ASTRID VÄRING

I RANG
MED HUSETS KATT

I RANG
MED HUSETS KATT

AV
ASTRID VÄRING

STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG
STOCKHOLM
1924

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

FÖRSTA KAPITLET.
Om en sovande stad, en slätt och en rak väg

Slättbolagets persontåg stannade med en suck av lättnad vid Åköping. Passagerarna sträckte på benen och stucko ut huvudena genom de trånga fönstren och personalen masade sig makligt ut i solskenet.

Gud skapte ingen brådska på slättbanan. Den behövde han alltför väl på andra håll, där livet rörde sig.

I Åköping sovo själva tornklockorna, vars visare på tre sidor rostat ihop och blivit ett. Endast på en sida höll man klockan i gång – fru borgmästarinnan var så noga med mattiderna. – Genom staden gick den tröga ån. I sin ungdom hade den kanske haft sina fantasier den som alla andra, men nöjde sig nu med den föga krävande men lukrativa sysslan att vara avloppsdike för stadens kloaker.

På båda sidor om ån låg staden, delad i två läger, likt två käringhopar, som stå på var sin sida om vägen och skvallra om varandra. De gamla husen lutade sig tätt ihop och blickade skevt och misstroget över till fiendelägret på den andra sidan. De skumma fönstren skiftade en smula i grönt likt avundsjuka ögon eller speglade matt och trött det sumpiga, bruna vattnet.

Södra sidan av staden var rikemanssidan, den norra och sanka var de fattiges. Så hade det av gammalt varit.

Men här och där hade den nya tiden kastat in ett modernt stenhus bland kåkarna på norr, som överlägset såg gamlingarna över axeln. Och den gångna tiden å sin sida hade mångenstädes i gränderna på söder glömt kvar små lustiga, låga ruckel, som ödmjukt höllo upp släpet av uthus och längor åt de förnäma patricierhusen.

Så låg staden och speglade dunkelt sina egna små öden. Men om de stora ödena i världen utanför visste den föga.

Tvärs genom vardera stadshalvan löpte en huvudgata. Den hette Storgatan på söder, men bara Skolgatan på norr. Genom Storgatan pulserade Åköpings införsel som genom en artère, medan avskrädet lugnt fördes bort genom Skolgatans blodåder till brännugnen utanför staden.

Mitt på den södra sidan låg det stora torgets väldiga öken av kullersten, blott förljuvad av ogräsets oaser, ty dagen var icke torgdag. Endast en äppelgumma stod vid sitt stånd, icke olik ett vinteräpple själv med sina skrumpna röda kinder.

Märit Grahn hade god tid att titta på allt detta, först om en timme skulle hon möta kusken från Ödele på perrongen.

Nyfiken strövade hon efter Storgatan och tittade på butikerna och folket och fångade här och där en glimt av stadens själ. Detta var således vad småstadsborna söderifrån kallade »gammal kultur», när de som skrytsamma amerikaresande kommo upp till hennes land, Norrland.

Ja, nog var Åköping gammalt, men inte nog för att vara vackert. Till sin huvuddel verkade det på sin höjd sextiotal med skvallerspeglar, massor av småbutiker, gamla portar och prång. Så klämd och skrämd den såg ut, så led på sig själv!

Då var det helt annorlunda med hennes egen nordliga födelsestad. När den tröttnat på en tidsålder, brann den helt sonika upp med rubb och stubb, för att sedan strax stiga upp som en ung och glad fågel Fenix ur askan igen. Mycket av oersättligt värde förlorade den väl på detta sätt, men man kunde andas fritt på dess ljusa breda gator.

Åköping såg ut, som skulle det en gång inom en ej alltför avlägsen framtid lägga sig ned och självdö med kultur och allt.

Det var väl därför som de tre mannekängerna i skräddare Jonssons fönster vid Storgatan tycktes så tynande. Med sina slickade ljusa peruker, sina sjukligt gula kinder och långa melankoliska mustascher sågo de ut som rouéer från Napoleon den tredjes hov.

Därnäst gav sig Märit till att studera stadens fysionomi på de mötandes ansikten.

Har ni lagt märke till, att olika städer och landskap ha alldeles olika ansikten? I somliga trakter är det rundlätt, glatt och fryntligt, i andra magert och koleriskt. Och en stad vet jag, som har utstående tänder för jämnan.

Jag säger inte var, när och hur, då kunde man ju få hela kartan över sig i vredesmod.

Men säkert är, att Åköpings ansikte var långnäst, vasst och föga tillmötesgående. Det var gammalt och ingift och själva barnen sågo småkloka och snusförnuftiga ut. Och alla Märit mötte sågo ut att vara från Åköping.

Nedslagen slog hon in på vägen mot ån. Här såg sannerligen inte för roligt ut för en levnadsglad »stinta» på tjuguett!

Utefter ån var det folktomt och tyst, träden hängde vemodigt sina nakna grenar över det dovt sorlande vattnet. Längst nere vid stranden stod en ensam, orörlig gestalt i en gammal regnkappa och en illa medfaren filthatt.

Antagligen en, som metar, tänkte Märit slött och som barn och sysslolösa gick hon mekaniskt dit för att se på.

Men något vidare bra napp kan man väl knappast få med en promenadkäpp, även om den är grov som en knölpåk? Däremot kan man göra många andra nyttiga saker med den, man kan hjälpa vissna blad utför strömmen och röra litet i den döda gyttjan på bottnen. Det var vad mannen gjorde. När han hörde Märits steg, såg han upp och ett blixtlikt, humoristiskt leende flög över hans ansikte.

Det ansiktet och det leendet voro icke från Åköping! Åhnej! De måste vara någonstans ifrån, där man kunde se ut över ett stort vatten. Ögonen voro gråblå, på en gång milda och skarpa, och dragen som huggna med mejsel. Ett ansikte på tusen. En drömmares och krigares. Men striden var intellektuell, det visade det djupa vecket i pannan.

Vem kunde han vara? Kanske en, som stred med sig själv.

Det var icke kläderna, som gjorde den mannen. Möjligen var han lärare. Höstterminen hade ännu icke börjat i staden.

Plötsligt märkte Märit, att det roade uttrycket i filosofens ansikte alltmer övergick i ett varmt intresserat och att han uppenbarligen övervägde med sig själv, om han skulle våga ett närmande eller ej.

Rodnande vände sig flickan om på klacken och började halvspringa mot bron och stationen. Vad tänkte hon på, som utan vidare ställde sig att stirra på en vilt främmande herre likt en bortkommen oskuld från landet?

Lättad hörde hon stenbron smälla under sina klackar. Men när hon förstulet såg sig om, såg hon ännu den obekante orörlig stå och blicka efter sig med sin underliga fjärranblick. Och så stod han ännu, då hon vek in på Stationsgatan.

*

Märit behövde inte söka länge efter ekipaget från Ödele. Kusken stod redan i grått livré framför stationshuset med all sin kraft tyglande en medelålders grålle, vilken vid åsynen av ett växlande lok alldeles tycktes glömma sin ålders värdighet.

Sedan hästen något lugnat sig, fick flickan för en stund ta tyglarna, medan kusken sävligt knallade sig ut efter koffert och väskor och i många och långa repriser stuvade fast dem bakpå den höga vagnen.

– Så kör vi la då, avgjorde han därpå oväntat, och efter en herrgårdsklatsch med den nötta piskan skramlade ekipaget tillbaka över bron.

Nyfiket såg sig Märit ännu en gång om efter ledighetsmetaren, men han var försvunnen.

Med ett öronbedövande dån rullade de vidare in på Storgatans kullerstenar. Gatan låg halvtom och grinade i solgasset med två ojämna husrader. Endast skvallerspeglarna blixtrade konkavt och berättade så, att de höllo på att trilla i gatan, att nu var den nya guvernanten på väg till Ödele herrgård.

Guvernant – det var i stil med staden. Hur hade hon kommit därhän?

När Märit Grahn lyckligen genomlupit backfischåldern utan att vare sig finna »den stora lyckan» eller dö, vilket är de enda alternativ genomsnittsflickor i de första tonåren på allvar kunna tänka sig, hade hennes förståndiga fader föreslagit, att hon tills vidare skulle försöka med något mera jordiskt. Och eftersom hon ännu icke kände håg för något särskilt blev hon lärarinna, just precis därför, att det var det enda, som hon säkert visste, att hon på inga villkor ville bli. – Hon var ju också så ung.

Men efter att några år motsträvigt ha manglats mellan det pedagogiska vetandets alla kavlar, upptäckte Märit plötsligt en dag, att hon verkligen hade ett eget jag och en egen vilja. Detta jag var dock ännu så främmande för henne, att hon beslöt att resa till någon lugn plats för att närmare bekanta sig med det. Hon valde Ödele för det ensamma namnets skull. Där skulle hon nu under långa promenader och ensamma stunder söka lära känna den verkliga Märit och hennes framtida öde.

Guvernant, vad det lät snusförnuftigt eftersinnande och rofyllt! Säkerligen skulle hon få god tid att åtminstone fundera ut en annan levnadsbana, som hon bättre trivdes med.

Retournons à la nature, sade ju hennes käre Rousseau.

Och nu tog skramlet äntligen av och hon och drängpojken Axel rullade ut i naturen. Som ett välkommen kastade landsvägen en sky av damm i deras ansikten.

Månne detta verkligen var »la nature»?

Slätt, slätt vart hon såg. Åkerfält vid åkerfält. Inte en kulle, knappast en sten. Naken, fet välmåga, ett hull som på en alltför urringad, korpulent matrona. Intet av hennes lands försynta stolthet, av den rikedom, man får söka djupt inne. Ingen illusion, inga djärvt målande dagrar. Inte en furas pickelhuva eller en björks späda flickgestalt. Bara några enstaka gamla gubbar till träd, ekar med stora knölar av värk, trötta och visa väktare av jorden.

Bröd, bröd alltsammans, idel prosa, kal, torr och dammig som den långa, raka vägen.

Den raka vägen – den främmande pliktens väg. Utan minsta krök av fantasien, utan en enda befriande utsikt. På den vägen skulle hon således vandra ett helt år, dag ut och dag in! Skulle hon någonsin kunna hitta sig själv på en väg, som var så förtvivlat, hopplöst linjerät – det betvivlade hon nu.

Det är icke sant, att den rakaste vägen är den kortaste mellan två punkter – om man nämligen skall gå den på egna ben. Aldrig är väl målet så långt borta, som när man ser det hela tiden framför sig!

Skall jag rycka piskan ur handen på den sömnige kusken, klatscha på den tjocka grållen och vända honom tillbaka till staden igen i karriär, tänkte hon. Och resolut tvinga den där andra, okända Märit ned i en kateder eller på en kontorsstol eller på vilken stadig plats som helst, antingen hon passar där eller ej?

Då gjorde vägen en tvär, fullkomligt oväntad krök och de döko in i en mörk liten dunge. När de bländade kommit ut igen, hade de så när stött näsan mot ett berg.

Aneberg. Hotfullt, skumt och lockande steg det som en gammal rövarborg direkt upp ur slätten. Där fanns bastioner att storma och vallgravar att finna broar över. Där fanns allt, som ett ungt sinne behöver.

Berget – tänkte Märit lättad, ligger det så nära? Jag tror allt jag försöker ändå.

Icke ens för sig själv ville hon erkänna, att det kanske inte var berget blott, utan ett främmande, blixtlikt leende, som band henne kvar.

Hon skulle nog damma av dem i Ödele.

– Ge Grålle ett litet nyp, Axel, uppmanade hon pojken och gav honom själv för uppmuntrans skull ett i armen.

– En ska la ente spränge kräkena heller. Patron vell ente ha hem dem schvettiga, ska jag säja fröken. Men si där är herrgårn.

En gammal låg, gul envåningsbyggnad med rött tegeltak och utbyggda vindskupor låg framför dem. Mitt på gården stod en stor lönn. På båda sidor om den höga stentrappan växte några jättelika solrosor och massor av röda dalior.

Och på andra sidan vägen låg stor, magnifik och modern den väldiga ladugårds- och stallbyggnaden, som med otaliga fönster föraktfullt blickade ned på sin hundraåriga granne, blott en bostad för människor, vilka som bekant ej alltid värderas i tusenlappar.

Det var i alla fall något hos det trevliga gula huset, som kom Märit att känna sig lättare till mods. Det liksom hälsade henne välkommen med förväntansfulla ögon.

Hon tystade därför alla upproriska röster i sitt inre.

Och i en väldig molnstod rullade den nya guvernanten i en djärv sväng in på Ödele gård.

ANDRA KAPITLET.
Vad är en guvernant?

Solen sken frostigt höströd in genom vindsrumsfönstret på Märit, som stod uppkliven i sängen, balanserande på eldgaffeln ett utsökt konstverk i svartnad gips inom en flugprickig kattguldram, en Mater Dolorosa med bortfallen näsa. Med ett våldsamt svängande och ett regn av smutsig gips protesterade den heliga damen mot att så plötsligt avsättas från sin upphöjda ställning, men hamnade icke desto mindre slutligen i garderoben i sällskap med en Judas med otroligt kupiga ögon, en Romeo och Julia på en glasskiva och en praktfull påfågelsstjärt i en vidunderlig fantasivas.

Puh, nu börjar man kunna andas, pustade Märit och sjönk utmattad ned i ena soffhörnet för att bedöma effekten. Drömde jag inte i natt, att den förfärliga smärtornas moder låg på mitt bröst och tog en gipsavgjutning av mig, medan Judas satt på sängkanten och spelade kulor med mina ögon? Varför i alla helgons namn ha de samlat alla dessa pinoredskap i min lilla kabyss? Inte såg jag något liknande i våningen där nere. Där var mest plysch och ljus ek och sådant där, tyckte jag.

Då krafsade det på dörren och ett jämmerligt jamande hördes utanför. Märit skyndade sig att öppna.

Vid hennes fötter satt en gammal fet och lat katt av obestämd färg och blinkade sömnigt och menande.

– Stig in, stig in, ers excellens, uppmanade Märit, och katten klev gravitetiskt över tröskeln och fram till soffan, där han avvaktande stannade, tills Märit gav honom ett välbehövligt handtag i de stela bakhasorna, så att han kunde hoppa upp i det andra soffhörnet. Där installerade han sig bekvämt på en gammal kofta, som flickan redan reserverat för detta ändamål.

– Se så där ja, Kisse Måns, nu kunna vi på allvar inleda bekantskapen oss emellan, fortfor Märit. När jag i går gick uppför trappan för att ta mitt rum i besittning, var det du, som högtidligt gick före mig med svansen lyft som ett tänt ljus. I dörren ville du krusa, eftersom det var första dagen. Men jag visste nog, jag, vem som skulle gå före på rangskalan.

Kisse Måns började spinna, och det lät som när ödestrådar spinnas.

– Som du sitter där, gamle Måns, gäckades flickan, är du rasande lik en bild av Buddha i den tredje inkarnationen. Jag utnämner dig härmed till orakel och biktfar på Ödele. Vi börja bikten med detsamma.

– Kan du då först säga mig, vad jag är? Jo, jag är Guvernanten. Naturligtvis bor jag i vindskupa. Jag är full av dygd och kommer att blygt men kvävt älska min husbonde, mannen av börd, änkemannen hästhandlare Svensson. Omsider skriver någon Marie Sophie Schwartz en bok om mig och jag kommer ut i billighetsupplaga. Men strängt taget kommer ingen att tro på min existens. Jag är en anakronism. Det är därför jag älskar att tala i monologform.

Något uttråkad av dessa främmande ord slöt katten ögonen.

– Nej pass, vördige fader, nu får du inte somna. Vi ha således kommit överens om, att jag är en guvernant. Men – – vad är en guvernant? Vänta, du skall få svaret på vers!

Och Märit hoppade lätt ned från soffan och ilade till den ännu ej tömda kofferten, ur vilken hon tog upp en liten volym, som såg ut att vara flitigt läst.

– Det finns en skald, som en gång framställt ungefär samma fråga, fast det gällde min olycksbroder informatorn. Det var Sehlstedt. Han hade själv prövat på den lärda vindskupan och han svarade si så här:

Och med boken i högsta hugg ställde sig Märit och deklamerade för den vettskrämda katten:

VAD ÄR EN INFORMATOR?

En man av akademisk ras,

ett slags aptekare, som krossar

små kunskapsfrön, som med karbas

ges in åt våra söta gossar.

I kunskap ofta sadelfast,

han stundom tillhör de tafatta;

men också är han vanligast

i rangen näst familjens katta.

– Där har du svart på vitt på, vem som skall gå före i dörrarna här i huset, du eller jag, predikade Märit, varpå hon med stigande patos framförde slutklämmen:

En informator, kära du,

som till ett sådant kall är slagen,

han bör ha tålamod som sju,

och en iskällare i magen.

– Du hör, att jag känner min ställning, avslutade hon sitt lilla hälsningstal, så hädanefter behöver du inte vara artig och bocka och krusa.

Plötsligt pinglade en klocka från de nedre regionerna.

– Ah – frukosten. Tillåt mig, herr baron, sade Märit och öppnade förbindligt dörren för katten, som med stel och förnäm hållning, de tunga ögonlocken halvslutna och svansen lyft som ett banér åter värdigt seglade förbi henne nedför trappan.

Och Märit följde tveksamt efter för att på allvar upptas i den främmande familjens sköte.

*

Familjen Svensson satt redan mangrant samlad vid bordet, så när som på husfadern själv.

– God morgon, fröken, ursäkta att vi satt oss. Men pappa vill, att vi skola sitta vid bordet på slaget åtta, hälsade henne undfallande Hedvig, husets äldsta dotter, som tronade som värdinna vid bordets tvärända.

Hedvig var patronens äldsta dotter i ett föregående gifte och bad bevekande hela världen om ursäkt för detta faktum. Allt hos henne, från de hundlikt fuktiga, bruna ögonen till de nästan sjuttioåriga rynkorna i ett ansikte, som knappt var ämnat att vara fyrtioårigt, var en suck om förlåtelse och det lilla, som fanns av haka, hade försiktigt krupit ner i kragen.

Där hon satt med sin svartprickiga mollblus över ett rött livstycke och med naglarna svarta av trädgårdsjord, liknade hon mer en av tungt arbete i förtid åldrad torparhustru än en »godsägares» dotter och värdinna. Det var som om hon ej hört ihop med den senare kullen snyggt, om än enkelt klädda barn.

– Skola vi ej vänta på patron? undrade Märit.

– Nej, ursäkta fröken, men pappa är ej uppstigen än, rodnade fröken Hedvig.

– Ja, se pappa var i stan i går, så han stiger nog ej upp före tolv, kom det oväntat från ena bordshörnet, där yngsta fröken Svensson på tio år stack upp en liten brunstekt näsa.

– Tyst, lillan, förmanade systern Sigrid, en vacker flicka på fjorton år med ljust burrhår och långa backfischben. På vintern är ju pappa inte så tidig av sig, men på sommaren är han uppe klockan fem.

– Vi fick choklad av pappa i går, smålog Lisa, mellanflickan på tolv; en mager, bleksiktig vithåring, som såg ut att lida av höggradig blodbrist.

Dessa voro alltså hennes elever. De båda första till synes helt vanliga barn, den senare med något sjukligt och brådmoget i sina hektiska ögon.

Märkvärdigt nog var detta »stadslika» barn patron Svenssons älskling. På henne slösade han all den kärlek och ömhet han var mäktig.

Märit kände också en plötslig sympati för den lilla bleka flickan och ett obestämt medlidande. Hon tycktes så föga passa ihop med omgivningen, den lilla Lisa.

– Vi stiga väl upp då, förklarade Hedvig, då plötsligt en tordönsröst ekade genom huset:

– Hedvig, Hedvig!

– Ja, pappa, stammade denna och rusade på darrande ben mot de inre regionerna.

– Var har du gjort av min skjortknapp? hördes den stenskramlande rösten alltjämt likt Hamlets faders vålnads.

– Kära pappa, bad och grät en darrande röst, ursäkta, men du själv – –

– Jag, jag – jäkla fruntimmer – – kan inte hålla reda på en knapp åt en en gång – – nå i askkoppen – vafför sa du inte det då?

– Det var hemskt vad pappa är arg, teaterviskade Lillan med kringelflätorna på ända, då dörren öppnades och en underlig figur kom instörtande, inte olik en halvdragen smällkaramell. Det var ingen mindre än husets fader själv, nedantill inlindad i en färgfager randig filt och ovantill bestående av ett eldrött ansikte och två vita skjortärmar, fäktande med en krage och en knapp.

– Fröken, fröken, gallskrek patron Svensson, hjälp mig för guds skull – – hon därinne, människan, får ju inte fast kragen och jag skall på marknan i Hönsemåla! Se, så, stick in knappen här i knapphålet.

Och patronen stack en röd och svettig tjurnacke rakt under Märits näsa.

Det klack till en smula i guvernanten. Trots sitt vackra tal till katten var hon ännu inte van vid den ödmjukhet, som hennes nya ställning krävde. I hennes öron klingade ännu tandkandidat Jonassons på pensionat Stockholm underdåniga och dagliga bön: – Fröken – – Märit – – tillåt mig – kappan! Och nu skulle hon tydligen i stället själv få tjänstgöra som kammarjungfru åt denne randige tyrann. Ej är heller att undra på, om hon fann presentationen litet underlig, ty vid hennes ankomst i går hade patronen varit i staden. Men hur det var, bemannade hon sig med tålamod och försökte med yttersta fingerspetsarna klämma in knappen intill den röda nacken, som icke just doftade Eau de Portugal. Men hennes fumliga försök väckte patronens livliga ogillande.

– Ja, se fruntimmer, fräste patronen och ryckte argt knappen ifrån henne. Till flams och lärdom kan dom nog duga, men har du sitt en enda, som kan sticka in en knapp i nacken på en hederlig karl?

Men då flög sinnet också på vår hjältinna och innan hon besinnat sig, hörde hon sig själv yttra följande otroliga och vanvördiga ord:

– Det är kanske bäst först som sist, att jag säger patron, att jag inte tänker låta behandla mig alldeles hur som helst, fast jag är i patrons tjänst. För övrigt har jag inte tagit plats här som injungfru utan som lärarinna för barnen.

Utom sig av häpnad betraktade patronen denna sällsynta rebell i sitt oinskränkta herradöme. Men han hämtade sig snart.

– Åhå, har man hört på maken, utbrast han oväntat godmodigt, är fröken en sådan liten arger en! Lilla Andersson, som inte kom tillbaka hit för nerverna, hon sa inte bä en gång. Och vad jungfrurna beträffar, så tänker jag folk som folk. Är jag kanske inte herre i mitt hus?

På detta odisputabla faktum ville inte Märit inlåta sig närmare utan föredrog att övergå till ett annat lika ömtåligt ämne, nu då hon likaväl var i farten.

– Det var en annan sak jag ville tala om, tog hon mod till sig att säga. Enligt moderna skolprinciper ha barnen haft alltför lång lästid. De bli alldeles för uttröttade, ty de ha ju inga kamrater att dela tiden med. Jag tänkte därför korta av timmarna litet. Fröken Hedvig har särskilt bett om det.

Patron Svensson hejdade sig på sin väg mot dörren. Han var nu åter ett laddat åskmoln utan minsta ljusning.

– Aldrig med min fot, skrek han, mera uttrycksfullt än språkligt logiskt. Hedvig, den lollan, vad begriper hon av det! Det blir ingenting av. Jag vill ha valuta för mina 600 skall jag säga fröken, uppriktigt sagt. Man tar inte pengarna i sjön, precis. Mina barn skall lära sig den kångditiång, jag fått arbeta mig till. Därför läses här som förr från 8 till 3 med en timmes middagsrast. Och det rättar sig fröken efter, så länge fröken hör till mitt folk. Och därmed basta.

Efter detta klara besked fann patronen för gott att retirera. Ty det var trots allt något i den där tösens lugna ögon, som kom honom att känna sig en smula osäker i sin makts randiga ylletoga.

Halvt mot sin vilja vände han sig därför om i dörren och tillade med ett bistert leende:

– Det är inte utan, att det är gott gry i fröken i alla fall – inget fjäsk eller hymlande utan rent ut. Det är min musik, det. Så om fröken bara gör som jag säger, så skall vi nog bli vänner med tiden.

Den halvt slutna freden avbröts emellertid bryskt av Karlsson, stalldrängen och ladugårdskarlen, som med andan i halsen kom infarande och ropade:

– Det är två herrar från stan, som skall si på hästar!

– Jösses – Hedvig, Linda, Svea! Var i alla småfåglars namn håller ni hus, när det gäller husets väl och ve? Fort hit med sportdräkten.

Och i en sky av vettskrämda kvinnor försvann patronen åter i det allra heligaste.

Ensam stod Märit kvar och begrundade, vad hon visste om sin nye husbonde, den första hon hittills haft, och vars bekantskap hon stiftat på ett så originellt sätt. Kanske var det inte precis så hon tänkt sig »godsägaren» och »godset», när hon däruppe i sitt goda hem besvarat annonsen. Men hur som helst – hon var inte den, som gav sig över med detsamma för ett misstag och bums tog till reträtten.

Hästhandlaren och godsägaren Viktor Svensson var utan tvivel en mycket duktig karl. Han hade arbetat sig upp från intet, något som hans väldiga, ärriga masurnävar ännu buro spår av. Gud nåde den, som råkade ut för de nävarna i otid! De hade så när skakat livet ur mer än en ovän på tu man hand. Och en gång hade de nästan pryglat den hungrande själen ur en vandrande »ludis», som alltför hårt knackat på dörren en natt, då patron Svensson ville sova.

Men de nävarna kunde också ge ett ärligt handtag åt en vän i nöd, om det behövdes.

Gården hade Svensson ärvt, men intecknad upp över skorstenen, varför han åter mist den. Men han var en sådan, som tog igen det han ville ha. Och han tog igen gården. Som en seg bulldogg tar igen det ben, som man knipit ifrån honom.

Så hade han efter många motgångar slutligen lyckats sätta egendomen på fötter igen och Ödele räknades nu med skäl till traktens mönstergårdar. Dess åkrar och ängar och välskötta rasdjur tålde också att närmare ses på. Särskilt Ödele hästar voro berömda i hela länet och patron Svensson ansågs vara dess förnämsta ardennerkännare. Han reste årligen ut till Belgien och Holland och gjorde stora hästuppköp för hushållningssällskapets räkning. I allt vad han tog sig för, var han driftig och lyckades väl.

Livets finare detaljer hade patron Svensson däremot haft föga tid att befatta sig med. Boklärdom ansåg han endast som onyttig barlast på en redan förut tung skuta och bokkarlar föraktade han med hela sitt djupröda bondeblods förakt för tankens tunna blod. Vad honom själv beträffar, så räckte gott litet jargong och några lämpliga rubriker ur uppslagsböcker till för att imponera på marknadsvännerna. Ty patron Svensson hade lyckligen genomlidit ett par klasser i allmänt läroverk.

Att han därför ville ge sina barn en god uppfostran berodde mest på ett förhastat löfte till deras mor. Sin son skickade han in till staden, men för döttrarna tog han guvernant. Det blev ju så oändligt mycket billigare – en halv dränglön för en flicka med lärarinneexamen var ju tämligen billigt och rättvist, tyckte patron Svensson.

Som ekonomien var hans främsta troslära, hade nog sonen också fått nöja sig med att läsa hemma, om han inte varit den obändiga vildhjärna han var. När den fjortonårige blivande patronen var hemma, skulle hela huset stå på tå, från Hedvig till guvernanten och pigorna. Aldrig lyftes den stränge faderns hand till aga mot sonen, han som skulle ha gården. Ju hetsigare och mera pockande den långe slyngeln var, desto mera strålade fadern.

Det var ju bara bondeblodet, härskarblodet, som tog ut sin rätt hos pojken.

Annat var det med flickorna. De måste lära sig att blint lyda redan som små för att en gång kunna vara sina män till lags i allt. Bror Nils gav dem god övning.

Först sedan han så när pinat livet ur fem omgångar guvernanter, fick man honom i väg till Lund.

Men vad Märit beträffar var det inte utan, att hon redan som det nu var tyckte sig ha sålt sin förstfödslorätt för en nog så tunn grynvälling till den okonstlade patronen.

Nu hörde hon med ens till hans »folk», hon var hans andliga piga, som för en billig penning skulle rykta hans barn. Hon skulle smeta guld över träet och hälla parfym på gödselstacken, ty innerst inne i de fördolda djupen av sin själ trodde dock patronen, att det var finare så.

– Ack, den som vore en häst ändå! suckade Märit.

Men nu var hon det icke, utan bara en flicka, som skulle söka reda på sig själv i ensamheten. Fast när skulle hon hinna och orka med det, sedan hon en hel dag gnuggat vettet ur dessa arma ungar? Det såg sannerligen icke lovande ut för de långa promenaderna och den tysta begrundan i det lilla rummet under taket. I stället för att hamra på sin fattiga själ, måste hon om eftermiddagarna hamra in »Den glade ryttaren» på det ostämda pianot i de fullkomligt omusikaliska små Svenssönerna, som trodde, att det gick tre toner på en skala. I stället för att upptäcka en ny Märit, skulle hon upptäcka ett nytt språk i sina elevers tyska böcker. Det blev bestämt klent med hennes åttatimmarsdag!

Åter steg frestelsen upp i henne att sätta sig upp efter den feta grållen och genast köra den raka vägen tillbaka igen.

Den enklaste utvägen återstod henne sedan alltid – att ta plats i en skola, ty slå dank ville hon ej.

Men var det då så mycket bättre i en småstadsskola? Hon tänkte på sina kamraters berättelser från en del flickskolor. Lärarinnorna, om än aldrig så unga, glada och behagliga, vad hade de för ställning i samhället? Bjöd man dem hem som människor, och ej bara för att lilla Karin eller långa Britta skulle få bättre betyg?

Och föreståndarinnan, ja, hon måste oftast tänka på skolans anseende, d. v. s. ekonomi. Hon måste stämma i bäcken och bygga dammar i ån. Var det musiksoaréer måste hon ställa till med kafferep hemma hos sig, för att inte unga fröken Andersson i franska skulle gå upp och dansa på hotellet, ty fru konsulinnan Jonsson höll så noga på lärarinnornas uppförande. Och konsuln, som donerat till ett stipendium för skicklighet i stickning!

Lärarinnorna, det var det moderna livets nunnor, med livet uppdelat mellan lektionernas botgöring och skrivböckernas penitens. De skulle helst svepa sig i omoderna kläders dok och försona obegångna synder med förfjolshattar och sneda klackar.

Allt det där var mer än nog för att hos de yngre bortta entusiasmen för kallet, om där fanns någon. Nog hade läroverkslärarna det också trångt på många vis, både ekonomiskt och moraliskt, men de kunde dock få gå upp på stadshotellet och höra damtrion Zuidersee, om kassan räckte till och småstadsluften blev alltför stillastående.

Många unga lärarinnor stodo ej heller ut med småstadens oförsynta spioneriväsen utan sökte sig till privatskolor i Stockholm. Men där blev deras arbete ofta dubbelt så ansträngande, medan lönen ej ville räcka till på långt när så bra. När lärarinnorna där en gång under värsta kristiden höjde ett klagoskri, erbjöd man dem ädelmodigt – matdagar i rika familjer.

Nej, när Märit närmare tänkte på saken, hade hon mindre lust än någonsin att stänga in sig för alltid i en flickskola. Tänk, att gå alla de många klasserna om igen, när man väl en gång gått ut dem! Denna plats hade hon endast tagit som en språngbräda ut i livet. Skulle hon nu ge tappt, och vända redan vid första steget?

Åhnej, hon skulle stanna som en ståndaktig tennsoldat. Vem vet, om hon ej skulle kunna lära patron Svensson litet respekt även för sitt anspråkslösa andliga arbete till nytta för nästa guvernant, som skulle så vetande på de magra tegarna i hans barns hjärnor. Hon skulle inte sätta sig och läsa Musset för sin husbonde, men hon skulle söka planta i honom, att det kunde vara lika tungt att plocka bockar i misshandlade skrivböcker som att plocka ogräs i ett potatisland.

Ja, det skulle hon.

Om än hela hennes samtid värderade en maskin, som pliggade skor, bra mycket högre än en »skolfux», som bara pliggar hjärnor.

Hon stod så försänkt i dessa tankar, att hon ej märkte att Lisa länge stått bredvid henne och undrande betraktat henne. Äntligen såg hon upp och märkte flickan, vars milda, blekblå ögon bedjande voro fästa vid henne.

Då kom Lisa skyggt närmare och lade sin magra hand på hennes arm.

– Fröken bryr sig väl ej om vad pappa säger, viskade hon. Stanna hos oss. Fröken ser så snäll ut. Kom!

Och hon förde Märit in i förmaket. På väggen hängde en stor målning av en kvinna, som också såg underligt främmande ut i denna omgivning. Hennes vackra huvud var bakåtböjt av en tung hårkrona och hennes ögon voro milda, drömmande och blekblå som Lisas.

– Det är mor, sade Lisa sakta. Hon var så vacker och bara trettiosex år, när hon dog.

Märit såg förstulet på flickan. Stackars barn, vad hon såg förfrusen och hjälplös ut i sin svarta, urvuxna klädning, som alltför obarmhärtigt visade de smala benen! Hon måste klappa den bleka kinden.

– Och vi få läsa så mycket, klagade Lisa. Jag blir så trött ibland, det går alldeles runt i mitt huvud, men far vill det.

Kunde hon nännas överge dessa tröttkörda barn, innan hon försökt göra något för dem?

– Var inte ledsen du, lilla Lisa, tröstade hon. Visst stannar jag på Ödele. Gråt bara inte. Jag skall nog tala med far än en gång, så att ni få det litet lättare.

Och därmed beslöt sig Märit för att tills vidare stanna samt att ha »tålamod som sju och en iskällare i magen», såsom det hövdes den sanna Guvernanten.

TREDJE KAPITLET.
Om en reformator till häst, en katekeslektion och en herrelös hund

Trots sitt till synes lidna nederlag, hade Märit således ingalunda uppgivit sina pedagogiska reformplaner. När patronen for bort på en veckas affärsresa, grep hon också tillfället i flykten och gjorde en hejdundrande revolution.

Hon lät barnen ligga en halvtimme längre i sina pinnsängar och gav dem ordentliga raster att andas ut på. Hon förkortade lektionerna till rimlig längd och förlade tortyren på pianot till förmiddagarna.

De stackars utkörda ungarna sträckte på sig som befriade och voro dubbelt uppmärksamma, när det gällde.

Därav uppmuntrades Märit att fortsätta på den nya vägen. Var dag improviserade hon friluftsgymnastik i trädgården med hopp och kapplöpningar och uppmanade flickorna att rida, så ofta de kunde få tillfälle till det på lediga stunder. Dessemellan lekte hon på en vecka i dem så mycket historia, tyska och kemi ur de tunga kurserna, att hon själv blev glatt överraskad. Hon betänkte icke, att det kanske gick så lätt att sopa, för att hon var en splitterny kvast.

Som barn till en hästhandlare voro hennes elever om inte precis födda på hästryggen, så dock ganska hemmastadda där. Var middagsrast togo de sig en liten tur utåt vägen, om tiden tillät. På deras ivriga uppmaningar beslöt sig Märit en vacker dag för att själv uppliva sina svaga kunskaper i den ädla ridkonsten. I brist på riddräkt fingo gymnastikbyxorna duga.

När uppvisningen skulle ske, var hela gården i intresserad rörelse. På kökstrappan stod Hedvig i trasigt köksförkläde och med en degklick på hakan och var utom sig av undergiven förvåning.

– Att Märit bara törs, pep hon och slog ifrån sig med de degiga händerna.

På arrendatorsgårdens trappa stodo drängarna och pigan och flinade i strumplästarna med hela hälen bar.

– Det var en redig fröken, förklarade stalldrängen och ladugårdskarlen Karlsson och lät Märit ta handen som trappsteg.

Så kom hon upp på hästryggen och skumpade i väg, följd av hela uppvaktningen. Elegant blev det inte, långt ifrån, men hon lyckades på ett eller annat sätt hålla sig kvar och travade oförtrutet på, med ungarna i hälarna. Hon måste skratta åt den härliga figur hon gjorde och hela gården skrattade med åt den livade nya fröken – då –.

På vägen kom en jaktvagn skramlande i vild fart från staden ut mot Ödele. Den svängde om vägkröken – och i vagnen satt patron Svensson, rödbrusig och vresig som alltid efter stadsresorna. En hel dag, innan man väntat honom.

– Vad tusan nu då, var allt vad han i häpenheten kunde få fram. Har ni inte lektion?

– Vi ha middagsrast, förklarade Märit, så pass värdigt man kan göra, då man sitter på ett djur, som prompt skall ner i diket.

Bakom henne sutto de tre flickorna stela som ryttarstatyer på sina hästar och spärrade, förlamade av fasa, vägen för sina dagars upphov.

Vredens rodnad hade nu stigit patronen ända upp till ögonbrynen, så att hans väderbitna ansikte liknade en jättelik tomat, färdig att brista. Andfådd kippade han efter andan och lyckades till slut pressa fram:

– Jag vill tala med fröken sedan, varpå han schasade undan flickorna och i rasande fart körde in på gården.

Inte så litet slokörad vände Märit på sin halsstarriga springare och hoppade beklämd efter husets vredgade herre med barnen tätt efter sig som skrämda kycklingar.

Gården var nu alldeles tom, som rensopad av en jättehand. Endast en dräng stod onaturligt svettig och arbetsam och högg ved och genom fönstret syntes Hedvig, vilt knådande sin deg med håret ned över ögonen.

De fingo själva leda hästarna till stallet och leta reda på stalldrängen, som med misstänkt energi stod och strödde torvströ i en spilta.

– Gud nåde mig, nu var patron arg, må fröken tro, jämrade han sig förtvivlat, när Märit dök upp i dörren. Han, som är rädd om hästarna som om sitt öga. Ju fler han har, desto snålare är han på dem. Den här gamla Svarten är då slaktfärdig för länge sedan.

– Var inte rädd, Karlsson, jag skall tala med patron, lugnade Märit honom med en säkerhet, som hon långt ifrån kände.

Och därpå gick hon dröjande över gården och in i salen, där patronen väntade på henne. Förlägen såg hon ned på den improviserade riddräkten, de blanknötta gymnastikbyxorna från seminariet. Det var inte just i den kostymen hon tänkt sig, att den stora striden mellan barbari och kultur skulle inledas.

Hon visste inte själv, hur flickaktigt käck hon såg ut i sina korta byxkjolar och den trekantiga hatten med kautschukband under hakan. Men patronen, han såg det, han, där han majestätiskt satt vid salsfönstret och väntade på sin uppstudsiga guvernant.

Emellertid hade patronen redan fått av sig pälsen och de tunga stövlarna och fått upp benen på en stol. Efter en titt i det brunmålade skåpet, till vilket han ensam hade nyckeln, hade humöret stigit åtskilliga grader. Det är märkvärdigt, vad hemmalagat vinbärsbrännvin gör den frysande själen gott!

– Stig in, dundrade han därför ovanligt godmodigt, när Märit knackade.

Försiktigt stack hon in näsan i lejonets kula.

– Stig in, fröken, och stäng dörren! Vi ha inte råd att elda för kråkorna på Ödele, brummade patronen ännu en gång.

Då måste Märit in, antingen hon ville eller inte, med gymnastikbyxor och allt.

– Sitt ned, för all del!

Märit satte sig försiktigt på yttersta kanten av en stol och försökte samla sina tankar om den döende kulturen och faran av överkultur. Men den förskräckliga guppningen på Svarten måtte ha omskakat hennes väl övertänkta försvarstal över revolutionen i skolrummet, ty hon fann i hastigheten inga ord. Hon lät därför sin husbonde få första ordet.

– Jaså, fröken är ute och rider olovandes på mina hästar, i stället för att undervisa mina barn, som jag betalar 600 om året för, började hennes härskare med en outgrundig glimt under sina buskiga ögonbryn.

Men denna lilla glimt tände en stor eld. Glömsk av gymnastikbyxor och allt reste sig Märit och höll på rak arm sitt stora revolutionstal:

– Inte ens för lika många tusen vill jag vara den barnaplågare, som patron begär av mig, att jag skall vara. Men vill patron nödvändigt lägga sina barn på en sådan andlig sträckbänk och så småningom ta livet av dem för sexhundra kronor om året, så är det nog bäst att ta en annan guvernant med detsamma.

– Herregud, samma visa som pigorna, mumlade patronen för sig själv och såg på flickan, som om han oväntat upptäckt en huggorm vid sin barm. Vem kunde ha väntat sig ett sådant tal av Guvernanten, hon, som enligt alla traditioner skall vara så kvinnligt kysk och blyg, att »hon i farstun går, när hon sig snyter»? Och här stod nu en senfödd representant av detta släkte och förelade honom ett ovädersägligt antingen-eller. Men byta – så långt ville han inte, att det skulle gå. Av de trettio sökande till platsen, hade Märit haft de bästa betygen och ruter var det ju i tösen.

– Nånå, sade han därför avledande, eftersom lilla självsäkra fröken tror, att det rent av blir barnens död, få vi väl tills vidare försöka med den nya nådens ordning.

– Jaha, ser patron, fortsatte Märit, som nu fick vatten på sin kvarn och ville lysa med sin nyförvärvade pedagogiska visdom, att tröska säd och tröska verb är inte precis detsamma. En hjärna måste vara utvilad för att vara receptiv – –

– Vad för något?

– R-e-c-e-p-t-i-v – –

– Ja visst, sade patronen troskyldigt.

– – för att vara mottaglig, fortsatte Märit oförtrutet sin föreläsning. Rousseau säger – –

– Hm, jaha, jag antar att det var frökens rektor på seminariet, avbröt patronen förstrött och petade sig i örat med en tändsticka. – – Vad innerst – – är han här nu igen, den rackarn! Skall han få gå här och stryka och stjäla mina höns? Hedvig! Hedvig! Ingen har jag i hela huset, som bevakar mina intressen. Man får stjäla allt, vad jag har, mörda och bränna gamle patron, utan att någon bryr sig om det. Men nu skall han dö, så sant jag heter Viktor Svensson!

Skummande av raseri rusade patronen till väggen, ryckte ner ett gevär från en hängare och sprang lätt som en pojke ut på den frostvita gården i strumplästarna, förbi Märit och Hedvig, som blek om näsan gläntade på köksdörren.

Båda störtade till fönstret. Vad i alla dar skulle nu ske för hemskt? Märit darrade i hela kroppen. Hade hon verkligen vågat trotsa denne ursinnige gamle man, som en näbbig skolflicka? Vem var det, som skulle dö?

Men ute på gården såg hon inte den trasige landsvägsriddare hon väntat, utan bara en stor, tigerfläckig hund, som stod och slickade en bunke vid kökstrappan. Mager och uthungrad till ytterlighet slickade han, som det tycktes, på bara emaljen.

Då hördes ett skarpt skott; den stora hunden hoppade högt i luften och föll ryckande på sidan.

Bara en herrelös hund. Fredlös och jagad hade han strövat på rov mellan gårdarna. Tills han fann sin överman i den gamle patronen, vars vilja och gård man ej ostraffat korsade. Han tycktes verkligen göra processen kort med rebeller. Darrningen i Märits lemmar ville ej upphöra. Men kanske kom den bara av trötthet.

Nu kom skytten intassande i våta lästar och ställde det rykande geväret i vrån. Den slätrakade bondemunnen var bistert hopknipen och i pannan svällde en tjock åder.

– Jag vill genast höra på Sigrid och Lisa i en lektion i katekes, förklarade han och inte en skymt fanns kvar av det goda humöret sedan nyss.

– Katekes, stammade Märit förvirrad. De äldre barnen läsa ingen katekes utan den moderna »tros- och sedeläran – –». Skolkurserna – –

– Moderna mig hit och moderna mig dit! Jag vill, att mina barn skola lära sig den rena lutherska läran om Gud och djävulen, som jag lärde i min barndom. Titta här, fröken!

Och patronen öppnade dramatiskt sin tjocka rock och visade på en psalmbok i ena innerfickan.

– Se här bär jag alltid våra härliga svenska psalmer, jaha, vid mitt trofasta svenska hjärta.

Och han slog sig salvelsefullt på det ställe, där hjärtat brukar sitta, medan Märit hastigt hann uppfatta spader kung i en kortlek, som fanns nedstucken i den högra bröstfickan.

– Lillan har vanlig katekes, försökte Märit blidka.

– Nå, låt gå för lillan, då.

Varpå guvernanten och hennes principal gemensamt begåvo sig till lektionsrummet.

*

Lektionsrummet på Ödele utmärkte sig ingalunda för någon lyx. Ett runt, pensionerat matbord, på vilket barnen flitigt utbildat sina artistiska anlag, några nötta pinnstolar, på vilka deras fötter ristat otåliga märken för de långsamma timmarnas minuter. Ett dockskåp med invalidiska och övergivna dockor och en väggklocka, som envisades, att sakta sig fem minuter i timmen. Se där inredningen. Genom fönstret hade man utsikt över stallbacken, där dvärgtuppen stod på ett ben och sökte mäta sin ynkliga lilla målbrottsröst med den förföriska Leghornstuppens hjältetenor.

Över själva rummet något kallt och tomt och moderlöst. Ej heller utsikten kunde just kallas uppmuntrande.

Vid bordet sutto barnen uppradade som trädockor. Sigrids ljusa burrhår slokade av ängslan, medan Lillans kringelflätor förfärade reste sig på ända, när de upptäckte fadern.

– Tag fram era räkneböcker, Sigrid och Lisa! Du, Lillan, skall ha katekes, sade Märit med så pass myndig guvernantsröst hon förmådde åstadkomma.

Vid denna fasansfulla upplysning svalde Lillan i hastigheten de två bröstkarameller hon gömt bakom en trasig kindtand. Så fick hon syn på sin frökens underliga toilett och kom i ett oemotståndligt skratt. När hon så med våld skulle tränga det tillbaka, kommo tårarna lika kvickt och sköljde som en vårflod över hennes kinder och tvättade den lilla tjuvpojksnäsan nästan ren.

– Tyst, lillan, skrek patronen och slog oväntat sin väldiga näve i bordet, mitt på en gumma i rödbläck av den förra guvernanten.

Lillan tystnade plötsligt i en hickning.

– Nu börja vi, sade patronen och satte sig i en stol, som häftigt knakade under tyngden, men ej vågade annat än att hålla.

– Jaha, jaha, sade Märit nervöst och bläddrade i katekesen. Här ha vi det. Läs upp andra budet, Lillan!

– Du skall – – började Lillan, halvkvävd av tårar och bröstkaramellsmet. Du – – skall – – icke – – missbrukar – –

– Var i Herrans namn är flugsmällan? for patronen häftigt upp. Det behöver väl inte för jösse namn vara så mycket flugor i rummen, nu när det är höst! – Nå, här är den. Det är bra, mitt barn, fortsätt du, medan pappa tar några små flugor. För det budet håller pappa särskilt styvt på.

Och patron Svensson reste sig knakande och smög på knarrande tå bort till andra väggen, där en praktfull spyfluga kalasade på en smörfläck.

– Pang. – Ditt sakramenskade odjur, nu fick du så du teg!

– Ett bibelspråk, Lillan, uppmuntrade Märit, allt nervösare.

– Ditt tal skall vara ja, ja, nej, nej, kom det stackato från Lillan. Vad därutöver är, det är av ondo.

– Det är rätt, Lillan, berömde patronen. Men sitt stilla, sitt stilla för fasen, fröken, så får jag ta flugan på kragen! Det budet är något som barnen behöva lära sig. Om jag kunde begripa, var de få alla sina uttryck ifrån? – Och patronen försökte klämma sig fram bakom dockskåpet. – Nå, vill du hålla dig stilla, din sabla serpentindansös! Pang!

– Vad därutöver är, det är av ondo, vevade Lillan åter ur sig som ett repeterur.

– Ja, det är förbanke mig sant, bekräftade patronen och kröp som ett tungfotat paleontologiskt urdjur under soffan, där den sista flugan frusen satt och drömde om sommarens glada kabareter på ladugårdsväggen. Katekesen, den sitter i en, sedan man var barn och har hållit en i tukt och herrans förmaning hela livet ut. Vad vore väl gamle patron utan den? – – – Aj, fasiken, mitt huvud! Varför sa ni inte, era jäkla hoppetossor, att den förblånade soffkanten var i vägen? Lillan, spring efter en kall kniv! Fröken, badda på med en våt handduk! Så går det, när man själv måste hålla ordning och reda överallt i sitt hus och tänka på både ungar och flugor. Men nu får det min själ vara nog.

Och med en blöt handduk virad i en ståtlig turban kring sin eldröda panna, avtågade patronen majestätiskt till sitt eget rum.

Lektionsrummet andades åter, en lång befriande suck.

Sigrid och Lisa sågo upp från sina räkneböcker, i vilka de med sitt hjärteblod lyckats räkna ut, att sex procents ränta på en million bibelspråk var ett hundratal döda flugor och en avbruten flugsmälla.

Och Lillan fick läsa: »Nu tackar Gud allt folk», varpå hon fick rast och två nya bröstkarameller.

Först efter ännu ett par timmar hade skolplugget på Ödele kommit något så när i sina gamla gängor igen.

Men på sitt rum låg patronen för nedrullade gardiner och sov ut efter striden med en Allehanda över ansiktet.

FJÄRDE KAPITLET.
Om självrannsakan, om stjärnor och spådom, goda vänner och trogna grannar

Ute skvalade höstregnet i dagar och veckor. Envist som synden rann det i frätande tårefloder över åkrar och leriga vägar och plöjde djupa fåror av grämelse i slättens gråa ansikte. Gammalt och härjat tittade landskapet in genom dimmiga fönster, som en åldrad själ genom skumma ögon.

När man mötte den blicken, blev vardagssläpet så slitande grått och söndagsvilan så sövande tung.

Så hade det regnat nu vecka efter vecka, så regnade det också denna oktoberafton.

Märit satt vid skrivbordet och skulle programenligt njuta av sin dyrt förvärvade ensamhet. Om benen hade hon lindat en filt och på fötterna hade hon galoscher för golvdraget.

På soffan låg som vanligt hennes tyste förtrogne, den gamle katten, och sov en senfången råtta av sig.

Märit var sålunda på allvar hänvisad till sig själv. Nu gällde det att utnyttja tiden, ty det gick fortfarande trögt med bekantskapen med det egna jaget. Och här satt hon nu och jagade förgäves efter sina vilsna tankar. Nå, hon fick väl vänta tills de frivilligt kommo flygande och satte sig kring kakelugnen, där en sur brasa och hennes gamla blåa sommarhatt falnade ned till fallfärdiga herrgårdar.

Det var förfärligt, så det drog i den gamla kåken! Det hjälpte inte, att Märit var vecka offrade åt elden de glödande breven från tandkandidat Jonasson, där hon ömsevis hette »fröken» och »grymma drottning, kom tillbaka». Trots kandidatens brinnande ande, var och förblev rummet lika kallt som hennes känslor för honom. Hon hade till slut ingen annan råd än att plocka fram hela sin yllegarderob. Värst var det med nätterna. Då sov hon i morgonrock och strumpor med täcke, två filtar och en aftonkappa över sig.

När hon så tinat upp så pass, att hon kunde somna, hände det ofta, att hon väcktes av råttorna.

Råttorna voro, utom guvernanten, de enda bokintresserade på herrgården. I en stor skrubb bredvid Märits rum hade de sitt bibliotek av kryddade franska romaner och gamla årgångar av »Rationell svinavel». Sin bibliotekstid hade de tydligen på natten. När hela det övriga huset sov, släpade de oförtrutet böckerna fram och tillbaka över golvet och gnagde i sig vetandet med starka gnagartänder. Ibland uppstod det strider mellan den estetiska och den praktiska visdomens representanter. Men på det hela taget höllo de ihop, ty de voro alla svartråttor. Så gammalt var Ödele.

Mången gång vaknade Märit vid en kraftig duns alldeles i närheten av sitt huvud och kröp halvvaken in under täckets källarvalv för att undvika »bomben». Men när hon förstod, att det bara som vanligt var råttorna, låg hon i stället vaken en timme och väntade spänt på något litet och ludet, som kvickt skulle komma kilande över täcket. Det kom aldrig, men det kunde komma.

Till och med på dagen gjorde de sig påminta. Någon gång under en lektion kunde de höra ett skrapande i taket. Det var en råtta, som anmälde sig som intresserad åhörare.

Då kände sig Märit nästan smickrad över besöket, ty det är dock inte alla råttor här i världen, som fått sig ett kapitel av Selma Lagerlöf.

Men Sigrid, som var ett barn av sin fader och tyckte, att även den lärdaste råtta endast tär i mjölbingen, gick resolut upp på vinden och gjorde ett dödligt slut på dess vetgirighet.

Men nästa natt var den litterära balen lika livlig ändå i garderoben. Och Märit var därför ofta endast halvsövd, då hon på morgonen stack foten utanför täcket, som man gör det i ett kallt bad för att mäta temperaturen.

Sedan var det att komma i kläderna med fart, medan andedräkten överallt gick före likt en materialiserad astralkropp. Det kunde väl i all sin dar inte vara det förargliga självet, som gick omkring och spökade för att hämnas?

Vad det nu var, så ramlade det sömndrucket tillsammans med henne utför trappan till salen, där barnen huttrande och blåfrusna väntade kring vällingen. På den följde så lektion på lektion i det iskalla lektionsrummet, som först efter många övertalningar lät beveka sig till några graders högre temperatur. Så hade det nu gått i flere veckor i slöaste enformighet.

Hur hon än stretade emot, lade sig denna slöhet förlamande över både henne och barnen. Kvasten var inte längre ny. Den började lämna sopor här och där i vrårna. Det nya schemat var också redan gammalt. Vad har man för glädje av en reform, som gått igenom, då man hör till oppositionen?

För var dag återvände hon verkligen ett steg närmare till »naturen». Hon kände en allt starkare förståelse för gårdens kor, som feta och skinande dag efter dag tåligt idisslade åt sina fyra magar. Och vem kunde ha anat bara för en månad sedan, att hönsen hade en så intressant psyke?

Hos många av hönorna fann Märit likheter med sina bekanta. Där var en liten mager höna, som såg ut att ha pingsné och som alltid sprang och vaktade och schasade de andra. Det var hennes föreståndarinna. Och den stora granna Leghornstuppen, för vilken alla hönorna döende vände sina vitögon ut och in, det var »Den store läraren», för vilken alla flickorna, även de världsligaste, valde kristendom.

Men den lille dvärgtuppen med den ynkligt hesa rösten, vem var han väl annat än den arme Jonasson, när han övade in sitt nya sångsystem?

Och hönan i hans följe, det var en alldeles kolsvart en, som satte näbben i vädret trotsigt och utmanande i stället för att ödmjukt plocka mask åt sin herre. Gick den övriga skocken åt höger, så sprang hon åt vänster och gapade i luften, som om den gick att äta. Var det solsken, satt hon i en vrå och kurade, medan de andra solade sig på backen. Och kröpo de andra undan för regnet, så stod hon och fånade mitt i slasket. Med den hönan fann Märit en sorglig likhet i sig själv. Ty när hon av en underbar händelse fann ett korn, såg hon ut att inte veta, vad hon skulle göra med det.

Precis så satt nu Märit här med sin stolta ensamhet och visste rakt inte, vad hon skulle göra med den. Hon tyckte, att den satt i knäet på henne som en tjurig barnunge och att hon inte fick ett förnuftigt ord ur den.

Vad det var tyst i det ensamma huset! Inte kunde man väl höra rösten i sitt inre, när det var så tyst! I stället för de snillrika och mogna tankar, som med ens bort falla ned i ljudlöshetens tomma strut, kommo alltjämt tjogtals med dumma och meningslösa infall utramlande likt sådor och boss.

Hade hon verkligen lärt känna något av sig själv på dessa veckor, så hade hon aldrig i sitt liv gjort en så tråkig bekantskap, tyckte hon. Hon var rent ut sagt utled på allt, som hette Märit Grahn.

Föga anade vår filosof, att hon med denna upptäckt kommit en bra bit in på självrannsakans svåra väg.

Inte ett ljud, annat än de murkna väggarnas knäppningar! Förtvivlad reste sig Märit och kastade filten i soffan. Därpå gick hon till byrån och hämtade en näsduk. Men när hon skulle stänga lådan, överraskade hon sig själv med något oerhört. Innan hon visste ordet av, hade hon böjt sig ned och bitit i lådkanten, två hårda, djupa märken.

Skamsen gick hon tillbaka till sin vrå. Vad i all världen kom åt henne, åttaklassiga, »bättre» flickan? Att bita som en gammal krubbitare i patron Svenssons stadiga, hemmagjorda möbler?

Nej, hon måste höra en röst i kväll, om så bara sin egen! Och därmed gav hon katten en omild puff, så att han vresig for upp och fräste.

– En biktfader får aldrig visa humör, förmanade Märit.

– Hör nu på, min vän, började hon därpå. Det var en gång en vis man, som sade: Känn dig själv. Men han gav visst inget recept på hur det skulle gå till. Sannerligen tror jag inte att den riktiga Märit och jag ännu ej ens lagt bort titlarna med varann. I alla fall ha vi ohyggligt tråkigt tillsammans i kväll. Du, som kan trolla, skaffa hit en talbar människa åt mig! Finns här inga trevliga grannar på den här släta slätten?

Och gamle Måns spann och trollade och trollade och spann, så gott han kunde. Men ingen levande människa steg ut ur väggen till den ensamma flickan.

Hon försökte då själv erinra sig, om hon sett till några tecken till ett lovande umgänge i det närmaste grannskapet.

På sina promenader hade hon emellertid hittills endast mött bönder, som foro från eller till marknaden och »gästgivarens» på gården strax intill. De kallades så ännu, fast den ej längre var någon gästgivaregård, utan blott en större bondgård.

Utom »gästgivaregården» fanns ingen större gård strax i närheten utom Aneby herrgård, vars vackra tvåvåningsbyggnad lyste så inbjudande mot henne genom allén. Många aftnar hade Märit redan stått vid grindstolpen och tittat upp mot de upplysta fönstren. Hon visste, att där uppe fanns en ung guvernant som hon. Men på Aneby var än så länge portförbud, ty de minsta barnen hade difteri.

En mil därifrån låg det stora Älgholma, om vilket Märit dock föga visste. Någon annan granne än lantbrukaren Johansson på Torpa, som sades skola bli måg i huset, fanns sedan ej, så vitt hon visste, på ett par mils omkrets.

Nej, hon var ensam, ensam! Och så här på avstånd tedde sig med ens alla dem hon lämnat, vänner och kamrater, oersättliga och felfria. Hon hade varit högfärdig och trott sig för mer än dem, det var vad hon varit, hon med sina eremitidéer! Om själva kandidat Jonasson uppenbarat sig i kväll, skulle han fått ett leende, som han aldrig drömt om.

Då klampade och stampade det plötsligt i trappan. Det tisslade och tasslade som en hel råttfamilj och slutligen hördes en tveksam knackning.

Ungarna, tänkte Märit med lättnad.

Det var visst inte ovanligt, att de besökte henne på rummet, men hittills hade hon ej sett det med någon vidare förtjusning. Hon tyckte sig ha gudi nog av dem på den långa dagen. Men i kväll var hon dem uppriktigt tacksam.