ANNE-CHARLOTTE LEFFLER:

KVINNLIGHET OCH EROTIK.
II.

I.

Rikard och Aagot hade varit gifta i tre år och hade en liten son, som med sin mors klara, himmelsblå ögon såg sig om i världen — som aldrig skrek, aldrig var olydig, sof utmärkt om nätterna och aldrig hade haft den minsta krämpa. De hade ett vackert, bekvämt och elegant hem med moderna fantasimöbler, anordnade oregelbundet och i smågrupper, hvilka syntes liksom tillfälligt kastade hit och dit, men som i själfva verket voro uppställda efter ett visst bestämdt system. Aagot älskade ordning, men som hennes smak och tycken alltid voro dagens och pluralitetens, kunde det ej falla henne in att anordna sitt hem annorlunda än som modet bjöd. Själf gick hon omkring i sina vackra rum i eleganta toaletter, väl afpassade för de olika tiderna på dagen — en morgonrock af mjuk kaschmir med spetsar, en förmiddagsklädning i engelsk herrstil, en middagstoalett efter sista franska modjournalen. Alltid glad, alltid med ett vänligt leende på läpparna, alltid nöjd med sig själf och andra spred hon en viss lugn trefnad omkring sig. Inga tårar tycktes någonsin ha fördunklat den klara blicken i dessa ögon, intet nattvak blekt dessa alltid rosiga kinder.

Rikards första eldiga förälskelse hade, under inflytande af den hvilande trygghet, som hela hennes väsende ingaf, snart öfvergått till en lugn, äktenskaplig likgiltighet. Han var ständigt sysselsatt och höll på att skapa sig ett namn som militär-författare och organisatör. Han kysste förströdd sin hustru på pannan, när han kom hem till middagen, åt med nöje en fin måltid, smakfullt serverad på dyrbart porslin, samt lekte efter middagen en liten stund med den lille, lät honom hoppa, härma läten och göra konster som en hundvalp och gick sedan in i sitt vackra, djupa, med böcker och stora väggkartor prydda arbetsrum och satte sig att skrifva, medan Aagot broderade i sitt kabinett och lekte med sitt barn, till dess det var tid att föra honom i säng, då hon själf afklädde och tvättade honom samt lät honom knäppa ihop sina små händer till aftonbön, medan hon låg på knä bredvid bädden.

Vid denna tid på aftonen tog sig Rikard ett par timmar ledigt och då begynte egentligen hans dag. All hans naturliga meddelsamhet, hans lust att tala om sitt arbete och sina planer samt att känna sig i en atmosfär af sympatiskt förstånd, fann först sin tillfredsställelse, när han stigit upp för två trappor till i sitt hus och ringt på en liten, half tamburdörr till en våning, afdelad från den stora, som motsvarade hans.

Här bodde de två oberäkneliga, som Alie skämtsamt kallade sig själf och gamla fru Rode. Här var horribelt stillöst, sade Aagot. Möblerna voro från denna period mellan det antika och det moderna, som nu rättvisligen föraktades af alla personer med smak, och de stodo stelt uppradade kring väggarna, hvarjämte sofforna voro täckta med hvita öfverdrag, borden med dubbla dukar, en för prydnad och en för att skydda och dölja denna prydnad, samt golfven med tredubbla mattor, den ena för att akta den andra, och på hvilka man dock ej fick sätta sin fot utan att ha torkat sig väl. Men midt i denna ordentlighet från en svunnen period hade de båda personligheter, som bodde här, den rörliga gamla, som på en gång var aktsam till pedanteri samt oregelbunden, frihetsälskande i sina vanor och den själfsvåldiga, fantasifulla unga dock präglat det hela med en viss, personlig ton, som man ej riktigt kunde begripa, hvari den bestod, men som gjorde att man strax kände sig hemma här, under det att man hos Aagot var som i ett första klassens hotell.

I hvardagsrummet fanns en lång, rak soffa, som kallades Rikards soffa, och där han brukade sträcka ut sig på rygg, när han kom upp till dem om kvällarna, trött efter en arbetsam dag. Lampan flyttades bort mot fönstret för att den ej skulle göra honom ondt i ögonen, Alie lade en kudde under hans hufvud och modern ropade: »glöm inte antimakassen, Alie!» under det hon själf lade en annan skyddsduk under hans fötter. Så lagade Alie te på det gamla kopparteköket och så sysslade de båda omkring honom, modern så innerligt lycklig att få rå om sin gosse, Alie pratande, diskuterande, tvistande, snabbt uppfattande hvarje hans tanke, alltid individuel i bifall som i kritik, ibland huggande i sten och färdig att försvara en paradox in i döden, men å andra sidan så rikt och varmt sympatiserande, när de voro eniga om något, att det för Rikard alltid var som en lifssak att vinna henne på sin sida. Utan hennes bifall och gillande kunde han ej få riktig fart med någonting, och han kunde ibland gå flera dagar och förarga sig, när han ej lyckats få henne att se en fråga med hans ögon. Han beskyllde henne då för att vara ensidig och orimlig, men han blef ej vid riktigt godt lynne igen, förr än han öfvertygat henne eller, ibland, låtit sig öfvertygas.

Och så var det detta oberäkneliga hos dem, som så ofta framkallade små angenäma öfverraskningar. Aagot kunde komma upp till dem kl. 11 på dagen och finna den gamla ännu i underkjolen, Alie i nattrock, sysselsatt med att vattna sina blommor, hvilka hon dragit fram midt på golfvet, böcker och arbeten kastade omkring på stolarna — och en timme efter sedan hon gått därifrån med ogillande min kunde Alie titta inom dörren till henne, klädd för att gå ut och nigande säga: fru Rode anhåller att få se herrskapet på middag i dag kl. 5.

Hvad säger du, i dag? utropade då Aagot. Ni har ju inte ens städat uppe hos er ännu!

Kom kl. 5 och du ska få se, sade Alie och sprang nedför trapporna och i väg till slaktare och specerihandlare. Och när så Rikard och Aagot kommo, funno de rummet vackert ordnadt med de friska växterna med sina nyspolade, glänsande blad uppställda i en dekorativ grupp, en nyss utslagen kamelia på matbordet, fru Rode belåtet leende i sin söndagsklädning af grå taft med Vadstena-spetsar kring hals och armar, Alie i en enkel, randig blusklädning, som dock, liksom allt hvad hon bar, präglades af hennes originela skönhet, så att det gjorde intryck af utstuderad smak. Hon hade lindat ett garnityr af oslipade koraller kring halsen och i håret, och denna enkla prydnad syntes afsiktligt vald för att förhöja friskheten af hennes varma hy och öka det konstlösa behaget af hennes lätta, mjuka gestalt och själfsvåldiga, skiftande väsen. Det var ett sådant spelande lif öfver hela hennes personlighet, att det alltid verkade som elektriserande på omgifningen; trötthet, stelhet, misslynthet försvann ovillkorligen inför denna gnistrande munterhet, som dock icke var glädtighet. Ty såg man in i djupet af dessa dunkla, lite närsynta ögon, upptäckte man en glimt af något skarpt och otillfredsställdt, som gjorde en förundrad och osäker, och lät en ana ett doldt, inre lif, som var af helt annan natur än den skimrande ytan.

Lika energisk och själsstark, lika lifsglad och verksamt intresserad, som Alie i sällskap kunde förefalla, lika liknöjd, håglös och overksam var hon dessemellan. Hon visade ingen uthållighet i något arbete; läste allt möjligt, som kom i hennes väg, hade ytligt reda på allting, kunde göra hvad som helst, när det behöfdes, men förmådde aldrig samla sitt intresse om något särskildt. Hon sade ofta, att om hon varit man skulle hon studerat till läkare, men nu hade hennes uppfostran ej gifvit henne hvarken de nödvändiga förkunskaperna eller den nödiga arbetsvanan. Hon längtade efter ett bestämdt och positivt mål för sin verksamhet, men fri att välja, som hon var, då ingen ekonomisk nödvändighet dref henne att taga hvad som helst, och då hon ej hade någon talang i en viss riktning, kunde hon aldrig besluta sig för något. Hon led af detta planlösa lif och af att se sin ungdom förflyta så meningslöst, utan egentlig lifsglädje, utan att hon med sin rika begåfning uträttade någonting och utan att hon ens kunde ha den tillfredsställelsen att känna sig vara allt för en annan. Ty hur afhållen hon än var i den familj, hon genom omständigheterna kommit att tillhöra — nödvändig var hon dock icke för någon af dem. Och önskan att älska och älskas, att lefva sitt lif för och med en annan, för hvilken hon vore den första och enda, växte allt starkare inom henne för hvarje år, som förflöt på detta sätt. Hennes känsla för Rikard, som hon nu bedömde såsom mera ett tomt svärmeri än en verklig kärlek, hade dock uppfyllt hela hennes första ungdom. Hon hade, halft omedvetet, alltid väntat på honom, och detta hade hindrat henne att på allvar välja en lefnadsbana. När denna så länge närda illusion ramlat, när hon själf kastat bort den lycka, hon hade i sina händer, hade en stor tomhet inkräktat hela hennes lif — en tomhet, ur hvilken så småningom en stark, djup längtan uppväxte. Ja, hon skulle vilja älska — men icke så, som Rikard och Aagot älskade hvarandra.

Gud ske lof att jag inte blef hans hustru, kunde hon nu mången gång säga till modern. Det finns inte mer erotik i honom än i — hon visste ej, hvad liknelse hon skulle få fatt i och högg till med: än i tants grå filtsockor. Hans lilla kärlekslåga var inte så stor, som min lilla spritlampa en gång. Om jag vore i Aagots ställe, så skulle jag klösa ut ögonen på honom. Gu’ bevare en från att älska. Man kan ju mista sitt förstånd på sådant.

Skäms du inte för att vara så romantisk, invände den gamla. Hvad kan man önska bättre än en sådan lugn lycka som deras?

Jo, visst skäms jag, kunde Alie svara. Men sedan kunde hon plötsligt springa fram, ta den gamla om halsen och se henne i ögonen, sägande: men skäms inte du, ditt gamla troll, att sitta där med dina 65 år och gömma på en sådan fond af romantik som du ändå innerst gör?

Aagot höll egentligen mycket af Alie och sökte gärna hennes sällskap, ehuru hon inom sig tyckte, att hon just icke dugde till någonting. Hon var underhållande, man hade aldrig tråkigt i hennes sällskap; det var, enligt Aagot, hennes enda förtjänst. Men när Rikard sade, att hon var så begåfvad, undrade Aagot många gånger, hvari detta bestod. Ty Alie hade ingen af de talanger, hvarmed Aagot var rikligen utrustad.

Aagot var musikalisk samt hade en nätt klar, sopran, hvarför hon också ofta samlade ett litet musik-kotteri i sitt hus. Hon målade med smak och hade dekorerat dörrarna och kakelugnarna i sitt hem med blommor, drufvor och amoriner, hon var händig med alla slags arbeten och uppfyllde våningen med konstbroderier, hon hade en liten dramatisk subrett-talang och hade ett par gånger anordnat sällskapsspektakel för välgörande ändamål i sitt hem och hon förstod dessutom ypperligt att leda sitt hushåll.

Hon kunde ibland, helt godmodigt, säga till sin svärmor: jag förstår inte, hvad Alie gör om dagarna. Hur man kan vara nöjd med att aldrig göra något nyttigt! Men då flammade fru Rode upp och svarade, ej utan skärpa, att Alie studerade och att det icke fanns någon man, som var mer allmänt bildad och kunskapsrik än hon, och att det måtte väl vara mer värdt än alla de onyttiga små talanger, som andra kvinnor odla.

Det kunde icke falla Aagot in att bli stött; hon var allt för nöjd med sig själf för att ej förlåta andra deras små ömtåligheter. Och hon frågade blott för att få upplysning om, hvad hon verkligen icke förstod: Men hvartill tjänar allt hennes studerande? Hon duger ju inte till den minsta sak, och du förebrår henne ju ofta själf att hon aldrig har någon uthållighet med något, och att hon slarfvar med allting.

Men dessa Alies brister, som i själfva verket plågade den gamla, blefvo nu, då det gällde att försvara hennes älskling, nästan till en förtjänst, och hon svarade: Ja, det kan väl vara sant, att jag grälar på henne för det ibland, men egentligen tycker jag om det. Jag vill själf ha rätt att vara oordentlig, när jag vill. Och det är viktigare att vara så mångsidig och så allmänt-intresserad som Alie verkligen är, än att ta sina näsdukar i nummerföljd ur byrålådan. Du ser, hur Rikard kan tala med henne om allt, nästan mer än med någon man.

Ja, det säger jag ju också, att hon är mycket treflig, sade Aagot med sitt lugna leende. Men nog är det bra, att hon inte gifter sig, för inte tror jag, att någon man skulle bli lycklig med henne.

Alie kan allt hvad hon vill, svarade den gamla. Hon kunde också bli en utmärkt hustru, om hon ville. Men det bryr hon sig inte om, och det gör hon rätt i.

Ja, när man har så liten kvinnlig känsla som hon, tillfogade Aagot.

Modern hann icke svara, ty i detsamma öppnades dörren med buller och bång, och in tågade ett muntert sällskap. Alie i spetsen, utklädd till trumslagare i benkläder och jacka och trummande af all kraft på Halvards nya julklappstrumma, och efter henne en skara jublande småbarn, Halvards vänner, som inbjudits att plundra julgranen.

Ja, roa barn, det kan hon alldeles utmärkt, bifogade Aagot.

Och tror du, man kan det utan kvinnlig känsla, inföll fru Rode. Se, hur förtjusta de alla ä i henne.

Hon hade kastat trumman och lagt sig ned på golfvet, och barnen trängdes nu omkring henne, trampade på henne, luggade henne och öfverhöljde henne med kyssar. Hon skrattade, bannade, lekte, knöt ett band på den ena och strök håret ur ögonen på den andra, och det var ett surr, ett lif, ett jubel omkring henne som när en hel bisvärm slår sig ned på en gång i en stor, blommande lind.

Men den fredliga lycka, som omgaf det vackra hemmet vid Strandgatan, skulle ej alltid vara orubbad.

Vintern hade tagit sig för att blifva alldeles oresonligt kall och stormig. Massor af snö föllo, men blefvo ej liggande hårda och packade, utan upprefvos då och då af blåst och töväder — det blef osundt i staden och särskildt kring Nybroviken gick en riktig lungkatarr-epidemi. Goda kakelugnar, vadderade fönster, dubbla mattor — utsökta pälsverk och täcksläda för juluppköpen — ingenting hjälpte. Vintern respekterade ej det väl ordnade hemmets harmoni, den ociviliserade vinden trängde in genom själfva murarna, Aagot fick snufva, hon gick med snufva hela julen. Hur är det med Aagots snufva? frågade hvarje dag föräldrar och anhöriga. Och svaret var alltjämt lika nedslående. I afton var ena näsborren alldeles igentäppt — i dag hade hon också hufvudvärk, i natt hade hon haft något feber. Rikard hade mätt hennes temperatur med termometern och funnit att den stigit till 6 tiondedelar öfver 37. Då deras husläkare, som var en af hufvudstadens mest ansedda, ej kunde bota Aagots envisa snufva, gick slutligen Rikard i förtviflan till en näs- och hals-specialist. Men äfven denne kunde ingenting göra, och en morgon på nyåret kom Rikard blek upp till sin mor och sade med upprörd röst: Aagot har feber.

Lika likgiltig som Rikard visade sig mot sin hustru under vanliga förhållanden, lika ängslig var han nu, då något fattades henne. Han omgaf henne med alla tänkbara omsorger, var ständigt på färd för att skaffa ett eller annat, som hon kunde önska, steg upp många gånger om natten för att hjälpa henne eller lyssna om hon sof.

Du ser, hur mycket han ändå håller af henne, sade modern till Alie. Och du, som tviflar på det ibland.

Ja, jag ser att han är lycklig att finna ett nytt mål för sin verksamhet, sade Alie.

Fy, Alie, det är styggt af dig att tolka det så.

Hvarför styggt? Jag nekar visst inte, att han håller af henne, jag säger bara att det ligger i hans karakter att blott älska det, han har att vinna eller är rädd att förlora. Hans kärlek, liksom allt hos honom, är bara aktivitet.

Det blef i själfva verket en långvarig, envis lungkatarr. Men Aagot låg lika leende och nöjd på sjukbädden, som hon annars gick omkring i sitt hem. Ja, hon var egentligen ännu lyckligare än annars, ty hon njöt af att se sig så omhuldad af alla. Och nu sade hon ej heller längre, att Alie ej dugde till någonting, ty denna visste nu att fördubbla sig och räcka till för allt; hon såg efter huset, hon roade både Aagot och den lille, uppmuntrade Rikard, tog emot läkarnes order och öfvervakade deras utförande och hann ändå med att vara hos den gamla, när helst denna behöfde henne.

Då Aagot slutligen kom upp från sängen återstod dock en stor mattighet; hon fick ej igen sina krafter och vädret var också fortfarande så svårt, att hon aldrig kunde komma ut i luften. Läkarne förklarade, vid en noggrann undersökning, att en liten förtätning fanns kvar i ena lungspetsen, och att det vore bättre om hon kunde undvika våren hemma, hvilken nog skulle bli svår, innan de massor af is och snö, som vintern hopat, blifvit bortrensade.

Det blef en uppståndelse. Aagot måste resa till södern, det var afgjordt. En förtätning i lungorna! Ett sjukdomsfrö, som kunde bli lifsfarligt, så mycket mer som anlag för lungsjukdom fanns i familjen. Föräldrarna, hvilka genast efterskickades från Norge, fru Rode, Rikard, Alie tänkte ej mer på annat än på att Aagot måste bort från norden så fort som möjligt. Rikard ordnade strax sina göromål så, att han skulle kunna vara ledig och följa henne ut, och Aagot tillbragte hela förmiddagarna i rådplägningar med sin sömmerska om en stilfull resdräkt, en table-d’hôtes-dräkt, en frukost-, en promenad-, en strand-toalett o. s. v. Ty hon ville ej riskera att köpa sig kläder ute, hvem vet om en främmande sömmerska kunde tillfredsställa henne. Reskoffertar, kappsäckar, fotpåsar, filtar, reskuddar — allt tänkbart anskaffades, som kunde anses tillhöra en elegant och komfortabel reseutstyrsel.

Men två frågor voro ännu oafgjorda. Hvem skulle följa med för att hålla Aagot sällskap, då Rikard måste återvända hem till mötet, och hvem skulle ha lille Halvard under moderns frånvaro. Mamma Skeen, Aagots mor, kunde ej resa med henne, emedan hon hade sin något despotiska och lite sjukliga man att vårda. Af samma skäl kunde hon också svårligen ta lille Halvard till sig, ty hon var af dessa ängsliga naturer, som slita ut sig af öfverdrifvet nit, och hon var så upptagen af att studera sin mans nycker, att hon ej hade någon tid öfrig. Mamma Rode återigen var något för gammal för att ensam ha den lille om hand. Endast till Alie skulle man lugnt kunnat anförtro honom, men hvem kunde väl å andra sidan vara bättre sällskap för Aagot än just Alie. Man öfverlade härom fram och tillbaka, utan att någonsin fråga Alie själf, om hon ville det ena eller andra. Det skulle också förundrat henne, om man gjort en sådan fråga, och hon skulle troligen svarat: prata inga dumheter! ty så själffallet var det för henne, att man blott hade att taga henne, när man behöfde henne.

Men egentligen hade hon ej mycken lust att resa. Hon var aldrig företagsam för egen del, sökte aldrig något nöje, och hon föredrog att sitta hemma och läsa om främmande länder framför att uppsöka dem i verkligheten. Hon var så öfvertygad om, att verkligheten alltid skulle bringa henne missräkningar, att hon skyggade tillbaka, när tillfällen erbjödo sig att utföra något af det, som i inbillningen lockade henne. Italien! Det var så vackert att drömma om, alla nordbor råkade ju i förtjusning, när man talade därom. Men det hade naturligtvis sina stora skuggsidor, äfven det, som det var bättre att icke känna.

Dessutom hängde hon ömt fast vid den gamla och den lille, och oaktadt hon i fantasien hade öfvergifvit dem hundra gånger, viss om att de ej behöfde henne och i grunden ej brydde sig mycket om henne, blef hon dock nu helt upprörd och gripen, då Rikard en afton kom upp och sade: Nu ha vi kommit öfverens om, att det blir bäst, att Alie reser med oss och mamma tar gossen.

Också modern förskräcktes vid tanken på detta ansvar, då hon skulle bli ensam utan sitt allt i allom. Men Rikard hade nu beslutat det så, och det föll ingen af dem in att motsäga honom.

Resan skulle ske om fjorton dagar och Alie sysselsatte sig nu ifrigt med att förbereda den lilles inflyttande i hennes rum samt att göra åtskilliga anordningar för de båda »barnen», som hon skulle lämna.

Du springer inte opp och fjantar om nätterna för att höra om han sofver, sade hon till den gamla. Han är ett änglabarn och gör allt hvad han skall göra, utan att du bekymrar dig för det. Och du pylsar inte på honom för mycket kläder, när han skall gå ut. Och du äter ordentligt hvarje dag och låter inte middagen stå och kallna till sena kvällen. Och så går du ut i luften hvar dag.

Nej, det kan jag verkligen inte lofva dig, kära Alie, afbröt den gamla. Ensam ut, vet du, att jag inte gärna går.

Herre gud, den enfaldiga gumman, nu vill hon sitta inne, tills hon får sig en slagattack, utbrast Alie. Det är riktigt samvetslöst af dig, när du har det oskyldiga barnets vård på ditt ansvar! Men vänta, jag ska nog sörja för den saken.

Och borta var hon som en stormil, utan att den gamla förmådde hindra henne, och när hon kom tillbaka, berättade hon att hon varit och talat vid en af deras väninnor, som skulle komma och hämta fru Rode till promenad hvar dag. Men denna var föga belåten med anordningen och beklagade sig öfver Alies tyranni. Skulle hon släpas ut på klockslag som en skolflicka och gå och dras med den tråkiga människan — den goda, kära väninnan. Men Alie gaf icke med sig och fick Rikard på sin sida, och då visste fru Rode att det ej var annan råd än att foga sig.

Och så ska du skrifva regelbundet hvarje vecka och tala om allting ordentligt.

Ja, när ni kommer fram till ett ställe, där ni stannar och kan ge mig en säker adress.

Har man hört på maken! Alie tog tak och väggar till vittne på den gamlas oresonlighet. När vi kommer fram! Och under hela tiden vi ä på resa vill hon lämna oss utan underrättelser.

Hon satte sig strax att noggrant studera reserouten, uträknade huru många dagar de kunde antagas komma att uppehålla sig på hvarje ställe, bestämde, med Bædeker i hand, de hotell, de skulle taga in på, samt skref upp alla dessa data och adresser på en lista, som hon fäste upp på väggen bredvid fru Rodes chiffonier.

Under alla dessa omsorger närmade sig dagen för afresan och Aagot frågade förundrad Alie: Men har du tänkt på en resklädning åt dig?

Resklädning? Min gamla marinblå måtte väl duga till det.

Och vid table-d’hôten på hotellen? Du har ju ingenting.

Än min svarta siden, då! Om kvällarna vid ljus ser den inte alls så tokig ut. Och i det där välsignade södern äter man ju vid ljus midt i sommaren.

Och till promenad — till strandtoalett? Och hattar! och kappa! Du har ju inte tänkt på något. Jag begriper inte, hvad du gjort dessa fjorton dar.

Jag köper färdigt på resan och sliter ut det ute. Tror du jag vill kasta ut pengar på transport af kläder fram och tillbaka.

Men, kära Alie, det bör du inte tänka på. Det är ju Rikard, som bekostar resan.

Och tror du jag vill, att Rikard ska kasta ut sina pengar i onödan?

Så stodo de då en dag resfärdiga, de båda så olika utrustade, Alie i sin något slitna blå klädesklädning samt med en liten mössa af samma tyg på hufvudet, hvilken hon själf förfärdigat åt sig i sista stund och som i hastigheten blifvit något sned, men som satt käckt och klädsamt på det luftiga, lockiga håret — för öfrigt upprörd, röd i ansiktet, skrattande och pratande för att inte gråta; Aagot, distingerad, elegant i sin engelska ulster samt sin mjuka filthatt med lång resslöja, ögonen simmande i milda, lugna tårar — händerna fulla af blombuketter.

Kammarherrinnan Skeen storgrät och omfamnade snyftande fru Rode.

Kära farmor, hvad ett modershjärta måste bära och lida! Tänk, att nödgas skiljas så här från sitt enda, älskade barn!

Fru Rode, som stod med den lille vid handen och som ej kunde tåla sentimentalitet, svarade torrt: Aja, kära mormor, våra barn ä ju inte till bara för vår skull. Och bara di får det bra, får vi väl finna oss.

Albertina Rode är en präktig människa, sade sedan fru Skeen till sin man. Men hon har inte mycket hjärta.

Aagot omfamnade för sista gången sin lille gosse och hoppade upp på tåget. Det drog på perrongen, hon fick inte stå där längre. Hon lutade sig ut genom fönstret och smålog genom tårar åt sin mor och sitt barn. Alla väninnorna, som bildade en tät grupp nedanför dörren, kysste på fingret åt henne och sade sig emellan: Hvad hon är söt!

Alies lilla originela hufvud stack under tiden obemärkt fram bakom Aagot i kupén. Hon hade sysslat med att ordna alla kappsäckarna och göra plats för Aagot i hörnet baklänges, så att det ej skulle dra, nu stod hon och nickade och kysste på fingret åt fru Rode och gossen, och i sista stund, när tåget redan satt sig i gång, ref hon af sig handsken och räckte ut handen till den gamla, och de växlade stilla, utan ord och utan tårar, ett varmt, trofast handslag. Men när sedan en af väninnor ville taga hennes framräckta hand, drog hon den hastigt tillbaka och höll den upp i luften, visande den för den gamla. Denna förstod — hennes handtryckning skulle vara den sista afskedshälsningen.

II.

Resan gällde Rivieran. Man var i början af april och naturen hade ännu ej begynt visa tecken till lif hemma. Stora snömassor voro öfverallt hopade, sjöarna voro ännu isbelagda, i Skåne var marken visserligen delvis bar, men fälten lågo grå och tunga, som kunde de ej komma riktigt till lif igen efter den långa vintersömnen. Först i Tyskland började de se gröna marker och knoppande träd, och Rikard och Aagot begynte tala om, hur härligt det ändå var att komma bort från Norden vid denna tid på året.

Men Alie hade från början satt sig i försvarsställning mot den tjusning, som alltid griper nordbons sinne, när han tidigt på våren reser mot Södern.

Herre gud, det var väl icke så mycket att tala om, om våren kom några veckor förr eller senare. Den var i alla fall aldrig så härlig, som hemma, när den kom — med flyttfåglar och ljusa nätter och blommor under snön — och allt det jubel och alla de förhoppningar, som den alltid förde med sig. Det kunde man ju inte känna i Södern, där det var sig likt hela året om. Hon grät en liten stund hvarje kväll öfver fru Rodes och »parfvelns» porträtter samt undrade oaflåtligt hur de hade det, om de åto, sofvo, gingo ut och lefde som förnuftiga människor.

Efter ett par veckors uppehåll här och där på vägen ankommo de till Cannes. Detta var således det berömda Medelhafvet! Inte var det så blått som man påstod, inte! Kunde man inte ibland se Östersjön lika rent himmelsblå på vackra sommardagar? Ja, lite ljusare var ju både himlen och vattnet hemma, men hvarför var en mörkblå horisont vackrare än en ljusblå? Hur skarpt och hårdt, nästan grymt var icke detta ljus öfver den hvita dammiga sandstranden — det kändes som om det brände tvärs igenom hjärnan och ut i nacken — som skulle det göra en blind eller tokig. Det var ingen hvila, ingen förtrolighet i denna natur. Och dessa ensamstående palmer, som ej gåfvo svalka, men hvilkas hårda, violetta slagskuggor aftecknade sig som bläckfläckar på den ljusa sanden — hur dekorationsmässigt, oljetrycksaktigt det verkade.

Var detta ett haf? Det var ju bara en stor, kvalmig insjö utan friskhet, utan tånglukt.

Och all denna osmakliga lyx, dessa hotell, konstgjorda trädgårdar, restauranger, toaletter och ekipager. Kunde man komma i stämning i en sådan omgifning!

Till Alies belåtenhet ville också Rikard ej gärna lämna dem midt i detta världsvimmel utan ville söka upp en mer undangömd ort, som bättre lämpade sig för två ensamma, unga damer, när han nu snart måste återvända hem. I närheten af Genova, i det stilla, mot alla skarpa vindar skyddade Nervi, funno de också en plats, som tillfredsställde dem helt och hållet. Här var endast sjuklingar, som kommit för sin hälsas skull, och ingen af dessa tvifvelaktiga personligheter, som i lysande ekipager och utmanande toaletter gifva sin prägel åt de andra, större kurorterna. Och ehuru Aagot älskade att se all denna lyx och att visa sina egna toaletter på promenaden, var hon dock alltför mycket sin mors väluppfostrade dotter för att ej säga sig, att en hustru, som måste undvara sin mans sällskap, borde lefva i ett värdigt gräsänkestånd och undvika världslifvets förströelser. Dessutom var hon ju sjuk, och det var hennes skyldighet att tänka på att vårda sin hälsa för att så snart som möjligt kunna återtaga sina plikter mot man och barn.

Innan de slogo sig ned i Nervi tillbragte de dock några dagar i Genova. Medan Aagot, som funnit att man utomlands bar den eller den modesaken lite olika mot hemma, och som därför fann sig nödsakad att göra sig ytterligare ett par nya toaletter, uppehöll sig i modemagasinen, gingo Alie och Rikard och besågo de gamla palatsen. Den storstilade, ädla skönhet, som utmärker dessa, väckte för första gången hos Alie smak för rikedom och lyx. Den vanliga, banala salongslyxen hade hon alltid föraktat — Aagots små plyschbord och broderade gardiner väckte nästan hennes afsmak — men dessa gårdar med marmorkolonner, dessa höga salar i rena proportioner, gömmande taflor af världens yppersta konstnärer, dessa undangömda, skuggiga trädgårdar med citronträd och palmer och dessa terrasser, på hvilka man plötsligt trädde ut från palatsets dunkel och som badade i solsken och behärskade utsikten öfver hafvet — de tjusade henne omotståndligt och uppenbarade för henne en glimt af den drömda skönhetsvärld, mot hvilken hon varit så misstrogen.

Särskildt var det ett af dessa palats, som fängslade henne genom sin rena skönhet. Det var Palazzo Serra, tillhörigt prins di Palmi. Alie, som under de sista veckorna före afresan flugit igenom två, tre verk öfver Italiens historia, gissade strax, att ägaren härstammade från den berömde amiralen, som på 1300-talet vunnit en viktig batalj mot de upproriska sicilianerna och till belöning erhållit feodalgodset Palmi i Calabria af den dåvarande kungen af Napoli och grefven af Provence, Roberto d’Angiò. De funno också snart bekräftelse på denna förmodan i en inskrift på muren, som berättade att palatset blifvit byggdt på 1500-talet för att för efterkommande i alla tider bevara minnet af den store stamfadern.

Öfver en gård med korintiska pelare kom man in i vestibylen, som var prydd med några statyer från olika tidpunkter, ett par antika, en af Canova, porträttstaty af en af husets herrar. Därifrån ledde en trappa upp till öfra våningen, där de trädde in i en sal med väggar af lapis-lazuli och guld, golf af mosaik, taket uppburet af svarta sfinxer, samt måladt af en ung konstnär, hvilken varit Rafaels lärjunge, men som dött innan han hunnit lämna efter sig något annat verk än detta, hvilket dock bar ett lysande vittnesbörd om hans snille. Vaktmästaren upprepade traditionen om, huru den dåvarande prins di Palmi upptäckt den unge konstnären, som var färdig att dö af svält, hur han uppfattat hans stora begåfning utan att hafva sett annat prof därpå än några ofullbordade skizzer, och hur han gifvit åt honom ensamt det storartade uppdraget att dekorera hela palatset, medan så många andra, redan kända talanger täflade om denna heder — hur den unge mannen, berusad af denna oväntade lycka och storsinta tillit hade velat öfverträffa sig själf, hade arbetat natt och dag, gjort ständigt nya skizzer, förkastat hvad han gjort och begynt på nytt, tills han slutligen var alldeles utarbetad — och när palatset var färdigt och han hade uppburit en hel förmögenhet i belöning föll han ner på sjukbädden för att ej resa sig mera.

I en af salarna stodo på ett bord af florentinsk mosaik åtskilliga fotografiporträtt, som fängslade Alies uppmärksamhet. En ung dam i venetiansk, medeltids hofdräkt utmärkte sig genom en så äkta, Tiziansk skönhet, att Alie tog det för en fotografi af en tafla. Men vaktmästaren upplyste, att det var prinsessan di Palmi, född romarinna, hvilken burit denna dräkt på en kostymbal under karnavalen. Bredvid henne stod porträttet af en ung man i en motsvarande dräkt från samma tid, äfven han med ett vackert ansikte, som dock hade ett något oroande, spefullt uttryck kring den fina, med små tunna, krusiga mustascher prydda munnen.

Hennes man? frågade Alie.

Hvad du är nyfiken, sade Rikard skrattande.

Nej, prinsens bror, markis Serra, svarade vaktmästaren.

Tänk en så vacker familj, sade Alie. Riktiga romanmänniskor. Allt har de förenadt: börd, rikedom, bildning, konstsinne, skönhet. Man kan bli afundsjuk.

Ja — och den tjusande prinsessan har väl sina älskare — prinsen roar sig på sitt håll och har skuld upp öfver öronen — och den unge markisen lefver för galanta äfventyr och är på spaning efter en rik flicka för att hjälpa upp sin ställning, inföll Rikard. Det är baksidan af medaljen i de flesta af dessa nobla, italienska familjer.

Tyst med dig! sade Alie. Låt mig få ha mina illusioner i fred. Här är så vackert, att det gör en godt ända in i själen.

Och prinsen själf? frågade hon vaktmästaren. Finns inte hans porträtt?

Nej — prinsen är mycket sjuklig — han låter aldrig porträttera sig.

Han sade det med ett underligt, vördnadsfullt beklagande uttryck.

Och ha de några barn?

Nej. Det lär väl bli markis Serra, som skall ärfva palatset och titeln en gång.

De kommo till ett annat rum med familjeporträtter, och här fästes strax Alies uppmärksamhet af ett hufvud i olja, framställande en ung man med en bred, något kupig panna, ett tätt, krusigt, mörkt hår, drömmande, intelligenta ögon och en fin, känslig mun.

Det där ansiktet tycker jag, att jag sett förut, sade hon till Rikard. Det är ett intressant utseende. En skald eller vetenskapsman, skulle jag säga. Hvem är det? frågade hon vaktmästaren.

Markis Andrea Serra, prinsens yngre bror, svarade denne.

Densamme som på fotografien? — Ja. — Tänk, Rikard, det är verkligen märkvärdigt. Har du någonsin sett en människa så olik sig vid olika tillfällen. Om den här kan du inte säga, att han jagar efter galanta äfventyr. Jag tror, att han håller på att skrifva ett skaldestycke.

Gärna för mig, sade Rikard. Men har du inte fått nog här än? Jag är rädd Aagot blir otålig.

Kära, rara Rikard, låt mig se på fotografien i det andra rummet en gång till! Detta intresserar mig.

Jag tror du är kär i sagoprinsen, inföll Rikard.

Nej, men han intrigerar mig. Hur kan man ha två så olika ansikten.

Följande morgon omtalade Alie, att hon drömt om »sagoprinsen» hela natten.

Minsann är inte Alie kär i honom, sade Rikard till Aagot. Hon tänker på honom både natt och dag.

Ja, sade Alie skrattande. Om jag någon gång skulle bli kär skulle det vara i en person, som jag visste, att jag aldrig finge se i verkligheten.

För resten har jag också tänkt på honom sedan, sade Rikard. Jag hade liksom en aning om, att det där namnet, Andrea Serra, hade jag hört förut. När du sa’ att han funderade på ett skaldestycke, inbillade du dig, att du var fysionomist. Men det var helt simpelt en reminiscens. Kommer du inte ihåg att när vi var i Cannes, vi läste i någon italiensk tidning om en ung skald, som nyligen gifvit ut en samling satiriska politiska dikter och angripit hela Italiens s. k. pånyttfödelse — målat ut den som humbug och svindel? Minns du inte — det hade väckt ett ofantligt uppseende och sades vara mycket snillrikt — en ny Giusti allra minst.

Ja, kors! sade Alie. Det var ju Andrea Serra. Och de där italienarne vid table d’hôten talade ju om honom och sade att han tillhörde en af de mest konservativa och katolska familjer. Jag går tvärt och skaffar mig boken. Herre gud, att han är en sådan stockfisk.

I Nervi tog Rikard rum åt dem i ett bekvämt hotell, som ägde dispositionsrätt för sina gäster öfver en storartad, skuggig park, hvilken tillhörde en italiensk markis, som för tillfället var bortrest. De fingo två rum bredvid hvarandra utåt hafvet, badade af solen från morgon till kväll.

Societeten i hotellet var distingerad, mest engelsmän, man gjorde toalett till dinern kl. 7 och samlades sedan i salongen, där det musicerades och spelades sällskapsspel. Sedan Rikard sett sina damer väl installerade samt fått tillfälle presentera dem för ett par familjer, reste han.

Aagot fann sig mycket väl. Hon saknade visserligen Rikard, som hon aldrig förr varit skild från och längtade efter sin lilla gosse, men då underrättelserna från dem voro täta och goda tog hon skilsmessan ganska lugnt. Hon gjorde strax åtskilliga bekantskaper och blef särskildt förtrolig med en engelsk familj med två unga döttrar, med hvilka hon ständigt var tillsammans.

Alie, som fann dessa konventionela och tråkiga, begagnade tillfället, då Aagot var upptagen af dem, till att njuta sin frihet. Hon var uppe före alla andra om morgnarna, då luften ännu var sval, och gick på upptäcktsresor i omgifningen, så att hon snart kände hela landskapet rundt omkring, under det de andra hela dagen sutto på stranden, pliktskyldigast insupande hafsluften, som skulle återgifva dem deras hälsa. Men Alie kunde ej uthärda i tio minuter solens fruktansvärda, brännande glöd på denna öppna, rätt mot söder blottade strand, där de stackars sjuklingarna sutto och stekte sig, där hesa stämmor, kväfvande hostanfall och urhålkade kinder skärande afstucko mot naturens prakt, där samtalen öfver handarbetena ljödo lika tomma och andefattiga, som i de instängda salongerna om vintern, och där man mer betraktade hvarandra än hafvet, samt där utropen öfver naturens skönhet regelbundet återkommo som en inlärd läxa i deras samtal och ständigt på nytt framkallade Alies motsägelselust.

Hon led af en alldeles oresonlig längtan efter barrskog, vikar, uddar och skär och påstod, att endast med en sådan omgifning hade hafvet poesi. Den yppiga vegetationen i denna skyddade bukt, där till och med ökenoasens palmer växa och bära mogna dadlar, och där hvarje fläck af jorden är tagen i besittning af kulturen, där landsvägar och fotstigar äro instängda mellan höga murar emedan hvarje träd bär något slags frukt — ja, det var mycket rikt och präktigt, men aldrig i världen kunde denna natur gå henne till hjärtat, som våra gröna ängar med betande kor, de mjuka ljung- och mossbäddarna mellan granitklipporna, skogarna med sin doft af barr och Linnæa, den friska brisen och de lekande små vågorna mellan våra skär. Hon var en långsam natur, när det gällde nya stämningar, och äfven när Söderns egendomliga tjusning begynte att smyga sig öfver henne liksom från ett bakhåll, dag för dag lite mer, försvarade hon sig ännu däremot och gömde kärleksfullt i en vrå af sitt hjärta sin stora ömhet för hemlandets natur och stämningar och barndomsminnenas trollvärld.

En dag, då Alie antagit en inbjudning att fara ut och åka tillsammans med Aagot och de båda engelska misserna, Florence och Harriet, kommo de förbi en liten, skinande hvit med marmor beklädd villa, som låg på en höjd, inramad i citronträdens mörka grönska samt med en terrass på taket, hvilken måste hafva en härlig utsikt öfver hela kustlinien, till Genova och hela den liguriska kusten med hafsalperna i bakgrunden å ena sidan — å den andra kanske ända till Corsica, när vädret var klart.

Ja, det borde vara lyckliga människor, som bor där! sade Florence. Men det tror jag ändå inte det är. Vi såg dem förra våren — de bruka komma hit ibland — det är en mycket förnäm familj, prins någonting — hon är alldeles gudomligt vacker, men han — tänk han är krympling och sitter i en rullstol på sin terrass — han lär ha blifvit sådan kort efter sedan de gifte sig. De ä nästan aldrig tillsammans — när han kommer hit reser hon. Ibland kom också hans yngre bror, det är en vacker ung man, de säger, att prinsen inte kan tåla honom, emedan det är han, som ska bli hans arfvinge. Han brukade också kurtisera sin sköna svägerska, så att vi ibland tyckte det var nästan stötande. Hvad hette de, Harriet? De ha också ett af de präktiga palatsen i Genova?

Prinsen af Palmi, kanske? frågade Alie och kände sig till sin stora förtret blifva röd i ansiktet.

Jag vet inte, sade Harriet. Hvem kan minnas deras konstiga, italienska namn. Men den yngre brodern skall ha skrifvit en diktsamling, som väckt stort uppseende.

Det var således de! Det vore dock egendomligt, om hon skulle få tillfälle att göra hans bekantskap. Hans diktsamling hade varit hennes dagliga sällskap och sysselsättning, allt sedan hon kom till Nervi. Hon kunde ej tillräckligt italienska för att uppfatta den fullständigt, men hon hade strax, med intuitivt förstånd, känt att här mötte henne en ande, som var besläktad med hennes egen, men som hade en styrka och originalitet i uttryckssättet, en öfverlägsenhet i satiren, en skärpa i angreppet, som fängslade och bländade henne. Det var ej, som hon trott, en konservativ hjärnas anfall mot det nya, som rörde sig i tiden. Det var en skeptikers förakt för de tomma och braskande fraserna, ibland i form af en idealists harmfulla påpekande af det bristande sammanhanget mellan ord och handling, ibland af en öfverlägsen gycklares skratt öfver mänsklighetens evigt samma komedi. Någon gång bröt en underton af lyrik fram genom gycklet — en fosterlandskärlek, som på samma gång den ängsligt undvek de stora orden och det patriotiska skrytet dock hade en ton af innerlighet, som kändes äkta. Detta var något som Alie förstod. Man kritiserar den man håller af, man harmas öfver bristerna — och man älskar ändå.

Men hennes glädje öfver utsikten att möjligen få lära känna honom personligen var dock blandad med hennes vanliga fruktan att blifva sviken i sina förväntningar, och om det blott berott af ett ord af henne att få göra hans bekantskap, skulle hon icke uttalat detta ord.

Det hade börjat bli nästan plågsamt varmt i Nervi, och de flesta af de främmande, som kommit för vintersäsongen, hade rest. Det stora, engelska hotellet var i det närmaste tomt, endast Aagots vänner, familjen Grey-Johnston, stannade ännu, emedan modern var sjuk och ej kunde resa.

Aagot och Alie väntade på Rikard, som först i augusti kunde komma och hämta dem till en tur genom hela Italien, innan de återvände hem. De tillbragte nu nästan hela dagarna i rummen, då hettan ej längre medgaf att vistas ute annat än mot aftnarna, då de gingo ned och spelade lawn-tennis i den stora, skuggiga parken. Men ägaren, markis Gropallo, väntades komma snart och då skulle de troligen bli förjagade äfven från denna tillflyktsort.

En eftermiddag, då de kommo dit med sina bollar och nät, sågo de också villan öppen och flera personer ute på den stora loggian, som just vette åt deras lekplats. De ville strax vända om, men en medelålders herre kom artigt emot dem och bad dem ej genera sig, hotellvärden hade omnämnt, att de voro roade af att spela, och han, markis Gropallo, såg med stort nöje, att de kommo och lifvade upp hans ensliga park.

De tre flickorna stodo förlägna och visste ej, om de borde antaga anbudet eller ej. Men Aagot med sin lugna frusäkerhet svarade förbindligt och värdigt, att de tackade för markisens artighet och ej ville vägra att begagna sig af en så älskvärd gästfrihet.

Alie var missbelåten härmed och tyckte, att de borde ha gått. En flyktig blick på loggian hade visat henne, att ett helt sällskap herrar och damer var samladt här, och hon hade, med den för närsynta egendomliga snabba gissningsförmågan genast uppfattat, att en af dem var — markis Serra. Naturligtvis — om de skulle råkas, skulle det vara under de tänkbarast ogynnsamma villkor! Hon var ingen skicklig spelerska och alls icke road af sådana nöjen — och hon visste att hon vid sådana tillfällen, närsynt och något förströdd, som hon var, icke visade sig till sin fördel. Och äfven hennes dräkt — hon hade ej en enkom engelsk lawn-tennis-kostym som de andra, utan blott en enkel, kort kjol och en randig perkalblus med ett läderbälte om lifvet. Hon hade begagnat sig af den ensamhet, hvari de en tid lefvat, till att följa sin smak för en sval och bekväm dräkt — men nu syntes den henne dock lite för påfallande enkel. Och håret, som aldrig ville sitta uppe under de häftiga rörelser, som leken fordrade! Hon måste stanna oupphörligt för att fästa det.

En sådan enfaldig sysselsättning för fullvuxna människor, detta springande! Också hade spelet aldrig gått så illa som i dag. Hon lyckades ej gripa en enda boll, sprang emot hinder och föll slutligen omkull och vred fotleden. Det smärtade så häftigt, att hon blef röd i ansiktet och fick tårar i ögonen. Hon såg sig strax omgifven af flera herrar, bland hvilka äfven Serra befann sig. Hon svarade på alla frågor, att hon ej gjort sig det minsta illa, men oaktadt den största viljeansträngning kunde hon ej stöda naturligt på foten, hvarför ställets ägare bjöd henne sin arm och ledde henne tillbaka till hotellet. Den andre, det hade hon sett vid första ögonkastet, var ifrigt upptagen af en af de vackra damerna i sällskapet, en yppig skönhet med ömma gasellögon och glittrande af juveler.

På natten medan hon låg med vattenomslag på foten, hvilken svullnat betydligt, kände hon en underlig förstämning smyga öfver sig. Det harmade henne att hon visat sig så tafatt, och hon tänkte med en viss förargelse på den vackra italienskan, som stått och sett på henne genom en sådan där retsam lorgnett med långt sköldpaddskaft.

Hvad gör det mig för resten, sade hon sig själf. Hvad har jag med det där sällskapet att göra. De tillhör en så helt annan värld än jag, att vi lika litet kan närma oss hvarandra, som om vi lefde på skilda planeter.

Såg du din markis i går? frågade henne Aagot dagen efter. Harriet säger, att han var där bland de andra.

»Ja, jag såg honom», sade Alie. Men han liknar inte mycket sina porträtt. De ä allt för idealiserade. Och hans dikter ä betydligt spirituellare än han själf.

Jaså, det har du redan klart för dig, sade Aagot, skrattande. Du är då alltid så hastig i dina omdömen.

Från denna dag läste Alie icke mer i hans dikter, hon hade förlorat allt intresse för honom.

III.

Aagot och Alie hade länge önskat att få börja bada, men det italienska bruket medgaf ej badhytternas utsättande förr än i slutet af juni. Som Nervi icke äger någon badstrand, då kusten är klippig och brant, var här icke något egentligt badlif, inga främlingar, endast några italienska familjer från omgifningarna, som här hade sina sommarvillor. De hade sina badhytter spridda här och där mellan klipporna, men man kunde ej komma dit annat än utför långa, i klippan uthuggna trappor, som voro afstängda för allmänheten. Det engelska hotellet satte nu upp sina badhytter nedanför markis Gropallos trappa, till hvilken det egde nyttjanderätt, och Aagot och Alie samt de engelska flickorna skyndade dit första morgonen, otåliga att få pröfva de mångbesjungna blå böljorna.

Då de kommo ned på den lilla strandplätten, funno de redan flera herrar och damer där, somliga ute i vattnet, andra liggande halfnakna, solande sig på stranden. Också Serra var där.

Han bar en röd och gulrandig badkostym, som väl framhöll gestaltens ungdomliga, gossaktiga smidighet, denna behagfulla, nästan kvinnliga finhet, som karakteriserar italienaren. Han stod böjd öfver den vackra svartögda damen, i hvars sällskap de förut hade sett honom, hjälpande henne att plocka »frutti del mare» (hafvets frukter), snäckor, sniglar och andra hafsdjur, hvilka sitta undangömda i klippskrefvorna. Hon hade en hvit ylledräkt med röda bårder samt en stor suffletthatt med en röd knut, hals, armar och ben voro bara, figuren, frigjord från korsetten, aftecknade tydligt under blusen sina något öfverdrifvet yppiga former, och hon lutade sig så tätt emot honom, när hon talade, med ett glänsande leende och ömma ögon upp i ansiktet på honom, att Alie rodnade, då hon såg på dem, och skyndade förbi och in i badhytten.

Det var första gången hon såg herrar och damer tillsammans vid badet, och hon fann det stötande. Och när hon nu fick på sig sin egen, i Genova just köpta badkostym, och såg sig själf lika litet klädd som de andra, greps hon af en sådan blyghet, att hon helst skulle afstått från hela badet. Men de engelska flickorna gjorde så mycket väsen af sin förlägenhet, att Alie började finna det löjligt och tillgjordt, hvarför hon hastigt beslöt sig, stötte upp dörren och sprang ut före de andra. Florence och Harriet följde nu, men hopkrupna, med små, trippande steg och åtbörder, som påminde om den allt för medvetet förlägna mediceiska Venus.

Efter dem kom Aagot, säker, naturlig, öfvertygad om att vara vacker med sin mjölkhvita hud, sin höga, smärta gestalt och raka hållning — omedveten om, att hennes utseende var af det slag, som fordrade modeklädningens relief, för att göra sig gällande, emedan figuren hade en viss torrhet i linierna och brist på harmoni i formerna. Hon steg långsamt, lugnt seende sig omkring, upp på en sten, där vattnet var djupt, samt hoppade i och simmade utåt, omedelbart följd af sina båda engelska väninnor.

Alie däremot kunde icke simma och nödgades därför hålla sig helt nära stranden. Men en gång i vattnet glömde hon hvarje förlägenhet och blickade med förundran och förtjusning ned i det eterklara djupet. Nu först fick hon riktigt ögonen upp för hur underbart, metalliskt blått detta vatten var. Och hur smekande mjukt och ljumt och ändå svalt det smög sig omkring henne!

Alies skönhet var just af motsatt slag mot Aagots, och hon tog sig bäst ut, ju mindre klädd hon var. Det fina, mjuka, luftiga i hennes figur tyngdes ner af en modeklädning; modejournalens fantasier syntes platta och oädla på denna fint mejslade gestalt; och detta lilla, originella hufvud fordrade liksom att få göra sig gällande på sitt eget sätt. Därför var hon i sin smidiga trikådräkt, med den fria, ädelt formade halsen, de späda hand- och fotlederna, det mjuka behaget i hela gestalten, den soliga, varma hudfärgen, så påfallande vacker, att Serras blickar genast fästes vid henne, då hon sprang och hoppade i vattnet, plaskande med armarna och görande små tafatta försök att simma.

Càspita! utbrast han till markis Gropallo. De där svenskorna — ni talar om den andra, men hon är ingenting mot denna.

Alie, närsynt som hon var samt i detta ögonblick fullkomligt likgiltig för omgifningen, märkte ej den uppmärksamhet, hon var föremål för, utan öfverlämnade sig helt åt nöjet af badet. Hon ställde sig upprätt på en jämn sandbotten, som hon funnit mellan klipporna och där vattnet syntes henne mycket lågt, och kastade sig baklänges med armarna öfver hufvudet för att lägga sig att flyta, men då hon kände vattnet stiga sig öfver pannan blef hon rädd och gaf till ett litet rop. I samma ögonblick kände hon sig fattad om lifvet af en manlig arm och en smekande stämma yttrade på franska: Var inte rädd! Jag håller er.

Men hon var ännu helt förvirrad af sin förskräckelse och höll ögonen slutna samt lutade hufvudet tillbaka mot den arm, som stödde henne.

Se upp! ropade stämman skrattande. Hvad går åt er — här är ju inte så djupt att man kan dränka en kattunge en gång.

Jag sjönk, sade hon på italienska, förlägen och med ett ursäktande leende, i det hon strök tillbaka håret, som lösgjort sig ur badhättan och föll fram i pannan i en stor, fuktig lock. Jag kan inte simma, men jag ville bara försöka att flyta — men jag blef rädd, när jag såg att det var så djupt.

Och hur vill ni kunna flyta utan att vattnet är tillräckligt djupt för att bära er? Låt mig föra er några steg längre ut, så ska ni få se, att det går bättre. — Han räckte henne handen, i det han lät sin blick långsamt och liksom smekande glida utför hela hennes gestalt, följande dess linier ända ned i vattnet.

Hon drog tillbaka sin hand.

Tack, sade hon, men jag tycker bättre om att öfva mig lite för mig själf.

På det sättet skall ni aldrig lära er simma. Om ni vill tillåta mig — först och främst bör jag kanske presentera mig, markis Serra — vill ni inte tillåta mig att gifva er simlektioner, ni skall se hur fort ni då lär konsten och hur mycket mer nöje ni får af baden.

Nej, tack — jag har inte fallenhet för sådant, och jag tror att det redan är för sent — när man inte lärt som barn.

Han upprepade ej sitt anbud, men han visste så småningom att göra sig nyttig för henne vid badet, aldrig erbjudande henne sin tjänst men alltid till hands, när hon behöfde en handräckning, och på detta sätt blef han i själfva verket hennes simlärare, utan att hon någonsin gifvit honom tillstånd därtill. Hennes skygghet att mottaga hans närmande aftog så småningom, då hon såg den förtrolighet mellan de båda könen, som badet alstrade, så allmän omkring sig, så osökt och naturlig, att det nästan blef en tillgjordhet att undandraga sig den. Hon tillät honom då slutligen en dag att föra sig längre ut än vanligt samt att hålla sin hand under hennes nacke, i det hon intog den rätta ställningen för att ligga på rygg och flyta. Men hon gjorde till villkor att han icke skulle föra henne längre än till en liten klippa, som stack upp ur vattnet rätt framför dem. Hon slöt ögonen och lät sig glida sakta fram. Men när hon så såg upp, märkte hon, att de kommit ett långt stycke förbi klippan. Hon greps af en plötslig skrämsel och kastade armarna om hans hals, så att äfven han höll på att förlora jämvikten. Ond öfver hans förräderi och förlägen öfver att ha förlorat besinningen ville hon sedan icke simma med honom på flera dar.

Under allt detta var det i hans väsende något, som förbryllade henne; något vinnande mjukt, något af detta fina, halft svärmiska, halft sinnliga galanteri, som så ofta utmärker italienarens väsende gent emot kvinnan, och på samma gång en viss gäckande öfverlägsenhet, som skrattade han inom sig åt hennes försök att afvisa honom, viss om att i alla fall vinna henne, om han ville. När hon sagt, att hon icke mer ville simma med honom, kunde han ibland hålla sig tillbaka flera dar, tills hon, med instinktivt, kvinnligt koketteri, begynte se sig om efter honom och söka draga honom till sig igen, och när han då kom, var det alltid med ett leende, som om han velat säga: jag visste nog, att jag bara hade att förhålla mig lugn och vänta.

Hon var ej säker på, om hon tyckte om honom eller icke. Hon trodde snarare att han icke behagade henne, men han sysselsatte dock ständigt hennes fantasi.

Aagot, som för sin hälsas skull ej vågade vara så mycket i badet som de andra, oaktadt hon nu var fullt återställd, låg ofta mellan klipporna under sin stora parasoll och följde med sina klara, uppmärksamma ögon Alies och Serras simöfningar. Hon iakttog i hennes väsende något konstladt och osäkert gent emot honom, något än öfverdrifvet afvisande, än allt för muntert och gycklande, än en stillhet, en blyg orörlighet, som vore hon under en förtrollning. Aagot kände sig egendomligt oroad af den atmosfär af erotik, som omgaf henne. Ty det var knappast någon af de badande damerna, som ej hade sin uppvaktande kavaljer, endast hon själf hade ingen, oaktadt hon visste, att man fann henne vacker. Men hennes hållning var så afgjordt den dygdiga hustruns och hon talade så mycket om sin man, som hon nu snart kunde vänta, att ingen vågade sig på en mer ingående hyllning.

Serra var dock icke så uteslutande Alies kavaljer, att han icke äfven för de andra hade ömma ögonkast och smekande tonfall i sin stämma, och den beundran han visade äfven Aagot förfelade icke att utöfva någon dragning på henne. Hon hade egentligen aldrig varit kurtiserad, emedan hon blifvit gift strax sedan hon kommit ut i världen och sedan aldrig visat sig annat än vid sin mans sida, men hon tyckte sig nu utan fara kunna mottaga denna kurtis, emedan hon sade sig, att den ej var riktad till henne personligen utan blott var ett sätt, som italienarne hade mot alla damer. Hon trodde sig själf vara mycket klok och kritisk och beklagade Alie, som uppenbarligen var förblindad och tog åt sig mer än hon borde.

Och så var där ju äfven den vackra Beatrice, med hvilken man sade att han skulle gifta sig. Hon var där med sin mor, markisinnan di Rivalta, och sades vara ett mycket rikt parti. Serra egnade äfven henne sin uppmärksamhet, men det tycktes vara mer hon, som var förälskad i honom än tvärtom. Hennes stora, smältande svarta ögon följde honom öfver allt, hennes pärlhvita tänder glimmade emot honom och hon koketterade för honom på ett sätt, som skandaliserade de andra.

Hur en kvinna till den grad kan glömma sin värdighet, sade Alie, det begriper jag inte. Att hon inte ser, att han bara föraktar henne därför.

Ja, ja, akta dig själf du, sade Aagot.

Jag! å, jag vet nog att hålla honom på tillbörligt afstånd, var säker på det.

Efter fjorton dar kunde Alie simma, men hon hade ännu ej tillräcklig säkerhet för att våga sig ut på djupet, utan höll sig gärna nära stranden. Serra hade flera gånger sökt öfvertala henne att hoppa i från klippan, där det var bråddjupt, men kunde ej förmå henne därtill. Han beslöt att ännu en gång använda ett litet bedrägeri för att få henne att öfvervinna denna rädsla och öfvertalade henne en dag att simma med sig till en grotta, som han sade vara mycket vacker men endast åtkomlig från sjösidan. Den låg strax bakom en utskjutande klippudde, förbi hvilken hon hittills aldrig vågat sig, men han försäkrade henne att där icke var djupt. Det gick mycket bra, ända tills de kommo förbi udden, men då greps hon plötsligt af medvetandet om att hon ej hade mark under fötterna och fattades af den blinda yrsel, som vid denna förnimmelse ofta öfverfaller oerfarna simmare och störtar dem räddningslöst i djupet; hon gaf till ett förtviflans skri och sjönk. Han fick nätt och jämt tag i hennes dräkt, fick så en arm om hennes lif och förde henne halft medvetslös till grottan. De voro båda mycket bleka, då de stodo där midt emot hvarandra, och hon skakades af en frossbrytning i grottans fuktiga kyla.

Man kan då aldrig lita på er, utbrast hon, upprörd öfver hans bedrägeri.

Tvärtom, man kan lita fullkomligt på mig, sade han skrattande, återvinnande sitt lugn. Kände ni inte, att min arm var säker. Var viss på att jag inte låter er drunkna.

Hur ska vi nu komma härifrån. Ni måste hämta mig en båt. Jag ger mig inte ut med er på djupet en gång till.

En båt. Det finns inte på en timmes afstånd härifrån. Och under tiden skulle ni förkyla er i denna fuktiga håla. Raskt beslut nu! Det finns ingen annan möjlighet än att kasta oss i igen. Men var inte rädd, jag svarar för att allt ska gå bra.

Han räckte ut armen för att gripa henne om lifvet och springa i med henne, men hon drog sig häftigt tillbaka.

Ni är ju galen — vi kan ju drunkna bägge två. Jag förlorar besinningen och så drar jag också er ner i djupet.

Ja, visst är jag galen — men hvad gör det — med mig är det så — man måste antingen riskera allt med mig eller också — högt spel, lite mod, perdio! Hvad är det annars värdt att lefva!

Han hade kastat armen om henne, oaktadt hennes motstånd och såg henne in i ögonen.

Öfverlämna er bara lugnt åt mig — jag ansvarar för ert lif med mitt, sade han och hans stämma sjönk till en låg, upprörd hviskning.

Det var ett af dessa ögonblick, då en dold, för båda okänd lidelse, plötsligt, omotståndligt som en yrsel kan gripa tvenne varelser, och då det lättaste vidrörande blir en smekning, blicken blir ett besittningstagande och ett motståndslöst gifvande, orden förstummas eller förklinga tomma och meningslösa, hela den yttre världen, det förflutna, framtiden, allt försvinner inför ögonblickets andlösa berusning.

Alie vaknade först till besinning, då hon kände hans läppar mot sin hals, hans bägge armar om sitt lif. I nästa ögonblick hade han upplyft henne och burit henne ut på den yttersta stenen, samt kastat sig med henne i vattnet. Hon gaf till ett lätt rop, men då hon kom upp med hufvudet igen, simmade hon ensam utåt, rundt klippan och ända fram till stranden med badhytterna på andra sidan — i början med små, snabba, andlösa tag, men då han ropade till henne: långsamt! stora tag! saktade hon så småningom, och när hon blef synlig från stranden sköt hon fram med långa, säkra, jämna rörelser, som en öfvad simmerska.

Nej, Alie, hvilka framsteg du gjort! utbrast Aagot, som väntade henne på stranden.

Men då hon kom upp ur vattnet, var hon mycket blek och skälfde häftigt, samt sprang strax in i badhytten och klädde sig.

Serra väntade på henne utanför.

Nå, sade han, då hon kom. Det var en vågad kur. Men den lyckades — och nu kan ni tacka mig, att jag lärt er simma.

Men jag vill inte lära mig på det sättet, utbrast hon, och hennes röst darrade af sinnesrörelse. Jag är inte ett barn, som man kan med våld — ni har skrämt mig så, att jag aldrig kastar mig i vattnet mer!

Och hon brast i gråt.

Aagot drog henne ömt med sig hemåt. Det är lite öfveransträngning, sade hon moderligt. Kom och hvila dig!

På eftermiddagen kom Serra till hotellet och frågade efter hennes befinnande.

Å, det är alldeles öfver nu, sade Aagot. Hon sitter och läser Dante på lilla terrassen.

Kan jag få gå och tala med henne? frågade han. Jag måste göra henne mina ursäkter.

Ja, det kan ni gärna, svarade Aagot och anvisade platsen, där Alie satt, undangömd på en terrass inåt en inre gård. Markisen förundrade sig något öfver, att Aagot icke följde med utan lämnade dem ensamma, liksom han många gånger hade förundrat sig öfver den frihet, hvarmed Alie gick omkring ensam öfverallt, i motsats till hans landsmaninnor, som alltid voro följda och öfvervakade.

Hon satt med en stor, tjock upplaga af Divina Commedia med förklarande noter i knäet, men hon läste ej utan drömde, med fötterna på en pall och armbågarna på knäna, pannan i händerna.

Hon var ännu i ett nervöst uppror efter scenen i grottan, hela hennes inre skälfde. Hvad betydde detta, som tilldragit sig mellan dem? Hvad var det för en yrsel, som gripit henne? Hon älskade honom icke — nej, detta var åtminstone icke kärleken, sådan hon alltid tänkt sig den. För hennes föreställning hade kärleken framför allt varit själsfrändskap, djup förståelse af hvarandras väsen, beundran för något öfverlägset — den borde vara något så stort, så hela personligheten genomträngande, tillfredsställande både hufvudets, hjärtats och karaktärens kraf, att hon misströstat om att någonsin kunna möta den i en form, som motsvarade hennes fordringar. Och här hade hon nu plötsligt, oreflekteradt låtit sig på detta sätt berusas af en främling, som hon knappt kände, med hvilken hon aldrig talat annat än i skämt och lek, och om hvilken hon ej ens visste, om han älskade henne, eller om det hela blott varit ett djärft tilltag, emedan han tog henne för ett lättfånget byte. Å, denna tanke gjorde henne utom sig!

Hon sprang upp och begynte gå. Hvad skulle hon göra för att visa honom, hur han misstagit sig på henne. I detsamma hörde hon honom komma — hon igenkände genast den lätta, snabba gången, han brukade alltid närma sig så där hastigt, liksom springande, med en viss segervisshet — och hon vände sig emot honom med en flammande rodnad och en nervös darrning kring läpparna, samt ett varnande, afvisande uttryck i ögonen.

Ni är ond ännu? frågade han, halft spefullt, halft ömt.

Ja.

Men för hvad? det intresserar mig mycket att veta.

Hon stod lutad öfver balustraden och såg utåt hafvet. Han böjde sig lätt öfver henne och frågade i hennes nacke: för det ena eller för det andra?

För bägge delarna, svarade hon fortfarande med bortvändt hufvud, armbågarna på muren och ögonen ner i hafvet. För att ni så där — med våld —

Jaså, jag skulle bedt om lof först. Jag skulle sagt: tillåter ni, signorina, att jag kysser er? Liksom man någonsin uppnådde något hos kvinnan på det sättet. Ni skulle då naturligtvis svarat nej — det gör kvinnan alltid, instinktivt — men om jag då helt beskedligt gått min väg, skulle ni skrattat åt mig och föraktat mig. Kvinnan vill och fordrar att blifva tagen — det är hennes natur. Eller har ni kanske lyckats ändra det där uppe i Sverge, där ni gjort så mycket för kvinnans emancipation?

Hennes hand lekte nervöst med en kvist, som böjde sig öfver muren och som hon lindade kring fingrarna, brytande af små skott mellan tummen och pekfingret.

Jag tror, att ni missförstår, sade hon, om man också kan gripas af en tillfällig — hon sökte ett annat ord, men fann endast berusning, hvilket hon dock yttrade med mycket låg röst — en tillfällig berusning, så bevisar inte det — en verkligt utvecklad kvinna ger sig inte lätt och inte utan mycken strid — men om hon en gång kommit till klarhet med sig själf, att hon vill — då behöfver hon inte, som ni säger, tagas — då ger hon sig frivilligt, själfmant. Och jag tycker, att det vore långt ädlare af en man att vänta på detta — att inte så där —

Nu log han henne upp i ansiktet — men på ett så älskvärdt, ömt och lekfullt sätt, att hon ej kunde bli sårad.

Det är således öfverenskommelsen, sade han. Jag ska vänta på att ni kommer en dag till mig och säger: tag mig! Jag är din. Och dessförinnan — inte ett närmande, inte en handtryckning — är det så ni vill?

Hon kunde ej låta bli att småle, då hon svarade: ja.

Godt, sade han och vände sig om samt tog upp La Divina Commedia, som fallit på marken.

Förstår ni verkligen italienskan tillräckligt bra för att läsa Dante? frågade han i hvardagston.

Hennes själfbehärskning var icke så stor som hans — detta omslag kom för tvärt, och hon kunde ej svara strax, utan blef ännu stående framåtböjd öfver balustraden.

Ska jag läsa ett stycke för er?

Ja, om ni vill.

Hon gick tillbaka till bänken och gjorde våld på sig för att kasta in alla sina tankar på en så främmande riktning.

Jag kan ännu inte riktigt njuta den som poesi, sade hon. Jag läser den som ett studium, med noter.

Nej, ni kan inte läsa den ensam, det är omöjligt. Men ni ska få se, att när jag läser för er, förstår ni på ett helt annat sätt. Jag tar den berömda sången om Francesca da Rimini. Har ni läst den?

Nej, jag har inte hunnit dit än.

Hör då på! Det är Francesca, som talar. Ni känner hennes historia?

Ja, så där tämligen.

Således: Dante ser henne och hennes älskare närma sig i luften bland dessa, som äro dömda att sväfva omkring i en ständig storm.

Hvad är det för brott, som straffas så?

Det frågade också Dante. Och han erfor att till så beskaffad pina

De äro dömda, hvilka köttsligt synda

Och som förnuftet kufva under lustan.

Egentligen ha de dock fått det lindrigaste straffet af alla, som äro i helvetet. Dante hade nog sina skäl, hvarför han icke nändes vara så sträng mot dem. Således — Francesca närmar sig på Dantes tillrop och tilltalar honom så:

O animal grazioso e benigno,

Che visitando vai per l’aer perso

Förstår ni det?

Inte riktigt.

Alie var i själfva verket så förströdd, att hon ej uppfattat ett ord.

Ni förstår inte, om ni inte följer med i boken, sade han och närmade sig henne. Han begärde tillåtelse med en åtbörd och satte sig bredvid henne på bänken, i det han gaf henne att hålla ena permen af den tunga boken. Hon tvingade sig att vara uppmärksam, då han nu rad för rad förklarade dessa så vidt berömda strofer, hvilka i Italien till den grad äro hvar mans egendom och så ofta citeras i tid och otid, att de nästan blifvit banala, men hvilka på den, som läser dem första, andra, tredje gången alltid utöfva samma milda, vemodiga tjusning.

En dag för ro skull läste vi tillhopa

Om Lancelot, hur kärlek honom snärjde,

Allena voro vi och utan misstro.

Den läsningen kom våra ögon ofta

Att mötas, våra kinders färg att skifta,

Men ett var stället, som på fall oss bragte.[1]

Han hade kommit närmare henne på bänken, medan han läste, och hans hand hade liksom omedvetet, som en åtbörd som beledsagade läsningen, tagit fast i hennes. Han fortsatte, i det han sänkte rösten något:

När som vi läste hur på munnens löje

En kyss blef tryckt af älskaren så eldig,

Då kysste han, som aldrig från mig skiljes

Min egen mun med darrning i hvar fiber.

Galeotto[2] boken var och den som skref den.

[1] Öfversättningen af Böttiger.

[2] Galeotto = kärleksmäklare.

Nu smög hans arm om hennes lif, han gjorde ett uppehåll och såg på henne. Hennes kinder voro flammande röda och han kände hennes hjärta bulta mot sin sida. Han sade de sista orden af Francescas förklaring långsamt, betydelsefullt:

Den dagen sen vi läste icke längre.

Han slog igen boken och med ögonen i hennes frågade han leende: Hvarför läste de icke längre den dagen, tror ni?

Hans stämma dog bort vid de sista orden och deras läppar möttes oemotståndligt.

Ser ni, utbrast han och sprang upp. Stolta kvinna!

Hon kunde ej längre motstå sin önskan att aftvinga honom ett slags förklaring.

Ni älskar mig inte, sade hon.

Han svarade skalkaktigt, men dock med ett smekande tonfall: Lika mycket som ni älskar mig.

Det slog henne. Ja, han hade ju rätt. Icke var detta ännu någon riktig kärlek å någondera sidan. Men hvad var det då? Så måste det ju för allt i världen bli slut. Hur kunde hon vara så föraktligt svag! Men det skulle bli sista gången. För allt i världen, hvad höll hon på att komma in i! — Hon lämnade honom hastigt och upprörd.

Följande dag, då han kom till badet, frågade han henne, om hon ännu en gång ville springa i tillsammans med honom.

Frivilligt, naturligtvis. Jag ska visst inte tvinga er. Men kanske ni hellre vill hoppa i ensam? Det vore också mycket bättre.

Ja, det vill jag hellre. Det är alltid bättre att lita bara på sig själf.

Hon sprang ut på den sten, från hvilken de andra brukade hoppa i, men när hon blickade ner i djupet kom rädslan öfver henne på nytt och hon blef stående med hjärtat i halsgropen utan att besluta sig. Serra iakttog henne leende, på lite afstånd.

Hon önskade, att han skulle erbjuda sig en gång till och sökte honom omedvetet, med en flyktig blick. Han kom genast.

Ni vill? frågade han.

Hon räckte honom handen, han lade armen om henne, och de hoppade.

Denna lek upprepades nu för hvarje dag och blef alltid en förevändning till ett ögonblicks omfamning. Alie hade hvarje gång en liten känsla af hissnande, och hon simmade aldrig långt, utan vände snart. Men hon underkastade sig detta ögonblicks obehag för nöjet af denna omfamning, i fria luften, i solen, inför allas blickar — en omfamning, som för de andra, hvilka sågo den, och inför hennes egen tveksamma själfgranskning, betydde intet, men som dock hade en viss hemlig tjusning.

Men hon var dock alltid på vakt mot sig själf för att ej låta sig hänföras, och hon fortfor alltjämt att studera honom, misstrogen både mot sin egen känsla och mot hans. Och så fort hon blef ensam, genomlefde hon åter och åter i tankarna allt hvad som tilldragit sig mellan dem, upprepade i minnet hvarje hans ord, hvarje tonfall, granskande dem, låtande dem ljuda för sina öron för att höra, om klangen var äkta.

En dag hade han läst för henne och de engelska flickorna några stycken af Leopardi, och hade, som alltid, i läsningen inlagt så mycket af personlig känsla, att diktarens ord föreföllo som ett omedelbart uttryck af hans egen stämning. Florence, som hade anlag åt det sentimentala, blef gripen af det mjuka, känsliga föredraget, och utan att ha förstått mycket af dikten, utbrast hon: Hvad det är vackert! Och hvad jag har sympati för den stackars olycklige skalden! Jag önskar, att jag känt honom.

Skulle ni då velat trösta honom? frågade han med ett något tvetydigt leende. Ni vet väl, att han var så ful, att ingen kvinna någonsin älskade honom. Detta var honom en stor sorg — han var nog naiv att inte begripa, att det var en verklig lycka för honom.

Hvarför en lycka?

Emedan han fick behålla sina illusioner — dessa, som vi andra mister, innan vi fyllt tjugu år. Han trodde alltjämt, att det var något mystiskt, öfversvindlande lycksaligt i kärleken.

Alie såg på honom uppmärksamt.

Och tror inte ni det? frågade Florence.

Hvad?

Att kärleken är — att det är något mystiskt — stort —

Jo, mystiskt — så länge man inte försökt den.

Hvem kan bli klok på er, utbrast Florence. Ibland talar ni känslofullt, poetiskt, som Leopardi själf — och ibland har ni något så retsamt hånfullt.

Ja, hvad är det för märkvärdigt i det. Har ni kanske känt någon människa, som haft en hel karakter? Har vi inte allesammans bara stumpar och stycken af karakterer? Och vet ni inte, hvaraf det kommer sig?

Nej, inte egentligen.

Ni tror kanske, att det bara är den gode guden, som skapat människorna efter sin afbild. Vet ni inte att det från begynnelsen fanns två släkten på jorden, guds barn och djäfvulens barn, de hvita och de svarta. Och som dessa sedan oupphörligt gift sig med hvarandra, så har det blifvit en sådan rasblandning, att man numer inte kan träffa på en enda människa, som inte har lite arf från båda hållen, somliga mera svart, andra mera hvitt.

Och hvilket har ni mest af?

Det svarta, naturligtvis. Och det är jag stolt öfver. Den svarta rasen har alltid visat sig ha mer motståndskraft. Ty hvad det gäller här i lifvet för att kunna lefva lycklig, det är bara helt enkelt att vara likgiltig och egoistisk. Har jag inte rätt, signorina Alie?

Nej, det vill jag inte påstå? Jag tänker ungefär raka motsatsen.

Det tänkte jag också, när jag var tjugu år. Älska, hängifva sig med hela sin själ, uppoffra, om det gällde, ända till sitt lif —

Verkligen! sade Alie med en liflig, intresserad blick. Har ni varit sådan en gång. Berätta mig om det!

Ja, om ni vill gå med mig ett slag.

De gingo sakta framåt terrassen, aflägsnande sig tillräckligt från de andra för att ej höras.

Är det om min första kärlek, ni vill veta? Ja — jag var tjugu år och hon ett par och tretti — det var naturligtvis hon, som förförde mig och inte tvärt om — men hur jag dyrkade henne — hon kunde göra med mig, hvad hon ville, hon kunde slagit mig och jag skulle kysst hennes hand — hon kunde satt sin fot på mig och trampat på mig och jag skulle inte ha rest mig — kort sagdt, en sådan där narraktig förälskelse, som bringar en på gränsen till vansinne.

Jag tillstår, att jag skulle bra gärna velat känt er på den tiden. Jag har lite smak för det, som är riktigt vanvettigt.

Ja — för att få det nöjet göra detsamma med mig, som hon gjorde.

Hvad gjorde hon?

Marterade mig, ref mig, stackars oerfarna yngling, som jag var, mellan förtviflan och lycksalighet, stötte mig bort, gjorde mig svartsjuk på en annan — och då hon såg mig rasa, gråta af ursinne och smärta, drog hon mig åter till sig med sådana smekningar, att — kort och godt, hon fick slutligen ett fördelaktigt giftermålsanbud — hon var nämligen änka — och så skref hon en biljett till mig, att jag skulle svära att aldrig förråda, hvad som tilldragit sig mellan oss samt skicka igen alla hennes bref.

Och hur tog ni det?

Som en galning, som jag var, förstås. Först kunde jag inte finna ro vid någon annan tanke, än att jag skulle skjuta henne först och mig sedan. Men så kom jag på en förnuftigare idé. Jag beslöt att hämnas på hennes kön, hvad hon gjort mig. Och sedan reciterade jag för andra kvinnor alla de ömma scener, jag uppfört med henne. Bara med den skillnaden att med henne hade jag verkligen varit genomträngd af hvad jag sa — och misslyckats. Med de andra har jag helt simpelt varit aktör — och alltid lyckats. Ty ju mer likgiltig man själf är, ju mer makt får man öfver kvinnorna.

Men en god spelare låter inte andra se i sina kort, som ni nu gjort, utbrast hon. Det är det, jag grubblat öfver hela tiden, om ni varit aktör eller uppriktig — nu är jag mycket glad, att ha fått veta sammanhanget.

Och hvad har det med vårt förhållande att göra? Ni vet, att jag skulle kunna älska er verkligt — om ni bara ville.

Ja — och till hur många har ni sagt det?

Nej, jag brukar aldrig säga det — tvärt om, jag har alltid sagt, att kärleken för mig bara är en lek.

Då förstår jag inte, att någon velat älska er.

Hvarför det. Tvärt om. Det är så många, som ha smak för en sådan lek — men den verkliga, stora, lifsafgörande kärleken — hur många kan känna den — och hur många kan inge den?

Ni tror således ändå på den?

Ja, det är det enda, jag tror på i världen. Och om jag kunde möta den en gång, så vet jag att det skulle förändra hela lifvet för mig.

Hon såg frågande på honom. Nej, detta var icke gyckel — det var något af äkta innerlighet i hans tonfall och i hans blick. Och det vaknade inom henne en brinnande önskan att vinna honom helt, att göra honom så fullständigt till sin, att hvarje hans hjärtas pulsslag vore för henne. Och då, när det icke mer funnes möjlighet till något tvifvel om, att hon och endast hon kunde gifva honom detta, som för honom var lifvets enda lycka — då skulle hon kanske, äfven hon, kunna våga att gifva sig helt åt en känsla, som hon fruktade och som hon längtade efter.

IV.

En afton hade Aagot och flickorna Johnston vidtalat en fiskare, att de skulle följa med honom ut i hans båt på natten för att se honom fiska vid bloss. Alie förklarade att hon var sömnig och icke ville följa med.

Naturligtvis! utbrast Florence med ett satiriskt leende.

Naturligtvis! Hvad ska det betyda? frågade Alie och blef strax mörkröd i ansiktet, emedan hon mycket väl visste hvad det skulle betyda.

Det vet man väl, att du inte finner någonting roligt numera, som inte »prinsen» är med om.

Kan vi inte föreslå »prinsen» att följa med? framkastade Harriet.

Det tycker jag inte alls vore lämpligt, sade Aagot ifrigt. Vi får verkligen vara lite försiktiga — han bara skrattar åt oss, om vi allt för mycket söker draga honom till oss. Då får åtminstone Alie själf fråga honom — jag vill alldeles inte —

Men jag har ju inte sagt ett ord, inföll Alie. Det är ni, som oupphörligt talar om honom. Jag har ju bara sagt, att jag är sömnig.

Då kan vi ju vänta till en annan afton, om du vill.

Nej, för all del — jag bryr mig inte alls om hela tillställningen —

Men — Aagot såg betydelsefullt och pröfvande på henne, som om hon misstänkt att Alie hade sina skäl att önska att bli lämnad ensam en afton — det är väl då riktigt säkert, att du går och lägger dig strax vi gifvit oss af.

Strax! Nej, jag ska följa er till båten och se er i väg först.

Och gå ensam tillbaka i mörkret?

Än sedan! Hur många hundra gånger har inte jag gått ensam om kvällarna hemma djupt in i svarta skogen?

Ja, hemma i Sverige, ja. Men här anses det opassande.

Och hvem ser mig? Jag går den lilla smala gränden direkt upp till hotellet. Där möter jag inte en katt en gång. Du vet väl, att aldrig någon människa är ute om kvällarna här.

Ja, jag tycker inte om det, sade Aagot. Men jag kan inte hjälpa det. Du får svara för dig själf.

Ja, tack ska du ha — hvem skulle annars svara för mig?