Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders

ELSA FINNE I-II

AF

AXEL LUNDEGÅRD

Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1902.

I.

I.

För mer än hundra år sedan blef en bonde ägare till herresätet Ryd. Denne Nils Troelsson skall ha varit en dugande man. Han hade vid unga år äktat en torparedotter från Finnbygden och som följd af sitt missgifte råkat i delo med sin släkt, därför kom han att odla utsocknes jord; men han hade lyckan med sig, hans kvinna födde honom åtta barn, och med hårdt arbete och klok förtänksamhet grundlade han välstånd åt dem alla.

Äldste sonen Troels löste till sig gården och tog fatt där fadern slutat. Moar och hult blefvo till åkrar under hans händer, stenar till bröd, trä till guld. Han tog namn efter sin mors hembygd, kallade sig patron Finne till Ryd och var en verklig herreman, med stort anseende för rikedom och gudsfruktan.

Vid fyllda fyrtio år gifte han sig med en stiftsjungfru, hvars blåa och frusna blod han icke synes ha varit man till att tina. Hon gaf sitt ja-ord i hastigt mod och följde honom till altaret på trots mot sin böjelse för en friherre, som icke haft mod att binda sig vid henne, då hon var fattig, fast han senare icke saknade mod att kränka henne med en bekännelse om sin kärlek. Detta tilldrog sig i hennes eget hem på Ryd, tre månader efter bröllopet, en dag då luften var kväfvande het och jasminerna doftade bedöfvande. Fönstren stodo öppna till förmaket, där hennes nåd mottog sin gäst, och trädgårdsmästaren, som sysslade i rosenlandet där nedanför, hörde hans lidelsefulla tal — — Det dröjde icke länge, innan han åter red bort från Ryd. Hennes nåd skall då ha hetsat hundarna efter sin ungdoms älskade.

Till sin make nämnde hon ingenting härom, men allt från den dagen var det som om hon fått ovilja för honom. Hon undandrog sig hans smekningar.

Troels Finne var en okonstlad natur utan hum om den högre analysen. För honom hade lifvet dittills varit ett enkelt räknestycke, hvars facit han funnit utan svårighet. Också på känslolifvets område höll han sig uteslutande till quatuor species. Skriften lärde att en hustru skall vara sin man underdånig; och där fanns intet undantag för det blå blodet. Då hans hustru icke dess mindre envist undandrog sig alla kraf, som han ställde på hennes person, sökte han i Guds namn tilltvinga sig sin rätt; därvid kom det till ett våldsamt uppträde, och hon slog honom till nödvärn.

Då förstod han, att här var olycka på färde och vände sig både till präst och läkare med bön om råd. Prosten manade honom, att med kristligt tålamod bära den pröfning, Försynen pålagt honom, då segerns krona utan tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf hopp om, att segerns krona skulle tillfalla honom redan här på jorden, kanske snart nog, eftersom hennes nåds sinnesretlighet utan tvifvel berodde på vissa omständigheter…

Nyheten öfverraskade Troels Finne så mycket mer, som han strax antog, att den eljes glädjande tilldragelsen skulle vara helt nära förestående, och på detta antagande grundade en beräkning, hvars facit han i förolämpande ton delgaf sin hustru. Hon blef mycket blek, men försvarade sig icke.

Tidpunkten för barnets födelse godtgjorde till fullo, att räknestycket var falskt i grunden, men därmed förändrades ingenting i förhållandet mellan makarna. Hennes nåd synes icke ens ha känt någon glädje af att bli mor, och Troels Finne friade allt sedan förgäfves till sin egen hustru.

Han förstod aldrig anledningen till hennes kallsinnighet, hur bittert han än grubblade däröfver; men bibelns berättelse om det första syndafallet föreföll honom dädanefter symbolisk och han sade sig själf, att förbannelsen ännu häftade vid frukterna från kunskapens träd. Icke dess mindre hungrade han alltjämt efter Evas äpple och kände det som en brännande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. Af hungern och af skammen blef han småningom fräck till sinnet, fördes så in på lastens vägar, stal sig in i andras lustgårdar, blef en liderlig sälle och dryckesbroder, förföll på några år till en ruin.

Hvad hans barns mor än må ha känt därvid, aldrig klagade hon. Känslosvammel och pjunk föraktade hon, och den påflugna nyfikenheten höll hon sig förnämt från lifvet. Hon var för stolt att köpa sympati med förtroende.

Världen gaf henne ingen sympati. De flesta menade, att hon själf förvållat både sin egen olycka och sin mans förfall. Hon som ingen kärlek velat gifva, kunde ju ingen trohet fordra.

— Hvem vet likväl, om icke också hon i själ och blod hungrat efter den stora ömheten, den hjärtats välsignelse, som aldrig kom henne till del. Starka kvinnor längta ofta efter att få vara svaga, och frusna efter att få smälta i vekhet.

Här var karg natur, och harfven hade gått tungt öfver jorden, billarna hade trängt så djupt, att alla spirande känslor exstirperats, och den grå myllan bar sedan hvarken blommor eller skördar.

Tiden, som ordnar allt utan hänsyn till enskilda små människors önskningar eller förhoppningar, gaf småningom häfd åt missförhållandet mellan omakarna. De lefde hvar för sig i hvar sin våning af herregården. Barnet, som skulle ha blifvit ett föreningsband mellan föräldrarna, blef i stället ett tvistefrö, ty också drinkaren älskade sitt eget blod i detta nya lif och kräfde genkärlek. Döden slet tvisten, visare än kung Salomo. Troels Finne afled plötsligt, vid fyrtioåtta års ålder, och lämnade Ryd åt sin änka och sin son.

II.

Hennes nåd var endast trettiosex år, när hon blef änka. Sin aflidne mans syskon kunde hon icke fördraga, själf hade hon inga närmare anhöriga, och genom sitt giftermål hade hon kommit bort från hela sin forna umgängeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att pröfva lyckan i ett nytt äktenskap. Agaven blommar en enda gång och vissnar sedan, fast de taggiga och styfva bladen sedan länge spöka ofvan jord i lifvets färger.

År efter år satt fru Finne på sin gård så orubblig som om hon haft rot i jorden. Hon reste aldrig och umgicks så godt som med ingen. Där stod en tung atmosfär omkring henne, och hon blef tidigt gammal.

Hon lefde för sina plikter, uppfostrade sin son och styrde sin gård med samma hårda hand, fruktad af sitt folk, men också vördad, ty hon var rättvis i all sin hårdhet.

Sonen, Gösta, var sju år, när fadern dog, och hon undervisade honom själf. Han hade lätt för att fatta, men hatade läxornas tvång. Det tygellösa i hans lynne uppenbarade sig tidigt och skrämde henne.

Mest af allt älskade han att sitta till häst, barbacka, som en liten centaur, störtande öfver stock och sten, med vilda ögon och fladdrande hår.

Gärna ströfvade han också omkring till fots i skog och mark, på jakt efter fågelbon eller harar, som han fångade i giller. Till jakt- och sällskapshundar brukade han ladugårds-Lasses pojkar, som han tyranniserade, ehuru de voro äldre än han.

En gång försvann han med dessa och blef borta i tre dagar. Han hade då plaskat omkring på sjön i en gammal, murken ökstock och lekt Robinson med Fredag och Tisdag. De hade landstigit på en af holmarna och Iifnärt sig med jakt och fiske. Deras jaktredskap var en pilbåge, med den hade Gösta fällt en gräsand, och han såg ut som ett litet vilddjur, då han infångades.

Tio år gammal kom han till Tibbles femklassiga läroverk, men bodde alltjämt hemma på Ryd, åkte hvar morgon med mjölkvagnen in till staden och återvände om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes väg, om han följde gångstigen öfver åsen. När snön låg högt i skogarna, och när regn gjort vägarna ofarbara, fick han rida både fram och tillbaka.

Han var den främste i hvarje upptåg och den nedersta i hvarje klass, men räddade sig alltid i sista stund upp i den nästa. Så genomgick han läroverket, jämnt efter ryggen och kom till gymnasiet i residensstaden. Där inackorderades han hos en lärare och sattes under sträng uppsikt, men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet för sitt lefverne. Ofta var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckades slingra sig undan. Mot allas förmodan blef han student, sökte sig sedan, med moderns samtycke, in vid ett husarregemente, kom till krigsskolan och utnämndes till kornett samtidigt med det han blef myndig.

Redan under sin skoltid hade han gjort skulder, som modern fått betala; därvid hade det växlats många hårda ord mellan mor och son, då han tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden och utkräfde, trots moderns föreställningar, hela sitt fädernearf, hvarigenom han tvang henne att skuldsätta gården till mer än hälften af dess värde.

Gösta Finne kom sedan sällan till Ryd, men tid efter annan nådde rykten dit om hans vilda upptåg. Än var det ett galant äfventyr, än en offentlig skandal, hvari han spelat hufvudrollen. Kamraterna kallade honom »Galna Finne», men han var mycket populär vid regementet, ehuru han drog stora växlar på sina förmäns långmodighet. Efter fem års tjänstgöring avancerade han till löjtnant; men strax därefter förgick han sig mot sin chef på ett sätt, som skulle ha ådragit honom afsked, om han icke valt att frivilligt lämna både sitt regemente och sitt land.

Han reste icke ensam. Hans sista streck var att enlevera en magyarisk sångerska, som under den månad, hon gasterat på teatern, förvridit hufvudet på alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var hennes namn och hon skall ha varit en exotisk skönhet med eldiga, mörka ögon och svart silke till hår.

Gösta Finne gick i landsflykt utan att taga afsked från sin mor, och under sju år hade hon ingen underrättelse från honom själf, men af tidningarna såg hon att en främmande officer med namnet Finne blifvit sårad i slaget vid Szàsz-Sebes, och hon förstod att det måste ha varit han, som kämpat i magyarernas led. Så slöt sig åter mörkret omkring hans öden, och hon visste icke, om han lefde eller om han var död.

Men en afton i november 1853 kom den förlorade sonen åter till sin fädernegård, med gästgifvareskjuts från Tibble, i ösande regn; och vid sidan om sig i vagnssätet hade han ett litet genomvått bylte, som sedermera befanns innehålla en femårig flicka.

Fru Finne, som hört vagnsbullret, kom själf stigande utför trappan till andra våningen för att se efter, hvem det kunde vara som kommit till gården i detta Herrans väder. Då hon varseblef sin son, som stod i förstugan, drypande våt, med blottadt hufvud, stannade hon plötsligt, och öfver hennes bleka ansikte flög en skiftning af öfverspänd känsla, af glädje eller af sorg, det var icke godt att säga hvilketdera, ty glädjens och sorgens yttersta gränser gå i ett som himmel och haf vid horisonten.

Hon sade ingenting; men med sin hand strök hon öfver hjärtetrakten, som om hon känt slitningar där inne, och hon såg på honom med en blick, som var mönstrande men icke hård. Hans drag voro härjade, de blå ögonen tindrade icke af hälsa och lefnadsmod, som förr, och det guldgula håret satt nu blott som en blek halmkrans från tinning till tinning; hela hjässan var kal. Och det fanns icke längre någon nerv i hans hållning; Gösta Finne kom som en bruten man hem från sin ungdoms Odysseia.

Där flög en stämning af bitterhet genom hennes själ. Ringa glädje hade hon haft af sitt lifs arbete. Hon hade velat uppfostra sin son till en dugande man; och där stod han nu som en tiggare framför henne. Hon hade velat lämna honom en blomstrande egendom i arf; och hon hade i stället sett den förfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt den ekonomiska bärkraften ur hennes händer.

Han måtte ha haft någon förnimmelse af, i hvad riktning hennes tankar gingo, ty han lyfte plötsligt sina ögon och mötte hennes blick. Så nickade han vemodigt, han såg väl, att hon lidit. Hon liknade en människa, för hvilken allt slagit fel, men som ännu bär sitt hufvud högt. Mager och lång var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen. Kanonlockarna hade hvitnat framför öronen, ansiktets pergament hade fått många nya rynkor, och den karaktärsfullt böjda näsan hade blifvit skarpare i eggen, men de kloka ögonen voro lika klara och draget omkring munnen lika viljestarkt som förr.

Han stod och vred sin mössa mellan händerna, tystnaden började förefalla honom ohygglig. Då kom han att tänka på sin flicka. Han vecklade henne ut ur det våta svepet, lyfte henne upp och lade henne i sin mors famn.

— Detta är Elsa, sade han. — Etelka är död.

Den gamla förändrade icke en min, och barnet låg som ett vedträ i hennes armar. Det var en liten tattareunge med stripigt hår och läderbrun hy.

— Välkomna! sade hennes nåd ändtligen och räckte sin son handen, som han kysste. Så vände hon sig om och bar den lilla upp till sitt eget sofrum. Innan hon den natten gick till sängs, stod hon länge och såg på det sofvande barnet, med en känsla som om hon för andra gången blifvit mor, åter fått någonting att lefva och lida.

III.

Fru Finne åtog sig själf att undervisa sin sondotter. Det var som att börja sin skolgång på nytt vid sextioett års ålder. Det var att leta fram de gamla läroböckerna och att läsa de gamla läxorna, som hon först läst för egen del i sin barndom och sedan med sin son. Därvid hägrade de flydda tiderna ofta fram i hennes minne, och hon tänkte med vemod på alla förhoppningar som hon då knutit först till sin egen, sedan till sin sons framtid. Hur de alla gäckats! Och hvad hela hennes lif tedde sig meningslöst, glädjefattigt och förfeladt, när hon såg tillbaka.

I ungdomen hade hon, som andra, gjort upp räkningen utan värden, med öfverspända fordringar, på hvilka hon ideligen måst slå af. Hon hade svärmat ut i månsken och fått trefva sig hem i mörker, hon hade älskat och sett sin känsla försmådd. Hon hade fått själfva minnet besudladt, efter det hon sökt ro för hjärta och sinne i ett giftermål utan illusioner. Hon hade dock hoppats att bli maka åt en hederlig man, mor åt ett barn, som hon skulle uppfostra till en duglig människa; men hon hade blifvit besviken på allt.

Eller var det så, att hon bedragit sig själf? Att hon misslyckats, både som maka och som mor därför, att hon icke varit sin heliga uppgift vuxen?

Gud visste, hur det förhöll sig därmed. Men om hon felat, hade hon också fått dyrt betala del.

Sitt lifs skolgång kunde hon tyvärr icke börja på nytt; men dess starkare kände hon behofvet att lämna sina erfarenheter i arf åt ett lefvande väsen, och Försynen hade nog haft sin mening med att sända henne detta barn, som dagligen blef henne mera kärt.

Under den hårda ytan, djupast inne i hennes frusna väsen, hade det alltid funnits en grundfond af bunden värme, som nog kunnat frigöras, om det fallit en smula solsken på hennes väg. Så som hennes lif gestaltat sig, hade den fått ligga som ett obrukadt kapital. Hon visste nu hvarför. Det kom sig af hennes själfviskhet, för hennes hjärtas girighet. I främsta rummet hade hon alltid tänkt på sin egen lycka, alltid fordrat, innan hon gaf. Hon hade längtat efter, att en annans kärlek skulle öppna hennes hjärta och tillgodogöra sig dess skatter, men icke förstått att älska en sådan känsla fram. Därför hade hon misslyckats både som maka och mor.

Då nu lifvet för tredje gången ställt henne inför en uppgift af djupaste innebörd, föresatte hon sig att taga lärdom af det förflutna, att framför allt ingenting begära för egen del af detta barn, som hon skulle vara i mors ställe. Hon skulle icke klema med henne för att vinna hennes kärlek, icke uppfostra henne till balsamin åt sitt gamla ömhetshungriga hjärta, utan till en människa, som bättre än hon själf skulle förstå, att se sig lifvets glädje till godo och foga sig i eller böja sig för dess villkor.

I detta syfte sökte hon först och sist bekämpa Elsas medfödda själfviskhet, kufva hennes egensinne och tukta hennes stolthet, men också vingklippa hennes alltför lifliga fantasi, ty i den mänskliga inbillningens öfverspända kraf på lycka såg den gamla just grundorsaken till mänsklighetens olycka.

Så vände sig hennes uppfostringsprinciper på alla håll mot barnets djupaste böjelser och starkaste instinkter, och undervisningen präglades alltifrån början af ett sollöst allvar, som verkade nästan förlamande på Elsas förståndsverksamhet. Eljes hade hon lätt för att fatta, och med vänlighet och beröm kunde hon eggas till stora ansträngningar, men den metoden kom sällan till bruk. Af klander och hårdhet blef hon däremot alltid trotsig till sinnet.

Hon bodde i förmaket, näst intill farmors sofrum, men trifdes icke i den improviserade barnkammaren, där hon alltid stod under uppsikt af farmors allvarliga blick; sa ofta det fanns någon möjlighet att undkomma den, smög hon sig ned till bottenvåningen, till pappa. Honom älskade hon, hos honom trifdes hon; han lappade hennes leksaker, när de gått sönder, och hennes fantasis vingar, som farmor klippt.

Pappa hade just ingenting annat att taga sig till. Han hade installerat sig i två rum, af hvilka det yttre kallades kontoret, och ville gärna gälla för gårdens förvaltare, men i själfva verket förvaltade han ingenting annat än sitt tobaksskrin. Han talade nog ofta om att söka sig en annan plats, men det stannade vid orden. År efter år blef han sittande som drönare på sin mors gård utan att uträtta någonting. Han läste romaner och rökte dagen i ända, företog sin reglementeradc promenadridt före middagen och drack hvar kväll sin reglementerade toddy, som blef mörkare år från år.

På promenadridten medtog han alltid sin dotter, först på sadelknappen, senare på en särskild liten häst, som Elsa kallade sin; och det var hennes största glädje och stolthet att få skumpa öfver stock och sten vid den gamle husarens sida. Han var ännu alltjämt en oförvägen ryttare, och det bar af i sporrsträck genom skog och mark, vintertid också öfver sjön mellan de infrusna holmarna, och Elsa satt kavat i sadeln, och blodet sjöng i hennes ådror, och håret fladdrade och ögonen tindrade och tankarna gingo vida.

Om vinteraftnarna smög hon sig också alltid ner för att sitta med pappa framför brasan i skymningen. Då kunde det hända, att han berättade för henne sagor så sorgliga, att tårarna runno utför hennes kinder; men när han icke var i lynne att berätta, stirrade Elsa in i glöden, där fantastiska byggnader och människor och djur togo gestalt för hennes inbillning. Då diktade hon själf sagor, men dem vågade hon icke berätta.

Och åren gingo, och farmor förstod att hon icke längre var sin uppgift som lärarinna vuxen; och så blef det bestämdt, att Elsa skulle få en lärare.

Därtill antogs en gammal student med små löneanspråk, magister Lindblom, som i sin ungdom studerat till präst och läst så ifrigt, att han blef yr i hufvudet och icke längre trodde på Gud, hvarpå han förfallit. Senast hade han förgäfves sökt sin utkomst som privatlärare i Tibble.

IV.

Elsa stod vid fönstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom hvilken vintermorgonens grådis låg som kvicksilfver, så att glaset återgaf hennes omorgnade lilla fysionomi.

Julferierna voro tilländalupna, sent i går kväll hade magistern åter kommit till Ryd, och Elsa var glad att få honom tillbaka, det hade varit tomt efter honom under helgen. Hon längtade efter att få börja läsa igen för magistern, han visste så förfärligt mycket och talade som om allting vore sagor, och sagor var det roligaste hon visste.

Hvad det var lätt att lära på det viset! Historien, som var så svår att plöja för farmor, blef i magisterns mun en sammanhängande följd af märkliga och äfventyrliga tilldragelser från forna tider. Och naturlära var ingenting annat än lustiga beskrifningar på och anmärkningar om allt hvad hon dagligdags hade för ögonen: snön på marken, mossan på stenarna, djuren i ladugården och i skogen, flugorna, som surrade om i luften, blommorna på marken. Det var ingen konst att komma ihåg det.

Hon längtade alltid efter att lektionen skulle börja; men i dag var hon särskildt i spänning — hon undrade hvad magistern skulle tycka om hennes nya kläder, som hon fått till julklapp af pappa. Hon mönstrade sig själf och nickade: så fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif. Hon var klädd i en pälsbrämad blå jacka med svarta snören, som husarerna, och hon hade röda stöflar, sådana som bondkvinnorna ha i Ungarn.

Ändtligen öppnades dörren till det inre rummet, och Elsa neg, med strålande ansikte. In steg magistern, lång och mager i sin gråa nattrock, med ett frånvarande uttryck i ögonen, lik en utsvulten björn, som tumlar yrvaken ur sitt ide. Han nickade och satte sig vid bordet och strök sina våta mustascher och sitt vattenkammade hår. Den stora näsan med sin hängande tipp gaf hans ansikte ett missnöjdt uttryck, och Elsa fick tårar i ögonen öfver att han ingenting sagt om hennes dräkt.

Han bläddrade tankspridt i läxboken och grymtade:

— Ja, hvar slutade vi nu? Jaså. Joho. Här var det. Ja vi skulle alltså ha litet reda på, hvad myror äro för slags passagerare och hvad som annars kan vara af intresse att veta om dem.

Elsa hade redan glömt sin missräkning. Hennes mörka ögon lyste af förväntansfull vetgirighet.

— Du vet hur en myra ser ut, du har trampat ihjäl många sådana små steklar på vägar och stigar, du har sett deras stackar i skogarna. De stackarna äro hvad vi människor kalla samhällen. Du minns, att människorna äro af olika ras, och att rasen i vår lärobok bestämmes af skinnets färg. Den sitter nog eljes djupare, men vill man använda samma indelningsgrund för myrorna, så finns det också bland dem både negrer och rödskinn och hvita. I alla samhällen finns det bättre och sämre folk. De bättre myrorna ha vingar, men det sämre myrfolket har ingenting. Utan deras arbete skulle det bättre myrfolket icke kunna lefva, men lika fullt förakta herrarna och damerna de vinglösa arbetarna, som hvarken äro herrar eller damer, bara kloka små steklar. Bland dem finnes det både ingenjörer och byggmästare och uppfostrare för barnen. Det finns också knektar; myrorna föra nämligen krig, liksom människorna. De göra eröfringståg och taga fångar af andra raser och puppor, och krigsfångarna bli slafvar hos det främmande folket. Slafvarna få uträtta alla de lägsta sysslorna i stacken, de få bland annat sköta om kreaturen. Myrorna hålla sig nämligen också med husdjur. Liksom vi människor ha kor, som få gå på bete och som vi mjölka, så ha myrorna bladlöss, som beta i det gröna och låta mjölka sig på söt saft. Myrorna ha också andra husdjur, små skalbaggar, motsvarande våra hästar och får och höns. Förmodligen drifva myrorna landtbruk liksom människorna, men det veta vi icke mycket om, vi ha icke studerat deras samhällsinrättning tillräckligt, och vi kunna väl icke heller sätta oss riktigt in i deras världsåskådning. Vi kunna ju icke ens skilja den ena myran från den andra. Nå. Om vi tänka oss ett väsen, så mycket större och fullkomligare än människorna, som människorna äro större och fullkomligare än myrorna, så skulle detta väsen troligen ha lika svårt att uppfatta någon olikhet mellan dig och mig. Vi skulle vara som två myror för en sådan blick, som ser världarna kretsa om hvarandra i oändligheten. Om ett sådant väsen finns, ja, det vet jag icke. Men jag vågar icke förneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke fatta, att ett väsen sådant som människan existerar, myrans blick når nämligen icke så långt som din näsa räcker, hon ser ingenting af hvad du ser. För henne är en småsten ett berg och ett gräs är som ett träd, hvars topp försvinner i det blå. Hon har ingen föreställning om hvad en människa kan se med sitt öga — skogar och berg, haf och himmel — — ja, en myra kan öfver hufvud taget icke tänka sig ett väsen sådant som människan — — och de klokaste och kvickaste myror förneka bestämdt människans existens — —

Så talade magistern från ämne till ämne. Elsa förstod icke alltid, hvad han menade, men hvad han sade fängslade alltid hennes intresse, och timmarna flögo till middagen. Då satt farmor, allvarlig och sträng, vid bordsändan, och pappa och magistern blefvo så förändrade i hennes närvaro, de blefvo så uppmärksamma och tystlåtna som barn och talade om ting, som icke intresserade dem, och sade aldrig riktigt hvad de tänkte. De tänkte nog, att det var tråkigt, när man måste sitta så där högtidligt uppspetad på en stol, rak i ryggen som farmor själf och äta vackert och vara snäll gosse. Elsa förstod det mycket väl, men när middagen var öfver, hade de båda gamla gossarna sin frihet, medan hon fick vara hela eftermiddagen hos farmor och läsa läxor i kristendom och språk och höra förmaningar, så långa som långkatekesen.

Likväl tog eftermiddagen också slut och kvällen kom, och Elsa smög sig ned i pappas rum. Där ringlade tobaksmoln öfver talgljusens glåmiga lågor, och toddybrickan stod på det lilla bordet framför utdragssoffan, där pappa satt med sin pipa i ena hörnet och magistern med sin pipa i gungstolen på andra sidan om bordet.

Oftast kom hon midt i en dispyt, och båda de gamla gossarna voro mycket högröstade och röda i kinderna. Men när hon kröp upp i pappas knä, slöts fred; i väsentligheterna voro de ense, fast de kunde ha olika meningar om enskildheterna, när det gällde att afgöra världens öden.

När löjtnant Finne fick blodet åt hufvudet, glömde han alltid det närvarande, glömde i synnerhet, att han åt nådebröd och drack nådetoddy på sin mors skuldsatta gård. Då erinrade han sig helst de tider, då han stått världshändelserna nära och — om lyckan varit god — kunde ha gifvit dem ett annat förlopp. Det var anno 48, då Elsa föddes och revolutionen på flammande vingar flög öfver Europa, och då friheten skulle ha segrat öfver tyranniet åtminstone i Ungarn, om de ledande männen hade velat lyssna till Gösta Finnes råd. I upprymdt lynne betraktade han sig själf som en man med en hart när genial intuition och trodde sig på fullt allvar ha förutsett både hvad som händt och hvad som möjligen kunnat ske. »Jag sade dem detta» och »jag rådde dem till det». Men vederbörande hade icke velat lyssna till hans ord.

Vandrings- och kärleksåren, hela hans ungdom steg fram för hans inbillning, och han målade i stora drag med färger som nog fått glans af hans fantasi, men som dock täckte en bakgrund af upplefda äfventyr. Han var med i Wien under oktoberdagarna 1848 och deltog i försvaret af Sterngassebarrikaden under den tappre Bem, revolutionsgeneralen och frihetshjälten med sagans fläkt öfver sina bragder, sina segrar och nederlag, sitt lif och sin död. Gösta Finne var också med »pappa Bem» i Transsilvanien, där Bem med 4,000 trasiga och utsvultna bondsoldater jagade 30,000 man af den österrikiska armén framför sig, och med hälften af samma trasstyrka besegrade en armé på 16,000 man. Det var i slaget vid Szàsz-Sebes — Gösta Finne slet upp sin skjorta och visade ärret efter sitt sår.

Och han deklamerade på bruten magyariska dikter af Petöfi, som var hans kamrat i striderna och stupade i slaget vid Segesvár.

Det klingade likt den vackraste och vemodigaste musik, det främmande språket, det väckte hos Elsa ett dunkelt minne om en sjungande kvinnoröst och ett par strålande ögon, men det var så länge sedan, så länge sedan, för Elsa var så liten, när mamma dog, och hade aldrig lärt sig förstå hennes språk.

Barnets ögon hade så småningom fått en allt stelare blick, Elsa kämpade med sömnen, och allt som oftast lade hon, öfvervunnen, sitt hufvud till ro mot faderns axel.

Då dämpade de gamla gossarna instinktivt sina röster och modererade sina uttryck, som om själfva farmor varit i rummet. De lyfte sina glas och klingade tyst och höllo sig så stilla som råttor. De hviskade mildt och blidt, för att icke störa barnets ro, medan de hängde tyranner utan nåd och barmhärtighet.

Därvid hände det sig att Gösta Finnes pipa gick ut. Den oförvägne husaren kastade då en villrådig blick först mot tobaksskrinet borta vid fönstret, sedan på sin dotter, som glidit ned och hvilade i hans sköte, med hufvudet mot hans bröst.

Den röde republikanen på andra sidan om toddybrickan reste sig sakta och tassade som en katt öfver golfvet. Sanden gnisslade under hans stora fötter, och det var stor ängslan, att den lilla skulle vakna. Fadern vågade knappast andas. Ändtligen kom magistern tillbaka och stoppade behändigt löjtnantens pipa, fick eld med en fidibus och ställde tobaksskrinet på soffan. Så skrufvade han sig, triumferande, tillbaka till sin plats.

Den lilla sof tungt och drömde; men plötsligt slog hon ut med handen, så att tobaksskrinet föll till golfvet med en skräll, och hon själf for upp med förvildade ögon:

— Jag sof icke! mumlade hon, het i kinderna af blygsel. Fadern och magistern brusto i skratt.

— Jag säger ju, att jag icke sof! upprepade hon förtrytsamt. Ännu då hon, halfsofvande, blef buren till sängs, protesterade hon mot faktum och fordrade att bli trodd på sitt ord.

V.

Indianhöfdingen »Den smygande katten» stod med sitt kastspjut i handen och kisade upp mot himmeln, där vårmolnen jagade hvarandra. Nyss hade en skur fallit, gruset på gården var vått, och »Den smygande kattens» röda stöflar hade fläckar som om höfdingen vadat i blod. Den korta gröna kjolen var också både trasig och fläckig, och håret hängde i svarta stripor omkring det bruna ansiktet med de mörka, forskande ögonen. Indianhöfdingen undrade just på vädret, om det verkligen skulle klarna. Solen glittrade mellan molnen, och de blå sjöarna i himmelens berglandskap vidgades mer och mer.

Dufvor kuttrade på frontispisen öfver det gamla tornuret, som stannat klockan 12 en gång för mycket länge sedan, och rök steg från skorstenen på gårdens brutna tegeltak. Också från det öppna fönstret till kontoret bolmade rök ut, och där inne satt pappa gungande fram och åter i ett moln, med sitt skalliga hufvud framför tidningen, som han höll utbredd mot ljuset. Hans långa, ljusa mustascher släpade mot pälsrockens pösande husarsnören, han lekte magyar och husar i freden på landsbygden och bar sin pälsfodrade dolman både vinter och sommar.

Lifvet var alltid sig likt här hemma på gården, antingen det nu var vinter eller sommar, och präriens vilda höfding längtade efter något annat än det enahanda, som alltid var. »Den smygande katten» var bara en liten flicka, som hette Elsa och kände sig som en fågelunge i bur, när vingarna börjat växa. Det ryckte i bröstets muskler, och hjärtat bultade inifrån: Jag vill ut! ut! ut! ut!

Hon såg sig omkring. Här var trångt. Bakom herregården sträckte sig trädgården i terrasser ned mot sjön, där de skogbevuxna holmarna trängdes. Sjön var bara sund. Granarna stod ännu i vinterdvala, men alla björkar hade fått slöjor öfver sitt okammade bruna hår och liknade vårbrudar med ljusgröna kronor. Två starar hvisslade en duett i den stora linden, som skuggade öfver ena flygeln.

Därinne satt nu magistern i sitt rum bakom skolsalen och hängde näsan öfver sina böcker. Elsas ögon fingo ett svärmiskt uttryck då hon tänkte på sin lärare. Alltid läste han, därför kunde han allting, men därför var han också ett blekansikte, och hvad hade han för glädje af allt sitt vetande! Han hade icke större lön, än hvad som gick åt till tobak, och intet annat nöje än att dricka toddy hvar kväll, liksom pappa. Men pappa hade haft många äfventyr, när han var ung, och det hade väl också magistern.

Hon vände sig om mot den andra flygeln och fick plötsligt ett spändt uttryck: ur brygghuset kom farmors svarta katt glidande på mjuka ben, med en hvit kyckling under mustascherna. Kycklingen hängde hopplöst med hufvudet och slöt sitt ena öga.

— Din svarta satan!

»Den smygande katten» störtade fram och kastade sitt spjut mot den svarta katten, som i förskräckelsen släppte sitt byte och skuttade bort. Kycklingen stod hufvudyr kvar på gården och vände sig i krets om sin egen stjärt.

— Elsa! Kom upp!

Det var farmor som kallade från sitt fönster i öfra våningen med sin bistraste röst, och Elsa kände det som om »Den smygande kattens» ben domnat under henne, medan hon med hängande hufvud som kycklingen snubblade uppför trapporna. Farmor väntade redan i dörren till kabinettet och skakade sitt hufvud. Kanonlockarna ringde som stormklockor framför hennes öron.

— Barn, barn! — sade farmor i olycksbådande ton — aldrig finner du på annat än spektakel! Hvarför slog du katten?

— Jag slog honom icke! svarade Elsa trotsigt.

— Ljuger du också? Jag såg ju själf att du kastade käppen efter katten!

— Jag kastade mitt spjut efter katten, men katten hade tagit en kyckling, som han ville äta upp.

— Jaså. Men du svor också! Och du vet, det är synd att nämna den ondes namn.

— Men katten var den onde, och han ville ju mörda!

Det hjälpte icke att argumentera, det slutade med mycket bannor och en liten släng af riset. Ris var ett skymfligt straff för en tolf års flicka, det kränkte Elsas själfkänsla och sårade hennes stolthet.

Het i hyn efter basningen tumlade hon utför trapporna, öfver gården, ut genom grindarna, genom allén framåt vägen, öfver diket och in i skogen. Hon måste vara ensam, kunde icke se någon människa i ansiktet efter detta, så stor var skammen och oförrätten, som hon lidit. Hon hade fått straff för det hon försvarat den stackars hvita kycklingen mot den svarta stygga katten — »satan! satan!» upprepade hon på trots — pappa skulle ha berömt henne för det! Men farmor var elak och dum och orättvis. Hennes blod sjöd af hat till den gamla kvinnan, som slagit henne, och förvirrade idéer flögo genom hennes hufvud, medan hon sprang utan att veta, hvart fötterna förde henne. Hon skulle sätta eld på gården! I inbillningen såg hon redan lågorna slå högt mot skyn och farmor kväfvas af röken. Men pappa — pappa? Och magistern? Hon tvärstannade, tog sig till hufvudet och drog sedan en suck af lättnad. Det var ju bara en inbillning.

Hon såg sig omkring för att komma underfund med, hvar hon befann sig, och fortsatte sedan, lugnare, uppåt åsen längs med en stig, som slingrade sig mellan hvita björkstammar in i mörka furuskogen.

Högt uppe på krönet stod slottet »Elsebo». byggt af en jätte i forntiden. Sedan dess hade ingen mänsklig fot utom hennes egen trampat marken däromkring. Visst hade hon ofta tänkt på, att taga pappa och magistern med sig dit och visa dem alla slottets skatter, men hon fruktade att sedan icke få vara ostörd. Nu visste ingen hvar hon fanns, och ingen kunde finna vägen dit, för det fanns ingen väg, och slottet såg bara ut som två stora stenar med ett krypin emellan, så där var hon alldeles i fred.

Hunnen dit upp, stannade hon flämtande efter den ansträngande bergvandringen. Här uppe andades hon friare, där nere i dalen låg det alltid som en beklämning öfver henne.

Hon var född i en liten by på pusztan, och fast hon icke hade något klart minne däraf, slumrade dock ständigt inom henne en dunkel längtan efter slättens oändliga vidder och gränslösa himmel. Där nere i dalen var himmeln afskuren på alla håll af berg och taggad af granarna högst uppe på den närmsta åsen. Häruppifrån såg hon Ryd som ett dockhus med flyglar och uthuslängor vid en spegelglasdamm med hundra små leksaksöar; och vände hon sig åt andra hållet, västerut, såg hon djupt under sig bortom skogen själfva den tindrande blå oändligheten, hafvet, som blef ett med himmeln ytterst ute. Ditåt vette alla fönster i Elsebo slott.

Som en drottning stiger hon in i sin borg och mottages af tusen tjänande andar, som sätta guldkronan på hennes hufvud och lägga socker i hennes mun och bära henne i guldstol till en balkong, klädd med purpursammet, där hon tager plats. — Hon lade sig nämligen på magen mellan de två stenblocken, skrufvade sig som en fågel för att få det bekvämt i redet, stödde armbågarna mot den mjuka mossan och lät ansiktet sjunka i händerna som i en klyka. Så fördjupade hon sig med blicken i den sjunkande solen, tills svarta fläckar dansade för hennes ögon, och hon blef yr och kände en gråtande längtan att följa det flyende ljuset, lefva i en evig sommars aldrig bleknande dag.

Åh, vingar, vingar! Hon sträckte ut armarna, som om hon väntat, att luften skulle bära henne. Hur månde det vara där bortom det blå? Finns där skogar och sjöar och berg, som här, och små gårdar med gamla elaka farmödrar i? Hvar lefva hjältarna, som fyllt jorden med sina bragder? Hvar fanns allt vackert, som leker i drottning Elsas drömmar? Ack, guldkronan på hennes hår är en gammal skålla och hennes slott en lya utan tak!

Det pinglade i luften, det var vällingklockan från Ryd; och nu klang det doft och högtidligt, det var helgmålsringningen från Tibble. Nu brunno visst alla fönster i kyrkan djupt under skogen, fast hon ingenting kunde se. Det var mycket som fanns, fast man icke kunde se det och mycket som såg annorlunda ut, än det var. Där såg det nu ut som om solen gick ned, men det var icke sant. Det var bara jorden som vände sig bort från ljuset. En snabb häst, som sprang västerut öfver haf och land, skulle aldrig hinnas af natten. Den skulle komma tillbaka i morgon, österifrån, frustande i soluppgången. Men den som var liten och rädd fick skynda sig hem nu, för det var redan mörkt under granarna, och Den Onde lurade öfverallt.

Elsa kände kalla kårar öfver ryggen och gaf sig till att springa utför sluttningen. Hon tyckte sig höra tassande ljud och tänkte på, att hon nyss velat tända eld på gården och bränna farmor. Då och då vände hon sig i flykten och såg sig tillbaka; och hvar gång det riktigt knastrade eller flaxade till i skogen, stannade hon, till trots för sin ångest, och lyssnade uppmärksamt för att utröna, hvarifrån ljudet kom.

Hunnen till allén, som ledde fram till grindarna, blef hon helt trygg och saktade sina steg. Det lyste från farmors fönster, och nere på gården såg hon en stor skugga som af en häxa med lång näsa aftecknad på den ljusa gardinen. Minnet om den orätt, hon lidit, flammade upp inom henne, och då hon plötsligt upptäckte två gröna eldkulor, som lyste skadegladt i vagnslidrets djupa mörker, greps hon af ett rasande begär att hämnas. Sitt spjut hade hon kastat, men lasson satt ännu knuten kring hennes midja, och hon var skicklig i konsten att bruka den. Hon lösgjorde den sakta, måttade efter de två gröntindrande ögonen och lät snaran hvina ut. Eldkloten beskrefvo en båge i luften, det fräste och spottade ur mörkret, och när hon drog åt, kände hon, att satan var fast. Utan att se sig om, störtade hon ned mot sjön, släpande sitt offer efter sig, band en sten i andra ändan af strecket och kastade alltsammans i vattnet från båtbryggan, där det var djupast.

Plums! lät det, och Augusts svarta kropp dök i djupet men kom strax upp till ytan igen. Lasson var för lång, stenen låg på botten, och August simmade mot stranden, men rycktes ideligen tillbaka af sitt tjuder. Halfstrypt, rosslande som i dödens käftar, sökte han med framtassarna lösgöra snaran från halsen.

Elsa stod framåtlutad öfver broräcket och stirrade ned i skymningen öfver vattnet, följde darrande af spänning djurets förtviflade ansträngningar. Hat kände hon icke längre, än mindre medlidande, blott ett feberaktigt intresse för utgången af denna kamp mellan lif och död.

Med några spasmodiska ryckningar lyckades August befria sitt hufvud och komma i land, så utmattad af ansträngningen, att han föll ihop som en trasa på stenarna. Då reste sig hatet åter inom den lilla vildinnan, och hon kastade sig öfver sitt offer och slog dess hufvud mot marken gång på gång; tills hon plötsligt greps af en isande skräck och störtade upp mot gården som om hon jagats af gastar.

— Herre Jesus! Hvad har händt? frågade hushållerskan, då barnet kom farande in i köket med vettskrämda ögon.

Elsa kastade sig rakt i famnen på mamsell Andersson och kramade henne så hårdt, att den gamla jungfruns hjärta fylldes af glädje. Hon återgäldade vänligheten med många lugnande smekningar, och Elsa fick sin kvällsvard och kom till sängs och somnade. Men farmor hörde henne hela natten kasta sig oroligt och tala högt och skära tänder i sömnen.

Hon vaknade tidigt: tanken på den ohyggliga gärning, hon begått, grep henne plötsligt med en förnimmelse som om håret styfnat på hennes hufvudsvål. Hennes rättfärdighetsinstinkt, som ännu icke hade blifvit begränsad af moralbudens bokstaf, anklagade henne för mord. Hon var lika fullt en mörderska, om August var död, som om hon slagit ihjäl mamsell Andersson, hvilket kanske lika väl kunde ha händt! Hon måste ha visshet, hon for i kläderna och smög sig ut, rysande i känslan af, att hon kanske snart skulle stå ansikte mot ansikte med sitt offer.

Rimfrosten glittrade som silfver i gräset öfver sluttningen mot stranden, men August var borta.

Hela dagen smög hon omkring med skygg blick och strupen sammansnörd af samvetsångest och själskval, och i skymningen skrek hon till vid det hon varseblef ett fyrbent spökelse, som kröp fram ur vagnslidret och släpade sig tungt öfver gården mot köket. I nästa stund förstod hon väl, att kattvålnaden var August i egen person, men kunde dock icke uthärda att se honom utan vände sig bort.

Flera veckor gick hon sedan ur vägen för honom med ett slags skygg respekt. Han var för henne ett förkroppsligande af samvetsagget, och hon vågade icke möta hans gulgröna ögons hatfullt tindrande blick.

Men en eftermiddag i juni, då hon lekte Kolumbus på ängarna närmast stranden, hörde hon plötsligt häftigt skall, och ett tu tre kom August flygande öfver en gärdesgård. Efter följde tre främmande hundar. Nu voro de alldeles in på honom, nu hade de omringat honom och den främsta högg honom i halsen — — — Då störtade Elsa fram och kastade sig i striden, blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring sig med sitt svärd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina armar, fast han fräste och klöste henne så att blodet rann. Hundarna förföljde henne, skällande, en bet henne till och med i armen, men hon bekymrade sig icke om annat än att rädda August. Hon tryckte honom in till sig så hårdt, att hans motspänstiga klor sargade hennes bröst, hon strök med sin blödande hand ömt öfver hans hufvud och talade till honom, smeksamt lugnande, som till ett barn: — Så, så-å, kisse lilla!

Magistern, som på afstånd bevittnat uppträdet, skyndade till undsättning och jagade hundarna bort. Katten ville hon icke släppa ifrån sig utan bar honom ända fram till gården.

Magistern följde henne tigande och betraktade henne från sidan: i sina röda stöflar och sin korta kjol med sitt upprörda lilla tattareansikte och sina hängande svarta hårstripor liknade hon en liten furie, som gått barmhärtighetens ärende.

Underliga barn! tänkte magistern. — Främmande vildfågel! Skall din obändiga natur någonsin finna sig tillrätta i Nordens kalla luftstreck?

VI.

Den stora majstången låg på gården, pyntad med girlander af blommor och grönt; Elsa hade bundit kransarna högst uppe. Nu restes den af det helgdagsklädda gårdsfolket och planterades midt i gräsplanen, medan pappa kisade med ögonen för att få den rak, och ideligen kommenderade: höger! och vänster!

Under kastanjerna stodo långa bord af ohyflade bräder på bockar, fyllda af stora fat med jättesmörgåsar, som dignade under sitt sofvel, och hela bunkar med mjölk och kittlar med rykande gröt. Allt folket trängdes omkring borden och förplägade sig betänksamt grundligt, så som skick och sed var. Men efteråt fingo barnen leka omkring majstången, och den roligaste leken var, då löjtnanten ställde upp dem i rad och lät dem blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, så att den som gapade värst, fick mest.

— Just så går det till i lifvet! sade magistern, skrattande. — Den som gapar värst, får mest.

Hennes nåd gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn, hörde vänligt på hvad de hade att säga och intresserade sig för deras minsta angelägenheter. Sällan hade Elsa sett farmor så blid.

Men allt var som en dröm i dag, och hon var så glad, att hon skulle velat skrika högt. Hon var så glad åt lifvet och världen. Hon njöt af, att alla fingo äta god mat och att alla sågo så nöjda ut. Men allra lyckligast var hon öfver, att icke behöfva gå och lägga sig klockan åtta. Den tiden var redan inne, men ännu stod solen öfver den taggade bergåsen i väster, och ännu kvittrade löfsångaren från alla trädgårdens buskar och snår.

Eljes blef det så småningom tyst på gården, folket drog sig tillbaka, de äldre och barnen till stugorna, de yngre till dansbanan i skogen, halfvägs mot Tibble, där blinde Jöns från fattiggården skötte fejlan och Peter Fjomp slog takten på en gammal tamburin.

Så dalade dunkelljuset stilla öfver nejden, men natt ville det icke bli, och Elsa smög omkring med glänsande ögon, betagen af den underbara stämningen, lyssnande till taltrastens sång ur djupa skogen. Allt detta var just som en saga, och det omöjligaste blef möjligt i midsommaraftonens trolska dager. Elsa trängde sig in mellan pappa och magistern, som sutto och rökte på gungbrädet under kastanjerna, och hennes blick flög bedjande från den ena till den andra.

— O, den som finge gå till dansbanan i skogen!

Hon utvecklade förgäfves all sin inställsamhet. De gamla gossarna förklarade enstämmigt att de icke ämnade sig till dansbanan. Än mer — de förrådde henne utan barmhärtighet åt farmor, som ofördröjligen förde henne till sängs. Hon somnade tungt från midsommarnattens skönhet; när hon vaknade, stod solen redan högt på himmeln, och fåglarna hade kvittrat i många timmar, och många människoöden hade nått sin fullbordan.

Magistern syntes icke till på hela dagen, gardinerna voro nedrullade för hans fönster, och framåt eftermiddagen kom doktorn från Tibble. Men ingen visste rätt, hur det var fatt.

— Magistern var vid dansbanan i natt — sade pappa till farmor — möjligen har han dansat sig varm och sedan legat i det fuktiga gräset och förkylt sig.

Detta gaf Elsa mycket att tänka på. Magistern hade ju sagt, att han icke skulle gå till dansbanan. Hvarför hade han narrats? Och hvarför hade han, som eljes var så klok och försiktig, lagt sig i så fuktigt gräs, att han blifvit sjuk?

Hela huset var upp- och nedvändt under de följande dagarna, doktorn kom hvar morgon och kväll, alla sågo ängsliga ut, och Elsa förstod, att någonting hemskt måtte vara å färde. Skulle magistern dö? Hon greps af en instinktiv fasa. Döden, som hittills blott varit en skräckbild för hennes inbillning, kom henne plötsligt nära som en hotande verklighet. Om nätterna kunde hon icke sofva af ångest, och om dagarna kunde hon icke hålla sig stilla, utan strök omkring flygeln, där det förfärliga pågick, med ett uttryck i ögonen som en hundvalp, tassande omkring en döende kamrat.

En dag stod mamsell Andersson på trappan med svullna ögon. Pappa kom också ut och tog Elsa vid handen och sade:

— Nu har magistern fått sluta.

Elsa stirrade stelt ut i solskenet och försökte fatta, att magistern nu icke längre fanns till. En människa, hvars röst hon hört och hvars blick hon mött för några få dagar sedan? Allt vetande, som han ägt, var då också dödt, och alla tankar — — — kunde tankar dö?

Farmor sade, att magistern nu var en ängel i himmeln, men det var svårt att föreställa sig. Hans yttre personlighet stod ännu så lefvande för hennes minne, och steget var för stort mellan den jordiska dansbanan och den himmelska saligheten. Elsa visste dessutom, att magistern själf icke trott på själens odödlighet och därför icke kunnat bli präst och icke fått undervisa henne i religionen.

Hennes hufvud var tomt, och hon gick som i dimma, fast solen brände marken under hennes fötter. Hon kände det som om hela hennes varelse endast varit ett bristande omhölje kring en saknad, som ständigt växte. Långa stunder visste hon icke, hvar hon befann sig, sedan såg hon en gångstig under sig och kände svalka, som om hon befunnit sig i skogen. Det föll henne in, att hon kanske skulle kunna andas friare däruppe, där himmeln var så mycket större och blicken kunde följa solens väg mot det ändlösa blå.

Hunnen upp till krönet, stannade hon, och det kändes som om beklämningen gaf vika. Hon kastade sig framstupa på mossan mellan stenarna i Elsebo slott, och gråten kom, strid som en åskby.

Hon grät länge, och när tårarna tröto jämrade hon sig ännu, tills all kraft strömmat ur hennes kropp, och saknaden föll i vanmakt med ett kvidande.

En femtonårig pojke kom vandrande framåt stigen från Tibblehållet, stannade och lyssnade. Hvad var detta för ett ljud? Han visste, att här skulle finnas en räflya uppe på åsen, det hade Nilsson sagt, och han visste det nog, han var Tibbles skickligaste jägare.

Pojken tog mössan af sig och smög fram så försiktigt som en indian på spår, i riktning mot de två stenarna där borta på krönet. Där stannade han och böjde sig fram och såg en flicka, som låg med ansiktet mot jorden och gnydde.

Ett så vackert äfventyr hade han aldrig förr upplefvat, och han blef stående och höll andan ett par sekunder, som om han velat fånga en fågel i bo. Hans kortklippta hår lyste lingult i solen, och hans ögon strålade blå af äfventyrsfröjd och medkänsla.

Plötsligt såg hon upp. Hon hade svart hår och röda stöflar, och hennes ögon voro som Sorgebarns i sagan. Hon blef icke rädd, hon lyfte sig blott på armbågarna, och det flög som elektriska gnistor från hennes mörka pupiller.

— Hvem är du? frågade hon.

— Jag heter Knut Wadman. Men hvem är du?

— Jag heter Elsa Finne.

Han hvisslade till, nu förstod han hvem hon var.

— Hvarför grät du? frågade han sedan, i det han försökte göra sin röst deltagande.

— Magistern är död, svarade hon.

Nu tyckte han redan, att de voro bekanta och uppgaf deltagandet, satte mössan på nacken, hoppade öfver stenen, som skilde dem åt, och ställde sig bredbent vid hennes sida.

— Hvad är det att gråta för! sade han käckt. — Jag skulle vara glad, om alla mina magistrar vore döda. Jag har många, ser du, jag går på gymnasium!

— Är gymnasium i Tibble?

— Nej, då! Gymnasium är i samma stad som landshövdingen, jag är bara hemma under ferierna.

— Hvem är din pappa då? — hon reste sig upp.

— Borgmästaren! vet jag!

— Kan du läsa latin?

— Om jag kan läsa latin! Knut Wadman fnyste öfverlägset — kan du?

Elsa nickade:

— Ja, det kan jag!

— Det var f — — han afslutade icke satsen. — Kan du deklinera mensa?

— Ja, det kan jag.

— Så bildad är ingen flicka i Tibble! Kan du också conjugera amo?

— Ja, det kan jag.

Han böjde sig framåt, det glittrade i hans ögon, han sträckte fram sin hand och strök den smekande öfver Elsas kind.

— Hvarför gör du så där? Hon ryckte till, och hennes röst darrade som om hon frusit.

— För jag tycker det är synd om dig — han skrattade bredt och visade sina hvita tänder och sin röda gom — och för resten tycker jag om dig.

I samma nu kände Elsa hans läppar skälfva varmt mot sina. Då var det som om hela hennes varelse fått kramp, och hon grep hans arm så hårdt, att han skrek till:

— Aj! Du gör mig illa!

— Låt bli mig då! sade hon, och hennes stenkolsögon gnistrade, och det svarta håret stod stridt omkring hennes läderbruna fysionomi. Så släppte hon sitt tag, vände sig om och sprang utför den motsatta sluttningen.

Knut Wadman stod och stirrade efter det lilla trollet med en förnimmelse af, att äfventyret fått en snöplig afslutning.

* * * * *

Elsa höll mamsell Andersson hårdt i handen, då de sent på kvällen trädde in i stora logen, där magistern stod lik. Det var helt mörkt därinne, väggarna voro täckta med granar och enar, tio talgljus med osande vekar brunno på hvar sin sida om kistan, och hon såg den dödes ansikte mot den hvita kudden, hårdt och gulaktigt som ben med blåaktiga skuggningar och blåbleka läppar. Hon greps af en isande beklämning, denna liflösa människobild föreföll henne helt främmande, här fanns ingenting kvar af den hon känt så väl och hållit så mycket af. Hvar fanns då hans väsen? Hennes blickar flögo rådvilla omkring, irrade bortom de flämtande ljuslågorna in mellan granarnas och enarnas skuggor, som skälfde och huttrade i mörkret. Det hördes också snyftningar och sakta gråt. Husets tjänare tassade i strumplästen en efter en fram till kistan. Det var som ett tåg af vålnader ur mörker i mörker.

Elsa grät icke. Hennes strupe var som sammansnörd af ångest.

Sommaren led, det mörknade mot höst, men Elsa kunde icke glömma. Magisterns själlösa, förvridna drag grimaserade ständigt för hennes inbillning, och hon kände öfverallt en frän doft, som om jorden och dess blommor, lifvet och dess fröjder varit idel förgängelse, förruttnelse innerst inne.

Farmor skakade på hufvudet, då hon betraktade henne. Elsa var i en farlig ålder. Hennes gestalt, som länge varit knuten, hade blifvit smärt och mjuk som en liten bleksjuk kvinnas.

VII.

På hösten förbereddes Elsa af prosten i Tibble till sin första nattvardsgång, men samtidigt fortgick undervisningen i hemmet under farmors ledning. Det var läxläsning, det var bleka döden för all kunskap, historien torkade in till ett schema af årtal, namn och händelser utan bakgrund, naturläran magrade till ett skelett, hvars beniga fakta föllo i sär och endast belamrade minnet.

Farmor började bli gammal. Det kunde hända, att hon slumrade till midt under en lektion. Då gingo Elsas tankar sina egna vägar.

Tre timmar om dagen öfvade hon sig på klaveret i salen, lät fingrarna löpa genom allsköns skalor och sonater, medan ögonen samtidigt frossade från sida till sida i en »rolig bok», som stod uppslagen på notställaren. Farmor, som höll sin dörr öppen för kontrollens skull, fäste sig aldrig vid repertoarens enformighet; för henne var ljudet vittnesbörd nog.

Att läsa hade blifvit Elsas passion, och roliga voro alla böcker, som gåfvo näring åt hennes fantasi: tidningsföljetonger med hårresande skräckscener i öfversättning och franska dussinromaner i original slukade hon med samma intresse. Men i den brokiga samling band, som bildade biblioteket på Ryd, fann hon också mamsell Bremers Teckningar ur hvardagslifvet och Herta eller en själs historia, Tegnérs Samlade skrifter, Shakespeares Dramatiska arbeten i C. A. Hagbergs öfversättning; och långt framåt morgnarna brann lampan på hennes nattduksbord, och vida omkring i inbillningens riken flög hennes unga längtan, speglande sig i alla vatten, där det fanns en himmel på djupet.

Om kärlek drömde hon först och sist: om Romeos och Julias, om Axels och Marias kärlek — en hägring af öfversinnlig salighet i den rena luften öfver en vaknande natur. Det var vår och det var morgon, och känslans bleka brodd, som dittills trefvat i mörker, sköt bäfvande upp ur myllan, i väntan på värme och ljus.

Det unga jaget, som utvecklats i ensamhet till ett medvetet tänkande och kännande väsen, såg sig plötsligt som medelpunkt i en värld full af under och famlade aningsfullt efter ett annat väsen att sluta sig till och förtro sig åt: en jämnårig like eller en äldre vän.

Hon längtade, men hennes längtan hade intet bestämdt mål; var blott en stilla förbidan, att lifvet skulle träda henne till mötes, likt en gammal välvillig trädgårdsmästare, med blommor i sin ena, frukter i sin andra hand. —

Två gånger i veckan fick Stefan, kusken, sätta på sig sitt slitna livré och spänna de gamla vagnshästarna för den gamla kaleschen. Klädd i sina bästa kläder, med bibel och psalmbok och Lindbloms katekes under armen, steg Elsa upp och satte sig på de malätna vagnsdynorna. Hennes hållning var mer än värdig, hon kände sig som en helt viktig personlighet, föremål för allas intresse, sin familjs framtid och hopp. Och stolt som en drottning höll hon sitt intåg i Tibble, där de tunga hjulen dånade så hårdt mot den ojämnt stensatta långa gatan, att alla stadens fruar kommo flygande fram till fönstret för att se hvad som passerade. Det var fröken Elsa Finne från Ryd. Hon smålog hvar gång hon såg dessa ansikten, flattryckta mot rutorna, hon kände det som om de hyllat henne personligen med sin nyfikenhet.

Utanför prästgården hejdade Stefan hästarna med ett elegant ryck och hjälpte fröken ur vagnen. Där inne sutto läskamraterna redan omkring bordet i stora salen, och prosten kom och undervisningen tog vid. Prosten var en enda stor klump af godmodighet och välvilja, men hans svällande mage och dallrande kinder förkunnade köttets evangelium, till trots för den religion han bekände med sin tunga. Därför höll han sig också strängt till texten och inlät sig aldrig på vidlyftigheter i utläggningen. Han var nöjd om läsbarnen snällt lärde sig sina läxor utantill.

Läxorna bestodo mestadels af katekes och bibelspråk, som Elsa redan läst för farmor. Alltså fann hon ofta tillfälle att lysa med sina kunskaper, men eljes tänkte hon mest på annat. Med sin religiösa öfvertygelse var hon redan på förhand så godt som färdig. Allt som talade till känslan och fantasien hade hon tagit fasta på och däraf danat sig en kristendom, som i sina allmänna grunddrag motsvarade hennes religiösa behof och som också, i sin egenskap af känslostämning utan fasta konturer, kunde lämpa sig till bakgrund för prostens enkla dogmatik.

Hon visste, att det fanns människor, som icke trodde på Gud. Pappa hörde nog till dem, han gick aldrig i kyrkan och läste aldrig i bibeln. Med magisterns religion hade det visst också varit klent beställdt, han hade ju berättat, att Gud blifvit afskaffad i Frankrike under revolutionen. Men Gud fanns nog i alla fall. Hvem skulle det väl eljes vara, som tände alla stjärnorna på himlahvalfvet en vinterkväll? Ja, hon visste nog, att stjärnorna skulle föreställa världar, magistern hade en gång förklarat solsystemet, men hon kunde icke fatta det, hon förstod aldrig, hvem som ursprungligen tändt alla dessa kretsande gnistor i det blå. Därför höll hon sig helst till det gamla och föreställde sig Gud som en gammal man, stapplande fram i sin himmel med staf i hand och stödjande sig så hårdt på stafven, att dess brodd ofta trängde genom emaljgolfvet och lämnade efter sig små hål, genom hvilka en och annan glimt af himmelens härlighet strålade ned till jordens mörker. Men att Gud skulle hålla så noga reda på människorna, trodde hon icke. Hon undrade just, om icke farmor i det fallet såge en smula smått på Gud, därför att hon icke kunde fatta Hans storhet — liksom en myra icke kan bilda sig en föreställning om en människa — — —

Om detta och om mycket annat skulle hon gärna velat tala med prosten; men stackars prosten skulle nog bara bli förlägen och hosta och stamma, som han alltid gjorde, när han icke visste, hvad han skulle säga.

Prosten blef dessutom sjuk strax efter jul, så att komministern måste öfvertaga konfirmationsundervisningen.

Han var lång och mager med lingult, slätkammadt hår, blekt helskägg och vattenblå ögon, klar färglös hy och en stämma utan klang. Hans väsen gaf ett obestämdt intryck af halfsläckt eld, och den religion han förkunnade med sin lågmälta röst liksom darrande af inre rörelse, var af helt annan art än prostens högljudda och torra utläggningar öfver dagens läxa. Tron tycktes ha genomträngt pastorns varelse och präglat den med ett hänförelsens allvar, som måste ha funnits hos det gamla testamentets profeter eller hos de heliga martyrer, som beseglat sin bekännelse med sitt blod. Väl kunde han tolka lagens bud med skrämmande allvar, men han underlät aldrig att efteråt låta evangelium lysa; och visserligen målade han fördömelsen och fördömelsens ort med heta färger; men han kunde också framställa saligheten så, att det växte vingar på åhörarnas själar. Allt detta gjorde starkt intryck på Elsas fantasi. Hela hans personlighet verkade eggande, och hvad hon hörde berättas om hans enskilda lif, bidrog i sin mån till att befästa hans makt öfver hennes inbillning. Han var son till en förfallen skoflickare, som dött på fattighuset, och en illa beryktad kvinna i Tibble. Genom fattigdom och förödmjukelser hade han kämpat sig fram. När han för fem år sedan kallades till komminister i sin födelsestad, lefde hans mor ännu, och ehuru han som en god son sökte upprätta den fallna, fortsatte hon sitt lastbara lefverne, tills hon en morgon fanns död, synbarligen under rusets inflytande, i ett dike utanför södertull. Själf vigde han några dagar senare hennes stoft åt den eviga hvilan och vände sig därvid till barmhärtighetens Gud med en brinnande bön om frälsning för hennes själ.

Genom förödmjukelser och lidanden hade hans väg gått fram! Han var också förenad i ett barnlöst och olyckligt äktenskap med en kvinna, som icke var honom värdig, en sjuklig och nervös kinkblåsa af retligt lynne. Hur måste han icke ha lidit däraf! Det dämpade och melankoliska i hans väsen stammade nog djupast från denna sorgens källa. Där fanns ju knappast någon ljuspunkt i hans yttre lefnadsomständigheter. Hans hustru delade visst icke ens hans tro! I alla händelser syntes hon aldrig i kyrkan, då han predikade. Få människor kände henne för öfrigt, ty hon var inbunden och umgicks så godt som med ingen; men i hela församlingens ögon var pastor Tibell en beklagansvärd man.

Elsa fattades snart af en svärmisk beundran för sin religionslärare. Hennes förnuft och känsla gaf sig ödmjukt i hans väsens våld. Den tomhet, magistern lämnat efter sig i hennes själ, fylldes nu af en ännu härligare människobild; han blef för hennes inbillning ett förkroppsligande af kristendomens innersta väsen, af den godhetens och barmhärtighetens religion han förkunnade. Hur ljuft att vid hans hand föras fram till altaret för att anamma det sakrament, som skulle bekräfta hennes upptagande i den kristna församlingen. Hur ljuft att nu, som vuxen kvinna, af honom vigas till Kristi brud.

Allt eftersom det led framåt tidpunkten för den högtidliga akten, blef hennes känslolif mer och mer exalteradt. Hon lefde under ett andligt högtryck, som kom hennes ögon att skina med en underbar glans, och mer än en gång hände det, att religionslärarens blick, liksom bländad däraf, vek åt sidan med ett förläget uttryck; ty pastor Tibell var en erfaren och samvetsgrann Herrans tjänare, och det var icke första gången han hos en kvinnlig konfirmand iakttagit denna blickens illumination, som visserligen först och främst vittnade om himmelsk hänförelse, men som utan tvifvel ofta hade en jordisk bottensats. Han visste ju, att den yttre människa, hvarmed Skaparen i sin nåd beklädt hans själ, icke var frånstötande, snarare sympativäckande och intressant. Han var icke alldeles okänslig för de tecken därpå, som han glimtvis uppsnappade — ty en präst är icke mer än en människa; men att dröja inför dem, att själfbehagligt spegla sig i dem, var honom icke tillåtet.

Aldrig hade han haft en lärjunge, som skänkt hans hjärta en ljufvare tillfredsställelse än denna lilla Elsa Finne; ty han kände, att han öppnat nya horisonter för hennes själs längtan. Hon var idel tro af hans tro och kärlek af hans kärlek. Därför skulle hon också begå H. H. Nattvard med det rätta sinnelaget.

Hon var i sanning hans andas barn. Icke underligt att där i hans själ fanns en gnista af skaparens kärlek till sitt verk. Men intet vidare!

Intet vidare, Johannes Tibell! Den Onde är listig i att lägga snaror för människornas fötter — och hur skulle han icke triumfera, om han lyckades bringa en Herrans tjänare på fall!

Våren var redan i luften, solskenet blef varmare för hvar dag, och pastor Tibell kände sig förunderligt matt, där han vandrade framåt gatan mot sitt sollösa hem. Han såg tärd ut, med djupa gropar under ögonen; men han gick och smålog för sig själf, som om han tänkt på något vackert. Han tänkte på sitt käraste nattvardsbarn, på det underbart själfulla uttrycket i hennes ansikte, på de mörka ögonens strålande religiösa hänförelse och — han slöt sina ögon energiskt — nej, visserligen icke på hennes spensliga lilla gestalt och än mindre på barmens rundning! Han var en gammal och en gift man och därtill en Herrans tjänare! —

En natt hade Elsa en underlig dröm. Hon såg sig själf i skira, hvita kläder mödosamt vandra uppför en brant och lång väg, som ledde rakt in i himmelrikets klarhet, där Kristus stod i skinande kläder, väntande med öppen famn. Hårdare och hårdare slog hennes hjärta, och redan från fjärran sjönk hennes blick med salig hänryckning in i hans. Hans hår var som solsken, hans skägg var som hans hår, han ansikte strålande som lyckan, hans ögon tindrande blå. Salighet genomstrålade hennes varelse, då hon kom honom nära; hon svindlade och föll, men fångades af hans armar och väcktes af hans kyss.

Hans kyss var skönare än allt hon drömt, var lycka, lyft upp till himmelns höjd, famnande öfver evigheten.

Likväl vaknade hon med en blygsint förnimmelse af, att hon aldrig skulle kunna förtro sin dröm åt någon lefvande människa. Hon rodnade också själf hvar gång hon i ensamheten tänkte därpå.

Blek som om hjärtat sugit allt blod från hennes kinder, stod hon konfirmationsdagen framför altaret. När pastorn välsignande lade sina händer på hennes hufvud, kände hon det som om hetta strålat ut från hans fingerspetsar.

VIII.

På hösten kom Elsa till hufvudstaden, till fru Anna Neumanns pension för unga flickor, en uppfostringsanstalt af mycket enskild natur, nära nog en välgörenhetsinrättning för föreståndarinnan. Eleverna utgjordes nämligen till största delen af småbarn, hvilkas mödrar eller fäder med vänskap eller medkänsla erinrade sig den tiden, då fru Anna som ung arftagerska dansade i borgerskapets salonger.

— Den tiden var man någonting! brukade hon själf säga, i det hon lyfte sina blå ögon mot skolsalens nedrökta tak.

Hon var ännu mycket ungdomlig och liflig, klar i hyn och med en del af sin ostyriga lejonman i behåll. Hon klädde sig i starka färger, och sidenrosetter fläktade som fjärilsvingar omkring henne, där hon dansade fram öfver gata eller golf. Talade hon med en kavaljer, som hade nog smak att ägna henne en smula uppmärksamhet, kunde det glittra ungt i hennes ögon och skifta skärt på hennes kinder, men tyvärr skvallrade alltid några rynkor om det faktum, hon eljes dolde som kung Midas sina hufvudprydnader. Hon försvarade sig också lifligt mot alla beskyllningar för koketteri. Skulle man tro henne själf, var det intresse hon vid slika tillfällen bar till synes, ingenting annat än förställning. I själ och hjärta var hon vrångt stämd mot det manliga släktet, som därför oftast gent emot henne intog räfvens hållning gent emot rönnbären.

Till fru Anna Neumanns uppfostringsanstalt hade Elsa kommit halft som elev, halft som lärarinna i småbarnsklasserna. I ersättning för den undervisning, hon kunde meddela, skulle hon åtnjuta fritt husrum och näring för kropp och själ. Med allt detta blef det klent beställdt, och det visade sig snart, att Elsa i själfva verket blifvit antagen till småbarnslärarinna utan lön; ty den högre undervisning, föreståndarinnan utlofvat, inskränkte sig till en eller annan timme, då de båda damerna gemensamt läste poesi eller utbytte tankar om dagens nyheter.

Fru Anna Neumann svärmade för poesi och dramatisk konst. Hon skref vers och agerade gärna i manliga roller, utstyrd i en gammal blårandig linnekostym, som tillhört en vid unga år afliden kär broder. Hennes platta bröst och smala höfter förlänade ofta en viss illusion åt framställningen. — Af gammalt stod hon i förbindelse med en hel del teaterfolk, som hon begagnade till att anskaffa fribiljetter, och minst en gång i veckan bjöd hon Elsa med sig på spektakel.

Förhållandet dem emellan blef snart intimt. Fru Anna hade redan från början afsagt sig alla anspråk på den respekt, som åldern eljes lätt kunde ha tillförsäkrat henne. Hon ville behandlas som kamrat; och därvid blef det.

En novemberkväll, då regnet smattrade mot fönsterrutorna och stormen hvisslade i skorstenspiporna kom fru Anna smygande in i Elsas rum, kastade sig på knä framför henne, gömde sitt ansikte i hennes sköte och anförtrodde henne under många tårar sitt lifs historia.

Det var en gång en firad och fjäsad, vacker och rätt förmögen ung dam, som hette Anna Bodin — — Ständigt omsvärmades hon af friare, men kunde icke förmå sig att skänka någon af dem sitt hjärta och sin hand, — ty en kvinna måste älska helt — helt! — för att skänka sig åt en man!

Hennes ungdom hade synbarligen runnit bort, utan att detta inträffat, ty ehuru hon sorgfälligt undvek alla tidsbestämmelser, framgick det dock af hennes bekännelse, att hon måtte ha varit öfver trettio år, då hon fann sin Romeo.

— Han var en af sitt lands främsta konstnärer med en tenor — o, en sådan tenor! Smäktande, mjuka toner, enkom skapade att bedåra kvinnors hjärtan!

Med ett ord: han var operasångare och hette Agathon Neumann. Och tjusad af hans stämmas och hans namns klang skänkte hon honom hjärta och hand.

— Farbror, som var min förmyndare, varnade mig, rådde mig att åtminstone göra paktum, så att Agathon icke skulle kunna komma åt mina pengar. Men jag ville icke såra honom. Jag älskade så besinningslöst och trodde så blindt. — Vi blefvo gifta. Och vårt äktenskap gestaltade sig redan från första stund — rent ut sagdt till ett helvete!

Här brast fru Anna i hysterisk gråt, men hämtade sig snart och fortsatte lidelsefullt:

— Elsa, Elsa! Tänk dig, hur det måste kännas att höra en röst, som klingar bedårande för hela världen — och som man lärt sig älska — förlora allt välljud inom hemmets murar, plötsligt bli knarrig och hård och gräla med grofva ord i stället för att sjunga poetiskt! Jag trodde, att jag gift mig med själfva »Trollflöjten» och jag vaknade i armarna på »Don Bartolo». Jag hade drömt om, att mitt hjärta dagligen skulle tjusas af en näktergal — och det blef i stället sönderhackadt bit för bit af en ondsint kråka — — tills jag en vacker morgon fann fågeln utflugen ur boet — med allt hvad jag ägde och hade — —

Fru Anna lyfte sitt hufvud trotsigt, och hennes blå ögon glimmade af hat.

— Det heter, att han är död nu — sade hon inbitet bittert — men jag tror det icke. Han lefver nog någonstädes i världen under ett antaget namn och bedårar nog ännu oskyldiga kvinnors hjärtan med sin rösts smekande klang. Jag ångrar, att jag icke befriade världen från det skadedjuret! Om jag haft mod, skulle jag ha skjutit ned honom med min egen hand.

Hon snyftade en stund, men torkade sedan beslutsamt sina tårar och vände sig till Elsa i en högtidlig ton, som Hamilcar måtte ha brukat, då han tog ed af sin son att alltid hata romarna:

— Kom ihåg detta, min vän! Lär af mitt sorgliga öde! Tro aldrig en man. De äro alla lika. Så länge de icke fått sin vilja fram, kunna de nog fjäska och fjäsa, men kallsinnighet lurar alltid på bottnen af deras hjärtan, och ve den kvinna som troskyldigt ger sig i en mans klor! — — Du är lycklig, du! Du är ung. Och du har begåfning. Vore jag som du, skulle jag bli skådespelerska — en stor konstnärinna, som lade alla män för sina fötter — — och hämnades vårt köns oförrätter — —

Det var icke första gången fru Anna rörde vid den strängen, och Elsa var icke oemottaglig för dess locktoner. Det kunde komma öfver henne en våldsam längtan att böja män till jorden, trampa dem under sina fötter och, själf oåtkomlig, gå vidare. Det tindrade till i hennes ögon. Fanns det väl en skönare uppgift för en kvinna, än att som konstnärinna förkroppsliga de stora diktarnas ideal — skänka lif åt deras tankar, verklighetens fägring åt deras drömmar? I sanning, det var någonting att lefva för!

Af männen hade hon visserligen en annan uppfattning än den goda Anna, som nog misstrodde dem väl mycket och målade dem väl svarta i sin bitterhet. De män Elsa hittills träffat hade icke förefallit henne hvarken falska eller farliga, snarare alltför naiva i sin oförställda öppenhjärtighet. Icke dess mindre eller väl just därför tyckte hon sig ha mera både nöje och behållning af ett samtal med en man, än af en kvinnas förtrolighet. Det kom sig väl af grundolikheten i mäns och kvinnors väsen. Männen kunde vara öfverlägsna i mångt och mycket, men begreppet öfverlägsenhet var i alla händelser femininum.

Hon ville gärna lära känna männen. Det var ju därför icke alls nödvändigt att älska dem.

IX.

Didrik Bruun, den store tragöden, hörde till fru Anna Neumanns umgängeskrets. Minst en gång i månaden sände han henne fribiljetter till aftnar, då han själf spelade, och dagen efter hörsammade han gärna hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon då skulle slakta den gödda kalfven till hans ära och brygga starka drycker åt hans fåfänga. Groft smicker serverades honom i många familjer, som han regelbundet besökte, men ingenstädes fick han sig ett så grundligt rus, som hos fru Anna.

Till henne kom han som en konstens furste, tyngd af sitt snilles krona, slog sig ned vid hennes bord och höll till godo med hvad huset förmådde. Hon kände hans smak och visste, att för honom var ingenting godt nog. Detta ingaf honom en ljuflig förnimmelse af trygghet. Här behöfde han icke häfda sin storhet, ty hon dyrkade honom som ett högre väsen och bar alltid hans porträtt i en skinnpåse närmast hjärtat.

Många af hufvudstadens svärmiska ungmör buro Didrik Bruuns bild närmast hjärtat. Han var student! Han hade från universitetet fört med sig en fernissa af bildning, hvarmed han glansat skådespelarens dittills ringaktade yrke. Han var hufvudet högre än mängden, hade ögon som stora glaskulor, näsa som ett näbb och hvita tänder i sin breda mun. Som ett lejon steg han ned på scenen och tog strax publiken med sin starka stämmas storm.

Fru Annas liffulla framställningar af hans uppträdande, hans yttre människa och hans känslas glöd hade spänt Elsas förväntningar och stämt hennes sinne till beundran; då hon slutligen fick se honom själf, hänfördes hon lätt. Hon såg honom först som »Hamlet», sedan som »Othello». Och när hon dagen efter stod inför hans ansikte i fru Annas salong, lyste hennes ögon som en lappkvinnas, då hon hälsar solen. Det var som att möta i lefvande lif dessa diktens två högborna hjältar. Den olycklige danaprinsen tryckte dessutom rätt varmt hennes hand, och moren i Venedig såg på henne med ett uttryck, som om hon varit en Desdemona rediviva.

Fru Anna märkte snart, att Elsas ungdom verkade tilldragande på den store tragöden. Han sände nu fribiljetter minst en gång i veckan och styrde lika ofta sina steg till hennes hem. Detta vållade henne mycket kärt besvär och gjorde henne så lycklig, att hon förnekade sin kvinnliga fåfänga och afsvor sitt hat till männen. Det kändes blott som en oerhörd ära och tillfredsställelse, att Didrik Bruun behagat fatta minsta intresse för någon eller något i hennes hus.

Under sådana omständigheter utvecklade sig bekantskapen mellan Elsa
Finne och Didrik Bruun så småningom till en viss förtrolighet, och fru
Anna började redan fantisera om, hvad som skulle kunna hända, när våren
kom och kälen gick ur jorden och allting började grönska och blomma.

Men just vid den tiden fick Elsa ett bref från sin farmor, som återkallade henne till Ryd.

Våren kan ha många egendomliga effekter. Det kan hända, att kläderna som en ung dam med stolthet burit under vinterns mulna dagar, plötsligt synas luggslitna i vårens klara solljus; det kan hända, att de förhållanden, i hvilka hon lefvat under de mörka månaderna, plötsligt visa sig uppsluppna i sömmarna. Då gripes hon af ett oemotståndligt begär att lämna dem bakom sig, som kräftan lämnar sitt gamla skal, då hennes utveckling så kräfver.

Didrik Bruun hade genom fru Anna erfarit, att fröken Finne skulle resa, och den underrättelsen förorsakade honom en smula bryderi. Han visste nämligen icke rätt, hvad han skulle taga sig till med henne, men hade en obotfärdig känsla af, att hon väntade någonting af honom. Hvad?

Det var sant, att han under vinterns lopp ofta sett rätt djupt in i hennes ögon, som tindrat af beundran, och det kunde väl vara, att också hans blickar fått ett beundrande uttryck, då han i hennes mörka pupiller sett sin egen bild; men aldrig kunde väl han, Didrik Bruun, misstänkas för att på fullt allvar ha låtit fängsla sig af en liten pensionsflicka från landet? Han hade känt sig dragen till hennes ungdom, rörd af hennes naiva dyrkan, road af hennes tafatthet, någon gång värmd af hennes väsens heta puls, tjusad af hennes exotiska lilla person, som af en blomknopps fägring, då den råkat slå ut under hans ögon i starka färger, och andats all söderns rikedom. Men hvad mer?

Didrik Brunn var trettioåtta år, och känslolifvet mister fort sin grönska i rampens artificiella ljus. Han älskade nu också sig själf så helt, att ingenting blef öfver åt andra.

Emellertid kunde han icke bli den förnimmelsen kvitt, att Elsa väntade någonting af honom, innan hon reste: ett ord till afsked af den store konstnären, som hon haft lyckan att möta i sin ungdoms vår, och om hvilken hon senare i lifvet skulle kunna berätta för barn och barnbarn, att han till afsked kysst henne på pannan — eller möjligen på munnen? Ett sådant minne ansåg sig Didrik Bruun knappast ens ha rätt att undanhålla henne, och därför skref han på aftonen i sin klädloge under stort hufvudbry en biljett till Elsa, däri han stämde henne sig till mötes följande morgon i skogen utanför tullen.

Tidigt på morgonen trädde fru Anna in i Elsas rum, bärande brefvet i sin hand med en uppsyn, som om hon burit världens förnämsta klenod; ty hon kände stilen. Och Elsa rodnade ända ned på halsen, medan hon liknöjdt lade brefvet till sidan, ty hon ville icke bryta det, förr än hon var ensam.

Hon var i en stämning af darrande förväntan, då hon ett par timmar senare gick i skogen och hörde fåglarna sjunga. Hon kände sig som prinsessan i det sofvande slottet en sommarmorgon, då alla rosenknoppar brista, och hon i halfslummer hör ljud af steg och i halfmedveten längtan tviflar på, att det är den rätte prinsen, som kommer.

Hennes ungdomliga svärmeri för den store tragöden hade visserligen slagit sig betänkligt, sedan hon lärde känna människan något närmare, sett de glindrande ädelstenarna i hans krona reduceras till idel dinglande bjällror och själfva kronan till en narrkåpa med tuppfjäder och ludna öron. Han var ju så full af sig själf, som en tom tunna af luft, hans själlöst bullrande röst hade aldrig sagt ett ord, som var värdt att minnas. Men hon vågade icke lita på sitt eget omdöme, så rakt i strid mot världens, som hyllade hans storhet, och hvar gång hon mötte honom ånyo, väntade hon, att han åter skulle blåsa lif i hennes illusioner. Han var dock en konstnär, som för hennes fantasi förkroppsligat så mången diktens hjälte med stora tankar och starka känslor.

Nu i afskedets stund väntade hon det med skälfvande spänning. Hon var i ett underligt glittrande lynne. Inom sig kände hon all vårens sjudande lifslust, en längtan efter det omöjliga och oupphinneliga — att flyga upp och famna solen eller att låta sig lyftas af en stark känsla och föras bort från hvardagslifvet, högt öfver alla trampade stigar.

Och där kom Didrik Bruun. Hon gömde sig bakom en trädstam för att kunna iakttaga honom, där han gick vägen fram. Hvar gång hon hittills träffat honom utanför scenen, hade han förefallit henne som en hvardagsvariant af den roll, han senast utfört. I dag var han åter Hamlet. Hon smålog, när hon såg den djupsinniga min, han anlagt inför skogens furor, hon tänkte på den själlösa tonen i hans bref.

— God morgon, Hamlet! ropade hon och sprang plötsligt fram från sitt gömställe.

Han hoppade till af förskräckelse, men återvann strax fattningen, lyfte på sin eleganta cylinderhatt, smålog vemodsfullt och svarade:

— God morgon, Ophelia!

— Nej, tack — sade hon och räckte honom sin hand — jag är ingen Ophelia och ämnar hvarken bli vansinnig eller dränka mig, fast jag måste resa.

— Men litet tomt känns det i alla fall — här? Han smålog själfbehagligt och lade handen på sitt bröst.

— Ännu har jag åtminstone ingenting märkt.

De gingo sida vid sida inåt skogen, och han började tala om det käraste han visste. Hans tragiska hjälteröst skälfde af förtrytelse, då han citerade en morgontidning, som kallsinnigt omnämnt hans senaste roll.

— Kan man tänka sig något mera oförskämdt! »Herr Bruun hade icke fått det rätta greppet på sin roll.» En sådan murfvel vill lära mig att spela! Kan man tänka sig något mera åsneaktigt!

— Nej, sade Elsa. Men hon tänkte, att det visst var ännu mera åsneaktigt att fästa så stor vikt vid en slik bagatell. Harmen hade börjat koka inom henne. Det var alldeles som om han kommit för att få jämra sig, icke för att säga henne farväl. Och det var han, som stämt henne sig till mötes! Nu ångrade hon, att hon kommit. Hans bref var ju en oförsynthet. Det låg ringaktning däri. Och hvad betydde väl hans uppförande gent emot henne under hela vinterns lopp? Ringaktning, själfförgudning! Han hade behandlat henne som ett barn — och hon hade låtit det ske, därför att hon i början hade varit bländad af glansen kring hans namn. Nu kände hon honom, och nu visste hon, att hon själf var lika mycket värd som han. Han var ett positiv, som gaf ljud åt andras tankar och känslor, hon var en människa, som tänkte och kände själf.

Hon rätade upp sin unga, smärta gestalt och kastade hufvudet tillbaka. Gråten satt henne i halsen, men harmen tog öfverhand. Hon greps af ett vildsint begär att häda och hämnas på detta afgudabeläte, som hon dyrkat i fåvitsko.

— Jag tror aldrig, att jag råkat en människa så lik Narkissos som ni! sade hon plötsligt i det hon stannade midt på vägen.

— Hvad menar ni, lilla slarfva? frågade han, till hälften förbluffad, till hälften road. — Det heter för resten Narcissus!

— Nej, förlåt! Han var ju från Beotien, där de råaste och dummaste grekerna bodde. Det var han, som var så kär i sig själf och som alltid låg och speglade sig. Också för er är hela världen bara en källa, i hvilken ni ser er egen bild.

Didrik Bruun fattade ännu icke, att hon menade allvar. Hon talade utan häftighet, men hennes röst darrade på ett misstänkt sätt — här måste visst vara gråt i faggorna! Och det föll honom in, att han just nu lämpligen skulle kunna skänka henne det där minnet för lifvet, kyssen, som hon förmodligen väntade.

Alltså böjde han sig, småleende fram mot henne och utsträckte sin hand för att lägga den kring hennes lif; men hon vek tillbaka och brände honom från sig med blicken.

— Låt bli det där! sade hon. — Jag har ett ord att säga er. Det är därför jag kommit hit. Jag ville säga, innan jag reser, att jag aldrig varit så godtrogen, som ni inbillat er — fast jag ändå blygs — blygs öfver mig själf — därför att — jag tillåtit er — behandla mig så — som ni gjort — —

Didrik Bruun förstod ingenting och visste hvarken hvad han skulle säga eller taga sig till. Han stammade, som om han icke lärt sin roll:

— Men — lilla slarfva — hvad — —?

— Jag tyckte, jag kunde icke resa utan att säga er det. Jag har aldrig — — — Ni är ingen konstnär — en papegoja är ni — som aldrig tänkt en tanke i sitt lif — —

Didrik Bruun stod blek af vrede, med högdragen min och händerna korslagda öfver bröstet — som i Othello. Han fann ingenting att säga, men hans minspel uttryckte ett oerhördt förakt.

— Adjö, lilla vän! replikerade han ändtligen, lyfte vårdslöst på hatten och gick.

Elsa vände sig bort och brast i gråt. Hon blygdes för sig själf.

Hemkommen stod hon länge framför spegeln och mönstrade sin bild. Så nickade hon sorgset. Det var sant, att hon var ful. Hon saknade behag. Och hon hade icke råd att kläda sig väl.

Hon undrade, om någon man någonsin skulle kunna älska henne?

X.

Där låg en liten eka vid bryggan nedanför Ryd, och på toften satt Elsa vaggande långsamt af och an. Hennes hållning var slapp, uttrycket lyssnande, ögonen glänste själfullt stora i det lilla magra och bleksjuka ansiktet, som skuggades af en hvit bahytt. Fågelsång klingade från hage och mark, lärkors jubel skälfde i själfva solskenet, som flödade från junihimmelns ljuskälla; vassen hviskade, vattnet porlade, glittrande blått där brisen krusade det, alarnas gröna kronor susade; ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin kätting; allt i naturen rörde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin längtan, länkad till stranden af sin fädernegård.

Ensamt, ensamt var hennes lif, och det fanns ingen utsikt till förändring; framför sig såg hon blott en evinnerlighet af dagar, veckor, år utan innehåll. Sommaren skulle bytas mot höst, hösten mörkna till vinter, vintern ljusna till vår och så vidare ideligen.

Hon såg upp mot gården, som redan tycktes stämplad med förgängelsens märke. Här ljöd aldrig ett skratt, hördes aldrig ett glädjens ord, här kunde ingenting blomma, här var döden bofast både innanför de murkna väggarna och utanför, där människor och djur smögo omkring som skuggor.

Därinne låg hennes far sedan flera veckor till sängs, saffransgul i hyn, och slog själf med darrande händer dagligen en ny spik i sin likkista. Ingen visste, hvarifrån han fick brännvinet, men alltid hade han en flaska gömd hos sig i sängen, och alltid fann han tillfälle att fullfölja sitt själfmord, hur strängt han än bevakades.

Elsa gjorde sin plikt mot denna stackars misshandlade lekamen, som hon älskat och ännu älskade, ehuru med skräck, med lifvets fasa för döden, hälsans vedervilja för förruttnelsen. För den slocknande gnista af lif, som fanns kvar, kände hon kärlekens varma tillgifvenhet, men själfva det jäsande stoftet ingaf henne en oöfvervinnelig vämjelse. Hon grät och sörjde öfver, att det var så, men det förblef så. Det hon älskade, var hans känslor och tankar; det andra betydde ingenting för hennes hjärta.

Dagligen tänkte hon så, när hon satt vid hans säng och höll hans hand, som redan var kall och däfven af dödens anda. Hon höll den tappert, fast det ryste i hennes rygg, ty hon förstod, att hennes nerver och blod bringade den döende hälsningar från lifvet; men hon kunde icke uthärda det länge, efter ett par timmar revolterade alltid hennes kropp, och hon måste ut i friska luften. Då gick hon oftast hit ned till stranden, tog plats på toften i den lilla båten och vaggade af och an.

Det fanns ingen möjlighet till räddning för fadern, det fanns ingenting annat att önska i kärlekens och barmhärtighetens namn, än att det snart måtte bli slut.

Medan hon tänkte så, hade döden redan stigit öfver tröskeln.

— Elsa! ropades det uppe från backen. — Elsa! Elsa! det lät som ett nödrop. Där var fara på färde, löjtnanten hade fått ett nytt anfall — —

— Jag lämnade honom bara ett ögonblick — jämrade sig mamsell Andersson — men när jag kom igen, rann blodet ur mun och näsa — och brännvinsflaskan låg tom bredvid honom — han hade druckit — och det var, kantänka, som att slå gift i ett öppet brännsår — för hela hans inre är ju bara en blodig massa — — — Hennes nåd har skickat Stefan efter doktorn, men han hinner aldrig hit.

När Elsa kom in i rummet, möttes hon af en förpestad stank. Vid sängen satt farmor, med sin sons hand i sin. Hans ögon voro redan till hälften brustna. En half timme senare var han död.

Tre dagar därefter sänktes hans stoft i familjegrafven på Tibble kyrkogård. Pastor Tibell förrättade jordfästningen och bad en gripande bön för hans själ. Han tryckte sedan med varmt deltagande den faderlösas hand och sade henne några enkla tröstens ord. Han lofvade också att komma till Ryd, om hon behöfde någon att tala med, att anförtro sig till under den närmaste tiden.

Elsa åkte hem med farmor. Det svarta floret glänste vått framför hennes ögon. Hon grät icke öfver faderns död; den sorgen hade hon redan gråtit ut, den hade så länge varit för handen. Hon grät öfver, att allt var så mörkt, så ensamt och ödsligt och tomt omkring henne.

Pastor Tibells vänlighet hade gjort henne godt, ty hennes hjärta längtade efter deltagande. Han var så god, han var sig så lik, utom att han visst blifvit ännu magrare, sedan hon såg honom sist. Han hade också blifvit änkling förra julen. —

Han kom ofta till Ryd under sommarens lopp, och Elsa fann nöje i hans besök. De medförde alltid någon omväxling i hennes lifs outhärdlighet. I början kom han som själasörjare med tröstens ord på sina läppar, och Elsa böjde sitt hufvud inför Guds tjänare, med hjärtat varmt af tacksamhet. Han talade så vackert, och allt hvad han sade ingaf en sådan trygghet. Det var godt att sluta ögonen och få en fast hållpunkt för sitt själslifs alla fladdrande stämningar. Småningom återvann han hela sin forna makt öfver hennes själ, blef åter hvad han varit, medan han förberedde henne till den första nattvardsgången, och ännu mera; ty när hon nu jämförde honom med de män, hon sedan träffat, växte Johannes Tibell till en riddare utan fruktan och tadel, en korsriddare med andans flammande svärd i kamp mot mörkrets härar. Så blef han till sist för hennes hungriga inbillning den hjälte, hon drömt om att tillhöra.

Han talade aldrig om sig själf; men någon gång kunde det undfalla honom ett ord, som gaf Elsa inblick i hans lifs ödslighet. Han hade lidit mycket af sin hädangångna hustrus retlighet och brist på förstående. Elsa förstod honom, ömmade för hans ensamhet och drömde om att hela hans hjärtas sår.

På hösten friade han fromt och högtidligt, som det anstod en andans man, en kväll då Elsa följt honom ett stycke på vägen till Tibble öfver åsen. Ingalunda föll det honom in att försöka vinna henne med öfverrumpling, nej, han framställde blott sitt förslag med en röst, som darrade af undertryckt känsla, och bad henne rannsaka sitt hjärta! Hon var mycket ung, själf var han mer än dubbelt så gammal som hon — ehuru han Gudi lof ännu var stark till kropp och själ — —

De skildes med ett handslag högst uppe på krönet, och hon satte sig på en sten i sina ungdomsdrömmars slott, Elsebo, som för länge sedan sjunkit i grus. Alla hennes tankar gingo nu blott ut på att rädda några spillror af skönhet åt sitt hvardagslif.

Väl visste hon, att det, hon kände för Johannes Tibell, icke var, hvad hon drömt om att känna för den man, den hjälte hon helst velat tillhöra; men aktning och tillgifvenhet var väl också en grund att bygga sin lyckas stuga på?

Farmor var gammal, kunde icke lefva länge, gården var pantsatt för skuld. Hvar skulle hon sedan få ett hem?

Han var den ende, som kunde befria henne från det närvarandes dödande enformighet och från det framtidsperspektiv af långa tomma år, som på sista tiden ofta hägrat hotande för hennes medvetande.

Tanken på ensamheten skrämde henne. För att undgå den var hon villig att betala hvad pris som helst. Och i detta nya fanns åtminstone någon möjlighet till trefnad, men i det gamla fanns ingen. Det nya var också en omväxling, någonting obekant, som just därför rymde en förhoppning om någon smula värme. Det var vidare det af ödet bestämda, ty hon skulle dock en gång komma att tillhöra en man, så visst som hon var kvinna och kände som en kvinna, Hvarför då icke först som sist Johannes Tibell?

Hennes beslut var redan fattadt, och redan hade hennes fantasi börjat omspinna befriaren med ett idealiserande ljus, lånadt från hvad hon visste eller trodde sig veta om hans fattiga lif, hans kamp, hans tro, hans olyckliga äktenskap, hans hjärtas godhet. Hon kunde skänka honom lyckans välsignelse, hon kunde bli för honom allt hvad den andra, som nu var borta, aldrig kunnat bli.

Det var blodets längtan, som vaknat och såg verkligheten i soluppgångens glans.

Hennes fantasi flög vidare i den inslagna riktningen, alla gamla drömmar började forma sig efter verkligheten och återspegla dess drag. Där var drömmen att se en man vid sina fötter, lyssna till hans lidelsefulla ord, känna hans heta andedräkt, värmas af hans väsens värme och ha rätt att bli varm utan att behöfva blygas efteråt. — Där var drömmen om frihet, om ett eget hem, hvars härskarinna hon skulle bli, och som hon fick inrätta efter sin egen smak — med en lugn vrå att läsa i, att utvecklas i under väntan på, hvad lifvet ytterligare kunde ha i beredskap åt henne; ty hon föreställde sig ingalunda, att lifvet skulle vara slut i och med äktenskapet, tvärtom, därmed skulle det kanske först börja? —

Två dagar senare kom pastor Tibell högtidligen åkande till Ryd, klädd i hög hatt och kaftanett, för att officiellt anhålla om Elsas hand. Farmor, som blifvit förberedd, gjorde inga svårigheter; hon var glad, att innan hon slöt sina ögon, få lägga sin sondotters hand i en hederlig och god mans. Förlofningen borde väl hemlighållas tills sorgeåret var tilländagånget, men pastorn skulle alltid vara välkommen till Ryd.

Elsa, som väntat i sitt eget rum, hämtades af sin trolofvade in att mottaga den gamlas välsignelse; men dessförinnan utbredde Johannes Tibell sina armar, drog henne in i sin famn och tryckte den första kyssen på hennes unga läppar.