GUVERNANTEN
CELIAS MINNEN.

AF
FÖRF. TILL GRANRISKOJAN.

„Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der; men oförmärkt de vexa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet„.

Helsingfors.
Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1852.

Imprimatur: H. Molander.

INLEDNING.

I en båt på Mallasvesi.

Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland. Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt de således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex. Rühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt, qvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är Mallasvesi.

För denna gång lemna vi Roine i dess värde.

I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker — det är i Juli — men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke rätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och solrök har börjat uppstå.

Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se, att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott på lek.

Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans älskvärda person funnes i båten?

Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden ... så fria och obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet, till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som — naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek ... de skulle dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen hålla af.

Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen gör intet.

Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma. Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi bor der, känsla äfven, men månne styrka?

Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta, van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert om för att dö.

Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns.

Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: — vet du, Celia, hvarföre jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på landet och ha ingen annan att umgås med än — Anna, som är en sådan landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att jag dervid ser i dina ögon.

Vänligt, men nedslagen svarade Celia: — huru orättvis, Anna! Hvem har jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma?

Åter kysste Anna sin vän och hon sade: — tack min Celia, du snälla, tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är?

Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön, men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: — ja visst är sjön lugn, men se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå, att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla fall ej vilja ut på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig ....

Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: — du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta obestämda, som trycker.

— Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad, så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera — det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna!

Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot blifvit nedstämd, och hon sade: — o min Celia, jag kan gråta öfver att jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag nu kunna trösta Celia, som är min vän.

— Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten här på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta dig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid, lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om det passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det i yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre är, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de halka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett smilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok: „hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att se.“[1]

[1] Dessa ord äro af Börne.

— Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig, men du har väl orsak?

— Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är.

— Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog?

— Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta, genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det bättre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af. Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande, deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig uppfattning af allt här i verlden.

— Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke hon dräglig?

— Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer.

— Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla guvernanter öfver en kam.

— Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet guvernant, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant. Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta.

— Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga i sina yttranden.

— Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i många drägter — — — Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna håll komma till oss?

— Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens takt en munter polska.

— Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl slutadt arbete.

Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon.

Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor. Äfven fiolernas toner — ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll sekund — halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel, hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat — den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt, dess dolda inre lif.

Mallasvesi i vrede.

Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten, båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger — detta för den skönhets skull, som bodde i deras själar.

Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen sade Anna: — ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön, holmarna, stränderna och — korna. Gör du så med?

— Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik.

— Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna skrattande efter en liten paus.

— Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det — svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha tanke och förstånd?

— Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i det hela.

— Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag tror, att .....

— Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras odödlighet. Du är en fantast, Celia.

— Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis?

— Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den handlar ju om kreaturens suckan.

— Ja, och om deras „förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens träldom till Guds barns herrliga frihet.“ Är det icke en vink att äfven åt kreaturen är skänkt ett högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man kan blott ana.

— Hvad vi kommit till för ett ämne!

— Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning ... Vi skola icke tala mera i detta ämne ... vi skola ... Men huru är det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd?

— Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och tiden går då så hastigt.

— Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan svart. Se Anna!

Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina och höll dem fast der.

Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna, bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor.

Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut, sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till moln.

Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen — hade det en enda gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut.

Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga Celia: — faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu?

— Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack, önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt och vänner och — Edvard. Och vet du .... en glad aning säger mig att vi lyckligt skola nå stranden.

— Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma här.

Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor; båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.

Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan vara mäktig. De räddes icke.

Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet — lyckligtvis hade hon icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en sjalett om hufvudet — och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.

Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket, ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning. Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt drifva emot — hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden, gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand — det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt „hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!“ och icke många minuter derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på samma sätt.

Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var mera „lik en hind“ än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då Celia, som låtsat vara mycket ond.

Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig, men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.

„I fantasins och hoppets egna trakt

Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm

Dess fröjder störa kan. I nöjets arm

Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.“

säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.

Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej. Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande; de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det icke uppå.

Den fjerde dagen. Guvernanten.

Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd.

Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta, sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det?

Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat kläder.

Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva tankar, tankarna blifva ord:

— Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm ... så tror jag visst och säkert ... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för femte gången läsa brefvet. Det vill jag.

Brefvet lydde:

„Min goda, älskade syster Celia!

Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock inga omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än af sig sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död.

Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap med några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott, utan blef verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till Reval, men ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för deras enformiga rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför „Furst Menschikoff.“ På återvägen från Reval kantrade galeasen och alle man, tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef under sin kamp med böljorna varsnad af en paket, destinerad till Helsingfors, och det är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga öde.

Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan det icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig: gråt Celia, gråt, ty vår fader förtjenar det så väl.

Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke öppna förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att förnimma hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl.

H:fors d. 20 Juli.
Din broder Clinton.“

Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: — Clinton nekar mig att läsa det andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är skrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl icke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång .... Men jag är en qvinna, och jag är nyfiken.

Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se:

„Celia, min syster och vän!

För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så många sorgliga nyheter. — Måtte Gud nu förläna dig styrka!

Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och ville skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick veta att efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han en uppenbar köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då lyckans solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han icke heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan du väl sjelf finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den trösten kan jag gifva dig, att den, som så beter sig, aldrig var värd dig, och är icke heller värd dina tårar.

Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta på dig; men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag — kanske solen ännu engång uppgår för oss.

Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert mest af alla håller af dig, kom till

Clinton.“

21 Juli.

När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne, slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens bröst.

FÖRSTA BOKEN.

Ett bref till Celias broder Clinton:

Den 20 Mars 1852.

„Min egen gode broder!

Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga dig det? Ett och annat, som rörer din syster: bekännelser af Celia.

Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så; vi uppteckna så ofta det obetydliga och ovigtiga, och glömma bort det hela, plägar du säga. Dessutom hittar du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan Celia ej kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva felen skola blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af din egen, enda syster.

Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner det icke atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora hela! Det enda din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig, att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas åt villfarelsens upptäckt och sanningens seger.

När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets innehåll. Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna är god, Anna blir Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna att få veta allt. Jag föreställer mig med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne åt Celia.

Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva dig till. Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode broder, från

din lyckliga syster
Celia.“

Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift:

CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR.

(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda, att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.)

Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo.

Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar „förkläde.“ Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson, som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går det an att betala pappret litet högre än „inköpspriset;“ sådant betyder icke mycket för mig, som är rik.

En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke.

Nu tänker jag som så: om man förroskull, och „utan att göra affär deraf,“ företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och ädla. Och åter tvertom — — Ja, man kan derigenom komma till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är min bror.

Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant, som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ och mina känslor.

Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga „mera en annan gång, mamsell Wärn.“ Den stygga dagboken hade förrådt mig. Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast.

Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut.

d. 19.

Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade: „jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.“ Jag svarade då någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar.

Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare; måtte jag slå mig ut helst med detta!

Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten röjes hos den unga.

Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet och stränghet!

Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med Axel. — — Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: „skall jag komma att läsa för en så der ung“! Kanske hade han vid begreppet guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och yttre värdighet (fransmännens embonpoint), med ett ord en något framskriden ålder.

Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.

d. 24.

De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!

Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig.

Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men, märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade för mig.

Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af — — bönen!

Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu, så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret nej blir lönen för er möda!

Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i andra vågor. Hvad vet jag!

(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men brefskrifverskan mindre barnslig.)

d. 5 Sept.

„Snälle Clinton!

Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som håller af Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag tycker icke att jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes der och håller af mig. Skulle jag icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då vore jag ensam.

Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår kanske icke huru det plägar vara.

Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att säga det den „gamla flickan“ hos henne skymtar fram. Dertill är hon altför afmätt och stel — — en följd dels deraf, att systrarna äro af högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées träldomstillstånd, „ithy“ att hofrättsrådinnan då med nöje upptog systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min bror nu tycker att jag är elak?)

Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för „så i lära som lefverne“. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag frågade de små, hvad näs var. De kunde icke svara. Jag måste naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då också „ma petite.“ Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före, men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker äfven hofrättsrådinnan.

(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika stycken, såsom nu.)

Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i det heliga äkta ståndet.

Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset, sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig äfven Lina och Bina, eller de så kallade „små flickorna“, men deras tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet. Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän — den stora spegeln var af ett glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande banden voro så svaga och „ruttna“. Att barnen icke blefvo ostraffade, behöfver jag ej omtala.

Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.

Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod med dem.

Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa — du minns väl att han läser franska och tyska för mig — kan han alltid bra, ehuru samma lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses han i familjen för ett geni. „Derföre är han litet underlig ibland“ — menade Hofrättsrådinnan — „att han är ett geni; så äro alla genier.“ Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att hennes son är ett sådant.

Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga marginalen.

Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles) blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom — lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå icke vill särdeles prisa.

Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af

Celia.“

d. 15.

Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret.

När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var så roligt.

Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg, utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du helt lugn, Ina.

Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt andra namn, för att förjaga min rädsla.

När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes af „la haute volée.“ Af förnämt folk pretenderar han en särdeles uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen, eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror.

— Har herr Wärn förut varit i Åbo?

— Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes till.

— Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många vackra nöjen att bjuda på.

— Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig icke så mycket om dem.

— Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana antipathier? — invände gamla fröken.

— Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det ville ha sig för henne här.

Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?):

— En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn.

— Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma emot er syster, som ni vore det sjelf — inföll fröken Dorothée, icke utan en portion salt i tonen.

— Ja, så menar jag — svarade assessorn.

Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin seger. Clinton sade nu småleende:

— Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej vara. Men litet, helt litet.

Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, än nånsin förut:

— Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller magistern en kopp till?

Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig, måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till, att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland här i verlden roar honom att spela en smula radikal.

Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar, det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm, började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med en sådan ära.

En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle. Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat halfhögt: „vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär henne bra.“

Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta mig framdeles. Ty kanske, — nå ja!

d. 28.

Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman, som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad.

Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera hemmastadd.

d. 12 Oct.

I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera.

Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på malice kallar „kalfhagar“, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var.

Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om dunkla, förgångna tider.

Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med sin — hesa stämma.

Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade:

— Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon har redan nappat på en annan krok.

— Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt.

— Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ...

Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton alldeles oantastad.

När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för hvem jag brydde honom, sade han:

— Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det verkligen ditt alfvar?

Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig — så der lamt.

— Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes vore i stånd till allt.

Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade:

— För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, vill jag resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om din principale kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudändamålet med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia kommer nu att ha det bättre.

Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma ord vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig. Dock sade han än en gång:

— Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du skall ha det bättre. Tro mig det, Celia.

Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är en karl.

d. 15 Okt.

Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han undvika till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville han för mig, för sig, bemantla den möjliga, uppkommande ..? Nej det är omöjligt, såvida jag måste tro på hans egen förklaring, hans egna ord.

Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske Clinton! Nu är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig. Gamla fröken klappar mig då och då och kallar mig „mein erster Traum“. Hofrättsrådinnan klappar mig äfven och säger på engelska (lycka att jag känner något af detta språk) „jou handsome girl“. Jag är icke riktigt säker på, om det der e skall vara i slutet af adjektivet eller icke, men saken är densamma.

Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket ondt ett enda ogrannlaga ord kan verka!

d. 1 Nov.

Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de på chartan utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med visste de säga, hvar den största ö i Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater.

En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrån, men det är icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. Då de äro i samma lexa, och jag förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt, att den ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra gången. Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så hviskar systern och det tillochmed icke „caché“, utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det ser ut som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter den hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger helt högt: „å nej, icke är det så, utan så här är det.“ o. s. v. Den förra blir då åter stött, och sålunda har ganska ofta uppstått ett rätt lifligt gnabb midtför min näsa. I dag gick det så långt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde jag icke underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det högsta möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars arrest i den toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat en bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: „månne inte timmen redan snart är förliden“? Jag skulle så gerna förlossa henne ifrån den ledsamma ställningen: jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste kufva mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för väl i sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är för dem dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga, att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små flickor. Deraf kommer äfven, att de stundom för variations skull måste gnabbas.

Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det gör, är det bara för att med dem spela något litet oskyldigt puts. Oaktadt sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad, oaktadt de redan på förhand veta, att Axel skall göra dem „någonting illa“, så äro de dock högst förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande till mig, klappa i de små händerna och säga, „kom och se, mabonne, hvad det nu igen skall bli af, ty nu är Axel i salen“.

d. 17 Nov.

Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.

Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! — — Men nu påkomma mig åter griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva!

Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna. Axel sade häromdagen: „tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när de visa sig intima med en sådan som mabonne“. Den pojken gör allt, för att skämma bort mig.

Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller sympathi, ty båda äro de .... guvernanter.

Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.

Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne du. Likväl är jag äfven till „erfarenhet“ emot henne ett „barn“. Rosinas lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; hon har gått segrande ur dem alla.

För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag säkert blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far ännu lefvat, skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån mig; men i stället kände jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska i verlden, och om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser jag sådant än mera bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes känslor.

Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma försvarade honom icke, utan ogillade helt och hållet hans beteende emot mig. Och när jag försäkrade, att jag, alltsedan den stund jag blef öfvergifven, icke älskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt känna mig personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är, att jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag.

Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton på samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, så hade jag varit färdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en advokat för min brors sak.

Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull skulle återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken i den förra. Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag skulle af hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens omöjlighet har blifvit befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än honom.

Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: „godt Celia, jag skall rätta mig derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!“

Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med Celia.

d. 5 Dec.

Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita pappret ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva.

Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga, obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men satiriskt. Och säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; han skall icke få veta ens, att jag för ett sådant.

Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna gång har mera att skrifva.

Adjö, mitt album!

d. 10 Dec.

Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig och säga: „det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning.“ Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är icke altför besynnerligt.

I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru ciel har i pluriel. Axel svarade intet, utan tycktes fundera.

— Nog vet väl Axel, huru ciel har i pluriel — sade jag efter en temlig paus.

— Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....

Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora alfvarsamma ögon på mig och sade:

— Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad jag vill?

— Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång, faller Axel in med sådana parentheser.

— Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?

— För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt. Jag skall kunna gå in derpå, utan att ...

— Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an!

— Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva sedan ...

— Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad om pluriel af ciel; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är Celia; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det latinska coelum. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder himmel.

— Och hvart vill Axel komma med detta prat?

— Jag tycker att ditt namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt namn är som en himmel.

— Men passar det att Axel kallar mig du?

— Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia. Huru låter mabonne emot Celia! Hvarföre skall jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka guvernanter, som äro ingenting emot Celia.

— Är det nu detta, som Axel begär af mig?

— Ja, Celia, nog är det så.

— Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle mamma säga, och alla de andra?

— Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att kalla dig så.

— Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att låta Axel kalla mig du, eller Celia.

— Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, Celias hufvud ..... Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia ...

Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste ångra.

Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt.

d. 20 Dec.

I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. „Societeten i denna och nästgränsande socknar är icke att förkasta — sade hofrättsrådinnan — och jag hoppas du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour på landsbygden.“ Jag svarade naturligtvis ja, och är rätt belåten med att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina disharmoniska ljud.

Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara så road af stadslifvet och „den finare societeten,“ har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden? Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan barnsligt rena.

„O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,“ står det i Topelii Ljungblommer.

Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar.

d. 26 Dec.

Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn; måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta!

d. 27 Dec.

Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat än en verldsmenniska.

Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen? Är det för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen fattat? Under ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola vara så lika stadens barn. Och derpå kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: „Vi menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva och dö.“

Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore det fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror jag det sednare. Men jag må fara.

Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning (som hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig då i den svarta tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag jultiden dansar.

d. 28 Dec. kl. 3.

På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan utan afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu nästan lika många danser, som på en assemblée i staden. Före kl. half till sex hade ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om „landsherrarne“ tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen ... så tappert dricka de. Efter råd och lägenhet blir då den ena mera rörd än den andra.

Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen kommit från en resa i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade sig, att man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket som i Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade han, å landsbygden. — Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne, menade Clinton. — — Ganska sannt, svarade engländaren, men gästerna borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i tidningar, eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i romaner. — Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta sig icke med dylikt ..... sådant bruka vi ej. — — Ja så, här finnas således icke några egna romaner, men — fortfor den skämtsamme engelsmannen, i det han såg på mig — skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve små föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. — — Väl möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra fruntimmer förlåta oss.

En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig icke endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar hos mig en lust att fortsätta med upptecknandet af hvad den händelserika natten för mig ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill försöka.

Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande emot mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och skötte konversationen ganska bra, så att jag om dem har ingenting att anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare.

Men om tvenne af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de minnen, de väcka, sannerligen äro ganska obehagliga.

Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten ... troligen för min principales skull. Så trodde jag, och ... jag vill tro det ännu.

Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande dansen, hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med lätthet eröfrade mig för två danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) I den första dansen var han såsom vanligt, men i den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät mig att fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag minns icke, huru orden föllo ... nog af, han talade sådant, som ... Hvad skall jag dölja sanningen för mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade .... Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det. Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att bli anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga nog att anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig en vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min obehagliga förvirring. Kanske börjades det med tacksamhet för hans ädla anbud, men det slutade så, att assessorn vid dansens slut tycktes förstå, att han fått afslag.

Efter dansen kom Axel till mig med de framhviskade orden: „söta Celia, dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg att du är uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot Celia.“

Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett sådant yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berörda riktningen.

Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt något, som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall såsom en förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar, som kunna vara lösa.

Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade mig på förhand en hop saker om en ung man, som för det närvarande uppehöll sig i socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög grad, mångsidig ända till förvåning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en sammansättning af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom försigtig ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat sig i ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han sagt till dem, som sökte afråda honom ifrån vågstycket: „jag vet, att det är nog mycket vågadt, men stor blir äfven min belöning, om jag lyckas, när modren med glädjestrålande ögon tackar sitt barns räddare.“ Och han lyckades. En annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att en gammal fattig gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han räddat den gamla. Men se, då rörde ha’n sig icke det minsta; han smålog blott och sade skämtande: „gamla menniskor blifva så kära i lifvet, att det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga tillfälle. Eller ha’n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon menniska, som öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af sig“? Så der skämtade han, medan gumman kämpade med det våta elementet. Och den stackars gumman fann der äfven sin graf. Vi — menade Ida — betraktade honom då med afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring.

Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. Student vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett halft år tre examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde år blef auskultant vid Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade, och for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års tid ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt lif eller ej, nog af, han sammankallade några sina kamrater, dem han förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som att vara spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid hade skingrat hälften af sitt arf, tog han dem till råds angående hvad han egentligen nu skulle slå sig på. En af dem hade då uppmanat honom att bli landtmätare! Rådet behagade mannen; han studerade på sin examen någon liten tid, och blef landtmätare.

Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett halft års tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå om. En gång hade han sagt; „det är mera enligt med min själ, att samtala med träd, mossor och stenar, än med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta snusförnuftiga förmän.“

Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra. När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade han sagt liksom för sig sjelf: „kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.“

Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af!

Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida, framträdde der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen. Han stannar midt framför mig och säger:

— Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt minne vaknar: „en annan gång mera, mamsell Wärn.“ Så har jag då slutligen funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer.

Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrån Vista gästgifveri.

Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett svar, kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor:

— Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta, att det är om er jag sagt: „det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt hjertas bok.“ Ida är god presenterar mig för detta förtjusande väsende.

Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef!

— Så är mitt förnamn, men tillnamnet?

— Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? — sade Ida hviskande.

— Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre förr än sednare. Fatta mod, Ida.

— Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v. Degen. Är det nu nog, obeskedlige?

— Du, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din kamrat med de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska kinderna, och läpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla mig. Endast derhän, att ni måste tala!

— Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste tala på befallning — svarade jag, halft förlägen, halft ond.

— Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej för denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är bra. Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. „Mera en annan gång, mamsell Wärn.“

Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: — han är verkeligen besynnerlig.

— Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han icke så öfverdrifven.

— Du tycks vara särdeles intagen af honom.

— Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss: mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är litet „se så der.“

Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt:

— Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der vi båda bli hufvudpersonerna.

Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han vände sig om och sade helt sturskt:

— Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än morbrors.

— Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn — sade v. Degen och klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad och drog sig misslynt undan.

— Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri.

Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och råkade möta sin kusin, min principale.

Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till mig och sade sakta:

— Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia icke stort var agréerad af hans samtal.