SOLENS BARN
BILDER
FRÅN AMERIKA FÖRE COLUMBUS
AF
CARL NISSEN
GÖTEBORG
WETTERGREN & KERBER
1896
GÖTEBORG
WALD. ZACHRISSONS BOKTRYCKERI
land alla de folkslag som befolkade Amerika före landets upptäckt af europeerna äro Peruanerna och Aztekerna de märkligaste —.
Peruanerna, hvars rike i århundradet före spanjornas inkräktande var på höjden af sin makt, omfattade det mesta af det nuvarande Ecuador, Bolivia, Peru och Chile eller landet mellan 2:dra och 37:de breddgraden.
Detta mäktiga rike begränsades mot norr af Cordillernas taggiga krön, hvars imposanta höjder satte gräns för rikets utvidgning norrut.
På andra sidan Cordillerna, från Panamatången till midten af Mexico, herskade ungefär under samma tidsperiod en mäktig krigarstam, Aztekerna. Dessa två folkslags utvecklingshistoria går långt tillbaka i forntiden.
I denna trakt hafva enligt historiens vittnesbörd under tidernas lopp stammar vuxit upp och förökat sig och slutligen med ohejdad kraft och våldsamhet kastat sig öfver andra stammar, dödat iv och tillintetgjort många års kultur och sedan byggt upp nya murar på de spillror, deras eget förstörelsearbete lämnat efter sig.
Därefter har, tack vare landets oändliga rikedomar och lätta tillgång till förvärfskällor, en ny kultur uppblomstrat för att i sin tur tillintetgöras och gifva plats för nya stammar, som å nyo från början.
Och midt under detta nedrifvande och uppbyggande, som närmast bör tillskrifvas mäktiga höfdingars stridslystnad, fåfänga och sträfvan efter att utvidga sitt land, se vi dessa olika folkslag förenade i offrandet till en gemensam gudom: Solen.
Till dess ära hafva strömmar af blod flutit från offerstenar och tempel. Till dess ära har arbete i fredliga dagar nedlagts på byggnader, hvilkas egendomliga stil fortlefvat till våra dagar.
Solen var lifvets symbol.
För att försvara hennes gudabeläte uppfostrades barnen till krigare och präster.
Hennes glädje väckte man genom jubeloffer af människor. Hennes missnöje förebådade krig; solen var förtörnad, solen ville hämnas.
Och där, hvarest denna kultur, en tropisk naturs alstringsrika värld lefvat, lidit och gått under, där, hvarest dessa städer med sina mäktiga pyramider och sagolika tempel funnos, där har urskogens tätaste, mest ogenomträngliga och v vilda natur byggt upp sitt värn mot nutidens forskningsarbete. Att nå in till en sådan härd af ruiner sker endast genom ett svårt rödjningsarbete i urskogen.
Fot för fot, steg för steg går vägen dit, och säkert skola många år gå förbi, innan dessa massor af forntida byggnader hunnit att dragas fram i ljuset.
Hvad som till dato kommit i dagen och blifvit undersökt, är ej mycket i förhållande till det arbete, som därå nedlagts. Men å andra sidan är det, man nu känner, af så stor betydelse, att man däraf kan bilda sig en bestämd åsikt om forntidens byggnadssätt, om arkitekturen såväl som om de materialier, som begagnades. En del aztekiska bildstoder hafva äfven funnits och studerats.
Förnämsta källan till vår kunskap om de olika stammarnas lif och kultur hafva vi att söka dels i missionärernas berättelser, dels i muntliga traditioner från de äldsta infödningarnes afkomlingar.
Peruanerna och Aztekerna ägde ej kännedom om hvarandras tillvaro. — Å hvar sin sida denna mäktiga bergskedja lefde dessa folkslag, sitt egendomliga, men mycket olika kulturlif.
Peruanerna behärskades af inca, en konungasläkt, som enligt sägen — ty skriftecken voro obekanta — härstammade från Solen.
Den första inca grundade Cuzco kring år 1000 e. chr.
Han utvidgade sitt lilla rike. Genom sin vänlighet och godhet vann han de kringboende stammarne för sig.
Denna vänsällhet och egendomliga förmåga att kunna vinna främmande folkstammar karakterisera incakungarne.
Medan aztekerna med sina kungar som härförare förde utrotningskrig mot underlägsna stammar, föredrogo peruanerna att, i den mån riket utvidgades, flytta de fångna folkstammarne vid gränsen till det inre af Peru, där fångarne fingo sin frihet och efterhand förbrödrade sig med infödingarne.
Peruanerna själfva fingo däremot befolka rikets gränsprovinser.
Aztekerna, hvilkas djärfhet och grymhet trotsa all beskrifning, utvecklade i sina mångfaldiga religiösa ceremonier en håg för människooffring, hvarom deras hieroglyfberättelser kraftigt tala. Peruanerna offrade däremot endast vid mycket högtidliga tillfällen menniskor, under vanliga förhållande gåfvo de solen frukter, korn och blommor i offergåfva.
Hvad som karakteriserar incakungarnes värksamhet är den lagstiftning, som från Cuzco, Perus hufvudstad, bredt sig ut öfver hela riket vii och omsnärjde allt och alla i mjuka, men olösliga bojor.
Incakungarne voro bland de största envåldshärskare, historien har att uppvisa.
Incan var lagstiftaren och lagen, han var incarnationen af solens guddom på jorden, den gode och gifmilde fadren, som gaf det arbetande, trälande folket, hvad det behöfde. —
Han var moralens väktare och de sjukas hjälpare; med samma mjuka hand, hvarmed han utdelade kläder och lifsmedel till alla sina undersåter hindrade han dem från all fri verksamhet, och han dödade hvarje själfständighetskänsla hos dem.
Det peruanska riket påminner i mångt och mycket om den ideella stat, socialismen sträfvar att uppbygga, med upphäfvandet af all individuell egendom, statens insamling af allt råmaterial och på samma gång undvikandet af förmögenhet och fattigdom. —
Aztekernas historia går tillbaka ända till tiden vid Kristi födelse, då där existerat ett mäktigt mayarike, kalladt Zibalba.
Inom detta rike uppkom en mäktig stam, kallad nahuastammen. Denna bekämpar mayariket, och kriget slutar med rikets upplösning, under det nahuastammen sprides åt alla håll. Det stora Zibalba delas nu i många småriken, som ömsom bekriga hvarandra, ömsom sluta sig tillsamman. viii
Riken bildas nu bland annat i Yucatan och Guatemala, men hufvudmängden af den från Zibalba utvandrade nahuastammen går mot nordväst under namn af tolteker. Den kommer till de ofantliga dalsträckningarna vid Mexikosjöarna, hvarest den genast börjar angripa de där bosatta stammarna, fördrifva invånarna, anektera landet och behålla allt, som har värde. Detta försiggår i sjette eller sjunde århundradet.
Toltekernas författning, som till en början säges hafva varit hieratisk med präster som maktinnehafvare, skiftar sedermera karakter, så att de få kungar till härförare. I det tionde århundradet börjar toltekerrikets upplösning, framkallad af de förnämas moraliska förfall.
Tvenne folkstammar rycka nu in i Centralamerika: chichimekerna och aztekerna, och dessa båda besegra toltekerna.
Aztekerna fördrifvas i det elfte århundradet af sina forna bundsförvanter ända ned till de sumpiga trakterna vid Mexikosjöns stränder.
I dessa träsk väntade och hoppades deras fiender, att aztekerna skulle gå under, men med sin sega motståndsförmåga i olyckan förstodo de att göra den ofruktbara terrängen fruktbringande genom anläggning af konstrika trädgårdar ute i sjön och byggde så staden Mexiko, uppkallad efter Mexi, deras förste konung.
Långsamt men säkert växte staden. Folkmängden ix tilltog, kulturen uppblomstrade, och i det fjortonde århundradet upptogo de striden med sina fiender, besegrade dem och behöllo makten, till dess spaniorna blefvo landets herrar i det sextonde århundradet.
Att aztekerna närmast ådragit sig intresse, kommer sig af den egendomliga kultur, de utvecklade, i det de genom motgångar och umbäranden arbetade sig upp till ett intelligent och kraftigt folk, hvars efterlämnade minnen illustrera medeltidens blandning af civilisation och barbarism.
Det ansågs som rättvist att på det mest omänskliga sätt behandla krigsfångar; de blefvo ihjälpinade efter särskilda religiösa föreskrifter. Å andra sidan höllo de inom egna dörrar strängt på rättvisan, liksom de i hemmet uppträdde som ömma, kärleksfulla familjefäder och som det godas beskyddare, orubbligt trofasta i äktenskapet, ridderliga och uppoffrande i vänskap.
Denna kontrast mellan det religiösa ceremonielet och hemlifvet är hos dylika folkstammar äljes tämligen sällsynt. Tager man i betraktande deras efterlämnade konstföremål, som visa deras sträfvande efter en ideell framställning af konsten inom de olika yrkena, den enorma tid de måste ha användt på dekorativa och monumentala föremål, deras förkärlek för åkerbruk och fiske — kort sagdt, allt, som hos andra nationer är x kännetecknande för en fredlig och lycklig utveckling — så har man svårt att tänka sig, att samma människor kunde från hemmets fridfulla och lugna härd med oblandad fröjd gå till offerstenarna och där under jubel åse de i tusental hvarje år offrade, slaktade krigsfångarna, hvilka de sedermera uppåto.
Aztekerna gingo genom lifvet med buller och bång, med ett själfförtroende, skapadt af järnvilja och stålsatta nerver. — När solen gick bak hotande moln, eller dess strålar färgade horizonten röd, gåfvo prästerna krigssignalen, och det vilda, otämjbara berserkaraseriet kom i fullt utbrott. —
Peruanerna älskade solens glödande strålar. Dess allsmäktiga ljus, som inbäddade allt i fred och lugn, kom från den stora stjärna, hvars barn de voro, och hvars lära de sökte utbreda.
Med de bilder, som härmed framläggas för allmänheten, har jag sökt gifva konturerna af tvenne kulturfolks lif, hvilkas historia tillhöra det egendomligaste, Amerikas forntid har att uppvisa och som måhända kan ännu i vår tid väcka intresse hos en och annan, ty stor var den lifskraft som föddes af solens dyrkan.
I.
På väg till Cuzco.
Marañonflodens breda vatten glider långsamt förbi skogrika stränder, vattenväxters mångtrådiga nät slingrar sig kring kullvräkta, urgamla stammar, från hvilka mörka, nakna grenar höja sig öfver vattenbrynet likt jättearmar, stelnade i den tropiska naturens kväfvande famntag.
Naturen ligger sömntung i solgasset, ingen fågel flyger kvittrande utmed floden — stora, brokigt färgade insekter svärma ljudlöst öfver ytan och gripa emellanåt en vilsekommen fluga eller mygga, som seglar på ett lösryckt blad, hvilket sakta glider fram, tills det försvinner i en sorlande fors — den ende störaren af naturens dödslika tystnad.
Det hviskar i säfven; en mild bris drager öfver floden. Strändernas praktfulla, färgrika men doftlösa blommor buga sig för spegelbilden 2 i vattnet, resa sig åter och stirra med stora, förvånade ögon upp mot ett hvalf af palmer, lianer och evigt grönskande löfträd, genom hvilket här och hvar en flik af djupblå, glänsande himmel tittar fram.
Vid stranden något högre upp, där en ljusning mellan träden förråder en öppen plats, står en högrest, kraftigt byggd, mörklagd krigare. Hans dräkt utgöres af en mörk bomullstunika, som når halfvägs till knäet och öfver länderna sammanhålles med ett bredt bälte; armar och ben äro nakna; på hufvudet bär han en hjälm af trä, öfverklädd med skinn och prydd med fjädrar i sällsamma färger; på fötterna mockasiner, fästa med remmar, snörade ända upp till knäet.
Blod sipprar ur ett sår under venstra armen, som är omlindad med ett säfblad, hvars blodstillande kraft ej ännu hunnit verka; det har delvis lossnat och hänger ned som en bred, röd strimma.
Han stirrar med ett sorgset uttryck öfver till andra stranden, där urskogens dunkla kronor spegla sig; bortom dem, långt därinne ligger hem, frihet och framtid i spillror. På andra sidan vattnet hviskar det i säfven och susar det i kronorna — det är vaggsång och visa från de otaliga sjöarnes och de skogkransade flodernas land, som han aldrig skall återse ...
Vid tanken på fångenskapen skälfva de seniga armarne, händerna knytas, ögonen låga, och de breda näsborrarne vidgas; blodet flyter ymnigare från hans sår.
Krigaren går ett par steg framåt och trampar i vredesmod ned de blomster, som här växa på fiendemark. Med den obändiga lidelsen hos en halfciviliserad ras hatar han denna nation, som trängt in i hans hemlands bygder, öfvermannat och fängslat den stam, han tillhört, och som fört den bort för att i främmande land lyda andra lagar och omfatta en ny lära.
Förbannelse öfver incas, förbannelse öfver denna hjord af slafvar, som förstört hans hemland, dess seder och tro!
Han tar fram en amulett, som han bär i kedja kring halsen, och betraktar med mörka blickar den otympliga bilden af sitt hemlands gud — den förtörnade, som i nödens stund prisgifvit sina trogna, fastän till hans blidkande strömmar af blod gjutits på prästernas altaren.
Han tillhör en mindre folkstam vid det nuvarande Bolivias gräns, en stam, som i slutet af femtonde århundradet tillfångatogs af peruanerna, hvilkas konungar — incas — ständigt utvidgade sitt rike, så att detta på höjden af sin storhet omfattade hvad vi nu kalla Peru, Bolivia, Ecuador och större delen af Chile. Den krigshär, 4 som nu efter sex månaders lyckosamma strider återvändt hem, har slagit läger på en öppen plats, på trenne sidor omgifven af skog, under det att den fjärde sluttar jämn ned till flodbädden.
På denna plats rymmes det eröfrade landets hela befolkning, som med kvinnor och barn uppgår till tio eller tolf tusen. Fångarne skola enligt incas befallning föras till någon mindre tätbyggd del af hans rike, medan deras forna land tages i besittning af peruanska nybyggare. Detta sätt att gå till väga afser att trygga gränserna medelst en pålitlig befolkning; de underkufvade flyttas till sådana trakter af det inre, der klimatet i möjligaste mån motsvarar hvad de voro vana vid.
Den peruanska hären har till ett antal af trettio tusen man lägrat sig i skuggan vid skogsbrynet och har från alla håll ett vaksamt öga på fångarne, som fritt röra sig på den stora slätten med sin ram af skog och flod.
Den sårade krigarens blickar hänga fast vid kronorna på andra stranden, hvilka tyckas vinka honom hem igen. Hans längtan växer och växer. Bilder af fosterlandet taga allt klarare gestalt för hans själs öga. Hans törst efter frihet ökas och framkallar ett hägrande hopp, som kommer hans pulsar att flyga fortare ... Om han med sitt lif, med sitt eget blod kunde blidka den vredgade guden genom att offra sig 5 själf som en sista försoningsgärd vid hans altare i den öfvergifna hembygden!
Han drömmer sig vara på väg tillbaka dit, ila på välkänd stig i sitt lands skogar och nå fram till det öde templet såsom sin stams ifrån döden uppståndne befriare.
Han griper å nyo det otympliga gudabelätet och tror sig i de klumpigt formade dragen läsa en uppmuntran men på samma gång den domen, att blott öfver hans lik går vägen till fosterlandets räddning. Om han skulle misslyckas ... Hvad mera? Hvad värde har lifvet för honom, sonen till en höfding utan land?
Han ser sig omkring. Långt uppe på slätten sitta de äldsta af hans stam allvarsfulla kring sin nye höfding, hans ende broder, den fallnes äldste son. Hans blick glider sökande öfver klungan af kvinnor och barn, tills den plötsligt fäster sig vid en ung flicka, som sitter och stirrar mot trädens löfverk med ett sorgset, frånvarande uttryck. »Yelva!» hviskar han, och den tända glöden i hans öga slocknar; läpparne röra sig med ett smärtsamt uttryck, och han besluter att offra sin hemliga kärlek för plikten mot fosterlandet.
Dystert tigande sitta eller ligga de alla, hela hans stam, kring slocknade eller rykande eldstäder. Peruanernas sång ljuder entonig från den solbegjutna slätten — de hemdragandes segersång.
Hans blick glider än en gång öfver den stora taflan, som ville han i minnet inprägla hvarje drag, och dröjer än en gång vid den unga flickan. Så vänder han sig om med ett uttryck af fast beslutsamhet, tar ett par steg framåt, lägger af sig hufvudbonaden, som nu skulle vara blott till hinder, och glider försiktigt in i den manshöga säfven, som knappast rör sig, då den smidiga kroppen arbetar sig ut mot strömmen. Han tänker stanna i vassbrynet, tills det mörknar, och då drifva ned mot floden.
Han går sakta framåt, och han lyssnar spejande vid hvarje steg. Plötsligt skär en gäll hvissling genom luften, och inifrån strandens löfmassor ljuder ett högt befallande: »Vänd!» — »Vänd tillbaka!» upprepa en massa röster från ofvan och från sidorna. Fången stannar förtviflad och ser upp. På detta var han ej förberedd. Till höger och vänster skymta peruaner mellan trädens grenar. De ha suttit där tysta och utan att med en rörelse förråda, huru de följt hans gång genom säfven.
Han står först rådlös — men så ljungar det till i hans ögon, hans beslut är fattadt. Då han gör en rörelse som för att återvända, ser han pilarne tagas bort från vakternas bågar — det är på detta ögonblick han räknat — och han dyker blixtsnabbt ned i vassen.
Ett regn af pilar slår dock snart ned på den plats, där han försvann, och femton till tjugo krigare störta sig i vattnet för att fånga rymlingen. Ute i strömmen höres ett halfkväfdt skri, följdt af ett stönande. Peruanernas alltid träffsäkra bågar ha sändt den flyende en varning.
Vakternas signaler och rop kalla till stället allt flere höfvitsmän och soldater, medan fångarne uppe på slätten till hälften resa sig ur sina hvilande ställningar och slött följa rörelsen vid stranden. En officer har tagit befälet därnere, och snart är den illa sårade krigaren bragt i land. Som en löpeld går det då genom lägret, att den fångne höfdingens broder sökt rymma och blifvit gripen.
De underkufvade strömma till och åse dystra, huru den afhållne unge mannen blodig och nedsölad bäres genom lägret. Småbarns skrik och kvinnors klagorop blandas med höfvitsmännens högljudda befallningar.
Den döende bäres fram till ett af de få träd, som enstaka växa på slätten. Soldaterna drifva fångarne tillbaka, alla utom en — en ung kvinna, ännu halft ett barn. Hon tränger sig igenom leden, kastar sig framför den döende och slår förtviflad sina armar ikring honom. Hennes sorg är liksom hela hennes natur häftig och hejdlös. Genom den tunna klädningen, som räcker blott från bröst till knä, ser man den unga, ädelt formade 8 kroppen skälfva och rycka, medan pinglet af guld- och pärlsmycken i hår, kring hals och armar ledsagar hennes rop af smärta.
Den befälhafvande peruanen, som med en blandning af undran och medömkan åsett uppträdet, söker skilja den unga kvinnan från krigaren och söker samtidigt lugna henne med några goda ord. Fången tages omsider ifrån henne och bindes vid trädet; enligt incas lag, som är bjudande sträng och i detta fall drabbar hög och låg lika, måste han genast dö.
Peruanska trupper omgifva på tre sidor stället; på den fjärde, som vetter åt floden, finnes blott trädet med den bundne. Tjugo bågskyttar kommenderas fram, lystringsordet ljuder, och den döende är befriad från de gräsliga plågor, om hvilka krampryckningarna i anletsdrag och lemmar förut burit vittne.
Å de små kullarne på slätten ha fångarne varit stumma åskådare till afrättningen, som försiggått så snabbt, att nu en viss häpnad hos dem blandas med sorgen — helst de väntat ett upprepande af den tortyr, de själfva plägat bruka mot krigsfångar.
Peruanerna draga sig tillbaka till skogsbrynet, och liket öfverlämnas af en officer med några deltagande ord till de fångnas höfding. Den dödes broder och stammens äldste stå i tyst sorg kring liket, vid hvars sida den unga kvinnan 9 knäböjer, medan hon åter sätter på hans hufvud krigarhjälmen, som man funnit i vassen ...
Men de undertryckta skocka sig allt tätare, och ett doft mummel höres från deras led.
Liknöjdheten har vikit, och grofva, vapenlösa händer knytas i vredesmod. Blickarne dragas oemotståndligt till hemlandet, hvars strand glittrar i solsken. Kanske guden, som öfvergifvit dem, skulle komma dragande öfver det breda vattnet och gifva seger åt en ny förtviflans kamp! ...
Så småningom slappas de spända musklerna, och ögonen återfå sitt liknöjda uttryck; slöheten har på nytt tagit herraväldet, och fångarne uppsöka tysta sina lägerplatser rundt ikring stoftet af den man, som offrat sig själf vid det sista försöket att åt dem återvinna ett fosterland.
I ena utkanten af den öppna platsen står på en kulle, öfverskuggad af en väldig ek, en tältbyggnad i form af en afskuren kon; tälttygets ljusgröna färg smälter alldeles samman med småskogens grönska. Framför tältet gå två skyltvakter i peruanernas vanliga krigsdräkt: ett hvitt skynke, som ett par hvarf virats kring länderna och på ena sidan hänger ned som en bred tofs, samt en bomullstunika, kring midjan fasthållen af ett bälte; hufvudet skyddas af en skinnklädd trähjälm; armarne äro nakna; på fötterna remfästa sandaler. Vapnen äro lans och svärd, pil 10 och båge samt stridsyxa och sköld: alla eggar och uddar äro af koppar, ty stål eller jern känner man ej.
Tältet består af ett enda rum, hvars ljus kommer uppifrån genom en slöja af genomskinligt tyg, som dock är tät nog att afhålla insekter och att sprida blott en för ögat välgörande halfdager.
Vid bordet i tältets midt sitter en femtioårig man, klädd i en dräkt, som är lik menige mans, blott af finare slag med inväfda guldbårder. Det är den högstbefallande öfver hären, en af incas generaler.
Framför honom ligger en karta öfver incas rike, hvars gränser och indelning utmärkts medelst upphöjda linjer. Ehuru kartan — gjord af sammansydda torra blad af maquesplantan — icke är något mästerverk, ger den en god öfversikt af det väldiga riket. Man ser Cuzco, den heliga hufvudstaden, afbildad som en sol, från hvilken utgå fina strålar, inlagda med guld. Titicacasjön sydost därom är utmärkt med en blå fläck med gyllne kant, hvarifrån andra fina guldstrålar möta dem, som utströmma från Cuzco. Vattnet i denna sjö, belägen i hjärtat af Peru, är heligt.
Efter den stora syndafloden — solens straffdom öfver urfolket för deras syndiga lefverne — torrlades först af alla ställen på jorden en ö i Titicacasjön. 11 Där skapades två incas, bror och syster, man och hustru. Af solen, sin fader, fingo de en guldvigg och befalldes att med den vandra mot norr, tills den borrade sig ned i jorden. Där skulle de stanna och samla kvarlefvorna af ett fordom talrikt folk samt lära det att vandra i solens beläte, blifva goda och rättskaffens människor, att odla jorden och bygga städer. Detta timade i Cuzcos dal.
På detta sätt framstod den förste inca som solens son, den allsmäktiga gudomens ställföreträdare på jorden, och det lyckades hans efterkommande att underkasta sig hela Peru och närgränsande land. Den lära, de förkunnade, och deras kloka styrelse gåfvo upphof till en kultur, som småningom förenade millioner människor till ett stort samhälle. Omgifvande stammars kannibalism och andra råa seder utplånades, allt eftersom de bragtes under incas ordnade välde.
Tvärs öfver kartan, nästan i korsform och med krysspunkten i Cuzco, äro dragna två mörka streck. De beteckna tvenne landsvägar, de enda af betydenhet i landet. Den ena går i linje med Stilla oceanen, hvars kust delvis utgöres af en bred låglandsplatå med öknar och öde ängder mellan hafvet och Cordillerna. Den andra vägen leder högt öfver dessa berg, sluttar ned åt öster, går öfver floder och bråddjup på hängbroar, är på sina ställen insprängd i snöfjället och har 12 murats utmed svindelhöga stup på en grund af stenar, som brutits ut bit för bit, sedan klippan gjorts skör vid eld, och som störtats ned i djupet för att hvarf på hvarf tornas upp till fundament.
Kartan företer vidare en mångfald cirklar, ljusare närmare Cuzco men mörknande mot landets gräns; de senare utvisa nyvunna sträckor, hvilkas befolkning ännu icke fullständigt uppgått i solens ljusa rike.
Generalen har ur en hylsa tagit fram en fin bennål jämte några tuber med mörk färg, åstadkommen af växtsaft. Han har under fälttåget uppmätt det eröfrade landet och på kartan inristat dess läge; han ämnar nu afsluta detta arbete genom att färglägga gränslinjen.
Generalen är så fördjupad i detta arbete, själft en frukt af många månaders ihärdiga kamp, att han ej lagt märke till, att tältets lätta förhänge dragits åt sidan och en budbärare ljudlöst trädt in; denne står nu otåligt väntande, att fältherren skall varsna hans närvaro. Han tillhör de s. k. chasquis eller statslöparne. Deras uppgift är att snabbast möjligt delgifva olika landsdelar konungens eller regeringens i Cuzco budskap. Å hvar fjärde kilometer — efter nutida mått — finnas små stationer; mellan tvenne dylika ha löparne att röra sig. De springa fort, och äfven då vägen bär öfver berg och dal, tillryggalägga de sträckan med förvånansvärd snabbhet. 13 Dessa löpare, som vid stationerna aflösa hvarandra, äro alla edsvurna, kraftiga unga män, och njuta i samhället stort anseende.
Löparens flämtande andedräkt tilldrager sig omsider generalens uppmärksamhet; det budskap, som då framlämnas, är inlagdt i ett maquesblad, omviradt med en röd tråd. Åsynen af denna tråd är tillräcklig, för att generalen med otålighet skall öppna budskapet, ty den röda tråden angifver, att konungen själf är afsändaren — den är så att säga incas sigill och återfinnes i fransen kring den hufvudprydnad, som endast landets herre har rätt att bära.
Brefvet ter sig egendomligt. Hvarken skrift- eller bildspråk är kändt, och man är hänvisad till antingen muntliga meddelanden eller s. k. quipus. Dessa utgöras af ett — vid pass sextio centimeter långt — snöre, bildadt af olikfärgade, tätt hoptvinnade trådar, hvarå en mängd kortare trådar fastgjorts som en frans. Färgerna beteckna olika saker — hvitt silfver, gult guld — och å hvarje tråd kan göras ett visst antal knutar, som då betyda ett visst antal, ett särskildt begrepp o. s. v.
Den quipus, konungen sändt sin segerrike fältherre, var en brun tråd med fyra knutar; vid den fjärde voro fästa regnbågens sex färger — de kungliga färgerna — jämte en röd tråd 14 af samma skiftning som den, hvarmed brefvet varit omlindadt.
Det drager ej länge om, innan generalen tolkat meddelandet. Den bruna tråden betecknar landsvägen, och de fyra knutarne utmärka lika många dagsmarscher. Regnbågsfärgerna antyda, att på den fjärde rastplatsen skall inca möta; den röda tråden framför hans tack till den segerrika hären.
Budskapet föranlåter generalen att snabbast möjligt tåga mot den af konungen utstakade mötesplatsen. Uppbrottet sker inom en timme. Tält, husgeråd och allt annat, som medföres, tages om hand af förrådssoldaterna; fångarne få hvar sin börda efter ålder och krafter.
Peruanerna blifva först färdiga; uppfostrade i sträng manstukt och som soldater vana att lystra till signaler, intaga de strax sina platser vid uppställningen. En del af dem hjälper fångarne att ordna med packningen. De sårade och sjuka bäras. Lastdjur brukas aldrig i deras krig.
Generalen med sin stab går raskt utmed lederna, soldaterna hälsa honom med de långa spjuten — båge och pilar hänga öfver axeln, dolkar, svärd och stridsyxa äro fastgjorda vid vänster sida. Hufvudbonaden är olika för skilda bataljoner, och de förnämligaste trupperna af infödda från Peru ha sina trähjälmar öfverklädda 15 med koppar. Sköldarne bäras under marsch på ryggen, så att kroppens fria rörelse ej förhindras. Hvarje bataljon har sin fana; de skiljas genom färgen men ha i vänstra hörnet upptill ett märke, gemensamt för alla rikets flaggor — regnbågsmärket, som betygar, att inca är himmelens son.
Generalen har fullbordat sin mönstring; han har personligen öfvertygat sig om, att allt är i ordning, att trupper och fångar ha tillräcklig förplägning, och att de sårade fått pålitliga bärare. Träpipeblåsarne ge signalen, befallningarna ljuda, manskapet ordnar sig åtta man i ledet, hären sätter sig i rörelse, och i samma ögonblick börja tusenden sjunga; tonerna fortplantas från afdelning till afdelning. Det är folkets krigssånger, som än i glada, än i tungsinta tonfall tolka kärleken till fosterlandet.
Som en ändlös orm slingrar sig hären fram genom urskogens dunkel och ut på en sidoväg till stora kungsvägen, som här går uppåt i bukter från afsats till afsats i höglandet. Lansar och yxor blänka i solskenet. Sången brusar upp och sjunker, dör sakta bort och återkastas i mäktigt eko från fjällsidor af porfyr och granit.
Nejden höjer sig amfiteatraliskt med berg öfver berg; mellan dessa omväxla böljande majsfält med tropiskt rika skogar; och högt uppe mot väster resa Cordillerna sina taggiga tinnar, 16 hvilkas snötäcke af solen förvandlas till ett silfverdiadem, som kröner all denna rika fägring.
Mellan lodräta klippor störtar floden ned, ofta hundratals fot, i afgrunder. Hängbroarnes daning ådagalägger peruanernas snille och energi.[A]
Djupt under de tågande bullrar floden, och skummet yr upp som silfverstänk. Men soldaterna sjunga högre, då de gå öfver bron och söka öfverrösta forsens brus.
Dagen kännes brännande het, helst då kosan styres uppför genom öde nejder, där marken är blott sparsamt bevuxen med taggväxter, jarillabuskar och ludna kaktusarter, som skjuta upp till en höjd af fyra fot. De kala klipporna af röd granit, ja, alla flygande damkorn kännas brännheta. Ingen svalkande skugga, intet läskande vatten. Med rödsvullna ögon, förtorkad tunga och svidande strupe släpa sig nu soldaterna fram; sången har tystnat; men framåt går det — framåt. Kungen har så befallt.
Morgonsolens första strålar kasta guldstänk på sierrans toppar, och högt uppe seglar kondoren, fåglarnes konung.
Herdarne vakna på sina hviloläger, redda med några filtar i en klipphåla. Vicuñafåren — en outtömlig rikedomskälla för Peru — beta däruppe; de tillhöra alla konungen och få ej slaktas eller ätas af menig man. De rista sin ull, från hvars fina trådar daggdroppar falla, och bräka sin morgonhälsning, medan herdarne, vända mot solen — incas fader — förrätta sin andakt. Sedan går hjorden till en platå, där det gula pajonelgräset blänker som en gyllene matta.
Solen stiger högre, och dess strålar nå allt längre nedåt bergens sidor, där konstgjorda terasser vittna om peruanernas flit. På sina ställen, där sluttningen varit för brant, ha gjorts uppdämningar medelst klipphällar, så att de därigenom bildade afsatserna likna jättetrappor. Hvarje trappsteg är utfylldt med jord, hämtad fjärran från och tillsatt med gödningsämnen af fisk och fågel.
Här kan odlas allt hvad växtlighet har från ekvator till polcirkel, ty värmegraden ändras med höjden, och någon växling af årstider känner man ej. Potates har satt blom nedom pajonelgräsets trakter och ger i sin ordning vika för majsen, som till grannar nedom sig har tobaken och cocan — en manshög buske, hvars blad torkas 18 i solen och kunna ersätta tobaken, men som få brukas blott som läkemedel. Och nere i dalarne, som kransas af skog och genomskäras af floder, växa palmer, ananas och bananer vid sidan af mahogny och guajue, i en rikedom, så stor som blott den alstras under tropikernas glöd.
Den doftrika luften vimlar af befjädrade sångare, som fylla den med välljud, medan praktfjärilar i alla skiftningar oroligt fladdra mellan purpurfärgade blommor. Papegojor, araer, kardinalfåglar och legioner af sparffåglar i alla tänkbara brokiga fjäderskrudar hväsa, pipa, sjunga och kvittra den nytända dagen till möte.
Ett stycke uppåt platåerna se vi folket lämna sina torftiga hyddor, som här och hvar samlats till små städer. Det är låga envånings hus af soltorkadt tegel med utrymme för ett par rum; det lutande taket är täckt med halm eller vass; renlighet råder utan och innan. Några enkla husgeråd af lera, en sängbrits, ett par stolar och ett bord är allt hvad den peruanske arbetaren behöfver till sitt bo.
Den plog, hvarmed han plöjer sin teg, är en stark, skarpspetsad påle med ett tvärstycke på fotshöjd från spetsen; på detta sätter plöjaren sin fot för att tvinga ned redskapet i jorden. Sex till åtta starka män draga medelst rep pålen framåt; de sjunga i takt under arbetet, och kvinnorna 19 följa efter för att med räfsan bryta sönder torfvorna.
På en af de stationer, förbi hvilka vägen till Cuzco går fram, utvecklade sig denna morgon ett lifligt skådespel. Man hade här äran att hysa konungen som gäst. Sådana stationer likna snarast fästningar. De ligga långs hela hufvudvägen på en dagsmarschs afstånd och äro mer eller mindre förskansade men alla rikligt försedda med hvad som kräfves till härens underhåll. Den ifrågavarande utgöres af amfiteatraliskt ordnade byggnader, som skjuta öfver hvarandra, ju mer man närmar sig midtpunkten.[B]
Denna utgöres af slottet, på hvars ena gafvel incas banér, det regnbågsfärgade, är hissadt.
Det vimlar här uppe af krigsmän, från guvernörer öfver närliggande landsdelar och herrar i hofvets galadräkt till menige man i deras enkla uniform. Och traktens folk har strömmat till för att få se en skymt af incan. Löpare och tjänare ila fram och åter, bringa bud eller tillföra konungens bord läckerheter från när och fjärran.
Hela karavaner af lamadjur, peruanernas enda lastdragare, äro uppställda i sina bås; de ha fraktat den kungliga packningen.
Slottet är afsedt att hysa incan, då han är stadd på rundresa i landet, där han å hvarje ort 21 tager del af och sätter sig in i allt som rör dess välstånd. Det är den nu regerande konungen som låtit uppföra såväl slott som fästning. Vid hans död förseglas hela byggnadsverket, och allt hvad som dit hörer står sedan obegagnadt. Denna vördnad för den dödes kvarlåtenskap grundas på tron, att själen en gång efter döden skall vända tillbaka från solen för att åter ta sina jordiska ägodelar i besittning.
Slottets inre är lika praktfullt som det yttre. Genom förstugor och korridorer får man inblick i talrika gemak, som alla erhålla sitt ljus från den inre gården. Salarnes golf äro lagda i mosaik, väggarne äro klädda med cicelerade guld- och silfverplattor med växtmotiv i klar metall — en skimrande skörd, som växer upp från golfvet och sträcker sina fina stänglar ända till de utsökta väfnader af vicuñaull med mönster i guld- och silfvertråd, hvarmed taken till hela sin längd äro behängda. Bänkar, stolar och bord äro omsorgsfullt utarbetade i dyrbara träslag och klädda med värdefulla täcken eller ädel metall. Öfver allt en rikedom, hvars prakt efterlämnar ett oförgätligt intryck.
I dessa gemak bida incans närmaste och hans befallningsmän signalen från härolderna, som likt stumma bildstoder hålla vakt vid förhänget till det rum, där konungen nu ger företräde åt sina höfvitsmän och den fångne fursten; den 22 stund är snart inne, då inca skall visa sig för sin segerrika här.
Solen stiger högre upp mot zenit. Soldaterna stå uppställda i en stor halfbåge framför lägret med fångarne inom sin krets. Dessa hade i början blickat trotsigt och vildt. Alla hade de dock gripits af undran öfver hvad de här fått se; de hade i själfva verket gått i ständig förvåning öfver hvad de fått upplefva alltifrån den dag, då de efter tapper fejd dukade under för peruanernas krigslist och öfvermakt. Väntar dem nu döden? Skola männen offras på krigsgudens blodiga altar, kvinnorna skändas och barnen styckas till spis åt segerherrarne? Så hade varit deras egen sed. Lif för lif! De öfvervunnas jämmer och deras egna jubelsånger hade mängts i hemmets tempelgård. Skola de nu drabbas af samma dom?
Den goda förplägningen under vandringen genom okända trakter, den hänsynsfulla vården om sårade och trötta hade förefallit dem som en gåta. Hvarför hade man ej genast dräpt dem, som voro blott till besvär?
Deras höfding hade hämtats till fiendens konung. Från fångarnes led sökte många blickar fästningsmurarne — skulle de snart få se den älskade furstesonens lik som en blodig trofé fästas på vallens krön?
Trots tanken på det öde, som måste förestå dem, är det mest förvåning, som råder hos de fångna; den röjes i hviskningar, som smälta ihop till ett doft sorl. Majs har rikligt utdelats ibland dem, de sårade äro förbundna, och de sjukaste ha bäddats ner i ett magasins svala rum, där de behandlas med läkande örter.
Nu tona plötsligt signaler från borggården, det blir lif i soldaterna, som under väntetiden haft det nog så bekvämt, kommandorop ljuda, fanorna vecklas ut, portarne slås upp på vid gafvel. Tjänare och löpare träda ut; deras dräkter äro festligt sirade med mångfärgade band. Musikens gälla toner höras allt tydligare. Flickor och barn strö blommor på den väg, konungen skall gå. Nu komma landets adel och incans lysande stab. Det stora riksbanéret glänser i solen, vapen och ädelstenar blixtra.
Men högt öfver den brokiga samlingen strålar i all sin storhets glans under guldklädd baldakin inca, solens son och ställföreträdare på jorden, buren på juvelbesatt tron af fyrtio högresta, muskelstarka män. Efter honom följer ett långt tåg af krigare.
Blomsterregn, jubelrop ur tiotusentals strupar, lansar och svärd och brokiga hufvudkläden i svaj, medan tåget sakta skrider fram till midten af den rund, hären bildar.
Inca har rest sig och står framför sina trupper. Han är en högväxt, smärt och skägglös man på trettiotalet med kraftiga, nakna armar, små händer och fötter. Ögonen ligga i en linje och ha ett godt, vänligt uttryck, ögonbrynen äro starkt hvälfda, pannan är hög och något bakåtlutande, kindbenen äro breda, näsan är starkt böjd, läpparne äro tjocka, hakan är liten, håret kort och mörkt; i öronen bär han hjulformiga hängen, som nå ända ned till axlarne.
Hans dräkt är väfd af finaste vicuñaull, prydd med guld och ädla stenar; på hufvudet bär han en turban af mångfärgadt tyg med två fjädrar af någon sällsynt fågel och med nedhängande, skarlakansröd frans.
Inca blickar med tillfredsställelse ut öfver mängden; därpå gör han ett tecken med vänstra handen, och en skärande signal bjuder tystnad. Med klar och stark röst, som höres vida omkring, tager han till orda:
»Soldater! Ett halft år har svunnit sedan den dag, då jag bjöd eder farväl vid Cuzcos murar; tiden har för er gått under kamp och försakelse, för oss under spänd väntan och fast förtröstan. Tack vare solgudens hägn har ett nytt ärorikt blad lagts till våra häfder och ett nytt land tvungits in under vår lyckobringande spira. Det är med stolthet och tacksamhet, jag i dag hälsar eder välkomna åter till fosterjorden; 25 men i främsta rummet gäller mitt tack Honom, hvars strålar i dag flöda rikligare öfver det folk, han älskar och vill skydda mot barbarernas anslag. Mina härförare ha förtalt, att I han kämpat med tapperhet, och att I ej hafven glömt att i fiendeland vara skonsamma men fasta, att vårda de sjuka och att tukta de uppstudsiga, dock icke med hämndens utan med rättfärdighetens glafven. Ett fiendeland, som härjats med eld och svärd, blefve för oss själfva den största förlusten. Med mildhet ha vi vunnit våra största segrar.»
»Och I» — här vände sig konungen till de fångna — »söner och döttrar af en främmande stam! Solguden, den barmhärtige, har sändt eder hit att lära den tro, som förer till solens ljusa hem. I han dyrkat falska gudar och ägnat dem blodiga offer, I han plundrat och härjat vid mitt rikes gräns, dräpt mitt lands söner och kränkt dess döttrar. Arbetets välsignelse har för eder varit förborgad; roflystnad och lättja ha stämplat ert släkte. Därför har nu vedergällningens timma slagit. I ären vanmäktige, i vårt våld, och vi kunde skipa blodig hämnd. Men vår lag förbjuder oss att löna ondt med ondt; af det goda skall det onda fördrifvas. Ert land skall nu befolkas af våra stammar; dess gudabeläten och tempel skola stå kvar, tills edra efterkommande en gång själfva vilja förstöra dem, sägande: det finns blott en gud, och Inca 26 är hans son! Detta må vara vår hämnd. I mitt rike fån I lära arbetets fröjd; det skall visa er den sanna vägen till mänsklig lycka. Från denna dag ären I mina barn och skolen i mig finna en rättvis fader. Glömmen aldrig, då regnbågsmärket lyser på fästet, att en finnes som ser, hvad I döljen för mig, och att jag är satt att på jorden utföra hans vilja! Och varen så välkomna i ert nya hemland!»
Musiken blåste upp, och det vardt ett väldigt dån af hurrarop och slag på sköldarne. Inca steg ned från sin tron och vandrade bland soldaterna, som alla ville kyssa hans händer; för fångarne hade han uppmuntrande ord.
Då han återvändt till slottet, började folkfesten. Man sjöng, dansade och lekte dagen i ända, det vankades extra kost, och majsbrännvinet, peruanernas älsklingsdryck, flöt i strömmar.
Men i de kufvades läger rådde tystnad. De sökte fåfängt göra sig förtrogna med tanken på allt det nya, som nu väntade. Ännu då glädjeeldarne tändts hos peruanerna, sutto de tigande och grubblade på förlusten af sitt land ... Arbetets väg till lycka — det var för männen ett dunkelt och oroande tal.
II.
Cuzco.
I den stora, svala sängkammaren i ett af de prydligare husen i Cuzco — hufvudstaden i det mäktiga incariket — satt i arla morgonstund en äldre dam, strängt upptagen af sitt svåra men icke obehagliga arbete att söka genom konstiga medel åt ansiktet skänka något af den ungdomliga fägring, det med åren förlorat. Rummet, som låg i bottenvåningen, var högt och stort; det var utan fönster, men två dörröppningar vette ut åt en kringbygd gård med springkälla och blomsterrabatter. De tjocka, med mycken smak väfda förhängena voro dragna tillbaka, så att det skarpa solljuset silade in och upplyste rummet. Dörröppningarna voro efter landets sed bredare nedtill än uppåt, där de begränsades af en stark granitbjälke.
Hela byggnaden var för öfrigt af granit. De stora blocken voro omsorgsfullt hopfogade och åt gatan blott ytterst sparsamt försedda med nischer och dörrar, som gjorde afbrott mot den enformigt mörka färgytan, ofvan hvilken ett litet utsprång tjenstgjorde som taklist.
Möblerna voro enkla men dyrbara. De utgjordes af bl. a. en stor, låg brits med sänghimmel, hvars kronlika afslutning uppåt gick ihop med en väfd bonad i gult och brunt, som sträckte sig under hela taket och icke blott gjorde tjänst som prydnad, utan ock dolde takkonstruktionen af granitstenar, som från ömse sidor sköto öfver hvarandra, tills de möttes i en bred ås, utvändigt klädd med halm och säf. Ett ovalt stenbord af trä med granitskifva stod midt i rummet. Å väggen midt emot dörröppningen voro flere små nischer inhuggna, och mellan dem hade hängts brokiga mattor. Den stockklädda muren var hållen i mörka, varma färger, hvilkas grundton öfverensstämde med väfnadernas. Nischerna voro målade i rödt; de tjenstgjorde som hyllor och uppburo olika föremål, bland hvilka sågos lervaser med inbrända stenar, tunga i formen men icke utan originalitet. I en af nischerna stod husguden — »huaca» — utförd i silfver med stora, gula ögon af agat. Hvarje familj har en sådan skyddsgud, medlare mellan jordens barn och solguden. Kring bordet och längs 29 väggarne funnos stolar, utskurna i ett trästycke eller af trä och metall; de voro utan ryggstöd men belagda med mjuka kuddar och täcken, å hvilka husets kvinnor inväft fantasiornament.
På hvardera sidan om huacan hängde en quipus. Den var husets stamtafla och största klenod, ty den utvisade, från hvilken inca husfadern härstammade. Hvarje inca hade blott en hustru — som enligt lagen skulle vara hans syster — men därjämte flera hundratal medhustrur, hvilkas barn af mankön räknades till incasläkt och utgjorde rikets adel, som egde stora företrädesrättigheter framför den öfriga befolkningen. På detta sätt bildades efter hand en väldig incasläkt, hvars medlemmar strängt höllo på ärfd sedvänja och framför allt med yttersta noggrannhet vakade öfver, att inga äktenskap knötos mellan solens ättlingar och vanliga ofrälse dödlige. Endast konungen egde rätt att välja till medhustrur hvilka han behagade, men oftast tog han dem ur sin egen släkt eller bland kufvade höfdingars döttrar. Cuzco med sina hundratusentals invånare var säte för inca och hans oräkneliga familj, hvars manliga medlemmar innehade alla de förmånligaste platserna inom rikets invecklade förvaltning.
Husets fru hade slagit sig ned vid ena dörröppningen, så att det mörkhyade ansiktet skarpt belystes. Hon var iklädd en mörk tunika, som 30 lämnade de ännu välformade armarne synliga. Framför henne stod ett mindre bord med allehanda toalettsaker; i spegeln af poleradt silfver mönstrade hon med kännarmin frukten af sina bemödanden, under det hon allt emellanåt doppade en pänsel och därmed strök öfver ögonbrynen för att gifva dem större glans. De eljes något hårda dragen hade utjämnats. Det mörka håret, som i sitt naturliga, krusade skick alldeles stred emot dagens mode, var glattstruket och hade kammats högt för att ge intryck af större rikedom; det var i nacken uppfästadt i en knut, fasthållen af ett bredt, hvitt band med inväfda guld- och silfvertrådar, som åt det blåsvart glänsande håret gaf en ännu djupare ton. Framför henne stod en vas med saft af magney-plantan, som ensam kunde framkalla den blåsvarta modefärgen på håret. I de vackert formade men tämligen stora öronen, som delvis doldes af hårbucklorna, blänkte ett par omfångsrika guldhängen. Kring den fylliga hakan hängde ett vackert silfversmycke med en medaljong, som i guldfattning inneslöt två majskorn, vuxna på helig mark framför solens jungfrukloster i Cuzco; de egde enligt sägnen en öfvernaturlig skyddskraft.
Från trädgården hördes ljudet af fasta steg, och strax därefter inträdde en äldre man. Han bar en dyrbar tunika samt bälte med stort silfverspänne. Benkläderna voro utmed sidorna prydda 31 med silfverränder, betecknande hans rang som militär. På fötterna bar han sandaler. Hufvudbonaden var barettformig med långa fjädrar, som hängde ned öfver ena axeln.
Han var en högre officer i konungens lifvakt och beklädde dessutom ställningen som amantus, d. v. s. lärare för några af incans söner och slagna höfdingars barn, hvilka i Cuzco erhöllo undervisning i det nya fäderneslandets religion för att sedan återvända till sina stammar och där under en riksguvernörs uppsikt gifva de sina ett föredöme i utöfvande af incas troslära och plägseder.
Han gick raskt in i rummet och nickade åt sin hustru, som mycket kort besvarade hans hälsning; det uttryck, hvarmed hon såg upp från spegeln, då han aftog sin hufvudbonad och torkade den mörka, fuktiga pannan, tycktes varsla om åska i luften ...
Öfverste Tiracca lade händerna på ryggen och började att i något nervös takt gå af och an i rummet, under det han emellanåt tilltalade hustrun, som iakttog en olycksbådande tystnad. Toaletten var sent omsider fullbordad, en sista blick i spegeln visade, att den lyckats, och husets herskarinna vände sig mot sin gemål.
— Du har talat med Vajny?
— Ja, jag har naturligtvis gjort, som du sade ...
— Naturligtvis; och hvad svarade han?
Tiracca slog sig hastigt ned på en af stolarne och förde handen till pannan.
— Hans svar blef hvad jag väntat mig.
Frun reste sig till hälften.
— Alltså fortfarande afslag?
Tiracca nickade.
— Afslag! upprepade hon. Vid solens glans! Jag har aldrig hört maken. Är detta ett sätt? Jag bara frågar dig ... Resa bort från vår dotter efter att ha stulit hennes hjärta och väckt hennes förhoppningar! Och så komma hem från kriget om ett halfår utan att så mycket som hälsa på hos oss engång! Kanske det är kaptensrangen, som gör honom så stram, fast han borde falla ned och tacka sina skyddspatroner för äran att komma in i vår släkt ... Jag har sett hans stamtafla; där fins inte en droppe incablod på mödernesidan — hans stammor var en fattig dansös från andra sidan bärgen, som händelsevis kom i incas väg och ...
— Ja ja, kära du! Men hvad tjänar det till att ta saken så, när han i alla fall inte vill.
— Inte vill? afbröt fru Tiracca med skälfvande röst. Jag fattar inte hvad du menar! Min dotter vill, och jag vill — och därför måste han, så visst som här fins lag och rätt i landet. Han måste, förstår du! I annat fall bli vi till åtlöje, och hvad skall folk säga?
— Folk ... Hvad har »folk» med detta att göra?
Den goda frun trummade med fingrarne på toalettbordet.
— Man vet ju redan ... Det tasslas om i hela staden.
— Hvem skulle ha förrådt detta?
— Han naturligtvis! Och medan han varit borta, har folk kommit med antydningar, och jag har inte alltid kunnat bestämdt afvisa dem ... Ja, kort sagdt ...
— Aha! afbröt öfversten och reste sig häftigt. Du har, vid alla rägnbågens färger, pratat bredvid munnen.
— Det är nu inte tal om mig! förklarade frun med en blick, som alldeles afväpnade den i fält så tappre krigaren. Spara din kritik till ett lägligare tillfälle!
Tiracca hade åter satt sig.
— Kom ihåg, fortsatte frun, hur viktig denna sak är både för oss och vår dotter! Hon fyller snart aderton år och har alltså nått den ålder, då hon enligt lag skall gifta sig. Hon är kär i Vajny, och får hon inte honom, blir hon nödgad att äkta hvem myndigheterna utse. Men detta skall ej ske. Vajny är tapper och begåfvad. Han har framtiden för sig och är i mångt och mycket en ...
— Jag vet ju det, min vän, men ...
— Inga men! afbröt hustrun. Här gäller att handla och det raskt ändå. Låt mig få tala med honom! Först skall jag försöka med godo, men sedan fins det andra medel.
— Du tänker bjuda till att tvinga honom?
— Jag tänker handla så, som jag anser klokt.
Tiracca skakade på hufvudet.
— Du kommer bara att förvärra saken, så mycket mer som skälet till hans handlingssätt är af ömtålig natur.
— Skälet! Hvad kan han ha för skäl? Så svara då! Hvad betyder denna tystnad? tillade hon otåligt, då mannen tyst blickade framför sig.
— Historien går nog tillbaka till sista kriget. Vajny har lofvat att göra oss ett besök för att själf hos vår dotter aflägga räkenskap, och jag har ej närmare åtsport honom ... Men det synes mig, som om hans bekantskap med en af fångarna framkallat omslaget. Det var en dag vid gränsen, under återtåget. Vi hade slagit läger vid en flod. En af våra krigsfångar, den fallne höfdingens son, försökte att öfver floden fly åter till hemlandet. Hans tilltag gick om intet, och det föll på Vajnys lott att låta afrätta den redan till hälften liflöse ... Vid dennes stoft såg han för första gången en ung flicka, som ju tillhörde den kufvade stammen men dock i mångt och mycket var den olik. Hon är något af det vackraste, 35 du kan tänka dig. Sådana ögon, sådana armar, sådana ...
— Och så vidare! afbröt hustrun med misslynt min. Till saken!
— Hennes sorg och förtviflan gjorde på Vajny ett djupt intryck, och jag hade som högstkommenderande för fångarnes vakt ofta tillfälle att se, hur han sökte närma sig den unga kvinnan.
— En sådan förrädare! mumlade frun.
— Hennes sorg kunde värkligen röra stenar, och Vajny var ej den ende, som erfor detta.
— Jag märker det. Nå?
— Ehuru flickan alltid var mycket tillbakadragen mot sitt lands eröfrare, kan det ju tänkas, att någon af dem gjort intryck på henne. Det är i alla händelser inte Vajny, tillade Tiracca med själfmedveten triumf.
— Är du viss på det?
— Fullkomligt; och jag tror också, att hans sorg skall gifva med sig, om man behandlar honom försiktigt.
— Hvar fins nu den där ...?
— Yelva? Hon sjuknade vid intåget i Cuzco och är ännu kvar i staden, den sista af stammen, som ej sändts till ett nytt hem — ja, utom den unge höfding, jag undervisar.
— Flickan borde komma bort så fort som möjligt ... Hvar bor hon?
— I den del af fästningen, som är bestämd åt sjuka fångar — tillsvidare.
— Och Vajny är uppsyningsman?
— Ja, för tillfället. Den unge höfdingen har också en tid lidit af klimatet.
— När tror du, flickan kan sändas till sin stam?
— Ja-a ... vet du, jag hade tänkt mig ett sätt att ordna saken till alla parters belåtenhet. Om Yelva nu skickades bort, skulle Vajny med den natur, han nu engång har, kanske vara dum nog att resa efter henne. Detta måste förhindras. Blefve hon däremot gift, skulle han snart lugna sig. Men olyckan är den, att Yelva, fast fullt vuxen, är blott sjutton år, och lagen tillåter intet giftermål före det adertonde året.
— Det ges undantag.
— Mycket rätt! Jag t. ex. skulle på grund af min ställning ha rätt att gifta mig med henne redan nu. Jag har ju haft nog af en hustru i alla dessa år — ja, ja, förstå mig rätt! — och det sker uteslutande af faderlig hänsyn, om jag nu ...
— Du! utbrast hon med läppar, som skälfde af sinnesrörelse. Du — hon rätade upp sig i hela sin imponerande höjd — du skulle ta dig en ny hustru, och till på köpet en slinka från andra sidan bärgen! Och detta vågar du ...
— Lugna dig, min vän! Det är ju blott ett förslag. Du vet mycket väl, att du är och förblir 37 mitt enda kära; men ser du, man får tänka på sina barn, och ...
— Jag undanber mig slika tankar. Aldrig i lifvet skulle jag tillåta en sådan mesallians mellan dig och ...
— Men, min lilla solstråle! Jag har ju inte den minsta känsla för henne. Om du ville tillåta mig att närmare förklara ...
— Tack, det är onödigt! Inte ett ord mer om denna sak! Det vore ju upprörande att tänka sig ... Du sade, att Vajny skulle komma hit — när?
— Någon gång i dag. Men gör mig den tjänsten att ta saken lugnt och behandla honom varsamt! Han kommer säkert att lämna oss full upprättelse, kärnpojke som han är i grund och botten.
— Det fins blott en upprättelse, jag kan gilla: att han gifter sig med vår dotter.
— Han vill nog handla uppriktigt mot henne, men det ges tillfällen, då öfverdrifven pliktkänsla leder till olycka. Hvarför förbjuder lagen mannen att gifta sig före tjugofyra års ålder och kvinnan före aderton? Naturligtvis af det skäl, att ungdomens känslor skola få tillfälle att mogna, så att de unga icke kasta sig in i obetänksamma förhållanden, på hvilka man sedan ej kan råda bot. Ja, lagen är bra, tillade öfversten med en djup suck; men i praktiken ...
— Ja, tänk! inföll hans hustru. Tänk, hvilken uppoffring den höll på att kräfva af dig, om du skulle på gamla dar ha gått och gift dig med en tös — för att rädda ditt barn! Faderskärleken är i sanning en helig känsla, fri från all egennyttig beräkning!
Hon gaf sin man en obeskriflig blick — och seglade ut genom dörren.
Samma dag sände fru Tiracca till sin bror — en högtstående ämbetsman i Cuzco — en quipus med bud, att han borde låta den fångna kvinnan så snart som möjligt försvinna från hufvudstaden eller kanske, om möjligt, fästa kungens uppmärksamhet på henne.
Det sista skedde.
Den svage incan, ytterst känslig för kvinlig fägring, vardt eld och lågor första gången han såg henne. Ett par dagar senare blef hon intagen i Cuzcos jungfrukloster, där hon skulle förberedas till den höga äran att bli upptagen i skaran af konungens medhustrur.
Fru Tiracca andades åter lättare. Det moln, som hotat familjen, skingrades, och den förlorade svärsonen blef återupptagen i dess sköte. Dotterns vackra ögon tycktes bringa den vilsekomne officern på rätta vägar, och han gjorde afbön. Hvad som dess för innan förefallit försökte man glömma, och bröllopsdagen bestämdes.
Endast öfverste Tiracca tillät sig att då och då i enrum draga en stilla suck. Hvad kunde han hjälpa, att tankarne emellanåt gingo till den unga flicka, som nu för honom var ohjälpligt förlorad ...?
Upp åt sierrans klippvägg norr om Cuzco, där nattens slöja nu rifvits bort och morgonsolens strålar fått herraväldet, låg peruanernas stora, berömda fästning, upptill begränsad af tre jättelika vakttorn, hvars erggröna koppartäckning glänste i solskenet. Den väldiga fästningskomplexen hade, liksom fallet var med alla peruanernas byggnader, uppförts med största omsorg, och läget på en klippas krön gjorde den ointaglig för fiendehand.
Den del af fästningen, som vette mot staden, utgjordes af en omkring tolfhundra fot lång och mycket tjock gråstensmur; åt andra sidan skyddades den af två halfrunda murar af samma längd som den förstnämda. Marken bakom dessa murar låg så högt, att de utgjorde ett ypperligt bröstvärn för trupperna, medan terrängen utikring var brant och otillgänglig.
Alla gråstensmurarne voro uppförda i rustikstil och på de fria ytorna syntes grofhuggna stenar, som emellertid hade så finhuggna kanter, att fogarne mellan likfärgade block knappt kunde upptäckas; höjden utvändigt var intill tjugo fot.
Det inre af fästningen upptogs af en mängd mindre gråstensbyggnader, som kringslöto aflångt fyrkantiga gårdar eller ock lågo midt emot hvarandra, så att en bred gång bildades mellan dem. Byggnaderna tjänstgjorde som förrådskammare för hären, hvarjämte de naturligtvis innehöllo bostäder för officerare och soldater.
Det hela byggde upp sig amfiteatraliskt, så att högre liggande byggnader kunde i sin ordning göra tjänst som vallar och värn för hvad som fanns bakom dem. Öfver denna myrstack af byggnader höjde sig tornen tunga och imponerande, med gluggar och fönster i flera våningar. Där voro bostäder inredda.
I ett af rummen stodo två män och blickade ut genom det stora fönstret, som skänkte härlig utsikt öfver en vidsträckt näjd. Det var öfverste Tiracca och hans lärjunge Itos, den unge höfdingen för den senast kufvade stammen. Han hade ett dystert, resigneradt uttryck, där han stod och lutade hufvudet i handen, medan blicken var riktad uppåt, mot den molnfria himlen.
Från fästningens västra del trängde till dem taktfast sång i växlande tempo, beledsagad af hammares tunga slag mot sten. Hundratals arbetare voro där sysselsatta med att utvidga och förbättra fästningsmuren.
Stenen — ett säreget slag granit — hämtades från bärgen långt borta, där den med oerhördt 41 tålamodspröfvande arbete brutits på det sätt, att klipporna skörnat genom eld. Den forslades öfver strida forsar och stora klyftor till bestämmelseorten, där arbetet med mäjsel och hammare tog vid, tills stenens sidor fingo denna släta yta, i hvars framkallande peruanerna voro mästare. Som svarta myror på tåg tedde sig de många tusen män, som rörde sig utmed forvägen i den tropiska solens glöd och medels linor släpade fram de stora blocken af intill tjugo fots längd. Peruanerna sjöngo under sitt tunga slit för att på solgudens och incas bud dess fastare bygga landets värn.
Några lystringsord från en af de med soldater fylda gårdarne väckte plötsligt Itos ur hans drömmar. Han vände sig mot Tiracca, som uppmärksamt betraktade honom, och sade, i det han tungsint skakade på hufvudet:
— Du vill lära mig att tro på dina fäders gud ... Tänker du, att man lika lätt kan flytta sin tro, som edra soldater drifva en fången stam till nya näjder! Gif mig då åtminstone ett tecken på, att eder gud däruppe är den sanne guden! Låt honom förmärka sitt ansikte, låt det rägna eld eller blod öfver marken! Eller också förskona mig från din lära! Ser du det snöklädda bärget därborta vid synranden? I dalen därnere står jag, och du däruppe. Din röst ljuder ned till mig, men hur vill du, att jag 42 därnere skall sätta tro till allt hvad du förtäljer om landet på andra sidan bärget? Nej, låt mig själf komma upp på höjden och öfvertyga mig om sanningen i dina ord — och jag skall med hela mitt folk falla ned och tillbedja din gud.
— Ditt svar är tviflarens inkast, genmälte Tiracca. Det höga i vår troslära är just det, som gör den oförklarlig för dig och dina stamfränder. Vägen till solguden är som vägen till Chimborazzos topp — den är uppfylld med klippstycken och bottenlösa svalg. Vill man gå den vägen, gäller det att lära sig arbeta och försaka.
— I vårt hemland ansågs arbetet som ett straff; så lärde oss våra gudar. Hvarför skulle vi, deras utvalda folk, arbeta? De läto ju trädens frukter i öfverflöd mogna dag efter dag? Gudarne skänkte oss vårt bröd och källans klara vatten, och de lärde oss att till tidsfördrif jaga steppernas djur och skogarnes fåglar, ty jagten gaf styrka åt våra muskler. Lyckan bodde i våra hem; vi hade allt utan vedermöda och togo för oss hvad gudarne gåfvo ...
— Var det därför, afbröt Tiracca, som ni plundrade våra gränsbor, slaktade dem framför edra afgudabilder? Detta ert handlingssätt förtörnade solguden, han satte oss rättvisans svärd i handen, och vi blefvo de starkaste ...
— Ni voro hundra mot en! inföll Itos med flammande ögon. Var det för att skaffa arbete 43 åt ert folk, som ni nedhöggo våra skogar vid gränsen och ändrade flodernas lopp, så att de icke längre befruktade våra marker?
— Vi ville blott ert eget bästa, svarade Tiracca; och engång i tiden skola ni förstå det.
— Ja, ni ville, förstås, rädda oss och visa oss vägen till solguden, hvilket ej kunde ske utan incas hjälp, fortsatte Itos med skälfvande röst. Den frälsningen och den lyckan hade vi aldrig bedt er om. Ni fälde vår konung, togo vårt land och släpade oss bort till hemlös »lycka». Men — utbrast han — i motgången skall min stam lära känna sin egen kraft. Ni må drifva oss hän hvart som hälst och krossa våra gudastoder och tvinga oss att böja knä för en främmande gud, men ni skola aldrig släcka vårt hopp att engång få återvända till vårt land, våra gudar och seder. Det ges mycket mellan trädens toppar och flodens yta, som mänskoögat ej kan se ... Den gud, som leder vågens svall mot sjunkande aftonsol, kan ock kasta om böljans gång mot morgonsolen — våra gudar, som låtit oss föras hit, kunna föra oss hem igen.
— Ditt folk skall engång åter draga till sitt land, men det blir då med vår tro och våra seder. Intet tvång skall inplanta dem — vi skola segra genom mildhet, säger oss vår gud.
Itos skrattade hånfullt.
— Var det mildhet, när han ingaf er att döda mina fränder?
— Du förstår ännu icke de syften, som bestämt vårt handlingssätt ...
— Jag har sett detsamma förr fast under annat namn. När en af våra kvinnor klädde sig till brud, använde hon halfva dagen på att pynta sig och gick långa vägar för att spegla sig i flodens vatten. Utan fåfänga — intet bjäfs, ingen brudgum och ingen dans! Utan — fåfänga intet krig!
De hade under samtalet gått ut på fästningsvallen och kommit till en af de platåer, hvarifrån man hade bästa utsikten öfver Cuzco med omnäjd. Solröken hade delvis skingrats, stadens bägge kanaler blänkte som krokiga silfverränder, hvilka längre bort, i stadens utkant, flöto ihop till en bred flod; den böjde sig i en vid båge och försvann bland bärgen för att åter bli synlig i en ram af skogsdungar och slutligen i smal linie försvinna långt borta vid horisonten.
Röken från Cuzcos eldhärdar steg rakt upp i luften i fina strimmor — som rök ur otaliga kratrar, bildade af mörka byggen kring gårdarnes hvita sand. På de trånga gatorna med husfasader af mörk trachysten, som gaf dem en dyster prägel, hvilken ej kunde förtagas af solskenet, vimlade det af folk i färgrika dräkter. Bland de låga byggnaderna reste sig högre, 45 imponerande kvartér, som dels omgåfvo den stora öppna platsen i stadens midt, där dess flesta gator utmynnade, dels lågo fristående, omgifna af murar. Dessa tunga och enformiga byggnadskomplex utan nämnvärd arkitektur tillhörde konungen. De voro bostäder för honom och hans talrika familj, kloster för soljungfrurna och lokaler för de mångfaldiga ämbetsvärk, som förvaltningen kräfde. Inca-adeln hade sina anspråkslösare hus i dessa byggnaders närhet, och utkanternas arbetarekvartér sträckte sig ända upp mot närgränsande kullar och bärg, på hvilkas terasser majsen växte i jord, som hämtats fjärran ifrån, och där konstgjorda vattenbehållare speglade det indianska kornets länga, fint formade blad och potatisens enkla blommor. Det var enligt sägnen hår, som dess frukter först kommo till användning. Men inne bland bärgen knogade arbetsmyrorna dag efter dag i solgudens tjänst ...
Den unge höfdingen blickade sorgset framför sig. Var det så, han engång skulle återse sitt eget folk — som trälar och slafvinnor på främmande jord. Han vände sig om. Öfverallt samma myllrande af rastlösa arbetare. Deras sång böljade i fylliga vågor upp mot fästningen. Den unge mannen förvirrades af detta eko från ett träget lif under molnfri himmel — detta var allt så olikt den tysta halfdagern i hans hemlands 46 skogar. Och där nere blänkte breda strimmor af guld — dagerns spel på soltämplets guldsirade fasad.
Tanken på Yelva dök plötsligt upp. När skulle han återse henne och under hvilka förhållanden? Skulle hon glömma, att hon engång varit hans broders brud? Skulle hon glömma det löfte, hon gifvit vid hans död, att hämnas honom? Skulle den hädangångnes ande få se henne som incans medhustru, som ödmjuk slafvinna i stoftet för den allsvåldige ...? Tiracca bröt tystnaden.
— Se! sade han och pekade ut öfver näjden. Se, hur solskenet slagit sin gyllene mantel kring alla dessa tusental! Det gjuter lifsglädje i deras sinnen och lägger sångens jubel på deras läppar. Försök att skåda upp till den strålande guden! Du skall bländas, ty mänskoögat når aldrig så högt som till skaparen af all den lycka, du ser ikring dig. Itos, hvad äro alla dina gudar och beläten mot en enda stråle af denna oändliga kraft? Du gick i blindhet i dina skogars dunkel utan aning om det ljus, som lyste på trädens kronor men förgäfves sökte bana sig väg ned till dig. Det var mitt folks uppgift att föra ditt eget ut i ljuset. Bed nu honom däruppe att taga blindheten från dina ögon — och du skall prisa hans namn.
Tiracca teg och lade handen på Itos skuldra; de lyssnade bägge ett ögonblick till sången där borta ifrån.
— Din höfdings slafvar? frågade Itos och beskref med den utsträckta handen en båge öfver näjden från öster till väster.
Tiracca skakade på hufvudet.
— Hos oss finnas inga slafvar i den bemärkelse du tar ordet. Men vi äro alla solgudens tjänare — det är ju han, som skänker oss vårt dagliga bröd — och från den högste till den lägste lyda vi under statens myndighet. Staten — det vill säga solgudens rike här på jorden — uppfostrar folket genom sin visa lag och skänker åt en hvar fria bostäder, husgeråd, vapen, mat och dryck — kort sagdt allt hvad vi behöfva — men fordrar till gengäld våra händers arbete, mäns, kvinnors och barns, hvar och en efter sina krafter. Medan vi nu samtala, äro männen af din stam sysselsatta med att gräfva diken och få lära sig åkerbrukets konst. Kvinnorna undervisas i husliga sysslor, såsom matlagning efter gängse föreskrifter, sömnad, brodering, väfnad ... Virketyg, möbler och allt få de fritt ur statens förråd. Allt fritt och i vederlag arbete — se där vår organisations hemlighet! Den ouppodlade landsträcka, som ditt folk erhållit, och öfver hvilken du under en guvernörs uppsikt skall bli herre, har liksom hela 48 riket delats efter tresystemet. Solguden eger den ena tredjeparten och incan den andra, medan den tredje fördelas bland folket, så att hvarje man erhåller ett visst stycke bördig jord med ytterligare tillägg för sin hustru. Han får som menig man ha blott en, men måste gifta sig, då han fylt tjugofyra år — det vill säga efter din tidräkning tjugofyra rägnperioder efter sin födelse — liksom kvinnan, då hon fylt aderton. För hvart barn, som födes, ger staten honom ett nytt stycke jord — för gossar dubbelt mot flickor. När sonen engång gifter sig, eller om han dör, återfaller denna del till staten. Familjen förfogar öfver allt, som skördas på dess jordlott. Till kläder lämnar staten kvinnorna ull och bomull allt efter landets luftstreck. Jorden odlas enligt särskilda föreskrifter på bestämda tider och viss ordning. Först skötas solgudens egor, därnäst den jord, som förbehållits åt de sjuka och vanföra, åt hären och administrationen, så incans egendom och slutligen folkets. En gång öfvertagen jord får af menige man icke bortbytas eller tillökas. Lamadjur och får tillhöra alla incan. De förras ull går till magasinen, de senares till jungfruklostren, där incans dräkter och slottens bonader väfvas.
— Arbetar också din höfding?
— Ja, inca och hans släkt bekläda statens högsta värdigheter. Fyra af hans bröder äro 49 ståthållare i landets fyra stora landskap. Så ha vi dem, som förvalta de högsta och mest ansvarsfulla ställningarna inom afdelningarna för hären, magasinen, förplägningen, vattenledningen, åkerbruket och skogsskötseln.
— Räcker din höfdings släkt till för allt detta?
Tiracca betraktade ett ögonblick Itos. Frågan var naturlig, men i tonen låg något retfullt.
— Incans släkt är stor, svarade han. Det berättas i en gammal quipus, som förvaras därnere i soltämplet, att den skall bli talrikare än himlens stjärnor. Du ser den stora, ensamt liggande byggnaden med höga murar ikring och omgifven af böljande åkerfält? Det är solgudens tämpel ...
— Är Yelva där? inföll Itos hastigt.
— Ja, svarade Tiracca och kväfde en suck. Hon dväljes tills vidare bakom dessa murar jämte nära ett tusental andra unga kvinnor, incans blifvande medhustrur, tämplets tjänarinnor. De förblifva i klostret och uppfostras där till tjänstgöring vid de stora festerna, eller flyttas de till andra kloster i riket allt efter incans önskan.
— Och Yelva? ...
— Hennes framtid blir en skön dröm, så skön som hon förtjänat ...
Itos hade ett häftigt svar på sina läppar, då hans uppmärksamhet plötsligt drogs åt annat håll, i det Tiracca pekade på en närliggande byggnad med massiva murar, till hälften inbäddad i en stor trädgård. I denna syntes på en kulle ett talrikt sällskap af förnäma damer och herrar, hvilkas lysande dräkter i solljuset bjärt aftecknade sig mot mörk granit och dunkelgrönt löfvärk.
— Coya! utbrast Tiracca i vördnadsfull, nästan hviskande ton. Ser du den blåklädda kvinnan under baldakinen, hon som promenerar framför de andra?
— Hvem är hon? sporde Itos nyfiket.
— Konungens gemål och på samma gång hans enda syster.
— Hans syster?!
— Ja, enligt lagen måste incan gifta sig med sin närmaste kvinliga släkting; hon blir hans enda lagliga hustru, och af deras barn blir äldste sonen tronföljare. Denna sommaren är den femte efter deras bröllop, och äktenskapet har hittills varit barnlöst. Men nu har solguden hört sitt folks böner, och i en snar framtid torde landet ha en högburen inca att fröjdas åt. Men — tillade han — låt oss nu gå! Det är ej tillåtet att spionera i slottets trädgårdar.
De gingo tillbaka samma väg som de kommit, och snart sutto Tiracca och hans lärjunge 51 i det stora svala tornrummet, där Itos sakta och mödosamt sökte sätta sig in i peruanernas quipus med de hemlighetsfulla knutarne — ett sätt för meddelande, som hittills varit alldeles obekant för skogens mörkhyade son.