glimmande glitter och dansade genom rymden med den starka, salta vinden, som i ett rus av strålande övermod. Det steg honom åt huvudet likt vin — det kom honom att drömma, om hjältedåd och namnlöst härliga bedrifter, om allt det stora, som människor i sin svaghet, sin krafts begränsning, dock förmått — det kom honom att drömma en brusande dröm om en kraft utan gräns...

*

Ännu lyckligare var han dock då det stormade. Då kunde ingenting hålla honom inne. Då sprang han på klipporna, hoppade över klyftorna och halkade ned för branterna — obekymrad om huruvida han skulle kunna komma upp igen, obekymrad om allt, om att ens leva en sekund till efter den i vilken han famnat havet. Stormen ryckte med tvära, häftiga ryck i hans kläder, regnet, av vinden drivet framåt nästan vågrätt, slog honom i ansiktet, likt piskslag. Blott i korta, snabba glimtar kunde han se det vrålande, gröna havet, som vältrade upp och ned, kastande sitt skum i vilda, vita triumfbågar över öns uddar. I ett oavlåtligt hest och djupt mummel, en ton, tusen gånger mörkare och hemskare än den vanliga, gick det löst på klippsträndernas eviga motstånd, vräkte sig dånande upp mot undervattensskären — öppnade sina hålor och avslöjade sina hemligheter — oanade djup, inför vilka hjärtat stegrade sig, likt en skrämd och sporrad häst — hemska, blanksvarta klipptaggar, skarpslipade av eoners böljeslag, blott få gånger sedda av människoögon och förlamande det tillfälliga kryp som skådade dem med sin orörliga evighet.

Allt lägre och lägre ner mot havsbrynet — allt högre och högre upp flög det stormpiskade skummet. Det kastade sig över honom och kringsvepte honom, liksom rasande. Och hållande andan i en salig rädsla, vilken sög hans hjärta till sig, som i en vansinnig kyss, smakade han, i det ursalta stänket all havets svidande renhet — all livets berusande storhet.

Att uppgå i den, hisnade han, att smälta tillsammans med denna eviga storm av kraft, livets fullaste helhet, vilken människorna, de vid klippväggen i bakvattnet inlimmade små snäckorna, sällan ens förmådde ana dyningarna av! Han ville ut i den — ville livet — allt livet — ville vara liv — icke blott levande...

*

För var dag tog havet sålunda en atom mer av hans själ — för var dag holkade det ur honom allt mer och mer, tills han snart, likt en tom snäcka, blott återsusade dess ton av oändlighet.

Snart, det anade han ibland, skulle han av idel liv kanske knappast längre kunna leva — av idel livsövermått gå över den hemlighetsfulla gräns, där dess orgiastiska fullhet blev för full, blev för mycket att bära.

Det kändes så, kändes som mänaderna måtte känt det, då de mitt i sin yrande berusning tillfogade sig de sår, varav de sedan i ursinnig glädje förblödde. Det kändes som växte livet för var dag och som om den stund nalkades då dess storhet skulle rycka balansen från honom och störta honom ned i förintelsen — dess gåta, likt en korkskruv, dra förnuftet ut ur hans huvud.

Den var för djup för honom, anade han, därför att han sökte och grubblade, icke likt de andra blott såg och sedan — för van vid tingens alltför ofta sedda yttre form, vid att stanna blott vid den — gick förbi och glömde. Nej, som en bölja strävar att förena sig med sitt moderhav, så strävade hans innersta i hemlighetsfull frändskap mot djupet. Han såg det i allt, han var besatt av det — dömd till vansinne — han visste det ibland, men det skrämde honom inte.

— Vem vet, tänkte han, kanske förnuftet blott är ett lyte, den skyddande, tjocka slöja, vilken hindrar de ännu icke färdiga, de ännu nästan blinda, från att se ett förbländande ljus. De som sett detta ljus, skalderna, siarna, ha icke de ofta kallats besatta och oftast varit det?

Hårt leende hängav han sig åter åt sitt grubbel, där han gick invid det viskande vattnet, dag som natt, morgon som afton.

*

Aftonen var dygnets ljuvaste stund på Tånga. Skymningen kom som ett sken från andra och renare världar, genomlyste allt och upplöste det till skimrande silverglans, till sjungande ljuslek. Det stilla havet gick på alla sidor upp i den orörliga, vindlösa himmelen, bildande liksom ett ofantligt luftklot av en vithet så djup att ingenting tycktes vara upp eller nere utan allt samma väldiga tomrum, en metalliskt lysande luftavgrund utan början eller slut.

I den flögo tysta, vita fåglar och susade en stillhet, så ljudlös, så orörlig, som hade själva evigheten unnat sig ett ögonblicks ro.

Han sjönk ner i den. Vinden gick rakt igenom honom. Klippan, varpå han låg, blev luft. Allt släppte taget omkring honom. Och han kunde icke hålla sig kvar; alla begrepp, all vanlig verklighet hade ju liksom slocknat under honom. Den hemvana värld, vari han fötts och levat, hade plötsligt brustit, likt den såpbubblas strålglans man blåser bort. En fläkt — och den var försvunnen, och han kunde icke återkalla den ens i sitt minne. Ty tron fattades honom — tron på det lödder av allsköns föreställningar, varav människorna blåst upp världsfantomet, som de lämnat sina ättlingar i arv, lärande dem att sådan var verkligen världen.

Villigt hade de lärt det, villigt glömt att de själva givit det namn och därför icke kunde vara säkra på att de namnen voro de rätta — att de icke snarare blott voro som provisoriska broar, slagna över oändliga djup. Villigt hade de slagit sig ned vid avgrunden, som de döpt till yta, för att slippa vara rädda för den.

— Feghet var det, tänkte han, slöhet eller feghet att icke våga se ned i den därför att man kunde få svindel. Svindel! Var det icke blott då man hade det som man levde?

*

Darrande, likt en nästan bristande sträng, lät han sig med slutna ögon vräkas med av de långsamt glidande dyningarna genom det sällsamma, susande tomrummet, som vidgades med varje evigt återkommande våg och växte tills det slök allt.

Med knutna händer drevs han allt längre ut, mellan sina sammanbitna tänder ständigt viskande detsamma: Orsaken! Grunden!

Ursinnigt sökte han nå fram till den — sin egen botten — sin egen orsak. Ja, om han så aldrig skulle kunna hitta tillbaka till sig själv ville han nå den och fatta vad som var hans — hur långt hans område sträckte sig.

Ty att det var större än hans tids människor trodde, det visste han. Att en människa kan föras långt utom sig själv, sitt vanliga vardagsjag, nämligen, utan att träffa några gränser, det hade dödsfara och hänryckning lärt honom. Men han ville veta hur långt! Han ville slippa rysa för sitt eget mörker, slippa rysa för allt och tiggande vända sig till allt — till vinden, som drog förbi — ingen visste vart eller varifrån — till havet, som evigt mumlade samma sällsamma, ohörbara budskap.

Ibland trodde han sig för en sekund vara dess lydelse på spåren och spände sin själ för att kunna uppfatta den. Dock alltid förgäves, alltid undvek den honom gäckande och löstes liksom skrattande upp till blott vatten och ingenting annat — vatten, vilket glittrade i ljuset, som om det velat håna honom — den arme dåren, vilken ville det ingen annan lyckats med av alla som levat på jorden — ville veta vad han var.

Han knöt händerna i vanmäktig vrede och vaggade fram och tillbaka med huvudet där han satt. En dag, det kände han, skulle han kanske komma att ränna det i klipporna och krossa det bara för att försöka komma gåtan så nära som möjligt! Därinne i honom själv var den och han skulle icke kunna få den ut — få den gripen och tydd!

Han stönade.

O, varför vara detta ynkliga, halvdana ting, som kallades människa — en lumpen övergångsform med vilja till allt och krafter till intet — en blind, vilken fått en sällsam uppenbarelse och nu nästan slet livet ur sig för att få upp sina hoplimmade ögonlock.

— Se Jahve och sedan bländas!

— Leva ett enda ögonblick, helt och fullt förstå! Och sedan förintelse! Ja, hur gärna! Ty han var trött på livet sådant det levdes på hans tid. Det var så litet, så mycket mer begränsat än det ens behövde vara, så enahanda — alltid samma kretsgång av oförstådda eller halvförstådda fenomen och erfarenheter, upprepande sig själva med gåtfull enformighet — en trampkvarn av födande, döende, handlande och älskande.

Kärlek! Han bleknade plötsligt av minnen och längtan. Nej, icke kärlek — icke för honom; den var slut, död med den kvinna han en gång en sällsamt brinnande, kort tid älskat intill döden.

Han längtade plötsligt efter den, efter att snart få sluta — för att icke vara så olik henne, så långt från henne — längtade efter att vara död som hon och som deras ofattliga kärlek.

Och han ryste då han tänkte sig trettio år till i trampkvarnen — trettio år av arbete, måltider och sömn — alltid detsamma och ingenting begrep man meningen med...

*

Lyckligtvis fanns det ännu vågspel och livsfara. I dem kastade han sig allt oftare. Han tyckte sig då vara gåtan och djupet närmast, sin egen kraft och dess källa närmast.

Ju svårare och farligare, ju närmare.

Och för var gång blev han allt våghalsigare, försökte tränga allt närmare och närmare, i extatiskt övermod, i en livstörst som nästan var dödstörst, sökande slutet, gränsen, grunden — sökande döden för att få mäta sig med den.

Men hur han än sökte vek den liksom tillbaka för honom, fastän han jagade upp den i dess innersta hålor i rusig och desperat hänryckning för att trotsa den, håna den och bjuda den spetsen. Aldrig kunde han finna den — måste i stället vånda tillbaka och ta mot beröm och räddningsmedaljer och förvånade ögonkast, vilka inneburo rätt mycket av tvivel på huruvida han var rätt klok, som vågade allt detta. För vad?

*

Han skrattade föraktfullt där han stod på sin klippa. Begrepo de då inte, de tama, halvdöda krypen, att han vågade för att våga — att han spände bågen så högt han kunde för att se hur mycket den tålde.

Gärna fick den springa — ty då skulle den klinga — klinga genom oändligheten.

Han höjde stolt sitt huvud, där han stod liksom i havets hjärta, ensam under den ödsliga rymden — det levande, fria jag i vilket allt knöts samman, blev medveten tanke och hänförd aning.

I sin själ famnade han allt.

Glädjen sjöd upp inom honom och steg över hans läppar i ett lågt skratt.

Han levde dock om också blott för ett ögonblick, han var dock, om också blott en människa — var en vilja, som visste att den ville och vart. Han kände sitt sammanhang och såg sitt väsens utstakade väg stiga upp mot förintelsens portar. Och han fylldes av en mållös hänförelse, som sträckte sig utom livet och jublade mot döden och livet bakom den — kanske på andra stjärnor... Bävande av sällhet räckte han sig efter det. Att snart hava genomlöpt den flammande, flämtande, jublande skala hans jordeliv var — att snart stiga högre — högre mot hemligheten.

Han kände sig nära att förintas av längtan efter den — av trånad att genomsusa sin väg, likt en avskjuten pil — att falla i strålglans genom det härliga livet och sedan ned i den härliga döden.

Och genom den... till...

Det var som kunde han knappast en sekund till vänta på svaret. Vilt vände han sig åt alla håll under den oändligt höga himmelen, på vilken månen hängde, liksom lös, med avgrundsdjup av sugande, vit rymd bakom sig. Vilt lyssnade och spejade han omkring sig i detta tomrum av tystnad och sken, vari han levde sitt ofattliga liv — lyssnade efter det som teg bakom tystnaden, spejade efter det som sken bakom skenet.

Det fanns där — meningen var där. Men hans eget lilla liv dolde den visst — — hur länge — hur länge?...

II.

En klagande röst ljöd över de manblanka klipporna — en skugga, djupsvart mot himmelens ljusfyllda gap, blev synlig uppe på stigen.

Brådskande gled den utefter vejerns blanka streck, med vilt flaxande kläder i den skarpa vinden. Den kom allt närmare, fladdrande framåt, likt ett nattmolns mörker, och Erik Utbult log förväntansfullt, ty han hade plötsligt kommit att tänka på en gammal sägen om en vålnad i blanka, våta oljekläder, vilken, var gång en havsolycka stundade, svart och klagande kom från viken bortom Gattulven och sprang över klipporna fram till utkiken, där den stannade, tog tuben ur lådan och satte den för ögonen. Nu föll fyrens ljus i en bred silverklinga över den. Den var en kvinna — hans hustru. Som vanligt sökte hon honom, sorgset ropande på klipporna, då mörkret föll på.

Hon stannade tyst invid honom och såg på sitt eget alltid ängsligt spörjande sätt in i hans ansikte, alldeles som en liten krusig hund, vilken ständigt väntar på smekningar utan att någonsin få några.

Plötsligt ryckt ur sin hänförelse besvarade han trött hennes blick. — Vad ville hon nu? Alltid ville hon något — alltid flämtade hon och var orolig — alltid såg hon ut som brann hon av iver att säga något, fastän hon aldrig vågade det. Tusen gånger hade hon det på tungan, tusen gånger klämde hon sönder det mellan sina strängtunna läppar i ett ovisst tvetydigt löje, som lika gärna kunde vara gråt som glädje.

— Kommer du inte in snart? viskade hon.

Han ryckte otåligt på axlarna — inte var det det hon ville! Så stodo de ett ögonblick tysta och fyrens sken dallrade mellan dem i en bred vitlysande strimma.

I det såg han hennes blida getögon plötsligt flamma till i en blixtsnabb pil av gult begär. De liknade lyktgubbar i ett kärr, tänkte han plötsligt — de ängslade honom — allt i hennes flyktande, ostadiga, dimmiga, lilla väsen ängslade och tröttade honom. Hon var som en irrande brand, en osaligt flammande, liten låga, blåst hit och dit av slumpen — vart visste hon icke själv.

Stackars lilla pyre, tänkte han medlidsamt — icke passade detta liv för henne. Hon holkades ur av tystnaden, tärdes bort av ensamheten i denna susande havsöken, som nästan skrämde vettet ur henne med sin väldighet. Och inga barn tycktes hon kunna få. Ingen hade hon alltså att sluta sig till — ingen att prata sitt lätta, fladdrande, listiga prat med. Fyrmästarens hustru var gammal och kunde inte tala om annat än kor. Mellan de andra kvinnorna och fru Utbult låg åter rangskalans för dem oöverstigliga avgrund.

Stackars liten, tänkte han, men han kunde ingenting göra. Hon var så fjärran från honom. Det fanns en stängd dörr mellan dem, till vilken ingendera hade nyckeln. Och vad båtade det att bryta upp den, då det därinne i hans hjärta icke fanns en sak, som hon förstod — inte en, som hon icke skulle förfäras över! Stackars pyre, i hans hjärta skulle hon frysa ihjäl.

— Stackars pyre, sade han åter, men nu högt. Hon spratt till.

— Vad du är vänlig i kväll, mumlade hon.

— Det kom bara plötsligt för mig, hur synd det i alla fall är om dig! sade han milt.

Hon svarade intet, såg blott på honom från sidan med samma pilsnabba, jagade blick ur sina skyldiga ögon, som nyss.

— Vad vill hon? Vad döljer hon? tänkte han ögonblickligen.

Men hon sade intet och tigande en tung tystnad, bräddfull av vemod och pinad förtegenhet, gingo de över klipporna och in i huset.

*

Därinne var allt så lugnt och fridfullt i de små grön- och rödtapetserade rummen, vilka mest av allt liknade kajutor, med sina snedskurna tak och smala, bruna dörrar.

Fru Utbult var rädd för mörker. Fotogenlampor brunno därför överallt, var de kunnat anbringas och susade hemtrevligt i den lommande värmen, vilken stod över rummen, som en orörlig sjö av sövande kvav stillhet, dubbelt dov i blåsten, vilken tassade kring knutarna och strök utefter väggarna, likt mjuka, trevande händer. Det lilla huset låg alldeles oskyddat uppe på en klippa och stormiga nätter skallrade det från golv till tak, som färdigt att lyfta sig och segla ut i blåsten, vilket ögonblick som helst.

Detta vindens dån var något fru Utbult hatade i lika hög grad som hennes man älskade det. Också såg han helt nöjd ut då han nu konstaterade svårt väder och antagligen tjocka till natten.

— Usch, då ska den där otäcka mistluren hålla en vaken igen med sitt vrål, knotade fru Utbult. Han hörde icke på utan sysslade med sina oljekläder ute i tamburen.

— Låt mig snart få mat, så skall jag gå ut igen och se till reservbåten, sade han därutifrån. — Det finns inte mer än tre lotsar kvar på kurvakten, så kommer det mer än ett fartyg till, måste jag ge mig ut.

Fru Utbult liksom lystrade till, där hon stod i den halvöppna dörren till köket, lysande i en rödbrokig gloria av sitt vackra hår och spiseleldens flammor.

— Vad för lotsar finns det då kvar? frågade hon spänt.

— Vallberg, Vile och Läbom, svarade han, litet förvånad, ty hon brukade annars aldrig bry sig om tjänsten.

Dörren föll igen om henne med en skarp smäll, men från andra sidan kom som ett halvkvävt utrop: Vile!

— Ja, Vile, eftersade han i likgiltig förundran, riktande sig mot den stängda dörren. Vad är det för märkvärdigt med det?

Dörren slogs upp med ett brak. I den stod hans hustru, vit som krita under sitt flammande hår. Hon slog ut med armarna, som färdig att kvävas och in i det lilla rummets susande, tjocka tystnad föll hennes tunna, skälvande röst, likt en vass sten kastad i stillastående vatten — ringarna efter den vidgade sig och vidgade sig, togo aldrig något slut.

Han tog ett steg framåt och hon också.

— Vad är det för märkvärdigt med det? härmade hon nästan skrikande, slungande ut orden, som om de bränt henne, som om hon icke visste hur fort hon skulle göra sig av med dem. — Bara det att han är min älskare. Bara det att han icke är den förste heller! Bara det att jag icke längre orkar tiga!

Jag gitter inte längre, hör du, jag gitter inte!

Hon var nu alldeles inpå honom och stirrade honom in i ansiktet med torra och glimmande ögon.

— Jag står inte ut längre! fortfor hon, svindlande hastigt, som om hon ville hinna tala ut innan hon kom till besinning igen. — Jag tål inte mera se att du ingenting vet — ingenting känner och märker.

Du skall känna det! Du skall lida, du träbeläte där, sade hon skälvande, du stenmänniska, som låter mig gå här så ensam att jag måste ta vem som helst, för att få gemenskap med någon.

Jag har kastat bort mig, gång på gång — hennes röst fylldes plötsligt av bittra tårar — men jag har aldrig varit lycklig — de ha alltid varit otacksamma. Men ingen som han, ändå — han är rädd för dig — han grälar ofta på mig — han har slagit mig! skrek hon hatfullt. — Och det är ditt fel alltihop — allt är ditt fel! Jag kunde varit dig en trogen hustru, jag kunde älskat dig...

— Men du! skrek hon ännu högre med framskjutet huvud, nästan spottande honom i ansiktet, där hon stod över honom med upplyftade händer, ty han hade stel av häpnad sjunkit ned i en stol. — Men du, du har aldrig gittat se åt mig — du har gått här och tigit och tigit, tills du nästan tigit ihjäl mig! Vad är du för en? Vad bryr du dig om? Är du en människa? Jag är rädd för dig! Jag hatar dig.

Hon skakade sina knutna händer framför sig och snappade snyftande efter luft.

— O, vad jag är glad att du äntligen vet vad jag gjort — på hämnd, på hämnd, förstår du! Äntligen får också du känna på sorg och grämelse och förödmjukelse! För vet du vad folk säger om dig? Hennes röst slog över i översiggiven, rasande triumf. — Vet du att de tro att du är galen, att de skratta åt dig, där du ränner kring på klipporna, att de tycka synd om mig, som har en dåre till man!

Å, du kan ingenting göra, skrek hon gällt, då han steg upp och hon vek baklänges i tro att han ämnade slå henne.

— Straffa mig gärna hur mycket som helst, du kommer ändå alltid att på samma gång straffa dig själv och då skall jag jubla!

Hon tystnade, plötsligt utmattad, och sjönk ned på samma stol från vilken han nyss stigit upp — gömmande ansiktet undan hans blickar brast hon i gråt med huvudet i sina sammanknäppta händer. Stötvis brusade hennes vilda och hårda snyftningar genom den dova, varma tystnaden i det lilla rummet — mellan dem kunde man höra blåsten hastigt och prasslande stryka utefter väggarna.

*

Erik Utbult stod stödd mot en dörrpost. Omedvetet lyssnade han till det kända och kära ljudet av en storms stigande — alltjämt bunden i sin gamla förtrollning.

Ty — nästan med förvåning och skrämsel likvisst — hade han känt den förbli alldeles orubbad, känt att han måtte seglat längre bort från den lilla vanliga, mänskliga tillvaron än han själv anat — så långt ut på de vita, obefarna vidderna att han inte ens nu kunde hitta hem till de vanliga begreppen och känslorna — till sårad stolthet eller vrede.

Nej, allt det han nyss hört hade i stället blott verkat på honom så underligt främmande, varit så ynkligt smått och pjollrigt att det endast förvirrade och tröttade honom. Allt vad han kände var ett vemodigt medlidande med den stackars lilla kvinnan, som gått där mitt i oändligheten, så omkapslad av sin egen lilla härva, att hon aldrig levat, fastän hon trott att hon gjort det.

Deltagande såg han på henne, där hon satt och skakade — på en gång lättad av att ha fått kasta av sig det ok av hemlighet, vilket pinat henne så länge, och redan ångerköpt, det märkte han på de skygga tiggande blickar hon stal sig till mellan sina fingrar. Vemodigt log han. Där satt hon och darrade och undrade varför han icke sade något, väntade ångestfullt, stackars lilla träl, på vedergällning, på hårda ord och vredesutbrott, på att kanske bli jagad från hus och hem — väntade — som en helt naturlig sak — att allt skulle gå som det brukade, i den ordning av brott och straff hon, likt alla andra, syndande, trötta, av småsaker pinade, av fruktan och hämnd evigt jagade verklighetens trälar, vant sig vid.

Han suckade. — Vad han var långt borta från allt det där — så långt att han icke alls kunde hitta den vanliga synpunkten på det. Hade han någonsin ägt den? Om så varit hade den sköljts bort med allt det andra av de långa, susande evighetsvågorna genom det ofattliga Alltet.

Han log stilla.

Och i det vågade människorna verkligen väva sina dvärgnät av lagar, förbehåll och ordningar — dvärgnät av luft utan fäste och bakgrund — pjoller och lekverk, som de snott hop till skydd för sin slöhet, till ursäkt för att de sutto där de sutto — för att de icke bättre förvaltat sina pund.

Nej, det behövdes icke, tänkte han förbittrad, de uppfyllde allan rättfärdighet — de lydde sina självgjorda små lagar eller lydde dem icke, bävande för straffet — allt som allt dock tillräcklig sysselsättning!

Pjoller och lekverk alltsammans, brott som straff, dygd som belöning!

Och ändå voro de hellre slavar under detta lekverk, hellre läto de sig brytas ned i grunden av slöhet och sorg, än de togo på sig sin ensamma storhets börda, bröto sig ur sin ombonade vrå och trängde närmare sitt eget djup, hisnade sig yra, hårda och vanvettiga in i det.

Att de orkade! Att de brydde sig om att leva ett dylikt liv till slut!

Och här skulle han gripa in bland dem med deras talesätt! tänkte han i djup olust. — Nej, han gitte inte! Han endast ömkade alltsammans. Han skulle bara velat ta den där lilla lidande, vredgade, sorgsna och ångerfulla varelsen med sig ut och visat henne hur smått allt det var hon glatts och lidit av — skulle velat liksom lyfta bort hinnan från djupet, den tunna hinna hon tryggt trampat på hela sitt lilla liv igenom, och visa henne hela oändligheten av gåtan där inunder — lära henne ana, hisna och flyga...

*

— Varför säger du ingenting? ljöd en darrande, dödsskrämd röst från den lilla, sammankrupna gestalten i hörnet.

Han såg upp. Hon mötte hans blick och snyftade förfärad till. I dess stelnade djup lekte en drömmande blå låga, som mareld på vatten. Den liksom fosforescerade hans ansikte, där det lyste underligt fridfullt blekt i lampans grella ljus. — En främling var han — en okänd från okända länder!

Och hon — hon var rädd!

Men då höjde han sin tankspridda röst, liksom långt bortifrån.

— Du frågar varför jag ingenting säger! Ack, kära, är där något att säga? Kan det någonsin bli något?

Han teg, tänkte och talade så igen. — Du trodde jag skulle bli kränkt och sårad, att jag skulle bry mig om att folk skrattade åt mig och trodde jag var galen.

Åter tystnade han helt tvärt och ryckte på axlarna, men icke hånfullt — blott som om han icke fann ord.

Hon krökte sig, liksom nära att kvävas, där hon satt.

— Säg något! För Guds skull, säg något! bad hon i pina.

— Kära, vad skall jag säga? frågade han än en gång, helt trött.

— Du har ju rätt — det är mitt fel alltsammans. Jag borde icke haft någon hos mig, som var levande på det vanliga, lilla sättet...

Han såg på henne, vänligt och blitt, som på ett barn. — Du har nog inte haft det så gott, stackars liten, slutade han med lugn mildhet. — Förlåt mig om du kan eller gå, om du tror du blir lyckligare för det.

Hon såg blott på honom med halvöppen mun. Det var som om strömmar av is sköljt ner över hennes heta, lilla kropp. Hon öppnade munnen ännu mer, försökte få igen andan, få luft och ord.

Men bleknade så helt plötsligt och skrek till, pekande med ett darrande finger på något bakom honom.

Han vände sig snabbt om.

Där stod Vile, en lång ung man, så blond att han formligen strålade i sina gula oljekläder, med tjocka, hängande mustascher över en övermodigt buktad mun och smala sjöögon, lysande, som blåa lyktor, i sitt bruna ansikte. Men just nu var han mycket blek. Hans läppar darrade — i sin häpnad sökte han pinad efter ord och tog sig till slut om strupen med två fingrar.

Ty Erik Utbult hade plötsligt skrattat åt honom, skrattat helt oförställt, lutad mot sin dörrpost, utan att ändra en min, blott betraktande honom med kyligt och vänligt förakt.

Med ännu ett rop sprang fru Utbult på dörren. Nu stod hon bakom den, lyssnande efter det förfärliga, som skulle börja därute, och darrande så att hennes tänder slogo mot varandra. Men hon stelnade till av häpnad då hon hörde sin mans röst, lika lugn och frånvarande som alltid.

— Nå, var det något Vile ville?

Hon hörde hur lotsen vätte sina torra läppar.

— Det kommer en ångare söder ifrån, sade han slutligen, skälvande på målet. Läbom är i tur, men i det här vädret kan jag inte gå ensam hem med båten.

— Gott, jag kommer, så snart jag fått oljekläderna på.

Det blev en sekunds paus. Åter började hon darra.

Men så ljöd ånyo Erik Utbults stämma, blott en nyans mera tankspridd och opersonligt hånfull än nyss.

— Gå nu.

Vile gick sin väg — i hans rygg brände som eld den blick han fått till avsked, det stela, blåa ögonkast av ofattlig ömkan, som skrämt honom mest av allt.

I hans inre växte och växte en bävande fråga.

Vad ämnade förmannen göra med honom? Hur tänkte han hämnas? Hur? Om Utbult varit som vanligt folk — då skulle han inte varit rädd. Men nu visste han ingenting — begrep ingenting — kunde alls icke fundera ut vad den där tysta djävulen ämnade ta sig för.

Aldrig bar han sig åt som andra, som om han varit en riktig människa. Gud vete vad han var — tokig förstås! Och med honom skulle han gå i båt!

Han drog upp axlarna, isad av skräck. Kom han med livet från den här seglatsen skulle han då genast söka transport till ett annat ställe. Om, ja! Men ännu fanns åtminstone en utväg kvar — att försöka övertala gubben Läbom att låta honom få gå i ångbåten i stället, så att han slapp segla hem ensam med sin förman.

*

Men inne i sitt rum stod Erik Utbult och hade redan glömt honom, som han glömde allt i den vanliga, verkliga tillvaron. Sedan länge hade allt i den glidit förbi hans öron, likt ett betydelselöst sorl, ett tillfälligt buller, som ej alls kom honom vid, där han gick i sina drömmar. Det hade kommit honom litet närmare för tillfället, men han tillmätte det ingen mera vikt för det.

Fridfullt och frånvarande gick han och tog på sig sina oljekläder, belåten med att komma ut från allt det kvava lekverk, som förvirrade honom med sin fordran att tas på allvar.

Men så hörde han sin hustru gråta i köket och gick dit ut för att trösta henne och säga farväl.

Hon satt hopkrupen framme vid bordet, där fotogenköket brann. Lågan lyste röd på hennes späda, gyllene nacke och skakande axlar.

Han lade blitt sin hand på dem. Hon såg upp helt skrämd — in i hans stela ansikte, vilket skimrade sällsamt vitt i skuggan av den mörka sydvästen, där han stod böjd över henne, lång och skugglik i sina blanka, mörka oljekläder. Hon drog djupt efter andan av skräck. Det låg en skugga över honom, en svartblek skugga av storm och död och i den lyste han som ett återsken av något ofattligt, skrämmande oändligt.

En kall fläkt av olycksaning genomisade henne — hon sprang upp och kastade undan hans hand.

— Hu, du skrämmer mig! sade hon darrande. Han vände sig tyst om och gick utan ett ord. Gripen av plötslig ånger följde hon honom. Men han hade redan stängt dörren. Hon sprang till fönstret.

Klockan var redan ett på natten och ett vilt och sorgligt sken, varken dags- eller nattljus, bävade över havet.

Väldiga, sönderrivna fragment av skyar drevo fram över himmelens ofantliga, askgrå djup och släckte nästan månen, där den dallrade, blek och frusen, med ett liksom halvdött sken. I det skymtade hon blott otydligt mannens ensamma gestalt på den branta stigen ner till båtbryggan. Och brast plötsligt i ohejdad gråt. En smygande kallsvettig rädsla för allt och ingenting hade gripit henne — ett beklämmande, dödssjukt vemod. Allt var så olycksvarslande.

Hon snyftade och grät — rutan blev immig av hennes tårar — hon torkade ivrigt av den.

Därnere i hamnen lade båten just ut — hon såg sin man stå i brunnen bredvid den gamle lotsen Läbom med hans vilt flygande gråa skägg. Men vid rodret blänkte den gula oljerocken. — Vile! O, gode Gud, de skulle bli ensamma på hemvägen!

Skakande av köld vid denna tanke gick hon tillbaka ut i köket och sjönk ned vid bordet, med sina dystra, gula ögon i hjälplös ångest fästa på fönstret, utanför vilket dimman redan stod så tät att den skymde allt.

För var minut tjocknade den vita väggen allt mer.

III.

Ute på sjön vaggade reservbåten framåt i dimman och regnet, vilket sakta börjat falla.

Den var på hemväg och de två männen ensamma, ty Vile hade icke kunnat förmå Läbom att avstå sin tur åt honom.

Nu satt han till rors, likblek av spänd, förfärad väntan på det oundvikliga. Med ögonen stelt fästade på Erik Utbult, hopkrupen bevakande varje hans minsta rörelse, ryckte han till vid varje knäpp och tänkte: Nu! Nu! — utpinad av spänning: Ack, måtte det vara nu!

Men alltid var det falskt alarm. Alltjämt tyst och stilla satt Erik Utbult i brunnen med händerna i fickorna, sin korta snugga i munnen och sina stela, blå ögon, orörliga som stenar, riktade mot lotsen, vilken kröp ihop och våndades under dem utan att ha en aning om att förmannen dock alls icke såg honom, alls icke tänkte på honom. Försänkt i ruvande ro tänkte han icke på någonting, vaggade blott fram och tillbaka med båtens rörelser, vaggade vidare och vidare genom det mjukt och tyst stigande diset.

Hundskärs fyr blänkte till.

Dimma, regn, vattnets rytmiska upp- och nedsugande under kölen i ett oavlåtligt suckande sus... Hela den töckniga, vita världen var som en jättesnäcka, fylld av dess sällsamma, liksom stelnade och lugna oro.

Men plötsligt skallade ett långdraget dovt vrål genom rymden.

Det var mistluren på Tånga, som börjat gå — med dystra uppehåll kastande ut sina tjocka, råa rytanden. Där de ekade genom tomrummet mellan Kattegatt och himmelen kommo de honom att tänka på oändliga vidder av töcknigt vatten, vari urdjur kämpade. Det var som om de tonat genom en alldeles tom och ihålig värld — som om intet funnits till utanför dimmans sakta framvältrande bankar.

De kommo efter dem och omslöto dem i allt trängre kretsar. Men bakom de tätnande molnen hörde han havet tissla och tassla allt starkare — vinden friskade snabbt i.

Han mumlade något för sig själv och Vile släppte rorkulten.

— Nu!

Men även denna gång hade han misstagit sig. Förmannen stod vänd från honom och lyssnade spänt utåt vattnet.

— Nu ha vi dem här igen, upprepade han lugnt. Men Vile svor till, trots sin lättnad, ty med »dem» menades den hemvändande fiskeflottan, vilken de måste genom för att komma tillbaka till Tånga igen. Men tjockan var ännu så tät att man knappast såg handen för sig och fiskarna brukade varken höra eller se, stadda, som de voro, i en vild kapplöpning om vem som först skulle komma in till Kalvsund och få bästa priset för sin fisk.

— Gör blossen klara, så tar jag rodret, ljöd åter Erik Utbults röst, upplivad som alltid då fara var å färde, hur stor eller liten den var.

De bytte plats och Vile gick till plikten.

En stund av spänt lyssnande förgick.

Kölvattnets porlande var ännu det enda som med tydlighet kunde urskiljas, men plötsligt bröt ett annat ljud fram genom det — ett monotont dunk, dunk, dunk. Likt pulsslag i en väldig feberdröm ljöd det genom tjockan.

Lutad över rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla töcknet, vilket stod lik en vit mur kring den blänkande våta båten och en liten ring av oroligt, grått vatten närmast den. Han hörde det dova ljudet närma sig allt mer. Sakta och liksom hotfullt växte det till ett djupt, surrande sorl, oavlåtligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man närmar sig men ännu icke ser.

I nästa ögonblick blänkte lyktor till både styrbord och babord om dem — röda, lysande som blodspår i allt det ödsliga vita — gröna, liksom skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.

— Facklan! Tänd facklan! ropade Erik Utbult.

Tjärblosset flammade hastigt upp i fören, blodande ned hela båten med sitt dystra ljus.

Vile svängde det högt över sitt huvud. — Se upp! Se upp! skrek han med sina lungors hela kraft.

Och som en terrier i en boskapshjord, så störtade båten sig nu huvudstupa in bland lyktorna.

— En grön förut!

Den skar deras kurs i rät vinkel, kilade över den, likt en råtta över en gränd, nästan alldeles under deras bogspröt, och visade dem under en enda andlös sekund sin besättnings spända, vita ansikten.

Erik Utbults vilda hjärta sjöng hela tiden av fröjd — han levde i sådana stunder — levde med ett liv så intensivt att det, likt en fackla, svängd i mörkret, visade honom människornas nästan pinsamt rika resurser av kraft och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvägen.

Han hejdade ett rop av glädje på sina läppar och, spelande bilboquet med faran på sitt vanliga sätt, svängde han först i sista minuten om rorkulten.

Pilsnabbt slöt sig dimman om det mörka skrovet — ännu en liten stund av spänt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen bleknade plötsligt bort.

Allt blev åter tyst och livlöst i det sakta strilande regnet.

Tills ett högt rop ånyo ljöd från Vile — Se upp! Se upp!

En röd lanterna blänkte till på styrbords bog. Det var en försenad trålare, vilken kom länsande för full fart, medan de själva nu seglade bidevind för styrbords halsar. Den andre skulle alltså vika, men tycktes icke vilja göra det; såg väl deras bloss men gav sig icke tid att tänka annat än att de voro en medföljare och hörde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop: Galningar därborta, fall då, fall, eljest skär vi hop!

Ty plötsligt såg han också deras styrbordslanterna. Som två onda ögon glimmade nu bägge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mörkt skrov, purpurfärgat i skenet från Viles bloss. Likt en skugga ur en laterna-magica på tjockans vita vägg gled det allt närmare, rakt på dem, som om det velat gå tvärs genom dem.

Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och sköt upp den i lovart, för att om möjligt gå klar genom att falla.

Men för sent — han såg det genast — han släppte rodret och stod med ett språng vid det ställe där livbojen låg fästad.

— Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stålblankt svärd, trängde hans starka, befallningsvana röst genom den kör av förvirrade, rådvilla utrop, som ljöd från fiskebåtens däck, där man nu upptäckt sitt misstag och arbetade på att gå över stag.

Men förgäves.

Han vände på huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men mäktiga aning, vilken i detta ögonblick fattat honom, sade han liksom med denna fulla, starka blick ett leende farväl till livet, det vanliga, lilla, verkliga och trånga, han så länge varit beredd att lämna.

Nu var stunden kommen!

Tyst sprang han fram till relingen. Där trängdes fiskarnas mörka, arbetande, ropande skuggor på trålarens obevekligt framglidande däck — där hoppade Vile rätt ut från fören, ännu med blosset i handen så att gnistorna yrde om honom, då han dök ned i dimman.

I samma ögonblick rände de bägge båtarna hop midskepps.

Den stora, tungt lastade trålarens skarpa för körde rakt in i lotsbåten, likt en kniv i ett bröd.

Ett kort, mångstämmigt skri från fiskebåten — ett raspande, skärande brak av uppslitna plankor och sönderbräckt trä. Och så — intet mer.

Som en sten sjönk lotsbåten och Erik Utbult med den.

Dimman slöt sig fridfullt om den — en minut och vattnet hade jämnat ut sig, som om de aldrig sjunkit.

*

Fiskarna hade ingen jolle och de andra båtarna voro för långt borta för att nås av några rop.

De svängde emellertid genast båten, vilken var skadad och läckte svårt, och manövrerade den fram och åter på olycksplatsen, för att försöka finna de förolyckade.

Men förgäves. De blossade och ropade, men dimman kvävde ropet och regnet elden. Och intet ljud förnams till gensvar.

Till slut tog deras båt in så mycket vatten att de sågo sig tvungna att begiva sig därifrån — lugnande sina samveten med att de gjort vad de kunnat — stannat kvar, tills de själva hållit på att sjunka. Men i alla fall, för att ingen skulle få något att säga, ämnade de försöka segla fatt någon av de andra båtarna och i dess jolle återvända till olycksplatsen.

— Inte för att det kunde tjäna till mycket — de hade nog fått ett slag av någon spira och gått till botten med båten, bägge två.

Hemskt var det, sade de sinsemellan, synd om Olaus Vile, som var så ung! Och synd om överlotsen också, förstås! Men kanske ändå bäst för honom, som skedde, fortsatte de, han skulle väl ändå snart blivit avsatt annars, så galen som han var och värre blev han ju för var dag. Fast en karlakarl, sade de beundrande, ja, det hade han varit, en rasande våghals, men en man modigare än någon annan på kusten i mannaminne!

Dock, en förstulen tanke, som ingen vågade uttala men alla tänkte, lekte hela tiden på djupet av deras tungsinta, beklagande tal. — Nu, när troligen bägge två gått till botten, skulle ingen kunna komma och vittna mot dem för deras huvudlösa manövers skull!...

Och sålunda — uppskakade, men med hemligt lättade hjärtan — begåvo de sig på väg igen och försvunno i tjockan.

Ännu en stund vrålade mistluren över den vaggande, vita vattenöknen — så slutade den plötsligt. Ty en skarp vind hade börjat blåsa och slet långsamt sönder dimman till spridda flak och bankar.

Mellan ett par av dem blev plötsligt en stor cirkel skummande, grått vatten synlig och i den två människohuvuden, vaggande upp och ned — Erik Utbults bredvid Viles, hans armar stödjande denne.

*

Erik Utbult hade dragits med av sugen då båten sjönk, ned till isande djup, vilka tryckte på hans huvud, tills han trodde det skulle sprängas i atomer och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig stöt.

Ännu en gång rycktes han ned — och stöttes så nästan medvetslös åter upp, blödande ur ett djupt sår i nacken, som han väl fått då båten sjönk, men alltjämt fasthållande sin livboj, alltjämt leende i ett stelnat, vilt grin, där han kastades kring av vågorna, kippande efter andan i dödens smärtsamma hänryckning.

Dock — då Vile flöt upp ett stycke från honom, ännu medvetslös efter det slag även han fått, då han följde med båten ner, blossade hans gamla instinkt att hjälpa och rädda, där ingen annan kunde det, upp igen.

Med en övermänsklig ansträngning betvang han sin yrsel för en sekund och lyckades få tag i lotsen innan denne sjönk för sista gången. Han lade hans armar över bojen och höll mödosamt fast honom, tills han återkom till medvetande. Men då han gjorde detta märkte Erik Utbult det knappast, märkte icke heller den unge mannens uttryck av oändlig häpnad, då han kommit till sig så pass att han kunde uppfatta vem som räddat hans liv. Skyggt och häftigt drog han sig ur Erik Utbults beskyddande tag och började simma bredvid honom så gott han kunde, rådbråkad och utmattad av slaget, som han var. Men det dröjde icke länge innan han kände att hans krafter runno från honom, likt vatten, och förskräckelsen slet genast ett skallande rop på hjälp ur hans strupe. Dovt, som ropat i en tunna, ljöd det över det dimhöljda vattnet.

Men vid ljudet av den förtvivlade rösten vaknade Erik Utbult till ur sin dvalas berusning. Långsamt kom han tillbaka till verklighetens främmande, lilla värld med dess rädsla, feghet och skrik.

Redan liksom från andra sidan såg han nästan undrande på den skräckslagna varelsen bredvid sig och hörde långt, långt nedifrån hans ångestfulla viskning: Båten, överlotsen, båten! Måste den inte komma och rädda oss? Den skar honom i öronen — skar genom den brusande friden i hans inre. Han skakade på huvudet för att bli den kvitt, men den fortsatte med stigande ångest och enträgenhet. Rörd till slut av dess barnsliga fasa försökte han mödosamt dra sig till minnes vad som hänt. Det klarnade för honom — han kom plötsligt ihåg det och öppnade läpparna till ord, som han knappast själv hörde, så långt borta från honom ljödo dessa betydelselösa fraser om tålamod och hopp — om att räddning säkert kom, men att det nog tog tid.

— Tar det mycket, så sjunker jag nog innan dess! avbröt Vile. Han var redan blek som ett lik — hans av köld blåa händer rörde sig blott matt i slappa simtag — allt hopplösare blev den blick han allt oftare sände kring den töckenmur, vilken ännu utestängde honom från den övriga världen, ångestfullt spanande efter en hjälp, som aldrig kom.

Sålunda gick timme efter timme och med dem flöt Erik Utbults blod — gick och gick — flöt och flöt — tills han förlorat varje spår av förmåga att mäta tiden, att mäta något — tills allt tycktes honom stå stilla, liksom från begynnelsen.

Ty närhelst han öppnade ögonen såg han samma vilda och dock orörliga skådespel — över honom himmelens stormiga valv, darrande för vinden, där den kom farande i isande stötar, drivande dimman framför sig, likt skräckslagna hjordar — under honom havets svallande, gröna massor, utan ett liv på sin yta, försvinnande under mistbankarna, vältrande fram ur dem igen — en ödslig och gåtfull värld av storm och töcken i gryningens olycksbådande, gravkalla ljus.

Och i det vaggade Erik Utbult på sin livboj, leende sitt vilda, ljusa löje. Hans värld var ny, byggd av död och dimma. Allt det gamla låg under horisonten — Tånga, fastlandet, den där historien från i går — vad det var länge sedan — allt, allt. Var?

Det brydde han sig icke om — med allt det där var han kvitt för alltid — för alltid lössliten från sin klippa i bakvattnet, för alltid slungad ut i krafternas fullhet — för evigt ryckt ur sitt eget lilla sammanhang och in i Alltets stora.

Han log i nästan medvetslöst jubel, piskad av vågorna, nästan begraven av dem, bredde han blödande och döende ut sina armar, jublade han dem till mötes, sjöd han ut med dem — skummande med havet, ropande med vinden — så ett med allt att han var intet...

*

Då kved det plötsligt till bredvid honom. Han öppnade ögonen, ännu en gång kom han tillbaka till det liv han trodde sig redan ha lämnat.

Blott ett litet stycke från honom tog Vile kvidande ännu ett par dödströtta simtag, med slutna ögon och huvudet dinglande hit och dit, som om han alldeles förlorat herraväldet över det — han liknade redan en död.

Men ännu ett stycke längre bort lyftes, plötsligt och blekt, likt en spöksyn, en väl bemannad jolle upp av vågorna, för att därpå lika plötsligt och overkligt försvinna igen.

Men Erik Utbult hade sett den. Och hade också sett att Vile icke ens skulle orka hålla sig uppe tills den hann fram — utan livboj!

Med uppbjudande av sina yttersta krafter krängde han sig ur sin och simmade fram till lotsen. Han hann honom just som han sjönk och lyfte honom med en sista ansträngning i bojen.

— Mod! Mod! De komma! skrek han i den nästan medvetslöses öra — in i det sista hjälpande — för stark att icke överflöda ända in i döden.

Med öppna armar välkomnade han den — välkomnade han allt.

Ty nu var han äntligen liv — liv så levande att det var död — att det smälte hop med den och, som havet och stormen, var förstörelse, var rasande begär att pröva sin styrka till bristningens gräns.

Och äntligen, äntligen över den — i ett vansinnigt hopp att icke kunna finna den — att få veta — att för evigt bli fri...

*

Dimman kom svepande igen — likt ett förhänge föll det över honom.

Då det åter lyftes hade båten redan hunnit bärga den medvetslöse Vile, men icke sett till någon annan och icke hört ett ljud i det tjocka diset.

Så försvann den under horisonten. Havet låg åter öde, vältrade vidare och vidare, upp och ned, i sin evigt stormande och dock evigt stillastående cirkel under himmelens oändliga djup, där morgonen nu stod, glimmande ljus av sol och sälta, framför en ny dag i tidens evigt framflytande och dock evigt stillastående ström.

Men genom tomrummet klagade vinden, klagade och viskade, viskade och klagade sitt gamla, sällsamma, ohörbara budskap.

En kåre — så domnade den plötsligt av — det var som höll den andan ett ögonblick.

Tystnad — intet.

Så långt ögat nådde — intet.

Så långt tanken nådde — intet.

Det, som varit Erik Utbult, den fläkt, som burit hans ande genom livets eviga rymd — likt den lilla kåre, vilken nyss smält hop med nordanvinden över vattnet, hade den försvunnit och gått bort.

Vart?

Och varifrån?

Intet veta vi.

Intet...

BERÄTTELSEN

"Ave, Cesar, morituri te salutant!"

I.

I mörkret lyfte hon trevande sin hand och lade den på sitt bröst för att åtminstone få litet sällskap av sitt eget hjärtas slag och förstå att hon ännu var kvar.