SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG

FYRTIONDE DELEN

GÖTISKA RUMMEN

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

GÖTISKA RUMMEN

SLÄKTÖDEN FRÅN SEKELSLUTET

AV
AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1916.

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916

INNEHÅLL.

FÖRSTA KAPITLET.
Götiska rummen.

Elektriska ljuset tändes i Götiska rummen, och vaktmästare ordnade med ett bord.

Två herrar i frackar inträdde i detsamma och granskade med en blick anordningarne, som de tycktes ha under sin uppsikt.

— Det var inte i går du var här! sade den ena av arrangörerna, som var arkitekten Kurt Borg, brorson till doktor Borg, kallad Den Förfärlige.

— Nej, svarade målaren Sellén, jag har icke varit här på 15 år, då jag satt i Röda Rummet och filosoferade med Arvid Falk, Olle Montanus och de andra. Kan du, som arkitekt tomta ut vårt gamla rum?

Arkitekten, som varit här förr, stegade upp en trapez på flossamattan, och beskrev det gamla sceneriet.

— Ja, jag säger det, mente Sellén; tiderna förändras, men vi äro oss lika.

Han gjorde en gest åt de grånande tinningarne och fortsatte.

— Arvid Falk, ja; han kollaberade, som han skulle; lever han än?

— Ja, lever mördad, som de nyss mördat vår Syrach, Rembrandtsonen, vår bäste man, antesignanen, som föll framför linjen.

— Och dessa mördare ska vi vara tillsammans med i kväll?

— Ja, ser du, festens föremål är ju norrman, och man kan inte utesluta hans gamla vänner från Paris och Rom.

— Nej, det förstås; men kommer farbror Borg hit, så blir det kanske kalabalik.

— Det värsta är att Lage Lang, vår norrman, tror att det här skall bli en försoningsfest. Tror du på en försoning?

— Nej, svarade Sellén bestämt. Vi ha försökt, men det går inte. Lundell till exempel, han mottog kallelsen till akademien, för att inifrån öppna fästningens portar, för att reformera och stifta fred; men så blev han instängd, och nu målar han som professorerna. Nej, tro dem inte! Så här säger de: Kom till oss, bliv som vi; kom, ska du få Vasaorden, när vi äro kommendörer; kom och bliv under oss, så äro vi över dig! — Nej, tack! Hällre utanför, hällre nere på gatan och vara buse! Minns du Lasses visa på Hörnan i Paris?

— Ja, Paris! Och nu är vi hemma igen! Vad synes dig?

— Jolmigt! Alldeles rysligt! Det står still i luften, och sekelslutet går in; man väntar nytt! Men vad?

— Få väl se!

En rörelse vid dörren antydde att gästerna började infinna sig.

In trädde nu, fet, nyrakad, behandskad, professorn målaren Lundell. Han bar vasaorden på fracken.

— Tag bort den där s—n, sade Kurt Borg, och krokade ur stjärnan.

— Nej, låt vara! protesterade Lundell godmodigt, van vid att man skojade med honom.

— Ja, men det är en skymf mot Lang, vår hedersgäst, som, mera förtjänt än du, inte har någon stjärna. Vaktmästarne kan ta honom och oss andra för straffade personer, förstår du!

— Inte!

Ny rörelse vid dörren; konsul Isak Levi, fordom ledamot av Röda Rummet, inträdde och skakade hand med Sellén, Lundell och Borg.

Därpå kommo gästerna gruppvis. En grupp akademister inträdde, som ett moln kastar sin skugga över en äng.

Med dunder och gny rakade Den Förfärlige doktor Borg in, arkitektens ungdomlige farbror. Kastande stridslystna blickar omkring sig, hälsade han till höger och vänster med ett glåpord.

Där kom damer och herrar, men man märkte en bestämd skillnad, i det akademisterna icke hade sina fruar med sig. Sällskapet var icke comme il faut för dem, och man visste att det taltes ett språk här, som påminde om ren svenska. Därtill kom, att societeten icke fick fira en norrman efter riksrätten, och att artistdamerna hade fasoner, som icke voro salongsmässiga. Det taltes till och med om att artisterna hade sina »väninnor» med sig, och som man icke kunde skilja på dem från de andra, voro misstag lätta att begå.

Slutligen inträdde en frejdig man, huvudet högre än de andra. Det var Lage Lang, nytidsmålaren med det stora namnet. Vänsäll, rik, gästfri, var han utanför de svenska söndringarne, och han gick därför oskadd mellan eldarne, som han icke kände. Det var vännen och artisten man firade, men man ville även ha en liten demonstration för norrmannen; man ville visa att nationen icke delade regeringens mening, då den behandlade Norge som en ockuperad provins, och man ville i sin mån bilägga det uppifrån påblåsta hatet mot brödrafolket, vars väl icke tillgodosågs, när landet styrdes per telefon från Stockholm, så som en utgård kan skötas av en bekväm förvaltare.

Därför leddes hedersgästen straxt ut på balkongen, som öppnade sig över den stora folkfyllda musiksalen. När han trädde ut, knackades pågående nummer av; och upp spelades: »Ja, vi elsker.»

Professorerna gjorde en sluten grupp, som höll sig inne, ty de hade på känsel att det skedde något olovligt, som de inte borde vara med om.

Därpå fördes gästen till bords! — Det var en fransk cabaret-supé. Framför varje gäst stodo sex ostron och en öppen butelj vitt vin utan namn, alldeles som hos Laurent i Grez, och därmed var tonen given, minnena väckta, och stämningen 80-talets, fastän man nu var inne på det betänksamma 90.

Det behövdes bara ett nomen proprium för att få eld i minnena.

— Barbison! Marlotte, Montigny, Nemours! — Hå! Eller: Manet, Monnet, Lepage! — Hå!

Inga tal höllos ännu, men alla talade på en gång; frid och fröjd, endräkt och glädje rådde.

Vid desserten steg stämningen till extas. Man kastade apelsiner över bordet, servetter flögo i luften, tobaksröken virvlade och tändstickor släpptes upp som raketer; en guitarr trollades fram; Spadas visor sjöngos med kör. Det var signalen till konvenansens upplösning; professorerna röckos med och blevo unga; de häktade av sina ordensstjärnor och utdelade dem med öppna händer; på Selléns rygg hängde vasaorden och en vaktmästare hade fått hederslegionen på axelklaffen.

Slutligen knackades i bordet. Doktor Borg talade:

— Vi ha druckit välgång åt vännen Lage Lang, och åt artisten, nu vill jag dricka för norrmannen: Ni ska inte tro, att jag älskar norrmännen med deras bondskryt och stora åthävor; jag är själv gift med en norska, som ni vet, och det är ett djävla folkefärd; men jag älskar rättvisa; jag vill icke se en stursk nation förödmjukad av att låna vår kung sex veckor om året, och jag vill icke ha någon intimitet med ett främmande folkslag, som har en annan utveckling än vi; jag vill icke se norrmän i svenska riksdagen röra i våra angelägenheter och säga nej till allt, liksom polacker och elsassare i tyska riksdagen; jag vill ha fred med grannarne, och den freden kan endast vinnas genom skilsmässa, som i ett olyckligt äktenskap. Ni skrämmer inte mig med ryssen, ty fria norrmän och fria svenskar äro starka genom en frivillig allians, men svaga genom en dynastisk union, som icke är någon union; Norge är nämligen de facto ett kronland som Böhmen är till Österrike, och är farligare som sådant än som allierat; svenska regeringens politik är en svekets, och daterar sig från heliga alliansens tider, då folkrätt och billighet lades undan; man har sökt väcka hat mellan brödrafolken, men ve dem som sådan söndring sökt för att få härska! Ve dem! — Oss, som arbetat på samling och försoning, kallar man fosterlandsförrädare. Dem som så kallat oss, kallar jag fähundar! Där han I ordet! — — — Lage Lang, tag min välgångsskål för ett fritt Norge, utan vilket icke ett fritt Sverige kan finnas, och ett försonat!

— Ett fritt Norge! Lage Lang!

Professor Lundell begärde ordet, men när han började med ryssen, Kiel-freden, och förhandlingarne, tilltog pratet så att han dränktes, tills slutligen sällskapet avbröt honom med »Norges bæste».

När Lage hade svarat, reste man sig från bordet, och en karneval vidtog av sig själv.

Smågrupper avsöndrade sig dock för samspråk, och ute på balkongen hade konsul Levi, Sellén och Kurt Borg slagit sig ner.

— Nåå, det drar ju jämnt i kväll? sade Levi, tror ni det räcker?

— Nej, svarade Sellén; det är bara vapenvila.

— Nå, vad gör de er för ont då, professorerna?

— Det kan ni inte döma om, ni utanförstående. De hindra, de bilda allmänna meningen, de kväva; för övrigt äro vi som två fientliga stammar, och jag tror att det skall vara strid, annars skulle alla måla lika, och då blev det kinesisk konst, som står stilla och görs med en borste över ett uthugget mönster. För övrigt: strid utvecklar krafter och håller andarne vakna.

— Javäl, invände Isak Levi, men efter utkämpad strid sluter man fred.

— Om villkoren äro antagliga, ja! genmälte Kurt Borg; men de äro icke. De begära underkastelse, och det kan icke beviljas; de begära bara ens själ och ande … och allt! Vi som sträva tillsammans äro intet parti, men vi känna samhörighet, äro som släkt, av samma års gröda, och de andra äro … jag vet inte vad det är för folk; på mig verka de som dämoner, dem jag hatar som ett positivt ont; när gudar bli för gamla bli de till dämoner, och de här anse sig nog vara gudars avkomlingar, ty de äro till med Guds nåde, tänka och tala med Guds nåde, och när de handla orätt åberopa de sig på Guds nåde. Jag förstår dem icke och de förstå icke oss.

— De äro bromsar, som ska reglera farten, ser du, invände Levi.

— Ja, tack, men då är jag hällre lokomotiv, med större gagn och större ära.

Nu inträdde Lundell på balkongen förande en akademisk artistfru, som förirrat sig till det rysliga sällskapet.

På musikestraden därnere sjöng just nu en italiensk sångare ett glansnummer som elektriserade; och under festruset föll det frun in att kasta en ros åt sångaren. Men avståndet var för stort; blomman sänkte sig som en meteor och stannade i västen på en herre vid ett marmorbord.

Den ensamme gästen rullade just en cigarrett då rosen föll i hans famn; han stannade i gesten, tog rosen och tittade upp åt läktaren.

— Det är Syrach! utropade Sellén, och alla på balkongen nickade åt enslingen, som bar en röd fez på huvudet och var något bizarr i sin klädsel.

Men Syrach syntes icke känna igen någon enda av sina gamla vänner, utan satte rosen i knapphålet, fortsättande med cigarrettrullningen.

— Han känner icke igen oss! utbrast Sellén. Ska jag gå ner och hämta honom?

— Då går jag min väg, sade frun kort, och jag beklagar min ros, som kom på en så smutsig rock.

— Ja, gå du Augusta, avbröt doktor Borg, som kommit tillstädes; det är ingen som har bjudit dig hit, för resten.

— Hör nu Borg, inföll Lundell …

— Håll du mun, avklippte doktorn, den som sitter där nere utslocknad, skulle varit förste man häroppe i kväll om inte du och vederlikar blandat giftbägaren åt honom; och du är inte värd att bli spottad i synen av honom en gång; nej, för ni tog äran, brödet och självkänslan av honom, den gången du vet!

Därpå vänd till Sellén:

— Låt Syrach sitta i sin drömda värld; där har han det bättre än vi anar, och han känner för övrigt icke igen oss!

Lage Lang kom till; när han fick se sin gamle vän, blev han ursinnig och ville utbringa ett leve och ett hurra för vår störste målare, men detta avstyrdes lyckligtvis, ty dels skulle polisen ha tillkallats, dels fanns ingen i salongen som kände målaren, om icke möjligen såsom en fjoskig och förfallen människa, vilken gjort sig bemärkt på gatorna med sin röda fez och sina besynnerliga åtbörder.

Syrach fick sitta; han satt nu med blickarne lyftade över folksamlingen, liksom han icke såg dem, utan skådande fjärran uppåt umgicks med sina drömbilder dem han icke kunde visa andra.

Det blev förstämning i Götiska rummen, och det drog ihop till åskväder. Men innan det bröt ut, hade professorerna avlägsnat sig.

Molnet låg kvar; glädjen att kunna blåsa viktoria grumlades vid räknandet av döde och sårade; och Syrach var icke ensam bland fallne.

Slutligen tystnade musiken ute i salongen; det blev midnatt, och den stora salen låg öde insvept i en blå sky av tobaksrök. På det lilla marmorbordet, där Syrach sutit, syntes en blodröd fläck. Det var rosen, i vilken den överkänslige mannen slutligen vädrat fienden, och som han låtit ligga.

Uppbrottet skedde, och hedersgästen följdes ner. På gatan stod ett lysande ekipage med en jägare bredvid kusken. Jägaren hade plymer i hatten och hirschfängare vid sidan.

— Vem är så fin, så han ska åka i sjuglasvagn? frågade Sellén.

Jägaren stod vid den öppna vagnsdörren och släppte in den store Lang.

— Jo, det är jag! sade Lage; jag bor hos min kusin i norska ministerhotellet, där ni äro bjudna på middag i övermorgon, hela rasket.

Den gamla bohêmen hurrade; och på en vink av norrmannen överfylldes vagnen, som satte i väg till Blasieholmen. Doktor Borg hade tagit jägarens trekantiga hatt och hirschfängare samt ville ovillkorligen »kommendera manövern» som han sade, det vill säga få tömmarne i hand och köra till Stallmästargården.

— Akta dig! skrek Isak Levi.

— Jag ska inte bli medicinalråd! svarade Borg. — Och troende sig vara på sin kutter, ropade han:

— Skota! — Klart att vända! Fullt!

Men i det samma körde kupén in på gården till ministerhotellet.

Borg ville ha ner varor på gården, men fastän norrmannen tyckte det vara reson, avstyrdes dock upptåget av de andra; och det blev då farväl slutligen.

Därpå började nattvandringen, den sedvanliga efter en fest, då man vill säga allt som blev osagt därinne.

Alltså stamtruppen: doktor Borg, Kurt Borg, Isak Levi och Sellén, togo först käerna och tittade på slottet, som man brukar.

— Ja, där är slottet! sade Kurt, arkitekten; det står sig, det.

— Än så länge, ja, invände doktorn; men när riksdagshuset kommer i granit på Helgeandsholmen, så krossas teglet däroppe.

— Varför inte; det är ju tidsandan, inföll Levi. Regeringen sitter ju i riksdan numera, men varför, vet ingen; grundlagen säger att konungen äger välja sina rådgivare, men nu är det Karl Ivarsson som väljer dem.

— Du är galen!

— Nej; Karl Ivarsson bestämmer utskottsvalen och besluter således när ministrarne ska avgå. Då är det väl han som är regenten.

— Hör nu, här ska nya operan stå, avbröt Sellén, som inte tålde politik.

— Ja, det skall bli opera; vad säger riksdagen om det?

— De vill inte ha någon majoritetsopera, utan den får bli en kommunalopera baserad på Lagerlunden och bottenvåningen.

Därefter tågade de; över Norrbro, Myntgatan till torget.

— Där står Riddarhuset kvar! sade Sellén.

— Ja, och jag var med när det stängdes, inföll doktor Borg. Tänk våra store män från sista plenum! Den störste av de store; sådant slut! Falk fick han, för han vädrade opp honom!

— Och där är Riddarholmskyrkan; med Carl den tolfte och allting!

— Du menar Gustav Adolf, fast du inte törs säga’t.

— Apropå Gustav Adolf, vet ni att det här lilla gravkoret heter Vasaborgska, och där ligger hans son med Margareta Cabeljau?

— Ja, det är ju en smaklöshet; men har ni inte sett gubben Cabeljaus gravsten ini kyrkan? Jag har inte sett den, men den står i en beskrivning om kyrkan. Det är så man vördar våra stora minnen! De kunde gärna trolla bort de där Cabeljauarne!

— Jag läste häromdagen hur man rafistulerade i Saint-Denis 1793, då alla konungagravarne öppnades och länsades, upplyste doktorn. Där var en del intressanta fysiologiska rön att göra. Ludvig den femtonde var till exempel bara som ett svart ruttet stinkande tjärpreparat …

— Hör nu, medan vi håller på att bli körksamma, vill ni inte gå och se på min körka, sade arkitekten Borg; jag har visserligen inte byggt den men jag har restaurerat den; nycklarne bär jag i fickan, och Isak skall få spela på orgeln om han vill.

Detta var i doktorns stil, och nu vände man om på sina spår för att se på Kurts körka, som den kallades.

När de fyra hade inträtt i templet, som låg i halvmörker, endast svagt belyst uppe i valven från gatlyktorna utifrån, blevo de motvilligt imponerade av byggnadens storlek och valvens sköna linjer; de togo av sig hattarne och gingo tysta framåt altaret.

— Det är tjugo år sedan jag var här, började doktorn; och jag känner inte igen mig. Var har du altartavlan?

— Den är weg, svarade Kurt. Nu ha vi tabernaklet i stället, skådebrödsbordet och den sjuarmade ljusastaken.

— Det är ju gamla testamentet, sade Isak.

— Vi råkas igen alltså, svarade Kurt Borg.

— Och här! Vad är det här för slag?

— Det är dopkapellet eller baptisteriet.

— Och så har du målat figurer på väggarne …

— Jaa, det är katedralens stil …

— Och predikstoln är degraderad!

— Efter som högaltaret är det aldra heligaste.

— Är du katolik, din hundra?

— Inte ett spår, men katedralen är katolik; protestantismen har ingen kyrklig stil uppfunnit, emedan den saknar positivt innehåll.

— Det är kostligt i alla fall att se hur ni restaurerar katedraler; ni återställer dem i deras ursprungliga skönhet, sådana de voro före reformationens skövlingar. Akta er att ni inte gräver opp katolicismen.

— Ja, här leker de lite var med katolicismen, alldeles som på Atterboms tid. Kyrkoherden själv, en väldig pokerspelare för resten, har länge varit misstänkt som krypto-katolik, och han, jämte ett prästkotteri har haft på förslag att ändra kulten och få lite mer skönhet i den. — Det började eljes på 70-talet med upptäckten av våra gamla missaler och breviarier, vilka hittades som omslag om handlingar i kollegierna, restaurerades och gåvos ut bitvis. Där kom i dagen bland annat Sequentier till vårt nationalhelgon Sveriges skyddspatron Erik den helige. Kapellmästar Norman satte musik till Brigittas Rosa rorans; Wirsén gick och förluktade sig på rökelsen i Sienas katedral; och professor Byström verkade för kyrkomusikens restaurering på gammal grund; Stenmuseum samlade de gamla altarskåpen; Vadstena kloster återställdes och Brigitta blev nästan ett Lutherskt helgon; Uppsala domkyrka renoverades och målades, och ärkebiskopen for till Rom, skakade hand med påven, som öppnade Vatikanens bibliotek för kättaren. — Nå vad är det för farligt i det? Det tyder ju på en försoning mellan modren och sonen, och det är ju vackert när fränder sämjas, i synnerhet när de äro kristna människor båda, och endast dogmernas förgängliga verk står emellan dem.

— Ja, sade doktorn, det där intresserar mig så litet, för jag är visst hedning; min morfar lär ha varit neger, och jag hör icke till detta fårahuset; det är mig icke fientligt, men det är mig främmande.

— För dig ja; men lutheranerna skrika i korus med pastor primarius i spetsen; försoningslärans tolkar tjuta, när de få höra talas om försoning mellan bekännelserna. Svaga käril, som spricka bara de få se nytt vin!

— Är det sant att Falk blivit katolik?

— Det är lögn; men lutheriet har gripits av en sådan panik, att de börja se katoliker överallt, ja de se jesuiter till och med, fast jag inga sett. Jesuiterorden är ju upphävd av flera påvar, men ändå ses de, alldeles som jesuiterna »såg» frimurare förr i världen. De kallar mig jesuit också, mig!!! mig!!!

— Det syns vara med kyrkorna som med synagogan, inföll nu Isak.

— Vad är det med synagogan? frågade doktorn.

— Jo, den är som ett snäckskal, ur vilket djuret krupit ut och dött. Det är bara ett tomt hus, i vilket det susar helt svagt som ett minne av ett brusande liv.

— Det har du rätt i, Levi; men vad är det för nya bastrummor som höras i världen?

— Du menar armisterna? inföll Kurt. Det är internationella kristna, synkretister, som öppna sina tempel för alla Kristi bekännare. De ha ingen teologi, ingen kakes, inga fixerade former, ingen skillnad på katoliker och protestanter; det är levande kristendom med tro och goda gärningar. Detta lilla och är bindestrecket mellan de söndrade kyrkorna, som stredo om antingen tro eller gärningar.

— Vad är du för slag? frågade Sellén slutligen.

— Det vet jag inte! — En kristen fritänkare, kanske; kristen, därför att jag är född av kristen släkt, fritänkare, därför att jag icke kan sluta mig till något »erkänt» kyrkosamfund.

— Är du kristen?

— Ja, lika mycket som Isak är jude, och morbror Borg är hedning, lika mycket eller lika litet.

— Nu vill jag ha musik, avbröt doktorn; Isak skall spela Bach, och jag skall trampa!

Till all lycka var orgelläktarn stängd, och Kurt hade icke nyckeln. Detta retade doktorn, som i feststämningen återfallit tillbaks i Röda rummets dagar, och fordrande en förfärlig kraftutveckling, anhöll han att få nycklarne till tornet, ty han ville upp och ringa samman med storklockan. Sedan även detta förslag strandat, gick han ut och skildes vid en droskstation.

ANDRA KAPITLET.
Palatsrevolutionen.

Redaktör Gustav Borg, äldre bror till doktorn, satt vid sin morgoncigarr på byrån och vitjade brevlådan. Brevlådan är en underlig ting, ty det är posten, som avhämtas i en sluten blecklåda, till vilken redaktören har nyckeln. Denna lilla låda innehåller redaktionens hemligheter: genmälen, insändare, suppliker; de anonyma breven, de ovettiga brevkorten; och den uppkom just med anledning av de öppna brevkorten, som lästes av vaktmästaren och andra underordnade, vilket gav dessa missaktning för redaktören och tidningen, och ett övertag grundat på förtrolighet.

Det hade fordrats lång övning för chefen att icke falla i raseri var gång han öppnade lådan; ett svettbad kostade det visserligen, men han hade slutligen fått en sådan teknik i brevöppningskonsten, att han straxt såg på stil, underskrift och dylikt, om han behövde läsa eller kasta i korgen.

I dag gick det lite trögare dock, ty för första gången i tidningens liv, mottog redaktören öppna brevkort med beröm och tacksägelser från högermän, familjefäder och samhällsbevarare, därför att han i gårdagens nummer tagit till vapen mot socialismen.

Gustav Borg var nämligen född omkring seklets mitt, och han hade levat till 1890 på 40-talets liberala ideal, nämligen: konstitutionell monarki (eller republik hälst), religionsfrihet, allmän rösträtt, kvinnoemancipation, folkskolor, rysshat o. d. Han hade varit med och sett representationsförändringen 1866 och trott på det Tusenåriga rikets ankomst. Men det kom inte. Det man hade trott sig kunna räkna ut, befanns vara missräknat. Vid nyvalen 1867 visade sig nämligen följande bizarra resultat: Adeln, som förr utgjort en fjärdedel av representationen, hade vunnit och befanns nu utgöra en tredjedel, trots det att Riddarhuset var störtat. Prästeståndet var reducerat från en fjärdedel till en trettifjärdedel. Vårt påvedöme hade således förlorat sin världsliga makt. Borgarståndets numerär var nedsatt från en fjärdedel till en sjättedel; och bondeståndet behöll sin fjärdedel, men hade vunnit i makt ändå, genom tvåkammarsystemet.

Riddarhuset var visserligen störtat, men den första kammarens majoritet utgjordes av ämbetsmän och sedan av herrgårdsägare, mestadels adelsmän.

Det var således en riksdag som i gamla Rom, med patricier och plebejer, stort taget. Vid närmare påseende befanns visserligen plebejerna ha övertaget, och det måste glädja en liberal; men vid ändå närmare betraktande uppdagades, att plebejerna voro konservativa.

I denna babyloniska förbistring förlorade Gustav Borg huvudet. Hans något abstrakta föreställningar om politik, förledde honom tro det riksdagen skulle sysselsätta sig med statsrättsliga teorier, då den ju hade till uppgift att sörja för medborgarnes behov just nu. Han hade fått in huvudet i sin egen snara, då han alltjämt förfäktat flertalets rätt, och nu såg det folkvalda flertalet sitta vid styret. Sverige var då ett åkerbruksland, och därför sutto åkerbrukarne i majoriteten. Det var logiskt; och bönderna voro nu i tur att få sina äldre klagomål upptagna, gamla orättvisor beivrade. Så långt kunde han gå med. Men när samma majoritet ville lagstifta i kulturfrågor, bestämma vad nationen skulle tro och tänka, hur ungdomen skulle uppfostras; och när de ville kasta i fängelse dem som arbetade på framtiden, då måste han gripa in och dra blankt mot sina plebejer. Men därmed kom han i strid mot sig själv, och började vackla.

Faktorernas mångfald invecklade beräkningarne; ty när han såg konungamaktens försvagande genom nya statsskicket, kunde han icke underlåta att stödja plebejerna, trots deras sparsamhet, ofördragsamhet och tröghet. Det fanns ögonblick, då han såg Frihetstiden återkomma. Riksdagen fockade ju konungens rådgivare; bönderna hade tillsatt utskotten innan valen skedde i kammaren; motioner om indragningar på konungens apanage återkommo tätt och ofta, och man diskuterade prinsarnes hovhållning.

— Nu är vi inte långt från namnstämpeln! sade redaktörn i ett ögonblick, då han såg ljust.

Alla äldre politiska begrepp upplöstes, och det kokades en stor byk där blaggarn och kammarduk råkades, och det var nästan omöjligt skilja svart och vitt, mitt och ditt. Man stod inför den stora paradoxen: de konservativa plebejerna ha dock störtat konungamakten, och denna tredubbla självmotsägelse verkade som en elektrisk ål: man kunde inte ta i den med händerna, dels därför att den var hal som en ål, dels därför att den var laddad. Man fick slag om man rörde vid den, och den slog ut åt alla håll, åt höger och vänster, oppåt och nedåt.

Det var då det nya kom och förmådde människorna att tala om något annat än bönder. Det var den så kallade sociala frågan; samhällets grundvalar granskades och befunnos bristfälliga av ålder och fukt, så att man icke tordes bygga vidare på dem, av fruktan att huset skulle ramla in.

Den panik, som då uppstod, grep först de övre. De övre, de lättaste, som därför flutit uppåt; de övre, de svagaste, som därför sökt skydd och stöd däruppe, blevo naturligtvis de räddaste. Men fruktan spred sig, och en vacker dag voro de stridande, de växande, de liberala också rädda. Man hade nämligen börjat diskutera familjen, och funnit den för trång för individuellt och personligt växande liv. När nu de gamle menade att samhället var grundat på familjen, så ansågo de samhället hotat. Men nu är icke samhället eller staten grundat på familjen, ty staten har icke alls någon likhet med äktenskapet, utan staterna uppstodo genom fria mäns förbund till gemensamt skydd. Det gjorde ingenting, man gick på med sin familj som samhällets grundval. Och det halp icke att man invände: må vara att familjen är grundvalen, men när grundvalen icke håller längre, så måste vi lägga ny grund på annat ställe och bygga nytt.

Vid granskningen av begreppet familj, fann man ut, att två människor i den numera så hastiga utvecklingen icke kunde svära på stadigvarande sympati för hela livet, utan vilken makars samliv blev outhärdligt. Det starkt framträdande personlighetssträvandet motsade ömsesidig underkastelse; kvinnans utträdande i arbete och offentligt liv hindrade familjelivets utveckling och barnens uppfostran hemma. Erfarenheten hade ju visat hur skilsmässornas antal ökades; och denna djupt smärtsamma operation ville de gamla på sitt obegripande sätt tillskriva lättsinne, ehuru parterna i målet nog visste att det endast var för att rädda sina personer, som de flydde det värsta av allt, slaveri. Sedan därtill barnträdgårdarne och skolorna tagit hand om barnens uppfostran, bortföll uppfostran i hemmet. Hemmet hade ju för övrigt endast varit ett tillhåll, där alla odygder blomstrade; och uppfostran började i skolan, fortsatte i kasernen och började om på allvar ute i livet.

Så ungefär formulerades anklagelserna mot familjen. Och det var då som paniken grep även en så stark man som Gustav Borg.

I går hade han själv skrivit en ledare mot de samhällsupplösande; och i dag hade han mottagit de konservatives hand till tack för hjälpen.

Med sin son Holger, sekreterare i redaktionen, hade han dagen förut haft en stormig förklaring, varvid denne hotat att avgå. Från doktor Borg, brodern, hade han fått en telefon med löfte om besök; och det var denne han nu väntade, icke utan en viss oro, även framkallad därav att tidningen blivit återsänd från en mängd prenumeranter.

*

Den väntade kom; doktorn inträdde oanmäld hos sin broder, och bröt ut med detsamma:

— Vad har du gjort?

— Jag har skrivit efter övertygelse mot era osedlighetspredikningar.

— Din övertygelse borde vara grundad på bestående fakta och prövad av erfarenheter, men det är den icke; några predikningar eller predikare existera icke, ty de som skriva om familjen meddela endast sina upptäckter och rön; de säga så här: så och så visar sig utvecklingen gå fram, så och så har familjelivet urartat på den sista mansåldern, och hemmet har visat sig vara en skola för despotism, själviskhet, hyckleri. De meddela således endast faktiska upplysningar och predika inga teorier.

— Men du, som har döttrar själv, du går med på dessa läror?

— Jag är lika mån om mina döttrar som du, och jag lär dem ingenting; ty jag vet ingenting i denna punkt; men jag förhåller mig avvaktande och observerande, jag tror mig redan ha märkt att mina barn äro födda med andra idéer än jag; blygsamheten förbjuder oss att tala om det, därför är det gott att det skrivs; det tryckta ordet är tyst och sårar ingen. Men det skall jag säga dig, att jag liksom du är beredd på — allt! Då jag vet att jag ingenting kan göra åt det, ty råd känner du vad de äro värda, så tiger jag och tänker: kanske det skall så vara; kanske de förstå det bättre; kanske detta är vägen till det nya samhällsskicket. De unga, som kämpa för sina nya ideal, få nog lida för de första försöken; många skola falla, och många därför falla av; men tidens flod löper utan att höra oss till råds, och jag skall icke göra förtvivlade försök att hejda den. — Emellertid, sedan du nu vänt emot oss, har du förstört tidningen. Som aktieägare och direktör uppmanar jag dig att avgå, och lämna platsen åt Holger, din son.

— Jag, avgå? — Aldrig!

— Gott! då gör Holger och jag en ny tidning!

— En ny tidning går icke!

— Jo, en ny tidning, som håller färgen, och som upptager dina övergivna traditioner, den går.

— Du menar en ensidig partitidning, vilken behandlar sina motståndare som nidingar.

— Nej, som fiender! Medan bataljen pågår, fusiljerar man den soldat, som börjar underhandla. — Har du inte märkt, att om man gör ett medgivande eller säger ett gott ord åt fienden, så jublar han åt underkastelsen. Goda ord och artigheter komma efteråt, vid fredsslutet. — Betrakta dig nu som en fusiljerad desertör och avgå.

— Aldrig!

— Då ruinera vi dig med en konkurrent!

— Det är en bror som talar så!

— Ja, en hederlig bror, som icke hyllar nepotism eller mannamån, som sätter rättvisan över brorskålen, och det allmänna bästa över det enskilta.

— Du har glömt att du förlorar dina pängar om du störtar mig!

— Det har jag inte glömt, men jag har mera pängar än du tror, så att jag icke blir ruinerad. Du får betänketid tills i morgon klockan 12. Adjö! …

Doktorn for ut genom dörrn, och redaktörn var ensam kvar med sina tunga tankar.

Avsatt, kastad på sophögen som uttjänad, han, vilken varit med om den stora materiella nydaningen efter 1850. Han mindes första järnvägsbiten 1852; erinrade telegrafens öppnande 1853; den första gaslyktan 1854; det första frimärket 1855, och han hade varit med om telefonen och elektriska ljuset på 80-talet. Men av hans ungdoms politiska ideal hade som vanligt endast några blivit förverkligade, de flesta hade förintats och försvunnit som slösäd fallen i diket; några hade realiserats på ett annat sätt än han drömt sig, och haft motsatta följder än de beräknade. Under tiden hade kommit nytt, som han icke förstod och som han fruktade. Han förstod sålunda icke den stora arbetarrörelsen, ty han hade icke märkt, att landet på dessa fyrtio år glidit över till att bli ett industriland ifrån att ha varit åkerbruksland; han kallade arbetarpartiets ledare för agitatorer och anarkister, ehuruväl de just arbetade för lagstiftning och ordning inom de ännu oordnade massorna. Han förstod icke ungdomens strävan till frihet och ansvar, självverksamhet och självbestämmelserätt, och därför föll han. Det var ju tragiskt, ty det var ohjälpligt detta att tiden satte en gräns för mänskoandens möjlighet att växa; och han föll icke för egen skuld, utan för livets lagar.

Att sonen skulle efterträda honom, hade han ju alltid tänkt sig, men att han skulle undantränga honom och på detta sätt, det var värre än all livets bitterhet.

*

Han stängde sitt skrivbord och gick ut för att resa till landet och tänka över det beslut han skulle fatta. Sedan några år hade han nämligen besutit en lantegendom i skärgården, där han levde större delen av året med sin familj.

TREDJE KAPITLET.
Storö-borna.

Redaktören Gustav Borg stod på fördäck av den lilla skärgårdsångaren som gick till Storön där han hade sin egendom; men i sin uppskakade sinnesstämning hade han önskat sig vara osynlig, eller i nödfall blind och döv.

Två främmande herrar befunno sig i hans närhet, och han måste höra på deras dialog.

— En grann stad är det i alla fall Stockholm, men verkar dock som en dekoration, ty den är för stor och lysande för att representera ett öde land.

— Öde?

— Ja; jag har nyss företagit en inspektionsresa genom hela Sverige, jag är nämligen inspektör för ett livförsäkringsbolag; och jag drog igenom provinser utan att se människor; jag satt själv femte man på tåg; det var dödstyst på stationerna. Kom jag till en stor stad, så var den befolkad av ämbetsmän; ibland en landshövding, en biskop, en överste, med en stab av borgmästarn, rådmännen, postmästarn, telegrafkommissarien — och några handelsmän.

— Men folkmängden har ju vuxit till fem millioner?

— Visserligen; men av dessa fem millioner äro endast en million män mellan 20 och 55 år. Två och en halv million äro barn och hustrur utan yrke. Men denna million vuxna arbetsföra män skola försörja dessa två och en halv millioner improduktiva, och de skola dessutom föda 170,000 ämbetsmän, utom militären som räknas till 133,000. — Du hör jag har reda på mina liv som en sann livförsäkrare.

— Ha vi 170,000 civila ämbetsmän?

— Ja, vi ha 67,000 post-, telegraf- och järnvägstjänstemän, 27,000 civila ämbetsmän, 28,000 präster med biträden, 38,000 lärare, 17,000 kommunala ämbetsmän.

— Det är ju orimligt.

— Ja, men det är så! Jag kan inte hjälpa’t; och det är ingen hemlighet, ty det står tryckt i Sveriges officiella statistik. Men det värsta är utvandringen! Sedan jag gick in i bolaget 1866, har 780,000 människor utvandrat.

— Sju hundra tusen?

— Ja; på fyra år mellan 66 och 70 utvandrade 100,000. När det sen sjönk, så skränade patrioterna och sade: se nu att det inte var farligt! Men så kom 1881 och 85, då 175,000 utvandrade. Och så kom 86 och 90 då 200,000 utvandrade.

— Va sa patrioterna då?

— Ingenting! Jo, de började samla sina suvenirer på Skansen och byggde ett museum i förkänslan av slutet.

— Varför utvandrar man; är det fattigdomen?

— Nej, svarar man, det är icke fattigdomen.

— Vad är det då?

— Folkhögskolelärarne — det är ett konstigt folk må du tro — de påstå, att det är brist på kärlek till fosterlandet, men hur denna brist uppstått säger de inte. Jag har en gång svarat en sån där uppfödare: hur skall man kunna älska ett land, vars jord tillhör utländingen? Du vet ju, att svenska jorden är pantsatt i utlandet för 226 millioner, att kommunernas skuldsättning är 175 millioner och statens obligationsskuld är 287 millioner. »Vårt land är pantsatt, skall så bli» sjunger man numera i vissa klubbar. Nu parerar man vanligtvis hypotekslånen med sparbanksmedlen. Men sparbanksmedlen äro utlånta till lika många vigilörer, och sparbanksmedlen lyftas successivt av utvandrarne, som reserverat dem till ångbåtsbiljetten. Statsobligationerna pareras med järnvägsmaterielen, men det är oriktig bokföring, ty skenorna och lokomotiven skulle stå på inventariet.

— Men kommunikationsmedlen äro produktiva krafter.

— Javäl, det är landsvägarne också och vattenlederna med, men de äro icke kapitalförmögenhet. Olyckan är att av våra 27 tusen civila ämbetsmän det inte finns en bokhållare; ehuruväl, vad skulle det hjälpa i en stat, där staten och de enskilde leva över tillgångarne. Staten skulle utskriva skatter efter förmåga och icke efter behag. Men nu; man säger bara: det skall vara en armé, och så tar man ut en halv milliard. Tänk dig en halv milliard, som skall pungas ut på tio år!

— Men utvandringen? Vad menar du om orsakerna?

— Svenskarne vantrivas; det är jolmigt det hela; de ha tråkigt att sitta ensamma i ödebygderna; de ha ingen känsla av samhörighet, emedan nationen icke är ensartad. Hela adeln, över- och medelklassen äro till största delen invandrade utländingar dolda under svenska namn. Dessa bilda en feodalstat av ämbetsmän, som uttaga sina löner av heloterna. Att bli ämbetsman och få pension, det är ju varje »bättre persons» ideal. Universiteten äro bara skolor för ämbetsexamina och ett av universiteten har lika många docenter som studenter i en fakultet. Studenterna stå kvar som ett privilegierat stånd av konservativa pojkar, vilka representera nationen vid suptillfällen (undantagande oräknade). Men det finns annat också som söndrar. Det är den gamla provinspartikularismen, och den synes än i nationerna vid universiteten, där all gammal drägg samlas. De avundas och hata varandra, och prästerskapet särskilt är vid befordran bundet vid provinsen genom indigenatsrätten. I ämbetsverken ser du, att om presidenten till exempel är smålänning, så blir det straxt en invasion av smålänningar i det verket; och i huvudstaden finns det gillen, där provinsialerna rota sig i hop att »befordra gemensamma intressen»; i riksdagen sitter man placerad efter provinserna, och i Svenska Akademien intogs man en tid efter sydsvensk indigenatsrätt, så att man kallade, på skämt förstås, det lysande institutet för Skånska Akademien. — Ja, det är så mycket moj, som här gör livet odorvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; var och en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir hindrad; den enda energiyttring man spårar är den då något skall hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför utvandra de energiska, men hindrarne stanna! Det är för djävligt!

*

Det började blåsa vid Blockhustullen, och redaktören sökte sig ner i aktersalongen. Där fann han en sovande herre, som vände ryggen ut; på den kolossala bredden såg han straxt, att det var svågern, kyrkoherden i Storö, den han icke var angelägen att träffa nu. Därför följde han exemplet, stjälpte sig på andra soffan vis-à-vis, och lade ryggen utåt.

*

Emellertid och medan svågrarne sovo i aktersalongen sutto doktor Borg och hans svägerska Brita, redaktörens hustru, uppe i rökhytten och språkade. De visste nog om de andras närvaro på båten, men de voro icke angelägna att råka dem.

— Här måste bli en krasch! fortfor doktorn, och du Brita skall kasta bomben!

— Ja, min vän, svarade frun med det mest välvilliga tillmötesgående, jag har kastat mina bomber nu i så många år, att jag får lov ta till dynamiten. Gustav är med sina gammalliberala meningar vår värsta fiende; han förstår ingenting av det stora som nu sker i världen; han var visserligen med om teorierna en gång, men när det gäller att förverkliga en enda tanke, ett enda av hans ungdomsideal, då sviker han.

— Alldeles: därför måste vi binda opp svansen på honom; han skall avgå och lämna chefsskapet åt din Holger mot en viss arrendesumma; vill han fortfara skriva i tidningen, så må han, men under censur av chefen.

— Bara inte Holger är för blödig! Trots sitt ingenjörssinne har han ännu sina ärvda svagheter …

— Dem skall jag nog plocka bort, och du, som är absolut känslolös, kan hjälpa till. Vi skola ingå ett förbund, du och jag, så blir det något uträttat.

— Ja, svarade Brita med sin sorglösa människovänliga min, men då måste vi kompromissa. Du skall vara med om min kvinnosak.

— Det vet du jag är, så långt rättvisan sträcker sig, men orättvisor går jag icke med på. Jag är med om din kamp för tjänstefolkets människorätt, för arbeterskors lönevillkor, för flickornas frigörelse från sysslolöshet och flärd; jag är med om fria förbindelser med laga ansvar; men jag är icke med om fri kärlek inom äktenskapet, ty det är mannens slaveri, i synnerhet när han får falska barn på prästbetyget; jag är icke med om gift kvinnas äganderätt, som undantager kvinnans egendom från bidrag till familjen, men behåller mannens egendom som gemensam.

— Men hustruns arbete inomhus? Skall det inte betalas.

— Vad är det för arbete? Har du nånsin arbetat inomhus? Du har utdelat befallningar, som utförts av tjänare dem Gustav betalat. Men han har fött dig, klätt dig och dina barn och tjänare. Du pratar nonsens!

— Men fattiga tvätterskor, som förtjäna själva, ska de inte få behålla sina pängar, utan mannen ska supa opp dem?

— När mannen icke får behålla sin usla avlöning utan lämna den till familjen, så skall också kvinnans avlöning gå till huset. Begriper du inte, att mannen blir slav eljes, och slaveriet har själva den gammalliberala Gustav predikat emot? För övrigt, har du sett någon tvätterska, som låtit mannen supa opp hennes pängar? Om du har sett det, så ville hon väl det, och vill hon det, så kan ingen lagstiftning hindra det. Du översätter till exempel, i stället för att sköta huset, och du super opp dina arvoden, det vill säga reser och festar opp dem, under det Gustav håller vikarierande tjänare åt dig. Tycker du det är rättvisa, eller tycker du att kvinnans ställning är undertryckt? Ja, då är du en tjockskalle, och jag kan icke kompromissa med dig.

Brita darrade av ilska, men kunde icke få ur sitt huvud dessa medsläpade dumheter från en förfluten tid, då galanteriet fordrade att mannen skulle offra allt för idolen. Doktorn, som emanciperat sig från all gammal fördom, ansåg ögonblicket inne att göra rent hus och komma på det klara med svägerskans fixa idéer.

— Och varför kvinnan har i allmänhet mindre betalt, fortfor han, det beror av det viktiga faktum, att hon icke behöver betala sin kärlek utan får betalt på ett eller annat sätt. Lagen dömer nämligen endast mannen till barnuppfostringshjälpen, aldrig kvinnan, som dock har största glädjen av moderskapet, och vars äganderätt till barnet är odisputabel! — Ja, och så vill du avskaffa prostitutionen! Vet du vad du menar med prostitutionen? Menar du läkarvården, så är du obarmhärtig, när du vill avskaffa den! Menar du åter sakförhållandet, att en hop kvinnor driva yrke med könslivet, så kan lagen icke avskaffa det, ty det hemligaste och intimaste kan lagen icke ingripa i! Men ni vill aldrig svara på frågan, utan kryper som råttor från ena hålet i det andra. Polisen söker ju genom kontroll inskränka prostitutionen och avskräcka från yrkesövningen; arbetar således i ert syfte, men ni arbetar ju emot prohibitivmedlen. Vad vill ni? Det vet ni inte! Därför är det bosch allt vad ni vrövlar! — Är det något mer? Rösträtt? Ja, åt männen först, så få vi se sen, när ni lärt er rättvisa och förnuft.

— Och du vill att jag skall arbeta tillsammans med dig?

— Ja, i alla de punkter, där vi äro ense, och i alla dina strävanden, som äro förtjänta aktning och som du vet jag värderar hos dig! Men jag lånar icke ditt bistånd i en renhårig sak, för att i gengäld biträda dig i en orättvisa. När du, som är härskarinna i ditt hus, vill uppträda som slavinna, så ser jag i dig en bedragerska, den jag ville spotta i syna! Det vet du förut Brita!

Fru Brita var alltför godmodig av naturen för att bli ond för så litet, och hennes tro på deras gemensamma stora sak så stark, att hon lät sig nöja och avkortade samtalet med sin vanliga sortireplik:

— Ja, si, i den frågan komma vi aldrig att förstå varann.

Men doktorn var icke nöjd med bara repliker utan ville ha besked också, därför svarade han:

— Jo, min vän, jag förstår dig, men du förstår icke vad jag säger, och det är ditt fel.

Samtalet skulle åter ha börjat från början om icke kyrkoherden i Storö, fru Britas broder, inträtt i rökkupén; en svart koloss med ett fruktansvärt yttre, åtföljd av en gammal förfallen hund.

— Där kommer Petter med sin skvättmaskin, sade doktorn; och för att illustrera liknelsen, lyfte Fylax på bakbenet.

Fru Brita, som ansåg sig böra vara djurvän, stod alltid på Fylax’ sida, och var straxt redo till försvar.

— Si, Henrik älskar icke sina anförvanter, han.

— Å hut, jag är icke anförvant med hundar, och jag hatar allt djuriskt, såväl hos mig som hos andra. Nu skulle Petter vara skyldig gå efter en trasa och torka däcket, om det fanns lag och rätt …

— Äh, du är så sträng mot ett oskyldigt djur, invände kyrkoherden …

— Nej, men mot dig är jag sträng, som införer djur i människosällskap; du vågar inte skälla och bitas själv, men du låter ditt onyttiga djur göra det; du törs inte lyfta på bakbenet, men ditt oskyldiga djur får göra det. Du är ett as; det är alltihop.

— Så, så, så! manade kyrkoherden; vi ska vara barmhärtiga.

— Ja, vi ska vara barmhärtiga mot våra medmänniskor, icke taga brödet ifrån barnen och kasta det för hundarne; du ger inte två styver åt en fattig; du ger dina statare separerad mjölk, men åt ditt ruttna, stinkande djur ger du grädden, och den som sätter djuret, det onyttiga djuret, över människan den är ett ruttet djur själv.

— Har du sett Gustav? avbröt nu fru Brita.

— Han ligger ner i aktersalongen och sover, svarade kyrkoherden.

Detta var en överraskande nyhet för de båda sammansvurne, och de slöto sig båda ihop i en begrundande tystnad, som kyrkoherden begagnade för att se efter genom fönstret hur långt de hunnit. De voro i kanalmynningen, där alltid fråga uppstod om det fanns nog med vatten för att båten skulle kunna flyta.

*

Man var bara en halvtimmes väg från huvudstaden, och vildmarken började redan. Gråsten och martallar, träsk och insjöar växlade med små åkerlappar, där det lilla jordbruket tycktes drivas för syns skull. De jordbrukande herremännen levde på räntor eller yrken, och hade lantegendomarne mest för jaktens och fiskets skull, eller för att få bo på landet. Den enda verkliga jordbrukaren var kyrkoherden, som ägde två hundra tunnland öppen jord, lagård och mejeri, uppfödde hästar och slaktkreatur, odlade svin och tillverkade ägg efter nya rationella metoder; han drev också en vattenkvarn, var aktieägare i ångbåten, byggde sommarvillor till uthyrning. Han var den rikaste mannen på Storön, och själavården lät han skötas av en komminister och en adjunkt; men expeditionen och pastoralvården lade han hand vid, ty han älskade att härska och ingripa.

Mot sina vänner och fränder var han ett lamm, föreföll som ett beskedligt fä, men mot sina fiender som ett rytande lejon; och församlingen i gemen betraktade han som fiender, särskilt de fattiga.

— Det finns inga fattiga, sade han. Lata finns det! Det finns inga sjuka, det är bara tillgjorda, som vilja åtnjuta understöd.

I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster. Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack aldrig för mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan, och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets härskarinna på »invärtesavdelningen»; men ve henne om hon ville gå över gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.

— Vid min sida, hustru, men icke över mig! var hans formel.

Och han kallade de män för sodomiter, som låta kvinnorna råda över sig. Men det hade han också insett att det icke var frågan om likställighet, utan tyranni när kvinnorna rusade fram.

— I det nya samhället ska ni kanske få rösträtt sa han, när ni arbeta allihop; men i detta samhället, där ni äro bihang, icke!

Det var pastor Alroth på Storö; en medeltidsprelat, en andlig ämbetsman med mycken världslig makt, en rik man, som ägde stora jordagods, och därför var sin egen patronus, det vill säga tillsatte sig själv till ett pastorat, som gav honom 30,000 kronor i lön, vilka kronor tillsammans med hans egna räntor på 20,000 avrundade hans inkomster till 50,000 kronor om året.

*

Emellertid vid inloppet i kanalen befanns det vara lågvatten; därför började styrmannen kommendera den sedvanliga manövern.

— Passagerare i lä!

Det var första tempot; men som icke alla visste var lä låg, så ryckte några upp i lovart.

När den snede styrmannen — han var alltid sned och röögd som en mört — skrek lovart, så förstod även den oinvigde sakens sammanhang och att man skulle gå över till samma sida. Därigenom krängdes båten som om den skulle kantra, men lirkade sig dock fram ett stycke utmed kålvassarne, där stångkrokar bugade sig för baksuget.

— Varför muddrar man inte opp kanalen? frågade fru Brita oskyldigt.

— Därför, svarade doktorn, att om man muddrade, skulle genast en snabbgående konkurrent sättas i sjön, och det vill inte aktieägarne till denna pråm. Eller hur du Petter?

Pastorn ville varken neka eller jaka, utan sade:

— Jag undrar om Gustav får slagsida därnere i aktersalongen! Han är ganska tung, och styrman borde gå ner och »lämpa» honom.

Nu råkade Fylax, som skulle titta på stångkrokarne, bli trampad på tårna av doktorn och uppgav därför ett fasans tjut, i vilket Brita deltog:

— Du är en barbar! skrek hon mot doktorn.

— Det är lögn, min lilla vän, svarte doktorn; jag plågar aldrig ett djur, inte ens en metmask, men era djur plågar mig genom att gå för fötterna och tjuta.

Kanalen var klarerad, och man hade en havsarm framför sig. Brygga följde på brygga, och vid varje tillägg hade man tillfälle att slunga en anmärkning, en upplysning om innebyggarne. Där voro liksom reträttplatser, ibland gömställen för människor som dragit sig undan världsvimlet. Den ena sagan var inte lik den andra, och i denna ödemark, en halv timme från Stockholm, hade de satt sig ner, mest kanske för att känna närheten av havet, det enda stora som Sveriges gnetiga natur bjöd på. Alldagliga sorgespel hade utspelats, och man gjorde sista akten härute. Förstörda förmögenheter, brutna familjeöden, felsteg, straffade eller ostraffade, äregirighetens sår, sorg och saknad, allt elände hade här slagit sig ner i gröna dalkjusor mellan gråstensknallar. De invigde, som passerade denna vattenväg, kände sig defilera förbi all livets bitterhet, och jämsides med beklämningen väcktes ett välbehag över att vara utanför. Pastorn, som visste mest, talade minst, men doktorn gick på oförtrutet:

— Se där står den gamla pederasten på sin brygga och väntar tidningen. Du Brita, som studerar den sociala frågan, kan du förklara pederastin, och kan du säga mig varför i våra kretsar så många män låta tala om sig i den riktningen?

— Nej, det kan jag inte, och det vill jag inte tala om, svarade fru Brita, utan pryderi, men också utan intresse.

— Man talar inte om sådana saker, avbröt pastorn.

— Det är just olyckan det, sa doktorn, att man inte får utreda de viktigaste frågorna. Om mord och mordbrand, stöld och förfalskningar får man tala högt i underrätt, där muntligt förhör är lagstadgat, men om såna här saker får man inte skriva ens!

— Den mänskliga blygsamheten bjuder tystnad, invände pastorn.

— Då borde domaren blygas att höra om mord och stöld också! Nej, ni ä pjåskiga, eller vill synas bättre än ni är. Jag kan inte förklara er! Att begå akten är strafflöst, men om en skald ger en högstämd skildring av födelseaktens första scen, då vill ni kasta honom i fängelse! För ungdomens skull! Den liderliga ungdomen, som inte skär sina namn i trän, men ritar hela hemligheten på knutar och väggar. Jag förstår er inte, men vill inte kalla er hycklare, ty det vet jag inte vad det är! Du Petter skulle inte vilja exponera dig på en trottoar, men din hundracka får såra skönhetssinnet inför en barnskara, och du står och ser på! Fyffan!

— Si nu ä han på hundarne igen, avklippte fru Brita; det är hans stående samtalsämne.

— Ja, när ni drar in era orena djur i människors sällskap och låter dem deltaga i konversationen, då får ni svar på tal.

— Orena? Det finns inga så fina djur, näst kattorna, se på deras pälsar …

— Se på din klädning Brita, skrek doktorn; se på Fylax skvättmaskinen!

Fylax hade verkligen undersökt fru Britas stadsklädning och lyftat på bakbenet.

Som stucken av en geting flög frun i vädret; den röda plymen i hennes hatt darrade som en havrevippa i blåst, hennes ansikte uttryckte på en gång alla möjliga sinnesrörelser; raseri över stukningen, förtvivlan över förstörelsen, skammen över förödmjukelsen blandat med ett vänligt leende, som ännu i döden skulle uttrycka sympatin med det oskyldiga djuret.

— Varför tuktar du inte ditt djur? röt doktorn, som ändock försökte ta parti för den förorättade och förnedrade människan.

— Nej, då kommer djurskyddsföreningen! advocerade pastorn.

— Föreningen kan ha rätt, om nämligen käppen fick gå ut över dig i stället; men jag vet att du inte törs lyfta käpp mot Fylax, för då visar han tänderna; och det är han som är herren och du som är hunden! Ditt sakramenskade egoistfä!

Därmed gick han ut ur rökkupén och smällde igen dörrn bakom sig.

Fjärden låg nu öppen och doktorn gick ner på akterdäck för att svalka sig.

Där fick han se grosshandlar Levi, som också hade villa på Storö, samt Britas tredje son, vilken arrenderade en utgård av pastor Alroth.

Doktorn måste först ha ett utbrott innan han tog upp nytt samtalsämne, och hos Isak fann han ett troget sinne där han kunde lägga sina förargelser.

— Tänk såna djävlar! Kvinnorna ha ingått förbund med djuren; ett djur får bita mig, men om jag försvarar mig mot djuret med en spark, så kommer jag i fängelse. Är det världens ända, eller vad är det? Och dessa djur-kvinnor avritas som mänsklighetens välgörare, biograferas som jättesnillen …

— Ja, sade Isak, det är konsekvenserna av den zoologiska världsförklaringen, av veterinärpsykologin, av demokratiska principen utsträckt till djuren. Allting är lika, alla äro lika …

— Vilka fårhuven ha kunnat draga sådana absurda konsekvenser? Om människan står högst på djurskalan, skall hon väl härska över djuren, det är logik. — — — Men det är förruttnelsesymptom, när små eller stora djur få makten; bakterien eller hunden, samma sak; mot bacillen får jag lov att försvara mig, men mot hunden icke? Ja, vet ni, det är ruttet alltihop!

Isak fann ögonblicket inne att avklippa, och kastade åt sidan:

— Anders tycker också att jordbruket är ruttet!

— Ruttet vill jag inte säga, men nog är det galet med jordbruket, det är säkert. Är jorden inte utsugen, då vi inte kan gödsla den utan att införa gödningsämnen? Vet ni, att Sverige köpte på ett år 60 millioner kilogram artificiella gödningsämnen från utlandet? Vet ni det? Och tror ni att det bär sig? — Vi kan inte föda vår boskap ens: vet ni att vi köpt på ett år 90 millioner kilo kli och oljekakor. Vi kunna inte så utan att köpa fröt från utlandet; 16 millioner kilo frö från utlandet på ett år. Käringarne, som förr odlade höns iss inte med det längre, utan vi köper 20 millioner ägg om året, rättare 27, men vi exporterade verkligen 7 millioner.

— Nå än spannmålen då? kastade Isak sin pinne på den tända tullbrasan.

— Tala inte om’en! 132 millioner kilo vete på ett år, vad ger ni mig för det?

— Jag parerar med utförseln, sade Isak.

— Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 tusen utfört, även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92 millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige på?

— På trä och järn!

— Nej, det finns inte ett stortimmer, inte ett mastträd kvar i Norrland, säger somliga; andra säger det är lögn; svaret beror på valkorporationens intresse för stunden; vi exportera endast gruvkäppar och »planchettes» säger sågverksägaren, om han är till vänster, vilket förnekas om han är åt höger.

— Nå järnet då?

— Vi exportera järn, det är säkert, men vi importera också; 162 millioner kilo stångjärn är utfört, men 21 millioner infört; 91 millioner gjutgjärn är utfört, men 50 millioner är infört, och vi ha köpt 55 millioner kilo av järnvägsskenor i utlandet på ett år. Vad lever Sverige på?

— På vigilans, svarade doktor Borg utan betänkande.

Isak log.

— Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch, när räntorna icke kunna betalas, och ibland slutar det med finka, om man är befunnen vårdslös gäldenär. Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös gäldenär?