SAMLADE SKRIFTER
AV
AUGUST STRINDBERG

FYRTIOFÖRSTA DELEN

SVARTA FANOR

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

SVARTA FANOR

SEDESKILDRINGAR FRÅN SEKELSKIFTET

AV
AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Copyright. Albert Bonnier 1918.

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1918

FÖRSTA KAPITLET.

Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna voro utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat etiketten i islåren; rödvinet slogs på karaffinerna och balchampagnen isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var enkelt men lysande, när gästerna började samlas. De stodo i trappan med klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt för att slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk nationalekonomisk tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet av ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person.

Författaren Falkenström anlände och fann sin vän bokhandlaren Kilo stående med kronometern i vänstra handen.

— Är ligan också bjuden? frågade han.

— Nej, det är bara fronden.

— Är det unga damer med?

— Några.

Falkenström tog upp sin blykam och for över de gråa tinningarne.

— Är rostbiffen lös- eller hårdstekt?

— Den är nog hård och kanske något seg.

Falkenström kom fram med en chokladdosa och lade in övre gommen med de åtta tänderna.

— Det är eget med den här dosan, sade han; jag gick in i en butik för att köpa en lämplig dosa att ha på bjudningen. Jag ville naturligtvis inte säga vad den skulle vara till, utan stod och letade i diskmontren.

Butikägaren som var tankeläsare avbröt plötsligen mitt letande:

— Herrn ska ta en tom chokladdosa, för så har jag gjort; den passar precis, är platt och skrymmer icke i byxfickan.

— Det var en hund att vara skarptänkt, svarade jag, tackade för rådet och ville gå.

— Eljes brukar man pastiljdosor, fortfor han, och när man vänder ryggen till, ser det ut som man tog en pastilj eller lade in en pris snus, men man får noga se sig för att inga trymåer finnas i rummet.

— Jag tackade ännu en gång för de värdefulla upplysningarne och gick! — Blir det hetsning i kväll, tror du?

— Ja det blir det väl! En spökdiné utan hetsning är ju intet, svarade förlagsbokhandlaren Kilo.

— Vad kommer det för folk då?

— Mister Anjala skall hetsa Wyberg för Kalevala; fröken Paj skall hetsa dig för Tilda K.; Popoffski skall hetsa för Aspasia. Sen är ordet fritt. Greve Max skall läsa efter maten en platonsk dialog om järtecken, och fröken Aalesund skall sjunga tjugusex Griegare.

— Det blir muntert det där! Men jag hoppas doktor Borg kommer!

— Ja han kommer, men han har svurit inte säga ett ord. Han är fruktansvärd när han talar, men han är rysligast när han tiger.

Nu hördes porten slå, och gästerna som stått utposterade på alla fyra trappgångarne satte sig i rörelse på halvtroppar slingrande sig uppåt i trappskruven och in genom tamburdörren.

Salongen mottog de främmande, som alla kände varandra. De tryckte händerna, visade tänder, och damerna kastade sig till varandras bröst. Husets lilla styvdotter välkomnade och frågade om de torkat av sig på fötterna. Hon var den enda som talade, alla andra låtsades säga något som icke hördes, och svarade på frågor som ingen gjort. Man gick omkring och såg på väggarnes tavlor, och när någon uttryckte sin okunnighet om originalet, svarade hela kören på en gång. Det var alltid en Murillo som räddade situationen och blev åskledaren för de starka oväder som här samlats. Man knådade motivet så länge det höll, sedan övergick man till ramen, och när den var utagerad, tog målaren Wyberg fatt i spännramen, ty han fruktade att någon skulle gripa ämnet och tala om pågående tavelutställning, vilken var livsfarlig att röra vid.

Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid. Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton högerhänder syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man lancerade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde förlora sin storhet. Nu var soppan slut och sörplandet efterträddes av en hemsk tystnad, då krabborna återigen kröpo fram och knådade deg, än till små runda kulor lika dem man sätter på mörtkrok, än utkavlade långa spolar som man mäskar med. Då lyfte prof. Stenkåhl sitt maderaglas och hälsade gästerna välkomna till bords. Alla händer grepo om glasen, krampaktigt som drunknandes och så blev det tyst igen. Prof. Stenkåhl måste bryta tystnaden och försökte en hetsning.

— Nåå Anjala, började han, hur han I det i Pojola nu?

Mister Anjala ville nog ge luft åt sin sorg över sitt lands förlorade frihet, men ryssen Popoffski satt där, beredd att avslöja den falske martyren. Han svarade därför undvikande. Men då tog professorn och kastade ut en krok åt ryssen.

— Popoffski, sade han, känner du 1789 års regeringsform?

Här väntade han en explosion från doktor Borg, något rafflande som skulle sätta liv i konversationen, men doktorn teg, och lagade en köldblandning inom sig, vilken verkade utåt lamslående kvävande.

Popoffski, som var uppfostrad och visste att man vid ett bord skulle undvika kroggräl, lyfte bara sitt glas och bad att få dricka med finnen:

— Skål Anjala! sade han.

Men Mister Anjala lät sitt glas stå, och lade för sig av fisken.

Nu blev bordet som i Tysta skolan. Man nickade och drack, och drack och nickade, riktigt kinesiskt.

Doktor Borg utmanades nu till hetsning, men han svarade med sin köldblandning, så att gästernas käkar stelnade av frost, och ingen kunde äta med aptit.

Vid steken började dock vinerna verka, och två och två mumlade tillsammans. Det lät som på en begravning.

Revisor K. satt försjunken och beundrade sin hustru, den stora författarinnan; han beundrade allt vad hon sade, men hon frågte mest efter adresser. Och nu satt hon bredvid Lilla Zachris, som kunde allas adresser.

— Nå, frågade hon Zachris, ni har kommit ut på tyska; vem är det som översätter er? Är det bra gjort?

Den sista frågan var endast pro forma, och Zachris som lade an på Tilda för att få råka den store skådespelaren i hennes salong, svarade bara på den första frågan:

— Jo, det är fru Mager!

— Ånej, är det hon. (Fru Tilda låtsades känna henne.) Var är det hon nu bor?

— Hon bor i Seelendorff utanför Berlin.

— Hon måste ha flyttat då. Jaså i … hur var det ni sa?

— I Seelendorff. (Tag du fru Mager, tänkte han, jag har redan en bättre översättare, som du inte får lukta på.)

— Seelendorff? Med två e?

— Med två e!

Fru Tilda skrev upp i sitt minne, så att man såg på ögonlocken hur den tänkta blyertspennan arbetade.

Revisorn njöt av sin hustrus framgång i andanom, ty han förstod att hon skulle ut på tyska och då måste hon stuka alla de här författarne som han ringaktade. Han bad därför att få dricka med Zachris och tackade honom för visat intresse.

Doktor Borg, som satt invid, mumlade nu till Falkenström:

— Den dag Tilda kommer att mörda sin protokollsekreterare, skall du se …

— Mörda?

— Ja, här sitta vi bland mördare och tjuvar. De stjäla varandras tankar, varandras adresser, varandras vänner och varandras personer. Tilda K. är en äregirig som utom ett författarnamn även åtrår ett nytt lysande gifte; och för det skyr hon inga medel. Hon spar på sin skönhet genom att hålla mannen i celibat, men den dag hon vill slänga honom, så anklagar hon honom för impotens; alla ungherrarne vittna med, det vill säga vittna att hon sagt det eller antytt det, och hon har veto. Då skär han halsen av sig. Zachris är den första att vittna falskt, för han är sådan.

Falkenström mumlade till svar:

— Ja du har rätt, vi sitter i en mördarkula. Du vet att Aspasia, den tid hon samlade män, också insamlade greve Max. Hon gick själv och skröt med det. Men när han övergav henne, så tog hon tillbaka, och gjorde Max till lögnare, så att han måste fly ur staden. Sedan har hon sökt mörda honom i tidningarne genom sina älskare som skriva, och nu har Stenkåhl placerat dem bredvid varandra, mörderskan och offret. Det är smakfullt, i synnerhet som Aspasia sökt genom nya lögner förstöra Max’ förlovning. Det finns ju tider av förfall, men något så genomruttet som den här fronden har väl aldrig existerat. Där sitter fröken Paj som älskar unga kvinnor och söker genom redaktör Holgers Marta få insmugglad en lömsk bit i tidningen emot dig. Alla som sitta vid detta bord äro fiender som avundas och hata varandra, men de skulle icke hållas ihop om de icke fruktade ligans nya rustningar. Där sitter Zachris’ Jenny och förgiftar professor Kalkbrenner: hon lägger an på honom, som du ser, med sina såta ögon och sina nästoner; där sitter Nyrax och smiter med Kalkbrenners fru för att få akademiens anslag åt den ovärdigaste. Jo, dessa äregirighetens galärslavar som äro hopsmidda av intresset, som endast söka att få ett namn på din bekostnad och sedan trampa ner dig.

Prof. Stenkåhl som misslyckats i hetsningarne tappade intresset; och som han själv icke ville bli komprometterad, sade han ingenting utan hälsade endast med glaset en gäst då och då. Gästen svarade med glaset alldeles som vaktpost på avlösning. Men prof’en kunde inte dricka utan blev nervös, och man såg på honom att han önskade en lucka på golvet genom vilken bord och gäster måtte försvinna. Slutligen kunde han inte återhålla en gäspning; och ett väldigt gap med gyllene frukter av cadmium och guldplomber öppnade sig som en sängalkov med väggmålningar. Med sin suggestiva makt som van föreläsare fick han auditoriet att följa exemplet en och en; och alldenstund åhörarne ätit middag hemma klockan tre och det gavs tio rätter mat, började nu vid sjätte rätten en fullständig tortyr. Man vågade icke mankera en rätt, och Mister Anjala som satt bredvid värdinnan måste mottaga en hjärpe och tre ostron av hennes egen hand. Han önskade i detta ögonblick han kunde trolla och låta fågeln och molluskerna försvinna i västens uppslag, men han kunde icke fastän han tillhörde den trollkunniga nationen. Han såg endast döden genom blodslag framför sig, och han ville icke dö i sin ungdom för en hjärpes skull, därför sökte han rädda sig med en galghumoristisk manöver. Med dödens fasa målad i ansiktet vände han sig till värdinnan.

— Min nådiga, vill ni ovillkorligen se mig dö för edra fötter, så … Tycker ni om dödsfall vid matbord?

Värdinnan förstod inte Kalevalas språk, och lika litet njöt hon av humor, som hon dessutom var upptagen med jungfrun rörande varma tallrikar till sparrisen och höll ett öga på denna, det andra på sin man, improviserade hon ett rudimentärt tredje öga på nässpetsen och kastade med detta en blick på Anjala och svarade ett yxskaftsvar så här:

— Ja, och med fru Ärtberg i titelrollen, det blir femtio gånger i rad …

Mister Anjala var lycklig att komma från hjärpen, och tacksam mot fru Ärtberg, som han icke tålde, utgöt han sig i en flod av sympatier alltunder det han förvandlade hjärpen till en haché, gömmande benen under skinnet, och skinnet under benen, så att tallriken verkligen såg ut som när man ätit en hjärpe. Ostronen begrov han under kökkenmöddingen och satte några brödkanter som bautastenar på ättehögen.

Vid sjunde rätten, som utgjordes av jättesparris, lutade sig återigen sexton kranier över tallrikarne, men när de tjocka rotskotten skulle stripas och herrarne fruktade få smör i skägget »höllo de upp» mustascherna och visade tänderna som arga djur, samtidigt med att ögonen stirrade omkring för att se efter om någon observerade hur de liknade hundar med ett ben i munnen.

Vid åttonde rätten, en lätt hummerpastej med gåslever hade sällskapet upphört att tala. Endast fåniga ansikten stirrade förtvivlade efter vinglasen, och ju mer de drucko dess fånigare blevo de. Dödstystnad och fånighet härskade i salen. Doktor Borg stack ut ett rev i västens spänntampar och Aspasia började knäppa upp järnlivet.

Aspasia gick nämligen med rustning och lockade män i sin järnfamn alldeles som det tortyrredskap vilket kallas die Eiserne Jungfrau.

Zachris’ Jenny var dödfull, men när hon ville säga något oanständigt isades hon ner till tystnad av den förfärlige doktor Borgs köldblandning.

Greve Max däremot, som fått en ringa obemärkt plats bredvid revisor K., men i minnet förväxlat honom med matematikern K., underhöll av artighet sin granne med matematik. Herr K., som trodde att greven var matematiker, svarade matematik fastän han ingen kunde. Som nu ingen kunde matematik, så trampades här en surkål, som med stigande vinrus blev båda så onjutbar, att de ansågo varandra vara humbugar, i synnerhet som misstaget icke röjdes förrän dagen efter. Det inslagna ruset, vilket vid bourgognen blev olidligt då det icke fick utbrott, verkade nu svettdrivande, och pannorna voro beslagna med droppar som kalla vattkaraffiner. Hela salen luktade svett och under damernas armar bröto fuktfläckar fram, bildande sjökort och landkartor.

Falkenström som kunde trolla bort maträtter mitt på tallriken och fått en teknik i att svälja hela stycken med några kalkonrörelser på strupen, bävade dock när frukterna kommo, ty att svälja ett helt äpple det vågade han icke. Att »göra ett klavérutdrag» han kallade, mitt i en salong under en svängning på klacken, det var han i stånd till, men att »betsla på» vid bordet, det var omöjligt. Han letade visserligen ett ögonblick efter chokladdosan, men åtrade sig, tog äpplet och nötterna, lade dem i bröstfickan och sade:

— Det här ska jag gömma hem till barnen.

— Är herr Falkenström gift? frågade Zackris’ Jenny.

— Ja, ibland, svarade Falkenström.

Jenny kunde inte hålla sig, utan exploderade i ett fyllflin.

Den förtvivlade prof’en som tuggat torrt och vänt ut vitan på ögonen, passade på:

— Vad var det för roligt den här Falkenström sa? Säg, få vi höra.

Han var så angelägen få någon till tala att han hellre riskerade en oanständighet.

— Kvickheter kan inte upprepas, svarade Falkenström.

I den stupida stämning som behärskade sällskapet verkade ordet kvickheter som en raket.

— Å, säg den! Söta snälla! Säg den! Herr Falkenström! Å! — Å — Å — Söta, goa! — Å!

Falkenström måste ju göra ett slut på’t, men som han icke kunde förmå sig till en upprepning, så lossade han av en ny:

— Jo, jag sa: att mina hustrur brukade alltid tycka mest om mig, när jag var lite fylax.

Ingen log, fastän alla visste han varit gift tre gånger; uttrycket var exakt, men: tre skilsmässor, tre tragedier. De flesta hade också haft trassel, och minnen, som väcktes, verkade beklämmande. Hakorna böjdes mot bröstet och hjässorna stodo i stötvinkel uppåt, såsom om man böjde sig färdig att mottaga ödets slag uppifrån. Ordet fylax hade också skorrat i salen, där man druckit champagne och bourgogne, men det hade även avslöjat den underjäst som låg på botten av alla dessa överjästa fat, färdiga att springa i luften; det ordet hade lyftat litet på maskerna och haft samma effekt som om värden skulle lyftat sitt glas och tilltalat gästerna så här:

— Gaska upp er gromar!

Erinrade för övrigt om doktor Borgs kuttersignal till sina bordsgäster vid en herrmiddag, när han lyfte supen:

— Kasta loss! eller förenklat: Loss!

ANDRA KAPITLET.

Det fanns en person som icke druckit och icke ätit stort heller, utan bara »markerat»; det var Tilda K. Hon satt som falskspelaren och bondfångaren, nykter, klar, hörande och frågande, praktiska livsfrågor, och först och sist adresser, adresser på förläggare, teaterdirektörer, översättare. Och hon ville ha namn på alla recensenter, personnotiser, redaktionshemligheter; hon ville veta vem han var gift med, ty hon gick kjolvägen fastän kvinna. Men med kvinnlig charme överskylde hon detta, så att man bara fann henne naiv. En man i samma läge hade verkat cynisk och icke fått något svar. Nu på slutet sedan hon plundrat sällskapet och hade alla deras relationer i sin ficka, märkte hon att doktor Borg satt overksam och obrukad. Hon tänkte först fråga honom om hans patienter, och vilken sjukdom fru Fjös led av. Men doktorn isade ner henne. Då trodde hon som psykolog att han skulle bli smickrad om hon vädjade till hans högre vetande rörande hennes hälsa, som ingen läkare ännu kunnat klara. Hon lade därför huvet på sned som en höna, och tittande honom in i pupillerna, smäktade hon fram:

— Kära doktorn …

— Hur står det till? klippte han.

— Jo, sir doktorn, det är den stora frågan; mig har ingen läkare blivit klok på.

— Hur fan ska jag kunna bli det då?

Ett rapp lät hon gå över sig som ett lyckat skämt, och fortfor med ett surt-äpple-leende:

— Om doktorn ville höra på mig …

— Gratiskonsultationer ger jag endast på fattigkliniken mellan 12 och 1 alla dagar. Men vill ni ha en ordination vänner emellan, så bliv med barn! Det rensar örmagen och tar bort alla griller.

Tilda vände sig från honom och öppnade en alldeles ny konversation med redaktör Holger Borg om en personalförändring inom redaktionen. »De måste skaffa en ny litteraturanmälare, för den här gick det inte med.»

Desserten, den sista desserten, syntes på bordet, och därmed leddes den lilla styvdottern in, fick plats vid prof’en, som kände sig beväpnad. Med den sprutan kunde han ostraffat cinsilera på gästerna utan att själv bli ansvarig, menade han.

Det gick en rysning genom församlingen, ty nu visste man vad som förestod; man skulle betala med sin person åt denna människoätare, som var nog feg att icke våga bita själv. Sally var vad man kallar en djävla unge; hon talade, men icke som av sig själv, utan hon upptog föräldrarnes ondska och gav ifrån sig. Hon lyssnade på deras samtal, var närvarande vid deras gräl, tog parti i deras tvister, gav dem goda råd, duade dem, tog mutor, skvallrade på tjänarne, men allt på ett sätt som gjorde styvföräldrarne glädje och munterhet.

När den lilla dämonen ätit och smakat på vinet, kastade hon sina blickar runt kring bordet, för att söka ett offer. Hennes sökare stannade på Mister Anjala, och letande i sitt minne, fann hon; och nu tog hon upp:

— Vad ä en falsk mattyr för sla, farbror Anjala?

Olyckligtvis hörde inte farbror Anjala riktigt, utan måste fråga om, vilket gav dämonen tillfälle att ge sitt knivhugg två gånger. Träffad mellan ögonen raglade den stora figuren mot stolens ryggstöd. Det korta skrattet kvävdes och prof. Stenkåhl låtsades nypa Sally i örat — det hörde till hetsningen.

Nu kom turen till professor Kalkbrenner. Denne man råkade genom livets grymma lekar ha varit lärare åt Stenkåhl och ha nämnt honom till docent; slutligen hade han kommit i penningskuld till sin förre elev. Utan detta sista motiv hade han icke suttit vid detta bord, där de flesta rackat ner honom i skrifter, tidningar, tal och sång. Han ville göra sig osynlig, men kunde icke, nu när dämonen riktade sina vackra ögon på honom; han hade velat sitta på vatten och bröd i en cell, och där gömma sin skam, han bannade över sig, därför att han av svaghet för sina otacksamma barn tagit Stenkåhls halsband; men det var för sent. Stenkåhl satt bakom den lilla Höder och skötte pilarne som Loke. Bågen var spänd och pilen gick, förgiftad; men en osynlig hand ledde den baklänges denna gång; så att den även träffade skytten och mest honom:

— Hör du Kalkbrenner (hon kallade honom du, ty hon hade märkt att han var ringaktad och saknade självkänsla) … har du köpt pappa eller har han sålt sig? Vilketdera var det, mamma?

Doktor Borg höjde sitt glas och sade:

— Vi tacka värdfolket för mat!

Därpå steg han upp, sköt stolen från bordet och gick mot tamburen. Där stannade han vid dörren, vände sig om, och spottande framför sig, väste han fram ett: fyffan!

Sällskapet reste sig efter två timmars tortyr, och det var runda sitthål i rottingstolarne att skåda; servetterna, knådade av nervösa händer, förda till munnen hundra gånger, lågo där hopsnodda som inälvor, som vissna hjärnors vindlingar, som trasdockor, polichineller, bildande ansikten, lemmar av avrättade, alldeles som huvudkudden efter en sömnlös natt eller en vit näsduk efter en bal, eller efter en begravning med verkliga tårar. För övrigt var bordet en glasbutik, ty det var dukat med åtta glas, en porslinshandel, en sopbacke med apelsinskal, ost- och brödkanter, kärnhus, cigarretter (andra klassens inryckning fick röka), tändstickor, aska; sköljkopparne, som man spottat i, påminde om kommod. Sopbacke och kommod!

Nu avdelade man sig i smågrupper och började förtala värdfolket.

Falkenström hade gjort en piruett och applicerat tandgården som han behövde till språklådan. Som Zachris stod bredvid slängde han till honom sin harm i en enda loska:

— Det är rysligt!

Zachris, som principiellt icke talade illa om dem han för tillfället begagnade, låtsades icke förstå.

Popoffski, som stod på andra sidan, avslöjade Zachris i en handvändning, men utan att denne hörde’t:

— Zachris är en sån där fähund som talar väl om alla människor!

Nyrax, målaren kom till:

— Vet ni att lilla bokhandlaren är ruinerad?

— Är Kilo ruinerad?

— Ja; fallet är ovanligt, men det är sant.

Den lilla bokhandlaren stod vid en kakelugn, som han tycktes stöda. Han var ung, men med ansiktet fullt med mörkt skägg; hade den sjuka hundens lidande ögon. När han log, som han mest gjorde, tycktes han gråta, ty ögonen fuktades och han snyftade. Han såg ut som om han icke kunde göra eller tänka ont; han kunde icke säga nej, när en människa ville lura honom, och därför ansågs han enfaldig; gick i en beständig stilla ruelse över okända förseelser, var måttlig i allt, drack föga, rökte icke, förde en ren luft omkring sig, ren i dräkten och orden.

Ägande en bokhandel som gick, drogs han in i förlagsaffärer av den ryslige Zachris, som narrade honom starta en tidskrift med hemliga programmet: »Först Zachris!» Vidare lurades han förlägga arbeten av Zachris’ vänner i pressen och utanför. När han såg ruinen nalkas, satt han endast och stirrade på den, utan att kunna röra ett finger, och han riktigt längtade efter katastrofen.

Han visste att Zachris hade skulden, men han stod så under dennes inflytande och var av naturen så godmodig att han icke ville göra vilddjuret ledset. Han trodde nämligen att en vampyr kunde bli ledsen.

Emellertid som han nu stod vid den pelarlika kakelugnen och lekte med spjällsnöret, tilltalande ingen och tilltalad av ingen i det fullrökta rummet såg han ut som en Sankt Sebastian vid pålen; var och en som gick förbi, sköt en pil på honom av gammal ovana.

— Tänker du hänga dig? sade en.

— Står du vid skampålen? sade en annan.

Den lille svarade endast med smärtsamma leenden, som talade: jag förlåter er, ty jag behöver själv förlåtelse. Greve Max var den enda som icke var obeskedlig; han satt tyst och observerade bokhandlaren. Tobaksröken stod nu så tät, att lilla Kilo tycktes stå på ett bål, bakbunden för att brännas levande. Om han hade sökt detta lysande sällskap så hade han förtjänt sitt öde, men de hade dragit och lockat honom, plockat honom, rivit honom. Han hade ett barns sinne, och som teosof sökte han av sin lilla person göra ett skönt konstverk så gott han kunde. Bevakade sina tankar och begär, höll måtta och besinning, skyddade sig mot onda inflytelser. Zachris hade tidigt tagit hans fästmö, men som han icke fick erkänna äganderätt i kärlek, så klagade han icke, ehuruväl han sörjde, och han fick umgås hos Zachris och se på sin älskade, vilket var honom nog. Och när Jenny plågade Zachris som flugan på nålen, fattades han av medlidande endast, kunde icke känna skadeglädje, ty han ömmade för allt levande som led. Med sin luta måste han ibland spela för sin vampyr och mottaga Zachris’ klagovisor över den elaka Jenny. Kilo sörjde över Jenny, och grubblade alltjämt över det faktum, att en elak människa kunde vara skön. Skönheten var ju ett uttryck av det högsta goda, och Gud själv måste vara skönast. Sagorna berättade visserligen om dämoner, vilka togo änglars skepelse, och om fallna änglar som kastades hit ner att straffas, dock behållande spår av sitt höga ursprung i en övermänsklig skönhet.

Kilo stod vid kakelugnen och såg genom dörrarne till tre rum hur elaka Jenny lockade Popoffski med sina uppretande ögonkast för att bli bekant med hans förnäma släktingar och få stjäla dem. Han stod och såg all denna uselhet och ömkade sig utan harm eller ondska, under det greve Max betraktade honom med deltagande och beundran. Max rökte och blåste ut ringar som vindade upp sig likt garnhärvor eller svängde omkring i älvdansar. Han tyckte sig i dessa bilder kunna se sina tankar, sina icke uttalade ord, vilka behöllo bilddriften och gåvo dunkla former åt röken, blandad med hans lungors inneslutna levande luft. Samma läppar och tunga som formade ord med suggestiv kraft, knådade den bildbara lätta röken vars former ju blevo aborterade ord. Rökringen var ett icke uttalat O, med eller utan utropstecken; sprack denna ring och vindade sig blev den ett S, men ett skrivet som bar spår av människohand. Ibland såg han bara kaotiska bilder; nebulosan som har äggvitans form eller amnion med allantois, groddblåsan med navelsäcken; men ur dessa sprang sedan fram organiska former: örat, musslan, näsborrarne. Som han satt och blåste sina bilder såg han att en ring gick rakt fram mot bokhandlaren, men liksom studsade tillbaka en fot ifrån honom. Och när han vände sig bort för att visa det ingen elak avsikt satt projektilen i rörelse, såg han i en spegel att den lille mannens person var begränsad av ett rökfritt område, där luften var klar.

— Tänk, han är även skyddad för vår onda andedräkt, och utan att veta det, sade han sig själv.

Redaktör Holger, ingenjören, som följt grevens blickar, svarade på dennes tysta tankar:

— Ja, det står i Sakuntala att lidandet och askesen bibringar högre färdigheter, att botgöraren slutligen behärskar andevärlden så att han till och med fruktas av makterna.

— Så att de skicka en Apsara för att förföra botgöraren. Sakuntala blev frukten av en sådan förbindelse … Och det som skedde då, sker än i dag. Det är förklaringen på våra modärna botgörares bekanta syndafall. Får icke dra ner himmelen till jorden.

— Kan inte lilla Kilo räddas?

— Från ekonomisk ruin, icke; men kanske ur Zachris’ klor.

— Dock icke, ty Jenny håller offren, medan Zachris klår dem inpå bara benen.

Nu stormade Stenkåhl in med aftontidningarne, som han fläkt upp för att vitja.

— Här! Här ska ni höra! gormade han.

— Nu börjar han drunta! sade Holger. Han törs inte själv släppa sig, men är nog dum att tro det man förlåter honom när han öppnar andras slaskrör.

— När det hatet han samlat över sig, bryter ut, då skall han krympa som en tvättad ullstrumpa …

— Här, gastade nu Stenkåhl. Kalkbrenner är ute och åker. Hans filosofi blir anmäld här. Det är läckert! Vill ni höra! Det är elakt, men det är bra skrivet!

— Vilken exempellös råhet! Det är ju en buspojke!

Max och Holger reste sig och smögo ut, medan Stenkåhl avrättade sin gamle lärare.

— Hur blev Stenkåhl professor? frågade Max.

— De skramlade till hans professur. Allting köps ju nu för tiden, och grosshandlarne utnämna professorer. Vi kallade Stenkåhl alltid för den dumma Stenkåhl, men det är för lite. Han är mikrocefal. Minns du när han, som är redaktör i den radikala tidningen, där man sätter ordensutnämningar på Varjehanda, och Svenska Akademien på Rättegångsärendena, när han slutligen skaffat sig Stjärnan och sneglade åt akademin, så stod han och tog avsked av ungdomen, varnande dem för att få damm på själarne; liksom inte bleckbiten på fracken vore spott, och att snoka efter akademien vore ett förräderi, då man hela sitt liv behandlat den som en korruptionsanstalt. Det är en fin pojke! som sålde alla sina ungdomsvänner och lämnade deras huven i en säck till fienden! Och han vågar stå och varna ungdomen (för att följa hans exempel!) Det är ju en chanker, hela karln, en r—kyssare, och jag föraktar mig att jag gått hit. Om finska badstun vore öppen, skulle jag gå och skrubba av all denna lort jag fått på min själ. I går satt Svenska Akademin här på samma stolar, och då slaktades vi ner! Det kallas försonlighet, men det är något annat. Det är fähunderi, karaktärslöshet, moralisk svagsinthet. Apropos Akademin …

Från rökrummet hördes nu Stenkåhl skrodera:

— Nå, men ärkebiskopen som är död. Nu är det slut med uddevallarn.

— Slut! Nej så länge de har X—ns kaffe och Y—ds brännvin är det inte slut med uddevallar’n, svarade Zachris, som haft en befattning i Göteborg.

— Braavo! röt Stenkåhl som tyckte om dåliga vitsar. Nu reste sig den undergivna Kalkbrenner, och avlämnande en av veckans skämttidningar, sade han:

— Det är gement i alla fall, att rita av en på det viset. Stenkåhl mottog bladet under det alla skockades för att se över hans axel.

Liksom alla bödlar fruktade Stenkåhl yxan mest av allt. Offren omkring honom skreko av fröjd, ty bödeln var avritad med hustru, och på ett sätt … Stjärnan satt där, stolen (i akademien) var där, men med lock på, och bredvid hängde på en spik Stenkåhls samlade skrifter …

Bödelns käkar inställda på ett flatskratt stannade i baklås, och hans ögon rullade; strupen gick i vågor av kvävda ord, och det såg ut som om en äppelbit hade fastnat.

— Där fick han sitt, sade Holger. Jag tar aldrig i skämttidningar, ty om jag skrattar åt min fiende på första sidan, är jag säker att finna mig själv på den andra.

Emellertid hade Zachris insett hela den pinsamma situationens ekonomiska möjligheter och med ett säkert grepp kastade han om strömväxlaren, fattade ett punschglas, slog sig ner vid ett bord berättande en anekdot, som icke hade något sammanhang med Stenkåhls lidna nederlag. Sedan han sålunda räddat sin vän (och han visste vad det var värt), satte han sig till centrum i en krets som föredrog punschbrickan framför en blottställande hetsning i damrummet. Zachris hade nämligen icke kommit upp, utan varit nere hela aftonen. Han hade visserligen försökt att flyta, men gått till botten i den fientliga floden. Nu, omgiven av fukt och värme, och i en krets av tacksamma åhörare vilka hälsade befriaren från allt förståndigt tal, började han växa som en svamp om natten, svällde ut, och efter tre glas punsch under dubbla mellanslag med whisky, konstituerade han kretsen såsom slutet sällskap eller enskilt rum på kafé. Långt utifrån salongen pågick fröken Aalesund med sina tjugusex Griegare, så att man kunde prata riktigt ostört i den Zachriska kretsen.

Stenkåhl hade efter stjärnsmällen sökt att gaska opp sig, men ingen hörde på honom, trots hans stora gester som sopade en aténienne med falska antikviteter. Han nedsjönk i en emmastol som en förnaglad kanon på sin lavett, och då han hatade musik begärde ingen hans närvaro i salongen.

Vinrus är farligt när det slår in; det måste ha ett avlopp i prat. Zachris höll just på att prata av sig sin halvfylla och njuta av den falska maktkänslan, men Stenkåhl öppnade endast sin säkerhetsventil då och då i ett kvävt utrop:

— Det är ju kattskrik, den där sången! — Vad säger Zachris för slag? Åttinio? Nej det var nittiotvå! — Talar ni om Karl den tolfte? Det var ett as! — Jo! i Fryxells handlingar rörande svenska historien finns utländska sändebuds brev från Stockholm i vilka antydes att han älskade pager! En är namngiven!

Men Zachris var inte den som släppte given ifrån sig; dock hade namnet Karl den tolfte satt honom i lägervall och han märkte hur han krympte, då verkligen några åhörare ville dröja vid det större ämnet. Han gjorde därför en volt med kortleken, trollade bort kungen, och fick upp sig själv. Men den lilla åsnan kunde icke skrämma folk, därför drog han den lånta lejonhuden över öronen och skriade så det lät lejonlikt:

— Jo, när jag var i Kristiania, jag far dit ibland och hälsar på mina vänner, ty där har jag förståelse; och Ibsen sökte mig genast på hotellet. Och då sa jag: Du Ibsen …

Punschkretsen betraktade med vördnad den lille Zachris, som växte ut fruktansvärt.

— Och då sa jag, ser du Björnson … Och så sa Björnson: »Zachris har rätt!»

Stenkåhl blev avundsjuk, ty det var just hans repertoar som Zachris nu spolierade, och hans krut som sköts bort. Och när Zachris’ succès var fullständig, rev han sig tillsammans, bröstade av och gick fram till förställaren att hämta ammunition. Det var ur ett dokumentskåp han tog den. Där funnos alla brev han mottagit från ryktbara personer, eget nog även de ovettiga, ty dem brukade han läsa högt för att visa vilken otacksam fähund den och den var. Och i brevsamlingen funnos även den enas angivelser och klagomål på den andra, så att när han ville söndra två personer, tog han bara fram ett brev, som var skrivet i djupaste förtroende. Nu ville han stöta ner Zachris och på samma gång avslöja norrmannen.

— Här ska ni höra! skrek han, ty nu var det svårt få syl i vädret. Här ska ni höra!

Zachris osade strax luntan, och gick på med en ny anekdot, om Zola och vad Zola sagt. Men Stenkåhl talte honom i munnen med sin skällande stämma och började läsa ett brev från Ibsen, där han beklagade sig över Zachris’ påflugenhet.

— »En människa, som jag inte känner och vars böcker jag inte kan läsa, dyker upp, hälsar mig som en ungdomsvän, beklagar mig över mitt sista fiasko, erbjuder mig sitt beskydd. Han kallade mig Du, såsom av misstag … Jag körde ut honom!»

Nu var Zachris avslöjad in på bara benen, men som han kunde trolla med truten, tog han själv upp gapskrattet, och som hans egenkärlek gjorde honom oåtkomlig för skymfar (han stod för högt för att kunna nås av sådant) fattade han dolken i klingan och vände den mot mördaren.

— Det är alldeles rätt, sa han, men sen gick jag till Björnson, som var avundsjuk på Ibsen och vid middan sa Björnson detsamma om Stenkåhl.

Stenkåhl var som en pil vid sin krutdurk, och på bokstaven B fick han fram ett brev från Björnson i vilket lilla Zachris tillstukades ordentligt.

— Här, ska ni höra! Här ska ni höra! »Varför denna seminarist skriver böcker, det vet ingen … Om du kan befria mig från honom, så skall jag ge halva konsulatfrågan fanden …»

Zachris var nu inklämd mellan dubbeldörrar, men han kastade åt sidan, kom loss, och med ryggen skyddad började han att väsa och klösa, dock utan framgång; och när han märkte att truppen svek, ändrade han rörelse, kastade lejonhuden, blev en liten ömklig åsnefåle, som väckte medlidande. Det var hans starkaste drag att göra sig liten, och väcka medlidande. Då blev han lik ett ofullgånget foster, visade hela sin obetydlighet så att man rördes och tog honom upp på armen, emedan han var så hjälplöst liten. När han då väl var uppe, blev han fruktansvärd igen, och det första han gjorde var att klösa.

De tystlåtna i sällskapet, som i början känt en lättnad i att slippa blottställa sig, och som njutit av att bevittna hur två bödlar avrättade varann, grepos nu av en skamkänsla; och fruktande att dokumentskåpet skulle blotta även deras mellanhavande, om Stenkåhl finge fortsätta, reste de sig, tittade på klockorna och sökte i tankarne en giltig förevändning att gå (på närmsta krog).

Men Stenkåhl hade blodad tand och måste mörda någon för att rädda sin ära. Som han var av den sorten som icke biter högdjur letade han ut ett litet och fann Sebastian vid pålen.

— Nå lilla Kilo, yxade han till, har du böckerna klara när du skall slå vantarne i bordet, annars ryker du in.

Nu finns det en försyn som skyddar de sina och gör dem blinda och döva på rätta stället. Bokhandlaren hörde icke mer än sista orden »ryka in», och troende det var fråga om kakelugnen gjorde han en ofrivillig gest åt spjället. Då märkte han på de omståendes miner att han hört orätt, men skrämd av det elaka uttrycket i Stenkåhls ansikte hejdade han sig just när han ämnade fråga om, ändrade minspel och sade med ögonen: jag förstår ett gott skämt på min bekostnad. Han var räddad, ty åskådarne trodde han med en vitsig åtbörd avvärjt Stenkåhls råa skämt, som han både hört och förstått.

De flyende herrarne hindrades nu i dörren av de anstormande damerna som väntade sig en allmän hetsning, men herrarne hittade en sidodörr och ginade genom tamburen för att komma fram till värdinnan och säga farväl. Alla hade samma förevändning eget nog; de ville höra sista numret på symfonikonserten.

Och så voro de äntligen fria. Stuckna, sargade, svettiga, nerrökta; hoptryckta, harmsna, trötta, förtvivlade, skruvade de sig ner för de fyra trapporna och voro äntligen på gatan. På två led gick troppen först tyst, andades den rena aftonluften under stjärnorna, vädrande lungor och sinnen.

Men så brast det löst. Allt vad man icke fått säga hos Stenkåhl ville ut. Led för led började samtalet, utvecklande sig från sekvensens enkla gångar till fugans rikare.

Fugan blev mångstämmig kanon; samma gamla motiv, från sekelslutet men i andra tonarter.

— Whiskyn, den gemena, kom 1890; den gjorde människorna tungsinta och undanträngde den glada punschen, som begär sång och käglor. Cykeln och telefonen ökade hastigheten och införde otåligheten: hastiga resultat eller inga! Och det elaka kvinnliga tennis, där det mera gäller att skada sin medtävlare, än, som i bollspelet, själv prestera något vackert kast. Det är futtigt! Och så kom pokerspelet, tjuvspelet om pängar utan eftertanke.

— När kvinnan som nu, har absolut veto mot mannen i varje deras tvist, då är mannen värnlös, och då råder lögnen i världen.

— Nej, jag har aldrig i våra kretsar sett en gift man otrogen, om inte han tvungits av hustrun …

— Gifta sig? Nej tack! Hålla sällskapsdam åt ungherrar och själv sitta och få tiga i sitt hem. Det var en ungherre nyss hos oss och gjorde min hustru sin förklaring i min närvaro; jag trodde han skulle fria till henne.

— Svartsjukan är mannens renlighetskänsla, som håller hans tankar fria från att inledas i en annan mans sexualsfär, genom hustrun. En man som icke är svartsjuk, utan håller till godo, det är en sodomit. Jag såg en man som njöt utav sin hustrus koketterier, och som älskade husvännerna …

— Han kvinnohatare? Han har ju fyra kullar barn, och tre skilsmässor bakom sig! Det är bara ett skällsord och som sådant lögn!

— Det varslar ont för Gustav Adolf; den gula brigaden söp opp hans körka … och prästerna undergräva den allt vad de hinna …

— Ja si svagheten med den här mekaniska världsåskådningen, den låg i bristen på motor. Jag kan inte tänka mig en rörelse utan motor … perpetuum mobile trodde de på som inte trodde på’t.

— Babel och Bibel och Hammurabis! Men de bevisar ju att bibeln har auktoritet och källor, och inte är påhittad bara! Han är ju ändå äldre än man trott. För resten citerar ju gamla testamentet själv sina källskrifter såsom Moses dagbok, Jehovas strider (4 Mosebok 21: 14), Den frommes bok (Jos. 10: 18) och flera. Och den där kilskriften om syndafloden läste vi om på 70-talet. Och ändå tror ni inte på syndafloden! Fastän jag inte förstår varför Babelskrifterna ska vara mer trovärdiga än Bibelskrifterna.

— Om ni får allmän rösträtt, så har ni goodtemplarne och läsarne i majoritet … Ni vet inte vad ni gör. Men att de konservativa är rädda för rösträtten, det är obegripligt.

— Så ska de skoja på oss i smyg en nationalteater med lotteri! Idén? Jo, det är den, att de ska slippa spela de nationella författarne på den nationella tombola-teatern. Kommer aldrig dit. Där blir societetsspektakel!

— Litteraturn? Det är bara eftergläfset! Något nytt växer inte på trädan; slösäd och spillkorn som kommer för sent.

— Almqvist? Ska vi hållas med Tieck, Jean Paul, De la Motte Fouqué och E. T. A. Hoffman? Nej vi ha kommit längre med Zola och Kipling … Sir du, det är okunnighet om källorna, att propsa på Almqvists originalitet. Det är rövarromaner; och hans pjäser är rena smörjan, där han icke anar att ett drama spelar i presens och oratio recta. I Svangrottan berätta de ju pjäsen ini pjäsen, i oratio obliqua.

— Men hans musik då?

— Det är s—t! Troligen skoj med finska folkvisor och landsmålsmelodier … Så går det när obildning och okunnighet gör upptäckter. De vet inte att de äro gamla; och så är pöbelns beundran för kopior fotad; de känna inte originalen! Men vi lever i humbugens perversa tidevarv där det goda kallas ont, det lilla kallas stort. När de tre största humbugarne, den steriliserade Pasteur, den omusikaliske Wagner och den stupida Ibsen, en gång äro avslöjade, då kommer tiden i led igen. Hönskoleran, Götterdämmerung och Nora! Fyfan!

— Den materiella utvecklingen har gått framåt, men tanke- och själsliv har gått bakut. Det finns knappt en människa som kan föra ett logiskt resonnemang. Om jag till exempel säger att mannen faktiskt har skapat hela den andliga och materiella kulturen, så svarar de nej, ty Rosa Bonheur har målat (dåliga) tavlor och hade hederslegionen, George Sand har skrivit (tarvliga) romaner, och Kowalewski kunde lite matematik som hon lärt av Weierstrass.

— Ha vi läst Aristoteles’ logik förgäves i skolan? De är rädda för honom, zoologerna! Eller är det deras vidskepelse, kvinnodyrkan? Ateisterna skulle dyrka något, och så fick de kraftig villfarelse! … Kan ett faktums bevisade tillvaro bli föremål för åsikter? De talar om mina åsikter i kvinnofrågan. Om det är måndag i dag, så är det oberoende av åsikter. Måndag är i dag, följer på söndan och går före tisdan! Liksom kvinnan följer i kedjan efter mannen och går före barnet.

— Finnarne skulle resa en skampåle åt Björnson, det skulle de — ty det var han som i ryska tidningar hetsade ryssen mot Sverige …

— Björnson? Norrmännen förakta honom så djupt, och om de inte behövde honom till reklam för sina fiskebollar skulle de slopat honom … Men nu vill Karoline bli kung i Sverige — och det finns nog med käringar för att välja …

— Falk har stigit upp från de döda! har ni hört det?

— Nu har han väl fått stål i Infernos bessemerugnar …

— Almqvist? Jo det är arsenikätarnes gud …

— Att skriva om ingenting; att göra konst utan innehåll, det är konstindustri! det är ornamentik, dekorativ konst; det är juvelerarns och gelbgjutarns. Litteraturens jättar ha aldrig skrivit versstycken: Dickens, Balzac, Zola! Versen tillhör folkens barndom, då vildarne till och med rimmade sina lagar för att minnas dem, och barnen jollra på rim.

— Naturvetenskapernas förfall började med naturalismen. Specialisterna voro materialsamlare och drängade åt Hæckel, som är den störste, emedan han ensam var överskådaren och ordnaren.

— Och de tro sig kunna skydda för bacillsmitta genom desinfektion! Hur skall man kunna desinficiera atmosfären som står tjock av organiskt slam och damm? Gör dig immun genom att hålla dig stark och sund; arbeta om dagen, sov om natten, och var måttlig i vardagslag. Ni talar om supa! Men att frossa är sämre, och att röka tobak är en lika stor last som att supa! Den som varit tobaksförgiftad och haft delirier med hjärtfel och sömnlöshet, den vet det. De talar om liderlighet hos de ogifta! De stackarne ha inte sådana tillfällen; men se på de gifta, som sitta slöa, stupida och ha tråkigt på tu man hand, och för att fördriva ledsnaden göra uppfinningar. Slutligen förakta de och vämjas, så att de inte kunna se varann i ansiktet; de sitta förfäade, tomma i huvudet så att de inte kan säga ett ord. Källan där de skulle hämta kraft har tagit kraften; de ha jagat efter ett imaginärt nöje, som icke fanns på vägen, emedan det låg i målet — barnet. Tala inte om det heliga äkta för mig …

— Nå men barnet då, utanför äktenskapet, vem skyddar det?

— Lagen! Lagen om barnuppfostringsskyldighet … den räcker och blir över …

— Studentexamen? Det finns inte en av censorerna eller lärarne som inte skulle bli kuggad om pojkarne fick examinera dem! — Är det jämnt spel, att ett helt lärarkollegium sammangaddar sig mot en pojke, att en samling specialister fordrar att en pojke skall stå bocken mot dem alla? Det är ju orimligt! Och jag begriper inte hur någon människa kan bli student; jag betraktar det som ett underverk att jag är student! Det kan aldrig gå rätt till! Men de vet nog inte vad de göra. Vita mössan, det är bara ett streck liksom löjtnantens rand och stjärna … Samhället fordrar streck! — Vita mössan betyder bara att man har förmögna föräldrar, och det får man inte skryta med!

— Att sitta grensle på ett fyrfota djur, det har blivit en konst, ridkonsten! Om man inte kan bli något annat, så blir man en skicklig ryttare!

— Finnarne säger att de ha rätt att styras efter 1789 års förenings- och säkerhetsakt! Gott, den akten stipulerade enväldet; då ha de som de begära.

— Skål, Anjala!

— När de skrika i korus: Han skriver ju om sin hustru! så frågar jag: Skriver han vackert? — I det fallet får han nämligen skriva, även om hon är aldrig så ful och elak, ty man fordrar att han skall skriva vackert om det fula! Det är gynolatrin! Men så fort en fru börjar skriva, så skriver hon de infamaste lögner om sin man, och får beröm. Där har du rättvisan och likställigheten som är bara blague.

— Att hindra utvandringen med lagstiftning? Kunde man hindra folkvandringarne? Tror de man ändrar världshistoriens lagar i lagutskottet?

— Fruarne Kowalewski, Curie och flera är bara nya namn på mannens artighet mot kvinnan. Artigheten som offer är vacker och riktig, men när den fordras som rättighet, då är orättvisan framme.

— Zola osades ihjäl, Trarieux dog, Bernhard Lazare dog, och så upptogs processen för slutna dörrar. Nu smakte hemliga domstolen, och inte en utomfransk tidning innehöll ett referat när generalerna försvarade sig. Justice, vérité, blague.

— Att vara liberal eller frisinnad, vad är det? Übermensch. — Hela underklassen är liberal, är då underklassen übermensch och överklassen untermensch? Att demos är demokrat, det hörs på namnet. Om en israelit förnekar Kristi guddom, är han därför icke liberal; om en finne är rysshatare, är han därför icke liberal; om en kvinna är emancipissa, är hon därför icke liberal; om en icke röstberättigad är rösträttsvän, är han därför icke liberal; om den som ingen handel driver är frihandlare, är han därför icke liberal. Det är ingen dygd stå på sitt bästa; det är bara som det skall vara.

— Den människa som ingår förbund med ett djur mot sin medmänniska, den borde döden dö, ty han begagnar djur, och tidelag straffas med döden.

— Ordningsstadgan för rikets städer förbjuder hållandet av okynnesfä, förbjuder orenandet av trottoarer och portgångar, men allmänna åklagaren som kunde förbjuda hundar i städer, han törs inte på dem! Han är rädd för hundar!

— När lagarne tiga skola stenarne ropa.

— De stora rikena måtte vara bra lättskötta nu för tiden. Monarkerna äro på sommarnöje om vintern (vid Medelhavet) och om sommaren vid Ishavet. Kanske det går an utan monarker! Man regerar per ångyacht — per telefon!

— Strauss’ Leben Jesu, och Goethes Faust (första delen!), Läsefrukter, Gymnasistvers, och Sömngångarnätter satta för Grottekvarn, se där hela den stora mannen.

— Rydbergs Faust (första delen), icke Goethes Faust numera!

— Sveriges ära ligger icke på Skansen, icke i Livrustkammaren, icke i Riddarholmskyrkan; Sveriges ära ligger i Vetenskapsakademien, i Riksbiblioteket, i Nationalmuseum! Gå dit, vandrare, skåda svensk, och se på din vetenskap, din litteratur, din konst, att även du är en världsborgare!

— Varför skulle han betala underhåll till sin frånskilda hustru? Hon tar en älskare eller gifter om sig, så får han sitta och betala andras kärlek. Det är ju orättvist, hälst om han därigenom icke får råd att gifta om sig eller ta en älskarinna!

— I ett sterilt land och en steril tid hyser man fasa för allt produktivt. Artister och författare måste gå och slå dank för att icke visa sin produktivitet.

— Vad skall man med skolor att göra? Inte meddelas någon undervisning där? Man bara förhör läxor, det vill säga: man hör efter vad gossen lärt sig själv hemma. Den som lär sig själv är autodidakt, följaktligen äro alla studenter autodidakter. Men varför studenter föraktar autodidakter, det är bara brist på självförakt.

TREDJE KAPITLET.

Bland dekadansens eller förfallets män intog Lars Petter Zachrisson ett framstående rum. Han hade varit med omkring 1880 och slagit sig upp till sous-chef för något osynligt parti, men när han 1884 blev avsatt av »nakna prästens broder», som utnämnde Tilda K. till chef, drog han sig först tillbaka med blodig nos, men kröp sedan fram i några mullvadsgångar han grävt, och vilka mynnade dels hos akademiens sekreterare, dels hos professor Stenkåhl, dels hos tidningen Brödrafolkets Väl. Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter. Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program: att han måste fram. Och därför skydde han inga medel. Svårigheten bestod i att kunna dölja sitt spel.

Han var litteraturens jobbare, bildande bolag för inbördes beundran, spekulerande i ryktbarheter, stiftande syndikat för att göra storheter som skulle upphöja honom. Han företog affärsresor i reklam, hade agenturer i alla landsändar, bildade en exportförening på Tyskland, var själv korrespondent i danska, norska och finska tidningar, samt medarbetare i Stockholmstidningen Brödrafolkets Väl (icke Brödrafolkens), smakråd vid två teatrar, Svenska akademiens stipendiat, bokförläggaren Kilos sekreterare, Artistsecessionens ombud; men han hade även ett finger i Stockholms högskola, utan att man kunde säga om det var tummen eller lillfingret; beskyddade författarföreningen och publicistklubben, var en av stiftarne i sällskapen Oden och Freja, samt var även synlig på hovet! Denna 80-talets förfallna människa. Vig som en ål och omottaglig för skymfar, gick han in över allt. Var porten stängd, kom han in genom köksfönstret; blev han utkastad genom dörrn, kröp han ner genom skorsten. Med ett ord, han saknade ambition, och det lovade gott för hans framtid.

Men han hade även andra egenskaper, den förrädaren, vilka gjorde honom till en tidens man. Han respekterade alla åsikter, även de falskaste, som han dock bort bekämpa eller rätta; han talte aldrig illa om en människa, som gjort illa, utan han försvarade alla bovar, överskylde deras svagheter. — »Jag tål inte att man talar illa om en människa,» sade han. Det betydde: »Nosa inte i mina papper, ni.»

Hans beprövade taktik bestod i att erbjuda tjänster. Han var tjänstvillig, både för att få binda händer och gräva ner pund, som efter behag kunde uppgrävas med ränta. Det fanns knappt någon människa som han icke gjort en oombedd tjänst, och när han sedan slungade bekantskapen, gick alltid en skuldsatt ifrån honom. Då hade han sitt stora ögonblick, när han fick säga: »En otacksam människa är den tyngsta börda jorden bär.»

Sitt rätta fält hade han dock i tidningen. Denna var fallfrukt av förfallets kunskapsträd. Redaktören, som vänner emellan kallades den personifierade lögnen, syntes bära ansiktet på ryggen och äga hundratals händer, i vilka han tog emot från alla väderstreck. Men hela mannen tycktes också vara bakvänd och han hade en näsa för allt som var skämt. Någon anmärkte också att man borde läsa hans tidning framför en spegel, för att kunna läsa rättvänt. Om man till exempel såg en notis om goda bankaktier, så kunde man vara säker på att de voro ruttna och skulle skojas bort. Men om han någon gång avslöjade en humbug, så regnade genast vederläggningar som voro betalda, och han gjorde ursäkter för misstaget. »Det var ett missförstånd.»

Han hade en sekreterare som var mästaren vuxen. Smartman hette han. Det var en storslagen karl i sin art; född att härska, med ett vinnande sätt, en saftig person, bröt han sig in överallt, i banker, bolag, fabriker, och om han kom ut något nässkrubbad förde han dock den stora pengen med sig i nyporna. Han hade beslutat att tidningen skulle bli millionblad, och att Sverige skulle regeras från dess byrå; hade filialer över hela landet, inverkade på alla riksdagsval, tillsatte landsting, skuldsatte kommuner, anlade järnvägar (som staten övertog), störtade fabriker, arrangerade strejker. Han kunde förvandla allting till nationella angelägenheter även de mest privata. Men hans styrka var att kunna göra stora män, dock icke mot opinionen, utan med. Fanns det bara ett frö, så vattnade han att det grodde. I denna ingenjörernas tid behövde Sverige också ett stort ingenjörsnamn, och han presterade en Edison, en svensk Edison, som utväxte så att man kunde grunda millionbolag på hans namn. Efter Nordenskiöld saknade Sverige en stor resande, och han gjorde en så stor, att Stanleys namn nämndes bredvid hans, ehuru svensken bara berest kartlagda länder och väl aktat sig för större vattendrag. Sverige saknade en stor kemist. Smartman gjorde en på rak arm; utnämnde honom till våran Berzelius, ehuruväl kemisten var skaplig fysiker och ingen kemi kunde. Han var epokgörande inom kort, fastän han bara bestämde kända ämnens kända sammansättning. Det var humbugens lysande tider, och en nerfäad nation tog emot vad som hälst. Slutligen skulle nationen ha den största kvinnan också, och då tog han det största dumhuvet han kunde få fatt, benplockerskan som samlade från alla slagfält och sophögar; sade: varde! Och hon vart!

Denna man, som vågade begå alla handlingar dem Zachris icke vågade, älskades och beundrades av Zachris. Zachris njöt av alla dennes brott såsom om han begått dem själv, men sluppit ansvaret. Det var hans natur att icke kunna leva i och genom sig själv, dels därför att hans jag av födseln var klent, dels därför att han förlorat det i livet eller rättare sålt bort det på lyckans marknad.

Nu en vintereftermiddag satt Zachris i sin stuga utanför staden. Den kallades Villa Albano, ty ägaren tillhörde det folk som adlar sig själv och sin omgivning. När man kom in i förstugan mottogs man av ett skällande missfoster, en kinesisk dogghynda, som stank. Dess skällande överröstade både gästens hälsningsord och värdens välkommen, och som båda måste skrika för att göra sig förstådda, lät det som ett kroggräl när stugan fick ett besök. Man inträdde i våningen röd i ansiktet, förstämd då man hälsats med en nerskällning och ett gastaskrik. Tjänarinnan som mottog rocken var naturligtvis en trotjänarinna (som stal) nu på tredje året. Salongen visade i sin orediga möblering innanmätet på en oredig hjärna. Detta rum, av naturen begåvat med alla möjligheter att vara intagande, skämdes av den förnuftsvidriga anordningen. På en gång salong, bibliotek, herrns skrivrum, rök- och suprum, gästrum, liknade det en kammare under flyttningen eller i rengöring. Den lilla golvytan var upptagen av en kolossal chäslong som var halvbäddad och angav tillräckligt dess ändamål som öppen alkov, en kontorspulpet var skrivbordet, ett gammalt ruskigt bondskåp i landsmålarstil var skänk, och innehöll buteljer, erinrande om skåpsupning; ett litet supbord; en fiskljuse kallad havsörn, två bokhyllor kallades biblioteket; en gibsbyst av den grinande Voltaire kallades konstverk. Men väggarne voro klädda med tavlor med tillskrifter, kvittenser på lika många reklamer vid passande tillfällen. Och kakelugnskransen var belamrad med fotografier av alla samtidens stora författare, både in- och utländska. Det var värdens infattning. Hans eget porträtt i olja, målat av den store X. X., vid författarbordet, var taget så försiktigt bakifrån att man slapp se ansiktet, varigenom allt tal om likhet var undanhållet.

När ögat emellertid genomforskat rummet, stannade det vid en stor kommod. Vid en närgången fråga om denna hemlighetsfulla möbels uppgift i salongen svarade alltid värden: att han begagnade detta till gästrum när han mottog utländska resande författare; och när han beledsagade meddelandet med en gest åt kakelugnskransen, trodde man sig se Zola och Björnson begagna den brunmålade kommoden. Kommoden tycktes dock vara där enkom för att framkalla frågan och dess svar: »De store författarne.»

När man såg den lille författaren i denna omgivning, förstod man straxt det lögnaktiga i hela sceneriet, och hans frånstötande obetydliga figur blev genom motsättningen ändå mindre. Det var så osannolikt att man hade en diktare framför sig; när han öppnade samvaron med ett stukande: »jag hade brev från Ibsen i dag», ville man utan betänkande avbryta med ett: det ljuger du nog! Liksom också hela boet syntes vara hopstulet. Den ena biten passade inte till den andra, men det förklarades med att det var hedersgåvor. Hedersgåvor var det icke, och stulet var det icke heller, men var sak hade sin historia, och en historia kan berättas på flera sätt.

Emellertid, till villan hörde ju en värdinna som presiderade i salongen och sjöng vid pianot. Zachris hade varit gift en gång, men upplöst äktenskapet på grund av trassel; hustrun hade förfallit, men det oaktat behöll hon rätten över enda barnet, en son, som hon skickade till Amerika. Därpå hade Zachris gift sig med Kilos fästmö, en liten målarinna efter tidens sed, vilken utan några förstudier rest till Paris, anmält sig på Colarossis atelier, gått dit några gånger, vilket var nog för att hon kunde skriva sig som artist, få inträde i artisternas krets och leva deras fria liv utan anmärkningar på sig. Så enkelt var det att bli artist den gången, för en ung flicka; och under det falska martyrskapets flagg seglade hon fram. Var gång hon sökte ett stipendium, och inte fick det, så hette det: »Vi stackars fruntimmer.» En tavla hade hon med hjälp av en manlig vän lyckats få färdig och inkrånglad på de fries utställning. Därmed var hon ett namn, för att icke säga en liten storhet. Sedan målade hon aldrig mer, kastade sig över Kilo, och gjorde därifrån en saltomortal till Zachris, vars makt hon överskattade utan att alls beundra hans talang. Hon var begåvad med en viss elegant skönhet parad med bohèmens lediga sätt att röra sig. Alla som kommo i huset fick se på henne, men icke gratis; de måste betala med blommor, tjänster, reklamer, naturprestationer och även med reda medel. Någon komplott mellan makarne existerade icke, men ett fullständigt samförstånd syntes råda mellan dem i huvudsak, så att gästerna eller vännerna funno sig avklädda på ett eller annat sätt, men alltid med en smak som överskylde det förhatliga i tillvägagåendet. Zachris reste sig ibland på bakbenen, men blev nerhutad.

En dag till exempel fann han ett okänt guldur hos sin fru.

— Var har du fått detta? Hur har du fått det? väste han.

— Jag bad att få’t och så fick jag det av Ville.

— Var han nykter då?

— Visst var han det!

— Han kunde väl inte säga nej! Men tänk om han ångrar sig.

— Vad rör det dig?

— Det går på min ära, om du tillåter dig en handling som i sig själv är oskyldig.

— Men icke på min!

— Nej, men på min.

Zachris’ Jenny var en frigjord kvinna, alltså en furie för sin man. Och när hon genomskådat hans papper, och sett att han icke var så aktad och mäktig som hon trodde, så beslöt hon att slunga honom. Men det var icke så lätt. Zachris hängde sig fast, sög sig fast, tiggde sig kvar, löste sitt huvud med dess vikt i guld.

Och när slutligen intet annat hjälpte, narrade han henne i grossess. Hon ville nämligen inte ha några barn, och hade därför tagit löfte av mannen. Han bröt löftet, ljög, och så var hon fast. Detta betraktade hon som ett nidingsdåd, detta att han fullgjort sin äktenskapsplikt, och han fick se på Medusas huvud i nio täta månader. Han mutade med blommor, ringar och champagne, men gisslet gick mellan fredssluten. Lilla Kilo, förre fästmannen, var fredsmäklaren och avledaren, men även gisslet. Jenny, som behållit hans vackra ringar, började nu bära dem. Kilo läste högt för henne, bar hem romaner, spelade luta, små melankoliska spanska bitar från mohrernas tidevarv.

Zachris väckte nästan medlidande där han satt som stum person åhörande Jennys öppna bekännelser i Kilos närvaro.

Så här kunde en scen avspelas mellan de tre.

— Ja, sade Jenny, jag var ett nöt som inte tog dig, Kilo. Det hade varit annat det. Men skulle Zachris dö en gång, så vet du var du har mig!

Zachris tuggade en femtonöres-Hirschsprung, som tycktes vara för stor för honom; log humoristiskt med mustaschen, men grät whisky med ögonen.

Kilo låtsades icke höra, utan spelade och läste.

Jenny fortsatte sitt furievärv.

— Jag bär dina ringar, Kilo, för du var min första kärlek, och blir min enda! — Hörru vad har du givit för den här rubinen?

— Inte säger man sådant, svarade Kilo blygt.

— Och med dig skulle jag velat ha barn, men inte med den här knöln! Tänk att gå och bära den här oxens unge! Jag skulle ha lust att dränka’n, för att han kommer väl till världen med glasögon, buk och en femtonöres i mungipan.

Zachris hade nu tuggat sin Hirschsprung så att läpparne svällt upp, torkat och blivit bruna av sås och tobaksflagor. Han såg inte trevlig ut, ty han funderade på en ny hämnd: att immer badd narra henne i grossess.

Som målarinna hade Jenny aldrig haft någon framtid, men Zachris fick ändå höra dag ut dag in, att han förstört hennes framtid. Slutligen kom barnet, men då hade Zachris förlorat allt medlidande så att han riktigt njöt av hennes plågor.

Han stod i ett rum utanför; och när hon skrek, så lät det icke som av smärta, utan av ilska, av raseri, att någon vågade göra henne illa. Det ingen annan hade vågat, det vågade den ankommande fulingen. Han var ful, och modren ville inte se honom. Men när han vuxit något, behandlade hon honom skämtsamt, föraktligt, så att gossen växte upp till humorist. Vid två år kunde han svära och dricka punsch; hade lagt bort titlarne med far och mor, och intervjuade dem alltid med ett »hörru». Han mottog gästerna med okvädningsord; lyssnade på föräldrarnes samtal och röjde alla deras hemligheter. Men han tiggde även pängar av husets vänner och gömde i en sparbössa.

Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, och gjorde ett barn, en son, som utbildades till tigare och satiriker av sin äldre broder, som klådde honom redan i vaggan.

Zachris i sin rol av självförgyllare, adlade dem genast vid födseln; förespådde dem en lysande framtid. Det var prinsar och universalgenier. De kunde allting, gjorde uppfinningar på elektriciteten, skrevo, målade, skulpterade, spelte teater; men att läsa rent, skriva och räkna kunde de inte lära sig; gå i skolan ville de inte, och när de inte ville, så blev det ingenting av. Det var modärna andar.

Modren uppfostrade emellertid pojkarne till ett slags foxterriers, dem hon hetsade på fadren. Hetsningen bedrev hon på många sätt, men det mest djupgående var att lära pojkarne kuggfrågor, med vilka fadren stukades vid middagsbordet. Modren slog upp i konversationslexikonet en stor mans födelseår det hon satte i pojkarne. Vid soppan tog hon upp ämnet, ställde sig okunnig, begärde upplysning av fadren, och när han icke visste årtalet, släpptes pojkarne lösa på drevet, och fadren stukades. Denna oskyldiga lek kallades att »äckla gubben». Men gubben kände sig smickrad av att ha fött underbarn; och han begagnade i sin tur pojkarne till att hetsa främmande. All ondska som sköna Jenny renodlat hos Zachris, och som han icke vågade lämna av på sin härskarinna, kastade han opp på sina vänner, skjutande skuld och ansvar på sina två stövare, som ju voro oansvariga, emedan de icke förstodo vad de sade eller gjorde.

FJÄRDE KAPITLET.

Zachris, denna lilla fula, obetydliga man, skulle ingen roll ha spelat, om han icke ägt några fruktansvärda underjordiska egenskaper som voro matnyttiga nog i livets strider. Han hade ett oerhört tomrum att fylla och hans mottaglighet var obegränsad. Han åt människor, åt till sig deras färdigheter, åt upp sig på främmande förmögenheter, och hade en förmåga att intränga i andras liv, plöja med andras kalvar, så att han förväxlade sin person med andras. Läste han en bra bok, trodde han sig ha skrivit den; skrev straxt om den med utvikningar, nedgörande läraren på ett behagfullt sätt, förintande mönstret, så att man fick intrycket att Zachris var visare än den vise. I det fallet var han en hexmästare. Men han kunde även »trolla med truten». När någon sade en djupsinnighet i ett sällskap, fångade Zachris genast upp tanken, förstörde den naturligtvis genom att berätta en anekdot, som avledde uppmärksamheten, och vid samtalets slut satt man med Zachris’ anekdot i halsen och hade glömt djupsinnigheten. Ville någon beklaga sitt missöde hos Zachris, så hörde han gärna, men begagnade den andres sorg för att få bära fram sin, som naturligtvis var den större; och slutet blev att Zachris mottog trösten som han väntades skola ge. Han begagnade allt vad som sades till ett propos för sig, till en uppslagsända för sin härvas utredande. Intet kunde växa och trivas i hans närhet, ty han röck opp groende frön, och åt dem. Han förvandlade därigenom det mest spirituella sällskap till en samling stumma åsnor, som icke visste vad de skulle säga. Men just genom detta fick han den falska föreställningen att alla voro dumma utom han; och i sin blindhet såg han icke hur man log åt honom. Han tog tystnaden som underkastelse, och den som böjde sig, älskade han, kallade sin »snälla vän», beskyddade, erbjöd sin tjänst.

— Här ä vi bara vänner, brukade han säga, ovetande om att han ingen vän ägde.

Man kom tillsammans hos honom som på en krog, där man träffade varandra, men han trodde sig vara chef, och kunna »samla män». Han menade sig hålla litterär salong, men det var bara en klubb, där man icke blev utkörd klockan tolv.

Man förlät Zachris mycket därför att han levde i Jennys helvete; och ehuru man visste att tålamodet fördraga allt av henne, icke var någon dygd, utan en ren nödvändighet, hyste man ett visst medlidande som icke var långt från ömkan. Men han fördrog allt endast för att få behålla sin furie; ty, gick hon, satt han med skammen, och den kunde han inte bära i sin fåfängas gränslöshet. Och att i hast finna en annan fru, var icke så lätt för honom. Varför Jenny stannade, berodde av en medfödd lojhet och av vissa hemligheter makarne ägde tillsammans kanske av den natur att de icke kunde skiftas utan fara för båda.

Han hade polypens natur, kunde hala ut flera sugarmar på en gång, men den längsta satt fast på Falkenström. Denna man var det största namnet i samlingen. Flott, sorglös, oberoende, obekymrad om ära och socialt anseende, hade han slagit igenom endast med sin talang. Zachris hade först sökt kväva honom mellan kuddar, men när det misslyckades beslöt han beskydda honom. I beskyddet låg dock en diktad överlägsenhet, som först avskrämde Falkenström, och fick honom att gömma sig med sin fru på en lantgård han ärvt. Utan att begära lov eller underrätta i förväg slår sig Zachris ner på en gård invid, och dyker oförmodat upp låtsande angenäm överraskning att se vännen »också» bo där.

Falkenström ämnade fly, men Zachris hade redan krupit in i hustruns sinne, naturligtvis bara som vän, ty några fordringar som Don Juan kunde han icke ställa på sig. Frun blev intagen för Zachris och det hjälpte icke att Falkenström varnade henne.

— Å, han är så snäll! sade hon. Han talar alltid väl om dig, men du talar alltid illa om honom; det är därför att han är bättre än du.

Zachris inträdde i makarne Falkenströms liv som en räv inträder i ett hönshus. Och han begagnade den välkända metoden att låna frun böcker, böcker efter hans sinne, i vilka stod tryckt allt det han icke vågade säga. Där stod skrivet att alla äkta män voro tyranner, och att alla kvinnor voro änglar och martyrer; där stod skrivet alla dessa lögner som under en pervers tid kläckts ut av förfallna män. Med den påföljd att Falkenström satt i ett getingbo, som regerades av Zachris genom fru Falkenström.

Falkenström rymde mitt i sommaren; Zachris flyttade in i hans hus, åt hans mat, mjölkade hans kor, skördade hans åker, körde med hans hästar och plöjde med hans kalv framför allt, så att äktenskapet upplöstes.

Nu hade emellertid åren gått och läget blivit förändrat: Falkenström som av liv och erfarenheter stannat vid »Die grosse Verachtung» söktes alltjämt av Zachris, och återknöt vid det gamla umgänget. När hans vänner frågade honom hur han kunde umgås med Zachris, svarade han: Om jag vore kinkig, med vem skulle jag då umgås? Zachris är ju dock en människa.

Men Falkenström sökte huset mera för fruns skull och för de människor han råkade där; och hos Jenny var han en alltid artig och uppvaktande kavaljer. Zachris vågade icke visa sin svartsjuka, ty han fruktade löjet mest av allt, och han var för övrigt så egenkär att han tog åt sig den hyllning man ägnade hans hustru.

Emellertid det var en vinterafton, straxt efter professor Stenkåhls sista spökdiné. Det skulle bli enskild bolagsstämma hos Lars Petter Zachrisson, där det nya företaget Sverige, tryckeri- och tidningsbolaget, komme att bli föremål för överläggningar. Detta bolag hade startats av Smartman, och haft till syfte att helt enkelt regera Sverige från Stockholm, och genom upprättande av filialtidningar döda hela landsortspressen, samt behärska landstings- och riksdagsmannavalen. Man kunde icke kalla det svindel, ty Smartman med sin av festmiddagar och supéer glödgade hjärna trodde på företaget. En förfäad nation som förlorat motståndskraften längtade bara att få bli styrd, menade man, och om folket bara läste en tidning i en färg, skulle slutligen alla tänka lika, om det kunde kallas att tänka detta tanklösa vomerande av andras meningar.

Företaget var börjat, men hade misslyckats; provinsen hade rest sig mot Stockholm och mot detta försök till envälde. De få som mottagit den nya tidningen märkte nämligen så småningom att de levde i en drömvärld, där allting var baklänges, förfalskat, förgiftat. Icke så mycket av vad som stod i tidningen, utan av vad som icke stod där. Doktor Borg till exempel som tyckte om det storslagna, hade tagit aktier och höll tidningen. Efter någon tid mötte han sin vän David på gatan, erinrade sig dennes bullrande bana i riksdan, rök på honom och frågade:

— Hur är det med dig? Sitter du inte kvar i andra kammarn?

— Jo visst gör jag det!

— Konstigt, man hör aldrig ditt namn nämnas mer; har du fått nosgrimma?

— Har du inte läst om min stora motion i rösträtten och mina två interpellationer?

— Nej, jag ser aldrig ditt namn i vår tidning.

— Det tror jag väl, för i din tidning är jag bojkottad, emedan jag icke ville antaga deras kandidatur.

— Konstigt!

Doktor Borg råkade strax därpå sin vän målaren och frågade:

— Har du slutat med din målarskola?

— Jag? Nej, varför frågar du det?

— Jag ser den aldrig omnämnd i vår tidning.

— I den tidningen, nej! Där får jag inte in annonsen en gång, sedan jag vägrat skänka min bästa tavla till lotteriet för arméförvaltningen.

— Konstigt!

Doktorn mötte den store bokhandlaren och förläggaren på en krog.

— Har ni upphört med förlaget?

— Nej, hur så? Vi ha nyss givit ut det stora praktverket Norrland.

— Jag har aldrig sett en bok av er anmälas eller recenseras i vår tidning.

— I er tidning, nej! Där får icke en bok anmälas av vårt förlag, sedan vi vägrade betala tre tusen kronor till en av Smartmans förfallna växlar.

— Är Smartman sådan?

— Om han är? Han tar matvaror, kläder, kvinnor, fester, juveler gratis, mot löfte om reklamer i tidningen; det gick väl an, ty det är affär, eller tjänst mot tjänst, men han tar också betalt för nedgörningen av konkurrenter …

— Jaså, jaså står det till på det viset, då ska vi ta och röja opp!