Den finska Sampo-myten

DEN FINSKA SAMPO-MYTEN

närmare uttydd och förklarad af

C. A. Gottlund

Jemte anmärkningar om Myter i allmänhet, och angående de Finska i synnerhet.

Helsingfors, Finska Litteratur-sällskapets tryckeri, 1872.

Förord.

Då jag nyligen läs (läste) den af Doktor Donner sednast författade, och publicerade, afhandlingen — kallad " Der Mythus von Sampo ", intagen i 10:de Bandet af Vetenskaps-societetens nu sednast utkomna akter; och hvaruti han, utom sina egna åsigter härom, omtalar, och uppräknar, de många och olikaslags förklaringar, hvilka en hop vetenskapsmän och fornforskare, såväl inrikes som utrikes, framställt angående den Finska Sampo-myten — kunde jag icke hålla mig med mindre jag då genast nedskref en liten till ämnet hörande uppsats; den jag införde i Skämttidningen i "Kurre" för den 8 Juli 1871, n:o 14, under rubrik: Man måste skratta, om man vill eller icke;[1] och hvaruti jag, som man säger — "förde en munter stråke", med anledning af de många, och galna förklaringarne. Denna artikel slutade jag med följande rader: " Mig synes att det vore bäst om de värda Sällskaperna (neml. det begåfvade finska Litteratursällskapet, och den arma Fornminnesföreningen) skulle, båda, slå sina kloka hufvuden tillsammans, och — gemensamt, utfästa ett pris för den, som förmår tydligt och klart — lösa, och förklara, Sampo. Men detta pris får icke nedsättas för lågt, utan måste tvärtom snarare uppskattas ganska högt — åtminstone minst till 5,000 mark, om det skall leda till ändamålet ".

Men om än jag då (försatt i en glad sinnesstämning) härvid skämtade, finner jag likväl nu efteråt att framdeles någon af vännerna i viken — med anledning af dessa mina ord, kunde falla på den idén att vilja stämpla, eller karakterisera mig, såsom en i högsta måtto penningegirig och egennyttig varelse — något hvarom jag dock knappast kan göra mig ett begrepp, eller hafva en föreställning. Och änskönt jag, i detta fall, redan tror mig förut — vid flere än ett tillfälle, hafva ådagalagt fulla motsatsen, (jemf. t.ex. Läsn. för Finnar, sid. 301)[2] är det likväl för att äfven undvika sjelfva skenet häraf, som jag numera beslutit att utan någon såbeskaffad stimulus, eller utan någon behörig uppmuntran, härmedelst offentligen aflemna en förklaring öfver Sampo-myten; sådan den ännu icke af någon blifvit meddelad. Dock ifrån en viss annan synpunkt betraktadt, handlar jag likväl härvid måhända orätt; ty jag hade rätteligen aldrig härom bordt meddela någon upplysning, emedan det är att raktaf förstöra sjelfva myten, och dess andemening, eller dess — imaginära värde. Ty sålunda finnes det numera icke mera någon myt. Detta insågo troligtvis äfven de Finska sagornes ättefäder, derföre vredo och vrängde de det arma och (härunder förtäckta) ursprungliga Finska ordet — på alla möjliga sätt, ja — på fem och femton fasoner, tilldess de deraf fingo de mytiska benämningarne sammas, sampsa, och sampo, deder ingen menniska numera kunde begripa, eller förstå. Och att förhållandet redan varit sådant i urminnes tider, hos den ursprungligen i Skandinavien bosatta Finska folkstammen — d.v.s. att de icke mera kände den genuina betydelsen af ordet "sammas" — finner man deraf att sammas, enligt deras uppfattning, hade både fötter (efter den hade tår ) och vingar (efter den kunde flyga). Sagan, och dikten, hade sålunda skapat den till ettslags djur, eller till en fågel, liksom man hos oss velat förvandla sampo till en qvarn, till en trolltrumma, och Gud vet icke — till hvad allt man velat omskapa den; dock — med fördöljande af dess rätta, och naturliga, bemärkelse. Och då nu Sampo, enligt Kalevala, skulle "bortröfvas" ifrån Pohjola, skulle Sammas deremot, enligt den Skandinaviska legenden, derstädes endast tagas till "fånga" ( sieltä soatiin sammas kiini ).

Nu kan det visserligen vara detsamma, hvilkendera läsarten man här vill följa; men hufvudsaken blir likväl den, att visa det äfven Finnarne — på sin tid, och på sitt sätt, — sökt att, från en verldsfilosofisk åsigt — uppfatta, och förklara, menniskans ståndpunkt i verlden. Dock sättet, att härvid gå till väga, är ganska olika; såtillvida nemligen, att på ett vis framstår det klart och enkelt, vackert och högtidligt; i ett annat fall deremot företer det sig mörkt och oredigt, — jämmerligen sammankluddadt och ihop-fuskadt, (såsom t.ex. fallet är i det ryktbara och mångtbeprisade Kalevala). Emellertid tro vi oss här, hvad sampo beträffar, icke blott hafva löst den gordiska knuten (frågan) utan äfven — hvad mera är — afgjordt en annan vigtig magisterfråga; den nemligen — på hvad tid ungefär Wäinämöinen tros kunna hafva lefvat? En fråga, hvilken vi snart — i ett annat arbete, angående de finska slägtnamnen — närmare skola diskutera.

Angående den af mig sid. 5 meddelta öfversättningen af den finska myten om svalan, kunde framdeles någon kanske, om ej just lägga mig det till last, så likväl anmärka — det jag, ifrån den finska texten i Pieniä Runoja, här uteslutit den 2:dra och 4:de versen, eller orden Päivälintu, yölipakko, och Päivän syksyisen sujahti. I anledning häraf får jag upplysa att dessa strofer, som icke i det ringaste beröra, eller inverka på sjelfva innehållet af sången (eller myten) voro tillagde af mig sjelf, såsom en vanlig såkallad vers- eller satsfyllnad; hvarföre det således äfven tillkommer mig att dem här utesluta.

* * * * *

Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.

Cicero.

Då det blir fråga om att riktigt uppfatta, och att nöjaktigt kunna förklara denna myt, är det — för att reda begreppet — först nödvändigt att förklara hvad egentligen med en myt menas, och — förstås.

Enligt vår uppfattning af saken, förstås dermed vanligen ett (om vi så få säga) mera barnsligt och jollrande sätt, att — liksom lekande — under skämt och glam — och uti en viss slags högre poetisk hållning, medelst symboler, sinnebilder och allegorier, eller förmedelst liknelser, i form af fabler och sagor, söka för folket förklara, och för den större allmänheten belysa vissa hemlighetsfulla naturhändelser, eller mera djupa natursanningar, som man annars har svårt att förstå, och således än svårare — att utlägga och förklara; och hvilka sanningar således härigenom komma att framställas under en viss magisk skepnad, eller att framhållas under en slags mytisk och mystisk form. Dock bör man härvid icke antaga formen att utgöra sjelfva verkligheten, eller hufvudsaken (sanningen), hvilken den sålunda endast betecknar. Vanligen utgör således föremålet för en myt — en viss storartad handling, eller (rättare kanske sagdt) — sjelfva resultatet deraf; den må då vara antingen af menniskor gjord, eller tillkommen genom naturens medverkan. Ja den behöfver icke ens vara åvägabragdt; den kan nemligen äfven uppfattas endast med tankarne, d.v.s. den kan vara diktad; och hvarvid de härvid omtalte, eller handlande personerna, såväl som tiden — när, och stället — hvar det skett, i det hela endast är en småsak, eller en bisak,[3] och ungefär detsamma som att vid bedömandet t.ex. af en skrift — vilja fästa vigt vid beskaffenheten af pappret, pennan och bläcket, m.m. hvilket i det hela spelar en alltför underordnad roll, för att härvid ens komma i fråga, emedan de alls icke verka på sjelfva innehållet deraf.[4]

Det är vidare ganska naturligt, att af såbeskaffade myter — hvilka således ofta derjemte innehålla, å ena sidan, en viss djupsinnig tanke, och (å andra sidan) en icke mindre djupsinnig lärdom — af hvilka några måhända gå och gälla, ibland folket, nära nog såsom trosartiklar — äro en del, med afseende å sin natur, mer eller mindre storartade och betydelsefulla, d.v.s. omfatta, och behandla mer eller mindre vigtiga natursanningar, eller — naturfenomener.[5] Ibland de vigtigaste af såbeskaffade motiver, måste man t.ex. räkna sådana som söka förklara jordens, eller verldens — skapelse, och menniskans såväl som de andra varelsernas tillkomst i verlden, m.m.[6] äfvensom de traditioner, och folksagor, hvilka söka att på ett sinligt sätt för oss förklara såväl sjelfva gudomen, i och för sig, som ock menniskan, eller mennisko-naturen, jemte deras förhållanden till hvarandra. (D.v.s. frågor som än i dag utgöra föremål — å ena sidan, för alla slags religioners andliga uppfattning — å andra sidan, för allehanda slags filosofiska systemers vetenskapliga bemödanden). Man finner derföre hos de flesta folkslag skilda, och varianta, berättelser angående dessa ämnen, hvilka berättelser — så olika de sig emellan än synas vara — likväl torde äga åtskilliga beröringspunkter, hvarigenom de med hvarandra korrespondera, ja — stundom kongruera; nemligen i så måtto, att de vid en närmare, eller vetenskaplig, forskning — befinnas om ej ursprungligen härflytande från samma källa, så likväl sträfvande åt samma mål, och med hvarandra, mer eller mindre, befryndade — ungefär på samma sätt som det ena språket äger många anknytningspunkter med det andra, utan att derföre dermed sammanhänga; hvilket åtminstone, enligt vår tanke, bevisar att dessa sammanträffningar äro att anses såsom produkter af samma faktorer, och utgöra resultater af samma motiver. Den som ej vill antaga, eller godkänna, denna förklaring — kan gerna få anse dem såsom tillfälligheter, tillkomna af slumpen. Men äfven dessa herrar kunna icke förneka att dessa mytiska berättelser med hvarandra röja ett visst slags syskontycke, eller — en viss sympati, d.v.s. att dem emellan skönjes, och förspörjes, — en slags parallelism; hvilken de sålunda sjelfve icke engång kunna förklara.

Äfven finner man att i dessa mytiska meddelanden stundom ingå alldeles heterogena och främmande artade ämnen, d.v.s. att skilda, och olika slags myter stundom ingå, sammanblandade med hvarandra, omvexla, och med hvarandra införlifvas; och det ofta af en tillfällig omständighet (t.ex. af en namnlikhet) eller till följd af referentens tanklöshet, eller okunnighet.[7]

Den äldsta folkmyten, åtminstone ibland det Israelitiska folket, och som derigenom numera kommit att ingå i den kristna religionen, eller trosläran, är den af Moses (som lefde omkring 1,500 år före Frälsaren) i Genesis 2 kap. 17 versen anförda, och troligen redan då forntida vordna folkberättelsen angående "verldens skapelse"; hvaruti det, bland annat, heter — att Herren tillsade Adam: "af kunskapens träd, på godt och ondt, skall du icke äta! För ty på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö". Det är naturligt att denna framställning i gamla Testamentets skrifter, derigenom fått en viss religiös anstrykning (pregel) hvilket den, såsom det mig synes, i sjelfva verket icke har; hvarigenom den numera icke betraktas såsom en myt, eller som en folktradition, utan såsom en religiös dogm, innehållande Guds egna, af honom sjelf uttalade och oss uppenbarade ord.

Väl känner jag icke närmare om, och huruvida, man allt intill vår eller intill den närvarande tiden — behörigen reflekterat öfver beskaffenheten, och innehållet, af detta i sanning djupsinniga och tankedigra förbud; eller om man, såsom vanligt, härvid åtnöjt sig med att tanklöst, och ytligt, endast uppfatta det efter orden. Mig synes det åtminstone som det redan i sig sjelft skulle innehålla, och omfatta, en nog vigtig, eller hemlighetsfull, kabinettsfråga; hvilken, såsom sådan, icke är allom gifvet att lösa; och i hvilket fall den nog mycket liknar de forntida grekiska såbenämnde "orakelspråken"; hvilka kunde uttydas, och förklaras, på olika — ofta hvarandra motsatta sätt. Redan denna dess tvetydiga, och mångsidiga karakter — antyder, enligt min tanke, att denna af Moses oss först meddelade folkmyt, icke utgör, eller uttrycker, ett såkalladt "Guds ord", i den mening som vi nemligen vanligen uppfattat det; utan innefattar, och i sig innehåller en viss djupsinnig, och mångsidigt uttryckt, menniskotanke. I thy att det sålunda antydda förbudet, kan afse, eller såsom sådant tillämpas — antingen på trädet, såsom här utgörande meningens objekt, eller — på menniskan, såsom utgörande dess subjekt; i hvilket fall resultatet, eller sjelfva andemeningen deraf blir ganska olika. I detta fall innebär redan ordet "äta", ensamt i sig — en tvetydighet, såvida dermed kan hafvas afseende än på förfarandet, eller behandlingen af sjelfva objektet (d.v.s. på trädet neml. och dess frukter) än på inverkan och inflytandet häraf — å subjektet, (d.v.s. på menniskan.)

Våra prester förklara, enligt bibelns lära, att d.s.k. "syndafallet" egentligen inträffade derigenom att Adam och Eva, i detta fall, icke åtlydde Herran Guds bud och befallning; utan läto af ormen narra sig att smaka på den förbjudna frukten; hvarigenom d.s.k. "arfsynden" sålunda tillkom i verlden. Till hvars häfvande, och botande, d.v.s. till mennisko-slägtets rentvagning, och andliga pånytt-födelse, såväl den ena som den andra religionen blifvit instiftad och påfunnen. Och med denna tolkning, eller med denna förklaring af saken, hafva vi — så framt jag icke misstager mig — allt hitintills, d.v.s. nu redan i 3,400 år, varit nöjde, och belåtne; utan att någon, mig veterligen, närmare förstått, eller förmått — inse, och förklara, de djupa natursanningar, som derjemte, och under dessa få ord ligga liksom förborgade i sjelfva andemeningen af denna myt. Orsaken till denna hittillsvordne inskränkta åsigt i uppfattningen deraf, har troligen sin grund deri att den i sig sjelft fria, och till sin natur ljusa, menniskotanken — som annars karakteriserar ett upplyst förstånd — hittills hållits liksom klafbunden, och fängslad, eller beherrskad af den ortodoxa religionens strängt stämplade pregel och insegel.

Det torde derföre, och med anledning häraf, ej vara ur vägen att här, till en början, anmärka: att den (eller de) som först diktat, och ihopsatt, dessa slags mytiska meddelanden, ovilkorligen måste hafva varit ibland den tidens största snillen (tänkare, eller filosofer — allt huru man vill kalla dem)[8] och att sjelfva dikten, eller myten — hvilken, (såsom en parabel, eller symbol, d.v.s. såsom en allegori, under en förblommerad och ofta under en poetiserad form,) alltid baserar sig på en viss högre och teosofisk verlds-åsigt, och som sedermera fortlefvat under flere generationer, ja måhända under flere olika tidehvarf — i likhet med såkallade folktraditioner i allmänhet — blifvit, under förloppet af flere sekler, och århundraden — behörigen (såsom man säger) sofrad, d.v.s. luttrad och renad från dervid vidhängande obehöriga appertinentier; hvarigenom det deri förvarade stoffet, eller immateriela ämnet, såsom utgörande sjelfva det andliga mytiska elementet, bibehållit sig under tidernas längd — oförändradt till sitt inre värde — allt ända intill vår tid. Å andra sidan deremot, och i motsatt fall, är det lika naturligt att dessa myter, under tidernas längd, kunnat likaså ofta, och troligen ännu oftare, blifva på diverse olika sätt travesterade, vanställda och interpolerade, ja stundom härvid kunnat gå helt och hållet förlorade. Vidare torde det äfven, och i sammanhang härmed, kanske böra erinras — att det i allmänhet är högst få som egentligen på djupet, och i en högre mening, förmå riktigt uppfatta den, i sig sjelft, ofta enkla, men likväl djupsinniga mytens inre, och andliga, betydelse; ty de flesta, af oss menniskor, äro i detta fall, liksom i många andra, endast verldens barn, och i allmänhet — endast begåfvade med en flyktig blick i andliga, eller öfversinliga ämnen; i det de äga, — på sin höjd — blott en dunkel, eller medvetslös aning härom.

Hvad nu vidkommer den i Bibeln omtalta legenden angående Adam, så innebär den ej blott att menniskan ursprungligen, och till sin natur, blifvit af Gud skapad så säll, och lycklig — som möjligt, eller (efter orden) insatt i "paradiset", som det heter, d.v.s. i en planterad lustgård uti Eden; utan, hvad mera är — det hon verkligen sjelf sålunda (enligt sitt begrepp) var lycklig, och det i ordets fulla bemärkelse; eller redan innehade (d.v.s. ägde) denna stora förmån, eller såtillsägandes gudagåfva (förmåga) — i sin hand. Men felet var det, att hon sedermera förlorade densamma (jemte sin oskuld) ej så mycket kanske tillföljd af sin olydnad emot vår Herre, som icke mera måhända af orsak att hon var (hvad man säger) "oförmögen att bära sin lycka". Det är härvid nemligen, som enhvar kan finna, en väsendtlig skilnad emellan begreppet, att vara "olydig", och att vara "oförståndig", d.v.s. att icke inse sitt eget bästa, sitt eget väl. I förra fallet bestraffas man af andra; i sednare fallet — bär man sjelf straffet inom sig; och är således visserligen, i hvardera fallet, sjelf orsaken till sin olycka; men — på skilda, och väsendtligt olika vis. Hvarföre det ock, på grund häraf (enligt det gamla svenska ordstäfvet) än i dag heter: att vi äro sjelfve, enhvar, vår " lyckas smed ".[9]

Förklaringen, af den ifrågavarande myten, är dock icke härmed gjord! Då vi närmare nemligen öfverväga hvaruti det omtalta såväl förbudet som brottet — egentligen bestod, nemligen att icke äta af kunskapens träd på godt och ondt, så innebär detta redan, till en början, enligt vår tanke, med andra ord: att vi icke skola grubla, och onödigtvis öfveranstränga vår tankeförmåga, med att forska i allt — både i likt och olikt, d.v.s. att icke (efter vår åsigt) afgöra, och bedöma, hvad som är godt, eller ondt — rätt, eller orätt! Och hvilket vår Herres förbud (sålunda nedlagdt i menniskotanken) på den låga punkt af förstånd, och kultur, hvarpå menniskan då (d.v.s. i tidens början) naturligtvis stod, dessutom var för hennes eget bästa troligen — absolut nödvändigt. Ty denna slags kunskap skulle hon nog sjelf småningom, och under tidens längd, genom egen erfarenhet förvärfva sig; utan att behöfva predestinera hvad som henne gagnar eller skadar.[10] Derjemte antyder denna myt — i en viss annan, och högre mening — att det ej tillkommer sinligheten (de sinliga lustarne och begären) att beröfva, eller förstöra, frukterna af kunskapens träd.

Hvad vill nu detta säga? Jo detta vill, med andra ord, säga så mycket — att menniskan är född hvarken att känna och kunna, eller att veta och förstå allt; ty detta tillkommer endast Gud. Och ej nog dermed! Vidare: att detta begär efter en kunskap, som icke blifvit henne beskärd — ofta mera måhända skadar än gagnar henne; och hvarigenom hon sjelf således dymedelst ej sällan tillskyndar sig sin egen ofärd, eller olycka. Detta förmenande, hvarigenom vi nemligen hindras att inhemta en djupare och mångsidig kunskap — en åsigt hvaraf äfven inom den kristna religionen ännu röjes nog tydliga spår, isynnerhet i sjelfva Påveläran — tyckes sålunda helt och hållet motsäga vår, och vår tids, nuvarande filosofi; deruti just fulla motsatsen, eller kunskap och vetenskap (i allt möjligt) utgör målet för allt vårt sträfvande och eftertraktande. Dock kan å andra sidan icke nekas att liksom "för tidig lärdom" föga gagnar, så har "onödig nyfikenhet", och vetgirighet, ofta redan varit, och blir ofta ännu orsaken till mångens olycka och förderf, och det i dubbelt afseende; nemligen af det naturliga skäl, att man dervid ej sällan af oförstånd och obetänksamhet, eller af oförsigtighet, vågar mera än vederbör; och sålunda, onödigtvis, härvid uppoffrar sig sjelf; eller ock försummar man härvid hvad som, i materielt afseende närmast afser lifvets nödvändigaste behof; och hvartill slutligen vidare ännu kommer det historien, och erfarenheten, lärt oss det mången som med sina kunskaper, och sitt förstånd, i högre mening sökt upplysa och gagna sin samtid, sjelf deremot härvid fallit ett offer för den råa okunnigheten hos massan af folket. Med ett ord, denna myt substituerar i så måtto här sjelfva okunnigheten, såsom ett nödvändigt vilkor för menniskans sanna välgång och sällhet. Men å andra sidan åter kan den förtäckta meningen härunder vara motsatt, och den nemligen att vi ej böra af sinliga njutningar och begär — och således icke heller af snikenhet och vinningslystnad — förstöra, uppoffra, och omintetgöra frukterna af kunskap och vetenskap, såsom oss nemligen egnade för ett vida högre, och andligare, ändamål. d.v.s. med andra ord: att vi skola tillbörligen värdera frugterna af kunskapens träd, hvilket vi i så måtto skola anse, och betrakta, såsom heligt. Tag nu reda på oraklets språk! och — hvilken regel man här skall följa, eller — hvilkendera meningen är den rätta? Emellertid måste vi anmärka, att denna princip — att icke äta (njuta) af kunskapens träd (som det heter) tyckes hafva utgjort den tidens filosofi, och — så vidt oss historien, i detta fall, kan upplysa — nu redan i flere tusen år hafva varit hela menniskoslägtets lefnadsprincip; hvilket bevisar att man (endast med högst få undantag) riktigt uppfattat, och troget följt, detta, i tidens början, gifna orakelspråk. Men hvilka undantag vi hufvudsakligen hafva att tacka för den vetenskapliga och sociala ståndpunkt, för den bildning, kultur och civilisation, vi nu innehafva. Hvarföre det synes oss som om detta omtalta förbud att odla vårt förstånd, ursprungligen icke hade utgått ifrån Gud, utan synes det mera hafva grundat sig på en af menniskorne sjelfva den tiden uppfattad teosofisk åsigt; och såsom sådan — utgått om ej ifrån, så åtminstone — enligt den allmänna folkopinionen;[11] och i hvilket fall äfven denna åsigt således baserade sig på en viss slags verldserfarenhet. I detta fall ser det sannerligen ut som förbudet att njuta af kunskapens frukter, verkligen skulle grunda sig på en lång praktisk erfarenhet; i hvilket fall dessa få rader innehålla ännu en ny, och stor sanning. Nemligen den, att ju mer menniskan, medelst kunskap, gjort framsteg i bildning och kultur — dess mer har hon derigenom (å andra sidan) vanligen gjort baksteg i moraliskt hänseende — med afseende å sedernas förfall. Ty der kunskap, och vetenskap, endast ytligt sysselsätta förståndet, utan att derjemte djupare hafva inträngt i sjelfva hjertat, eller i menniskosjälen — der är det verkligen ofta fallet att lasterna, och brotten, derigenom finna ett rikare fält för sin verksamhet; såvida nemligen kunskapen i detta fall oftast, och vanligen, (å ena sidan) begagnas — att uppskörta, och pungrycka, okunnigheten (å den andra). I detta fall förutsätter detta förbud icke, såsom man hittills trott, ett moment af sjelfva menniskans skapelsehistoria, utan baserar det sig på en lång tids, ja på flere seklers verldserfarenhet. Hvilket tydligt utvisar att donna myt, lika litet som de två följande (den Grekiska, och den Finska) innehåller Guds oss uppenbarade ord, utan är ett resultat af den djupaste eftertanke, empiri, och — menniskofilosofi.

Vidare lära vi af denna myt, att det egentligen var gvinnan, som — till följd af sin obetänksamma, svaga och lättrogna karakter — först lyssnande med begärlighet till såkalladt oförståndigt prat (i det sqvallrandet, och slabbrandet, tyckes än i dag utgöra hennes svaga sida) hvarigenom hon slutligen lät öfvertala sig till hvad orätt var, och blef sålunda förförd af ormens list; utan att det dessutom äfven var hon, som sedermera, medelst denna sin öfvertalande förmåga, förledde sin man till affall. Månne vi icke härutinnan, ännu i denna dag, igenkänna qvinnans skaplynne och natur?[12] Och slutligen — hvad blef väl följden af den förtärda frukten? Jo, att menniskan nu, bättre än förr, lärde känna sig sjelf, d.v.s. insåg sin egen skröplighet (nakenhet) svaghet och oförmåga; eller, som det i bibeln står: "då öppnades deras ögon, och de vordo varse — att de voro nakne". Ja — hvilken djup filosofi finnes icke, såsom en skatt oss förbehållen, nedlagd och förborgad under dessa få ord — i fabeln om "Kunskapens träd", och menniskans såkallade "fall" ehuru vi allt hitintills, d.v.s. på några tusen år — icke måhända så noga härpå reflekterat, eller fullständigt, och såsom sig bör, förmått uppfatta dessa ord, d.v.s. icke lyckats att från sitt mörka schakt uppgräfva, och i dagern bringa, denna för oss förborgade skatt. Men det märkvärdigase likväl af allt, är att denna Judiska folkmyt — ehuru under annan form, likväl under samma och nästan enahanda kategori, eller under analoga förhållanden — förekommer ej blott, och afspeglar sig i den äldsta Grekiska folksaga, utan framspirar äfven i fornfinnarnes mytika sagoberättelser; ehuru naturligtvis äfven der omklädd, och utsmyckad, under en annan drägt.[13] Och hvilket, liksom mycket annat (enligt vår tanke) bör bevisa, och häfda, den af oss mångengång redan förut framhållna sanningen angående d.s.k. Finska folkstammens forntida höga verldsålder (jemf. Otava 1 D.s. 13 o. följ, samt Förklaringen öfver Tacitus, p. XX o. följ.)[14]

Enligt bibelns lära var det således Eva, som — lockad af ormens list — lät förleda sig att, till följd af den qvinliga svagheten, bryta emot Herrans bud, i det hon ej blott sjelf smakade på den förbjudna frukten, utan dertill äfven lockade och öfvertalte sin man.[15] På samma sätt hade nu Zeus (Deus) eller Jupiter, enligt den grekiska myten, förbjudit Pandora att öppna den i hennes vård, och förvar, anförtrodda asken (eller dosan) hvaruti — till lycka för menniskoslägtet — alla otyg, och olyckor, voro stängda, inneslutna och förborgade. Men äfven hon — nyfiken, som hon gunås var, att erfara hvad dosan måntros i sig innehöll — kunde icke hålla sig, med mindre hon icke deruti skulle kantänka endast som man säger — litet titta. Och äfven om hon icke sjelf, i egen person, öppnade den, så tillät hon likväl icke blott, utan formligen dertill öfvertalte sin man, Epimetheus; och hvarvid alla dessa, der inneslutna, olyckor — sålunda lössläppte — flögo verlden rundtomkring, oss arma menniskor till evig sorg och skada. Endast genom lockets hastiga, och skyndsamma, tillskjutande — lyckades det henne att på bottnet af dosan dock qvarhålla "hoppet", som sålunda ensamt deri qvarstannade; oss fattiga menniskobarn till en slags tröst, under alla våra sorger och bekymmer.[16] Det var således, äfven enligt denna myt, icke blott brottsligheten att "handla" emot Jupiters förbud, icke heller endast den "qvinliga svagheten", och ostadigheten, som här sålunda skulle bestraffas, och ådagaläggas; utan det var hufvudsakligen, och snarare begäret att "forska", d.v.s. att erfara och vilja veta allt, som — i hvardera fallet — var orsaken om ej till menniskans närvarande olycka (olyckliga belägenhet) så åtminstone till medvetandet deraf. Och Gud vet om icke häruti, ännu i denna stund, ligger — på djupet förborgad — en stor sanning (d.v.s. en — hemliget).[17] Mig synes det åtminstone såsom den, i sin stora okunnighet ännu stadda, råa och oupplysta menniskan, i detta afseende, på sätt och vis kan anses vara lyckligare[18] i så måtto att hon "icke känner" ens igen sig sjelf, eller sin egen belägenhet, och bestämmelse, d.v.s. är — okunnig (i högre mening) om sin subjektiva ståndpunkt i verlden; i hvilket fall hon således t.ex., likt djuret, är omedveten om allt hvad som händer och sker i verlden, eller af hvad som händt, med mindre det icke tilldrager sig inför hennes ögon.

Men innan vi nu gå längre, d.v.s. innan vi gå att närmare framhålla, och förklara, den finska folkmyten (i allmänhet) och den om Sampo (isynnerhet) så måste vi ännu en gång anmärka — att det gäller om myter, hvad som i allmänhet gäller om folksägner, m.m. det vill säga att, ehuru de omfatta, eller behandla, samma ämne, de dock derföre icke alltid äro stöpte precis i samma form, utan förekomma de ofta hos samma folk, och på samma språk — mer eller mindre travesterade i olika variationer. Vidare måste vi anmärka att de egentliga skalderna, liksom de genuina sagoförtäljarne, hålla sig alltid (åtminstone någotsånär) troget till sjelva ämnet, utan att deri inblanda främmande och heterogena saker; hvilket dock derföre icke hindrar dem, enhvar, att vid framställningen deraf — stundom, om det så passar sig, improvisera, d.v.s. mer eller mindre troget, och fullständigt, återgifva detsamma; i thy att man äger, att åtminstone hvad formen eller hvad språket angår — att förbättra, och försköna det, enligt hvad man tycker att saken fordrar. Hvaremot man ofta ibland de såkallade slarfsångarne, och sagoförkunnarne, finner en hop rabulister, eller jorfvare, skräflare, prällare och pratmakare, hvilka — i detta fall, mindre grannlaga — föga fästa sig vid innehållet, som icke mera vid omfånget af hvad de hafva att förtälja; och hvilka härvid gjort sig qvantiteten, och ej qvaliteten, till en hufvudsak; eller som, för att härutinnan kunna täfla med andra, söka att förlänga, eller att uttöja, såväl af hvad de hafva att sjunga, som af hvad de hafva att berätta — i det de deri ej blott inblanda allt möjligt, utan omblanda och tillskarfva det ena med det andra, och den ena sången ofta med den andra, antingen den passar i stycket eller icke; troende att förtjensten härvid ligger i förmågan att kunna fortfarande utmärka sig och excellera, eller att härmed kunna hålla ut längre än någon annan. Och för dessa slags virtuoser skall man vara på sin vakt, för att icke af dem blifva lurad, eller missledd på villovägar. D.v.s. man skall — vid afhörandet, och upptecknandet, af dessa slags fornqväden, och sagominnen, från folkets mun — med urskiljning, och förstånd afhöra, och uppfatta, ämnet; hvarvid erfordras ej blott ett fint väderkorn, d.v.s. en fin smak, och ett fint gehör, eller såtillsägandes — en djup blick, för att i detta afseende kunna uppfatta det sanna och det rätta, eller det verkliga förhållandet, d.v.s. för att kunna skilja det från den ofta dervid vidhängande slaggen. För att så mycket lättare kunna detta, tillkommer det Runosamlaren att, vid olika tillfälldn, låta skalden repetera samma sång, då det obehörigen tilllagda ordkramet vanligen omvexlar, och derigenom röjer sig sjelf. Och är det häruti som Lönnrot, till en början (enligt vår tanke) kanske felat. Dock kan detta fel icke tillräknas honom, så framt hans mening nemligen verkligen var att återgifva oss det, sådant han sjelf från folkets mun hade upptecknat det. Men han har, som oss synes, sjelf förgått sig derigenom att han — i likhet med många af de nyssnämnda sånghanarne — än ytterligare med hvarandra sökt amalgamera, och koncentrera, heterogena och olikartade ämnen; hvarigenom hans så mycket berömda och utskrikna "Kalevala", oaktadt dess många och verkligen vackra egenskaper, och stora förtjenster — i det hela är förfelad, och icke kan undgå att af mig, såväl som af hvarje sakkännare, betraktas såsom ett i många afseenden misslyckadt fuskverk.[19] Hans högsta sträfvan, och hufvudändamål, var — att, (enligt hvad han sjelf medger) uti en enda såkallad sångcykel förena, och innesluta, alla möjliga både af honom sjelf, och af andra, ihopsamlade och upptecknade gamla finska folksånger,[20] — antingen det nu passade sig i stycket, eller icke. Afsigten var ögonskenligen den, att han ville af den forntida finska folkpoesin sålunda ihopbringa någonting, som ej blott i inre afseende (eller i poetiskt värde och hänseende) utan som äfven i yttre måtto (d.v.s. i vidd och storlek) kunde ej blott jemföras, eller mäta sig med Iliaden eller Odysséen (kanske med båda) utan — om det gällde — äfven, i detta fall, uppväga sjelfva gubben Homerus. Ej nog dermed att han, för att vinna målet, ofta — utan urskiljning — intog i sin Kalevala dessa slags af våra folksångare, och skalder, redan förut nog mycket omtuggade och idislade, eller med hvarandra sammanvalkade qväden; han nödgades nu äfven sjelf — för att få dem något så när att bättre hänga ihop — än ytterligare ihopknåda och sammankafla dem; och hvilket Lönnrot numera (sedan jag anmärkt det)[21] äfven sjelf medger och offentligen erkänner; och hvarigenom det gamla godset ofta nog blir svårt att skilja från detta sitt omstöp. Derigenom har nu äfven händt — för att här ej tala om den villervalla, som i anledning häraf uppstått i mångt och mycket annat, och som gör att de flesta icke veta hvad som deraf hör till den finska folkpoesin, och hvad som icke hör dit — att äfven framställningen af Sampo, i hans Kalevala, blifvit tecknad på ett sätt som ingen menniska begriper, och spelar der en vigtig roll, som ingen förstår sig uppå — icke engång Lönnrot sjelf; (till ett bevis på naturen, och karakteren, af detta slags sångarspel), och som gifvit anledning till de galnaste, och befängdaste olika slags begrepp, och förklaringar; hvilka vi i korthet framställt i N:o 14 af skämttidningen "Kurre" för 1871, uti en uppsats under rubrik: " Man måste skratta, om man vill eller icke."[22]

Efter dessa föregående anmärkningar, upprepa vi ännu en gång — att samma tanke, eller idé, som karakteriserar såväl den Grekiska som Israelitiska folkberättelsen — föresväfvar oss äfven här i den Finska folkmyten angående Sampo; ett namn, eller ett ord, hvars betydelse för oss, tills vidare, i det hela är likgiltigt, och numera åtminstone lika hemlighetsfullt som beskaffenheten, d.v.s. konstruktionen af "Pandoras ask", och inredningen af "Noachs ark", eller determinationen, och det vetenskapliga eller botaniska namnet på "kunskapens träd".[23] Emellertid voro vi de förste, som allraförst hörde, allraförst upptecknade, och först äfven omtalte myten om Sammas, d.v.s. om Sampo, sådan den förekom, förvarad af den Finska folkstammen i ett främmande land.[24]. Den lyder, ord för ord, i Svensk öfversättning, som följer:

Väinämöinen den gamle, och Jompainen den unga…[25] begåfvo sig fordom till Pohjalandet (Österbotten? Norrbotten?) för att förskaffa sig Sammas. Der fingo de tag i Sammas…. Man begaf sig till sjöss. Sade Jompainen, den unge — till Väinämöinen, den gamle: "stäm nu redan upp din sång!"… "Det är förtidigt ännu att sjunga (sade Väinämöinen) ännu synas Pohjolas portar, stugu-ugnarne skymta"…[26] Flög så Sammas upp till skyn. Den unge Jompainen afhögg (härvid) med sitt svärd tvenne tår af Sammas. Den ena damp i hafvet, den andra föll (fick man tag i) på marken. Hvilken damp i hafvet, deraf uppstod saltet i hafvet; hvilken föll på marken, deraf uppkom gräset på marken. Om man hade bekommit flere, så skulle säden hafva vuxit, utan att behöfva sås.[27]. Det var således äfven här olydnaden,[28] och den menskliga dårskapen, som behöfde tillrättavisas och bestraffas; hvilka laster (enligt den Finska myten) beröfvade menniskan himmelens välsignelse, och beredde om ej hennes egen ofärd, så åtminstone minskade den sällhet hon möjligen kunnat vinna. Men det var denna gång icke qvinnans fel; hvilken hos Finnarne, i allmänhet, och i synnerhet den tiden — spelte en alltför obetydlig och underordnad roll;[29] det var ungdomens, den hetlefrade och uppbrusande ynglingens. Det är i detta afseende denna myt innebär, bland annat, en ny och ganska vacker lärdom — hvilken, såsom sådan, knappt står att finnas i hela Kalevala, nemligen huruledes ungdomens olydnad, emot ålderdomen, bestraffar sig sjelf. Icke heller var det nu forskningslusten, nyfikenheten, och vetenskapsbegäret som skulle näpsas — nej det skall Gud veta! Detta utgör icke Finnarnes svaga sida; hvarföre ock denna egenskap, eller denna böjelse, icke heller behöfde här framhållas och förevitas. Hvad deremot utmärker den Finska myten, så gäller förebråelsen denna gång — en viss annan mensklig svaghet, och taktlöshet; nemligen den att man, i allmänhet — icke skall skryta, och brösta sig, eller "rosa, och prisa, marknaden", som man säger. Med anledning deraf att Jompainen nu sjelf uppstämde en segersång öfver det vunna bytet, heter det ej utan skäl — ante victoriam noli cantare triumphum, äfvensom propria laus sordet. En lärdom, hvilken vi än i dag måste inplanta hos våra yngre litteratörer och tidningsskribenter; nemligen den, att — icke yfvas och förhäfva sig, hvilket endast bevisar oförstånd och egen okunnighet; ty ju mindre man begriper, desto mera tror man sig förstå (jag tager härpå sjelfva Universitetets Konsistorium, ej mindre än Litteratursällskapet, och Fornminnesföreningen, till vittne). Det förtjenar derföre kanske, med anledning häraf, att nämnas — att det ännu i dag ingår i den genuint finska nationalkarakteren (hvad äfven Sampomyten här, medelst Väinämöinens varning, påpekar) nemligen en afgjord motvilja för allt hvad smicker och skryt heter, eller ett ogillande af allt slags beröm, angående såväl egna som andras förhållanden.[30]. Ja Finnarne gå så långt i sin förbehållsamhet, och tystlåtenhet, att de anse den som en narr, och förklara offentligen den för en dåre, som omtalar och berättar allt hvad han vet.[31]

Alla dessa mytiska fabler — hvilket är märkvärdigt nog — gå således ut på att ådagalägga det menniskan sjelf ursprungligen varit (liksom hon ännu är) — skulden till sin egen olycka; och föga torde någon hafva lust att vilja bestrida sanningen häraf. Ty liksom, enligt den bibliska legenden, Adam och Eva ej blott sjelfve varit sälla och lyckliga, utan (genom dem) äfven hela menniskoslägtet, om de ej vidrört det i deras lustgård stående Kunskapensträdet, och liksom (enligt den Grekiska myten) Pandora och Epimetheus voro orsaken till vår olycka, derigenom att de ej troget förvarade den i deras vård lemnade asken, hvaruti alla olyckor voro inneslutna, så blefvo nu äfven (enligt den Finska myten) Väinämöinen och Jompainen skulden till menniskans ofärd, derigenom att de ej bättre förstodo att i sitt förvar bibehålla den, medelst Sampo, dem anförtrodda lyckan och sällheten. Eller, med andra ord, i ingen enda af dessa gamla folktraditioner lägges det skaparen till last, att hafva danat menniskan mindre lycklig, d.v.s. att hafva varit orsaken till menniskans olycka (qvod est observandum!) hvarföre skola vi då klaga på försynen?[32] Sedermera följer en viss annan serie, eller cykel, af myter — som på sätt och vis går ut på att bevisa sjelfva motsatsen af de förra; eller enligt hvilka menniskan ej blott söker, utan verkligen och slutligen, till en del äfven lyckas att godtgöra denna sin förlust, d.v.s. att uppsöka, och på sätt och vis öfvervinna den sålunda förlorade sällheten och lyckan. Hvarigenom då? frågar läsaren. Jo — genom kultur och bildning, d.v.s. genom hjertats förädling, medelst tankens odling, och förståndets utveckling. Således — genom samma "kunskapens träd", hvarigenom hon förra gången förlorade sin lycka. Men äfven här måste förhållandet framställas genom liknelser, och sinnebilder, (sinliga symboler) eller medelst mytiska fabler och sagor; hvilka i det hela äro en refräng, eller en omkastning af de förra. Eller då de förra myterna uttryckte, och innefattade — ett tänkespråk, som det tillhörde forntiden att bevittna, och besanna, så innehålla de sednare myterna deremot — en sanning, som det tillhör oss, och vår tid, att lösa och effektuera.

För att nu åter härvid följa med vår Bibel, som förvarar de Judiska och Israelitiska traditionerna, så omtalas (i 7:de Kap. af Genesis) huru det lyckades Noach (n.b. genom Guds tillstädjelse) att ifrån menniskoslägtets undergång, vid d.s.k. "syndafloden" (förut taltes det om "syndafallet", nu — om "syndafloden"; detta är Rabbinernas, eller presternas språk) rädda sig, och sin familj (och derigenom äfven sjelfva den nuvarande stammen till menniskoslägtet) — i en båt, eller medelst ett fartyg, d.v.s. i d.s.k. "arken".[33] I den Grekiska fabelläran omtalas likaledes, och i öfverensstämmelse härmed, att då Jupiter beslöt att förgöra menniskoslägtet, medelst en allmän öfversvämning, — huruledes Deukalion, varnad härvid af sin fader, Prometheus, räddade sig, ensam, i ett skepp, jemte sin hustru, Pyrrha. Och likaså reproduceras samma idé, angående sättet att åvägabringa sin egen och andras lycka, då det omtalas — ehuru scenen är förändrad, och föreställes i en vida sednare tid (ty myten känner ej till någon tid, eller tidsbestämmelse; den är i detta fall evig) — huruledes det lyckades den Thessaliska prinsen Jason — i likhet med Aeneas, som bortförde Trojas "Palladium" — att, med fartyget Argo, och sina såkallade "Argonauter", förmedelst en båtfärd — från Jolcos i Grekeland, till Mingrelien i Asien, och der — från templet i Colchis, bortröfva det derstädes förvarade "gyllene vädursskinnet"; hvarigenom han beredde sin, och sitt lands lycka. Och hvilket skinn dessutom der bevakades, uti Martis heliga lund, ej blott af en drake, utan jemväl af åtskilliga oxar. Något sådant (härmed analogt) föresväfvar eller förespeglas oss äfven vid beskrifningen om Väinämöinens och Jompainens äfventyrliga sjöresa till Pohjola, för att derifrån bortföra Sammas.[34] Hvilket, om det hade lyckats, och hvilken om de, oskadad, hade fått behålla — här tyckes motsvara hvad vi i allmänhet förstå med begreppet "lyckan." Ett begrepp, hvilket — såsom sådant (enär det uppfattas olika af hvarje enskild menniska) annars svårligen — genom någon sinnebild, attribut, symbol, eller på något annat sinligt och åskådligt sätt — låter sig tänkas, och föreställas. Och hvilket ord, till sin andliga betydelse, sålunda uppfattadt, sedermera naturligtvis kan, i skilda och olika fall, snart sagdt vid otaliga tillfällen — förklaras, begagnas, och användas. Hvad särskildt ordet Sammas vidkommer, synes oss detta (men ingalunda ordet Sampo ) troligen vara det ursprungliga namnet, eller den genuint rätta benämningen; hvilket vi straxt litet längre fram skola närmare ådagalägga. Till denna slutsats skulle man kunna komma äfven derigenom att vi, i så måtto, härmedelst troligen räddat den sista spillran af ett dyrbart fornminne; som annars, och numera måhända — vore totalt förgånget; nemligen sjelfva den rätta, och genuina, betydelsen af ordet Sampo; som annars, och med ledning af Kalevalarunorne — omöjligen kan förstås. Det är troligen, och med anledning häraf, som Ganander, på grund af sin urkund, och enligt sin uppfattning af saken, (sid. 83) säger med stöd af en annan mytisk sång: " Sämsä (eller Samsa ) en skogsplanterare, sådde alla backar, sandmoar och kärr, med träd-frön, som vennon härkä (således är här nu också fråga om en oxe) upplöide. Han var Pellervoises son, och tänkte redan i sin tid på skogs och vilda träns plantering."[35]

Efter denna förklaring, som tillika derjemte (enligt hvad vi längre fram skola visa) innefattar den troligen rätta betydelsen af ordet Sampo — skola vi närmare öfvergå till diverse ställen der detta ord, eller der detta namn, förekommer omtalt i de finska Runosångerna. Den första som efter mig omtalar det, är Topelius, i sitt 6 år sednare d.v.s. i sitt 1823 utgifna 2:dra Häfte af "Vanhoja Runoja"; deri det uti en från Arkangelska guvernementet erhållen Runa, under rubrik: "Väinämöisen kaikenlaisia Toimmituksia" (sid. 15-18) förmäles huruledes smeden Ilmarinen — enär Väinämöinen beklagade sig öfver Pohjola gumman Louhis till honom framställda begäran — fabricerade, d.v.s. skaffade åt honom (med anledning af hans löfte till henne) en Sampo.[36] Men han hade knappt fullbordat den, eller fått den färdig, innan redan "Pohjan akka" hade anammat den i sitt förvar,[37] och inläst den bak lås och bom (bak 9 lås) i Pohjolas stenbacke; hvarifrån det dock slutligen lyckades Väinämöinen att utbekomma den, derigenom att han med sin sång insöfde allt hvad folk hette i Pohjola — hvarefter han hemligen bortförde skatten (Sampo). Men på hemresan, öfver hafvet (sjön) — åtföljd af sin dräng, " Iki Liera Tieranpoika " — upphunnen, förföljd och antastad af Pohjan akka, hvilken — sedan hon vaknat till följd af Tranans rop, och skrik, deröfver att myran stungit den i foten — nu satte efter honom med alla krafter; och då nu Väinämöinen härvid, förmedelst sin trollförmåga, gjorde att hennes fartyg förliste, förfärdigade hon sig i hast vingar af badqvastar, fullsatte med hundradetals beväpnade män, hvarmed hon förföljde honom. Men hvarvid Väinämöinen drog upp sitt svärd ifrån sjön, från relingen sin huggare, hvarmed han bankade henne på vingarne. Denna fantastlika framställning upplyser således ingenting närmare om Sampo, än att ordet der händelsevis endast omnämnes.[38]

En variant af denna sång förekommer i Kalevala, fördelad först i 10 R. v. 419-428, och sedan i 42 och 43 R. der det i den första Runan omtalas huruledes, — sedan Ilmarinen engång åstadkommit, eller fått Sampo i gång, — den fabricerades, eller malade:

Jauhoi purnun puhtehessa, yhön purnun syötäviä, Toisen jauhoi myötäviä, kolmannen kotipitoja (v. 419-422)

eller hvarom det på ett annant ställe heter

Takoi sammon taitavasti, laitahan on jauhomylly, Toisehen on suolamylly, rahamylly kolmantehen (v. 413-416).

Man ser häraf att sedan den rätta, och ursprungliga, bemärkelsen af ordet Sampo, undgått skaldernas uppmärksamhet, och liksom försvunnit från folkets medvetande — förblandade de här begreppet om det som skulle malas, med det som skulle mala; (något hvarpå man i folkdikten påträffar mångfaldiga slags exempel) och som gaf dem anledning att besjunga huruledes, och af hvem Sampo (qvarnen?) var fabricerad; men hvarvid sjelfva hufvudämnet (nemligen det som skulle malas) blef i brådskan bortglömdt; i det myten måhända röjt en viss inverkan af den skandinaviska dikten om Frodes qvarn; eller tvärtom måhända — härleder sig denna, från den finska, helst namnet Frode tyckes vara lika nära beslägtadt med ordet frö, som Sammas med ordet siemen.

Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen[39] begåfvo sig (enligt denna sednare tradition) sjövägen till Pohjola, för att sedan Louhi icke i godo med Väinämöinen ville dela Sampo[40] — med våld derifrån bortförde densamma. Till hvilket ändamål han icke blott med sina sånger insöfde befolkningen i Pohjola, utan öppnade han genom sångens trollmakt äfven portarne, eller dörrarne, till den stenbacke (eller det kopparberg) uti hvilket Sampo på 9 famnars djup, var inläst inom 9 lås och en hemlig rigel.[41] På Väinämöinens vink — var Lemminkäinen genast till reds att bära bort Sampo; men för att upplöja, eller med plogen upprifva dess, på 9 famnars djup, i jorden ingrodda rötter,[42] nödgades han dertill begagna den stora Pohjola oxen (återigen gäller här fråga om en oxe!). Sedan de nu sålunda lyckats föra Sampo ombord, och begifvit sig till sjöss, var det denna gång den ostyriga Lemminkäinen som ej blott väckte fråga om att man borde uppstämma en segersång, utan formligen derpå påyrkade. Väinämöinen anmärkte väl att det var för tidigt, innan de fingo sina egna hemknutar i sigte;. men icke dess mindre började nu Lemminkäinen att sjunga, och det — högljudt; hvaraf tranan, skrämd, upphäfde ett förfärligt skri, dermed den uppväckte folket i Pohjola. Hvarvid Louhi, saknande sin Sampo, först sökte att medelst töcken och dimma, och sedan att med häftiga stormar och stark sjögång — uppehålla, och förhindra, Väinämöinens hemresa. Förföljd af hafstrollet, och utsatt för starka orkaner och stormvindar, fällde Väinämöinen, i brådskan, sin kantele i sjön; som sålunda gick förlorad — till en framtida fröjd, och förtjusning, för alla hafvets Tritoner och Najader. Emellertid ansatt af Louhi och dess följe, hvilken, med sitt välbemannade fartyg, sökte upphinna honom — framtrollade Väinämöinen, för att kunna undgå henne, ett grund midt i farleden, hvarpå Pohjola-fartyget strandade och — förliste. Louhi lät dock häraf icke bekomma sig; utan hiskeligen fort bildade hon sig klor af lior och hackor, vid det hon gaf sig att flyga med halfva fartygsskrofvet, väl armeradt och bemannadt, för att förfölja Wäinämöinen; hvarvid icke allenas Lemminkäinen — under det Ilmarinen, med sina böner, vände sig till Gud — med sitt blottade svärd — klippte till sina förföljare, utan dervid äfven Wäinämöinen, med sin styråra[43] klappade örnen på tassarne; hvarvid alla dess klor krossades, så att endast lillfingret blef öfrigt. Och då nu Louhi, med det omtalta fingret skulle gripa efter Sampo, häfde hon den i sjön, och det midt på fjärden, hvarvid den gick i bitar, och föll i många stycken; af hvilka de större sjönko ned till hafsbottnet, tillföljd hvaraf skatter alltjemt, ännu fortfarande, stå att anträffas i hafvets djup. De mindre bitarne deremot drefvos af vågorne till stranden;[44] hvaröfver Wäinämöinen högeligen fägnade sig, i det han ytttrade: "derifrån förskrifver sig nu fröets (sädens) härkomst, och början till en beständig lycka, deraf härflyter plöjning, sådd och skörd, deraf månen att skina, och solen att lysa — med ett ord, deraf komma lyckans dagar att sålunda randas för Suomis folk och landamären."[45] Det är således hoppet om årliga och lyckliga skördar, som (enligt den Finska myten) kommer fortfarande att fröjda och upplifva oss.

Man ser således häraf att Sampo ursprungligen är samma myt, som den vi redan, par decennier förut, framställt — under namn af Sammas; endast med den skilnad att man, i förra fallet, mera sysselsätter sig med draperierna, eller ornamenterna, och förberedelserna till den ifrågavarande handlingen, vid det man litet närmare beskrifver Sampo — hvem som nemligen åvägabragt den, huruledes och hvarest den tillskyndades, och åstadskoms, m.m. hvilket, i stället att upplysa saken, gör den tvärtom mera mörk och obegriplig; ty när skalderna riktigt klippa till med sina poesier, och fantasier, så blir tillslut af alltsammans stort ingenting annat qvar, än några granna fraser, deras rimmerier och ett uppkok af deras ordkram; hvarföre Sampo måste förefalla obegriplig för alla dem som ej ha förmåga att djupare blicka in i det hemlighetsfulla, som i allmänhet karakteriserar, och utmärker, det mytiska elementet.[46]

För att bevisa det sednare, eller oförmågan såväl hos den närvarande tiden, som hos den närvarande generationen, att riktigt kunna inse och uppfatta situationen (lika litet som vi troligen hittills kunnat fullständigt uppfatta den bibliska legenden om "kunskapens träd") vilja vi här, i kronologisk ordning, genomgå de skilda förklaringarne häröfver, och det i största korthet; hvarvid vi skola följa Doktor Donuer troget i spåren. Hvilken sedan han anmärkt att Lönnrot redan 1827, i sin disputation de Wäinämöinen, förklarat att Wäinämöinen i historiskt afseende varit den som lärt Finnarne att idka sjöfart, och åkerbruk; en förklaring, som äfven Gabr. Rein (i Morgonbladet 1832 N:o 15, 16) godkänt; men hvilken förklaring vi deremot icke kunna gilla och acceptera — omtalar han att i anledning häraf redan 1835, ibland våra Tidningsblad utvecklat sig en häftig polemik om hvilkendera uppfattningen vore den riktiga angående kampen emellan Pohjala och Kalevala[47] — antingen den mytiska eller den historiska? För vår del tro vi att grundidén dertill visserligen ursprungligen hvilar på en mytisk bas, men att framställningen, eller teckningen deraf (d.v.s. att sjelfva koloriten) är måhända i sina detaljer — historisk; i så måtto nemligen att den inför och upptager namnen på historiska personer, och placerar sjelfva tilldragelse-schenen i vår nord. Föröfrigt kunna vi icke inse att här gäller någon kamp, och strid, emellan mörkrets makter och ljusets, emellan den goda och onda principen. Icke heller inse vi det Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, voro Finnarnes högsta Gudar (såsom några deribland Collan, Donner, m.fl. påstå). Ukko är dessutom ej heller namnet på någon Gud, det är endast ett epitet som tillägges honom, och hvilket ord blifvit begagnadt stundom såsom ett pronominum, stundom såsom en apposition, i stället för begreppet Jumala.[48] Den af Förf, så högeligen berömda Collanska Tidningsartikeln (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) kunna vi deremot, för vår del, ingalunda gilla, och godkänna, och detta äfven — i flere andra afseenden.

Den första offentligen uttalta förklaringen öfver betydelsen af Sampo, är emellertid meddelad af en anonym författare redan 1836 (således för 36 år sedan) uti en uppsats under rubrik: "Några ord om Kalevala" (intagen i Helsingfors Morgonblad 1836, N:o 95-96) deri det förklaras att med Sampo förstås ett Musikaliskt Instrument; men — hurudant? nämnes der icke. Kuriöst nog nämner äfven Topelius — i en not under företalet af den 1831 af honom utgifna 5:te Delen till sina "Vanhoja Runoja:" — "Sampo kuuluu olevan rauvasta Kanteleen mukaan taottu Soittokeino." Men hvarifrån han fått denna uppenbarelse, säger han icke.

Sedermera fantiserade Fabian Collan — i en vidlyftig uppsats under rubrik: "Wäinämöinen och Ilmarinen, näst Ukko, de högsta gudar hos de fordna Finnarne" (införd i Morgonbladet 1838, N:o 56-62) — angående den förmenta striden emellan Pohjola och Kalevala, emellan ljusets makt och mörkrets. Vi finna icke det ringaste spår till en såbeskaffad strid. Ty såsom vänner, och bekanta, begåfvo sig Wäinämöinen, med konsorter, till Pohjola… och såsom sådane emottogos de äfven af Louhi; men då de om natten, under det de andra sofde, hemligen bortförde Sampo, blefvo de eftersatte, och på vägen upphunne; hvarvid — enär man med våld ville återtaga Sampo — ett slagsmål, eller ett nappatag, visserligen uppstod, hvarvid bytet halades öfver bord, hvilket både var, och blef, resultatet af striden.

Kort derpå förklarade Lönnrot sjelf (i Tidskriften Mehiläinen 1839, p. 14, 18, och i Borgå Tidning 1839, N:o 96, samt i Helsingfors Morgonblad 1839, N:o 54) det ordet Sampo vore en sammansättning, eller en version af de ryska orden sam bog (sjelfva guden) och med anledning hvaraf han påstod att härmed betecknades den Finska Jumalabilden, som skulle skänka Finnarne all möjlig sällhet och lycka. En förklaring som Collan deremot, på af honom anfördt skäl, lifligt bekämpade i en uppsats, benämnd "Biarmaland och Pohjola" (i Morgonbladet 1839, N:o 53, 54) vid det han förmodade att dermed afsågs en möbel, en grant utstyrd klädkista för Pohjolajungfruns räkning, sålunda benämnd med afseende å det "granna locket".

Robert Tengström, som (i "Fosterländskt album" 1845, 1. p. 123, 189) vidt och bredt omtalar de hjeltesånger, eller det historiska epos, som, enligt hans tanke, framställes i Kalevala — inlåter sig icke angående denna af honom såkallade rika Talisman, i någon närmare förklaring af Sampomyten.

Af utlänningar har Jakob Grimm, uti en afhandling: "Über das finnische Epos" — föredragen under en föreläsning, hållen vid Vetenskapsakademin i Berlin d. 13 Mars 1845, och aftryckt dersammastädes i Hoefersch Tidskrift 1. p. 38 o. ff. — förklarat det han anser att Sampo icke kunde vara någon fantom, eller något inbillningskraftens foster, utan måste vara något allmänt kändt, och verkligt naturting, efter Louhi så bestämdt kunde göra anspråk derpå, och då Wäinämöinen utan svårighet gick in på att anskaffa det; hvarvid han gör oss uppmärksamme på den öfverensstämmelse som förefinnes emellan Sampo och Frodes qvarn, helst föreställningen om en såbeskaffad qvarn redan af gammalt förefinnes bland alla Tyska folkslag; utan att han dock närmare anger ursprunget dertill. Och i det han antyder att "kirjokansi" (det brokiga, sirliga, eller randiga locket) kunde ju beteckna en öfver Sampo utbredd duk, är han sjelf osäker om man ej med Sampo skall förstå den på horisonten uppgående gyllene morgonrodnaden, På ett annat ställe deremot (i sin "mythologie", p. 1229) erinrar han att i den Mongoliska sagan om trädet Asambubararcha, hvars i vattnet fallande frukter gifva ifrån sig ljudet Sambu, — tyckes detta ord stå i något sammanhang med det Tibetanska ordet Sangpa ("klingande helig") liksom sjelfva trädets namn är lånadt från det Sanskritiska ordet Jambu, och sjelfva fruktträdet heter Eugenia Jambolana.[49]

Dessa Grimms yttranden hafva föranledt Norrmännen Asbjörnsen och Moe att, i deras 1852 utgifna "Norske Folkeeventyr" p. 488, anse berättelsen om Sampo vara beslägtad med den i Ringerige upptecknade Norrska sagan om qvarnen, som stod och malade på hafsbottnet.

Castrén underkastade de hittills gjorda försöken att uttyda Sampo en genomgående undersökning i sina "Föreläsningar öfver den Finska mytologin" (Helsingfors 1853) och uppställde en ny hypotes. Vid det han — med afseende å innehållet af Kalevalasångerna — fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer och andra närmare, eller fjermare, med Finnarne beslägtade folkstammar, vidblef han den åsigten att brudfärden till Pohjola till större delen baserade sig på en historisk grund.[50] Sampo var enligt Castréns åsigt, intet annat än en Talisman, för hvarje sorts jordisk lycka, sådan den än i denna dag här och der kan åvägabringas af Schamaner. Dock kan detta ju ej hindra att föreställningen om Sampo var kanske ett verkligen existerande föremål. Uti den 2:dra Delen af sina Resor och Forskningar (Helsingfors 1855, p. 398) omtalar han sin stora öfverraskning, då han vid gränsen af China hörde af en Mongol — att Buddhaisterna benämnde den äldsta kyrka till "Sampo", hvilket ord skulle betyda en hemlig källa; och enligt en annan förklaring i hans Finska mytologi (p. 272) betydde det källan till allt godt; en benämning, hvilken enligt hans tanke — förträffligt passade in på Finnarnes Sampo. Enligt denna hypotes är det nära till hands (säger han) att den Finska Sampo ursprungligen var en "kyrka", nemligen det enligt Isländska sagan så berömda Jumalatemplet; i hvilket fall den så ofta förekommande uppgiften angående dess "brokiga lock" kunde beteckna, eller afse, kyrkans "takbeteckning". Dock den omständigheten att Sampo var innesluten i ett kopparberg, och att den blott af tre karlar från Pohjola blef buren i båten, syntes Castrén (med afseende å denna hypotes) så i hög grad motbjudande, att han helt och hållet uppgaf, och förkastade, denna sin förra förklaring.

Med afseende å den uppgiften att Ilmarinen, vid ena sidan af Sampo — smidde en "sädesqvarn", och vid den andra — en "saltqvarn", samt vid den tredje — en "penningqvarn", och vid betraktandet af det likljudande Svenska ordet stamp, ("stampqvarn", "hand-qvarn") så framdrager Castrén (i sin mytologi p. 272) den beröringspunkt som erbjuder sig med den förut redan omtalta sagan angående Konung Frodes qvarngrotta, hvilken kunde frambringa allt hvad den malande sjelf önskade. Också lät Konung Frode den mala åt sig guld, lycka och fred. Likväl blef han sjelf slutligen, allt detta oaktadt, öfverfallen, dödad, och Grottan, under mörkret en natt, bortröfvad af en hafskonung. Då denna nu lät mala salt, malade qvarnen så länge till dess skeppet blef fullt, och Grottan sjelf, liksom Sampo, nedsjönk i hafvet.[51] Vid det Castrén öfverlemnar lösningen af denna fråga till en framtida forskning, säger han: "skulle sagorna om grottan och Sampo verkligen behandla samma ämne, så har man en grund till den förmodan att Finnarne hafva lånat grunddragen till deras saga från sina Skandinaviska grannar, helst sagan om Sampo icke förekommer hos några andra Finska folkstammar;[52] hvaremot sagan om grottan skall vara ganska vidt kringspridd i Sverige, Norrige, Danmark och Tyskland."[53]

A. Schiefner, i en uppsats om "Sampo-myten i det Finska Epos" (införd i S:t Peterburgska "Vetensk. Akademins Hist. Filos. Bulletiner" 1851, p. 71) citerar allt hvad Castrén härom skrifvit. I en sednare uppsats af honom — "angående ordet Sampo, i det Finska Epos" (intagen i samma "Bulletiner" 1861, p. 497) frångår han sin förra åsigt, och det så mycket mer som man verkligen återfinner detta ord i Finskan och Estniskan under formen tampu. Ordet synes honom dessutom verkligen fattigt, och nog magert, att såsom underlag tjena för en poetisk uppfattning af naturen och d.s.k. undertinget. Dertill kommer ännu att då Sampo malar af sig sjelf (hvar står det skrifvet?) Så förliknar Schiefner den med den ryska sagan, deri en mängd saker förekomma, hvilka "af sig sjelfve" åt sin ägare förskaffa allt hvad han önskar. Han anför en saga från trakten af Ishafvet, eller Hvitahafvet, uti hvilken en bonde, som uppklättrade långsmed en genom himmelen växande kålstam — såg en handqvarn som malade färdigbakade kakor. En annan saga, från stora Ryssland, omtalar en tupp, som ihopkrattade på jorden en handqvarn o.s.v.; på grund hvaraf han antog, att första stafvelsen i ordet Sampo är det Ryska sam (af sig sjelf). Likväl antager Schiefner med rätta det förklaringen af hela Sampomyten är att sökas i en uppenbarelse af den yttre naturen. Hufvudrollerna i Kalevala (säger han) äro ursprungligen elementargudar (?) hvilka förlora allt sitt värde, om de degraderas till blotta Hjeltar, (nånå! nånå!). Af den omständigheten att himmelen i Kalevala blifvit kallad "luftens lock" (siså! siså!) — i det deri ofta blifvit taladt om det "brokiga taket" (åhå! åhå!) drager han den slutsats — att man med det "brokiga locket", som qvarblef i Pohjola, betecknade den granna stjernhimmeln, som fortbestår här hela vintern, under det den glänsande stjernan på Pohjola firmamentet (d.v.s. solen) är periodiskt förborgad. Detta är nu hufvudkarakteren i Sampo-myten; hvari allraförst nemligen ingår betydelsen af ordet Sampo, i sig sjelft, och hvartill sedermera tillkommer föreställningen om en qvarn. Man finner hufvudsakligen samma uppfattning i en sednare afhandling af Schiefner "öfver det mytiska innehållet af de Finska Fablerna " (Bullet. de l'Acad. de S:t Petersb. 1855, p. 569) och "ang. den Estniska sagan om Kalevipoeg " (Bullet. 1860, p. 273). Hvarefter han resonerar om såväl solens som om månens fångenskap i Pohjola, hvarmed han liksom påminner om Sampo.

Efter Schiefner uttala sig flere af Tysklands framstående sagoforskare, angående betydelsen af Sampo, i en mer eller mindre inskränkt anslutning till dessa hans åsigter. Så t.ex. Mannhardt, som i sina "Germanische Mythen" (Berlin 1858, p. 400) häruti tror sig igenfinna molnet; hvaremot A. Kuhn, fasthåller sig vid Schiefners uppfattning, det man härmed afsåg solen (se "Die Herabkunft des Feuers und des Göttertranks". Berlin 1859, p. 114). F.L. Schwartz sökte åter i sin skrift "Der Ursprung der Mythologie" (Berlin 1860, p. 117) att förlikna Sampo vid en gördel, d.v.s. vid en regnbåge; hvilken uppfattning han äfven i en sednare uppsats vidhåller, angående solen, månen och stjernorna, ett bidrag till mytologin och forntidens kulturhistorie (Berlin 1864, p. 104). Samma naturuppfattning delar äfven Professor Jul. Caesar, i Marburg, uti ett föredrag angående "Das finnische Volks-Epos Kalevala" (Stuttgart 1862) hvaruti han försäkrar det Kalevalas hjeltar vida tydligare än Hellenernas, eller sjelfva den Tyska folkdikten, bär stämpeln af ett gudaväsende, (?) som har sitt ursprung i naturen, — en omständighet, (säger han) som hundra gånger faller oss i ögonen, lika klart som om de vore Hjeltar, underordnade de egentliga gudarne (p. 20-21), (?) K. Simrock antager att erinringen om Frodes qvarn är ihop-trängd i det finska Epos, och ligger till grund för Samposagan (se hans "Handbuch der Deutschen Mythologie". Bonn 1869, p. 317).

Redan före de sistnämnde uttydningsförsöken, hade Lönnrot, i en uppsats, kallad "Tre ord om, och ur, Finska fornsånger" (intagen i "Litteraturblad för medborgerlig bildning" 1858) sammanställt de äldre åsigterna angående Sampo. Enligt dessa betecknade Sampo ett musikaliskt instrument, en handqvarn, Biarmernas Jumalabild, (i hvilket fall namnet är lånadt af det ryska sam bog, Gud sjelf), ett handelsfartyg, ett berömdt Gudatempel, så benämndt efter den äldsta kyrka hos Buddhaisterna, kallad Sampo ( sang phu — hemlig källa); och slutligen hade en gammal Runosångare ansett Sampo beteckna hela landet, hvilket blef eröfradt af Finnarnes stamfäder, och som tillika antog att det "brokiga locket" bemärkte den stjernbeströdda himmelen. Lönnrot förkastar nu de samteliga uttydningarne, och förklarar myten såsom en allegorisk framställning af bildning och kultur, hvartill menniskoslägtet funnit vägen genom uppfinningen af sjelfva sången. Ifrån denna tid kan det sägas — att man sår och plöjer, erhåller näring, och har till föremål en beständig framgång. Med undantag häraf, svarar det emot en tid, på hvilken Kalevala-folket stod i jemnbredd med Pohjola. Vid beskrifningen af grundämnet, hvaraf Sampo var förfärdigad, så utmärker det allegoriskt de lägre lefnadsstadier, hvilka ett folk härvid har att genomgå, såsom t.ex. jagt, fiskafänge, boskapsskötsel, och slutligen åkerbruk och industri; hvilket blifvit framställdt förmedelst ett svanfjäder, fjället af en gös, en flinga ull, ett sädeskorn och biten af en skottspole.[54]

Doktor O. Donner anmärker härvid — i en Akademisk Afhandling, angående "Indernas föreställningar om verldsskapelsen, jemförda med Finnarnes" (Helsingfors 1863) — och det ej utan skäl, att så sinnrik denna kombination än synes vara (?) så är likväl begreppet om bildning och kultur, redan i sig sjelft, alltför abstrakt, för att — utgången från folkmedvetandet, såsom medelpunkt — kunna, omedelbart, frambringa någon verldsskapelse. Hvarefter följer ett långt referat af alla de ställen i Kalevala, der det, om än aldrig så litet, talas om detta "Wunderdinge", som Hr Donner här benämner Sampo; men hvilket allt vi här förbigå, såvida det icke närmare upplyser saken.

Norrmannen Professor J.A. Friis framträder sedan i ordningen, såsom en ny Profet, och tecknatydare, den der uttyder och förklarar betydelsen af ordet Sampo, i en Artikel under rubrik: "Lappalaisten noitarummusta ja Kalevalan Sammosta" (intagen i Kirjallinen Kuukauslehti 1868, N:o 1). Enligt hans mening skulle härmed afses en såkallad Lappsk Trolltrumma, hvilken af Lapparne åtminstone anses högst vigtig och dyrbar. Men Herr Professorn glömmer måhända, i sin ifver, att vi här icke hafva att göra med Lappar, utan med Finnar.[55] I det hela är denna såkallade "Trolltrumma" (säger han) hvilken såväl som behandlingen deraf, han närmare beskrifver — ingenting annat än med diverse hieroglyfiska figurer utspökad, och af vidskepelsen helgad, och invigd, Tamour de basque, hvars värde blott uppskattas af Lapparne. Emellertid söker Friis — med samma fyndighet, och vältalighet, som trots någon annan — bevisa sitt påstående; och hvartill han, till en början, föreger det Sampo allsicke är något finskt ord, utan är lånadt ifrån främmande språk, hvarvid man förvandlat t till s. Sålunda är det beslägtadt (säger han) med Persiska ordet tambûr, tambûrák, tambûk, tamber, med Armeniska ordet thembug, Kurdiska tâmbur, och Tscheremissiska tümür, samt på Ungerska dob. Är icke detta bevis nog! menar han. Eller — hvad menar läsaren? Och ej nog härmed! Prof. Friis har ytterligare i sin 1870 utgifna Lappisk Mythologi, Eventyr og Folkesagn, i en afhandlig kallad "Gobdas og Sampo", p. 47-52 vidblifvit denna sin förklaring, illustrerad med diverse plancher, föreställande den Lappska trolltrumman.

Och såsom enslags ytterligare bekräftelse härpå, läser man af D.E.D. Europaeus, i hans "Nya betraktelser af Professor Friis' förklaring af Sampo" (införde i Finl. Allm. Tidning 1869, N:o 15) häröfver — särdeles beprisade loford. Det är om dessa bekräftelser, som Kurre säger — " Tappurainen Tuppuraisen takausmies."

Efter att hafva genomgått alla dessa filologiska, naturfilosofiska, etnografiska (och etnologiska) mytologiska och arkeologiska förklaringsgrunder, uppträder Doktor Donner slutligen sjelf här, ännu för andra eller tredje gången, och — i en vidlyftig afhandling, kallad "der Mythus von Sampo", dedicerad till Professor Roth i Thüringer, och intagen i Vetensk. Societetens Akter — meddelar en kort, men fullständig uppfattning af de skilda författarnes och Sampouttydarnes anförda skäl och grunder, jemte derpä byggda åsigter och förklaringar; hvilka alla han nu, i sin tur, bemöter och vederlägger. Och sävida nu de flesta författare hyllat sig till den åsigten att härmed betecknades antingen en handqvarn eller en trolltrumma, så söker förf, innan han framkommer med sina egna tankar, först vederlägga andras. Så t.ex. sedan han citerat allt hvad Friis anfört, anmärker han såsom någonting otänkbart, och således osannolikt, att några bitar af en trolltrumma, uppfiskade ifrån vattnet, eller förde af vågorne till stranden, och utplanterade af Wäinämöinen, kunde tillskynda skördar, glädje och lycka, åt hela landet; hvaremot Pohjola, som erhöll den granna botäckningen (locket) nödgades, med sorg och bekymmer, föra ett brödlöst lif.[56] Och dessutom, om frågan gäller en trolltrumma, hvaraf nästan hvarje Lappsk familj är försedd, så — hvad hindrade väl Ilmarinen att förfärdiga sig en annan dylik, och likaså kostbar, som den han gjorde i Pohjola? Äfven förvarade Louhi icke den, enligt den allmänna plägseden i landet, uti ett visst afsides hörn uti kåtan, utan inläste hon den uti en stenbacke, eller i ett kopparberg. Också kan man icke inse, hvarföre ej Finnarne sågerna betecknade den med dess inhemska namn govadas, (på finska "Kuvakas") d.v.s. "den med bilder beprydda", eller med det finska namnet rumpu (trumma); ty härledningen från de Persika orden tambur, m.fl. tyckes vara nog longe petitum. Hvad slutligen beträffar den af Maxenius meddelta uppgiften, det man fordomdags äfven i Savolaxs kulle, vid besvärjningar, hafva begagnat sig af en såbeskaffad trolltrumma, så verkar detta här icke på saken, eller hvarken förändrar, eller förklarar förhållandet;[57] ty är härigenom allsicke identiteten med Sampo ådagalagd. Slutligen anmärker Donner, och det ganska riktigt, att det väl vore möjligt att någon folkskald, i sednare tider, då den rätta betydelsen af Sampo försvunnit från folkets medvetande, i tankarne härvid kommit att fästa sig vid den Lappska trolltrumman, och sålunda låtit undfalla sig orden "det brokiga (randiga) locket". Vidare anmärker han det man icke har något exempel på att ett visst objekt, det må vara aldrig så dyrbart, kan blifva föremål för en folkdikt (ty prisar man icke, och besjunger, ett dödt ting) — endast lefvande, och storartade, handlingar. Vi hafva i korthet genomgått författarens argumentationer, för att visa huru mycken möda och besvär Hr Donner gjort sig, icke blott för att uppsöka, och kunskapa, om allt hvad som blifvit skrifvit om Sampo, utan för att vederlägga en uppgift, som — annars vederlägger sig sjelf.

Hvad åter angår förklaringen att Sampo skulle beteckna en hand - eller stampqvarn, åberopas härvid Castréns omdöme (bör observeras att Dr Donner är en stor beundrare af Castrén) att nemligen vid öfvergången från en historisk betraktelse till en symbolisk — skildringen af Sampo är så fantastisk, att äfven om den ursprungligen haft en historisk betydelse, finnes dock mycket deri, som måste uppfattas från en allegorisk sida, såframt nemligen dikten icke låter bokstafligen tillämpa sig på något i verlden existerande allmänt kändt ämne. Äfven Castrén anmärker att samtliga folkqväden, i flera afseenden, äro mer eller mindre grundade på bortglömda myter; men det symboliskt framställda föremålet hafva de dock, i sin föreställning, uppfattat sådant det ursprungligen förekommer i verlden. Så äfven här! Sagan om Grottan hänger — enligt en allmän hos alla Germaner (observeras att Finnarne äro — inga Germaner) förekommande uppfattning — tillsammans med den om Solen, tänkt nemligen under bilden, eller föreställningen af en qvarn (ett qvarnhjul) hvilken af sig sjelf malar och producerar, hela dagen; och hvars produkter blifva dessa gyllene skördar, ej olikt solens gyllene strålar. På detta sätt blir det förklarligt huruledes denna qvarn kunde mala (åstadkomma) lycka, fred, och allt hvad man önskade sig. Att den blifvit bortröfvad, och försänkt i hafvet, är blott en poetisk fras, som våra skalder äfven använda på solens nedgång. Redan Grimm yttrar tvifvelsmål huruvida Sampo, den der hvarje morgon malar silfver och guld, skall föreställa en bild af den på horisonten uppgående gyllene morgonrodnaden. De få rader i Kalevala, som behandla bilden af en malande qvarn, visa klart att denna föreställning icke ligger till grund för Sampodikten, utan är det möjligt ett lån från andra folkslags sagor, hvilka, till följd af deras gemensamma och ursprungliga betydelse — blifvit sammanställda med Sampo, och derpå använda. Att den skulle mala af sig sjelft, spelar i Finska sagan ingen hufvudroll; och sjelfva dikten vinner genom åsidosättandet af denna bild.

Hvad beträffar härledningen från det svenska ordet stamp, så anmärker Hr Donner att det redan förut blifvit antydt, att detta ord — enligt de finska ljud- och språklagarne, öfvergående till finsk form — skulle heta samp (och icke tamp ). Huruvida Finnarne sjelfve gjort sig någon föreställning om en af sig sjelf malande qvarn, eller lånat detta af sina grannar, är svårt att afgöra.[58] Man anträffar en sådan uppfattning ej blott hos Skandinaver och de Tyska folkslagen, utan äfven hos Ryssar, tillochmed var den hos Romarne känd. Äfven i den Mongoliska sagan om Gesar Chan, talas om ett gyllene berg, på hvilket stod en qvarn, som malade af sig sjelft (se Schmidt "die Thaten Bogda Gesser Chans", p. 97). Äfven i en Estnisk fabel ("Vaeselapsi käsikivi") förekommer berättelse om en handqvarn, som malade af sig sjelft; hvilken förborgad i en kista, gömd under jorden, derifrån blef af ett fader- och moderlöst barn bortförd, förmedelst en hvit häst (se Kreutzwald "Esti rahva jutud" p. 43). Löwe, vid sin öfversättning af denna fabel, tycker sig häruti finna en svag erinran om Sampo (Estn. Mährchen, s. 80).

Härefter resonerar Förf, vidt och bredt om den kamp och strid, som enligt hans tanke (rättare — enligt hans fantasi) blifvit förd emellan Pohjola och Kalevalafolket, angående solens och månens inneslutande i berget; men hvilket allt, såsom här icke hörande till saken, vi i tysthet förbigå — såmycketmer som de finska fornsångerna ingenstädes tala om krig och strider — åtminstone icke i den mening, som man i allmänhet uppfattar saken; och hvarvid han omtalar en af honom förmodad parallelism — emellan den finska dikten om Sampo, och Indernas om solen, hvilka hvardera blefvo inneslutna i ett kopparberg, (som det heter); och hvarefter han kommer till det resultat, att Sampo och solen äro med hvarandra synonyma, och hvardera dikterna om dem således variationer af samma tema.[59] Och för att liksom bestyrka denna hypotes, omtalar han att äfven folkdikten om månförmörkelsen, d.v.s. om månens olika skiften och skepnader (faser) hos Finnarne, Mongolerne, Chinesarne, Inderna och Skandinaverna hafva med hvarandra någon slags öfverensstämmelse. (Naturligtvis! Efter saken här är densamma, måste äfven teckningen deraf i något afseende kongruera, och sammanstämma; och hvilket således äfven torde gälla om solen).

Sedan Förf, sålunda omtalat allt hvad som blifvit sagdt och skrifvit om Sampo, hvarmed han förstår solen, kan han icke undgå att — liksom mot sin vilja, och såsom för att komplettera samlingen — omtala det en viss Lektor Gottlund anfört en tradition om Sampo, som (olyckligtvis!) afviker från alla de andras; och hvilken tradition han, såsom sådan, väl omnämner; men hvars af mig antydda förklaring hau icke ens anser värd att (liksom de andras) förtjena med ett ord omtalas.[60] Och för att nu så mycket mer nedsätta värdet, och betydelsen deraf, påstår Förf., att finnskogarnes befolkning förskrifver sig från 17:de seklet; ehuru jag solklart bevisat det Finnarne icke blott voro talrikt här å orterna kända redan 1520, utan äfven att det derjemte förefunnits der en qvarlefva af en forntida äldre finsk folkstam, som till större delen utdog vid digerdöden 1350 (se "Läsning för Finnar" sid. 113). Hvarefter, och ehuru Hr Donner medger det jag varit den första, som omtalat myten om Sampo,[61] han likväl placerat mig till den sista, af dem som derom haft något att förtälja. Derpå går förf. att förklara — det stammen, eller roten, till ordet Sampo, enär den icke står att finnas i främmande språk — måste nödvändigt uppsökas i finskan; hvarföre ock han företager sig att uppsöka den, och tror sig äfven slutligen hafva funnit den i ordet sepal, sepel, seppele (som betyder "hals, halsring"); och nu bär det af till fjälls — uppför berg och backor, förbi stockar och stenar. Men vi deremot stanna här, och lemna förf. fritt spelrum, till att fortsätta sina efterspaningar med afseende å stamordet till Sampo.[62]

Man tycker väl att denna slags sampo-litteratur nu redan borde förslå. Men nej — långt derifrån! Nu sednast uppträder Doktor J.W. Calamnius, och i en artikel, kallad: "Kalevalan sammosta" (införd i Kirjallinen Kuukauslehti 1872, n:o 4 och 5) uppträder äfven han nu sin tur, och i det han söker vederlägga Dr Donners argumenter, har han sjelf inga bättre att framställa än den af Friis antydda trolltrumman. Liksom Castrén och Donner, så önskar och hoppas nu äfven Calamnius, att framtida språk- och fornforskare måtte, bättre än han, lyckas att slutligen upplysa, och utreda, äfven denna mytiska gåta. Men hvarföre skola vi här just vänta allt af framtiden, då vi redan i vår tid hafva dem som härom kunna upplysa oss, blott vi förstå att lyssna till deras ord?

Hvad blir nu således resultatet af allt detta?

Jo, vi finna att de lärde, snart sagdt i alla länder, och det såväl inomlands som utomlands, sysselsatt sig med att taga reda på sampomyten; men hvarvid det gått, som det vanligtvis går — när man ej tar gammalt och förståndigt folk till råds — man har härvid endast gjort sig löjlig. Hvarvid (märkvärdigt nog,) ingen af dessa Herrar mytologer uppfattat, nej icke ens kunnat ana till denna sampomytens vackra andemening, angående orsaken till menniskans mindre lyckliga ställning; hvilket här dock tyckes utmärka sjelfva hufvudsaken, vid det de — förirrat sig vid att förklara betydelsen af sampo. Det är mindre underligt om Ryssar, Tyskar, Svenskar och Norrmän, hvilka icke känna vårt språk, eller naturen af vår folkpoesi, mycket mindre således sjelfva vårt folks naturanlag och karaktersdrag — härvid misslyckats, d.v.s. misstagit sig. Mera förvånande är det deremot att Finnarne sjelfva icke kunnat taga reda på en sak, som synes oss (i våra ögon) så enkel och klar som denna, d.v.s. — som andemeningen, och betydelsen af sampomyten. I hvilket afseende ej blott universitets konsistorium, eller hela dess lärare-personal (d.v.s. de der Herrarne, som jemt och ständigt åberopat sina "lärda grader" — se "Näsperlan", sid. 40) och d.s.k. Vetenskaps Societeten, utan äfven hela Finska Litteratur-sällskapet, med alla sina talrika rundtikring landet spridda medlemmar och korrespondenter, jemte Fornminnesföreningen, ja som — skam tillsägandes — de båda stora snillena Lönnrot och Castrén (för att ej här tala om allt hvad "Fennomaner" heter) — fåfängt i detta fall ansträngt alla sina krafter — alla sina sträfvanden och bemödanden, för att lösa gåtan; och hvarvid de ifrigt stretat, och arbetat — redan ett halft sekel, eller från och med 1818. Ja man skulle tro det vår Herre slagit sina barn med blindhet, enär de icke kunnat hvarken läsa, eller fatta, hvad jag redan längesedan, tid efter annan, vid tre olika tillfällen, på tre olika ställen, och på tre olika språk — för dem tydligt framställt och förklarat.[63] Säg, hvad kan väl vara orsaken härtill?

Jo, orsaken är — 1:o för det jag icke hör tili "skrikarnes" klass, eller till Kalevaliternas läger; utan, tvärtom, mången gång kanske (liksom nu äfven här) litet öfverraskat, eller öfverflyglat, detsamma; och — 2:o emedan man hittills allmänt trott, att myten här bestod i konsten, att taga reda på betydelsen, eller bemärkelsen, af ordet Sampo. Något som egentligen här alls icke kommer i fråga, lika litet som att examinera, eller att i vetenskapligt, d.v.s. — i botaniskt afseende vilja determinera, och klassificera, Kunskapens träd på godt och ondt, eller att söka utreda huruledes Noachs ark var konstituerad, och Pandoras ask konstruerad, eller det gyllene vädursskinnet prepareradt, m.m. Hvarochen klok menniska måste väl veta, och inse, att allt det der icke här hör till saken, lika litet som namnen på de härvid agerande, eller figurerande, personerna; hvilka närsomhelst, och vid nästa scen, kunna ombytas, och — hvilket erfarenheten äfven här visat — af andra föreställas. Myten ligger här i sjelfva handlingen, och dess för hela menniskoslägtet djupa betydelse; således — icke ensamt i sjelfva parabolen, i och för sig, eller i allegorin, utan i den derunder förvarade, och den derigenom påpekade — sanningen.

Vidare har felet legat deruti, att ingen af de der Herrarne mytologer varit hvad man kallar "skald", eller "poet". De hafva, tvärtom, alla varit idel prosaister, d.v.s. de hafva väl kanske någongång varit roade att höra sång, och musik, eller läsa verser och poesi; men de hafva derföre icke derpå förstått eller begripit sig. I stället att låta tanken ledigt sväfva, eller vagga sig fram (svaja) emellan de skilda, ofta (enligt det finska skaldemaneret) hvarandra olika bilderna, eller de sig emellan motsatta meningarne — har man på hvarje ord tagit fasta, — och ropat — "banko"; hvaraf man ofta gjort sig de löjligaste, de mest befängda — ja, jag må säga — de galnaste begrepp och föreställningar. Å andra sidan åter, har man mångengång, i motsats häremot, i de skilda orden, (eller meningarne), sökt inlägga en viss högre, och djupare (andligare) betydelse, än hvad i dem förefinnes; hvarigenom man likaså förirrat och misstagit sig, i det man sålunda blifvit en — andeskådare.[64] Alla myter äro, i det hela taget, mycket enkla till sitt innehåll, och korta (ehuru sinnrika, och mångtydiga) — till sitt omfång, liksom den i dem innefattade tanken, sanningen, eller lärdomen; och de behöfva derföre icke — deduceras, och demonstreras. Åtminstone uppfattade jag genast — då jag hörde sammas-myten — meningen, sådan jag äfven då framställde den; utan att jag sedermera, liksom alla de andra mytologisterna, på dessa nu förlidna 55 år — sett mig befogad att, i något afseende, förändra mina åsigter, eller att med ett enda ord rätta hvad jag då sade. Hvems ögon härvid varit de klaraste, och hvems tankar de redigaste — må läsaren afgöra, och — efterverlden bedöma. Häraf ser man likväl, till en början, hvad mycket bråk och besvär, och hvilket onödigt väsende och buller — de der lärda Herrarne ofta göra sig, eller ställa till, och det om en ringa sak, som de icke ens begripa, eller förstå sig uppå; men den de dock upphöja till skyarne.[65]

Nå ser man icke någonting mera? (frågar Läsarn). Ja, man ser här ett exempel, bland många andra, på hvad jag redan ofta förklarat, nemligen att så kallade lärda och vetenskapliga sällskaper ofta kunna förliknas vid vissa såkallade " lyktgubbar ", som visserligen i mörkret prunka för mängdens ögon, med ett slags lånadt sken, som — i det hela — föga gagnar till något; eller utgöra de ettslags kotterier, och lärda skrån, som (att sluta efter ett visst universitets beteende) — i många fall, i det hela, mera skada, än gagna, vetenskaperna. Hvaremot uti den individuela, enskildta, förmågan och intelligensen — ofta ligger nedlagd, och förborgad, en skatt, som mångengång vida öfverväger alla mängdens pund och förtjenster. — Om man såvisst blott skulle förstå sig — att, såsom sig bör, deraf begagna sig![66]

Nå lär man sig då häraf icke — någonting mera?

Jo man finner att liksom alla de der Herrarne, med sina många "lärda grader", nu en tid bortåt, d.v.s. i mera än 50 år, nära nog farit fram som narrar, eller — alla, efter hvarandra — ridit ranka på ordet sampo, utan att se och höra hvad förståndigt folk haft dem att förkunna, likaså hafva de, likt Arons prester — (nästan i lika lång tid) — uti Kalevala tillbett, och dyrkat, — den "gyllene kalfven".

Och då man äfven i detta fall sökt upplysa dem om sitt stora misstag, har man i stället att omfatta oss med tacksamhet och kärlek — endast visat oss tänderna. Nå må då så vara! Mycket af hvad vi, i så måtto, kunnat meddela det finska samhället, och vårt fädernesland — skall härefter troligen ingen annan förmå. Finnarne hafva således att i detta fall — liksom i så många andra — endast att skylla sig sjelfva för följderna; en lärdom, som de nu dessutom här fått inhemta, genom den af oss dem meddelta förklaringen öfver sampo-myten. Också sluta vi derföre här, med samma strof som vi börjat:

ridiculum est rivulos consectari, fontes verum — non videre.

Hänvisningar:

[1] Oberäknadt de många tryckfel, som härvid måste läggas antingen den värda Tidningsredaktionen, eller sjelfva boktryckeriet — till last, vet jag icke till hvems förtjenst jag skall räkna (såvida jag neml. icke vill tro att det skett i uppsåt, eller med full afsigt) att de fem första, eller öfversta, raderna å 3:dje spalten blifvit — (troligen vid någonslags ombrytning) — huller om buller omkastade med hvarandra; hvarigenom man omöjligt kan gissa sig till sjelfva meningen, eller deraf få något sammanhang. Den i följande Nummer, efter fjorton dagars tid — meddelta rättelsen, kommer i detta fall nog mycket — post festum.

[2] Dock om jag äfven här skall dokumentera denna min liknöjdhet i pekuniärt afseende, med något exempel, må jag t.ex. nämna, — att 1814, under min vistelse, såsom student i Åbo, ville min derboende köttsliga morbror, Prokuratorn Orrhjelm (såsom ogift) nödvändigt adoptera mig till sin son; hvarigenom jag ej blott blifvit hans universal-arfvinge, utan dessutom fått Adel- och Riddarskapet på köpet. Men jag tackade så mycket för äran, och förklarade — det jag ansåg mitt namn fullkomligen likaså godt som hans. (Han dog sedermera den 2 December 1816, vid 54 års ålder).

[3] Hvad som i detta fall gäller angående de finska myterna, tro vi äfven vara fallet med myter i allmänhet, d.v.s. att vissa ursprungligen historiska personer, eller åtminstone deras namn — blifvit begagnade, såsom underlag, vid de mytiska sagoberättelserna, hvilka ofta omfatta såkallade gudahändelser, eller så tillsägandes himmelska historier; de der, efter döden, föreställas hafva passerat menniskor emellan, eller emellan gudarne i himmelen. Och detta förklarar tillräckligen orsaken, hvarföre ej blott hos olika folkslag, men ofta äfven hos samma nation — i ursprungligen samma myt spela (i samma roll) och uppträda skilda, eller olika namn (personer). Å andra sidan deremot kan också stundom likaså hända att verkligen historiska personer, och deras handlingar, (såsom, i sitt slag, såtillsägandes storartade) — till följd af ett dervid fästadt visst historiskt, eller vetenskapligt värde, eller på grund af ett vid dem fästadt allmänt nationelt intresse — någongång kunnat med tiden få en viss hög, och mytisk, betydelse.

[4] Då man, från en mytologisk synpunkt betraktadt — endast har för sig en sinnebild (d.v.s. en symbol) hvarigenom man i det ändliga uppfattar det oändliga, så har man deremot, ifrån religionens synpunkt att göra med en tankebild (d.v.s. med en dogm) i hvilken man, tvärtom — ser det oändliga uppenbaradt i det ändliga. Begge dessa synpunkter bilda en bas, som utgör grunden för filosofins spekulationer.

[5] Anledningen, och orsaken, till uppkomsten af dessa slags såkallade myter, synes oss annars (om man betraktar saken från en viss annan sida) hafva varit den, att menniskoslägtets intelligentaste förmågor, fordomdags — till följd antingen af folkets råhet och okunnighet, eller misstroende och illiberalitet, icke velat, ja — icke ens vågat för dem framställa vissa större natursanningar (såsom stridande måhända emot deras förut fattade begrepp och fördomar) annorlunda än förtäckta under en viss mytisk slöja, och betäckta med en viss dunkel skymning. Det är denna slags hemlighetsfullhet, som i allmänhet karakteriserar all forntidens kunskap, meddelad på något sätt den större hopen; och som utmärker sig likaså ej mindre i de såkallade "orakelsvaren", än framlyser i sjelfva schamanernas beteenden. Mången af oss har emellertid, måhända af oförstånd, trott att sjelfva myterna fordomdags verkligen utgjorde vissa religiösa dogmer eller trosartiklar, och anser de deri omnämnda eller framträdande personer, hafva varit folkets gudar, eller afgudar, dem man dyrkat och tillbett. Vi äro åtminstone icke af den meningen; men väl medge vi deremot att de, i en sednare tid — till följd af skaldernas fantasier, och på grund af målarnes och skulptörernas bearbetningar — personifierade, och såsom mer eller mindre fulländade konstverk exeqverade — möjligen sålunda kunnat blifva föremål för någon kult. Det var af denna orsak jag också, redan såsom yngling, år 1817, fann mig befogad att (i Svenska Litteratur-Tidningen) spränga hela Gananders Mythologia Fennica — i luften; utan att någon sedermera uppstått för att vederlägga mig, eller för att taga de "Finska gudarne" i försvar. Endast Castrén har sökt att ihopsamla spillrorna häraf, för att, om möjligt, deraf bilda något helt; men vi veta allaredan till hvad resultat han kommit.

[6] Så t.ex. är det allmänt bekant (enligt de fordna Egyptiernas lära) att Phtas (anden) formade af Athor (materien) Neitha (den aflande och födande naturen) till ett ägg; utur hvilket ägg Cneph framgick, och bildade sedermera det synliga universum, d.v.s. hela verlden. Äfven enligt Hinduernas traditioner, kända redan 16.000 år före Frälsarens tid (?!) framställes äfvenså Haranguerbehah, alstringsprincipen, eller den första materien genomträngd af längtan efter form, d.v.s. sjelfva verldskraften i de gröfre elementerna — under formen af ett ägg; uppkommet derigenom att Nàra-yàna (den högsta anden) inkastade ett frö i vattnet, hvaraf efter 1,000 år blef ett stort ägg, hvars förträffliga egenskaper beprisas uti 12,200 verser; och uti hvilket ägg han sjelf inträngde; och hvarur Purusha eller Brahma, verldens skapare, slutligen utgick. Härom heter det vidare: "efter ett år sprack detta, i vattnet flytande, ägg i tvenne delar. Den ena hälften af skalet, som var af guld, blef himmelen; den andra, af silfver, bildade jorden. Men af äggets innanmäten uppstodo, eller skapades, bergen, floderna, verldshafvet, skyar och blixtar, samt slutligen — solen (eller, enligt, en annan legend, luften och himmelen, med dess 8 väderstreck)." Äfven af dessa myter träffa vi ej blott spår, utan en analog och dessutom en slags mera fullständigt hållen framställning i Finnarnes gamla folktraditioner (till ett bevis af deras höga ålder) hvaraf man finner exempel ej blott i Pieniä Runoja, 1 H. n:o V, utan äfven i Topelii Suomen kansan vanhoja Runoja, 1 II. p. 25. Enligt den sednare traditionen bildades såväl himmelen som jorden — af ett Knipägg (jemf. Kal. 1 B. v. 179, o. följ.) eller af ett Örnägg, (enligt 1:sta Runan v. 270-315, i den första editionen af Kalevala). Enligt den förstnämnde traditionen deremot uppstodo hvalar, själar, och allehanda slags hafsdjur — af ett Svalägg.[A]

[A] Då mig veterligen intet annat spur numera återstår, eller förefinnes, af denna gamla finska folkmyt om fartyget och svalan — såsom ett reminiscens af den bibliska legenden om Noachs ark, och den derifrån utflugna dufvan — sammangjuten nemligen med den Egyptiska traditionen om verldsägget, eller om verldens uppkomst af ett ägg — än den lilla versstump jag redan 1811 icke blott hörde citeras, utan äfven upptecknade af dåvarande adjunkten i Jockas, sedermera Pastorn i Jorois, — Gustaf Winter, så anser jag den, såsom sådan, i sanning förtjena att här meddelas äfven på Svenska. Den lyder, som följer:

Lilla svalan, dagens fågel. Flög en sommardag, och flängde; Sökte land — att der få sofva. Och en park — att der sig hvila, Och ett fält, att — bo der bygga. Och ett hult, att — ägg der lägga. Fann ej land, att der få hvila. Ej ett hult, alt deri värpa. Ej en skog, att — der förbida. Ej ett fält, att — bo der bygga. Flög så upp på höga fjället. Såg ett fartyg ut på fjärden. Seglande med röda master. — Flög dit —under skeppets däckbord. Göt sig der ett bo af koppar, Och deri ett guldägg lade — Kom så vinden — ifrån hafvet, Krängde fartyget på sida. Ägget trillade i hafvet. — Deraf uppstod fisk i hafvet, Deraf blefvo skälar skapta, Många svarta (neml. djur) hafvet hysar Dock ej skälar äro alla.

(En variant af samma visa upptecknade jag dessutom sedermera af flickan Anna Pekurinen i Jockas). (Verte)

Äfven i flere andra afseenden anträffa vi stundom, i vära fornsånger, en viss speciel och högst öfverraskande likhet, eller öfverensstämmelse, med de gamla Egyptiernas dogmer och vishetslära. Så t.ex. omtalas, i 14:de och 15:de Runan af Kalevala, huruledes Lemminkäinen — då han vid stranden af "Tuonelan joki" (floden Styx?) lurade på att få skjuta en svana — försåtligen öfverfölls af den blinda Pohjola gubben, som der låg och vaktade på honom, dödade honom, och vräkte hans kropp i vattnet; der Tuonen poika, med sitt svärd, sönderhögg den i flere delar, och kringströdde dem i floden;[a]

[a] En scen, ej mycket olik den som i 1:sta Runan (uti den första upplagan af Kalevala) deremot lämpas på Wäinämöinen (försåtligen skjuten af Lappalainen ); eller som det i 6:te Runan af andra upplagan, heter — af Joukkahainen.

Jag intog, som sagdt, denna lilla sång i Pieniä runoja: hvarifrån den, jemte många andra, aftrycktes först i v. Schröters Finnische Runen, och sedan i Lönnrots Kanteletar. Annars, hvad dessa Pieniä Runoja beträffar, bör jag kanske upplysa, att då jag om sommaren 1817 tänkte besöka de svenska Finnmarkerna, ville jag — såsom en slags välfägnad (tuomisia) från deras fordna hemland — undfägna dessa våra gamla stamförvandter med åtskilliga af våra nutida finska folksånger; men af orsak att det akademiska boktryckeriet i Upsala nu, vid slutet af vårterminen, var — (tillföljd af den då förestående Doktorspromotionen) — öfverhopadt af arbete — stod ingen sättare för mig der att erhållas. Långt ifrån att häraf afskräckas — hittade jag på råd, i det jag sjelf grep mig verket an. Jag öfvade mig nemligen i konsten att sätta. Sålunda satte jag 1817 sjelf det första häftet af dessa sånger (hvilket nogsamt skönjes af de många deri förekommande både språk- och tryckfel); men hann dock, detta oaktadt, icke före afresan få dem tryckta; hvilket, af sådan orsak, måste uppskjutas; och ej skedde förr än efter hemkomsten 1818. Likaså satte jag sjclf 1821 (redan hemmastadd i konsten) äfven det andra häftet, och hann äfven då, före min afresa, få det tryckt; hvaraf jag på finnskogarne samma år gratis utdelade 1,000 exemplar. Dessa sånger voro dock alla af våra allmänna nutida folkvisor. Ty jag hade (af skäl som jag anfört i Läsning för Finnar, 1 H. sid. 329) tagit för princip att icke i tryck meddela något af våra gamla mytiska, eller af våra forntida folkqväden, innan man deraf fått en komplett samling. Detta hindrade dock icke att vissa från de forntida Runorne lösbrytna delar, eller episoder, behandlade såsom sjelfständiga folkvisor, ingingo i det dagliga sångarlifvet; och hvilket t.ex. här var fallet med "Peäskyläinen päivälintu", och "Kulervo Kalevan poika", m.fl. af hvilka den sednare derjemte isynnerhet röjer en sann uppfattning af den finska folkkarakteren — sådan, den visar sig i folklynnet.

äfvensom huruledes sedermera Lemminkäinens moder, efter många sorger och bekymmer, slutligen — medelst en räfsa — lyckades att ifrån vattnet uppfiska de skilda bitarne af hans kropp, dem hon, så godt hon kunde, jemkade tillsammans; hvarefter hon först bad Suonetar (ådrornes och senornes patronessa) och sedermera Ilman impi (luftens tärna) att ordna allt på sitt ställe, och att med utuinen neula (dunste-nålen?) ihopsömma de skilda delarne deraf; hvarvid hon slutligen bönföll hos Herren sjelf (itek ilmoinen Jumala) att rangera allt till det bästa; sålunda återbragte hon nu sin son ej blott till lifs, utan äfven till sin förra skapnad och gestalt. Härvid kan man ej underlåta att, angående Egyptiernas lära, erinra sig det äfven Osiris — som var son (eller, enligt andras förmenande, än bror, än man) till gudinnan Isis — blef af Typhon lönskt öfverfallen, och dödad — hans kropp sönderhuggen, och de skilda delarne deraf — i alla Egyptens landskapet kringspridda. Dem uppsöker nu Isis, med längtande ifver; och när de alla äro funna, skall Osiris åter ifrån de döda — lefvandes uppstå; och då skall det varda slut på det ondas välde här i verlden. (Detta skimrar, eller hägrar, ju liksom litet åt den kristna religionsdogmen, angående Christi uppståndelse ifrån de döda). Kan nu en sådan likstämmighet endast vara slumpens verk? Vi tro att dertill måste finnas någonslags historisk, eller mytologisk anledning.

Ej nog härmed! Vi tro oss, om så höfves, (utom många andra intressanta saker) lagligen — och det ännu i våra närvarande tider — kunna utreda, och bestyrka, att det fordomdags funnits, äfven i vetenskapligt afseende, en viss direkt ledtråd emellan åtskilliga af Finlands invånare och Egyptens såkallade "lärde". Ty ibland de här anträffade 87 såkallade "Runstafvar", hvilka jag ej allenast studerat, och närmare undersökt, utan äfven formligen aftecknat, har jag (enligt hvad som blifvit anmärkt "Läsning för Finnar" 1 H. p. 55, 56, 66, o. följ.) funnit, ibland annat, ej blott i hurudan förskräcklig villervalla med afseende å tideräkningen, eller huru många olikaslags årsberäkningar, m.m. man fordomdags äfven följt här i landet (liksom troligen i alla andra länder) nemligen ibland en klass af mera kunniga och vetgiriga individer (ty de flesta voro väl då, liksom nu, i detta afseende temmeligen liknöjda, och troligen mindre vetande) utan tror jag mig äfven, med anledning häraf, att — åtminstone något så när — i detta afseende känna de olikaslags tids- och årsberäkningar, som, under olika epoker, blifvit begagnade, och följde, äfven hos andra af Europas såväl som Asiens och Afrikas olika folkslag, och nationer. Hvarvid jag t.ex. nu endast här, och i förbigående, vill omnämna — att Egyptierna, mig veterligen, är det enda folkslag, som under Nabonassars eller egentligen under Nebukadnezars tid (år 747 före Christi födelse) begynte att räkna sitt år från den 26:te Februari (nota bene — enligt vår nuvarande tideräkning) och hvilken dag således då var deras nyårsdag. Denna beräkning följdes, och begagnades, sedermera länge af deras vise, och lärde. Med anledning häraf, och för att nu återkomma till Finnarne, så erhöll jag, bland annat, den 4:de Mars 1862 af Grefve Aug. Armfelt till Wiurula (i Halikko socken) en Runstaf, som börjar nyåret precist med den 26:te Februari; och hvilken, förvarad i min Runstafssamling under n:o 52 — när som helst står, af sakkännare och vetenskapsmän, att undersökas och beskådas. Men vi hafva ju numera (mig veterligen) ingen enda här i landet som tyckes förstå sig på denna slags forntida litteratur.

Våra fornforskare, och fornminnesföreningar, äro i detta fall oefterrätteliga (jemf. Läsning för Finnar, 1 II. sidd. 21, 51). Detta anser jag emellertid vara ett talande bevis derpå att ursprungligen Egyptiska kalenderstafvar fordom äfven blifvit begagnade i Finland; hvaraf originalerna hitkommit till norden — måhända redan under vikingatiden, om ock härstädes sedermera tid efter annan litet modellerade. Eller månne man väl äfven här kanske vill räkna detta factum compertum endast såsom en tillfällighet, eller såsom — slumpens verk? Ty det torde väl icke här behöfva erinras att dessa många fordomdags allmänt i d.s.k. "gamla verlden" begagnade, och sig emellan olikaslags, beständigt brukbara, såväl ben- som träkalendrar — icke äro en uppfinning, eller en produkt, af den enskildla fliten och omtankan; utan att de ursprungligen alla förskrifva sig ej blott från ganska olika håll (folkslag, och nationer) äfven som från olika tidsåldrar och epoker; och att sjelfva originalerna, eller de första typerna till dem, blifvit — isynnerhet med afseende å års- och tidberäkningen, och således äfven med hänseende till bestämmelsen af sjelfva nyårsdagen — uttänkte, utfunderade, och uppgjorde (förfärdigade) af de tidernas (inom olika folkslag) mest utmärkta astronomer och mathematici; ehuru de visserligen sedermera, och under tidernas längd, tillföljd af enskild slöjdfärdighet, blifvit oräkneliga gånger, och tid efter annan, i skilda länder eftergjorda och afkopierade, och det ofta till och med — af gemene man. Likaså hafva vi af asiatiska Prim- eller Runstafvar — t.ex. en (neml. n:o 6) som följer Seleucidernas tideräkning, hvilken begagnades af flere orientaliska folkslag, och som börjar året från d. 1 Oktober (hvilken dag var deras nyårsdag) och sålunda vidtog 312 år före Chr. eller från den dag deras välde blef befästadt i Babylon. Ty såsom bekant är, blef Alexander den Stores fältherre Seleucus Nicator konung i Babylon (312-281 f.Chr.); och måhända ligger nu häri orsaken hvarföre "Hyres-året" ännu beräknas hos oss, från d. 1 Oktober? Likaså hafva vi en Runstaf (n:o 63) som börjar året med den 1 November, eller från samma tid som d.s.k. "lego-året" hos oss; hvartill troligtvis måste finnas någon historisk anledning, den vi icke känna. Dock det veta vi att ej blott Tschuvascherna utan äfven att Kamtshadalerna, enligt uppgift, börja sitt år med November månad (se Schiefners "Das dreizehnmonatlicbe Jahr und die Monatsnamen der sibirischen Völker" sidd. 326, 331).

Ja vi böra kanske icke förtiga att vi i detta afseende (nemligen med hänseende till åtskilliga mytiska begrepp, och föreställningar) — funnit vissa loca parallela emellan Finnarne och invånarne till och med i Japan, för att här ej tala i sådant afseende — om andra oss vida närmare belägna folkslag. I anledning hvaraf det synes som vissa gemensamma såkallade andliga eller intellektuela svallvågor, i detta afseende, fordomdags hade gått genom hela menniskoslägtet. Och liksom vi här visat att de olika folkstammarne stundom tyckes hafva korresponderat med hvarandra i afseende å sina myter och trosdogmer, så hafva vi redan för 21 år sedan bevisat att sjelfva ordet, som utmärker begreppet Gud, hos alla jordens olika folkslag — såväl med afseende å sin form, som med hänseende till sin betydelse — ännu röjer, och antyder, spår till någotslags såtillsägandes slägtskapstycke, eller ett gemensamt ursprung (se Jumalasta, ja hänen monenaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä kielillä &c. ) såsom vi ock för 18 år sedan faktiskt utredt att bland sjelfva stamorden i alla verldens många och olika artade språk och tungomål — finnas flere fasta, och vigtiga, beröringspunkter, som antyda ett gemensamt ursprung (se De Finska stamordens uppkomst &c. ). Hvartill slutligen kommer, att vi, enligt ett redan färdigt skrifvet arbete i manuskript, framdeles åtaga oss att bevisa, och ådagalägga, att ibland de många olika folkslagens skilda plägseder och bruk, rundtikring hela verlden — finner man likaledes mycket som karakteriserar om ej en gemensam upprinnelse, så åtminstone en viss anmärkningsvärd öfverensstämmelse. Månne man icke häraf (d.v.s. af alla dessa sammanlagda omständigheter) kunde, i antropologiskt afseende, draga vissa vigtiga och intressanta — slutsatser? Och hvilka lyckas, i vetenskapligt afseende, besanna bibelns lära angående menniskoslägtets gemensamma ursprung från samma stam, d.v.s. att menniskorna icke ursprungligen af sig sjelfva uppvuxit på olika ställen, liksom svampar, ur jorden — en åsigt hvilken många af de naturkunnige tyckes hylla.

[7] Så t.ex. sammanträffar Wäinämöinen (enligt sista gången i Kalevala) med Jungfru Maria, och kommer med henne i delo. Många andra interpoleringar här att förtiga.

[8] Sanningen häraf skönjes redan deraf att dessa menniskoslägtets fabler, med oförminskad glans och auktoritet, redan existerat, och florerat — i flere tusen år, såsom utmärkande Guds egna ord. Då nu så tankedigra grundsatser, och djupsinniga kosmologiska och teosofiska åsigter, redan den tiden kunnat utveckla sig, och göra sig gällande, genom att koncentreras i gamla såkallade folksägner, eller legender, så anse vi detta för ett talande bevis derpå att menniskoslägtet existerat här på jorden, redan kanske flere tusen år dessförinnan, d.v.s. förr än dessa djupsinniga och tankedigra folktraditioner hunnit bilda och uttala sig. På samma sätt hafva vi, på ett annat ställe, bevist — att det ovilkorligen erfordrats tusental af år, förrän menniskan — vid skapelsen, i likhet med djuren, endast begåfvad med ett enformigt ljud, eller läte, derutaf småningom kunnat utveckla först ett artikulieradt, och sedan ett kultiveradt språk — först nemligen i tal, och sedan bevars — i skrift.

[9] Vi fästa oss vid det i svenska språket här begagnade ordet smed; hvilket ej blott tyckes utmärka en arkaism, utan äfven synes antyda en exotism, d.v.s. en ordagrann öfversättning ifrån Finskan, der ordet seppä (smed) användes, och begagnas, i alla möjliga ordvändningar, t.ex. puuseppä, sanan seppä, virren seppä, runoseppä, m.fl. Och hvilket bruk förekommer oftare användt af svenskarne i gamla tider.

[10] Denna slags prestig karakteriserar, och tillkommer, endast vidskepelsen och vantron. Såsom sådan röjer den sig t.ex. i Judarnes föreställning af hvad som, af slagtadt kött — gagnar, eller — skadar; d.v.s. hvad som enligt deras förmenande är koscher (d.v.s. " heligt ", eller utan vank) och hvad som är treife (eller "oheligt", d.v.s. hvad som har vank).

[11] Att det Finska folklynnet likväl icke gillat, mycket mindre baserat sig pä ett såbeskaffadt system, kan bevisas af flere deras, i form af ordspråk, uttalade gamla folkfilosofemer, t.ex.

Ei oppi ojahan koatak, Vaiva tapoja pahennak. — Opiksemme ikä pitkä, Viisauveksi vaiva kaikki. — Ei luulo ole tieton vertainen m.fl.

[12] Ej underligt derföre om äfven Finnarnes åsigt angående qvinnans ofelbarhet, och kapacitet, icke öfverensstämmer med nutidens, i detta afseende — högt uppjagade begrepp; ty de förklarade kort om godt:

Ei piikaisuus menesty asioissa,

d.v.s. alt "qvinnan duger icke att utföra, eller att uppgöra, affärer". Ja de gingo så långt att de sade:

Ei piikaisuus muussa kelpa kuin kirpuja käsittäissä; — och Pois tunkiot tuasta, pois tyttäret talosta; — eller Naura hyvälle, naura pahalle, naura naisen kuolemalle.

Finnarne voro dessutom icke de enda, som i detta fall misskände qvinnans sanna värde (jemf. Otava 1 D. sidd. 174 o. följ:) Äfven andra forntida folkslag hafva gjort detsamma. Ja några hafva härvid gått så långt, att de till och med satt i fråga — huruvida qvinnan borde tillerkännas äga menniskovärde? (Jemf. t.ex. hvad Albertus Magnus härom skrifver i en enkom angående denna fråga utgifven afhandling — De secretis mulierum; och hvarmed man vidare kan jemföra — Disp. qua probatur mulieres homines non esse. Parisiæ 1593. 12:o). Å andra sidan åter har man, i våra dagar, gått lika långt — i en motsatt åsigt; i det man tror att qvinnan numera duger till allt. Vi hylla den gamla satsen — ne sutor ultra crepidam! Och tro att Finnarne tänka detsamma, då de säga:

Ei ouk lapsessa laulajata, Kuola suussa soittajata.

[13] Dessa myter antyda alla, från hvilken sida man än vill betrakta dem, att menniskan nemligen sjelf är orsaken till sin olycka — en sanning, som ingen kan bestrida; ehuru få torde, af egen erfarenhet, hafva insett det.

[14] Dock ej nog dermed, att den Israelitiska folksagan, liksom den Grekiska, antyder menniskan såsom orsak till sin egen olycka — äfven uti de Finska folktraditionerna uppdykar samma idé, och det under en högst egen, och originel, form; till ett bevis, å ena sidan, att den icke är lånad ifrån Judarne, — än mindre ifrån Grekerne, och likaså, å andra sidan, att den daterar, eller förskrifver sig, ungefär från samma tid, eller verldsålder, som de båda förenämnde; och således utgör den ett ursprungligen talande bevis af den tidens kanske nog allmänna teosofiska verldsåsigter. Vi förvara, bland våra fornminnen, äfven flere andra mytiska sagominnen af de i gamla Testamentet förekommande urkunder, såsom t.ex. berättelsen om "Noachs ark", och huru Profeten Jona uppslukades af "fisken" — ej olikt Wäinämöinen i buken på Antero Vipuinen. Äfven historien om den i bibeln omtalta stora " Kurbitsen ". (lik asken Uggdrasil ) tyckes hafva nog mycket syskontycke med den af Topelius (i 4 D. p. 15) omtalta jättestora eken, hvars topp nådde till himmelen, och hvars löfrika qvistar utsträckte sig åt alla väderstreck; eller med den af Wäinämöinen framtrollade himmelshöga granen (Kal. 10 R. v. 31-39) m.fl. Men hvilka folkberättelser likväl hos oss äro så sjelfständigt hållna originaler, att man deraf nog kan se det Finnarnes stamfäder ej blott måste hafva varit jemnåriga, och samtidiga, med d.s.k. "Guds barn", utan äfven med dem stått i närmare kontakt; utan att derföre just vilja antaga det af Rudbeck och några lärde (med stöd af 13 Kap. vers. 40-46 i Esrae 14:de Bok.) anförda beviset, det Finnarne skola härstamma af de tvenne under Konung Hoseas tid af Salmanassar i d.s.k. Assyriska fångenskapen bortförda Israels slägter, hvilka skilde sig ifrån de öfriga af sin stam, och, vandrande öfver Euphrat, sträckte sitt tåg upp emot norden, (jemf. Förkl. öfver Tacitus, sid. XVI, "De finska stamordens uppkomst", sid. 11, och Åbo Tidningar 1774, p. 97, och 1772, p. 148, 153), tro vi oss dock framdeles, och vid ett annat tillfälle, kunna bevisa det våra stamfäder med dem till och med stått i nära skyldskaps- eller familjeförhållanden. Ty väl veta vi att ordet, eller att namnet Finne (d.v.s. att det nuvarande finska folknamnet,) såsom sådant, först blifvit nämndt, eller historiskt bekant, genom Tacitus, som lefde omkring 90 år efter Frälsarens tid, liksom det Lappska folket, och det Lappska namnet först förekommer omnämndt hos Saxo, i 12:te seklet, och i Fundin Noregur; men ingen torde väl derföre vilja påstå det ej hvardera af dessa folkslag — Finnar såväl som Lappar (ehuru, naturligtvis, under andra och för oss numera okända, eller främmande namn) — redan funnits till, och fortlefvat i tal af flere sekler dessförinnan, eller innan deras namn omtalas i historien. Ty historien sjelf är ju ett barn af sednare tider. Ja huru många ej mindre riken än folkslag, hafva icke efter hvarandra existerat, florerat, och kullbytterat? af hvars namn vi icke äga ens det ringaste spår. Också vet man att Finnarne, jemte flere andra med dem närmare eller fjermare beslägtade nationer, troligen länge inbegrepos bland d.s.k. Scythiska folkslagen, äfvensom de ansågos vara nära beslägtade med de forntida Partherna. En väl ackrediterad svensk häfdatecknare säger: "Finnarne hafva alltid varit ett bland de mest utbredda folk i verlden (?). De hafva bebott hela den ofantliga jordrymden från vesterhafvets kuster — till de Uralska bergen (?) inom hvilken landsträcka, med tidens fortgång, en mängd andra folk inträngde. Det är derföre ovedersägligt att Finnarne äro norra Europas stamfolk… Särskilda folkslag af Finsk stam hafva uppehållit sig vid Chinas gränsor, vid Wolga, och på den tid då de stora folkvandringarna inträffade — vid Svarta hafvet". (se Iduna IV H. p. 102, 103). Och vi kunna härvid tillägga att det närvarande, storartade, Ryska riket hufvudsakligen består af finska och tartariska folkstammar, hvilka blifvit med hvarandra amalgamerade, och mer eller mindre koncentrerade. Anmärkningsvärdt är det äfvenså att det Finska folket af Ryssarne ännu allmänt benämnes Tschuder — ett namn som Finnarne sjelfve deremot icke vidkännas; men hvilket nog mycket liknar, och påminner oss om ordet Judar, liksom det (å andra sidan) torde vara ett reminiscens af det fordna folknamnet Scyter. Men underligt är det! Vi komma troligen framdeles, i ett visst annat vetenskapligt arbete, att bevisa huru nära Finnarne torde, i detta fall, komma att stå till gamla Testamentets heliga såkallade "urkunder".

[15] Det henne härföre ådömda straffet, synes mången kanske nog strängt, enär förbudet var meddeladt Adam, och icke Eva; som måhända derom kunnat vara i okunnighet.

[16] I likhet med denna tröst lemnar äfven den Judiska myten oss det hopp att "qvinnans säd, i sinom tid" skulle söndertrampa ormens hufvud, hvilka ord i allmänhet blifvit tillämpade på Frälsarens tillkomst i verlden. Mig synes det dock såsom denna spådom mindre väl lämpade sig på Frälsarens person. Ty har icke det onda (lasterna, och brotten, i verlden) genom hans ankomst — försvunnit, eller blifvit förqväft och undertryckt; fastmera synes det mig, som man med orden " qvinnans säd " hade afseende på sjelfva menniskoslägtet, hvars mål, och sträfvande, det är (och alltid måste bli) att, med tiden, småningom, bringas till den ståndpunkt, att det goda, öfverallt i verlden, öfverväger, och besegrar, det onda; hvilket torde inträffa (om ej förr) så då det, ofta omtalta, tusenåriga riket randas. Äfven i den Finska myten lemnas oss här ett hopp, ehuru mera naturligt, och — af annan art, såvida det alltid står oss till buds.

[17] Ja redan vid den ytligaste betraktelse af saken, skola vi troligtvis finna att alla stora tänkare och vetenskapsmän (d.v.s. menniskoslägtets andliga representanter, och ljusare förmågor) fordomdags ofta blifvit (liksom Frälsaren) af sin omgifning misshandlade, och mångengång om lifvet bragta; och äfven i sednare tider hafva de — såframt deras tillgöranden ej medföra timliga fördelar — vanligen blifvit af sina samtida nedsatta och föraktade. Också är detta ganska naturligt! Ty de hafva icke förstått sig på (eller brytt sig om) att eftertrakta (och skörda) timlig vinst. Först i en sednare framtid skall man troligen prisa, och berömma, deras intelligenta förtjenster; hvilka då, om ej förr, skola inses och erkännas, och det i samma mån som minnet af våra nutida storheter, digniteter och heroer — nesjunka i glömskans natt, och — i ett evigt möker.

[18] Huruvida hon verkligen är det (neml. lycklig) blir en annan fråga, hvilken vi icke här vilja afgöra. Så mycket kunna vi dock säga, att i den mån menniskan vet allt, känner allt, och förstår allt, så äger hon derigenom egenskaper, som mer, eller mindre — åtminstone i ett visst afseende — närma henne till hvad som karakteriserar (enligt vårt begrepp) Gud sjelf.

Ej nog dermed att hela verlden (i sinligt afseende) synes vara skapad oss till tjenst och fromma; i thy att ej blott växtrikets och djurrikets rikedomar, utan tillochmed jordens och mineralrikets skatter, tyckas vara oss enkom egnade till fromma och fördel. Huru mycket större, och rikare, måste icke då de oss beskärda skatterna vara inom andans rike — om blott vi förstå att begagna dem; d.v.s. inom förståndets sfer, i tankarnes verld? Det är i sanning redan, i detta fall, något högst eget, för att ej säga märkvärdigt, att vi kunna t.ex. ostörda, och i all trankilitet, sitta på vår kammare och (t.ex. blott genom den simpla tidningslitteraturen) dagligen hafva reda, åtminstone någotsånär, på allt det vigtigaste af hvad som händer, och passerar, på hvarje skild punkt af jorden — isynnerhet i politiskt afseende. Ja det gränsar nästan till det otroliga, och vidunderliga, att menniskoslägtet — och det nu endast under vår korta lifstid — lärt sig att, medelst ångans kraft, ganska snabbt och beqvämt, färdas både öfver land och vatten, och till följd hvaraf man nu kan, inom den korta tiden af 80 dagar (?) göra en resa rundtikring hela jordklotet; och är det med samma kraft man förstått sig att sätta alla möjliga slags maschiner i gång; hvarigenom menniskan icke numera slafviskt behöfver arbeta "i sitt anletes svett" såsom det står i bibeln att läsa. Å andra sidan åter hafva menniskorna likaså lärt sig att, medelst elektricitetens hjelp, inom några få minuter, utbyta tankar och idéer med hvarandra — ofta på ett afstånd af flere hundra, ja af flere tusen mil, och det utan att hvarken se, höra, eller känna hvarandra; och sålunda från den ena verldsdelen till den andra — likt såkallade andliga väsenden — meddela hvarandra sina tankar och önskningar. Likaså hafva vi lärt oss att medelst gasens makt flyga genom luftens högre regioner — öfver haf och land; och att med tillhjelp endast af dagens ljus — troget teckna, och afkopiera, alla de föremål vi älska och önska, m.m. Då man nu, inom en enda menniskoålder, genom ett klokt begagnande af kunskapens och vetenskapens resultater (frukter) förmått åstadkomma så mäktiga och öfvernaturliga saker — mycket annat att förtiga — hvad skall icke då i en framtid blifva fallet, efter flere såbeskaffade menniskoåldrar? blott man befriades från den dynastiska militärismen, den presterliga katolicismen, och den tjenstemanna och embetsmanna despotismen, som — näst penningen, egennyttan, och vinningslystnaden — nu regerar, och dominerar, verlden. Säg sedan om förståndet, d.v.s. om denna Guds gåfva — duger någonting till! Skada blott att denna förståndets verksamhet hittills endast, och hufvudsakligen, blifvit egnad — till gagn, och fromma, för en hop verldsliga, och timliga, ändamål; och så litet deraf deremot afsedt, eller användt, till hvad det egentligen varit ämnadt, nemligen till att höja oss — inom tankarnes verld.

[19] Det gör mig verkligen ondt, att då alla andra — både när och fjärran — rosat, och prisat, ej mindre Kalevala än dess utgifvare (och hvaruti jag till en stor del äfven instämt, eller förenat mig) — det jag just skall vara den enda, som framhållit dess många fel, och brister (jemf. Läsning för Finnar, 1 II. p. 326 o. följ.). Icke derföre att äfven jag, för min del, högaktar Lönnrots i många afseenden verkligen stora och fosterländska förtjenster, hans berömvärda flit och verksamhet, äfvensom jag i många afseenden beundrar hans litterära sträfvanden och verksamma förmåga (änskönt jag visserligen, såväl med afseende å språk som sak, hyser andra åsigter) men allt detta oaktadt — jag måste ju säga sanningen — kan jag icke undgå att anse, och betrakta, resultatet deraf, d.v.s. hans Kalevala, för ett hobbelbobbel, eller för ett sammelsurium, sammanföst af de mest olikartade ämnen. Också tror jag det han förfarit oändligt klokare, om han — i stället att lemna oss detta af honom fabricerade konstverk, under namn af ett finskt nationalepos — hellre följt en annan princip, och behandlat, skildt, hvarje sak för sig; då troligen läsaren sjelf kunnat uppfatta i hvad sammanhang dessa sånger möjligen stå till hvarandra. Men måhända är jag sjelf kanske orsaken till detta misslyckade försök, hvartill jag på sätt och vis gaf honom klaven redan 18 år före än Kalevala såg dagen (jemf. De Finska stamordens uppkomst, sid 7, not d) då jag nemligen föreslog, att man af dessa gamla Finska folksånger kunde sammanbringa något stort och egendomligt — sammangjutet helt; men konsten att göra det — beskref jag icke. Detta omtalar jag först 40 år sednare, i Läsn. för Finn. 1 H. sid. 329. För att nu på sätt och vis ej blott godtgöra detta mitt fel, utan för att derjemte äfven närmare fixera sjelfva värdet af Kalevala, erbjöd jag mig — i en skrifvelse till Konsistorium af d. 1 April 1843 — att, emot garanti af tryckningskostnaderna — deröfver utgifva en sakrik och fullständig kritik, eller recension; men i stället att med största tacksamhet emottaga detta mitt anbud, förkastades det — liksom många andra af mina vetenskapliga sträfvanden — enhälligt af konsistorium (se Läsn. f. Finnar, sid XIV) hvars medlemmar derjemte voro ledamöter i det Finska litteratursällskapet, hvilket bekostat tryckningen, och utgifvandet af Kalevala. Men kanske var det så godt, och måhända bäst att det gick som det gick. Äfven det Spanska folket, ja hela den Spanska nationen, fröjdade sig en lång lid, och det af hjertans grund, i det det högeligen skröt och yfvades deröfver att Spanien ägde, och bland sina kronojuveler, på det kongliga slottet, förvarade den största diamant, som verlden kände — till dess en viss vetenskapsman engång fick det infallet att närmare undersöka densamma, hvarvid bedrägeriet blef upptäckt; ty befanns det då att den endast var, och utgjorde — ett falsifikat; och nu blef den allmänna sorgen, och dito förargelsen — så stor, att ingen ens numera talte, eller nämnde ett ord, om den rara diamanten. Ja kanske hade det gått på samma sätt med Finnarne, och deras vänner, fennomanerna, om förhållandet med Kalevala blifvit närmare undersökt. Emellertid synes äfven Litteratursällskapet småningom börja inse sanningen af hvad jag sagt, enär det numera beslutit sig att trycka dessa forntida sånger skildt, en hvar för sig; och i sådan afsigt i år utsändt ej mindre än tre Runo-samlare till Karelen.

[20] Detta vare nu sagdt, och gäller det specielt blott om Kalevala. Deremot har Lönnrot i sin Kanteletar, liksom i sin Kantele, med afseende å sednare tiders Finska folksånger — följt en helt annan, och motsatt, d.v.s. en, som mig synes, sundare princip; nemligen den att oförändrade, och osammanblandade, meddela dem sådane som de äro, och sådane som han från folkets mun upptecknat dem. Ehuru han visserligen — äfven härvid (vid tryckningen af dem) begagnade sig af sin obetagna rätt att stundom, och då han tyckte att det så passade sig — i dem tillskarfva, och inflicka, långa stumpar från andra, men med dem närskylde och harmonierande verser; hvilket bäst skönjes vid jemförelse af hans till Litteratursällskapet insända originalmanuskript, med det han sedermera, och kort derpå begagnade vid sjelfva tryckningen.

[21] Se Suomi 1847, n:o 24, sid 95. Samma princip, att rådda ihop allt möjligt, har Lönnrot äfven följt i sina 1842 utgifna Suomen kansan sananlaskuja; der han bland en hop finska sedespråk och ordstäf — intagit en gräselig mängd dumma eller stumma, d.v.s. toma glosor, och såkallade infall och glåpord, de der kantänka skola passera i stället för en sorts "bonmot"; och hvarvid meningen endast tyckes hafva varit att få boken att svälla, på innehållets bekostnad. Sålunda har han uppjagat antalet, af dessa såkallade ordstäf — till 7,077; då vi deremot — som härvid följt en helt annan, och motsatt, princip — i detta afseende åtnöjt oss med 1,139. Och om det, å ena sidan, förundrar oss — att Lönnrot, detta oaktadt, härvid icke begagnat sig af flere utmärkt vackra, och sinnrika, af oss i 1:sta delen af Otava anförda Finska ordspråk, så förundrar det oss icke mindre (å andra sidan) att Litteratursällskapet, utan närmare pröfning, och granskning — påkostade tryckningen af en såbeskaffad upplaga, som den omnämnda. Denna Lönnrots mani, att fösa ihop likt och olikt, har nu sednast äfven uppenbarat sig uti hans under tryckning varande Finska Lexikon; hvaruti han, i stället att från språket rensa, och behörigen utgallra, en mängd från svenskan, eller ryskan (af okunnighet och tanklöshet) någongång obehörigt lånade, eller begagnade, ord — tvärtom skyndat sig att såsom godkänd Finska upptaga, och godkänna, hvarje hänsynslös barbarism. Han hade åtminstone då, i detta fall, bordt utmärka dem, med en skild stil, för att antyda deras art. Då jag redan såsom student i Upsala, af kärlek för sanningen, vågade offentligen förevita Rikets historiografi Kanslirådet Hallenberg, det han — i sina anmärkningar emot Lagerbring, — visat en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt hade förmodat (se Förkl. öfver Tacitus, p. 122, 94); och likaså tvekade jag icke, att — af samma skäl — offentligen skrupensa upp ej mindre Doktor Fant, för hvad han (i sin svenska historia) tanklöst ihopråddat angående Pytheas och hans beskrifning om Thule, än ock hvad Professor Geijer (i sina Svea Rikes Häfder) ihopfuskat angående samma ämne (loc. cit. p. 90-92) utan att här tala om de anmärkningar jag (i Läsning för Finnar 1 H. p. 159-172) likaså tillåtit mig att offentligen uttala emot den Norrska Historieskrifvaren Professor Munchs fantasmagorier angående Finland; och det utan att någon af dessa Herrar haft ett ord att anföra till sin ursäkt, mycket mindre — till sitt försvar; ja då jag likaså, för dess ovärdiga och oförsvarliga beteende, — offentligen vågat blottställa ej mindre Kongl. General Postkontoret i Stockholm (se Tidning för Bondeståndet 1834, n:o 6) än Jägmästeristaten i Wermland (Mnemosyne 1821, sid. 287, och Läsning för Finnar sid. 336) och icke nog med hvad jag i mångt och mycket anmärkt angående sjelfva Universitetet, utan liksom jag var djerf nog att vara den första, som icke blott framkom med den tanken, och förslaget, utan — hvad mera var — äfven sjelf vidtog initiativet, att från sin förnedring upphöja det Finska modersmålet — till landets, och folkets, allmänna och gemensamma både national- och kurialspräk, och det såväl med afseende å konst som litteratur — så vågade jag nu äfven, hvad ingen annan i Finland vågat (icke ens någon inom styrelseverket) — ja jag icke blott vågade, utan det äfven lyckades mig att den 27 Febr. 1860 (medelst, och genom Grefve Berg) förmå H.M. Kejsar Nikolai I att nådigst återtaga, och upphäfva sitt den 8 Aug. 1850 utfärdade Förbud emot Finska språkets begagnande i tryck (se Gottlundin Runoilemisia, 1 H. sid. IX, X) på grund hvaraf icke blott mitt 1850 utgifna Specimen för Finska Professionen blef — såsom författadt på Finska — kasseradt, utan till följd hvaraf jag, under flere års tid, äfven förbjöds att utgifva mina Finska öfversättningar af Fredmans Sånger och Epistlar; med kännodomen af allt detta, så — hvi skulle jag då icke våga, att — i vetenskapligt afseende, granska, och bedöma, våra egna landsmäns litterära produkter? i synnerhet som det sker sine ira et studio.

[22] Ja, det är ju ganska naturligt, att förhållandet icke kunde blifva annorlunda än hvad det blef; då han härvid nemligen utgick, på en gång, från tvenne olika, hvarandra motsatta, principer. Med ett ord, han ville på en gång vara — både Gud, och menniska. Eller, med andra ord, han ville visserligen, så vidt möjligt — i sin renhet bibehålla det mytiska elementet i de gamla fornsångerna, men han ville tillika, och derjemte, modellera och sammangjuta dem med hvarandra, med att sammanstöpa dessa olika sånger till ett helt, eller till en såkallad — Kalevalad; något som ingalunda var så lätt, emedan dertill fordrades ej blott snille, (hvilket Lönnrot ej besitter) utan derjemte äfven att sjelf vara en skald — något som icke heller är allom gifvet. Det var således att förutse — det den ena principen här måste uppväga, eller duka under för den andra; eller — hvad som värre var — de undergräfde hvardera (båda) härvid hvarandra. Då jag i Svensk Litteratur-Tidning för d. 21 Juni 1817, n:o 25, p. 394, 398, förordade saken, var meningen icke att man härvid skulle följa tvenne maximer på en gång — en idé, som Lönnrot, i företalet till första upplagan af Kalevala — sjelf säger sig hafva hittat uppå. Utan att derföre vilja nedsätta, eller förklena, hvarken hans förmåga, eller hans talang — antyder, och påpekar jag endast här sjelfva det omöjliga, med tillkännagifvande att Mästaren, den gången, således — icke var hemma. [23] Det är ju ganska naturligt, och utgör dessutom här ett ovilkorligt vilkor för begreppet af en myt, att sjelfva betydelsen af ordet Sampo (eller Sammas ) måste vara lika hemlighetsfull som oförklarlig; ty —, deruti ligger just det fina i saken. Och annars vore det ju ingen myt. Det är nemligen just meningen, att liksom de forntida orakelsvaren voro med flit beräknade för att icke af alla kunna uppfattas, och begripas — ty hvad Gudarne tala, kunna naturligtvis menniskorna icke förstå, utan möjligtvis endast (med afseende å sin mera djupa och andliga, betydelse) liksom dunkelt ana, eller — gissa sig till; och äfven detta endast af dem, som enkom blifvit härtill uppfostrade, eller invigde — så skulle nu äfven sjelfva myten vanhelgas, och profaneras, om den af den större allmänheten, eller af en och hvar genast skulle kunna lösas och till bokstafven förklaras; ty den skulle derigenom ju, på sätt och vis, förlora sin mytiska (magiska) karakter, eller sin andliga natur. Myten är i detta fall att betraktas såsom ett trollord, eller såsom en trollformel, hvilken väl af alla kanske kan reciteras och efterpladdras, men derföre icke af alla kan förstås, eller behörigen begagnas och användas. Hemlighetsfullhet är här hufvudsaken. (Också till och med sjelfva trollena äro, i detta fall, raktaf förlorade, om man endast lyckas få veta deras namn). Och hvad myten Sampo t.ex. än i dag är, i en större skala, för sjelfva folket, och för hela den Finska nationen, det är amuletten, och talismanen, deremot — i en mindre skala, (d.v.s. af en mindre betydelse) för den enskildta personen, eller för familjen. Det hörde dessutom till sjelfva lefnadsprincipen, eller till forntidens filosofi, att all visdom skulle hållas hemlig och förborgad, eller förvaras såsom ett dyrbart arcanum, antingen anförtrodt att enkom bevaras — på vissa såkallade heliga ställen, eller för att vårdas, och idkas — inom vissa folkklasser eller prestkaster. Ibland sådana kunna vi räkna de Keltiska druiderna, de Egyptiska astrologerna och tecknatydarne, de Persiske och Mediske magerna, m.fl. — ej förglömmandes de Finska hexmästarne och trollkarlarne, nekromanterna, och andebesvärjarne.

[24] Det var den 30 Augusti 1817, som jag af en gammal Finn-käring, benämnd Maja Henriksdotter Turpiainen, uti sjelfva Säfsen sockens kyrkoby, i Westra Dalarne, uti Konungariket Sverige — ej blott hörde, utan äfven upptecknade, denna högst intressanta myt; ty befolkningen af denna socken bestod ännu då af idel Finnar, af hvilka — endast de äldre talte obehindradt sitt Finska modersmål, och det äfven i sjelfva kyrkobyn; ett språk hvilket den uppväxande generationen redan höll på att förgäta. Utom mig hade således denna myt aldrig kommit till vår kunskap; liksom den, utom mig, troligen aldrig erhållit sin förklaring. Jag omtalte denna myt, och införde den (jemte en latinsk öfversättning deraf) på originalspråket, med bifogad förklaring, i min 1818 i Upsala utgifna Dissertation De proverbiis Fennicis. sid. 10. Gumman berättade för mig dessutom, äfven bland annat, en historia om "Kalevan tytär", nästan med samma ord som den finnes anförd af Ganander, i hans Mythologia Fennica, sid. 30. Denna tradition tyckes äfven hafva fortplantat sig ej blott till den Svenska allmogen (jemf. Rich. Dybecks "Runa", 2:dra Häft. Stockh. 1842, sid. 3) utan förekommer spår deraf äfven bland den Danska (enligt Sjöborgs "Nomenklatur för nordiska fornlemningar" 1815, sid. 84).

[25] Här afslöjas således redan i början (det olika) förhållandet — emellan ungdom och ålderdom. Namnet Jompainen motsvarar här det hos Ganander förekommande namnet Joukkavainen, eller som det i Kalevala heter, Joukahainen, och stundom af Topelius deremot betecknas med Joukamoinen. (Vanhoja Runoja I. D. p. 20).

[26] Icke dessmindre, och oaktadt Väinämöinen nekade det, begynte nu Jompainen att sjunga (ehuru detta utgör en lakun i den fragmentariskt meddelade berättelsen). Det var således här icke fråga hvarken om Guds, eller om Jupiters förbud; utan det gällde här endast gubben Väinämöinens varningar. Likväl tyckes han här vara substituerad i stället för någondera af de förra; och detta redan troligen af orsak att den Finska mytens verldsålder torde motsvara de båda andras, och att Finnarne icke kände några andra, och äldre gudanamn, och gudamakter, än deras Jumala; hvilket i så måtto antyder namnets Väinämöinen ålder, och tjenar — liksom mycket annat — till bevis det Finnarne icke varit såkallade afgudadyrkare (jemf. Sv. Litter. Tidning 1817, p. 348, o. följ.), hvartill kristendomens apostlar, och inhemska skrifställare, sökt stämpla dem.

[27] Detta ställe bevisar således att Finnarne, redan då denna myt diktades, idkade åkerbruk, och voro således ett agrikulturfolk; utan att deraf dock följer (enligt hvad 2:dra Runan i Kalevala förmäler, och hvad Lönnrot och Akiander antagit) att Väinämöinen skulle hafva lärt Finnarne det. Märkvärdigt är det likväl, att äfven spår af denna mytiska legend förespegla oss, eller på sätt och vis skönjas och återfinnas i de äldsta Grekiska folkurkunder; ehuru på helt annat sätt förklarade och travesterade; dervid man likaså söker att på engång utreda orsaken till jordens fruktbarhet, och hafvets rikedomar. Ty enligt de mytiska folksagor, som blifvit samlade af Hesiodus från Askra, så hade Kronos (tiden) — då dess fader, Uranos (himmelen) framledd af natten till jordens brudsäng, utsträckte sina armar för att omfamna henne — framilat från ett bakhåll, och med en skära bortmejat sin faders prokreations-organer. Hvarvid det heter: att — blodet strömmade ur såret, och af de droppar som föllo på jorden, föddes Erynner och Giganter; men af de som föllo i hafvet, och der upplöste sig till skum, framgick den högsta skönhetens ideal, den förtjusande Aphrodite (Venus). Äfven åtskilligt annat i våra poetiska fornhäfder, tyckes antyda ställen som anträffas sympatiserande med Grekernas myter. Så t.ex. när vi sjunga om Tuonelan joki, och säga Tuonelan tyttäret toruuvat, manalan lapset riitelöövät, eller Tuos venettä Tuonen tytti, lautoa manalan lapsi. (Topel. 3, p. 20 m.m.) hvem påminner sig icke härvid floden Styx (Lethe?) och Parkerna (motsvarande de Skandinaviska Nornorne ). Och Manalan Matti, eller Tuonen Tuomas, är ju Charon sjelf, vet jag. Ja till och med Cerberus (Skandinavernas Garmer ) har man härvid icke förglömt, och hvarom det heter: Kuin ei sua koirat kuuluu, eikä haukkujat havannu (Topel. 1 p. 8.)

Enär Sampo är den vackraste perlan i Kalevala, och såvida beskrifningen der är mycket vilseledande, och dessutom såtillvida är defekt, att der saknas — sjelfva glanspunkten, eller hufvudeffekten, och derigenom äfven bestämmandet af mytens relativa värde, så tro vi oss göra läsaren en tjenst, om vi meddela den äfven in originali, sådan vi 1817 upptecknade den i Dalarne. Den lyder:

_"Vanha Väinämöinen ja Nuori Jompainen… Lähettiin Pohjan maalle Sammasta hakemaan… Sieltä soatin Sammas kiini — Lähettiin merelle. Sanoi nuori Jompainen vanhallen Väinämöisellen: alotak jo virteis!… 'Viel' on virsillen varainen! vielä Pohjolan portit näkyy, Tuvan-uunit kuumottaa'… Lensipa Sammas pilveen. Löi nuori Jompainen miekalla kaksi varvasta Sammalta poikki. Yksi lensi mereen — toinen soatiin moalle. Joka lensi mereen, siitä tuli suolat mereen; Joka soatiin moalle, siitä tuli heinät moalle. Kuin ois usseimmat saanut, niin ois viljat tullut ilman kylvämätäk."_ Talesättet "lähettiin" (i impersonale ) i stället för "läksivät" ( personale ) tyckes redan vara en forntida arkaism, som numera endast begagnas af de i Twerska Guvernementet, i Ryssland, boende Karelare, (jemf. Otava II Del. p. 256-258). Denna myt är således hållen i en vida äldre, och i en vida ädlare och enklare stil, än den som förekommer i Kalevala. Ty hvarken beskrifves här, onödigtvis, huru Sammas tillkommit, eller tillgången vid dess bortröfvande, och förföljande, m.m. och hvilket allt här icke hör till saken, såsom förskrifvande sig från andra härmed måhända sammanhängande sagominnen. Allt nog, då man hade, och förvarade. Sammas — var man lycklig; men då man förlorade den, var fallet — icke mera detsamma.

[28] Om man nogare härvid reflekterar, skall man — vid en djupare blick, såväl af den enskildla menniskans, som af de skilda folkslagens olika öden — troligen inse, och finna, att det egentligen, och hufvudsakligen är olydnaden här i verlden, som ej blott är (och utgör) det största brott; utan hvilket brott, såsom sådant — äfven medför, och påkallar, det — största straff.

[29] Utan att härpå behöfva åberopa flere bevis, af hvilka vi äga ganska många, torde det göra tillfyllest att endast, i detta fall, åberopa ett, nemligen:

Kuin on peukalo urosta, niin on naista naukiampi.

[30] Det Finska folkets karakter, och tänkesätt, i detta fall — skönjes kanske bäst af följande ordstäf, och tänkespråk:

Hullu omansak laittaa, toinen hullu kiitteä. Moni laitos kiitollinen, moni kiitos laitollinen. Hullu tyhmää kiitteä, viisas hyveä ylistää. Hullu kiitteä vaimoansak, epätieto lapsiansak. Hullu kiitteä hevoistansak, mielipuoli naistensak.

Och såsom en slags förklaring på texten, heter det derföre:

Hullulla hyvä hevoinen, sitä kaikki ajelloo; Vaivaisella vaimo kaunis, sitä kaikki kaulailoo,

eller —

Vaivaisella vaimo kaunis, hullulla hyvä hevoinen, Herrasmiehen noapurissa. (Detta deras begrepp om "Herrasmies!")

Derföre kunna vi, med anledning häraf, icke undgå att ännu engång anmärka, att den ton som nuförtiden ofta föres inom den Finska Tidningspressen, nemligen att prisa och berömma allt möjligt strunt — ofta de obetydligaste småsaker, eller att sålunda, utan närmare granskning, och pröfning, upphöja vissa idéer, vissa saker, och vissa personer, för att derigenom såsom på sätt och vis förguda sig sjelf, såsom t.ex. lofsångerna öfver Kalevala, Castrén, Runeberg, Topelius m.fl. och isynnerhet hvad den Finska armén, eller 1808 års "krigare" beträffar (hvaraf vi nyligen, i Bihanget till Hufvudstadsbladet för d. 26 Aug. 1871, hade ett talande exempel) är något som ingalunda öfverensstämmer med den genuint Finska folkkarakteren, — ja det är, i detta afseende, fullkomligt antinationelt. Detta hör i så måtto till den moderna franska smaken, hvilken för några decennier sedan äfven var på vägen att antaga en Svensk typ, då man alltjemt sjöng om "nordens Carlar " och " Jernbärar-landet." Mig förefaller åtminstone detta slags skrik, denna lättsinnighet, detta sockerströdda smicker — högst vedervärdigt: hvaraf vi helt nyligen, äfvenså i Hufvudstadsbladet, hade ett annat likaså lysande exempel, i de högtrafvande och pompösa såkallade " Imatra-brefven " (i N:o 191-193) — så mycket mer vämjeliga, enär man vet att de voro motiverade endast af egennytta och slemvinning. Hvem som vi ursprungligen har att tacka för denna omstöpning i smaken — från det lugna, allvarsamma och värdiga — till det ytliga, det flygtiga och flärdfulla, så är det ( ni fallor ) redaktionen af dåvordne "Helsingfors Tidning", som ofta — med en lätt och stundom med en flytande penna, målade för oss i rosenskimmer de lumpnaste småsaker, och bagateller; men var sjelf deremot oförmögen att på djupet inse, mycket mindre omfatta landets, och nationens vigtigare angelägenheter, eller mera storartade värf. En annan, nästan lika dålig smak, och en lika antinationel plägsed, har genom Tidningarne inrotat sig hos oss, nemligen — att löpa och lyssna, eller springa efter dagens nyheter och sqvaller; hvarvid vi ofta förlora ej blott en dyrbar tid, utan försumma och förakta vigtigare, och nyttigare, sysselsättningar. Ja om vi närmare granska dessa Tidningar, skola vi troligen finna att det andliga, eller vetenskapliga elementet, d.v.s. ändamälet — att väcka, lifva, och sysselsätta tanken, och att derigenom förädla vår själs- eller föröka vår kunskapsförmåga, är i det hela ganska ringa, jemförd med det timliga, eller materiela, som går ut på att medelst omvexlande af ett tvetydigt nöje, dymedelst inbringa redaktionen en säkrare inkomst; i hvilket afseende den förra åsigten således måste gifva vika, och uppoffras för den sednare. Båda ändamålen böra, och kunna, förenas; men så att det förra likväl blir det öfvervägande.

[31] För att äfven, i detta fall, styrka sanningen af hvad vi här anfört, må tjena följande Finska folktilosofemer:

Mykkä viisas, hullu väkevä. Hullu virren tyyni lauloi, mielitöin pani lopullen. Hullu koko virttänsäk laulaa, hullu kaiken taitonsak ilmoittaa;

— äfven:

Puhuk miestä kaiken päivän, elä nimensäk ilmoita.

Med hvilka sistnämnde ord menas — att man icke skall visa sig angelägen om — att veta hvem han är; såvida det här nemligen gäller saken, och icke — personen.

[32] Tvärtom är det med den största tacksamhet, vi böra erkänna Guds emot oss — städse visade kärlek och godhet.

[33] Kuriöst nog, igenfinner man spåren äfven af denna myt — i våra gamla folksånger; ehuru naturligtvis helt och hållet på sitt sätt idealiserade. Så t.ex. liksom Noach och Deukalion, på sin tid, ensam gungade på vågen, så flöt nu äfven Väinämöinen, nästan medvetslös, helt ensam (i sin båt, eller — utan en sådan; ty berättelserna variera) på det stora verldshafvet (se Topelii Vanhoja Runoja, 1 D. p. 25, och början af 1:sta Runan i Kalevala ). Och liksom Noach flere gånger, ifrån sitt fartyg, utsände sina dufvor, för att kunskapa om det någorstädes var land tillfinnandes, så flög (enligt den Finska myten) svalan, eller — enligt en annan läsart — Knipan, (och — enligt en tredje tradition — Örnen ) och sökte land länge och väl förgäfves, utan att dock finna det; hvarföre den (svalan nemligen) slutligen flög till det på hafvet svajande fartyget, under hvars däck den byggde sitt bo, och värpte ett ägg, (se Pieniä Runoja 1 D. N:o V). I sammanhang härmed tillskarfvas nu en annan österländsk myt, hvilken omtalar att ägget föll i sjön, och gick sönder; hvarvid af den nedre delen formades jordklotet — af den öfre delen bildade sig himlahvalfvet, och af de öfriga små äggsmulorne — stjernorne, på himmelen. Hvad som utgjorde hvitan af ägget — blef härvid till att lysa som solen; hvad som var gulan i ägget — blef till att skina såsom månen o.s.v. Man återfinner således här såväl den Indiska som den Egyptiska myten om verldsägget, eller som det heter — om verldens tillkomst ur ägget; hvarmed den Finska myten har många ömsesidiga anknytningspunkter. Det är annars icke utan att man finner en viss likstämmighet emellan Väinämöinens flytande på hafvet, och den Indiska myten om Vischnu, slumrande i ormen Anantas sköte; hvilket framstäldt i teckning (se Fr. Majers Mythol. Lexicon 1 D. pl. 2) företer en trogen bild af ett forntida drakskepp. Vi omnämna det här, endast för att bestyrka — det forntidens folk slodo, äfven med hänseende till sina myter, i beröring med hvarandra, liksom de gjorde det med afseende å sjelfva språket. (Jemf. De Finska stamordens uppkomst ).

[34] Detta tyckes äfven M.O. Alcenius hafva observerat, och anmärkt. En såbeskaffad parallelismus, emellan de Grekiska och Finska myterna, finna vi flerstädes; så t.ex. då Pohjan neiti ej blott (enligt 8 R. v. 121-132) innan hon samtycker till Väinämöinens begäran — pålägger honom att fullborda vissa storverk, och idrotter; liksom hennes moder, i samma afsigt (enligt 19 R. v. 15-344) pålade det Ilmarinen, som härvid i hemlighet af flickan blef underrättad huru han borde bete sig — så igenfinna vi presis enahanda historier om Jason, som — då han af Æetes ålades att fullgöra såbeskaffade dater — blef i hemlighet, genom dottern Medeas trollkonster, förhjelpt att fullgöra dem.

[35] Denna sin uppgift grundar Ganander pä följande strof, frän en gammal Runa:

Sämpsä, poika Pellervoinen, Otti viisiä "jyviä" — Seihtemiä "siemeniä" — Lähti maita kylvämääm, Saloja tikittämään. Suot kylvi — kanarvat kasvoi, Norot kylvi — nousi koivut, Mäet kylvi, nousi männyt. — Kylvi kummut kuusikoiksi, Karankot — kataikoksi…

Dessa verser anträffas yttermera varierade, spalierade, och behörigen interpolerade i Kalevala Run. 2 v. 13-42; der, i stället för Sämpsä, läses Sampsa; ty vokalerna a och ä variera i finskan ofta med hvarandra. Häraf har man emellertid tagit sig anledning att i Kal. 16 R. v. 14 o. ff. dikta det Väinämöinen sände Sampsa att söka åt sig skeppsvirke (laivapuita). Enligt Ganander besjunger således skalden, och förklarar här orsaken till, och äfven tillgången vid jordens första fruktbarhet, och vegetation (ett ämne, hvilket äfven Sammas-myten omtalar) ett annars — nog djupsinnigt och naturfilosofiskt ämne för — en folktradition. Ett ämne, hvilket här påsättochvis ingår endast såsorn en episod i sjelfva myten om Sampo, eller Sammas; men utgör ingalunda dess betecknade eller filosofiska verldsåsigt. Annars hvad sjelva betydelsen af det härvid använda ordet Sammas (eller Sampo ) vidkommer, så skola vi nu ej derom tvista, eller bekymra oss. Det kan tillsvidare få betyda, och beteckna, allt möjligt, och hvad helst man vill, ty derpå ligger här (till en början) ingen vigt. Det är endast sjelfva handlingen som här är fråga om, och som utgör sjelfva hufvudsaken; och ej de handlande personerna, ej sakerna, som här omtalas, ja — ej ens de skilda orden, som deri ingå, eller härvid blifvit begagnade. Ty detta åter utgör en helt och hållet skild fråga, i och för sig, som med den förra (d.v.s. med sjelfva handlingen) egentligen har ingenting att skaffa. Ty väl slår den sednare frågan här ställd i ett sammanhang med den förra; men är deraf dock i det hela laget, eller i ett visst annat afseende — oberoende. Vi hafva tiliförene redan förklarat karakteren af denna myt, och bevisat att sjelfva andemeningen deraf är, att visa — det menniskan sjelf är orsaken till sin olycka, d.v.s. till det mer eller mindre lyckliga tillstånd, hvaruti hon vanligen befinner sig; och detta förnämligast genom sin olydnad. Här återfinna vi således ej mindre den Grekiska än den bibliska traditionen om Pandora och Eva. Men härvid tillkommer nu (enligt den Finska myten) såsom ett nytt skäl till menniskans olycka — icke sä mycket den sinliga eller köttsliga lusten, eller d.s.k. begärelsen att olagligen vilja tillegna sig andras egendom — hvilket då det sker medelst rof, eller såkallade vikingatäg (enligt Skandinavernas åsigt) ansågs, tvärtom, för en ridderlighet; men ingalunda så, om det sker medelst ett otillåtligt tillgripande af hvad som tillhör en annan — och hvilket i det hela är oförenligt med den Finska karakteren, som i detta fall uttalar sig ganska vackert i det finska folkfilosofemet: toista toisen vehnenen, toista toisen vehkanenkin. Och att häröfver således skryta, eller brösta sig, är oförståndigt, ja otillständigt, och anstår derföre ingen hederlig man. Hvarföre ock följden icke uteblir; ty på brottet följer alltid straffet. Vidare lär man sig af denna myt, att menniskan sällan är nöjd — med sin lott, eller med hvad hon har och äger; utan önskar sig alltid — något bättre; ty det heter ju:

Kuin oisi usseemmat soanut!

Eller som Svensken säger: mera vill — mera ha. Och äfven denna menniskans egenskap är — lika naturlig, som lofvärd; hvilken, om den å ena sidan oroar henne, och ger henne bekymmer — bålar den henne (å andra sidan) och för henne ett steg framåt; hvilket här är en ny, och ganska lärorikt framhållen sanning. Och således om naturen än sparsamt här utdelat sina gåfvor, d.v.s. begåfvat oss (eller vårt land) endast med små smulor af sina rika håfvor, så böra vi derföre dock icke klaga, och vara missnöjda, utan böra vi vara nöjde och belåtne; emedan de — genom vår flit, och vårt arbete — riktigt använda, kunna mångdubblas; och derigenom bereda en rik välsignelse öfver vårt fattiga land. (Kal. 38 Run. p. 300-314). Sådan är nu i allmänhet, enligt vår mening, uppfattnigen och tendensen af den här ifrågavarande Sampomyten. Och vi tro att den, såsom sådan, skall försvara sin plats.

Hvad sedermera vidkommer de båda, skilda, härvid begagnade orden — så är det naturligt att äfven de icke kunna vara utan sin i detta afseende egna, och synnerliga, betydelse. Hvad således nu till en början först vidkommer det här förekommande ordet Sammas (hvilket ingalunda är ett diminutivum af ordet Sampo; såsom Dr Donner behagat förklara det) så anse vi det vara bildadt af, eller rättare sagdt — en variation, eller en skild läsart af det Finska ordet saamas (eller saamasi ) eller rättare sagdt, det är samma ord, ehuru — olika prononceradt, enligt hvad saken och verssatsen fordrar; derigenom att, i det sednare ordet, det dubbla a blifvit förenkladt; emot det att det enkla m deremot, i det föregående ordet, blifvit fördubbladt. (På samma sätt, och af enahanda anledning, har man i vestra Finland, t.ex. af förnamnet Tuomas, bildat namnet Tommi ). Måhända har detta skett endast för att mera intonera, eller att här på stället gifva en större vigt, och betydelse, åt sjelfva ordets egentliga bemärkelse; d.v.s. för att äfven i formelt afseende, sålunda på något sätt utmärka detsamma, med hänseende å sin betydelse, från det dermed liktydiga ordet saamas (eller soamasi ) — bildadt af ordet saama och pronominalsuffixen si. Och hvilket ordagrant betyder "ditt byte", din inkomst, "din fångst", d.v.s. "hvad du fått, eller erhållit". I hvilket fall det således, såsom ett supinum, eller substantivum, bildadt af verbum saan (och det — äfven enligt en annan etymologisk förklaring, hvilken vi straxt skola anföra) t.ex. kan betyda "din skatt", på samma sätt som juomas, juomasi (af juon ) betyder "din dryck", och tuomas, tuomasi (af tuon ) " hvad du hemtat "; — helst Finskan icke har något annat motsvarande ord som betyder skatt, än vero, som egentligen betyder ränta, procent. Härvid är dock den skilnad att saamas betyder en skatt, eller en skörd, en inkomst, m.m. som redan är inbergad, hvaremot saatava (bildadt af samma stamord) betecknar en dito som bör stå att fås, och hvilken man således icke ännu erhållit.

Ordet Sampsa åter, som ursprungligen här förmodligen ägt samma betydelse, är troligen uppkommet deraf, att anhangspartikeln pa, för mera eftertryck, blifvit ordet tillagdt; hvaraf man således erhållit ordet sammaspa. Och då nu detta långa och trestafviga ord, eller då detta daktylon (hvaruti bokstafven p numera ingått) sedermera skulle, i och för meterns skull — såsom en spondé, eller en troché — inpassas i versen, måste det åter (med bibehållande af denna particula enclitica pa ) stympas, eller förenklas till ett tvåstafvigt ord; hvilket icke kunde ske annorlunda än derigenom att bokstafven p nu, enligt det allmänna bruket, efter språklagen, flyttades — från slutet af ordet, och ställdes midt uti detsamma; hvarigenom skulle uppstå det kakofonetiska ordet sampas; hvilket på grund af de språk- och ljudlagar, som blifvit anförda i "Forskningar uti sjelfva grundelementerna af det Finska språkets grammatik" (sid 36) — i poetiskt afseende, och för större emfoni, blifvit utbytt — ena gången emot ordet sampsa, och — andra gången emot ordet sampo (ett ord af samma form som lempo ). Följden häraf blir således att alla tre orden, sampsa, sampo, och sammas, beteckna en och samma sak, och utgöra sålunda ett och samma ord. (Castréns förklaring det ordet sampsa är en förvrängning af det ryska dopnamnet Samson, lemna vi för öfrigt i sitt — välförtjenta värde). Den som icke åtnöjer sig med denna förklaring, utan påstår att ordet sammas sjelf är ett stamord, må derföre åtnöja sig här med en annan. Liksom ordet hammas (tand) har i genetivus hampaan, och liksom lammas (får) har i genetiven lampaan, så måste nu äfven sammas rätteligen ha i genet. sampaan. Vi finna således huru, och på hvad sätt p ljudet, i analogi med språkets lagar, kommit att ingå i detta ord; och sedan det engång väl kommit dit, är det ej så lätt att få det derifrån. Sålunda hafva vi t.ex. namnet sampa-linna, nära Abo, der bokstafven p förekommer äfven i nominativus. Vida vigtigare skulle jag anse den omständigheten förtjena att uppmärksammas — att sammas är ett ord som icke, åtminstone i denna bemärkelse — numera, återfinnes i vårt språk här i landet; hvilket är fallet — äfven med många andra ord, som — under tidens längd, derifrån försvunnit (och detsamma gäller äfven om namnet Jompainen, hvaraf i Finland icke återstår något minne). Det måste derföre antingen vara lånadt från ett annat språk, eller ock utgör det en arkaism, d.v.s. ett föråldradt talesätt, som numera från språket redan dött ut, och försvunnit. Att det för språket fordom åtminstone icke varit främmande, bevisas deraf att det var kändt, och ännu begagnades på de Svenska Finnskogarne, utan att ordet derföre förefinnes i något annat språk. Att det måste vara en arkaism, skönjes äfven deraf, att redan Sturleson (född 1179) på flere ställen omtalar det Finnar, ännu på hans tid, bebodde de Skandinaviska skogsbygderna; hvilka Finnar dock vid digerdöden 1350, nästan totalt utdogo, men hvilka dock i språket qvarlenmat några spår af sin tillvaro; och hvilket ännu skönjes hos den närvarande generationen. Så t.ex. heter moder på de Svenska och Norrska Finnskogarne öfverallt på Finska munna — ett ord hvilket icke numera någorstädes återfinnes i vårt Finska språk. Blott på ett ställe, i en gammal runa, förekommer hos Ganander (sidan 60) ordet munnu såsom betecknande ett qvinnonamn — till ett bevis att det fordom åtminstone funnits i språket, ehuru det numera ej förekommer i något lexikon. Och likaså heter ordet flicka öfverallt på Finnskogarne, å Finska, muksa — ett ord hvilket likaledes ej mera i vårt språk återfinnes; men hvaraf spår dock förekommer i Tschudiska ordet mutsa, och i Olonesiska ordet mutsoi (som betyder brud, ungmor ). Äfven på Baskiska (som talas i den Spanska provinsen Biscaya) heter flicka moza. Ett ord hvaraf annars åtskilliga ättlingar, och samslägtingar, förekomma på många — äfven vidtaflägsna språk och tungomål. Så t.ex. ordet mus'a, som på Mandingo språket i Afrika betyder "hustru", och detsamma betyder musee, på Jalunka, och mussu, på Socko-språket (som, är en dialekt af Mandingo) äfvensom massari på Beetjuana spr. m.fl. och hvilka ord tillhöra samma ordklass som det Latinska ordet musa, och det Engelska miss; och äro på långt håll beslägtade med Svenska ordet mö, det ny Persiska made, och det Tyska magd, m.fl. A andra språk deremot får samma ordklass en i detta afseende motsatt bemärkelse, såsom fallet är t.ex. med musch på Ryska, mies på Finska, och mas på Latin; hvilka ord alla deremot betyda man.

Men utan att här numera tala hvarken om Olof Trälälja eller om Birkebeningarne, m.fl. kunna vi ej blott i filologiskt utan äfven i etnologiskt afseende — bevisa dessa forntida Finnars tillvaro; ty utan att fästa oss dervid att sjelfva namnet Wermland (det skrefs i äldre tider Warmaland ) af många anses hafva uppkommit af Finska ordet voara-maa, äfvensom att Ölmähärad (hvilket i gamla pergamentsbref skrifves Ylmähärad ) fått sitt namn af finska ordet ylämaa, eller att sjön Kymmen ännu i dag, oförändradt, bibehållit sitt Finska namn (myckel annat att förtiga) så vilja vi nu här t.ex. blott anföra att det finnes en stor och folkrik by, invid Klarelfven, i norra delen af Dalby, i Ekshärads socken, bärande det Finska namnet Höljys (ett namn som påminner om byn Höljö i Nurmis socken, och om byn Höljäkkä i Pielis socken) och hvilken by i urminnes tider, d.v.s. i flere hundra år — ägt en helt och hållet Svensk befolkning; men hvars invånare, det oaktadt — än i denna dag, af de andra sockneboarne — allmänt kallas "Höljys Finnarne". Också var det i denna by, hvilken endast ligger några mil från byn Aspeberget på finnskogen, som kyrkan förlades till den nu sednast — till följd af min framställning — härstädes bildade, såkallade "Norra Finnskoga Församling". Hvad som blifvit sagdt om Höljys, gäller äfven om Treskog, en ännu större svensk by, inom Gunnarskogs socken. Vare detta, i förbigående sagdt om de fordom här boende primitiva, eller ursprungliga Finnarne, af hvilka vi ännu kunna spörja spår i sjelfva det här än i dag begagnade Finska språket.

Vi hafva nu således, genom våra vandringar år 1817 på Finnskogarne i Dalarne, sålunda lyckats att få reda på den genuina betydelsen af ordet sampo, hvarom de "lärde", i mera än i 50 års tid tvistat, och hyst olika tankar, ja — utbytt de löjligaste meningar, utan alt ens kunna ana till det rätta förhållandet. Om man nu således antager, hvad af många redan förut blifvit framhållit, nemligen att en del af den vid floden Dvina fordom boende finska folkstammen (känd, i de skandinaviska sagorne, under namn af Biarmer) fordomdags troligen äfven erlagt någon slags skatt till "Pohjola", eller till dem af sina stamförvandter, hvilka boende mera nordligt kring sjelfva flodmynningen, och invid hafskusten, der de (enligt Sturleson) i ett tempel enkom vårdade, och förvarade, den beryktade Jumalabilden — så är det mer än troligt, att denna skatt bestod i säd (hvaraf folket skulle lefva, och hvilket ännu i dag utgör folkets vigtigaste lefnadsvilkor). 1 detta fall hafva vi genast till hands en annan, och en ny, förklaring af ordet sampo, som än närmare bekräftar den förra, och nogare bestämmer hvaruti denna skatt egentligen bestod. Också heter det derföre ej förroskull om Wäinämöinen, då han seglade till Pohjola:

Tuopi laivalla eloa, Aluksella aartehia. (Kal. 18 R. v. 619, 620)

Det heter derföre i en gammal Runa (införd i Mehiläinen 1836, Toukok.) om Tuiretuinens son, då han for till Pohjola, att han läksi viemään vetoja, moarahoja maksamahan (åter ett nytt ord på begreppet "skatt").

Vi kunna härvid icke undgå att i förbigående anmärka det slägtskapsförhållande, som i detta fall synes (ehuru på längre håll) förete sig emellan ordet sammas och det finska ordet siemen (frö. korn, säd, eller egentligen — utsäde) och hvilket ord återfinnes i många ej blott med Finskan beslägtade tungomål, utan äfven i andra, och forntida, språk. Så t.ex. utan att här tala om det latinska liktydande ordet semen, och dess ättlingar (såsom t.ex. seme, på Italienska, och semicute, på Spanska, m.fl.) deriverade kanske, eller åtminstone beslägtade med ordet serere (så) så heter säd äfven på Ryska sämja — på Jakutiska (vid Kolyma floden) samen — på Sanskrit, sumana, o.s.v. hvaremot same, och sämen, på såväl forntida som nutida Teutoniska egentligen betyder säden hos djuren, och är ursprungligen samma ord som sajo, på Lappska — saad på Irländska — saed, på Anglosaxiska — sal på Alemanniska — saat på Tyska, och — säd på Svenska. Med anledning häraf skulle man kanske kunna tillägga ordet sampo (sammas) en alldeles ny förklaring, eller en betydelse, som dock derföre icke motsäger, men snarare bekräftar, och öfverensstämmer med den förra. Då ordet ruis (genet. rukiin ) som motsvarar begreppet "råg", icke tyckes vara genuint finskt, är det nog möjligt att råg, liksom säd, i allmänhet i de uräldsta tiderna betecknades med ordet siemenet, som numera betyder "utsäde". Åtminstone betecknades så den råg, som skall sås, och hvarom här tyckes vara i fråga; och derföre om, som sagdt, sampsa är Pellervoinens son, så vill detta, med andra ord, icke säga annat än att utsädet hör åkerbruket till ( pellon siemenet ). Att folkpoesin äfven gör den döda naturen till — både lefvande, och talande, är ju redan, af gammalt en erkänd sak. Om sådant varit förhållandet, och om (t.ex. till följd af missväxt) hungersnöd, eller brist på säd (utsäde) inträffat i Pohjola, efter Louhi (enligt Kalevala runorne) genom Wäinämöinen, gaf Ilmarinen i uppdrag att anskaffa nysäd, utsäde, eller en slags ny skatt ( uusi sampo ) — han, som (att redan sluta efter namnet,) var luftens, klimatets och väderlekens Herre, och på hvilken det således berodde att befordra årsväxten, och som dessutom tyckes hafva varit en alltigenom verksam, driftig och inflytelserik personage, för att ej säga en mycket konstförfaren man — så var det allsicke underligt om dertill erfordrades ej allenast mycken tid, utan om detta medförde honom mycket bråk och besvär, många lidelser och förargelser, hvilket skalden här (i 10 R. v. 320-416) poetiskt tyckes vilja påpeka, och afmåla, genom de många olikaslags former, och skepnader, som härvid visade sig för hans rika fantasier, och bemödanden; och hvarvid allt måste åstadkommas genom trollkraftens allmakt, såsom utmärkande den tidens högsta kunskap och visdom. Dessutom då Ilmarinen (enligt hvad redan sjelfva namnet utvisar) var luftens och väderlekens representant, så var ju ingenting naturligare än att man skulle vända sig till honom, med böner om en lycklig skörd, eller nysäd ( uusi sampo ). Att han sedermera, i menniskoskapnad, deltager i de andras vikingafärd — är ingenting ovanligt, och antyder blott att en ny mytisk dikt här blifvit tillskarfvad den förra. Lika troligt, och lätt förklarligt, är det äfven att (t.ex. vid ett missväxt- eller hungersår) sådane äfventyrare som Lämminkäinen, och hans sällskap, ansett sig berättigade att till föda, eller utsäde, få dela med Louhi det sädesförråd, hvartill de i tiden måhända varit henne, på sätt och vis, behjelplige att inbringa och ihopsamla, eller — att återbörda den skatt man gifvit henne i goda dagar. Åtminstone kunde Wäinämöinen hafva skäl att få häraf en andel, såsom den hvilken, genom Ilmarinen, förskaffat henne den. Och då hon nu härpå icke ville ingå, är det likaså icke att förundras, om de vågade på kuppen att om natten (d.v.s. sedan alla andra insomnat) inbryta sig i hennes sädesmagasin, för att derifrån bortföra d.s.k. "skatten", eller tulla hennes sädesförråd; hvarvid det i sanning icke fordrades någon konst att bära säckarne (eller säcken) i båten. Detta minskar derföre icke, eller nedsätter, Wäinämöinens popularitet — enär han hade förutsagt henne detta. Det var snarare här — en bragd, en ny idrott, eller en bedrift han ville utföra. Men eftersatt, och upphunnen på vägen, uppstod det naturligtvis en häftig strid, om mitt — och ditt. Hvarvid, enär de härom handskades, större delen af säden halades öfver bord, och folades i sjön, d.v.s. for åt fanders, och försvann i vågorna; men hvarvid dammet och stoftet deraf steg med vinden — upp mot skyn, under det de tyngre kornen sjönko ned till bottnet, och de lättare drefvo med vågorne till land; och hvarefter Louhi återvände endast med den toma säcken.

Kantoi kannen Pohjolahan, sai rivan Sariolahan,

Härvid bör observeras att ordet kansi, här på stället, icke torde betyda "lock"; utan deriveradt troligen af ordet kannan (jag bär) betecknar det något hvarmed, eller hvaruti, något bäres. Och således här på stället kan betyda säkki eller pussi — ord hvilka, hvardera, icke äro ursprungligen finska; och för hvilkas begagnande det således ursprungligen måste hafva funnits något genuint finskt ord, motsvarande det ungefär, af samma skäl, dermed beslägtade ordet kontti, som troligen äfvenså torde vara deriveradt af ordet kannan. Hvad åter det andra fyllnadsordet rivan beträffar, så är det ej blott lika möjligt, utan äfven lika troligt, att man här begagnat sig af det svenska ordet rifva, som att derivera det från det Finska ordet ripa (handtag). Ty har man flere såbeskaffade exempel, der radikala svenska ord blifvit i sednare tider infuskade i språket, t.ex. parma (barm) Top. 3 15; paarna. (barn) Top. 10. 20; kalkki (skalk) Top. 1. 38; pelsi (päls) Top. 3, 11 manni (man) Top. 5, 15, o.s.v. Sålunda skulle det så mycket omtvistade ordet Kirjokansi — egentligen komma att betyda en "brokig säck", eller något dylikt; och det så mycket mer som en sådan säck (eller matta) såsom Louhis enskildta tillhörighet, i stället för att på något sätt stämplas, eller särskiljas ifrån andras — troligen varit på något vis med egna tecken, eller figurer, utmärkt. Runorna tillägga väl att af de smulor af sampo, som med vågorne flöto i land, hade Wäinämöinen (enligt 43 R. v. 297, o. ff.) med glädje hoppats att ännu vinna en god skörd, och för landet lyckligare dagar. Hvilket allt mera har afseende på säden, än på trolltrumman.

Tuost on siemenen sikiö, Alku onnen ainoaisen, Tuosta kyntö, tuosta kylvö — Tuosta kasvu kaikenlainen; Tuosta kuu kuumottamahan, Tuosta päivä paistamahan Suomen suurille tiloille, Suomen maille mairehille. (Kal. 43 R. 297-304.)

I detta fall har man åtminstone icke blott fått bemärkelsen af Pohjola närmare, och geografiskt bestämd, jemte en förklaring hvarföre der sedermera var brist på spanmål, utan äfven att der den tiden fanns en qvinna, benämnd Louhi, eller Louhiatar, (Lovehetar) som synes hafva varit landets regentinna, eller herrskarinna; och på hvars minsta vink — såväl beväpnadt manskap, som skepp och farkost, stod till reds. Att hon kallas Pohjan akka, innebär en hederstitulatur, och nedsätter henne icke; ty akka i forntida språket innefattade, (liksom ukko ) en stor vördnadsbetygelse; och innebär ordet akka, ännu i Lappska språket — en slags ärebetygelse, (t.ex. Maderakka, Sarakka, m.fl.) Icke måtte det väl vara henne, hvarom Tacitus i 45 Kap. säger — " femina dominantur ", och tilllägger; " hic Sveciae finis "? Men besynnerligt förefaller det oss likväl, i anledning häraf, att då Norrmännen ofta härjade och plundrade, eller krigade i Biarmaland, så omnämnes det sällan och aldrig — att der funnits någon konung, eller regent, hvilket dock är det första, hvarvid man naturligtvis i krig fäster sig. Alla dessa långa, många, och vidlyftiga historier (i det hela mera onödiga) om Sampo, och dess uppkomst, m.m. går deremot sammas myten, — i sin mera enkla och förädlade form — alldeles förbi; men fäster sig i det stället så mycket mera vid sjelfva hufvudsaken, som går ut på att visa det menniskans, såväl fordna som närvarande, lefnadsförhållanden basera sig på hennes eget lefnadssätt, och uppförande. d.v.s. det innehåller, kort om godt, en moral — i få ord.

[36] Att sluta af Kalevala (10 Run. 271-276) synes det som dertill nära nog ej blott skulle fordrats en trollkonst (en öfvernaturlig förmåga); åtminstone utvisa v. 320-416, att dertill erfordrades ej blott mycket besvär, utan äfven en lång lid, att få Sampo i stånd; hvilket här ofta är fallet med att indrifva skatter.

[37] Hvilket tyckes antyda, och ge tillkänna, att hon verkligen var i stort behof deraf, eller i en nödträngd belägenhet, som man säger.

[38] Den egentliga hufvudsaken, som nu skulle följa, och som upplyser gåtan — men som här likväl saknas — hafva vi redan förut meddelat angående Sammas, och mer än tydligt förklarat i De proverbiis fennicis, p. 10.

[39] Numera voro argonauterna således tre; förra gången — endast två.

[40] En skatt, och ett sädesförråd, kan man dela; men icke en trolltrumma, solen eller qvarnen.

[41] Det såkallade "nio talet" spelar hos fornfinnarne alltid en stor roll, liksom ej mindre i den Indiska än i den Skandinaviska mytologin, der det t.ex. talas om 9 himlar och 9 jordar.

[42] Detta tyckes ytterligare besanna vår förmodan att med Sampo, åtminstone här på stället — betecknades säden, som inskjuter sina rötter i jorden, och måste med plogen behandlas, Härom heter det i 10 R. v. 427-432.

Siihen juuret juurutteli Yheksän sylen syvähän. Juuren juurti moa-emähän, Toisen vesiviertehesen. Kolmannen kotimäkehen.

Det var i anledning häraf äfven (enligt en annan Runa) de många qvarnarne sattes i gång.

[43] Att sluta bäraf, äfvensom af den omständigheten att farkosten roddes med årar, af två man — måtte den (åtminstone i skaldens tanke) ej hafva varit bland de största, och endast afsedd att begagnas på smärre insjöar och floder.

[44] De få delar af Sampo som härvid flöto i land, åstadkommo der samma underbara verkan, och effekt, som, i förra fallet — delarne af Sammas; nemligen att de befordrade vegetationen, och således — behörigen kultiverade — befrämjade fruktifikationen, eller sädesproduklionen. Skilnaden är dock den, att allt detta låter tänka sig till följd af sädeskornen, men icke tillföljd af några bilar af trolltrumman.

[45] Kalevala-runorne sakna likväl här det bästa, nemligen — sjelfva qvintessensen, hvilken numera äfven från folkmedvetandet tyckes vara försvunnen i Finland; men hvilket vi varit lycklige nog att attrappera hos Finnarne i Dalarne. " Kuin oisi usseemmat soanut!" heter det. Se — der ha vi det! Menniskan är aldrig nöjd! Vi hafva der åter en ny lärdom, och en djup sanning att iakttaga — allt inom dessa få rader — en sanning som går, och gäller, så länge verlden står, och — lifvet räcker. Och hvem är sedan orsaken dertill annan, än menniskan sjelf och — hennes oförnöjda sinne. Men denna myt förvarar ännu dessutom en annan djup sanning, hvilken vi hittills icke berört, eller förklarat, ehuru den här kanske närmast alluderar på Finnarne sjelfva. Den innebär, och utvisar nemligen, att menniskorne under sina husliga sysslor, och fredliga värf — beredt sig sin egen olycka, genom begagnandet af svärdet, såsom ett mordvapen — äfven om man, å andra sidan, dermed någongång lyckats vinna några förmåner. Måtte ej blott enhvar af oss, utan måtte äfven alla Europas regenter — lägga detta på sitt sinne! Nej — på sitt samvete! Måhända är detta ock orsaken, hvarföre Finnarne (så vidt man af historien känner) icke i fordna tider (såsom andra folkslag) sökt sina idrotter i krig och bardalek, utan — i fredliga yrken.

[46] Så t.ex. studera vi visserligen Grekernas och Romarnes mytologi, men ofta kanske utan att närmare uppfatta idolernas inre, djupa, höga, och andliga betydelse, som utmärker deras egentliga karakter; i det vi åtnöja oss endast med att litet attrappera dem på ytan, antingen med penseln, eller grafstickeln.

[47] Så t.ex. då Pohjola (hvilken förklaring, och betydelse, man än vill gifva ordet) likväl alltid är ett ej blott historiskt, utan äfven ett geografiskt namn (omock någongång poetice förbytt till Päivilä, eller Sariola), så synes det oss åtminstone — minst sagdt — löjligt, att sätta det i förbindelse, och i beröring med Kalevala, som är ett heltochhållet poetiskt fingeradt och uppdiktadt namn; hvilket, såsom sådant, ingenstädes står i verkligheten till finnandes (jemf. Litter. Sällsk:s protokoll, då det diskuterades om — hvad titel man skulle gifva boken). Ty såvida det icke förekommer hvarken bland de flere hundra finska runor, och folksånger, jag insamlade i Savolax, eller bland dem Topelius meddelat från samma landsort som Lönnrot, icke heller bland de af v. Schröter, v. Becker, Ganander, Porthan, Lencqvist, Maxinius, m.fl. i tryck utgifna, så påstå vi att namnet Kalevala, liksom Wäinölä, är af Lönnrots eget fabrikat. Också vet han derom icke säga annat än — " Wäinölän vainiolla, Kalevalan kankahalla ". I poetiskt afseende är häremot ingenting att anmärka; det står, (betraktadt såsom en dikt) för Lönnrots räkning, liksom Runola (ett annat epos) står för vår. Men att utgifva det för en finsk folkdikt, är ett underslef, som icke anstår någon — allraminst Lönnrot. Och att i detta fall inblanda Pohjola med Kalevala är en nonsens, som icke låter förklara sig, och strider emot sjelfva det sunda förståndet, såvida nemligen grundstenarne här, (till samma skådespel) äfven måste stå på samma bas, och icke — den ena på jorden, och den andra upp — i himmelen. Och slutligen — månne det ej i historiskt afseende härvid hade hört till ordningen, äfvensom ej mindre till sanningens och rättvisans grundsatser, än till humanitetens och billighetens fordringar, att Lönnrot härvid äfven bordt hafva uppgifvit — hvarifrån, och af hvem, han erhållit de skilda sånger han här begagnat. Ty då de flesta af dem, och måhända de bästa, redan förut — genom offentligt tryck — blifvit af andra, allmänheten meddelta, ser det åtminstone så ut såsom Lönnrot, genom förtigandet, eller förhemligandet bäraf, velat tillräkna sig, ensam, förtjensten af alltsammans, liksom han varit barnslig nog att tillerkänna sig sjelfva idén af deras samlande och utgifvande — såsom sin uppfinning.

[48] Det hörde fordom till saken — ej blott i vårt land, utan äfven bland flere andra folkslag, och utvisade en slags ärebetygelse och aktning — att ej nämna saker, och personer, vid deras rätta och vanliga namn, (hvilket ansågs nog trivialt, d.v.s. simpelt), utan medelst ett visst annat, dem tillagdt, säsom deras epitet. Liksom Svenskarne ofta (isynnerhet vid begåendet af deras andaktsstunder) kalla Gud till Herren (äfven ofta till Du ) så kallade Finnarne honom fordom till Ukko (Gubben) emedan detta ord, redan ensamt, i sig innebär en viss vördnadsfull betygelse. Så t.ex. hörde jag 1817, bland Finnarne i Säfsen, en 70 års gammal gubbe, benämnd Ronkainen, hemma ifrån byn Hön, hvilken kallade Gud för Wanha mies ("den gamle mannen"). Han svor nästan vid hvartannat ord, och på det högsta förundrade sig, då han fick höra mig tala "Finlands finska", (något som han förut aldrig hade hört) — vid det han ena gången sade: voi vanha mies! (motsvarande ungefär då vi säga "kors bevars!") — andra gången: voi Herra yhtä taivaallista! (svarande ungefär emot orden: "kors Gubbevars"!) hvarvid han, för omvexlings skull, stundom inföll — voi vanhakas (kors "den gamle") och hvarmed han likaså förstod Gud. Af samma orsak tituleras björnen till "Ohto", och "mesikämmen"; vargen, till "Hukka" och "raipahäntä", o.s.v. Det måste derföre förefalla enhvar högst oförklarligt att en Professor i Finska språket och litteraturen, kunnat vara till den grad korkad, att han enkom skrifvit, och utgifvit, en afhandling angående den Finska Guden Ukko; och det ehuru jag redan i Svensk Litteratur-Tidning 1817, för den 7 Juni, i detta afseende mer än tillräckligt upplyst honom om det rätta förhållandet härmed. Det vore ungefär detsamma som om man skulle ge sig att beskrifva den svenska Guden Du eller Vår Herre. Ja det var bland Israeliterna fordomdags stundom vid lifsstraff förbjudit att benämna Gud vid sitt namn (3 Moseb. 24 K. v. 16).

[49] Vi skulle, med anledning häraf, kunna meddela Hr Grimm den upplysning — att Gud heter, ännu i dag, på många Afrikanska språk sambi, t.ex. såväl på Kamba och Mandongo, som på Angola språket, och — zambi på Kongo språket, hvilket ord vidare återkommer ej mindre i Loango och Tambi än i Watje och Akra språket (se Jumalasta, ja hänen monenalaisesta nimittämisestä moailman erinäisillä Kielilä p. 46-48). Vi kunna om alla dessa småaktiga försök tillämpa det motto vi redan i bokens början anfört från Cicero.

[50] Angående denna "historiska grund", upplyses vi icke vidare. Det var numera åtminstone ingen "Brudfärd" i fråga. Ändamålet eller afsigten var ju endast att komma åt Sampo.

[51] Detta skall förmodligen förklara orsaken till Hafsvattnets sälta, såsom en följd (enligt Finnarnes förklaring) af Sammas ena tå.

[52] Nå nyss hette det ju, det han med afseende å innehållet af Kalevala-sångerna, fann likadana hjeltedikter bland Ostiaker, Samojeder, Tartarer, och andra närmare eller fjermare med Finnarne beslägtade folkstammar.

[53] Detta var nu således den store Castréns funderingar angående "Sampo-myten". Vi kunna, med allt detta, härvid icke inse — till hvilket resultat han kom.

[54] Det var egentligen Louhi, hvilken (enligt Runorne) förelade Wäinämöinen, såsom ett vilkor, om han ville slippa hem, — det han skulle förskaffa henne sampo, vid det hon frågade honom:

Taijatko takoa sammon, Kirjokannen kalkutella — Joutsenen kynän nenästä, Maho-lehmän maitosesta, Yhen ohrasen jyvästä, Yhen uuhen villasesta?

(Kal. 7. R. v. 311-316) eller, som det heter i 1 Uppl. (2 R. v. 164-169):

Taijatko takoa sammon Kirjokannen kirjaella — Yhen joukkosen sulasta, Yhen villan kytkyestä, Yhen otrasen jyvästä, Yhen värttinän muruista?

och hvarmed, i poetiskt afseende, antydes de många svårigheterna, och konsten att kunna åvägabringa den, — i likhet med de svårigheter, hvilka i 8 R. v. 95-98 antyddes Wäinämöinen att erhålla Pohjan neiti.

[55] Om Runorne stundom härvid inblanda ordet "Lappalaiset", tillföljd af sitt manér att relevera samma sak med andra ord, så bevisar det, att dessa inflickade ord, som förskrifva sig från en sednare tid — icke äro annat än skaldernas, och runosångarnes, egna interpoleringar, enär sjelfva ordet, och namnet Lapp — icke förekommer förr kändt i Historien, än från år 1177.

[56] Siit on polo Pohjolassa, elo leivätöin Lapissa.

[57] Jag påminner mig, i min ungdom, någorstädes hafva läst, att ett sådant slags redskap, eller instrument, skall fordomdags äfven hafva blifvit begagnadt vid bröllopen här i Nylandslän. I anledning häraf förtjenar kanske nämnas att redan Herodotus, som lefde för mera än 2,000 år sedan, tyckes hafva känt till trolltrumman; ty han omtalar att då Anakarsis återvände till Schytherna — firade han, enligt Kyzikernas plägsed, gudinnans fest — med en handtrumma i handen, och med bilder hängande på bröstet; för hvilken af honom antagna främmande sed, han blef skjuten till döds af Savlios.

[58] Det synes mig som Dr Donner redan skrifvit så mycket om denna "qvarnhistoria" (liksom förut om "tamburdibasen") så att hälften deraf redan kunde vara nog, helst (enligt vår tanke) resultatet af alltsammans är, och blir, en galimatias; hvarföre vi äfven öfverhoppat det mesta af dessa till ingenting ledande resonemanger.

[59] Om natten bars sampo ombord; och då man stridde derom, gick den sönder; en del flöt i land, och en annan del sjönk i sjöbottnet — huru passar det på solen?

[60] Af alla de många andra sampotolkarne, och förklararne, har deremot icke en enda omnämnt mig, mycket mindre upptagit den version af myten jag angifvit.

[61] Jag var icke blott den som i Dalarne (Säfsen ligger i Dalarne, ej i Wermland) 1817 först upptäckte, och der upptecknade, samt 1818 i Upsala först förklarade och offentliggjorde sampomyten (De proverbiis fennicis p. 10) utan är det äfven jag som 1814 i Jockas först attrapperade, och likaledes i Upsala 1821 först publicerade — en akt af Kullervo-myten (Pieniä Runoja. 2. p. 26). Äfven var det jag som först hörde, och 1818 i Upsala meddelade allmänheten den finska myten om verldsägget, jemte en refräng angående legenden om syndafloden eller om svalan och fartyget (Pieniä Runoja 1. p. V). Hvilket allt jag (jemte mycket annat) meddelade inom det trånga utrymmet af 12+18 blad. Slutligen var det ock jag som, genom v. Schröter, i Upsala redan 1819, först offentliggjorde en fars ur myten angående d.s.k. Kojoisen poika, hvilken tyckes vara en pendant än till den af Ganander omtalta Soini, än till Kullervo — så framt han icke skall föreställa samma person.

[62] Detta tror sig förf. vidare hafva funnit i orden seppeli, hjulbössa; sepo, sepeli, sepukka, hund med en hvit ring kring halsen; sepään, omarma, omveckla; säppäle, en qvinlig hufvudbonad; sapra, hökopsa, höstack; sapora, fiskdam; (hvarföre månne han icke äfven här åberopat det betecknande ordet, saparo?) sappa, öppning i bakändan på en ryssja; sappi, galle, i anledning hvaraf talesättet päivän sappi betyder vädersol, o.s.v., o.s.v.

[63] Nemligen 1:o pä latin, år 1818, i " De proverbiis Fennicis " p. 1, 10 — 2:o på finska, år 1828, i "Otava" 1 D. p, 19, 20; och — 3:o på svenska, i den år 1834 utgifna " Förklaringen öfver Tacitus " (jemf. p. 32). Likväl gjorde jag icke så mycket buller och väsende deraf, som sedermera tyckes hafva blifvit en följd häraf.

[64] Så t.ex. liksom Castrén jemt och ständigt fantiserar om de "Altaiska folken", så drömde han alltjemt (under sina föreläsningar i finsk mytologi) om de finska afgudarne, (eller gudamakterna) vid det han vidt och bredt omtuggar samma slags abrakadabra, utan att ens veta hvad poesi, i allmänhet, och den finska (eller österländska) isynnerhet — vill säga. Något hvarom likväl sången om Björnens födelse, redan ensamt, hade bordt kunna upplysa honom.

[65] Med ett ord, om denna sak har redan så mycket blifvit både taladt och skrifvet, att det redan fyller, och utgör, en egenslags litteratur för sig, hvilken vi vilja kalla sampolitteraturen; hvaruti mera än tjugu vidtfräjdade författare och skrifställare inlagt sina idrotter. Resultatet af deras förklaringar, och uttydningar (jemte deras thy åtföljande vetenskapliga värde) vilja vi här — för att närmare kunna uppfattas och öfverskådas — i ett sammanhang korteligen framställa; ehuru vi, beklagligtvis nog, öfver dem alla nödgats draga — ett långt (svart) streck. Dessa deras förklaringar äro som följer: —

1. Ett musikaliskt instrument (Topelius, och en anonym) — 2. Sjelfva Guden, och — 3. Jumala-bilden (Elias Lönnrot) — 4. En möbel, eller en grann utstyrd klädkista (Fab. Collan) — 5. Ett Handelsfartyg, (Enligt en uppgift af Lönnrot, meddelad i Litteraturblad för medborgerlig bildning 1858, sid. 496.) — 6. En rik talisman (Rob, Tengström & Castrén) — 7. Frodes qvarn (Jak. Grimm & K. Simrock.) — 8. Enqvarngrotta (Castrén) — 9. Den gyllene morgonrodnaden (Grimm). — 10. Qvarnen som stod och malade pä hafsbottnet (Aasbjörnsen & Moe) — 11. En hemlig källa, och — 12. Källan till allt godt (Matth. Castrén). — 13. Jumala-templet (Castrén). — 14. En handqvarn, som malade af sig sjelft (Schiefner & Löwe) — 15. Ett moln (Mannhardt) — 16. Solen (A. Kuhn a J. Caesar, a O. Donner) — 17. Regnbågen (F.L. Schwartz) — 18. Den stjernbeströdda himmelen (En Runosångare) — 19. Hela det af Finnar bebodda landet, (En bonde) — 20. Det argonautiska tåget (O. Alcenius) — 21. En allegorisk framställning af Bildning och Kultur (Lönnrot) — 22. Trolltrumman (Friis, Europaeus, & Calamnius).

[66] Sanningen af ett gammalt svenskt ordstäf — "erbjuden tjenst, blir alltid försmådd", och af ett annat, hvilket lyder — "ingen är profet i sitt fädernesland", har jag mer än ofta varit i tillfälle att erfara. Detta har äfven nu sednast blifvit besannadt af ett visst annat sällskap, som valt till sitt "motto", ordet "Kohtuullisuus"; och hvars hufvudändamål säges vara att vilja befordra, och befrämja, nykterhet och måttlighet här i landet. — Ord, hvilka klinga ganska vackert för örat. Men då det gäller att bevisa det äfven med "handling" — då står detta sällskap ingenstädes till finnandes; ty hafva vi sökt det förgäfves. Också tyckes mig landets patriotiska "Ständer", äfven denna gång, i så måtto, hafva försofvit sig; och detta — icke "första gången". (Jemf. Något som torde förtjena att reflekteras uppå, och att — vid nu påstående Landtdag — närmare skärskådas, och öfvervägas. Helsingfors 1872.)