SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG
TREDJE DELEN
I VÅRBRYTNINGEN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
I VÅRBRYTNINGEN
AV
AUGUST STRINDBERG
FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN
FRÅN HAVET — HÄR OCH DÄR
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Copyright. Albert Bonnier, 1912.
STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI
FRÅN FJÄRDINGEN
OCH SVARTBÄCKEN
STUDIER VID AKADEMIEN
Inackorderingarna.
Nu hade han legat tre terminer på graden och inte gjort ett Guds skapande grand, utan alltid måst skriva till fadern vid terminens slut och bekänna sina skulder. Då beslöt fadern att rädda sonen genom att inackordera honom hos en gammal prostinna; det var visserligen dyrt, men vad gör man inte för sina barn!
Sonen hade alltid skyllt på den ensliga studentkammaren, bristen på umgänge, saknaden av familjen (bestående av fyra förtryckande bröder och några skrikande syskon, han kunde icke erinra sig av vad kön eller huru många), då han motiverade sina reguljära källarbesök på aftnarna. Han hade nämligen kommit direkt från barnkammaren till Uppsala. Han hade visserligen hört talas om, att gymnasiekamraterna brukade »ta paraden» och dricka en blandare hos Andalusiskan, men han hade aldrig varit med om det senare. På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan, ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke 8 att det hade blivit ett öknamn där. För att avtvå den fläck han genom denna barnkammarbekännelse fått på sig, måste han söka likna sina kamrater i allt. Följden blev ett oregelbundet liv, som slutade med en — inackordering.
Alltså blev han introducerad hos prostinnan i Fjärdingen.
Skillnaden var storartad mellan hans förflutna och nuvarande liv. Förr drack han endast sitt kaffe klockan 8 på Novum med litet smör och bröd; nu fördes han kl. 9 på morgonen till ett väldigt dukat bord med brännvin, öl, varm mat och kaffepannan som dessert.
I sällskap med ett dussin andra studenter fördes ett muntert samspråk och som man vanligen druckit något kvällen förut fann man inga hinder för att ta halvan. Efter en så stark frukost måste man ha en promenad; denna sträckte sig vanligen så långt åt Stockholmsvägen, att klockan slog kvarten över tio då man var vid grindstugan; alltså för sent att besöka föreläsningen!
Gick han så hem och rökte tre pipor och försökte läsa, men kände sig tung och lutade sig.
Innan han visste ordet av var det middag.
Efter middagen skulle det hållas familjeliv vid kaffet i prostinnans våning, varvid uppfördes ett quatre-mains eller en flöjt-piano-duett.
Under matfebern uppstego onda tankar, och någon föreslog att sällskapet skulle vid en halvkanna på Norbergs formera närmare bekantskap. Så skedde, och så blev det kväll; det var en hösttermin det här, och då äro dagarna som bekant mycket korta, och 9 den ljusa årstiden är universitetet stängt för besökande.
Dagen var emellertid skämd; ingen kom hem om kvällen, men man skildes med heliga löften att icke göra så mer!
Följande eftermiddag hade en av sällskapet tenterat och måste se på en halvkanna efter middagen. Samma orsak, samma verkan.
Dagen därpå hade en annan fått rek och måste ovillkorligen se på en halvkanna.
Följden härav blev oordentligt levnadssätt med stor ånger, fasta beslut att icke gå ut efter middagen utan gå upp på rummen och läsa.
Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att övertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarna, varunder han föll i djup slummer.
Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till kropp och själ; han gratulerade sig till sin nya uppfinning middagsslummern — en förfärlig uppfinning!
Det hade emellertid blivit mörkt; han tände flitens lampa, lindade sin nattrock om livet, stoppade fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord, lagade en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett gott samvetes lugn att hänga över Atterboms Siare och Skalder, som han trodde han skulle kunna utantill i examen. För tillfället blåste också en nordlig vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen bakom hans stol:
— Vem där!
— Jag! Är du hemma!
— Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare?
— Kan du spela wira?
— Ja bevars!
— Kom in då, det är bara östgöten, som bor vägg om vägg!
Kombinationen var gjord — för terminen. Det blev en terminswira — på upp och avskrivning.
Efter den dagen kunde prostinnan i sin hemliga rapport till fadern med livlig ed bestyrka, att sonen alltid var hemma vid aftonmåltiderna.
Dagarna gingo hastigt, ty de blevo allt kortare, sedan endast förmiddagarna återstodo, men det kunde hända att även de sprungo på allra oskyldigaste vis. Prostinnan hyrde nämligen ett stort trähus i vilket hon hade sina tolv inackorderingar inhysta. Som hon endast höll två pigor och dessa måste fungera vid den stora morgonsexan, kunde det hända att rummen voro ostädade, ifall någon efter frukosten dit återvände. Under avvaktan på städningen satt man inne hos grannen och pratade, ja man kunde även ta ett oskyldigt parti bräde eller par. Nog av, tiden räckte ej till någon läsning, oaktat han bodde i familj, men aldrig sågs ute på krogarna, vilket ådrog honom den oförtjänta äran att anses som en flitig karl. Vad gör han uppe i Fjärdingen, som aldrig syns till nere vid ån? sade någon. — Han är instängd och flitar.
Det gick nämligen lika lätt att oförskyllt ådra sig gott rykte som dåligt på den tiden.
Men var det vällevnad, prat, musik, kortspel, som nu i skygd av familjens heliga mantel hotat att bringa 11 hans namn över på den stora restlängden, så återstod dock ännu det värsta.
Aftonmåltiderna började bli alltmer glest besökta, vare sig av ungherrarnas ledsnad vid den ständigt återvändande kosten eller av böjelse för utliv och fruktan för musiksoaréerna, som alltid följde på soupén under prostinnans presidium, då det skulle göras salong och man icke utan den största omtänksamhet eller det mest graverande skäl kunde avlägsna sig.
Hela det med så mycken konst sammanfogade familjelivet hotade att upplösas och ett och annat skärande missljud hade låtit förnimma sig. Så kunde man vid frukostbordet höra den goda prostinnan säga milda sarkasmer.
— God morgon, herr A. Hur har ni sovit i natt?... Nej, se herr B. Har ni varit bortrest?
Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon en blek gestalt, som gjorde allt för att se så väl bibehållen ut som möjligt.
— Jag var åt Stockholm i affärer!
— Det var roligt i Stockholm?
— Åja!
Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar.
— Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade zwück i går på aftonen. Herrarna voro på Göteborgs nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som läste på pastoralen) och gossarna (de yngsta, som gingo i skolan).
Det låg något rörande i den gamlas sätt att säga bitterheter; hon var en mild kvinna, ty hon hade haft prövningar.
Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta initiativet och säga godnatt.
Det var under den natten som den avgrundstanken uppstod i den gamlas hjärna, att det icke var gott att de unga männen voro allena — och hon annonserade!
Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade det lilla samhället undergått revolution. Alla befunno sig punktligt vid frukosten iklädda sina bästa kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man konverserade, men man disputerade inte, som förr, över ett fyra alnar långt bord; man stojade inte, man talade med halvhög röst och försökte säga genialiteter för att ådraga sig uppmärksamhet mera genom det sagdas förträfflighet än genom röstens styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i artighet, man var onaturlig, tillgjord, dum — det satt två unga flickor vid bordet. Och den förträffliga prostinnan var lycklig!
Vid soupén fattades ingen och icke efter heller! Men sedan hölls en överläggning, som räckte till gryningen, huru man skulle roa de unga damerna. Man skulle arbeta på sektioner. Sektionen A. skulle arrangera kälkåkning, B. skriva pjäs och göra sällskapsspektakel att vara i ordning till prostinnans 13 terminsbal o. s. v. Alla hade förlora huvudet — utom pastorn.
Man var nu i första dagarna av november. Terminen ansågs skämd!
Wirapartiet gick sönder! Man repeterade pjäser, man levde i sus och dus, man gav varandra hemliga förtroenden, och omsider upptäckte vår hjälte en dag till sin fasa, att han var kär!
Han kunde icke bära sin förtvivlan utan måste öppna sitt hjärta för kamraten till höger i farstun.
Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt, medlidsamt. Slutligen frågade han:
— I vem?
— Den blonda!
— Det är jag med!
Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han glömt i förmaket. Kamraten sökte förgäves avstyra detta okloka företag.
Med darrande steg gick han upp i våningen, stannade utanför förmaksdörren, knackade och skulle fråga om han vågade störa damerna.
Fem mansröster svarade med ett enhälligt:
— Stig in!
På golvet stod en sybåge; omkring densamma sutto fem kamrater och sydde botten på ett tapisseri; bredvid satt prostinnan med flickorna och nystade silke!
Tre kvällar å rad var han ute och rumlade; den fjärde kom han hem med en Laterna Magica som han köpt hos Rosenbergs. Efter soupén höll han förevisning; men den mottogs med köld och kritik; man hade redan sett två dylika kvällarna förut!
Medan han grubblade, handlade de fem!
Men han var uppfinningsrik. Han visste att prostinnan gick till torget varje morgon kl. 8. Han misstänkte att flickorna gingo med för att lära sig. Vad hindrade honom att gå samma väg? Intet!
Han ställer sig i porten och vaktar. Mycket riktigt, där kommer prostinnan och flickorna, åtföljda av de tre; de två andra hade försovit sig!
— Nej se, är herr... uppe så tidigt!
Han var genomskådad! Återstod endast att slå det stora slaget!
Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations bal, till vilken inga främlingar ägde tillträde. Nu hade han henne i fällan, och kamraterna, han visste icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan och avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. Det var ljuvt.
I glädjen går han på en festmiddag, dricker för mycket vin och kommer för sent till balen! I sin segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp. Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna voro stötta och att han måste gå före soupén!
De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, erbjödo honom välvilligt sina armar, men han förkastade anbudet och begav sig ut på vandring, förtvivlad och med dödstankar. Han besökte kyrkogården, han gick på stenmuren utmed landsvägen från Fjärdingstull utan att lyckas bryta halsen av 15 sig, han undersökte dikena nedanför Rackarnäbben, tills han förlorade minnet och vaknade vid — sång.
Han låg i en snödriva utanför sin bostad; det lyste i fruntimrens fönster och bredvid honom stodo de fem och gåvo serenad!
Första dagarna i december rappellerades sonen och anmanades av fadern att skriva in sig i Generaltullstyrelsen.
Fjorton dagar före jul friade pastorn till den blonda och fick nej!
Och de fem, de fortsatte!
Ensittaren.
Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa. Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig reda på.
På hans tamburdörr, som var försedd med en mattslipad glasruta stod ett otvetydigt anslag: »Träffas endast till kl. 7 f. m.»
Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i förstugan och en ondsint äldre kvinna stack ut huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, stängdes dörren för evigt. Envisades man med att ringa, tystnade klockan snart av sig själv, eller av någon annan.
Kom man däremot in, såg man sig först i ett naturaliekabinett, med herbarier, uppstoppade fåglar, insektslådor och akvarier; senare i ett förmakslikt studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. Röda schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar med tapisserisöm, oljefärgstavlor på väggarna, till och med en gammal flamländare av känt namn; ett vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli.
Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den 17 tjugofyraåriga misantropen med en konventionell artighet, blandad med misstroende och ovilja.
— Förlåt att jag frågar, men har du galoscher? Får jag besvära bror att torka av sig i tamburen, det är nyskurat och...
Det var alltid nyskurat!
Han tog fram en cigarrlåda.
— Tack, röker du inte själv?
— Nej, aldrig!
— Å! Men då skall inte jag förstöra dina gardiner!
— Gör ingenting, du kommer inte hit för att röka.
— Du är bitter.
— Ånej! Jag erinrar mig, förlåt mitt propos, min första termin. Jag kände mig ensam en gång och bad några gamla vänner från skolan hem en kväll för att dricka ett glas punsch och röka en cigarr. De kommo och rökte fulla mina båda rum, förstörde min skotska matta och väsnades i trapporna. Följande dag kommo de igen och hade en kortlek med sig; dagen därpå åter, men då hade de druckit ur punschen och rökt upp cigarrerna.
— Du skulle ha visat ut dem!
— Det behövdes ej! De kommo aldrig igen!
Visiterna voro alltid stela; han talade endast om vårt gemensamma studium.
Jag ville gärna komma honom närmare, men det lyckades ej; jag ville ha hans historia, men han gav den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon historia, att han var en gammal egoist, som aldrig lånade ut penningar, att man aldrig visste när han fick rekommenderat, ty det stod ej på kartorna, att 18 han levde på räntor och var fader- och moderlös, att han var en odräglig människa.
De grinade åt honom, när de sågo hans bredskyggiga hatt bakom tallarna i kronoparken, där han gick och tog arachnider, de grinade åt honom när de genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad över mikroskopet, de grinade slutligen åt honom när helst han syntes ute och gick till posten, ty han hade stor korrespondens, de grinade som man gör åt det man inte förstår.
Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård.
Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: gudskelov; om ett barns födelse: stackars barn, och om en förlovning: infamt! Han såg allting genom mikroskop.
En afton gick jag förbi hans fönster åt kyrkogårdsgatan; rullgardinerna voro ej fällda och lampan brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte.
Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen bodde på nedra botten.
Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. Därefter bar han fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet; som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot rutan.
Nu tog han med pincetten några muskelknippen från högra femur och förde ned i vattnet; då blev där ett liv bland algerna; rudyngel och salamandrar kilade om varandra och bakom en buskig Enteromorpha stack nu ett rosenrött finger fram, och så ett, tills en vacker Medusa hjulade fram och lade sig på rygg; öppnade så munnen och fattade med de skära fingrarna de ännu skälvande muskelfibrerna och åt.
Då log den tjugofyraåriga misantropen så gott, så gott mot sin skyddsling. I detsamma stack den ondsinta gamla kvinnans huvud upp över hans axel och hon lade sin hand på hans arm och lutade sig helt förtroligt ned över glaset för att se på!
Vem var den människan? Åter gåtor!
Kvinnan försvann; han gick till sängs, låg en stund och njöt av att se sin tystlåtna vän hjulande taga sin motion på maten; därpå fördjupade han sig i en bok och jag gick.
En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet!
Han blev ond och svarade intet!
Samtidigt härmed cirkulerade en annan mystisk historia. En ung student, mycket flitig och med stor håg för studier, hade i brist på medel att fortsätta redan lagat sig i ordning att lämna Uppsala och ge sig okända öden till mötes i huvudstaden. I avskedets stund kommer postbäraren med ett rekommenderat brev innehållande en penningesumma jämte 20 löfte om lika mycket varje månad, så länge han studerade och var flitig.
Stilen var förvänd och underskriften pseudo. Historien cirkulerade tills den blev gammal och den lyckliga unga studenten korresponderade med sin okände under en pseudonym poste restante.
Jag gissade på enstöringen och var nog indiskret att åter en gång fråga honom. Han bevisade mig det omöjliga häruti, ty han skulle visst icke korrigera de stora styrande lagarna, som årligen utgallra ur det alltför stora antalet av studerande; i kampen för tillvaron visar sig vem som för naturens höga ändamål är lämpligast att fortvara!
— Och vem är det?
— Den starkaste, naturligtvis!
— Och de andra?
— De må gå under.
— Är detta ett ändamål?
— De starkare behövde deras död för sin tillvaro.
— Fy, sådana lagar!
— Jag har icke stiftat dem!
Därvid blev det; jag trodde honom!
En vacker dag såg man i tidningen att han tagit kandidaten. Ingen visste att han tenterat. Han disputerade strax därefter med högt betyg och så var han försvunnen.
Tre månader senare erhöll jag ett brev: Aix, Bouches du Rhône, Provence. Det var från honom.
Det andades levnadslust och gott mod. Han bodde hos rika släktingar i den vackraste trakt av Frankrike, två mil från Medelhavet och eklaterade nu 21 sin förlovning efter att ha varit trolovad i fyra år! Och det visste ingen!
Han skrev bland annat!
»Det var oklokt av mig att vara hemlighetsfull i en småstad; hade jag talat mer om mig själv, hade man icke talat så mycket om mig! Jag skall ändra taktik.
För att slippa bli föremål för vidare samtal skall jag för dig avslöja alla mitt livs hemligheter på en gång.
Vem är jag? Ack! Kamraterna ha sagt det så många gånger, jag har själv bekräftat det, men du tror icke! Du vill alltid ha något intressant! Jag är vad man tar mig för — en obetydlighet, en egoist; jag fruktade nog ofta att man skulle ta mig för ett snille, och då hade min frid varit all! Jag läste in mig för att så snart som möjligt byta Uppsala mot Provence; du tror att det var för vetenskapen! Vetenskapen var för mitt nöje! Uppsala var för mitt nöje, ensamheten för mitt nöje! Du tror man lever för att gagna; tro icke det!
Vad de anonyma penningsändningarna beträffar, så voro de anonyma, därför att jag icke ville öka mina ovänners tal. Tror du att han skulle ha förlåtit mig det någonsin, han som aldrig kunde lida mig!
Jag är även skyldig dig förklaring över ett par mörka punkter i min Uppsalahistoria. Hör då!
Mina kyrkogårdspromenader vid lyktsken gällde en rar lumbricus-art som jag höll på att beskriva till Vetenskapsakademiens Översikt. Min vetenskapliga (ha! ha! ha!) avund tillät mig icke röja mig, med fara att bli misstänkt som liktjuv!
Till sist min historia! Premisserna till denna förtorkade existens, orsakerna till denna världsföraktares mångåriga kval och bitterheter, jag är skyldig dig hela sanningen, ädle vän!
Jag var blott sju år, en liten ljuslockig pilt, med ett öppet ofördärvat sinne, då jag började röka cigarr. Passionen tilltog i sådan grad, att jag vid inträdet på Gymnasium hade ådragit mig en kronisk magkatarr: när jag kom till Uppsala hade levern även blivit lindrigt afficierad! Tänk levern! För att spara tid uppsköt jag brunnskuren till efter examen! Vattnet i Aix är förträffligt och jag är på bättringen, men icke fullt återställd, som du kan höra! Jag känner dock dag för dag huru olyckorna upphöra, huru ödet tröttnar att förfölja mig och huru människorna förbättras — jag har redan sett en ängel här nere!
Det var min historia! Går den inte an!
Skall den vara krångligare! Det är inte så krångligt här i världen som du vill tro. Jag undrar om du inte skulle behöva komma hit ner!»
Följande dag emottog jag åter ett brev: Aix, Bouches du Rhône, Provence.
Det innehöll endast detta, som avlyfte den sista stenen från mitt bröst.
P. S. Jag glömde säga dig vem den gamla avskräckande kvinnan var, som framlevde sin gåtfulla existens i mitt kök! Det var min städerska!
D. S.
Sorken.
Det är hans tolfte termin som går in; han läser på graden ännu; inte har han varit lat precis, men han har varit bland det folket, som aldrig kommer sig för att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå om sig, men i stället för att sporra honom har detta gjort honom resignerad. Han betraktar sig som Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan knot skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex åren ha pengarna sjunkit i värde. Hans olycka härrör av hans val av ämne, ty han hörde till den svärm som slog sig på estetik, då det var på modet och man talar om att han skrivit vers, som han lät trycka en gång, vilket han numera förnekar.
Nu hade han blivit fet och med fetman gick ärelystnaden bort, men han behöver sova desto mer. Han besöker därför aldrig annat än en elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora och hans hår är förtunnat. Ibland får han där höra en stump ur filosofiens historia, en annan gång ett åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken uppe vid fönstret med fri utsikt åt gården; han har alltid fällkniven framme och har gjort djupa studier i xylografien; när han lyfter på den tjocka 24 oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han tjänstgjort vid universitetet, ty han började skära sina initialer på hebreiska redan första terminen, och sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger. Han räknar årsringarna, säger han.
När han kommer upp i termin, går han strax till nationen och lånar Nordbergs Carl XII; den skall han sova middag på, ty det bestås inga kuddar i hans skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga egenskaper att först kyla och sedan bränna.
Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum mindre angenämt att vistas uti. Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott, sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna, han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss stolthet.
Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon likasinnad. Han har alltid 25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir samtalet livligt, så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag till klockan 6 å 7. Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental, som han kallade det, och då berättade han gärna sin historia, varöver han skämdes gruvligt dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig och handlade inte om honörn utan om ett fruntimmer.
Han hade en passion, som kanske också bidrog att förlänga hans vistelse vid universitetet; han gick på bokauktion. Icke för att köpa böcker och icke läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade böcker som typografiska alster; han talade aldrig om titeln eller författarens namn utan endast om boktryckaren.
— I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha en Ignatius Meurer, så passa på om lördag. Ni skulle ha sett en sådan Petrina; den här Niclas Wankijff var mig en stympare.
Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, som han hade lätt att fatta, gick han sedan och spridde ut bland sina bekanta att t. ex. sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till Wisingsborg hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils Matson Kiöping.
Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, varefter de båda gingo i aftonsången och hörde någon S. M. Kandidat.
Så framflöt hans liv — stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont, blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen.
Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten.
Mellan drabbningarna.
Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser.
Hans studenttid — han var kandidat nu — hade alls icke varit rolig! Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen, likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden. Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på torget för sju.
Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer till sin medikofil.
Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda på 27 gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass, täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus i en halvbutelj.
Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon fattig kamrat — han kände inga rika.
När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika med ett brott.
Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng, vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur 28 sitt bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet att gå till »Fernan».
Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan. Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument, fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa kan undvara, utom mat och värme.
Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende: han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett minne.
— Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende.
Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av en sådan låneansökan. Han fick en tia.
— Namnet?
Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och som säkert icke voro där av samma skäl som han.
— Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha roligt. Här blir strax pengar!
Han skämdes, men han stannade och han följde med ut och han rumlade och blev drucken och hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade förvånad; han låg i sin egen säng — med lakan — rena lakan för första gången på sex veckor. Vem hade givit honom dem?
Så kom ångesten över honom! Han hade varit ute och rumlat i går; han hade förstört sin tia; han hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder.
Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med strykstickorna, ljusbuteljen, vattenkaraffinen, portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet och hans tia; allt väl och ordentligt uppdukat!
Men han hade svårare perser än så; det var då när maten tog slut och han skämdes att gå och låna. Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt och försummade aldrig föreläsning eller kollegium.
En gång fann man honom på sin säng liggande avsvimmad över sin Fysik, som han skulle tentera dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar.
Emellertid hade han tagit medikofiln och lade nu in sin ansökan till underläkareplats på Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria husrum och 60 rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde sin första ronde, men föll till golvet, när han fick åse en luxations irättasättande. Fältläkaren, som med detsamma inträdde, blev högst förvånad över att se en liten människa ligga på golvet, blek och i kallsvett; han lyfte upp den stackars gossen och frågade medlidsamt: vem är du, min lilla gosse?
— Jag är underläkare på Garnison och medlem av Fältläkarekåren!
Man besparade den lilla krymplingen den förklaringen att ett brott mot reglementet i misstag blivit begånget och han fick stanna terminen ut. Han visste icke att han var puckel!
Så kom han åter till Uppsala och gick på sjukhuset; men det blev allt svårare för honom att reda sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete klockan 9.
Det hade åter blivit vår och kamraterna hade skilts åt olika håll; några hade gått ut på beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och andra åter till badorter: han var ensam i staden och såg en förskräcklig sommar för sig i Uppsala, där somrarna kunna vara outhärdliga.
Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit i Karolinaparken och läst och gick nu upp på Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är inte just vackert, men det gav icke heller någon längtan till landet, utan väcker snarare föreställningar om havet; och han var född vid kusten och blev hemsjuk, då han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor mot sig och han önskade att det var höst igen.
— Nå se det var då tur att jag råkade dig; gå genast till inspektorn och lyft respengar; jag gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör!
Conclusion: den lille reste kvällen därpå till Bohuslän för att inträda i sin befattning som husläkare hos en mäkta rik köpman, vilken blivit svagsint av vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i månaden och vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och han andades åter!
Den gamla byggnaden hade uppstått under Ostindiska Compagniets glansperiod på 1700-talet, då nuvarande ägarens förfäder hade samlat en kolossal förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt kinesisk smak efter ett mönster från Cantons omgivningar.
Där fanns akacier och syskomorer, grottor och dammar med guldfiskar och svanor; små bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke slagna i mannaminne. Hela trädgårdsland voro besådda med blommor; där fanns en fruktträdgård med de ljuvligaste träd och en köksträdgård och melonbänkar och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; vart man kom mötte ögat väldiga vaser av äkta porslin från Mingdynastien, och i rummen glänste det dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. Huset var omgivet av verandor med markiser av finaste bambu och nankin; hängmattor funnos anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av siden och damast stodo över allt till hands. I svandammarna och kanalerna lågo båtar, men längst ner vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän färdiga att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod och jaktvagnar. Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren, vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde: men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna jordens timliga goda.
Han blev yr av det myckna, men glömde icke att 32 befria fången från det tryckande tyranniet, varför också denne visade sig tacksam.
Han och den sjuke sutto ensamma vid middagsbordet och hade var sin betjänt bakom stolen; han åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron och friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under det att den rike mannen satt bredvid och åt kokta höns och mannagrynsvälling. Efter middagen lågo de båda i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med avund huru den fattige kandidaten rökte fyrtioriksdalers cigarrer och drack direkt importerad marasquino.
Han seglade ut på havet och lät alla sorger blåsa bort; han rodde omkring på kanalerna och sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem brukade husfrun göra sig en liten inkomst på om höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket åter gav anledning till utfärdandet av en ukas, som gav doktorn absolut beslutanderätt över allt levande både folk och fä på hela gården.
Augusti månad gick in och han besökte sina trädgårdar; han fann behag i jordgubbarna och skickade upp pojkar i bigarråträden; han prövade persikorna och vindruvorna och fann att de ännu behövde en månad på sig; han lät skörda hela fång med lövkojor, petunier och scabiosor för att sätta i sina mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han visste icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin promenad i trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat 33 begynte bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter han påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en blick i spegeln och fann att han var mycket ful. Han gick ner i salongen och gjorde några slag över golvet; där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna sutto för högt upp!
Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till lanterninen och såg på utsikten; han hade trädgården och parken under sig och längst bort havet; han kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en ljus klänning röra sig i trädgården.
Han gick ner i stallet och undrade om han skulle kunna sitta till häst. Därpå tände han en stor cigarr och gick utanför trädgårdsstaketet.
När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och tyckte att det var tråkigt, så att han strax gick hem igen och beslöt att tillbringa en del av morgondagen i trädgården.
Han steg upp i tid följande morgon och rakade sig! Han slog upp fönstret och andades provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med ovanlig uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, polerade naglarna, tog hatt och käpp och gick, men möter i dörren en betjänt med andan i halsen: patienten var illa sjuk.
I två dagar satt han inne i sjukrummet och på den tredje fick han resa in till staden för att underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla entledigande.
Just nu när vindruvorna skulle till att mogna 34 och dahlierna började slå ut, måste han lämna paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha sett trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. Han packade alltså in och återvände till Uppsala.
En snobb.
Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman, vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för mycket!
Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att nyttja glasögon.
Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till varning.
Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett förr och som talade ett för honom 36 främmande språk. De betraktade hans snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» — så kallade provinsen huvudstadsbefolkningen den tiden. — Som offret icke ville överlasta sig, vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en storm av ovilja.
Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att formera ärofullare bekantskaper bland de äldre.
Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler. De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under Teater.
Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher, hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor.
Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina gamla skolkamrater.
Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis, en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en 37 annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman, som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst brevet.
Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades detta honom till last vid nästa juniorsval.
Numera kunde han aldrig besöka nationens läsrum, ty alltid haglade försåtliga tillmälen och lömska avsides.
Följden blev att den unga personen tillsammans med andra olyckskamrater hyrde en särskild lokal, där de kunde läsa sina tidningar och även spela kort. Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade småstadsskvallret fått eld i sina blår.
Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i smyg; om man förut föraktat, så avskydde man numera alla bättre klädda studenter.
Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne och som hon icke kunde medföra en liten vacker vinthund, lämnade hon den i broderns vård.
Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig person väckt en sådan uppmärksamhet som den stackars hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna och slog upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på den lilla stackarn och det kunde även hända att man gav honom ett käpprapp i förbigående. När det blev 38 tjugo grader kallt och hunden började frysa, fick han ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och indignationen allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: »en hund med hästtäcke», man trodde nämligen att endast hästar begagnade täcken.
Hunden måste skickas hem igen, sedan han först på en källare blivit fägnad med sockerbitar doppade i konjak, varav han blivit sjuk.
Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han sätta en silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade kostat honom en riksdaler, eller »fyra toddar», som hans landsmän räknade; men som guldsmeden, vare sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten, skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många lidanden. En Y-länning råkar en afton då han letade sitt spanska rör upptäcka hemligheten; den spriddes som en löpeld. »Har ni sett käppen?»
Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades och pinades och kastades i alla källartamburer; plåten blev bucklig, fernissan skamfilades, men käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka.
En dag blev han borta; ägaren letade den förgäves bakom galoschhyllan där den brukade ligga; den var borta. Ägaren annonserade på knuten och lovade en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu stod det folksamlingar vid knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på annonsen.
En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se 39 där boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av klackjärn syntes på den fuktiga jorden. I gräset blänkte något; det var den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade silvrets kvarvaro. Vem var det då?
I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången, aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande — med ett ord en Snobb! Och i verkligheten var han intet av allt detta.
Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen.
Vet ni vad man sade då?
— Ä-ä, sa man.
Ett folknöje.
Spikad! — Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll från Uppsala.
I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en svart tavla i Dekanus’ farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och längst ned en 25 öres karta; detta papper — vilken glädje för föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen — är ett pass, som för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du har fått på hand på din framtid, du är räddad — du har skrivit ditt latin!
Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette.
Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt är ansenligt mycket svårare. Därför sökte man så mycket som möjligt underlätta 41 arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka företogos två gånger om året, urartat ända därhän, att de betraktades som ett slags återkommande folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han blott förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före den egentliga skrivningen hos vederbörande adjunkt eller professor samtidigt avlämna trenne uppsatser, trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen måste erkännas att priset var fixt.
Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, så borde man icke gärna göra det, ty det fanns dock vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg man ett gott pålitligt sällskap och gick upp.
Det var i medio av april, då värmen ej tillät någon vidare läsning och terminen var skämd. Det fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys och så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville dock försona den förflutna terminens synder med att skriva sitt latin. Förberedelserna voro undanstökade och dagen före den avgörande dagen var inne.
Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av studenter upp till Kuggis, åtföljda av städerskor med klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker, vilka dagen därpå skulle användas som källor.
Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man bildade partier och antecknade med krita sina namn på de svarta borden; deponerade sina bokupplag på golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut.
Mången överliggare som i åratal prövat sin otur 42 hälsades av den gamle med en bekant nickning och löfte, att han den här gången skulle söka göra något för dem.
Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1.
Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de ämnen över vilka man skulle författa.
Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade endast. Han var omutlig, stum och blind.
Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar, Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett som ränningen ur en väv och så slog man i nytt!
Nog av, den försiktige och svage skrev en kort 43 uppsats på så dålig och inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det bästa latinet.
Och därpå översatte han!
Voilà tout!
Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v.
Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt kunde från paletten — en lista med fraser och bons-möts ur Cicero — hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som hugnades med det höga betyget approbatur.
Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt förtroende.
Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under högljudda skrik.
— Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började småprata.
— Skriv färdigt konceptet innan maten kommer — varnade en äldre kund — jag känner till det där.
Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning, sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer, konjakskaraffer och brännvinsflaskor.
Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av egendomligaste slag.
En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över rummet trycka en jurist i ett glas portvin.
Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.
Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten — man tyckte att det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man.
De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande.
När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande snilleprov pro gradu som här i Svensk översättning meddelas.
»Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran krävde.
»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty upplösta av fruktan för 45 den tävlande staden och, mera övermodigt, än tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna, svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.»
— Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp!
»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och inre fiender.»
— Och så i trav igen!
»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad han satt sig före, proklamerade han sina 46 fienders namn och utfästade belöningar åt dem som angåvo dessa.»
— Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike’s skrivövningar.
»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största brott blivit födda, ramlade, låg.»
Denna punkt hade han skrivit själv!
Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av »spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och hållet avskaffade latinet!