Produced by Jari Koivisto

KALEVALA.

Öfversatt af

M. A. Castrén.

Helsingfors, J. Simelii Enka, 1841.

Imprimatur: J. M. af Tengström.

Förste Delen.

FÖRORD.

Likasom förtjensten att undan förgängelsen hafva räddat Finlands historiska minnen nästan uteslutande tillhör Porthan, likaså hafva nationens mythiska qvarlefvor hufvudsakligast genom D:r Lönnrots verksamhet blifvit framkallade i ljuset. Alldeles obanad var väl icke heller den väg, han beträdde; men, hvad man före honom gjort, är liksom det icke vore till, sedan Kalevala och Kanteletar trädt i dagen. De få dessförinnan gjorda runo-samlingar hafva numera betydelse endast i den mon, som de tjenat till att framkalla dessa åtminstone för Finland evigt dyrbara skatter. Men ur denna synpunkt betraktade hafva de ett stort, historiskt värde, och vi anse af sådan anledning för en pligt att omnämna de förnämsta bland dem, som för D:r Lönnrot banat vägen. — Den som först fästade uppmärksamheten vid vår inhemska poesi, var Porthan — den Finska litteraturens heros. Man tror, att Porthan det oaktadt icke alltför högt uppskattat de mythiska sångerna; men han samlade dem icke desto mindre, och genom hans föresyn väcktes äfven andra, i synnerhet Ganander, att fortgå på samma bana. Gananders förtjenst består dock icke så mycket i gjorda runo-samlingar, som i bemödandet att tillvägabringa en Finsk Mythologi. Väl säger han sig "i flere år hafva genomgått alla tillgängliga och i landet möjligen existerande Runor", men ur dedicationen i hans arbete framlyser, att de till större delen blifvit af Porthan honom meddelade. Detsamma torde i ännu högre grad gälla om Lenqvist, hvars mythologiska arbete för öfrigt vida öfverträffar Gananders. I allmänhet synes man vid denna tid ännu icke varit betänkt på utgifvandet af en fullständig runo-samling, utan ansåg det till en början vara nödvändigare att bearbeta en mythologi, såsom "clavis poëseos Fennicae" (Gan.). — Efter Porthans död stod den Finska litteraturen en lång tid stilla, sörjande blott den hädangångne. Men med år 1809 vaknade hon åter till nytt lif. Vid denna tid eller åtminstone kort derefter uppträdde många utmärkta litteratörer, och under den tidrymd, som sedan tilländalupit, räknar den Finska litteraturen flere bearbetare, än under hela det föregående seklet. Ibland dem hafva de flesta i större eller mindre mon egnat sin uppmärksamhet åt folkpoesien. Mest förtjent är i detta afseende D:r Topelius, hvilken i fem särskildta häften utgifvit en samling af äldre och nyare runor. Honom tillhör äfven förtjensten att hafva angifvit de orter, hvarest de Finska sångerna renast och i största mängd bibehållit sig. Han säger i företalet till femte häftet af sin samling: "På få ställen och nästan ingenstädes i Finland finnas fullständiga och oförderfvade forntida qväden. — — Ett enda ställe på jorden, som äfven är utom Finlands gräns, nemligen några Socknar i Archangelska Guvernementet samt i synnerhet, Wuokkiniemi Församling, räddar ännu fordna seder och den fordna hjelte-ättens minnen i deras rena och oförfalskade drägt. — — Derifrån har äfven jag med icke ringa möda förskaffat mina bästa sånger." — År 1820 företog sig Prof. v. Becker i Turun Wiikko-Sanomat att till enhet bringa en mängd sånger om Wäinämöinen. Detta försök, så obetydligt det äfven var, förtjenar likväl uppmärksamhet, såsom det första i sitt slag. Emellertid synes man i början icke fästat någon uppmärksamhet vid denna vink. Således fortfor Topelius att utgifva sin samling i fragmentarisk form. Samma, method följdes af D:r Lönnrot i "Kantele", ehuru, han i företalet till Kalevala säger sig redan år 1826 vid författandet af sin academiska afhandling om Wäinämöinen hafva kommit på den tanken, att de förhanden varande Sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen m.ö. sannolikt voro fragmenter ur längre cykler. Men de runor han samlade under sina vandringar i Finland åren 1828 och 1831, voro alltför obetydliga för att gifva anledning till ett combinations-försök. Först sedan han 1832 och följande åren besökt de af Topelius anvista orter utom Finska gränsen, började han utföra sin storartade plan att till enhet bringa alla Fornfinska sånger af episkt innehåll. [Ehuru den ursprungligt Finska folkpoesien är så charakterristisk, att deri icke en enda rad kan infuskas, utan att hvar och en, som gjort dess närmare bekantskap, genast urskiljer det äkta och ursprungliga från all oäkta afvel, så hafva likväl åtskilliga Pseudo-critici i mjugg sökt insinuera den oskyldiga förmodan, att D:r Lönnrot, för att få sin idé realiserad, sjelf completterat Kalevala. Skulle dessa affällingar vilja i nåder skänka sitt fosterland en tusende del af den kärlek, hvarmed de sannolikt omfatta sina egna, höga personer, så vore det för dem, om icke lätt, åtminstone möjligt att öfvertyga sig derom, att icke en enda af D:r Lönnrot sjelf författad vers förekommer i hela Kalevala. Vare det likväl långt ifrån mig att för den Finska Litteraturen vilja göra proselyter af dessa petrificater.] Huru han lyckats i detta företag, må blifva ett problem för kommande tider, då, såsom vi hoppas, ett ännu större antal af forntida qväden kommit i dagsljuset. Emellertid vore det önskligt, att D:r Lönnrot skulle redogöra för sammanhanget i Kalevala och ådagalägga den enhet, han trott sig finna deri. Af de åsigter, han uttalat i sitt företal till Kalevala, synes härflyta, att han icke anser detta qväde kunna göra anspråk på enhet i högre mening. Han säger bland annat: "Enligt min mening hafva dessa runor uppstått småningom och i samma ordning, som händelserna tilldragit sig. De skilda sångerna om Wäinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen torde icke vara författade af en enda, utan ett verk af många. Den ena anförtrodde åt minnet en, den andra en annan tilldragelse och skildrade, hvad han sjelf hade sett eller hört." Utan att inlåta oss i någon kritik öfver dessa påståenden, vilja vi allenast anmärka, att, enligt D:r Lönnrots åsigt om runornas historiska uppkomst, enheten i Kalevala kommer att bero derpå, att de skilda tilldragelserna ordnas i behörig tidsföljd. Det var sannolikt äfven denna åsigt, som förmådde honom att i Kalevala införa runorna 28-32, hvilka till sitt innehåll på intet vis sammanhänga med de öfriga. — Men huru D:r Lönnrot äfven må hafva uppfattat sammanhanget i Kalevala, så är i hvarje fall den mening obefogad, som finnes uttalad i företalet till Runola, att Kalevala endast innehåller en mängd stympade runo-fragmenter. Hvem medger icke, att mången runa under tidernas lopp kunnat stympas och förändras, ja till och med försvinna? Men en hvar, som ej låter förblinda sig af fördomar, bör finna i Kalevala vida mer än fragmenter. Öfversättaren skall, för att icke göra sig skyldig till maktspråk af motsatt beskaffenhet, lemna en kort öfversigt af arbetets innehåll, så att läsaren bättre kan sammanhålla det hela och lättare inse sammanhanget emellan de särskildta partierna. — Det är i fråga om detta sammanhang icke likgiltigt, hvilken ordning runo-sångarne sjelfva iakttaga. De flesta följa naturligtvis ingen ordning, utan recitera ett stycke allt eftersom det faller dem i minnet. Men de flesta bland dem jag under mina vandringar i Olonetska och Archangelska Guvernementen varit i tillfälle att höra, sjunga runorna om Sampo i ett sammanhang. Wäinämöinens, Ilmarinens och Lemminkäinens Pohjola-färder betrakta de äter såsom skilda cykler. Men då Pohjas fagra mö var målet för dessa färder, så kunna äfven dessa cykler betraktas såsom ett inom sig slutet helt. Sålunda erbjuder Kalevala tvenne väsendtliga afdelningar, hvilka åter hafva ett ganska nära inbördes sammanhang derigenom, att Pohjolas värdinna hade utfästat sin dotter såsom belöning för den, som kunde smida Sampo. Detta underbara redskap förfärdigas af Ilmarinen. Ehuru således flickan hade bordt tillhöra honom, ledsnade han likväl vid lifvet i Pohjola, förr än det lyckats honom att tillvinna sig hennes kärlek, och återvände så till sin hembygd. Emellertid sökte äfven Wäinämöinen och Lemminkäinen att vinna hennes ynnest; men slutligen segrade dock Ilmarinen — Genom de runor, som besjunga dessa trenne hjeltars Pohjola-färder, afsöndrar D:r Lönnrot Sampo-cykeln i tvenne afdelningar. Han låter frieri-runorna begynna, så snart Sampo var hopsmidd, och Ilmarinen återvände till hemmet. Denna fördelning kan ur flere skäl försvaras. Först och främst träda Kalevala och Pohjola i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln i ett så fiendtligt förhållande till hvarandra, att några frieri-färder ifrån den ena orten till den ändra derefter ej kunna tänkas äga rum. Vidare är det ganska naturligt, att fiendtligheterna först då taga sin början, sedan Ilmarinens hustru blifvit dödad, och Pohja-dottren icke mera utgjorde ett föreningsband emellan Pohjolas och Kalevalas folk. Ett vigtigt skäl för ifrågavarande fördelning är äfven det, att Lemminkäinens öden i den sednare afdelningen af Sampo-cykeln förutsättas såsom bekanta?

— Vi inskränka oss nu till dessa anmärkningar och gå att lemna den utlofvade öfversigten af innehållet i Kalevala samt bifoga dertill hvarjehanda anmärkningar. Till vinnande af redighet indela vi qväde i smärre cykler.

1. Pohjola kommer i besittning af Sampo. (R. I-V).

Likasom enligt Grekernas Gudalära vishetens Gudinna alldrig framträder som ett barn, utan kommer till verlden i full rustning, så var äfven hos Finnarne den "vise" Wäinämöinen redan vid födelsen en hjelte, och kom sjelfmant i dagen, sedan han i trettio somrar och trettio vintrar legat i modrens sköte och förgäfves anropat Solen, Månen och Karlavagnen att låta honom ändtligen få skåda dagens ljus. Wäinämöinen föds om natten, går i smidjan följande dagen, smider sig en häst, lätt som ett halmstrå, och rider med den ut på hafvets vida fjärdar. En vindögd Lappman hyser gammalt agg till Wäinämöinen och ställer sig i försåt för honom vid "eldforssens fall, den helga flodens hvirfvel", afskjuter fruktlöst tvenne pilar, men träffar hästen med den tredje, hvarefter Wäinämöinen drifves omkring på det vida hafvet — en kastboll för vind och våg. På dessa irrfärder skapar han holmar, uddar, vikar, grund, m.m. Plötsligt kom från Turjaland en örn, bygde sitt bo och lade några ägg på Wäinämöinens knä. Wäinämöinen känner sina leder värmas; han rör sig; äggen nedfalla i hafvet. Af dem skapar han sol och måne, jord och stjernor. — Derefter fortfar Wäinämöinen allt ännu att irra på hafvet, bedröfvad och rådvill, hvad han månde företaga sig: "bygga en stuga i luften, eller timra den på böljan." Sydvest-vinden kastar honom till grannskapet af det mörka, männer förödande Pohjola. Här brister han ut i klagan och gråt. Louhi, Pohjolas värdinna, förnimmer hjeltens klagan, hastar till hans hjelp, för honom i land, och undfägnar mannen med mat och dryck. Här börjar Wäinämöinen åter att klaga och jemra sig af längtan till det älskade hemmet. Pohjolas värdinna lofvar sända honom dit, om han först smider Sampo och bildar den af ett svan-fjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en söndrig sländas stycken. Wäinämöinen säger sig icke kunna smida, men lofvar efter sin hemkomst sända smeden Ilmarinen för att ihopsmida Sampo. Med detta löfte befriar han sig ifrån Pohjola. — På sin hemfärd ser Wäinämöinen Pohjas sköna dotter sitta och sköta sin väf på fästets båge. Wäinämöinen ber henne stiga ned i hans släde. Hen jungfrun ålägger honom, att med en uddlös knif klyfva ett tagel och slå i knut ett ägg utan ätt knuten igenkännes. Sedan Wäinämöinen lyckligen utfört dessa prof, ålägges han ännu att timra en båt af sländans stycken, utan att yxan vidrör klippan. Nu styrde Hiisi yxan först mot klippan och derefter i knät på Wäinämöinen. — Ur stånd att bota såret, emedan han förgätit några vigtiga besvärjelse-ord, uppsöker Wäinämöinen en trollkarl, som besvärjer plågorna och botar Wäinämöinen, så att han blir friskare än han förr ens varit. — Derefter ger han sig åter åstad. Kommen till Wäinöläs lunder qväder han en gran, i granens topp månen och på dess grenar Karlavagnen. Derpå möter han smeden Ilmarinen, sin broder, och uppmanar honom att begifva sig till Pohjola för att smida Sampo och i belöning vinna Pohjas jungfru. Men då Ilmarinen vägrar att någonsin fara till den männer förödande orten, lockar Wäinämöinen honom upp i trädet för att nedtaga månen och karlavagnen. Derefter qväder han en häftig stormvind, som för smeden till Pohjola. Pohjolas värdinna undfägnar gästvänligt den komne. Sin dotter befaller hon kläda på sig det bästa hon äger. Ilmarinen smider om dagarna på Sampo; nätterna hvilar han vid jungfruns sida. Innan kort var Sampo hopsmidd, men flickans kärlek kunde smeden icke vinna, utan nödgades återvända hem utan sin mödas lön.

Den första runan erbjuder några genast i ögonen fallande motsägelser. Redan i moderlifvet anropar Wäinämöinen Solen, Månen och Karlavagnen, derefter rider han i Wäinöläs lunder, på Kalevalas moar, och först sedan han i många år drifvit kring på hafvets fjärdar, skapas himmel och jord, sol, måne och stjernor. Vidare omtalas här en Lapp, som skall hyst ett långvarigt agg till Wäinämöinen, och runan ger likväl icke anledning till någon annan uttydning, än att Wäinämöinen kort efter sin födelse råkade ut för Lappen. Ännu en tredje motsägelse består deri, att Wäinämöinen i den första runan skapar verlden och i den andra omanligt klagar. — De tvenne förstnämnda motsägelserna hafva sin grund antingen i någon förvexling af personer, eller mera sannolikt i en felaktig combination samt möjligen äfven deri, att enskildta partier i den första runan på en sednare tid tillkommit. Till den första förmodan föranleder Gananders Mythologi, hvarest qvädet om Wäinämöinens födelse är tillämpadt på hans fader, Ukko benämnd. Men då en "Kave Ukko, Nordens herre" är alldeles fremmande för den Finska Mythologien, så torde varianten i Kalevala vara att föredraga, helst den i allmänhet återspeglar Wäinämöinens personlighet. Att Wäinämöinen här säges smida sig en häst, men för öfrigt, ja redan i den tredje runan skildras såsom alldeles okunnig i konsten, är en oegentlighet, sådana man i folk-poësien ofta anträffar och lätt öfverser. — Den förmodan, att några partier i den första runan på en sednare tid uppstått, vinner bekräftelse af sättet, hvarpå jag ofta hört verldens skapelse berättelsevis utläggas. I tidens begynnelse skulle endast funnits vatten och en örn, samt Wäinämöinen, som drefs omkring på hafvet. Örnen flyger i öster och vester, sökande förgäfves ett ställe för sitt bo, varsnar slutligen Wäinämöinen, bygger sitt bo på hans knä och lägger några ägg i boet. Af dem skapade enligt några Wäinämöinen, enligt andra örnen sjelf verldsaltet. — Sådan var sannolikt ursprungliga uppränningen till den första runan. Men man åtnöjde sig icke med denna kunskap, utan ville äfven veta, huru Wäinämöinen kommit på hafvet, och invecklade sig genom sättet, hvarpå denna sak utreddes, i uppenbara motsägelser. — I det föregående upptogo vi en motsägelse, bestående deri, att Wäinämöinen i den första runan framställes såsom verldens skapare och i den följande knappt äger vanlig hjelte-kraft. Då denna motsägelse hufvudsakligast beror derpå, att äfven i den Finska Mythologien Skapare-kraft vore detsamma som Guda-kraft, så är det nödigt att vi något undersöka detta ämne. Så mycket är uppenbart, att enligt Fornfinnarnes föreställningssätt skapandet af enskildta föremål icke öfverstiger mensklig förmåga. Så skapar uti 13:de runan ölbryggerskan Osmotar en ekorre, en mård, ett bi. Lemminkäinen och Pohjolas värd frambringa i 17:de Sången genom trollqväden orrar, får, oxar, vargar, m.m. I den tredje runan säger en trollkarl skrytsamt, att han med några ursprungsord tillslutit floder och träsk, hejdat forssars svall, åtskilt fjärdar och förenat näs. — Det är ganska sannolikt, att Wäinämöinen tänktes hafva frambragt hela verlden genom sin utomordentliga trollvishet. Till denna förmodan föranleda några i den första runan förekommande uttryck. Det heter der ibland annat, att Wäinämöinen läser, genom läsning frambringar (lukevi) hafven, och att han säger, medelst ord skapar (saneli) holmar. Orden lukia, och sanoa, freqvent sanella, hafva i runorna nästan alltid betydelsen af besvärja. Af verbet lukia härstämmar n.s. luku, hvilket ord mig vetterligt i pluralis (luvut) icke har någon annan betydelse, än den af besvärjelse. Samma betydelse har äfven ofta sanat af sanoa. Således betecknas med tulen sanat eldens besvärjelse, med raudan sanat jernets besvärjelse, o.s.v. — Att man trodde Wäinämöinen genom en magisk handling hafva frambragt verlden, upplyses äfven af sista verserna i den första runan, hvilka äga formen af en vanlig besvärjelse. Denna vår förmodan står för öfrigt i närmaste öfverensstämmelse med Wäinämöinens hela väsen. Allt hvad sången tilldelar honom, går ut på att förherrliga hans vishet. Men då våra förfäder skattade trollvisheten högre, än all annan kunskap, så kunde man naturligtvis icke undgå att tilldela denna egenskap åt sjelfva vishetens ideal — den gamle Wäinämöinen. Är han nu i sjelfva verket ingen Gud, ja! är icke ens hjeltekraft den egenskap, som Skalderna företrädesvis älskade prisa hos honom, så ljuder den åldriges klagan i sanning icke oangenämt från hafvets vida fjärdar.

2. Lemminkäinens färd till Pohjola. (R. VI-VIII.)

Hu rustar sig Lemminkäinen till en Pohjola-färd. Den sköna böner öfvertala honom att stadna hemma och icke begifva sig till Pohjas trollmän, hvilka ofelbart skola bringa honom i förderfvet. Lemminkäinen aktar ej sin moders böner och varningar, han kastar sin borste på sparren och yttrar dervid:

"Då är Lemminkäinens bane,
Arme mannens ofärd kommen,
När ur borsten bloden flyter,
Rinner ned i röda strålar."

Derefter väpnar han sig, far åstad och kommer efter tre dagars färd till Pohja-gården. Här qväda trollmän Lappska sånger; Lemminkäinen börjar äfven att qväda och bringar ofärd öfver samteliga Pohjas trollmän. Blott en enda — Ulappalas gamla gubbe — lemnar han af förakt ovidrörd. Vredgad öfver denna skymf sprang gubben till Tuonelas elf, för att der bida Lempi-sonen. — Nu begär Lemminkäinen af Pohjolas värdinna hennes dotter till äkta. Gumman förelägger honom såsom ett vilkor att först fånga en elg bakom Hiisis fält. Efter flera motgångar lyckas det honom att fasttaga elgen. Derpå skickas han att fånga Hiisis fradga frustande häst. Äfven detta värf utför han lyckligt. Sist får han sig förelagdt, att skjuta en svan i Tuonelas flod. Men när Lemminkäinen kommer till elfven, trollar Ulappalas gamla gubbe ett tillslutet rör (en orm?) från böljan och drifver det genom Lemminkäinens hjerta. Derpå kastar han honom i elfven, och Lemminkäinen bortföres af strömmen till Tuonis (dödens) boning, hvarest Tuoni-sonen hugger honom i stycken med sin klinga. — Emellertid börjar Lemminkäinens moder längta efter sin son, hvilken hon finner dröja alltför länge på sin friar-färd. Lemminkäinen egde en redan förut äktad maka. Hon ser alla aftnar och morgnar på borsten, finner en gång, att bloden rinner derur och yppar detta för modren. Bedröfvad af det olycksbådande tecknet, flyger modren med lärkans vingar till Pohjola och frågar af värdinnan, hvart hon skickat Lemminkäinen. Endast genom hotelser förmås Louhi att bekänna, hvilka värf hon förelagt honom. Derefter söker modren somrar och vintrar "sitt gyllne äpple, sin silfver-staf", och får omsider af solen veta det öde, som drabbat hennes olyckliga son. Sedan låter hon smida sig en räfsa af jern och flyger med den till Tuoni-elfven. Här räfsar hon ur flodens botten händer, fötter och andra delar af den arma Lemminkäinen, fogar alla stycken tillsamman och vaggar så den illa farne mannen till lifs igen.

Lemminkäinen är den märkvärdigaste företeelse, som den allvarsamma Finska Sånggudinnan fostrat. Han är en gladlynt, lättsinnig, oförvägen man, utan hållning (lieto), klok beräkning, omtanke och försigtighet. Han kallas ofta Kaukomieli, den till fjerran längtande, emedan han var böjd för äfventyr och städse vistades på vikinga-färder. Han skildras vidare såsom en skön, intagande man, och hans förmåga att vinna qvinno-gunst prisas högt i runorna. Sjelf sätter han ett icke ringa värde på sitt utseende. Han ansar med omsorg sina långa lockar, skryter med sina mörka ögonbryn och sin lediga gång. Han är, med få ord, Wäinämöinens fulla motsats. Wäinämöinen skildras såsom en gammal, vis och erfaren man, hvilken icke kastar sig i faror och äfventyr utan stora skäl och vigtiga ändamål. Hans planer äro vanligen så väl anlagda, att de sällan misslyckas. Endast i sina frierier är den åldrige vise alltid utsatt för motgångar. Joukahainens syster blir hellre "sikens syster i hafvet, än ett stöd för den gamle." Oaktadt sitt åldriga utseende och styfva skick är Wäinämöinen likväl Runotars älskling. Den i åtta vadmalsrockar svepta gubben låter hon ur harpans strängar framlocka toner, till hvilka icke blott Gudar och menniskor, utan äfven skogens vilddjur, luftens foglar och vattnets fiskar med undran lyssna. Deremot roar det henne icke sällan att gäckas med den sköna Lempi-sonen. Utan skonsamhet låter hon hans långa lockar förvandlas till tranbär på kärret, fötterna till vide-grenar, hufvudet till en tufva o.s.v. Man skulle harmas öfver hennes gyckel, om hon icke till försoning begåfvade Lemminkäinen åter med lif och en ännu utmärktare skönhet.

Sammanhanget emellan dessa tre runor är ganska naturligt, med undantag likväl af den 7:de runan, deri D:r Lönnrot hopat tillsamman så många Skogsmanna-sånger, att enheten till någon del går förlorad. — Den åttonde runan synes vara en imitation af ett qväde, hvari Frälsarens död och uppståndelse besjungas. Såsom Lemminkäinens moder här söker sin son, alldeles på samma sätt föreställes Maria söka Frälsaren. "Hiisis moar, den onda maktens lågor" äro föreställningar, lånade ur Christi lidandes historia, likasom idén om Lemminkäinens pånyttfödelse naturligast kan förklaras genom Christi uppståndelse. Men en sådan förklaring förutsätter likväl, att den sjunde runan ursprungligen icke slutats med Lemminkäinens död, så vida han ännu ofta uppträder i de följande runorna.

3. Wäinämöinens och Ilmarinens friar-färder till Pohjola. (R. IX-XII.)

I afsigt att begifva sig till Pohjola, börjar Wäinämöinen timra sig en båt medelst sång, men råkar dervid i förlägenhet om tre ord. Efter särskildta misslyckade försök att skaffa sig dem, besluter han att göra en färd till Tuonela. Anländ till Tuoni-floden ropar han efter båt. Tuonelas döttrar svara från den motsatta stranden, att båten ej förr skulle hemtas öfver elfven, än han yppat orsaken, som vållat hans färd till Tuonela. I början söker Wäinämöinen genom falska föregifvanden förvilla Tuonelas döttrar; men då det icke lyckas honom att föra dem bakom ljuset, yppar han slutligen sanningen, och säger sig hafva kommit till Tuonela för att få de behöfliga orden. Nu bringas han öfver elfven, kommer till Tuonis boning, undfägnas först med mat och dryck och föres så att hvila. Under natten spinner man i Tuonela ett nät af jern, kastar det tvärsöfver och längs efter elfven för att fånga Wäinämöinen vid återfärden. Under allt detta hade Wäinämöinen varit vaken, ehuru han låtsat sofva, och gifvit akt på de stämplingar, som förehades. Han undkommer derigenom, att han såsom sten rullar sig i floden och sedan i orma-skepnad slingrar sig genom nätet. — Hemkommen började han åter tänka på sin farkost och någon utväg att förskaffa sig nödiga trollord. Han visste väl, att i Antero Wipunens, den åldrige Kalevas mun skulle finnas ord till tusendetal, men vägen till honom var mödosam och äfventyrlig. Den gick öfver flickors nålsuddar, öfver männers svärdsägg och hjeltars stridsyxor. Icke desto mindre besluter han att anträda färden. Utrustad med skor, skjorta och handskar af jern samt en jernstång ger han sig åstad och kommer lyckligt fram till sitt mål. Wipunen hade redan hvilat så länge i jorden, att en tjock skog växte öfver hans graf. Wäinämöinen fäller skogen och drifver sin jernstång in i Wipunens mun, som genast vaknar ur sin sömn och, efter ett misslyckadt försök att afbita stören, uppslukar Wäinämöinen. I Wipunens mage anordnar Wäinämöinen af sin skjorta en smidja, gör blåsbälg af skjortans ärmar, nyttjar sina knän som städ, armbågarna som hamrar och lillfingren som tänger; smider så med den styrka, att Wipunen råkar i vånda och nöd. Han söker med en trollsång befria sig från sin obehagliga gäst; men då Wäinämöinen icke viker, utan tvärtom hotar att för alltid qvarstadna der han är och der det är honom godt att vara, nödgas Wipunen omsider öppna sitt ordförråd. Han sjunger dagar och nätter. Sol, Måne och Karlavagn stadna för att lyssna till hans sång; haf och floder höra upp att svalla. Rikligen försedd med ord återvänder Wäinämöinen hem och fulländar sin nya båt. — Dermed begifver han sig nu till Pohjola för att fria till den fagra flickan. När han seglade på något afstånd från den udde, hvarest Ilmarinen hade sin gård, såg dennes syster Annikki, som stod vid stranden och sköljde byke, något blått skymta ute på fjärden. Hon eftersinnar, hvad det månde vara, gissar än på ett, än på ett annat, faller slutligen på den tanken, att det kunde vara Wäinämöinens farkost, och önskar, att den måtte komma till stranden. Så skedde äfven. Annikki spörjer Wäinämöinen om anledningen till hans resa. Wäinämöinen söker i början hålla sina afsigter dolda, men nödgas slutligen yppa verkliga förhållandet. Straxt afbryter Anni sitt göromål och hastar att underrätta sin broder om Wäinämöinens uppsåt att bemäktiga sig den vidt frejdade flickan, för hvars skull Ilmarinen redan gjort så stora uppoffringar. I en hast gör sig smeden resfärdig och beger sig landvägen till Pohjola, rikligt försedd med silfver och guld. Wäinämöinen och Ilmarinen anlända på samma gång till Pohjola. Då man här ser dem nalkas, och Pohjolas värdinna genast anar, i hvilken afsigt de komma, söker hon öfvertala sin dotter att, med åsidosättande af Ilmarinens ungdomliga behag, taga den förmögne Wäinämöinen till sin make. Men flickan förbehåller sig att, enligt hvad förut varit bruket i Pohjola, få sjelf bestämma sitt val och säger sig vara böjd för den, som hopsmidt Sampo. Wäinämöinen hinner i stugan förrän Ilmarinen, han andrager sitt ärende och får afslag. — Derefter träder Ilmarinen in och frågar utan omsvep, om den mö, till hvilken han så länge hade friat, ännu icke vore beredd att följa honom. Modren säger henne vara redobogen, men förelägger honom först trenne värf: att plöja en af ormar uppfylld åker, tygla vargar och björnar, samt fånga en gädda i Tuonelas elf utan några fisk-redskap. Ilmarinen utför lyckligt dessa bragder, och får sedan af Pohjolas värdinna hennes dotter till sin "lifstids maka." Men den gamle Wäinämöinen återvänder hem med bedröfvadt sinne och ger åt andra det råd, att alldrig fria i täfling med smeden Ilmarinen.

Ehuru namnen Antero och Annikki (Anders och Anna) i den 10:de och 11:te runan samt dessutom ett och annat ställe i Wipunens besvärjelse äro af christligt ursprung, så hafva dessa runor likväl i det hela en hednisk charakter. Idén om de dödas uppväckande, som i den 10:de runan förekommer, hör i sjelfva verket till de uräldsta, som menskligheten frambragt, och synes i synnerhet hafva gjort sig gällande hos nordliga folkslag. I allmänhet synes man hafva trott, att de döda kunde uppväckas genom besvärjelser. Men detta medel kunde den trollvise Wäinämöinen icke begagna, emedan han nu var ordfattig och just hade kommit till Wipunen för att förskaffa sig nya förråder. Således brokar han endast sin armkraft för att väcka den slumrande, och det är sannolikt icke blott för att plåga, utan fastmer för att upplifva Wipunen, som Wäinämöinen börjar smida i hans mage.

I 11:te och 12:te runan har läsaren för andra gången gjort bekantskap med Ilmarinen. Han framträder här såsom en oförskräckt hjelte, redobogen att utföra de fruktansvärda värf, Pohjolas värdinna ålägger honom. Annars skildras han blott såsom en fyndig smed och hans förnämsta verk är det underbara Sampo. I runan II: 18-185 och V: 220-224 säges han hafva "smidt på himmel", men detta torde vara ett af de Orientaliska uttryck, hvaraf den Finska poësien öfverflödar. Det hör på anförda ställen till saken att upphöja Ilmarinens förmåga såsom smed. Men när den Finska sångmön vill prisa sitt föremål, så är hon alldrig karg på beröm, likasom hon ej heller låter tadel tryta, då sådant är af nöden. I Wäinölä glimmar allt af silfver och guld; i Pohjola finnas endast vargar, björnar, etter-ormar, nidingar, afskyvärda trollmän m.m. Dessutom måste man här taga i betraktande, att i den Finska poësien allt framträder i concret form, i lefvande gestalt. Att Ilmarinen är en "skicklig smed" (r. II: 181), — ett sådant uttryck ljuder i och för sig matt för ett Finskt öra; men när dertill kommer, att han "smidt på himlalocket, utan att hvarken spår af hammare eller märken efter tänger äro synliga", då först begriper man, att hans skicklighet var stor, utan att likväl någon bland folket tänker härvid, att Ilmarinen deltagit i skapelse-acten.

4. Ilmarinens bröllop. (R. XIII-XVI.)

Nu börjar man tillreda bröllop i Pohjola. Först afskaffas en oxe, så stor, att inom Rysslands, Finlands och Sveriges landamären icke fanns den man, som hade kunnat fälla oxen. Sedan man öfverallt, ja till och med i Tuonela sökt men ej funnit dess baneman, uppstiger slutligen ur hafvet en liten kämpe, som dödar det oerhörda djuret. Derpå brygger man öl, men vill ej få det att jäsa. En ekorre och en mård utskickas för att anskaffa jäsningsämne, men ölet börjar ej att jäsa, förrän mehiläinen flyger ända bortom nio haf och derifrån hemtar honung. Ölet jäser nu med styrka och hotar sönderbryta alla kärlets band och utsparka dess botten, om man icke anskaffar en skicklig sångare. Då sänder värdinnan sin trälinna att bjuda bröllopsgäster, med befallning, att hon äfven skall bjuda fattiga och usla, blinda, lytta och lama. Wäinämöinen skulle bjudas till sångare, men den obändige Lemminkäinen lemnas objuden. — Pohjolas värdinna hör ett gny från tåget, hon kastar sin blick åt vester och ser en stor skara bröllopsgäster vara i antåg. Midt i skaran åker mågen. Pohjolas värdinna välkomnar honom, för honom i stugan och beundrar hans vackra, ljusa ögon. Festen börjas och Wäinämöinen sköter sångens värf. — När bröllopet nalkas sitt slut, erinrar Pohjolas värdinna sin dotter om skilsmessan ifrån hemmet och förebrår henne att så lättsinnigt hafva öfvergifvit sina föräldrars boning. Då stiger tåren i flickans öga, och hon säger sig icke skiljas med glädje ur det gyllne hemmet; hennes sinne är "som en dunkel natt om hösten, som en mulen dag om vintern." Modren söker nu trösta henne med tanken på den stätliga maken ooh det nya, herrliga hemmet. Derefter påminner hon sin dotter om alla de pligter, hon i sin nya ställning skall söka att uppfylla, och varnar jemväl Ilmarinen att med lämpa och klokhet behandla sin hustru. Slutligen tackar bruden sin moder, som vårdat hennes barndom, tackar gårdens husfolk och alla barndomsvänner, sätter sig i Ilmarinens släde och reser bedröfvad bort till sitt nya hem. — Ilmarinens moder emottager sin svärdotter med glädje. Ett gästabud tillreder, hvarvid Wäinämöinen åter fägnar gästerna med sång.

Då bruket att sjunga vid bröllop blott synes hafva ägt rum i de östra delarna af landet, så är det troligt, att denna plägsed är ett lån ifrån Ryssland, hvarest samma bruk ännu i dag skall fortlefva. Men om sjelfva idén äfven är utifrån lånad, så äro i alla fall de i Finland gängse sånger rena skapelser af den Finska sångmön. De i Kalevala intagna bröllops-sånger röja likväl mycket af en sednare tids bildning, och Pohjola skildras här på ett sätt, som är alldeles oförenligt med den ursprungliga föreställningen derom.

5. Lemminkäinens bröllopsfärd. (R. XVII-XVIII).

Då Lemminkäinen förnam, att man firade bröllop i Pohjola, beslöt han att objuden fara till gästabudet. Han ber modren framlägga mat, elda badstugan och gifva honom hans fordna stridsrustning. Modren söker afråda sin son ifrån denna färd, föreställande honom de många faror, som möta så väl på vägen, som i sjelfva Pohjola, om han ändtligen skulle komma fram. Lemminkäinen låter icke afskräcka sig; han tager sitt goda svärd och sin snabba båge, ger sig å färde, undslipper lyckligt alla faror och kommer så till Pohjolas stugor. Här var bröllopet redan firadt. Lemminkäinen yttrar sin förtrytelse deröfver, att han icke blifvit bjuden till bröllopet, och befaller, att man skall brygga öl på nytt och slagta en oxe till hans undfägnande. Louhi skickar sin trälinna att tillreda mat och hemta öl åt Lemminkäinen. Den onda trälinnan kokar en soppa på fiskhufvun, rofsträngar m.m.; i ölet lägger hon etter-ormar och ödlor. Föga nöjd med denna välfägnad, begär Lemminkäinen öl för betalning af Pohjolas värd. Förgrymmad öfver en sådan skymf, söker denne genom hexerier förgöra Lempi-sonen; men då detta icke lyckas, utmanar han honom på envig. I första hugget skar Lemminkäinen hufvudet af Pohjolas värd och bragte derefter ofärd öfver Pohja-folket, men Louhi manade fram nya hjeltar att förfölja den flyende Lemminkäinen. — Hemkommen förtäljer Lemminkäinen för sin moder med bedröfvelse händelsen i Pohjola och frågar af henne, hvar han kunde finna en säker tillflyktsort. Sedan modren aftvingat Lemminkäinen den ed, att alldrig mera färdas i örlig, sänder hon honom till en holme, der äfven hans fader hållit sig fördold. Lemminkäinen blir med välvilja emottagen af holmens jungfrur och tillbringar alt sin tid i deras samqväm. Men då han en morgon skall gå för att helsa på en af jungfrurna, blir han varse, att på hela holmen icke fanns den man, som ej slipade sitt svärd till men för hans hufvud. Utan att ens hinna omfamna sina älskarinnor, hastar Lemminkäinen på flykten. Kommen till stranden ser han sin båt vara förbränd till aska; han timrar i hast en ny, sätter sig i båtens bakstam och afseglar från holmen, bedröfvad öfver skilsmessan ifrån de sköna. Efter tre dagars segling lägger han i land vid en klippig holme. Här börjar båten beklaga sig öfver sitt olycksöde att alldrig mera komma ut i örlig.

Gripen af båtens klagan besluter Lemminkäinen att tvärtemot sin ed gifva sig på härnadståg. Han tager Tiera till vapenbroder och seglar ut på Pohjolas haf. Pohjolas värdinna sänder en frost, så häftig, att båten fryser fast ute på hafvet. Lemminkäinen nödgas lemna båten och undkommer sjelf med möda. Derpå ger han sig att vandra i skog och ödemark, hvarest hogkomsten af hemmet, af hans sörjande moder och ljufva ungdomsdagar lägger sig djupt uppå hans sinne.

Uti denna episod och särdeles i 17:de runan framträder den Finska hjelte-kraften i en ovanlig gestalt. Som bekant är, älskade fornfinnarne hos sina heroer mera andens än armens kraft. Om äfven den sednare egenskapen ansågs nödvändig hos en frejdad man, så bestämdes dock alltid hans verkliga storhet efter måttet af hans andliga förmåga — hans vishet, och en med andans vapen förvärfvad seger skattades vida högre än den, som blifvit tillkämpad med svärdet. Äfven i dessa runor utför Lemminkäinen — här vanligen Ahti [Ahti (eller Ahto) är äfven namnet på hafvets gud] benämnd — de flesta bragder genom sin trollkonst, och griper icke förr till svärdet, än han af Pohjolas värd blifvit manad till strids; men hans hela beteende röjer dock ett mod och en oförskräckthet, som låter förmoda, att Finnarne redan i forntiden varit mera hemmastadde i vapenbragder, än man velat medgifva.

6. Ilmarinen förlorar sin hustru. (R. XIX-XX.)

Kullervo hette en son af Kaleva, som blott tre nätter gammal söndrade sin lindas bindlar. Han fördes till Karelen och såldes åt smeden Ilmarinen för några lumpna redskap. Straxt den första dagen begärde han arbete af sitt värdsfolk. Man hade honom att vårda ett barn. Kullervo dödade barnet och uppbrände vaggan. Sänd den andra dagen att fälla en svedja, förtrollade han marken att ej någonsin blifva skogbeväxt, ej heller frambringa säd. Hvad helst man honom pålade, utförde han det alltid tvärtemot befallning. På sjette dagen af sin tjenstetid skickas han att valla boskap. Värdinnan bakar åt honom till vägkost ett bröd och gömmer deri en sten. När Kullervo skall skära brödet, tar hans knif i stenen. Han besluter att hämnas, förstör Hjorden och återvänder hem med vargar och björnar, hvilka sarga värdinnan till döds. Derefter beger sig Kullervo till krig; — men Ilmarinen begråter nätter och dagar sin förlorade hustru, och faller slutligen på den tanken att af silfver och guld bilda en ny. Bruden blir skön att skåda; men Ilmarinen kan icke förläna henne ordet, och då han tager den guldsmidda mön bredvid sig till natten, märker han, ätt dess gyllne sida sprider kyla. Han skänker bruden åt den gamle Wäinämöinen till "evärdelig maka." Men när Wäinämöinen äfven hvilat en natt vid hennes sida, ger han åt kommande slägter det råd att alldrig tänka på en brud af silfver och guld; ty, säger han,

Kyla sprider röda guldet,
Kyla sprider hvita Silfret,
Lagom varm var ena sidan,
Den i ylle-täcket svepta,
Men till is den ville stelna,
Som var vänd åt unga jungfrun.

Derefter gör Ilmarinen åter en färd till Pohjola för alt fria till
en yngre syster, men nödgas återvända hem med oförrättade ärender.
Wäinämöinen spörjer honom vid återkomsten om tillståndet i Pohjola.
Ilmarinen genmäler:

Lätt i Pohja är att lefva,
Då i Pohja Sampo finnes;
Der är plöjning, der är såning,
Der är all slags växt och gröda,
Der, just der en evig lycka.

Öfversättaren har redan tillförene vid något tillfälle anmärkt den öfverensstämmelse, som äger rum emellan den 20:de runan i Kalevala och en Esthnisk folksång, som finnes öfversatt bland "Herders Stimmen der Völker in Liedern", samt tillika angifvit de skäl, som vållat uppkomsten af en vid första anblicken så ovanlig idé. Pohjola var nemligen den enda ort, derifrån Kalevalas innevånare valde sig hustrur. Men då Ilmarinen efter olyckan med sin första maka förlorat allt hopp att vidare röna någon framgång på detta håll, faller det sig icke orimligt, att Sampos mästare gör ett försök att dana en mö af silfver och guld. — För öfrigt länder ifrågavarande öfverensstämmelse till bevis på runans ålder, emedan den sannolikt uppkommit på en tid, då Finnar och Esthar ännu utgjorde ett och samma folk.

Arhippa, den största nu lefvande sångare i Ryska Karelen, låter Ilmarinen efter förlusten af sin första hustru ej mera företaga sig en ny friar-färd till Pohjola. Han slutar 20:de runan med Wäinämöinens råd till kommande slägter, och combinerar icke denna runa med den 21:sta, utan förenar, såsom förut är anmärkt, den 5:te och den 21:sta sängen med hvarandra. Skulle man i en framtid anse skäligt att återförena dessa runor och bringa Sampo-cykeln i ett fortgående sammanhang, så böra w. 203-224 i 20:de runan substitueras i ställe för vv. 337-350 i den 5:te; ty endast sålunda sluta sig dessa runor naturligen till hvarandra.

9. Pohjola förlorar Sampo. Följderna af denna förlust. (R. XXI-XXVII.)

Då Wäinämöinen hörde, hurudan välmakt Sampos ägande hade beredt Pohjolas folk, föreslog han för Ilmarinen, att de skulle fara till Pohjola och bemäktiga sig detta medel för lycka och välstånd. Ilmarinen yttrar farhågor i afseende å framgången af ett sådant företag, alldenstund Sampo var väl förvarad inom Pohjolas koppar-berg. Men Wäinämöinen låter icke afskräcka sig. Han anmodar Ilmarinen att smida sig ett svärd, Pohjas söner till skräck. När klingan var färdig, fann Wäinämöinen, att den i allo anstod en hjelte. Sedan äfven Ilmarinen klädt sig i stridsrustning, gå bröderna att söka sig häst, men höra under vägen Wäinös båt jemra och beklaga sig öfver sitt missöde att alldrig foras ut i örlig. Då föreslår Wäinämöinen, att Pohjola-färden skall göras sjöledes. Ogerna går Ilmarinen in på förslaget, emedan han anser en sjöresa vara förenad med större faror och besvärligheter. Wäinämöinen sjunger båten ut på böljan, qväder den full med menniskor, unga och gamla, män och qvinnor, ordnar dem till rodd och sätter sig sjelf vid styret. Under färden anträffas Lemminkäinen; han sällar sig till de öfriga. — Man färdas vidare, men under färden utför "eldforssen" fastnar båten vid en oerhörd gäddas skuldror. Wäinämöinen dödar gäddan och kommer vid betraktandet af dess tänder på uppfinningen af kantele. Sedan den var färdig, låter Wäinämöinen allt folk spela derpå, men ingen förstod att derur framlocka rätta toner. Slutligen slår Wäinämöinen sjelf på harpans strängar, och det fanns ej ett lefvande väsen, som icke kom att lyssna till de underbara ljuden. Wäinämöinen sjelf hänföres af tonernas makt; tårar, stora som tranbär, rulla utför hans kinder. — Vid de tre hjeltarnas ankomst till Pohjola spörjer värdinnan, hvad nytt de hafva att tälja. Wäinämöinen säger utan omsvep, att de kommit för att dela Sampo med henne, men Pohjolas värdinna yttrat härvid:

Hermelinen kan ej delas,
Ekorn är åt tre för ringa.

Wäinämöinen sprider nu en djup sömn öfver Pohjolas befolkning. Derefter begifva sig hjeltarna att borttaga Sampo. Genom Wäinämöinens sång och Ilmarinens konst öppnas den igenrostade porten till borgen, hvarest Sampo förvarades. Man borttager Sampo, för den i båten och anträder återfärden. Efter trenne dagars resa ser man redan egna portar glimma. Då begynner Wäinämöinen att sjunga. En trana i Pohjola förnimmer sången. Öfverraskad af ljudet ger hon ett anskri, hvaraf hela Pohjola vaknar. Louhi går att efterse Sampo och finner den vara bortröfvad. Hon anropar Ukko att uppväcka en storm, som förhindrar Wäinämöinens färd. Ukko hör hennes bön och sänder en stormvind, som upprör hafvet och till och med bortför kantele. Medan stormen fortfar, börjar Ilmarinen yttra klagan deröfver, att han gifvit sig ut på det osäkra hafvet; men Wäinämöinen säger med lugn:

Tårar hjelpa ej ur nöden,
Jemmern ej från onda dagar.

Lemminkäinen yttrar hvarken glädje eller sorg; han blott reder sqvättbord till båten. Emellertid utrustar Pohjolas värdinna ett fartyg för att dermed förfölja Wäinämöinen. Då det börjar nalkas, skapar Wäinämöinen ett stengrund, hvaremot Pohjas båt sönderkrossas. Louhi förvandlar sig till en örn, tager alla männer under sina vingar och flyger upp på masten af Wäinämöinens båt, hvilken dervid höll på att kullstjelpas. Derpå hugger hon tag i Sampo och bemödar sig att få den ifrån båten. Förgäfves söka Ilmarinen och Lemminkäinen med svärdet afböja hennes uppsåt. Wäinämöinen drager icke sitt svärd; med blotta styr-åran utdelar han så väldiga hugg, att männerna dimpa i hafvet och Louhi sjelf, efter att hafva förlorat alla sina fingrar, med undantag af ett lill-finger, lik en af pilen träffad fogel faller i båten. Med det qvarblifna lill-fingret lyckas det henne likväl att vräka Sampo i hafvet och få den i bitar. En del af Sampos stycken nedsjönk i hafsbottnen, — af dem fick Ahti sina skatter; en ringa del fördes af stormen till hafs-stranden, — deraf välmakt i Kalevala; men Pohjolas värdinna fick endast locket, —

Derför är i Pohja jemmer
Och ett brödlöst lif i Lappland.

Wäinämöinen hopsamlar de stycken af Sampo, som stormen drifvit till stranden, gifver dem åt Sampsa Pellervoinen och ber honom befröda marken. Sampsa utsår skiljaktiga fröslag, och nu uppväxa alla slags träd, med undantag af eken, som icke vill frodas. Men då den omsider fås att skjuta skott, höjer den sin krona ända upp till skyarna, hindrar dem i deras lopp och undanskymmer sol och måne med sina grenar. Man besluter att fälla eken; men det fanns ingen kämpe, som hade förmått nedhugga den. Slutligen uppsteg en qvarters-hög kämpe från hafvet och nedhögg "Guda-trädet." Derefter fulländas sådden och allt frodas förträffligt. Men Louhi, afundsjuk öfver den välmakt, som herrskade i Kalevala, hotar att tillintetgöra Wäinämöinens ädla verk. — Hon framföder sjukdomar och sänder dem att plåga Kalevalas folk; men Wäinämöinen förjagar dem till Kipuvuori. — Derefter trollar hon sol och måne in i Pohjolas hälleberg. Wäinämöinen och Ilmarinen uppstiga på det öfversta himlahvalfvet för att undersöka, hvad som kunde undamskymma solens och månens ljus. [Det som nu följer, tyckes, allt intill 27:de runan, ej höra till Kalevala.] Dit komne företaga de sig att slå upp eld. En jungfru uppe i molnet skall vagga gnistorna (till låga?), men genom hennes oaktsamhet faller en gnista på jorden. Bröderna begifva sig att uppsöka den; de träffa på vägen en qvinna, som säger sig vara den äldsta bland qvinnor. Hon berättar, att gnistan tillfogat stora olyckor på jorden och omsider genom förtrollning kommit i Aluejärvi, samt der blifvit uppslukad af en abborre, abborren af en sik, siken af en lax och laxen af en gädda. Wäinämöinen låter i hast tillreda en not, och dermed uppfångas gäddan; men då den blir klufven, kommer elden åter lös, anställer stora förödelser och skadar sjelfva Ilmarinen, som dock botar sig medelst en besvärjelse. — Emellertid fortfara sol och måne att vara osynliga. Wäinämöinen träder till Ilmarinens smidja och ber honom smida dem af silfver och guld. Ilmarinen lägger straxt hand vid verket, och då de äro färdiga, bära bröderna dem upp på fästet; men de sprida ej ljus. Nu besluter Wäinämöinen att begifva sig till Pohjola, för att få veta, hvart man bragt solen och månen. Han kommer bland Pohjas beväpnade hjeltar och frågar trotsigt, hvart sol och måne försvunnit. Man svarar, att de blifvit inneslutna i ett berg, och i all evighet icke skola komma derur. Wäinämöinen utmanar Pohjolas män till strid. Klingorna mätas; Wäinämöinens är en hårsmon längre. Honom tillkom således det första hugget. "Såsom rofsträngar skalar Wäinämöinen hufvuden af Pohjas söner." Derpå går han att befria sol och måne ur sitt fängelse, men slipper icke in i klippe-borgen. Han återvänder hem och her Ilmarinen smida sig sådana redskap, som bana vägen till berget. Medan Ilmarinen är sysselsatt dermed, kommer Louhi i skepnaden af en lärka till smidjan, sätter sig vid gluggen och frågar, hvad Ilmarinen smidde. "Halsring åt Pohjolas värdinna", var svaret. Bestört flyger Louhi hem, bringar sol och måne på fästet, flyger så i dufvo-skepnad till Ilmarinens smidja och ger honom den underrättelse, att sol och måne åter stigit på fästet. Ilmarinen bringar budskapet till Wäinämöinen, som välkomnar de länge saknade med följande helsning:

"Hell dig måne, att du lyser,
Att ditt anlete du visar,
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen,
Sköna sol, du steg ur klippan;
Såsom gyllne gök du uppsteg,
Höjde dig som silfver-dufva.
Så du må hvar morgon stiga
Äfven efter denna dagen,
Och hvar gång, då hit du kommer,
Må du ymnig helsa bringa,
Hopa håfvor uppå håfvor,
Föra lycka till vår metkrok,
Hemta fångst åt våra fingrar.

Vandra nu din väg med helsa,
Lägg din bana frisk till rygga,
Gör din båge skön och vacker,
Gå om aftonen till hvila."

Med denna herrliga solsång ändas Kalevala, om man med detta namn betecknar samtliga de sånger, som skildra det förhållande, hvari Kalevala och Pohjola stå till hvarandra. Detta förhållande är till det mesta fiendtligt, det är, om man så vill, en ljusets strid med mörkret. Väl skimrar öfver Pohjolas dunkla himmel ett ljus, som förherrligar de dystra föremålen i denna vederstyggliga nejd och stiftar försoning emellan Kalevalas söner och Pohjolas folk; men sedan detta ljus försvunnit, så är Pohjola ett hem blott för leda troll, afskyvärda nidingar, m.m. Louhi står i spetsen för detta vidriga slägte. Hon söker med trolldomens giftiga medel samka förderf öfver Kalevala. Wäinämöinen behöfver all sin vishet för att afvärja hennes stämplingar. Striden är länge oviss, men ändas dock slutligen med Wäinämöinens seger öfver Louhi, Kalevalas öfver Pohjola, ljusets öfver mörkret.

Man har varit af stridiga meningar, huru striden emellan Kalevala och Pohjola vore att betraktas; antingen såsom historisk, grundad på verkliga tilldragelser, eller såsom mythiskt-ethisk och, i detta fall, en strid emellan fiendtliga principer, representerade af Wäinämöinen å ena sidan och Louhi å den andra. — Den förra åsigten kan lika litet bevisas som vederläggas, och den sednare är så vida falsk, som den för mythen antager en ethisk grund. Ifrågavarande strid, som nästan uteslutande hvälfver sig kring Sampo, afser påtagligen yttre välstånd. Detta bevisar redan Sampos bildande af en svanfjäder, ett ullstrå, ett kornfrö och en sländas bitar. Några sångare tillägga ännu ko-mjölk. Häraf synes, att de ämnen, af hvilka Sampo bildades, äro tagna ifrån föremål, som för Finnarnes yttre välstånd voro af vigt och värde. Sedan Sampo var hopsmidd, säges den i dagens gryning hafva malat en lår att ätas hemma, en annan att säljas och en tredje att förvaras, och i 20:de runan förtäljes, att genom Sampos besittning tillvägabragtes plöjning, såning, all slags växt och en evinnerlig lycka. När Sampo blef söndersplittrad på Pohjolas haf, så förvandlades de stycken, hvilka nedsjönko i hafvet, till Ahti-gudens skatter, de åter, som af stormen drefvos till stranden, åstadkommo der en utomordentlig fruktbarhet. Deremot säges elände och ett brödlöst lif hafva drabbat Pohjola genom förlusten af Sampo. Louhi söker hämnas denna förlust, och hennes stämplingar gå öfverhufvud ut på att beröfva Kalevala dess genom Sampo vunna välmakt. Med få ord allt hvad runorna förtälja om Sampo, afser endast det yttre goda.

D:r Lönnrot har framkastat den gissning, att Sampo vore Bjarmernas Jumala-bild. Pohjola vore då Bjarmaland, och Guda-bildens dervaro skulle vållat rikedomen i detta sagans land. Denna hypothes har icke blifvit godkänd af den historiska kritiken, och mythen ger allsingen anledning till en sådan förmodan. Sampo är, enligt Finnarnes mythiska föreställning derom, ett magiskt medel — en talisman, och spelar i denna egenskap en vigtig role i den Finska Mythologien. Finnarne hade, allt intill Christendomens införande, i sin religiösa utveckling icke hunnit vida öfver Magiens ståndpunkt. Väl framskymtar i runorna här och der en skugglik Guda-gestalt, men Gudarnes makt öfver menniskan är så ringa erkänd, att de, i ställe för att anropas, vanligen endast besvärjas och begagnas af menniskan såsom medel för hennes enskilda önskningar och ändamål. Hon har ännu icke kommit till insigt af sitt beroende af något högre väsen. Således frambringar hon sjelf medlet för sin lycka och välgång. Visst ligger uti mythen om Sampo uttryckt, att menniskan icke omedelbart beherrskar naturen; — deri visar sig ett erkännande af något objectivt, men detta är ej uppfattadt såsom ett öfver menniskan upphöjdt väsen, utan som ett af henne sjelf frambragt yttre ting. Sampo är således ett foster af magisk cultur, men utgör tillika ett vigtigt moment i magiens utveckling till Gudalära. — En mera utvecklad framställning af ämnet hör icke till detta forum.

I de fem återstående Sånger skildras olikartade ämnen. I 28:de runan fångar Wäinämöinen en björn, och i den 29:de bildar han en ny kantele. Runorna 30-31 hafva till ämne en strid emellan Wäinämöinen och Joukahainen, som slutas på det sätt, att Joukahainen måste lofva sin enda syster till hustru åt Wäinämöinen. Men flickan "går hellre i hafvet" för att der vara "en syster åt siken", än hon blir den åldriges värn. I 32:dra runan skildras Frälsarens födelse och den gamle Wäinämöinens hädanfärd.

Denna runa utgör en del af ett större epos, som besjunger Frälsarens födelse och seger öfver den Finska Hedendomen. Detta epos förekommer utförligare, ehuru ej i sin helhet, uti 3:dje delen af Kanteletar.

Det var Öfversättarens ursprungliga afsigt, att i företalet äfven lemna en allmän öfversigt af den Finska Gudalärans natur; men emedan en sådan framställning, om den icke utgör ett torrt register, skulle leda till alltför stor vidlyftighet, så måste den af sådan anledning uteblifva. — Mången läsare hade kanske äfven önskat att här finna några anmärkningar angående de möjliga historiska förhållanden, som ligga till grund för Kalevala; men det är min oförgripeliga tanke, att mythen är en svag och oftast vilseledande stjerna för historien, och jag älskar för öfrigt icke att i mythen söka någon annan verklighet, än mythens egen.

Hvad nu sjelfva öfversättningen [Det torde kanske icke vara öfverflödigt att omnämna, det början af 1:sta runan, hela 5:te, 11:te, 15:de och 29:de samt en stor del af den 28:de redan tillförene blifvit af andra öfversatta, och med få förändringar af mig begagnade.] beträffar, så må den gälla för hvad den kan. Meningen har varit att på en gång göra den så trogen och så ledig, som möjligt. Der begge dessa syftemål ej kunnat vinnas, har ordagrannheten blifvit åsidosatt, så framt ingen särskild vigt legat i det enskildta uttrycket. Sådana skildringar, som i svensk drägt hade kunnat såra anständigheten alltför mycket, hafva blifvit mildrade, och början af 25:te runan, som till sin natur är sådan, att den icke kan modifieras, är alldeles utjemnad. Af samma anledning saknas i öfversättningen den i 13:de runan några gånger förekommande versen: "molempihin reisihihin." Likväl bör anmärkas, att den Finska sånggudinnan öfverhufvud är ytterst kysk och sedesam. — Åtskilliga parallela verser hafva, i brist på synonymer i Svenskan, blifvit åsidosatta. Någon gång har öfversättaren äfven varit nödsakad att för andemeningens skull utbyta en föreställning emot en helt annan. Så t.ex. har ordet gås, der det i originalet begagnas såsom ett berömmande epithet för flickor, blifvit öfversatt med dufva. Ytterst sparsamt äro varianter (Varianterna äro i öfvers. utmärkta med *, och [ ] betecknar sådana verser, som ej stå i sitt rätta sammanhang.) begagnade, och bland dem finnes blott en enda, som ej är af D:r Lönnrot angifven. Men att uppräkna de smärre afvikelserna ifrån originalet, skulle leda till det oändliga. De äro ett malum necessarium vid hvarje öfversättning, och om de i större mängd skulle anträffas här, än i åtskilliga andra versioner, så bör det äfven tagas i betraktande, att Finska och Svenska språken äro himmelsvidt skilda från hvarandra. Ty för att ej tala om den olikhet, som är en följd af begge folkslagens ursprungligt olika föreställningssätt, så har Svenskan redan för mycket utbildat sig inom reflexionens område, för att ega ett naturspråks musikaliska harmoni. Reflexionen har det med sig, att den förvandlar språket till ett aggregat af termer och utmönstrar allt, hvad den ej kan fylla med sin egen injections-massa. Hvad angår det förståndet, huru vinden susar och lärkan sjunger och bäcken sorlar? Det är allt oförnuftigt; deri ligger alls ingen tanke. Men just sådant angår natur-poësien, och hvad mera är: den låter ur den ringaste småsak, ur en "gärdsgårdsstör", en "vidja", en "vatten-ruska" ljuda en ton, som för tillfället förherrligar dessa och dylika hvardagsföremål. Sådant förmå ej våra moderna språk. Äfven för det musikaliska i alliterationen har vår tid ingen smak, och i Kalevala finnas likväl otaliga verser, hvilkas skönhet blott beror på alliterationen. — Vi hafva härigenom velat antyda, att många brister i vår öfversättning ligga i sjelfva sakens natur. Ännu flere äro troligen af öfversättaren sjelf förvållade. Men vi hoppas dock, att läsaren, af kärlek till den Finska sångmön, gerna öfverser det bristfälliga i öfversättningen.

Helsingfors den 9 Junii 1841.

M. A. Castrén

Första Runan.

Nu mig göres lust i hågen,
I mitt hufvud bor en tanke,
Lust jag har att börja runor,
Laga mig till reds att sjunga.
Du min vän, min gode broder,
Ädle språk-kamrat, ej ofta
Händer, att vi här förenas,
Börja samtal med hvarandra,
Har i dessa öde-trakter,
Dessa sorgsna nordanländer.
Lägg då hand i hand och foga
Haka i den andra haken,
För att sjunga goda qväden,
Fram de bästa sånger lägga,
Att de ädle dem må höra,
Sångens vänner dem förnimma
Bland den ungdom, nu här uppgår,
Bland den skara, som här växer —
Dessa ord som gåfva fångna,
Dessa ljufva sånger, tagna
Från den gamle Wäinös bälte,
Under Ilmarinens ässja,
Ned från Kaukomielis svärdsudd,
Joukahainens båges bane,
Från det innersta af Pohja
Och från Kalevalas moar.

Dessa sjöng min fader fordom,
Då till yxan skaft han täljde,
Dessa lärde mig min moder,
Qvad för mig min fostrarinna,
Under det hon vred sin slända.
Bringade sin ten i rullning.

Ännu andra ord det finnes,
Dem jag fångat, dem jag lärt mig,
Plockat upp vid vägens sidor,
Dem jag brutit har från ljungen,
Rifvit lös från skogens ruskor,
Från de späda skotten dragit,
Under det jag gick att valla,
Gick som barn att vakta hjorden,
På de honungsrika tufvor,
Uppå fältets gyllne kullar,
Efter Muurikki den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.

Hundra ord jag hemtat dädan,
Tusen ämnen för att sjunga;
Sångerna uti ett nystan,
I en bundt jag sammanhvälfde,
Lade nystanet på kälken,
Bundten i min lilla släde.
Länge har min sång i kölden,
Länge i det dolda varit;
Nu jag sången vill ur kylan,
Visorna ur kölden hemta
Hit till hörnet af vår jernbänk,
Andan af den fasta plankan,
Under dessa sköna sparrar,
Denna vidtberömda takås,
Lossande mitt nystans ända,
Knuten lösande af bundten.

Så en vacker sång jag sjunger,
Låter väl en herrlig ljuda,
Sen jag rågens kärna njutit
Och med kornet mig förfriskat.
Om ej öl förhanden finnes,
Om ej spisöl mer är öfrigt,
Sjunger jag med torra läppar,
Drillar vid en droppe vatten,
Att den sköna qvällen ända,
Aftonskymningen förjaga,
Kanske nästa morgon möta,
Nästa gryning än förljufva.

——

Så jag hörde fordom sägas,
Så man sången förr begynte:
En i sender kommer natten,
En i sender ljusnar dagen,
Ensam föddes Wäinämöinen,
Den evärdelige sångarn.

Kave Ukko, Nordens herre,
Gamle trygge Wäinämöinen
Låg uti sin moders sköte,
Dvaldes der i tretti somrar
Och i vintrar lika många.
Tyckte tiden långsamt skrida.
Kände ledsnad vid sin lefnad,
När han ej fick månen skåda
Och ej solens ljus betrakta.

Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Lös o Måne, Sol befria,
Och du Karlavagn ledsaga
Mannen från ej kända dörrar,
Genom obekanta leder,
Ifrån dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar.
Hjelpen mig att månen skåda
Och att solens ljus betrakta,
Lära karlavagnen känna,
Glädja mig af fria luften."

När ej Månen honom löser,
Honom Solen ej befriar,
Sjelf han för sig ledet öppnar
Med det ej benämnda fingret,
Sparkar upp den röda porten
Med en tå på venstra foten,
Går på händerna till tröskeln,
Fram till farstu-dörrn på knäna
Och på fötterna till gården.
Kom så ut att månen skåda
Och att solens ljus betrakta,
Lära karlavagnen känna,
Glädja sig af fria luften.

Wäinämöinen föds om natten,
Går i smidjan andra dagen.
Smider hamrande med släggan,
Städet klingar under slagen;
Smider sig en halmlik fåle,
Häst, söm liknar ärtens stängel.

Stryker hästen längsmed ryggen,
Klappar fålen uppå hullet:
"Dugde att på ryggen sitta,
Gunga på det mjuka hullet."
Sjelf han sätter sig på ryggen,
Gränsle sig på hästen kastar,
Rider, så att marken dånar,
Och tillryggalägger vägen
På sin häst, som halmen liknar,
På den ärtskaftlika fålen.

Red i Wäinö-gårdens lunder,
Uppå Kalevalas moar,
Hästen sprang, det led med färden,
Hemmet blef och vägen aftog.
Red så ut på hafvets yta,
På den vida, öppna fjärden.
Icke vätas hingstens hofvar,
Hästens leder fuktas icke.

Var en Lapp med skefva ögon,
Som af gammalt ilska hyste,
Närde agg från fordna dagar
Mot den gamle Wäinämöinen.
Fogade en eldsnabb båge,
Bildade ett ståtligt vapen.
Utaf jern han bågen smider
Och dess rygg af koppar gjuter.
Dem med guld han sedan pryder,
Smyckar omsorgsfullt med silfver;
Får så bågen färdig bildad,
Snabba vapnet sammanfogadt.
Skön var bågen till att skåda
Och dess värde icke ringa.
Der en häst stod bak på ryggen,
Längsmed stocken sprang en fåle,
[Kapo hvilade på bågen]
och vid trissan låg en hare.

Täljer nu en skock af pilar,
Fjädrade på trenne sidor.
Hvarje pil, han färdig täljer,
Blir af sönerna befjädrad
Med små fjädrar utaf svalan
Och med sparfvens lätta vingar.

Hvarmed härdas dessa pilar,
Hvarmed härdas och bestrykas?
Med en ormslås svarta vätskor,
Skarpa ettern af en huggorm.

Hvadan fick han fjäder-snören,
Hvadan strängen till sin båge?
Der han fick sig fjäder-snören,
Der han fick en sträng till bågen:
Ifrån hår af Hiisi-hästen,
Ifrån Lempo-fålens klädnad.

Sedan pilarna man svarfvat
Och med fjädrar dem omgifvit,
Han till fots sin väg beträder,
Vandrar stigande med snabbhet:
Goda bågen under armen,
Kogret pil-uppfyldt på ryggen;
Går till fallet af eld-forssen,
Till den helga flodens hvirfvel.

Spejar morgon, spejar afton,
Spejar hela middagstiden,
Om ej Wäinämöinen komme,
Om ej vattnets vän anlände.

När en dag det åter hände,
Fogade sig någon morgon
Att sin blick han hof mot vester,
Vände hufvudet åt solen,
Såg han gamle Wäinämöinen
På det blåa hafvets yta.

Fattade i eldsnabb båge,
Tog sitt allra skönsta vapen,
Spände så det snabba vapnet,
Drog den starka koppar-bågen
Upp emot det venstra knäet,
Höll i bögeln högra foten.
Grep en pil utur sitt koger,
Fjädrad pil ur djurskinnshölstret;
Tog den rakaste bland pilar,
Valde ut det bästa skaftet.

Skyndsamt nu han bågen spänner,
Vänder den i sina händer;
För till örat eldig båge,
Vid sin högra hand den ställer
För att döda Wäinämöinen,
Vattnets vän om lifvet bringa.

Modren nekar, hustrun nekar,
Tvenne menskor honom neka,
Neka tre naturens döttrar
Att ej Wäinämöinen skjuta:
"Ej du skjute Wäinämöinen,
Son är Wäinö till din faster."

Sköt ändock, han lydde icke,
Tog till orda sjelf och sade.
"Allt som handen riktar högre,
I den mon må pilen sänkas;
Allt som handen riktar lägre,
I den mon må pilen höjas."

Sköt så af den första pilen,
Allt för högt den pilen flydde,
öfver hufvudet till himlen;
Himlen hade nära brustit,
Luftens bågar sprungit sönder.

Sköt så af den andra pilen,
Allt för lågt den pilen flydde,
For i låga moder-jorden;
Den till Manala vill sjunka
Och dess åsar nästan brista.

Sköt så af den tredje pilen,
Och den tredje pilen träffar
Uti blåa elgens mjälte
Under gamle Wäinämöinen.
Pilen for igenom köttet
Uppå hästens venstra skuldra.

Nu den gamle Wäinämöinen
Kom med händerna i vattnet,
Föll med fingrarna i böljan
Damp med näfvarna i svallet,
Sjönk ifrån den blåa elgen,
Från den ärtskaftlika hästen.

Lappen med de skefva ögon
Sjelf till orda tog och sade:
"Ej du gamle Wäinämöinen
Skall uti din lefnad mera,
Ej så länge tiden varar,
Klara månen ännu lyser,
Wäinö-gårdens fält beträda,
Kalevalas moar trampa."

Gamle trygge Wäinämöinen
Sen omkring i sex år vräkes,
Hit och dit sju somrar drifves,
Irrar af och an i åtta
Uppå hafvets stora yta,
På den vida, öppna fjärden.
Under honom flyter vattnet,
Ofvan hvälfves blåa himlen.

Här nu mannen täljer hafven,
Hjelten böljorna begrundar;
Hvar han höjer upp sitt hufvud,
Der med ord han holmar skapar;
Hvar han råkar vända handen,
Der han reder till en udde;
Hvarest foten möter bottnet,
Gräfver han för fisken gropar;
Hvarest land till land sig närmar,
Signar han för notvarp ställen;
Hvar han stadnar uppå fjärden,
Låter han små klippor födas,
Dolda grund i vattnet växa,
Emot hvilka skeppen styras,
Köpmännen sitt lif förlora.

Kom en örn från Turja-landet.
Fogel sig från Lappland sänkte,
Flyger ömsom, ömsom stadnar;
Flög i öster, flög i vester,
Flög så långt sydvest sig sträcker
Och till nordens sista gränser.
Söker för sitt bo ett ställe,
Plats, hvarest hon vistas kunde.

Nu den gamle Wäinämöinen
Höjde upp sitt knä ur hafvet,
Att en hörik tufva vara,
Stråbevuxen, vissnad torfve.

Örnen ifrån Turja-landet
Fann nu plats att bo sig bygga,
Märkte tufvan uti hafvet,
Uppå böljan blåa strimman.
Flyger ömsom, ömsom stadnar,
Sänker sig på knäets ända,
Utaf höet bo sig fogar,
Flätar af det torra gräset;
Lägger så sex ägg i boet,
Gyllne voro de sex äggen,
Men ett sjunde var ett jern-ägg.

Ligger sedan uppå äggen,
Knäets ända örnen värmer.
Deraf gamle Wäinämöinen
Kände hetta uti knäet,
Röjde att hans leder värmdes.
Plötsligt rörde han på knäna,
Skakade om sina leder,
Äggen rullade i vattnet,
Skramlade emot ett stengrund,
Äggen splittrades i stycken,
Örnen höjde sig i luften.

Derpå gamle Wäinämöinen
Några ord allenast sade:
"Nedra delen utaf ägget
Till den låga jord må varda,
öfra delen utaf ägget
Må till höga himlen bytas.
Hvad som hvitt i ägget finnes,
Må som sol på fästet lysa,
Men det gula uti ägget
Må som måne mörkret skingra.
Äggets andra smärre stycken
Bytas må till himlens stjernor."

Andra Runan.

Ändock nalkas onda dagar,
Ofärd hotar Wäinämöinen.
Som en stubbe utaf furu,
Längsmed öar, dem han skapat,
Holmar, hvilka sjelf han frambragt
Ruskan är till men i vattnet,
Fattig man för rik i vägen.

Der nu gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ve mig arme, olycksfulle,
Af elände undertryckte!
Hurudant är nu mitt läge,
Hvart är jag, en hjelte, kommen?
Att i år och dar kringdrifvas,
Irra under öppna himlen,
Kastas af och an af stormen,
Hit och dit af böljor vrakas
Uppå dessa vida vattnen,
Uppå hafvets breda böljor.

Icke vet jag, olycksfulle,
Uti dessa onda dagar,
Dessa mödofulla tider,
Invid lifvets gräns, som flyktar,
Om min stuga jag i vinden,
Eller uti vattnet timrar;
Gör min stuga jag i vinden,
Intet stöd i vinden finnes;
Om jag den i vattnet timrar
Vattnet bortför, hvad jag timrat."

Blåste från sydvest en stormvind,
Böljorna från vester drefvos,
Förde gamle Wäinämöinen
Bort till Pohjola, det mörka,
Till den ort, som männer slukar,
Hjeltar uti vågen dränker.
Der nu gråter Wäinämöinen,
Gråter och sig högljudt jemrar,
Hundra sår han har i sidan,
Tusen hugg af vinden gifna.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Ve att ifrån egna nejder
Bort jag samm beklagansvärde
Och kom hit till andra länder.
Onda äro dessa trakter,
Inga vägar af mig kända,
Här mig rifva alla träden,
Alla barrträdsruskor såra,
Alla qvistar slå mig arme,
Mot mig rasar allt det värsta
Uti dessa usla nejder,
Dessa arma nordanländer.

Icke kan jag finna vägen,
Vet, som främling, ej af kosan
Att till hemmet återvända,
Komma till bekanta nejder.
Vägen leder ut åt skogen,
Onkelvoinen för mig vilse.
Teppo, du om vägen råder,
Kom att kosan åt mig visa,
Att med stakar vägen teckna,
Märken skära uti träden,
Att i skogar mannen hittar,
Hjelten sig ur öknen letar,
När han om till hemmet vänder,
Sig beger till egna nejder."

Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Vaknade en morgon tidigt
Och i dagens gryning uppsteg.
Eldar i en hast sin stuga,
Samlar kolen uppå härden
Städar så sin lilla stuga,
Sopar golfvets tiljor rena,
Torkar med sin lilla risqvast
Af löfrika qvistar fogad.
Soporna hon sedan öser
I en ask af koppar gjuten,
Bär dem ut igenom dörren,
För på åkern öfver gården.
Stadnar plötsligt för att lyssna,
För att lyssna, för att höra,
På det längst belägna fältet,
På den mest aflägsna åkern;
Hör ett gråtande på hafvet,
Jern rande tvärsöfver floden:
"Barna-gråt är icke gråten,
Jemmern ej en qvinnas jemmer;
Gråten är en skäggig hjeltes,
Jemmern af Uvantolainen."

Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Sköt sin farkost ut på vattnet,
Trebördsbåten uppå böljan.
Ror så hän till Wäinämöinen,
Fram till hjelten, som sig jemrar.

Der nu gråter Wäinämöinen,
Jemrar sig Uvantolainen,
Munnen röres, skägget darrar,
Men ej vrida sig hans läppar,
Icke skiljas åt hans tänder.

Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma,
Gör på mannens gråt en ände,
Hjelten ifrån jemmern frälsar;
Ställer honom uti styret,
Sjelf vid årorna sig sätter.
Så till Pohjola hon rodde,
Framför Pohja-gårdens portar.
Låter mannen äta, dricka,
Frälsar honom ifrån döden;
Sedan tager hon till orda,
Talar och af hjelten spörjer:
"Hvarför gråter du o Wäinö,
Jemrar dig Uvantolainen?"

Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Ledsnaden mig här betager,
Ingen ro den åt mig lemnar,
Då jag främling är i landet,
Okänd man ibland ej kända.
Derför all min tid jag gråter,
Sörjer genom hela lifvet,
Att jag samm från egna länder,
Mig begaf från kända nejder
Hit till obekanta dörrar,
Portar, dem jag icke känner."

Louhi Pohjolas värdinna
Tog till orda nu och sade:
"Ej du gråte Wäinämöinen,
Jemre dig Uvantolainen.
Här för dig är godt att lefva,
Att ditt hela lif tillbringa,
Uti Pohja-söners gårdar,
På de ljufva boningsställen,
Äta kött, som för dig sättes,
Dricka öl ur fulla stopet."

Nu den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Borta båtar maten ringa,
Om man äfven väl undfägnas.
Mannen i sitt land är bättre,
Högre är hans värde hemma.
O du Skapare förunna,
Att till eget land jag kommer;
Bättre är i egna länder
Dricka vatten ur en rifva,
Än att uti andra länder
Tömma öl ur fulla stopet."

Louhi Pohjolas värdinna
Yttrade ett ord och sade:
"Nå hvad skulle du mig gifva,
Om jag dig till hemmet bragte,
Bort till egna åkergrenar,
Spånorna på egen backe?"

Sade gamle Wäinämöinen:
"Hvad vill du af mig begära,
Om du bringar mig till nejder,
Der min hembygds gökar gala,
Hvarest egen tupp jag hörer,
Der min egen stuga eldas?"

Sade Pohja-gårds värdinnan:
"O du vise Wäinämöinen!.
Kan åt mig du Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå,
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken;
Med en mö jag lönar mödan,
Arbetet med fager flicka,
Bringar äfven dig till nejder,
Der din hembygds gökar gala,
Hvarest egen tupp du hörer,
Der din egen stuga eldas."

Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Sjelf jag ej förstår att smida,
Kan ej sira granna locket,
Men en smed i hemmet finnes,
Hamrare med fyndigt sinne,
Hvilken äfven smidt på himmel,
Som på luftens lock har hamrat;
Hvarken synas spår af hammarn,
Eller märken efter tänger."

Sade Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma:
"Den som Sampo åt mig smidde,
Kunde granna locket, sira,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå,
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken,
Finge jungfrun för sin möda,
För sitt arbet' fagra flickan."

Nu den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Om du mig till hemmet bringar,
Ger jag smeden Ilmarinen,
Som det goda Sampo smider,
Sirar ut det granna locket,
Jungfrurs sinnen äfven blidkar,
Tennbriskprydda flickor eldar."

Derpå Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma
Satte hingsten till att springa,
Hvita manen till att röras.
Gamle, trygge Wäinämöinen
Sjelf sig uti släden sätter,
Höjer sig i granna korgen,
Åker bort med gny och buller
Ifrån Pohjola det mörka,
Från det mulna Sariola.

Tredje Runan.

Det var Pohjas mö den sköna,
Landets ära, vattnets prydnad,
Klädde sig i röda strumpor,
Lade granna skor på foten,
Prydde sig med allt det bästa,
Tog det vackraste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen;
Satte sig på luftens loka,
Strålande på himla-bågen,
I den allra rensta drägten,
I en lysande beklädnad.

Gamle trygge Wäinämöinen
Färdas fram med gny och buller
Ifrån Pohjola det mörka,
Från det mulna Sariola;
Kastade sin blick mot himlen,
Båge skön på fästet lyste,
Fager jungfru uppå hågen,
Vid dess rand en vacker flicka.
Der sin väf af guld hon väfde,
Vårdade om silfver-tyget
Med en gyllne väf-skottspole,
Med en väfvar-sked af silfver,
Förde skeden fram och åter,
Skaften lät hon höjas, sänkas.

Gamle trygge Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned i granna korgen!"

Flickan svarar honom fyndigt:
"Då jag man dig skulle kalla,
Skulle dig för hjelte hålla,
Om du taglet klyfva kunde
Med en knif, som udd ej äger,
Och i saknad är af spetsen;
Om ett ägg i knut du sloge,
Utan att man knuten märker."

Gamle trygge Wäinämöinen
Skar i tvenne delar taglet
Med en knif, som udd ej ägde,
Och i saknad var af spetsen;
Slog jemväl en knut på ägget,
Utan att man knuten märkte.

Sade gamle Wäinämöinen:
"Se nu har jag taglet klufvit
Med en knif, som udd ej äger,
Och i saknad är af spetsen;
Har en knut på ägget slagit,
Utan att man knuten märker.
Kom, o flicka, i min släde,
Sänk dig ned i granna korgen!"

Flickan svarar honom fyndigt,
Yttrande med dessa orden:
"I din släde jag ej kommer,
Förrän liten båt du timrar,
Gör den af min sländas bitar,
Fogar hop af tenens stycken;
Yxen får ej träffa stenen,
Ej dess blad mot klippan klinga."

Derpå gamle Wäinämöinen
Reser upp sig ifrån släden;
Bitar så af sländan tager,
Samlar tenens sneda stycken,
Börjar timra båt på berget,
Hugga på den hårda hällen.
Hugger en dag, hugger tvenne,
Hugger än på tredje dagen;
Yxen träffar icke stenen,
Ej dess blad mot klippan klingar.
Hände sig den tredje dagen,
Att på knappen Piru rörde,
Lempo ryckte uppå bettet,
Hiisi skakade på skaftet;
Yxen träffade nu stenen,
Bladet klingade mot klippan.
Yxen så från stenen slintar,
Återstudsar ifrån klippan,
Träffar knät på arme mannen,
Tån på gamle Wäinämöinen.
Lempo den vid köttet fogar,
Hiisi styr den till hans ådror,
Yxens egg i köttet biter
Och dess skaft af bloden slukar;
Bettet äter råa köttet,
Skaftet varma bloden slukar.
Nu i strömmar bloden rinner,
Brusar fram i strida forssar.

Gamle trygge Wäinämöinen,
Den evärdelige vise,
Hvilken alla ord besitter,
Äger icke ord mot sådant.
Sjelf han tar sig för att trolla,
Sjelf han börjar att besvärja;
Läser ursprungsord grundenligt,
Enligt ämnet vishetsrunor.
Några ord han dock ej minnes,
Stora ord, som bloden hämma,
Hvaraf bom han kunnat bilda
Och ett stadigt lås bereda
För de ställen, jernet skurit,
Och den blåa munnen bitit,
Till att dämma blodens flöde,
Hämma den i strida loppet.

Nu i strömmar bloden rinner,
Brusar fram i strida forssar
Ifrån knät på trygge mannen.
Ifrån tån på Wäinämöinen.
Icke fanns en flod, så ymnig,
Allraminst bland bäckar någon,
Hvilken ej blef öfversvämmad
Af det alltför stora flödet;
Icke fanns en sådan kulle,
Ej en sådan kulles hympel,
Icke af den höjd en bergstopp,
Att den ej blef öfversvämmad
Ifrån knät på helga mannen,
Ifrån tån på Wäinämöinen.

Svårare nu kännes smärtan,
Börjar blifva mer besvärlig,
Mera plågsam att fördraga,
Gamle trygge Wäinämöinen
Stack sin fåle uti redet,
Bruna trafvaren för släden,
Sjelf i den sig höjde sedan,
Satte sig i granna korgen.

Slog sin snabba häst med spöet,
Smälde till med perle-snerten.
Hingsten sprang, det led med färden,
Släden skrann och vägen aftog.

Åker längsmed öppna vägen
Till den nedersta bland gårdar,
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Frågar efter kunnig trollkarl:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"

Var ett litet barn i stugan,
Satt ett di-barn uppå golfvet.
Barnet svarade ur stugan,
Di-barnet från golfvet talte:
"Icke finns i denna gården,
Den som känner hjeltens plåga,
Hvilken jernets verk beskådar,
Som på trädets spår kan blåsa.
Der i andra gården finnes,
Kör din häst till andra gården."

Gamle trygge Wäinämöinen
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Längsmed vägen, som var öfverst,
Till den öfversta bland gårdar;
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Frågar så inunder gluggen:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"

Låg en gumma under täcket,
Pladdrerska vid hällens ända,
Gammal gumma med tre tänder,
Förr värdinna uti gården;
Gumman sig till gluggen närmar,
Yttrar så ett ord ock säger:
"Icke finns i denna gården
Den som känner mannens plåga,
Som förmår hans smärtor stilla,
Hvilken dämmer åder-forssen,
Kan det starka blod-regn hindra,
Hämma blodens strida flöde;
Der i andra gården finnes,
Kör din häst till andra gården."

Gamle trygge Wäinämöinen
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Längsmed vägen, som var ytterst,
Till den yttersta bland gårdar;
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Talar så vid skärmtaks stolpen:
"Monn' i denna gården finnes
Den som jernets verk beskådar,
Som kan denna flod fördämma,
Hämma blodens strida flöde?"

Uppå ugnen bor en gubbe,
Gråskäggsman inunder åsen,
Gubben ryter ofvan ugnen,
Gråskägget på muren ropar:
"Större floden har man hämmat,
Dämmt i loppet mera strida,
Öfvervunnit större hinder,
Mäktigare ting besegrat
Blott med trenne ord af Skaparn,
Med de helga ursprungsorden;
Floder dämmt och sjöars utlopp,
Strida forssars svall betvingat,
Fjärdar har man skilt från fjärdar
Och med näs man näs förenat."

Fjerde Runan.

Derpå gamle Wäinämöinen
Sjelf ifrån sin släde stiger;
Ohjelpt stiger han ur släden,
Reser sig med egna krafter.
Sedan träder han i stugan,
Under taket sig begifver.

Här ett silfver-stop man bringar,
Hemtar fram en gyllne kanna.
Kannan är dock alltför ringa,
Rymmer ej den minsta delen
Utaf bloden från den gamle,
Ädle guden Wäinämöinen.

Gubben ryter ofvan ugnen,
Gråskägget på muren ropar:
"Hvem kan du bland männer vara,
Hvilken utur hjeltars skara,
När af blod sju fulla båtar,
Hela åtta stora såar
Från ditt knä, du arme, flutit
Och på golfvet runnit neder.
Andra ord jag skulle minnas,
Stora ord, som bloden hämma,
Men jag minnes icke början,
Vet ej, hvarest jernet föddes."

Nu den gamle Wäinämöinen
Yttrade ett ord och sade:
"Sjelf jag känner jernets ursprung
Tror mig veta stålets början;
Äldst bland bröderna är vattnet,
Jernet är den yngsta brodren
Ock i ordning mellerst elden.

Elden börjar sanslöst rasa
Lågan oförväget fördas,
Upp sig öfvermodigt svingar,
Växer till och blir förfärlig,
Bränner kärr och bränner länder,
Många kärr och många länder,
Det der stora torko-året,
Sommaren, då allt förbrändes
Och ej elden släckas kunde.
Jernet lyckas dock sig gömma,
Gömma sig och finna tillflykt."

Gubben ryter ofvan ugnen,
Yttrar der ett ord och säger:
"Hvarest gömde sig då jernet,
Gömde sig och fann en tillflykt
På det stora torko-året,
Sommaren då allt förbrändes?"

Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Se, der gömde sig då jernet,
Gömde sig och fann en tillflykt;
Vid det långa molnets ända,
I den släta ekens krona,
Uti unga jungfru barmen
Hos en än ej fullväxt flicka.

Fyra mör i molnet funnos,
Trenne jungfrur, sköna brudar,
Jungfrur tre med bröst, som svällde,
Och med spenar, hvilka värkte.

Mjölken gjöto de på marken,
Tömde ut de fyllda brösten;
Svart kom mjölken från den ena,
Hvit den flöt ifrån den andra,
Röd den tredjes var som elden.

Af den svarta jungfru-mjölken
Alstrades det mjuka jernet,
Af den hvita jungfru-mjölken
Har man fött det spröda jernet,
Och utaf eldröda mjölken
Har man åter stålet bildat.

Derpå jernet sig fördolde,
Dolde sig ett år och tvenne
Uti sanka mossans källa,
I en åder uti gungflyn,
Uppå kärrets längsta sträckning,
På det vilda fjällets hjessa,
Hvarest svanor äggen lägga,
Gässen kläcka sina ungar.

Vargen spräng längsefter kärret,
Björnen ilade på heden,
Vargen lyftar mull från kärret,
Björnen sparkar jern ur heden.

Guden råkar gå på vägen,
Märker då det svarta gruset,
Der som vargen lyftat foten,
Björnen sina hälar fästat,
Yttrar så ett ord och säger:
'Ve dig jern, beklagansvärda,
Hvad du är i uselt läge,
I en låg och ömklig boning,
Under vargens ben på mossan,
Städse under björnens fotspår!'

Men allt efter denna dagen
Vaskas jernet upp från mossan,
Ifrån jordens smuts befrias,
Ryckes upp ifrån det blöta."

Gubben ryter ofvan ugnen,
Yttrande med dessa orden:
"Deraf alltså föddes jernet,
Deraf alstrades då stålet."

Gamle trygge Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Deraf än ej jernet föddes,
Nej deraf alldeles icke;
Ej det arma jernet födes
Utan vilda eldens tillhjelp,
Icke heller blir det härdadt,
Utan att i vattnet vätas.

Bragtes uti smedens smidja,
Ned i Ilmarinens ässja.
Sade smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn:
'Om jag dig i elden bringar,
Drifver ned uti min ässja,
Alltför öfvermodig blir du,
Växer till och blir förfärlig,
Hugger väl ännu din broder,
Sårar barn af egen moder'.

Eden svor nu arma jernet,
Jernet svor den svåra eden
Uti ässjan, uppå städet,
Under slagen utaf hammarn:
'Finns ju träd för mig att äta,
Stenens hjerta till att bita,
Att jag ej min broder hugger,
Sårar barn af egen moder'.

Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn
Bringar jernet ned i lågan,
Drifver det uti sin ässja.
Först uppmjukade han jernet,
Härdade det sen i vatten.
Pröfvar vattnet med sin tunga;
Mycket gerna smeden smakar
Vättskorna, der stålet bildas,
Vattnet, hvari jernet härdas.
Sade smeden Ilmarinen;
'Ej är detta vatten tjenligt,
Att deri jag bildar stålet,
Att jag jernet der bereder.
Mehiläinen, du vår fogel,
Flyg nu hän med lätta vingar
öfver hela nio hafven
Och det tionde till hälften,
Ila öfver fält och mossor,
Flyg på snedden öfver hafven;
Bringa honung med din vinge,
Honung med din tunga hemta,
Tag ifrån sju gräs-stråns spetsar,
Skaffa från sex blomster-toppar
Till det stål, som här beredes,
Jernet, som jag nu tillverkar'.

Herhiläinen, Hiisis fogel
Lyssnar noga och betraktar,
Under takets list beskådar,
Tittar fram i skygd af näfret,
Medan smeden jern bereder,
Ilmarinen stål tillverkar.

Bar så ormens skarpa etter,
Bragte maskens svarta vätskor
Och de ting, som ödlan ögnat,
Äfven hemligt gift af grodan,
Till det stål som nu bereddes,
Jernet, som af smeden smiddes.
Dervid smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn
Trodde, att hon bringat honung,
Hemtat af de söta safter,
Yttrar så ett ord och säger:
'Se det här är godt och tjenligt,
Att deri jag bildar stålet,
Att jag jernet den bereder'.

Gick en liten tid till ända,
Ganska ringa tid var liden;
Se då vredgas arma jernet,
Jernet vredgas och förargas,
Bryter eden som det svurit,
Äter som en hund sin ära:
Hugger i sin egen broder,
Sårar barn af samma moder.
Jernet studsade i köttet,
Tog i knät på arme mannen,
Fick så bloden till att flyta,
Till att flyta, till att frusta."

Gubben ryter ofvan ugnen,
Skägget sjunger, hufvet skakas:
"Nu jag jernets ursprung känner,
Känner ock dess värsta öden.
Ve dig jern, beklagansvärda,
Stackars jern, du usla smidslagg!
Monn' till stor du ren hann fostras,
Växte alltför stor och väldig,
När mot din natur du brutit
Och din slägt med munnen fattat.

Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
Icke var du alltför vacker
Och ej heller mycket smärtsam,
När du såsom mjölk låg stilla,
När ännu du, flöt som sötmjölk
Uti unga jungfru-bröstet,
Hos en icke fullväxt flicka,
Vid det långa molnets ända,
I den släta ekens krona.

Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
När du hvilade som vätska,
Stod ännu som vatten stilla
Uti sanka mossans källa,
I en åder uti gungflyn,
Uppå kärrets längsta sträckning,
På det vilda fjällets hjessa.

Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
När du vaskades från mossan.
Rycktes upp ifrån det blöta,
Blef från jordens smuts befriad,
Renad ifrån lerans blandning,
Utan att ens handen vättes,
Utan att en tå blef fuktad.

Icke var du stor den tiden,
Icke stor och icke liten,
När du såsom smidslagg fräste
Och din ed, du usla, gjorde,
Uti ässjan, uppå städet,
Under slagen utaf hammarn.

Sedan blef du ond i sinnet,
Blef förderfvad af din plåga,
Bröt den ed, som du besvurit,
Åt som hunden, upp din ära.

Hvem har bedt till onda verket,
Hvem har rådt till usla bragden?
Monn' din fader, eller moder,
Monn' den äldsta ibland bröder,
Den bland dina systrar yngsta
Eller andra höga fränder?
Ej din fader, ej din moder,
Ej den äldsta ibland bröder,
Ej den yngsta ibland systrar.
Icke andra höga fränder,
Sjelf du gjorde onda verket,
Kalmas bragd du sjelf förrättat.

Kom att se den bragd, du öfvat,
Att ditt onda verk förbättra,
Förrän jag åt modren säger,
Yppar allt inför den gamla.
Mer får modren då att göra,
Större blir den gamlas möda,
När det onda sonen öfvar,
När sig barnet illa uppför.

Hvem bland männerna är skicklig,
Hvilken ibland hjeltar vuxen
Att på bloden sluta munnen,
Att dess strida flöde hämma?

Skulle man i mig ej finnas,
Ej i Ukkos son en hjelte,
Till att detta flöde hejda,
Till att dämma åder-forssen,
Så har Lempo feta händer,
Onde mannen tjocka fingrar
Till att hämma detta flöde,
Hindra bloden från att forssa.
Foga nu det feta fingret,
Tryck din tjocka tummes ända
Till en bom i grymma hålet,
Tili en lapp för stygga porten.

Stadna blod, hör upp att flyta,
Hejda dig i snabba farten,
Stå orörlig såsom väggen,
Som en gärdsgård, på ditt ställe,
Såsom svärdet står i hafvet
Och på mossig tufva starren,
Hällen uppå åker-renen,
Furu-trädet uti skogen.

Men om sinnet dig vill bjuda
Att med största snabbhet röras,
Må du röras uti köttet,
Kroppens ben igenomströmma.
Bättre är för dig derinne,
Skönare för dig att löpa
Under hullet, inom senor,
Och att uti benen flyta,
Än att rinna ned på marken,
Der du utaf stoft besudlas.

In i hjertat är ditt ställe,
Och din källare i lungan;
Drag dig skyndsamt dit tillbaka,
Ila hastigt till din boning.
Hör o dyre! upp att drypa,
Låt o röda blod! dig hämma,
Eller må du sjelfmant stadna;
Sjelfva Tyrjä-fors ju dämdes,
Stadnade ock Jordan-floden,
Torrt blef hafvet, torr blef himlen
Uppå sommaren den torra,
Då ej elden släckas kunde.

Om ej det tillfyllest vore,
Ännu minns jag annan utväg,
Ropar mig en Hiisis gryta,
Ifrån Helvetet en kittel,
Hvaruti man bloden kokar,
Värmer upp den röda vätskan,
Att den ej på marken rinner,
Får på jorden forssa neder."

Derpå band han ådror samman,
Knöt tillhopa deras ändar.
Räknar alla åder-strängar,
Och med dessa orden talar:
"O du ådrornas Gudinna,
Suonetar, du vackra qvinna!
Du som spinner ådror skickligt,
Spinner med den nätta tenen,
Med din slända utaf koppar,
Hjulet, som af jern är hopsmidt:
Kom nu hit, då du behöfves,
Vandra hit, när du anropas.
Tag i famn en knippe ådror
Och af hull en bundt på armen,
För att ådror sammanfoga,
Ändorna tillhopaknyta.

Tuonis son med röda kinder!
Af det röda garnet tvinna,
Tvinna mot det venstra låret
Ned inunder högra handen,
Att dermed jag ådror binder,
Ändorna tillhopaknyter."

Dermed hop han ådror fogar
Och förenar deras ändar.
Stora ådror och arterer
Fäster han emot hvarandra,
Vid hvarandra smärre ådror.
Sänder så sin son i smedjan,
För att goda salvor göra,
Och tillreda läkemedel
Utaf fröskal ifrån gräsen,
Af de tusen blomster-knoppar,
Som man bragt från andra länder.
Fjerran ifrån byn den kalla.
Icke hört, ej sett man hafver
Gräs-slag alla, som der växa.

Sonen kommer så ur smedjan,
Der han goda salvor lagat
Och tillverkat läkemedel;
Bragte dem i Gubbens händer.
Denne smorde Wäinämöinen,
Helade den illa farne,
Smorde nedan, smorde ofvan,
Smorde midtuppå tillika;
Höjde då sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Ifrån Gudar komme bistånd,
Hjelp ifrån grundämnens modrar!
Gode skapare bevara,
Milde Gud du oss beskydda,
Att vi ej i lyten bringas
Och af plågor ej besväras.
Sjelf o Gud, du uppenbare,
Spänn i rede dina fålar.
Dina hästar ställ i ordning;
Kör så med din granna släde
Genom ben och genom leder,
Genom köttet, som är skadadt,
Genom än ej knutna ådror.
Lägg i benens gropar silfver,
Guld, der ådern är förderfvad,
Ben, der köttet är ihopklämdt,
Blod, der ådern blifvit knuten.
Hvarest hullet sönderbrustit,
Der må hull du låta växa:
Hvarest ben har slintat undan,
Må du åter ben insätta;
Der som ådern blifvit vrickad,
Må du nya ådror knyta;
Hvarest bloden har afrunnit,
Dit du låte bloden rinna;
Och der köttet blifvit skadadt,
Dit du åter kött må foga."

Derpå band han om med silke,
Lindade med sköna tråden
Knäet på den arme mannen,
Tårna uppå Wäinämöinen;
Höjde så sin röst och sade,
Talade med dessa orden:
"Bandet vare Skaparns silke,
Herrens hull må blifva linda,
Kringom detta goda knäet
Dessa tår, som äro fasta."

När nu smörjelsen var pålagd,
Pålagdt säkra läkemedlet,
När med silke knät var bundet,
Lindadt om med sköna tråden,
Svimnar nästan Wäinämöinen,
Dras tillsamman utaf smärta.

Gubben manade nu plågor
Och fördref de svåra smärtor
Hän till plågo-backens kulle,
Toppen utaf sjukdoms-berget,
För att bringa stenar smärta,
Hafva hällar till att värka.

Gamle trygge Wäinämöinen
Deraf verklig hjelp försporde,
Återstäldes snart till helsan.
Köttet växte och blef vackert,
Blef aldeles heladt nedtill,
Midtuppå från smärta friadt,
Blef på alla sidor felfritt.
Ofvantill fullkomligt botadt,
Mera friskt än tillförene,
Bättre än det förr ens varit.

Nu en tacksam blick han sänder
Upp emot den höga himmel;
Höjande sin röst han säger,
Och med dessa orden talar:
"Dän ju nåden städse utgår,
Dädan komma kända tecken:
Upp ifrån den höga himmel,
Från den makt, som allt ting skapat.
Nu o Gud, du uppenbare,
Som med ömhet vårdar lifvet,
Har mig hjelp och bistånd gifvit
Uti dessa svåra smärtor,
Dessa jernets onda plågor,
Skador utaf stålet gjorda."

Femte Runan.

Gamle trygge Wäinämöinen
Straxt sin hemfärd nu begynner;
Spände fålen uti redet,
Bruna trafvaren för släden.
Sjelf i den sig satte sedan,
Höjde sig i granna korgen.
Slog sin snabba häst med spöet.
Smällde till med perle-snerten;
Hästen sprang, det led med färden,
Släden skrann och vägen aftog,
Men björkmeden hördes knaka,
Knarra slädens gyllne sittkorg.
Så han åker fram med buller,
Öfver Wäinö-gårdens lundar,
Öfver Kalevalas moar,
Yttrar då ett ord och säger:
"Ulf, du drömmaren må sluka,
Sjukdom, vrånga Lappen döda!
Hvilken sade mig ej hemmet
Mer med dessa ögon skåda,
Sad' att jag i lifvet aldrig,
Aldrig i min lefnads dagar,
Skulle Wäinö-gårdens lundar,
Kalevalas moar hinna."

Derpå gamle Wäinämöinen
Sjunger och sin vishet öfvar;
Sjöng en gran med blommig krona
Och med sköna gyllne grenar,
Styrde toppen upp mot himlen,
Höjde tvärs igenom molnen,
Spridde grenarna i luften,
Öfver himmelen dem bredde.

Sjunger och sin vishet öfvar,
Sjöng så månen upp att lysa,
Uti granens gyllne krona,
På dess qvistar karlavagnen.

Och han far åstad med buller
Vägen fram åt gyllne hemmet,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Att han smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Lofvat bort för sig till lösen,
För att eget lif befria,
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola.

Men till möte kommer smeden:
"O du gamle Wäinämöinen,
Hvarför är du så bedröfvad,
Låter snedt din mössa hänga?"

Härvid gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade:
"O du broder Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Far att dig en flicka taga,
Välja mö med sköna lockar
Ifrån Pohjola det mörka,
Från det mulna Sariola;
Vet, i Pohja finns en jungfru,
I den kalla byn en flicka,
Som för svenner icke ömmar,
Ej de bäste män ens aktar;
Halfva Pohjola dock henne
Prisar som sin skönsta tärna;
Genom hullet skimrar benet,
Genom benet lyser märgen.
Om du Sampo smida mäktar,
Kan det granna locket sira,
Får du jungfrun för din möda,
För ditt arbet' sköna flickan."

Sjelf nu smeden Ilmarinen
Yttrade ett ord och sade:
"Du då lofvat har och offrat
Mig till Pohjola det mörka
För att så ditt lif befria,
Att dig sjelf ur döden frälsa!
Vet dock, jag i lifvet aldrig,
Aldrig i min lefnads dagar
Pohjas stugor vill besöka,
Sariolas knutar nalkas,
Orten se, der männer dräpas,
Hjeltar uti hafvet dränkas."

Nu den gamle Wäinämöinen
Sjelf till orda tog och sade,
"Hör du smed o Ilmarinen!
Gå dock ätt beskåda granen.
Hvilken himmelshögt har stigit,
Höjt sig tvärs igenom molnen,
Grenarna i luften utbredt,
Öfver himmelen sig spridit.
Underting du der skall finna,
Se hur nya månen lyser
Upp i granens gyllne krona,
På dess qvistar karlavagnen."

Begge så att granen skåda
Sig till Wäinös sved begåfvo,
Ut till Kalevalas skogsmark.
Sade gamle Wäinämöinen:
"Nu du smed, min gode broder,
Klättra upp att hemta månen
Och att karlavagnen taga
Ifrån granens gyllne krona."

Derpå smeden Ilmarinen
Klättrade i höga trädet,
Upp emot den höga himlen;
Klef att månen hemta neder,
Och att karlavagnen taga
Ifrån granens gyllne krona.

Nu den gamle Wäinämöinen
Sjunger höjande sin stämma,
Sjunger vinden upp att hvirfla,
Luften att förbittrad rasa.
Derpå tager han till orda,
Brister ut och säger detta:
"Vind, du honom tag i båten,
Vårens flägt uti din farkost,
För att bära skyndsamt hädan
Bort till Pohjola det mörka."

Honom vinden tog i båten,
Vårens flägt uti sin farkost
För att bära skyndsamt dädan,
Bort till Pohjola det mörka.

Så nu smeden Ilmarinen
Färdades och kom med snabbhet
Bort till Pohjola det mörka,
Till det mulna Sariola.
Samma väg han for som vinden,
Samma stråt som vårens flägtar,
Ofvan månen, nedom solen,
Utmed karlavagnens skuldror;
Först på Pohjas gård han stadnar,
Uppå Sariolas badväg,
Att ej hundarne ens höra,
Valparne ej honom varsna.

Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja-gårds tandglesa gumma,
Sjelf nu ut på gården träder,
Så tilltalande den komne:
"Hvem kan du bland männer vara,
Hvilken utur hjeltars skara;
Hit du kom på vindens vägar,
På den stråt som vårens flägtar,
Och på dig ej hundar skälla,
Ingen ullsvans mot dig gläffsar."

Sade smeden Ilmarinen:
"Icke har jag kommit heller,
Att af byens hundar slitas,
Af ullsvansarne förföljas
Vid ej förr besökta dörrar,
Portar, dem jag icke känner."

Derpå Pohjolas värdinna
Spörjer så den komne gästen:
"Monne du har lärt att känna,
Eller på din väg fått träffa
Den der smeden Ilmarinen,
Honom konsterfarna hamrarn?"

Det var smeden Ilmarinen,
Yttrade ett ord och sade:
"Jag är smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn."

Louhi Pohjolas värdinna,
Pohja gårds tandglesa gumma
Skyndsamt in i stugan trädde,
Yttrade ett ord och sade:
"Du min egen yngsta dotter,
Du af mina barn mig kärast,
Kläd uppå dig allt det bästa,
Tag det vackraste om halsen,
På ditt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen;
Nu har smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Kommit hit att Sampo smida,
Sira ut det granna locket."

Det var Pohjas mö den sköna,
Landets ära, vattnets prydnad,
Gick i boden uppå backen;
Bodar tre på backen stodo,
En tillhörde hennes moder,
Och den boden var den bästa.
Der fanns kista uppå kista,
Ena skrinet vid det andra,
Öppnade den bästa kistan,
Granna locket klang och uppfor,
Fann deri sex gyllne gördlar,
Fann fem yllne kjortlar äfven;
Klädde på sig allt det bästa
Tog det grannaste om halsen,
På sitt bröst det prydligaste,
Det mest lysande om kroppen.

Derpå Pohjolas värdinna
Förde smeden Ilmarinen
In i Pohjas boningsstuga,
Sariolas bygda timring;
Här med mat hon mannen fägnar,
Fägnar ock med goda drycker,
Tills af dryckerna förplägad
Han sig tung och sömnig kände;
Ledde vandrarn så att sofva
Vid den sköna jungfruns sida.

Pohjolas värdinna sedan
Sjelf till orda tog och sade:
"Hör du smed, o Ilmarinen,
Du en hamrare evärdlig!
Kan åt mig du Sampo smida
Sira ut det granna locket,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå,
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken,
Får du jungfrun för din möda,
För ditt arbet' sköna flickan."

Då tog smeden Ilmarinen
Sjelf till orda så och sade:
"Väl jag kan dig Sampo smida,
Sira ut det granna locket,
Bilda af en svane-fjäder,
Göra af ett litet ullstrå;
Af ett enda litet kornfrö
Och en söndrig sländas stycken;
Smidt jag äfven har på himmel,
Jag på luftens lock har hamrat,
Då ej fanns den minsta början,
Ej ett band var färdiglagadt."

Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn;
Sig beger att Sampo foga,
Sira ut det granna locket.
Först han hör dock efter smedja,
Frågar efter smedje-redskap;
Men ej smedja finns i Pohja,
Ej en tång i Pimentola,
Icke smedja, icke blåsbälg,
Ässja ej och städ ej heller,
Icke hammare, ej skaft ens.

Åter smeden Ilmarinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Qvinnor må deröfver ängslas,
Uslingar må halfgjordt lemna.
Ej en man, om ock en sämre,
Om en svagare det vore."

Söker ställe för sin ässja
Och en plats för bälgen lämplig,
Uppå Pohja-gårdens backe,
Klippan som af jern är danad,
På det höga fasta stålberg.
Fann också ett litet ställe,
Fann en liten plats till grundlag,
Hvarest nu sin bälg han nedslog,
Der sin smedje-pust han bredde
Och sitt städ i ordning ställde.

Satte trälar sen att pusta,
Lönta drängar till att trycka;
Trälar pusta oförtrutet,
Raskt de lönta drängar trycka;
Pusta en dag; pusta tvenne,
Pusta än på tredje dagen,
Låg så famnshögt dam på skuldran,
Alnshögt aska uppå hufvet,
Och på kroppens andra delar
Hela spannet tjockt af kolstoft.

Redan på den tredje dagen
Skådar smeden Ilmarinen
Sjelf uti sin ässjas botten,
Synar långsåt bälgens bräddar:
"Blir ej Sampo redan färdig,
Ej det granna locket lagadt?"
Ännu blir ej Sampo färdig,
Ej det granna locket lagadt.

Derpå smeden Ilmarinen
Tager vindarne att pusta;
Vindarne de väldigt pusta,
Östan pustar, pustar Vestan,
Sunnan ännu mera pustar,
Nordanvinden mäktigt blåser.
Pusta en dag, pusta tvenne,
Pusta än uppå den tredje;
Men på tredje dagen redan
Skådar smeden Ilmarinen
Sjelf uti sin ässjas botten,
Synar långsåt bälgens bräddar:
Sampo sig ur lågan tränger,
Träder fram ur ässjans botten.

Derpå smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn
Smider raska tag med släggan,
Hamrar hurtigt uppå städet,
Hamrar i en dörrlös smedja,
I ett rum, som gluggar saknar.
Dagen all han Sampo smider,
Hamrar på det granna locket,
Hvilar natten om hos jungfrun,
För att hennes kärlek vinna.
Fick omsider Sampo färdig,
Granna locket prydligt lagadt;
Vinnas kan dock icke flickan,
Unga jungfrun ej bevekas.
Börjar Sampo så att mala,
Granna locket flitigt svänga,
Mol en lår i dagens gryning,
Mol en lår att ätas hemma,
Mol en annan för att säljas,
Än en tredje att förvaras.

Detta Pohjas qvinna gläder,
Och hon bringar dit sin Sampo,
In i koppar-bergets gömmor,
Uti Pohja-gårdens stenberg,
Bakom lås och reglar nio.
Der hon ock dess rötter fäster
På ett djup af nio famnar:
Ena roten ned i jorden,
Invid vattnets gräns den andra
Och i hemmets berg den tredje.

Sjelf nu smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Sorgsen och med nedsänkt hufvud,
Med åt sidan lutad mössa,
Eftertänker och begrundar,
I sitt sinne öfverlägger,
Hur han stode ut att lefva
Uti Pohjola det mörka.

Sade Pohjolas värdinna:
"Skulle du väl Ilmarinen,
Redan längta i ditt sinne
Att till eget hemland komma?"

Sade smeden Ilmarinen:
"Dit, ack dit jag längtar endast,
Bort till fordna fosterjorden,
För att dö i egen hembygd."

Louhi Pohjolas värdinna
Rundligt mannen då förplägar,
Sätter så i båtens bakstam,
Väcker vinden upp att blåsa.
Härmed smeden Ilmarinen
Åter till sitt hemland vände,
Färdades åt gyllne hemmet,
Bort till fordna fosterjorden.

Frågar gamle Wäinämöinen
Då af smeden Ilmarinen:
"O du broder Ilmarinen,
Frände, barn af samma moder!
Har du nya Sampo fogat,
Sirat ut det granna locket?"

Sade smeden Ilmarinen
Sjelfva mästarn tog till orda:
"Redan mol der nya Sampo,
Granna locket flitigt svängde,
Mol en lår i dagens gryning,
Mol en lår att ätas hemma,
Mol en annan för att säljas,
Ån en tredje att förvaras."

Sjette Runan.

Sjelf den muntre Lemminkäinen,
Han den vackra Kaukomieli
Rustar ut sig till en resa,
Längtande att kunna komma
Hän till Pohja-söners härdar,
Till de fält, der Lappar lefva.

Skor sin häst den långa sommarn,
Hela vintern hofjern smider;
Spänner eldig häst för släden
På det fält, som gnistor sprider.
Vattnet droppade ur redet,
Fettma flöt från hästens remtyg.

Tog till orda Lemminkäinen:
"O min moder, gamla qvinna,
Om du dock min skjorta sköljde
Uti svarta ormens etter,
Och den torkade om sommarn!
Nu jag reser bort att fria
Till en mö i byn den kalla,
Flickan uti Pimentola."

Modren gör försök att neka,
Gamla qvinnan honom varnar:
"O min son! ej må du resa,
Utan att du vishet äger,
Är med insigter begåfvad,
Hän till Pohja-söners härdar,
Till de fält, der Lappar lefva.
Dig kan Lappen der besvärja,
Dig kan Turjalainen trycka
In med hufvudet i lera
Och med armarna i glödkol,
Näfvarna i heta askan."

Tog till orda Lemminkäinen:
"Redan förr de sökt mig trolla,
Desse trollmän, etter-ormar;
Trenne Lappska trollmän sökte
Mig en sommar-natt besvärja,
Nakne på en sten i jorden,
Utan bälte, utan kläder.
Mer af mig de icke fingo,
Än från stenen yxen täljer,
Näfvaren från klippan löser,
Välten ifrån hala isen,
Tuoni tar ur toma stugan.
Om med dem jag vill mig mäta,
Ställa mig i bredd med dessa,
Sjelf förmår jag Lappen trolla
Och på Turjalainen foga
Händerna i Kalmas kittel,
Näfvarna i hårda vädret,
Knäna att på sörjan dansa,
Benen till att isen krossa,
Sönderbråka isens skorpa.
Klyfver ock med sång hans skuldror,
Blåser läpparna i bitar
Och i tu hans skjortas krage,
Bröstets pansar uti stycken."

Modren gör försök att neka,
Gamla qvinnan honom varnar:
"O min gosse, far dock icke
Att till mön i Pohja fria,
Flickan uti Pimentola.
Lika väl dig når förderfvet,
Ofärd drabbar Lemminkäinen,
Dig beklagansvärda gosse.
Ej kan du i sång-förmåga
Mäta dig med Pohjas söner,
Icke kan du Turja-språket,
Kan ej qväda Lappska sånger."

Nu den muntre Lemminkäinen
Börjar på att håret kamma,
Borsta sina långa lockar,
Att på friarfärder fara,
Sig till Pohjola begifva.
Slängde kammen uppå sparren,
Uppå ugnens stolpe borsten.
Sjelf till orda tog och sade:
"Då är Lemminkäinens bane,
Arme mannens ofärd kommen,
När ur borsten bloden dryper,
Hinner ned i röda strålar."

For åstad nu Lemminkäinen
Tvertemot sin moders vilja,
Mot sin vårdarinnas varning.
Hvar tar mannen sig till vara?
Något tar han sig till vara
Framför dörren, under sparren,
Invid dörrens post i stugan,
Vid de mest aflägsna leder.
Skydd ej dessa medel skänka;
Hvar tar mannen sig till vara?
Ofvan fallet af eld-forssen,
Vid den helga flodens hvirfvel.
Der tar mannen sig till vara,
Skyddar sig och sig omgjordar,
Kläder sig i jernsmidd skjorta,
Stålsmidt bälte på sig spänner,
Talar sen med dessa orden:
"Mannen är i pansar bättre,
Starkare i jernsmidd skjorta,
Stålomgjordad mera härdig
Uti dessa trollmäns dalar,
I de vise männers bygder —
Så den svage ej han fruktar,
Aktar icke ens den starke."

Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten.
Hingsten sprang, det led med färden,
Släden skrann, och vägen aftog.
Körde en dag, körde tvenne,
Körde än på tredje dagen.
Möter så en by på vägen,
Färdas fram med gny och buller
Uppå vägen, som var nederst,
Till den nedersta bland gårdar.
Spörjer sedan öfver tröskeln,
Talar så bak skärmtaks stolpen:
"Monne här i gården finnes
Den som hästens bröstrem löser,
Fimmelstängerna kan fälla,
Taga lokan ur dess spänning?"

Svarade ett barn från golfvet,
Gosse så från trappan talte:
"Icke finnes här i gården
Den som hästens bröstrem löser,
Fimmelstängerna kan fälla,
Taga lokan ur dess spänning."

Ängslig var ej Lemminkäinen,
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Uppå vägen, som var medlerst,
Till den medlersta bland gårdar.
Sporde sedan öfver tröskeln,
Talte så bak skärmtaks stolpen:
"Monne här i gården finnes
Den som hästens bröstrem löser,
Fimmelstängerna kan fälla,
Taga lokan ur dess spänning?"

Ifrån golfvet hörs en gumma,
Sladdrerska från härden svara:
"Nog du får från denna gården
Den som hästens bröstrem löser,
Fimmelstängerna kan fälla,
Taga lokan ur dess spänning.
Karlar får du, fastän tio,
Hundratals, om så du önskar,
Hvilka hädan skjuts dig skaffa,
Gifva dig en häst till åkning,
Till att färdas öfver hafven,
Öfver smärre sjöar halka,
Att du till din husfars qvällsvard,
Till din matmors frukost hinner,
Äter middag med allt husfolk.
Såsom tupp du tåget uppnår
Och som hönans unge gården,
Går med naglarna på tröskeln
Och på tvären uppför trappan,
Sidlängs efter farstu-golfvet."

Ängslig var ej Lemminkäinen,
Yttrade ett ord och sade:
"Gumman vore värd att skjutas,
Käringen man klubba borde."

Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Uppå vägen, som var öfverst.
Till den öfversta bland gårdar.
Kom så ända fram till gården,
Slog på marken med sin piske,
Dam steg upp, der pisken rörde.
Och en unger man i dammet.
Denne löser hästens bröstrem,
Fimmelstängerna han fäller,
Tager lokan ur dess spänning.

Derpå muntre Lemminkäinen
Stadnar först och lyssnar noga;
Hörde runor ut på gården,
Ord igenom mossig springa,
Hörde qvädas bakom brädet,
Inom stugans väggar spelas.

Gick från knuten nu i stugan
Bak från hörnet in i pörtet,
Så att hundarne ej hörde,
Gläffsarne ej honom märkte.
Män med långa trutar stugan,
Stolta kämpar bänken fyllde,
Sångare på golfvet stodo,
Siare vid dörrens gafvel,
Invid sido-väggen spelmän,
Längst på bänken suto spåmän,
Onde trollmän framför ugnen.
Desse sjöngo Lappska sånger
Och på Hiisis qväden gnällde.

Sjelf hon Pohjolas värdinna
Rörde sig vid golfvets fogning,
Uti stugans midt sig svängde,
Talte sen med dessa orden:
"Förr fanns här ock hund i gården,
Racka jernet lik till färgen;
Köttet åt han, frätte benen,
Slukade den råa bloden.
Hvem kan du bland männer vara,
Hvilken utur hjeltars skara,
Då på dig ej hundar skällde,
Gläffsare dig icke märkte?"

Sade muntre Lemminkäinen:
"Hit jag icke heller kommit,
Utan vett och utan seder,
Utan makt och utan kunskap,
Utan ärfda trolldoms-konsten,
Värnlös lemnad af föräldrar,
Åt Untamo ulfvars munnar,
Åt de bistra männers käftar."

Derpå muntre Lemminkäinen
Började att sjelf besvärja
Och sin sångar-konst anlita.
Qvad bland sångare de bästa
Att de sämsta runor sjunga,
Handskar qvad af sten i handen,
Bördor utaf sten på ryggen,
Och på hjessan stenig mössa,
Dref i munnen hvassa stenar,
Flata hällar uti halsen
På de bästa ibland skalder,
De bland sångare förnämsta.

Qvad så de förmätna männer
I en brokig kattas släde,
Katten qvad han hän att ila,
Skyndande till fjerran trakter,
Bort till Nordens sista ända,
Lapplands ödemark den vida,
Der ej hjordens klöfvar trampa,
Hästens fåle icke vandrar.

Qvad ock de förmätna männer
Han till Lapplands vik den breda,
Fjärden, hvilken männer fräter,
Hjeltar uti vågen dränker,
Hvarur trollmän dricka vatten,
Torra halsar törsten släcka.

Qvad ock de förmätna männer
Uti strida Rutja-forssen,
Fradgiga och stygga gapet,
Dit brådstupa träden falla,
Tallarna med rötter rulla,
Furur sig med toppar störta.

Der nu muntre Lemminkäinen
Qvad de unga, qvad de gamla,
Qvad ock medelålders männer,
Blott en enda qvad han icke,
Ulappalas gamla gubbe,
Gubben med de slutna ögon.

Gubben nu till orda tager:
"O du Lempi-son, den muntre!
Unga qvad du, gamla qvad du,
Qvad ock medelålders männer,
Hvarför då ej mig du qväder?"

Det var muntre Lemminkäinen,
Yttrade ett ord och sade:
"Derför icke dig jag qväder,
Att i dina yngre dagar
Du besof din egen moder,
Plågade din vårdarinna.
Till och med du hästar bortskämt,
Sprungit efter tagelsvansar
Längs ett kärr, vid jordens nafvel,
Der en slemmig massa pöser."

Ulappalas gamle gubbe,
Gubben med de slutna ögon,
Vredgades och gick förtörnad
Utur stugan, genom dörren,
Nedför trappan ut på gården.
Sprang så bort till Tuoni-elfven,
Spejade der Kaukomieli,
Bidde länge Lemminkäinen.

Sjunde Runan.

Nu sig yttrar Lemminkäinen:
"Gumma, gif åt mig din dotter.
Fästmö ung du mig förläna;
Illa jag ej henne hölle:
Uti famnen, då jag äter,
Då jag går, i mina armar,
Då jag stilla står, på ryggen,
Vid min sida, när jag hvilar."

Sade Pohjolas värdinna,
"Då jag gifver dig min dotter,
Unga fästmön dig förlänar,
När med skidor Hiisi-elgen
Bakom Hiisis fält du fångat."

Derpå muntre Lemminkäinen,
Sjelf den sköne Kaukomieli
Slöjdar skidor under hösten,
Sommarn all dem skinnbekläder,
Klyfver en dag ena stafven,
Dan derpå den andra sirar.

Får så skidorna i ordning,
Får dem väl och prydligt gjorda.
Derpå muntre Lemminkäinen
Sjelf till orda tog och sade:
"Djur i skogen tör ej finnas,
Springande på fyra fötter,
Som man upp med dem ej hinner,
Som man icke lätt kan fånga
Med Kaleva-sonens skidor,
De af Lemminkäinen gjorda."

Detta råkar Hiisi höra,
Guden råkar det förnimma;
Börjar så en elg att bygga,
Att ett ståtligt rendjur dana.
Hufvudet af tufva bildar,
Gör dess fötter utaf vide
Och af gärdsgårds-störar benen,
Ryggen af en gärdsel-tråda,
Utaf näckrosblad dess öron,
Tunna skinnet utaf granbark,
Af en rutten stubbe köttet,
Ögonen af musslans stenar.

Klappar med sin hand på ryggen,
Sjelf så undervisar elgen,
Som enhvar plär undervisa,
Hvad till verlden sjelf han frambragt:
"Ila skyndsamt, Hiisis elg du,
Rör på benen, stolta skogsdjur,
Spring min qvicka ren med snabbhet
Hän till renars kalfnings-ställen,
Till de fält, der Lappar lefva."

Ilade så Hiisi-elgen,
Hoppade det stolta djuret,
Sprang med snabbhet qvicka renen
Utmed Pohjas yttre gärden,
Längs de fält, der Lappar lefva.
Sparkade på kåta-dörren,
Stjelpte kittlarna på elden,
Vände upp och ned med koket,
Vräkte köttet uti askan,
Hällde soppan ned på härden,
Ilar sedan längre framåt.

Lappars barn nu till att gråta,
Lappars hundar till att skälla,
Bya-hustrur till att skratta.

Kom så den förvägne sällen,
Sade vackra Kaukomieli:
"Hvarför greto här nyss jungfrur,
Hvarför skrattade här hustrur,
Hvarför gläffsade här hundar?"

"Här förbi lopp Hiisi-elgen,
Hoppade det stolta djuret,
Sprang med snabbhet qvicka renen,
Sparkade på kåta-dörren,
Stjelpte kittlarna på elden,
Vände upp och ned med koket,
Vräkte köttet uti askan,
Hällde soppan ned på härden,
Ilade så längre framåt."

Sköt nu den förvägne sällen
Ut på snön den venstra skidan,
Hal som smörbestruken skifva,
Bar till hjelp sin högra skida,
Snabb som höken uti flygten.

Tog så sina tvenne stafvar,
Fästade vid mindre skidan.
Hundra mark var värd den ena,
Bruna räfvens skinn den andra.

Stöter till den första gången,
Ögat honom icke nådde;
Stöter så den andra gången,
Örat honom icke hörde;
Stöter än den tredje gången,
Upp han Hiisi-elgen hinner.

Reder så af björk ett ledband.
Gör en hägnad utaf ekar:
"Hiisis elg, der må du stadna,
Der ren-oxe må du hoppa."

Stryker elgen längsmed ryggen,
Klappar smekande på hullet:
"Roligt vore der att ligga
Med en ung och fager flicka."

Deraf retas Hiisi-elgen,
Benen började att sparka,
Bandet utaf björk förstörde,
Stjelpte hägnaden af ekar,
Ilade så längre framåt.

Derpå den förvägne sällen
Ännu en gång fram sig sparkar;
Venstra skidan bröts vid remmen
Och den högra under hälen,
Invid handen ena stafven,
Och den andra invid doppskon.
Sjelf sprang sedan Hiisi-elgen,
Att ej hufvudet ens syntes,
Ej en skymt för ögat skönjdes
Och för örat intet hördes.

Derpå muntre Lemminkäinen,
Sjelf den sköna Kaukomieli
Visste ännu annan utväg,
Hittade på annat medel.
Höjande sin röst han sade,
Talade med dessa orden:
"Monne jag nu skidar långsamt,
Monne makligt fram jag skrider?
Långsamt går den svage mannen,
Kraftlös man på staf sig stöder.
Mina höskor af jag kastar,
Kläder på mig vinter-skorna,
Strumporna för hösten gjorda,
Att till Metsola nu fördas,
Mig bege till skogens tärnor,
Till de blåa jungfrurs boning,
Inom barrträds-borgens hägnad.

Mina skidor blifva nötta
Silfver-skidorna förtunnas,
Tager Hiisis lätta skidor
Lempo-gudens alträds skidor.
Uppå Hiisis mark jag skidar,
Sväfvar öfver Lempos länder
Hän mot randen utaf öknen,
Skogen, som i fjerran skymtar,
Dädan skymtar öken-skogen,
Blåa randen dädan skimrar.
Dit mig göres lust i hågen,
Dit mitt sinne städse längtar,
Till de andra männers skogar,
Kämpars vidt aflägsna öknar.

Tar jag mina trenne hundar,
Valpar fem med yllne svansar,
Hundar sju med ring om halsen.
Manar hundarna till jagten,
Ordnar skyndsamt mina bågar
Och till mina skidor talar.
Skidan är en fotens frände,
Handens bundsförvandt är bågen,
Trä är pilen eller perta.

Byens ros, du fjerran hörde,
Du min hund, far fram som nystan,
Kräla som en mask, min skida.
Sådan på min hund är svansen,
Som den skönsta gran i skogen;
Ögon har min hund så stora,
Som den största ring i betslet,
Och dess tand jemväl är lika
Med en lie uti Estland.

Du bland mina hundar skönast,
Ibland mina djur det bäste!
Spring nu hän och skyndsamt ila
På de öppna svedje-länder;
Hasta dit åt andra nejder,
Bort till Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola.

Om ett omildt väder skulle
Piska på min lilla racka,
Jag helt enkelt så blott säger,
Som min fader fordom sade:
'Tellervo, Tapios jungfru,
Mielikki, skogs-sonens hustru!
Lifva upp min hund att ljuda,
Reta vädraren att skälla
Uti dunkla öde-skogen,
Inuti den gyllne öknen.
Vänd mot bågen vildbråds-lukten,
Kasta ångan mot mitt vapen,
Imman ifrån fjerran skicka,
Sänd på afstånd redan lukten.
Bringa den i hundens näsborr
Både under köld och väta,
Uti storm och regnigt väder,
Att mot rofvet hunden löper,
Springer rätt på villebrådet
Uti Metsola det ljufva,
Det vaksamma Tapiola'.

Så min fader fordom sade,
Yttrade den gamle mannen,
När hans hund ej sprang åt rofvet,
Misste tog om villebrådet:
Hvem har nu min hund förderfvat,
Hvem har skadat bruna valpen,
Stoppat till på honom nosen,
Hämmat gyllne väderkornet,
När ej hunden skäller säkert,
Valpen tar om rofvet misste?

Nog jag hundens ursprung känner,
Tror mig veta valpens början.
Valpens känsel är från vinden,
Vårens vind har hunden alstrat.
Blinda skökan uti Pohja,
Ulappalas blinda qvinna
Låg med ryggen vänd åt vinden,
Sidan emot hårda vädret,
Ryggen vette emot vester,
Var åt norr helt litet riktad;
Vinden böjde pelsens fållar
Vårens vind upp kjorteln blåste.
Hafvande hon blef af vinden,
Blef af vårens vind befruktad.

Hvad är det, hon bär i skötet?
Bär en hund uti sitt sköte,
Liten valp inunder mjälten,
Markens kräk uti sin lefver.

Hvem bär bindlarna till lindan?
Barrträds-gumman, vilda qvinnan,
Hon bär bindlarna till lindan,
Bär åt barnet grofva lindan,
Vaggar det i linne-dukar,
Gungar uti klädnings-fållar.

Penitar, du sköna qvinna,
Ulappalas blinda sköka!
Kom att barnet nu befria,
Att din son till rätta hjelpa.
Lås för hundens mun är anbragt
Och en bom för gläffsarns tänder;
Ifrån hundens mun tag låset,
Bommen ifrån gläffsarns tänder.
Bortlag rigeln ifrån munnen,
Ryck ur tungans fäste kafveln,
Att mot rofvet hunden löper,
Springer rätt på villebrådet.

Ensam jag bland alla hjeltar
Går i skogen ut att jaga.
Blidkens lundar, blidkens öknar,
Var mig blid, du milde Tapio,
Klarna upp, du Herrans väder,
När till skogen nu jag färdas!
Till din man du skog mig tage,
Välj mig Tapio till din hjelte,
Ökenskog att pilar bära.

Skog på kantele nu spela,
Låt, o öken, göken gala,
Så att guldet skulle lyssna,
Silfret för mig redogöra
Under granens gyllne krona,
Under vackra enens qvistar.

Egen makt hos mig är ringa,
Ovaraktig är min lycka.
Mina gyllne skidor nötas,
Silfver-skidorna förtunnas.
Ledsnaden mig här betager,
Ingen ro den åt mig gifver,
När ej någon byter guldet,
Ingen finns, som silfret vexlar.
Lång är qvällen utan glädje,
Dagen lång förutan byte.

Vredgades den store Guden
Blef han ond, som ullen gifver,
När ej tidtals ens han gifver,
Ej ens sällan muntrar sinnet?
Icke må, o Gud, du vredgas,
Jordens herre dig förifra.
Gif dock en gång i min lefnad,
En gång i mitt lif ett byte,
När så vackert jag anropar,
Beder med en gyllne tunga.

Gifvare, hvi ger du icke?
Hvi ej starke Gud du lofvar?
Ej de andre äro bättre,
Icke heligare skyttar.
Icke hafva andre männer
ögonbrynen mera mörka,
ögonhåret mera vackert,
Fotens svängning mera ledig.
Andra få med list sitt byte,
Taga rofvet bort bedrägligt,
Ej med list jag ville få det,
Toge icke bort bedrägligt,
Förde för min hafda möda,
Toge för mitt eget arbet'.

O hur allt nu är förändradt
Uti Metsola det ljufva!
Skogens fordna herrskarinna,
Hon var vacker till att skåda.
Hennes bröst, det var behagligt,
Armarna af guldband pryddes,
Fingrarna af gyllne ringar,
Hufvudet af gyllne kransar,
Håret utaf gyllne bindlar,
Öronen af gyllne hängen,
Ögonbrynen utaf perlor.
Skogens nya herrskarinna,
Hon är vidrig till att skåda,
Hennes bröst är vederstyggligt,
Risband armarna omgifva,
Fingrarna af risband prydas,
Hufvudet är risbekransadt,
Ris hon har till hårets bindlar,
Ris till sina öron-hängen,
Ris till perlor uppå halsen.

Hvar är gifverskan nu bosatt,
Hvar finns goda skogs-värdinnan,
Rörer sig den ädla modren?
Der är gifverskan nu bosatt,
Der finns goda skogs-värdinnan,
Rörer sig den ädla modren:
Invid horn-borgens tinnar,
Borgens kanter uti skogen.
Jag i går gick ut i skogen,
Borgar tre i skogen finnas,
En af trä, af ben den andra.
Utaf sten är tredje borgen,
Denna borgen är värdinnans.
Sex der finnas gyllne fönster
Uppå borgens alla väggar;
Genom dem jag såg i borgen,
Der de bo, som fångsten gifta,
De som skänka villebrådet.

Mielikki, du skogs-värdinna.
Ädla moder, skön att skåda!
Tag uppå dig lycko-kläder,
Kläd dig uti gåfvo-skjortor;
Öppna honungsfylda kistan,
Rör det nätta honungs-skrinet
Ifrån honungsrika tufvan,
Från den gyllne kullens hympel.
Skogens öl du åt mig bringa,
Gif mig af dess mjöd att dricka,
Mycket öl i skogen finnes,
Sött är mjödet uti skogen.

Gnid nu dina begge bänder,
Dina finger-spetsar gnugga,
Bringa guldet till att färdas,
Sänd ditt silfver ut att vandra
Gent emot den hvita mannen,
Den med björken ganska lika.

Du Tapios honungs-jungfru,
Skogens lilla, vackra tärna!
Spela på din honungs-pipa,
Låt nu honungs-hornet fröjda
Gunstiga värdinnans öra.
Ej värdinna må du vara,
Om du ingen piga håller,
Icke lönar hundra pigor,
Tusen andra hjon ej äger,
För att dina hjordar valla,
Flitigt vakta allt ditt vildbråd.

Mielikki skogs-sonens hustru,
Tuulikki, du Tapios dotter,
Bryt ett spö af veka rönnen,
Tag af enträd dig ett gissel
Ända bortom Tapio-berget,
Från hägg-bergets andra sida,
För att drifva fram ditt vildbråd,
Längre dina hjordar jaga.
Kör dem närmare till randen,
Till mest öppna svedjeländer.
Den som ej är snabb att springa,
Slå med spöet uppå gumpen;
Den som löper bort från vägen,
Smäll mot ögonen med pisken,
Drag från öronen på vägen.

Kommer så en bäck till möte,
Går en rännil öfver vägen,
Laga dit en bro af silke,
Trappa utaf röda garnet.

Dunkelskäggig skogens gubbe,
Frejdad konung öfver djuren!
Skogarna med svärd omgjorda,
Sätt i öknens hand en klinga,
Kläd i linne ökenskogar,
Andra skogar pryd med kläde.
Asparna styr ut i vadmal,
Granarna med guld besmycka;
Spänn kring furur koppar-gördlar,
Omkring tallar silfver-bälten,
Björkar pryd med silfver-fransar.
Gör som fordom du ock gjorde.
Under dina gåfvo-tider
Och på mina fångste-dagar.
Ty då jag gick ut i skogen.
Då jag hann till ödemarken

Och i öken-skogen uppsteg,
Framkom ändtligt upp på backen:
Månlikt lyste granens qvistar,
Furuns grenar såsom silfver,
Tallens toppar sollikt glänste,
Aspens toppar såsom vadmal;
Goda gossen sken som måne,
Såsom sol den sköna flickan.

Öppna nu ditt stora visthus,
Rigla upp din bodas benlås,
Tag derur en gyllne klubba,
Hammare af koppar gjuten,
Hvarmed du i öknen slamrar,
Väsnar uti öde-skogen,
Uppå vildbråds födslo-ställen,
Der de ludna djuren växa,
Så att villebrådet skyndar,
Skogens hjordar måtte rusa
Emot mannen, som dem söker,
Framför hjelten, som dem tager.

Bilda utaf guld ett gärde,
Gör en gärdsgård utaf silfver,
Så att hjorden skyndsamt springer,
Far fram med största snabbhet.
Färdas långsmed gyllne tåget,
Springer uppå silfver-vägen.
Men om hjorden skulle rymma,
Villebrådet gå åt sidan,
Så förbättra du ditt gärde.
Skådar hjorden öfver gärdet,
Så gör högre då ditt gärde;
Skådar hjorden under gärdet,
Må du göra gärdet lägre;
Om ej hjorden går åt sidan,
Då må gärdet blifva orördt.

Liten son af Hiisi-Guden,
Som den goda hästen rider!
Sadla nu din unga fåle,
Laga ridhästen i ordning;
Tag så dina gyllne sporrar
Ifrån silfver-åsens ända,
Från det nätta gyllne skrinet,
Från den blanka koppar-asken.
Kittla med dem fålens länder,
Jaga dem i hästens sidor.
Låt så fålen skyndsamt springa,
Ila fram med största snabbhet
I sitt rede utaf koppar,
Uti sina gyllne kedjor.
Om ett gärde då dig möter,
Sönderrif det närmsta stycket
Gärdsgårdsbanden fem emellan,
Mellan störar sju i gärdet,
Ifrån åtta stubbars ändar.

Tag ett fem famns spö i handen,
Grip en björk om trenne famnar,
Hvarmed du ditt vildbråd piskar,
Drifver dina hjordar undan.
Finns ej nära djur tillfyllest,
Hemta då från längre afstånd,
Ända bak' Tanika-borgen,
Ifrån Hiisi-borgens fästen,
Åt den hjelte, som här jagar,
Mannen, hvilken vackert beder.

Mimerkki, du skogs-värdinna,
Qvinna med den ädla växten!
Dunkelskäggig skogens gubbe,
Frejdad konung öfver djuren!
Kom nu hit att byta guldet,
Kom att silfret med mig vexla.
Gammalt är mitt guld som månen,
Silfret åldrigt såsom solen,
Af min far i krig förvärfvadt,
Taget under stridens tummel.
Nu det nötes uti pungen,
Mörknar i min elddons-påse,
När ej finns, den guldet byter,
Den som silfret skulle vexla.

Kom att guldet af mig taga,
Välja ut mitt bästa silfver.
Klart är guldet, som jag äger,
Och ditt guld är mera ludet.
Utbred dina vackra dukar
Under guldet, som jag gifver,
Att det ej på marken faller,
Att ej silfret strös åt sidan.
Guldet ger jag dig i handen,
Silfret uti dina fingrar."

Dermed muntre Lemminkäinen
Slutligt Hiisi-elgen fångar
Ända ifrån Hiisis åkrar.
Sjelf han kastade sin snara
Omkring Hiisi-elgens skuldror,
Omkring halsen på kamelen,
Att den ej fick häftigt sparka,
Då han strök den längsmed ryggen.

Sade dädan återkommen,
När till Pohjola han hunnit:
"Nu jag Hiisi-elgen fångat
Ända ifrån Hiisis åkrar.
Gumma, gif åt mig din dotter,
Unga fästmön mig förläna."

Sade Pohjolas värdinna:
"Då jag dig min dotter gifver,
Unga fästmön dig förlänar,
När du stora hästen betslar,
Tyglar Hiisis häst, den bruna,
Fålen, hvilken fradga frustar,
Hvilkens hof af fasta jernet,
Utaf hårda stålet bildas,
Och hvars man är eld och låga."

Nu den muntre Lemminkäinen
Tager sina gyllne tyglar
Och sitt grimskaft utaf silfver.
Går så hän att söka hästen,
Den årsgamle efterleta
Ifrån Hiisi-gudens slätter.
Börjar stiga på med snabbhet,
Vandrar fram med lätta fötter
Hän till gröna ängens slätter,
Till den helga åker-renen.
Der han söker efter hästen,
Skådar kring med spända blickar;
Bär vid gördeln hästens betsel,
Fålens seldon uppå axeln.
Hof sitt öga emot öster,
Vände hufvudet mot solen;
Varsnar hästen uppå heden,
Ibland granar bruna manen.
Från dess hår ses elden spraka,
Röken frusta ifrån manen.

Yttrade då Lemminkäinen:
"Ukko, du vid himla-midten,
Dunder-molnets nära granne!
Låt nu himla-hvalfvet öppnas,
Fästet uti stycken rifvas,
Luften all förbyt till fönster,
Himlens lock till tvenne delar.
Snö till skidstafs höjd låt falla,
Låt till spjutskafts djup den yra
Ned på goda hästens skuldror,
På den helga bläsens länder;
Låt ock isen alntals frysa
På den helga hingstens panna."

Snö då låter Ukko falla,
Kastar af den fina yrsnö
Till en höjd af trenne famnar
På den goda hästens skuldror,
Uppå helga bläsens länder;
Låter isen alntals frysa
På den helga hingstens panna.

Derpå muntre Lemminkäinen
Gick på nära håll att skåda,
Att betrakta Hiisi-hästen,
Tog till orda sjelf och sade:
"Hästens ursprung är från Hiisi,
Ifrån berget sköna fålens.
Hiisis häst, som fradga frustar,
Fåle med den bruna färgen!
Bringa hit den gyllne nosen,
Och ditt silfver-hufvud utsträck
Hit till mina gyllne betsel,
Seldonen af koppar gjorda.
Illa dig man här ej håller,
Icke alltför hårdt man åker."

Betslar dermed stora hästen,
Sätter rankor på den stolta,
Spänner Hiisis föl i redet
Der på ängens gröna slätter,
På den helga åker-renen.
Stack i gyllne munnen betslet,
Grimman uppå silfver-hufvet.
Sjelf han sätter sig på ryggen.
Gränsle sig på hästen kastar;
Slog sin snabba häst med spöet,
Smällde till med perle-snerten,
Körde fram med gny och buller
Till sin svärmoder den stränga;
Sade, sedan dit han kommit:
"Nu jag betslat stora hästen,
Bragt på stolta djuret rankor,
Spännt i redet Hiisi-fålen
Der på gröna ängens slätter,
På den helga åker-renen.
Äfven Hiisis elg jag fångat
Ända ifrån Hiisis slätter;
Gumma, gif åt mig din dotter,
Unga fästmön mig förläna."