ETT PENNSKAFT SOM PIGA

ETT PENNSKAFT
SOM PIGA

AV
BONN I TANINGE

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

TIONDE UPPL. TRETTONDE TUSENDET

EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1915

INNEHÅLL

FÖRETAL

Ingenting nytt under solen, heter ordspråket, men trots detta torde det väl vara något i litteraturens annaler fullkomligt okänt att en husbonde ger ut en bok för att bemöta sin pigas stridsskrift emot samma husbonde. Så har emellertid här skett. »Bonn i Taninge» är bekant över hela landet genom boken »En piga bland pigor» av journalisten Ester Blenda Nordström. Han och hans hem blevo ju inte framställda i den vackraste dager av den nämnda författarinnan, som i en tjänares skepelse uppehöll sig en månad på hans gård för att göra studier. Att Taningebonden — namnet är naturligtvis fingerat — kände sig kränkt av hennes målningar från Taninge och för övrigt ej ansåg henne kompetent till att rätt kunna bedöma förhållandena där bör ju icke förvåna. Han vill nu framställa hur denna föregivna piga verkligen var och så har även han givit sig in på författarskapet.

Uppgiften torde ju också ha varit ganska tacksam om än lätt frestande till chargerande överdrifter. Resultatet är den bok som följer.

Och härmed lämna vi ordet åt husbondens märkliga svaromål, som säkert kommer att låta tala om sig lika mycket som den bok, vilken varit dess upphov.

Förläggarna.

INLEDNING
VARFÖR DETTA GENMÄLE SETT DAGEN

Som en stor del av den läsande allmänheten torde ha sig bekant voro under sommaren förra året i Svenska Dagbladet införda en serie artiklar med rubrik: »En månad som tjänsteflicka på en bondgård i Södermanland», vilka artiklar sedan med obetydliga förändringar utkommit även i bokform under titel: »En piga bland pigor».

Författarinnan till dessa artiklar, en kvinnlig journalist under signaturen »Bansai», uppgav sig i dessa artiklar skildra sina upplevelser vid gården Taninge och yttrar sig om seder och förhållanden m. m. Då emellertid dessa skildringar är så gott som fullständigt lögnaktiga, och hon även tillvitat mig personligen en del mindre hedrande egenskaper, anser jag mig härmed böra taga till orda. Jag har så mycket större orsak att göra det som »Bansai» flera månader efter sedan de egentliga artiklarna voro införda, var ogenerad nog att i samma tidning återupptaga smädetrafiken mot mig och till och med erbjöd sig att till alla intresserade lämna privata upplysningar om min ålder och samhällsställning, mina politiska åsikter, mina ekonomiska förhållanden, mina vanor samt — mitt själsliv.

Jag har här ovan sagt att hennes skildringar så gott som fullständigt äro lögnaktiga, men vill nu närmast bemöta något av det som rör mig personligen. Jag var enligt hennes vittnesbörd lat, låg nästan jämt och sov samt drack dessemellan ofta kaffekask. Nu var händelsen den, att jag händelsevis låg inne en tid under hennes vistelse här, men detta berodde på att jag skadat mig genom en olyckshändelse, vilket kan bevisas därigenom, att jag under tiden erhöll försäkringsunderstöd från försäkringsaktiebolaget Hansa. Om jag emellanåt låter fördrängen leda arbetet vid gården är väl i och för sig icke något så märkvärdigt, isynnerhet som här också finnes en ångsåg, som kräver tillsyn, och jag dessutom sysslat med en del affärer. Men om nu så är, att min förra piga med sina abnormt utvecklade författaretalanger, i övrigt är så andesvag, att hon inte ens kunde få klart för sig vad jag gjorde för nytta, så borde detta ha fått vara hennes ensak, ty jag finner det verkligen motbjudande att behöva förklara mina privata angelägenheter gent emot en så ovederhäftig kritiker, som denna piga visat sig vara.

Var och en torde väl vid någon eftertanke inse huru nedrigt det är att under förklädnad och falska uppgifter smyga sig in i ett hem för att sedan, ockrande på allmänhetens sensationslystnad, skandalisera dessa invånare. För att belysa hennes sätt att skaffa sig platsen, angående vilket hon skriver att hon på en annons fick över femtio svar, att betyg aldrig fordras när det gäller tjänst hos bönder samt att ingen ens frågar efter frejden, så förhöll det sig med den saken så, att jag lät dupera mig av hennes i allo sympatiska och förtroendeväckande skrivsätt. Som svar på min annons angående jungfru kunnig i mjölkning, uppgav hon sig som mycket stor och kraftig samt van från sitt föräldrahem vid såväl mjölkning som andra lantbrukssysslor, men på grund av aldrig innehavd tjänsteplats utan betyg. I verkligheten var hon fullkomligt okunnig samt saknade vilja och fallenhet att lära. Vad hennes krafter beträffar, så kommo de här föga till synes; om de funnos till, så måste de ha varit förborgade på något hemligt ställe. Jag vill nu upplysa så väl henne själv som alla de pressmän, vilka bråkat sina hjärnor med att söka utforska huru det egentligen tillgick vid den berömda pigtjänsten, samt den stora allmänheten, inberäknat en del gott folk, som se upp till henne och för vilka hon oförtjänt ter sig med en strålande nimbus, att hon under sin vistelse här gjorde en rätt så slät figur som piga.

Huru utförde alltså denna piga de åligganden, som hon enligt annonsen åtagit sig? Jo, genom att på grund av sin grova okunnighet och vårdslöshet (jag tänker nu närmast på mjölkningen) kasta den huvudsakligaste delen av arbetsbördan på matmodern; och må allmänheten sedan själv tänka sig in i matmoderns känslor, när hon i pressen finner sitt hem, över vilket hon måst lämna tillsynen i sådana händer, skandaliserat och nidskrivet som ett näste för fylleriorgier, smuts och snusk och tokerier av alla slag. Och huru skötte väl samma piga vården om mina barn medan matmodern utförde pigsysslorna i hennes ställe? Jo, på ett så pliktförgätet och ansvarslöst sätt, att det vid ett tillfälle var nära däran att kosta ett av barnen livet. Och ändå har hon panna att offentligen framslunga en sådan beskyllning som att matmodern genom dålig uppfostran fullständigt fördärvade sina annars snälla, lättledda och intelligenta barn.

Antag som en jämförelse att jag, ehuru okunnig, genom förebärande av fackkunskap lyckades erhålla plats i ett yrke eller företag t. ex. en plats på Svenska Dagbladets redaktion. Tycker någon nu att det varit ett hederligt handlingssätt av mig att antaga en sådan plats även om jag genom att skriva adresser på kuvert eller något liknande skulle kunna sköta mina åligganden där lika bra som en viss journalist skötte pigtjänsten hos oss? Men antag vidare, att jag sedan på ett lögnaktigt, förvrängt och förlöjligande sätt satte mig till doms över förhållandena i facket och utbasunerade dessa mina domslut över hela landet för att därigenom tillfredsställa mitt förvärvsbegär samt vinna ära och anseende. Reflexionerna göra sig själva.

Beträffande hennes skildringar av tjänstefolkets liv och förhållanden, så anser jag mig, eftersom jag redan belyst hennes sätt att uppfatta en tjänares plikter, icke behöva spilla ord på att bemöta hennes visdom i den saken, men för att ingen möjligen skall tro, att här ställes orimliga fordringar på tjänstefolket, vill jag meddela att en av tjänarna varit anställd vid gården i 27 år eller ända sedan år 1888.

Vad åter beträffar en annan av hennes erfarenheter från de 30 dagarna, »kvinnorna i förtid utslitna, bleka och tunna vid 30 år» o. s. v., så är detta alltför löjligt för att egentligen kräva något bemötande. Det torde vara känt för litet var, att just bondkvinnorna med sitt sunda levnadssätt bruka bibehålla sin arbetsförmåga längst, ofta upp till 60 à 70 års ålder. Undantag finnes ju i allting, men något sådant kan i varje fall inte åberopas såsom varande tillämpligt här vid min gård.

Jag har förgäves sökt att få ett genmäle infört i Svenska Dagbladet. Denna tidning, som annars vill gälla för att vara en lantbrukarnes och näringsidkarnes målsman, praktiserar nämligen en sådan tillämpning av ordets frihet, att den tillåter en oansvarig kvinnlig skribent att bibringa allmänheten en falsk föreställning om livet i mitt hem och om mig själv som typ för bondeklassen, men vägrar mig plats att vederlägga detsamma.

Jag vill nu granska Svenska Dagbladets motivering för sin vägran.

För det första så var det för långt efteråt för att tidningen skulle kunna intaga någon polemik. Nu var det emellertid så, att jag inte fäste någon vikt vid saken, förrän jag började bli utsatt för en del personligt obehag och som jag hittills inte brukat läsa Svenska Dagbladet, har jag först helt nyligen genom andra personer blivit uppmärksamgjord på att jag i Svenska Dagbladet faktiskt varit utsatt för en rent systematisk smädetrafik flera månader efter sedan de egentliga artiklarna voro införda där. Tidningen har sålunda själv dragit försorg om att saken icke råkat i glömska, och dess första skäl för vägran är sålunda ett rent och klart svepskäl.

För det andra så var dess värderade medarbeterska för närvarande på vandring i Lappland och var omöjlig att anträffa på flera månader. Men vad i all rimlighets namn har hennes vistelseort med saken att göra. Ingen hänsyn visades mig när hon var den angripande parten och tidningen vidtog då inga anstalter för att underrätta mig, när hennes smädelser pågingo som värst, men varför då så partiskt gynna henne. Man borde dock ha rätt att fordra ett annorlunda behandlingssätt av en så ansedd tidning som Svenska Dagbladet, till och med när det gäller ett ur pressynpunkt så tacksamt ämne som att dumskriva och förlöjliga oss bönder och vårt familjeliv samt att vanställa de förhållanden, under vilka vi och vårt tjänstefolk leva.

Vidare så påpekar tidningen, att i artiklarna icke på något ställe var utsatt namn på min gård eller på mig själv. Vid detta vill jag nu dröja något utförligare.

Man kan i detta fall icke säga att anonymiteten är verklig, ty det är ett av många känt faktum, att den föregivna pigan vistades vid min gård en månad nyss förut innan hennes artiklar infördes i Svenska Dagbladet, och hon ankom också hit samma dag som hon där uppgav sig ha tillträtt platsen.

Vidare så var vid den första av dessa artiklar en fotografi införd av min gård tillika med henne själv, och plåten till denna fotografi »lånade» hon för resten vid sin avresa härifrån. Därtill har jag blivit utpekad i orten såsom varande den åsyftade genom förmedling av en manlig bekant, som hon under sin vistelse här förvärvade sig.

Jag torde med det ovan sagda ha fastslagit min ställning som part i saken, likaledes att från tidningens sida en annan rättsuppfattning blivit tillämpad mot mig, en olärd bonde, som endast skärskådar saker och ting från det enkla förnuftets synpunkt, än mot min i alldeles hög grad kultiverade och studerade samt i allehanda ämnen, utom de praktiska, synnerligen insiktsfulla f. d. piga.

Som en komplimang mot samma piga för hennes förut omnämnda åtagande att genom privatupplysningar avslöja »den stackars bonns» själsliv, vill jag här för belysande av hennes karaktäristik till offentlighetens kännedom meddela, att strax efter sedan hennes första artiklar infördes i Svenska Dagbladet och av hennes ombud bekantgjordes här i trakten med hänvisning på mig och min gård, hon till svar på ett brev från min hustru bortförklarade samma artiklar genom att, i strid mot deras innehåll, söka göra troligt, att de voro intryck från ett 30-tal olika ställen och uppgav, att det egentligen endast var husmodern som hon tagit till förebild härifrån.

Trots hennes dubbelhet torde det dock vara omöjligt för henne att nöjaktigt förklara huru detta kan överensstämma med hennes påstående, att hon upplevat alltsammans på ett ställe och under en månads tid. Det har emellertid sitt värde som ett privat erkännande av offentligt framställda lögner, men det är för hennes verkliga karaktär så mycket mera betecknande, att hon flera månader efteråt ånyo upprepade en del av dessa lögner i samma sitt liv- och husorgan.

Det är emellertid att beklaga att hon otvivelaktigt lyckats förstärka en del i vissa kretsar befintliga vaneföreställningar om bondebefolkningen, vilket är så mycket antagligare som hon jämsides med sin smutstrafik inte sparat på uttryck av sympati och förståelse och till och med ömhet för föremålen i fråga samt ganska frikostigt inflätat beröm här och där för att det hela skall låta trovärdigare. Men en öppen och ärlig fiende är vida att föredraga framför en hemlig och falsk sådan i en väns skepnad.

En sak att lägga märke till är, att hon med förkärlek övertransporterade sina egna karaktärsfel och bristfälligheter på dem, som hon uppgav sig skildra, och detta utgör också en förklaringsgrund till hennes tal om min myckna lättja och sömnaktighet.

Jag har med dessa osminkade fakta velat påvisa arten av »Bansais» s. k. verklighetsskildringar, hennes ovederhäftighet och saknad av moralisk ansvarskänsla samt hennes brist på förutsättningar att ens kunna bedöma de saker och förhållanden det här är frågan om, och jag skall, ehuru jag saknar vana att uttrycka mig i skrift, i denna bok från en annan synpunkt skildra hur det går till när en cigarrettrökande och mungigspelande stockholmsdam skall tjäna bondpiga.

Det återstår nu att se på vad sätt Svenska Dagbladet infriar sin utfästelse att ägna min bok största uppmärksamhet. Jag fruktar icke dess kritik ehuru jag icke kan räkna på något gynnsamt omdöme, troligast kanske ett bagatelliserande av det hela, men jag hoppas åtminstone att tidningens svaghet för den falska pigan icke skall sträcka sig så långt utom anständighetens gränser, att hon efter detta tillåtes att öppet eller under någon som helst förklädnad vidare göra något inlägg i tidningen angående denna sak, sedan jag blivit förvägrad att yttra mig till försvar gentemot hennes skriverier, och då någon utväg för mig att nå samma läsekrets sedan icke står mig tillbuds, såvida jag icke vill göra mig besvär med att skriva en bok till.

Nu kanske någon kan tycka, att jag tagit denna sak alldeles för hårt. Men det gäller här icke endast mig och de mina utan hela bondeklassen, för vilken jag och mitt hem fått figurera som pajastyper på detta sätt. Dessutom har saken ännu en principiell sida, ty det låter ju tänka sig varthän det skulle leda om här eller där en presskribent tillåtes att, med tillhjälp av privat och rent personligt smädeskriveri, utan mothugg få draga familjelivets helgd i smutsen för att på den vägen vinna ryktbarhet och ära och mera till. Jag anser det vara i pressens eget intresse att motverka införandet av en sådan sakernas ordning.

Det skulle också bereda mig en uppriktig tillfredsställelse, om jag hos tidningspressen såväl som hos den stora allmänheten funne förståelse för att jag upptagit denna för en man i min ställning så svåra och ojämna kamp, icke blott för att värna mig själv och helgden i mitt hem, utan också för de många andra hemmens skull, som kränktes av min f. d. piga när hon förklarade dem vara mitt eget hem lika.

Bonn i Taninge.

I.
DEN NYA PIGAN

EN PIGA

van vid hushållsgöromål samt kunnig och villig att mjölka erhåller genast plats.

Taninge gård, pr Nyköping.

Så var hon då kommen den nya pigan, som jag antagit efter skriftlig ansökan enligt en annons av ovanstående innehåll. Jag hade visserligen känt mig tveksam om lämpligheten av att i min tjänst antaga henne, stockholmsdamen, som ej heller kunde förete något betyg eller några som helst rekommendationer, men som hon uppgivit sig vara i besittning av föregående vana och i övrigt verkade trovärdig, så hade jag låtit min betänksamhet vika.

Jag hade själv hämtat henne vid stationen. Hon föreföll vid sin ankomst synbart förlägen och röjde en tafatthet i sitt sätt och skick, som gav det intrycket att hon åtminstone inte var den fulländade världsdam man möjligen kunnat föreställa sig. Vem kunde tro, att detta var ett stockholmsbarn; hon liknade i detta ögonblick en mindre resvan landsbo, som gått vilse i en stor stad.

Dessa reflektioner trängde sig ovillkorligen på mig, när jag betraktade henne där hon stod, röd som en kräfta i synen, ehuru den starka rodnaden dock lät ana en underliggande blekare hudfärg.

»Var så god och stig fram och känn sig hemmastadd och välkommen hit. Måtte hon nu bara kunna trivas ibland oss.»

»Tack det skall nog gå bra.»

Hon steg nu fram från dörren, där hon stannat vid sitt inträde. Efter hand antagande en mera obesvärad min gick hon så omkring och hälsade och presenterade sig, slutligen stannande framför gårdshunden, med vilken hon omständligt underhöll sig en god stund och för vars skulle hon nästan tycktes glömma bort att gårdens mänskliga innevånare funnos till. Nå ja, hon var således djurvän och detta var ju endast ett gott tecken.

Hunden besvarade emellertid med ett dovt morrande hennes översvallande vänlighet. Han var inte van vid dylikt långvarigt fjäsk och såg ganska ohövlig ut när hon vid presenteringen även för honom upprepade sitt namn: Malin Söderström. De blevo dock sedermera mycket goda vänner.

Hilda, min hustru, hade under tiden dukat fram mat, och sedan denna intagits började den nya pigan att packa upp sitt medförda gepäck, som visade sig utgöra en ganska brokig samling av allehanda slags persedlar och föremål.

En hel del blombuketter, som hon fört med sig, voro snart utplanterade i vaser fyllda med vatten och spredo i rummen en behaglig doft. Sedan detta var gjort, började hon en riktig möblering i rummen genom att på alla upptänkliga ställen placera ett stort antal luktvattensflaskor och pomadaburkar m. m., som hon medfört. En del löshår och valkar av försvarlig storlek tronade snart på Annas, den andra pigans, byrå, tillika med ett stort antal använda näsdukar, som utgjorde ett tydligt bevis på den snuva, som hon uppgav sig ha ådragit sig under resan. Så började uppackning av klädespersedlar och det var ett nöje att se med vilken omsorg detta arrangemang utfördes, och hon visade sig vara i besittning av toaletter, som vida överträffade dem som en ordinär bondpiga i allmänhet har råd att kosta på sig. Jag gjorde dock helt ofrivilligt den iakttagelsen, att hennes förråd av underkläder var mera blygsamt samt icke på något sätt stod i förhållande till den stora mängden av övriga plagg.

Malin hade emellertid avslutat sin uppackning och börjat bekanta sig med Anna, som med synbar beundran betraktade en i flera färger skiftande sidenblus, upprepade gånger vändande densamma i olika lägen och med intresse iakttagande dess skiftningar allt efter som dagern föll på.

»När ska’ du använda den här blusen, den är alldeles för fin att sätta på sig var sönda’.»

»Den skall jag inte ha på mig annat än när jag går på teatern, förstås.»

»Kors, tänker du fara in te sta’n och gå på teatern!» utbrast Anna, som själv ännu aldrig varit på ett sådant ställe.

»Inte har jag tänkt att resa in till sta’n, det finns väl alltid någon teater på närmare håll.»

»Inte finns dä nå’n sådan ute på lande’, kan du väl förstå.»

»Nej visst, det var ju sant», svarade Malin, »jag glömde ju bort att bondtrakten här är så efterbliven.»

»Dä vet jag inte om den är, åtminstone inte är dom efter sin tid me’ skötseln. Du ska’ få se en så’n fin la’gård här finns.»

»Jaså finns det; men hör du, roar dom sig aldrig här i trakten, finns det inga nöjestillställningar av något slag.»

»Jo, föreningen har ju sina tillställningar och om somrarna är det dans på logarna ibland, förstås, men du har ju varit på lande’ förr, så du borde väl ha reda på sådant där.»

»Det var så liten tid jag var ute i skärgården en sommar, men där är inte lika som på andra ställen.»

»Men bonn sa’ att du var van vid lantgöra och här måste du kunna mjölka korna.»

»Det kan jag inte, men det skall väl inte vara så svårt att lära», sade Malin eftertänksamt.

»Var inte ängslig för det, jag ska’ lära dej jag.»

»Det var vänligt av dig, vi båda skall nog komma bra överens.»

»Det gör vi nog, men nu får jag ej längre stå och se på dina grannlåter, nu är de’ dags att dricka kaffe.»

»Men kaffet är ju inte serverat än!» utbrast Malin, som ännu icke hade kommit underfund med vad som hörde till en pigas åligganden.

»Nej du, men det ska’ snart bli», svarade Anna småleende åt kamratens oförstånd och så började hon plocka fram koppar, grädde och socker samt nybakat, doftande vetebröd och skorpor.

»Kommer det främmande hit?» frågade Malin.

»Nej, inte vad jag vet, men varför frågar du så.»

»Jo, vem skall dricka ur alla kopparna som du dukat fram.»

»Gårdsfolket förstås, bonn och drängarna ska’ ju ha kaffe de också.»

»Jaså, finns det drängar här, sådana har jag hört talas om förut, huru många äro de då?»

»De äro fyra stycken förutom la’gårdskarn.»

»Finns det ladugårdskarl också, men vad har dom andra drängarna för sysselsättning då?»

»Nej, hör du, så’nt där skulle väl en bondpiga känna till», sade Anna och kunde ej låta bli att skratta åt kamratens totala okunnighet i allt som tillhörde lantlivet och dess förhållanden.

Nu hördes dunket av fotsteg i förstugan och drängarna stego in.

»Hej, jaså de’ har blivit tillökning här i dag», sade en av dem och steg så, efter att i förbifarten ha givit Anna några vänskapliga nyp under armarna, fram till Malin. »Får vi lov att göra oss bekanta», frågade han och sträckte fram sin grova näve.

Malin mönstrade med kritiska blickar sin nyvordne kamrat, förvånad över hans rättframma sätt och ej ense med sig själv hur hon skulle upptaga den erbjudna bekantskapen.

Det var en lång, smärt och kraftig yngling med frimodigt, intelligent ansiktsuttryck och en blick, som angav stort sinne för humor. Malin kände sig genast angenämt berörd av hans, trots frånvaron av former, i grund och botten sympatiska väsende och var redan beredd att giva ett vänligt svar, då hon kom att tänka på att detta möjligen kunde gå hennes värdighet för nära, varför hon knyckte på nacken och försökte att se ond och förnärmad ut. Ynglingen lät dock icke detta imponera på sig utan gjorde en rörelse, som på ett komiskt sätt härmade hennes stela min, slog ihop klackarna och gjorde militärisk honnör där han stod i sina slitna vardagskläder.

»Får jag lov att presentera Hasselkvist, har varit i kronans tjänst och är fullt utlärd i att hälsa om ryssen skulle komma hit.»

Nu var det ej längre möjligt för Malin att bibehålla sin värdiga min, utan hon bekantade sig med drängen och blev av honom presenterad för hans kamrater. Kaffet förtärdes sedan under skämt och gemyt, varefter drängarna tågade ut igen för att fortsätta med sitt arbete.

»Det var ju riktigt hyggliga människor de där», sade Malin, då drängarna hade gått ut, »de skulle ju rent av passa till skådespelare. Äro alla drängar sådana.»

»Nej, inte alla, det finns förstås olika sorters folk även bland drängar, men bonn tar aldri’ hit annat än rejält folk, han gillar inga slashankar, hörde jag honom säga en gång.»

»Men varför klär dom sig så dåligt? Dom ser ju ut ungefär som hamnschåare i Stockholm.»

»Du förstår väl att inte kan dom ha körkkläderna på sej i vardagslag.»

»Men dom kunde väl tvätta sig åtminstone.»

»Gör dom inte dä då, tror du?»

»Nej, det syntes nog på deras händer», sa’ Malin, som inte begrep den naturliga skillnaden emellan en valkig arbetsnäve och en hand, som aldrig varit berörd av arbete.

»Vänta du tess du fått vara här en tid, så blir inte heller dina händer så värst fina», svarade Anna, som under samtalets gång dukat av kaffebordet.

Det var nu tiden inne för kvällmjölkningen, som Hilda själv tillika med Anna skulle utföra, medan Malin tills vidare skulle åtnjuta ledighet för att sköta om sin mycket intensiva snuva.

II.
OM EN NYKTERHETSFEST SAMT OM LITE PIGKURTIS

Det var söndag. Från en nästan molnfri himmel strålade solen ren och klar, givande kraft åt det i den tidiga våren uppspirande gräset. I björkhagen bortom en av grannbyarna var det ett myllrande liv och där rörde sig om varandra en stor mängd folk av alla åldrar och kön, bönder, drängar, pigor, gubbar, gummor och barn.

Det var nämligen så att ortens nykterhetsförening hade anordnat friluftsfest, och sådana tillställningar bruka alltid bli talrikt besökta, då de utgöra ett av de få med långa mellanrum återkommande nöjestillställningar, som står lantbefolkningen till buds.

Nykterhetsföreningen, som bestod av en avdelning av I. O. G. T., var på orten ganska populär och nästan all traktens ungdom samt en stor del av det äldre folket voro inskrivna i densamma och var på grund därav bruket av spirituosadrycker ganska sällsynt i nejden. Härtill bidrog kanske också i någon mån att en del av den manliga ungdomen, som annars i själ och hjärta var tämligen likgiltig för nykterhetsrörelsen ändå gått med för att kunna få deltaga i av föreningen ibland anordnade privata deklamationsaftnar och fördenskull måste tygla ett möjligen befintligt spritbegär.

Högst uppe på den lilla backen var en talarestol upprest och talaren hade nyss avslutat sitt med stor uppmärksamhet åhörda föredrag, vari han på ett medryckande sätt skildrat dryckenskapens fördärvbringande inflytande och särskilt framhållit att bruket därav var oförenligt med en verkligt sund och naturlig levnadsglädje.

Även från Taninge hade folket nästan mangrant infunnit sig på festen, och Malin, skrudad i en luxuös vårtoalett, som synbarligen framkallade beundran blandad med en viss känsla av avund hos den kvinnliga delen av de festbesökande, blandade sig med synbart välbehag i det brokiga vimlet. Ungdomar av båda könen rörde sig otvunget och ledigt om varandra, pojkarna ibland kastande skämtsamma utrop till flickorna, som dock oftast ej blevo svaret skyldiga. Ett litet stycke ifrån talarestolen var med stöd av ett par större träd anordnat ett provisoriskt stånd, där läskedrycker tillhandahöllos och efter föredragets slut rådde däromkring en livlig trängsel. De manliga ungdomarna undfägnade frikostigt sina kärestor med de begärliga dryckerna.

En storväxt, grovkornig friarbetare, som blivit utstruken ur föreningen för löftesbrott, hade inlett en högstämd kurtis med Malin, utan att låta avskräcka sig av det snävt avvisande emottagande hans första försök rönte.

»Äsch, inte ska’ ho’ vara så kymig fast ho’ ä’ lite bättre uppstissäd än jag, å för resten så ä’ mi’ snörskjortä likä grann som hennes insättning. Kom nu så bjuder jag på e’ halvä limonad.»

»Jag dricker inte lemonad.»

»Va! gillar ho’ inte ståltrådsdrickä, ja bjuder välle på saft då om dä smakär bättre.»

Malin kunde nu ej motstå en så frestande inbjudan utan följde, ehuru halvt motvilligt, med sin efterhängsne kavaljer, kastande en längtansfull blick på en i närheten stående, vid ortens post- och växelcentral anställd yngling, som tydligen mera slagit an på henne.

Under en livlig konversation, som bestod av bullrande, om än icke alltid vällyckade muntrationsförsök å ena sidan samt å den andra i början enstaviga men sedan allt mera intresserade genmälen, som varslade om en upptinande sinnesstämning, förtärdes trakteringen och den manliga parten började så utforska sin nyförvärvade bekantskaps föregående tillvaro.

»Ä’ ho’ nykommen här, ja’ tycker inte ja’ har sitt henne på trakten förr.»

»Ja, jag är nog så ny jag gärna kan bli.»

»Va’ ä’ ho’ ifrån då?»

»Jag är hemifrån förstås.»

»Dä va tusan så bra, dä ä’ ja’ också å då så får vi sällskap hem i kväll.»

Jag uppfångade ej fortsättningen av dialogen.

Festen fortgick emellertid under den gemytligaste stämning tills fram mot aftonen, då folket, uppdelande sig i större eller mindre grupper, började troppa av och ungdomen tågade nästan mangrant i väg till Västergår’n, där årets första logdans skulle gå av stapeln.

*

En ny dag hade inbrutit och redan vid halv 6-tiden på morgonen var gårdsfolket i Taninge efter vanligheten i full beredskap att med utvilade krafter taga itu med dagens arbeten.

En av de första och tillika mest krävande utesysslor vid en gård är mjölkningen och Malin skulle nu under ledning av Anna, den andra pigan, göra sina första lärospån i den konsten.

Mjölkningen brukade i vanliga fall taga en tid av omkring två timmar, men den dagen gick det om ovanligt länge, och Hilda knogade allt vad tygen höllo för att ensam hinna uträtta sysslorna samt ombesörja frukostlagningen, tagande den nya pigans bristande vana som förklaringsgrund till det långa dröjsmålet.

Slutligen uppenbarade sig pigorna med mjölkspannen och Anna, som kom ett stycke förut, tilltalades så av Hilda:

»Det var fasligt vad det tagit lång tid med mjölkningen i dag.»

»Ja, dä ha det gjort, men jag har inte hunnit få färdigt förr, när jag har fått göra det ensammen.»

»Har du gjort det ensammen? Malin skulle ju hjälpa dig och du skulle ju lära henne.»

»Malin hon har hela tiden legat och suvit i kalvkätten.»

»Har hon legat och sovit! Att du inte körde upp henne då.»

»Å, jag försökte nog, men hon sa att hon inte hade kunnat sova i natt för hon hade haft en så ryslig huvudvärk, och då tyckte jag synd om henne och lät henne ligga.»

Frampå förmiddagen kom Västergårdsbonn över till mig och begärde att få låna min stora brandstege, vilket beviljades.

»Nå, vad tror du, Karlsson, kan vi börja ta itu med vårsådden snart?»

»Ja du, Berg, som har trädan ner på åsluttningen, du kan nog börja när som helst, men hos mej blir det då inte upptorkat den här veckan och för resten så har drängen min gjort sej så illa så han inte kan hjälpa till med arbetet.»

»Hur har han då burit sig åt?»

»Jo, han kom ihop sej på logen i går kväll me’ Nygårds-Gustav, å de måtte ha varit en skarp sammandrabbning för han har visst fått någon knäck på revbenen.»

»Vad kom de ihop sig om då?»

»Ja si det är en sak som jag inte så noga vet, men di säjer att det var om din nya piga.»

»Skulle hon vara så eftersträvansvärd då?»

»Ja dom tyckte fälle dä, men jag tycker som så, att därvidlag så är det kläderna som gör kroppen.»

Varpå Karlsson med en hälsning och ett lätt skratt avlägsnade sig med stegen, nästan dignande under sin tunga börda, och jag fortsatte med att göra i ordning redskapen till det stundande vårbruket, i mitt stilla sinne icke vidare angenämt berörd av den uppmärksamhet, som min nya piga ådragit sig.

III.
OM DISKNING OCH TVÅ SORTERS PIGOR SAMT OM ETT NYUPPTÄCKT UNDERLIGT DJUR

Middagen var överstökad, drängarna hade gått upp på kammaren för att vila en stund och Hilda var i vardagsrummet upptagen med att vyssja det minsta av barnen till sömns.

I köket voro pigorna sysselsatta med diskning av tallrikar, skedar, knivar, grytor och kastruller m. m. Anna diskade och sköljde dem i en balja med vatten varefter Malin fick taga itu med torkningen.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att varken min hustru eller jag brukar benämna vårt tjänstefolk »drängar» eller »pigor». Vi säga i stället »pojkarne» och »flickorna» eller »jungfrurna», då vi tala om dem och torde också detta uttryckssätt vara mera allmänt i orten när det är fråga om flertal än det gammaldags »drängarne» och »pigorna». Jag använder dock här i min skildring dessa senare mera ur bruk komna uttryck därför att de voro så omhuldade i den bok, som föranlett utgivandet av denna och emedan de dessutom i vida kretsar torde ha ingått i det allmänna föreställningssättet. Men de äga icke någon motsvarighet i verkligheten vid Taninge.

»Inte ska du torka me’ den där handduken», sade Anna efter en sidoblick på kamraten som hon hittills icke vidare givit akt på.

»Varför inte det då», svarade Malin, långsamt och mekaniskt gnidande med handduken fram och åter på ett knivblad.

»Du ser väl att den inte är nå’n kökshandduk, den där är ju att torka sig på när man tvättat sig.»

»Så dum du är, det behöver väl inte vara någon skillnad på sådant.»

»Behöver de’ inte vara nå’n skillnad? Är du då inte van att göra skillnad på kökshanddukar och andra handdukar?»

»Jo visst, men inte är det väl så kinkigt med den saken bland bönder och deras likar.»

»Jaså, skulle dom inte vara lika goda som du, det är dom nog mer än väl», svarade Anna retad av kamratens hånfulla tal, »och nu är du så god och är ordentlig, annars ska’ ja’ tala om för Hilda hur du bär dig åt.»

Diskningen fortsattes ehuru den visserligen ej påskyndades av Malin, som inte syntes vara vidare intresserad av det som hon hade för händer. Hon hade från första stund visat sig vara mycket okunnig i sysslor, ehuru hon uppgivit sig vara rätt så van. Då hon därtill saknade håg och fallenhet att lära och sätta sig in i göromålen, kan ingen undra på att Hilda och jag snart började känna oss besvikna över vår nya tjänsteande, som varken kunde eller ville fullgöra sina åligganden på ett något så när tillfredsställande sätt.

Det var en himmelsvid skillnad emellan dessa båda pigor, och denna skillnad kom deras personliga säregenskaper desto mera att framträda för den utomstående iakttagaren. Den ena typen för en landsflicka av arbetsklassen, rundkindad, arbetsam, glad och villig, den andra en bleksiktig storstadsflicka med nervöst sätt, mera begiven på nöjen än arbete och för vilkens lämplighet att fylla en kvinnas uppgifter man måste sätta ett stort frågetecken. Jag förundrade mig också över att hon sökt sig plats vid en lantgård, där arbetet föreföll henne vara i så hög grad motbjudande.

Malin hade en stund upphört med torkningen och med armbågarna stödda mot fönsterbrädet låtit blickarna drömmande irra ut över det solbelysta landskapet. Så vänder hon sig plötsligt till kamraten och säger:

»Tycker du inte om att dansa, du Anna?»

»Tycker jag om att dansa! Jag tänker inte alls på dans nu, men varför frågar du så?»

»Jo, jag såg dig inte på logen i går kväll, men du skall tro att där var gladigt.»

»Visst var jag på logen, jag var där ända till 10-tiden, men inte kan jag förstå var du höll hus.»

»Du kan väl förstå, att jag, som är nykommen, gärna vill se mig om lite, hur trakten är belägen. Jag var ute på en promenad och kom inte till logen förrän sedan du hade gått.»

*

Vid kvällmjölkningen, som inföll vid 6-tiden på aftonen, skulle så Malin, nu under Hildas eget överinseende, bibringas kunskap i mjölkningskonstens mysterier.

»Så skall hon ta det», förklarade Hilda med säker vana utförande handgreppet om spenen, mjukt och ledigt låtande en kraftig mjölkstråle strila ner i det ännu tomma spannet.

Malin försökte sig på att utföra konststycket, men det kom inte någon mjölk.

»Kanske att kon inte vill släppa ner mjölken», undrade Hilda och tog så själv åter ett tag med samma goda resultat som förra gången.

»Jo då, nog släpper hon ner mjölken, var bara inte rädd för att ta i litet kraftigare, så går det nog.»

Malin försökte nu åter, denna gång med mera kraft, och nu började verkligen mjölken framsippra.

»Nu gör vi så, att Malin tar i tu med de här korna, de äro mest lättmjölkade, så tar jag långsidan; och var noggrann med att hon mjölkar ur till sista droppen», sade Hilda, och så var mjölkningen snart i full gång.

Den sida, som Hilda påbörjat, bestod av en rad med ett 15-tal kor, av vilka dock somliga stodo i sin, medan på andra sidan endast var 5 eller 6 stycken. Resten av raden var utfylld av ungtjurar, en del kvigor och tjurar m. m.

Hilda hade utan att vidare aktgiva på Malin redan framkommit med mjölkningen till mitten av raden, då hon hörde Malin, efter att först ha mumlat några obestämda meningar, med hög röst utropa:

»Hur kan det vara fatt med den här kon, hon har ju inga spenar.»

Hilda såg upp, var på en gång inne i situationen och kunde icke låta bli att le.

Malin hade under sin mjölkning hunnit förbi de på hennes sida stående korna och flyttat in mjölkpallen och satt sig ner i båset hos en större tjurkalv samt letade nu enträget för att söka reda på juvret hos besten, som hon trodde vara en ko. Tjuren som annars visst icke var så särdeles fromsint av sig, stod märkvärdigt nog alldeles stilla och kom sig, troligen av pur förvåning, icke ens för med att sparka, utan nöjde sig med att med stora ögon blänga på sin nya vårdarinna.

»Men Malin då, ser hon inte att det är en tjur, som hon satt sig hos.»

»Vad är det för slags djur, jag tycker att den liknar en ko annars», svarade Malin, fortfarande ivrigt sökande och letande åt alla både möjliga och omöjliga håll.

»Jaså, hon känner inte till den sortens djur», genmälde Hilda, med möda återhållande sin munterhet, »men så mycket är då säkert, att skall hon få rätt på någon mjölk där, då får hon allt leta länge.»

»Men hur skall jag förstå det här», fortsatte Hilda med en lätt otålighet i rösten. »Malin skrev ju till oss innan hon kom hit, att hon varit vid en lantgård förut.»

»Ja, det var jag, men det var bara en mindre gård och där hade de inte sådana här djur?»

»Men de hade väl kor åtminstone. Malin skrev ju också, att hon var van vid att mjölka.»

»Ja, det kunde jag då, men det är så länge sedan nu, så det har jag glömt bort.»

Med skamsen uppsyn och en uppstigande förfärlig aning om det nyupptäckta djurets art reste sig Malin upp och avlägsnade sig från ladugården ännu mera förvirrad vid åsynen av den glada minen hos ladugårdskarlen, som från dörren åsett det hela och redan hunnit meddela en av drängarna den löjliga händelsen. Hilda fortsatte emellertid ensam med mjölkningen och då hon i spannet, som Malin kvarlämnat, icke på långt när fann det väntade innehållet, tog hon om dennas arbete på nytt med resultat att mjölkmängden blev uppbringad till ungefär dubbelt.

Följande dag kom kontrollassistenten på besök, och då han vid middagsmjölkningen iakttog Malins sätt att mjölka, förbjöd han kort och gott att hon vidare skulle få fortsätta därmed och körde direkt ut henne från ladugården, motiverande sig sedan med att korna vid vårdslös och ofullständig mjölkning lätt kunde taga skada.

IV.
OM LANTLIV OCH STADSKULTUR SAMT OM ETT RADIKALMEDEL MOT LÄTTJA

Tiden för vårbruket var inne och en strävsam tid började nu för befolkningen i trakten. Denna har visserligen vad den jordbrukande delen beträffar, full sysselsättning, även den tid, då jordbruket ligger nere, med skogsavverkning, lagning av vägar, stängsel och redskap m. m., men på vintern är arbetet dock icke så maktpåliggande som under den övriga årstiden, då jordens beredning, sådd och skörd o. s. v. upptager nästan all tid, och ogynnsamma väderleksutsikter därtill ofta förorsakar att arbetet måste påskyndas.

Vem kan väl, som själv ej deltagit däri, föreställa sig de mångahanda göromålen vid en lantgård så väl beträffande det manliga utearbetet som de kvinnliga innesysslorna? Till synes utan någon bestämd plan måste dock allting ju mera desto större gården är, utföras med ordning och reda, lika väl som arbetet på en verkstad, en fabrik eller ett kontor. Om än icke något egentligt jäkt, så dock ett ständigt knog nästan utan uppehåll från morgon till kväll, kräver arbetet, förutom flit och ihärdighet, en viss beräkning och fördelning för att göromålen ej skola hopa sig och en del av dem bli bortglömda.

Om än sålunda ganska ansträngande är dock å andra sidan lantarbetet hälsosammare än något annat yrke, och det allmänna hälsotillståndet är vida bättre bland den jordbrukande befolkningen än bland t. ex. industri- och fabriksarbetarne, vilket bevisar att vid lantarbetet någon överansträngning i allmänhet icke förekommer. Har någon väl ofta sett en nervös och blodfattig bonddräng eller bondpiga? Jag tror att antalet sådana skall vara ganska lätt räknat.

Med dessa ord vill jag blott påvisa att lantarbetet visst icke är något lekverk, men att å andra sidan icke heller någon grund finnes för en uppfattning, som slagit över i den motsatta ytterligheten.

Malin hade nu varit i sin tjänst några dagar och alltså bort hunnit visa sina färdigheter, men det var redan ganska tydligt, att hon icke var kompetent att utföra de prestationer, som hon åtagit sig i egenskap av piga. Hon visade sig, som förut är nämnt, vara fullkomligt okunnig i även de enklaste sysslor och, vad som var värre, utan några som helst anlag för praktiskt arbete. När hon skulle uträtta något kunde hon, försjunken i drömmerier, bli stående med korslagda armar och alldeles glömma bort det hon hade för händer.

En gång när Malin skulle diska, fann Hilda, när hon om en god stund kom ut i köket och väntade att diskningen redan skulle vara överstökad, Malin stående framför spegeln, noga synande sin hals, medan diskningen icke ens var påbörjad, och vid Hildas påmaning att taga itu med arbetet, svarade hon då, att hon trodde diskarna hade ynglat.

Ibland kunde hon, när det någon gång hände att arbetslusten, likt ett plötsligt uppflammande men snart åter slocknande stjärnskott, föll på henne, åtaga sig göromål, som hon ej alls begrep sig på och då åstadkomma direkt skada i stället för nytta. Vid ett tillfälle skulle hon sätta sig till att väva under försäkran att hon var van därvid, och snart skulle väva en fyra eller fem meter, men hela resultatet av en halv dags arbete var inte fullt en decimeter och detta vävdes efter en sådan metod att Hilda sedan hade sysselsättning i nära två dagar innan hon fick väven i sitt rätta skick igen.

Malin hade också ganska underliga föreställningar om renlighet och trodde tydligen icke, att det i ett lanthushåll ställdes några fordringar i detta avseende. Så t. ex. kunde hon vid uppläggning av smör fatta tag i detsamma med fingrarna, och då Anna förehöll henne det orenliga däri säga: »Du är så kodum; inte är det så fjäskigt och noga när arbetsfolk och bönder skall äta, dom är alla lika dumma och har ju inte något sinne för renlighet.» Och hon lät efter hand allt tydligare förstå, att hon ansåg sin omgivning vara ett annat slags människor, som befann sig på en lägre utvecklingsgrad i jämförelse med henne själv. Men en gång när hon framlade denna sin uppfattning och Anna började skratta åt henne och driva skämtet till sin höjd, blev hon alldeles svarslös och mållös och stod en lång stund liksom fallen från skyarna i sin förvåning över att bönder kunde ha så ljusa ögonblick. Ehuru hennes värdesättning för övrigt verkade enbart löjlig, började jag dock känna mig förargad över hennes ofta visade lojhet och oskicklighet i fråga om sysslor och göromål.

Förutom allt detta var hon även i besittning av en del vanor och ovanor, som kunde förbluffa en enkel lantbo. Den ena cigarretten efter den andra lät hon gå upp i rök med en smartness som vittnade om en högt uppdriven, genom lång vana förvärvad skicklighet, vilket jag dock för barnens skull snart måste stävja genom att proklamera samma förordning som gäller för en del järnvägskupéer. Hon besatt en virtuosmässig skicklighet i konsten att spela mungiga och hon utnyttjade denna sin förmåga vid de mest otroliga tillfällen. Så hördes hon stundom med kläm och bravour å sin mungiga av »Svenskens älskling»-typen, omväxlande med att hon sjöng vissa strofer, framtralla den urgamla:

»Tjänare Amanda, kom till min barm,

Här skall du finna en kärlek så varm,

Jag kiligare fjälla än dig ej får

Och i en cirkel det hela går.»

eller:

»Det var julafton nittiofyra»

o. s. v.

omväxlande med »Putte, min lilla Putte» samt en del andra melodier av äldre och nyare ursprung, vilkas ordalydelse jag inte så noga känner till. Men litet förströelse förhöjer ju trevnaden samt bidrager till att förläna en ljusare syn på tingen under vardagslivets trista enformighet, och jag missunnade henne visst inte en så oskyldig njutning, som även beredde barnen ett ogement nöje, när de vid sådana tillfällen brukade samlas utanför staketet för att lyssna till de rytmiska tonerna.

Det var emellertid snart tydligt att Malin icke var i stånd att fylla sin uppgift som piga, och efter kontrollassistentens besök tog Hilda själv itu med mjölkningen i Malins ställe, medan dennas verksamhet begränsades till att deltaga i hushållsbestyren när så föll sig samt att för övrigt se efter barnen, ehuru hon visst inte var någon barnavän utan försummade dem så ofta hon kom åt.

Däremot visade hon ett synnerligen stort intresse för djur. Kattor och hundar smekte och kelade hon med dagen i ända, ibland smög hon sig ner till ladugården, där hon roade sig med att låta kalvarna dia sina fingrar, och hennes favorit var den stora slaktsuggan, med vilken hon snart hade kommit på så god fot, att hon tilläts att, stående eller sittande gränsle över suggans rygg, klia den borstiga svålen med skaftet av en tandborste, som blivit avbruten, då hon vid sin första bekantskap med suggan tog sig för att borsta dennas tänder, vilket suggan nämligen avvisade på ett sätt, som icke inbjöd till förnyat försök.

Malins djurvänlighet tog sig också uttryck i att hon ständigt ville ge djuren mat, antingen de orkade äta eller icke. Hon vandrade ofta ner till stian med från måltiderna överblivna brödrester, och hon skulle helt säkert ha blivit en alldeles utmärkt svinpiga, om inte hennes utpräglade fasa för rengöringen hade kommit henne att uppställa krav på att svinen själv borde underlätta sundhetsfrågans lösning genom iakttagande av vissa ordningsföreskrifter, som hon dock ej kunde förmå dem att ställa sig till efterrättelse.

Då Hilda och Anna en morgon efter avslutad mjölkning återvände från ladugården hörde de på avstånd ett hiskligt skrik och oväsen. Inkomna i vardagsrummet fingo de se Malin stå lutad över ett av de mindre barnen, som i flera dagar varit grinigt och jämrat sig för tandvärk, med en sopborste i högsta hugg, bannande och hotande att ge det stryk om det inte genast snällt ville tiga. Den lille skrek naturligtvis ändå värre och de andra barnen instämde med gälla röster i konserten. Hilda lyckades emellertid snart åstadkomma frid och Malin tillsades att uppträda mera behärskat och vara human mot barnen, som ju icke förtjänade straff därför att de ledo av kroppslig värk. Hon lovade också att inte vidare förgripa sig på dem, ehuru hon fortfarande vidhöll sin åsikt om att stryk var en mycket lämplig kost för ungar.

Det var sålunda klart att hennes åligganden som barnpiga inte heller föll henne i smaken och hon lämnade ofta lillan åt sitt öde för att själv fördriva tiden med att lättjefullt ligga på rygg eller att i rent frivola ställningar gassa sig i solskenet i det nyspirande gräset på planen ner mot ån. Där kunde hon ligga långa stunder och dåsa, struntande i sina plikter. Troligen hade denna hennes slöhet delvis sin orsak i att hon i osedvanligt hög grad söktes av vårluften, vilket dock naturligtvis inte kunde försvara hennes beteende att lämna sina skyddslingar vind för våg. Jag beslöt emellertid att giva henne en minnesbeta för att söka driva dåsigheten ur kroppen på henne och för utförandet härav betjänade jag mig av följande i och för sig rätt märkliga omständighet.

Strax invid dikeskanten nedanför ladugårdsbacken fanns i jorden en mycket kraftig källåder, där förr vatten tagits för gårdens behov, vilken källåder dock en tid efter här skildrade händelse alldeles utsinade, vilket antagligen berodde på dess samband med en i trakten befintlig vattensjuk, ehuru högt belägen däld, där torrläggning samtidigt företogs. Som emellertid platsen nedanför ladugårdsbacken, där källådern förut bröt fram, var olämplig och vattnet efter ladugårdens ombyggnad löpte fara att förorenas, hade jag med s. k. slagruta följt källåderns sträckning i marken och därvid funnit att den gick snett över gårdsplanen på ett kort avstånd från mangårdsbyggnaden, i vars närhet en ny källa nu var uppgrävd. Då emellertid denna plats var belägen högre än det ursprungliga källflödet, hade jag haft ganska stort besvär med att tilltäppa detta senare, då den nya källan annars icke gav något vatten. Jag hade alltså rätt över den gamla ådern placerat en större sten och däromkring dikat med mindre stenar och bräder med resultat att marken närmast omkring stenen visserligen var något våt, men att det förutvarande avloppet, som bestod av en grund ränna i marken ned mot ån, nu var alldeles gräsbevuxen. Men det behövdes endast att man med en luna eller ett spett lyfte på ena kanten av stenen för att vattnet åter skulle forsa fram med en kraft, som var starkare än vanligt, tills den ovanför belägna källan hann bli tömd. Jag hade lagt märke till att Malin med förkärlek brukade välja denna torrlagda vattenränna till liggplats vid sina solbad, troligen därför att hon där bättre kunde njuta av solgasset och samtidigt vara skyddad mot den ännu något kyliga vårvinden.

En dag, då hon gassade sig längre än vanligt, satte jag min plan i verkställighet. Jag hämtade från redskapsboden det längsta järnspett som fanns vid gården, medtog en försvarlig bjälke till underlägg samt begav mig i väg till stenen nedanför ladugårdsbacken. Jag placerade där bjälken med sin ena ända mitt för stenens södra sida, tog ett kort bändtag, fattade tag i spettets yttersta ända för att åstadkomma större kraftutveckling och klämde så på en gång till med all min kraft.

Resultatet av denna kraftåtgärd överträffade helt och hållet mina förväntningar, och hade jag förutsett, att det skulle föranleda en så stor katastrof, hade jag kanske ändå inte låtit mitt skämtlynne förleda mig till att utnyttja de gynnsamma betingelser, som funnos, att på ett verksamt och på samma gång diskret sätt giva min piga en fingervisning om vad hennes frid tillhörde. I höga kaskader sprutade vattnet fram med våldsam kraft för att i nästa sekund som en stormflod söka sitt utlopp i den gamla rännan ner mot ån. Jag hade i sista ögonblicket böjt mig åt sidan för att inte själv bli allt för mycket genomblöt, torkade mig hastigt i ögonen och iakttog så händelsernas vidare förlopp.

Malin hade blivit alldeles överraskad av vattenfloden. Utstötande hesa skrik när vattnet strömmade över henne, rusade hon sedan upp med en fart och rörlighet, som jag förut icke tilltrott henne vara i besittning av. Skälvande efter det kalla badet och ristande sig så att vattnet yrde omkring henne, tittade hon sig förskräckt och förvirrad omkring utan att dock få syn på mig, och rusade sedan utan att närmare söka taga reda på orsaken till sitt olycksöde in i gårdsbyggnaden. Jag avlägsnade mig, sedan jag återställt allt i sitt förra skick, och medtog de använda verktygen, varför Malin, då hon efter att ekiperat sig i ny dress sökte utforska platsens hemlighet, endast fann den våta stenen som vittnesbörd om att något ovanligt hänt.

Hon gned nu sina geniknölar en stund utan att lyckas finna någon förklaringsgrund till den mystiska tilldragelsen, och när hon sedan inspekterade brandsprutan i lidret och funnit densamma tom och alldeles torr, stannade hon troligen för antagandet att högre makter haft sin hand med i spelet.

Det var nu på en gång slut med Malins solbad. Hon undvek sedan sorgfälligt den farliga platsen, på vilken hon kastade skygga blickar när hon någon gång senare kom i närheten av den, och från den dagen hördes också mungigans toner mera dämpat.

V.
OM PIGPRAT OCH TIDNINGSSKRIVNING SAMT OM NÄR SUGGAN SKULLE TVÄTTAS

»Tycker du inte att det är knogigt att släpa så här dag ut och dag in och längtar du inte att komma ut i världen och se dig om litet. Du vet ju inte mycket om vad som händer och sker utanför knutarna här; du skulle komma till Stockholm, skulle du få se på annat. Där kan man leva glada livet.»

»Inte känner jag nå’n längtan till Stockholm, och skulle jag komma dit så finge jag väl också arbeta. Det är ju mycket att göra här, förstås, men dom fordrar inte mer än man kan stå ut med, och man får ju dansa och roa sig ibland här också.»

»Ja, det är ju tur för dig om du är belåten med din tillvaro.»

»Visst är jag belåten, men nog skulle det vara roligt att ha ledigt om söndagarna alltid.»

»Jojomen du, och få sova ut ordentligt, det skulle allt vara skönt.»

»Sova, du tänker visst alltid på att sova. Nog tycker jag det räcker till med den saken, och inte brukar du stå i värre än jag med arbete. Hur länge var du van att sova om mornarna när du var i Stockholm.»

»Ja så där till vid 10-tiden, ibland litet längre förstås.»

»Men hur bar du dig då åt, som kunde sova så länge. Då tjänade du väl inte heller.»

»Åh nej, det är visst inte sagt att man behöver tjäna i Stockholm som man gör här. Där finns många lätta och trevliga platser, skall du tro, och så kan man ta sig fram där utan att tjäna, om man endast har talanger.»

»Inte tycker jag att du har så stora talanger; jag får ju göra en hel del i stället för dej, och du kan ju inte ens mjölka korna.»

»Ja, det är nog höjden av talanger, du, att kunna mjölka korna», genmälde Malin med överlägsen min. »Men kan du inte tänka dig något angenämare och bättre liv.»

»Hur tror du det skulle gå, om alla endast tänkte på det angenäma och hur menar du då att man skulle kunna leva utan att arbeta?»

»Jo just genom att använda sina talanger. Antag t. ex. att du kunde skriva.»

»Visst kan jag skriva.»

»Du förstår inte vad jag menar, hör jag», svarade Malin med en försmädlig rynkning på näsan. »Antag nu att du skulle skriva till en tidning och tala om vad som händer här på gården.»

»Tror du att det skulle falla mej in att skriva i en tidning», svarade Anna skrattande, »då trodde väl folk att jag hade blivit stollig. Och inte händer det nånting här heller, som vore skäl att skriva om.»

»Det händer mycket här, bara man förstår att få fram det på rätta sättet. Jag skulle kunna skriva flera spalter om vad som händer här på en dag.»

»Då finge du göra som Johan i Bränntorp. Han skriver vådligt mycke i Länstidningen, vidlyftiga krönikor och notiser och rim så långa och vackra, men folk säger, att det mesta han skriver så är dä lögn.»

»Du kan väl förstå att sanningen inte kan räcka till så ordagrant för honom, om han skriver så mycket.»

»Ja, han brukar då skriva mycket, både så’nt som förargar och gläder folk. En gång skrev han också att Johanna i Nerängen hade skjutit en räv.»

»Skrev han, att hon hade skjutit en räv», genmälde Malin och skrattade så hjärtligt hon kunde. »Jag tycker mig just se henne stå och ta’ korn på filuren, men hur kunde han komma på en sådan idé?»

»Jo ser du, jag vet precis hur det gick till också.»

»Tala om det då.»

»Jo, som du kanske hört, så är Stina i Bäckhagen lite’ fjantig av sig, hon springer ju också bara och pratar om smörja och skvaller, och hon är så enfaldig att hon tror allt som folk säger åt henne, om det är aldrig så orimligt. Så en dag hade Johanna i Nerängen förargat en av drängarna och för att få hämnas och på samma gång skoja med Stina så ropte han åt henne, när hon gick vägen förbi: ’Vänta lite’ så skall du få höra nånting riktigt märkvärdigt.’ ’Å kors, va kan dä vara för någe’, svarte Stina och tvärstannade med ögonen uppspärrade på vid gavel. ’Jo, kan du tänka dej, Stina’, sa’ drängen, ’att Johanna i Nerängen ha’ skjuti’ en räv.’ ’Å herre min je, dä kunde jag då allri tro henne om’, utbrast Stina förbluffad och slog sej på knäna med båda händerna, och så rände hon genast i väg te Johan i Bränntorp och talte om dä för honom, och han, den luvern, gjorde spektakel av henne, men satte in det i tidningen gjorde han i alla fall, och alla så förundrade de sig över den märkvärdiga händelsen och Johanna blev utropad att vara så duktig och styv, fastän hon annars är så bortkommen, att hon säkert skulle bli rädd, om hon finge se en räv på långt håll.»

»Fick folk aldrig veta heller att det var lögn?»

»Jo då, några dagar därefter så kom där en skinnhandlare ifrån stan ut till Nerängen och ville köpa skinnet, men när han fick veta att dä var lögn alltihop, så blev han rasande förstås, och Johan i Bränntorp blev avslöjad att vara en skojare, som i många år kolporterat ut både andras och sina egna lögner, fastän han velat gälla för att vara en så rejäl och vederhäftig karl. Och nu blir han aldrig trodd mer, inte ens om han försöker tala sanning.»

De båda pigorna blevo här avbrutna i sitt samtal av fördrängen, som steg in i rummet.

»En av er ska’ komma med ut och hjälpa till med att sätta potatisen», sade han, vändande sig till Anna.

»Det kunde du göra själv, så sluppe du stå här och vara mallig i pipen», inföll Malin, som med förtjusning lagt sig till med en del av ortens ordförråd.

»Håll snattran på dej, slabba», svarade drängen kallt och med en min som kuvade all vidare opposition. »För resten så skall suggan tvättas och dä blir just ett tjänligt göra för dej.»

Malin, som visste att suggan, med vilken hon stod på mycket förtrolig fot, snart skulle avlivas och redan hade fällt bittra tårar över sin väninnas hemska öde, tittade forskande på drängen, som utan att förändra en min går rakt fram till vatthinken och tar sig en klunk vatten.

»Hur skall det gå till då?» frågade hon litet misstroget, ej vetande om det var fråga om allvar eller skämt.

»Jo, du ska’ ta’ en balja mä vatten och så ska’ du ta’ såpa och skurpulver och den stora rotborsten, men låt se att du gnider av henne lorten ordentligt, så att fläsket blir lättsålt.»

Malin var nu övertygad om att det inte var något skoj å färde, och som hon var utpräglad djurvän, som alla kvinnosakskvinnor i allmänhet äro, så gladde hon sig riktigt över att få göra suggan en sista vänskapstjänst, och hon började genast vidtaga sina förberedelser, redan i andanom tyckande sig höra suggans belåtna grymtande när hon blev kliad under trynet.

»Vad var det där för påhitt av dej», sade Anna då hon i drängens sällskap var på väg ut till åkern, »inte brukar man löga grisarna medan dom lever; du skoja bestämt bara med henne.»

»Ja, dä är ju klart», svarade drängen med en först nu synlig humoristisk glimt i ögonen, »hon är alltid så märkvärdig och struntviktig, så dä var rakt nödvändigt att stuka henne lite’.»

»Usch, du är då en riktig spefågel; ja ska’ gå och tala om för Malin, att du gycklade mä henne.»

»Nej, du låter bli dä, för då ska’ jag göra dej ett spratt en annan gång, och för resten så behöver Malin en liten uppmuntran för sitt välförhållande i går.»

»Ja, dä kan du ha rätt i», svarade Anna och skrattade hjärtligt åt drängens torroliga humor, som åsyftade en händelse dagen förut, då båda pigorna varit ut vid sättningen. Malin hade då lagt sig rak lång på ryggen i en fåra med benen dinglande över dess kanter och inte velat stiga upp, emedan hon tyckte sig aldrig förr ha legat så mjukt och skönt. Fördrängen, som själv är mycket ordentlig och arbetsam, tålde emellertid inte lättja och slams under arbetet, hämtade så från ett närbeläget dike en pyts vatten för att därmed uppfriska hennes lekamen, men blotta åsynen därav åstadkom en så kraftig verkan, att Malin ögonblickligen sprang upp som en oljad blixt, gripen av en oförklarlig iver att få arbetet i gång igen.

Men nu vilja vi återgå till dagens händelser. Hilda, som under tiden börjat göra i ordning eftermiddagskaffet och ej kunde förstå var Malin höll hus, hade en stund tyckt sig höra ett stigande oväsen utifrån, vilket hon dock ej ägnat någon vidare uppmärksamhet. Då kommer ett av barnen inspringande med andan i halsen och ropade:

»Mamma, kan du tänka dej, att Malin håller på och tvättar suggan, men suggan tycker visst inte om att bli ren för ho skriker så förskräckligt.»

Hilda gick ut på gården för att se efter vad det kunde vara för spektakel å färde, och blev så vittne till ett både löjligt och ömkligt uppträde.

Malin hade, sedan hon burit ner till svinstian en stor balja med kallt vatten samt såpa, skurpulver och en med försvarligt skaft försedd rotborste, motat ut suggan i den trånga inhägnaden utanför väggen, där grisarna bruka få vistas vid stiornas rengöring. Hon hade så med tillhjälp av händerna från topp till tå ingnidit suggan med såpa och där ovanpå strött skurpulver, allt under ett sakta grymtande från suggan, som på detta sätt gav sin belåtenhet tillkänna över de kliingar, som allt emellanåt kommo henne till del. Emellertid hade suggan råkat få en del skurpulver i ögonen och svedan härav hade gjort henne rasande och vettskrämd, och nu rusade hon planlöst, ur stånd att kunna se, omkring under ett hiskligt oväsen. Malin, som ej begrep orsaken till suggans förändrade sinnesstämning, hade med skurborsten i högsta hugg rusat efter suggan, som då och då körde huvudet mot inhägnaden under sina fåfänga försök att slippa undan sin plågoande, och så ofta hon kommit åt med skurborsten kraftigt överfarit suggans rygg och av det myckna gnidandet hade suggans naturliga smutsgrå hudfärg så småningom övergått i svagt rött. När så samma behandlingssätt skulle tillämpas på den mera ömtåliga underdelen och sidorna, hade suggans förut ganska starka nödrop övergått i allt kraftigare och längre utdragna illvrål.

»Men vad i fridens namn tar Malin sig till med, jag tror rakt hon tänker ta livet av suggan, eller har hon då rent av blivit stollig.»

»Inte kan jag begripa vad som kommit åt suggan. Hon var så snäll och stillsam i början, men nu lever hon om som om hon vore rent besatt.»

»Ja nog kan man se vad som kommit åt suggan, men vad jag inte förstår är, vad som kommit åt Malin. Vad är det här för ynklig tillställning om jag får fråga.»

»Jag håller på och tvättar suggan förstås, men inte kan jag hjälpa att hon håller ett så’nt förbaskat oväsen.»

»Hur har Malin kommit på den befängda idén att tvätta suggan?»

»Jo, fördrängen sade, att suggan skulle tvättas, och han visste det väl så bra som någon.»

»Det visste han nog inte. Malin har blivit narrad, suggan skall naturligtvis inte lögas förrän efter slakten, och sluta nu genast upp med det här eländet.»

Malin insåg nu äntligen, att fördrängen drivit skoj med henne, och hennes häftiga lynne började sjuda inom henne, på samma gång som hon skämdes över sin dumhet. Hon försökte emellertid att hålla god min i elakt spel, öppnade dörren till svinstian och beredde sig att fösa in suggan löddrig och till hälften insmord i såpa och skurpulver.

»Nej, Malin, det går inte an, hon måste försöka att få henne ren från smörjan först», sade Hilda och gick in igen för att duka fram kaffet. Malin, som ej längre kunde behärska sig, fattade nu utan vidare tag i den ännu nästan fulla baljan och kastade så på en gång såväl baljan som det kalla innehållet rakt över ryggslutet på det stackars svinkreaturet. Men det hade hon nog inte gjort om hon kunnat ana följderna. Med ett hiskligt galltjut rusade suggan, tagande vilda språng, rakt fram mot Malin, som ej hann vika undan, och körde sitt framåtsträckta tryne genom underkanten på Malins kjol rakt mellan hennes fortkomstledamöter. Suggan, som av den vilda farten ej genast kunde stanna, trasslade så in sig med huvudet och frambenen, stupade omkull och rullade runt med den påföljd, att Malin ej längre kunde hålla balansen utan damp omkull rakt i famnen på den nu på rygg liggande och med benen i luften fäktande suggan, där hon blev liggande en god stund innan hon äntligen lyckades taga sig loss från det ännu med oförminskad kraft vrålande djuret.

Jag hade emellertid tillika med det övriga gårdsfolket på utsatt tid gått hem för att dricka kaffe, och då vi kommit i närheten av gården fått höra ett hiskligt oväsen, som ju närmare vi kommo allt mera tilltog i styrka. Då vi kommit fram fingo vi se en högst egendomlig syn nere vid svinhuset.

I den lilla avstängningen utanför väggen rusade suggan omkring planlöst kors och tvärs, till synes alldeles vettskrämd, och hennes förut tämligen rena hud var nu övertäckt av ett mörkt tjockt lager av såpa, gyttja och grus, genom vilket dock den rödgnidna svålen på ett par ställen tydligt kunde skönjas.

Strax utanför stod Malin, nästan lika nersmord som suggan, och försökte sätta till rätta sina kläder, som blivit illa tilltygade under det ofrivilliga famntaget.

»Vad i hela livet har kommit åt Malin, och hur har hon burit sig åt med suggan», frågade jag förvånad och nästan förargad, under det att den bredvid mig stående fördrängen tydligen såg saken från en ljusare synpunkt.

Malin svarade icke på min fråga utan rusade utan att lyfta blicken ifrån marken i väg upp åt gården, då och då snavande i den nedslitna kjolkanten, och var sedan under resten av dagen sysselsatt med att på sig själv utföra ett liknande rengöringsarbete, som hon förut tillämpat på suggan. Jag fick emellertid dels genom Hilda och dels genom Anna efter hand reda på orsaken till det hela, som ju endast kunde tagas från den löjliga sidan. Men det tog en god stund innan jag med tillhjälp av kylslaget vatten och en handspruta lyckades återställa suggan i hennes förra skick.

Malin hade emellertid genom denna händelse fått en viss respekt för fördrängen, som hon förut alltid sökt vara viktig emot, och hon insåg nu, att han inte var så god att ge sig i lek med, fastän han inte kunde mäta sig med henne i fråga om stora ord och later.

När dagen kom att suggan skulle slaktas stängde Malin, när hon hörde suggans skrik, in sig i pigkammaren och stod där med bomullssuddar instoppade i öronen tills slakten var överstånden. Först om en god stund vågade hon sig sedan ut för att titta på liket, men kunde icke i den nylögade och finskrapade svinkroppen känna igen sin forna väninna, och när hon så vid sitt försiktiga petande på svålen såg de närvarandes löje, trodde hon fullt och fast att något rackartyg var å färde och att den riktiga suggan fortfarande levde.

Denna sin tro behöll hon tills efter frukosten, då hon med några brödkanter i handen som vanligt vandrade ner till stian, men fann denna tom.

VI.
BILFÄRDEN

»Tjänare på dej, lilla sötnosen. Nu får du skaka tass mä mej i stället för mä hundkräket. Men hur är det fatt — du ser ju riktigt onn ut.»

»Hur kan du ha så dåliga tankar om mig, du kom så hastigt så du skrämde mig nästan.»

»Åh, inte är väl du så lättskrämd. Annars mår du bra, ser jag. Du har fått lite färg se’n jag såg dej sist.»

»Jag har blivit solbränd; det är tyvärr så att man förstör hyn härute bland bönderna.»

»Va pratar du för dumheter, dä ä väl inget som skadar; värre saker finns dä väl som bränner.»

Nygårds-Gustav tog ett hastigt tag åt sin mjuka filthatt, som varit på vippen att blåsa av, tryckte den djupare ned i pannan och fortsatte så samtalet med Malin, som han sammanträffat med utanför gårdsstaketet.

»Nå, hur trivs du härute annars?»

»Jag vet inte; det är väl inget att klaga över, men nog är det trist förstås.»

»Tacka för det, dä är ju klart att här blir enformigt för en som varit ute i världen, men slå nu bort bekymren: jag skall bjuda dej på en lustresa om söndag.»

»Å, vad säger du, en lustresa, och jag som trott mig vara i Sibirien. Du är ändå en hygglig gosse, som man inte finner maken till under varje buske.»

»Ja, ser du, jag talte ve Edvard i Hagstuga i dag. Han har släktingar i Norrköping, som ska’ ut och hälsa på hos honom och han har lovat att hämta dom med bilen om söndag, men nu ville han gärna vara med på stämma om söndag, å då så ville han ovillkorligen att jag skulle hämta dom, för jag är den enda till i trakten, som kan köra en bil, å då tycker jag att du kan följa mä.»

»Ja, det säger jag då inte ifrån om, men inte kunde jag tro dig om att kunna köra en bil.»

»Jo jo men, jag kan många konster jag, å den saken lärde jag mej när jag var på gästgivargårn. Tala nu väl ve bonn, så att du får ledigt om söndag, så hämtar jag dej här ve 9-tiden.»

Malin var under de följande dagarna vid bästa lynne och gladde sig synbarligen över den tillämnade utflykten, vilken jag gärna unnade henne och hoppades att den i någon mån skulle bidraga till att skingra hennes svårmodiga uppfattning om lantlivets enformighet, som hon annars aldrig själv försökte skingra genom att med intresse ägna sig åt sitt arbete, vilket dock på längden skänker mera tillfredsställelse än aldrig så rafflande nöjen.

På söndagsmorgonen kom alltså Nygårds-Gustav körande med bilen för att hämta Malin.

Bilen, som av ägaren inköpts för en spottstyver under ett besök i Stockholm, var ett gammalt utrangerat skrälle med en tältlik överbyggnad av någon sorts gråbrunt tyg, som liknade säckväv och som var ganska illa medfaret. Underredet såg om möjligt än mera bedrövligt ut och vad motorn angår, så hade den en avgjord lust för att strejka och kunde knappast utan att krångla taga ens de svagaste stigningar, väl beroende på att kraften var ganska ringa. Att under sådana förhållanden farten ej blev så värst hög faller av sig självt, men den kunde i lyckligaste fall drivas upp till ett par mil i timmen, om ej uppehållen blevo för täta.

»Mårs!» hälsade Gustav och steg in i rummet, klädd i sportkostym samt försedd med glasögon som tecken på sin värdighet som chaufför.

»Go mårron», svarade jag, seende upp från min läsning av Vecko-Journalen. »Jaså, du tänker fara bort och förlova dig så här på blanka förmiddagen.»

»Man kan väl ha andra ärenden också.»

»Två flugor i en smäll, menar du således.»

Malin kom nu in från kammaren, där hon ekiperat sig i en härlig toalett, till vilken hörde den av Anna så beundrade sidenblusen.

»Kors, tänker du gå på teatern också?» utbrast Anna. »Då är det väl inte fritt att jag blir smått avundsjuk på dig ändå.»

»Ja, man kan ju aldrig så noga veta», svarade Malin, tydligen stolt över att kunna imponera på kamraten, som dock inte hade någon allvarligare mening med sina ord utan blott helt skämtsamt velat hänsyfta på ett samtal, som hon en gång förut haft med Malin angående dennas kavaljer.

»Det är så gott att vi ge oss i väg då», avgjorde Gustav, som för dagen synbarligen inte var upplagd för skämt, ehuru han hade den turen att få ett så fint ressällskap.

»Usch, inte menar du väl att vi skall åka i den där», utbrast Malin, då hon utkommen på gården fick syn på bilen, »den ser ju ut precis som en lappkåta av usligaste sorten.»

»Va’ nu då, inte ska’ du fästa dej vid utanskriften», svarade Gustav, som inte alls kommit att tänka på att Malin kunde ha anspråk i detta avseende. Han öppnade så dörren och hjälpte Malin upp i bilen, som inuti verkligen var något bekvämare än vad man av det yttre kunde sluta sig till.

»Ajöss då, lycka till och få dä skojigt!» ropade Anna, som följt med ut på gården och gick så in igen för att med friskt mod taga itu med sysslorna.

Med ett väldigt stånkande satte så Gustav bilen i gång, med möda klarande backsluttningen, som leder upp mot landsvägen, för att sedan vid den därpå följande lutningen vinna den fart som erfordrades för att taga sig upp för nästa backe.

Malin njöt i fulla drag av den härliga sörmländska naturen, som med sin omväxlande anblick av höjder och dalar, sjöar, björkdungar, åkrar, ängar, byar och gårdar i den grönskande våren tedde sig särdeles yppig. Men hur ofta lägger en lantbo, som ständigt vistas i en sådan omgivning, märke till naturens skönhet? Han ägnar sällan en tanke däråt och vore heller inte i stånd att uppskatta en förmån, som han aldrig saknat. Nej, den kan endast rätt njutas av en storstadsbo, som dock å andra sidan har svårt att förstå landsbygdens förhållanden, som han, med fasthållande av en förutfattad mening, ofta ser alltför ensidigt och äger icke alltid förmåga eller vilja att uppfatta folkliv och folklynne sådant det i verkligheten är.

Färden fortgick emellertid hjälpligt nog och snart hade de båda resenärerna lämnat bakom sig den bördiga, kuperade sörmlandsbygden och överskridit gränsen till Östergötland, där den skogrika Kolmårdens karga natur på ett bjärt sätt skilde sig från trakten de nyss genomfarit. De passerade så Krokeks gamla kyrkoruin och ett stycke längre fram vid ett av ett byliknande samhälle omgivet vägskäl stannade Gustav bilen.

»Varför stannar du nu, orkar den inte längre», frågade Malin försmädligt.

»Jo då, men jag är inte riktigt säker om vägen», svarade Gustav. »Hör ni, farbror där», ropade han så till en gammal man, som i detsamma gick förbi, »kan ni säga mej vilkendera vägen som går till Norrköping?»

»Dä gör dom bägge två», svarade mannen och stannade.

»Bägge två? Skojar ni mä mej, eran lurifax.»