SAMLADE ARBETEN
AF
AUGUST BLANCHE.

ROMANER.

I.

SONEN AF SÖDER OCH NORD.

FÖRRA DELEN.

STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

SONEN AF SÖDER OCH NORD.

ROMANTISK SKILDRING
FRÅN REVOLUTIONEN I PARIS 1848

AF
AUGUST BLANCHE.

“Les révolutions qui arrivent dans un grand état, ne sont pas l’effet du hasard ni du caprice des peuples.“

SULLY.

ANDRA UPPLAGAN.

Förra delen.

STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1870.

Paris den 20 Januari 1851.

Madame Robert och hennes vänner.

Det är klart, att en resande, som för första gången besöker Paris och der uppehåller sig några månader, skall komma i erfarenhet af mycket som han förut icke känt eller kanske ej ens drömt om. Är den resande en författare, om än aldrig så obetydlig, såsom fallet gudnås är med mig, så är det också lika klart, att han gerna icke allenast vill uppteckna hvad han sett, utan äfven meddela det åt dem, som möjligtvis förut skänkt hans arbeten någon uppmärksamhet.

I dylika fall samlar man ihop alla sina rön och reflexioner, knyter ihop dem i en större eller mindre volym, hvilken man döper till namnet: “Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“, “En vinter i Paris“ med mera sådant, och skickar sedan på vinst och förlust sitt barn ut i verlden. Blir barnet väl emottaget af en oväldig kritik och en bildad allmänhet, så känner sig fadern naturligtvis ofantligt lycklig. Har barnet ingen lagerkrans att bjuda sin far på, utan säger till honom: “Pappa! som du ser, är min högra hand alldeles tom, och det är inte mitt fel, utan ditt, min far; men i min venstra ligga, såsom du ser, några fyrkar till ersättning för en och annan biljett på diligenserna eller jernvägarne, och det är heller icke mitt fel, utan allmänhetens“; då blir fadern icke alldeles förtviflad. Men har barnet hvarken det ena eller det andra att gifva, då — då tröstar sig i alla fall fadern, ty, tack vare naturens första bud, det finnes ej något barn som icke gjort sin far någon glädje, åtminstone vid dess första steg på lifvets bana, åtminstone innan det skickades ut i verlden.

Men det ligger likväl mycket vanskligt i alla dessa “Reseintryck“, “Vandringar i utlandet“ o. s. v. Saknar man den fyndighet, som behöfs för att uppfinna någon ny pikant form, eller är man ej förmögen af reflexioner lika snillrika eller, rättare sagdt, snillrikare än de som redan äro utgifna öfver samma ämnen, så blir man en af de tråkigaste varelser på jorden, ty det gifves knappast något tråkigare än en resebeskrifning, som icke innehåller någonting annat än hvad andra förut och kanske lyckligare utfört. Jag känner ganska många förståndiga och bildade menniskor, som fått fross-skakningar vid första anblicken af ett “Reseintryck“ eller en “Vandring i utlandet“.

Det är gifvet att jag, som bestämdt ville utgifva något om min resa utan att derigenom skada mina landsmäns helsa, skulle stanna i mycken förlägenhet, ty jag saknar fyndigheten i formen och snillet i reflexionen samt saknar framför allt lusten att vara tråkig, ty man har sannerligen ingen rättighet att vara det. Må vara att allmänheten kan låta bli att läsa hvad jag låtit trycka; men de arme sättarne, de arme korrekturläsarne, de äro väl menniskor de också, och jag vill icke hafva en sättares eller en korrekturläsares förbannelse på mitt samvete.

Jag började derför tänka efter, om det icke skulle gå an att skrifva en roman med parisiska scener och bland dem försåtligt insmyga åtskilligt af hvad jag hade att anföra om märkvärdiga ställen, om konst, om litteratur, om politik och gud vete icke allt som en resebeskrifvare brukar idisla, sig sjelf, om ej androm, till mycken uppbyggelse och hugnad. Jag hade icke länge funderat förrän jag fattat mitt beslut, nämligen att skrifva just en sådan roman, under det jag hvilade mig efter de långa ströftågen fram och tillbaka genom den ofantliga staden.

Men ämnet?

Ack! i Paris kan man icke vara ängslig öfver brist på ämnen. Man behöfver blott genomläsa dagens tidningar, för att få dussintals sådana att välja på, ja, man behöfver knappast mer än gapa, för att med luften få in hela volymer af romaner, helst i en tid som denna, då man, kafvande i svallvågorna efter en stor revolution, endast söker efter medel till en ny och kanske ännu större.

Man behöfver blott en kort tid vistas i Paris, för att icke längre förvåna sig öfver den ofantliga produktivitet, hvilken kanske i lika hög grad som det öfverlägsna snillet utmärker en Alexandre Dumas, en Eugène Sue m. fl. Det enda man här har ondt om, är tid. Men har man den, så har man också snart sagdt allt annat.

Det återstod mig således endast att göra mitt val, hvilket, som man vet, icke är det lättaste, när man har mycket att välja på, då jag en dag satte mig i en omnibus för att fara till Bicêtre, ett af de största fattigförsörjningshusen i Paris, för att taga kännedom om huru man i civilisationens hufvudsäte vårdar det oskyldiga lidandet eller den fattiga ålderdomen, som är ännu mera oskyldig.

För sex sous kommer man i en omnibus från och till hvilken trakt i Paris man önskar. I vagnen midt emot mig satt ett fruntimmer, med hvilket jag genast kom i det lifligaste samtal. När jag säger: lifligaste, är det naturligtvis blott min dam som detta epitet tillkommer, ty jag, nyss anländ till Paris, föredrog visligen örats bruk framför tungans, och om jag också vore tjugo år i Paris, skulle jag säkert aldrig komma till den färdighet i franska språket som den min dam uti vagnen i så rikligt mått innehade.

För att förekomma den af mina landsmän, som skulle kunna draga på munnen åt mitt lifliga samtal med ett obekant fruntimmer och en fransyska till på köpet — ty hemma tänker man alltid illa om sina landsmän — skyndar jag att berätta, det min fransyska i vagnen var mycket gammal, åttiårig, såsom jag efteråt fick veta. Hennes namn var Antoniette Robert. Således madame Robert, enka sedan tjugo år.

Hennes man, som varit kurir under Napoleons tid, hade haft mycket att beställa både för dennes och dess marskalkars räkning samt särskildt gjort en resa till Sverige för Bernadottes. Madame Robert nämnde Sverige och Bernadotte icke blott derför att jag var svensk — hon hade först tagit mig för engelsman, en heder som vederfares nästan alla utlänningar i Paris — utan äfven derför att hon sade sig haft mycken beröring med familjen Bernadotte. Också hade hon en mängd anekdoter om den store marskalken, sedermera Sveriges och Norges konung, samt om dennes gemål, nuvarande enkedrottningen, — anekdoter, som hedrade de begge höga personernas hjerta, anekdoter, som väl skulle löna mödan att vid något tillfälle offentliggöra och dem jag gerna ville skänka min vän Crusenstolpe, emedan ingen så skickligt som han skulle kunna använda dem, förutsatt likväl han vore vid lynne att företrädesvis teckna dagrar i stället för skuggor i sina snillrika skildringar.

Som det var min afsigt att tillbringa flere timmar på Bicêtre, och jag var fastande, underrättade jag mig af madame Robert, hvar man i granskapet af berörde inrättning kunde finna något lämpligt frukostställe. Madame Robert hade artigheten att icke blott säga mig hvar ett sådant fanns, utan äfven att, sedan vi lemnat vår omnibus, sjelf föra mig dit; och snart sutto vi tillsammans på hvar sin sida om en kalfpastej och en butelj vin. Aldrig hade jag förr druckit vin “tête-à-tête“ med ett åttiårigt fruntimmer, men sällan hade jag druckit mitt vin med mera smak, ty madame Robert kredensade drufvan med den ena intressanta historien efter den andra. Hon var alldeles outtömlig, den goda madame Robert. Men så hade hon också en åttiårig lefnad att hemta ur.

Ack! tänkte jag, hvilken samling af roman-ämnen har jag ej redan dessa skrynkliga läppar att tacka för! — Men som jag ej hade lust att uppföra pjeser från ett förflutet århundrade, så nöjde jag mig med att dricka en skål för madame Roberts nära hundraåriga minnen, hvarefter vi åtskildes, sedan jag likväl dessförinnan emottagit hennes adress.

Jag dröjde icke att göra mina besök hos henne och blef vid ett af dessa förestäld för hennes vänner, tvänne andra fruntimmer. Det ena var en madame Voguet, som hade varit amma åt ingen mindre personlighet än Carl XIV:s son och efterträdare, Oscar, vår nuvarande allernådigste konung. Madame Voguet kunde icke nog beprisa sitt höga dibarn, hvilket hon ansåg för det vackraste och sötaste barn, som någonsin legat vid en qvinnas bröst. Långt ifrån att betvifla denna hennes försäkran, lyssnade jag med verkligt nöje till madame Voguets berättelse om huru hon torkat de första tårarne ur en konungs öga samt huru hon njutit och känt sig lycklig af att i sin famn hafva burit den, som en dag skulle leda tvänne rikens öden.

Som jag likväl aldrig tänkte våga mig på att skrifva en konungs historia, icke en gång konung Oscars, så kom jag snart att företrädesvis sysselsätta mig med det andra fruntimret, hvars namn var madame Lambert, gift med en skräddare i Lyon och endast på ett kortare besök i Paris. Madame Lambert öfverraskade mig snart med mitt eget fäderneslands språk, hvilket alltid klingar vackert, men kanske likväl minst, när man hoppar in på det ifrån franskan eller italienskan.

Madame Lambert var således svenska. Min nyfikenhet att lära känna, huru hon kommit till Frankrike och hvilka öden hon der haft, blef på ögonblicket tillfredsstäld. Hon och en yngre syster, som numera var död, voro döttrar till en sadelmakaremästare i Göteborg med namn Ahlgren, hvilken derstädes afled år 1825, till mycken glädje för sina yrkesbröder, emedan han drifvit den största sadelmakarerörelsen i Göteborg, men deremot till mycken sorg för sina tvänne efterlemnade döttrar, och denna så mycket större, som fadern, utom ett kärt minne, endast, och oaktadt sin stora rörelse i lifstiden, lemnat sina begge döttrar ett kapital af 2,000 rdr banko, hvilket icke afkastar någon synnerlig ränta, helst om Justitie-kollegium eller Förmyndare-kammaren skall förvalta de omyndiges medel.

Det är mycket svårt för en tjuguårig ungdom med god helsa och åtföljande matlust att lefva af omkring 40 rdr banko om året; det är icke lätt för en fattig flicka med någorlunda uppfostran att draga sig fram i Sverige, emedan hon har svårt att taga pig-tjenst, när hon har ett kapital af 1,000 rdr, har svårt att bli guvernant, när hon icke är språkkunig eller spelar piano; ännu svårare har hon att bli någorlunda drägligt gift, när hon endast har 40 rdr i ränta, men allra svårast har hon att lefva ärbart och hvad man kallar anständigt, när hon med ett så litet kapital i mynt förenar ett fördelaktigt utseende och en vacker växt.

Mamsellerna Ahlgren voro ganska vackra, men de voro dertill ganska förståndiga och beslutsamma. De hade händelsevis kommit öfver ett “Reseintryck“ af en svensk turist och deruti funnit att unga fruntimmer i Frankrike, med stort kapital eller intet, med eller utan pedantism i lefnadssätt för öfrigt, ha det allra lättaste att bli gifta, om ej just med svenskar, åtminstone med fransmän, hvilka icke heller äro att förakta.

Mamsellerna Ahlgren hade funnit ganska rätt i den saken, ty när svenskan, den fattiga nämligen, nästan med hjertat i halsgropen och blickarne mot jorden säger: “Om jag en gång blir gift“, så säger deremot fransyskan med hjertat kanske hvarken i halsgropen eller på något annat ställe samt med trotsiga blickar: “När jag en gång gifter mig.“ Och detta gäller förnämligast den fransyska, som är fattig, ty den som är rik, blir visserligen gift, men det är mamma eller pappa som gifter bort henne, antingen hon vill eller icke. Visserligen vill hon det alltid, men icke med Z., som föräldrarne tycka om, utan med A., som hon älskar.

Mamsellerna Ahlgren kunde icke annat än värdera ett land, der qvinnans rätt så till alla delar vårdas, och beslöto derför att resa till Paris. Först stälde de så till att de blefvo förklarade myndiga och sedan köpte de sig en fransk parlör, hvilken de träget studerade. Derefter begåfvo de sig af med sina vexlar och sin parlör, hvaruti de under resan oupphörligen förhörde hvarandra, och de talte rätt bra franska sinsemellan.

Så kommo de slutligen till Paris, som i deras ögon var ett utomordentligt angenämt samhälle, ty dels funno de en stad, hvilken till och med var större än Göteborg, och dels sågo de aldrig något fruntimmer ute på gatan, som ej hade sin kavaljer att hålla under armen. Också tyckte de att alla flickor sågo mycket gladare och lyckligare ut än deras systrar i Sverige och enkannerligen i Göteborg, der qvinnor i allmänhet hafva mycket tråkigt och karlar också. De begge systrarna fortforo att flitigt tala franska med hvarandra, men som de talade svenska med fransmän, så dröjde det länge innan någon fransman bjöd dem armen.

Mamsellerna Ahlgren fingo emellertid snart kondition. Den äldre, nuvarande madame Lambert, som af sin salig far, sadelmakaren, lärt sig att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor, tog sig till att sy västar och sticka stoppning å frackar, syrtuter m. m. En skräddararbetare hos samme mästare satte stort värde på hennes blå ögon och ljusa hår, men ännu större på hennes sätt att föra nålen samt den ovanliga styrkan och ihärdigheten i hennes fingrar, tack vare faderns fotsackar. Han friade genast till dessa ovanliga fingrar och fick på köpet både handen och de ljusa lockarne, för att icke tala om sjelfva ögonen, som endast borde kunna betraktas såsom ett nödvändigt sybehör, isynnerhet för den som skulle bidraga till en skräddares trefnad och lycka på jorden.

Monsieur Lambert, så var skräddarens namn, flyttade med sin hustru, född Ahlgren, till Lyon, en småstad i Frankrike med ungefär 205,962 innevånare. Der lefde de ganska lyckligt, ty rörelsen gick förträffligt. Monsieur Lambert hade nästan ständigt fyrtio arbetare på sin verkstad och konsumerade ungefär lika många gas-lågor för hvarje afton. Med ett ord, f. d. mamsell Ahlgren ångrade aldrig att hon lemnat sitt fädernesland, tänkte sällan på Göteborg och trodde, med en tår i ögat, att det var många herrans år sedan någon krans lades på den hederlige sadelmakarens graf.

Men lifvet är sig likt. Madame Lambert hade äfven haft sina sorger. Hon hade haft en son, som varit äldre än alla de andre sju, ty madame Lambert, ehuru naturaliserad fransyska, förblef alltid till sitt skaplynne en svensk hustru. Denne son, klippt och skuren till faderns efterträdare, hade hunnit till tjugo års ålder, då 1848 års revolution hindrade honom från att bli äldre. Han hade i början af detta märkvärdiga år följt en manlig jemnårig kusin till Paris, för att, till sin familjs och konstens fromma, inhemta en ny snitt på västar, lämpad efter tre knapprader, som då började bli på modet. Ynglingen tog reda på snitten, fick de tre knappraderna i sitt hufvud, men dagen derefter en kula af bly på samma ställe, ty han stupade på en barrikad vid samma kusins sida. Lyon gick miste om de tre moderna knappraderna, men fick i stället republiken, ty de gamla snitten äro ändå alltid de bästa.

Madame Lambert, modern, begret sin son, men hon förtviflade ej, ty svenskan hade blifvit fransyska; monsieur Lambert, fadern, skröt vidt och bredt öfver att han depenserat sin äldste son till förmån för den goda saken. Hela Lyon strömmade till hans hus för att beundra det sällsynta fenomenet af en skräddare, som depenserat så mycket för det allmänna bästa. Ur sonens hjeltegraf uppstego hundratals nya västar, frackar och paletåer, så att monsieur Lambert måste antaga fyrtio arbetare till samt konsumerar till dato hvarje qväll åttio gaslågor. Med ett ord, familjen Lambert befinner sig i de mest lyckliga omständigheter.

Men hur gick det väl med madame Lamberts syster, den yngre mamsell Ahlgren? — Vänta, vi komma snart till henne, ty det är om henne som madame Lambert börjar tala, under det hon oupphörligen torkar sina fyrtifemåriga ögon, ännu ganska vackra och rörande, isynnerhet när de gjuta tårar öfver enda systerns graf.

Marie Ahlgren, som, efter hvad vi veta, följt sin äldre syster till Paris, var icke på långt när så skicklig som systern i konsten att kanta fotsackar och stoppa vagnsdynor. Deremot besatt hon en alldeles utomordentlig färdighet uti att blankskura och polera metall. Sadelmakaren Ahlgrens spännen på seldon och knappar på hundsvottar hade på sin tid gjort ett oerhördt uppseende och skulle bestämdt hafva beredt honom odödligheten, så framt någon odödlighet funnes för sadelmakare. Mamsell Marie fortsatte sin konst i Paris och fick inom kort tid ganska mycket att göra, ty det är mycket metall som behöfves skuras och poleras äfven i Paris.

Särskildt vann hon ett synnerligt förtroende på en mekanisk verkstad i södra delen af staden. På denna verkstad fanns en verkmästare med namnet Cambon, en ung man af ädel hållning och martialiskt utseende, någonting som visst icke är ovanligt bland fransmän. Mamsell Marie med sitt varma, öppna sinne för allt skönt, vare sig i metallväg eller annan väg, kunde aldrig möta den unge verkmästaren utan att rodna öfver hela ansigtet. Verkmästaren hade visserligen ingenting emot blå ögon och ljust hår, hvilka herrligheter i södern äro mycket eftersökta; men han kunde icke lida en hy, som helt och hållet stötte på pionen, ty han trodde i början, den gode verkmästaren, att mamsell Marie alltid var så der röd i skinnet, såsom fallet merendels är med dem, som förtära mycket spirituosa. Cambon var dock ej så elak, att han tillskref hennes rodnad en sådan ful källa. På sin höjd trodde han att den stackars flickan vore född med ett sådant olyckligt skinn och att denna jemnröda hy vore en nationalegenhet för det kalla björnland, hvarifrån han hört att den blåögda, men alltför rödletta flickan kommit.

Huru stor blef icke derför hans öfverraskning, när han en dag upptäckte, att den unga främlingen äfven hade en hy som den renaste snö. Han hade nämligen en dag haft något att anmärka mot några messingspjeser, som den unga flickan polerade. Hans anmärkning hade den verkan, att mamsell Marie, som hitintills och det till sin stora olycka varit röd i ansigtet, så ofta verkmästaren sett på henne, nu blef så fasligt blek, att verkmästaren riktigt förtjustes deraf, emedan han derigenom upptäckte att rodnaden icke var, såsom han förut trott, oskiljaktigt införlifvad med skinnet. Men som han, detta oaktadt, icke kunde frångå sin anmärkning mot sjelfva messingsplåten, så blef mamsell Marie, erinrande sig sin faders triumfer i Göteborg, alvarsamt ond.

Hon ryckte messingsplåten ur verkmästarens hand och lade den framför sig på ett bord. Derefter böjde hon sitt vackra, men af förtrytelse ännu mycket bleka ansigte öfver den blanka plåten, och började bevisa det ogrundade i monsieur Cambons anmärkning. Denne såg naturligtvis med mycken uppmärksamhet på berörde plåt.

“Men, mademoiselle!“ sade han, “det förhåller sig ju verkligen såsom jag genast sade: messingen är för mycket hvit ... Men se, men se, den blir ju allt hvitare ju mera man ser på den ... ack, min gud! nu är den ju alldeles som silfver ... det är ett stort fel, när messing ser ut som silfver ... Jag begriper icke hvad mademoiselle begagnat för polityr den här gången?“

Hade Cambon vändt sina ögon från plåten till Maries bleka kinder, så skulle han nog fått reda på polityren; men i stället höll han sig envist vid den välsignade plåten, och kom kanske för tillfället ej ihåg att plåten afspeglade mamsell Ahlgrens bleka ansigte.

“Men hvad är det!“ återtog han förvånad: “jag tror att jag gjort er orätt ... nu tycks det verkligen som om messingen vore något rödare ... nej, men se bara ... nu är den som den bör vara ... besynnerligt ... den är ju alldeles förträfflig ... bra, bra, bästa mademoiselle! ... Men hvad vill det nu säga! ... aj! aj! den blir rödare, den blir alldeles för röd ... den blir som guld ... messing får icke heller se ut som guld, nådigaste mademoiselle ... Ha! det har jag inte heller märkt förut ... det är ett par blåa fläckar i plåten, liknande små blå emaljerade ringar ... Ah, jag förstår!“ utropade han derefter och vände ändtligen sina ögon till mamsell Maries numera blossande ansigte och fick derigenom fullkomlig upplösning på den verkande gåtfulla polityren, fick förklaring på silfret, guldet och den blåa emaljen.

Från detta ögonblick fingo messingsplåtarne sin naturliga egendomliga glans och äfven mamsell Marie Ahlgrens ansigte sin naturliga jemnare färg. Men Cambon hade svårt att uttala det barbariska namnet Ahlgren, men tyckte deremot mycket om namnet Cambon, och som han, till belöning för en så rik polityr, gerna ville ge den vackra polererskan hvad han sjelf tyckte om, så gaf han henne sitt namn, och på detta sätt fick också hon hvad hon tyckte om. Begge blefvo således mycket belåtna, och madame Cambon, liksom madame Lambert, besvärades aldrig af någon hemlängtan till fäderneslandet, allra minst till Göteborg, der man knappast med mikroskop skulle kunna upptäcka en så vacker och hygglig karl som verkmästaren på den der mekaniska verkstaden i Frankrikes hufvudstad.

Men salig sadelmakarens skugga, som fåfängt letat efter den barnsliga kärlekens kransar på grafven i Göteborg, beslöt kalla till sig ett af sina barn för att fordra räkenskap, och som Marie alltid varit hans ögonsten och han följaktligen hade de största anspråken på henne, så valde han också henne. Efter fem års lyckligt äktenskap afsomnade madame Marie Cambon i sin makes armar och med sista blicken på en fyraårig son, hvilken med en kerubs ansigte hoppade kring sängen, utan att kunna begripa hvarför modern sof så länge, eller hvarför fadern var så bedröfvad öfver hennes goda sömn.

Sonen hette Armand. När madame Lambert nämnde detta namn, undergick både hennes blick och tunga en fullkomlig förändring. Den förra hade icke mera någon skymmande tår och den sednare ingen dämmande sourdine, såsom nyss vid berättelsen om enda systerns och äldste sonens dödliga frånfälle. Hennes blick blixtrade stolthet och hennes tunga svärmade hänförelsens språk. Armand, ehuru blott hennes systerson, var hennes hjelte, hennes afgud.

Jag greps af hennes hänförelse, när hon berättade mig, huru Armand Cambon under Februari-dagarna 1848 i spetsen för folket försvarat flere barrikader och slutligen jagat Ludvig Philips tappra och trogna municipal-garde ur Hôtel de Ville, hvilket han derefter intog och besatte; jag delade hennes beundran, när hon vidare omförmälde huru samme Armand i derpå följande Juni icke allenast värnat Hôtel de Ville emot samma folk han anfört i Februari, utan äfven eröfrat en mängd barrikader, uppbyggda och försvarade af de tallösa förvillade arbetarne i S:t-Antoine. Armand var med ett ord en krigsgud, hvar och när han visade sig.

Men Armand var äfven en kärleksgud — (härvid spelade ett skälmskt leende kring mosterns läppar). Armand var den vackraste yngling i Paris, liksom han var den tappraste; han hade haft så många äfventyr i fruntimmersväg, hade haft så många “bonnfortyner“ och slutligen hade han — — —

Men jag glömmer, att Armand Cambon, “Sonen af Söder och Nord“, är hjelten i min roman och att jag, en klok författare åtminstone i det hänseendet, icke bör på förhand i en kort inledning uppenbara öden, som behöfva tvänne hela volymer till tummelplats. Det är således madame Lambert, född Ahlgren, jag har att tacka för min bekantskap med Armand Cambon och hans öden, och mina läsare hafva på samma gång henne att tacka för romanen, i fall nämligen det är något att tacka för.

Mitt förra beslut trogen, har jag i samma roman inflikat beskrifningar och reflexioner öfver åtskilliga märkvärdigheter inom den stora staden samt derjemte sökt teckna den sednaste revolutionen, hvarvid jag icke allenast begagnat mig af de underrättelser, som man genom personlig beröring med fransmän af alla opinioner kan inhemta, utan äfven studerat från trycket utgifna skildringar öfver de märkvärdiga dagarnes händelser. Företrädesvis har jag följt ett arbete, utgifvet af den frejdade Alexandre Dumas, mera känd såsom orleanist än såsom republikan, kalladt:

“Le Mois,
Revue historique et politique
de tous les événements qui se produisent en
France et à l’étranger
depuis février 1848.“

Med ett sådant arbete till rättesnöre, bör man icke gerna kunna beskyllas för att hafva uteslutande studerat 1848 års revolution i republikanernas papper. Min pensel är för fattig på färger, för att, såsom sig bör, skildra dessa stora tilldragelser, jag vet det nog, men hvad som fattas mig af rikedom på färger, skall jag söka ersätta genom grunddrag af sanning. Hvad sjelfva språket beträffar, har jag kanske gjort mig skyldig till åtskilliga klandervärda saker — för att icke tala om dem, som kunna göras mot sjelfva innehållet. Så har jag t. ex. på svenska återgifvit namnen på sådana ställen, som antingen redan förut äro bekanta i Sverige eller med lätthet kunnat öfversättas, under det att de öfriga förblifvit vid sina franska namn. Vidare har jag här och der i dialogen låtit en och annan fransk fras insmyga sig, men detta var mig nödvändigt, så framt jag någorlunda troget skulle kunna återgifva det egendomliga i den franska dialogen. Jag vågar dock anse dessa fel icke större, än att en öfverseende läsare lätt bör kunna ursäkta dem.

Hvad för öfrigt angår madame Robert och hennes vänner, till hvilka äfven jag snart räknades, så har madame Voguet, konung Oscars amma, sin goda pension samt bor dessutom hyresfritt i h. m. enkedrottningens franska palats. Men med madame Robert sjelf stod det icke alldeles så lyckligt till. Förmodligen var det för att vinna något understöd, som hon bad mig vid min afresa från Paris medtaga ett bref från henne till h. m. enkedrottningen, hvilket jag naturligtvis lofvade, emedan jag alltid kan få tag i någon kammarherre, som ordentligt vill frambära brefvet. Men hon bad mig äfven att inför h. m. enkedrottningen personligen och muntligen framföra den åttiårigas djupa vördnad, och detta torde bli något kinkigt för en arm syndare, som tycker att republikaner också äro folk.

Deremot föreföll mig ett uppdrag, som madame Lambert anförtrott mig, ganska lätt, nämligen det att medföra bref och helsningar till en farbror, som hon trodde sig hafva i Göteborg, en mycket gammal snickarmästare. Ja, madame Lambert, jag skall, under min hemresa till Stockholm, enkom för hans skull besöka Göteborg; jag skall, så framt han lefver, lemna honom både brefvet och helsningarna; jag skall, vid ett glas punsch och en pipa, upprepa för honom de begge brorsdöttrarnas öden i främmande land; jag skall klingande vidröra hans glas och tömma en skål för madame Lambert och hennes familj, samt vid samma tillfälle framtaga den moderna och dyrbara bruna sammetsväst, som skräddaren i Lyon skickat sin gamle frände; jag skall röras af att se, hur den silfverhårige gubben, som, för att ej bli ett spektakel i andra snickarmästares ögon, icke vågar profva den moderna västen, likväl med skrynklig hand stryker på dess mjuka duk och mellan dess konstigt arbetade stenkols-knappar kanske fäller en tår vid tanken derpå, att ingen slägtings hand skall tillsluta hans slocknade öga, emedan hans enda fränder antingen andas eller hafva en graf under främmande himmel.

Slutligen skall jag, för att skingra tåren, berätta honom, som säkert är för svagsynt att läsa min bok, allt hvad jag vet om hans yngre slägting Armand Cambon, om denne son af södern, hvilken vid så många tillfällen äfven visade sig vara en värdig son af norden.

FÖRFATTAREN.

FÖRSTA TIDSKIFTET.
Slutet af år 1847.

Första kapitlet.
Messings-kedjan och femfrancs-stycket.

På en öppen plats inom det åttonde arrondissementet af Paris, en klar och blid December-dag år 1847 — Paris kan hafva många klara och blida December-dagar — stannade en ung man, hvilken blottade sitt hufvud och stälde hatten på den stenbelagda marken. Den unge mannen var klädd i blus och pantalonger af mycket fint rödrutigt bomullstyg. Blusen, som i rika veck föll öfver ett höghvälfdt bröst, sammanhölls intill det smärta lifvet af ett splitter nytt lackeradt läderskärp, hvars lilla stålspänne gnistrade mot solen, som ett smycke af briljanter. Ynglingens gestalt, redan på afstånd sedd, tillkännagaf kraft, poesi och en viss glad stolthet, egenskaper, som icke sällan förena sig under en blus, nb. när denna bäres af en fransman. Närmare sedd, hade han ett ansigte med fina drag, mycket ljuslett hy, eldiga, fastän blå ögon, halföppen mun genom vanan att ofta tala och ständigt le, samt vackra hvita tänder, all denna ungdomens och helsans herrlighet infattad i en ram af yppiga svarta lockar och polisonger, hvilka sednare, kortklippta och väl putsade, förenade sig under en haka med mörk skäggbotten. Den blonda hyn och det mörka håret, när de äro förenade, betraktas såsom någonting sällsynt i södern.

Den unge mannen omgafs snart af en mängd folk, ty man såg på alla hans rörelser att han ämnade hålla tal. Fransmannen och fransyskan, begge lika idoga och visst inga slösare af tid, stanna dock gerna, när frågan är om att afhöra en talare, utan att derför denne behöfver på förhand intaga genom ett vackert ansigte eller en fördelaktig växt, såsom fallet var med den förevarande unge mannen. Vid hörnen af de rymligare gatorna och isynnerhet på de öppna platserna ser man dagligen och stundligen små folkhopar, samlade kring hvar sin orator af gatan, hvars tunga är i oupphörlig rörelse, till fromma antingen för de konster han har att visa eller för de varor han har att sälja.

Qvinnorna i den folkhop, som nu samlades, tycktes icke nog kunna beundra den blifvande talarens ansigte och hållning, otåligt afvaktande orden från hans läppar, under det att karlarne delade sin uppmärksamhet mellan honom och hans hatt, hvilken sednare icke företedde någonting annat märkvärdigt, än att den, i stället för att sitta på hufvudet, stod med kullen mot gatstenarne, till mer än hälften fyld af små paket, ett sätt att nyttja hatt, som hattmakaren troligtvis icke drömt om, när han i sin anletes svett formade den.

Men medan talaren bereder sig till talet, icke derför att han behöfver bereda sig dertill, enär fransmannens tunga städse är redo, antingen han vet eller icke vet hvad han skall tala, utan derför att han väntar sig ett större auditorium, vilja vi som hastigast betrakta platsen, på hvilken ynglingen står, ty att platsen är märkvärdig, det ser man genast på den höga majestätiska kolonnen, som der reser sig.

Platsen är Bastilj-platsen och kolonnen Juli-kolonnen.

Bastilj-platsen! Juli-kolonnen! ... Det mörkare förflutna och det ljusare närvarande! ... fängelset och friheten! ... vålnader af olycklige, som försmäktat i despotismens bojor! vålnader af lycklige, som stupat för frihet och fädernesland! ...

Bastiljen — en bostad först för konungar, bland hvilka Frans den förste vid sina fester brukade bekläda de tjocka murarna med sidendraperier, nattetid belysta af mer än 1,200 facklor under fanfarer och jubelrop, och sedan för statsfångar, lyssnande till vakters fältrop, bojors rassel och bilors fall — stormades för sista gången af folket den 14 Juli 1789 och jemnades med jorden. Återstår således deraf blott platsen med dess namn och minne. Men namnet är renadt och minnet försonadt, ty på samma plats höjer sig nu Juli-kolonnen, ett ståtligt monument öfver stupade barrikad-kämpar, upprest af ett tacksamt folk och helgadt af en konung, som i början kanske var tacksammare än sjelfva folket.

För dem af våra läsare, som icke haft tillfälle att med egna ögon se och beundra monumentet, våga vi en kort beskrifning. Kolonnen, hel och hållen af brons, har en höjd, som, mätt från basen till toppen, utgör omkring 85 svenska alnar. Piedestalen, i detta mått inbegripen och likaledes af brons, med friser öfverallt prydda af rikt ciselerade ornamenter samt med en gallisk tupp i hvardera hörnet, har sina fyra facer olika dekorerade. På hufvudfacen är ett lejon, stödjande sig mot zodiaken, hvarigenom på en gång framställes folkets kraft och Juli-månadens himmelstecken. Deröfver läser man följande i metallen ingräfda gyllene bokstäfver:

“A la gloire
des citoyens français
qui s’armèrent et combattirent
pour la défense des libertés publiques,
dans les mémorables journées
des 27, 28 et 29 juillet 1830.“

På bak-facen, under staden Paris’ vapen, läser man:
“Loi du 13 décembre 1830
Art. 15.
Un monument sera consacré à la mémoire
des événements de juillet.

Loi du 9 mars 1833
Art. 2.
Ce monument sera érigé sur la place de la Bastille.“

På de begge sidofacerna äro under staden Paris’ vapen upptecknade de trenne Juli-dagarnes data med guirlander öfver och lagerkransar med segerpalmer under. Sjelfva det s. k. lifvet af kolonnen är medelst 4 kransar eller band afdeladt i tre partier. Hvarje parti, 8 alnar högt och representerande en af de tre dagarne, är i sin ordning fördeladt i 6 kolumner, hvardera af dessa innehållande 28 namn af dem, som stupade i Juli-striden. Följaktligen 168 namn mellan hvarje band och i totalbelopp utgörande 504. Sjelfva banden äro prydda med lejonhufvud, genom hvilkas öppna gap dagsljuset intränger till kolonnens inre. Emellan dessa lejonhufvud hänga sköldar med de tre dagarnes gyllene chiffer. Kapitälet, värdigt en sådan kolonn och troligtvis det största i sitt slag, väger ensamt 21,000 skålpund och är, i förhållande till det öfriga, rikt orneradt med löfverk, hvaraf 4 jätteblad bilda vinklarna af den korg, hvilken höjer sig öfver kapitälet, som dessutom är försedt med 4 lejonhufvud, under hvilka fyra barn uppbära rika guirlander af blommor och frukt. Det är styrkan som vakar öfver och beskyddar oskulden, det är oskulden som i sin ordning förskönar och förädlar styrkan. Kapitälet är derjemte bekransadt af en öppen balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en mindre piedestal, uppbärande den gyllene statyn af frihetens genius, som, krossande despotismens bojor, förer civilisationens fackla öfver verlden.

Kolonnen stödjer sig på tvänne fotstycken af hvit marmor; det första är cirkelrundt, och det andra eller öfverliggande, som är i qvadratform med en polerad granit-sockel, prydes på hvardera sidan af fyra bronsmedaljonger, framställande rättvisans, kartans, styrkans och frihetens sinnebilder. Kolonnens port gifver tillträde till tvänne trappgångar. Bestiger man den, som i skruf-form bär uppåt och hvilken, helt och hållet af metall, har 205 trappsteg, så kommer man efter några minuters vandring i närheten af frihetens genius och får från den öppna balustraden en herrlig utsigt öfver den ofantliga staden, dess hvimlande gator, dess palatser och tempel, förvånande genom sin mängd, hänryckande genom sin skönhet. Väljer man deremot den andra trappgången, som bär nedåt, så står man snart inom murarna af de fallne barrikadkämparnes stad, afdelad i tvänne grafhvalf, hvartdera innehållande en stor sarkofag; i hvarje sarkofag äro fem och tjugo likkistor nedsatta; i hvarje likkista hvila tolf kämpar den sista hvilan. Följaktligen är det utöfver ett antal af 600 döde som Juli-kolonnen reser sig, som frihetens genius sväfvar.

Det är en högst egen känsla hvaraf man gripes, när man står dernere i grafhvalfvet och fäster sina blickar på S:t Martin-kanalens mörka vågor, som djupt under hjeltegrafven oupphörligen, ehuru med ett liktågs tröga gång, skrida fram och försvinna. Man tycker sig stå vid stränderna af floden Styx; man tycker sig höra vålnader hviska till hvarandra öfver det mörka vattnet. Hvarom hviska de väl? ...

Fråga de kanske hvarandra, huru många dylika monumenter behöfva resas, innan frihetens genius blifvit något annat än blott en gyllene bild, innan sanningen torkat den sista tåren ur sitt öga, innan menskligheten och civilisationen smält tillsammans i en enda låga med en fridsäll jord till altarhärd och Guds leende anlete till himmel!!!

Men lemnom grafvarne och återvändom till lifvet, som leker på takåsen till de dödes stad, och förenom oss med dem, som samlat sig kring talaren vid kolonnen och det så talrikt, att denne ändtligen finner sig kunna börja sitt tal. Bland åhörarne ser man äfven några personer af den s. k. bättre klassen, herrar och damer af utsökt toalett, ty alla i Frankrike utan undantag älska talfriheten, och om de maktegande inskränka den, hvilket visserligen stundom sker, så är det blott derför att de sjelfve skola få tala desto mera.

“Mina herrar! mina damer!“ började den unge mannen, under det han visade de församlade ett af de små paketen, som han nyss upptagit ur hatten: “mina herrar! mina damer! frihetens värn och frihetens belöning! Kan ingen af er gissa hvad som finnes inom detta lilla anspråkslösa paket? Ingen? ... Och likväl hafven I, mine herrar, ögon, hvars blickar kunde döda Frankrikes fiender, och I, mina damer, blickar, hvars strålar kunde uppväcka de döde.“

“Bravo!“ ljöd det från hela den tacksamma kretsen. I Paris är man lika litet som annorstädes känslolös för beröm och smicker.

“Men jag fattar orsaken“, återtog talaren efter några bugningar, “och jag skyndar att förklara den ... Vi stå på ett heligt ställe ... Era blickar, mine herrar, söka i denna stund minnet af de tre Juli-dagarne och hur skulle de då kunna fästa sig vid det obetydliga föremål, som nu är i fråga! ... Strålen i era ögon, mina damer, afkyles i detta högtidliga ögonblick af tårar, gjutne vid tanken på så många ynglingars död, på så mången för tidigt jordad förhoppning om belönande kärlek och huslig lycka.“

“Men hvarför beklaga dem!“ fortfor talaren med åtbörder, som skulle vara tillräckliga för minst ett dussin svenskar; “de voro arbetare med knappast en sou till en klase drufvor (hör! hör!) ... de äro hjeltar med en odödlighet för årtusenden! (Bravo! Bravo!) ... Hvad de voro, äro vi i denna stund ... hvad de nu äro, kunna vi blifva, om det gäller.“

“Ja, ja!“ skreks från alla sidor, under det att Bastilj-platsen genljöd af handklappningarna.

“Jag hör med förtjusning att de stora minnena uppröra er och finna gensvar i era hjertan“, förklarade talaren med en glans och värma i blick och ord, som icke kunde vara tillgjorda; “men“, tillade han småleende, “det är icke nog med att prisa de döde, man måste äfven, om ej just prisa, åtminstone uppmuntra de lefvande, och hvilken af dessa förtjenar det mer än den fattige arbetaren, som icke har något annat än sina händers verk att lefva af? ... Den som kan dö för stora idéer, bör icke få dö af svält.“

“Bra! ganska bra!“ gillade de kringstående.

“Således är det blott för att ge er anledning till denna uppmuntran som jag öppnar paketet“, yttrade talaren, brytande det och framdragande ur omslaget en messingskedja, hvilken glimmade rätt vackert mot solen, under det att talaren höll den så högt att alla kunde se den.

“Åhå“, utlät sig folket, utan att röja tecken till öfverraskning.

Vädjandet till Juli-kolonnen och de stupade frihetskämparne var således blott prologen till en affär med messingskedjor, och det anade nog åhörarne förut; men det gör fransmannen detsamma för hvilket ändamål man talar, allenast man anslår de patriotiska strängarne, följden deraf må sedan blifva hvilken som helst, antingen en nedtrampad krona af guld eller en uppvisad kedja af messing.

“Men det är icke tillräckligt med att I beundren varan“, återtog talaren, “I måsten äfven köpa den ... En kedja, som blott beundras, men icke köpes, blir, om den också är värd millioner, förr eller sednare blott ett rep för den arme köpmannens hals, och beundraren, som icke köper, blir den som tilldrar repet.“

“Aha“, yttrade gatans parlamentariska församling.

“Lyckligtvis står jag midt ibland ett stort och ädelt folk“, fortfor köpmannen, “ett folk, som möjligtvis skulle kunna hänga den som smider bojor för frie mäns armar ...“

“Ja, ja! ... ganska bra!“

“Men icke den, som knyter gyllene kedjor till prydnad för våra qvinnors halsar.“

“Lefve qvinnan!“ ropade några röster.

“Ja, lefve qvinnan!“ instämde köpmannen; “men hur viljen I att hon skall kunna lefva, om man ej uppskattar hennes skönhet som sig bör, om man ej hyllar hennes smak för det prydliga, om man ej ...“

“Ger henne kedjor, som äro värda en eller två sous“, inföll en åhörare.

“En eller två sous?“ upprepade köpmannen: “om denna kedja vore till salu i någon af stadens större juvelerarebodar, till exempel hos herrar Tossin och Didiot vid rue Richelieu eller i Palais-Royal, hvad skulle den då kosta? ... tvåhundra, ja kanske trehundra francs, ty utom metallen och arbetslönen måsten I betala bodens stora hyra, fönsterrutornas slipade spegelglas och de tallösa gaslågorna, som mångdubbla tillverkningarnas glans ... Men jag, som, efter hvad I finnen, icke har någon annan salubod än hatten der, ingen annan ruta än den genomskinliga luften, ingen annan belysning än solen, jag kan möjligtvis sälja den för hundra francs.“

“Bara hundra francs? ... O mon dieu! Hvilket ädelmod!“ utropade flere.

Men oaktadt säljarens ädelmod anmälde sig ingen köpare.

“I ansen hundra francs för litet, men ingen vill belöna mitt ädelmod“, sade köpmannen; “arma folk! det är lättare att taga hjertat ur ditt bröst, än hundra francs ur dina fickor ... Jag begär icke ditt hjerta, ty det tillhör fäderneslandet (bravo!): jag begär icke heller hundra francs, ty hvem eger väl hundra francs i dessa tider? (sannt, ganska sannt! hvem eger hundra sous i dessa tider?) Tron icke, att jag med förbundna ögon famlar bland ruiner af vårt fordna välstånd? Är väl jag den ende, som icke ser huru näringarna dag från dag tyna af, huru krediten sjunker (hör! hör!), huru bodarne stängas af brist på köpare, medan deremot handelsdomstolen fylles af cessionsansökningar, huru gatorna hvimla af arbetare utan arbete, utan bröd (hör! hör! hör!), huru med ett ord samhället rusar till sin undergång, huru ...“

“Sannt, sannt! Bravo, bravo!“ afbröt honom folkskaran.

“Aha! det är icke för sina kedjor han håller tal“, anmärkte en af de jublande.

“Kedjorna äro blott en förevändning“, anmärkte en annan.

“Hvem är han? ... Hvad heter han?“ frågade en tredje.

“Vare hvem han vill, så är det sanning han talar“, tillade en fjerde.

“Ja visst, bravo!“ skränade de flesta.

“Det är dessa bedröfliga omständigheter som föranleda mig att nedpruta priset till hälften“, började ånyo köpmannen: “således icke en sou öfver femtio francs för denna vackra kedja ... Hvem vill derför hitta en kedja för femton francs? ... Mon dieu! sade jag femton? ... men får gå ... En fransman står alltid vid sitt ord, när han ej bär krona på hufvudet eller portfölj under armen.“

“Bravo!“

“I ropen bravo, men I köpen ej“, anmärkte talaren, “men jag förstår ... I frukten kanhända att denna kedja är af guld.“

“Åhå, ha, ha!“ skrattade de kringstående, som nog visste att inga guldkedjor utbjudas på gatorna.

“Jag skyndar då att taga er ur denna villfarelse!“ yttrade talaren, “jag hör er redan göra hvarandra följande frågor: hvad skall en dag följden blifva af allt det guld man upptäcker i Californien? Skola ej snart nog Californiens skatter öfversvämma vårt land? Visserligen skola de ej muta vårt mod, besegra vår tapperhet eller fördunkla vår ära (bravo! bravo!) ... men de skola nedsätta värdet af allt vårt guld till intet ... Guldmenniskan skall svälta ihjäl på sin bädd af louisd’orer (bravo!), medan de lägre metallernas anhängare intaga hans orättmätigt inkräktade tron (ja, ja!): den som bär en kedja af guld skall knäfalla för den som bär en kedja af messing. Derför, mine herrar! mina damer, den af er som en dag önskar se hela börsen, Rothschild inbegripen, vid sina fötter (bravo! bravo!), han köpe denna kedja för femton sous ... Hvem vågar nu betvifla att min kedja är af messing!“

Det fanns ingen som tviflade på det, men också ingen köpare, ingen som ens ville ge femton sous för en kedja, hvilken, ehuru blott af messing, likväl var ganska vacker och röjde mycken skicklighet och smak hos tillverkaren. Men hade ingen af de församlade råd att köpa den, eller fruktade man att ett köp skulle göra slut på den vackre talarens föredrag, som så var i de flestes smak?

“Icke en gång femton sous“, sade efter någon stunds uppehåll köpmannen, “men betänken då en annan omständighet ... föreställen er, att denna kedja verkligen vore af guld, och att den, köpt för två till trehundra francs, en dag borttappades, utan att någonsin kunna återfås, hvilken stor förlust då för egaren eller egarinnan! ... Men om deremot denna kedja, som endast kostar femton sous, förlorades, så blefve ju förlusten endast femton sous, eller hur? ... Nej, icke ens det: långt ifrån att bli förlust, blefve det snarare en vinst, en vinst lika stor som skilnaden emellan trehundra francs och femton sous ... Hvem skulle derför icke gerna vilja ha en kedja, som, när den behålles, endast kostar femton sous, men, när den förloras, tillskyndar en vinst af trehundra francs eller just den summa, som en kedja af guld skulle ha kostat?“

Allmänheten fortfor visserligen att beundra den utomordentliga kedjan; men ingen spekulant anmälde sig, ingen ville förlora femton sous för att vinna trehundra francs.

“Men“, återtog den långt ifrån modfälde säljaren, “I hören dagligen så mycket ordas om den stora vinst Frankrike skördat och isynnerhet nu skördar af sina förluster (hör! hör!), att jag verkligen icke undrar på om I misstron mig ... hör man icke dagligen vissa organer inom pressen, hör man icke ministrarne och deras anhängare inom kamrarne oupphörligen förklara att den sjunkande krediten, det ramlande välståndet inom landet (högre!) och det slocknande anseendet utom landet (högre! högre!) i sjelfva verket och inför den högre vishetens ögon icke äro något annat än de solklaraste bevis på landets lycka under en vis och fridsäll styrelse (bravo! bravo!), att affärerna i Spanien (högre! högre!) och affärerna i Schweiz (högre, högre, högre!) ...“

Talaren hejdade sig, ty hans skarpa blick upptäckte några polissergeanter, som närmade sig folksamlingen. “Men det är ingen välsignelse i dag på Bastilj-platsen“, började han ånyo i något förändrad tonart, “och jag måste väl flytta min butik till en annan trakt af staden ... till Tuilerierna kanhända, för att der finna den afsättning, som nekas mig af Juli-kolonnen (nej, nej, nej!); men hellre än jag det gör“, återtog han med stark röst, säljer jag min vara till underpris (bravo, bravo!) ... “ja, jag säljer kedjan för fem sous, så sannt jag heter Armand Cambon!“

Starka bifallsrop belönade detta stora bevis på patriotism. Något hvar började föra händerna till sina fickor. Kanske tyckte man sig alltför länge hafva pröfvat den unge mannens tålamod eller också fann man att fem sous icke kunde vara för mycket för en så beprisad kedja. Fransmannen hushållar mindre än någon annan på sitt blod, när det gäller; men nog ser han på sous-styckena och det kanske mer än någon annan. Också är det mycket vanligt att i Paris träffa utlänningar, som erbarmligen skrika öfver fransmännens snålhet, hvilken de endast kunna jemföra med deras evinnerliga fallenhet för uppror och revolutioner. Detta hindrar likväl icke, att samme utlänningar länge och väl trifvas i Paris och att nya oupphörligt ditströmma, för att kasta sina guinéer eller dukater i gapet på samme fransmän, och hvarför? Antingen finner man Paris trefligare än alla andra städer i Europa eller också har man en aning om att menskligheten och bildningen stå i någon skuld hos dessa snålvargar, hvilka på ett eller annat sätt måste betalas.

“Jag ger fem sous for kedjan“, ropade en grisett, och det med en ifver, liksom fruktade hon att någon skulle förekomma henne.

“Vänta, jag ger fem francs för den“, hördes en annan fruntimmersstämma, men så melodisk, att den, äfven utan det oförmodade och särdeles frikostiga anbudet, skulle hafva dragit till sig allas uppmärksamhet.

Hållande under armen en äldre herre, med hederslegionen i knapphålet, stod der midt emot den öfverraskade köpmannen en flicka i ungdomens och behagens första blomma. De under den lätta, af svart silkesflor förfärdigade hatten framringlande lockarne behöfde icke hafva denna mörkbruna färg, för att förhöja hyns hvithet, en alabastergrund, i hvilken morgonrodnaden inbränt sin skönaste färg och sedan qvarglömt lågan. Första anblicken af de regelbundna anletsdragen kunde hafva kommit en att tro, det Psyche lemnat sin piedestal i Louvren, för att från Bastilj-platsen undersöka huruvida frihetens genius på kolonnen möjligtvis kunde vara hennes förlorade Amor. Psyche gör alltid, i förbigående sagdt, på alla ett djupare och varaktigare intryck än sjelfva Venus, ty hon har allt af kärleksgudinnan, utom det alltför jordiskt sinliga draget vid öfverläppen och det alltför guddomligt stränga draget mellan ögonen, som konstnären gifvit Cyperns herskarinna, antingen af skyldig aktning för Olympens goda rygte eller för att lugna Vulcanus, som visserligen var den mest sotiga, men också den mest anständiga af Olympens gudar.

Men, för att återkomma till vår Psyche på Bastilj-platsen, borde man väl nämna något om hennes ögon; dock, att träffande afbilda en fransyskas ögon, när de äro stora, högblå och kasta strålar mellan de sexton årens genomskinliga silkesbefransade ögonlock med de penslade ögonbrynen deröfver och de lätta skuggorna derunder, dertill höfves en rikare pensel än vår, ty endast det guddomliga kan träffande likna sig sjelf.

Den unga damens drägt — en nutidens Psyche kan naturligtvis ej framställa sig i samma toalett som antikens — bestod i en svart mantilj af silkessammet med halfalns breda Bryssel-spetsar, nedanom hvilka draperade sig i rika veck en svart sidensars-klädning, prydd af tre hvarf tyllvolanger af samma färg.

Personer, som följt med sin tid, säga att denna svarta drägt var på modet i slutet af år 1847. Efter revolutionen 1848 blef röda färgen den herskande och räckte till de bekanta Juni-dagarne, hvarefter halfva staden gick svartklädd, sörjande slägtingar, stupade i barrikadstriden. Med Napoleons presidentskap kom den grå färgen på modet och räckte tilldess förskräckelsen för socialismen någorlunda hade lagt sig. Sedan började helt småningom Orleanister och Legitimister (de qvinliga nämligen) lysa i de blå och gröna färgerna, trons och hoppets färger. Men som tron och hoppet allt mer börjat sjunka i moln, så har man ånyo gripit till den svarta drägten.

Den unga damens klädning var icke så lång som dem våra svenska damer begagna. Fransyskorna hafva för mycken smak och för små fötter, för att bruka långa klädningar.

För en beundrare af vackra fötter — och det äro vi nog något hvar — är det verkligen en njutning att se hur en fransyska förer sina. En fransyska skulle bestämdt kasta sig i Seinen eller osa ihjäl sig, hvilket sednare i Paris är mycket “en vogue“, om någon förebrådde henne att hon ginge snedt på skorna. Hon kan, liksom andra qvinnor, må illa, behandlas och behandla sig sjelf illa; men gå illa är för henne omöjligt. Hon kan, liksom andra, nöta ut sina skor, ty cancan och scottish pröfva nog grisetternas skosulor, men det är blott framsulan det gäller, och klacken blir alltid densamma, alltid lika ny och glänsande, aldrig röjande någon beröring med plankan eller stenen. Derför är också hennes gång en gång på resårer, och när hon stående hvilar sig, är det fjärilns hvila på blomsterskålen.

Det är förlåtligt, om man blir något varm om hjertat, när man vill teckna fransyskan, hvilket är nästan likaså svårt som att beskrifva vestanvinden, som förtjusar oss när den kommer och bedröfvar oss när den flyr. Påståendet, att fransyskorna visserligen i allmänhet äro graciösare än andra qvinnor, men i allmänhet icke så vackra som deras systrar i norden, är blott en konstgjord blomma, som man af artighet räcker andra länders döttrar, för att trösta dem. Vi, som med en äkta turists nyfikenhet genomströfvat Paris och det i många omgångar, ha icke kunnat underlåta att dervid finna, det den allgode guden varit lika frikostig mot Paris som mot Stockholm, hvad vackra fruntimmersansigten beträffar. Vi skulle till och med kunna säga, att han varit något frikostigare, om vi bara tordes.

Förmågan att behaga är hvarje qvinna medfödd; men denna förmåga odlas olika hos olika subjekter eller, kanske rättare sagdt, folkslag. Så t. ex. räcker svenskans bemödande att behaga vanligtvis icke längre än till den betydelsefulla kullerstolen och aflägges icke sällan med brudskruden, då deremot fransyskans räcker ända till grafven, hvarefter det går i arf till hennes döttrar, som, hvad de än vanvårda, likväl aldrig vanvårda detta sitt möderne.

Men troheten! troheten! —

“O trohet! du är stor i norden“,

då deremot söderns döttrar och främst bland dem fransyskorna ... O himmel! Bevare oss gud för dessa gracer utan hjerta; för dessa ögon, som tända eldar för flere än en; för dessa små fötter med deras till flygt alltid spända vingar; för dessa fina fingrar, som med slängkyssar uppspäda sjelfva korstecknet, under det ögonen i sjelfva vigvattensskålen söka älskarens bild! ... det är fasligt! ...

Men det är verkligen skäl att något afkyla viggen, innan vi slunga den öfver så vackra hufvud som fransyskornas. Gerna vilja vi förena oss med dem som uppresa och helga vestaliska tempel åt nordens “ljuslockiga mör“, men likväl med vilkor att grundpelarne dertill icke samlas på bekostnad af söderns “svartögda tärnor“.

Derför några ord om fransyskornas mycket omordade flyktighet. Det är klart att vår mening ej kan vara att våga någon lansbrytning till förmån för dessa olyckliga varelser, hvilka innehafva, såsom fransmännen och de sjelfva kalla det, “une vilaine position“, men hvilkas antal i förhållande till folknummern visst icke är större i Paris än i andra hufvudstäder. Man kan egna deras öde en tår, djupt beklagande att den gode ängeln nödgats lemna så många vackra hyddor till pris åt lågorna af de lägsta lidelser, hvilka, sedan de rasat ut, lemna efter sig dessa hemska ruiner, bland hvilka eländet famlar, ett elände utan like, ty det har samvetsqvalen på hvar sin sida och föraktet efter sig.

Vi vända oss endast till de samhällsklasser, af hvilka man eger att fordra sedlighet såsom en gifven följd af bättre vilkor, bättre uppfostran och föresyn, men som, i den mån de äro förnämare eller rikare, lemna allt mer och mer otillfredsställande svar. Det sväfvar, så har man sagt oss, mycken trolöshet, rik på förställning och ränker, öfver turkiska mattor, mellan gyllene väggspeglar och sammetsdivaner, belysta af mång-armade kristallkronor. Men man har äfven sagt oss den egentliga orsaken dertill, och hvarför skulle vi icke tro lika mycket på det sednare som på det förra? ... Se här hvad man sagt oss:

Föräldrar af hög börd eller stor rikedom ha naturligtvis icke tid att sjelfva uppfostra sin dotter. När hon blifvit så stor, att hon, enligt vedertaget bruk, måste lära sig läsa, rita och “göra musik“, flyttas hon utur barnkammaren, hvilken, belägen i en öfre våning af palatset, föräldrarna sällan haft tid att besöka, och sättes i en pension, så till vida lik ett kloster, som hon deruti icke får se eller tala med någon annan än pensionsförestånderskan, några underlärarinnor och på sin höjd en och annan gråhårig lärare i ritning eller pianospelning, hvilka alla samt och synnerligen blifva föremål för den unga pensionärens och hennes jemnåriga kamraters mer eller mindre lustiga och oskyldiga upptåg. Mer än två gånger på året hafva omöjligt föräldrarne tid att personligen göra sig underrättade om sin dotters framsteg, men hvilket anses så mycket mer öfverflödigt, som pensionen är en af de mest ansedda i Paris. Det är riktigt svårt att der få in sina barn, och man får tacka sin gud om man får in dem för 2,000 francs om året för hvarje pensionär. Emellertid tillväxer den unga pensionären, om ej just i visdom, så åtminstone i en mängd konster, de flesta utgående på att spela nyssberörde lärarepersonal en mängd puts, att knipa en och annan bakelse ur hofmästarns skafferi samt en och annan persika från trädgårdsmästarns orangeri, ty pensionen har naturligtvis en mycket vacker trädgård med höga häckar och ännu högre murar. Dessutom kan hon ungefär lika mycket engelska språket som våra svenska pensionärer kunna franska. Hon är nu femton år, går på det sextonde och flyger hvarje ögonblick till fönstret för att se, om icke föräldrarnes ekipage snart skall infinna sig för att befria henne från det mångåriga fängelset. Ändtligen kommer ekipaget. Under tiden hafva de omtänksamme föräldrarne, som redan för dottern bestämt ett kapital med t. ex. 40 till 50,000 francs årlig ränta, gjort bekantskap med en ung man, hvilken de finna ganska hygglig, emedan också han har ett kapital med ungefär lika stor afkastning. Nu kommer dottern hem och emottages af de hulda föräldrarne, hvilka, sedan de med mycken ceremoni kysst hennes panna, presentera henne för den väntande fästmannen, hvars namn hon förut icke ens hört omtalas. Han är kanske den förste unge karl hon sett och säkert den förste, som räcker henne den betydelsefulla blomsterbuketten. Det förstås att hon genast måste tycka om honom. Åtminstone taga föräldrarne det för gifvet, ty de utsätta bröllopsdagen, som vanligtvis randas tre veckor efter det första mötet. Under denna väntans tid hålles den unga bruden träget innestängd emellan hemmets murar och får knappast i föräldrarnes närvaro tala med brudgummen, som dagligen på bestämd timme uppvaktar med de utsöktaste blomsterbuketter och de dyrbaraste konfektkorgar. Men de tre veckorna hafva sin gräns. Bröllopsdagens otåligt väntade sol sjunker, och från denna stund är den unga damens frihet gränslös. Nu först börjas för henne visiternas, soiréernas och balernas tid, böjande sig för hennes minsta nyck. Förr en blomma med hårdt fästad rot, är hon nu en blomma utan stjelk, fångad och drifven omkring af alla möjliga hvirflar samt vissnad innan lifvets middagssol tändt sig. Nu gör hon bekantskaper, som mera motsvara hennes ungdoms-drömmar; nu kommer hon in i förhållanden, som ...

Kort sagdt: hela den förnäma och rika verldens husliga missöden ha sin grund i det oproportionerliga förhållandet, att qvinnans frihet före äktenskapet är för liten och efter äktenskapet för stor. Men är det väl hon som bör anklagas derför? Är det väl hon som bildat detta olycksaliga uppfostringssystem, hvilket hon måste underskrifva med sitt dyraste hjertblod och besegla med ett helt lifs olycka? ...

Ända från den tid djufvulen upphörde att i egen hög person gästa jorden, har han mer än tillräckligt varit representerad af de sedvanor och bruk, som under namn af “convenance“ och “comme il faut“ nedtryckt menskligheten och förvridit verlden.

Men, i guds namn! utropa moralisterne, det är väl inte alla som ha råd att årligen betala 2,000 francs för sina döttrars uppfostran! det är väl inte alla, som ha 40 eller 50,000 francs ränta att ge sina barn i hemgift! Om förbannelsen endast ligger i börden och penningen, så måste ju helt naturligt välsignelsen ensam falla på majoritetens lott, ty majoriteten har hvarken börd eller guld! ...

Vi skulle kunna svara med ett vädjande till den sanningen, att ingenting smittar så mycket som de högres och rikares föresyn i lära och lefverne, men nöja oss i stället med att inför de stränge moralisterne presentera hela denna skara af grisetter, hvilkas snöhvita tyllmössor man ser flyga inom och utom barriererna af den ofantliga staden.

Troligtvis finnes det ingen af dem som icke har sin älskare. Få grisetter förtjena mera än halfannan franc om dagen; men ganska få af deras älskare förtjena mera än de, och åtskilliga, såsom studenterna, förtjena intet. Icke desto mindre äro de allt för dem de tillhöra. De tillreda deras mat, borsta deras kläder, blanka deras skor, städa deras kammare, springa deras ärenden, afråda dem från tusen dårskaper, som, utan dem, skulle gifva sig luft. Följaktligen är grisetten för dem på en gång älskarinna, syster och tjenarinna.

Och hvad fordrar hon för allt detta? Jo, att älskaren följer henne när hon vill skratta åt vådeviller eller dansa scottish (grisetterna äro galna i vådeviller och scottish). Älskaren behöfver icke bli mörk i fysionomien, ty älskarinnan köper sjelf sin biljett. Grisetten svälter gerna tre dagar i veckan för att kunna skratta åt vådevillen en gång och dansa två. Älskaren behöfver icke taga börsen med sig för oförmodade utgifter, ty älskarinnan betalar sjelf sina kastanier, sitt bröd och sina drufvor.

Och hvad vänta de för sin framtid af sina älskare? Hvad väntar t. ex. grisetten af sin student? Jo, att den blifvande mannen i staten kanske en gång skall bli skumögd eller närsynt, när han möter den förre studentens älskarinna. — Men de äro så lätt tröstade, säger man, de äro så lättsinniga, hafva snart i beredskap en annan, i den förlorades ställe. Det är alltför möjligt, att fransyskan icke bryr sig om att med särdeles många tårar försköna spåren af den manliga otacksamheten. Det är till och med alltför troligt att hon icke gör det.

Vi veta icke hur många tröstlösa flickor sucka i Stockholm; men det veta vi att knappast någon nattlig dimma hvilat öfver Seinens vatten, som icke emottagit den sista sucken ur en qvinnas hjerta, brustet långt förrän det kallnat.

Vi bedja våra läsare om förlåtelse för det vi gjort oss skyldige till ett af de största fel en romanförfattare kan begå, nämligen att genom afvikning från ämnet hejda handlingens naturliga gång. Men detta är så vanligt, när man kommer in på kapitlet om det täcka könet.

Emellertid vilja vi nu söka återtaga tråden till den ovanliga händelsen på Bastilj-platsen, ty ovanligt är det visserligen att någon bjuder fem francs för en vara, som man kan fä för fem sous. Dertill kom äfven, att hon som bjöd syntes tillhöra en klass, som icke brukar göra uppköp för sin toalett på gatan och för öfrigt icke är känd för att särdeles intressera sig för det lägre folket.

Vår hjeltinna — det är så godt att genast erkänna henne såsom sådan — egde också den allra som hvitaste lilla hand, och det var lätt att se, ty hon hade, om af en händelse eller af koketteri, afdragit högra handsken. Ett nytt fem-francsstycke med Ludvig Filips bild — ännu Ludvig Filips bild — syntes i denna hand. Det smala pekfingret med dess genomskinliga skära nagel förmådde knappast betäcka bildens reputerliga kindben. Mot en skönare hand kunde en konungs hufvud icke hvila.

“Hvilken idé! hvilken galenskap!“ hviskade i hennes öra mannen med hederslegionen.

“Jag gaf i går tio francs för en liten blomma af madame Furstenhoff och för en timme sedan ett fem-francsstycke för en torta hos monsieur Félix vid Boulevarden“, svarade hon lika sakta.

Armand Cambon, riddaren af messingskedjorna, närmade sig henne, synbart öfverraskad.

“Det är verkligen så att jag köper er kedja för fem francs“, sade hon; “och hvad underligt finner ni deruti, ni, som sjelf nyss bjöd ut den för hundra?“

“Bravo! bravo!“ jublade skaran, applåderande och skrattande.

“I himlens namn, blottställ oss icke!“ hviskade återigen riddaren af hederslegionen, förskräckt öfver den hedersbevisning, som egnades hans dam.

“Julia Grisi och Fanny Cerrito skulle kunna afundas mig så mycket bifall“, svarade leende den unga flickan.

“Visserligen, sköna dam!“ stammade Cambon, tummande ännu förlägnare på kedjan, ty han kunde icke dölja för sig att den nyss gifna applåden till icke oväsendtlig del gifvits på hans bekostnad, “visserligen begärde jag hundra francs ... men det torde icke vara er bekant att i Paris en stackars arbetare som jag måste tala mycket för att få sälja litet.“

“Men många tala ej så mycket som ni“, förklarade hon; “mången talar icke fjerdedelen så mycket för guld som ni har talat för messing.“

“Det är sannt, det är sannt!“ ropade folket om hvarandra; “Cambon talar som Ledru Rollin ... Cambon borde bli deputerad!“

Riddaren af hederslegionen stod som på nålar och drog oupphörligen i den unga damens mantilj, till verklig fara för de dyrbara Bryssel-spetsarne.

“Det är visst sannt att jag begärde hundra francs“, svarade Armand brydd; “men jag bedyrar att jag lika litet trodde på möjligheten att få dem som ...“

“Som ni nu tror på de fem jag bjudit“, inföll hon. “Var så god och tag emot pengarna och låt mig få kedjan, så är ju affären uppgjord.“

Hon räckte derunder fram handen med silfvermyntet.

“Jag ber om förlåtelse!“ yttrade Cambon, i det han med en bugning sköt hennes hand med penningen tillbaka, “denna kedja är redan såld ... såld för fem sous åt den unga flickan derborta, såsom ni sjelf kanske hörde.“

“Rätt! ganska rätt!“ ropade folket, lika känsligt för rättvisa som för goda infall.

“Bra, monsieur!“ tillade damen med fem-francsstycket, lifvad af samma känsla som de öfriga: “uppgör affären först med henne och kom sedan till mig ... ni har säkert flere kedjor i er hatt derborta ... men var god och skynda er!“ tillade hon, fruktande för sina Bryssel-spetsar som hennes otålige kavaljer oupphörligt ryckte uti.

Armand Cambon var ej sen att uppgöra affären med grisetten, hvilken rodnande räckte honom kopparslantarne, inlagda i hvitt papper, ty det nakna kopparmyntet var naturligtvis för fult för att kunna presenteras en så ung och vacker karl som Armand Cambon, och dessutom var det ju icke omöjligt att sådant der hvitt och fint papper kunde på afstånd tagas för silfver.

Sedan vår köpman lemnat grisetten kedjan och dervid sagt henne några artigheter så väl för det vackra omslaget, som för de granna svarta ögonen, hvilket också var i enlighet med verkliga förhållandet, upptog han sin hatt från gatan och närmade sig ånyo vår Psyche med fem-francsstycket.

Grisetten lemnade derunder folk-ringen och ilade sin väg. För allt i verlden skulle hon icke kunnat förmå sig att stanna qvar för att se på, huru ett annat fruntimmer gåfve fem francs för en vara, hvilken hon endast kunnat betala med fem sous. Men under det hon flydde, fästade hon kedjan kring en hals, som icke heller var att förakta. Dock fordrar rättvisan det erkännandet att hon under sitt lopp, snarlikt hindens, icke uteslutande egnade sin uppmärksamhet åt halsen och dess nya prydnad. Ofta kastade hon om hufvudet, hvarvid de stora svarta ögonen sökte messingsarbetaren, utan tvifvel tacksamma för det beröm han nyss gifvit dem. Ack, hvad somliga ögon äro tacksamma!

Men Armand Cambon, den otacksamme, såg icke de svarta för de blå. Hvem ser på den i vester flyende natten, när man har himmeln klar i öster?

“En förståndig säljare handlar så att köparen aldrig får skäl att ångra köpet“, sade Cambon till himmelen i öster; “när nu en köpare ger mera för varan än den är värd, så blir naturligtvis öfverskottet antingen en skänk åt säljaren eller en förlust för köparen ... Jag vill icke emottaga en skänk och jag vill icke heller att ni skall lida en förlust.“

“Ah, jag förstår“, sade hon något förlägen.

Fina och känsliga själar hafva alltid lätt för att förstå.

“De dagar jag får en franc för hvarje kedja“, fortfor arbetaren, “anser jag mig ha gjort en god affär, och dessa dagar äro visst icke många ... derför vore också nu en franc fullkomligt nog.“

“Men, monsieur,“ inföll hon, “det händer ju lika ofta och kanske oftare att ni nödgas sälja för underpris, såsom nyss till exempel, och då tycker jag att ni alltför väl kunde ...“

“Om förlåtelse!“ afbröt han, “när jag det gör, så är det mitt eget fel, men det bör ingen annan betala ... Således en franc för kedjan efter ni är så god och vill köpa den.“

“Men hur vill ni då att jag skall göra?“ frågade den sköna något misslynt, “jag har icke något mindre mynt hos mig, och något motbjudande förefaller det mig att få tillbaka på detta fem-francsstycke.“

“Nog vet jag“, svarade Cambon, “att ni ej bjöd på kedjan för det ni ville ha den, utan derför att ni tyckte det vara synd om en säljare, som ansträngde sina lungor för ingenting ... Derför är det också min skyldighet att hjelpa er till rätta med saken!“

“Jag blir er särskildt förbunden för denna artighet“, försäkrade den unga damen.

“Jag tager ert fem-francsstycke och behåller det“, föreslog Cambon, “ni tager deremot fem stycken kedjor, som ni icke behåller, utan skänker dem åt hvem ni behagar ... Är jag nog lycklig, att ha gått er önskan till mötes?“

“Jag tackar er hjertligt! ... Men jag behåller en af kedjorna och öfverlemnar åt er att skänka de öfriga åt hvem ni vill.“

Riddaren af hederslegionen pustade och gnuggade händerna, liksom han hade stått i flere graders köld.

“Mademoiselle! Ni är oändligt god“, sade Cambon, “men der stå några flickor, som säkert tycka om mina kedjor och skulle ännu mer värdera dem, om de finge dem af er egen hand, som är så ... så ...“

Han ville säga: fin och vacker, men hejdade sig, ty det föreföll honom som vore en dylik artighet i hans mun icke på sitt rätta ställe. Det ridderliga, det granlaga mot fruntimmer är fransmannen medfödt och urartar aldrig hos honom. Man är säker om att finna det lika väl under lumpsamlarens lappade rock som under hofmannens stjernbeströdda mantel.

Den unga damen rodnade, men ingen skugga öfver hennes purpurmun röjde något förnämt förakt för den halfqvädna visan. Hur skulle man också kunna förakta en visa, som af blygsamhet icke sjunges ut, men hvars melodi man så väl känner!

Ett ögonblicks tystnad följde emellertid, hvarunder fem-francsstycket utbyttes emot de fem messingskedjorna. Den unga damen hade följt riktningen af köpmannens finger, när han utvisade de flickor i ringen, som han ansåg hugade att emottaga kedjorna. Utan att vidare fundera på saken gick hon fram till de öfverraskade arbetardöttrarna och delade ut de fyra klenoderna, låtande på samma gång, ehuru omärkligt för alla andra, ett guldmynt medfölja hvarje kedja; men den femte gömde hon i den lilla guldbroderade korgen, som hängde vid hennes arm.

De som fingo kedjorna, blefvo icke litet lyckliga, ty messingskedjor äro ändå i alla fall en rätt vacker prydnad, helst när dermed följer tillräckligt guld att förgylla dem med. De fattade den sköna gifvarinnans bägge händer och kysste dem. En af dem, modigare och raskare än de andra, ropade:

“Mademoiselle! unna oss den lyckan att veta ert namn, att vi må kunna nämna det i våra böner.“

“Adelaïde“, svarade utan vidare betänkande den unga damen.

“Hvilken obetänksamhet!“ utbrast riddaren, som följt henne hack i häl, “hvilken oförlåtlig dårskap att så der midt på gatan utkasta sitt namn! ... utkasta det åt sådana der!“’

Den som i denna stund var obetänksam och oförlåtligt dåraktig, det var riddaren af hederslegionen. Sådana saker kan man tänka, om man så vill, men man aktar sig för att säga dem isynnerhet om man är i Frankrike ... i Paris.

Följden uteblef också icke.

“Sådana der!“ upprepade en “gamin“ af det slaget, som, härdadt vid emöternas chocker och kanonmynningens kartescher, icke fruktar några barska ord från en hederslegionsriddares mun.

“Mille tonnerres!“ röt en kolbärare, läggande sina grofva svarta händer på riddarens skuldror.

“Vill man öfverfalla mig midt på gatan!“ ropade riddaren, stretande emot, “finnes det ingen polis? ... hör hit någon! ... släpp mig, släpp mig, fördömda pack!“

“Pack!“

Det var kronan på verket, det var luntan vid krutdurken.

“Ned med aristokraten! ... ned med guldmenniskan!“ vrålade hela Bastilj-platsen.

I ett ögonblick var riddaren skild från sin följeslagerska och omgifven af en mängd vilda figurer, som öfverskreko hvarandra, hårdare och hårdare omslutande sitt offer.

Allt detta följde på hvartannat vida hastigare än vi hunnit nedskrifva det.

Den unga damen stod blek som den verkliga Psyches bild och lika orörlig, förstelnad som den. Omkring henne och liksom för att beskydda henne stodo de fyra flickorna, som nyss rönt så stort bevis af hennes vänlighet. Men hufvudfiguren i gruppen tänkte i denna stund endast på den fara, som hotade en annan, och hennes bönfallande blick sökte mannen med messingskedjorne, liksom hon haft rättighet att vinna hans deltagande.

Denna blick sökte ej förgäfves, ty snabb som pilen, som tanken, kastade sig Armand Cambon in i folkhopen liksom man kastar sig i vågen för att rädda en drunknande. Snart hade hans starka armar undanvräkt de våldsammaste; snart stod han öga emot öga framför den olycklige riddaren, hvilken han ögonblickligen trängde närmare intill och upplyfte. Derefter närmade han sig jernstaketet kring Juli-kolonnen. Folkhopen upphörde med sitt anfall och lät Cambon obehindradt passera, i den fromma öfvertygelsen, att den hederlige Armand Cambon omöjligen kunde hafva någon annan afsigt än att spetsa den förhatlige aristokraten på de lansar, hvaraf staketet bildades, ett infall så nytt och, med afseende å staketets egenskap af hedersvakt kring frihetshjeltarnes grafvård, så pikant, att det ovilkorligen måste framkalla det mest enhälliga och stormande bifall.

Armand Cambon var mera än ordets Ledru Rollin; Armand Cambon var handlingens Robespierre, och gud vete icke allt hvad den hederlige Armand Cambon i denna stund var.

Cambon gjorde så till vida skäl för jemförelsen, som han, i likhet med Robespierre sköt öfver målet. Det vill säga: i stället för att, såsom det goda folket väntade, träda riddaren på de uppskjutande lansspetsarna, lyfte han honom öfver dem och stälde honom derefter inom staketet, hvilket, sedan dess port ögonblickligen blifvit af den innanför posterade vaktkarlen tillsluten, sålunda, tvärtemot allas uträkning, blef ett försvar för den, hvars undergång och död det skulle blifva.

Detta var ett streck i räkningen, som naturligtvis måste gifva signalen till ett lika enhälligt som stormande missnöje från alla dem, som nyss icke haft nog starka lungor för jubelropen.

Armand Cambon var en förrädare af folkets heliga sak; Cambon var en hemlig anhängare af aristokratien, ty man får icke gerna af en förnäm dam fem francs för en messingskedja och man underlåter icke gerna att spetsa en förnäm herre, så framt man ej kokar i samma gryta som de. Cambon var en spion, som eftersträfvade ingenting mindre än en polissergeants förmånliga syssla, och gud vet icke allt hvad den stackars Armand Cambon nu var.

Hotfulla röster, riktade mot vår hjelte, hördes från alla håll och hotfulla armar höjdes, för att vända ordet till handling. Räddaren var nära att bestiga den räddades bål.

Men Armand Cambon höjde sig på tåspetsarna och ropade med en röst, som genomträngde stormen:

“Aktning för Juli-kolonnen! aktning för Juli-hjeltarnes graf!“

Han vädjade ånyo till Juli-kolonnen, och vi måste medgifva att den sednare anledningen var mera på sitt ställe än den förra.

Folkhopen hejdade sig.

“När jordens mäktige icke längre skydda olyckan“, fortfor Cambon, “när kyrkorna icke längre äro olyckans fristäder, hvar skall då olyckan finna sitt skydd, sin fristad! ... hvar, om ej vid Juli-kolonnen!“

Folkhopen sänkte sina armar.

Sätt det franska folkets alla lägre passioner i rörelse och gif dem hur stort spelrum som helst, och man skall ändå alltid finna någon liten fjeder blottad, hvarpå man kan trycka och derigenom ögonblickligen stilla stormen. Hvad hundratusen bajonetter icke skulle kunna uträtta, förmår ofta ett enda ord. Konsten är blott att finna det rätta ordet.

“Derför aktning för Juli-kolonnen!“ upprepade Cambon, tilläggande: “och aktning för olyckan, som anropar kolonnen om skydd!“

Några minuters tystnad följde.

“Men han har kallat oss för pack“, ropade en ur hopen.

“Ja, ja, han har kallat oss för pack“, upprepade mängden.

“Ett förfluget ord är en uppblåst boll“, svarade Cambon, “och återstudsar alltid på den som kastat den.“

“Men ordet en gång sagdt, måste straffas.“

“Hvem skall straffa honom?“

“Vi! ... död åt aristokraten!“

“Hvem skall döda honom?“

“Vi! ... död åt penningemenniskan!“

“Vi?“ upprepade Cambon, “således alla. Tjugo döda en, femtio döda en, hundra döda en ... men dessa tjugo, dessa femtio, dessa hundra äro icke Juli-hjeltarnes landsmän.“

En ny fjeder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid stormens förebud. Den är ofta eftertankens början, väckande besinningen och friden.

“Men“, anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, “men aristokraten vanhedrar genom sin närvaro Juli-kolonnen.“

Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid från folket, ty det finnes personer, som, ursprungligen icke tillhörande hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för enskilda intressens främjande uppkitla och uppreta det. Så t. ex. är det ingen hemlighet att bland ropen: “Ned med Ludvig Filip!“ hvilka under Februari-dagarne skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de vildaste, liksom, under Juli-dagarna, orleanisterne hade brorslotten i ropen: “Ned med Carl X!“

“Ja, aristokraten vanhedrar Juli-kolonnen!“ instämde hopen, ty ingen kan bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med.

“Nej, alla verldens aristokrater“, svarade Cambon, “om de också vore förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Juli-kolonnen ... den höjer sig öfver alla partier.“

“Men Juli-hjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten“, invände en annan.

“Jo“, svarade Cambon, “det finnes ingen hämnd på andra sidan grafven.“

I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani national-garde ryckte fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastilj-platsen. Polissergeanterne, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer sig förökande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen öfvertygadt af den unge arbetarens ord eller trött på hela saken, som redan börjat bli för gammal, skingrade sig sjelfmant, utan ringaste uppmaning från myndigheternas sida.

Några minuter derefter stannade en hyrvagn, anskaffad af Armand Cambon, nära intill staketet. Upp i vagnen steg, med den artige Cambons tillhjelp, först riddaren af hederslegionen. Denne glömde att tacka sin räddare för besväret, hvilken uraktlåtenhet dock troligtvis bör tillskrifvas riddarens upprörda sinnesstämning, jemte den till följd af tumultet fullkomligt derangerade garderoben, ty det fordras verkligen utomordentliga händelser för att fransmannen skall kunna glömma sitt: “Merci bien!“

Men riddarens dam försonade riddarens fel.

“Aldrig kan jag glömma denna dag“, sade hon halfhögt till Cambon, i det hon satte den lilla foten på fotsteget och räckte högra handen åt honom, naturligtvis för att också bli upphjelpt i vagnen, “och aldrig vill jag glömma den, ty den skall erinra mig om en ädel gerning, erinra mig om hvad ni gjort för oss ...“

“Hvad har jag väl gjort?“ frågade Cambon: “den som kan rädda en menniskas lif och icke gör det, är ju ungefär detsamma som mördaren sjelf ... och föröfrigt tror jag ej att det var så farligt som det såg ut ... Folket är vant att uppbära mycket svårare bördor än några obetänksamma ord, utan att derför ta lifvet af sina vederdelomän.“

“Säg mig hur skola vi kunna visa er vår tacksamhet, utan att träda er granlagenhet för nära?“ frågade den kanske i mångas ögon alltför romaneska flickan. Nu för tiden är man alltid romanesk, när man är naturligt god och hjertlig.

“Ack, min gud! ... det är ju ingenting ... alldeles ingenting“, stammade arbetaren.

“Om ni någon gång skulle behöfva oss“, fortfor hon, “ack, förlåt mig! ... om ni någon gång känner en längtan att se ... att se huru de personer befinna sig, som ha så stora skäl att tänka på er, så glöm ej namnet Géronnière ... glöm ej rue d’Anjou-S:t-Honoré, n:o 35 ... och om ...“

“Hvad du dröjer länge, Adelaïde“ ... hördes från vagnen riddarens jemmerliga stämma.

“Jag kommer“, svarade flickan, i det hon beträdde fotsteget, “och ni glömmer ej hvad jag bedt er om?“ yttrade hon, vändande sig till arbetaren.

“Jag glömmer ej att ni köpt min messingskedja“, svarade Cambon.

“Denna kedja skall jag gömma“, försäkrade Adelaïde och försvann in i vagnskorgen.

“Och jag ... jag har ert fem-francsstycke jag“, hviskade Cambon, hvarefter han tillstängde vagnsdörren och gaf tecken åt kusken att köra.

Vagnen satte sig i rörelse. Armand Cambon såg länge efter vagnen; men när vagnen försvunnit, såg han på fem-francsstycket.

Andra kapitlet.
Rue d’Anjou-S:t-Honoré.

Denna gata, belägen inom första arrondissementet, är en af de smalare och minst lifliga i Paris. Ganska få salubodar finnas der, och de till det mesta låga murar, mellan hvilka man promenerar, röja icke heller så stort antal innevånare, att köpmännen kunna ana det löna mödan att derstädes uppslå flere bodar; med ett ord, det yttre ser ganska tarfligt ut och ger inga synnerligen höga tankar om Paris, i fall denna trakt är den första man besöker. Men kastar man en blick inom portarne på dessa låga murar, upptäcker man stora stenplanerade gårdar och deremot svarande palatser, hvilka, icke synliga från gatan, snart uppenbara att man är midt i skötet af den s. k. förnäma verlden.

Den förnäma verlden bor gerna nära barrièrerna och på aflägsna gator, ty dels är det godt att slippa beröringen med det bullersamma lifvet närmare medelpunkten och att, när man vill sofva i ro, kunna obehindrat betäcka gatorna med halm, dels också är det beqvämt att, om det börjar koka i de stora folkqvarteren, de egentliga revolutions-grytorna, kunna innestänga sig inom egna, med kolossala ekportar försedda, fästningsmurar eller, i fall den brännheta imman skulle närma sig, hafva utvägen till flykt så nära som möjligt.

Gatan kan ej för oss svenskar vara obekant, ty n:o 76 är Svenska och Norska Legationens palats, der h. exc. grefve G. Löwenhjelm bor och, kanske oftare än någon annan utländsk diplomat, ser sina landsmän vid det gästfriaste bord, som dessutom prydes af den på en gång äldste och ungdomligaste af värdar. N:o 36 (28 gamla nummern) drager äfven till sig svenskarnes uppmärksamhet, ty der bodde under kejsardömets tider Bernadotte, hvilken af Napoleon skall hafva fått detta hus, som förr tillhörde Moreau. Nu är Carl XIV Johans enkedrottning egarinna dertill. Palatset, som är ganska beqvämt och vackert samt försedt med en rik trädgård, uppskattades före sednaste revolutionen till två millioner francs. Det borde, enligt allas omdöme, afkasta ganska vackra knappnåls-penningar; men, efter hvad man sagt oss, skall det icke en gång lemna så mycket som en knappnål i behållning, ja man påstår till och med att den höga värdinnan får betala nöjet att ha ett hus i Paris med omkring 100,000 francs årligen.

Gatan kan icke heller för fransmän vara likgiltig. I huset n:o 11 bodde Armand Dartois de Bournonville, en af Frankrikes mest produktive dramatiska författare; i n:o 15 dog den ryktbare Benjamin Constant, och i n:o 6 slutade år 1834 den 20 Maj Lafayette, hvars hela lif var helgat friheten, sin händelserika bana.

Men gatan har äfven sitt stora sorgliga minne. Der reser sig nämligen ett monument, helgadt Ludvig XVI och Marie Antoinette och kalladt la Chapelle Expiatoire, en dyster korsbyggnad med tvänne långa gallerier, föreställande flere förenade grafvar. Platsen, hvarpå la Chapelle Expiatoire nu står, var den stora grafven, som emottog de många offren af den första revolutionen, till hvilkas antal, som vi känna, Ludvig XVI och hans gemål äfven hörde. Ludvig XVIII lät år 1815 undersöka den ofantliga begrafningsplatsen och trodde sig hafva fått reda på sin brors och svägerskas ben, dem han sedan lät föra till konungagrafvarne i S:t-Denis, ehuru det kan vara lika möjligt att Danton eller Robespierre i stället fått göra resan till detta S:t-Denis, som säkert behagar deras skuggor lika litet som “la fosse commune“ behagar det olyckliga konungaparets. Uti kapellet i hemicykeln till höger är en marmorgrupp, föreställande Ludvig XVI:s apoteos, och hans testamente är i guldbokstäfver ingraveradt på en sockel af svart marmor; i hemicykeln till venster är en annan grupp, likaledes af hvit marmor, föreställande Marie Antoinette och religionen, denna sednare framstäld såsom en beslöjad qvinna, bärande korset. På den dertill hörande svarta marmor-sockeln är inristadt Marie Antoinettes sista bref till prinsessan Elisabeth. Till höger och venster nedgår man på trappor, som leda till underjordiska likhvalf, der, vid skenet af en ständigt brinnande lampa, man upptäcker tvänne grafvårdar till konungens och drottningens minne. Minnesvården är vacker och vördnadsbjudande, värdig ett konungapar och värdig en konung, ty om någon fått lida för konungarnes fel, är det otvifvelaktigt Ludvig XVI och hans drottning.

Rue d’Anjou-S:t-Honoré är dessutom för författaren till denna berättelse af särskildt intresse, emedan det var i huset n:o 35, eller midt emot enkedrottningens af Sverige palats, som berättelsens hjeltinna i slutet af år 1847 bodde. Ifrågavarande byggnad har också sin lägre mur med inkörsport åt gatan, sin stora gård att promenera öfver, innan man kommer till det verkliga palatset, samt sin breda, slottslika trappa, uppför hvilken man naturligtvis måste gå, för att inkomma i den furstligt möblerade våning, som beboddes af monsieur Géronnière, en af Frankrikes mest ansedde bankirer, och hans sextonåriga brorsdotter, samma unga dam som vi sett rikta sin dyrbara toalett med en messingskedja från la Place Bastille. Monsieur Géronnière ansågs för en af Pariser-börsens väldigaste pelare, ty dess piedestal var en kassakista, lika ovanlig till storlek som soliditet. Derom fanns blott en enda mening. Något annorlunda var det med sjelfva kapitälet, ty då icke mindre han sjelf än hans beundrare — när har en rik man icke beundrare? — ansågo det fullkomligt vuxet att jemte börsen äfven kunna uppbära den tunga bördan af finansportföljen, delades denna goda tanke hvarken af Ludvig Filip eller andra, till följd hvaraf monsieur Géronnière, som i allt öfrigt hyllade Juli-konungens visa politik, verkligen var ledsen öfver att ej i allt kunna draga jemnt med honom. Visserligen var hederslegionens band ett ganska vackert ornament, men det räckte tyvärr endast till kapitälet, och något mot dess rika förgyllning svarande måste hvila deruppå, så framt ej pelaren skulle svära för mycket mot konstens reglor. Monsieur Géronnière var en stor vän af symmetrien. Alla taflorna i hans galleri voro lika stora, alla trymåerna i hans förmak lika till höjd och bredd, alla menniskor älskade han lika, blott de voro lika rika som han. Han rynkade lika mycket på näsan åt dem som hade mer eller mindre, och isynnerhet led han djupt, om någon hyste en annan tanke om honom än han sjelf.

Monsieur Géronnière hade haft en äldre bror, hvars död han troligtvis skulle ha begråtit, såvida denne efterlemnat en förmögenhet motsvarande hans egen. Den olycklige brodern efterlemnade blott ett kapital, som gaf 10,000 francs i ränta, och en dotter, som icke gerna kunde upptagas i bouppteckningen.

Adelaïde Géronnière var både fader- och moderlös, ty modern hade dött tidigare än fadern. Det der var visserligen ganska olyckligt för den unga flickan, men deremot ganska lyckligt för oss, ty, enligt Molière och Beaumarchais, blir en ung flicka, hur vacker hon än må vara, aldrig rätt intressant, om hennes föräldrar icke äro i herranom och hon sjelf i en svåra rik förmyndares eller onkels hus, isynnerhet om denne är ogift och barnlös, såsom fallet var med Monsieur Géronnière, derför att han aldrig kunnat finna en qvinna lika rik och symmetrisk som han sjelf.

Men i den mån Adelaïde blef äldre, ty hon var blott tolf år när fadern dog, och vackrare, ty en flicka vid tolf år är sällan vacker, vann hon alltmer insteg i sin onkels ynnest. Efter det nu så är, tänkte han, att den sanna förtjensten, äfven understödd af penningen, som annars förmår allt, icke kan komma fram i verlden genom sig sjelf, så vill jag smycka dess nakna, men rena granitgrund med ornamenterna af ett par högblå ögon och en purpurfrisk mun, utom allt det guld, hvarmed jag vill beslå friserna. Adelaïde är skön som en af mytens guddomligheter och hon blir rik som Géronnière den yngre ... Hvad är då lättare för mig än att gifta henne med en man af nog gehör för att öfvertyga höga vederbörande om nödvändigheten af att ställa statens finanser i bättre skick? Adelaïde skall göra ett godt parti och derigenom blifva den säkra bron emellan rue d’Anjou-S:t-Honoré n:o 35 och rue de Rivoli n:o 48, der finansministern residerar, öfver hvilken bro en Géronnière beqvämligt går till finanserna och odödligheten. Man skall kanske prata att Géronnière haft sin brorsdotter att tacka för platsen, liksom ett sådant besvär verkligen vore något att tacka för, men hvad vinner jag egentligen? en ministerplats med hela dess svit af klander, ovett och fördömelser. Hvad ger jag? skönhet och pengar åt min brorsdotters man, pengar och rang åt brorsdottern. Partiet är sannerligen icke lika. Men man var medborgare innan man blef affärsman ... jag har blott en skuld att betala och det är min skuld till fäderneslandet. Lafitte uppoffrade hela sin förmögenhet för att skapa Juli-monarkien; jag vill uppoffra något för att stödja den.

Således blott något. Monsieur Géronnière aktade sig för att säga: allt. Monsieur Géronnière gick aldrig från sina grundsatser: Symmetri i allt, äfven i rikedomens förhållande till äran.

Det är ungefär en timme efter uppträdet på Bastilj-platsen som vi återfinna riddaren och hans brorsdotter i hvar sin stora och rikt förgylda fåtölj framför den dyrbara marmorspiseln i Géronnières kabinett. En treflig bokveds-brasa flammar i denna spisel, kastande sitt röda sken på de små marmorkolonner, som uppbära den rikt förgylda marmorhällen, på hvilken står den kolossala bordstudsaren med dess tvänne förgylda och af massivt silfver förfärdigade korsriddare, af hvilka den ene kastat den andre ur sadeln. Hur mången gång har ej monsieur Géronnière låtit sin blick hvila på denna lika dyrbara som betydelsefulla grupp? ty hvad äro väl dessa korsriddare? hvad annat än monsieur Géronnière som stöter monsieur Dumon, den dåvarande finansministern, ur sadeln?

Riddaren Géronnière hade hvarken hjelm eller sköld, men hvad hans ansigte beträffar, så såg det verkligen ut som skulle han nyligen hafva deltagit i någon dust emot Saracenerna, ty en stor musch satt midt på hans näsa och en ännu större på hans högra öra, alltsammans färska minnen af hans äfventyr på Bastilj-platsen.

“Parbleu!“ mumlade bankiren; “hvilken olidlig smärta! ... det fattas nu bara att jag får ärr efter de här såren“, tillade han ångestfullt.

Såsom vi redan känna, var det icke krigsministerportföljen riddaren eftertraktade. Det kan möjligtvis gå an för en krigsminister att på sitt ansigte bära krigets insignier; men en finansminister måste vara slät och hal i ansigtet som is.

“Och allt det här omaket, den här förargelsen för ditt upptågs skull!“ fortfor han vresigt.

“Mitt upptåg?“ upprepade Adelaïde; “hur kan ni säga det, gode onkel?“

“Jo, var det icke på din enträgna begäran som jag lät förmå mig att följa dig för att se Juli-kolonnen?“ sporde bankiren.

“Jag tackar er för er godhet att en gång hafva visat mig den ... Hvilket herrligt monument! storhet och smak förenade ... Hvilken hänförande utsigt från balustraden deruppe! hvilken dyster högtidlighet i grafvarne derunder!“

“Vackert monument!“ hånade onkeln; “en grafvård öfver rebeller ... vackert efterdöme för framtiden!“

“Onkel tycker icke om Juli-kolonnen ... men den är ju ett verk af konungen sjelf, och konungen är ju sedan gammalt onkels synnerlige favorit?“

“Min synnerlige favorit? ... kan så vara ... förr åtminstone; men nu ... och för öfrigt skulle jag säga dig, mitt barn, att meningen med den der Juli-kolonnen endast var att dermed tysta munnen på radikalerne och göra det goda folket lyckligt och nöjdt och så vidare.“

“Ett mycket anspråkslöst folk, som för sin belåtenhet och lycka icke behöfver något annat än en grafvård öfver sina döde!“ anmärkte den unga flickan.

“Jag önskade, att hela det öfriga packet låge derunder!“ genmälde bankiren.

“Derifrån undantager ni helt säkert den unge raske mannen, som i dag räddade ert lif“, invände bankirens brorsdotter.

“En folkuppviglare, en värdig stallbroder till det der folket, som har allt att vinna, men ingenting att förlora“, menade riddaren; “det skulle ej förvåna mig om han i det här ögonblicket sutte inom lås och rigel.“

“Då blefve det vår skyldighet att i nästa ögonblick rädda honom“, sade Adelaïde.

“Bah!“

“Det var mycket obetänksamt af mig att jag icke tog reda på hans bostad ... lyckligtvis kommer jag ihåg hans namn.“

“Hvarför är det så lyckligt?“

“Jo, ty jag skall höra efter om någon med det namnet är arresterad.“

“Och om så är?“

“Är han genast fri“, förklarade flickan, “och ni, onkel, skall bli den förste som förkunnar honom friheten ... ni skall lika litet bli hans gäldenär som någon annans ... Till en början skall ni sätta honom i tillfälle att sälja kedjor af guld, i stället för kedjor af messing ... icke sannt, ni kommer att göra det, goda onkel?“

“Det skall jag akta mig för“, svarade bankiren ... “Det var fasligt, jag tror näsan svullnat?“

“Men, onkel, jag vill minnas att ni sjelf med synbart nöje lyssnade till den unge mannens ord“, yttrade Adelaïde.

“Jag skulle ha lyssnat med nöje?“ frågade bankiren.

“Ja, onkel, och mer än en gång läste jag ett bifall i era ögon ... deraf drog jag genast den slutsatsen att hvad den unge mannen talade, var icke helt och hållet ogrundadt.“

“Beklagansvärdt är det samhälle“, svarade onkeln, “i hvilket en dylik uppviglare kan uppträda, utan att någon man af bildning och förstånd vågar påstå att allt hvad han talar är osannt.“

“Det är således sannt att ...“

“Ja, det är sannt“, inföll bankiren med nedstämd röst “att den allmänna krediten är alvarsamt hotad ... Den farliga krisen har redan slukat hela legioner af små kapitalister och närmar sig med stora steg de större, hvilka, så framt de ej i tid äro på sin vakt, skola vandra samma bana ... Hvem skulle till exempel honorera och döda alla dessa “billets de complaisance“, som med de egyptiska gräshoppornas mängd öfversvämma vår stad och skocka sig hotande kring sjelfva banken? ... Nej, utan en ny finansminister bär det sig alldrig“, tillade han med denna stora tillförsigt, som alltid är små menniskor så egen.

Hvad monsieur Géronnière menade med “billets de complaisance“ torde kanske behöfva förklaras och detta så mycket hellre, som just dessa “billets de complaisance“, genom den förvirring och osäkerhet de åstadkommo inom affärslifvet, mycket bidrogo till den fiendtliga sinnesstämningen mot styrelsen, ehuru icke derför är gifvet att denna var orsaken till det nu ifrågavarande onda. Förklaringen göres tydligast medelst exempel: A har köpt varor af B, men som han ej har kontanter att betala med, bjuder han B sin skuldsedel eller vexel, förfallen till betalning å bestämd dag efter trenne månader. Denna skuldsedel eller vexel bär ännu det enkla namnet: “Billet“. Glad att få sälja åt en köpare, som icke prutar ned priset — ty det är blott med kontanter i näfven som man har rätt att pruta — emottager B denna “billet“; men som B sjelf behöfver mynt, så går han med denna “billet“ till en diskontör, hvilken, fullkomligt obekant med den förste utgifvaren A, likväl känner B, den han anser för god och följaktligen lemnar pengar på A:s “billet“, ytterligare garanterad af B. Diskontören räknar sig dock till godo sex procent på kapitalet och en procent i kommissionsarvode. Men diskontören har ej tagit dessa pengar ur egen kassakista, utan lyftat dem på banken, som till sin säkerhet emottagit samma “billet“, ytterligare garanterad af diskontören, hvilken gifvit banken endast fyra procent på pengarna. Det är klart att banken, som hvarken känner A eller B, måste anse diskontörens garanti för den bästa, men har dessutom ej skäl att misstro hvarken B, som diskontören trott på, eller A, som B trott på. På förfallodagen skickar banken ifrågavarande “billet“ till dess utgifvare A, hvilken, om han har pengar, naturligtvis inlöser sin förbindelse. Har han icke pengar, så håller banken sig diskontören, hvilken i sin ordning får hålla sig till B, och denne i sin till A. Detta allt tyckes blott bevisa att man kan köpa varor utan att genast behöfva betala dem, och deruti ligger icke något ovanligt eller ondt, åtminstone vid första påseendet, ehuru man visserligen skulle kunna påstå att utan detta kreditsystem hade A aldrig köpt varorna af B till så högt pris, och icke heller B gifvit diskontören sex procent i ränta och en i mäklarearvode. I alla fall finnes dock för denna negociation en verklig grund, nämligen varan eller varorna. Men det är icke alltid som A behöfver köpa varor af B. Deremot kan det lätt hända att B behöfver pengar. Han går till A och, ifall denne är medgörlig eller tacksam, får af honom en ny “billet“, deruti jemväl en emot summan svarande vara figurerar, utan att likväl i verkligheten finnas till. Nu heter det ej mera rätt och slätt “billet“ ty “billet“ har genom denna transaktion blifvit upphöjd till värdighet, om ej just till heder, af “billet de complaisance“. Marschen och återmarschen blifva naturligtvis desamma, men, i stället för att, såsom förr, stå på varans solidare grund, befinner man sig nu på vingleriets lösa och bedrägliga botten. Detta vingleri hade under de sista tio åren af Ludvig Filips regering uppdrifvits till en ovanlig höjd, hvartill kom att, just genom lättheten dels att bekomma varor på kredit, dels att få låna penningar utan deremot svarande valuta, tillverkningen uppjagats vida öfver behofvet eller möjligheten af konsumtion. Man talade vidt och bredt om huru handel och näringar blomstrade i Frankrike, ty man såg eller ville blott se de tallösa handelsbodarne, fylda från golf till tak med varor af alla slag. Men mycket, som på afstånd synes stort, blir på närmare håll ofta reduceradt till intet. På afstånd är till och med den vattusigtige en koloss, som bjuder respekt; men hvad är han, när man går honom på lifvet? sjelfva eländet och döden.

Sådant var det ekonomiska tillståndet uti Paris i slutet af år 1847. Ruinerade köpmän och handtverkare, som icke förmådde inlösa sina “billets de complaisance“; diskontörer, som dels rymde, dels hängde sig, derför att de icke kunde bära ansvaret för dessa “billets de complaisance“; och slutligen en bank, som, öfverflyglad af öfver fyrtio millioner francs i bara “billets de complaisance“, dem ingen förmådde infria, lutade mot bankrutten. Ställ nu detta tillsammans med den stora politiska förbistringen, och säg sedan att 1848 års revolution endast var en öfverraskning såsom de blinda och döfva i sin fåvitsko utropat!

“Således är det kanske äfven sannt att staden hvimlar af sysslolösa arbetare?“ frågade Adelaïde, “och att alla dessa olycklige sakna bröd?“

“Visserligen finns det en mängd sysslolösa arbetare ... det är klart att när fabrikerna tillslutas, måste arbetaren vara utan arbete ... Men att de sakna bröd, är öfverdrift, ty staten har nyligen gått i författning om att de fattige få köpa sitt bröd för det vanliga priset, det vill säga till hälften af hvad det annars skulle kosta.“

Äfven deruti talade bankiren ganska riktigt. Brödet hade från tre sous skålpundet, som var det vanliga priset, stigit till sex. Staten hade derför öfverenskommit med bagarne, att de skulle tillhandahålla de fattige bröd efter tre sous, hvaremot staten förband sig att ersätta bagarne för återstoden, hvilken ersättningssumma blott för Paris lärer gått till omkring åtta eller nio millioner francs. Men hvarifrån den fattige och utan arbete varande arbetaren skulle få dessa tre sous, som han likväl sjelf måste ega för att köpa ett skålpund bröd, det kunde staten lika litet som monsieur Géronnière säga och anvisa.

“Och hvad menade han med affärerna i Spanien?“ fortfor den frågvisa flickan.

“Affärerna i Spanien!“ upprepade bankiren, häftigt uppstigande, “affärerna i Spanien äro bland de olycksaligaste Frankrike någonsin gjort ... Hertigens af Montpensier giftermål med en spansk prinsessa, en möjlig arftagerska till spanska kronan, skall i en snart inträffande framtid kasta Frankrike i ett nytt krig emot England, ett krig, som måste ruinera all vår handel.“

Det är förlåtligt om en börsens notabilitet endast tänker på handeln, ty han kan möjligtvis förtjena på alla andra olyckor, utom naturligtvis på handelns ruin. Det var den spanska affären, som ohjelpligt störde det ditintills goda förhållandet emellan Ludvig Filip och börs-aristokratien. Det var just den som gjorde, att berörde klass, hvilken ditintills dragit temligen jemnt med Juli-konungen, om ej just konspirerade emot honom, åtminstone lemnade honom försvarslös i farans stund.

“Och hvarför allt detta?“ fortfor bankiren; “jo, endast för att sätta en krona på en prins af Orleanska huset ... Det är för mycket dynastiskt ... vid gud, för mycket dynastiskt ... Hvad tänkte den vise Ludvig Filip på? hvad tänkte den annars så utmärkte Guizot på? ... Der ser man följden af att icke vid sin sida ha en finansminister med nog klar blick in i framtiden, för att kunna se hvad som skall hända, och med nog stark tunga, för att i tid kunna förekomma olyckorna.“

Bankiren nästan utskrek de sista orden, liksom ville han derigenom visa hvad han i dylikt fall skulle ha förmått.