C. GEORG STARBÄCK

MÄSTER OLOFS
BRÖLLOP

GÖTEBORG
FÖRLAGSAKTIEBOLAGET HEMMET
1922

GÖTEBORG 1922
ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

I.
Vederdöparne.

Sommaren 1524 rådde mycken oro och mycket buller i Sveriges huvudstad, som knappt hunnit hämta sig efter den förfärliga hemsökelse, vilken övergått den samma under belägringsåren 1522 och 1523. När Gustaf Eriksson Wasa midsommaraftonen det sistnämnda året höll sitt intåg i staden, då nyss utkorad till Sveriges konung, var det, som om han dragit in i de dödas stad. Blott några små hopar av utsvultna människohamnar, mera liknande skuggor än människor, mötte honom, då han vid söderport av borgmästare och råd mottog stadens nycklar. Ögonblickets glädje att stå vid målet av sina strävanden bortträngdes och utplånades vid åsynen av det skick, vari staden mottog sin konung. De folktomma gatorna, där ljudet av de framridandes hästhovar hemskt återstudsade från de obebodda husen, torgen, de förbrända tomterna, där vinden lekte med askhögarne eller suckande for fram emot de dystra murarne av Svartbrödra-klostret eller S:t Gertruds gillesstuga, frammanande minnen från gångna tider, då själva striderna förrådde det fullaste och kraftigaste liv, — allt förenade sig att hos konungen och hans omgivande riddare och fältöverstar åstadkomma en sinnesstämning, som visserligen icke var segrarens fria fröjd.

Huvudstadens portar hade liksom öppnats för fosterlandets befriare blott för att visa dem fåfängligheten i det hopp, som satt vinnandet av Stockholm såsom mödornas och stridernas slut. En var av de mera högt stående, dock ingen i högre grad än Gustaf själv kände, att man blott stod på tröskeln till det arbete, vilket nu först skulle börja — bortrensandet av allt, som kunde framkalla ett förnyande av de olyckor, vilka under de närmast förflutna tiderna ständigt och jämt återkommit, fullbordandet av det storverk, som börjats av Engelbrekt och fortsattes av de trenne Sturarne.

Vad som mest av allt stod i vägen för vinnande av detta mål, det var det samma som fordom — de mäktiga och inflytelserika prelaterna. Biskoparne sutto väl bland riksens råd och svuro konungarne eller riksföreståndarne trohetsed för de förläningar, de av dem erhöllo, men i själva verket bildade de en makt för sig, ett stort undantag från det allmänna, vilket senare tycktes vara till endast för deras och den heliga kyrkans räkning. Hade dessa biskopar fått sin vilja fram, hade Sveriges rike långt före Gustaf Wasas dagar varit en provins under Danmarks krona, alldeles som Norge var det, tills i våra dagar detta rike, befriat, liksom vaknande ur sin sekelsömn till ett nytt liv, mer friskt och kraftfullt än någonsin förut.

Mången ond gärning hade trivts i skuggan av den heliga kyrkan. I skydd av henne hade Danmarks konungar smitt sina ränker mot Sveriges rike, liksom i sagan draken kom upp över land att sluka den sköna konungadottern. Hon fick sin räddare i riddar S:t Göran, som red ut mot draken och stred med honom och vann seger. Vårt fosterland har ock haft sin S:t Göran i de riddersmän, vilka med Sveriges folk bjudit tillintetgörelsens skumma vidunder spetsen, kämpat sin manliga strid och vunnit seger.

Därför lät Sten Sture, han, som bar de tre sjöbladen i sitt sköldemärke, med goda skäl uppställa den dyrbara Sanct-Göransbilden framför högaltaret i Stockholms Storkyrka. Bättre kunde ej bilden av den kamp, som utkämpades på hans dagar och hela unionstiden igenom, uttryckas. Men draken reste ständigt sitt huvud ånyo. Ingen av Sturarne gav honom hans bane. Då kom han, flyktingen från främmande land, drog ut ånyo med Sveriges bondehär och vände hem med seger en gång för alla. Nu var det slaget det slag, som gav vårt land rättighet att leva och andas, utan att fråga den främmande konungen om lov, nu var friheten en verklighet för svenske män.

Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.

Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel och gullgult hår och blickade mot himlen.

Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden strömma fritt ut över Guds sköna värld.

Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna, skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter igenom.

Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här nedan i korthet försökt skildra.

Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och knäböjde och bad framför högaltaret.

Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut. Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en stavelse av slutorden.

Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan. Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.

Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han närmade sitt huvud till sin grannes och viskade:

»Jag har funnit henne!»

Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:

»Vid tredje pelaren från koret, invid den gamla kvinnan!»

»Heureka!»[1] viskade den tilltalade tillbaka.

Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in, undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore. Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik, lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig ordning undergiven för Herrans skull.

Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna, en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.

I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet: vederdöpare.

På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder. Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen, eller som predikosjukan i våra dagar.

En skara av dessa vederdöpare var det, som nu stormade in i Storkyrkan.

Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna; tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs allvarliga anlete.

Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:

»Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»

Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar, och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.

Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst bedja.

Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig. Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller åhörare läto störa sig av dem.

Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och utropade:

»Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»

Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till, och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet. Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.

Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade. Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl, kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga. Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än slutorden.

Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa, huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens halleluja!

Han gick ned från predikstolen.

Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de påkbeväpnade händerna mot höjden.

Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan, det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag, omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes uppmärksamhet.

Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de, osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.

»Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»

»Pax vobiscum!»[2] genmälte den andre, »det är hög tid!»

»Jag träffar eder sedan hos vår fader!»

»Hos fader ärkebiskopen, som avtalat är!»

Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor, vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.

Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville, att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på andra sidan om sig.

»Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont vederfaras mäster Olof!»

Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.

»Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»

Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det hon såg ned framför sig.

»Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.

Flickan tycktes bliva mera uppmärksam, men ännu yttrade hon intet.

»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod, jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru Christina?»

»Jag!» frågade flickan helt bestört.

»Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I viljen det ock!»

»Och vad är det då, I begären av mig?»

»Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i dag!»

»Gråmunkeklostret?»

»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig ...»

Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara, som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran, beviljade den.

Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte. Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla andra:

»Nu är din timme kommen, hund ... du skall sent åter uppstiga i din korg.»

Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel. Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.

Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly, vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.

Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna, jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre? Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid pelaren.

Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar, skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.

När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.

Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren, kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom kyrkan ropade:

»Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet, där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa verket an och föra det till ett gott slut.»

»Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»

Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren, hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg, men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.

När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.

Kvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt hem.

II.
Vid S:t Görans-bilden.

När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade tonerna av en skön musik genom tempelvalven, liksom renande och helgande efter missljuden av de händelser, vilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en stund, innan hon rätt kom till sig själv. Motsatsen mot den förfärliga verklighet, som rådde, när hon tillslöt ögonen, och det himmelskt ljuva intryck, som orgeltonerna nu utövade på henne, var för stor, för att hon med ens skulle kunnat reda sina tankar.

Småningom stod dock allt klart för henne, och hon reste sig upp. Hon såg sig omkring. Kyrkan var tom. Ingen levande varelse syntes, vart hon kastade blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig, vart hon skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon sitt ansikte i sina händer, liksom behövde hon detta för att samla sina sinnen. Så förflöto åter några ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt huvud och skådade fram emot högkoret, där Sanct-Görans-bilden stod. Hon tryckte den vänstra handen mot sitt hjärta medan den högra höll fast hakbanden under hennes huvudbonad.

Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes gång var högtidlig och hennes blick strålade av en underbar glans. Och allt därunder brusade orgelns toner sakta och vemodsfullt genom valven.

Christina gick förbi Sanct-Görans-bilden och fram emot högaltaret. Men här stannade hon plötsligt, och en dödlig blekhet betäckte hennes drag.

Vid altarrunden satt en man med nedböjt huvud, alldeles försjunken i sig själv. Han hade ej hört den annalkandes steg, han såg henne ej, när hon stod framför honom. Även han tycktes behärskad av den himmelska ljuvhet, som tonerna utbredde i templet. Det mörka håret var tillbakastruket och nedföll över den svarta kragen på rocken, vilken, lång och fotsid, var öppen framtill och föll i rika veck omkring den vänstra, mot altartrappan vilande handen. Mot den högra vilade huvudet. Det var en skulderbred, kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen talade om en ande, som motsvarade denna kropp.

Man hade kunnat fråga, när man såg honom sitta där stel och orörlig, om det var ett ögonblick av domning och förslappning, eller om det var ett inre själsarbete, som under den yttre stillheten kämpade sig till klarhet. Förruttnelse och liv ligga nära varandra, och båda utvecklas tyst i jordens sköte. Blommans frö gror vid sidan av den kropp, som upplöser sig atom för atom.

Den unga flickan sammanknäppte sina händer, och hennes läppar rörde sig, som om tankar stigit upp ur hennes hjärta för att låna ljud och antaga form på den svällande purpurn. Men säkert bevingades de i samma stund, de föddes, och flögo bort, ty intet ord blev hörbart. Men hennes öga följde mannens anletsdrag med en uppmärksamhet, som gränsade till hänryckning. Icke den mest omärkliga ryckning i munvinklarne, icke den obetydligaste rörelse av de hopdragna ögonbrynen skulle hava undgått henne.

Plötsligt sprang mannen upp och utsträckte sina händer mot altaret.

»Nej!» utropade han, och hans stämma klang så full och melodisk vid orgeltonerna, vilka flöto tillsammans just nu till ett underbart skönt ackord, »nej ... det är din vilja, Herre, och jag är din tjänare ... gånge din vilja fram, och må människan krossas därvid!»

Han sammanknäppte sina händer, och det högburna huvudet nedsjönk mot hans bröst. En kort stund förgick, så vände han sig om, och hans blick föll på Christina. Hans öga var strålande och klart. Kampen var utkämpad inom honom, han hade kommit till klarhet med sig själv. Ett leende, fullt av allvar, upplyste hans anlete, när han nalkades jungfrun.

»Ditt beslut är då taget, Christina?» sporde han, i det han fattade hennes hand.

Flickan svarade intet. Hon skälvde till, och en rodnad färgade hennes marmorvita kind. Denna fråga hade hon synbarligen icke väntat sig.

»Du skulle ju giva mig svar i dag, Christina, och här vid Sanct-Görans-bilden, här framför Guds altare, var det icke så? ... Och likväl, du vågar ej se på mig, din hand darrar ... Ack, bliv ej rädd, Christina, frukta ej att såra mitt hjärta; ditt nej föder fred, ditt ja är stridens lösen, och jag är redo till bägge. Min sak vilar i Guds hand, och min strid är hans ...»

»Olof!» stammade den upprörda flickan och sökte dölja de frambrytande tårarne mot mannens hand, som hon omfattade med båda sina och krampaktigt tryckte mot sina ögon.

»Du är upprörd, Christina!»

»Vad du talar om, Olof!» återtog Christina, upplyftande sitt huvud och trofast blickande i Olofs mörka öga, »vad du där talar om, det är mig icke svårt att svara på ... i liv och död vill jag vara din!»

»I liv och död!» upprepade Olof, milt forskande i flickans sköna anlete, medan en stråle av innerlig frid utbredde sig över hans panna och log ur hans allvarliga ögon. »I liv och död, säger du ... och har du noga besinnat, vad de orden innebära, har du besinnat, att den värld, i vilken vi leva, skall kasta över dig förbryterskans dok och brännmärka mig som en gudsförnekare och helgedomsbrytare ... har du betänkt allt detta. Dina vänner skola sky dig, de välsinnade beklaga dig och tiga, de illasinnade utsprida ont tal om dig, och kanske ... kanske skall till slut din Olof lida bålets nesliga död, och du själv ...»

»Var är ditt mod, min Olof,» avbröt Christina eldigt. »Så har jag trott, att Gud är mäktigare än människor, och skall icke själva bålets flamma med väldig tunga förkunna hans makt och ropa: du död var är din udd, du grav, var är din seger. Ack, du känner då litet den Christina, som du gjort delaktig av ditt hjärtas rikedom, om du tror dig behöva ställa till mig slika spörjsmål.»

»Christina, Christina, dina ord fylla mitt hjärta med mod och förtröstan ... Du vill då bliva min brud, du känner dig äga styrka nog att vid min sida, som min hustru, bära hånets tunga börda, du känner dig äga styrka att gå i döden med mig för den Gud, vars tjänare jag är och vill bliva, så länge han behöver min skröpliga tunga?»

»Ja!» viskade Christina och lutade sig emot Olof, som sammanknäppte sina händer över hennes huvud och kysste henne på pannan.

»Så vare det då sagt, det ordet, som skall gälla,» sade han med rörd stämma, »och Herren höre oss och give oss sin välsignelse!»

Orgelspelet hade upphört. De sista tonerna summo ännu genom valven, men bortdöende liksom en andesuck. En stund förflöt, utan att någondera yttrade ett ord. De förstodo varandra, deras hjärtan kände, deras själars ögon sågo det samma, vad gjordes dem väl behov av ord!

Men ifrån orgelläktaren framlutade sig ett huvud vars ögon tycktes vilja sluka de båda vid altarrunden. Huvudet försvann snart, och något därefter hördes steg utför trappan till läktaren och de närmade sig hastigt fram till altaret. Ju närmare de kommo, desto tystare blevo de, men om detta var föranlett av försiktighet, så var denna alldeles icke av nöden, ty de, som av stegen icke borde störas, befunno sig i en sådan sinnesstämning, att de förnummo intet av dem.

Det var mannen med den uttryckslösa blicken, han, som log när stridsropen ljödo som högst, men vars öga glänste så varmt vid åsynen av den unga flickan. Han stannade bakom en pelare, och hans blick förrådde den högsta oro. En feberfrossa genomskakade honom, och han måste hålla sig fast vid pelaren för att icke falla.

»Och nu, Christina,» hördes Olofs stämma, »nu må vi skiljas åt. Gå hem till min moder. Där vilja vi träffas i eftermiddag, men om så icke sker, så säg ett tröstens ord till den gamla och bed en bön för min själ ...»

Med uttryck av den högsta bestörtning såg Christina upp på Olof, men innan hon hann giva sin ängslan luft, fortsatte denne:

»Du hörde och såg, vad som timade i dag! Att jag undgick döden, var mer, än jag kunde hoppas. Men jag får ej vila, jag måste verka min Herres verk, vaka och strida ... Jag går härifrån till Norrmalm, jag måste slunga sanningens ljungeld ut bland de förvillade ... Varken för Gud eller min konung skall jag kunna svara, när de spörja mig till, om jag uppfylt min plikt mot denna yrande skara. Se, jag förvillades även jag av den skenbara sanningen i deras lära, men när jag funnit det rätta, får jag icke tveka ...»

»Men du går en säker död till mötes!»

»Det står i Guds hand ... kommer jag icke, så var tröst, Christina, där uppe träffas vi åter! Och du är stark och modig, jag ser det i dina strålande ögon, men min gamla moder är svag och behöver stöd ... Bliv ett stöd för henne, Christina, och hälsa min broder Lars, när han kommer, och giv honom gott reda för vad jag talat och gjort i Herrans namn! Gråt icke så, du måste tidigt vänja dig vid den tanken, att din Olof är en stridens man, och hans brud må alltid jubla av segerglädje, ty hon måste älska min ande och icke min bräckliga kropp, och anden skall alltid segra, så visst som Herren lever och så visst som det är Herrans vilja jag verkar.»

Han fattade med båda händerna om flickans och såg henne så innerligt i de tårdränkta ögonen, som om han dock inom sig erkänt svårigheten för det älskande kvinnohjärtat att tänka fröjdetankar, när det gällde den älskades liv eller död.

Men häftiga snyftningar hördes på något avstånd och tunga osäkra steg, som nalkades platsen, där de båda unga befunno sig. Olof såg upp och fick sikte på en liten i rock höljd man, med ett ansikte, vars hängande kinder och rödfärgade näsa tydligt tillkännagåvo, att han förde ett utsvävande liv. Han hade kastat sig på knä straxt invid helgonbilden och vågade knappast se upp emot altaret, framför vilket den livsstarke härlige mannen stod med den rodnande jungfrun vid sin sida. Den luggslitna mössan, med sina vid öronen utskurna och uppvikta brätten, vilka en gång varit försedda med bräm av något dyrbart skinn, fördes med snabbhet i en krets mellan hans magra fingrar, och gråten stod honom i halsen, medan tår på tår föll ned utåt hans kinder och skägg.

Olof gick fram emot mannen och lade sin hand på hans skuldra.

»Vad vill du, gamle?» sporde han, »trycker någon sorg ditt hjärta, och vill du lätta det med att berätta din nöd, så är jag redo att höra och hjälpa, så vitt jag kan.»

Mannens häftiga snyftningar snarare till- än avtogo vid Olofs tilltal, men småningom upphörde de och han kastade under den toviga luggen sin blick på Christina. Så kärleksvarm, som denna blick, var knappast Olofs, när han erhöll visshet om, att hans kärlek var besvarad.

»Nej, nej,» utbrast mannen, »jag är en arm syndare, knappt värdig att träda så långt fram i Herrans helgedom. Gud förlåte mig mina synder, men jag kunde ej hejda mina steg, de drogos hitåt emot min vilja.»

»Söker du Herrans nåd, gamle man, så skall du visserligen icke söka förgäves. Han vill ingen syndares död ... Kommen till mig I alle som ären betungade, säger Han, och jag vill taga eder börda uppå mig.»

»Ack, ack, mäster Olof,» suckade mannen, »vad haver jag att komma med. Gods och guld haver jag icke och mitt hjärta hänger fast vid denna syndiga värld. De skola bedja för mig, gråbröderna därborta, det vet jag, och var gång jag hör dem sjunga i sitt guldprydda kor, så skrattar jag. Hahaha, de leva kräseliga, allt medan de sjunga för min själ, och jag svälter till döds ... Där ute predika de om frihet och allas jämlikhet och att de rika skola dela med sig och att inga fattiga skola finnas ... Hahaha, min ande kan icke fatta varken det ena eller det andra.»

Liksom om han sagt för mycket, tvärtystnade han. Hans ögon återfingo sin uttryckslöshet, och det halvfåniga leendet visade sig åter omkring hans mun. Han reste sig upp och ville draga sig tillbaka. Men Olof lade sin hand på hans skuldra.

»Förstår jag dig rätt, så äro dina vägar de samma som deras, vilka denna dag oskärade Herrans tempel, och då skall du följa mig ... Jag vill nu begiva mig ut till dem, och du skall höra mina ord, och sedan vill jag tala med dig. Tro mig, ingen har fallit så djupt, att han icke förmår med Guds hjälp resa sig.»

»Vart viljen I begiva eder hän?» sporde mannen.

»Till Melchior Rink!» svarade Olof.

»Till Melchior!» stammade mannen. »Och var menen I eder träffa honom?»

»Predikar han icke nu i Sanct Görans kapell?»

Mannens leende fick vid denna fråga ett uttryck av både tvivel och visshet. Han tycktes besinna sig, om han skulle svara eller icke, men så kom han att kasta ögat på Christina, som ännu stod kvar uppe på altartrappan, och han sade då med en övertygande ton:

»Om Melchior predikar nu, det vet jag icke, men vad jag vet är, att han och Knipperdollink i den natt, som kommer, skola lägga råd med varandra om vad som i morgon skall ske! Knipperdollinks rop för en stund sedan till männen här inne ... det skedde, menar jag, för att få dem ut härifrån.»

»Och vad skall då ske i morgon?»

»Vad vet jag? ... Kanske det samma som i dag.»

Olof såg skarpt på mannen, men dennes blick var oåtkomlig för någon forskning, och leendet omkring hans mun gjorde, att man icke rätt visste om han talade sanning eller dikt. Hade icke då och då den gamles blick kastats på Christina, då den alltid antog en värma, som icke tycktes lämna utrymme för någon dubbelmening i hans själ, så skulle Olof sannolikt tagit hans tal för enfaldigt snack och föga fästat sig därvid. Men den besynnerliga förändring, som hela hans anlete undergick, när hans öga fästades på Christina, kunde icke undgå att i och för sig fästa Olofs uppmärksamhet, och han frågade därför:

»Känner du jungfrun där vid altaret?»

»Känner ... Vad sägen I, mäster Olof! om jag känner henne ... Gud vare mig nådig, hur skulle jag väl känna henne!»

»Men det synes dock på dig, som om ...»

»Jag arme man ... nej, nej, mäster Olof ... jag känner knappt mig själv, mycket mindre någon annan, och allra minst en ung jungfru ... nej, nej!»

Det var med en viss iver, som mannen avbröt Olofs spörjsmål, och då han ännu läste tvivlet i dennes ögon, började han ett osammanhängande tal, som åtminstone så till vida förtog vidare frågor i samma riktning, att Olof ansåg honom hava i viss mån förlorat förståndet.

»Gott, gott,» sade han, »det är heller ingen likhet till, att du skulle känna henne. Men nu skall du följa mig till Norrmalm och till Melchior Rink eller vem annan, som predikar hans frihetsläror.»

»De äro många de, mäster Olof! Men viljen I besvara en enfaldig mans spörjsmål, så sägen mig, vad är det för skillnad mellan den frihet I själv prediken och den, som Melchior Rink lärer? Om att nedbryta den gamla kyrkan, därom talen I båda, därutinnan ären I då av en tanke. Helgon, kloster, munkar och nunnor och alla välgödda prelater, dem utropen I båda som antikrists anhang! Friheten prediken I ock båda, huru skall den enfaldige veta vem av eder det är, som har rätt?»

Olof såg med förvåning på frågaren, som förrådde en klyftighet, långt utöver vad man hos honom kunnat vänta, och det spörjsmålet hade länge utgjort föremålet för Olofs egna tankar. Han fann därför frågan helt naturlig, ehuru han visst icke väntat den från denne ringe mans läppar.

»Din fråga,» sade han, »vill jag besvara med en annan. När stormen går och skeppet arbetar i svåra brottsjöar, seglen slitas i stycken och skummet yr från bränningar runt omkring, vem skall styra skeppet, när alla äro lika goda?»

»Han, genom vilken Herren talar!» svarade mannen mycket bestämt, och hans anlete syntes nästan lika livat, som när han såg på Christina.

»Och huru kännen I honom?» sporde åter Olof. »Vem som helst av eder kan ju stiga fram och säga: hören mig, ty genom mig talar Herren! Alla vilja uttala Herrans vilja, och ingen vill lyda, och under tiden går skeppet i kvav. Se, det är skillnaden mellan min frihet och eder, att jag vill vara fri nedanom Herren, I viljen vara det ovanom Honom!»

»Och huru kännen I Herrans vilja, mäster Olof?»

»Av hans egen mun, gamle, av hans ord i den heliga skrift.»

»Det gör Melchior ock, det gör Carlstedt, den gudsmannen, som Melchior kallar för mästare, det gör Luther!»

»Än du själv då, gamle?»

»Jag ... vad spörjen I mig om, mäster Olof?»

»Jag både spörjer och tillsäger dig, att du skall själv läsa Guds egna ord, eller låta dem läsas för dig, och döm så, om vilkendera har rätt, Melchior eller jag!»

»Och när skall detta ske?» sporde den gamle, tvehågset blickande Olof i ögat.

»När som helst,» svarade Olof, »kom till mig, och jag vill läsa för dig, kom hit i detta tempel, jag uppträder här ofta ... och snart, tro mig, rätt snart skall varje svensk man, som förstår att läsa i bok, kunna på sitt eget tungomål lära känna den ende och sanne Guden och den frihet, som han har förunnat människorna!»

Mannen tycktes hava tagit ett djupt intryck av Olofs ord. Han slog ned sina ögon och hans händer började åter tumma den nötta mössan. När han åter slog upp dem och fästade dem på Olof, glödde en stråle av värme i dem.

»Haven tack, mäster Olof, för vad I nu sagt mig, ... väl är jag arm och grå, men ett hälleberg har icke mitt hjärta varit.» Han mumlade därefter något för sig själv, som var ofattligt för Olof, men tillade då denne åter stod i begrepp att tilltala honom: »Jag vill säga eder något i gengäld för vad I haven sagt mig. Stäm i bäcken, mäster Olof ... i strömmen är det ofta för sent. Se, jag menar, Melchior och Knipperdollink gå nu fram eder vilja förbi, de äro mitt i strömmen, och strömmen är stark; mycket mera, än någon anar, skall ramla för hans makt ... nu fordras det större makt än eder, för att sätta en damm för dessa män och deras anhang ... Det är min tro, att I skolen vinna seger en mot en, men en mot tusende, — försök det icke, mäster Olof!»

»Din välmening är god, gamle, och därför tackar jag dig, men ...»

»Försök det icke, säger jag,» återtog mannen, »jag skall säga dig varför, och du skall själv finna att andra medel här böra vidtagas.» Mannen hostade till, och för ett ögonblick antogo hans ansiktsdrag sin vanliga slöhet, men snart brann åter kraft i hans blick, och han fortsatte: »I morgon, så hava de beslutat, skola de komma över eder här inne i staden och rensa allt, som orent är. Ingen kyrka, intet kloster skall behålla ett spår av vad som påminner om Guds moder och helgonen, och det, som är, skall bliva omgjort till något nytt och härligt, ty nu skall det tusenåriga riket komma, det har Gud uppenbarat, och de komma i förväg för att bereda Herranom väg.»

Olof såg med bestörtning på mannen. Vad han sade, lät ingalunda otroligt. Det låg alldeles i arten av vederdöparnes lära och stod på det närmaste i överensstämmelse med det föreställningssätt, varav den råa massan var mäktig, att med våldsam hand, med eld och svärd driva sina åsikter igenom. Olof insåg även, att intet kunde mera skada den lära, han predikade, än om dessa vederdöpare skulle lyckas sätta sin plan i verket. De påviska sammanblandade lutherdom med anabaptism och skulle otvivelaktigt taga raseriet och förstörelsen i huvudstaden som en yttring av den förra och kasta detta Olof och lutheranerna i ansiktet såsom bevis mot dem.

Och konungen, som varje dag, varje timme vore att förvänta till staden från sin Malmöfärd, vad skulle han tänka om den man, som han anförtrott den för då varande förhållanden viktiga platsen att vara Stockholms stads sekreterare, men som icke förmått stävja anloppet av en ursinnig pöbelhop! Den besynnerlige mannen hade rätt. Här måste våld mötas med våld, när sådant visade sig, och Olofs första tanke var att meddela sig med slottsfogden Peder Hård; den andra att personligen uppsöka vederdöparnes huvudmän och, om de icke läto sig beveka i godo att avstå från den oro, vilken de uppväckt, försäkra sig om deras personer. Så till vida förändrade han sitt ursprungliga beslut, att han avstod från att offentligen tilltala hela massan av svärmare. Så mycket hade den besynnerliga gubbens ord inverkat på honom.

Denne hade förstulet blickat först på Olof och så på jungfrun i koret, varpå han drog sig åt sidan och försvann bland pelarne. Olof märkte hans försvinnande, men antingen han nu ansåg sig hava vunnit all den kunskap, han för tillfället behövde, eller han ville bliva ensam med sina tankar, nog av, han gjorde ingen rörelse att kvarhålla honom.

Christina skyndade fram och fattade Olofs hand.

»Du går icke dit ut?» sporde hon med en till hälften övervunnen oro.

»Både ja och nej, Christina!» svarade Olof. »Jag skyndar till slottet, till slottsfogden, och sedan ...»

»Din Christina har ock att förkunna dig en strid, som väntar dig.»

»En strid, vad menar du, flicka ... vilken strid skulle du hava att förkunna mig? Dina ögon säga mig dock, att det är din hjärtans mening, och de tala tillika om seger!»

»Du säger det ... det är en strid, varur mitt hjärta säger mig, att du skall gå som segrare. De påviske vilja, att du skall möta dem i dag klockan 3 hos Gråbröderna.»

»Gråbröderna!» eftersade Olof med en flammande blick, som om han haft en gråbroder framför sig i stället för Christina. »Gråbröderna — och vem har givit dig det budet till mig, Christina?»

»Mäster Robert,» genmälde Christina.

»Ah, dominikanerpriorn från Västerås ...!»

»Han talade fridens och välmeningens ord,» fortsatte Christina, »men det var just, som min oro för dig var som störst efter predikans slut, så jag hörde knappt, vad han sade, men i mitt hjärta togo orden en motsatt mening, och därför kallar jag dig till strid och ej till frid. Min mening är ock den, att en dust i själva fiendelägret kan vara dig till mycken fromma för kommande tider.»

»Ditt hjärta talade rätt, Christina, och din klokhet gläder mig. Jag skall våga inträda i ormboet och gå segrande därut, om det så är Herrans vilja. Begiv dig nu till min moder, dit vill jag komma på eftermiddagen. Men förr än jag så talat med de gode männen i Gråbrödraklostret, lära vi icke återse varandra.»

Med dessa ord fattade han Christinas hand, och de följdes åt bort emot sakristian, varifrån de snart sågos utträda och skynda, var åt sitt håll, Olof upp till slottet, Christina inåt staden.

III.
Frestelsen.

Klockan var ännu icke slagen tre, då tvänne män i dominikanernas eller svartbrödernas ordensdräkt närmade sig tornet till den bro, som från staden ledde över till Gråmunkeholmen. Denna holme, den nu varande Riddarholmen, som i våra dagar utmärker sig för sina öppna platser och sina stora, praktfulla byggnader, var på denna tid helt och hållet gråmunkarnes eller franciskanernas tillhörighet. Deras kyrka och kloster med alla tillhörande byggnader, vilka voro uppförda runt omkring och på något avstånd från själva kyrkan, voro omgivna åt stadssidan av en ringmur, så att hela holmen därigenom fick utseende av en befästad borg. Utom Riddarholmskyrkan och ett gammalt runt torn vid holmens nordvästra sida samt möjligen en och annan grundmur i de omkringliggande byggnaderna finnes numera intet kvar av den forna Gråmunkeholmen.

De båda männen, av vilka den ene genom sin stolta gång och sina later tydligt utvisade, det han innehade en högre grad än sin medbroder, tillryggalade vägen under ett livligt samtal, som blev allt högljuddare, när de kommit igenom porttornets valv och över bron nalkades den inre porten till klostergården. Det var egentligen den förre av de båda munkarne, som talade. Den senare inskränkte sig till att med utrop eller en och annan halvbruten mening följa sin förmans tal. Men när de gingo över bron, och ordflödet hos den talande tycktes hava lyckligen nått ett slut, yttrade den underordnade:

»Föga fattar jag den rätta meningen av edra ord, vördige broder prior, men saken synes mig vara vida enklare, än som I haven uppfattat den ...»

»Vad viljen I därmed säga, Mårten Skytte?» avbröt med häftighet priorn och spände ett par skarpa ögon i den ödmjuke munken.

»Jag menar blott det, vördige broder prior,» genmälte munken med en foglig stämma, »att mången stridsman kan bland fienden hava vänner, utan att ana det. Mig synes, som man borde noga undersöka sin fiende, och visserligen tillhöra icke de armar, vilka i dag förgrepo sig på den heliga Guds moders bild i bykyrkan, dem, som ledas av mäster Olof ...»

»Och vilkendera av desse, Melchior Rink eller mäster Olof, skall väl vara den heliga kyrkans vän?»

»Den, vördige prior, vilken, liksom den heliga kyrkan, strävar efter sanning!»

»Sanning ... sanning, sägen I, Mårten,» utbröt priorn och tvärstannade på bron. »Den sanna grunden är redan lagd, och på den vilar den heliga kyrkan. Vem som talar emot kyrkan han talar emot sanningen.»

De båda männen stodo alldeles invid den inre porten, så att de gott kunde ses inifrån den öppna platsen mellan ringmuren och klosterkyrkan, och en gråbroder, som blivit dominikanerpriorn varse, skyndade med brådskande steg ut emot honom, medförande den underrättelsen, att såväl biskop Peder som ärkebiskopen väntade honom med otålighet. Detta förmådde priorn att alldeles avbryta samtalet med munken, men innan han skilldes från honom, höjde han högra handens tvänne fingrar och sade med en betydelsefull blick:

»De heliga brödra- och systra-stiftelsernas anseende börjar avtaga, säger man, men det är icke att undra på, då de nära huggormar inom sina sköten. Sen till, Mårten Skytte att I icke hören till dem, ty jag säger eder, och läggen märke till mina ord, kyrkans makt är stor, och ve dem som våga antasta henne. Det säger jag, den helige Dominici-ordens general-vikarie ... där haven I något att besinna eder på, och I kunnen förlita eder på, att mina ögon skola följa varje edert steg.»

Därmed skyndade general-vikarien och priorn över klostergården fram till den stora klosterbyggnaden, vilken låg jämsides med kyrkan, sträckande sig lika långt som hon i öster och väster. På den östra gaveln av denna byggnad var dörren under ett mindre utspringande tak. Över detta voro anbragta fyra höga och smala fönster, vilka insläppte en knapp dager i det stora rum, som här var beläget. I detta rum befunno sig den nyvalde ärkebiskopen Johannes Magnus och den ovannämnde biskop Peder, med tillnamnet Sunnanväder, vilken föregående år blivit vald till biskop i Västerås, men efter några månader helt hastigt av den stränge konungen blivit skild från det höga ämbetet. De båda prelaterna sutto i tvänne bekväma länstolar, och framför dem stod en äldre man i världslig dräkt med svärd vid sidan. Något på sidan, bakom ärkebiskopen, satt gråbrödernas minister, såsom deras högste förman kallades.

»Viktiga nyheter hava kommit oss till handa,» sade biskop Peder till den inträdande priorn, »sedan vi lämnade de hädiska kättarne i bykyrkan.»

»Den varan är icke sällsynt i våra dagar,» yttrade priorn, i det han vördsamt hälsade ärkebiskopen; »äro de undfångna nyheterna även goda, så äro de sådana, de rättrogne behöva dem.»

»Vi hava genom denne ärlige mannen, Gert Bryningh,» fortsatte biskopen, »vår käre broder biskop Hans’ i Linköping stallmästare, bekommit hugnesamma tidender, oss till mycken tröst och hugsvalelse. Och särskilt är det ärende, varför Gert Bryningh hitkommit, ett föremål till glädje för våra kära vänner, bröderna av den helige Francisci orden.»

Ministern och priorn utbytte härvid en blick av hemligt förstånd, och den förre gjorde tillika en nästan omärklig rörelse med huvudet.

»Tolkar jag rätt edra ord, vördige fader biskop Peder,» tog priorn till orda, »så röra de den stora arvedel, som detta heliga brödraskap äger att vänta efter, numera salig hos Gud, rådman Ingewald Torstensson.»

»Riktigt, broder prior! riktigt,» återtog biskopen, »den saken, som nu mera tyckes komma på det klara, skall mäktigt bidraga att höja brödraskapets anseende, och med det samma även kyrkans ...»

»Är man då nu viss, att inga arvingar finnas?» sporde priorn. »I veten väl, att det nu är liksom fullt dagsljus, så att varje brist synes på långt håll och där man minst anar det!»

»Så visst, som att I hören själaringningen efter Hans Pedersson,» genmälte franciskaner-ministern. »Han var laglig innehavare av den rike Ingewalds hela arv, med undantag av det stora huset här på Munkbron mitt över, varpå vi gråbröder hava Ingewalds i laglig ordning upprättade testamente».

»Men denne Hans Pedersson har dock en syster!» inföll priorn.

»Och hon tillhörer, enligt sin avlidne frändes vilja och heliga löfte, kyrkan,» tog Linköpings-biskopens stallmästare till orda. »Jag, Gert Bryningh, har kommit att, enligt min döde frändes, Ingewalds, vars själ Gud nåde, vilja och förordnande samt med bifall av min nådige herre, biskop Hans, föra Hans Pederssons syster med mig till Sanct Birgittas kloster i Vadstena, och länge skall det icke töva, förrän hon skall hava tagit doket».

»Välsignad vare Guds moder och alla helgon,» utropade priorn, i det han andäktigt korsade sig. »Molnen dela sig, och det heliga korset strålar ännu i ovansklig glans över världen.»

En stunds tystnad inträdde, som bröts av ärkebiskopen, vilken hittills under tystnad avhört samtalet. Han hade hela tiden suttit med huvudet stött mot handen, till utseendet nästan främmande för vad som tilldrog sig omkring honom. Det var ett vackert huvud med milda drag, vilka tillkännagåvo en fridsamhetens och lugnets man, ingalunda vuxen de tider, i vilka han levde, eller det värv, för vilket han föregående året blivit hemskickad till sitt fädernesland av påven. Hans åtbörder i allmänhet, liksom den synnerliga omsorg, han ägnat sin dräkt, ända till dess minsta delar, tycktes antyda en viss fåfänga, som likväl ingalunda missprydde den fine mannen. Ärkebiskop Johan var född 1488 och således nu 36 år gammal, en yngling vid sidan av den gamle biskop Peder.

»En viktig sak, menar jag, att I haven glömt i detta ärende,» sade han med en vek stämma, men med mycken värdighet, »arvtagerskans samtycke!»

»Arvtagerskans samtycke?» utropade de närvarande med förvåning.

»Ja, hennes samtycke ... Vår broder, biskop Hans, har bekommit stränga tillrättavisningar av vår herre konungen för en klosterjungfru. Menen I, att, om detta ärende kommer för konungens öron, han skall låta det mera hava sin gång än det förra? Jag tror det icke, och jag säger eder, jag vill icke hava min hand med i denna härva. En annan väg vill jag gå, viss om att vår heliga kyrka dock skall segra med andra medel än dem, som behöva natten för att verka. Sannerligen, helvetets portar skola icke varda henne övermäktiga!»

»Visliga talen I, fromme fader ärkebiskop,» vidtog biskop Peder, »dock är det en sanning, att kyrkan icke kan bestå, om man berövar henne sin egendom, och mig synes, som om de medel, vilka användas för detta ändamål, helgades just därigenom; ty visst är, att det strävande, som har själens frälsning till sitt högsta mål, aldrig kan vara av ondo. Peder Dobblares dotter kan väl vara av annan mening, hon är snärjd i världens garn, men skola icke en gång hennes tårar förbytas i glädje, när hon finner den salighet, som den heliga kyrkan berett henne, ... berett henne av idel kärlek, en kärlek så stor, att den tvingat sig på henne emot hennes vilja? Visserligen skall det så bliva!»

»Det månde tillåtas mig,» började därefter den biskoplige stallmästaren med en bugning för prelaterna, »att påpeka ännu en sak, nämligen testamentet. Där står uttryckligen, att min avlidne frändes förmögenhet skall tillfalla kyrkan, sedan jungfrun, med Guds nåd, avsvurit världen och ingått i Vadstena kloster. Jag har granneligen rannsakat både ordlydelsen och meningen i min döde frändes vilja, Gud hans själ nåde, och har även sport min nådige herre, vördig fader biskop Hans, till därom. Något tvivel om, vad som här är rätt, kan således icke uppstå, så vida som lag och rätt ännu få njutas i Sveriges land.»

»Den tron haver ock jag,» tillade priorn, »och synes det mig, att denna utgångspunkt i detta ärende är den rätta; jag tror mig ock känna den ädla jungfruns sinnelag och veta, att hon själv, tidigt prövad av livets sorger och bedrövelser, längtar till det heliga klostrets frid. Och kunna vi sålunda med bästa samvete arbeta icke blott för kyrkan, utan även för jungfruns själ.»

»Ännu ett namn finnes dock här i Ingewald Torstenssons testamente,» vidtog ärkebiskopen, dragande framför sig ett pergamentsbref, som låg på bordet framför honom. »Här talas om den avlidne Hans Pederssons fader, Peder, gemenligen kallad Dobblare. Honom tyckens I icke vilja taga med i räkningen.»

»Funnes den mannen,» gentog franciskaner-ministern, i det han steg upp från sin stol och med ett inställsamt leende lutade sig fram över bordet på sidan om ärkebiskopen samt pekade på det i pergamentsbrevet förekommande namnet Peder Dobblare, »stode den mannen att finna, så vore saken utan allt bekymmer på det klara. Peder Dobblare har icke av sin frände Ingewald blivit ihågkommen med mera än dessa 10 mark, vilka Ingewald gav till underhåll av det stora huset i Gråmunkegränden, som han, till sin själs frälsning, Gud och S:t Franciscus vare honom nådig, gav till vårt kloster. Överlevde Peder sin frände, så skulle hela förmögenheten komma klostret till godo ...»

»Och i motsatt fall ...?»

»Därom, eders nåde, finnes intet ord i min frändes testamente!» svarade Gert Bryningh. »Jag har själv jämte Olof Mikelsson, rådmannen, och Carl Guldsmed, bevittnat så väl här föreliggande gåvobrev som det andra testamentet, vilket min nådige herre, biskop Hans, haver i förvar och varav jag här har en bevittnad avskrift.»

Stallmästaren framtog och överlämnade, ödmjukt bugande, till ärkebiskopen den nämnda avskriften, som fullkomligt bekräftade franciskaner-ministerns ord. Ärkebiskopen genomläste med noggrannhet dokumentet, varpå han lade det ifrån sig på bordet och såg frågande på Gert Bryningh.

»Ett märkeligt testamente,» sade han och skakade på huvudet, »ett märkeligt testamente! Utan tvivel månde högst egna förhållanden varit rådande mellan dessa män och jag vet knappt att säga, om, oaktat testamentets klara ordalydelse, det kan vinna laga kraft.»

»Peder Dobblare har själv erkänt giltigheten av detsamma,» inföll franciskaner-ministern. »Han har i vittnens närvaro avlämnat ett fullgiltigt intyg på sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre, det båtade oss föga, ty Peder försvann samma dag som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder funnos vid Skeppsbron utanför ringmuren, det var en av dagarne vid konung Christians kröning. Den olycklige hade, efter all sannolikhet, själv förkortat sitt liv.»

»Och till följd därav,» tillade Gert Bryningh, »kom egendomen i Hans Pederssons ägo.»

»Än I själv, Gert Bryningh,» sporde ärkebiskopen, »gören I icke några anspråk på Ingewalds gods?»

»Nej, nej, eders nåde, jag har avstått ifrån alla anspråk; min frändes själaro är mig av högre värde, än det lumpna guldet, och jag har själv i testamente förordnat att det lilla jag kan lämna efter mig skall tillfalla detta heliga kloster.»

Ärkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det märkliga testamentet av Ingewald, vilken genom sin sista vilja liksom tvungit sin närmaste frände att försvinna ur världen, men han hade icke mer än uttalat frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde mäster Olof. Guardianen blev stående vid dörren, avbidande sin förmans vink att införa den anmälde, men denna vink uteblev.

Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och Gert Bryningh sågo frågande på Västerås-priorn, och denne skyndade sig att upplysa, vändande sig till ärkebiskopen:

»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader ärkebiskop, kyrkans farligaste fiende befinner sig här utanför, väntande på företräde!»

Ärkebiskopen hade åter lutat huvudet i handen och tycktes knappt hava förnummit varken guardianens inträde eller priorns ord; men denne fortsatte, utan att låta sig av ärkebiskopens tankspriddhet förvillas:

»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna, vad jag fått att veta, allt medan jag sökt utföra mitt värv att ställa kättarne inför eders nådes ögon ... Här är nu en sak, som lägger vikt i vågskålen till det beslut, som nu fattats. ... Här är fråga om att förekomma en dödssynd, ett brott, till sin art farligare för kyrkan, än om hon skulle gå miste om arvet efter den rike Ingewald Torstensson.»

Nu lyftade ärkebiskopen upp sitt huvud och såg forskande på talaren, och även de andre lyssnade med den högsta uppmärksamhet till vad han hade att säga.

»Vilket brott haven I då kommit på spåren?» sporde ärkebiskop Johan.

»Giftermål emellan en vigd präst och en jungfru, som är bestämd till nunna!»

»Giftermål!» utropade alla de närvarande med en mun.

»Som jag säger,» fortsatte priorn, »jungfru Christina Pedersdotter, hon, som skall beröva kyrkan det rika arvet efter Ingewald Torstensson, om det icke genom kloka åtgärder förekommes, hon, som enligt sin avlidne frändes yttersta vilja är bestämd att taga doket i Vadstena, hon står i begrepp att äkta kättaren, som nu väntar på företräde.»

»Är det visst, vad I sägen, prior Robert,» tog biskop Peder till orda, »så menar jag, att kyrkan lätt skall frälsa sin egendom. Så grovt brott, som det I nu omtalen, skall mer än något annat besegla Ingewalds testamente ...»

»Sägen det icke!» återtog priorn, »allt beror på vår nådige herre, konungen.»

»Så uppenbart brott mot Guds och kyrkans lag skall konungen dock aldrig tillåta!»

»Det trodde väl ock varje man, innan han kom upp i edert eget domkapital, vördige fader biskop Peder, nu förlidet år på hösten, och förklarade eder och eder domprost avsatte, eder från Västerås biskopsstol och eder domprost från ärkebiskopsstolen. Den hand, som på det sättet vågar slå omkring bland kyrkans fäder, han lärer väl icke höja svärdet till kyrkans försvar. Mig synes det därför vara en viss och otvivelaktig sak, att icke skall vår nådige herre, konung Gustaf, låta Ingewalds gods komma till klostret därför, att Ingewalds arvinge gift sig med en präst. Förmäla icke ryktena därutifrån, att mången lutherisk eller, för att tala med vördig fader biskop Hans, mången luciferisk präst redan trätt i äktenskap.»

På ingen tycktes den meddelade underrättelsen utöva ett djupare intryck, än på den gamle stallmästaren. Han gjorde upprepade gånger korstecknet och skakade bekymmersamt sitt grå huvud.

»Heliga Guds moder!» utbrast han, när priorn slutat, »vilka hädelser, vilket gudsförnekande få mina gamla öron icke höra! Nej, aldrig, aldrig skall detta ske! ... Innan året är ute, skall Ingewalds fränka, jungfru Christina, hava tagit doket och blivit invigd till nunna av min nådige herres, biskop Hans’ egna händer! Heliga Guds moder, vad denna världen är full av argan list!»

Den gamle mannen bugade sig vördsamt för ärkebiskopen, och biskop Peder utbytte ett par ord med franciskaner-ministern och gick därpå ned emot dörren, åtföljd av Västerås-priorn. Just som de hunno dörren, öppnades denna av guardianen på en vink av klostrets styresman, och stallmästaren och priorn drogo sig åt sidan, medan Olof Pederssons resliga skepnad visade sig i dörröppningen.

»Skynda, skynda!» viskade priorn, i stallmästarens öra, »just nu är rätta stunden inne, medan hennes bäste försvarare befinner sig här. Men ögonblicken äro dyrbara, och bäst vore, om allt vore en avgjord sak, innan mäster Olof lämnade gråbrödernas kloster. Fort därför, till verket, till verket, Gert Bryningh!»

Gert Bryningh tycktes visserligen icke behöva några uppmaningar för fullbordandet av det värv, varför han kommit till Stockholm. Hans öga brann och hela hans kropp darrade av otålighet. Åsynen av den kraftfulle stadsskrivaren, som med stadig gång gick fram över golvet, bidrog att öka hans iver. Olof såg åt sidan, just som han lämnade dörren, och en skarpt forskande blick ur hans öga överfor de båda männen. Blick mötte blick, men den gamle mannen måste slå ned sin. Dock var uttrycket i stallmästarens fårade ansikte med sin fällda blick vida att föredraga fram för priorns, kring vars läppar ett listigt smil lekte.

Allas blickar voro fästade på Olof, när han gick fram genom salen och nalkades bordet, där ärkebiskopen satt med biskop Peder vid sin sida. En lång tystnad inträdde. Ärkebiskopen satt liksom försjunken i sig själv, biskop Peder följde med uppmärksamhet varje skiftning i den frimodige unge mannens anlete, men ville och kunde ej yttra något före ärkebiskopen, och franciskaner-ministern, som satt något bakom den senare och därför till en del undanskymdes av honom, hade härunder det bästa tillfälle att överblicka det hela. Så snart Gert Bryningh hade lämnat rummet, kom dominikaner-priorn sakta skridande över golvet, och när han kommit vid sidan av Olof, sade han, ödmjukt bugande sig för ärkebiskopen:

»Vördige fader, ärkebiskop, mäster Olof har efterkommit eder vilja och står inför eder ...»

Ärkebiskopen såg upp vid dessa ord, och hans ansikte upplystes för ett ögonblick av en hjärtlig värma, när hans öga föll på Olof. Men snart försvann detta uttryck ur hans ansikte och lämnade rum för ett visst drag av svårmod, på samma gång som huvudets tillbakakastning och de till hälften sänkta ögonlocken gav honom ett utseende av högdragenhet.

»Jag hälsar dig välkommen, unge man!» sade han, »och min önskan är, att du måtte vara kommen hit bland oss som en vän ibland vänner. Såsom en vän vill jag tala till dig.»

Olof såg med förvåning på ärkebiskopen, under det han talade. Synbarligen hade han icke väntat sig ett sådant tilltal, och själva tonen i ärkebiskopens tal var så vänlig när man avsåg från den höghet, vilken tillhörde honom, att man kunde varit färdig att taga ärkebiskopen för böneman hos den, som stod framför honom. Även den yttre omgivningen bidrog att giva vikt åt ärkebiskopens ord, eller skulle hava gjort det, om mannen framför honom varit tillgänglig därför. Den röda flöjelsmanteln med sina guldbroderier hos den förre, maktens och höghetens hävdvunna kännetecken, vid sidan av de allvarsamma munkdräkterna — ty även biskop Peder bar en svartbrödrakåpa — detta mitt i skötet av ett rum, där varje fönster, varje pelare påminde om gångna tider av makt och härlighet, — allt detta talade tillsammans sitt egna språk till den, som var känslig därför.

I viss mån var Olof det. Han älskade varmt sitt folk och sitt land, varom ock den historia, som han sedermera utarbetade, bär vittne; men framför allt och i allt älskade han sanning, och för den sak, till vars stridsman han gjort sig, var han färdig att offra sitt liv. Men härutinnan stod han i den skarpaste motsats till den gamla kyrkans män. De läste liksom in Gud i pärlsmyckade skrin av silver och guld. Olof högg sönder denna omklädnad och stödde sig därvid på den i ordet uttryckta viljan av den Gud, vilken de förre ville hölja i evigt mörker. »Varde ljus»! var den nya tidens lösen, och mäktigt och kämpastarkt gick ordet ut över stad och land, och månget hjärta tändes av hopp och förtröstan och skådade med nya ögon omkring i Guds värld, medan å andra sidan den skrinlagde gudens vårdare bävade av fruktan och sågo sig om efter varje medel, det bästa, att freda sitt gamla välde. Såsom vanligt i alla tider av brytning mellan gammalt och nytt, funnos å ömse sidor kämpar av olika art.

Det är en märkelig iakttagelse, som kan göras, om man betraktar de efter varandra följande större skedena i ett folks livsutveckling, — den nämligen, att det är vid råmärkena mellan det gamla och det nya, som man finner de bäst utpräglade skaplynnena både i gott och ont. Knappast visar sig hedendomen härligare och större, än vid sitt möte med kristendomen, på samma gång som den å andra sidan framskickar skepnaden av den djupaste uselhet. Man jämföre blott sagans Palnatoke med en Sigwald jarl och dessa svärmar av de nordiska rikenas utskum, vilka under det fornstolta namnet av vikingar lågo och lurade efter ett lättvunnet byte. Så var det även på denna tid, vid randen av det nya utvecklingsskede, som just nu höll på att bryta sig fram.

Biskop Hans Brask i Linköping och ärkebiskop Johan äro den gamla tidens mest framstående män, av hela sin själ tillgivna den tid och de förhållanden, vari de vuxit upp och blivit män. De hade en gång fått sin livsåskådning, och för den ville de ärligt och manligen strida. Och de kunde dö i striden eller suckande draga sig tillbaka, liksom havsvågen från den klippa, vars fot hon förgäves stormat, men de kunde ej begagna lismeriets och ränkornas skumma vapen. Dessa begagnades av männen omkring dem, av en Robert, dominikanerpriorn i Västerås, av biskop Peder och hans vän Knut domprost samt en mängd andra. De påminna för sin tid och i sin strid om sådana män, som en Sigwald jarl. Odinslärans ragnarök eller världens skymning kan tagas som en bild för denna efter längre eller kortare mellanrymder av tid återkommande brottkamp mellan det ondas makter och det godas. Ur striden utvecklar sig städse ett nytt, som är renare och högre i förhållande till det gamla, men som i sin ordning måste vika, när tiden mognat för ännu andra och fullkomligare former av livsutveckling.

»Hård är den tid, i vilken vi leva,» fortsatte ärkebiskopen; »dock har kyrkan haft hårdare strid att genomkämpa, än den, som nu går löst emot henne, och likväl står hon triumferande på sin klippa. Men hon måste samla omkring sig alla goda stridsmän och skicka dem till striden och se till, att var och en får den plats, han förtjänar. I, mäster Olof, haven blivit begåvad med kraft och mandom framför andra. Jag känner väl, och I dragen eder det nog själv till minnes, med vilken gunst och kärlek eder forne herre, biskop Mats Gregersson — Gud hans själ nåde! — omfattade eder. Säkert ären I icke känslolös för hans minne, så att I viljen svika det förtroende, han satte till eder?»

Ärkebiskopen gjorde ett uppehåll, liksom ville han invänta Olofs bekräftelse av hans antagande. Olof å sin sida kunde icke i hast göra sig rätt reda för vart ärkebiskopen egentligen ville hän med dessa av sorg och vemod fulla ord.

»Icke haver jag glömt min forne herre,» sade han, »och den gunst, han bevisade mig, så länge han var i livet, men efter honom kom en annan högste styresman över Strängnäs stift, och även han har visat mig kärlek i högsta måtto, jag menar Lars Andersson, den nuvarande kanslären hos vår nådige herre konungen!»

De närvarande korsade sig vid uttalandet av detta namn, och ärkebiskopen kastade en blick full av sorg på Olof.

»Nämn icke den mannens namn!» utbrast ärkebiskopen; »Gud och Sanct Erik give, att han icke stode vår herre konungen så nära. Helt visst skulle sakerna med mindre svårighet kunna redas till det bättre, om icke han vore, och om icke vår nådige herre konungen hörde med hans öron och såge med hans ögon ... Aldrig har den heliga kyrkans bannstråle varit smidd för en värdigare, än denne man!»

»Mäster Lars kansler är min vän,» svarade Olof med värma, »och hans sak är min! Glömmen det icke, nådige herre, så ringa jag än är i jämförelse med honom och eder!»

»Förivren eder icke,» genmälte ärkebiskopen fogligt, »och sägen ej ord, som I vid lugnare besinning skullen vilja hava osagda! Jag och kyrkans prelater skilja mellan eder och honom, som I kallen eder vän. Jag känner honom. Han har icke fört något gott med sig hem från Rom, vir ille gloriæ laudisque et novitatis improbe cupidus![3] Finnes väl någon, som icke känner, att rätta orsaken till hans handlingssätt är vreden över, att han gick miste om Strängnäs biskopsstol vid valet för två år sedan! Men sannerligen säger jag, den där står, må se till, att han icke faller, och högre hava de huvuden suttit, som måst böja sig för bannstrålen från S:t Peters stol!»

»I faren vill,» avbröt Olof den ivrige ärkebiskopen; »I faren mycket vill och kännen föga de bevekelsegrunder, som bestämma herr Lars kanslärs handlingar. Jag känner dem, nådige herre, och jag upprepar det, jag vill stå och falla med den mannen, ty hans sak är min, och vi stå båda under Guds beskydd.»

»Så visar det sig då,» tog ärkebiskopen till orda, »att I icke haven lagt mina ord på hjärtat, mäster Olof, de ord jag talade till eder och flere, när vi sist möttes i Upsala i höstas förlidet år? Men jag vill dock, såsom kyrkans lydige son, visa långmodighet med eder och tro det bästa. Jag har prövat och funnit dig värdig, min son, och jag har beslutat att för dig bliva vad, salig hos Gud, herr Mats Gregersson en gång var. Som jag sade, kyrkan måste skifta sina lotter efter varje sin kämpes art och krafter, och för dig är icke den undangömda, osedda platsen i de djupa leden: du skall stå på tinnarne av templet och en gång bliva bland dess översta hörnstenar.»

»Finge jag döma eder efter orden, nådige herre,» vidtog Olof, »så skulle jag hava skäl att glädja mig, ty för mina öron låter det, som om I skullen hava närmat eder mig och min mästare ... Dock är jag viss om, att de goda tankar, I nu haven fattat om mig, grunda sig på en villfarelse ...»

»Nej, nej, min son!» avbröt ärkebiskopen, »härutinnan far jag icke vill, nej, nej! Saken är ju klar, och din blick skall ej undgå att finna detsamma, som jag, och vi alla, den heliga kyrkans män. Se, å ena sidan har du att vänta kyrkans högsta straff, om du, det Gud och alla helgon förbjude, skulle vara sinnad att fortsätta på den väg, du beträtt; — å den andra sidan öppnar sig vägen självmant för din fot, din synkrets vidgas och din makt att verka skall icke hava gränser. Den svenska kyrkans högsta äreställen skola bjudas dig ... Besinna dig, min son, jag håller allt detta i min hand, den första lediga biskopsstol skall bliva din ... Säg mig, vill du ej räcka mig din hand och vandra vid min sida? Kyrkans famn står dig vidöppen, hon utsträcker sina armar efter dig ... skall du längre låta henne sörja och längta att återfinna sin förlorade son?»

»Så är det mig sagt,» började Olof efter en stunds tystnad, »att när min lärare och mästare doktor Mårten Luther stod inför kejsaren och det heliga romerska rikets kardinaler och furstar i Worms på riksdagen därstädes och man med hotelser ville skrämma honom att återtaga sina läror, så svarade han: här står jag och jag kan icke annorlunda! Vad I nu haven talat till mig, nådig herre, det synes mig innehålla både hot och löften, men mitt svar blir detsamma, som min lärares i Worms. Hotet skrämmer mig icke, löftena locka mig icke.»

Ärkebiskopen fästade med ett uttryck av både sorg och förvåning sin blick på den frimodige mannen, som så oförställt vågade förkasta och avvisa de gyllene löften, vilka blivit honom bjudna. De övriga närvarande visade tydligt, att de aldrig kunnat föreställa sig en sådan djärvhet av kättaren. Deras häpnad steg, allt medan Olof talade, men slog snart över i den mest oförtydbara ovilja.

»Besinna eder, unge man,» inföll biskop Peder; »besinnen eder och tänken något uppå, inför vem I talen!»

»Väl har jag besinnat mig,» tog åter Olof till orda; »ty icke kunnen I tro, att jag i min ringhet, utan mogen överläggning, gripit till vapen mot en makt, som är så många hundra år gammal. Men jag tjänar en högre makt, än denna kyrka, som under alla dessa år styrts av den syndfullaste bland människor, denne påve, vilken därför med fog må kallas antikrist, — jag tjänar eder och all världens herre, Gud i himmelen, vars ord betyda mer än alla människofunder! I talen om kyrkan och om mig som hennes förlorade son, ärkebiskop Johan! men I glömmen därvid, att man mera skall lyda Gud än människor.»

Det var med den levande övertygelsens värma, som Olof talade. Hela hans väsende var genomträngt av den sanning, som han här utan den ringaste skymt av människofruktan uttalade. Hans öga brann av hänförelsens eld, och det göt sig liksom ett skimmer av förklaring kring hela hans kraftfulla skepnad. Men i hans motståndares ögon växlade snabbt efter varandra känslor av ovilja, avsky och hat.

»I lönen gott med ont, mäster Olof,» sade med ett spetsigt leende dominikanerpriorn; »men det är väl, menar jag, ett huvudstycke i eder kristendom!»

Och medan han yttrade detta, korsade han sig, och hans föredöme följdes av de andra. Blott ärkebiskopen underlät att på detta sätt skydda sig mot inflytandet av den kraft, som utströmmade från kättaren. Men han lutade sig med höghet tillbaka i stolen och sammanknäppte sina händer över bröstet.

»Den kyrka, varom I talen,» fortsatte Olof, vänd till ärkebiskopen, utan att ägna någon uppmärksamhet åt de övrigas blickar och ord — »den kyrka, varom I talen, ärkebiskop Johan, är byggd av människohänder från ovan och ända till foten; hon är en vrång bild av den kristendom, som vår herre och hans apostlar predikade och som de predika genom sina ord i den heliga skrift. Se, den kyrkans tjänare vill jag vara, och ifrån den kyrkans altarrund sträcker jag mina armar till dig, ärkebiskop Johan, och till eder alla och spörjer eder till med ärkebiskopens fråga: skolen I längre låta henne förgäves vänta på att få famna en förlorad son?»

»Jag talar dessa ord,» tillade han efter ett ögonblicks uppehåll, »eftersom I själv haven velat giva detta samtal formen av ett tal mellan vänner, nådige herre; och om intet annat, så kunnen I åtminstone finna det, att I icke haven något att bjuda mäster Olof, som kan förmå honom att svika den herres tjänst, vars tro han svurit.»

Västerås-priorn stod i begrepp att åter framkasta ett stickord, men förekoms av ärkebiskopen.

»Gud bättre,» sade denne, »jag finner allt för tydligt att I icke stån att draga från vad I ansen vara rätt, ehuru det icke kan få annat namn än kätteri och lutherdom. Kommen dock ihåg, mäster Olof, att den heliga kyrkan ännu är ståndande och att hon har krafter och medel att verka för sina heliga ändamål, varom I nu icke gören eder något begrepp. Tagen det minnet med från detta vårt möte, mäster Olof. Jag har velat tala till eder förra gången i Upsala, som svenska kyrkans överhuvud, nu som en vän till sin vän; ... när vi tredje gången mötas, lärer det bliva annorlunda.»

Ärkebiskopen vinkade med handen till ett tecken, att han icke hade något vidare att säga, och Olof vände sig om för att gå. Men då steg dominikanerpriorn fram och yttrade, vänd till ärkebiskopen:

»Vördige fader, ärkebiskop Johan! Jag vänder mig till eders nåde i den heliga kyrkans namn och anklagar denne djäkne, mäster Olof, för en svår synd emot vår heliga kyrka. Han står i begrepp att emot all kyrklig lag locka en jungfru, den där dessutom är lovad till Kristi brud: han står i begrepp att locka henne till äktenskap och sålunda att med den yttersta fräckhet bringa till verklighet de hädelsens och övermodets löften, som han uttalade vid sin faders begravning i Örebro, att den tid snart skulle komma, då både påve och munkar skulle störtas och tillintetgöras.»

Olof vände sig om vid dessa ord, och en förtärande flamma ljungade ur hans stora öga.

»Kunnen I bevisa denna beskyllning?» sporde ärkebiskopen, synbarligen oangenämt träffad av priorns plötsliga uppträdande med detta ärende, som enligt hans tanke endast skulle förlänga det pinsamma sammanträffandet utan att medföra något gagn. Den offentlighet, varmed priorn gick till väga, tvang honom dock att upptaga frågan.

»Jag kan det!» svarade anklagaren.

»Och vad sägen I därtill, mäster Olof?» blev ärkebiskopens spörjsmål till denne.

»Det säger jag, nådig herre,» svarade Olof, »att i detta liksom allt annat är jag icke sinnad att lyda någon annan lag, än den Gud själv givit i sitt ord!»

»Kunnen I på samvete, vördige fader ärkebiskop,» sporde häftigt biskop Peder, »kunnen I låta denne uppenbare omstörtare av kyrkans heligaste stadgar, denne oförsynte hädare av kyrkans fäder, i frihet lämna Gråbrödraklostret? Har han icke själv fällt sin dom? Kunnen I stå till svars inför Gud och alla helgon, om I lämnen honom frihet att sprida sina fördärvliga och samhällsupplösande läror?»

Skadeglädjen lyste så bjärt ur biskopens och munkarnes ögon vid dessa ord. Olof tog ett steg tillbaka, men stannade plötsligt i en något tillbakalutad ställning, och varje muskel knöt sig, varje fiber darrade, medan blodet våldsamt strömmade genom hans ådror. En dödstystnad inträdde i det stora rummet och man hörde från tornet de sista dova ljuden av klockorna, vilka ringt själaringningen efter Peder Hansson.

Ärkebiskopens öga vilade forskande på biskop Peder. Ehuru han var yngst av de närvarande, förstod han dock bäst att lägga band på sina lidelser, och han tycktes icke tändas till någon högre grad av biskopens ord. Hans blick var blott mera skärpt, än den brukade vara. Måhända överskådade han bättre förhållandena, än de övrige; måhända insåg han bättre än de ej blott gagnlösheten, utan den verkliga faran av en kraftåtgärd gent emot konungen, rörande en man, som stod under dennes beskydd. Kanske var det ock hans medfödda svaghet och oförmåga att snabbt fatta ett djärvt beslut, som i detta ögonblick förgäves anstormades av en hos honom sällspord verksamhetslust.

Huru det var, är svårt att säga, men han yttrade med en viss betoning:

»Gå i frid, mäster Olof, och måtte Guds moder och alla helgon upplysa ditt sinne till vad som är rätt och gott.»

Dessa ord utövade ett märkligt inflytande på Olof. Även han stod färdig att uttala skarpa ord till svar på priorns och biskopens, men ärkebiskopen avväpnade honom. Elden i hans öga upplöste sig i en blick av, man kunde säga, erkänsla. Väl uppfattade han icke för ögonblicket, vad som bestämde ärkebiskopens tänke- och handlingssätt, men hans hållning var dock så upphöjd vid sidan av de övrige, att Olof ofrivilligt drogs till honom.

Med detta intryck lämnade han gråbrödernas klostersal. Nedkommen på klostergården mötte han den svartbrödramunk, som vi av priorn hörde nämnas Mårten Skytte.

»Väl mött, mäster Olof,» sade denne, »jag längtade just att träffa eder och tacka eder ...»

»Tacka mig?» gensporde Olof med en ton, som om han endast anat fiendetal inom de dystra klostermurarne.

»Jag hörde eder predikan i dag,» fortsatte munken med sin blida stämma, »och det är för den predikan, jag vill tacka eder. Sannerligen, slikt utsäde måste i sinom tid bära god frukt.»

»Menen I ärligt, så månde redan brodden sticka upp i dagen!»

»Ja väl, mäster Olof ... Mårten Skytte är redo att ställa sig vid eder sida.»

De båda männen invecklades snart i ett livligt utbyte av tankar och åsikter, och Olof kunde ej avbryta samtalet, ehuru han ivrigt längtade till sin moders hem, där Christina väntade honom. Mårten följde honom över klostergården. I portvalvet stannade de, så gingo de långsamt över bron, men på Munkbron stodo de åter länge, så att väl en timme förrann, innan Olof genom Gråmunkegränden gick upp emot Stortorget.

Klockan var då över fem.

Knappt hade Olof hunnit Västerlånggatan, förrän plötsligt ett oredigt sorl av en större människosamling nådde hans öra. Ljudet kom från Svartbrödraklostret och tilltog allt jämt i styrka. Olof påskyndade sina steg, och ju närmare han kom torget, desto högljuddare blev skränet.

Ur mynningen av den gata, som ledde från det nämnda klostret, utströmmade, just som Olof kom på torget, en människoskara, som under skrik och larm snart fyllde hela torget. Det var vederdöparne. Man kunde se det på de vilda, fantastiska blickarne, om man också ej lagt märke till den sönderslitna altarduk, som svängdes mitt i hopen liksom ett stridsmärke, varomkring de hade att samla sig. Men det var ej nog med denna altarduk; överallt, vart blicken föll i hopen, visade sig stycken av helgonbilder eller andra kyrkoprydnader, vilka svängdes över huvudena under det förfärligaste tjut.

Tvänne män, vilkas dräkt utvisade, att de tillhörde Upplands-allmogen, trängdes av massan åt sidan och kommo i närheten av Olof. Deras utseende vittnade om den högsta fasa och ovilja. Den ene av dem fick, just som de stannade, ögonen på Olof.

»Där står han, kättaren!» sade han; »kom, låt oss skynda ur denna fördömelsens stad ...!»

Den andre bonden såg upp på Olof. Denne hade knappt fått klart för sig, vad som var på färde, förrän han ville skynda fram mot den upprörda massan. Då fick han ett slag på axeln.

Det var bonden, för vilken han blivit utvisad såsom upphovsman till de upprörande våldsbragder, vilka av vederdöparne denna eftermiddag börjat utövas. Mannen var ett halvt huvud högre än Olof, samt stor och stark och av ett utseende, vilket lät ana mycken både djärvhet och själsnärvaro.

»I ären mäster Olof i korgen,» sade han och såg Olof fast i ögat, »och nu stånden I och glädjen eder åt det ägg, som I haven värpt. Men det säger jag eder, och mina ord äro icke skämtord, innan detta ägg blir kläckt, kunnen I spela kronan av konung Gustafs huvud.»

Den reslige bonden var häftigt upprörd, och det fattades icke mycket, att han gripit Olof i kragen, för att riktigt eftertryckligt hos honom inprägla, att harmen över den styggelse, vartill han under denna dag varit vittne, kunde bära frukter, vilka dess anstiftare aldrig anat.

»Vill icke kung Gustaf hålla de eder han svurit oss och upprätthålla ordning i sitt rike, så skola vi ännu med dalkarlarne draga ut och driva honom bort, och med dig skola vi göra början.»

Det var nästan mera, än att Olof kunde bära det, och det fordrades hela hans själsstyrka och mannakraft att icke duka under för de fientliga makter, vilka denna dag tycktes hava sammansvurit sig mot honom och av vilka den, som uppenbarade sig i den förfärliga anklagelsen att hava vållat en rörelse, vars slutliga utgång ej lät sig under ögonblickets tryckning överskåda, var den, som häftigast bet sig in i hjärtat och slet med blodig tand i hjärnans kamrar. Bondens ord öppnade med ens för honom en tavla, där han såg de gångna tidernas oro och fasor resa sig som mörka skepnader ur djupet och storma an mot Sveriges konungatron, medan å en annan sida andra vilda skepnader söndersleto det verk, som bar Gustaf Wasas namn. Kung Christian, blodskungen, Severin Norrby och Gustaf Trolle å ena sidan, samt bondeuppror under förblindade prelater och munkar å den andra, — se där den tavla, som liksom genom ett trollslag stod upprullad för Olofs själ. Och detta kunde bliva följden av ...

Där stannade hans tankegång, men i ångesten över vad han såg, kände han mera, än han klart tänkte sig, att han själv — han, som icke i rättan tid med kraft uppträtt mot dessa fridstörande svärmare, de så kallade vederdöparne — var orsaken till allt, och snart såg han icke annat än sig själv, såsom den där ensam bar skulden till fosterlandets fara, och detta vid sidan av hans samvetes vittnesbörd om hans viljas och avsikters renhet bragte honom i ögonblickets uppbrusning hart nära förtvivlan.

Ord kunde icke här tala, endast handling. Om han störtade sig in i den förvillade människomassan, om han ginge att stå ansikte emot ansikte med Melchior Rink, som visade sig mitt ibland de högljuddaste skrikarne, och med kraften av sin arm visade, att han vore en ordningens vän och kämpe, — då kunde han väl falla och dö, men han skulle ock i sin död besegla sanningen av sin lära och visa konung och folk att han icke hade något att skaffa med vederdöparnes våldsbragder. Allt detta framblixtrade meteorlikt i Olofs själ, och han ryckte sig lös från den reslige bonden, vilken med förvåning såg honom störta sig in i massan.

Ögonblicket därefter skymtade en ung flicka förbi bonden. Hon bar den högsta förskräckelse målad i sina drag, och utan att se sig om, blind för den fara, hon gick till mötes, ilade hon efter den försvinnande Olof. Omedelbart efter henne kom en gammal man framilande. Han var klädd i höga ridstövlar och inhöljd i en fotsid kappa i mörk färg samt bar svärd vid sidan. Han strök alldeles förbi bonden och några steg framför denne upphann han den unga flickan och fattade henne om livet. Men hade icke en tillfällig förtätning av människomassan här inträffat, föranledd sannolikt av Olofs framträngande, skulle gubben synbarligen icke kunnat fasthålla flickan. Likväl kunde han icke draga henne med sig tillbaka, och med hjärtslitande stämma ropade hon:

»Olof! Olof!»

De närmast stående vände sig om vid ropet, och en rörelse i motsatt riktning åstadkoms i hopen, så att denna glesnade, och man kunde på några stegs avstånd se Olof.

Den unga flickan, som tycktes vara ett rov för den yttersta förtvivlan, upprepade sitt rop, och Olof vände sig om. Den långe bonden befann sig alldeles bakom. Hans deltagande hade blivit väckt ej blott av Olofs sätt att besvara hans förebråelse, utan ännu mer av vad som sedan tilldragit sig.

Men just som Olof vände sig om vid ropet av sitt namn, träffad av rösten, som han allt för väl kände, och just som hans öga mötte Christinas — ty det var hon — slog åter den böljande människomassan en ring omkring honom, och han befann sig öga mot öga med Melchior Rink. Vid anblicken av denne man sjönk bilden av Christina tillbaka, och han var åter sig själv, och hans öga brann av en samlad kraft.

Med en ljungande vältalighet uppträdde Olof mot vederdöparen, förebrådde honom de villfarelser, som han utspred bland det okunniga och till följd därav lätt ledda folket, och uppmanade honom att vända åter från sitt våldsamma omstörtande av bestående ordning. Men det var som att predika för ett stormupprört hav. Det blev ett ögonblicks uppehåll i sorlet, massan lyssnade till vad den djärve predikanten kunde hava att säga, och de allra flesta kunde icke föreställa sig, att han skulle vända sig mot dem, utan väntade snarare, att få höra honom förena sig med deras mästare Rink och Knipperdollink, eftersom desse blott utvecklat i sina yttersta följder samma lära, som Luther och hans lärjungar predikade. Men knappt hade de hört, vad mäster Olof verkligen hade att säga, knappt hade de sett den förkrossande blick, som han slungade mot Melchior Rink och över dem alla, förrän många hundrade armar lyftades, och ett förfärligt skrik höjdes och mångdubblades genom att återstudsa från de omkringstående husen.

Melchior själv sprang fram, alldeles utom sig av tygellös harm, och höjde sin knutna hand för att med våld tysta den djärve störaren av hans och hans anhängares segerfröjd. Olof var dock vederdöparen mycket överlägsen i kroppslig styrka, och det blev honom därför ej svårt att avvärja det hotande slaget, men i det samma träffades han av en på avstånd kastad sten och föll till marken.

Vederdöparne ville kasta sig över honom, och en bland dem, den samme som på förmiddagen anfört svärmen i Storkyrkan, höjde sin väldiga knölpåk för att giva mäster Olof en minnesbeta, som han ej så lätt skulle glömma, då en väldig skepnad ställde sig framför den fallne och avvärjde så väl det tillämnade dråpslaget av knölpåken, som anstormningen av de övriga.

Sannolikt hade en blodig strid här uppstått, om icke Melchior förekommit den genom att uppmana vederdöparne att skynda till S:t Görans kapell och tacka och lova Gud för den vunna segern.

»Snart, snart,» sade han, »skola vi åter besöka denna syndens stad och fullborda vårt rensningsverk, det säger mig Guds ande!»

Och hela massan drog bort från torget och förbi Storkyrkan nedåt den öppna platsen framför slottet. Vad som bestämde Melchior till detta avtåg, är svårt att säga, men helt visst ville han förekomma en inbördes strid borgarne emellan, antingen han ännu icke ansåg sig fullt vuxen en sådan strid, eller emedan han fruktade, att så väl lutheraner som katoliker då skulle göra gemensam sak mot honom, och därigenom beröva honom alla dem bland hans anhängare, vilka trodde honom i själva verket predika Luthers lära, fast på ett kraftigare sätt och liksom mera sättande yxan till roten.

Men vid Olofs sida stod ännu den reslige bonden. Torget var tomt på folk, och ropen från den bortdragande skaran hördes på avstånd från norra stadsporten.

IV.
Christina Gyllenstjerna.