SNÖVIT
BARNENS JULKALENDER 1918

ILLUSTRERAD LÄSNING UR VERKLIGHETENS OCH SAGANS VÄRLD

UNDER MEDVERKAN AV FRAMSTÅENDE FÖRFATTARE OCH KONSTNÄRER UTGIVEN AV JULKLOCKANS REDAKTION

19:de ÅRGÅNGEN

STOCKHOLM AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG

STOCKHOLM 1918 NORDISKA BOKINDUSTRI A.-B.

^{Till alla Sveriges barn!}

Eder kära Snövit kommer nu för nittonde gången och hoppas på gästfritt mottagande i edra hem. Hon är lika vacker och innehållsrik som förr. Endast priset har måst ökas något, då alla tillverkningskostnader stigit så oerhört. Men allt är förstklassigt som förr.

Förra julen rönte Snövit så livlig efterfrågan, att vartenda exemplar gick åt. Ja, även alla resterna av äldre årgångar ströko med, så att en del rekvirenter blevo utan.

Därför ha vi höjt upplagan i år, så att den som vill och rekvirerar i tid kan få sitt ex. av denna verkligt goda bok.

Snövits yngre syskon Lilla Sessan och Svenska Gossar samt den färgrika och trevliga Julklockan komma ut även i år, likaså fars och mors präktiga julbok Hemmets Kalender.

Glöm inte köpa den åt far och mor och bed dem vackert få köpa Julklockan, Snövit och alla hennes små följeslagare. De äro goda och vackra allasammans.

En mycket god och framför allt fridfull jul! tillönskas eder alla.

Stockholm i oktober 1918.

JULKLOCKANS REDAKTION.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Till alla Sveriges barn. Av Julklockans Redaktion 3

Maria med Jesusbarnet. Helsidesplansch 5

Johan och den lånade bibeln. Berättelse av Anna Blomqvist Med teckningar av J. Swedin 7

Snövits ord av Novir 22

Vallflickan och rövaren. Saga av Alfred Smedberg . Med teckningar av Einar Torsslow 24

Birgittas juldröm. Berättelse av Gewe . Med teckningar av Nils Kjellberg 38

Mormors kängor. Berättelse av Alfred Smedberg . Med teckningar av Alfr. Frijs 45

En fridsstiftare. Berättelse av Arvid Ohlsson . Med teckningar av J. Swedin 56

Gossen och enstöringen. Julberättelse av Farbror Nils . Med teckningar av Nils Kjellberg 70

Lilla Trummis. Berättelse med teckningar av Carl Riddersporre 79

En kärlekstjänst. Julskiss av Ernst Jotson . Med teckningar av Einar Torsslow 92

I vissnad lund. Poem av Lars Lunell 102

Barfota-Lisa. Berättelse av Helfrid Sjögren . Med teckning av Tycko Ödberg 103

Stjärnedansen. Ett 50-årsminne av Lars Lunell . Med teckning av Einar Torsslow 106

Julvisa. Musik av Einar Ehrnström till text av Z. Topelius 110

MARIA MED JESUSBARNET.

Johan och den lånade bibeln.

För Snövit av Anna Blomqvist.

et var en kulen novemberdag år 1838. Det enda rummet i stugan i Skogstorp var alldeles fullt av människor, som sutto på bänkar och stolar, på soffor och bräden, ja, till och med i sängarna och i den stora öppna spisen. Där var gubbar och gummor, husbönder och matmödrar, drängar och pigor, gossar och flickor. Det var husförhör i roten i dag, och då måste alla vara med.

Prosten var där, förstås. Han satt längst framme vid bordet, där den stora husförhörsboken låg. Katekesen och Nya testamentet lågo där också, och de ungas blickar foro ofta hän till de där böckerna. Ty i dag skulle prosten anställa förhör med dem i deras kristendomskunskap och deras färdighet att läsa innantill. Mer än en darrade invärtes, ty prosten var en sträng man, som icke sparade på bannor och förmaningar. Men var det någon, som gjorde sin sak bra, så sparade han inte på beröm heller.

Nu slog prosten igen den stora boken och tog Nya testamentet i hand. Innanläsningen skulle börja. Alla de unga fingo komma fram i tur och ordning och läsa några verser. På den tiden fanns ingen folkskola, utan föräldrarna fingo själva undervisa sina barn i läsning. Därför var det ganska olika med färdigheten. Somliga läste rätt så bra, andra kunde knappt stava sig fram.

Där var en pojke, som hette Nisse. Han var redan aderton år gammal och tre alnar lång, men hade ännu icke fått deltaga i nattvardsläsningen, för att han ej kunde läsa innantill. Två år å rad hade han kommit till prosten för att få läsa med de andra barnen men varje år blivit hemskickad igen.

ALLA DE UNGA FINGO KOMMA FRAM.

Nu skulle Nisse fram och läsa. Rädd var han förut, och inte blev det bättre, när han stod inför den stränge prosten, som tittade så skarpt genom glasögonen.

— Jaså, är det du, Nisse, sa' prosten. — Låt oss nu höra, om du bättrat dig, se'n sist vi träffades.

Och Nisse läste, men det gick lika illa som vanligt.

— Jaha, då blir det ingenting av med din konfirmation i år heller, sade prosten.

Men då begynte Nisse gråta och be:

— Söta, snälla, goda prosten, låt mig gå med. Jag är ju så stor och gammal nu, och ingen vill ha mig till dräng, för att jag inte har läst mig fram.

— Ja, du må väl gråta, som är så stor och så dum, tyckte prosten.

Äntligen var det slut med läsningen och förhöret i katekesen. Prosten lade ifrån sig böckerna. Men då fick hans skarpa öga syn på ett par små pysar, som höllo till borta i spiselvrån. Med stora vakna blå ögon hade de uppmärksamt följt med under hela tiden.

— Kom hit, ni små pojkar därborta, ropade prosten.

De bägge piltarna klevo fram, så gott de kunde i trängseln och ställde sig frimodigt framför prosten.

— Vad heter du? sporde han den störste av dem.

— Jag heter Johan.

— Och hur gammal är du?

— Sju år sedan i april.

— Än du då, vad heter du?

— Anders.

— Och hur gammal är du?

— Jag är ett år yngre än bror min, svarade Anders käckt.

— Jaså. Ni kan väl inte läsa något, ni båda?

— Jo, det kan vi. Mor har lärt oss, förklarade Johan.

— Låt höra då, sade prosten och slog upp en sida i sitt Nya testamente och räckte det åt Johan.

Johan läste högt och tydligt alldeles flytande halva kapitlet.

Prosten myste så gott.

— Det var bra, du, sade han. Låt nu bror din fortsätta.

Anders läste, nästan lika säkert som Johan, kapitlet till slut.

Då klappade prosten honom på huvudet och sade:

— Det var riktigt duktigt gjort. Se här, denna får du till belöning. Du får dela den med din bror, hälften var.

Anders kilade bort till Johan, som redan återvänt till spiselvrån, och visade honom skatten. Det var en 24-skilling.

Så stora pengar hade pojkarna aldrig förut ägt, och deras glädje var stor.

När husförhöret var slut och prosten lagade sig till att resa, måste gossarna fram till honom för att bocka och tacka för vad de fått.

— Det var ett par pigga pojkar ni har, fader Johannes, sade prosten till deras far. Dem kan det bli någonting av med tiden.

De där orden hörde Johan, och de fäste sig i hans minne och sinne.

BARNEN STÄLLDE SIG I HALVCIRKEL FRAMFÖR TABELLEN.

När Johan var nio år, fick han börja gå i skola. Baronen, som ägde den stora herrgården, hade inrättat en skola för socknens barn framme vid kyrka. Det var mer än en halv mil från Johans hem fram till kyrkan, men Johan gick med glädje den långa vägen. Nu skulle han ju få läsa — läsa så mycket han ville.

I skolan undervisades barnen efter växelundervisningsmetoden. Det vill säga, att de mera försigkomna lärjungarna fingo hjälpa till att undervisa de yngre och mindre försigkomna. Stavningen inlärdes från tabeller, som hängde på väggarna. Barnen ställde sig i en halvcirkel framför tabellen. En av de dukti gaste, som kallades monitör, stod med en pekpinne i handen och pekade för de andra ord för ord, rad för rad, allt medan någon av dem stavade högt. Johan blev snart upphöjd till monitör och skötte sin pekpinne med säkerhet.

Men när han fyllt tolv år, var det slut med skolgången. Prosten sade visserligen till hans far vid sista examen:

— Den här pojken borde ni låta studera, fader Johannes.

Men fader Johannes hade ej råd att låta sin gosse studera. Han var ej rik på någonting annat än på barn. Därav hade han stugan full, och nästan vart år kom där en ny, så att han till sist hade dussinet jämt fullt. Och Johan var den äldste i den stora skaran. Han måste nu vara hemma och hjälpa far med arbetet.

Så ofta han fick en ledig stund, läste han. Han läste allt vad han kom över, men det var just icke så mycket. Det fanns ej ett sådant överflöd på böcker då som i våra dagar. De enda böcker, som funnos i Johans hem, voro Nya testamentet, psalmboken, almanackan och en stor postilla. I dessa böcker läste Johan, till dess han kunde långa stycken av dem utantill. I skolan hade han ju fått läsa katekesen också, och den kunde han från pärm till pärm, »som ett rinnande vatten».

Det var ju egentligen lusten att läsa, som drev Johan, men det uppstod snart i hans själ en längtan att få veta mera om de heliga ting, som han läste om i sina böcker. Särskilt önskade han att få läsa bibeln i sin helhet. Hemma hade de bara det Nya testamentet, och Johan önskade så mycket att också få läsa det Gamla, om vars underbara berättelser han hört ett och annat i skolan och i kyrkan.

Helt nära intill Johans hem bodde en bonde, som hette Måns. Han var mycket sparsam och kallades därför Snål-Måns. Måns var rik men tyckte ändå, att han ej hade råd att hava en dräng. En sådan åt alltför mycket, menade han. När han därför behövde hjälp till arbetet, lejde han någon av grannarnas pojkar. Johan fick ofta gå till Måns och hjälpa honom att tröska. Då måste han stiga upp klockan fyra de mörka höst- och vintermorgnarna och hålla i med slagan ända till kvällen. Nog hände det då, att både rygg och armar värkte.

Vid måltidstimmarna fick Johan gå med Måns in i stugan och få mat samt rasta en stund. Måns lade sig att sova i sängen, men Johan tittade hellre på Måns bokhylla. Ty böcker hade han skaffat sig, den gamla snålvargen. När Måns såg, huru begärligt Johan betraktade hans böcker, gav han honom lov att läsa i dem under rastetimmen. Men den timmen blev alltid för kort för Johan. När han sedan stod där ute på logen och lät sin slaga hålla jämn takt med Måns, dröjde hans tankar kvar inne hos böckerna, och han önskade ibland, att han vore så rik som Måns. Då skulle han köpa böcker — rara böcker.

Måns stora bibel med både Gamla och Nya testamentet samt de apokryfiska böckerna, var den bok, som allra mest fängslade Johan.

— Ack, om jag hade en sådan här bibel hemma, suckade han en dag, då han fördjupat sig i en av de heliga berättelserna och Måns kom och manade på honom att följa med ut på logen.

— Efter du så gärna vill läsa den, så kan du väl få låna hem den, om du aktar den väl, sade Måns.

Johan blev alldeles röd i ansiktet av glädje och överraskning.

— Får jag det? Får jag verkligen låna hem bibeln? Visst skall jag vara rädd om den. Men vad skall jag göra er i stället då?

Måns mumlade något i skägget, som Johan ej kunde uppfatta. Han blev rädd, att Måns skulle ångra sitt löfte och skyndade därför att säga:

— Om ni vill, skall jag komma hit och tröska åt er utan betalning ett par dar, om jag får ha bibeln hemma, tills jag läst ut den.

— Nå, det var bra, det kan du få, svarade Måns belåten. Nu hade han ju gjort en god affär, tyckte han.

Men Johan tyckte i alla fall, att han gjort den bästa affären, när han hjärteglad ilade hemåt med den stora bibeln under armen.

Nu var det Johan, som blev snål — snål om varje minut, som han kunde få rå om själv. Det var ett riktigt gästabud för honom att få sätta sig ned och läsa i den lånade bibeln.

Han fick nu göra bekantskap med de heliga Guds män, vars bilder det Gamla testamentet så levande framställer för oss. Han läste om Josef, om Samuel, om David och Daniel, och en längtan föddes inom honom att kunna likna dessa i deras gudsfruktan, deras tro och tillit till Gud.

JOHAN MED BIBELN UNDER ARMEN.

När han läste om Samuel, som redan vid sin födelse blev avskild till Herrens tjänst, och som sedan blev en Herrens präst och profet, kom med ny styrka över honom den där tanken, som han i hemlighet burit på, allt sedan den dagen, då prosten sagt, att det kunde bli något av den pojken, om han fick studera. Den tanken, att han en dag skulle bli präst och få läsa så många böcker han någonsin ville, blev allt starkare.

När sommaren kom, fick Johan komma till herrgården och valla fåren. När han då gick därute på fälten ensam med fåren, sysslade hans tankar oftast med berättelserna han läst i Måns stora bibel. Han tänkte på David, som också varit en fåraherde, men som blev en stor och mäktig konung. Samme Gud, som var mäktig att av den ena herdegossen göra en konung, var väl ock mäktig att av den andra herdegossen göra en präst. Så tänkte Johan.

Ofta böjde han sina knän därute i ensamheten och omtalade för Gud sitt hjärtas önskan. Under denna sommar, då Johan gick i vall med fåren, lärde han att bedja, såsom han aldrig förut gjort. Han kände, att han talade till en, som var honom nära och hörde hans bön.

En dag fram på sensommaren hade Johan som vanligt på kvällen fört in fåren i fårstallet. Han skulle just stänga igen den stora porten, då det övre gångjärnet lossnade på den ena av de stora dörrarna. Den tunga dörren störtade ned och föll över Johan, som ej hann att springa undan. Ett par karlar, som voro i närheten, hörde braket och skyndade dit. Med stor ansträngning lyckades de lyfta upp dörren och befria Johan. Han försökte kravla sig upp på benen, men det gjorde så förskräckligt ont. Han kunde ej alls stödja på det högra benet, det var avbrutet uppe vid höften.

I hast ställdes nu i ordning ett åkdon, och så fick Johan fara den en mil långa vägen till klockarfar i grannsocknen, som var känd för sin skicklighet att sätta ihop avbrutna armar och ben. Med benet ordentligt spjälkat och ombundet skjutsades Johan så hem till Skogstorp, där han nu måste ligga stilla i sin säng, till dess benet blev läkt igen.

Nu blev det en lång och plågsam tid för Johan, men det var något, som förtog ledsnaden för honom — han hade ju nu tid att läsa. De gamla böckerna togos åter fram, men när Johan läst dem, längtade han efter mer.

Just som han så låg där och trånade efter något att läsa, öppnades dörren, och grannen Måns trädde in med sin stora bibel under armen.

— God kväll, Johan. Huru står det till med dig?

— Åh, det går väl an. Det är bara så långsamt att ligga jämt.

— Ja, det var det jag tänkte, och därför tog jag med mig bibeln här. Jag vet du är så glad åt att läsa i den.

Johan såg på Måns, glad och överraskad. Det var ju alldeles som om Måns hade kunnat läsa hans tankar alldeles nyss. Nej, tänkte Johan, det är nog Gud, som sett min längtan och skickat honom till mig med bibeln.

Den kära boken blev nu Johans sällskap under de många, långa veckor, han ännu hade kvar att ligga stilla i sin säng. Måns kom då och då till honom med någon av sina böcker och satt gärna och språkade en stund med Johan. Det märktes då, att han både läst mycket och visste mycket mer, än folk trodde honom om. Johan hade upptäckt en god och vacker sida hos den knarrige Snål-Måns, och de båda voro från denna tid riktigt goda vänner.

Så gick tiden, tills Johan blev sexton år och läste sin nattvardsläsning för prosten. Prosten lärde sig snart nog, till vem han skulle vända sig, när han ville ha ett klart och säkert svar. Det hände till och med, att Johan fick hjälpa prostens egen son Wilhelm med svaren ibland.

Konfirmations dagen var inne. Den högtidliga akten i kyrkan var slut, och fader Johannes i Skogstorp stod redo att begiva sig hem med sin Johan. Då kom prosten ut ur sakristian och vinkade åt honom. Han gick dit för att höra, vad prosten ville.

JOHAN STOD KVAR BORTA VID DÖRREN.

— Fader Johannes skall ta sin Johan med sig och komma upp i prästgården. Jag har något att tala med er om.

Undrande följde Johan sin far uppför prästgårdsbacken. Vad kunde prosten vilja dem. Johans hjärta bultade hårt. Kunde prosten på något sätt vara missnöjd med honom?

Äntligen kom då prosten och förde dem in i sitt arbetsrum. Det var med en högtidlig känsla Johan trädde in i detta rum och såg det stora skrivbordet och skåpen och hyllorna fulla av böcker.

Prosten slog sig ner i sin skrivstol och bjöd fader Johannes att taga plats i stolen mitt emot. Johan stod kvar borta vid dörren och kramade sin mössa i handen.

— Jag ville tala ett ord med er om pojken där, sade prosten med sin vanliga, något barska ton.

Vad månde det nu vilja bli av? Johan tyckte, att golvet brände under fötterna, där han stod.

Prosten fortsatte:

— Ni minns nog, vad jag sagt er om pojken, fader Johannes. Att ni borde låta honom få studera.

— Ja, jag minns nog det. Men ser vördig prosten, det är mig alldeles omöjligt att kosta någon lärdom på pojken, så gärna jag det ville.

— Ja, jag vet. Men nu är det så, att min äldste son Wilhelm skall beredas för gymnasiet, och jag har fördenskull anskaffat en informator, som skall läsa med honom här hemma under ett års tid. Nu tror både jag och magistern, att det vore bra för min gosse, om han hade en kamrat till sällskap i studierna. Wilhelm tänkte då genast på Johan, som han lärt känna både i skolan och under nattvardsläsningen. Alltså är mitt förslag detta: Vill ni låta Johan komma hit till prästgården och läsa tillsammans med Wilhelm? Böcker, mat och husrum skall han få, och tukt och förmaning även där så behöves.

Johan stod som en drömmande. Var det verklighet detta, att han nu skulle få börja läsa — läsa på allvar. Vad skulle nu far svara? Men fader Johannes satt tyst och såg fundersam ut.

— Nå, vad säger ni om mitt förslag, återtog prosten, när varken far eller son sade ett ord.

— Vad annat kan jag säga, vördig prosten, än stor tack för en sådan godhet mot min pojke. Det är bara en sak jag tänker på. Om han nu får börja att studera och liksom får smak på kunskapens bägare och han sedan inte kan få fortsätta, då blir det kanske bara svårare för honom, än om han aldrig fått börja därmed.

— Kommer dag, så kommer råd, säger ju ordspråket. Låt honom börja, så få vi tänka på fortsättningen sedan. Men vad säger du själv om det här förslaget, Johan.

NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.

Denne ville svara, men sinnesrörelsen kvävde orden, innan de kommo fram, och stora tårar stodo honom i ögonen.

Prosten förstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom vänligt på huvudet och sade:

— Så välkommen då i Guds namn! Och må Gud välsigna dig nu och allt framgent.

Så började Johan att studera på fullt allvar, och efter flera års träget arbete uppnådde han sin längtans mål.

I en liten prästgård långt inne i Smålands bygder finna vi honom nu sittande vid sitt skrivbord. Ty även han har nu ett skrivbord och en bokhylla med icke så få böcker. Men den stora bibeln, som ligger uppslagen på bordet framför honom, den är så lik Måns stora bibel. Ja, det är verkligen Måns bibel, men nu mera icke lånad, utan Johans egen tillhörighet. När Måns för några år tillbaka hade dött, befanns det, att han testamenterat alla sina böcker samt en summa penningar till Johan. Pengarna voro ju mycket välkomna, men ännu mycket större värde satte Johan på den gamla för honom så kär vordna bibeln. Ur denna hade han som barn hämtat sina bästa kunskaper. Nu ville han som man och som en Herrens tjänare fortsätta att hämta ur samma rika skattkammare, för att sedan dela med sig åt hungrande, törstande människosjälar. Det hade blivit en levande sanning för honom, det ordet som han läst i den gamla bibeln: » Jag fann dina ord, och de blevo min spis, de blevo mitt hjärtas glädje och fröjd.»

Illustratör: J. Swedin.

Snövits ord

till en liten parvel.

Nu flammar brasan på hällen. Jag sitter i lugn och lä i skymmande vinterkvällen. Då kryper du upp i mitt knä och sätter dig där tillrätta och ber mig så vackert: berätta. Då väljer jag ut det bästa, jag minns av saga och sång, Se'n själv jag som barn fick gästa i sagornas land en gång. Då täljer jag dig en saga om mandom och morske män, som fjärran i härnad draga och komma med ära igen. Jag täljer om ung prinsessa med krona på lockig hjässa. Hon länge fick sitta och bida, tills riddar'n med frejdigt mod drog svärdet ur gyllene skida och krävde drakarnas blod. Så sitter jag och berättar, vad minnet har i behåll av sagor om dvärgar och jättar, prinsessor och drakar och troll. Och brokigt sig bilderna måla för blickar, som glänsa och stråla. — Din barndoms saga skall sluta som alla sagor en gång. Ack, finge du gåvan att njuta fast vuxen av saga och sång!

Novir.

Vallflickan och rövaren.

Saga för Snövit av Alfred Smedberg.

ångt, långt inne i djupa skogen låg ett gammalt slott. Egentligen var det bara ruinerna av ett slott, för det var så gammalt och förfallet, att ingen människa hade kunnat bo i det på mer än hundra år. Då kan man veta, hur skröpligt det var.

I forna tider hade slottet dock varit en ståtlig riddarborg med torn och vallgravar, praktfulla salar, sovkamrar och gemak. Och då hade väggarna genljudit av glada röster från riddare, lansknektar, svenner och väpnare. I de vackra gemaken sutto adliga damer och stickade på väggbonader och riddarrustningar med silke och guldtråd. Ystra gossar och väna flickor sprungo lekande omkring i parken där utanför, unga kammartärnor dukade fram kostliga rätter på silverfat, och vid portarna till borgen stodo harneskklädda slottsknektar på vakt.

Men så kommo fienderna in i landet. De dödade eller förjagade invånarna, skövlade planteringarna och brände slottet. Och eftersom ingen människa längre tog vård om den förstörda parken, växte vilda skogen så småningom ända fram till de nedrasade murarna.

Bland dessa kvarstod emellertid ännu ett torn med tjocka murar och skottgluggar här och där. Då nu ingen ägare till slottet längre fanns i livet, och ingen annan människa kunde trivas där, tog en elak rövare sin boning i det övergivna tornet.

Rövaren var grym och förvildad. Han roffade till sig mat och penningar, guld, silver och andra dyrbarheter, var och när han kunde komma i tillfälle därtill. En lång tid var han en skräck för folket i orten, och ingen vågade nalkas tornet, där han bodde. Det skulle heller inte varit så lätt att driva bort honom, för tornet hade starka järndörrar, som han alltid höll väl tillbommade, och från skottgluggarna kunde han skjuta ihjäl var och en, som kom i närheten.

Ingen visste, vad rövaren hette, och ingen hade någonsin talat med honom. Men folk hade ofta sett honom, när han tidigt om morgonen kom hem från sina rövarfärder och med de stulna skatterna smög sig genom skogen till sin boning i slottstornet.

Bortom skogen låg en betesmark, och om somrarna gick där en ung flicka och vallade får. Hon hette Helfrid och var en snäll och godhjärtad flicka, glad och flitig i arbete och trogen i vården om sin lilla hjord. Hon råkade en gång falla i rövarens klor, och huru det gick till samt huru hon blev räddad, därom skola vi nu berätta.

En sommarafton satt Helfrid på en tuva i beteshagen och stickade på en strumpa, allt under det hon noga gav akt på fåren. Det gällde att särskilt se efter de späda lammen, så att intet av dem sprang bort och förvillade sig i skogen kring rövarborgen. Medan hon stickade och såg efter hjorden, sjöng hon sin visa:

»Tussi, tussi, mina får, Lika många som i går. Lyckan ger Kanske fler — Sju i fjol och tolv i år. Tussi, tussi, lammen små, Räven skall er inte få. Varg och lo, Hur de sno, Få sin väg med skammen gå. Tussi, tussi, får och lamm — Svansen bak och nosen fram. Stackars små Trötta gå, Men jag är så glad ändå.»

Rätt som flickan satt där och sjöng, fick hon se en stor, grov och skäggig karl stå bakom en buske och betrakta henne. Hon såg genast, att det var rövaren, för hon hade en gång förut sett honom komma ut ur det gamla tornet och lunka bort genom skogen.

Att den lilla vallflickan kände hjärtat börja bulta av förskräckelse, kan man inte förundra sig över. Hon förstod mycket väl, att rövaren kom för att göra henne illa och skövla hennes hjord. Och hur skulle hon, en svag och värnlös flicka, kunna försvara sig eller fåren mot en stor och stark karl?

Men så kom hon ihåg, att hon på morgonen anbefallt sig själv och sina skyddslingar i Guds händer, vilket hon för resten gjorde alla dagar, såväl morgon som afton. Då blev hon strax lugnare. Och när hon så ytterligare uppsänt en tyst bön till Gud om hjälp och beskydd, var hon alldeles säker på, att ingen utan hans vilja skulle kunna göra henne något ont. Med glatt mod fortfor hon att sjunga:

»Tussi, tussi, mina får. Rövaren oss inte når. Herren är Alltid när, Så i dag som sist i går.»

VAD ÄR DET FÖR FOLK DU HAR OMKRING DIG? FRÅGADE HAN.

Just som Helfrid sjöng de sista orden, störtade rövaren fram för att gripa henne. Men då han kommit på tre eller fyra stegs avstånd, tvärstannade han och stirrade framför sig med vidöppen mun.

— Vad är det för folk du har omkring dig? frågade han häpen.

— Jag har ingen annan omkring mig än mina får, svarade flickan blygt.

— Jo, det står två vitklädda gestalter alldeles bredvid dig, brummade rövaren.

— Jag ser inte till någon, genmälde flickan förvånad. Finns här några, så är det väl Guds änglar, kan jag tro.

— Tyst, tyst, nämn inte det namnet, viskade rövaren ängsligt. Har du alltid de där varelserna i sällskap?

— Det vet jag inte, men det kan allt hända. Ty varje morgon och afton ber jag Gud om hjälp och beskydd.

— Tyst, säger jag! skrek rövaren förfärad, varpå han tvärt vände flickan ryggen och sprang in i skogen. Han tålde inte att höra Guds namn.

Nu skyndade han raka vägen till en gammal häxa, som bodde i en jordhåla bortom skogen.

— God dag, gamla trollpacka! hälsade rövaren.

— God dag igen, ditt leda rövaretroll! svarade häxan.

— Du får allt lov att hjälpa mig i ett bekymmer, sa' rövaren.

— Vad kan det vara för ett bekymmer? sporde häxan.

— Jo, det går en flicka bortom skogen och vallar får. Hon skulle passa bra till att koka min mat, städa min tornkammare och laga mina strumpor.

— Nå, så tag henne då! sa' häxan vresigt.

VAD KAN DET VARA FÖR BEKYMMER? SPORDE HÄXAN.

— Nej, det kan jag inte, för hon har änglavakt omkring sig. Kan du inte laga så, att den kommer bort?

— Det går inte för sig. Ingen kan jaga bort den vakten mer än flickan själv.

— Aj, så försmädligt! Hon vill nog inte mista den.

— Nej, det är klart. Men hon kan narras till att handla så, att vakten överger henne.

— Säjer du det? För all del hjälp mig då!

— Ja, vad vill du ge mig, om jag styr om så, att flickan mister den där vakten? frågade häxan med ett ondskefullt grin.

— Du skall få en hel skäppa guld, svarade rövaren.

— Nå, kom då hit i morgon med guldet, så ska jag hjälpa dig.

Rövaren blev glad, och följande morgon gick han till häxan med en hel skäppa guld.

— Det var hederligt av en rövaregubbe, sa' häxan. Här ska du få en flaska med en trolldryck, som jag kokat ihop åt dig. Om du kan narra flickan att dricka litet av den, så glömmer hon bort sin Gud. Då upphör hon också att bedja sina morgon- och aftonböner, och då försvinner änglavakten.

— Tack ska du ha, gamla trollpacka! sa' rövaren.

— Tack själv, ditt leda åbäke! svarade häxan. Men det var sant. Du måste vakta flickan mycket väl, så att hon inte kommer nära intill någon tornglugg, som är vänd mot kyrkan. För om hon får höra klockorna ringa, så återfår hon sitt minne. Då beder hon till sin Gud, och då har du inte längre någon makt över henne.

— Var du lugn, grinade rövaren. Jag skall nog vakta henne.

Och så gick han till betesmarken, där Helfrid satt bland sina får och stickade strumpor. Han började prata med henne så vänligt han kunde, och så tog han upp sin flaska och drack en klunk. Han var inte rädd för att glömma Gud, han.

— Man blir så rysligt törstig i den här värmen, sade han. Vill du inte smaka min goda hallonsaft? Jag skall slå en tår i din mugg, som du har där bredvid dig.

— Nej, tack, tack! sade Helfrid. Jag har friskt vatten i en källa där borta i skogskanten.

— Det kan väl vara, smilade rövaren. Men saften är så god, och så släcker den törsten mycket bättre. Drick du! Det är dig så innerligen väl unnat.

Och så fyllde han muggen ända till brädden.

Flickan började fundera på saken. Hon kände sig ganska törstig, för det var tryckande varmt, och rövaren såg nu inte alls elak ut, tyckte hon. Det vore kanske illa att göra honom förargad med att säga nej till bjudningen. Hon tog emot den fyllda muggen och förde den till läpparna.

Då var det som om någon hade viskat i hennes öra:

— Drick inte! Det är synd att göra det, som en ogudaktig människa vill locka dig till.

Helfrid visste alls inte, att det var hennes skyddsängel, som viskade detta till henne, ty hon såg inte de båda änglarna. Hon tyckte det var bara pjåsk och blev nästan lite förargad.

— Vad var det för en dum tanke jag nu fick? sade hon för sig själv. Inte kan det väl vara någon synd att dricka, när man är törstig, fast det är en rövare, som bjuder.

Och så smakade hon på trolldrycken. Den var både frisk och söt, och hon fick en sådan begärelse efter den, att hon tömde muggen ända till bottnen.

De två änglarna sänkte sina huvuden i sorg. De hade inte kunnat hindra flickan från att dricka, eftersom hon själv ville det. De hade endast fått makt att beskydda henne för faror utifrån, så länge hon vandrade på Guds vägar.

— Tack så mycket för den rara drycken! sade Helfrid, i det hon räckte fram sin hand och neg för rövaren.

— Väl bekommet! nickade denne och gick sin väg med en belåten grymtning.

Men hade Helfrid vetat, hur farlig den drycken var, så hade hon nog aldrig smakat den. Nu gick det som häxan hade sagt. Flickan förlorade på en gång minnet av Gud och alla hans varningar och budord, löften och välgärningar. Från den stunden hon druckit av trolldrycken, kom hon inte längre ihåg, att hon hade en fader i himmelen. Det var som om hon aldrig hört talas om honom. Hon blev i andliga ting lika okunnig som en hedning.

HON TÖMDE MUGGEN ÄNDA TILL BOTTNEN.

Den kvällen gick Helfrid till sängs utan någon bön till Gud. Hur skulle hon också kunna bedja till den, som hon inte längre kände till? På morgonen blev det likaså. Hon steg upp och klädde sig samt gick till betesmarken med sina får alldeles som vanligt. Men någon morgonbön kom inte ifråga, eftersom hon glömt bort, att det fanns en Gud.

Frampå dagen kom rövaren för att ta reda på, om trolldrycken hade haft någon verkan. Han uppgav ett glädjerop, då han fick se, att de två änglarna voro borta. Som en tiger störtade han fram, grep flickan om livet och släpade henne med sig till det gamla slottstornet i skogen.

Ja, det var verkligen inte roligt för lilla Helfrid. Hon brast i gråt och vred sina händer i förtvivlan, då hon släpades bort och kastades in i den mörka tornkammaren. Ty fast hon glömt Gud, kom hon likväl ihåg allting annat. Hon kom ihåg sina föräldrar och syskon, sina får och allt, som hon fått lära sig i hemmet och i skolan. Det var endast Gud hon hade glömt.

Hos rövaren fick nu Helfrid utföra de grövsta sysslor som en riktig slavinna. Dålig mat fick hon, ofta hugg och slag, och det värsta var, att hon natt och dag hölls innestängd i tornet som en eländig fånge. Hade hon blott kunnat bedja till Gud, skulle detta ha varit henne till stor hjälp och tröst. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon icke längre visste om någon Gud. Nu kunde hon bara gråta.

Man kan begripa, att det blev oro i hemmet, då Helfrid på kvällen inte kom hem med fåren, som hon alltid brukade göra. Hennes äldsta bror gick på natten till betesmarken och fann fåren stå i en klunga, modlösa och tätt ihopkrupna, men flickan såg han icke till.

Följande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det höllo de på med dag efter dag en hel veckas tid, men något spår efter flickan kunde icke upptäckas. Då förstodo alla, att hon fallit i rövarens händer.

Ja, hur skulle man nu bära sig åt? Att befria Helfrid ur fångenskapen i tornet kunde inte gå på något annat sätt än genom att bryta upp järndörrarna, och därtill behövdes mycket folk. Ty komme blott några få, skulle rövaren skjuta ihjäl dem genom gluggarna på tornet.

Flickans fader gav sig därför ut i bygden för att skaffa hjälp. Under tiden smög sig brodern bort till tornet, där han ställde sig utmed väggen för att lyssna. Han hoppades möjligen få höra något ljud ifrån sin syster. Efter en stund fick han höra henne sjunga med en sorgsen och klagande röst. Sången avbröts ofta av gråt och snyftningar, och han kunde blott urskilja följande ord:

»Tussi, tussi mina får! Dagen tung och natten svår. Aldrig mer Ser jag er. Stackars den, som vilse går!»

När Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt till och skyndade till torngluggen för att lyssna. Brodern berättade nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut ur tornet. Helfrid darrade av glad överraskning. Hon vågade dock inte tala till brodern, för då kunde rövaren upptäcka honom. Men hon kunde sjunga det hon ville säga honom. Sången brydde sig nämligen rövaren inte om att lyssna på. Och så sjöng hon:

»Sorgsna rop från skogen höras, Vem är det, som klagar så?»

Brodern svarade:

»Ropen, som med vinden föras, Gå från lammen dina små.»

Helfrid väntade ängsligt på, att den utlovade hjälpen skulle komma, och så fortsatte hon att sjunga:

»Hjärtat bultar ideligen, Ser du ingen komma än?»

Brodern svarade:

»Kvällen skymmer, mörk är stigen. Ingen, ingen ser jag än.»

Men nu hade rövaren äntligen begripit, att någon talade med flickan. Han rusade fram och ryckte henne ifrån torngluggen.

— Släpp mig! ropade Helfrid gråtande. Far kommer snart med mycket folk och räddar mig härifrån.

— Ha, är det på det viset! skrek rövaren ursinnig. Då är jag dödens man, men då skall du också dö.

Och så släpade han flickan med sig uppför en trappa till en glugg, som var så vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grät och ropade än en gång till brodern där utanför:

»Räven släpar mig till döden. Ser du ingen komma än?»

HAN SLÄPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLÄNGES.

Brodern svarade:

»Jo, nu får du hjälp i nöden. Se, här kommer hundra män.»

Så var det också. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep tornporten med klubbor, släggor och järnspett. Rövaren hörde bullret och förstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet för att kasta henne ut genom torngluggen.

Då började i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsmål, ty det var en lördagsafton. Så snart Helfrid hörde klockorna, återfick hon minnet av Gud. I ångesten knäppte hon händerna och ropade:

— Käre Herre Gud, hjälp mig, fräls mig från rövaren och döden!

Vid dessa ord blev rövaren likblek i ansiktet. Han släppte flickan och tumlade baklänges.

— Ve mig, ve mig! utbrast han förfärad. Flickan har återfått minnet av den, som jag inte vill nämna. Hon har åkallat honom, och nu stå de två änglarna åter vid hennes sida. Jag är förlorad.

I det samma hördes ett brak från den inslagna järnporten, och folket rusade uppför trappan. Rövaren tog ett språng och kastade sig ut genom torngluggen samt slog ihjäl sig mot stenarna på marken där utanför. Med fröjd och glädjerop fördes flickan hem, och från den dagen hade man aldrig ont av rövaren i det gamla slottstornet.

Illustratör: Einar Torsslow.

Birgittas juldröm.

För Snövit av Gewe.

en fröjdefulla julkvällen var tillända.

Ingen hade kunnat glädja sig mer än lilla Birgitta. Den disharmoni, som ofta gjorde sig kännbar inom familjen Kruse, hade man enats om att denna afton utestänga. Den tolvåriga Birgitta hade för en gång känt sig fullt lycklig och så glad, som det endast förunnas ett barn att vara.

Hennes föräldrar, baron Kruses, bebodde en stor, något avsides liggande egendom, där de förde ett gästfritt hus. Vänner och bekanta anlände och reste åter i en oavbruten följd.

I detta hem, fullt av omväxling, fanns dock en, vilken bar ensamhetskänslan i hjärtat. Det var lilla Birgitta. Hennes inre harmonierade ingalunda med det rörliga livet omkring henne. Mest berodde detta kanske på, att hon vanligen saknade jämnårigas sällskap, en brist, som heller aldrig gjordes något för att avhjälpa.

Hennes båda systrar voro betydligt äldre än hon själv, och med syskons självtagna och ofta despotiska rätt sköto de den yngsta systern åt sidan och läto henne alltid veta, att hon var i vägen, om hon någon gång sökte deras sällskap.

Modern kanske icke lade märke till detta, i allt fall låtsades hon vara omedveten om, att icke allt var, som det borde vara, med lilla Birgittas ställning inom hemmet.

Själv sjuklig och nervös, hade hon aldrig i nämnvärd grad tagit sig an sina barn, och särskilt gällde detta yngsta dottern.

Strax efter födelsen hade Birgitta lämnats i en tjänarinnas vård.

Mor Karin var änka och måste för sin utkomst söka sig en plats. Med glädje mottog hon anbudet att på eget ansvar vårda lilla Birgitta. En plikt, som hon också samvetsgrant uppfyllde.

Så småningom gjorde mor Karin sig oumbärlig i det Kruseska hemmet. Följden blev, att hon där kom att kvarstanna, även sedan Birgitta icke längre direkt behövde hennes vård.

Mor Karin var Birgittas bästa vän, och barnet visste intet bättre än att få vara tillsammans med henne.

Ingen kunde berätta så vackra sagor eller förtälja så mycket av intresse som mor Karin. En tacksammare åhörare än Birgitta kunde hon icke önska sig. Nu särskilt tiden före jul hade hon berättat om allt det myckna övernaturliga, som tilldrager sig under julnatten.

Bland mycket annat hade mor Karin förtäljt om, huru djuren i ladugården den natten mellan 12-1 erhålla förmågan att liksom människor samtala med varandra. Ingen borde då störa dem, hade hon sagt, ty de skulle unnas ro den enda timme på året, som en mild försyn givit dem talförmåga. Dessutom var det förenat med en stor risk att just då under »spöktimmen» beträda ladugården.

EN TACKSAMMARE ÅHÖRARE KUNDE HON INTE TÄNKA SIG.

Denna berättelse hade gjort ett så djupt intryck på Birgitta, att tanken därpå icke lämnat henne ro varken dag eller natt.

Att det var sant, tvivlade hon icke ett ögonblick på. Mor Karin, som var så klok och visste allting mycket bättre än andra, måste ju också veta detta. — — — —

Julafton, Birgittas gladaste dag på året, är som nämnts tillända. Birgitta har sagt godnatt till föräldrar och syskon och befinner sig på sitt eget lilla rum, tillsagd att gå till vila.

Det lilla huvudet är emellertid fullt av funderingar, och först och sist tänker hon på, att snart är den förunderliga timme inne, då djuren börja tala. Visserligen har mor Karin sagt, att de på inga villkor få störas, men tänk, om hon likväl skulle våga smyga sig ditut i den stjärnklara natten. Mörkrädd är hon då alls icke, och om hon går på tå riktigt tyst och försiktigt, kanske de aldrig ens komma att märka henne. Om de likväl få syn på henne, kunna de ändå omöjligt bli onda, ty hon är ju så god vän med dem och brukar dagligen besöka ladugården.

Att komma obemärkt ut genom husets stora port skall nog gå ganska lätt, ty Birgitta är van att öppna och stänga den.

Precis klockan tolv skall hon smyga sig ut. Visst är hon nu litet sömnig, men det gör ingenting. Hon kan gärna krypa upp i soffhörnet och vila en stund, medan hon väntar på tolvslaget. Nu har hon det riktigt bekvämt. Pappa brukar säga, att om man blott vill vakna på ett bestämt klockslag, så gör man det också. Nog vill Birgitta det alltid, och sin lilla klocka håller hon hårt sluten i handen.

— — — — Så där ja. Vart har tiden tagit vägen? Tornurets tolvslag ljuda redan genom det stora huset. Nu är tiden inne. Det känns litet kusligt, men Birgitta vill icke avstå från sitt beslut.

Så i ett nu befinner hon sig i sin fars stora ladugård, och det utan alla besvär.

Birgitta står alldeles nere vid dörren, och hon trycker sig så hårt hon kan intill väggen. Vad hon ser, kommer henne att på en gång fröjdas och förskräckas. Ett starkt ljussken, ett sådant hon aldrig förr skådat, möter hennes blick, och hon måste skugga med handen för ögonen för att ej alldeles bländas. Det tyckes henne, som om ljuskällan vore i själva himmelen, ja, hon har en förnimmelse av att själv befinna sig där. Hon vet, att detta är fars ladugård, och likväl ser hon nu icke vare sig väggar eller tak. Rummet är icke mer begränsat, och det tyckes Birgitta, som om det vore gjort av renaste guld.

Djuren finnas där alla. Hon känner dem var och en, och dock äro de sig så olika. De stå på sina gamla platser, men inga tunga kedjor hindra dem nu mer från att röra sig, som de själva behaga. O, vad de äro vackra! Skönast av dem alla strålar dock Birgittas älsklingskossa »Solöga».

Nu ville Birgitta smyga sig bort. Hon tror icke, att någon märkt hennes närvaro. Då vänder sig plötsligt »Solöga» mot henne. Birgitta börjar att darra och skälva i hela sin lilla kropp. Månne hon nu skall få bannor! Men hon har ju ej alls menat illa, och »Solöga» har hon alltid tyckt så mycket om. Birgitta står som fastvuxen och kan icke röra sig eller fly, som hon ämnat. Då höres »Solöga» tala: »Du goda, älskliga barn, som vågat dig ensam hit denna tid på dygnet, som de dumma människorna kalla »spöktimmen», du skall veta, att välsignelse städse skall följa dina spår, ty du har ett hjärta, som ömmar och blöder för alla värnlösa. Du vill icke skada någon utav oss. Jag minns din lena, mjuka hand, med vilken du strök mig och gav mig lindring, när den grymma drängen nyligen slagit mig. Fortsätt att vara god mot alla varelser, som äro i människans våld. Du skall icke göra det förgäves. Lycka och välsignelse skola följa dina spår.

DÅ VÄNDER SIG PLÖTSLIGT SOLÖGA MOT HENNE.

En hemlighet vill jag också uppenbara för dig. Något som icke människorna förstå. Just därför att de äro grymma och orättvisa mot oss värnlösa varelser, har Gud förhärdat deras hjärtan och låtit dem i sin förblindelse vända sig mot varandra. Därför rasar nu det allt förhärjande världskriget. Kom ihåg att säga dem, att för varje handling, som av kärlek göres mot oss arma över vilka de råda, minskas i någon mån deras skuldregister, och möjlighet gives, att Gud åter kan förbarma sig över jordens folk och låta dem känna den länge saknade freden.»— — — — —

— Birgitta vakna! höres mor Karins röst i dörren, det är tid att stiga upp, om Birgitta vill hinna bli färdig att åka med till julottan. Men vad tänker mitt kära barn på? Här ligger hon fullt påklädd på soffan i stället för att vila i sin mjuka bädd, och därtill har hon lampan brinnande och ställd så, att skenet faller mitt i hennes ögon.

Birgitta berättar i all hast sin dröm för den uppmärksamt lyssnande mor Karin. Sedan dröjer det icke länge, innan hon är färdig att resa till julottan.

När Birgitta sedan sitter i det rikt upplysta templet och stämmer in med församlingen i den sköna julpsalmen, lever hon på nytt i tankarna om sitt drömda besök i fars ladugård.

En så högtidlig julmorgon, tycker hon sig aldrig förr ha upplevat, och den underbara drömmen bevarar Birgitta alltjämt i trogen hågkomst.

Illustratör: Nils Kjellberg.

Mormors kängor.

Berättelse för Snövit av Alfred Smedberg.

illa Malin satt ihopkrupen på den oklädda träsoffan bredvid fönstret, och hon var mycket förtretad. Ja, hon var så ond, att hon skulle kunnat sparka och slå den där stora och drumliga gossen, som hade burit sig så skamligt åt mot hennes snälla mormor. Det ryckte i mungiporna, och hon var nära att brista i gråt.

Malin var i sitt åttonde år och hade nyss fått lära sig läsa. Hennes mamma hade dött några år förut, och då hade hon fått komma till sina morföräldrar, som bodde i en liten nätt och trevlig stuga bredvid landsvägen. Där fick hon lära sig allt, som var nyttigt och gott, för både morfadern och mormodern voro kunniga, snälla och gudfruktiga människor. Malin var också en mycket snäll och läraktig flicka, som strävade efter att på alla sätt vara de gamla morföräldrarna till glädje och trevnad.

Men nu var hon som sagt riktigt ond, och det var inte så alldeles utan, att hon hade sina goda skäl därtill. Vi skola i det följande berätta om de tilldragelser, som gjorde henne så förtretad.

Det hände sig en dag frampå senhösten, att en fattig torparpojke kom in i stugan till de gamla och bad att få värma sina fötter. Han hade så trasiga skor och strumpor, att nakna tårna stucko ut, och så var det ett förskräckligt snöslask ute på vägarna. Pojken hade varit i handelsboden och gått och pölat i det djupa snöslasket, så att skor och strumpor voro alldeles genomsura och tårna röda som en tuppkam.

Den snälla gumman drog genast skorna av pojken, tvättade, gned och värmde hans rödfrusna fötter och lät honom ta på sig ett par torra och varma strumpor, medan hans egna torkades framför brasan i spisen.

Gubben tog de trasiga skorna och tittade på dem. Han var skicklig i litet av varje, den gamle hedersmannen, och hade i sin ungdom även fått lära sig göra skor, fast han egentligen var jordbrukare till yrket.

— Jag skulle allt kunna laga de här skorna, så att inte tårna krypa ut och gå sin väg, sade han med ett småleende. Om du vill sitta här en stund, min käre Kalle, så kan du få med dig dem både hela och torra, när du går hem.

Ja, det hade pojken ingenting emot, och så fick han låna gummans nya kängor att ha på fötterna, medan han satt där och väntade. Vardagsskorna hade gumman själv på sig, så det var hennes kyrkkängor han fick låna.

Med lagningen gick det emellertid långsammare än gubben hade tänkt, för när han en gång åtagit sig arbetet, ville han göra det riktigt ordentligt med både tåhättor, halvsulning och klackning. Skorna kunde därför inte bli färdiga förrän på kvällen, och Kalle ville inte vänta, tills det blev mörkt. Han fick gå hem i gum mans nya kängor. Hon hade visserligen ett ögonblick tänkt på, att låta honom få ta sina vardagsskor i stället, för att kängorna inte skulle bli sura och otrevliga. Men så tyckte hon, att snöslasket var alldeles för djupt. Det skulle säkert ha gått över de låga skorna.

JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HÄR SKORNA, SADE HAN.

— Men jag är rädd om mina kängor, sa' gumman, så du får gå hit igen med dem i morgon bittida. Då får du dina lagade skor i stället.

Ja, det lovade pojken förstås, och så gick han utan att säga tack för den hjälp han fått.

— Mormor! sade lilla Malin förvånad. Har inte Kalle fått lära sig tacka, när han får något?

— Nej, det är nog det ledsammaste med många av barnen från de allra fattigaste hemmen, att de inte lärt sig vara tacksamma, svarade gumman. Därför ha de ingen välsignelse av det de få, och så bli de allt fattigare och fattigare.

— Bli de fattiga därför, att de inte tacka, när de få något?

— Ja, otacksamheten har ofta det straffet med sig. Den som är tacksam mot Gud och hjälpsamma människor behöver aldrig råka i någon verklig fattigdom, såvida han annars är arbetsam och ordentlig.

— Jag tänker, han tackar väl, när han kommer tillbaka med kängorna och får se, hur fina och vackra morfar har gjort hans trasiga skor, sade Malin förtröstansfullt.

Men den som inte kom tillbaka, det var allt pojken. Gumman väntade förgäves den följande dagen och ytterligare tre eller fyra dagar. När då ingen Kalle hördes av, gick gubben själv till torpet för att lämna de lagade skorna och få igen kängorna. Men där träffade han ingen hemma utan fick återvända med oförrättat ärende.

Ytterligare en vecka gick — det gick två, ja det gick tre, och ingen pojke hördes av. Gumman kunde inte komma till kyrkan, eftersom hon ingenting annat hade på fötterna än sina låga vardagsskor. Hon blev tvungen att ge sig av till torpet för att höra efter sina kängor. Då var folket hemma, men munsjör Kalle var ute på sina strövtåg och hade naturligtvis kängorna på sig.

— Ja, se han fick lov te' gå ett ärende, sade torparhustrun, men i morron ska han få gå tebaks med kängorna, nu se'n han fått sina skor lagade.

— De ha legat färdiga där hemma nära en hel månad, upplyste gumman, och vi ha väntat på Kalle varenda dag.

— Jaså, ha ni det? Ja, i morron ska han komma.

— Har han gått med mina kängor, alltse'n han fick låna dem?

— Nej, visst inte! Han har haft träskorna i slasket. Men nu fick han ta kängorna, för det var lång väg, och så var det torrt på marken.

Gumman gick hem ganska missbelåten, men hon hade inte hjärta att banna upp torparhustrun för deras försumlighet och slarv.

Följande dagen kom Kalle och lämnade igen de lånade kängorna. De voro nu så smutsiga, slitna och illa medfarna, att man inte kunde känna igen dem. Men gossen sprang sin väg så hastigt, att ingen i stugan hann säga något åt honom.

Gumman blev så ledsen över att ha fått sina bästa skor fördärvade, att hon nära på ville gråta. Kängorna måste nu både lappas och halvsulas, innan hon kunde begagna dem.

Det var då Malin blev så ond. Hon höll innerligt av sin snälla mormor, och när hon såg, hur usla kängorna voro och hur ledsen gumman var, och när hon av allt som hänt kunde förstå, hur illa pojken hade lönat de gamlas godhet mot honom, knöt hon sin lilla näve i förbittring.

— En så'n pojke, en så'n otäck pojke! fräste hon. Han skall ha stryk, ja, han skulle ha stryk i åtta dar.

— Nej, kära barn! sade gumman allvarsamt. Så får du inte tala. Gossen har inte förstått bättre, och vi böra förlåta honom.

EN SÅ'N OTÄCK POJKE! FRÄSTE HON.

— Ja, men, mormor, så skamligt som han har burit sig åt.

— Det har han visst gjort, men det har han mesta skadan av själv, stackars gosse! Om vi inte förlåta honom, så kunna vi inte bedja vår aftonbön i kväll.

— Varför inte, mormor?

— Jo, därför att om vi icke förlåta dem, som gjort oss emot, så kan vår himmelske Fader icke heller förlåta oss våra många och stora synder. Det har Jesus själv sagt, och han talade alltid sanning. Du minns väl, vad som står i femte bönen av Fader vår?

— Ja, sade Malin. »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro!»

— Så står det, ja, och det är Herren Jesus, som lärt oss bedja så. Han vill inte, att vi skola gå och vara onda på någon av våra medmänniskor, för alla ha vi syndat mycket mer emot Gud, än någon människa kan ha syndat emot oss.

Malin teg, men vreden satt i alla fall kvar i hjärtat. Hon tyckte, att Kalle hade handlat så illa mot hennes snälla mormor, att man inte gärna kunde förlåta honom.

När hon på aftonen skulle krypa ner i sin bädd, ville mormodern, att hon utom den vanliga aftonbönen även skulle läsa Herrens bön. Malin knäppte händerna och läste bönen, tills hon kom till orden: »såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro». Då stannade hon tvärt och började om igen. Men när hon för andra gången kom till de nämnda orden, stannade hon på nytt, och så brast hon i gråt. Hon kände, att hon inte av hjärtat kunde förlåta den slarvige gossen, och då förstod hon, att Gud inte kunde vara nöjd med hennes bön.

Mormodern, som mycket väl förstod, hur det var fatt, ville nu inte säga något åt flickan. Hon tyckte det var bäst att låta henne själv i ensamheten få tänka över, vad som blivit talat förut under dagen.

Några veckor förgingo, och så var det julafton. Malin hade nu hunnit alldeles glömma bort den ledsamma händelsen med mormors kängor, då hon helt plötsligt blev påmind därom.

Kalles mor kom nämligen på morgonen in i stugan till de gamla och berättade med tårar i ögonen, att Kalle i fjorton dagar legat sjuk och blivit sämre för var dag.

Malin kom genast ihåg händelsen med kängorna, och den gamla vreden, som för länge sedan var glömd, blossade nu hastigt upp igen.

— Det är rätt åt honom, tänkte hon. Men hon vågade inte säga det högt.

Mormodern tycktes emellertid ha gissat hennes tankar, ty när kvinnan gått sin väg, frågade hon Malin, om hon ville följa med upp till torpet och se, hur de hade det där.

Ja, det ville Malin, och så gjorde de båda sällskap till det fattiga skogstorpet. Där såg armt och eländigt ut, inte det minsta julfint såsom hemma hos morföräldrarna, och inte heller syntes där vara tillagad något slags mat till den stundande högtiden. Kalle låg med ett trasigt lapptäcke över sig och föreföll alldeles utmagrad av sjukdom, vanvård och svält.

— Det värsta är, klagade torparkvinnan, att vi inte kunna ge honom den mat, han längtar efter. Se vi ha ingenting annat än grovt bröd och sill och potatis, och det rår han inte med, så sjuk och klen som han är.

— Vad längtar han då efter? frågade Malins mormor.

— Jo, han säger, han skulle kunna äta, om han finge honungssmörgås. Men var ska vi ta honung ifrån, när det ingen finns att få här i trakten? Och för resten ha vi intet att köpa för.

Malin ryckte sin mormor i kjorteln och såg menande på henne.

— Ja, ja, viskade gumman, jag förstår dig, barn lilla! Vi ska tala om det sedan.

Så fort de kommit ut ur stugan, började Malin med största iver tigga och be för den sjuke gossen.

— Snälla mormor! sade hon och blickade bönfallande upp i gummans ansikte. Vi ha ju lite honung, som morfar fick ur bikupan i höstas. Och så ha vi vetebullar och julskinka och julost och mycket annat gott och rart. Skulle vi inte kunna ge Kalle lite sådan mat, som han tycker om och kan äta?

— Jo, det ska vi visst göra, svarade gumman, som blev mycket glad över Malins förändrade sinnelag mot gossen. Är du nu inte längre ond på Kalle?

— Nej, inte alls, mormor. Jag tycker det är så stor synd om honom nu.

— Skulle du vilja gå dit en gång till i dag?

— O, ja, det vill jag så gärna, så gärna.

SE HÄR, OCH SE HÄR! ROPADE HON IVRIGT.

Sedan de kommit hem, fyllde mormodern en korg med åtskillig god julmat, varibland även fanns en kopp med honung. Malin lade dessutom i korgen ett halvt tjog av de äpplen, hon fått på hösten, och som hon sparat och gömt för att hänga i julgranen. Så ilade hon av upp till skogstorpet med sin matkorg, som för hennes små krafter blev en rätt försvarlig börda.

Pustande och röd om kinden inträdde Malin i det fattiga torparhemmet och ställde sin korg på en stol bredvid Kalles säng.

— Se här, och se här, och se här! ropade hon ivrigt, i det hon radade upp på bordet de saker hon haft med sig.

Kalles bleka, avtärda ansikte livades av en märkbar rodnad, när han fick se äpplen och vetebullar. Och då han sedan fick en skiva mjukt vetebröd med honung på, kom det glans i de förut så matta ögonen. Han åt med strykande matlust ett par stycken dylika smörgåsar och fick sedan till efterrätt ett saftigt och välsmakande alexanderäpple.

— Tack ska du ha, Malin lilla! sade han med en hjärtlighet, som han förut aldrig förstått att visa. Det var rysligt snällt, att du kom hit med allt det goda, du hade i korgen. Nu blir jag snart frisk, ska du få se. Hälsa och tacka din snälla mormor så rysligt mycket!

Malin var nära att ge till ett utrop av glad överraskning. Tänk, att Kalle hade lärt sig tacka! Det var då för innerligen roligt. Nu skulle han säkert få Guds välsignelse och inte längre bli så fattig och eländig, som de otacksamma få vara.

I jublande språng ilade Malin hem för att tala om, hur glad och tacksam Kalle var, samt för att hjälpa till med att pynta julgranen, som morfar huggit och burit hem från skogen. Hon hade nu visserligen inte kvar mer än hälften av sina äpplen att hänga i den, men det var lika roligt i alla fall.

Det blev för lilla Malin den gladaste jul hon upplevat, åtminstone sedan hennes mamma gått bort. Hon var glad över att ha fått hjälpa den stackars sjuke gossen och över att denne gosse blivit snäll och lärt sig att vara tacksam. Men allra mest gladde hon sig över att ha sluppit ifrån den stygga vrede, hon hyst emot Kalle för hans vårdslöshet med mormors kängor. Nu skulle hon åter av hjärtat kunna bedja den femte bönen i Fader vår: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro!»

Illustratör: Alfr. Frijs.

En fridsstiftare.

För Snövit av Arvid Ohlsson.

årdarna lågo där uppe på var sitt backkrön — rödmålade och vitrandade — lika varandra som två bär. Emellan de båda familjerna hade alltid rått ett enastående gott förhållande. Man kunde i sanning säga, att de delade både ljuvt och lett med varandra. De hjälptes åt i arbetet, de gingo över till varandra på lediga stunder, de turades om med både kyrkskjuts, mjölkskjuts och kvarnskjuts. Båten vid sjön var byggd för att bära båda familjerna, och den vackra bersån på bergssluttningen hade de hjälpts åt att plantera och möblera. Där drucko de gemensamt kaffe på både födelse- och namnsdagar, där lästes postillan, och där höllos symöten på sommaren. Där hade de en avskild vrå undan slit och släp, och många gemensamma högtidsstunder hade de där haft. När vintern kom, stormen ven och kölden gnistrade, hade båda familjerna stora, goda sättugnar med sprakande brasor att samlas omkring, och julaftonsbordet med alla dess godsaker dukades aldrig mer än i ena hemmet. Även då turades de om.

Försynen hade tilldelat dem allt så besynnerligt lika. Troed Jönsson hade visserligen en pojke och Mårten Olsson en flicka, men inte avundades de varandra för det. Kanske låg där mening bakom. Gårdarna voro ju bara åttingar och kunde gott brukas som en fjärding, och hur det är, så blir ju ändå blodet tjockare än vattnet. I skolan höllo barnen jämna steg liksom på vägen dit och hem. Det var riktigt vackert att möta dessa båda, då de hand i hand småpratande eller sjungande sprungo mot skolan. Mårtens Malena var ett år äldre än Troeds Torkel, och så var han ju starka modiga pojken, och alltid kände Malena sig trygg både mot hornbaggar och glävsande hundar, och Torkel ville visa sig modig för Malena, om han ock var rädd själv, så att benen ville vika sig.

Så en vårdag kom Troed helt oförmodat hem med en vaktgosse, eller kanske han kunde kallas en liten dräng. Det skulle Troed aldrig ha gjort utan att först rådfrågat Mårten.

— Jaså! sa' denne för sig själv. Börjar du nu på den trallen. Är nu pojken din för god att vakta och göra grovsysslor? Kanske skall han i glasskåp och visas för pengar. Då är han inte värd att hålla min flicka i handen längre. En ann är lika god som en ann.— —

Anställandet av en vallgosse gav upphovet till en fnurra på vänskapstråden, som fort nog övergick till en knut. Vågskålarna mellan familjerna vägde inte jämt längre.

Men Troed hade sannerligen inga sådana undermeningar, då han stadde lille Johan. Denne var ett sockenbarn, som år från år skuffats från gård till gård.

SÅ EN VÅRDAG KOM TROED HEM MED EN VAKTGOSSE.

Det var på konfirmationsdagen, och nu var han sin egen. Socknen hade gjort sitt. Johan såg så övergiven och sorgsen ut, där han en stund på kyrkogården — ett stycke nedåt bland gröna gravkullar — dröjde för sig själv. Alla hans kamrater fångades vid kyrkdörren av anhörigas varma blickar och kärleksfulla händer. Ingen hade en vänlig tanke eller ett gott ord till honom. Troed, som varit med på förhöret, råkade iakttaga Johan och tyckte sådan synd om honom. Det var som om någon viskat i hans inre: »Det I gören en av dessa mina minsta, det gören I ock mig».

Troed gick till Johan, tog honom vid handen, och så gingo de bort och satte sig på en soffa. Då stadde han Johan för sommaren. Det var Troeds hjärta, som fordrade det. Visst inte för att Johan precis var behövlig hemma.

Men Mårten kunde inte se saken så, oaktat att Troed vid hemkomsten sa' det var, för att han tyckte synd om pojken.

— Bara en bra vrå att krypa i, mente Mårten, och så började luften kring de båda röda gårdarna urladda sig till åskväder. Och en varm sommardag brast det löst. Troeds kor hade gått över Mårtens dåliga stängsel och en stund betat på klövervallen. Då grep Mårten tillfället och läste lagen över Troed och hans vaktgosse. Orden riktigt haglade. Johan, som var med, började gråta, och Troed försvarade sig inte heller. Det lönade sig inte, det kände han.

Från den stunden vart ett svalg befäst mellan familjerna. Vad de kände det underligt och tryckande på ömse sidor! Att undvika varandra och börja leta upp varandras fel, det var så onaturligt på båda hållen. Synnerligast hos mödrarna och barnen.

Att inte mer få ha sällskap till skolan eller komma över till varandra på kaffe och lekstunder, det var sorgligt. Den gemensamma lekstugan fick stå orörd, likaså den lilla dammen med båtarna och Torkels stolthet, vattenhjulet vid bäckringeln, dunkade förgäves på det gamla grytlocket — ägaren kom inte.

Det var inte roligt längre med någonting. Delad glädje hade varit dubbel glädje, det kände de och saknade den.

DEN STORA FAMILJEBÅTEN LÅG OBEGAGNAD.

Den stora familjebåten låg obegagnad hela sommaren, och i den vackra bersån kunde man nog se, att vanlig veckostädning förekom inte. Det var en sorglig tid. Mammorna ville, att allt skulle glömmas och förlåtas, men gubbarna satte sig båda på sina höga hästar.

— Jag har väl ingenting att be om förlåtelse för? Det var väl inte min skuld, — så sade båda. — Men inte skall jag kasta undan en uträckt hand, inte.

Den som led lika mycket som någon annan, om än han bar det inom sig, det var vallgossen Johan. Han hade liksom fått en aning om att han var tvistefröet. Hur många halva nätter låg han inte vaken och grät! Borde han inte samla tillsammans sina små tillhörigheter och tyst försvinna. En gång hade han till och med gjort det, men då han skulle öppna dörren, kunde han inte gå utan föll gråtande på knä vid sitt lilla knyte. Vart skulle han väl taga vägen. Här hade han ett hem, sådant som han aldrig haft, här hade han rönt kärlek och vänlighet, här hade han under dessa månader växt så fast med sitt unga hjärta, att bara tanken på att nödgas rymma därifrån kom det att liksom krympa samman av smärta. O, så brinnande han bad till Gud, att han ville göra det gott mellan de båda grannarna igen. Men det tycktes inte hjälpa. Tiden gick. Det blev både höst och vinter, och muren stod där lika hög och obestigbar.

Johan skulle vara kvar hos Troeds julen över åtminstone. Det var en söndag i adventet. Johan och Torkel brukade följas åt till söndagsskolan nere i byn, men på natten hade det snöat så, att fader Troed tyckte, att Torkel borde vara hemma, och så fick Johan gå ensam.

Lärarinnan talade om julen såsom en fridens och förbrödringens högtid, då Jesus — fridsstiftaren och fridsgivaren — på ett särskilt sätt ville gästa våra hem. Frid på jorden stod det i änglahälsningen före löftet om ett gott behag till människorna. Låt oss inte fira jul med hat i hjärtat till någon människa, ty då få vi ingen jul. Inte kan fridsfursten själv gästa ett hem, där hatet har fäste. Men Jesus både kan och vill använda oss till små fridsbudbärare icke endast i egna hem utan även i våra medmänniskors.

GRÅTANDE FÖLL HAN PÅ KNÄ VID SITT KNYTE.

Johan var idel öra. Fridsbudbärare. Det ordet ringde i hans hjärta, då han efter söndagsskolans slut skulle bege sig mot hemmet. »Jesus gör mig till en sådan», bad han i sitt inre. Men hur skulle det gå till. Inte tordes han gå över till Mårtens gård för allt i världen, och inte skulle det tjäna till något heller. Men tänk, om Jesusbarnet skulle vara utestängt i båda hemmen. Inte kunde det då bli jul. Och så som Torkel längtade. Det fick inte gå så. Johan stannade i snön. Kanske visste lärarinnan råd? Men tordes han gå tillbaka? Tordes han tala om alltsammans för henne? Visst tordes han. Hon skulle säkert förstå honom. Hon, som själv sagt, att vi skulle bli fridsbudbärare, ville nog även hjälpa, om hon kunde.

Lärarinnan kom själv och öppnade samt drog den lille försagde Johan bort i en stor ländstol vid den varma brasan.

— Vad är det, min lille vän? sa' hon så vänligt. Var nu riktigt förtrolig med mig, det får du. —

Detta gav Johan mod.

— Jo, menade lärarinnan, att de inte kunde hålla jul, som inte vore riktigt goda vänner med varandra?

— Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i hjärtat, och det är ju huvudsaken.

Johan fick tårar i ögonen.

— Då blir där ingen jul varken hemma eller hos Mårtens.

Johan fick nu omtala allt han visste om förhållandet, som rörde de bägge familjerna.

— Det var tråkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och Malena. De ha ju hållit av varandra som syskon, sa' lärarinnan.

— Men jag ville så gärna bli en fridsbudbärare mellan dem, om lärarinnan ville hjälpa mig, mente Johan.

— Nog ville jag, om jag kunde. Men min käre Johan, det är lättare sagt än gjort. Jag tror inte, vi kunna göra något bättre än bedja för dem. Och det vill jag hjälpa dig med. Göra vi det i tro och av verklig kärlek, så skall bönhörelsen visst inte utebli.

— Ja, men jag har bedit därom hela sommaren, och det har inte gjort någon nytta.

— Säg inte det, du Johan. Gud håller kanske bäst på med att nu förbereda jordmånen. Guds tid är kanske inte inne än. Hans tankar och vägar äro inte våra. Bed du bara. Kanske får du bönhörelse just nu till julen.

Men Johan var inte nöjd.

— Kunde inte lärarinnan tänka ut något sätt, på vilket man kunde göra det gott emellan familjerna. Ville månne inte Gud, att vi skulle handla också?

— Visst ville han det. Tänk, du Johan! Kunde du få en bön om förlåtelse sagd av ena parten, så vore det nog ett förlösande ord. Båda vilja kanske, att det skulle sägas, men de vänta på varandra. Sådana äro vi.

Johan var på hemvägen. — Tänk, du Johan! hade lärarinnan sagt, och det gjorde han också. Dag gick efter dag. Och så kom da'n för da'n för doppareda'n.

Det var en söndag. Troeds familj var samlad i den varma stugan, men där vilade liksom en tryckt stämning över dem. Torkel grät, och det hade han visst inte brukat så nära jul de andra åren.

— Inte blir här någon jul, om inte Mårtens får komma hit, sa' han. Vi voro ju hos dem sista julafton. Kunde inte åtminstone Malena få komma?

— De få komma allesamman, om de vill, sa' Troed. Men inte bjuder jag dem inte. Finge väl bara en duvning igen såsom i somras— — —

— Kanske komma de likväl, inflikade mor Anna.

— Må de komma då, och jag vill ta handen med glädje.

— Ja, men far! Om du skulle av dig själv räcka ut den.

— Det menar du väl inte, mor? En förorättad karl bör väl ha någon självkänsla. Kanske finge jag bara ett nytt slag i ansiktet.

— Det kunde du allt ta med högburet huvud. Du finge Gud och ett gott samvete på din sida. Det är mera värt än en osårad egenkärlek.

Johan satt i kakelugnsbänken och hörde på.

Det var bara ett förlösande ord, som fattades, hade lärarinnan sagt. Johan förstod nog, hon hade rätt. Men att få det sagt var nog inte att tänka. Johans vackra tanke på att få bli en liten fridsstiftare, hade nästan måst lämnas. Så på eftermiddagen kom posten och medförde ett par julhälsningar till Troed med familj. Det var vackra julönskningar om julfrid och glädje.

— Vi få väl vi också skicka några julhälsningar, sa' Troed.

— Du Torkel köpte ju julkort här om dagen. Fram med dem nu! Skriv så vackert och kludda inte!

OCH SÅ SKREV HAN RAKT PÅ SAK.

Då blev där liv i Torkel, och det smittade på Johan. Han hade ju också ett par julkort. Men vem skulle han väl skriva till. Sina enda vänner hade han ju omkring sig, och inte kunde han väl skriva till dem? Då flög en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han då inte skriva det, som om det vore från Mårten? Skulle han våga? Vad skulle han skriva? Han fick riktig hjärtklappning, ty han kände att det var en stor men vågsam tanke. Men då gick det inte an att sitta inne vid bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen smög han sig ut och bort till boden, där han visste fanns en bra lår till bord. Det var nog ett av Johans största ögonblick i livet. Borde då inte också Mårten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle han skriva? Kanske något mera än en julhälsning. Månne en bön om förlåtelse. Men kanske då också en önskan om att få träffas i ensamhet någon stans före jul. Han kunde kanske inte skriva sådant på ett julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade papper och kuvert också, och de offrade han gärna. Och så skrev han rakt på sak.

»Jag Mårten Olsson önskar dig Troed Jönsson en god och fridfull jul och beder dig om förlåtelse för allt det gamla och frågar dig, om jag finge träffa dig i vår gamla berså i skymningen på julafton. Sen kanske vi kunde jula tillsammans som förr.»

Då Johan präntat båda breven, föll han på knä och bad så innerligt, att Gud ville välsigna hans gärning. Sen sprang han ned till posten med breven i all tysthet.

Troed hade fått sin post på julafton ute på vedbacken och öppnat sitt brev. Han stirrade länge på det. Inte var det skrivet av Mårten, det såg han, men kanske av Malena och efter Mårtens diktamen. Då skulle han slippa förgäves leta efter det gamla vänskapsbandet.

Då julgranarna vid trappstenen voro nedsatta, julkärven på stången och alla redskap, som påminde om vardagsliv och släp voro undansatta, började det skymma. Mor Anna hade börjat rusta med kaffepannan, förvällt grynen och tagit upp fisken, då Troed tittade in genom köksdörren och sa', att de kunde vänta med kaffet en stund, ty han hade ett litet ärende att gå. Och så gick han. Men mor Anna tyckte, att ärendet måtte inte ha varit så litet, ty det var nästan nedmörkt, då hon hörde honom stampa av sig snön på förstugubron. Kaffebordet väntade rågat av godsaker.

TROED HADE FÅTT SIN POST PÅ JULAFTON.

— Har du inte dukat för Mårtens, mor? sa' Troed, då han kom. De äro här om en liten stund.

Mor Anna höll alldeles på att komma av sig.

— Menar du det, far?

— Visst menar jag det.

Mor Anna riktigt strålade till och kunde inte underlåta att ta sin gubbe om halsen. Han var ju ändå bra präktig. Men Troed viskade sin gumma något i örat, som kom henne att med blicken stanna vid Johan, som var ivrigt sysselsatt att hjälpa Torkel med granen.

Det blev en välsignad julkväll, vars make ingen upplevat. Fridsfursten var mitt ibland dem. Alla voro glada som aldrig förr, men ändå allra mest lille Johan. Han smög sig ut och föll på knä än en gång vid sin skrivbordslår och tackade så varmt och barnsligt för bönhörelsen. Vid julbordet fick Johan en hedersplats emellan Torkel och Malena, och när julklapparna kommo fram, fick Johan visst inte minst.

Illustratör: J. Swedin.

Gossen och enstöringen.

För Snövit av Farbror Nils.

et var julafton, en riktig julafton med snö och yrväder till och med. Flingorna kommo neddansande så tätt, att man knappt kunde se skenet från lyktorna, och blåsten ven om öronen på åkande och gående, som brådskande trängdes om varandra på gatorna. En äkta stockholmare skulle inte tycka, att det vore jul, om han inte hade bråttom, så att han nästan törnar emot folk både till höger och vänster och nätt och jämt hinner taga av sig hatten för mötande bekanta. Ja, alla hade bråttom och alla sågo glada ut och buro på små och stora paket.

Men den som inte såg glad och belåten ut var gamle doktor Berg, som stod vid ett av fönstren i sin mörka våning och med en viss förargelse såg ned på de »tokiga människorna», som kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting. Han kunde inte fatta, varför det regelbundet en gång om året skulle vändas upp och ned på hela världen och varför alla människor blevo som mindre vetande. Han glömde alldeles bort, att det funnits en tid, då han själv var så glad över julen. Nu hade han blivit gammal och klok, och han tyckte alltsammans var dumheter, en riktig dårskap var det ju att hugga ned så mycken präktig ungskog, för att det sedan skulle ligga vissna granruskor överallt på gårdarna. Och så detta att kasta ut pengar på onyttiga presenter, som i många fall mottogos med missnöje, då de oftast inte passade för mottagaren. Och all denna julmat sedan, som bara fördärvade magarna. Han kastade en försmädlig blick mot skänken, där Johanna, hans gamla hushållerska, satt in en stor tårta. Den gamla människan hade nu gått till sin syster för att äta julgröt kan tänka!

Kölden blev allt skarpare, och detta förargade också gamle Berg, liksom allt annat. Han skulle väl nu få igen sin gamla reumatism, som han nyss blivit av med— — —, men vad var det? Han lyssnade inåt rummet— — — det var något besynnerligt ljud han hört, som om någon suckat eller gråtit — han gick motsträvigt ut i tamburen och öppnade dörren till förstugan.

Ute i trappan, på översta trappsteget satt en liten gosse, som med sina blåfrusna händer höll om sin ena fot.

— Vad är du för en, och vad är det med dig? frågade doktor Berg argsint.

— Jag har gjort mig så illa, jag kan inte gå, mumlade gossen.

— Prat, skräp, tiggarknep förstås! Laga dig bara härifrån! Så tog han den lille parveln med ett hårt tag i ryggen och försökte resa på honom, men gossen föll genast ned igen och gav till ett skri av smärta, ty han hade, då han föll, fått foten under sig.

— Det gör så ont, jämrade han sig och snyftade, som om hjärtat velat brista.

Den gamle stod villrådig. Han var alldeles röd av förlägenhet, blandad med harm, och körde fingrarna gång på gång genom de grå hårtestarna. Slutligen tycktes han ha fattat ett beslut, ty med ett raskt grepp lyfte han upp pojken och bar honom in på soffan, varefter han på ett visst nervöst och högst fnurrigt sätt började undersöka foten.

— Hm! Jaså det var då ingen tiggarlögn. Just ett snyggt spektakel det här. Hör du, varför har du gått och vrickat foten på dig?

Detta sista yttrades i en grälsjuk ton, som inte alls svarade mot den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna vristen.

— Tack, snälla herrn! Åh så skönt! sade pojken utan att besvara frågan.

— Skönt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du? Eller inbillar du dig, att här är något fattighärbärge?

— Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog gå, bara jag får vila litet.

— Gå! Doktorn gav honom en ilsken blick. Man går inte med en sådan där fot, det skall jag ha äran att säga. För resten bor du naturligtvis vid världens ända.

— I Hagalund, invände pojken försagd.

— Ja, det är ungefär detsamma. Mamma är väl sjuk, och pappa död, och ni ä' sju syskon minst, så att du måste ut och tigga på julafton? Jo, man känner till det där.

— Nej, det är mamma, som är död; pappa lever nog.

Det låg något betryckt i gossens röst, då han svarade.

— Syskonen då? frågade doktorn.

— Jag har inga.

— Nå, varför har du gått och tiggt i dag?

— För att få litet mat.

— Kunde inte din far ge dig det då?

— Han har inte varit hemma sedan i går.

— Såå. — Han slarvar väl då? Va?

Gossen svarade inte, men det var något i hans blick och darrningen kring läpparna, som kom den gamle doktorn att avbryta förhöret.

— Nå, fick du mat sedan? tillade han efter en stund i något mindre tvär ton.

— Ja, jag köpte en bulle, men jag gav hälften åt Björn.

— Vem är Björn?

— Det är en hund, som aldrig får någon mat av sin husbonde. Han brukar alltid följa mig, och då dela vi; men nu har jag tappat bort honom i folkträngseln.

— Hm! Är du hungrig?

— Åh-ja. Det kom fram litet tveksamt.

— Naturligtvis, menar du. Här har du då. Doktorn satte hastigt, som om han skämts däröver, litet skåpmat på bordet.

— Tack, snälla herrn!

Gossens ögon tindrade, men han tordes tydligen inte röra det framsatta.

— Nå, vad krusar du för? Skall man kanske servera dig?

Doktorn lagade under tiden verkligen i ordning en smörgås och sköt fram den till pojken.

— Ska' jag hjälpa dig att äta den också, kanske?

— Nej, tack, snälla herrn. Den hungrige gossen knäppte först samman sina händer och grep sedan verket an, medan den gamle ungkarlen betraktade honom med en min, som skulle föreställa bister, men som på det hela taget var ganska godmodig.

— Där har du en till. Doktorn bredde på en ny skiva. — Nå, går det inte i dig, din stackare? tillade han, då gossen tycktes tveka.

— Jo, men — — —

— Men vad?

— Kunde jag inte få gömma den till Björn?

— Ät du, det kan nog bli över åt hundkräket också.

— Tack, snälla herrn!

Gossen tog nu glatt itu med den andra smörgåsen.

— Vad ser du efter? frågade doktorn, ty hans lilla gästs ögon vände sig oupphörligt åt fönstret.

— Åh, där är en så'n vacker julgran mitt emot, svarade denne något blygt — I fjor hade vi också julljus, ett väldigt grannt ett, med röda och blå pappersremsor. Då levde mamma. Han suckade litet.

— Och hon är död nu?

— Ja, hon är i himmelen.

— Himmelen? Vad vet du om den? Doktorn skrattade en smula kort.

— Åh, mycket! Mamma talade jämt om den och om änglarna och Gud. Hon sade, att om man ber Gud rik^{[Pg 75][Pg 76]} tigt om hjälp, när man behöver den, så hjälper han också. Och det är nog sant. Jag bad så mycket, när jag satt i trappan och inte kunde röra mig, och så kom herrn.

DU KUNDE FÖRSÖKA SOVA I STÄLLET.

Doktorn rynkade ihop ögonbrynen. — Tror du inte, att Gud har annat att göra än hjälpa dumma ungar som du?

— Gud hjälper alla människor. Vet inte herrn det? Gossen såg upp med ett par ögon, som uttryckte djup förvåning över en sådan okunnighet.

— Nå, ja visst, det förstås, nog vet jag väl det — — —

— Hör du, vill du ha en smörgås till?

— Nej tack, jag skall väl gå nu.

D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.

— Gå! Det blir ingenting av. Gå, har man hört på maken! Du kunde försöka sova i stället. Lägg upp benet! Så där. Och här har du nattrocken över dig.

— Tack snälla herrn!

— Ja, det där kan jag nu! Jag går ut ett slag.

Den gamle doktorn hade plötsligt kommit i gott lynne, så gott, att han nästan småskrattade för sig själv, medan han tog på sig den litet gammalmodiga överrocken och pälsmössan, men han skulle ha blivit högeligen förgrymmad, om någon sagt honom det.

Det blåste duktigt, och drivorna lågo fotshöga. Men doktorn drog upp rockkragen, stoppade händerna i fickorna och gav sig modigt i väg i det slags språngmarsch, som stark köld alltid berättigar. Han tycktes ha ett bestämt mål och hörde således ej till de tokiga människorna, som kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting.

Framför ett brödmagasin stannade han, knuffade upp dörren efter ett par hårda slag, ty den var nästan igenfrusen, stampade snön av fötterna och klev in.

Då han steg ut på gatan igen, var han så lastad med paket, att man kunnat taga honom för en riktig julgubbe.

Gossen sov djupt och tryggt, då doktor Berg kom tillbaka efter sin utflykt. Han stannade en stund framför bädden och betraktade det lilla avmagrade ansiktet och de smutsiga röda fingrarna, som i sömnen gripit om tovsarna på nattrocken. Om man vågar påstå, att den gamle såg rörd ut, så gjorde han det nu. Men så vände han sig åt stolen, där paketen lågo, gnuggade händerna och småmyste, slugt och belåtet.

Och nu kommer det märkligaste av hela historien: den lärde, världs- och julföraktaren, vecklade försiktigt ur ett papper något, som han sedan ställde på bordet, och det var — ett julljus, och — ännu obegripligare, framför ljuset lade han upp äpplen och nötter, en bulle, en pepparkaksgris och en julbock. När detta var gjort, tände han ljusen, gick baklänges för att beundra sitt verk, och slutligen väckte han pojken.

Men vad hade då den gamle enstöringen undergått för en märklig förändring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snöflingorna, då vårsolen börjar lysa mot dem — det kan ligga mycket sol i ett par barnaögon ibland.

Pojken slog emellertid yrvaken upp sina ögon, slöt dem genast åter, bländad av ljuset, och saknade ord för sin förtjusning.

— O, så vackert! sade han slutligen, då han för sin hänryckning fick fram ett ord. — Tack snälla, snälla herrn!

— Håll mun, din byting, det är egentligen jag, som borde tacka dig, för att jag har fått lite jul i kväll. Nå, vad säger du om grisen? Det duger att ha ett förgyllt tryne, skulle jag tro.

— Ack ja! Tack goa, snälla — — —

— Eller snälla goa herrn! Doktorn skrattade sitt första hjärtliga skratt sedan mycket lång tid tillbaka.

Men ute på gatan var det inte längre så livligt. Yrvädret hade upphört. Flingorna lågo uppkastade i draperier kring gaslyktorna, och snön var gnistrande vit. Stjärnorna tittade stora och klara ned över skorstenarna, bodarna voro tillbommade, men ljusen från fönstren strålade muntert ut på de ödsliga gatorna — även från den gamle enstöringens, doktor Bergs lilla våning, där nu sutto två lyckliga människor, doktorn och hans lilla julgäst.

Illustratör: Nils Kjellberg.

Lilla Trummis.

För Snövit av Carl Riddersporre.

et var vår, och solen sken så varmt genom det lilla soldattorpets små fönster, men soldat Fröjd, som låg sjuk i sängen inne i kammaren, frös, så att han skakade. Tre veckor hade han legat och väntat, att sjukdomen skulle ge med sig, men nu hade han blivit sämre. Han kände så väl, att det led mot slutet.

Ute i köket stökade gamla Anna-Greta, granngumman, som skött hans hushåll, alltsedan han blev änkling för fyra år sedan. Han låg och hörde på, huru hon klampade och gick därute, huru hon slamrade med koppar och fat. Hans feberheta huvud värkte, men han försökte dock reda tankarna, försökte tänka sig in i, huru det skulle bli, när han var borta.

— Det är bra synd om Janne, tänkte han, så ung, bara 13 år, och utan både far och mor. Vem skulle ta hand om honom? Nog kunde det väl hända, att döttrarna hans, som rest till Amerika och nu voro gifta där, skulle ta sig an gossen, men då skulle han förstås ditöver också, och se, det ville inte Fröjd.

Han hade misstroende till sina döttrar, hade varit emot deras resa, och så hade de blivit så kallsinniga därute. De hade nog inte mycken känsla kvar för sitt gamla hem, det förstod han redan av deras brev, då gumman hans dött. Nej, till dem skulle inte Janne. Om de också skulle kunna ha litet känsla för sin lille bror, så vem visste, hurudana deras män voro? Det kunde bli värre för Janne att komma dit än till främlingar härhemma. Kanhända var gamla Anna-Gretas förslag det bästa. Hon hade erbjudit sig att ta Janne hem till sin stuga, om så olyckligt skulle ske, att Fröjd fölle ifrån. Tvär och konstig var ju gumman, men en redbar människa i alla fall, det visste han, och snart skulle ju gossen vara så stor, att han kunde sörja för sig själv. Fröjd knäppte sakta sina händer och suckade. Åh — vad det var tungt! Om han blott fått leva ett par år till för gossens skull, gossen, som han var så fästad vid, som han fått vara både far och mor för under dessa fyra år, som han varit ensam. Hur roligt hade de inte haft det tillsammans här hemma och på regementet, dit han tagit honom med, och där han hyrt ett litet rum för dem båda. Den sjuke låg och följde med blicken solskenets lek på tapeten, medan han så i tankarna genomlevde de år, som han och gossen vuxit sig samman i kärlek. Då märkte han, huru dörren till kammaren sakta öppnades, och Janne trädde in. Med tysta steg smög han sig fram till faderns bädd och frågade ömt och stilla:

— Huru är det med dig far? Du är väl inte sämre?

Ett matt leende drog över den sjukes ansikte.

— Sätt dig gosse, viskade Fröjd. Jag har något att säga dig.

FADERN SMEKTE SAKTA HANS HUVUD.

Janne satte sig på sängkanten, och fadern började tala med honom om det svåra, oundvikliga, som nu upptog hans tankar.

En förfärande beklämning grep gossen, men han kunde inte, ville inte tro, att far skulle gå bort. Nej han kunde inte fatta detta. Tyst, utan ett ord, böjde han sig ned mot täcket och grät stilla. Så låg han länge och kände, huru fadern sakta smekte hans huvud. Så grep han den smekande, tärda handen och nästan skrek:

— Far, du får inte gå bort! Vart skulle jag taga vägen utan dig?

— Guds vilja kunna vi icke ändra gosse, viskade den sjuke. Gamla Anna-Greta har lovat att ta hand om dig, tills du blir så stor, att du kan ordna för dig själv, och fast hon är gammal och underlig, är hon dock bättre än de flesta. Bliv en ärlig och rättskaffens gosse, så går det dig väl i livet! När jag är borta, skall du skriva till dina systrar i Amerika och tala om huru det är, men, hör du Janne, om de då skriva och bedja dig komma över till dem, så res inte — hör du det — res inte!

En dag, flera månader efter sedan soldaten Fröjd gömdes i jorden, satt den lilla fader- och moderlösa Janne tyst och tankfull i mor Anna-Gretas lilla stuga. Han hade upphört att gråta nu, men han tyckte sorgen kändes dubbelt så tung, då den ej fick utlopp i tårar. Nog gjorde den gamla gumman, vad hon kunde för honom, och han såg, att hon ville honom väl, men hon var dyster och trumpen, och han var nästan skygg för henne. Så gott han kunde, sökte han hjälpa henne för att på så sätt göra litet rätt för sig, men han kände dock, att han var den bistra gumman mera till besvär än gagn, och detta plågade honom. Hon hade också på sista tiden sagt till honom, att han borde söka få tag i något arbete, och nu satt han och tänkte på, huru han skulle ställa det för sig. Då öppnades dörren, och den nya knekten, som tagit nummer och namn efter hans far, steg in i stugan. — Jag kommer från handelsboden och har ett brev till dig Janne, sade han och räckte gossen ett brev med utländskt frimärke. Det klack till i Janne. Det var systrarnas brev, som han så länge väntat på. Han bröt det med darrande händer och läste. Innehållet var främmande och kallt, knappt ett ord uttryckte sorg över faderns död, men så mycket mer stod där om, huru bra de hade det därute i Amerika, där möjligheterna voro så stora. Till sist följde ett erbjudande till honom, att, om han ville, skulle respengar sändas honom, så att även han kunde få komma ut till det fjärran lyckolandet. Han skulle få det så bra hos dem, och väl avlönat arbete skulle det också bli! Om och om igen läste Janne brevet. Var dock icke detta en utväg för honom? Skulle han icke, då hans egna systrar erbjödo honom hjälp, taga emot? Men fars sista vilja var, att han inte skulle resa. Kunde det vara rätt att bryta däremot? Han talade vid mor Anna-Greta om saken, men hon svarade kärvt, att i detta fall finge han själv bestämma. Han kände sig oviss och ängslig. Åh, vad det var svårt att vara så ensam i världen!

På kvällen gick Janne till sitt gamla hem. Han hade den sista tiden ofta varit där, dels emedan platsen var honom kär, och dels emedan han tyckte mycket om den unga, muntra soldaten, som nu bebodde den välkända stugan.

Janne berättade om det erbjudande han fått men även om sin fars sista vilja.

— Du skulle väl inte vara klok, sade den muntra knekten, om du inte toge emot ett sådant erbjudande. Vad har du att vänta härhemma? Släp och slit bara och dåligt betalt. Därute betalas arbete, även det lättaste, högt. Där kan du på några år bli en bärgad man. Vore jag som du, nog reste jag. De satte sig på den grönmålade bänken, som Jannes far en gång satt upp under det stora äppelträdet. Kvällen led, medan de sutto där och resonerade, skymningen smög fram över bygden, och allt blev så fagert och så stilla. Den unge soldaten talade och talade om Amerikas rikedomar och om den lycka, som där vinkade var och en, som ville bjuda till, men Janne blev allt mera tyst, till sist hörde han knappt, varom Fröjd talade, han satt bara och förundrades över, huru fagert allt var. Skogen stod så skyddande, hög och mörk bakom hans barndomshem. Himmeln välvde sig gul och lysande efter solnedgången, skymningen smög så mjuk och stilla över barndomshemmets tegar. O, så vackert allt var! Det blev så varmt inne i bröstet. Aldrig hade han sett hembygdens skönhet så rik som nu. Aldrig, aldrig, det kände han, skulle han i det fjärran landet finna en plats så vacker som denna. Nej, han kunde inte resa bort från allt detta.

Han vaknade upp ur sina tankar, då soldaten slog honom på axeln och frågade:

— Nå, visst reser du väl, Janne?

Gossen såg upp.

— Nej, sade han sakta och bestämt, jag reser inte. Far var emot det, och — och — så är det så vackert härhemma.

— Vackert, tja, visst är det vackert här, sade Fröjd, men inte lever man på det. Men du kanske är en sådan, som skulle längta, om du komme ditut och se, då ginge det galet, ty det har jag hört många berätta, att om en svensk kommer till Amerika och där gripes av hemsjukan, då går han helt och hållet under. Så, är du av den sorten, är det allt bäst, att du stannar.

— Ja, jag stannar, sade Janne, jag skulle aldrig kunna finna någon lycka därborta. Han sade farväl till soldaten och var snart åter tillbaka i mor Anna-Gretas stuga. Han var lugn nu, då han fattat sitt beslut. Bara han nu hade ett gott arbete, så skulle väl allt så småningom ljusna. Med dessa tankar somnade Janne den kvällen.

En dag frampå våren fick Janne tag i en tidning, där han bland andra annonser fann en om anställning av trumslagarpojkar vid samma regemente, där hans far tjänat. Kanske kunde det vara något för honom. Hela vintern hade han varit så gott som utan arbete, och gumman var trumpnare än vanligt. Toge han nu tjänst som trumslagare, så fick han åtminstone kläder och mat en del av året. På kvällen gick han till den unge soldaten och frågade honom till råds.

— Det är nog inte så dumt du, sa' Fröjd, du kan ju alltid försöka. Och så begav det sig, att Janne en solig och vacker majdag blev inskriven såsom trumslagare vid sin fars gamla regemente.

Lärotiden var lång och besvärlig, men Janne var en sådan där präktig pojke, som inte ger sig i första taget, och så hände det sig, att han på kortare tid än sina kamrater blev en riktigt duktig trumslagare.

Nu började ett friskt och muntert liv. Huru lustigt var det inte att på långa marscher gå före trupperna och slå den ena muntra takten efter den andra för de trötta soldaterna. Själv tröttnade han aldrig. Han var liten men spänstig och stark, och hans armar voro unga och mjuka. »Lilla Fröjden» blev snart allas favorit. Både officerare och manskap språkade så kamratligt med honom, och han tyckte om dem alla, mest dock om dem, som varit hans fars gamla kamrater, och som talade om gamle Fröjd och sade, att han varit en riktig hedersman. Bland Jannes närmaste kamrater fanns det dock några, som icke gillade honom, det var sådana pojkar, som aldrig i arbetet göra sitt bästa, och som, då de hava ledigt, samla sig kring kortleken. Dessa pojkar kunde inte tåla Jannes plikttrohet, ej heller att han på sin lediga tid tog sig till med något, som i deras ögon var mycket dumt — han läste. Vid regementet fanns nämligen ett stort bibliotek, där var och en fick låna böcker, och sedan Janne börjat begagna sig av denna förmånsrätt, fann han snart, att böcker äro ett gott och trevligt sällskap. Så fort han hade en ledig stund, läste han; på matrasterna, på kvällarna, under lediga stunder vid vakttjänstgöring, ja till och med då under marsch truppen fick endast några minuters vila. En dag, då Janne var på vakt, låg han på magen i gräset och läste Sveriges historia. Tiden var inne att slå virveln, men Janne var så intresserad av vad han läste, att han den gången alldeles glömde bort sig. Då fick han höra daglöjtnantens barska röst:

— Nå Fröjd, hur låter trumman? Blossande röd slängde gossen boken, grep trumman och lät virveln gå. Han vågade inte se på löjtnanten. Tänk, om han nu skulle bli straffad för första gången för sin försumlighet. Men då virveln var slut, gick löjtnanten fram och klappade Janne på axeln — Var nu inte rädd, lilla Fröjd, sade han. Du sköter trumman som en hel karl, så liten du är. Hör du, du tycker visst om att läsa. Vad är det för en bok du har? Låt se!

I stram giv-akt överlämnade Janne boken, och nu vå gade han se upp i löjtnantens ansikte. Det var ett ungt och vänligt ansikte med glittrande blå ögon.

GOSSEN SLÄNGDE BOKEN OCH LÄT VIRVELN.

— Minns du något av vad du läser då? frågade löjtnanten.

— Ja, löjtnant, svarade Janne.

— Låt höra då! Och så började löjtnanten förhöra Janne, och vad han än frågade, så visste gossen att ge besked.

— Hör du, du är ju en styv gosse, du. Har du kanske läst andra böcker lika grundligt? Kom och sätt dig här, får jag höra, sade löjtnanten och förde Janne med sig bort till en bänk, där de båda satte sig, och så fick gossen redogöra för litet av varje, och det gjorde han så väl, att löjtnanten snart kom under fund med, att »Lilla Fröjden» var en ovanligt begåvad gosse, som bättre passade för boken än för trumman, och när han sedan fick veta, huru ensam Janne stod i världen, glänste något klart och fuktigt i officerens blå ögon. Han satt tyst en stund och såg på gossen, och så frågade han plötsligt:

— Vill du studera Fröjd, så skall jag ordna det för dig? Men då måste du flytta in till staden och gå där i skola, förstår du, men det går nog bra, ty om du vill, så får du ett hem hos mig.

Det glittrade i Jannes ögon, hela hans ansikte sken av fröjd. — Åh, om jag finge det, så roligt det skulle vara! jublade han. Han glömde alldeles bort, att det var hans förman, som satt där bredvid honom, han kände blott, att det var en god människa, som ville honom väl. Därför glömde han också att göra stram militärisk ställning, när löjtnanten reste sig för att gå, och det behövdes inte heller, ty som en äldre kamrat och vän räckte den unge officeren trumslagargossen handen och sade:

— Då är det avgjort då, när mötet är slut, resa vi hem, Janne.

Då militärövningarna för året voro slut, sade Janne farväl till trumman, icke utan saknad, ty den hade blivit honom kär, och så följde han löjtnant Sprengel in i staden och sattes där i skola. Sprengel var en rik man och därtill god. Han kände en innerlig glädje över att kunna hjälpa den lille fattige och föräldralöse trumslagargos sen och ville, att han skulle känna sig riktigt hemmastadd hos honom, men detta hade Janne svårt för i början, respekten för löjtnanten satt i, och så var det så fint och förnämt överallt. Mest förtrolig blev han med fru Sprengel, en vacker och moderligt god kvinna och med lilla Elsa, som var 9 år och spenslig och blek men yr som en pojke. Hon ville från allra första dagen ha Janne till lekkamrat och lät honom ej vara i fred, förrän han följt med och sett på alla rum och på alla hennes leksaker. »Lilla Trummis», som hon kallade honom, blev snart hennes allra bästa vän, och då han var i skolan, gick hon bara och längtade efter honom. Den glada lilla flickan jagade till slut bort Jannes blyghet, så att han började känna sig som barn i huset i det förnäma hemmet. Flitig som han var och därtill begåvad gick det bra för honom i skolan, och vid varje termins slut kom han hem med de bästa betyg. Så gingo åren, och han blev student, och så ställdes färden till Uppsala, till »Den eviga ungdomens stad». Och nu lämna vi honom där i den av ungdom och sång uppfyllda staden, där han sitter i sin lilla studerkammare och läser och gnor, och förflytta oss flera tiotal år framåt i tiden, ända fram till våra dagar, och vi gå tillbaka till den plats, där vår berättelse börjar, till det lilla soldattorpet i skogsbrynet.

De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava sålts till förste bäste köpare. Den som köpt Fröjdtorpet är en gammal bekant, det är Janne Fröjd, nu en berömd och lärd doktor, som, eljest bosatt i huvud staden, tillbringar sina somrar här i sitt gamla barndomshem. Nära intill har han låtit bygga en vacker vit villa, där hans svärföräldrar, översten och överstinnan Sprengel, bo. Det är kanske litet svårt till en början att i den högreste grånade officeren igenkänna den unge löjtnanten ifrån förr, men Janne som ännu är i sin bästa mannaålder känna vi genast igen, och hans fru är lika glad och munter, som då hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom »lilla Trummis».

— PAPPA, SLÅ EN VIRVEL FÖR OSS, BER JANNE.

Allt är sig likt vid det gamla Fröjdtorpet. Träd och buskar växa som förr, till och med den grönmålade bänken under äppelträdet står kvar. Där sitta i de tysta och vackra sommarkvällarna de gamla makarna Sprengel och doktorn och doktorinnan Fröjd, och äro doktorns småttingar med, så sitta de nedanför i gräset, ty de få icke rum på bänken. Då kan det hända, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militär som morfar, tigger och ber:

— Pappa, slå en virvel för oss, och då ler doktor Fröjd så ljust och gott och går in i kammaren efter sin gamla trumma, och så låter han takter och virvlar ljuda, så att det ekar långt bort i skogen, och medan han så rör pinnarna, står han och ser ut över sin väna hembygd och tänker på, huru lyckligt det var, att han den där kvällen, då amerikabrevet kommit, lät sig fångas och hållas fast av sin hembygds skönhet och sin faders sista vilja.

Illustratör: Carl Riddersporre.

En kärlekstjänst.

En julskiss för Snövit av Ernst Jotson.

n julafton för många år sedan, när »frid på jorden, och människorna en god vilja», rådde mera i världen, än nu tyckes vara fallet, gav Margit Ekgren från vindskupan i ett högt hus akt på, hur de duniga flingorna föllo lätt ned på de omgivande taken och skorstenarna och beklädde dem med en bländande renhet. Jorden införde sig en vit högtidsskrud för att välkomna Kristusbarnet, och snart skulle talrika julgranar, tindrande med många ljus, upplysa de olika hemmen, prydda och smyckade för Jesu ankomst.

Skulle han komma även till denna kulna vindskupa? Margit gjorde sig denna fråga och suckade tvivlande. Det föreföll omöjligt.

— Men julen är underverkens tid! mumlade hon förhoppningsfullt.

— Vad säger du, Margit? frågade en klagande röst från den torftiga sängen i rummets bortersta hörn, där en ung flicka kastade sig oupphörligt av och an och grät över sin nöd och sjukdom.

— Jag tänkte, att nu var rätta tiden för ett underverk att hända. Min far sade alltid, att Kristus kom till oss alla på julafton.

— Han kommer ej hit, sade den trötta rösten retligt. Naturligtvis, eftersom du är prästdotter, tror du på sådant. Jag gör det ej. Det är bara inbillning, kära du. Ett hopp mot allt hopp!

— Nej, nej, nej. Margit lämnade fönstret för att knäböja bredvid sängen. Vi hava förlorat allting utom tron, Gertrud. Låt oss behålla den.

VI HA FÖRLORAT ALLT UTOM TRON, GERTRUD.

— Jag kan det ej längre, snyftade den andra vid Margits bröst och i Margits tröstande armar. Vi ha studerat sång så flitigt och så länge och utgivit allt vad vi hade för att lära. Och likväl ha vi ej lyckats skaffa oss någon anställning ens som korister. Nu svälta vi och bliva snart utkastade på gatan, emedan vi ej kunna betala vår hyra.

— Åh, fullt ut så farligt är det väl ej, Gertrud lilla, sade Margit lugnande. Fru Ström låter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig det i går, och vi hava ännu tio kronor kvar till mat.

— Men när de äro slut, vad då? utbrast Gertrud och satte sig upp med ett förtvivlat uttryck i sitt unga ansikte.

— Något skall hända, kära du, det är jag säker på.

— Åh, det är endast prat, genmälte den sjuka otåligt. Det är endast din enfaldiga tro. Vem skulle vilja hjälpa två stackars föräldralösa flickor. Vi ha ingen vän!

— Vi ha en vän, yttrade Margit bestämt, och han skall komma och hjälpa oss i afton. Jag vet det. Jag känner det som visst i mitt hjärta.

— Varföre går du då ej ut och möter honom? sporde Gertrud snäsigt.

Margit tog sin hatt och kappa.

— Kanske skall jag finna honom, sade hon, mera till sig själv. Några kalla honom slumpen; jag kallar honom Gud.

— Gud!

Gertrud stirrade. Därpå skrattade hon bittert.

— Du är tokig, Margit — alldeles tokig.

— Men det finns metod i min galenskap, svarade Margit och svepte väl om sin väninna och kysste henne ömt. — Jag skall gå ut för att köpa oss litet té och kakor, så att vi också må komma i ett slags feststämning.

— Den enda feststämning, som jag önskar, är en anställning. Direktör Kruse arbetar på kyrkosångens höjande, uppför ett nytt oratorium i nästa vecka. Men det är för sent, stönade Gertrud. Alla stämmor ha blivit besatta vid den här tiden. Gå ej Margit. Vi ha ej råd att bestå oss med té och kakor.

— Vi skola likafullt bestå oss därmed, sade den andra leende. En kopp té skall ge dig mera mod och tillit. Farväl, kära, jag skall vara tillbaka om en halvtimma. Och kanske, fortsatte Margit halvt skrattande och halvt gråtande, kan jag vid min återkomst berätta för dig, att jag mött honom på vägen.

— Margit! Margit! Men Margit var borta, och bristande ut i bittra tårar begrov patienten sitt magra anlete i kudden. Hon trodde ej på julen, ej heller på underverk eller på något annat än sin nöd.

— Jag önskar, vi voro döda, snyftade hon.

Hade det ej varit för sin tro, skulle Margit ha önskat detsamma, ty ställningen var hjärtslitande, och trots sina muntra ord kunde den unga flickan ej se någon utväg till bättring. Vad vore också två ensamma, om än kunniga flickor i stånd att uträtta i den stora staden, utan vänner, inflytande eller penningar? Margit skulle hava gråtit av förtvivlan, hade ej hennes uppfostran i ett kristligt, lantligt hem stålsatt henne mot motgången. Hjälp måste komma, måste komma. Gjorde den det ej snart, skulle Gertrud dö, och sedan stod hon alldeles ensam i den hårda bittra världen. Hon hade anropat Gud, men intet svar hade kommit på hennes böner. De klappade, så föreföll det nästan, fåfängt på himlens stängda portar. Nio flickor utav tio skulle ha tappat modet, men Margit höll sig förtvivlat fast vid sin tro, fastän ej uppehållen av något synbart bevis. Hjälp skulle komma, och det snart. På julens kväll nedsteg barmhärtighetens Herre i skepnaden av ett litet barn. Margit och Gertrud skulle helt säkert få sin del i den välsignelsen. Han vårdade sig om de föräldralöse. Han hjälpte de fattiga och betryckta. Han helade de sjuka och tröstade de övergivna. Vid hörnet av en tyst gata lyfte Margit upp sitt bleka ansikte och bad tyst:

MARGIT LYFTE UPP SITT BLEKA ANSIKTE OCH BAD.

— Åh, Herre, hjälp oss! Vår lit står till dig. Låt mig få taga hem goda nyheter till Gertrud, så att hon må känna, att dina kärleksfulla armar städse äro omkring oss. Julafton, det är julafton. Åh, hjälp oss, hjälp oss!

Men fortfarande kom det intet svar. Från den tunga skyn rent av öste snön ned, och frusen och hungrig lutade sig Margit mot en vägg, medan en sjuklig ängslan grep om hennes värkande hjärta. I denna vita, snööken kände hon sig allena och övergiven. Hon undrade, om det fanns någon olyckligare varelse än hon i hela huvudstaden.

Jo, det fanns en. På trottoaren stod en trasig, tolv års flicka och försökte att sjunga för att draga uppmärksamheten och givmildheten till sig. Men hennes röst var så svag och så kvävd av tårar, att de förbigående ej aktade på henne. Vid åsynen av Margit antog den lilla flickans ansikte ett förhoppningsfullare uttryck, och hon sjöng sin sång litet högre än förut, fastän den alltjämt lät blott som en fågelunges pip. En hel vers sjöng hon tappert, men vid den andra versen kvävde snyftningar hennes stämma, och hon utbrast klagande, i det hon torkade sin stackars blåfrusna näsa och sina tårade ögon med fliken av en tunn sjal, nästan det enda varma plagg hon ägde:

— Snälla fröken, ge mej en slant. Mamma kommer att slå mej fördärvad, om jag kommer tomhänt hem.

Margit hade ej råd att skänka bort någonting, men flickans elände gick henne så till hjärtat, att hon tog fram sin magra börs.

Men plötsligt kom det en ingivelse till Margit, och hon stack åter ned sina slantar. Hon skulle hjälpa denna lilla stackare på ett bättre sätt och rädda henne från den hotande misshandeln. En psalm, som hon för länge sedan hade lärt sig vid sin moders knä, dök upp i hennes minne, och hon rörde vid flickans skuldra för att få henne att hålla sig tyst. I nästa ögonblick stannade många av de förbigående och tittade nedåt den snöiga gatan. En härlig röst manade dem att lyssna.

HON SJÖNG DEN VACKRA PSALMEN MED HOPKNÄPPTA HÄNDER.

Den silverklara rösten klingade härligt ut i den bitande luften, medan hon sjöng den vackra psalmen med hopknäppta händer och upplyftat ansikte. Män och kvinnor och barn slogo en ring runt kring Margit för att lyssna till detta himmelska budskap och denna underbara sång, som gick rakt till deras hjärtan. Många smålogo lyckligt av förtjusning över den medryckande melodien, medan andra gräto på grund av de minnen, den återkallade, men alla blevo på något outrannsakligt sätt plötsligt medvetna om, att det var verkligen och sannerligen jul. Ej en blott vanlig högtid, angiven i almanackan, utan en hjärtats högtid, i vilken barmhärtighetens och kärlekens ande gjorde sitt inträde. Kristusbarnet skulle stiga ned, och hans härolder förberedde hans väg. — »Frid på jorden, och människorna en god vilja.» Guds röst andades genom den hymnen, sjungen på en trång gata bland fallande snö.

Margit tystnade och slantar haglade ned i den lilla flickans trasiga förkläde, som hon höll upp för att insamla den oväntade rikedomen. Ännu mera folk tillströmmade och bådo att få höra sången än en gång. Margit gjorde dem till viljes, och när hon hade slutat, inhöstade den fattiga flickan en så riklig skörd, att hon raskt sprang sig väg och glömde i sin iver att tacka sin välgörarinna. Margit brydde sig ej om hennes flykt, ty hon visste, att flickan var utom sig av glädje. Hon hade i själva verket ej tid att tänka längre, ty en gråhårig herre, klädd i en tjock päls, trängde sig plötsligt fram till henne, grep hennes arm och drog henne burdus med sig ett stycke väg.

— Vem är ni? Vad är ni? sporde han den förvånade Margit i en upprörd ton. Och var har ni hållit eder gömd med denna underbara röst?

Margit kunde i sin förvirring och sitt svaghetstillstånd knappt framstamma ett svar.

— Jag är sångerska, som söker anställning. Mitt namn är Margit.

Den gråhårige mannen väntade ej på att höra mera. Kom med mig! utbrast han, i det han ånyo grep om hennes arm. Att tänka sig, att om jag ej hade gått förbi här, skulle jag aldrig hava upptäckt denna enastående röst. Jag är direktör Kruse!

— Direktör Kruse? nästan skrek Margit.

— Kom! Kom! Han ryckte henne brådstörtat med sig — nästan bar henne till rykte och lycka, bekvämlighet och överflöd.

PÅ GOLVET SATT MARGIT, OMGIVEN AV PAKET.

I det kalla vindsrummet hade Gertrud snyftat sig till sömn. När hon öppnade sina ögon upptäckte hon, att kammaren strålade av ljus. Ej allenast en lampa fanns där, utan också ett grenljus, som upplyste det präktigt dukade bordet, uppå vilket sågos allehanda matvaror, frukter och sötsaker. På golvet satt Margit, omgiven av paket, som hon var upptagen med att ordna. Strumpor, skor, blusar, handskar. Gertrud öppnade sina ögon på vid gavel och trodde sig drömma.

— Margit! flämtade hon och satte sig upp i sängen.

— Kära! Kära! Margit hoppade upp, sprang fram till sängen och tryckte Gertrud i sina armar.

— Jag ville ej väcka dig, förrän —

— Margit, avbröt Gertrud och stirrade på de utbredda rikedomarna, var har du fått —?

Nu var det Margits tur att avbryta, och hon svarade vördnadsfullt i en låg röst:

— Jag mötte honom och vad jag gjorde honom, det gjorde han också mig! Nej, jag är icke tokig. Lyssna, och du skall få höra, huru min tro har blivit rättfärdigad.

Hela den underbara berättelsen var snart omtalad, och Gertrud fick veta, att direktör Kruse hade ej allenast fast anställt Margit som solist för sin kyrkokör och givit henne ett välbehövligt förskott, utan även, när han fick höra de båda flickornas historia, lovat att anställa Gertrud vid kören, så snart hon hade tillfrisknat.

— Hur underbart! viskade Gertrud, sedan Margit hade slutat, och knäppte ihop sina händer, full av helig bävan. Också i hennes hjärta hade tron nu gjort sitt intåg.

Illustratör: Einar Torsslow.

I vissnad lund.

För Snövit av Lars Lunell.

Du lilla blomma, som, mot jorden böjd, Nu gråter bort din sista tår. Lär dig att vissna glad och nöjd, När livets höst mig också når!

Du lilla fågel uti skogens trän, Som flyttar bort till palmers land, Lär dig att längta bort, ja längta hän Till ljusets sälla, sköna strand!

Du vackra stjärna, som där uppe ler, Du sköna underbara ljus, Lär mig att blicka uppåt mer och mer Ja, blicka hem till Faderns hus.

Barfota-Lisa.

För Snövit av Helfrid Sjögren.

arfota-Lisa från backstugan hade inte råd att få sig några nya skor, som annat folk hade, utan jämt gick hon barfota hela somrarna igenom, och om vintern hade hon träskor, bara träskor. —

Men frisk och stark var hon och alltid glad som en lärka. De förmögna, välklädda bondbarnen föraktade henne nog ibland. Men Lisa hade sina vänner ändå ibland kor och kalvar, får och grisar, och de bästa bärställena visste hon om, ty dem såg hon, när hon gick för att mjölka, och ingen kunde sjunga och drilla så vackert som hon, när hon körde korna i vall. Snart var Lisa vuxen och vacker som en majblomma. Och nu skulle hon äntligen få sig ett par nya skor, riktigt nya skor, ty byskomakaren hade tagit mått av henne till ett par sådana, och Lisa var nu hela femton år, så det var just på tiden, att hon blev lite hygglig om fötterna — sa' moran, där hon tjänte sommarpiga.

Men när skorna kom på, så voro de rent för små.

— Jag ska se efter, om mor har några skor — sa' Lisa — annars får hon dessa, och nog kan jag gå barfota lite till; det gör mig rakt ingenting. Kor och kalvar tycka inte sämre om mig för det, och några andra vänner har jag inte, å mor älskar mig då inte mindre — tänkte Lisa.

LISA KÖRDE KORNA I VALL.

Och så fick mor skorna, ty hon hade mindre fötter. Och ännu en sommar gick Lisa barfota. Men nu var hon sexton år och skulle »läsa fram sig». Och då måste hon ha skor. Men när hon kom hem och fick se, hur mor, som var änka, och de sju småsyskonen hade det, så hade hon rakt inte hjärta att själv behålla alla de penningar, hon tagit upp på sin lön för att köpa sig ett par nya skor, utan hon köpte ett par gamla och begagnade i stället, fast de voro för stora och just som lite snedgångna.

— Ska jag då aldrig få se dig hygglig om fötterna? — tyckte moran, som hon tjänte hos. — Folk tror väl, att du inte får nå'n lön, efter du jämt sir ut som en slase, å värst om fötterna.

— Det gör mig rakt ingenting — sa Lisa — för jag tror, att Gud tycker bättre om mig, om jag ger mor det hon behöver — så har jag fattat det fjärde budet.

Och nu var Lisa stor. Hon hade »läst fram sig». Den söndagen fick hon vara hemma hos mor och alla småsyskonen i den lilla grå backstugan. Hon behövde inte ens gå och mjölka. I stugan var det lövat och fint, och de slitna men rena helgdagskläderna sutto på. Mor bjöd på kaffe och dopp — vofflor! alldeles som när far levde.

— Du har alltid varit min glädje, så Gud välsigne dig, barn, sade modern med tårade ögon.

Och den välsignelsen blev grundstenen till eget bo och många par nya kängor för »Barfota-Lisa» från backstugan.

Illustratör: Tycho Ödberg.

Stjärnedansen.

Ett 50-årsminne av Lars Lunell.

et såg bekymmersamt ut i Dalabygderna år 1868. Under den flydda sommaren hade det på själva midsommardagen snöat, så att bergen voro vita, och när hösten kom, blev det mycket litet korn och kärna. Och nu kom han igen, den kära julhögtiden, med sina heliga minnen, och man såg även nu små, av nöden blekta barn, draga åstad med sina kälkar för att hämta julgranar. De hade nödbröd, berett av islandslav, i sina hem, men julen skulle dock komma lika minnesrik, lika ljus och betydelsefull trots all jordens nöd. Även de äldres drag ljusnade, när julveckan kom, ehuru mjölpundet kostade fem riksdaler, och den enda samfärdsleden genom allt Öster- och Västerdalarna, landsvägen, lade stora hinder i vägen att få livsmedel även för dem, som hade penningar. Barmhärtiga människor i södra Sverige — Gud signe dem alla — hade till Dalarnes fattiga sänt åtskilligt med matvaror för att i någon mån lindra nöden. Men det räckte ej långt i de torvtiga hemmen, där rikedom då som alltid fanns på matfriska barnamunnar.

Vad nu särskilt mitt hem beträffade, så var det även där bekymmersamt i den lilla, röda stugan, som inneslöt mor och syskon små. En rik bryggare i socknen, det minnes jag, skänkte oss mäsk, och därav blev så gott bröd, tyckte vi, som förut i småbarnsskolan ätit nödbröd. Men även till vår hydda vid det skyhöga bergets fot skulle julen komma med sina heliga minnen, och var man fattig på allt annat, så var man dock rik på barnaglädje.

En dag inkom till oss — det var strax före jul — en fattig gumma, som, jagad ut av den allmänna nöden, begärde bröd till högtiden. Bland annat, som hon vid brasan berättade, var även det, att stjärnorna, himmelens vackra stjärnor, dansade av fröjd under »den heliga natten», då vi fira minnet av Frälsarens födelse.

Detta lyssnade liten pilt uppå. Detta var något för det livliga barnasinnet, som ännu trodde på allt underbart. Den sköna sagan gömde jag för mig själv, och ännu mera längtade jag till jul.

När så äntligen julaftonen var kommen, julaftonen med sitt sparsamma bröd och sin rikt tilltagna julbrasa, gick jag i den bistra kvällen ut för att se, huru de blida ljusen där uppe dansade. Jag tvivlade ej, man tvivlar ej i livets vår, och jag ansåg det ej just så orimligt, att även stjärnorna voro glada över Gudabarnets sändning till smärtornas jord. Jag kände mitt eget lilla hjärta så varmt, så fullt vid den tanken, att han, som skapat alla dessa myriader världar, varit fattig även han på denna jord, ja, kanske varit utan bröd som vi; jag kände mig rörd vid tanken på vår lärares berättelse, huru han, som är världens juleljus, varit en fattig timmermans son, »på det vi genom hans fattigdom skulle rika varda».

MED VÖRDNAD OCH HÄPNAD SÅG JAG UPP MOT STJÄRNEDANSEN.

Länge stod jag där vid hemmets knut och blickade hänryckt upp på den ej synnerligen stora del av himlapellen, som de skyhöga bergen runt omkring lämnade synlig, och hur det nu var, om min barnatro det gjorde eller om isiga dimmor förvillade ögat eller om det var trötthet, nog av: alla den djupblå dukens vänliga stjär nor, dansade, som gumman hade sagt, av fröjd över att den fallna världen fått en Frälsare. Med vördnad och häpnad såg jag upp till stjärnedansen, och decembernattens köld glömdes alldeles av. Mitt hjärta klappade av fröjd däröver, att sagan var sann, jag kände mig mycket lycklig, där jag stod under hemmets högblå himmel, ty det visste jag, att människobarnen stodo ännu närmare Guds Son än de vackra stjärnorna.

När alla hade lagt sig och de anspråkslösa talgljusen på bordet voro släckta, skrapade jag bort isen från fönsterrutan vid min bädd för att ännu en gång blicka uppåt. De dansade ännu, de klara stjärnorna, dansade på sin höga stig.

Sköna barnasyn i signad julekväll! Jag skall aldrig mera se dig här nere. Därtill har mitt trosöga blivit för dunkelt, men jag kan minnas, sakna och längta efter dig, till dess en gång allt jordiskt slagg är borta, alla fläckar, som världens fåfänglighet stänkt på själens vinge, äro borttagna, och jag står där bland de tallösa evighetsbarnen kring det stora juleljuset, allförbarmaren, som här sträcker sina armar och sin genomstungna barm mot en fallen värld.

Illustratör: Einar Torsslow.

Julvisa.

Musik av Einar Ehrnström till text av Z. Topelius.

1. Ute mörknar himmelen, brasan tänds på hällen. Kommer du till oss igen, kära jul, i kvällen? Natt betäcker land och stad, men du kommer lika glad, lika ljus tillbaka med din klapp och kaka. 2. O, hur vi ha väntat dig, räknat dag och timma! Solen har försovit sig, månen kröp i dimma, men du visste nog din tid, kom igen med morgonfrid och med aftonstjärna, kom till oss så gärna. 3. Förr när far var liten pilt, mor en liten flicka, kom du lika glatt och milt att dem klappar skicka. Nu så börjar far bli grå, mor har oss att tänka på, skura rent och damma, men du är densamma. 4. Du blir aldrig gammal, du, aldrig grå i håren, alltid är du barn ännu med de gamla åren. Alltid fejar du vårt hus, alltid tänder du ditt ljus, alltid kan du sjunga, leka med oss unga. 5. Kära jul, jag vet din stig! Inga år dig binda. Jesusbarnet är med dig, barnet i sin linda. Han densamme som i går, han är än om tusen år barnens vän den bästa och hos dem vill gästa. 6. Milde Jesus, kom i kväll, kom, när ljusen tändas, och för med till slott och tjäll fröjd, som aldrig ändas! Utan dig flyr friden bort, utan dig är glädjen kort, världen mörk och kulen: där du är, är julen.

I varje bokhandel:

JULKLOCKAN SVERIGES BARN TILLÄGNAD AV FOLKSKOLANS VÄN

Står främst i ledet bland jultidningar för barn. 16 stora, vackra sidor, utvalda textbidrag och akvareller. Pris 45 öre. Då minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.

LILLA SESSAN SMÅTTINGARNAS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berättelser, 112 sidor. Pris 45 öre. Då minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.

SVENSKA GOSSAR VÅRA POJKARS JULKALENDER

Rikt illustrerade sagor och berättelser, 64 sidor. Pris 65 öre. Då minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt.

HEMMETS KALENDER LÄSNING FÖR UPPFOSTRARE

Enastående, omväxlande och innehållsrik. Vill främja kristligt hemliv och sann folkbildning. Borde finnas i varje hem. Pris: häft. 2 kr., bunden 2:50. Då flera ex. tagas, lämnas god rabatt.

AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG, STHLM