Det Nya Riket: Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv

Transcribers note:

This e-text was produced from Project Runeberg’s digital facsimile edition of
Samlade Verk #10: Det Nya Riket
printed in 1914 and available at
http://runeberg.org/strindbg/nyariket/

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been changed to use italics.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. Learn more at http://runeberg.org/

SAMLADE SKRIFTER

AV

AUGUST STRINDBERG

TIONDE DELEN

DET NYA RIKET

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

DET NYA RIKET

SKILDRINGAR FRÅN ATTENTATENS

OCH JUBELFESTERNAS TIDEVARV

AV

AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1913.

STOCKHOLM 1913

A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI

»För första gången hälsar jag i dag den unga Svea. Jag gör det med vemod, ty jag älskade hennes moder, som i går jordades, och under vars medeltidsdräkt ett svenskt, ett ungdomsfriskt hjärta alltid klappade. Jag gör det med oro, kanhända därför att jag icke känner henne så väl som jag kände den gamla. I alla händelser är hon ung; kanske skola hennes första steg bliva stapplande; det är då vår plikt att stödja henne, och vi skola göra det kärleksfullt; kanske behöver hon ännu en uppfostran; det är då vår plikt att giva henne den, och vi skola göra det ömt, men allvarligt, så att hon en gång för våra efterkommande må bliva vad den hädangångna varit för oss, att hon må bliva, icke blott älskad som den gamla, utan även såsom hon lycklig, stark och fri.»

(HENNING HAMILTON 1865.)

»Ja, mina herrar, penningen är verkligen en makt, och jag kan gärna tillägga, en av de kraftigaste hävstängerna i ett samhälle.»

(F. A. CEDERSCHIÖLD 1865.)

»Jag anser mig pliktig endast förklara, att jag, efter noggrann prövning av förslaget, befann detsamma omkullstörta det bestående, utan att förmå skapa något hållbart nytt, och att det sålunda skall för ett älskat fädernesland medföra ofred och olycka.»

(ARVID POSSE 1865.)

7

Illusionernas dagar.

Var det verkligen varmare på första maj för tjugo år sen eller förefaller det oss blott så, därför att vi voro yngre! Den ljusa, breda Storgatan, med dess fond av Skogsinstitutets vackra parkträn, har klätt sig i festskrud, fönstren äro uppslagna, damer i teatertoaletter äta apelsiner och titta i elfenbenskikare på en ensam förbivandrande officer, vilken alls icke känner sig brydd av uppmärksamheten utan gör halt och front samt tager den livliga gruppen i betraktande genom sin lornjett eller, om han följt med tiden, sin pincenez. Det kan hända att han för handen till mössan, men det kan också hända att han ger en förstulen nick och fortsätter sin väg; det finns så många olika sätt att hälsa, på Storgatan. Trottoarerna fyllas med en vandrande folkström, som sakta vältar fram åt Djurgårdsbron. Det är på eftermiddagen och man väntar de kungliga när som helst. Spridda hyrvagnar med familjer rulla framåt gatan; en och annan civil kavalkad kommer som förbud för förtrupperna — vita rockar på svarta hingstar, det är Upplands dragoner; man ser inga ansikten under de stora kaskarna, men det kan också vara detsamma; därpå komma tjänstemännen i det finaste ämbetsverk nationen består sin konung, de hava blåa kläder, 8 damasker på huvudet och flaggor i händerna, det är livvakten (livvaktsexamen är den svåraste näst bergsexamen, ty till den fordras introduktion på Riddarhuset och 6,000 kronors ränta); fotvakterna, som varken hava hästar eller vagnar, få icke deltaga i promenaden, ty man promenerar icke till fots på första maj. Därpå komma rikets herrar. Vilka äro rikets herrar? Konungens informatorer och faddrar, konungens studentkamrater, tionde gradens frimurare, förre kronprinsens adjutanter, kammarherrar och första tenorer. I första vagnen åker rikets förnämsta herre, ädlingen utan fruktan och tadel. Han är den finaste statsman Sverige haft på hundra år. Hans yttre är mycket enkelt, och hans ansikte uttrycker intet ovanligt överskott av förstånd, pannan är smal och låg, de från Oscar I:s tid härstammande husarlockarna krypa fram bakifrån öronen och äro något för långa — som hartassar. Han känner alla statskonstens hemligheter, diplomatiens djup har ingen lodat som han, sina första studier gjorde han vid Karlberg, vilket läroverk han genomgick med heder; han fullkomnade sig sedan som statsman i kronprinsens (Oscar I:s) sällskap under dennes studier i Paris och Vichy, där han hade äran att dagligen se Napoleon III, vilket skall hava haft ett avgörande inflytande på hans senare statsmannaliv. Hemkommen genomgick han Marieberg och kallades året därpå till ecklesiastikminister. Vid Oscar I:s död kallades han samtidigt till utrikesminister i Petersburg, biskop i Linköping och överståthållare i Stockholm, varförutom han icke kunde avsäga sig några hedrande uppdrag i egenskap av ordförande i Kreditbanken, revisor i Kropps stenkolsbolag samt 9 landshövding i Skåne. Var och en av dessa sysslor skulle ha tagit en vanlig människas hela arbetskraft i anspråk, men vår statsman ägde ovanliga arbetskrafter. Han är för tillfället icke särdeles populär hos folket, emedan han röstar mot det vilande representationsförslaget, men hos konungen, som också är emot förslaget (det kungliga!), är han i fortfarande förtroende. Vi låta honom nu emellertid passera i sin statsvagn bland andra storheter som nu gått till skuggorna. Så komma rikets fruntimmer. Om dem kunna vi icke yttra oss, ehuru de stå i statskalendern och som sådana skulle kunna hava något inflytande på det offentliga livet.

Folket hurrar hela gatan efter, det rör sig som i en myrstack, fönsterna fyllas, halsar och kikare sträckas fram; en trupp livgardister utklädda till Carl XII:s bussar rida fram och se något brydda ut över den roll de fått sig ålagd; folket hurrar men ser icke ut att vara överväldigat. Så kommer kungen, han ser icke heller överväldigad ut, ty han skrattar högt, öppet, hjärtligt, med den upplyste skeptikerns skratt, som vet huru litet kan roa barn, och han låter så gärna andra roa sig, ty han vill ha roligt själv. Skall han hälsa uppåt fönsterna? Ja visst! Han hälsar alla fruntimmer, unga och gamla, höga och låga, och vad den ensamma officeren icke vågade, det vågar han, han nickar bekant upp till det där fönstret och för samtidigt handen till mössan; han är större statsman än den där med vita håret som åkte i vagnen, ty häri vet hur folket vill ha det, och den nya tidens statskonst har han genast antagit: uppriktighet, brutal uppriktighet. »Folket tror inte på humbugen längre, nåväl, vi kungar visa folket, 10 att vi inte heller äro så dumma att tro på den; vi måste nu en gång finnas, efter ni vill så ha det; se här ha ni oss sådana vi äro. Vad mer? Här har ni Carl XII:s drabanter! Inte tror jag på dem och inte ni heller, men de äro roliga att se på! Se på dem då! Här ha’n I mina goda vänner, rikets herrar! De förstå sig på en god middag och säga inte nej för ett glas! Här har ni piprensarn i röd mössa! Jag har upptagit honom i min omgivning och satt honom bland rikets herrar! Tycker ni inte han ser livad ut?» Ändlösa hurrarop för piprensarn!

Men vid konungens vänstra sida rider en ung man. En blekhet som antyder stora passioner vilar över de verkligt fina dragen, ett par utsökta mustascher beslöja lagom en mun med ett skeptiskt, men icke cyniskt leende, ögonen fladdra som gaslågor, ty de hava ännu icke bestämt sig för något visst uttryck, men man ser att de söka vila för att i lugn få genomtränga denna orediga massa av hjärnor som kräla fram på trottoarerna och på vilkas tankar om saken man icke kan vara säker.

Det är gunstlingen. Han har en lysande bana för sig, är adjutant hos konungen, kapten vid gardet, och väntar när som helst ett regn av utnämningar. Han känner kungens tankar, men delar dem icke fullständigt. Han är också skeptiker, men han känner en gryende pliktkänsla, som bjuder honom vara något annat. Han vet att kungen tänker så här, nu då han rider fram på Djurgårdsbron:

»Ni hurrar åt mig, därför att ni tror jag skall skänka er en ny fri författning, men jag kan inte skänka er någon frihet, och sannerligen jag ville det heller, åt ett sådant sällskap som hurrar åt min 11 piprensare, och äro så okunniga i rikets grundlagar att de tro jag har makt att skänka något; ni hurrar åt kungen, därför att ni ser han inte är dum, utan kan skratta med åt kungligheten, då han låter spela Menelaus på nationalteatern. Bröd och skådespel! Bröd har jag inte, men skådespel ger jag, som ni få betala själva! Ni vill ha humbug! Här har ni den!»

Gunstlingen har sedan en tid oroats av aningar om att det icke är fullt moraliskt att understödja den nya stormakten humbug, ty för det första är det icke så avgjort att alla vilja hylla den, och för det andra finns det svaga huvuden som icke förstå ironi.

Men nu dånar musiken från Blåporten, folkmassans blickar söka den omtyckte monarken och gunstlingen känner sig för en stund värmd av de korseldar som gå förbi honom till hans höge granne.

Dagen därpå kunna vi söka upp gunstlingen, greven och adjutanten i en studiekammare långt uppe på Regeringsgatan. Han har insett att hans bildning icke räcker för de strider som förestå, han känner huru genomfuskade hans skolår varit och han har beslutit göra om alltsammans. Han har sökt upp sin gamle lärare och sitter nu på dennes skinnsoffa insvept i ett moln från dennes tobakspipa. Här är det bara min kära Johan och rektorn och resolvera Cornelius, ty greven har insett att utan klassiska studier, dem han försummat, kan man varken förstå eller göra sig förstådd på Riddarhuset, där han har säte och stämma. Han är visserligen nog upplyst att 12 inse romarspråkets brist på egentligt värde för sig, men han känner också nödvändigheten av att icke kunna mindre än de andra.

Han inser humbugen, men han känner dess bindande makt; glosor och deklinationer tuggar han som den sjuke i ett slags hjältemodigt trots tuggar sina piller, emedan han tror på deras inneboende kraft. Vilka själsmarter för en ung självverkande själ, som i sin mannaålders kraft kände alstringsförmågan hämmas genom denna instuvning av främmande gods, som icke alls kunde få några beröringspunkter med hans egna avsikter. Men när han fick en bra fras, lade han den åsido för att ha till hands i det stora slaget, så att han till slut hade en hel liten vapensamling av »vae victis», »etiam si omnes, ego non», »timeo Danaos et dona ferentes», »plus esse quam videri», »ille faciet», varmed de lärde officerarne på Riddarhuset brukade beskjuta varandra. När han gick uppför trapporna till lektionen kände han sig förödmjukad, rädd som en skolgosse för sin läxa, och han tänkte mången gång kasta av den besvärliga och som han stundom tyckte falska rollen och vända om, men han höll ut; hela hans ställning i livet var ju så falsk!

Och han höll ut!

Den stora dagen var inne. Aldrig hade man sett så mycket adelsmän samlade på Riddarhuset. Stora och små statsmän, högre och lägre officerare, unga ärelystna extraordinarier, som nu skulle skaffa sig ett par billiga sporrar. Så mycket smörja här 13 pratades, så mycken förfalskad svensk historia, så mycken chauvinism, sabelskrammel, uppgrävningar, trumvirvlar. Leipzig och Lützen, till och med Pultava, Hannibal och Carl XII, Gustav II Adolf och Epaminondas, Tocqueville och Guizot, Boströms statslära, Sturar och Vasar, men först och sist: Svenska Folket. Huru mycken lysande okunnighet, huru många glosor och verser ur Virgilius, Esaias Tegnér, Horatius, Homer. När någon yttrade ett förståndigt ord blev han nedtystad. Känslosträngar värderades mest. Gamla ruinerade regementsofficerare lade upp sig som oxar på slaktbänken, erbjödo sina hjärtan på fosterlandets altare, förbannade sig på att fosterlandet skulle störta samman med dem; inbitna stockaristokrater blevo rabulister som talade mot konung och regering; gamla syndare blevo religiösa på nytt och bitar ur gamla och nya testamentet haglade. Värst voro vältalarne. »Vår Herre söker människan på många vägar! Kanske skall från det stora, lojala, i fred åt sig självt (det är: åt landshövdingarne!) lämnade folket genom oss, dess främsta söner (o blygsamhet!), ett ångestrop tränga fram till tronen; kanske läser konungen redan däruppe i höganloftssal domen över edert förslag i samma eldskrift som vi se låga på dessa murar (karlen var nu faktiskt galen!): Mene, mene thekel upharsin, jag haver vägt dig på ena våg och funnit dig för lätt.» Denne man ansågs vara bland de styvaste.

Somliga svepte sig i svenska riksbaneret och föllo framstupa med 25 dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de aldra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till 14 fosterlandet som älgar i brunsttiden. Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: de egna.

Vår unge greve, som tyst åhört detta oväntade vrövel, gjorde den anmärkningen, som man så ofta får göra, att utlänningarne voro de största patrioterna och mest hemma i svenska historien: han hörde sålunda sina gamla wirakamrater, greve Hotch-Potch av Hotch-Potch, baron de la Patrie, baronerna Fibelhausen, Pffefferkorn, von Snabelstiefel och Mühlenburg bita omkring sig som hungriga vargar, dem man berövar sitt byte. När den förrumlade ryttmästar Pott förklarade sig vara amicus Plato, då föll sista illusionen för vår unge statsman. Han hade sitt tal utarbetat och inlärt, men innan han fick ordet, hade hela svärmar av vältalare sagt allt vad han ämnade säga, begagnat nästan samma uttryck, använt alla hans latinska citat, alla hans svenska versar; alla regentlängderna voro åtgångna, så att det bara fanns några stackare kvar som voro obrukbara såsom Johan III, Sigismund och Carl XIII. Detta bragte honom på underliga tankar. Hur kunde alla dessa hjärnor just ’komma på samma idé som han. Kanske det inte var några idéer? Mycket möjligt. Var det ord då? Ja, det var det! Det var ord!

Efter en sömnlös natt, under vilken han genomtänkt sin ställning och funnit den falsk, skrev han om sitt tal. Enkelt, anspråkslöst, på sak. Men när han genomläste det, befann han sig ånyo i en falsk ställning, gent emot den kungliga vännen, ty han hade talat för det förslag, som denne ogillade, och 15 han talade för det med övertygelsens hela styrka. Hans hjärta kämpade ut sin strid, han räddade sin själ och gick upp att begära ordet. Det var ett ögonblick, som kunde ha haft stor betydelse, om ödet så velat. Han började med att granska skälen till motståndarnes farhågor för det nya förslaget. Han fann den befarade demokratien icke allenast ofarlig, utan önskvärd: »att folket med de inom detsamma levande, i civilisationens tjänst arbetande krafter skulle bliva härskande och styrande, däri» föreställde han sig, »skulle ridderskapet och adeln desto mindre finna något lyte hos förslaget, som r. o. a., med aristokratien på sin fana, alltid förfäktat, att det bästa inom samhället skulle vara härskande, och något bättre än folkväldet i nyss angiven mening torde svårligen kunna uppställas; vartill kommer det på en gång livande och stärkande och med klokhetens fordringar överensstämmande i att omfatta de intressen och tendenser, som äga en framtid, och folkväldet är ett intresse och en tendens, som äger framtid!»

Det var ett mene thekel, det, på väggen, men det såg ingen, icke en gång den rasande galningen! Det skulle ha slagit blixtar för ögonen på gamla och unga, men de voro blinda, och sådana ord på Riddarhuset hade man aldrig hört och därför satt man och gapade och teg. Men han gick på. Förslagets motståndare, som dragit fårskinn över sina rävpälsar, hade beklagat (med utbrända hjärnors dråpliga slutledningsförmåga) att valcensus till andra kammaren vore för hög och att detta missförhållande skulle skapa en klass uteslutna, vilka kunde bli farliga! Greven (lämnande fårpälsarne opiskade) ansåg att 16 dessa uteslutna icke nu voro angelägna om delaktighet i representationen, men »skulle förhållandet i detta avseende förändras, så kvarstår ju alltid möjligheten att nedsätta eller ock alldeles borttaga denna census, en åtgärd, som jag för min ringa del och från min ståndpunkt skulle med glädje hälsa».

Hava vi skrivit de orden i guld, hava vi hållit den mannens minne och ära i helgd? Vad ha vi gjort, vi demokrater, som aldrig kunna hålla ihop! Ingenting, ty vi älska icke att kanonisera — sådana!

Han slutade sitt anförande utan att ha sagt ett ord på latin, eller läst upp någon vers, blott med uttalande av den övertygelsen, att konungamakten skulle »genom en innerligare anslutning till folkviljan, vinna i förmåga att föra landet framåt». Hans tal mottogs med tystnad, åtminstone bevarar icke det tryckta protokollet något minne om bifall eller missnöje.

Klockorna ringa förstgången i Jakobs kyrka, en vacker söndagsmorgon i maj. Karl XIII:s torg vimlar av unga och gamla, kvinnor och barn. En trumvirvel höres från östra allén, en till, och snart stiger från torgets alla hörn virvel på virvel, det spinnande ljudet har ett egendomligt inflytande på de oordnade massorna; det ser ut som varje trumma vore en spinnrock, vilken samlade ändar från den orediga totten, drog ihop dem och lade dem upp på tenen! Uniformerna draga sig ut från de civila massorna och samla sig kring varje trumma, först i en svart massa, i vilken man ännu ser här och där en 17 instucken vårklänning eller tyllhatt, vilken dock snart frånskiljes, då de svarta uniformerna ordna sig på rader. Det är Stockholms frivilliga skarpskyttar, 2,000 man av de 40,000, som nationen själv satt upp. En folklig armé på 40,000 man, som icke står under krigsartiklarna! Vilken stormakt mitt i staten, lika stor som hela indelta och värvade armén tillsammans! Det var dock en idé! Kände vi det så livligt då? Och varför tröttnade vi? Dansade vi för mycket, sjöngo vi, drucko vi för mycket punsch! Vi ledsnade, icke för grinets skull, utan därför att vi tröttades med onyttig paradexercis; vi kurtiserades nog och fingo stå vakt utanför slottet, när garden voro på manöver, men vi fingo aldrig skjuta annat än med lösa patroner. Kanske det fanns djupare orsaker. Insågo vi det tomma i sysselsättningen; funno vi humbugen, upptäckte vi, att det hela var lärt på några timmar, som yrkesmilitären begagnade år till, och ändå icke blevo fullkomliga, ty det kan man aldrig bli i den saken, vilken är den enda på jorden, där man begär fullkomlighet. Eller upptäckte vi några dolda motiv? Gud vet, men tröttnade gjorde vi, det göra vi nu så ofta. Äro vi gamla, månne, och längta till ro? Lärde vi något? Ja, en stor sak, att allmänna värnplikten var ett attentat mot folkfriheten, att den var en lömsk förrädare, som under frihetens lånade fana ville lägga ett folk i träldom; det lärde vi, och därför voro vi beredde, när den gjorde sina första anlopp; vi kunde svara dem, att vi ej trodde på det fosterländska i deras två års kasernering, då vi visste att deras skräp kunde så lätt inläras på lediga stunder.

Emellertid, våra kompanier stå uppställda; 18 släktingar och vänner nicka avsked och återseende till gärdet[A] Är det det nya statsskicket eller »representationsförslaget», som vållar denna demokratiska anordning? Här står lektorn bredvid gymnasisten, grosshandlaren bredvid drängen, fabrikören vid gesällen. Studenter, unga ämbetsmän (dock högst få!), artistelever, smedsgossar, kontorister, skolungdom råkades här i en brokig blandning. Ståndsskillnaden var då verkligen upphävd? Ja, till en tid! Vad vi voro demokratiska, entusiasmerade, förhoppningsfulla! Själva militären, den mest aristokratiska, den mest hatade och fruktade var ju faktiskt nedsatt, då vi visade, att vi kände alla deras hemligheter; vi hade ju till bataljonschefer officerare från konungens egna livgarden, kaptener och majorer i riktiga uniformer med guld och silver. Ja, men vi ha också en bataljonschef, som icke bär konungens livré. Där rider han, hög, nedlåtande och allvarlig, allvarligare än då vi sågo honom vid konungens sida den första maj för ett år sedan. Greven har tagit avsked, avlagt bottmoller och vapenrock med guldtränsar. Han är iklädd den enkla, svarta skarpskytterocken och de fula blåmelerade bojbyxorna; hans bröst ser friare ut sedan de blanka knapparne och de lysande ordnarne äro borta; han andas lättare och bär huvudet högre; det glada leendet har försvunnit, men blickarne äro lugnare, ty de ha funnit ett mål. Vad har hänt? Det vet man icke! Ty skvallret och lögnen 19 äro syskon! Att han kommit i onåd, det är tillräckligt! Han har nedlagt sin militär- och hovsyssla, ingått i en bankdirektion och är ledamot av den nyvalda andra kammaren, det har man sett! Man har också sett huru kungen mottagit en million i nationalbelöning för den erhållna friheten.

Och nu är han bataljonschef vid skarpskyttarne. Är han intim med dem, söker han deras gunst! Han tyckes snarare erbjuda dem sin tjänst och är medveten om att de stå i skuld till honom. Behöver han dem? Nej, icke han dem.

Men hatet kallar honom demagog!

Klockan ringer igen i Jakob. Trummorna röras, kompanierna sätta sig i rörelse åt Ladugårdslandet till, släktingarne bilda eftertrupp och tycka att stegen äro så lätta när trumman går. Och på gärdet! Nya bekantskaper vid frukosten, erfarenheter under beröring med andra samhällsklasser, som man aldrig träffar annars inom stadens murar; här är så högt i tak, här kan jag gömd bakom uniformernas skyddande likhet tala med min skomakare om annat än räkningen, här kan gymnasisten se att lektorn är en människa och icke en kvarn, bokhållarn upptäcka att patron också tycker om en sup. Och denna känsla av frihet från kyrkotukten. Man hör alla stadens klockor kalla till den officiella gudstjänsten, men vi hava dispens, vi få bryta sabbaten som Frälsaren, därför att det är en plikt vi fylla, en plikt, som är erkänd av samhälle, stat och kyrka! Och när vi hålla vår korta gudstjänst i den stora fyrkantiga kyrkan, vars väggar utgöras av dubbla led med levande människor och vars tak är en vårhimmel, då äro vi uppriktigt andäktiga; och när vår korpral 20 stiger fram och läser sin lovsång till den Evige utan att nämna namnet på någon människa, han må ha varit aldrig så stor, då känna vi oss som separatister, vilka flytt från statskyrkan, vars högmodiga kupoler vi kunna se över hustaken; vi kunna göra vår gudstjänst, vi 2,000 medborgare, utan präst. Samma dröm som att vi en gång skulle kunna försvara oss (icke göra krig!) utan militär.

Det var drömmar, det är sant, men man drömmer endast om morgonen; nu ha vi vänt oss mot väggen och snarka som om natten aldrig skulle bli morgon mer.

Tidningen Aftonbladet innehöll en afton följande ledare under rubrik: En ny tid randas! Det nya statsskicket, som alltid hade sin varmaste försvarare i oss, har redan visat sina hälsosamma frukter på alla samhällslivets områden. Vår industri och vårt affärsliv, som på tjugu år icke visat några livstecken, har plötsligt vaknat och som genom ett trollslag hava hundratals bolag uppstått, dessa väldiga hävstänger i civilisationens tjänst, vilka med kapitalens förenade krafter funnit den Arkimedespunkt, varmed jorden kan röras. Tusentals idoga arbetare hava genom dem fått ett lättvunnet bröd och våra små kapitalister ett gott intresse på sina pengar.

Själva modernäringen jordbruket tyckes liksom andas lättare och skördarne gunga sina gyllene ax under de nya friskare politiska vindar, som nu blåsa över riket, så att hans örter måga drypa; fett och hannog flödar ur lantmannens korn, sedan genom de nyinrättade landstingen (ett upplivande av våra 21 urgamla landskapsting) självstyrelsen blivit en verklighet och sedan de nyöppnade järnvägskommunikationerna underlättat samfärdseln.

Men icke blott de materiella intressena utan även de andliga hava varit föremål för våra nya lagstiftares omsorg; sålunda har folkundervisningen, som hittills varit ett styvbarn, blivit upptagen bland skötebarnen, särskilt veta vi huru som huvudstadens folkskolor blivit omorganiserade, så att lärarne numera hava 800 kronor, varigenom denna ganska betydliga kår erhållit rösträtt till riksdagens andra kammare ... o. s. v. Ett nyvaknat intresse för det politiska livet spörjes från alla håll o. s. v.

Utdrag ur protokollet hållet vid taxeringskommitténs sammanträde i femte taxeringsdistriktet d. 0:e i 0:e 0000.

Byggmästaren Husberg ansåg för sin del, att mureriarbetarnes ställning genom det förändrade statsskicket och därmed förbättrade konjunkturer blivit sådan, att man med full säkerhet kunde uppskatta deras inkomster till 800 kronor.

Bryggaren Maltholm var övertygad om att ölutkörarne, vilka med förbättrade villkor, en följd av de uppblomstrande näringarne, numera kunde med all säkerhet påräkna en årlig inkomst av 1,000 kronor eller allra minst 800 kronor.

Brädhandlaren Sörgren instämde vice versa med bryggar Maltholm rörande de 800 kronornas tilllämplighet även på kransågare med dagspenning.

Rektorn för stadens folkskolor avlämnade en av 22 honom egenhändigt upprättad lista över lärarne med uppgift på deras löneförmåner.

Byggmästar Husberg är chef för nittonde skarpskyttekompaniet. Skarpskyttarne äro numera en erkänd stormakt. De ha fått statsanslag; kungen rider ut och skrattar åt dem ibland, och en gång tog han dem med sig på en stor manöver till Drottningholm, där de fingo marschera hela natten och ro kanonpråmar följande dag, varpå de lades i en skog, där varken hördes hund eller hane; utan mat eller dryck blevo de här i regnväder liggande till eftermiddagen, då de fingo upplysning om, att striden var avgjord och slut. Ledsnade de ändå? Nej, intresset levde och levde upp med ett alldeles spritt nytt liv.

Byggmästar Husberg sitter vid sin kaffefrukost en vårmorgon och läser i bladet, att skarpskyttarne skola rycka ut på gärdet nästkommande söndag.

Korpralen på nittonde kompaniet, verkmästar Hagberg, som också läst morgonbladet, har skyndat till chefen för att få order.

— Gud bevare herr kompanichefen!

— God morgon, korpral!

— Är det några order?

— Jo, vi ska rycka ut om söndag!

— Går inte!

— Varför det då?

— De tusan djävlarna (han ansersig ha rätt att svära som militär) ha satt bort sina uniformer.

— Hos pantlånarn?

— Jo säkert. Det har varit en svår vinter för murarn och fjolåret var inte det bästa i sin helhet; 23 de säga att de inte förtjänte mer än högst 600 kronor.

— Å, håll mun! Jag vet vad de förtjänte, jag, för jag sitter i taxeringen. Tag ut paltorna emellertid! Vad kostar det?

— Ja, Jag vet inte vad de ha fått, men nog går det till pengar. Det värsta är att gevären också ...

— Gevären? Som de ha lånat av kronan. Hagberg går genast omkring och bär upp alla pantsedlarne, kallar hela surven till ställning ner på Klara materialgård söndag morgon klockan sju och säger till att uniformerna vänta dem på stället.

— På stället?

— Ja, de få klä sig på gården! Jag lämnar inte ut uniformerna annars. Se så! Marsch!

Hagberg går, men kommer igen på middagen. Hän är trött och arg.

— Nåå?

— Ä, de säga att de ge fan alltihop, för det är inte trevligt längre.

— Har Hagberg tagit ut uniformerna?

— Ja, så många det fanns sedlar på. De d—a hade gått och sålt sedlarne också!

— Nå, men varför vill de inte komma, de andra då?

— De tycka det är odorvigt att gå ut i hettan och slita skodon utan att få en bit mat till frukost.

Chefens ansikte klarnar.

— Hagberg! Tag en droska och åk omkring till de lymlarna och säg att jag bjuder dem på frukost 24 till Ladugårdsgärdet om söndag kl. 11, men att samlingen sker i torget med uniform. De som sakna uniform få ta bara mössa.

— Ja, men de ha gått och murat i mössan.

— Nå så köp ett par dussin mössor! Men gå först till fru Lorentz och beställ frukost. Förstår Hagberg sig på det?

— Åja, så där!

— Löskokta ägg, kräftor, pannkakor, öl och brännvin. Är det klart? Höger om marsch!

Underligt var det, men nog var nittonde kompaniet fulltaligt i torget om söndagsmorgonen.

Efter frukosten beredde chefen sitt kompani en överraskning. En hyrkalesch inneslutande chefens maka, barn och pigor anlände till lägerplatsen i Fågelbacken. En korg med portvin och ett hundra femtio glas lyftes ur vagnen. Chefen känner sig uppmanad att hålla ett tal till kompaniet. Talet måste vara politiskt. »Det nya statsskicket hade gjort en oblodig revolution; det fanns inga samhällsklasser numera; arbetsgivare och arbetstagare voro fria medborgare, jämbördingar, ty de ägde båda samma politiska rättigheter, de heligaste rättigheter en nation kunde äga; talaren hälsade därför sina kamrater, ty de voro kamrater både i militäriskt och politiskt avseende och hoppades att de skulle som politiska personer visa samma nit och intresse som militära; talaren såg detta senare nit ådagalagt genom den fulltalighet som kompaniet i dag gjort gällande på ett sätt som intet kompani och han hoppades att se dem lika fulltaliga och nitiska då de snart skulle samlas till valurnorna.»

25

— Vad är det för rättigheter? frågade murar Pettersson sin granne.

— Det s—r jag i, sade denne och öppnade kurtis med sin »kamrats» huspiga, varöver frun och dottern blevo galna och läto köra hem till stan.

Vid nästa prövningskommitté inlämnades 500 klagomål från Stockholms mureriarbetare över för hög uppskattning. Med siffror »sökte de göra troligt» att ingen enda förtjänat mer än 600 kronor. Besvären ogillades, emedan de dels kommit in för sent, dels voro behäftade med formfel.

Om hösten valdes byggmästar Husberg till ledamot av riksdagens andra kammare. Hans politiska verksamhet utmärker sig för en strängt konservativ riktning och han tål inga onödiga nyheter, allra minst i grundlagen, vilken han finner vara fullkomlig. Han har talat en gång i kammaren; det var mot allmänna rösträtten. Han hade med egna ögon sett huru politiskt omyndiga de arbetande klasserna voro och han kunde se huru de, begåvade med rösträtt, skulle fösas som djur till valurnorna, liggande i händerna på politiska vinglare. Byggmästar Husberg blev på grund därav invald i konstitutionsutskottet och erhöll Vasaorden vid sista jubelfesten.

Men mureriarbetarne erhöllo vid nästa taxering nedsättning på sina kontributioner, så att de numera endast behöva skatta för 500 kronor, varöver de blevo mycket glada. Nittonde kompaniet upplöstes, »sedan den allmänna värnplikten gjort skarpskytterörelsen onödig», efter vad byggmästar Husberg förklarade vid upplösningssexan.

26

Men vår unge greve? Han fick aldrig se det nya statsskickets frukter, de goda tiderna, industriens blomstring, bolagens välsignelse, växelrörelsens omfång, folkskolans vård, religionsfrihetens utsträckning och den unga Sveas uppfostran av de gamla ädlingarne utan fruktan och tadel; han fick aldrig se det nya riket, ty han dog i sin ungdom, med sina vackra förhoppningar och fasta tro. Han fick aldrig se huru våra unga förhoppningar jordades, han fick aldrig se »ångerns dagar», då folkhjältarne, hans gamla vänner, som stigit på arbetarnes axlar till en politisk ställning och 1,200 kronors inkomst, lämnade dessa arbetare i sticket och sökte generalkonsulat, han slapp se huru framåtskridandets nyliberala parti blevo ångerköpta och tröstade sig med kommendörsband över försummade tillfällen, och det var kanske lyckligt för honom.

Men bar det nya statsskicket dåliga frukter?

Troligen icke! Att rikets fyra miljoner jordbrukare fått övervikt över dess halva miljon stadsbor, det är ingen dålig frukt. Att städernas från det stora moderlandet lösbrutna kommuner, med lösbrutna, främmande och underordnade intressen kommit i strid med landets sannskyldiga besittare och brukare, det är icke annat än en naturlig följd av en ojämn utbildning hos innevånarne i stad och på landet, och den striden kan endast lösas genom att städerna underordna sig eller lösgöra sig.

Det var nog icke statsskicket, som gjorde det nya riket; det var kanske något annat. En epidemi, en rubbning i den politisk-ekonomiska jämvikten, en äventyrarlusta, kommen från okända håll, möjligheterna att strafflöst göra orätt vinst på laglig 27 väg, snopenhet efter uppfyllda önskningar, trötthet i rättskänslan, dåliga föredömen, understöd uppifrån. Gud vet allt vad det var, men det var någonting, det är säkert.

[A]

Här måste jag begagna tillfället upplysa alla språkforskande bönder, att en stockholmare aldrig säger »gelet» för gärdet, vilket däremot alltid säges av resande västgötar och smålänningar, som befolka våra hamnbryggor och vilka visst icke vilja räkna sig som stockholmare, Gud bevars.

28

Svenska Folket.

Det anspråkslösa, försynta och hyggliga Svenska Folket är troligen det mest representerade av alla folk; det uppträder numera, sedan regeringen förklarat den folkvalda representationen sitt höga missnöje, och uppfunnit de ambulatoriska riksdagarne i stationshus vid dukade bord, mest i landshövdings- och banvaktsuniformer, men kan även synas i bara frackar och benor i nacken på galaspektaklen, i djup sorgdräkt vid likbårar, isynnerhet alla kungliga, i studentmössor vid jubelfester, och för övrigt vid alla stora middagar där det finns tre sorters vin och en Vasaorden.

Hans majestät skall inviga en ny bibana uppe i Kolbottens bergslag; det är visserligen bara en enskild smalspårig banbit, men den har statsanslag och grundlagarne ålägga som bekant konungen att övervaka all hushållning med statsanslag. Ryktet sprider sig som en elektrisk gnista och Svenska Folket skyndar att infinna sig efter spann i landshövdingemössa, i kalesch och landssekreteraruniform, på kärra i länsmansornat, till fot i prästkappa och på dressin i banvaktsmundering; chefen för Kolbottens militärdistrikt med stab kommer ridande, de indelta soldaterna omringa stationshuset och banvakterna bilda 29 en oöverskådlig och entusiasmerad folkmassa bakom dessa.

Kungen kommer. Smörgåsbordet angripes. Soppan serveras. Korkarne smälla. Fågeln är uppäten. Champagne! Tal! — En ny pulsåder är öppnad (= en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pengar) skall strömma genom den svenska statskroppen, vars hjärta ligger på Slottsbacken; nationen (d. v. s. järnbruksbolaget Kolbotten) skall andas lättare, då nya syremängder tillföras. Talaren känner sig lycklig och rörd av den hyllning som hans trogna folk (de otrogna synas icke!) visat honom! Höjer sitt horn (= champagneglas) för Kolbotten, en urgammal härd för svenskmannatrohet. (Obs.: alla nya järnvägsstationer äro sådana härdar.)

Fanfarer; folket (banvakterna) sjunger Ur svenska hjärtan.

Landshövdingen har ordet. Svenska Folket har alltid älskat sina konungar (såsom Erik av Pommern, Albrecht av Mecklenburg, Christian II), och stridit och blött för dem (mycket sant!); Svenska Folket, vars representanter talaren ser samlade här (talaren tror sig se riksdagsmän genom champagneglaset), har alltid varit troget sina konungar (såsom Erik av Pommern, Erik XIV, Gustav III, Gustav IV) och skall alltid förbli så. Järnvägarne äro en bild av denna trohet, ty de förena konung och folk med järnband, svenska järnband (gjorda i England). Detta band skall alltid (genom lättade trupptransporter) sammanhålla konungafamiljen och folket, lättare kunna så att säga umgås med varandra och de skola lära känna varandra i botten (på glaset). Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk nyligen bära 30 hand på en ädel furste och tillåtit sig ett nesligt mord (avrättning); Svenska Folket har aldrig burit hand på någon konung (utom de sju som vräktes i en brunn vid Mula ting och utom Carl XII, Gustav III och Gustav IV) och därför är också Svenska Folket det lyckligaste i Europa (vilken lycka är så stor att den icke kan bäras här hemma, utan måste njutas i ett annat land, Amerika).

Fanfarer! Omigen Ur svenska hjärtan!

Landshövdingen blir kommendör. Byggnadschefen får vasen och banvakterna brännvin!

Militärdistriktets chef anser i ett bildrikt tal att järnvägarne skola bidraga till folkupplysningen, (den sanna folkupplysningen nämligen) genom vilken allenast vårt folk kan lyckliggöras med den allmänna livbeväringen, vilken å sin sida skall sätta nytt liv i nationen, hämma utvandringen (betala officerarnas skulder) och borttaga den sista rest av råhet (= självkänsla) som ännu kan finnas från förgångna tider (genom det bildande umgänget med befälet).

Kyrkoherden tror att järnvägarne (till Kolbotten) skola stadfästa den sanna religionen (det finns bara en sådan!), att den rena läran (Augsburgska bekännelsen) skall återvinna de förlorade och att tronen skall få ett säkrare stöd.

Vagnarne rassla fram. En folkskolelärare uppläser på perrongen ett versstycke från »de djupa lederna» till konungahuset. Han blir på stället utnämnd till seminarierektor, oaktat hans protester (tysta) att han icke vill övergiva detta folk, som han älskar så högt, och den ringa plats han valt för sin del.

Tåget avgår. Indelta armén hurrar icke, ty man 31 har glömt ge dem brännvin. Den oöverskådliga folkmassan (banvakterna) hurrar.

Skott. Regementsmusik. Flaggor.

Men ute på åkern går bonden bakom sina oxar och kör i trädan. Vad den jorden är hård; kokorna rulla som stenar ner från fårornas ryggar, oxarna spjärna i leran så att man hör hur det knakar i deras halsar; eftermiddagssolen bränner hett som ovett på bondens rygg; hans bruna hand håller plogskaftet som ett roder; svettdropparna pärla från hans panna och falla så tyst i den öppnade jorden.

Han stannar, ty han hör ett buller som han icke känner; oxarna sätta mularne i vädret som om de ville lyssna med näsborrarne; nu dånar det uppe i skogen, dån och rassel, rassel och dån. Oxarne sätta svansen i vädret, plogen ryckes ur sin bana, bonden släpper taget och nu bär det av över trädan, in i höstrågen, där en lång gata, rät som en järnbana, drages ut.

En kammarherre, som haft den lyckan att först få syn på det roliga uppträdet, måste fästa sina grannars uppmärksamhet på detsamma. Synen är för befängd och väcker allmänt bifall.

Gapskrattet dör i en vacker granitskärning, men bondens förbannelser, de dö icke!

Men tåget brusar fram igen och lämnar efter sig en svartblå rökstrimma av stenkol och havannatobak.

— Det är ett vackert land, vi ha, herr landshövding!

32

Landshövdingen saknar större vattendrag, ty han är född vid kusten.

— Vad säger överintendenten över Svenska Folkets oljefärgstavlor och akvareller?

Överintendenten anser att åkrarne störa tavlan (såsom tavla).

De störa verkligen, ty de stå så torra, så torra. Vår Herre har icke givit regn på sex veckor och landshövdingen kommer icke med sin femårsberättelse förrän om tre år, så att det kan nu icke hjälpas.

Men druckna ögon hava icke märkt, att ett moln stigit upp i vindsidan. Det är icke större än en hand, men det är en stor svart hand som lägger sig tung över solen, och snart ser himlen ut som en stenkolsrök. En blixt öppnar en sluss, och nu häller regnet ner i de öppna festvagnarne. Inga paraplyn! Hovmarskalken är i förtvivlan! Signalera lokomotivföraren! Han hör inte! Regnet piskar ner sotet på gula band och blå och gröna. Plymagerna lägga sig som våta höns på hattarne, uniformsguldet blir grönt, ty det är bara 8 karat, sablarne rosta, havannacigarrerna släckas, trafikchefen springer över barriären för att stoppa, men fastnar i koltendern. Tåget rusar fram, fram och överröstar kammarherrarnes förbannelser. Men ute på åkern står bonden med mössan i hand och välsignar himmelen som gav honom ett välsignat regn.

Ett bland de mest obehagliga och oftast förekommande åligganden Svenska Folket har, är att sörja vid likbårar. Svenska Folket står sörjande vid hans likbår, och detta oaktat bärarne redan för 50 år 33 sen utbyttes mot likvagnar. Att det nu skall stå vid alla kungliga likbårar, det är dess fördömda skyldighet, ehuru vid sådana tillfällen dess tjänstgöring åtages av en annan mycket anlitad person, en viss Svea, om vilken man för övrigt ingenting känner. Men dör en aktörsstrunt som råkat propsa sig till sextusen kronor och huvudrollerna, då måste Svenska Folket fram; dör någon som har gjort många versstycken, målat oljefärgstavlor eller modellerat, så måste folket fram och stå och sörja.

Det var en gång en ung student som hade sina anledningar att lämna Uppsala. På nedresan till Stockholm erinrade han sig att han hade sångröst, varför han beslöt att välja operan i stället för handelskontoret. Efter en grundlig sångkurs på två månader debuterade han vid operan och vann damerna fullständigt genom sina starkt utvecklade ben. Hans lycka var gjord och när barytonen reste utrikes intog han dennes plats. I tjugo års tid tjurhöll han alla barytonpartier och man hörde ofta den anmärkningen göras, att i Sverige det var en sådan märkvärdig brist på barytoner att operan bara hade en enda sådan, utan att någon kom att tänka på orsaken. Vår sångare »satt» nämligen på rollerna och tillät aldrig någon att få dem. Efter tio års uppträdande i huvudpartier hade publiken vant sig vid hans medelmåttiga röst, efter femton år var han publikens gunstling och efter tjugo förklarades han oersättlig. Då var det färdigt! Att han under tiden avgått fem gånger, gjort utrikes studieresor med avsked och återkommit vart tredje år och firade sitt tjugoårsjubileum med en kolossal recett, det var nu givet.

34

En härlig ung baryton, som lyckades komma så långt som till debut, misslyckades, emedan »publikens gunstling» hade alla sina vänner på debuten och dessa ansågo det minst sagt oförskämt, att han vågade uppträda i Vilhelm Tell, en roll som publikens gunstling hade »skapat», det vill säga gjort av intet, ty kompositören kan naturligtvis inte skapa något.

Vår numera store vän blomstrade härligt, gav köttet sitt, åldrades sakta, uppdrev sin lön, åt middagar och dog under ganska triviala omständigheter. Nu slogs larm; svenska konsten hade naturligtvis gjort en oersättlig förlust, nationalteatern en ännu större och Svenska Folket stod sörjande vid hans bår. I liktalet förklarades att han skött sin tempeltjänst i helgedomen vid Gustav Adolfs torg, Gustav III:s skapelse hotades med undergång; det var en jämmer, som slutades med en gemensam sexa. Av Svenska Folket, som nu fått sorg, fanns fyra miljoner som aldrig sett honom; hört honom hade blott få, ty hans svaga röst hördes inte på raderna, men betalt hans lön hade alla. Ja, men hans gärningar, hans livsgärning för all del, den skulle verka förädlande på släkten efter släkten, och här var skedd en oersättlig förlust. Varför oersättlig? Därför att ingen fått ersätta honom.

Åtta dagar efter debuterade en ny baryton och lyckades. Men då revs den oersättlige ur mullen och hans skugga, nej hans store ande krossade den nye, som först om tjugo år kan bli oersättlig och då måste Svenska Folket fram igen till en likbår.

35

Att våga hysa den meningen att Svenska Folkets historia är en annan än konungarnes straffas med förlusten av medborgerligt förtroende på obestämd, men mycket lång tid, vilket straff dock kan få förvandlas i landsflykt.

Som författaren redan emottagit sitt straff, har han därmed tillkännagivit att han erkänt domens befogenhet. Ett bland de skönaste uppdrag Svenska Folket fått, är att figurera i historien såsom borgensmän för sina älskade konungahus. Hur ståtlig är icke Svenska Folkets historia under en sådan regent som Erik av Pommern. Engelbrekt och Erik XIII! En jämförelse värdig att bli prisämne i Svenska akademien.

Ett av författarens tidigaste intryck av svenska historien är följande. En dalkulla, som skötte trädgården, kom en gång och frågade frun vad detta skulle vara som hon lärt sig i skolan hemma i Leksand; hon upprepade därpå följande ramsa, sedan hon antytt som sin mening att det kunde vara en almanacka eller en bön från katolska tiden: Oden, Thor, (!) Yngve Frej, Fjolner, Svegder, Vanland, Visbur, Domalder, Domar, Dyggve, Dag, Agne, Alrik, och Erik o. s. v.

Frun, som icke var något lärt fruntimmer, kunde dock genast svara: »Kära barn, det är ju svenska historien!»

Vilket lysande bevis för att den berömda satsen nedträngt i folkmedvetandet (genom kungliga lärobokskommissioner); hon, den enkla fäbohyddans okonstlade dotter, kunde framstamma namnen på älskade konungar innan hon visste något om deras 36 lysande bedrifter, såsom att drunkna i mjödkar, slåss med betsel, gå in i stenar och dylikt.

Vilket dräpande argument för våra dagars mest snillrika och djärva historiska sats: det personliga är det högsta i historien! (Det personliga kan även ha en mycket ful betydelse, såsom då man kallar en kritik, ett angrepp, en satir personlig.) I regeringens nu gällande lärobok i svenska historien hava vi nyss sett den djärva satsens hälsosamma frukter i tillämpningen. Sålunda börjar Carl XV:s, det vill säga: Svenska Folkets historia 1859—1872 på följande uttrycksfulla sätt: »Konung Carl XV, som vid 33 års ålder besteg Sveriges tron, var till det yttre en högrest, kraftfull gestalt med sköna manliga anletsdrag.» Detta är det personliga i historien; detta är det högsta! Ja, i sanning, högre kan man icke komma. Vi hava haft tillfälle att se manuskriptet till en ny lärobok i svenska historien, där den banbrytande idéen om det personliga blivit genomförd med hänsynslös konsekvens och totalt brutit med den gamla åsikten att Svenska Folkets historia är dess konungars. Författaren, som är död (han dog av förskräckelse då han läste genom sitt manuskript) och icke lämnar några barn efter sig, som kunna få umgälla hans brott, hyste den meningen att Sveriges storhet daterar sig från Carl XII:s död. Han drog icke i betänkande att uttala vissa bekanta sakförhållanden såsom att Carl XII flydde från Pultava (i en förfärlig motsats till poemböckerna som påstå att han icke kunde vika); vidare påstår han bestämt att samme konung var feg, då han aldrig vågade stå för sina dåliga handlingar, såsom då han anklagar Lewenhaupt inför domstol såsom orsaken till sitt 37 nederlag vid Pultava; han var feg, säger samma avlidne författare, då han behandlar Sverige som ett erövrat fiendeland, men skjuter fram Görtz som ansvaring; han var kommunard då han upphävde äganderätten, men har var icke kommunard då han slog falskt mynt eller tillgrep enskildes tillhörigheter. När vi läsa sådant, gamla kända saker, förstås, men som icke fått sin rätta belysning, så förvånas vi icke över att författaren tog den utvägen att gå hädan; vi veta alla att det är sant vad han säger, men man får icke säga sådant! Hans idé är emellertid fruktbringande och vi skola se att sanningen en gång skall krypa fram när vi börja på att på skarpen leta fram det personliga i historien, utan fruktan för att råka in på personligheter, och då skall intet tvivel mera råda om Svenska Folkets historia är dess konungars och alla gamla ovänner skola falla i varandras armar, och det skall bli frid på jorden.

Hans majestät hade genom en för övrigt särdeles lyckad järnvägsinvigning ådragit sig en envis magkatarr, varför han måste begagna en brunnskur, vilken hade den lyckliga verkan att sjukdomen hävdes. En ljusfabrikör bland stadsfullmäktige tog sina fem svågrar med sig och beslöt att Svenska Folket skulle illuminera rikets huvudstad. Förste hovmarskalken skickade en order till nationalteatern att den skulle med en italiensk opera giva ett uttryck åt Svenska Folkets inneboende glädje över det höga tillfrisknandet. Som ett par tyska sångare för tillfället uppehöllo sig i huvudstaden, mötte hans 38 befallning inga svårigheter. Ett galaspektakel består egentligen i att man ger en gammal opera, tänder armstakarna på raderna och läser upp ett versstycke. Som det icke fanns någon opera på repertoaren, som kunde ha någon tillämpning på en magkatarr, bestämmer man sig för Don Juan. Versstycket beställes av hovmarskalken samtidigt med förfriskningarne av vederbörande hovleverantör och effektueras med ackuratess.

Svenska Folket står naturligtvis i kö utanför biljettluckan, och när den öppnas äro alla biljetterna utsålda.

På aftonen är ändå Svenska Folket samlat i teatersalongen. På första parkettbänken står blomman av nationen; låga pannor, höga skjortkragar, fina frackar. De hava ett eget sätt att sitta på orkesterns skrank så att det ser ut som de skulle stå. Underliga blommor!

Längre upp på parkett stater och kårer och på amfiteatern sitter den Svenska Kvinnan urringad och med solfjädrar döljande vad som är ämnat att ses i fågelperspektiv från raderna.

På första raden: corps diplomatique, en brokig samling från det bildade Europas stater, vilka skola vaka över att icke det krigiska Svenska Folket begår några oförsiktigheter. På andra raden sitta stater och kårer, på tredje raden stater och kårer, på fjärde raden hovbetjäningen och på femte — ja det vet ingen.

Det är en lysande församling och man kan vara stolt över ett sådant folk. Så skulle nationen alltid vara representerad!

Emellertid sjunges Ur svenska hjärtan (corps 39 diplomatique deltar ej i sången) och därpå framträder publikens gunstling från dramatiska nationalteatern, eller också den kungliga nationalintendenten för teaterpjäserna. Han (författaren nämligen) börjar naturligtvis med den sedvanliga förklaringen, att han icke lärt att smickra, men att han ändå skall göra så gott han kan.

Därpå framför han en vördsam hälsning från Svenska Folket, som han träffade vid en middag på Hasselbacken, och berättar att han fann det mycket lyckligt och belåtet samt att det bad hälsa att det alltid skulle vara troget och beskedligt. Sedan ger han sig ut på de egna djupen, där de stora fiskarne gå; återvänder småningom till konungahuset, undviker med skicklighet att nämna sjukdomens opoetiska namn och bugar sig slutligen på Svenska Folkets vägnar.

Ridån går upp till Don Juan. De tyska sångarne sjunga så mycket tygena hålla för att giva ett sant uttryck åt Svenska Folkets glädje över tillfrisknandet.

Vad som står i Posttidningen kvällen därpå? Ack, inte behöva vi upprepa vad som är så upprepat; men att Svenska Folket har skrivit det, det är säkert!

40

De nyadlige.

Den gamle hade rätt besynnerliga åsikter i statsläran. — Min son, brukade han säga, samhället består av släktingar, vänner och bekanta; samhället är ett kotteri, eller rättare en samling kotterier, vilka alla regeras av det kungliga kotteriet. Du tror att kastväsendet tillhör Indien. Det tillhör Gamla Världen. Människorna hava fått för sig den villfarelsen att utveckling består i att lära det onyttiga, att bildning består i att kunna vad andra icke kunna, sak samma vad det är. En bildad person, d. v. s. en som vet när Carl XIII dog, kan icke låta sina barn umgås med sådana barn, vilkas föräldrar icke veta när Carl XIII dog. En ämbetsmans barn kunna icke bli hantverkare, de skulle tvina bort och dö av sorg över hämmad utveckling, urartning eller återgång, vad det nu kallas. Därför, min son, vill jag att du skall bli hantverkare och dö som hederlig karl utan att veta när Carl XIII dog.

Men sonen svarade:

— Varför får jag icke, som de andra, veta när Carl XIII dog?

— Därför att då vill du också veta när Carl XIV dog och sen finns det inga gränser. Roten till 41 kunskapens träd heter högfärd. När jag låg i Uppsala, föll det en student in att studera mandschuriska språket. Därigenom råkade han kunna något som de andra icke kunde. Följden blev den att alla skulle studera mandschuriska, ty man kunde icke lida att en ensam ägde mandschuriskan. På detta sätt hava en hop vetenskaper uppstått.

Men sonen svarade:

— Jag vill bli detsamma som pappa!

— En obefordrad ämbetsman! Son! Du föredrager att vara ett tjänstehjon, att taga ett liv som en träl i stället för att vara en fri arbetare. Är du arbetare, så byter du husbonde när du blir missnöjd med honom, är du ämbetsman, har du honom för livet. Statens tjänster äro fideikommisser; de tillhöra kotterier, släktingar, vänner och bekanta. Statenstjänster äro pensioner, som hålla ämbetsadelns släkter uppe. Min far var hökare och jag skulle förädla rasen. Sedan jag vid gymnasium förstört det lilla far ägde, förstörde jag i Uppsala vad mor och systrar ägde. Sedan förstörde jag som extra ordinarie i Stockholm vad fastrar och kusiner ägde och ännu håller jag på att förstöra vad jag aldrig ägt. Ty jag är femtiofem år och har aldrig förtjänat mitt bröd. Vad säger du om det?

— Men 1809 års regeringsform stadgar ju att skicklighet och förtjänst äro de enda befordringsgrunderna,

— Regeringsformer äro som alla former livlösa och kunna som alla lagar bli föremål för tolkningar. Vet du vad tolkning är? När den ena inte vill förstå vad den andra säger, så skaffar han en tolk, vilken gör en tolkning. Hör på! I det verk jag som 42 extraordinarie tillhör eller departementet för Sveriges boskap, vilket har att hålla räkning och föra böcker över all Sveriges boskap, hände nyligen att chefen dog. Hur gick det då? Verket höll på att gå sönder, ty det fanns ingen som kände skillnaden på en springgumse och en bock, ingen som visste huru många kalvar lades på i Västergötland, ingen som visste när grisarne skulle mantalsskrivas.

Jo, det fanns en! Det finns i varje verk ett faktotum, ett slags högre vaktmästare, som vet allt vad de andra icke veta och som gör allas tjänst. Det är vanligen en mindre ansedd person, med klen ekonomi och utan utsikt att bli befordrad; det är just honom 1809 års regeringsform utsett till chef, emedan han är den dugligaste, men kunglig majestät och regeringsformen äro icke goda vänner och i de flesta verk äro duglighet och förtjänst ganska farliga egenskaper för innehavaren, såvida han icke genast intager sin roll som faktotum.

För tillfället var jag nu den dugligaste. Den som var chefen närmast blev tillförordnad chef, men därför var han icke den blivande chefen, och han blev det icke heller, ty han var icke något chefsämne. Med chefsämne menas något mycket obestämt; ibland menas en person, som för det första har ett fördelaktigt utseende och stark skäggväxt, är fullmålig, det vill säga håller minst sex fot, har råd att bära verkets uniform, äger en eller ett par utländska ordnar, så att han kan visas i deputation på slottet, har ett namn, som icke slutar på son eller berg eller lund, med ett ord är en presentabel karl. Det är märkvärdigt att se huru ett chefsämne alltid känner med sig att han är född till chef; han uppför sig 43 redan på lägre tjänstegraden som chef, behandlar kamrater med överlägsenhet och vaktmästare med förakt; han sköter sin tjänst illa, sätter för andra arbete, klandrar allas göranden och gör ingenting själv, ty, säger tjänstemannainstruktionen, en chef får icke deltaga i de löpande göromålen utan överskåda det hela. Och han överskådar det hela. Han överskådar posten när den kommer och ser efter vad tjänstemännen mottaga för brev, han läser alla brevkort, håller reda på alla befordringar och utnämningar i alla verk. En dag mottog jag ett brev med folkbankens stämpel utanpå. Chefsämnet hade sett det och han rapporterar till chefen att jag hade dåliga affärer. Det har jag också, men det brevet innehöll en kallelse till bolagsstämma, ty min syster har en aktie i bolaget. En dag emottog en kamrat (utan dåliga affärer) en middagsbjudning från en kanslist i Överståthållarämbetet, vilken varit nog oförsiktig att begagna ämbetets kuvert. Chefsämnet inberättar att kamraten fått ett utslag på halsen. Ett sådant livligt intresse för verket kunde icke i längden bli obelönat, men denna gång dröjde det litet längre än eljest.

Det var en morgon två månader efter chefens död. Man hade varit ovanligt hövlig mot mig under denna tid, ty jag skulle utreda och städa efter den avlidne. Chefsämnet, som icke fått förordnande, var vid dåligt lynne, och sökte sin vanliga åskledare: diariet. Han slog upp några längder på oringade svin och anbefallde fem åtals anställande. Därpå utfärdade han några hotelsebrev för olaga slaktning. Men hans sinne blev icke lättare. Dova rykten gingo omkring i rummen och slutligen kom en notarie fram med den upplysningen, att varken chefsämnet eller 44 den tillförordnade skulle bli utnämnda, utan en helt annan, en främling.

Det var ett slag! Främlingen hade börjat som akademiker, fortsatt som litteratör, bolagsman och boktryckare, tjänstgjort vid riksdagens kansli och slutligen blivit en politisk person med dåliga affärer, det vill säga skrivit i tidningarne åt regeringen och skulle nu belönas. Men chefsämnet och den tillförordnade skulle tröstas. Regeringen kastar in en proposition till riksdagen om två nya platsers tillsättande i boskapsdepartementet, vilkas blivande innehavare skulle få titel av underchefer och erhålla Nordstjärnan, varförutom chefsämnet blev nämnd till kammarjunkare, som gav honom rang före chefen och vita plymager i hatten. Riksdagen kunde naturligtvis icke annat än med tacksamhet erkänna regeringens omtanke om boskapen och platserna blevo till och blevo besatta.

Men nu blev ett nytt bekymmer. Två platser blevo lediga efter de uppflyttade och nu blev ett sökande. Till en av de lägsta skulle jag vara självskriven, helst jag skött verket i så många år, men nu förklaras att självskrivenhet icke fanns och att endast skicklighet och förtjänst voro befordringsgrunder.

Den nye chefen, som ägde en brorson i departementet för grödan och en systerson i departementet för fisket, befordrade dessa »på grund av skicklighet och förtjänst». Jag stod på förslaget men kunde icke befordras emedan jag var »för gammal» och emedan jag hade »dåliga affärer».

Sonen sade:

— Men chefen hade ju också »dåliga affärer»?

45

— Det var ju just därför han också blev befordrad.

— Men huru kom det sig från början att du aldrig kom fram?

— Det kom sig av flera orsaker. Jag skrev in mig i sex verk. I det första var chefen östgöte och han befordrade av princip endast östgötar; det är en lämning av den gamla förbundsförfattningen; i det andra var chefen läsare och jag ville icke stå och hänga utanför hans bänk i Beskowska kyrkan; i det tredje, som var ett dömande verk, hade jag något utsikt, men en oförklarlig lusta för det rätta vållade min olycka. De gamle domarne dömde en dag i bakrus en stattorpare till sex månaders straffarbete för att han lagat en plog på söndagen. Jag erinrade de gamle om en nyss tillkommen kunglig förordning, som upphävde straffbestämmelsen om fängelse för sabbatsbrott. Först förnekade de förordningens tillvaro, och då jag lämnade fram det tryckta exemplaret, ja, så blev jag obefordrad. I det fjärde verket, som var ett granskande verk över ämbetsmännens räkenskaper, bestod min lön i provision på de fel jag upptäckte. En dag upptäckte jag att man under loppet av många år upptagit skoning åt arméns vakanta hästar. Med triumferande min bar jag fram min upptäckt till chefen, som tackade mig med ett bittert leende och lade undan handlingarne. Jag återsåg aldrig de handlingarne mer och aldrig några andra heller, och så var jag från den banan.

Sonen:

— Men det var ju din syssla att upptäcka fel?

— Fel, ja, men icke brister!

— Vilka upptäcka brister då?

46

— De upptäckas icke! Därför har man chefernas årsberättelser att allting är som det skall vara! Därför har man tidningar som säga att svenska ämbetsmannakåren är den bästa i Europa, därför har man festtalen som säga att den svenske ämbetsmannen är ett mönster av samvetsgrannhet, och därför har man Nordstjärnan som nian får när man varit befordrad i tio år och icke blivit beslagen.

Min son! Din farfar var hökare, jag fick aldrig Nordstjärnan; låt oss återgå till vår bestämmelse; vi äro icke födda till jarlar, låt oss fortfara att vara trälar och vara lyckliga; snart kommer nog trälarnes tid och då är kanske gott att icke vara jarl.

Om människorna av somliga indelas i civila och militära, så indelas återigen militärerna i löjtnanter och icke-löjtnanter. Det finns intet streck på hela den sociala skalan som är så oöverstigligt som det mellan underofficeren och löjtnanten. En skomakares son kan bli professor, en bonde minister, en löjtnant biskop, men en underofficer blir löjtnant först då han vid gravens rand lämnat tjänsten och givit skriftlig förbindelse på att häri aldrig skall begagna uniformen. En soldat kan befordras — till korpral, sergeant och fanjunkare, men en underofficer kan aldrig befordras förrän som sagt i sin dödsstund, och då är det så dags. En löjtnant kan vara förtrolig med en soldat, men aldrig med en underofficer. Soldaten har något av grodd i sig, det finns hopp om utveckling, men en underofficer bär något ödesdigert, oundvikligt, hämmande i sig och är därför sällan lycklig.

47

Styckjunkar Lundqvist på Stockholms kanonregemente kände sig aldrig lycklig. Så länge han var sergeant ägde han ännu hoppet att bli styckjunkare och var tämligen nöjd med sin lott; men när han utbytte sergeantens gullackerade cartoucherem mot styckjunkarens stickade yllerem, vilken på avstånd liknade guld, blev halvheten i hans lycka honom besvärlig. Han kunde i mörkret få en skyldring av en vaktpost, men vid dagsljus fick han aldrig annat än i armen gevär. Han ville icke umgås med sergeanter och fick icke umgås med löjtnanter. Han hade ärvt något pengar och såg med en viss tillfredsställelse de magra löjtnanternas bekymmerfulla ansikten under det hans egen hydda antog storartade mått. Men han hade en son, en enda, och han hade redan vid dennes födelse bestämt honom till att fullfölja sin hämmade utveckling; han skulle spränga slagbommen, sätta över graven och inträda i de utvaldes skara, förädla rasen och giva ära åt namnet. Denna tanke, som även delades av modern och systern, gav hans liv en något ljusare färg; ty själviskheten är icke uteslutande riktad på individens väl utan på släktets och har därför något berättigat i sig.

Men fadern hade även iakttagit att mänskorna indelas i studenter och icke-studenter. Han hade sett huru det fanns något som själva löjtnanterna undveko att komma för nära, det var studentmössan. Han beslöt alltså att sonen först skulle bli student och sedan löjtnant.

Sonen var en allvarsam och tänkande yngling, som snart genomskådade hela det sociala bedrägeriet med kasterna och intogs tidigt av ett djupt förakt för det militära yrket. Han såg mycket hyggligt 48 folk bland dem och när de voro civila kunde han lida dem väl, men så snart de fingo uniformen på sig voro de ej sig lika. När han tagit studentexamen och vistats en termin i Uppsala gav han, ehuru efter långt motstånd, vika för föräldrarnes samfällta böner att gå in vid Karlberg.

Vid gymnasium hade en viss jämlikhet och frihet varit rådande, ja, i sådan grad att verkliga vänskapsförbindelser mellan rike mannens och Lazari son kunnat uppstå. I Uppsala hade han smakat friheten i högre grad, känt sig som medborgare och gjort några erfarenheter som påskyndade manbarhetens inträdande. På Karlberg frågades först: Vad heter han? och sedan: Vad är hans far? Svaren på dessa frågor voro nycklarne till livet.

Efter att vara väl inskriven, klipptes hans långa vackra hår, och han ifördes fångdräkten. Det smärtade honom djupt att lägga av studentmössan, vilken varit honom ett fribrev från skolfängelset och satt honom utom de omyndiges krets. Kränkt i sitt innersta av detta våld på sin person och skamsen över sitt snöpliga utseende inträdde han i klassen, ledsagad av en officer som släppte honom med ett grin vid dörren, oaktat Lundqvist bett honom presentera sig för kamraterna. En besynnerlig samling av pojkar, alla lika klädda, med glåmiga ögon och finniga hakor, mottogo honom här med fräcka ögonkast.

Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och frågade:

— Vad heter du?

— Jag heter Lundqvist.

— Fy fan! svarade den längste och svaret 49 hälsades med bifallsskratt. Uppmuntrad härav fortfor han:

— Vad är din far?

Lundqvist, som nu först erinrade sig det oförskämda i att en student kallades du, utom själva frågornas närgångenhet och frånvaron av presentation, flammade nu upp och svarade:

— Med vem har jag den äran att tala?

En örfil blev svaret och frågan upprepades:

— Vad är din far?

— Det rör dig inte, din lymmel, svarade Lundqvist och föll ur rollen.

Den långe spottade honom i ansiktet, vilket måtte ha varit någon militärisk signal till anfall, ty i ett var Lundqvist omringad.

— Vet ni inte att jag är student, man slår inte en fri student! Jag är akademisk medborgare! ropade han, men låg snart genompryglad på ett bord av femtio icke-studenter.

Han kände sig såsom tillbakavräkt från en höjd, som han med möda bestigit, och hans lidanden under den treåriga fängelsetiden har han aldrig haft mod att upprepa, knappast för sig själv.

Han kände sig som en opersonlig liten del i en maskin. Hans borgerliga namn upphävdes och han blev ett nummer i en samling. Allting var så omänskligt. Befallningar och meddelanden skedde mest med trumslag, ihåliga, döda, oartikulerade ljud. De evigt återkommande kommandoorden tycktes komma från en maskin och gjorde genom vanan hans hjärnverksamhet överflödig. Att äta, stiga upp, gå och lägga sig, exercera, göra bön, allt gjordes till 50 sist som av sig själv av hans muskler. Bland det värsta var för honom att stiga fram och läsa böner i gudars namn, vilka häri upphört att dyrka. Sina lediga stunder tillbragte han på Solna kyrkogård, där han studerade sina nya filosofer, vilka öppnade för honom förgårdar till ett nytt andligt liv i frihet.

Han avlade en vacker utgångsexamen. Då han skulle välja regemente uppstod, i anledning av svaren på de två livsfrågorna: Vad heter herrn? och: Vad är herrns far, nya svårigheter. Guvernören anbefallde Jämtlands fältjägare eller Västmanlands regemente såsom havande den bästa »turen» (det vill säga voro längst avlägsna från huvudstaden och från Karlberg), men Lundqvist hade underkastat sig de tre fängelseåren endast och allenast för att komma in på Svea artilleri, och han stod fast. Detta regementes officerskår tillfrågades, om den ville mottaga den nye officeren. Sedan de två livsfrågorna ånyo blivit framställda blev han med en rösts övervikt mottagen. Denna röst skall ha tillhört en regementsofficer, som känt gossen och hans far från barndomen och lärt värdera båda.

Faderns glädje var gränslös, när han kom in i vaktrummet om morgnarne och fick stanna vid dörren samt tilltala sin son med namnet löjtnanten, och sonen inför truppen ropade upp styckjunkar Lundqvist. Men sonens glädje var icke oblandad. Kamraterna måste upptaga honom ibland sig därför att regementsofficerarne mottagit honom, men de umgingos aldrig med honom, knappast de dagar då han fick skriva på borgen eller låna ut kontant, ty det fick han ordentligt. Att kunna förlåta honom en sådan taktlöshet, som att ha gått in på det 51 regemente, där fadern var underofficer, det kunde de aldrig.

Snart insåg han det falska i sin ställning till livet och sin person. Han ägnade sin verksamhet åt något som icke var en verksamhet. Han och hans trupp hade lärt sig på två dagar att stoppa in en patron, rikta och fyra av en kanon. Vad mer? Varför skulle de fortsätta att i åratal lära varandra vad de redan kunde? Det var ju ett gyckelspel; hans livsuppgift var ju bara att ladda, rikta och fyra av en kanon! Var det någon uppgift.

Men så kom ett nytt uppslag. För att kunna bli befordrad måste han i tre år på Marieberg lära att på ett vetenskapligt sätt ladda, rikta och fyra av en kanon, som han redan kunde på ett ovetenskapligt, det vill säga, mycket enklare sätt. Vad ville detta betyda? Han började till inträdesexamen att rita av en kanon med alla dess delar, framlänges och baklänges. Som en kanon består av ett rör, som är öppet i ena och slutet i andra ändan, så blevo ritningarne bra enformiga och detta sätt att göra vetenskap äcklade honom.

Emellertid dog fadern och uppmanade i sin dödsstund sonen att bliva regementsofficer, så skulle de med glädje mötas i himlen.

Men nu, när sonen fick hand om den lilla förmögenheten, och faderns dagliga närvaro icke lade de sonliga plikterna så öppet för honom, fattades han av starka tvivel om han verkligen uppfyllde sin bestämmelse att förädla rasen Lundqvist, och fullfölja en hämmad utveckling. Han kände ju själv att hans personlighet gick tillbaka, och det var bestämt icke någon utveckling att få flera stjärnor på kragen, 52 bli befordrad, få löneförhöjning och pension. Hans själ slets sönder under dessa tvivel och han sökte upp gamla kamrater, som icke voro militärer: unga litteratörer utan svarta hattar, unga artister, som icke åto middag, och unga ämbetsmän, som förädlade rasen; och han trivdes med dem och kände sig som människa. Men snart skulle han erfara att han icke var en enskild person, utan att han med liv och själ var såld till en korporation, en klubb, vars livré han bar och som han icke fick fläcka.

Resultatet blev en kallelse till majoren, där ett förberedande förhör anställdes.

— Löjtnanten umgås med sluskar?

— Nej!

— Man påstår så?

— Det ljuger man!

— Löjtnanten har två dygns arrest. Vad är det för folk han umgås med?

— Det är unga artister och litteratörer.

— Vad heta de? Känner jag deras namn?

— Nej, det tror jag inte!

— Nå, se där; en artist, som icke har något namn, är en slusk!

— Jag trodde jag fick välja mitt umgänge själv.

— Fem dygns arrest! Nej, det får inte löjtnanten! Man har skyldigheter mot den uniform man bär! Varför umgås icke löjtnanten med sina kamrater?

Det kunde han icke svara nu på och icke heller efter att ha hållit sig inne i fem dygn.

Han fortsatte det gamla umgänget; föraktade att avrita seldon och hästskor, förstörde sina pengar, sin mors pengar och sin systers pengar. Stämdes för 53 en borgen, blev uppmanad att söka avsked. Men då roade det honom att tredskas. Man vågade icke ge honom avsked, ty man ville icke skämma ut officerskåren.

När han ledsnat på detta upptåg reste han till Paris. Man skrev till honom och bönföll att han skulle vara så nådig och begära avsked; man kunde ställa honom för krigsrätt, emedan han övergivit sin fana, men man ville icke skämma ut officerskåren. Nej, detta var hans hämnd mot denna kår, som icke ville upptaga honom, oaktat han var den skickligaste och mest förtjänte.

Resande landsmän berätta att de på den avlägsna Rue Monceau i quartier Latin funnit ett levande skelett i en säng. Saknande gångkläder hade han tillbragt ett halvt år i denna säng, studerande Darwins lära om arternas härledning och utvecklingsteorien, och hade efter anställd jämförelse mellan sig och sin starka fader kommit till det resultat, att han hade urartat genom uppfostran, och genom densamma blivit urståndsatt att fortsätta kampen för tillvaron.

Landsmännens mera populära förklaring, att han var ett offer för högfärden, sin släkts och sina kamraters, vann mera anslutning.

54

Våra entreprenörer.

I små samhällen och hos utlevade nationer, vilka förlorat företagsamhetens gåva, uppstår lätt ett missförhållande, som är noga bekant under namnet entreprenadsystemet; det behöves blott att en herre med något litet relationer stiger fram, »viker av» en stol och säger: det är min, hans vänner instämma genast och säga: det är hans, och det är hans på livstid. Ve den som vågar titta åt den stolen.

I Sverige, som nu faktiskt är ett litet samhälle, har detta missförhållande varit beständigt, och just genom detsamma har den odygd, vilken eljest är gemensam för hela mänskligheten, avunden, råkat att synas mer hos svensken än hos andra (efter vad man påstått).

Emellertid!

Efter Argus-Johansson, vilken som bekant övertog Sverige strax efter 1809, hade riket legat för fäfot i några och tjugu år, då Gregorius Ballhorn hade hunnit födas och växa upp till yngling.

Äldre stockholmare minnas nog en besynnerlig tingest, som tecknade sig över Skinnarviksbergens bryn och som var synlig från alla Norrmalms gränder som öppna en utsikt åt Mälaren; det var en kvarn med sex vingar, vilken bar namnet av gagnet 55 och kallades benmjölskvarn. Vid foten av denna tingest, på höjden av Södermalm föddes Gregorius Ballhorn. Detta kunde nu vara ganska likgiltigt, då det rör en sådan utmärkt person som Ballhorn, men vi veta av den nyare filosofien, huru stort inflytande barndomens intryck kunna utöva på en blivande stor man. I det lilla samhället på Skinnarviksbergen bestämdes Gregorius tidigt att av fem bröder läggas på till familjeärans uppehållande och rasens förädling. De fem bröderna blevo mjölnardrängar, men Gregorius fick gå i skola. Tre omständigheter, till utseendet obetydliga, gåvo nu sin riktning åt det unga sinnet. Genom att umgås med mjölnardrängar, som icke visste att mensa betyder bord, lärde sig Gregorius snart att behandla alla människor som mjölnardrängar, helst dessa hans anförvanter med aldrig svikande vördnad och beundran sågo upp till honom, som skulle förbättra deras stackars ras.

Genom att dagligen hava för ögonen skådespelet av huru sådana bortkastade ting som gamla urkokta ben kunde leda till nytta och föda en familj med sex pojkar, fördes den unges tankar tidigt in på en stråt, som genom sin ensidighet skulle bringa mannen in i stupiditetens avgrunder. Han fann nämligen snart att allt som var bortkastat ägde värde och därifrån var han snart inne på att det bortkastade var det bästa. Man borde således samla allt bortkastat och därmed var samlaren född. Gregorius travade omkring i alla tobaksland i Mariatrakten och samlade porslinsbitar; som de mest voro olika varandra, uppstod verkligen snart en samling. Hade en skärva legat över två år i jorden så att glasyren angripits, då var det ett mycket gammalt porslin. 56 Varför skulle det vara mycket gammalt? Jo, för att få större värde för ägaren. Härmed var han inne på antikvitetsvurmeriet. Bröderna, som icke ville anse dessa porslinsbitar med vederbörlig aktning, blevo behandlade med vanvördnad. En yngre bror, vars samlingslusta härav väcktes, tog sig för att samla sardinlådor, vilka som bekant förekomma i alla tobaksland, men denna samling vann icke broderns bifall, lika litet som då han senare samlade ostronskal och tyglappar.

En tredje biomständighet, som skulle bli olycksbringande för Gregorius, var den höga synpunkt varifrån han vandes att se ner på samhället; när han nämligen stod på kvarnbacken såg han alltid Stockholm under sina fötter och Stockholm det var naturligtvis hela Sverige för honom. Det var under sådana höga vyers inflytande den tanken föddes hos honom att han skulle bli Argus-Johanssons efterträdare och överta gamla Sverige. Han såg det ju dagligen ligga vid sina fötter och liksom blicka bedjande upp till honom: tag upp mig.

Vi göra nu ett språng över utvecklingens mindre betydelsefulla skeden och kasta oss genast in i Uppsala. Med Gregorius’ invanda höga vyer från kvarnbacken, måste han genast betrakta Uppsala som en småstadshåla och studenterna som mjölnardrängar. Därigenom vann han snart en aktad ställning i studentkåren och erhöll i Estetiska föreningen uppmaning att hålla föredrag. Gregorius är idealist, behöva vi anmärka det, och som sådan är han naturligtvis beundrare av alla Sveriges idealistiska kungar, och således mest Carl XII. Han beslutar sålunda att hålla ett föredrag om Carl XII, men för att 57 avvinna honom ett nytt intresse och erinrande sig benmjölskvarnen, tar han ett sådant ben som icke förr varit malt på. Carl XII som filosof, matematiker, nationalekonom, artilleriofficer, det var gammalt, nej, Carl XII som estetiker, det var nytt. Saken var den, att Carl en gång under vistelsen i Lund blev angripen av en magåkomma och av misstag råkade springa in på en föreläsningssal. Olyckan ville att professorn läste estetik. Carl, som icke ville somna offentligt, tog upp sin kniv och karvade i bordet precis som andra akademiska medborgare. Föreläsningen rörde borghesiska fäktarn. Carl som icke kände borghesiska fäktarn, hörde icke på, utan skar ut ett par ridstövlar i bordet. Efter föreläsningens slut kom professorn fram till kungen och ville tala estetik, men denne sparkade honom i ändan på sitt vanliga rättframma sätt, vilket tillvann honom alla studenternas hjärtan. Kungen blev också genast vald till hedersledamot av Estetiska föreningen och bordet införlivades med konstmuseum i Lund.

Nu gällde det att få något ut av allt detta, och det fick Ballhorn genom att göra utdrag ur Estetiska föreningens matrikel där kungens namn stod, och med det namnet kunde man köra långt. Sedan fanns ett brev ibland Carl XII:s utgivna brev, där Carl anhåller att ögonblickligen få ritningar till en kasern. Aha! Han förstod arkitektur! Avhandlingen, som beledsagades av ett faksimile av stövlarne, ådagalade fullständigt att Carl XII icke, »såsom man hittills inbillat sig», var uteslutande officer, utan att han var en mycket framstående estetiker, och särskilt intresserade sig för arkitekturen, brukade (!) bevista föreläsningarne i Lund och var en tecknare 58 av första rangen som med något mera utbildning kunnat få en hög plats i vår »tyvärr oskrivna» konsthistoria. Efter denna framgång var det som Ballhorn utvecklade sin benmjölnarverksamhet i stor skala. Han släpade fram ur klädstånd och vindar gamla papperslappar, som det var skrivet på. Här kommo nu intrycken från tobakslanden fram och skapade en sats som icke kunde utsägas utan att röja sin dumhet, men väl tillämpas. Allt som var skrivet på vers i förra århundradet var poesi; icke medelmåttig poesi, utan den allra härligaste poesi och just därför var glömd, men som nu skulle ges ut och de glömdes namn inskrivas i litteraturhistorien. Ballhorn fick statsanslag att utgiva Sveriges klassiska författare.

De eländigaste rimmare, som aldrig drömt om äran att bli tryckta, grävdes nu upp och i den nya upplagan av skolornas litteraturhistoria infördes en hop glada eller melankoliska bruksbokhållare och prästgårdsmamseller som haft den lyckan att skriva vers för hundra år sen och — glömmen icke det — haft den äran att upptäckas av Gregorius Ballhorn. Denna senare omständighet synes hava varit den viktigaste, ty i litteraturhistorien stod nu »utgiven av Gregorius Ballhorn» på varenda sida. Men att denna sista omständighet, nämligen att Ballhorn upptäckt dem, var av den största vikt för de »fossila» författarne, framgick alldeles tydligt, då en hel kista med vers från förra århundradet hittats på en herrgårdsvind och underställdes Ballhorns granskning, varvid denne fann dem allesammans värdelösa. (Nu måste vi för de mindre bokkunnige upplysa om meningen med de två stora orden. Upptäcka är lika med: låna ur ett bibliotek, och utgiva lika med: läsa korrektur på.)

59

Ballhorn hade övertagit svenska litteraturen på entreprenad. Hädanefter voro alla upptäckter som för all framtid kommo att göras av andra än Ballhorn förklarade värdelösa!

När nu dessa oskyldiga poeter gått till odödligheten genom Gregorius Ballhorn, och inga fler fingo upptäckas, tyckte Gregorius att litteraturen var en honom tillerkänd och numera omistlig erövring. Nya oupptäckta länder vinkade i fjärran och benmjölsintrycken verkade mäktigt. Ballhorn hade snart gjort en ny upptäckt som genom sin skenbara orimlighet skulle slå världen med häpnad: »Det var icke i böckerna vi skulle läsa människans historia, ty språket var som bekant tillkommet för att dölja människans tankar, nej, det var utanpå dessa böcker, där den på naturens omedvetna ståndpunkt sig befinnande konstarbetaren oreflekterat tryckt tidevarvets stämpel i för den andligt skumögde, visserligen oläsliga, men för den seende, så vältaliga hieroglyfer. Bokbinderiets historia är mänsklighetens — in nuce (i en nöt)». Denna djärva hypotes som skulle hava behandlats med löje om den kommit från någon annan än Ballhorn, mottogs med jubel, och snart lästes inga häftade böcker i den lärda världen; man bara samlade bundna och dem läste man icke längre, utan man betraktade deras pärmar genom loupe. Man såg i pergamentbanden (icke det skinntorra, utan) det högre djurlivets varmblodiga omhölje, på vilket människohanden (mässingsstämpeln) tryckt sina fotspår (!) under vandringen genom odlingens nio världar, under det pappbanden med det lägre växtlivets vävnader icke kunde giva samma levande uttryck.

Man förvånades över sådana härliga upptäckter 60 såsom att band från renässansens tidevarv voro prydda med renässansornament och band från rokokon i rokokoornament. Nu behövde man icke längre råka i tvivel om en boks ålder, ty nu hade den nya vetenskapen skingrat allt mörker. Förut hade man nämligen måst slå upp boken och läsa på tryckåret, nu behövde man bara se på pärmarna. Gregorius Ballhorn hade nu faktiskt övertagit Svenska Bokbinderiets historia — på entreprenad, och han fann snart formeln för denna sin verksamhet: »Svenska Folkets historia är dess bokbindares».

Men från ljusare rymder kom snart på susande vingar en och annan liten fågel och viskade i Ballhorns öra om andra jaktmarker, dem ingen svensk ännu vågat avdriva. Att Ballhorn var idealist hava vi ovan förklarat onödigt att anmärka; med sin idealistiska riktning förenade han en stor kärlek för det liderliga, ty sådana motsägelser kunna vi råka på i det outrannsakliga människohjärtat. Men han hade en viss urskillning härvidlag. Allt som rörde könsförhållanden och var skrivet före år 1850, det var humor; men med smuts (som idealist älskade han ordet smuts) menade han alla angrepp (efter 1850) på konungar, drottningar, serafimerriddare, generaldirektörer, kommendörer, litteraturhistorici och samlare. Nu beslöt Ballhorn att visa svenskarne vilka dolda skatter av humor de ägde, och han anställde en djupgrävning i gamla visor tryckta i år, hämtade ur minnet alla oanständiga historier han hört på krogar och i idealistkotteriet, plockade ut otryckta bitar ur klassiska författare, utgav dessa under den humoristiska titeln: »Geranier plockade vid Parnassens fot». Som det mesta var vers, mottogs det av idealisterna 61 med uppräckta händer, men justitiekansleren som var en arg realist, det vill säga lät saken gälla för vad den var, konfiskerade upplagan, som sedan blev en stående raritet på de bättre bokauktionerna. Som justitiekanslern var kommendör, vågade icke idealisterna göra larm, utan saken nedtystades genom några andra kommendörers bemedling. Ballhorn hade emellertid övertagit Sveriges humoristiska litteratur, och senare försök, ehuru i en bättre riktning, hava av honom blivit hänsynslöst förföljda.

Nu hade tjugufem år förflutit. Hela nationen hade väntat på Ballhorns Svenska konsthistoria, som »ännu tyvärr var oskriven». Ingen hade vågat offentliggöra sina anteckningar eller samlingar; professorerna i konsthistorien hade icke vågat tänka på något sådant så länge Ballhorns Svenska konsthistoria bebådades en gång om året. En gång anmäldes till och med och recenserades den outgivna konsthistorien i ett litterärt Påskblad, där Ballhorn var avritad under rubriken »Det unga Sverige», vilket av många togs som ett grovt skämt, fastän det var det oskyldigaste allvar. Emellertid skulle berget till att föda; det födde en liten bok om hundra sidor, vilken oläst anmäldes dagen före utkomsten i alla idealisttidningar; en lucka i svenska litteraturen var fylld, Ballhorns konsthistoria var utkommen. Man köpte och skar upp. Läste titeln: »Allmän konsthistoria, utgiven av Gregorius Ballhorn». Allmän, det vill säga hela världens alla konster! Och detta på hundra sidor! Kolossalt! Men så stod ett tillägg, »bearbetad efter professor Schinderhannes tyska Kunstgeschichte»! Då hördes ett och annat »ä»! Men de som läste förordet, i vilket tillkännagavs att 62 Ballhorns bearbetning var en bearbetning av en mamsell Piffendorfs bearbetning av Schinderhannes Kunstgeschichte, de kunde icke återhålla ett utrop, som skulle artikulerat kunna återgivas så här: humbug! Men saken tystades ner, ty idealisterna hava en oerhörd förmåga i att tysta ner — somliga saker. — Svenska konsthistoriens skrivande hade blivit uppskjutet i tjugufem år! Se där verkningarne av entreprenadsystemet! Och följden! Jo, två månader därefter utkom första häftet av en annan författares sedan många år hoparbetade Svenska konsthistoria. Ballhorn slog ner som en blixt, skrev »varningar» (ny form av anmälning) i alla idealisttidningar, hans vänner tjöto över att arbetet, på vilket man väntat så länge, råkat i sådana orena händer, då »mannen» var given; några kallade det inbrottsstöld, förräderi o. s. v.; arbetet avstannade med första häftet, förläggaren förlorade 20,000 kronor och författarens framtid var förstörd.

Nu vågar icke någon svensk konsthistoria växa upp förrän mullen grönskar på Ballhorns grav.

Frid över ditt stoft, gamle benmjölare!

Nära besläktade med renhållningsentreprenörerna äro de som tagit den svenska osedligheten på entreprenad. De hava ett ganska lärorikt men obehagligt göra. De skola läsa alla osedliga böcker som utkomma och, vad värre är, recensera (eller varna) för desamma, de skola besöka alla oanständiga varietéföreställningar, varigenom de aldrig få tid att se en god pjäs på nationalteatern; de skola se på alla 63 oanständiga fotografier, som säljas på gator och i bodar; när det icke spelas på varietéteatern skola de tillbringa aftonen på krogen, för att höra på ungkarlshistorier och se efter huru mycket punsch ungdomen dricker; vilja de sedan vara nitiska, måste de gå ut på illa kända gator och antasta prostituerade kvinnor, för att få reda på detaljerna i deras hemliga yrke.

Ödet, som har sina grymma nycker ibland, hade till översteentreprenör för detta välgörande sällskap utsett en person som aldrig drömt om en sådan ära. Han hade efter en vild ungdom under årens lopp och genom släktförbindelser tillskansat sig en lärareplats vid en anstalt, där unga damer åtnjöto undervisning och vilka måste betala hans ynnest med sin ynnest. Då och då hördes ett hotande mummel, men vår entreprenör var frimurare och saken tystades alltid ner. När nu en tidig, kanske alltför tidig ålderdom inträdde, och den gamle mannen, den vördade läraren, var trött och mätt och längtade till ro, stego några dunkla aningar om en viss ostraffad brottslighet fram, och den annalkande döden ledde hans tankar in på allvarliga ämnen. Han tog avsked från sin lärarebefattning, vilken givit honom så många ljuva, dock nu så bittra minnen; vid avskedet, som åtföljdes av en middag med vers och ordensutnämning, hade mången som kände den allbekante kurtisörens framfarna dagar svårt att hålla sig allvarsam, då tidningarne påbördade honom dygder, dem han själv aldrig drömt sig äga. Efter avskedet kastade han sig in på religion och välgörenhet och greps ögonblickligen av de välgörande fruarne, vilka just nyss avslutat leveranskontrakt med 64 osedlighetsentreprenörerna. Vilka helvetiskt uttänkta belägenheter den arme syndaren nu råkade i, vilka kval för den arme, då han en dag befinner sig som överste för osedlighetsentreprenörerna. Hans sista år voro ett helvete sådant endast en Dante kunnat uttänka det åt sin värsta ovän.

Han vaknar om morgonen efter en orolig natt, ty han har måst läsa Zolas sista roman i svensk översättning.

Det väntar någon i mottagningsrummet.

Det är en välgörande fru, som är mycket rik, men icke skäms att tigga offentligt i tidningarne. (Sedan polisen förbjudit fattigt folk att tigga, hava de rika i stället ostraffat slagit sig på den näringen.)

— Har ni sett uselheten? utropar hon och tager upp en packe fotografier och andliga skrifter.

Direktören har icke sett; men nu måste han se. O, vad hans gamla syndiga nerver skaka; han vänder bort sitt ansikte!

— Men det är förfärligt, utbrister han och hans askgråa ansikte rycker av sinnesrörelse.

— Man skulle kunna rodna, säger frun, om man icke hade det etiska momentet i sitt självmedvetande.

— Dem renom är allting rent, säger direktören och sorterar korten på ett sätt, som antyder en stor färdighet att handskas med kort.

— Var ni på varietéteatern i går?

— Nej, jag läste Zola. Vilken bottenlös dy, vilka skändligheter han pådiktar den välgörande kejsaren och den dygdiga kejsarinnan.

(Här måste anmärkas att osedlighetsentreprenörerna såsom sannskyldiga entreprenörer icke tillåta 65 någon annan att röra i dynghögarne; det vilja de göra själva! Därför lida de icke Zola.)

Det ringer igen hos vår direktör. En ung flicka, som skulle kunna vara en Perowska vad entusiasmen och hänsynslösheten beträffar, erhåller företräde:

— Har direktören läst sista avhandlingen om ärftlig syfilis i The Lancet?

— Nej, jag har hållit på med en uppsats om Zola.

— Nå, då måste ni läsa den, ty styrelsen har genom mig uppdragit åt direktören att skriva om ärftlig syfilis.

Direktören, den gamle grånade skörlevnadsmannen, rodnar svagt på de delar av kinden där han företrädesvis brukar lägga sminket, men han bleknar genast och blir likvit.

Varför bleknade han? Låg det något lik i skåpet, som den unga Perowska känt lukten av? Hans blickar söka ett hål på golvet, en lönndörr på väggen, en hiss genom taket, för att släppa honom ut ur detta rum där han icke kan fortsätta sin tillvaro utan att brinna ner inför dessa blickar, som betrakta honom.

— Ni lovar att skriva, herr direktör?

— Jag lovar! Och han räcker handen till avsked.

Han blir ensam. Några minuter står han försjunken i sina tankar, därpå tar han sin nyckelknippa, öppnar chiffonjéklaffen, drar ut en av smålådorna. Hans öga dröjer ofrivilligt på de granna banden och de lysande stjärnorna. Där ligger Nordstjärnans svarta band, svart som ämbetsmannens allvar, svart som sorgen över utebliven befordran till det blåa bandet; och stjärnan strålar så vänligt nescit occasum, »han 66 kan icke avsättas», en erinran om att ägaren lyckats hålla sig vid sin syssla oaktat det smygande missnöjet; där ligger franska Hederslegionen; rött som en blodfläck lyser bandet påminnande om de blodiga bragder som gav den sitt upphov och om den fredliga (den att tillägna sin doktorsavhandling till kejsar Napoleon), som förskaffade ägaren densamma; turkiska Medjidieorden, som han fick för att han hjälpte Portens sändebud att äta upp en middag på Hasselbacken, italienska Kronorden, som han mottog i Civita Vecchia, därför att han lyckats vara uppbördsläkare på ett svenskt örlogsfartyg som gick i Medelhavet, ryska Stanislaiorden, som han fick i utbyte mot den Vasaorden hans hustru kunde skaffa den ryske brännvinsbrännaren och verklige statsrådet under dess vistelse i Stockholm.

Han beskådade härligheten med dystra blickar. Hur litet den betyder för ägaren och hur mycket för den som icke äger den! Han drar ut lådan och ställer den på klaffen. Därpå träder han in handen och får ut en lönnlåda. Här har han trott sig begrava några minnen av ungdomens förvillelser, men de hava dykt upp igen och gått igen; han tömmer lådan på dess innehåll, en samling fransyska fotografier, och han kastar dem i kakelugnen där en brinnande eld förvandlar dem till aska. De rulla sig som ormar under den förtärande branden, alla dessa fresterskor med svällande former, och han tycker sig i kakelugnsöppningen skåda uppträden ur Dantes helvete och Ehrenstrahls yttersta dom.

Äntligen äro de försvunna, de vällustiga och uppskakande bilderna. Han andas lättare och går till fönstret för att vila sitt öga vid dagsljuset. Vad 67 var det? De döda hava stått upp! Ligga icke en hel här av dessa synderskor på hans skrivbord? Jo! — Den välgörande frun hade glömt dem! Nå, det betyder ju ingenting, ty hon kände icke vad som låg i chiffonjén bakom ordnarne. Han samlar ihop korten och lägger dem i sin skrivbordslåda; de såldes i går utanför teatern av en fattig gosse, vars mor ligger på lasarettet, och i övermorgon skall gossen i polisen och då skola fotografierna vittna.

Därpå sätter han sig vid sin toalett. Han känner sig orakad. Hm! Det är en underlig känsla den där att känna sig orakad. Ansiktet är otrevligt, man erfar intryck av att man icke är snygg, de finare linjerna i huden äro igengrodda, små skuggor gå fram här och där och göra att man ser förstörd ut. Rakborsten far över hakan och kinderna, den mjuka tvållöddern värmer och smeker som en fin liten hand, en svag mandeldoft väcker minnen som av sammet, grävsvinshåren stryka ut som hartassen på griffeltavlan, och när man ser sig i spegeln, kan man icke se hur gammal man är; det är som snön då han faller på höstsmutsen. Och så kommer kniven som raderar ut allt och lämnar huden så frisk och ny som på en yngling! Hans panna ljusnar när han betraktar sitt nyförvärvade ansikte i spegeln, och då han stiger upp och knyter sin halsduk, har han återvunnit sig själv. Han är åter inne i sin roll, hedersmannens, den vördade lärarens, riddarens av alla de ordnarne som ligga i lådan framför fotografierna ... nej, de äro uppbrända nu!

Han tar det omnämnda häftet av The Lancet, betraktar det med likgiltiga blickar som man betraktar varje annan tidskrift av vilken man just icke 68 väntar sig varken nöje eller lärdom. Han läser om ärftlig syfilis som om han läste om gödselvattning i lantbruksakademiens tidskrift — det rörde honom inte. Och när han slutat läsa, tar han en penna och börjar skriva. Och han börjar så här: