Försök att förklara Caj. Corn. Taciti omdömen öfver Finnarne

FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE

Ämnadt såsom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas Historiska Fornhäfder

af

C. A. Gottlund

Stockholm, Tryckt hos Carl Deleen, 1834.

"Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum: Quod nemini dubium potest esse, id judicare."

Cicero pro Murena.

Tardi ingenii est rivulos consectari, fontes rerum non videre.

Cicero, de Orat.

Det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Sälskabet i Kjøbenhavn.

Vördsammast!

Då Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela Norden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då det Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de äldsta inbyggare såväl i Sverige som i Danmark och Norrige, så är det med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare forskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent af Sällskapets uppmärksamhet.

Det är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla arbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar Sällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.

Ibland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla delar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en enda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså ursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika Folkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom afklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld: nemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.

Visserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så har ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare forskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma till en närmare kunskap om denna tid — åtminstone till en föreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den Finska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.

Det torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny Litteratur håller på att arbeta sig upp här i norden — en Litteratur, som uppgår med, och har sin rot uti — Finska språket. Detta språk, som af alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för de Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af de kultiverade språken i vår nord.

Den Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål, måste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets källor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och hvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske numera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta äfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska Språket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta Historie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall jag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.

Redan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer och flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande: klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända tungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin grammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid det icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller sednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt för sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant, språkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. — Vare detta blott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de alla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången, hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så vore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi vilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare studium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att nemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske äfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra folkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant sätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst för hela Skandinavien — ja för hela den lärda verlden. Måhända inser man detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de inhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt en svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår af Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl hos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt ursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon likstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid jemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse dem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste form, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig, såsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös, tid — för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga, som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf hos Finnarne icke märkes det ringaste spår — så skulle vi icke länge tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse såsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl vetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen härstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska, pragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.

Ännu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid en närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska Ordspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk, och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår Nations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer — om man, som sagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade, natursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och sublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den gamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa såkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall betvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer, hvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra sidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes, Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina filosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott tillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att icke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och Anglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen grundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom kallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, Ljodasmidir, Galdrasmidir (Sång-smeder: Runo-sepät ), sina sånger: Runor, och Odin sjelf, för Runhufvudet ( Peä-Runoja ), utan att dessa qväden ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting mindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla Finnarnes vishetslära.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler och trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången kultur — så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta en närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle medföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket (hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma Finska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie, än hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast velat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.

Ännu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas underrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa Finska folkstammar. Hvad Scytherne voro för de gamla Grekerne, voro Jotharne (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta sagans folk,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga berättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande nationer — oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket kunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt, tillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om deras språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis skulle deraf besannas.[18]

Liksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der gjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott författat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller af Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så mycket mera med dem nationaliseras[19] — så finner man ock att många bland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m. varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn, eller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej händelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas lefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras

uppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra, lika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer emellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de icke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom hörande till samma folkstam.

Men jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af ämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande. Emedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om ock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett högt och dyrbart värde.

Särskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för Sällskapets Första Stiftare, Professor Rask, för hvars personliga, så väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en närmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af vårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21] Liksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af sin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lære," kuriöst nog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det Danska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt göra gällande för det Finska — att nemligen, man härvid borde begagna språkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess döda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en princip, som — man må säga hvad man vill — alltid är, och blir, den rätta.

Framhärdar etc.

Stockholm den 26 Oct. 1834.

Carl Axel Gottlund.

FÖRORD.

Afsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare blick öfver Finska Folkets historiska forntid, att — om ock aldrig så litet — upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig natt, omsluter våra gamla minnen, och — om ej öppna — åtminstone lätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.

Detta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i sammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska väsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af Taciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi förmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska Folkets karaktér.

Vår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska namnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda rent och obefläckadt! — åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af en mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter; hvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste förefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog ändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som orättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra början med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att se vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af främmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta vrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast grundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen Historie.

Vi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt, anmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och omtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla enhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med kunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader — Lärare, hvilka vi lönat och ännu löna, de der ex officio dertill bordt hafva ansett sig förpligtade. Men — oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för det Fosterländska, kärleken för vårt Språk, kärleken för vår Nation; med ett ord — oss har fattats denna kraft, som, ensam, är mägtig nog till alla ädla företag. Och — der den funnits, hafva vi låtit den förtvina och bortdö…

Detta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de historiska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, — likväl ingen af desse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i allmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna sträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och svage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa främmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt våra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra egna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi, lifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt Språk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.

Dock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa förebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi i detta fall brutit — åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom vi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid kunna läggas oss till last. Vi hafva — äfven här, åtminstone i ett afseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget som möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess fel som brister — sådan den anträffas, uppfattad af främmande folkslag, redan i den aflägsnaste forntid.

Af sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa oss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning, eller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde på ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten, oförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i allt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi härvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer fullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende, af lärdom, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som vi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då vi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så mycket hellre trott oss böra ordagrant införa — om ej de flesta, åtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer; på det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att deraf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara; men vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss dervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.

Af alla vetenskaper är fornforskningen, eller det såkallade antiquariska studium, mer än i ett afseende — det otacksammaste. Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall gräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna hemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man någon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig, och med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man slutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet än förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få äro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar, hvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri: hvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna vetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga sjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt, genomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss att skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att, med en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det äfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke kunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss dermed, om vi kunne göra oss ett — åtminstone dunkelt, begrepp derom.

Likasom det ej finnes någon menniska, den der icke — ännu invid sin sednaste ålder — äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några såkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation, som icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i sägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i de muntliga traditionerne — ännu lefvande på folkets läppar. Ja sjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella egenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en förfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga värde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och språk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan mången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.

Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar det äfven dessa sina historiska minnen, hvilka i samma mån blifva dyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.

Äfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en historisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk Historie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit lemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i Otava icke blott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan sjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter vi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt antyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för forskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat en strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom tjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas, vid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.

Väl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit alltför utblottadt på historiska efterrättelser. — Visserligen kan detta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller andra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett vitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller Runstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar, eller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra Krönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en lefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående utveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra handlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och uttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den enskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela dess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af en nations egenskaper — snart nog blifva i tillfälle att känna en betydlig del af dess historiska öden och utveckling.

Under namn af ett Folks Historie, förstå vi således icke Hofvens och Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling, icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har alltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt Folks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att hemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda eller uttorkade källor, hellre härvid valt dess — ännu lefvande minnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk, han ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket känner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå fästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla tider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af de intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i förbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras efterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen på historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga att rigtigt kunna begagna dem.

Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lära", på ett, som vi tro, ganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra väsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt: trenne ganska skiljagtiga verldsåsigter (folk-filosofier), de der, tid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en och hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke ännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven angifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till, hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags ståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare sökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på hvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom måtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi ännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså oväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning — att Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid, ursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången uppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under

olika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation, hvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt afseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och flod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden, slumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en flägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att Historien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till namnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af forntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de der ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket om en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det vore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen nation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus inrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro, det denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den bildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet anträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket, före sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom sjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och Indien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles torde få tillfälle att närmare nämna).

Om vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket fordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och själsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om man än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen Gudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad der berättas om dessa gamla Jotars högre vishet; så skola vi kanske deremot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna tredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska folkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i den Nordiska historien; en kultur — utmärkt genom vidskepelse och signeri. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi så få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi här, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska national-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna sin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.

Hvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer — hvilket, huru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver Finnarne — så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket vill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal öfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i allmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom språkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.

Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde redan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att tillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig latinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl kan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och meningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett betydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags öfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer, uttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka, sammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften utsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.

[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott åberopa Lipsii omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat säger: " Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia, monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias agat."]

Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att, i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta, knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin smak, fullfölja och fullända — som äfven vi vågat här utveckla, de åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva legat i hans idé.

Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra bemödanden blott och endast måtte anses som ett Försök, icke så mycket att öfversätta (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt, i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen kunnat göra oss förtjente.

Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om häxeri och trolldom: ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så kallade ryktet, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.

Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.

Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen mot eller med, hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: " ex ingenio suo guisque demat, vel addat fidem!"

* * * * *

Quot capita, tot sensus.

Cajus Cornelius Tacitus, en bland Roms yppersta Historie-författare, är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder, utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och torftig lefnad.

Det är vid slutet af sin skrift: de Situ, Moribus, et Populis Germaniae, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få, men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka, att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta bedömmande.

Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet, nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de innebära.

Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra förtjena.

"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de (Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva någre förmärkt att — isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort längre än den andra; — de hafva mest alla stannat på samma punkt, hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.

Chladenius, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach, tagit sig till ingångsspråk: de Fennis, auctore Tacito, votis opus non habentibus; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet, omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig något bättre" — så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]

Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet — äfven med dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar. Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär — sinnliga och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem: " ut illis ne voto quidem opus esset," utan att på något sätt närmare bestämma hvad han här egentligen menar med votum. Och dessutom, om man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre, sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större, vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord — allt hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras nödtorft, på ett så lifligt sätt: " non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus." Det tyckes ju redan häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla detta slags sällhet för " difficillimam rem;" ty man kan ej gerna betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia, toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således ursprungligen har en adjektif betydelse — ehuru detta sedermera, genom reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med den abstrakta.

Joh. Aug. Ernesti, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar sig blott att förklara orden: " securi adversus deos," och säger i sina noter till Tacitus, att " Gudarme hade ingenting att taga af ett folk som ingenting ägde ".[25] Härigenom tror han sig nu hafva förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti sjelfva deras uselhet och fattigdom, som gjorde, att de icke hade något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så lifvet, — ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns, anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans goda namn och rykte, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa villkor för hans yttersta omtanka, är friheten — äfven i det naturliga tillståndet — det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi: hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, att det icke behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor? Strider icke detta emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en rak kontradiktion mot all möjlighet, trolighet och sanning? Detta kan således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna, lade vigt och uttryck. Orden: " rem difficillimam assecuti sunt," äfvensom orden: " ut illis ne voto quidem opus esset " lemnar Ernesti aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och menniskor ej hade något att beröfva dem — och som således utgjorde deras sällhet) här kallas difficillima res;[27] men det är ju ej så svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare kanske öfversättas med olycklig?[28]

Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till orden: illis non voto opus erat; och den sednare till: securi adversus homines, securi adversus deos. Vi tro oss hafva bevisat att båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet, deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen ej mera nämner ett ord derom.[29]

Bilmarks förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33] gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: " securi adversus homines ".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, — derföre skref Historietecknaren om dem: " securi adversus deos." Denna lycka, säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, — köld och frost likväl undantaget.

Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan, måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt gilltige; vi skola då efterse — hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre adversus hostes, men icke adversus homines. Och det är icke nog dermed, om han äfven kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes säkre, tuti (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro trankile och obekymrade, securi (sine cura). Och denna deras inre säkerhet ( securitas ) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i deras eget sjelfmedvetande.[38]

Orden: " rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset ", lemmar äfven Bilmark oförklarade — förmodligen derföre att han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan tillförene bevisat, att difficilis res betyder rätt och slätt en svår sak, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra argumenter.

Vi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska — dessmindre om ett helt folk — att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är ingenting annat än förmågan att bestämma sin önskan. Således, lika litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska — lika ursprungligt, ja — ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon måste önska att kunna motverka — och denna önskan fortfar så länge lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom ett individuum medverka till det stora hela — menniskoslägtets förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på jorden.

Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver, som den t.ex. Doktor Fant fått vid sin öfversättning af detta ställe hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de (Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de, såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke sagt, " ne voto quidem." Det är således ett fel, att tro det Tacitus med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta — förlorar man blott tid och möda.[43]

Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar — och till den följande skola vi snart komma — bevisat, att den på mångfaldigt sätt blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit gjord till en samman-hängande omening. Det kommer således nu turen till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka — om vi deraf kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.

Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen, genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera funnit flera än ett talande skäl.[44]

Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne, enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är — lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid der krig och bardalek voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var stämdt för härnad och örlog. Men det var vid denna tid, liksom vid mången annan, som vidskepelsen, och fanatismen, äfven upprest sina brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna, utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och förståndige män, voro — liksom Kejsarne sjelfve — ej fritagne härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock ej underligt — han var Plebej född.[47] Det var således ingenting naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation, mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga, om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro beryktade för sin vidskepelse, svartkonst och trolldom. Att de nu derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra, förklarar man det som en följd — ej af egen oförmåga, utan af en annan lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan säga, det Finska folket är — kanske ännu i dag, ett bland de mest vidskepliga man känner.

Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana. Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu, lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.

Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid varit bekant — hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram skola söka att bevisa — så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den, enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit sagdt, så har orden: " sed beatius arbitrantur " &c. blifvit, utan allt skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta sed här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat meningen med orden: " Beatius arbitrantur "; men att desse som förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära ansett lämpligast kunna ske — genom ordet sed. Dock dermed må nu vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet sed höra till en korrekt text.

" Suas alienasque fortunas, spe metuque versare " ("att, förmedelst hopp och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man ansett såsom en följd af " ingemere agris " (bruka jorden) och " illaborare[52] domibus " (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte, det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare — manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]

Hade Tacitus velat lämpa spe metuque versantur på dem som idka åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne (Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket, att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning, komma att härvid lida ( suas alienasgue fortunas )? — åter en orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord (neml. spe metuque versantur ) på dem som sysselsätta sig med slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa ( alienis fortunis ).

Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: Beatius arbitrantur illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam ingemere agris. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der

både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att "de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56] … än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat orden: " suas alienasque fortunas spe metuque versare," emedan dertill fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en följd af illaborare domibus, eller ingemere agris, utan innebär den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en väsendtlig hufvudsak.

Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst, inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad härmed egentligen menas, och — just detta är hela knuten. Att detta sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en, såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke omtalas. Nå hvad hade de då att frukta? jo, för hvarandras svartkonst, hexeri och trolldom; hvarpå de äfven, å andra sidan, byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta — låtom oss till en början antaga det — så hade han aldrig bättre kunnat afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den största ära — att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det, hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt, bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade, äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han, som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett lysande exempel, följa hans ärorika bana, d.v.s. lära sig trolla.[60] Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att mala säd (på handqvarn) och plöja jorden;[61] sysslor, hvilka hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst trälens.

Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en hexmästare, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar värden och huset med undergång och förderf ( fortunas alienas metu versant ).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. ( fortunas alienas spe versant ). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30 milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras magt sträcker sig; äfven djuren, — tama och vilda, fiskar, fåglar och maskar — alla lyda deras vink.

Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor. Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus, för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa, som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas, är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör, med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och — härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt, om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar. Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras, utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet, eller rättare: visa sitt natur-anlag — att skada; och dermed kunna de låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar komma i fråga.[73]

Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, — ej trampa på främmande trösklar, — väl signa sig vid andras svordomar, — spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan; men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare, eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl — äfven om han icke vore det — och med miner, tal och åtbörder, låta påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med " suas alienasque fortunas spe metuque versare ", hvilka ord kanske sålunda rättast böra förstås: suas fortunas spe, alienasque metu, versare.[75]

Således blifver nu meningen (äfven om sed nödvändigt skall bibehållas) " Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket." I sammanhang härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras trollkonst, seid, galder, eller hvad man vill kalla det): " Säkra emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne." Kanske torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara " säkra ", då de i den förra meningen sades sväfva emellan hopp och fruktan? Men det står ju uttryckligen, att de voro securi adversus homines deosque,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa. Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa) både Domare och Lagen.[78]

Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han talar om Finnarne, säger strax i början: " Fennis mira feritas, fæda paupertas: non arma, non equi, non penates." Om vi nu noga undersöka gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex. förklarar han först, deras " fæda paupertas ", och säger: " Victui herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas inopia ferri ossibus asperant." Derpå beskrifver han deras " mira feritas ", på följande sätt: " Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum." Sedan förklarar han i det följande " non arma ", derigenom att de voro " securi adversus deos, securi adversus homines." Slutligen förklarar han orden " non equi ", deri genom att de icke skötte något åkerbruk ( beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris ); och ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: " non penates ";[79] " illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset."

Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans tid var i utrop. Och — äfven detta skola vi i det följande söka ådagalägga.

* * * * *

"Laulaawat Lapin sanoja, Hiijen wirttä winkuttaawat."

Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll, betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote, thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]

Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: " Aquilonis regio, Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset." Och hans bror, Johannes Magnus:[82] " populus ille multis rationibus insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit." Bayrarn Jac. Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem: " incantatores sunt perefficaces;" Portugisarn Damianus a Goes, som lefde vid samma tid:[84] " incantamentis sic pollent, ut inter multa dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut nulla vi ventorum amoveri possint."

" Incantationum studiis incumbunt ", säger Seeländarn Saxo Grammaticus, om dem, i sin Historia Danica, som han skref år 1177,[85] och den gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin Norske Kongers Chronica, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn 1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund, måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare, endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom sålunda:

"Then milda Konungen fant sjelf Then starka Trolldomen, Hvarmed de Trollkonstige Finnar Hade hulpit Thori; När som Konungen slog Hunden Tvert öfver skuldrorne, Och thet med guld beprydde svärdet Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).

Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128, m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska Prinsessan Drifva, genom dess trollkona Huld,[89] hvilken historie blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f. (se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: " De ere allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden." (sid. 132).

Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades — "Finne konst."

Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en flicka vid namn Gunnild, som från Halogaland var ditsänd, att lära sig " Finnekonst ", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige ofuer ald findmarken… Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned ligesom det vaare dödt."

Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att denna Nation var lika mycket härföre beryktad — såväl i vestern som i södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.

Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr. säger om inbyggarne i Thule — och hvilka desse voro, skola vi längre fram få se — " Graiis et nostris celebratæ carminibus ".[95] Att desse Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger: "celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett ställe i sina skrifter:[96] " pone Riphaeos montes,[97] ultraque aquilonem, gens felix[98] (si credimus) quos Hyperboreos[99] appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus." Och hvad som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende folk: " Apollinem præcipue colunt ".[100] Hvilket allt han tyckes, till stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]

Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett Finskt folk:[103] Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes præstat.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat skildra dem bättre.

Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta luonnossa, innossa eller haltioissa, så må man väl förlikna honom vid ett vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]

Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af åtskillige Svenska, Danska, Tyska och Ryska Häfdatecknare, såsom en oförgriplig sanning.

Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna, hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363 säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva åsyftat; nemligen: " Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent."

Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom, besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]

Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock få anmärka, att det icke var en sådan absurdissimum commentum som Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka, genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de egentligen voro för folk — visste man icke. (Det var första gången de voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i början, och i brist på annat, agmen horribilis Hackapaelorum,[112] af Finska orden hakka peällä (hugg neder) hvilket man förmodligen hört vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk — äfven om det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]

Äfven Ryssarne hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720 årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras, än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen, ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins hemligheter.[118]

Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af Finnekonst.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker, Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och andra folk af samma stam; och — nu fråga vi ändteligen: om det ej är att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i annat fall oförklarliga, uttryck: " securi adversus Deos, securi adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset ", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist möjligheten och troligheten deraf, samt lättheten att efter denna åsigt finna sanning och sammanhang af hans berättelse; och då vi detta gjort, så — hafva vi gjort nog.

* * * * *

Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar, i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl. tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet Finnar. Måhända hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf, att Tacitus säger: " vestitui pelles ", hvarmed man trott sig böra förstå Lapparnes muddar — liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes ( nec alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis amictibus velantur ). Uppgiften: " cubile humus ", gäller lika om Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina boningsrum — åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges såväl om herren som trälen: " inter eadem pecora, in eadem humo degunt." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus säger om Finnarne: " in aliquo ramorum nexu contegantur ", tyckes väl kunna tydas på Lapparnes kotar, dock kan härmed likaså väl förstås Finnarnes mehtä-majat, ponkat, hyysät (kojor och hyddor, mestadels gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren, antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes, endast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller annan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu finna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående af några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt barktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd emellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och värmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre golf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar. En trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett sådant hus kallas kota, liknande Lapparnes kåte (boningsrum), och utgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att byggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda, tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: " ne cæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia utuntur informi, et citra speciem aut delectationem."

Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: " inopia ferri, ossibus asperant ", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne; vi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma om Estherne: " rarus ferri, frequens fustium usus ", och i 6:te Kap. säger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: " ne ferrum guidem superest, sicut ex genere telorum colligitur ". Icke heller ligger något bevis deruti att han om Finnarne säger: " idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt "; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och besvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska riktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne tillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl förestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap. försäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång under krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full rustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap. upprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana tillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c. 2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig härvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: " fæminæ etiam cum viris bella ineant." Historien besannar detta i hvad som berättas om de gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk anledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare tider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver 300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det väl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i Värends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör det förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska qvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.

Att Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda ( victui herba ), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta polar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal öfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna beskrifning "målar på ett träffande sätt den Lappska nationen." Vi tro oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från urminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva sträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.

Vi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de riskojor och skogshyddor hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder, (ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena sig af så kallade sätror eller fäbodar ), så har Tacitus särskilt omnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit till sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning att sluta, det desse varit så kallade rök-pörten, Finn-bastur eller Finn-rior, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de första och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett strängt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar sitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara förutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans Orientaliska ursprung.

Pytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till norden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som hette Thule,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit existerade dagar i sex månader; och under lika så många månader oupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] "hvarest ej växter af ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist rådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker ( kegkro de kai allois laksanois ) såväl af frukter som rotsaker. Der hvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig deraf en dryck. Säden tröskade de i stora hus (en oikois megalois) dit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar, emedan den annars, ( allos ) i brist på upphållsväder, skulle, genom regn, kunna hafva blifvit förskämd".[133]

Sjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning, hvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV) låter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande redan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss; nemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och ytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det afseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder som följer:[134]

"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der belägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land, eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han sade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig), äfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första) kohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för seglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört. Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån, hade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix) allt till Tanais".[136]

Hvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från Cæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare åtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som Vandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast var Finnar som bodde der: " Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137] incolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi Skrithifinoi) vocant ".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans berättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger det de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och äfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns lång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare fallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att derifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen åter antydde sin ankomst — skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda de nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken förtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags födoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de vidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor icke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i djurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar Lapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens äldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: " Deos siquidem ac Dæmones plurimos colunt." Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen skulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars för den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne ( oi Gautoi ) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).

* * * * *

Måhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti meningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring vi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd. Förmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter än en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i tillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl äfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags grund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här, till någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället låter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på våra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss sjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse, än att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast envist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa idéer.

För att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas vi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan till dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.

Vi finna då att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring 1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera kallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom hästtämjare ( hippopóloi ) och hästmjölkare ( hippemolgoi ); hvarvid han, märkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de ädlaste och rättfärdigaste (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke närmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med Myserne,[139] benämner dem abioi (verldsförsakare) och glaktophágoi_ (mjölkätare). Ett så högst smickrande laudatur, lemnadt af sjelfva Homerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru tvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att forntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom, hvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta emot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen af hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk, endast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de bifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med godt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat sjelfva meningen.

Så t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa yttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk: och tilllägger dervid, att en del af Thracerne, med anledning af deras religiositet, kallades katnobátas, en annan del, i anseende till deras stränga återhållsamhet, ktísas, (ord, hvars egentliga bemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo) säger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem, betraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn: anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta på Scytherna, hvilka han kallar en rättrådig nation; och Strabo intygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de då ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och rättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om Scyther och Sarmater, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga, — ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött — tillägger likväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns vissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk, och "öfverträffade alla andra menniskor i rättfärdighet ": te dikaiosyne pánton diaphérein. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen samtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har berättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem, kalladt Jordens omfång; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet, att de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140] och som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de ville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de städse af främmande nationer oantastade och obesegrade — med ett ord, de lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i följd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden, sådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!! " dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas."

Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på saken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat förtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl Taciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att förklara hans omdömen öfver Finnarne.

Nu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han, såväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig fantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade ett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste, för att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder. Liksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin tafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att framstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste derföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången verld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu står qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter — der, med många af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke tadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är alltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det. Icke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör dessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för att göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller med andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes- och händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig ett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin fullkomlighet — sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien, (omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot åter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra sidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera af dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande, finna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och Gudomen); — endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén af en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden njuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek, — ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker, drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han anser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i södern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och Arkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i höga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre dessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han dem icke annorlunda, än genom fingerade namn.

Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald, och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien, såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere af dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan Historiens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare, börjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat sin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord, hvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke voro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som Homerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af stomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år derefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde han, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och rättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]

Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många afseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid. 46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.

"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus, coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto gravius… Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium ignotus…[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus. Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia alieni foret!… Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his cognitio virtutis."

Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig, destomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom Scytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka norden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela (L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta på Hyperboréerne, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger: " Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt." Sedan han förut, i II B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat Axiacæ: " furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia contingunt." På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus, tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om Abierna.

I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: " pone Riphaeos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis… Regio aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens… discordia ignota et ægritudo omnis." Och som Arimhæerne åter voro de nordligaste bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c. 14) … " ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque qui ad eos profugerint "; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från hvad Herodotus anför om Argippæi. Sjelf trodde han likväl föga härpå ( si credimus ), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från ålder blifvit berättadt om dem.

Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa berättelser om Hyperboreerna, för gamla fabler, hvilka genom ryktet fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom sanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört, om detta folk, kalladt gens beatissima, högst upp I norden; hvarom han säger: " Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad innocentiam omnibus æquale votum." Hvarefter han särskilt om Arimphæerne anför Plinii ord: " amant quietem, non amane lædere. Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur ".[148]

Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas felicitas, Abiernas humanitas, Axiacernes probitas, Arimphæernes integritas, Argippeernes incolumitas, och öfverhufvud de mjölkätande Scythernes justitia, då han skref om Finnarnes securitas, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken, för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan närmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist, den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja vi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp historisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så finns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord, eller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon likhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse gamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar hvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden, som vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett upprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens natur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste äfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig, d.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven emot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt förklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt fattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt hvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens, en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här sökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt, den Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.

* * * * *

Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling, tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt framställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl om Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning, måste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit tillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor öfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om Estherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut gjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande dessa Författares enstämmighet.

Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så: den betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet, bekant, hvarifrån den förskref sig.

Bernsten ( Electrum, Succinum, Ambra Cetrina, känd af de gamle äfven under namn af Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum, m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda fädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: "_E regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam Basileam vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: " soli omnium succinum inter vada atque in ipso littore legunt." Att emedlertid Bernstenen redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle, varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.

Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre uttryckligen säger: att det var Estherna ( AEstyi ) förbehållet att uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke; förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus, tillstånd att sända ett skepp till Austravia (det nuvarande Preussen) efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar, hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: " Hæstis Theodoricus Rex. Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi muneris." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).

Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från Preussen, som den tiden under namn af Austravia,[153] innehades af Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med sin beskrifning öfver Abalum, Bassilia eller Balthia åsyftade samma land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani, Mentonomon nomine, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici navigatione insulam abesse Abalum: illuc vere fluctibus advehi, &c…. Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser således genast att Albalum, Balthia och Basilia betecknade samma land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter: " Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione, insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas Basiliam nominat." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut, och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som innehades af Guttonerne. Således låg nu Balthia ungefär midt emellan Mentonomon och littus Schythiae. Att detta land benämnes som en ö, betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett kustland. Man hade redan nämnt det som immensae magnitudinis; och Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger: "_a littore Schytharum in insulam Abaltiam (i.e. Balthiam) triduo navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_"; hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: " in eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum."

Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och dess båda inlopp, stora och lilla Bältet. Nu blir fråga blott om detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus, först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: " de Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa perhibuit." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt andra diktioner: AEstui, AEstii; desamma hvilka han, i 2:dra Kap, enligt Plinius m.fl. kallat Istaevones ), af Eginhart, enligt Frankiska skrifsättet, Aisti; och af Cassiodorus, förmedelst en starkare aspiration i uttalet, Hæsti,[158] samt af Jornandes AEstri. Af Stephanus, deremot, kallas de Ostiones; af Plinius Istæuones, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom Isthæuones, Istivones, Istones (deraf deras nuvarande Latinska benämning: Estones ) äfvenså Vistæones, Virstaeuones och Hestiones.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne Essedones eller Issedones, — till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.

Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt, nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med Abalum (eller Balthiam ) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg Wacht, i företalet till Gloss. Germ. § XLV, not. M).

Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med Thule, menade vårt nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra förfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de varit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra, korrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är naturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule, de södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi, om det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa folk-länder, kunnat vara öde och obebodt? — en kanske allmänt nog antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven landet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande horderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan någorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken till Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan inflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag påträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl säkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar, redan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land; mestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes brödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke blott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven, år 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från hvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt och välstånd.

Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken, att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo. Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten, att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende, förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta heliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor, lyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. — Det är först ifrån denna tid Finlands Historie egentligen tager sin början; såvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få fragmentariska, med afseende å sin natur — till stor del problematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.

* * * * *

För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet, hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition, hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren 1813 och 1814, i 12:o.

TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.

Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3) foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5) et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut incompertum, in medium relinquam.

(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses, ehuru mindre korrekt, Venetorum eller Venethorum. Hvilket folk hos andra Auktorer äfven förekommer under namn af Vinitos och Vinulos.

(2) Sordes omnium ac torpor: procerum &c. har man på åtskilliga sätt sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: Sordes omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis &c. Ernesti har i stället infört: ceterum connubiis mixtis. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför början af 20:de Kap., hvilket slutar med " similis proceritas; pares validæque miscentur." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. Sordes omnium &c. bör icke förundra oss — i synnerhet om han jemnförde dem med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms glans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom att detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan, öfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han ock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: " in omni domo nudi ac sordidi ", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: " ignavis et imbellibus manet squalor." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro af den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och osnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf bedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).

(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor försedd mantel — ungefär sådan som Finnarnes nuttu eller kauhtana. Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri, att de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan benade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen. Enligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja Finnarne ifrån Svenskarne.

(4) Hi, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne; men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.

(5) Domos fingunt, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner. Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa domos figunt.

(6) Pedum usu. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner: peditum usu, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap. säger såsom en allmän reflexion: " In universum æstimanti plus penes peditem ruboris ", och hvilket han upprepar i 30 Kap. " omne robur in pedite "; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: " Nec major apud Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum." I N:o 1862, af de Vaticanska manuskripterne, läser man deremot: " pecudum usu ", hvilket alltför illa lämpar sig till pernicitate. Lipsius och åtskilliga af de nyare hafva velat läsa pedum usu, hvarmed de förmodligen afsett, det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit. sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat tala om usus pedum.

(7) Opus esset, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.

(8) Oxionas. I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses Etionas; och i N:o 1518: Exionas. Man har härmed velat förstå hvad Plinius m.fl. kallat Oonas.

(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre Editioner, hafva här " et corpora atque artus."

ERINRAN TILL PRENUMERANTERNE.

Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne. Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren 1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de, som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets gagn, anmälte manuskripter — afven detta, i företalet till den år 1832 utgifna andra Delen af Otava; men — äfven nu, utan påfoljd. Häraf skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att påräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del utledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva ett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels de här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti dock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller annan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor, afhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer — mer än hvad hon redan skördat.

Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt afseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga Fosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att deras nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de många hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna bana.

Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven — med efterseende emottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed jag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i hvad jag kan, Fäderneslandet.

I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills, af samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall blifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott den förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna med de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till en början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed åtföljande kartor.

Stockholm den 18:de September 1834.

C. A. Gottlund.

Referenser:

[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer ( Activum och Passivum ), och någon gång ett Neutrum eller Intransitivum, så hafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och 100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar och en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till begreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste tankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger den lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte alla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så när göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i detta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti torde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon ej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka Finska språket, märkvärdigt nog, helt och hållet saknar ), utan konjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet härmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den sista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den stora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva radices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större bevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är ovanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant, finnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka alla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet, och hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).

[2] Finska språket är i mer än ett afseende poetiskt. Icke nog dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under symboler och allegorier, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar pleonasmer och hyperboler, utan karakteriserar det sig isynnerhet genom begagnande af smekord (Diminutiva och Frequentativa flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt Diminutivum, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader — ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s. Diminutivum af sjelfva Diminutivum, hvaraf sedermera återigen blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A] Men hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke blott dess många idiotismer, utan den rika onomatopojesi, hvarmed det flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta, (liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva meningarna. (Jemf. min Dissert. de Prov. Fenn. p. 6, 9, 12, m.fl.): i följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning, minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill kommer, såsom språkets musikaliska element, sjelfva alliterationen, eller assonancen, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så torde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste språk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på sin harmoni eller symfoni, äger den högst märkvärdiga egenskapen, att vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera hvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur, (hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne a, o, u,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven om de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna ä, ö, y, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan utbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan, alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en medelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som hårda vokaler. Detta vokalernes ackord märkes isynnerhet uti flerstafviga ord. t.ex. tawattomattomalla, täytättämättömällä. Med ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der a och ä, o och ö, u och y, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot hvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en dissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den regel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många olika karakterer.

[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk manligt? Är det väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej, det är dessa fulla, välljudande vokaler — isynnerhet dem vi kalla majores (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart sammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. sk, eller st förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter kunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna härpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti, att det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och konsonanter, t.ex. Pöyhöisen wanha lehmä.

[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade ö (ehuru de i sjelfva uttalet, stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de 8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 Diftonger — en artig reserv för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro följande, nemligen: ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe, oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy; hvartill man ännu kunde räkna triftong-ljuden ieä, uoa, hvilka förekomma i språket, ehuru de icke uttryckas i skrift.

[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan) ingen egentlig kasus, så upptog redan Whaël, i sin Finska Grammatika, språkets kasus till icke mindre än 14 i Singularis och 13 i Pluralis, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp. Judén har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket, genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste uttrycka alla — äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: af, ifrån, ur, genom, uti, med på, hos, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få dessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande t.ex. emot begreppen: min häst, din häst, hans (sin) häst, vår h., er h., deras h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus igenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar och en af dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke något ovillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk uttrycka sig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det likväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex. minun poikani. På sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för (enligt Renval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket ofta är fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett Adjektivum denna summa nära tredubbelt.

[6] Såsom bevis på språkets ålder, hvarmed vi här förstå dess ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: b, c, d, f, g, q, x och z hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan, och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har, kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande språkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att språken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en annan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som språken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen, d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser, hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva karakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den på engång står högst på en uråldrig kultur, och lägst på en sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50 enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända Grönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8, 9, till 11, 12, 13, — ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord (och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men — till sitt begrepp, så sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar kunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex. yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän (ja-just-af-vår-oförmåga-att- icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu finner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke blott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska, tillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta, likstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det märkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan kommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i spetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af idel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke utgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti ett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna, bemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad vi kalla — i Dur, så betyder t.ex. hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to- mi-an-sa-kin "äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta- sig-oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt, enstafvigt, ord, t.ex. af jeä (is) ett lika enkelt, ehuru mångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med hvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex. jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän, (icke- heller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas). Orsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta kanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa och många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf, helst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig angifven, liksom a priori, uppstår så mycket mindre någon sådan villrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det blott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera särskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen förefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven svårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger lika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända inser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af detta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske upplysande exempel:

Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse, icke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager stam-ordet Verbum Activum (svarande emot Hebræernas Kal eller Pahál ) seisoon (jag står), hvars Passivum, eller rättare Impersonale (svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är seisotaan, kontraheradt seistaan, (man står), och Reciprocum, eller ett slags Medium (Hebr. Hithpahhél?) seisoin (jag står för mig sjelf), jemte ett annat Reciprocum eller Intransitivum seisoiten,[B] samt Neutrum seisoun (det står, eller blir ståndande),[C] så bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: Verb. Frequentativo-Diminutivum seisoelen (jag står då och då, d.v.s. jag står ofta, men litet i sender) med dess Passivum eller Impersonale seisoellaan (man står då och då etc.), och dess Reciprocum totale seisoelein (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt Reciprocum partiale seisoeleiten; Af föregående Diminutivum bildas nu ett nytt Verb. Diminutivum Frequentativum, seisoskelen (jag står, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett håll, än åt ett annat) med dess Impersonale, seisoskellaan (man står etc.) och Reciprocum totale seisoskelein (jag står sjelf, d.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig — än på ett sätt, än på ett annat) jemte Recipr. partiale seisoskeleiten. Af detta Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som sålunda blir ett Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum, seisoskentelen (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med dess Impersonale, seisoskennellaan (man står etc.) och Reciprocum totale seisoskentelein (jag står för mig sjelf, d.v.s. på egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte Recipr. partiale seisoskenteleiten. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett Verb. Factivum, Permissivum, eller som Renvall kallat det Effectivum (svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) seisotan (jag låter, neml. genom andra, stå), med dess Impersonale (Hebræernes Hophhál eller Hyphhál) seisotetaan (man låter stå), jemte Reciprocum totale seisottain (jag låter mig sjelf stå) och Reciprocum partiale seisottaiten; hvaraf nu åter bildas ett nytt Verb. Factivo-Freqventativum, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) seisottelen (jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för hvarje gång), med dess Impersonale, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?) seisotellaan (man låter ofta stå etc.), och Reciprocum totale, seisottelein (jag låter mig sjelf ofta stå) med Recipr. partiale seisotteleiten. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja kalla Verb. Factitivum, seisottautan (jag låter, neml. genom andra, ställa så till att det står), med dess Impersonale seisottautetaan (man låter etc.), och Reciprocum totale seisottauttain (jag låter ställa så till att jag står) jemte Recipr. partiale seisottautaiten; hvaraf åter bildas ett Verb. Factitivo- Frequentativum eller Diminutivum (Hebr. Pihpehél?) seisottauttelen (jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess Impersonale (Hebr. Pohpahál?) seisottautellaan (man låter etc.), och Reciprocum totale, seisottauttelein (jag låter, genom andra, ofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte Recipr. partiale, seisottautteleiten. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett Verb. Inchoativum, (Hebr. Pohél?) seisahtan (jag börjar att stå, d.v.s. jag stannar) med dess Impersonale (Hebr. Pohál?) seisahtetaan (man stannar) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpohél?) seisahtain (jag stannar för mig sjelf), jemte Recipr. partiale seisahtaiten; hvaraf sedan formeras ett Verb. Inchoativo-Diminutivum (Hebr. Pihlél?) seisahtelen (jag stannar litet), med dess Impersonale (Hebr. Pyhlál?) seisahtellaan (man stannar litet) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpahlél?) seisahtelein (jag stannar litet för mig sjelf), samt Recipr. partiale seisahteleiten. Dessutom bildar sig af stamordet ett särskildt Verb. Neutrum-Inchoativum (Hebr. Niphhál?) seisahtun, kontrah. seisaun (det börjar stå eller stanna, liksom af sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting — äfven om lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt Diminutivum neutrale seisaunnun (det börjar småningom af sig sjelf att stanna). Af det förra formeras åter ett Verb Neutro-Inchoativo- Factivum seisautan (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig sjelf), med dess Impersonale seisautetaan (man gör etc.), Reciprocum totale seisauttain (jag gör att jag sjelf börjar stanna), Recipr. partiale seisauttaiten, och Neutrum seisautun (det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett nytt Verb. Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum (Hebr. Pilpél?) seisauttelen (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna), med dess Impersonale (Hebr. Pylpál?) seisautellaan (man gör etc.) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpalpál?) seisauttelein (jag gör så att jag sjelf småningom börjar stanna), med Recipr. partiale seisautteleiten. Af det förra Verb Neutr. Inch. Factivum " seisautan," bildas nu en ny form, nemligen ett Verb. Neutr. Inch. Factitivum (Hebr. Pehohél?) seisauttautan (jag låter så göra, d.v.s. jag ställer så till att det börjar stanna), med dess Impersonale seisauttautetaan (man ställer så till etc.) och Reciprocum totale seisautauttain (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med dess Recipr. partiale seisauttautaiten. Af sistnämnde ord bildas än ytterterligare ett nytt Freqventativum eller Diminutivum, eller rättast Freqventativum-Diminutivum, som sålunda blir ett Verb Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum seisauttauttelen (jag ställer så till att det småningom börjar stanna) med dess Impersonale seisauttautellaan (man ställer så till etc.) och Reciprocum totale seisauttauttelein (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar stanna), med Reciprocum partiale seisauttautteleiten. Då man nu, af sistnämnde ord, tar i Infinitivus Passivum, Participium negationis seisauttauttettelematak (den som icke kan förmås att småningom börja stanna) och häraf vidare dess deras deriverade Substantivum seisauttauttettelemattomuus (oförmågan att kunna verka, så det småningom börjar stanna) hvilket i Ablativus Interioris, för medelst en stasvelse-fördubbling ( Epenthesis ) i syllaba penultima, har seisauttauttettelemattomuutehesta, hvartill då man lägger pronominal-suffixen för Nominat. Pluralis me (vi) och dertill syllaba enclitica pa, eller fördubblad pahan, (som, vid slutet af ett ord, betyder jo men, ja just ), så uppstår sålunda ett 17 stafvigt ord, sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa- han (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det småningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan tillskarfva suffixen kaan, fördubblad kahan, (ock). Häraf må man nu icke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera, blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan, uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med ett enda ord. Då man nu, med ett instucket h, åtskiljer vokalerna a u, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der igenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer, nemligen: seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain, seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan, seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan, seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen, seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan, seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten, seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein, seisahuttautteleiten; hvika hvar och en till betydelsen är lika med sin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de sednare genom detta tillagda h utmärka en större emfasis, en starkare expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?) liksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att frambringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras (neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant sätt uppstår nu af ordet seison, 85 särskilta Konjugations-former eller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska Reciproca flexions-former, hvilka sluta sig på mme, och tyckas till begreppet vara en sammansättning af sjelfva Verbum och Accusativus totalis ihtemme, eller Accusativus partialis ihtiämme, Pluralis numeri-, Pronominis Reciproci ite, ihe (jag sjelf) t.ex. minä seisotimme, i stället för minä seisotin ihtiämme, v. ihtemme, eller, som det ursprungligen troligtvis hetat: myö seisotiin ihtiämme. (Om dessa slags idiotismer, jemf. Otava 2 D. sid. 256-260). Dessa 12 Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka genom ett emellan vokalerna a och u instucket h, uppgå till 19, äro följande, nemligen: seisoomme, seisoelemme, seisotamme, seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme, seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme och seisauttauttelemme, af hvilka genom ett tillägg af h ytterligare bildas följande 7 Verber: seisohomme, seisottahutamme, seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme, och seisahuttauttelemme. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, promiscue för hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret, och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner, kan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka vokalerna ä, ö, och y. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett fall, inse naturen och rikhaltigheten — äfvensom den gamla, högt drifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om vi försäkra att t.ex. af det ena ordet yksi (en) finnes, (oberäknadt alla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105 Verber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och förklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett (förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka ords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver 41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda vokalerna a, o, u. Om man nu härtill ytterligare lägger den i Nomina, genom tillägg af pronominal-suffixen, uppkomna dubbla flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå sex nya former, så uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika ordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf, skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall — i sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af de särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då hafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att detta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är ganska lätt! Man behöfver endast känna ett paradigma för Verberna, och ett schema för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera alla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så reguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som der. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i rikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva Arabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju häremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens böjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit någon kännedom om Finskan.

Såsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den omständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit bildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med sammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn, än i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart ord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart — äfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i Finskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således äfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett tungomål, här stammande af flere. Några, deribland Rudbeck, hafva väl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne ursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under Konung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade Assyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och (enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat, sträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland Idman ) hafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade, ord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den slutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat från Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning, skola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan tvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått i Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord: och tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere tillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse deremot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap från Grekland.

[7] Häribland kan såsom en sällsamhet t.ex. räknas, att Finskan helt och hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I Finskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt med Masculinum, Femininum och Neutrum; och hvilka, med afseende å Adjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för nybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då man närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det t.ex. är att vilja tillägga pallen ( scamillus ) karakteren af karl ( Mascul. ), men stolen ( sella ) en karakter af qvinna ( Femin. ) och bänken ( scamnum ) deremot, en egenskap af intetdera ( Neutr. ), då i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af könskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen utmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der könsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan, liksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i Svenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden hane, hona, sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen gubbe, gumma, eller hund, hynda; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså litet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då man säger min far eller min mor, likaså litet göres det i Finskan, om man t.ex. säger min blod eller mitt blod: begreppet blir alltid detsamma.

[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga egenheter, förtjenar t.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet deraf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af Adverbet icke, t.ex. en auta (jag hjelper icke) så förändras, eller rättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så sätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett inconjugabile, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och sjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln, hvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras genom alla numeri och personæ. Denna iakttagelse följes af språket ganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med sträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper. Ibland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke, liksom andra språk, begagnar sig af prepositioner, så framt ej, för omvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till postpositioner, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill de skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta suffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat och bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten på början af orden. Derföre tål hon hvarken Prefixer eller Prepositioner, derföre bildar hon sina mångfaldiga derivativa af slutändelserna, derföre intonerar hon första stafvelsen med en stark Aksent, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat Rimmet (allitterationen) i början af versen, liksom i början af ordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. — Också deruti har Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något Passivum, utan brukar i det stället ett Verbum Impersonale, som konstrueras såväl med Accusativus partialis, som med en enkom dertill egnad kasus (se Otava. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga: jag älskas, uttrycka de sig: "man älskar mig"; hvilket, sanningen att säga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven utmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke älskas, om icke någon älskar mig. Dessa Impersonalia hafva orätt, i Södra dialekterne, blifvit behandlade såsom Verba-Passiva; under det de, i de Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags Verba Deponentia (se Otava. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i Finska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många Substantiva hafva tvenne slags, eller dubbla, Pluralis; t.ex. säkkiä och säkkilöitä, pussia och pussiloita, tuolia och tuoliloita, pukkia och pukkiloita; eller, (enligt en annan form): weljet och weljekset, sisaret och sisarekset, serkut och serkukset, kälyt och kälykset; lankot och lankokset, o.s.v.; af hvilka några äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan promominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i begreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har Finskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk — Lappskan, äfven haft en egen form för Dualis, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i Magyariskan eller Ungerskan. (Jemför Gyarmathi, Affinitas Linguae Hungaricae cum linguis Fennicae originis, p. 11.)

[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn Zamolxis, hvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt Pythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och visdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine landsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?) Detta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr Zedler, T. 36, 791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska konster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i anledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora svartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft sina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först erhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.

[10] Så t.ex. säger Plinius (L. IV. c 1) om Scythien, eller egentligen om Thracien, " Omnis Græciæ fabulositas, sicut et litterarum claritas, ex hoc primum sinu effulcit:", Likaså berättar Clemens Alexandrinus (L. I) att Grekerna inhämtat mycken kunskap af Scytherna, hvilket äfven Plato, i sin Cratylo, bekräftar; och Theodoretus (i colloqu. 5) berömmer på det högsta såväl Scythernas snille som deras skarpsinnighet och urskillningsförmåga. Enligt egna gamla folksägner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhållit Gudar från Egypten, Bokstäfver af Phoenicierna, och Mysterier d.v.s. Vetenskaper från det Thraciska Phrygien. Måhända härleda sig härifrån de begrepp, de gamla gjorde sig, om vishet och rättfärdighet, ytterst i norden; hvilket på sätt och vis tyckes sammanstämma med Finnarnas, af oss i Otava framställda, äldsta vishets-lära; liksom Göternas begrepp om deras hemliga vetenskaper och konster fullkomligt öfverensstämmer med detta folks sednaste, af oss här omrörde, signerier m.m.

[11] Jemf. Otava 2 D. s. 102. Vi hafva någon gång framdeles ämnat, uti en särskilt afhandling, närmare framställa hvilka af Grekiska och Romerska författares reflexioner och aforismer icke blott äro synonyma med våra gamla Finska Ordstäf, utan ofta nog synas, till orden, deraf vara en öfversättning. Visserligen kunna allmänna sanningar, och åsigter, uppfattas såväl af det ena folket som af det andra; men formen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak, blifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla Filosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke blott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta mera poetiskt och åskådligt, mera naift och träffande der framställda, så blir det fråga om Finnarne upphämtat sina Sedebud och Gnomer af de Grekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis, intetdera! Men — månne icke ordstäf, liksom nu, äfven funnos i gamla dagar? Och månne ej samma ordstäf funnos hos olika nationer — helst af samma folkstam? Månne icke slutligen desse Greklands vise (liksom hvarje annan vis man både bör göra, och ännu gör) samlat och begagnat all den visdom och kunskap de kunnat öfverkomma, utan afseende från hvad källor de inhämtat den? Besvaras dessa frågor med ja, då har man ock derigenom en förklaring huru Finska Ordstäf kunna förekomma hos forntidens Auktorer. Och hvad som är än mera, man har deruti ett nytt, och från främmande nationer hämtadt, ganska talande, bevis, på dessa Finska Ordspråks höga ålder, hvilket vi redan förut (i Otava 1. D. p. 31, 82), sökt bevisa på en annan, motsatt, väg, hvilken öppnar sig för oss, genom forskningar inom våra egna häfder.

[12] Som bekant är, lärde Zoroaster eller Zeretoscatro (jfr p. 31, 32) att " af intet blir intet." Det var härifrån han utgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det således måste vara en ursprunglig princip, evig och oändelig. Härifrån utgick, äfven Anaximandros (som var född omkring 610 år f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna sats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som i sig sjelft är oföränderligt, hvilket är orsak till alla de föränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven Anaxagoras, från Klazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma grundsanning; och äfvenså skall Demokritus, från Abdera, (omkring 460 år f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från denna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något, hvilket, enligt hans åsigt, bestod i Atomerna och Rummet; samtidigt med hvilka han antog Rörelsen och Tiden. Äfven Xenophanes, från Kolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år f.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han dessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt, hvilken man uttryckt med orden: " ex nihilo nihil fit, et in nihilum nihil revertitur." Samma lära framställde äfven hans vän Parmenides, hvars sats var: " hvad som är är; och hvad icke är, är icke." Af allt det anförda finner man således, att denna grundsanning: "af intet blir intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning, och inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart, förtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu finnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint maniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje bonde, tidt och ofta, säga: Ei se tyhjästä synnyk! eller Ei se lähek tyhjästä, eller Ei tyhjästä mitään tulek; utom flere härmed mer eller mindre synonyma ordspråk t.ex. Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk! o.s.v. äfvensom de säga: se on tehty, kuin on tehty, eller tehty seisoo … (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes filosofiska åsigter kan man jemföra Otava 1. D. p. 73, m.fl. st.

[13] Pherecydes, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog, i sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format), allt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till grund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre tilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: Aika wanhin, Avaruus suurin. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). ( Otava l.c.) Enligt Diogenis från Laerte, uppgift, skall det annars redan hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det största", emedan det omfattade allt.

[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna Allitteration äfven i Grekiska Språket, hvarigenom Gorgias, från Sicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.) väcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han sökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera, efter honom, kallade gorgiasera, och som man trott sig böra förklara med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida uppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka Leonius, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes således vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla, hos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af orden.

[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger, inflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så till ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på Valhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss ännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone 20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i Pieniä Runoja, 1 D. p. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors ålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen kunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de särskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle Odins vishets-reglor, sådana de förekomma i hans och Lodfafners höga Visa, införde i 1:sta afdelningen af Havamal, äro så sammanskrapade af våra Finska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva varit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin sjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af Volsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben Väinämöises — icke en gång förglömmandes att han var enögd; i anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil, idealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och uppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen finna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att han paraderar i "Österbottniska pjexor."

På sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna fraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och hvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara fallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed Allmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man kallar, "poetisk ådra"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre provinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till professionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog dermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik (folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af en egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de icke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men desse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade klassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste att de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således icke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen och Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin bildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de hafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven dessa gamle Nordens Sångare — räknade ända upp ifrån Island, bildat sig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk Litteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen, utan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten. Det är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och naturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska språket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i Norden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig, hvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således, liksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något (åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke språket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva folket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras gamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde man kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla sånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här och der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de Svenska Sångerna inpassade, verser. — Ja sjelfva den såkallade Svenska folkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har, i likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från herremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en bond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka något som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om man genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i sin Penu Proverbiale, så skall man med förundran finna, att icke ett enda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde, likaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de Finska. (Jemf. Diss. de Prov. Fenn. p. 24).

[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet Scyther, snart sagdt, alla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet Galler, och Germaner, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra och norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt folknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska, eller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det Scythiska. Man har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne, ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte, Jättarne (Jotarne); och att, enligt samma analogi, Thyssageterne och Thyrsogeterne, skulle svara emot Nordens Thussar och Thyrsar, liksom man velat förklara Massageterne vara maa -Geter. Ptolemaeus lärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven uppräknar Jotar.

[17] Scytherne kallades af Perserne Sager och Sacer, hvilket ord, till ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen Samer. Det är besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om hvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade Philippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för verldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem, pligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte Phrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande vapen, ända till Egypten — att detta folk, som bebodde och innehade nästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en mystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur, m.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes de för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet, och sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin grymhet och sina råa plägseder.

[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i allmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke blott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd, äfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett eget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra sidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre vishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet utropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde åstadkomma genom sina så kallade Biarg-runor (Troll-sånger: loihteita ). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste, enligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på fädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar, hvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie; hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och föraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade i deras myter och sagor, härstammade Odin sjelf, icke blott på möderne, från dessa Jotar, genom sin mor Bestla, Jätten Bölthorns dotter; utan var äfven hans maka Skade (Niords hustru) hvilken framfödde honom sonen Seminger, en dotter till den väldige Bergjätten Thjasse; ifrån hvilken äfven Håkan Jarl, i Norrige, härstammade på möderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af Mimer, (som äfven hörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det äfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta sig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten Vaftrudner, hvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, Gjerda, var en dotter till Jätten Gymer; och den gamle Thor, som man föreställt än såsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan äfven hans hustru, Jernsaxa, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med hvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på Dovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till Konung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till Asa-Thor. Och äfven Asa-Loke härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han var en son till Jätten Farböde ) utan äfven hans älskarinna, Angerboda, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade mycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar öfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda såsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte, till hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo alla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom slägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett ytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill fordrades kraft och vishet — var det alltid Jättar som dervid skulle först anlitas — åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att Jätteqvinnan Hyrrocken ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan Thöck ensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån dödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne Fenja och Menja voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten Hymer var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten Rhymer den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet Nagelfare. Berglemer, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru, de enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin uppkomst från Jätten Ymer, hvars fötter aflade barn med hvarandra. Äfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom t.ex. Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde, m.fl. Afven ännu i sednare tider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala om den gamla Forn-Joter och hans Transcendenter, hade äfven flere af Konungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var Kon. Wanlands maka, Prinsessan Drifva, dotter till Konung Snö den gamle i Finland; och likaledes var Konung Agne gift med Skjalf, Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro Svenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne fordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska namnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de bibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna igenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett verkeligt Finskt namn — icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi blott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam, likväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning, eller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten Æger eller Hlår, så gästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne: Konung Raumur med Bergfin, och Harald Hårfager med Finnen Svase. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt, såväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri och trollkonst. Liksom Hyndla var en vis Sibylla, en spående vala, så var Huld en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne. Fenja och Menja: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så hvilade systrarne Thorgerds och Yrpos hämd och förbannelse, öfver alla ättlingar af Ynglingaslägten.

[19] Så t.ex. skryter Skalden Menander sjelf öfver sin Scythiska härkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många exempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och sina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka, för det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder, antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga hos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem återvändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var förhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda Anacharsis, Scylen, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring land och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex. var berättelsen om Abaris, och dess förtrollade pil. (se Plato, Charm. p. 465. Strabo, m.fl.; jemf. Delirius L. IV. disqu. Mag. c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin hembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla skaldefadren Orpheus; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning, skildras likt vår Väinämöises. Väl hafva alla dessa män, som det tyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven framsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra äldsta Scythiska namn, hvilka anföras af Herodotus, träffar man 3, hvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet, synas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska slägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen: Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain. Äfven det fjerde, som i Accusativus skrifves Targitaon, torde i Nominativus hetat Targitain: ej olikt familjenamnet Tarkiain.

[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i små partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som det tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen äfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med uppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne, till sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer (barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg, så tyckas, än i dag, Finnarnes wirsut (näfverskor) och Tscheremissernes m.fl:s bast-skor, gjorde efter samma modell, icke motsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska nationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. Plinius, att Scytherne kallade Moeotiska hafvet Temerinda, som på deras språk skall hafva betydt hafvets-moder. Finnarne benämna på samma sätt, ännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty emä betyder icke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, per comparutionem, stor; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p. 293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet emä-merta. (Måhända har sjelfva Saimen, i anledning deraf, blifvit kallad Eno, i stället för Emo?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade horn; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska boskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike — att förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del längre fram i boken.

[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för vårt nya, af Renvall utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande och tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke blott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett resstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap i Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt kringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers häfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna — att ingen då visste draga fördel deraf.

[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en oviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i sednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina manufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika paradox som öfversättningen, är icke vårt fel.

[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta loftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll varit sådant.

[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan, befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus, Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, Prætor; och ändteligen under Nerva, Consul, år 97 e.Chr.

[25] Han säger: " non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod nihil habentibus adimere Dii nihil possunt." (Leipziger-upplagan, tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus homines, securi adversus deos", &c. (se hans Initia Rhetorica. Aboæ 1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)

[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus i föregående mening nämnt om " suas alienasque fortunas, quas spe metuque versare noluere "; och att de ej måtte hafva varit så utan all förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.

[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå. Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på fattigdomen (såsom grunden till deras securitas ) kan ej kalla den difficilis, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en res — ej heller att den genom någon res kan vinnas.

[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet, fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.

[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa, det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt, för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.

[30] Se: Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark, et Respondente Isaac Florin, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: Ad excutienda Caj. Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico historica, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.

[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora (nemligen — hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti; och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras: " Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate essent remotissimi "; men man kommer snart underfund med att det står klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i fred (med sin tanke om orden: illis non voto quidem opus esset ) och sjelf begifver sig åstad att förklara orden: securi adversus homines, securi adversus deos, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och 6 §§.

[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf att Tacitus säger — egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt folk: — " procerum connubiis mixtis "; hvilket omdöme, äfven om det skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore — med Sarmaterna.

[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. Jornandes säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad Tacitus i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk: " plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges "; men att, såsom Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus- och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer, och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.

[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35 Kap. säger om Chaucerne: " quieti secretique, nulla provocant bella, nullis raptibus aut latrociniis populantur." Det heter deremot, tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste grannar: quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi som man föreställt sig.

[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och fliten — äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra. Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest beroende af lyckan.

[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är, har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan förut framställd af andra, t.ex. af Pichena, i dess förklaringar till Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes, atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.

[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras vidskepelse: " id pro armis omnique tutela." På samma sätt skulle det hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i 40 Kap. om Longobarderna: " præliis et periclitando tuti sunt." Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36 Kap. om Cheruskerna: " pax eis jucundius quam tutius fuit." Skulle de, som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det äfven då bordt vara tuti; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna: " malit (hic populus) justitia tueri." Och ändteligen, om de varit hägnade ( muniti ) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta: " fluminibus aut silvis muniuntur "; hvilket Tacitus säger om Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.

[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord, blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat, fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna tillit till sig sjelfva.

[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: hafva önskan, hafva önskan öfrig, eller hafva önskan af nöden, ty all önskan är af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.

[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna inskränka, eller afsäga sig, en önskan (beherrska sina sinnliga passioner) med begreppet att helt och hållet sakna dem; hvilket är någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan, eller åtminstone — medvetandet deraf. Annat är förhållandet med djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan! Tillfället att kunna tillfredsställa sin önskan (njuta) utgör hennes sinnliga sällhet att kunna uppfylla sin bestämmelse (verka) dess ideella, verkliga.

[41] Hoppet, som är tron på önskan, skulle då äfven försvinna, det hvilket öppnar en himmel för så många.

[42] Det är samme Författare, som öfversatt: victui herba, med " de (Finnarne) brukade gräs till kläder " (!?) — se samma sida. Månne icke Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: suola-heinät, wehkat, tahi muut — olet ja petut?

[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig. Så är åtminstone förhållandet med en Italiensk af D'Anghiari, tryckt i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en Engelsk, tryckt 1622, p. 271; en Tysk, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en Fransk af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en Latinsk utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7, att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt orden: " pour être heureux."

[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk konung, benämnd Rostiof, hvilken öfver hela norden var beryktad för sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning deraf: " quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse, scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non ignorasset." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)

[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare, liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. " quia nec terra olim, sed classibus advehebantur "; och i 34 Kap. om Friserna: " Romanis classibus navigatos." Att kommunikationen dem emellan likväl varit ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: " adversus oceanus raris ab orbe nostro navibus aditur." Att Romarne på sådant sätt, redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis, eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius, i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: " Septemtrionalis vero oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti, Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam "; ehuru han, i 4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu obekanta kuster, mindre tillförlitligt: " reliqua littora incerta signata fama." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §. 4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon annan landvägen trängt sig dit." Gnoritsontai d' apo ton ekbolon Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae, ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi parodeúkasin oudénes.

Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket blandadt med dikter och fabler, ty — sådan är vanligtvis början af all historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger om denna del af norden: " cetera oceanus ambit, latos sinus et insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit "; hvilket Strabo, än närmare förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg, hvilka den Romerske Härföraren N. Cl. Drusus, åren näst före Christi födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser, Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det var om denna Drusus, som Svetonius, i 1 Kap. af Claudii vita, säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det Nordiska hafvet, " Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum navigavit "; och som, enligt Velleius, L. 11, c. 106, med sin flotta, seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: " classis, quæ Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari, flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit." Det var ej underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, nytt och okändt, och om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver C. Jul. Agricola, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes, då först, nyligen, blifvit upptäckte " Hanc oram novissimi maris tunc primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit, ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit domuitque ", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar Plinius alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: " tres et viginti inde insulæ Romanorum armis cognitæ." Emedlertid är Plinius den första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer — äfven han säger, att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från Germanien upptäckte." " Nam et a Germania immensas insulas, non pridem compertas, cognitum habeo." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus) " refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ magnitudinis." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer, hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande underrättelse af sin egen svärfar Caj. Jul. Agricola, hvilken redan såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under Sueton. Paulinus, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör ( Proprætor ) och Kyrkans öfverhufvud ( Pontifex ).

[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet för alla omina eller järtecken ( prodigia, portenta ) som han bar en särdeles respekt.

[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han härstammat af Kejsar Claudius Tacitus; men — så går det alltid: en stor man får stor börd.

[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig. För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; — således dem, hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex. Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32 Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet) och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna, (i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna, Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.), Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin historie.

[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens. Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan, utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat i Otava 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare, som härom önska sig en närmare kunskap.

[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för sed skrifvit id (Rhenanus och Boxhornius, — se deras Editioner); och Ernesti tror att Tacitus skrifvit sed id. Vi, deremot, tro att han skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt, antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att förbättra texten, tillagt ordet sed, liksom hans kommentatorer nu tro sig göra än bättre om de sätta dit sed id.

[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första stafvelsen se - af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet securi, stående, någorstädes i grannskapet, under receptaculum, t.ex. vid slutet af en rad.

[52] Illaborare domibus, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen bordt heta laborare in domos (såsom t.ex. hos Ovid. in spem laborare, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon daglig sysselsättning — mycket mindre utgör ett folks näringsgren — hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening, refererad till orden gemere in agris, icke blifva annan än laborare in domibus. Så vidt vi känna, förekommer ordet illaborare, uti det Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening anföres om Finnarne, nemligen: " Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur ", så tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.

[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall, oförklarliga ord: suas alienasque fortunas spe metuque versare?

[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas icke). De måste således haft idel goddagar — ty jaga kunde de väl icke alltid, — i tid och otid.

[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den genom flit och arbete?

[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina handarbeten. De förre, isynnerhet för sina smiden, de sednare för sina träkäril, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del. sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.

[57] Härmed må man dock icke förblanda svedjebruket; ty ehuru det i många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma förakt som åkerbruket, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran, hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva, kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja, der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid. 135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: " nec arare terram, aut exspectare annum," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo, som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein, mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i jorden. — Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren. Den lyder: Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran, jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani! meijän piteä pois-paeta tältä moalta, — ne tuloowat tänne asumaan." Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först, hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion: " Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex familia, ipsi hebent."

[58] Ett gammalt ordspråk: " Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas wähemmäilläk," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med "wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan, börjar med följande bombastiska anathema:

Ymmärrys yllä piteä, Hattu miestä hallihtoo; Hywä päiwä! helwettiin — — Onko perkele kotona? Jolta saisin sanoja kuulla, Sekä konstia kowia.

Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan Guds makt, enligt det, redan sättes i bredd med trollkarlens. Det lyder:

Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee) Susi ja hewoisen warsa, Meijän poika ja Jumala.

Att denna meijän poika måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger: " noch leben die Heiden." Men småningom segrade det himmelska väldet öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom till sann christendom. Det lyder:

Joka kiitteä hyweä, Kiittäköön hywät Jumalat! Joka laittaa pahaa, Laittakoon suwesta talwi!

[59] Orden: trolldom, trollkonst, trolleri, trolla, som ofta här förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt (andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur, blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s. de tro endast på en naturlig magi, hvaruti de tillskrifva mindre hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till sin natur icke kunna förklara.

[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: " inter prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat ", och sedan Plinii: " malus est ager, cum quo dominus luctatur " (L. XVIII. 5) karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:

Älä huolik paljosta työnteosta, Eleä wiisas wähemmälläik! Kyllä mua kaswaa moatessans, Pelto, pepuroijessans; Kantaahan suo jänistä, Suo jänistä, moa warista, Nurmi nuorta joutahinta, Pelto, pieniä kanoja. Ei sallik sawinen pelto, Eikä sontainen suwaihtek Koreita kuokkijoita Walkeata kuokan wartta.

(Se De Proverb. Fenn. P. I. p. 26.)

Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader, lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger, generellt, med afseende å åkerbruket: " pigrum quin immo et iners videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare ", hvilka sednare ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad, sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. Jewammoth, fol. 53. Col. 1, der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa, måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde, och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen räf, den der krämare var — alla nära de sig utan smärta och arbete, oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst — hvadan ock billigt är, att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p. 40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. Otava, 1 D. s. 19).

[61] Han sjöng härom:

Olin orjana Wiroissa, Palwelin pakanan moassa, Illat surwon, oamut jauhon, Aina kiikutin kiwiä. — — — — — — — Kylwin otrat Suomenmoalle, Wiskaisin Wiron selälle,

[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier, hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss utgifne Dissert. de Proverb. Fenn., en ganska fullständig, och som vi hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af Otava, s. 1-183, der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren, utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska, kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring 1000 år f. Christus.

[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: " Omnes spe metuque sibi obnoxios habebat." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p. 103).

[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt och förmåga; såsom t.ex.

Wiisaat, Tietäjät (vise män, underkunnige), Noijat, Welhot (trollkarlar), Loihtiat (besvärjare), Lumojat (klummare, tjusare), Näkiät (andeskådare), Taikurit (hexmästare), Katehet (skadare, afundsmakare), Puoskarit (qvacksalvare), Kuoharit, Salwurit (gällare), Weri-salpajat (blodstämmare), Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet (huxpux-makare), Kahtojat (siare), Lukiat (läsare),

m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt, böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de fleste af deras så kallade trollkarlar äro ex professo hästgällare, liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, — men framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att — icke genom rep och handkraft, utan — endast genom de magiska orden binda djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning. Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska folkslag, att de nemligen brukade vallaka sina hästar, för att derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: " idion de te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai dyspeitheis."

[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla, mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har ofta funnit att deras nåider förmått häfva sjukdomar, dem ingen läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om Epilepsi, Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi, och med ett ord: om alla själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.

[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp, som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de ( spe versantur ) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna verlden, skola röna lycka och framgång.

[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess närvarande karakter, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, — icke sådan den ursprungligen är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all vetskap och kunskap, att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett helt folks vetenskap (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller besvärjelser, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan, eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna tro på tomhet skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att omfatta gyckel och toma fantomer. Nästan lika så otänkbart vore det att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, den onde, eller det ondas princip, ty sjelfva denna princip är redan i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, negatif; emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att, oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt, d.v.s. på någon verklig kunskap.

Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa vidskepelsen — redan i de äldsta urkunder man derom äger — förenad med, om vi så få kalla, positifva vetenskaper, förnämligast med astronomi, (eller kanske rättare, astrologi) naturkunnighet och mathematik. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers filosofi (hvilken egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne, som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära, hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken — att dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man derom fått genom Grekernes skrifter — förnämligast skall hafva bestått i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga, vid sidan af deras Religion; och den förres prester löntes offentligen af staten, i bredd med den sednares.

Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor hemlighet, ett arcanum, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster, invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad, framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier, hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om Pandoras ask, som i den Mosaiska, om kunskapens träd, på godt och ondt, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de, förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af dessa myter tyckes vara beräknad — icke så mycket att visa följderne af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera — för att bevisa det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig på deras okunnighet (väl förståendes om det onda — såväl som om det goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen, liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en regerings maxim.

Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen, utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre, förvillande, förklädnad — hvilket isynnerhet befordrades genom Christna Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer allt folk", — så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida, d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa — dock icke tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif egennytta, å den andra.

Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions begrepp, blef — sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form — endast sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer, hvilka utgöra detta långa afguda-register — numera utan all betydelse.

Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet, på sätt och vis, är det samma — ännu i dag; i thy fall, att allestädes der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop, icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot, och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst hvilka de — genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara såväl sinnliga som öfversinnliga — uträttat en hop sällsamma saker; och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma, huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet. Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst — hvilka, i visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, — såsom en vetenskaplig skugga, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att — förnämligast verkande på inbillningen — försvinna för ljuset (upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl, såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor, vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga, bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män, som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda hafva de haft rätt.

Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och 2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori, verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva, karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga, behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida, till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet (mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer, att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition, öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos Finnarne.

Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne, ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas den onde om hjelp, ja hvad som är än mer — Finnarne hafva ingen personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina besvärjelser — tvertom är det endast naturliga ting och naturkrafter, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom. Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla ordspråket:

Ken pahat sanoopi, Se taiwahan tähet lukoopi, Meren allot arwoapi.

(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore: "Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar; eller med andra ord:

"Den som är en trollkarl, Han beräknar himlens stjernor, Han begrundar hafvets vågor."

Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före anmärkt, att då vi här tala om trollkonst, svartkonst, hexeri, m.m. så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen finnekonst, riktigt förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; — så mycket mer, som de Latinska orden magus, præstigiator, maleficus, veneficus, mathematicus, incantator, ingalunda, hvarken hvart för sig, eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia Indus och Phryx, i likhet med Finne och Lappe, hos oss.

[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom vansinnig (hullu) eller ursinnig (hurja); men oftast endast derigenom, att de förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal Finska icke har någon annan benämning, än: paha pieksee (den onde risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya Testamentet så ofta förekommande daimonitsetai, skulle måhända kunna förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket — äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att " utdrifva djeflar," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person, icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder, fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans gods oc penninge derfor." (Sid. 134).

[69] Besvärjelse-formeln börjar:

"Tuo lykky minun kotiin, Tuo outo toiseen taloon! Tuo lykky minum kotiin: Sata sarwen kantajata, Tuhatt' maijon antajata! Tuo outo toiseen taloon: Yksi kyytä kytkyäseen, Yksi woajaan wasikkaa! Sekin rainnalle rauwetkoon, Jot' on nuorin nostettawa! Sarwet sontahan sowitak, Häntä pitkin permantoa!" &c.

Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad trollsång, eller besvärjelse-formel på vers, att tillgå; som må vara ett bevis hvad magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen. Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt "Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.

[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:

"Nousek kontio kolosta, Lehmä-syôjä lietehestä, Hiekasta hewoisen-syôjä, Rapakosta romma-koura! Nouse karhu kankahalta, Karwa-hassu halmehelta, Wiijasta wihanen kissa! Hako tiellä poikkipuolin, Musta miehen hakkooma; Liikkukoon lihais sylikäis, Käyköön kyöri kainalossais" &c.

[71] Vargstämningen börjar med följande ord:

"Laitan ma korwesta koirat, Willa-hännät wiijakosta! Laitanmahan suen suolta, Moalta makkaran tekiä." &c.

[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism, grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består — både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt. Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en — nästan otrolig insigt uti saken. Deras tietäjät äro emedlertid verkligen i besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta prolegomenon kalla de synty. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i åtskilliga slags ister (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin, salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder — ty dessa hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt, att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin rätta haltioissa (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke detta står i något slags sammanhang med den animala magnetismen (våga vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka; i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet. Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer täljaren, eller förminskar nämnaren — nerfsystemet spelar i båda sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd, för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma svagsinnade och religiöst svärmande — sekteriska menniskor; och hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.

Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den galvaniska? — Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s. retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter. Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft, hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller immaginationen, förmår — äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af magnetisk sömn, eller schamanisk extas — eller måhända karakteriseradt af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig, fanatisk, skalning af sin inbillning, — uppjagad och uppmanad af andra okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt, och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en uppskrämd fantasi, tillståndet af drömmar, clairvoyancer, nattvandringar, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.

Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, — emellan oss och andeverlden. En möjlighet, som må förvaras såsom en hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.

[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför, kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan, och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker." (s. 134.)

[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser, tillkänna katolicismens inverkan.

[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:

Itekpä minäkin lienen Ryöpen alla ryömylläin Muut ne notkuu nuoran päässä, Minä köywessä kökötän. Köytän minä köywen ruumenista, Akanoista peät aloitan, Munat solmuhun sokaisen! — Saisinma aijankin ahollen, Kirjawista keärmähistä; Sisäliskot wihtahiksi, Seipäät muista muikaleista… Jos ma hiihän Hiijen moata, Moata Saatanan samoon, Lemmon moata löyhyttelen, Jos minä hikäni hiihän, Hiki toiseenkin tuloopi, Karwa toisen katkiaapi! Hiisi on hirwiä metässä, Karhu on karkia metässä Minä oun karhua karkiampi, Mull' on hietainen hiwiä, Rauwan karstainen kamara; Jolla Hiitä hirwittelen, Peloittelen perkeleitä Syömästä weri-waloa Luu-waloa luhtomasta Onko linnassa lihoo, Onko luuta kalmistossa, Syywän miehen syölähitäk, Haukata halun-alaisen? - — — —- —— Sen nopijat minusta soawat, Kuin tuuli iljanneista, Teräs-rauta kalliosta. Pistän piilin permantohon, Woaralleeni tanterehen, Ettei pystyk noijan nuolet, Noijan nuolet, welhoin weihtet. Eikö minussa miestä lienek, Jos ei ouk pojassa petosta, Tämän pulman purkajaksi, Tämän jakson jaksajaksi! Kuhun sopii minun sormeni, Sopikoon Luojan sormi! Kuhun käypi minun käteeni, Käyköön käsi Jumalan, Herran tahto tammakohon! &c.

[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare analytisera begreppet af ordet securus, så tro vi oss, äfven här, böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att Tacitus skrifver " securus adversus " (säker emot) hvilket är en märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt motstånd." Derföre konstrueras ock ordet securus, i Latinet, vanligtvis med prepositionerne ab eller de (icke med adversus) t.ex. " securus a metu somnus " (Plin. L. 28, c. 9), " securus de bello " (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven, t.ex. " pænæ securus " (Hor. 2, Epist. 2.), " amorum securus " (Virg. AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde heta, sine cura pænæ v. amorum. Tacitus, som alltid skref nätt och koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. " loca casuum secura " (Lib. xv 11), " decoris securus " (Lib. XIX), " potentiæ securus " (Lib. 111), " odii securus " (in vita Agr.). Det kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning, hvarföre han just här säger securus adversus, såvida han härmed endast och allenast skulle haft afseende på deras securitas. Denna anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för) gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet adversus (emot vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem, derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem några löften ( ut illis ne voto quidem opus esset ).

[77] Egentligen tyckes ordet homines, här stå i motsats emot deos, ehuru dermed egentligen torde böra förstås hostes; ty förmodligen behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina trollkonster.

[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:

Eerikki, pyhä Ritar', Ottakoon somena marjain, Tawatkoon taskustain, Tunke Tuomarin kitahan! Lain muutan lampahaksi! Lapseks lain pitäjäksi; Minä syöwäksi sueksi. Tuo's sata satoo, Tuhatta tuhattoo, Kaikki moahan koatukooni! Laki moahan lanketkooni.

(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren Erik Fleming, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?

[79] Non penates, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att "de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap. torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne (månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande religion ( advecta religio ); emedan de sjelfve: " nec cohibere parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare," hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför Otava 1 b. p. 146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara, det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen " et domos figunt " och " illaborare domibus." Vill man, oaktadt allt detta, påstå, att Tacitus, med orden non penates, ville utmärka det Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om Catterne, att de icke ens ägde några hus: " nulli domus, aut ager, aut aliqua curas " och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om Sarmaterne: " in plaustro equoque viventes ", eller som Pomponius i 2:dra Bok. om dem uttrycker sig: " pro sedibus plaustra habent," hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: " gens … non se urbibus tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra habitat ". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de Nord-Germaniska folken: " Commune omnium est, qui istis in locis degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus: quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum pecore suo abcunt quo visum fuerit "; hvilken beskrifning, med undantag af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §. upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna, af hvilka Roxolanerne voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet kan hafva någon gemenskap med finska ordet Ruotsalainen?) Ty sedan han först sagt: " quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines, sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non est facile dictu ", säger han om dem sedermera: " Roxolani maxime septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet aliquis, nescimus ". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda: " Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam in campis. " Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser, Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne, tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening, ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och civilisationens förmåner.

[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för "Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: " Baltasar Soldanus consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. … auribus nostris intonuit, te fore magnum regem Trullorum ", &c. Jemför J.F. Neikter, Dissert. de gente antiqua Troll, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s. 410.

[81] Se hans Historia de Gentibus Septentrionalibus, Romæ 1555, in fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han än vidare fortsätter denna beskrifning.

[82] Se hans Gothorum Sveonumque Historia, Romæ 1553, in fol. p. 163.

[83] Se hans Schondia. Argentor. 1532. fol. p. XCV 1/2.

[84] Se hans Deploratio Lappianæ gentis. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.

[85] Se t.ex. Loniceri edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576, fol. s. 84.

[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta skälmstycke; men Konungen lät " en Finde, som var viis oc forfaren i alle Trolldoms stycker ", undergå torturen, (han var således misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf: att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald, Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den, som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.

[87] Väl troddes det att han var son till Ragnvald Rettilben (äfven en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade Snöfrid, den gamle Finnen Svases dotter (s. 51, 153); men då han undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin dödsstund: " jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans — och dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige." (s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s. 300.)

Angående åter den nyss omtalte Finnen Svase, eller Bergfinn som han äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter Snöfrid, att han tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar — " och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp, och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och finge henne efter lag." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och allsköns elaka matkar) — sig jemmerligen bedragen, och att han varit gift med en trollpacka.

[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad Kelta, (namnet skrifves annars vanligen Kelda ) eller Keltainen. En Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske Kelt-Anders, visade under 1657 års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra Finskog, kallas än i dag Keltais-tomta, liksom ett annat numera ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon annan af samma slägt Keltaisen autio.

[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till trollsystrarne Thorgerd och Yrpa, hvilka den Norska Jarlen Håkan, redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom finnes en egen Isländsk saga. Sagan om Huld omtalades, i början af trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge ännu ej glömt Hulla eller Huldren, såsom drottning öfver troll, rå, och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla språket, Huldufolk; äfvensom trollkonster benämndes Huldukonster (se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i Norrige bekant af den så kallades Huldres låt, hvarmed man betecknade förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet hullu (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord, möjligen deriverar sig från nämnde trollpacka, eller dess namn. Enligt Grimms Deutsche Sagen, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland " die Frau Holla ", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken förekommer i Ynglinga-sagan.

[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna, ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt Sigtuna-boerne) " Femina dominantur ", och tillägger: " in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis."

[91] Odin, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten Mimer, ibland Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en Finsk spåmans råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat. (Se här om: Vegtams quidja).

[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin Lapponia, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i hvars historie händelsen finnes anförd.

[93] Konungen gifte sig sedermera med denna Gunnild, och visade hon att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en Finkone tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid. 87).

[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra, hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo — icke är Finskt, inser hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr. öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde att tro, det man härmed torde kunna hafva menat Muttilainen, en gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.

[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de Orbis situ, Frankfurt 1700, p. 348.

[96] Se hans Historia Naturalis, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag. 219.

[97] Med Riphaei montes, har man vanligtvis förstått de Uralska eller Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt, de Uralska alperna under detta namn (jemför hans Tabula Sarmatiæ ). Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit delad, är oss icke obekant.

[98] Att denna felicitas är den samma, den Tacitus nog tvetydigt antyder, under namn af securitas, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre skulle han annars säga " si credimus ", om han ej ansett den för orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig, huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört, att det vore nog fabelaktigt ( cetera jam fabulosa ).

[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än om bemärkelsen af Hyperborei (Nordboer), och hvad folk dermed menas. Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de, under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast, som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter, endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma dock öfverens, att med insulæ Hyperboreorum oftast utmärkes vår nord; och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.

[100] " Apollinem præcipue colunt ", torde kanske rättast böra öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten"; eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna öfverensstämma med verkliga förhållandet.

[101] Se hans Bibliotheca Historica, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag. 158.

[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket. Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och — ett sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än man hittills gjort.

[103] Vi veta väl att någre — deribland Fant, sid. 13 — vilja lämpa den beskrifning Tacitus här gör om Æstyi, på de nuvarande Preussarne, eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras språk: " linguæ Brittaniæ proprior " (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes, Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade landet, kallades Fion-Gál, hvilket man vanligtvis öfversatt med "hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit kalladt Fingallia. Den namnkunniga Fingals — grottan, på Skottska ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, — Kanske var det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det äfven Finska språket bar burskap från England ( Dissert. de superst. Vet. Fenn. p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn. 1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln, der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar, och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år, kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna, Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen, kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12): "Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant, welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren; Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till Veixeln: " nec minor opinione (qvam scil. Svevia) est Fennigia (alii: Eningia ) quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium… tradunt." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig, att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska (jemför Strabo, s. 330).

Af de Finska folken omtalar redan Tacitus Finnar och Esther, Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. Livoni, och Ingaevones, m.fl., och lärer Tacitus, med " nationes Fennorum ", hafva afseende på alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig segla austurvegie, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna af Hvita hafvet.

Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se: Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K. Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."

[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) " suas alienasque fortunas spe metuque versare ", så heter det om de förre (med andra ord): " insigne superstitionis " (d.v.s. superstitiosi sunt). Och då det på förra stället heter: " non arma, non penatess " heter det på sednare stället: " id pro armis omnique tutela." Då det om Finnarne heter: " securi adversus deos, securi adversus hominess " så heter det om Estherne: " securi inter hostes "; och då det säges om Finnarne: " sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant "; säges det om Estherne: " rarus ferri, frequens fustium usus." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att förmoda, det Tacitus med orden securi &c. haft afseende på Finnarnes trollkonster.

Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang, tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet und vertädigt zu werden." Såledesn har " matrem deum venerantur ", blifvit öfversatt, med "de dyrkade Gudarnas moder." Derför ser man äfven, i många editioner, det vara skrifvit deûm; hvilken diktion nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med Deum menat Deorum, så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen Esthiska eller Romerska gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, Cybele; ty då skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande: " insigne superstitionis "; utan: insigne religionis, eller numinis, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom svårt att antaga det Estherne kände Romarnes Mater, dess mindre dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle varit — helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet Mater nödvändigt skall bibehållas, meningen är: matrem (tanquam, vel ut) deum venerantur (de vördade sin moder [I] liksom en Gud). Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. " terram matrem colunt " (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder). Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: martem deum venerantur (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: " Martem Gothi semper asperrima placavere cultura " (se Jornandes de Reb. Getic. införde i den förres Op. Omnia, Genuae 1637, pag. 710) och hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: " Herculem ac Martem placant ", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa Nordiska folkslag: " Mars omnium Deus ", så tro vi oss ej sakna stöd för denna gissning. Skulle orden formas aprorum gestant, betyda "de buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle det sedan bordt heta eas (scil. formas), och icke id, som nu refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt, att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s. med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester och åthäfvor af dessa djur) — id pro armis omnique tutela." Detta (deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd — deras förmåga att trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad Tacitus här säger om Estherne, nemligen: " formas aprorum gestant ", det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: " corpora atque artus ferarum gerere." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta insigne superstitionis med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet insigne som superstitio här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap., och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet forma (hvars egentliga bemärkelse är det yttre utseendet, formen, skepnaden ) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex. simulacrum, imago, effigies, statua, signum, m.fl.

Att det sedermera står: " securum deæ cultorem ", anse vi, ej utan skäl, vara en korrumperad text; och att ordet deæ på detta ställe tillkommit, derigenom att det i något manuskript varit skrifvet i margen; såsom en förklaring (ehuru högst felaktig) öfver ordet cultorem, men sedermera, genom afskrifvares okunnighet, blifvit inryckt i sjelfva texten. Vi instämme derföre fullkomligt med Ernesti, som redan i början af detta Kapitel säger: " vulgatum quidem vitiosum est."

[105] Man kunde med afseende å den vilda extas, hvaruti de Finska Hexmästarne härvid försätta sig, lämpa på dem dessa Virgilii verser:

… Subito non vultus, non color unus, Non comtæ mansere comae; sed pectus anhelum, Et rabie fera corda tument….

(Æneid. IV L., v. 47-49).

[106] Dock, det är ej blott Finnar, Esther och Lappar, som vunnit detta vidtfräjdade namn af trollkarlar; äfven andra Finska folkstammar hafva häruti, med dem, delat samma ära. Så t.ex. säger Adamus Bremensis, som lefde vid pass år 1077, om de gamla Kurländningarne, äfven ett Finskt folk: " Gens crudelissima, propter nimium idololatriæ cultum fugitur ab omnibus; divinis, auguribus atque necromanticis omnes domus sunt plenae. A toto orbe ibi responsa petuntur, maxime ab Hispanis et Græcis." (De situ Daniæ. Helmstad 1670, 4:o, p. 146).

[107] Detta tyckes, (i förbigående sagdt), vara en komplimang åt Svenskarne. Vi böra ej glömma att Författaren var Svensk.

[108] Ungefär samma tid, eller vid pass 700 år eft. Chr.f. anser Torfæus Halfdan Östenson lefvat, hvars Saga (Se Björners Nordiska Kämpadater) innehåller flera sådana prof af Finnarnes trolldoms-förmåga i krig. Isynnerhet det 21:sta Kap. der det talas om Floke och Fale den Finske.

[109] Han säger: " absurdissimum hoc est commentum."

[110] Vi tillstå uppriktigt, att vi icke känna det ställe hvarpå Schefferus här egentligen syftar, emedan han icke citerat någon Auktor; men vi förmode att han kanske läst Phil. Arlanibæi Arma Svecica &c. tryckt i Frankfurt 1631, der det s. 76 säges, att Konungen, till företagande af en vinter-kampanj, förskrifvit en hop Lapp-muddar och pelsar, för arméns räkning; hvilka ankommit (förmodl. till Stockholm) förmedelst trenne Lappska cohortes (som han kallar det) hvarmed torde böra förstås partier, transporter, expeditioner; och hvarefter dessas växt och utseende, m.m., närmare beskrifves, utan att det på något sätt nämnes, det desse varit vid militären, mycket mindre afgjort segern.

[111] Utom de egentliga Finnarne, voro de Esthiska och en del af de Lifländska Regementerne, på sätt och vis, äfven att räknas till denna nation. Huru stor del af Svenska armén bestod af Finnar känna vi icke. Arlanibæus, som uppger hufvudstyrkan, säger blott sid. 72 & 73: " Scloppetariorum equitum ex Svecia et Finlandia, quanquam eorum plures numerati fuerunt — 36 turmæ (numeratis in singulas turmas centum equitibus) facit 3,600. Decem Sveciæ et Finlandicæ legiones, quarum singulæ constant duodecim signis: decem igitur constant 12,000 milites."

[112] Se Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs. Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt, Aboae 1766 p. 14.

[113] Att detta mod, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit förklaradt såsom tillkommet genom trolldomskonst, är nog troligt; äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde, sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O. Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne — då han säger att: … "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske djefvulen."

[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt, om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm, frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid Lech, drabbningen vid Neuburg am Wald, affären vid Regensburg, bataljen vid Breitenfeld, eröfringen af Würtzburg, träffningen vid Freystädtlein, stormningen på Alte Veste, och sjelfva slaget vid Lützen, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis. Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig, såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn, Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl., hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar — dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I Oratio Gratual., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi Orat. p. 155, m.fl. st. P. Winsuni Orat. p. 258, m.fl. st. Laudatio Funebris, Auctore anonymo, p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii Panegyr. F. 22, o. fl. st.; alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist citerade stället, som lyder: " Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum, quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes, inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ formas ac effigies, complector." Härom kan vidare jemnföras Histoire de Gustave-Adolphe, Roi de Suède, par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789. III Partie, 8:o; Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd., par M.D.M. Amsterdam 1764, T. IV 8:o. Geschichte Gustav Adolfs Königs von Sweden, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller, m.fl. andra skrifter i detta ämne.

[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.

[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr. öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.

[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46; Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers, T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl XII:s Hist. T. 1, s. 144.

[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen, vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind, dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden, under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare, hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.

[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning af vår, annars så förtjente, Porthan, i dess Dissert. de fama Magiæ Finnis attributæ, Aboæ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock tyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man deruti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes oskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit dem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och Danska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande öfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig, varit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation, gemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande att sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16) häraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig — tillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat återstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin mytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det vidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan öfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara hemtade från Ihres Dissert. de superstitionibus hodiernis, Ups. 1750, p. 61, sequ. samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och följ.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne; hvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa. Emedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken konseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782, presiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist, under titel: de superstitione veterum Finnorum, theoretica et practica; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta, motsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket föranledde Christof. Ganander att år 1789 (således — samma år som Porthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva sin Mythologia Fennica, der han likaledes framställde allt ur en högst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af J. H. Rosenplänters: Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen Sprache, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv. Litt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne, grundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare skärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa åsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare kritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och begrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och således äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra undgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare undersökning.

[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.

[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: " Lappones olim, quam nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant "; och Peecerus: " hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea."

[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter alla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro författade på Runor (Run-vers) — ja ej blott hexerier och trollsånger, utan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se Dissert. de Proverbiis Fennicis, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne varit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins tidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok, emedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s. för närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form den antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. — (Jemf. Otava, 1 D. p. 28).

Ännu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade Finnekonst, som på den tiden utgjorde den största vishet och filosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf, hvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så voro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således äfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad, under det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför Otava, 1 D. s. 27). — Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu bifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes mysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem förgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde det, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse att närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa dem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles, om tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt, meddela några upplysningar.

[123] Vi veta väl att de nuvarande Kurer, likasom större delen af de nuvarande Liver och Letter, ej äro ursprungne af Finsk stam; men här är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima innevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu skall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och Novgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st. der de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar. Det är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig genom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: Divinis auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ.

[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror, ursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast kring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas Tschudskoe Osero, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter andras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning, som vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder och äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla förnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras hufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s. 15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre Religions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene, abergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel an Hexenmeister, welche sie Neidas nennen… Wenn Jemand unter ihnen, es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht er zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach Vermögen oder Willkühr ein Stück Geld."

[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett pörte, en badstuga och en ria; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort ett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden börjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader. Såsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott inredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de fattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina boningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera tyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med hvarandra ofta förvexlade, — ja att sjelfva boningsrummet ännu bibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex. kallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland pirtti (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne kring Peipus, kalla sina boningsrum deremot för riihi (ria), och Finnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings stugor för sauna (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).

Ehuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes bastur, tyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att likväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han berättat om Thule — guam hac tenus nix et hiems abdebat ) det der dageligen tog sig heta bad; ehuru han härvid nämner, att detta skedde om morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är vanligt i Österlanden. Han säger nemligen: " Statim e somno, quem plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes, et sua cuique mensa." Väl namnger han icke detta folk; men att han härmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så mycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig nästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid) anmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till Schythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad; nemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik. " Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant, et mortem obeunt ", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om Finnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti sin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och snygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer genom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det dagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras rum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje lördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm. Märkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig alltför mycket på Finnarne. Så t.ex. " Tum ad negotia, nec minus sæpe ad convivia, procedunt armati ", hvilket han i 13 Kap. ytterligare upprepar: " Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati, agunt." — Månne han icke härmed torde mena sig deras puukot (stora tälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den Österländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag och ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne), skildrar han ganska naift: Diem noctemque continuare potando, nulli probrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde et vulneribus transiguntur. Deras karakter: " Gens non astuta, nec callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt."

Vi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra nationer? — Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: " Dotem non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et propingui, ac munera probant ", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta bli att tänka på Finnarnes kosiat; och då Tacitus om deras gästfrihet säger: " Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget. Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque apparatis epulis excipit ", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: Koirat kuhtuin tuloowat, hywät vieraat kuhtumatak. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt, säger han: " Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt." Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de, än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja, tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå pankon, liksom Svensken för spiseln; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela dagen — af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken, ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta tillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot försätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med ett slags förundran: " mira diversitate naturae, cum idem homines sic ament inertiam et oderint quietem ", Äfven deras utseende: " truces et cærulei oculi, rutilæ comæ " (4 K.) eller som Strabo säger flavi coloris, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva attraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K. säger: " Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur." Ännu är bruket allmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn; så säga de t.ex. om ett barn: kolm öinen wanha (tre nätter gammalt) då Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar der andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst kaks-talwias, kolm-talwias, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi säga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här upptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på tredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna i den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem igenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra nordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de Kapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: " Forma navium eo differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum, ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc remigium."

[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni från mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär 550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant; men då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar, Dicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från Taormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år f.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva lefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445, som (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår tideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något skäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år äldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. —

Angående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför litet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på sin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i sin skrift de placitis Philosophorum ), och Astronomen Cleomedes (i dess Cycl. Theor. L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och flere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras rättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af vettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han besökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han hade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så mången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först vågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan mening, än den så ofta, utan hof, beprisade gamla. — Med ett ord: han förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans berättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de gamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om han härföre af dem blifvit bittert tadlad — isynnerhet af deras Geografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till deras satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som förestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person, öfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en sen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera förgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka, lösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer — mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än att genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom — synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena, under namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri Okeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro förlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda afhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess Mémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d. Griechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta resor, den ena till Britannien, den andra till Thule; hvilket i det hela kan göra oss lika mycket — antingen han företagit sig dessa resor vid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus Rhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt Lipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så framt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från Östersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram till Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man, som stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store män, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti Afrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo på flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen Hipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.) ehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från Megalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom deremot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för osanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna tanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u. Römer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han tillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på den tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till Indien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden när hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma, dock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i behåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid, anställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om Ostionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas blifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass 100 år f.Chr.

Hvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika okunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit, det han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock ingenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle förutsätta att han haft, hvad man kallar, ett "allmänt förtroende"; hvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af de betydligare af statens offentliga embeten — en förtroende-post. Man har härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva staten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära företag — helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd, obemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon beräknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla stora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den enskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre, så mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon uppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt slags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf. Strabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och fattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten aneo och anthropos, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller hafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt "allmänt förtroende."

[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c. 75 (77), L. IV, c. 16. — Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar och fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut likväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta udden af Norra Skottland till Thule.

[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja debitera Pytheas), att nemligen Thule låg norr om England, böra vi icke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om läget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden. Strabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat om norden — uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven "Irland ( Hibernia ) låg norr om England." — Så plär det ofta gå när kitteln skall sota grytan!?

[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt nordligaste haf Kronion, och tillade som en förklaring, " nekrén te thalassan " (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius, Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje ton-ton pepegota (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna öfvertäckta, Döda hafvet (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o Mare Schythicum, 2:o Mare Sarmaticum eller, som de äfven kallade det, Saturnium, och 3:o Mare pigrum eller (som Tacitus tillägger) prope immotum. — Utom dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex. uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus, Amalchium; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda mare congelatum; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, morimarusa, hvilket han öfversätter med mare mortuum; samt att hvad som härifrån vidare sträckte sig upp mot norden, kallades Cromium, hvilket ord han i XXX c. förklarar med mare concretum. Dessa tre benämningar, af hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina förklaringar. Det första namnet, Amalchium (ej olikt Balthium?) var dem likväl en hård nöt — man lemnade det derföre oförklaradt. Så mycket mer deremot förklarades det andra, morimarusa. Schlözer (Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34, m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden mor (haf) och marw (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska riktigt anmärkt, det döda hafvet. Vi böra kanske i förbigående nämna att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne Moremanskaja Laponja, (se Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet meri-moan, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala: kustlandshafvet, till skillnad från det derifrån längre bort belägna frusna hafvet eller hafs-hafvet, (svarande mot Grekernes thalassa pontou ); hvilka ord, i ablatifven in loco, skulle, på deras språk, i förra fallet, heta: merimaan meresä, i sednare: meri-meräsä ( mori marusa? ). På samma sätt förklarades nu äfven att Chronium kommer af de Iriska eller Irländska orden Muir-croinn, som betyder det frusna eller sammangrodda hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84) således hvad Plinius ganska träffande kallade concretum; ett ord hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.

[130] Thule. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt Thoule, har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5, §. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra, derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6) anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att Romerska flottan, som kringseglat England, fått Thule i sigte, ett land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt. Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald, mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat sluta, det han härunder tänkt sig någon af de Shetländska öarne, såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf. 1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen Ptolemæus ( Tab. ad Geogr. ) och Stephanus Byzantinus ( nox Thoule ) hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I, p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den nordligaste af de Orkadiska öarne; i anledning hvaraf ock Adamus Bremensis ( de situ Daniæ ) och efter honom Saxo Grammaticus (i företalet till sin Hist. Dan. ) Pontan ( Rerum Danic. Hist., p. 745). Henrik Massiliensis ( Sect. 2, i Gronows Thesaur. p. 2973) Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert (Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p. 40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar, helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80) säger att man från Norrige ( Nerigon ) plägade segla till Thule, hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider, företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58), Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i Nov. Comm. Goett. T. 6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18), Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland, som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr. Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de, 27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus (hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079, 1080) berättat om Kronion (scil. ponton ) såsom han kallar Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde hafva förstått Mæotiska träsket. Apollonius Rhodus, som lefde omkr. 230 år f.Chr., betecknar i sin Argonauticon. L. IV med detta namn Adriatiska hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår härmed det ytterst nordliga Ishafvet, och Eustathius, som lefde omkring 330 år eft. Chr., kallar Kaspiska hafvet med samma namn. Detta ord, neml. Cronium (troligen deriveradt af Kronos, eller Saturnus, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien), har man trott vara en förvridning af ordet Grönland. Men Harduinus, i sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus (L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]

Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat. Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas, så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete, bestående af 24 Böcker, under namn: " Thules märkvärdigheter ", och hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor. Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen; och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.

Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet Thule icke låter derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det följaktligen vara ett vox barbara, eller det måste vara en benämning, som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna dess radix, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år 1814) att ordet Thual på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga; nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt härleda det från Isländska ordet Tili, mål, yttersta gräns. Utan att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att namnet Thule ännu bibehållit sig i Thelemarken, eller som det af infödingarne kallas Tauhlmarken, hvarmed man betecknade landskapet Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr. Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta landskap fordom kallades Thule. Så litet vi i allmänhet äro böjde för dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen och betydelsen till detta namn. Finska ordet tuulee (det blåser) hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett land eller en kust, der det ständigt blåste, eller der vinden låg på; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade tungomål, heter tél, tyrél, til, toi, (jemför Otava II Del. pag. 71) kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man med Thule äfven betecknade Tellemarken, om nemligen ursprunget till detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger: " perhibent ne ventis quidem perinde attolli." Annars kunde man äfven, ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet tule (kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att besöka deras land — ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall, en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade Wäinämöinen, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1 D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan nog mycket i Rudbeckska maneret. —

[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen talar om de länder som ligga närmast sjelfva polen ( sub vertice mundi ) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om Thule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i stället för "sex månader", skrifvit "sex veckor", så hade man haft ingenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk. Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas, säger det "man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt, att de hade vid midsommarstiden en månads lång dag." Han skulle således, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68° 30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius, hvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger att solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn. Man finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter, hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på Pytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket är så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera dygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se Elem. Astronom. in Petavii Uranol. p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin skrift om Oceanen, sagt: " inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället hvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på dessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2 timmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter nedgången." Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som Torneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare. Cosmas (se Christiana Topogr. ap. Montfaucon, Collect: Patr. T. 2, p. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina skrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden belägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten helis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är att just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt, hvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen om solen, vid dess nedgång: att den går till koia (mänöö majoilleen); äfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet koto (hem) eller Lappska ordet kåte (hus), hvarifrån såväl det Finska ordet kota, som det Svenska ordet koja torde derivera sig, såsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om solen, vid starrbraket, att den töfvar eller hvilar i sitt bo ( makoo pesällään ). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.

[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid beskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i anledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera sydligare länder — helst ordet Thule icke speciellt förekommer i denna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera punkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till svar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd, utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson intygar, då han s. 136 säger: " De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig gierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller giöre et stort arbeide derfore." Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd som öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare undfägnades sålunda:

Tuotiin mettä kannun kansa, Kannu mettä, oltta toinen. &c.

(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet ( mehiläinen ) besjunges mycket i gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla honing, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan sjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af Svenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning härföre (mesi) — så framt man icke äfven vill derivera den från svenska ordet mjöd, eller latinarnes mel, Grekernes meli. Men det veta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt i ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt Finskt öl, för hofvets räkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan Fundin Noregur, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens monument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något öfver 100 år före Sturleson, står: "Konung Raumur (hvars tid anses hafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn." Det tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på vatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag — isynnerhet de nordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald Hårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med mjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen Svase. Vi känna att mjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck hos Saga i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den tiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan — i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och derföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är det detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne säger: " potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem vini corruptus " (c. 28).

[133] Om man nu nogare jemför denna Pytheas beskrifning öfver invånarne i Thule, med Taciti beskrifning öfver Finnarne, så skall man icke undgå att märka dem emellan en alltför stor likhet, ja det skall kanske visa sig, att den sednares berättelse på många ställen endast tyckes vara en omskrifning af den förras. Eller, med andra ord, man skall finna att Tacitus lämpat på Finnarne nästan allt hvad som Pytheas sagt om Thuleboerne, likasom man längre fram får se huru skickligt Tacitus förstått att kompilera Pytheas i dess beskrifning på Estherne. Så t.ex. då Pytheas säger om Thule (för att nyttja den latinska öfversättningen) "fructuum mitiorum nihil"; så säger Tacitus, liksom i anledning deraf: non queritant "ingemere agris"; då Pytheas säger: " milio et aliis oleribus, fructibus et radicibus homines vesci "; så säger Tacitus, ganska kort och lakoniskt: " victui herbas " och då Pytheas talar om att de der tröskade sin säd uti stora hus (frumentum in magnas domos contundunt) så är det mer än möjligt att Tacitus alluderar härpå, då han om Finnarne säger att de brukade " illaborare domibus." Hvad för öfrigt Thules geografiska beskrifning angår, återfinner man äfven den hos Tacitus, ehuru i ett annat arbete, nemligen i Jul. Agricolae vita, c. 10, der han ibland annat äfven tyckes vilja förklara, hvad Pytheas berättat om dess otillgängliga kuster.

Annars är Tacitus icke den enda, som tyckes vilja lämpa på Finnarne, hvad Pytheas sagt om Thule. Plinius säger (L. IV, c. 27) om infödingarne på holmarne Oonæ eller Oænæ (möjligen en rådbråkning af Svenska ordet ön) "ovis avium et avenis incolae vivant", hvarest han med avenis tyckes afse det Pytheas benämnde kegkros (milium). Detsamma upprepar före honom Pomponius (L. III) då han vid beskrifningen om Skandien, och näst före berättelsen om Thule, säger om Oonæ -boerne: " Ovis avium palustrium et avenis tantum alantur." Äfven Solinus (c. 30) som i allt plagierat Plinius, och derföre med skäl blifvit kallad hans "apa", repeterar äfven detta med tillägg: " vivunt ovis avium marinarum, et avenis vulgo nascentibus. " Nu blir fråga hvad land man härmed menar. Någre, deribland Ortelius, (se hans karta öfver Europa, eller gamla Celtia) hafva härmed velat förstå Novaja Semla, förmodligen för det Pomponius säger att det låg gentemot Sarmatien; andre åter hafva härmed förstått Åland (se J.J. Hoffmans Lexicon Universale, Leyden 1698, T. III, p. 445, och Ol. Llindbergs Antiqu. Lexic. 2 D. p. 445) förmodligen emedan Plinius och Solinus, enligt Xenophon Lampsacenus, säga att det icke låg långt ifrån Balthia och Scythiska kusterna. Jordanes förklarar detta tillfyllest, då han i 3:dje Kap. säger: " Crafennæ (Scritofenni) frumentorum non quæritant victum, sed carnibus ferarum atque avium vivunt; ubi tanta paludibus foetura ponitur, ut et augmentum præstent generi, et satietatem ac copiam genti." Förmodligen beboddes Åland ännu denna tid af Finnar, om hvilkas dervaro benämningarne Jomala, Lappwesi, m.fl. tyckas påminna oss.

Denna uppgift, att nemligen infödingarne förnämligast lefde af fågel-egg, måste förefalla litet en och hvar besynnerlig: helst, om det äfven varit fallet, det icke kunnat gälla för mer än endast 3 à 4 veckor på året. Xenophon tyckes vara den som först meddelat denna underrättelse, hvarvid sedermera de andre, en och hvar, gjort sina tilllägg; men månne icke äfven här vid något skriffel eller något missförstånd möjligen kunnat äga rum, och att man förblandat ovis med ovibus, hvilket ganska lätt låter tänka sig, vid dechiffreringen af de gamles ofta svårlästa och abbrevierade manuskripter? Man skulle kunna föranledas till denna misstanke, om man observerar huru allt hvad de gamle berättat om de så kallade Scytherne, småningom blifvit förflyttadt allt högre och högre upp emot norden, och slutligen tillämpadt än på Sarmatiska, än på Germaniska folkstammar; så att man vid beskrifningen om dessa folkslag skall hos sednare tiders författare, återfinna nästan allt hvad hos de gamle ursprungligen blifvit tillskrifvit Scytherne. Deribland fanns bland annat äfven nämndt, att de lefde af fårhjordar, hvilka de bättre än någon annan förstodo att sköta, hvarföre de äfven hade magnæ oves; hvilket Strabo (L. VII, c. 3, §. 17) Hesiodus och flere omtala. Denna uppgift igenfinnes sedermera ingenstädes hos de yngre auktorerne, vid beskrifningen om de så kallade nordliga nationerne, så framt man icke, enligt hvad vi tro, gissningsvis får antaga att dessas underrättelser om de myckna fågeleggen (ovis) (hvilken berättelse åter icke förekommer hos de gamle) ursprungligen torde härleda sig, genom ett missförstånd, af de gamles uppgift.

[134] Såväl i anseende till de otydliga och som vi tro felaktiga öfversättningar, våra Historici skapat sig af dessa meningar, som med afseende å den olika tolkning vi trott oss böra gifva det sista af dessa ord, vilja vi här, till de kunnigares bedömmande, införa sjelfva grundspråket. Prosistoraesantos de kai ta peri tes Thoules kai ton toton ekeinon, en ois oute ge kat auton hyperken eti, oute thalatta, out aer, alla sygkrima ti ek touton pleuroni thalattio eoikos, en o psesi ten gen kai ten thalattan aioresthai, kai ta sympanta, kai touton os an desmon einai ton olon, me pote poreuton, me te ploton hyparkonta, to men oun to pleumoni eoikos autos eorakenai, t' alla de legein eks akoes' tauta men ta tou Pytheou' kai dioti epanelthon enthende, pasan etheltoi ten pyrokeanitin tes Eurotes, apo Gadeiron eos Tanaïdos.

[135] Man har på mångfaldiga och ganska olika sätt sökt förklara hvad Pytheas härmed egentligen menat; och det är märkvärdigt att se huru de lärdes förklaringar, i detta fall, omfattat äfven det orimliga. — Någre hafva trott det Pytheas härmed haft afseende på vissa hafskräk, eller mollusker (antingen på Medusa capillata, Linn. eller på ett slägte kalladt Holothurium ), som det synes, på den grund att dessa små zoofyter, som ännu icke voro af naturforskare upptäckte 1000 år efter Pytheas, blifvit händelsevis af Tyskarne, närmare 2000 år senare, benämnde Meer-Lunge (jemf. Bougainville, Mannert, m.fl.); andre åter, såsom Gassendi, Zeune, m.fl. hafva härunder tänkt sig antingen det brinnande, eldsprutande Hekla, eller tjocka töcken (mist) och dimmor, som ofta skola omgifva dessa trakter: eller flytande ismassor. Malte Brun är den ende som velat förklara det med de så kallade dynerne, eller sandbankarne kring Jutländska kusten; Lagerbring (Sv. R. Hist. s. 32) söker uttyda det dermed, att Pytheas förmodligen sett vår kraf-is, hvilken han i sin okunnighet, gifvit en så sällsam beskrifning; i anledning hvaraf ock slutligen Strinnholm (Sv. Folk. Hist. I B. sid. 11) helt simpelt gör Pytheas — till en okunnig sjöman, denne Pytheas, som enligt Hipparchus ( ad Arati Phænom. L. 1, c. 5) m.fl. varit den samme som allraförst upptäckt att ingen stjerna fanns vid sjelfva nordpolen, utan att dess punkt i det närmaste qvadrerade emot den fjerde vinkeln af en fyrsidig figur, bildad mellan de 3 närmast intill stående stjernor. Lagerbrings förklaring, som visserligen kanske är den troligaste, isynnerhet om det bekräftar sig hvad Pontan (Descr. Dan. p. 747) och O. Rudbeck (Atl. T. 1, p. 509) anmärkt, att nemligen Norrmännen, ännu i dag, kalla Ishafvet Leber-Zee, hvilket namn, med en alltför liten modifikation i begreppet, möjligen skulle kunna utmärka hvad Pytheas här menat med hafs lunga, — kan likväl tåla en annan, måhända mindre eftersökt, jemte sig vid sidan, en förklaring som kanske vore mera naturlig: såvida man nemligen icke alltid vill efterjaga — endast det underbara. Då han om landet, d.v.s. om kusterna, dem han besökte, säger att han träffade der en intim blandning af jord, vatten och luft, hvilken massa (förmodligen till mjukhet och porösitet) liknat en lunga, den der höjde sig öfver hafvet, (d.v.s. flöt uppå vattnet) och hvarken bar eller bröt: (i anledning hvaraf han förmodar, att detta mixtum compositum utgjort materiens primitifva kohesions-tillstånd, uppkommit af verldens första urämne, chaos); så tro vi att Pytheas, med denna sin poetiska beskrifning, ej på ett naturligare sätt kunnat afmåla våra Luhot, hyllyt, lewät. liejut, wennot, hetteet, alhot, alankot, newat, rahkasuot, lansiat, m.m. (dyn, sanka myror, häng-flyn) hvilka den tiden måtte hafva varit mångfaldigt flera och större; helst man af alla gamla beskrifningar har sig bekant, att Skandien med sina, ömsom låga ömsom höga, kuster, låg fordom vida mera under vatten än nu. Att Skandinavien — isynnerhet norra delen deraf, den Pytheas tyckes hafva beskrifvit, den tiden förnämligast måtte hafva bestått af stora och sanka kärr och mossar, hvilka sträckte sig emellan de djupt i landet gående höga fjällrötter, kan man sluta af det begrepp de gamle gjorde sig om norden (jemf. Pomp. L. III, c. 6. Jordanes, c. III, P. Warnefrid, L. I, c. 2, m.fl.) Ur denna mening synes äfven Tacitus hafva fattat Pytheas ord, hvilka han tyckes vilja förklara sålunda: " nusquam latius dominari mare, multum fluminum huc atque illuc ferre, nec littore tenus accrescere aut resorberi, sed influere penitus atque ambire, etian jugis atque montibus inseri velut in suo." Sedan han nyss förut, med afseende å den stelnade materiens formation, yttrat: " credo, quod rariores terræ montesque, caussa ac materia tempestatum, et profunda moles continui maris tardius impellitur." Med anledning af ofvan nämnde Taciti yttranden, jemförde med Pytheas beskrifning, tyckes det som han fattat saken alldeles från samma synpunkt som vi, då han anmärker att kusterna vid Thule skiljde sig från alla andra kuster, derutinnan, att vattnet, vid flod och ebb-tiderne, icke här, som annorstädes, steg och föll, utan inströmmade i sjelfva landet (jorden?) och, liksom förbigående de yttre skären, steg i de inre vikarna, der det inträngde (inmängde) sig mellan berg och backar. Detta låter endast tänka sig sålunda, att kusten, på somliga ställen, bestod af en flytande hängdy, som höjde eller sänkte sig allt efter vattnet, hvilket såväl deruti in- och utströmmade ( influit ), som strömmade der ikring och inunder ( ambivit ); och hvilket landämne således i 2:ne fall liknade en lunga, nemligen deruti att det flöt på vattnet, och att vattnet forssade derigenom ut och in, likt luften i en lunga. Man finner ej utan ett visst slags förtrytelse, huruledes Doktor Fant öfversatt detta ställe hos Strabo, sålunda: "På kusterna (af Thule) fanns bernsten och en hafs-svamp, som hvarken var jord, vatten eller luft, utan en blandning af alla tre elementerna … Procopius, en författare af 6:te århundradet, kallar Sverige och Skandien med samma namn, Thule (sid. 9)." Månne man endast kan tillskrifva slumpen detta missförstånd, att så uppenbart förvända och förrycka en annan Historieskrifvares tydliga ord och mening, — helst Strabos' och Pytheas', som vunnit ålderdomens och efterverldens aktning? Ty först och främst öfversätter Hr Doktorn detta med "en hafssvamp, som hvarken var jord, vatten eller luft," — d.v.s. som bestod af ingen utaf dessa delar (ty att den icke ensamt kunde utgöras af en utaf dessa ingredienser, torde ej behöfva förutsättas); och likväl heter det strax derefter "utan (var) en blandning af alla tre elementerne": en rak motsats mot det förra, eller — hvad månne Hr Doktorn annars menar med sina så kallade elementer? Dessutom står det uttryckligen om denna massa, som fanns vid (icke på) kusterna, och som tyckes hafva hindrat hans landgång, att den icke var en "hafssvamp", utan att den (förmodligen med afseende å natur och egenskaper) endast liknade något sådant; hvilket inom dessa få rader ännu en gång upprepas, för att ej möjligen missförstås ( to pleumoni eoikos ). Det tyckes verkligen som Pytheas hade anat det öde honom skulle förestå i profana händer. Men det oförlåtligaste af allt är att Hr Doktorn med hvarandra ihopblandar tvenne, i grunden särskilta, beskrifningar, tvenne särskilta namn, och tvenne särskilta land, så att han i stället att sprida ljus i historien, tyckes tvertom hafva befordrat motsatsen. Ty hvad Pytheas här talar om Thule, förblandas med hvad han på ett annat ställe talar om Basilia eller Balthia (det nuvarande Preussen) ett helt annat land, om hvilket han uttryckligen säger att det låg en dagsresa till sjös från Mentonomon, hvilket kustland åter, beläget 600 stadier från Oceanen, innehades af Guttonerne. Och i detta land, kalladt Basilia, säger han "fanns bernsten på kusterna". Hvad land härmed bör förstås, komma vi i det följande att närmare förklara. Här vare det nog, att det var i Basilia, och ej i Thule (hvilket Fant påstår) som Pytheas funnit detta fossile. Ej nog härmed! Hr Doktorn meddelar ännu en fjerde lika grundlös uppgift, då han bestämdt säger att "Procopius kallar Sverige och Skandien för Thule." Ty utom det att han ej nämmer dessa förra — ej ens till namnet, så skola vi snart bevisa att Procopius med Thule betecknade den ytterst nordliga delen af Norrige, Sverige, Finland och Ryssland, d.v.s. Lapp- och Finnmarkerna, hvilka ingalunda, till land, folk, eller beskrifning, äro detsamma som Sverige och Skandien — äfven om någon del deraf, i politiskt afseende, vore derunder lydande; hvilket ock redan Botin (i sin Svenska Folkets Historia. Stockh. 1757, s. 8) visligen anmärkt.

Icke utan skäl väntade man sig att se dessa Pytheas ord bättre uppfattade och förklarade af Hr Professor Geijer, hvilken äfven (i sina Svea Rikes Häfder, 1 D. s. 65, 66) af dem lemnat en slags öfversättning: Man finner deremot att också han sökt att, om möjligt, göra dessa meningar ännu mera mörka och obegripliga. Ty sedan han först, i likhet med Hallenberg (Anmärkn. öfv. Lagerbr. S. Hist. 1 D, s. 47) oriktigt uppgifvit det Pytheas ej sjelf besökt Thule,[M] — förledd dertill, som det synes, af några sednare tiders skriftställare, hvilka endast, och hufvudsakligast, med afseende å Lipariska öarne, satt i fråga huruvida Pytheas sjelf besökt alla de orter han, i sina skrifter, omtalar;[N] — nämner han likväl att han der funnit "ett väsende" (hvad vill detta säga? Hr Professorn har således inblåst lif i den af Pytheas omtalta döda materien — visserligen nödvändigt, för att deraf tillskapa ett djur ) "hvilket hvarken var haf, luft eller jord" (man kunde föranledas häraf, till den fråga: finnes det ett väsende som är haf, eller jord, eller luft?) "utan af alla tre sammansatt, liksom en hafs lunga"; hvarefter han antager den af Schlözer (sid. 14) m.fl. gjorda förklaringen, att härmed förstås "ett slags medusa, ett geléaktigt sjökräk, som finnes i Nordsjön och Östersjön, och kallas hafslunga." Hvilket djur, såsom: "en blandning af de tre elementerna (återigen!) mot högsta norden upphöjde både jord och haf (?) gjorde dem otillgängliga (?) och vore liksom verldens yttersta band " (???)

Säkert hade Pytheas sjelf blifvit alldeles förskräckt, om han här fått läsa hvad hans penna skrifvit; och säg, — hvad skulle han väl tänka om våra visa fäder, som förvandlat hans pulmonis marini simile till ett hafskräk och något som på en gång liknade det samma? — förmedelst en metafysisk konstruktion, icke mycket olik den, hvarigenom Cajus Caligula förklarade sig på engång vara såväl Gud sjelf som hans öfverste prest. Mången torde kanske äfven undra, hvarföre de lärde icke hellre valt ett litet kräk ibland Litofyterna, t.ex. korall-djuret, till denna märkeliga sakens förklaring, då — om också materien blifvit litet hårdare, man härvid likväl, såsom ett talande exempel, kunnat åberopa tillkomsten af Söderhafs-öarne, ja kanske hela nya verldens formation.

[136] Tanais. Detta Strabos yttrande, förmodligen hemtadt af Pytheas' egna ord, har förorsakat de lärde mycket bryderi: hurulunda nemligen Pytheas, vid kulminations-punkten af sin nordpols-resa, kunnat så i hast, och — liksom genom trollkraften af ett enda ord, förflytta sig långt ned till södern, så han uppgifvit sig hafva beseglat de Europeiska farvattnen från Gades till Tanais, eller — såsom man förklarat det: från Cadix till Don; hvilken sistnämnde flod, af de gamle kallad Tanais, utfaller, som bekant är, i den till Svarta hafvet hörande Moeotiska hafsviken. Att förklara denna luftfart, som man med skäl kunde kalla det, blir minsann icke så lätt. Redan gubben Erotosthenes tillstod uppriktigt, att han var villrådig huruvida man kunde sätta tro till denna Pytheas' uppgift; han betviflade dock ingalunda möjligheten deraf: ty som vi förut anmärkt, gjorde sig de gamle, redan långt före Pytheas, det begrepp, att den nord de i östern tänkte sig, på andra sidan om Svarta och Kaspiska hafven, skulle sammanträffa med den nord de i vestern tänkte sig, på andra sidan om den ännu okända Germaniska oceanen, utan att de härvid måhända ens kunnat föreställa sig det ofantliga afstånd som äger rum dessa haf emellan; eller med andra ord, de trodde att såvida österns och vesterns nord vore densamma, skulle följaktligen, då man på hvardera stället stötte emot haf — dessa haf naturligtvis slutligen flyta tillsammans. Men huruvida Pytheas verkligen kunnat verkställa en sådan segling, eller huru det historiskt sanna skall kunna förenas med det i berättelsen fabulösa, blir för våra Geografer en dubbel gåta, emedan de inse sjelfva omöjligheten deraf. Brehmer söker förklara det (2:ter Abth. p. 381) derigenom att Pytheas, från mynningen af Weixeln, letat sig fram till Dons källor (?) och derifrån sedermera följt denna flod till dess utlopp, dels gåendes, dels roendes (?). Cluver (III, p. 128) och Bougainville (p. 154) hafva trott att man med Tanais här borde förstå Weixeln. Zeune, jemte åtskilliga andra hafva deremot velat lämpa detta på Düna; och Mannert (I. p. 75) Ukert (1. 2, p. 307) m. fl. hafva förklarat det Pytheas härmed troligen menat Elben, hvars utlopp han endast sett, och, af okunnighet, antagit att den sammanflöt med Don, så man från den ena af dessa floder kunnat segla in i den andra; i följd hvaraf han ock ansett dem ursprungligen vara en och samma flod, och följaktligen äfven, gifvit dem ett och samma namn. En märkvärdig förklaring, hvarigenom den ena vetenskapsmannen söker nedsätta den andra i okunnighet, ja till den grad, det han skulle hafva trott att en och samma ström hade sitt utlopp i 2:ne vidt afskilta haf, och således löpte i tvenne motsatta riktningar. Liksom de gamle påbördade Pytheas osanning för hvad de sjelfve icke begrepo, så söka nu de yngre tillskrifva honom okunnighet, för hvad de icke kunna förklara. Till en början tro vi oss böra anmärka, att Pytheas sjelf ingenstädes, så vidt vi kunnat finna, talar hvarken om Svarta eller Moeotiska hafvet, mycket mindre säger sig hafva besökt dem; utan att denna, lika så orimliga som falska, slutsats är uppgjord af hans kommentatorer, i anledning af det här anförda yttrandet om Tanais, hvarmed man nödvändigt vill anse honom hafva menat Don; i följd hvaraf ock alla de tillvitelser som Mannert, på grund af denna beskyllning, gör honom, torde vara lika så obilliga som oförtjenta. Vi kunna äfven här icke undgå att nämna, huruledes de lärde, vid uttydningen af de gamles ord och meningar, ofta gått öfver ån efter vatten, och sökt att på ett mera konstmässigt, och således — på ett mindre naturligt sätt förklara äfven det mest enkla och naturliga, för att derigenom liksom gifva saken ett utseende af mera djupsinnighet och lärdom. Då man af hela Pytheas' beskrifning tydligt finner att han seglat uppför Norrska kusten, förbi de så kallade Finnmarkerna, så — hvad är väl då naturligare, än att han med floden Tanais menar Tana elf, som vid Nordkyn, Norriges nordligaste landtudd, utfaller uti den i Finnmarken djupt ingående Tanafjorden, hvarigenom den uttömmer sig i ishafvet. — En ström som icke blott af alla här i norden är den nordligaste, utan måhända äfven den största; och hvilken, i en sträcka af närmare 20 mil, ännu i dag utgör gränsen emellan Norrige och Ryssland? Härigenom försvinner allt det vidunderliga i Pytheas' berättelse, hvilken numera framstår trovärdig och sann, enär man finner att han fortsatt sin resa ända till Nord Cap i stället för att, som man hittills trott, hafva hamnat till Svarta hafvet. Måhända var det i anledning häraf, som Arrianus påstod att — med undantag af Jaxartes, som utfaller i Kaspiska hafvet, och hvilken någon gång genom misstag blifvit kallad Tanais, — det i Scythien äfven skulle finnas en annan flod med detta namn än den, hvaröfver Alexander gick med sin armé.

[137] Att Procopius, så väl som flera andre, kallat Thule för en ö, bör icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit, måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien. Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder till norr.

[138] Procopius, de bello Gothorum, Basel 1531, Fol., p. 93. Han nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast Skritfinnar, Gauther och Eruler. Efter honom omtalar Lombardern Paulus Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare detta folk, hvilket han kallar Scritobini, hvars namn han deriverar från deras skidlöpande (skrida), hvilket han så väl som deras skidor, noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32 Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det tyckes, från Strabo.

[139] Om dessa Mysi, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra heta Moesi, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i Moesia superior, eller vestra Moesien, och Moesia inferior, östra Moesien; det återtogs likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo Moesia superior namn af Servien, och Moesia inferior namnet Bulgarien. Annars fanns, enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt Mysien, hvilket indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som så många andra, vandrat öfver till Europa. — I anledning häraf: hvarifrån härleder sig Finska ordet mies, Esthernes mees (man), som tyckes gifvit anledning till Svenska ordet mes? hvilket hos dem fått samma föraktliga betydelse som ordet mysi fordom hade hos Greker och Romare. — Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en Moes, en Moesisk man?

[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne: " utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis " hvarmed man kan jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens såväl rena som stränga seder — äfven med afseende å deras ägtenskap, säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, " Quamquam severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis ambiuntur." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. Livon. p. 155, 178) skall månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen. (Se Otava 1 D. s. 178).

[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin karakter poetisk; emedan den, under hoppet på en tillkommande sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande sammansmälter minnet af det förflutna.

[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex. Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker, Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen. 4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus (L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst, tillreda; Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois kataskeuasthen pos.) Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K., om Germanernes anrättningar, säger: " Cibi simplices: agrestia poma, recens fera, aut lac concretum." Denna konst att på eget vis syrsätta sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad kumyss, hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4 B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a compleat Historical account of all the Nations which compose that empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins ( Seniors & Juniors ), Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus, Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar, att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor, dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form. Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet, eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar skyr, kalla Savolaxarne kokko-maito, eller maito-kokkelia. Att Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden, fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet emellan herrar och trälar. (Se Others och Wulfstans resor, införde i K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.

[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200 talenter i silfver, erlagt 180,000 medimner säd. (En medimn var ett Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen Alazoner och Callipider, men förnämligast dem han kallar Skythai aroteres och Skythai georgoi, (annat namn visste han icke på dem). Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24) kallar Scythæ campestres; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne, anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och gåfvor.

[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: "plus ibi boni mores valent, quam alibi boni leges." (Jemf. s. 9).

[145] Honing och mjölk omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla Runor, såsom den bästa välfägnad de känna — "helsosam äfven för de sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes hufvud-förtäring.

[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många; och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder, än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller barnnbarn.

[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38) då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt Ammianus Marcellinus (L. XXXI).

[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer, jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening, sagt om Finnarne, — endast då — men icke förr, skulle vi hafva löst knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans områden, in på Historiens.

[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under Hyperboreorum felicitas, troligen subsumerat och omfattat Fennorum securitas; men deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp om securitas, förstått den andres, om felicitas, och det så mycket mindre, som han nyss förut sagt att de brukade spe metuque versari. Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger: Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores; ett vitsord, hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och de Påfviska bullorna.

[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)? Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan långt före Plinius (enligt dennes Hist. Nat. Lib. 37, c. 11) vid beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: " insulam esse Abalum: illuc vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis vendere." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: " Huic et Timmæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit." Således, hvad Pytheas här kallar: " concreti maris purgamentum ", det kallar Tacitus, i 45:te Kap. om Estherna, " ejectamen tum maris "; när Pytheas, om Bernstenen, säger: " illuc vere fluctibus advehi", så säger Tacitus derom: " vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in adversa littora exundant ", och när den förre säger: " incolas pro ligno ad ignem uti eo ", så säger den sednare, liksom i anledning häraf: " Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae accenditur, alitque flammam pinguem et olentem." Denna stora öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot hafve vi ingenting att påminna — ty det var just detta vi trodde oss böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt Balthium eller Abalum menade det land som, enligt Tacitus, innehades af Æstyi, om hvilka Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil. succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som påstår, att ordet glesum (fabriceradt, som det tydligen synes, af Tyska ordet glas ) är uppkommit af Arabiska orden k—l songh eller k— lsongh, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett bernstensrikt land, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen Suomenmoa ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet Somgh, som skall betyda bernsten, är man härföre högeligen förbunden (se Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne, fått sitt namn efter landet ( Same, Suome ) och icke landet efter Bernstenen?

[151] Jemför Plinius och Tacitus.

[152] Jemför Straho och Solinus.

[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet Austravia, hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver Austrania och Actania, är utländskt, upptaget från dessa främlingars språk: " Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic appellata: a Romanis vero Glessaria." Man upptäcker lätt, i detta redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen Esthland, eller som det af de gamle fordom kallades Österlanden, Austrland, hvarunder stundom äfven inbegreps Finland.

[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader, på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen, att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den infödingarne kalla Eridanus (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd Rudaun eller Rodaun, som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i Weixeln.

[155] Förmodligen beräknar Pytheas här Olympiska stadier, hvilka innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och hvaraf 8 gingo på en Romersk mil ( milliarium ); men 30, och derutöfver, på en Persisk mil ( parasanga ) och följaktligen 144 på en Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland ( æstuarium ) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd. Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara 45 mil i längd.

[156] Namnet Basilia (Basileia) torde egentligen böra anses som ett nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget Konungarike. Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne "Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af Others och Wulfstans vitsord.

[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver hafvet. Derföre, liksom de kallade lycksalighetens land: insulæ fortunatæ v. beatorum, så kallade de nu ock bernstenens land: insulæ glessariæ, v. Electrides. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan, sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det Brandenburgska Preussen, memligen provinsen Samland (på Lat. Sambia ), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike med samma namn; af hvilken provins hela Samländska kretsen ännu bär sitt namn, innehållande provinserna Samland, Schalanen (Schlavonien) och Nadravien.[Q] Detta de gamles Samland, som redan genom sjelfva sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade orden Suomi-land (Finn-land), och Same-land (Lapp-land), till ett bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken, kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad Sudauische Ufer, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån neuen Tieffe till Krantz-kruge vid början af Curische-Nehrung.

Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om Samland, tyckes till en del äfven gälla om Samogitien, en af Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet Samogitz, som på landets språk skall betyda lågländ; men äfven i detta fall — hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa Samer eller Suomer, hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre uppmärksamhet, som ordet Samogitia, hvilket är provinsens latinska benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord; ty af infödingarne kallas det än i dag Sámodzka-zemlá (Samiska landet) af Polackarne Smudzka-ziemiá, och af Tyskarne Samaiten, (jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande, Liffländska provinsen Semgallen, hvilken numera, såsom ett Län, är tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit en blandning af Finnar ( Samer ) och Galler, i likhet med hvad som till förene blifvit nämndt om bemärkelsen af Fin-gallia. På samma sätt tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön Samsoe, liksom den derin till belägna ön Fyen (på Lat. Fionia ), härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka, efter eget språkbruk, kallades Samer eller Suomer.

[158] I anledning häraf hafva några med namnet Hæsti, velat förstå de i sednare tider bekante Hessarne. Kuriöst nog, tycks det som man äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer. Histiæi omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han omnämner Histia, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa, Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades Oreum eller Oreus.

[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om Estherne, måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan den ende, som nämner något om Finnarne. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1) finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit Venedernes närmaste grannar, det han kallar Timios (månne ej möjligen ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt ut i hafvet sig sträckande landtudde: epi tinos propeptokuias ikanos akras, eis ton okeanon oikentes.[S] Vi styrkas i denna förmodan så mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas hafva studerat hans skrifter — åtminstone de fragmenter deraf som förekomma hos Strabo — äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed skulle hafva menat Osismerne, mindre lycklig. En gissning, som, att sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat Ostionerne med deras grannar Cossinerne, af hvilka han förlägger de sednare vid vesterhafvet ( ad occiduum Oceanum ). Icke mindre anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln. Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar Sumos (Sémes) — månne han ej härmed menar Suomer, eller Suomis -folk? — så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter Luios (Leies), hvarmed han torde förstå Livos eller Liverne; hvilka båda nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra, bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa Sumos, "no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar Satmalos, ett namn, som kunde synas deriveradt af Samelaner.

[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af Lapparne; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott. Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten (Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden, till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider. Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra, före denna tid, skrifvit om Finnarne, på Lapparne. Och för att med så mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta Esther ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han, lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda — ej ens till spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter? Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen — af ren patriotism!) icke kunnat lida den tanken att Finnarne skulle hafva bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1, c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige Göther, — nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?) kallade AEster. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden, nog sent, för att kunna anses vara landets aborigines; han har derföra sett sig nödsakad att tilldömma Venederne detta hedersrum. Men — på hvad skäl?

I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne — i trots af alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner, ja i trots af deras egna sagor och myter — börjat insinuera, det man med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän, utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter. Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa Historiens gengångare, eller — till hvad vinst de äro för sjelfva vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af Jättar eller Jotar; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien, hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig som denne — ett helt folkslags invandring till norden: bestående af flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken (Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit sprängde eller tillbakaträngde — denna omständighet bevisar, enligt hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här långt före denna tid — ja, så långt före alla andra, att icke engång sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att påminna.

[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll, bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid liksom sökt en mindre naturlig förklaring.

[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker begrepet liten; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord, som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet pieni, liten ( Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin ) följande Diminutifver af Första graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro) emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: pienuinen, pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen, ganska liten (hvar och en med sina Komparatifver på: … isempi; och Superlatifver på … isin ). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning, Diminutifverne pienukka och pienikkö, (egentligen: en liten Tingest ) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke heller kompareras. — Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu mindre Diminutifver, hörande till Andra graden hvilka tillika äfven utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: pienikkäinen och pienukkainen, altför-liten (med sina Komparatifver och Superlatifver). — Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de föregående, framstår nu ett nytt ord pikku, helt-liten (Compar. pikkumpi eller pikkuhumpi; Superl. pikkuin ); hvilket således ensamt utgör det af Tredje graden. — Af detta ord bildas följande mindre Diminutifver, af Fjerde graden: pikkuinen och pikkainen, mycket-liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre Diminutifver, af Femte graden; pikkuruinen, pikkarainen, och pikkiriinen, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och Sjette graden; nemligen: pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen, onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten (med sina Comparativa: pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och pikkiriikkisempi; samt Superlativa: pikkuruikkusin, pikkaraikkasin, och pikkiriikkisin ). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18 särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus i hvar; ( Singural. och Plural tillsammantaget) utgörande tillsammans öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett non plus ultra, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, — detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka, genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen: mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet, oförskräckt litet (i Uppland), obarmhertigt litet, och ristligt litet, och förträfflige litet (på Gottland), och flera dylika uttryck, hvilka alla kommer ungefär på ett ut.

[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva Verbum i förening med Accusativus totalis ihteni, (af Pronomen Reciprocum ihe, ite, jag sjelf) t.ex. seisottain, i stället för seisotan-ihteni; den andra deremot synes utmärka begreppet af Verbum i förening med Accusativus partialis, ihtiäni t.ex. seisottaiten, i stället för seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen, som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera generell eller permanell handling, Verb. Reciprocum totale; och den sednare, som nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en mera partiel eller momentell handling, Verb. Reciprocum partiale. Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. seisotan hänet (hänen) "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller — för en längre tid); då deremot seisotan häntä betyder: "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser: nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne, t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande blott — för en kortare tid).

[C] För att i Svenskan kunna uttrycka Neutra nödgas vi begagna ordet det, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.

[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att utgallra, och med sina loca parallela, i de Finska Runorne, jemföra detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara, plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.

[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;" införd i 1:sta Delen af Otava.

[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos Tacitus, hafva ansett orden: " formas aprorum gestant: id pro armis omnique tutela ", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: " effigies et signa guædam in prælium ferunt ", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta förklaringssätt, som torde vara nog longe petitum, lämpar sig åter icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.

[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus ( Parisiis 1776) förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på Hertha, som blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der " terram matrem ", hvilket aldrig kan få någon synonymi med " deûm mater."

[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara en möjlighet, att Tacitus med Mater deum här verkeligen menat Cybele; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att Metragyrterne, och Kyrobanterne, som voro hennes prester och tillbedjare, i likhet med våra Noijat, ströko omkring landet på tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas Schamaner och Lapparnes Noider, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma Gudom.

[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut blifvit sagdt om qvinnornas slafveri hos Finnarne; ty huruvida husmodren häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.

[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om Odin och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung Gylfe; nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för sina fiender; " fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc skickelse hvorledis hand vilde " (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som gifvit sig i strid mot Arierne: " Nam primi in omnibus præliis oculi vincuntur?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla silmän kääntäjät, d.v.s. sådane som kunde " vända ögonen på folk." Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:

… "autos de palin trepen osse phaeino."…

hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt, uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk) att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.

[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) " Neuris statum singulis tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere mutentur." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.

[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet Thule, finner man. af Arngrim ( Conment, de Islandia ); Praeton ( Orb, Goth. ); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.); Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström (Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss (über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129); Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.) och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824), der man finner flera af dessas meningar anförde.

[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han — icke besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges "Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet, hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller, hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress: "till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa "andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)… I hvilketdera fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas, Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. — Man kan ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem; — ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan — lika oriktig, nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer, om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han (Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.

[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande, det Pytheas omtalt "hvad han hört" ( eks akoes ) — liksom man vid beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen ( t' alla ) hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida dessa årstider.

[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:

… … … "Atque in deserta Getarum Et lac concretum cum sanguine potat equino."

[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger: " a Germanis appellari glessum "; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten meri-kiwi (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.

[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare, och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man endast i provinsen Schlavonien namnen: Lapinen, Linkunen, Kaukenen, Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen, Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser, utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att — samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland — koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i Natangen, t.ex. Multeinen, Mumeinen, Tillenen, m.fl., och i det till Marienburgska Kretsen hörande Ermeland (på Lat. Varmia; ett namn nog mycket likt Wermland ) t.ex. Putrinen, Lusieinen, Leginen, m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. Narsinen, Kannien, Kossela, m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina underhafvande.

[R] Ja, månne ej sjelfva Samojederne, dessa Asiens Lappar ( Samer ) antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med denna urgamla, vidt kringspridda, Suomska eller Samska folkstam. Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse, från Ryska orden sam (sig sjelf) och jedu (jag äter), och förklarat att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från Suomissembla (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg (Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer, hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla Samii, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett landskap i det gamla Thracien Samaica Regio, beläget vid landskapet Bennica, hvars invånare kallades Benni, (hvilket namn, kuriöst nog, liksom Phoeniciernes Pæni, Phæni, är liktljudande med vårt Fenni ) Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette Sammitæ, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt, emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt Samahania. Måhända har staden Samara, i Simbrisk vid Volga, floden Sammara ( Sam-meri? ) i Chersonesus Taurica, och floden Samor i öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig qvarlemnat, såsom ön Same i Joniska hafvet, ön Samos i AEgeiska hafvet, staden Samo på ön Cephalonia; Samicum, en gränsstad i Peloponnesiska provinsen Elis; Sammonium promontorium, en udde på Kreta, m.fl. Dessa Samii räknades äfven för ett forntida Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden Cale-Acte, det nuvarande Negropont, på Euba, och af hvilket många ord och talesätt ännu i sednare tider bibehållit sig, såsom samia terra, samia testa, lapis samicus, samica melissa, m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes namnet Samo-thracia (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen) intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och Thracer. Likaså Sama-mycii, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar, hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka, liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf måhända landskapet Samen, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre blifvit sagdt om Semgaller, m.m. Emedlertid synes det som dessa Samer utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar landskapet Samisena i Galatien, staden Samsun i landskapet Run, vid Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa Sammei fordom voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet Sammaria i Palestina, till någon del tyckes bevittna. — Huruvida nu dessa nordiska Samer och Suomer ursprungligen möjligtvis, kunnat haft någon gemenskap med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de gunstige läsarne att sjelfve afgöra.

[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om Estherne, om hvilka han säger: " longissima ripa Oceani Germanici insident." (de Reb. Geticis. c. 25)

[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver Lagerrring — med all sin lärdom — framger en ensidighet, en partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) — en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden dyrbarare för nyttigare företag.

[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, — de Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien och Thibet.