Dan Andersson

DAVID
RAMMS
ARV

BOKFÖRLAGET TREVI

Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas till källan om icke något av Gud vore i vattnet.

Mäster Eckhart

En kort inledning
samt historien om en hammare

Det arv jag fått från min faders land
av skogar och vilda snår,
är bara en börda som tynger min rygg
där jag ensam och grubblande går.
Men det blir väl en morgon på ofridens natt
— jag vill lära mig bedja och tro,
att en ensam människas blod en gång
skall svalna i kvällarnas ro.
Och av en oren klädnad till sist
skall vävas en ljusets skrud
åt den som bland många förgängliga ting
tappade bort sin gud.

När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro, denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden, på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet, inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro — allt detta gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl vara frukten av ett från barndomen kringflackande liv, ständig hemlöshet, alkohol, opium och tidiga erotiska förvillelser, men det var nog också arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom från början, hade han då ens behövt falla i alkohol och opium? Och om han ej från början varit den ångestjagade man han var — hade han då så tidigt behövt fly hemifrån?

När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn. Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande:

— Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett. Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop krälande kräk som alla trampar på och spottar på, och när något led i den där kräldjurssläkten trampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom andra. Men allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor, snälla och hjälpsamma — —

Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte med hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt behärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under en björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan och fortsatte.

— Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu — jag har berättat min historia och du skall skriva den — men nu skulle jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den där hammaren liksom till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har tagit reda på honom, han var min farfars far — bergsmansbönderna satte just inte så stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, nästan tiggde det dom skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade en viss respekt för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var oförvägna, dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i sin örtagård av trasor och lump — jag blir alltid så här poetisk, när jag talar nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett veckolångt drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett smul nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall, min farfars far började tjänsten under Gustav tredje — han gick i trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han rymde som krigsfånge från Wittenberg — varför han skulle hit igen kan jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat — men hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogifta barnaföderskor med spön, söp och latade sig och diktade visor på rökstumuren, och på dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en svensk officer, han hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ångra sig, han bara talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av alla, och änkan höll lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som — som rådde om den här hammaren. En konstig bergsman vart han, som satt på vägkanterna och knackade sten och sjöng besynnerliga sånger i takt med slagen till släggan — tokig, förstår du, en sorgens galning med långt hår, jag skall visst vara mycket lik honom, men innan det där bröt ut hade han blivit far —

Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom lika bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då var han bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt dom fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Han vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär han ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som sagt ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen för H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamla Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och han stod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och där högg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten i västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han ha kommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge och ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medan han huggit så att spånorna yrde över avgrunden.

Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng David Ramm sakta:

Alla man, alla man, håll i repet!
Alla bergsmän som skeppar erat järn —
ni kan släppa när ni vill — släpp repet!
Dä ä bara en tiggare på än’.

Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till här i livet om inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring hans unga liv. Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader talat till honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att han vid tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av traktens frommaste män!

— Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och mördare och slagskämpe och allting — kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig, och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig själv också, men det hade han rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle vitskäggige log så att ansiktet var som en hösthimmel med klar sol. Och si, det var allt av Herran kommet!

Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när de i vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan och bävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem och arbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade han Gud. Det är en underbar man.

Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt framme vid Guds tron — varför skulle vi betvivla att de gör det? Och hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, huvudsaken är att Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå.

Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersom jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ej hindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla vänliga och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bergskedjor som skiljer Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåt skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöst och trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig att kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den — eller var han på något sätt förvirrad?

I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den berättelse som följer här, och ur första avdelningen har jag endast medtagit så mycket som kan vara av intresse för belysande av de händelser jag skildrat i denna del av hans historia.

I. Vännerna

1. På hemväg

Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.

Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.

Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David hade boken handlat — vem kan skriva något som handlar om en annan mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större styrka att bära. Han hade hittat sin Gud — och David hade aldrig hittat sin.

Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu, affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år. Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna — eller fattig med bara Whistler på väggarna — eller ännu fattigare — stor tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra marmoransikte — det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.

Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest. Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand. Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och visslade.

— — —

Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en uniformerad neger skrek sitt “first call for supper — dining-car in the rear — first call!“ Då vaknade han till, tänkte över sitt ekonomiska läge och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. Samtidigt reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsäck två varv, tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den hänga kvar men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han styrde sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot honom.

Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Dörren till köket stod öppen — ville han ha vin — ja, ett glas sherry — och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, sådant som min far dricker där hemma i verkstaden — han spratt till, hade han skrikit detta eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt emot såg aldrig så litet förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han såg trött ut, han hade nog snart arbetat ihjäl sig och själen den var torr och mager och skramlade som papper i honom, och någon Gud hade han inte och ingen glädje av att leva. Snart skulle hans förvissnade kropp dö och värkas ut i de gapande, maskingrävda hålen i Carlington Cemetery i Exenland — ifall han nu var skriven där, guldtänderna med.

Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa huvud var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra, seniga, hårda med blåa, grova ådror under skinnet. Han kunde så tydligt se honom nu — se, ryggen stod som en sprättbåge över arbetet. Dörren ut till köket var bara en tapetserad brädlucka som David spikat ihop, den hade fläckats av hundratals gruvarbetares svarta händer då de kommit för att avlämna eller hämta något. Ångan från spiseln gick in i verkstaden och gjorde luften tung där, kom tapeten att lossna, så att de bibliska planscherna böjde sig utåt, som ville den korsfäste även slita sig loss ur denna tryckande omgivning, med en luft full av doften från tyg, pressjärn och gamla beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han och tänkte på, han hade glömt att äta och satt med huvudet lutat i handen och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat plötsligt på ren svenska och mycket vänligt frågade:

— Är ni sjuk?

David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började äta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på munnen och fortsatte:

— Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten är det bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är ganska märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är lik min döde bror som var musiker — men han lade alla sina bekymmer på bordet framför varenda främmande — säg, tag inte illa upp, tycker ni jag är en pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik min bror så kanske om jag frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det. Var det inte lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland — dessemellan är jag tyst som en gråsten. Förlåt mig!

David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork. Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak, mörka bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och utgrena sig spiralformigt då mannen log.

När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall säkerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som om obehaget varit en rent fysisk smärta.

Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade han David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i förlägenhet. — Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak arm välja ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men bäst tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman nickade utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera.

De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande över att på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill icke just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta sätt flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften, nickande då och då och ibland skakande som av en rysning.

Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor och opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet från de drickande, brådskande människorna. De besökte underjordiska krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare.

Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in det i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men på övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg honom blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa i den beska smaken.

Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var uppfostrad i en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk. När han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och mycket liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och grubbel, med samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit religiöst påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På föräldrarnas önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till doktorsgraden då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det. Han rymde till Amerika och fick plats som lantmäteriingenjör hos ett järnvägsbolag.

Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky för kvinnor i allmänhet. — Han tycktes även lida av att nödgas ta människor i hand när han hälsade på dem — om någon arbetsklädd snuddade vid honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans renlighetssinne hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet.

Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att denne var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk doktor med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade hårresande äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att han var en kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil i hällande regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten. Sådana saker sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd aristokrat, då tog David hämnd på honom genom att föreställa honom hans fysiska hjälplöshet i jämförelse med Davids goda vigör, som också verkligen kunde uthärda en hel del.

Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt “intellektuellt“. Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje gång han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig över att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således, beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och så vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att han för alltid var utestängd från en stor erfarenhet: äventyrets, och så fyrade han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade, diktade om och nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi på den andra. De reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma tröstlösa sätt, Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, möjligen beroende på att han var femton år äldre än David.

Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om detta någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta efteråt och bara “svettades ångest“, talade igen för att påminna varandra “hur komplett omöjligt det var att leva“, hur vansinnigt smutsiga de kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var Hartman, förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd var också David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre, i honom glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock kunde finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna.

I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon bekant på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på “Marta“, som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en gång ihop med Hartman som reste andra klass.

En kväll satt de på mellandäck, Hartman med armbågarna stödda mot relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna.

— Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst. Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det — aldrig fått det, upprepade han med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha — men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en väg ut ur töcknet, när ens oro jagat en av och an som ett villebråd. Ett villebråd — ja, jag är ett och jag är skadskjuten också — jag försöker flyga men dimper ner igen — jag kan bara flaxa och blöda...

Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under däck. Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan. Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter. När han talade igen lät rösten lugnare.

Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet fördelat det — då — du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt hjärta slår nu? Ah — han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, som en bedjande. Han kommer nu — guden av läkedom — ah — kommer du nu!

Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen den lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans hand darrade ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och sedan började han berätta — berätta i oändlighet om sitt föregående liv.

Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast berätta i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också är Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär ha upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var absolut betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av dem. Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade aldrig varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade under långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och i Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han hade rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men “höll reda på munnen“, som man säger och pratade sällan upp hemligheter.

I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster och brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se människor. På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och kroppslig bräcklighet — han verkade skör i själen, som David uttryckte sig. Man väntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll han ihop. Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland nästan dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig kombination av helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges.

Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga “brottningar med Gud“, om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde och om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men var för feg, för rädd för “det andra“, för att hänga sig. Han biktade sig för Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna vägar, överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans dunkla bottenlösa ögon.

Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet, som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt. Gud Haschisch grät över sitt älskade barn.

Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida behärskade han bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det aldrig.

En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de varken kunde sitta, stå eller ligga. — Och, sade David, kungen gick utanför buren och pekade finger åt dem — — —

Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på övre mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät, spänt från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det. Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest och krasande, men grymt:

— Ääääh — du — du — där tittel du — lilla djävul!

Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till sängs. Bilden av den demoniske därute på däck spökade för hans slutna ögon. Det var ju ingen människa, utan en passagerare från helvetet, han sett. Och för att bli kvitt honom tänkte han på sin far och föreställde sig honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den där stackaren på däck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av båtens rullning somnade han och drömde att han var en ung, glad sjöman som stod högt uppe på bramrån en juldag i Indiska sjön och kände kaneldoften från hamnmagasinen och blomdoften från land komma mot sig som ett saligt rus i det bländande solskenet.

*

Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen och sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt, som var husvilla och som behandlades grymt. David berättade upprörande historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han sade att han inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan. Detta var ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av en rörande kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och så reste han sig med tårar i ögonen.

— Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, räckte handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej mer innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt håll under många ömsesidiga önskningar om återseende.

Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln, mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.

2. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i skogen

David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till godo med litet äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands sökte han övertala en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var för gammal. — Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen, icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande.

David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty Nilenius var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De enda personliga minnen David hade var när Nilenius smickrat honom omåttligt för hans begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, och så vidare.

Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar. Och han började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande, framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över Davids far.

— Jaså — du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius stannade och stirrade häpen på David.

— Ö — höö, sade han, vad fan menar du med ditt “nu igen“? För resten ska jag säga däj att jag har gjort din far så mycke med tjänster, dä’ är vad jag har, så många välgärningar, så att gubben är förbannad på mäj dä ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra än di som ä guss barn. Men du behöver inte borst opp däj mot mäj fast ja ä en stackare som folk skäller ut å svärtar ner!

Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med våldsamma gester och nervösa hostningar. Historierna rann ut ur hans smutsiga mun som en ström, och små stänk av illaluktande spott träffade David i ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt från den stund han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu hade alla människor hatat honom, sade han.

— Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj — höö — ö — säj mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som inte ja jolpit mä mitt sista öre om dä så va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han högg milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har han å lat är han, ja kunne ha tätt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, kanse? I hälvetet, utan ja lät han göra dä, hugga milven, all milven åt mäj, utav bara ren barmhärtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla skogsgöromål, så ja är tvungen lega — å då tar ja Raggen som ä fatti, som har åtta barn å behöver tjäna en slant, å gav honom arbete för mitt goda hjärtas skull. Fuskade han inte — stal han inte ved mä säj hem å brände han inte opp mina dyrbara kol i kojan för han var för lat å hugga ved? Svärta han inte ner mäj med hela det svartaste förtal till tack? Har han inte spritt ut det där att jag skulle ha barn i lag med pigan jag hadde för tre år sen? Kan du tänka däj svartaste oförskämdhet? Höh?

Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova, suddiga brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta medlidande var större än hans hat.

— Men — herre gud — det där med pigan är ju sanning! Du har ju själv gått in på att betala barnuppfostringsbidrag — så det är väl inget förtal.

Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda, svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.

— Så du har reda på dä du — har far din sagt dä — har Raggen sagt dä — varför får en inte fred för djävulska människor — har — vem har sagt dä åt däj?

— Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen.

— Men du gick väl för fan inte å spred ut dä — va — höh? Han nästan skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i en svängande rörelse.

— Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, om verkliga händelser.

— Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram orden. För resten — så — ska — du inte — tro att du kan ta på däj nån överlägsen min mot mäj, fast du flackat kring alla jordens länder så har du väl allri i en veckas tid kunnat försorgt däj, utan din fattia far har fått jolpi däj — —

David rätade upp sig och såg stadigt på Nilenius. — Hör nu, du dåre sade han skrattande, om du menar att få göra så mycket fanstyg som helst och ändå förundrar däj över pratet därom —

— Va i harrans namn har jag då gjort för nånting? Har du hört nån sagt nånting? Va ä dä nu då? Hööh?

Nästan spottande av raseri vände han David ryggen och gick sin väg, men han kom tillbaka, springande så att han flåsade. — Vad har dom sagt om mäj? röt han med verkligt bestialiskt raseri.

— Jag kommer direkt från stationen, det vill säga direkt från England och har ännu inte talat vid en enda människa här.

En stund stod Nilenius kvar och såg hatfullt på David. Sedan gick han sin väg med många hostningar och grymtningar.

Det gamla hemmet var som vanligt, han väntades ej hem men mottogs med tyst och stillsam glädje, han fick sitta i timtal och höra på vad som hänt i byn medan han var borta. Och när kvällen kom, var han redan trött på hemmet, han hade intet här att göra, och han var nästan glad när han fick försvinna upp till det lilla vindsrum han en gång inrett för att åtminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej förrän sent. Det var så underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer av sina drömda vidunder. Den blinde var borta — David behövde ej mer grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och fridfullt, att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma när hans sista besparingar var slut? Det stod en gammal fiol i ett hörn, han hade brukat spela på den som pojke och han hade även fått litet undervisning. Jo, han skulle ta fiolen och böckerna och hyra den där stugan en mil bort uppe mot Asanders ås, där skulle han skriva en bok om sitt eget liv. Han hade länge haft denna idé, och han kunde ej bli den kvitt. Det var som om han anade en frigörelse i detta att försöka skapa något av det elände han erfarit. Särskilt skulle han ge luft åt det förfärliga i hans livs planlöshet, irrandet, oron och hemlösheten.

Han höll på att somna in, med mors gamla brokiga lapptäcke kring sig. Å ja, det skulle bli en bra bok och en förfärlig bok på en gång. Kunde han? Kanske inte, men om han försökte med allvar så hade han likväl något att leva för, en liten plan, ett halmstrå att gripa efter. Han blev plötsligt så glad över att ha hittat denna ansats till en hållpunkt i tillvaron att han satte sig upp i sängen och skrattade, han fick nästan tårar i ögonen. Varför har jag ej tänkt så förut, varför har jag ej förstått att jag skulle försöka med något svårt, något nästan omöjligt, för att få ett litet, litet mål att leva för? Författare! Å ja, stopp litet, inte så högfärdigt, men någonting — en fluga att leva på — var det inte så Hartman sagt. Man behövde helt enkelt en fix idé, man skulle hålla fast vid den som döden — annars blev det vansinne i till sist. Han var så upprörd att han sov endast ryckvis den natten.

Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av Nilenius’ trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal, rå och sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris åt första bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterst ensam, denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap. David ville det ej heller, men han var själv ensam, Nilenius sög sig fast och släppte aldrig taget, så fort David lämnade honom greps han av förtvivlan. David visste att han röjde hans hemligheter för att ställa sig in med dem som hatade Davids far, och han beslöt sig då och då för att säga upp kamratskapet. Då visade Nilenius en ny sida, det var en fattig eller sjuk eller döende han skulle besöka och ville ha Davids sällskap. Han var ofta ute i barmhärtighetsbestyr, han sade själv att han var den ende som ömmade för traktens fattiga. När han hjälpt de nödställda ur deras värsta bekymmer blev han alltid ovän med dem, de var för otacksamma. Men han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta av att ge dem någon betalning. Fordrade de att få ut sin lön riktigt ryggade han tillbaka, lamslagen av förvåning över deras taktlöshet. Men i anfall av rörande ömhet kunde han sedan bära mat till dem, skänka avlagda kläder och dylikt, varefter han oftast bröt ut i skällsord för det de “skötte sig så illa“. När David träffade honom efter en dylik utflykt öste han ur sig förbannelser över alla grannarna, särskilt de fattiga, som fordrade att han skulle försörja allt pack. Han överdrev sin egen känsla för detta “otacksamma släkte“ och beskrev vad han gjort för dem tills han brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och sitt eviga martyrium.

Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller satt i en skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i ett slags slö förtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, ögonen stirrade i matt ångest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa ögonblick ohyggligt, hans onda samvete plågade honom, åt upp honom inifrån. Men han var icke tillräckligt klartänkt för att begripa trösten av att bikta sig inför någon. Så fort han i förtvivlan öppnade munnen för att tala kom det bara en stormflod av beklaganden över förtalet; i orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrävlande, rentvådde han sig själv, tog sig själv i försvar fast ingen anfallit honom, tills hans tunga tröttnade. I stället för att bekänna det fula han gjort och söka sig en förklaring på sitt eget väsen, kom det historier om människornas hat mot honom, utbördingen, som inte kunde kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste när han ljög, men han bara ljög allt värre, rättfärdigade sig allt mer, framställde direkta frågor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka med huvudet eller komma med ett beklagande. Då ljusnade han, torkade sig om pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvällda ögonlocken till hälften slutna och de väldiga nävarna bökande i tuvorna vid sidan om sig.

Alla bönderna i byn hade kommit överens om att ljuga på honom, sade han. Sade de inte att han lät gården förfalla, att han tog ren skjorta mitt i veckan, att han försökt förföra Hopp-Sara, som var sjuttio år, att han sålt skog och supit opp medlen, att han gjort narr av dem allesammans, skällt ut dem för deras smuts och svinaktighet, att han var lat, att han körde med fattigt folk, att han hade bringat sin familj till undergångens brant, att han berusade sig med bröstkakor som han köpte på apoteket när brännvinet tog slut? Och fast Nilenius måste veta att han gjort allt detta och mer till, var han likväl alltid den orättvist bemötte. Ända till förtvivlan körde han med detta tema, tills han förekom David bara som ett tröskverk eller positiv, en gång för alla inställt på det sättet.

Han åt omåttligt och var en stor läckergom. Ofta skickade han bort hustrun på något längre besök för att han i fred skulle få slakta en höna och steka den i smör eller ensam dricka ur all grädde som sparats för smörberedning. Under dessa måltider, som han intog stående vid spiseln och ätande med en järnsked direkt ur stekgrytan, var han vid ett mycket älskvärt humör, men han bjöd aldrig David, även om han var närvarande, därtill var han alltför stor egoist då det gällde god mat. Men under det han åt skällde han ut hela mänskligheten, mest bönderna i byn, men nu på ett lustigt sätt, med en överlägsen galghumor. Han läste gärna, mest Sigurd och Ture Sällberg och Blanche. Stundom blev han under någon dylik festmåltid så mätt att han endast orkade sitta i ett hörn och pusta, och han kom då ofta fram med rent socialistiska tänkesätt, han tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas precis lika mellan alla människor. Om David då gjorde invändningar mot hans enkla program, ändrade han det, låtsade anställa beräkningar, svängde sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade med att berömma David för hans beläsenhet. Det hade kunnat bli nåt av David om han bara fått nån skola, sade han, och detta var en hånfull antydan om att David för närvarande var en mycket misslyckad människa. Men inom sig kände Nilenius en viss tillfredsställelse varje gång han konstaterade att David misslyckats med något, en ond skadeglädje steg honom ända upp i halsen. David märkte detta och avskydde och fruktade honom allt mer. Ofta gick han ifrån honom med ett fast beslut att aldrig tala till honom mer, men han kunde ej fullfölja det, i en liten by på tio gårdar, avskild från all världen, drogs dessa omaka människor oupphörligen till varandra. Så småningom vande sig David att söka en viss förståelse hos Nilenius, och han gladdes stundom åt att någon spelade intresserad. Det var bara en sak som David var omåttligt glad åt: att han fått en ny bekantskap, en vän som Nilenius aldrig skulle kunna uppsöka eller våga sig på. David hade Hartman — och aldrig skulle ett ord om denne komma för Nilenius’ öron.

Men alltjämt hängde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att följa Nilenius på hans planlösa vandringar genom bygden. Så småningom begrep David att Nilenius levde på att försöka få David lika usel och illa ansedd som han själv var.

Nilenius var djupt intresserad i alla andra människors angelägenheter. När han och David passerade förbi en gård, omtalade Nilenius alltid ett eller annat dussin skandalhistorier om människorna som bodde där. Han hade en sällsynt förmåga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur grannarnas husliga liv, särskilt sådant som ställde dem i en löjlig dager. Genom samtal med barn, drängar och pigor hade han så småningom samlat hela traktens skandalkrönika så att han kunde den på sina fem fingrar, och som han var en ovanligt fräck lögnare, diktade han ihop nya historier och skarvade de gamla, så att när man hörde honom tala, föreföll hela byn, sedd genom hans glasögon, att vara en enda samling skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var även rent bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre försigkomna, förde skoj med kringvandrande tiggare och fånar, drev med alla han träffade, gapskrattade dem mitt i synen och förnärmade även öppet sådana med vilka han ej hade ett dugg att göra, särskilt om de förde en mycket ärbar vandel. Han tycktes nämligen hata alla som var bättre än han. När han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända att han mötte traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius’ dödsdystra ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars på axeln.

— Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh? Tun-Lars grinade till, ryste på sig och svarade inte.

Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinteröverrockar och pälsmössa. Nilenius funderade ut något, och medan Tun-Lars lipade, blåste och på alla sätt gjorde sig galen, viskande och tjattrande och ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned väskan, böjde sig mödosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphål på fånens överrock och fullt kring mössans slag — Hi hi hi, fnittrade Lars, ä an toku, skä ja var så fin, ja?

— Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å sjonger denna visan om Sakkeus, som du kan, då får du kaffe. Hööh!

Och så föste han den tokige framför sig hem till gården, där han i timtal satt och hörde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika mycket som med munnen och sången lät som om den kommit fram, siktad genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade på fånen, helt förtjust, tills han plötsligt blev helt allvarsam och började fnysa. Men när Lars tog till sitt värsta grin, skrattade även Nilenius, konstgjort, mekaniskt, utan att en linje ändrades i det röda, köttiga ansiktet: — Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de satt sedan hela kvällen mitt emot varandra, jamande, nickande, grinande och härmande varandra som apor, tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på skullen. På morgonen när Lars skulle fortsätta sin väg, funderade Nilenius återigen på något.

— Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä.

— Hi hi hi, skä ja ha spårrar å spårrar å — ä an toku — skä ja ha spårrar? hi hi! Miau — miaaaaaui!

— Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius letade på sporrar och kröp på knä och spände dem på Lars’ stövlar. Lars’ ansikte sken. Det här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och såg hur Lars försökte stappla över gården. Med rocken och mössan fortfarande fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg. Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll sig för magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur.

— Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius.

Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och sparkade för att få loss sporrarna, spottade och fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang sin väg, rytande som en ko. Då stack Nilenius’ svärfar, undantagsgubben Mattsson, ut sitt skalliga, brynta huvud genom dörren till brygghuset och sneglade hånfullt efter Lars. — Ja si dän ä då nånting tä kun var tokug, dän, hå hå hå, så visst, så visst!

Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör:

— Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han i näsduken.

— Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan.

3. Diakonen

Nu hade David dock efter en veckas mer än vanligt vidrigt umgänge med Nilenius, varunder denne fått hysteriska utbrott och omväxlande förbannat, smädat Gud och människorna och gråtit, beslutat sig för att bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tänkt på — han hade redan börjat skriva på sin bok och även lyckats sälja några skildringar till ett par mindre huvudstadstidningar — och befann sig nu en mil från bygden. Om Nilenius kom skulle han helt enkelt vägra att gå med honom mer. Det var redan en visa i byn: David Ramm har blivit sällskapsdam åt Nilenius. Nu ordnade han sina böcker som han köpt i Amerika, spikade ihop ett skrivbord av gamla lådor, bredde tidningar till duk däröver och började arbeta. Men hans osäkra ställning och ensamhet plågade honom, åter och åter ältade han minnet av det förflutna. Ibland när han satt sig att skriva, greps han av tvivel på om detta var hans riktiga område. Var han kanske bara en inbilsk narr, ett ämne till en inkräktare på andras områden? Men också det gamla filosofiska grubblet kom igen, understött av de nyligen inträffade samtalen med Hartman. Han längtade efter denne, efter någon undervisning i att tänka systematiskt och förnuftigt om det som han sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det planlösa grubblet om själen, det odödliga, synden, straffet och det stora onda, samt det gudomligas förhållande till smärtan — en sak som Hartman lärt honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit så långt att han ej trodde på Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett gudomligt väsende. Skillnaden var ganska stor, men den förvirrade honom. Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta väsende, och han fann hur djupt rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med “väsende“ — låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper?

En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla. Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer och min buckliga vattenhink! Kunde han göra något, en enda rörelse utan att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan var människan. Räven och mården var bättre varelser, åtminstone renare i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi snubblade bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, tänkte han, är ju alltid trött och värker och nu slår hjärtat fortare än det skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ångestfull väntan på intet. Eller visste han på vad han väntade? Han skulle taga reda på det, kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen släpade fram sitt liv, själen bara liksom hasade sig fram och även kroppen. Gå fortare, gå bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart är du död! ropade det inom honom. Varför så brått, varför inte vila? Spring — bara spring, annars blir du efter! svarade det.

När han kommit hem igen med sin vattenhink och öppnade dörren, greps han av avsky även för detta ställe. Stugan låg ganska avlägset i en vrå där stora landsvägen mellan Bärgstad och Järnköping korsades av ett par sällan trafikerade vintervägar. Där hörde han sällan andra ljud än skramlet av någon enstaka forkärra på den steniga landsvägen norrut, eller dovt ekande yxhugg inifrån de ofantliga skogarna. Det var blott ett enda rum med kalkade väggar, en väldig öppen spis och många råtthål i golvet. En unken doft av gammal piprök, instängd luft med den egendomliga lukt som länge obebodda rum få, fyllde den. Strax tänkte han på hur annorlunda det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett och en liten hustru suttit här nu och väntat honom. Han skrattade. Av alla kvinnor han älskat skulle ingen ha velat sitta här och vänta på honom. När han tänkte på dem slog det honom att de var så många, att han “älskat“ så mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt ändå kvar som smutsfläckar i minnet — å, de fortsatte nog den där slags kärleken i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool, den allra senaste, hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha! Fruntimmer!

Han var ensam, verkligt ensam. När brasan slocknade, började råttorna visa sig. De voro också nästan tama, en del sutto på hällen och blinkade åt honom när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna surrade av orediga intryck och ofullständiga tankar tittade fram likt halvgångna foster. Skulle vansinnet komma snart — en ny Alexander som skulle knacka sten kring vägarna i stjärnljuset?

Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och skrivit omväxlande, blev han plötsligt sjuk, om det nu var av bristande föda eller av förkylning eller bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han för svag att bry sig om något mer, pulsen steg och han kände smärtor kring trakten av hjärtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bädden på golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten och överlämnade sig åt febern. Han kände en tyngande fruktan för att dö. Han älskade således det liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och det föll honom in att han nu, innan han kanske förlorade medvetandet, borde försöka läsa något i bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade mer ved på elden, tog boken och satte sig på hällen, men fann att han ej orkade, han lade sig nästan framstupa och slog upp den — hans leder värkte så att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt: “Då tillkallade de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade till honom: Giv Gud äran. Ty vi veta att denne man är en syndare. Då svarade han och sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var blind nu kan se“.

Och David lade bort boken och kröp ihop på bädden.

Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han gjorde ett försök att fylla den igen, förlorade han medvetandet.

När han vaknade, tyckte han sig höra fåglar sjunga, han låg ute på en äng, det var lärkorna som sjöng högt ovanför hans huvud, det doftade backrinka och kummin. Han vände sig långsamt för att se var han var. Då höljdes han av mörker igen, någon bultade med en hammare i en bergvägg långt borta, snart skulle hela berget falla. Det brann en brasa långt inne i huvudet, skenet lyste ut genom ögonen långt ut på golvet. Nu öppnades dörren och mitt i öppningen stod Hartman. Han gick fram och sparkade på böckerna, som låg i ett hörn, och skrek: — Vad skall du med dem att göra, det gör bara din oskolade hjärna virrigare!

— Ut, du akademiska gamla apa! skrek David. Det är inte kunskap jag söker, utan frid! Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min lilla gudstjänst, min vän —

Nu var han borta — där stod Davids far — hans hjärna klarnade, en bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids heta kropp. Sannerligen, han var inte ensam och utan vänner, han hade en ändå, hans gamle far, en mäktig och stark man, en som fruktade varken död eller liv, en bedjande väldig man, i nötta, blankslitna kläder. Glädjen höll på att kväva honom, men när han försökte sätta sig upp, tyckte han sig få ett slag över nacken och svimmade på nytt, men bara till hälften, en lång stund tyckte han sig höra två röster som diskuterade hans liv. Den ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius’ stämma, den andra var Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes stå på var sitt avstånd och tala, var och en för sig själv:

— Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, å det är bäst för honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv — — —

— Nu skall han snart dö, hördes Hartmans långsamma, kalla röst, och det kan vara bäst för honom, han passar ingenstans, varken i stan eller i skogen eller i himmelen eller i helvetet. Slockna, stackars människa! Må du och din sorg dö på samma gång — ditt liv är ett misstag av Gud!

Men nu vaknade David och ryste. Varken Hartman eller hans far eller Nilenius var här, utan den gamle diakonen Arvidsson. Han var mycket åldrad sedan han sist såg honom, hans hår var glest och vitt.

— God dag, sade han med darrande gubbröst, jag kom här förbi och Gud skickade in mig. Hur är det? Ganska sjuk. Jag skall säga till i byn att man skickar hit mat och en häst och kärra.

— Nej, låt bli det! ropade David matt i det han satte sig. Jag är snart bra nu. Kommer ni hemifrån?

— Jag har träffat din far. Han är en rätt kristen, svarade han stillsamt. Sedan såg han forskande på David. Detta ansikte, tänkte David, kan ej vara en galnings eller skrymtares. Han var en gammal präst vilken blivit för mycket kristen att predika i en kyrka. Han ansågs tokig av sockenborna. Hans ögon var en profets, David krympte ihop inför denna blick. En hög panna och en något för vass näsa och något gult, någonting av förvissnat liv under ögonen.

— Jag har hört av din far, sade han svagt i det han tog upp en av böckerna från golvet och läste titeln (det var en volym av en tysk filosof), att även du varit berörd av de ting som icke är av denna världen. Han lade försiktigt ifrån sig boken utan ett spår av vanvördnad. Söker du Gud?

Frågan kom så plötsligt att David röck till. Han svarade: — Jag kan inte tro, fader Arvidsson, och jag beder aldrig. Jag har försökt vara en kristen och misslyckats.

— Varför ville du bli kristen? frågade han ödmjukt.

— Kanske inte en kristen — jag ville ha frid.

— Säg hellre lycka. Han såg varnande på David.

— Men inte jordisk.

Han log. Någon annan lycka kan du ej få in i ditt hjärta. Du ville ha vänner, förståelse, ett drägligt jordiskt liv. Det är inte kristendom. Du ville ha kärlek — har du försökt älska i stället?

David nästan härmades över alla dessa frågor. Arvidsson fortfor: — Du har läst — filosofi. Du vill hitta något — har du funnit det? Letar du efter bevis för en odödlig själ?

— Låt oss antaga att jag har en själ, ropade David ivrigt, i det han stirrade in i den gamle prästens rynkiga ansikte, inte nervsystemets själ eller hjärnans själ utan något mitt eget riktiga jag. När jag dör flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den konstiga Fågel Jag? Himlens salighet är jag trött på. Osalighet är också högst otrevligt. Det kan inte ens Gud vilja mig så illa. Men alltså, när jag nu dör, fader Arvidsson, då slängs kroppen av som en utsliten päls, Fågel Jag blir ensam och får en ängel vid sin sida som leder honom till himmelens dörr — i bästa fall, i bästa fall, jag bara föreslår. Men jag kommer inte att gå in om jag inte får alla de gamla kamraterna som ligger i helvetet med mig också. Jag kommer inte att trivas med mindre. En sak: tror ni verkligen på en personlig djävul, fader Arvidsson? Begär i alla fall inte att jag skall tro på honom! Inte heller på en odödlig själ, ty jag kan inte tänka den. Men — det är sant, försöker jag tänka bort den är det lika illa. Det är alltid någonting bakom själen som tänker den, jag kan inte få tag i det, men det är möjligt att detta överlever kroppen — att något överlever — jag vet inte — men detta kan säkert inte spela på harpor eller gnissla tänderna utanför brudgummens palats. Säg, fader Arvidsson?

Den gamle satt med bortvänt ansikte. David tyckte han skakade som om han haft feber. — Men om jag nu skulle säja att du bara sysselsätter dig med yttersidorna av alltihop — att du dock är ett sorts materialist. Huvudsumman är att leva som Han levde. Allt det där du säger, har jag själv tänkt, men — har du försökt att leva som — —

— Nej, jag har många brister, svarade David häftigt, men jag har sökt sanningen.

— Var? hans fråga kom så hastigt och hans ansikte nästan lyste av iver, det utstrålade andlighet.

— ag har varit hos läsarna. Jag älskade dem sannerligen inte, jag kände avsmak för deras enkla sånger om blodet och nåden och såren. Men de där människorna är de enda som dock intresserar sig för det vi kallar själen. Alltså kom jag till dem, men de förstår sig inte på mitt fall, det vill säja en oomvänd som inte kan få sig att tro på himmelen. Jag var hos prästerna, men vi ska inte tala om dem. Somliga jagar harar, somliga super och somliga är skenheliga, ingen av dem tänker på själen. Därtill är de högfärdiga över sitt stånd — särskilt prostar och deras döttrar. Sedan försökte jag socialisterna, jag träffade bara materialister, såna där som ser kulturhinder i mässor och böner och förundrar sig över att medeltidsmålarna valde religiösa motiv, och svärmar för grekernas konst, som de tror är världslig bara för det de inte känner till namnen på alla deras gudar i brons och marmor. Jag var hos nykterhetsfolket som hade förbudet till religion, som levde för förbudet och dog för förbudet. Jag var över allt och jag vart hemlös — vi har bara socialdemokrater som tror på historisk utveckling och småpojkar till vänster som tror på preventivmedel och arbetardiktatur. Vart ska man ta vägen?

— Är det då så omöjligt att vara ensam? frågade han lugnt. David tyckte han vände bort huvudet och snyftade.

— Önskar du sällskap med din egen far? fortsatte han ännu stillsammare. Han är visst bra tacksam om någon talar vid honom ibland. Han är en kristen — och han har inte läst Schopenhauer. Han är bra ensam, men om Buddha vet han ingenting. Om du vore en kristen så flydde du inte ifrån honom. Men jag skall gå — du vill inte ha någon hjälp från byn?

— Nej, fader Arvidsson, då kommer bara Nilenius.

— Du skulle sluta med Nilenius, mumlade han, han är en ond människa. Mycket ond — men kanske — han också kunde räddas. Farväl!

— Han var säkert för gammal, tänkte David, och alla andra jag försökt med för unga. Jag måste träffa Hartman igen. Långsamt reste han sig upp och stapplade ut genom den halvöppna dörren.

Vad dalgången var glödande vacker just nu, solen brann som påskeld mellan Rousannas mörka åsar. Själva skatornas vingar lyste av glädje. Hur kunde Gud Fader ha en så vacker värld åt alla sina fula ungar? Blev han inte otålig på oss? Hade han ingen profet att sända hit ned och tala om det där för oss som han sade sig ännu icke kunna säga åt lärjungarna, emedan de då ännu ej kunde bära det? Nej, han bara tiger, han tycks vänta på något, han är inte så beställsam nu som på kopparormens tid. Men då var det likväl stil på eländet — offer, rening, röd ko — och nu bara lort!

Luften är som vin. Stormen dånar i asparna, det är som badade man i ett hav av ljus och luft, ett vinddrag från någon av verandorna i paradiset.

Och när han gick utför den solgnistrande dalen kom det en syn för hans inre, ett ansikte såg på honom med på en gång stränghet och kärlek. Han såg en äng med oliver kring ett berg, en ensam och fattig man gick in bland träden. Och ut ur skuggorna kom hans röst, genomträngande som järn, barmhärtig som solsken: Älsken i mig?

Men han slog bort det och försökte skratta. När man är sjuk blir man blöthjärtad, tänkte han. Nu skall jag börja arbeta igen.

Nästa dag kom en pojke cyklande förbi på landsvägen och lämnade ett brev. Det var från Nilenius. Med en svordom bröt han det och läste:

“Käre vän. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga din själ i ensamheten, som den där galningen Arvidsson säjer, men det är inte nyttigt. Jag har träffat din hedersman till far och mor och språkat. Fick reda på att du blivit bekant med en millionär som är studerad så nu hjälper han väl dig till nån finare plats. Du skulle ha nån skrivplats för du har sån bra stil. Emellertid kommer jag upp att besöka dig, det kan vara idylliskt med en sån där koja mitt i ensamheten, jag ber att få bo hos dig några dagar och vila mig från allt detta bråket. Jag skall ta mat med åt oss bägge, och vi kan slå upp språklådan i ensamheten. Även om jag kan skaffa en liter brännvin, och det tror jag. Så spelar du på fiol. En sak: har du några trevliga böcker däroppe. Det är så att jag vill tala med dig om en förfärlig sak, du kan inte tro vad jag hatar finnbyn.

Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig under förmyndare och nu skall du hjälpa mig med en inlaga till tinget. Jag ska stämma honom för falsk bouppteckning och kanske mened så att han kommer på Långholmen. Jag kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma. Din tillgivne vän Alexander Nilenius.“

När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress. Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop några böcker i ryggsäcken.

— Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål och en handduk, tänkte han. Men strunt i det — jag måste bort, fort, fort. Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt nere i rötterna av den nästan torra brodden som växte under fönstret. — Få se hur det är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans ben kändes svaga ännu — och ändå måste han taga en litet längre omväg runt byn, av fruktan att annars möta Nilenius.

När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar mer än till resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag måste säga till honom detta — han kan ej veta hur jag har det. En långdragen vissling hördes — han måste skynda att lösa biljett. Han stannade plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius’ häst stod där. Skulle Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen — om Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från ilgodset. Aha — brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan skrek när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så hungrig han var i alla fall!

II. Din broders hustru

4. Hos de sorglösa

När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare och lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan var i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan var nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon tidning med det lilla manuskript han tagit med — ett utdrag ur den självbiografiska roman han försökt skriva — och han beslöt sig för att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han förr bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna, detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den.

Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen. Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i fred så länge. Polisen — razzia — förstås, han skrattade för sig själv. Men han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skäl tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren — han erinrade sig att han förr knackat så många slag. Någon ropade “stig in“ och han klev direkt in i en målarateljé, ett långt och smalt rum med både tak- och sidobelysning, väggarna ursprungligen vitmenade och därefter fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grönt trasigt överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar, manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en fotogenbutelj, ett schackbräde med pjäser och många andra ting. I en väldig engelsk järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en trettio års man med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon och utstående kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en tidning som låg utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den nykomne lade han en ren tidning över den han spottat på och riktade en ny salva med stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på David, dock utan att resa sig. — Var så god och sitt, sade han på bruten svenska. Varpå han spottade igen.

David, som var en enda överraskning, lydde dock vinken och satte sig, han var just i färd med att börja förklara varför han kommit hit, när en blek och eterisk individ med långt hår och iförd målarrock dök upp från någon slags bädd i ett hörn bakom en hög tomlådor och presenterade sig som Martinus. Han kunde vara bortåt tjugufem år, hade ett något oregelbundet men mycket människovänligt ansikte, med hög panna och klara ögon med någonting ovanligt världsfrämmande och frånvarande i blicken. Draget kring munnen kom hans ansikte att göra intryck av någonting löst, okomponerat, och David trodde sig ej ta miste på att denne man vacklade mellan förtvivlan och uppsluppenhet. När han sagt sitt namn, ryckte bägge ateljéns invånare till och stirrade på varandra. — Det är alltså inte dansken! sade Martinus lågt, som om han blivit missräknad.

Men när David utförligt förklarat vem han var och till vilket ställe han trott sig komma, brast Terje — mannen i sängen — ut i så hjärtligt och våldsamt skratt att han glömde spottningen i fulla fem minuter, varefter han bad David vara välkommen att ligga på golvet över natten om han ville. Efter en halv timmes ytterligare förtroende å ömse sidor letade Terje rätt på ett spritkök och började laga kvällsmat, en halvtömd brännvinsflaska kom fram ur ett skåp och de tre åt och drack tillsammans lika ogenerat hjärtligt som om de alltid känt varandra och alltid brukat träffas klockan tolv på natten för att äta. David var med ens borta från allt sitt gamla, han till och med började sjunga efter maten, medan Terje, redan åtskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade kaffe, Martinus förföll till fåordighet, satte sig i ett hörn, höll händerna som en lur framför munnen och visslade improviserade melodier oavbrutet och energiskt och med en uppsyn som om han lett en hel orkester. Under tiden stod David mitt på golvet, serverande sig själv ideligen det ena glaset efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. — Kan du stå för tolv snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så jag inte spottar på däj när jag bäddar åt däj! Han drog fram några gamla tidningar, en bunt tillknycklade och söndertrampade skisser och lagade i ordning en bädd på golvet nära värmeelementet.

Men nu började Martinus bli full på allvar och då skulle han tala filosofi. Eftersom han bara målat i hela sitt liv och läst föga, var han alldeles oförvillad av några antagna sätt att lägga upp problem, så att ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav David hela sin livsåskådning i en enda ström av ord, varur åtskilliga satser fäste sig i minnet på David hur rusig han än var. En av dem lydde att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte. När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag hos bägge två.

— Vilkendera är det som målar, då? frågade David i det han lade omkull sig på bädden Terje gjort och skruvade på kranen till värmeelementet. Han hade berusat sig för häftigt och var redan illamående.

— Dä naturligtvis han som super, inföll Terje. Så fort en målare tar till hjälp den där som tänker så målar han idel skit. Terje låg redan i sängen och sysslade med att spotta i väckarklockan, den gick inte annars, påstod han. Varje natt när den stannade vaknade han genast och spottade i den tre gånger, sade han, och då larvade den av igen. Det fanns ingen tavla eller visare på den, men den kunde ställas att ringa. Terje steg alltid upp tidigt och for i väg till Haga och målade.

David föll i sömn, men vaknade då och då för att stå fyrfota ute i en skrubb över en hink med sopor. När han då och då återvände in, stannade han i dörren och betraktade hur hela rummet rörde sig upp och ned likt ett fartyg i storm, och besättningen sjöng under tiden “Gubben Noak“ med otaliga variationer.

När han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles ensam i ateljén. Nu såg han hur vackert detta rum var, som han förut bara funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sådant stadium av fläckighet att det nästan verkade akvarell och väggarna var fullproppade med teckningar och av glad färg lysande små skisser. Taket var som inrökt sjöskum och ovanför dörren var målat med stora bokstäver:

LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FÖNSTRET
NÄR LOKALEN ÄR I GÅNG

Han kände att han skulle trivas här, det tycktes honom som om han här befann sig högt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de små avundsjuka, anställningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens Nilenius skulle finna honom här, han var skild från världen och dock bland människor, han skulle börja ett nytt, verksamt och lugnt liv.

Han steg upp. Då först märkte han att han hade ett täcke över sig som ej funnits där kvällen förut. Han tittade i Terjes säng: där fanns intet täcke kvar. “Husfadern“ hade kastat det över främlingen då han gick. David begrep att denne Terje var en beprövad man, som ögonblickligen kunde avgöra med vem han hade att göra. Och dock förekom denna hastiga bekantskap honom som ett rent under. Varför misstänkte ingen honom endast för en vanlig inkräktare? Men så kom han ihåg att han under ruset talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han kände denne, ehuru helt flyktigt.

Besynnerliga människor, tänkte han. Löshästar i vars spilta ödet rår för att jag råkat ramla, men ingen slår bakut eller drar åt sig öronen. På bordet fann han ett papper varpå stod präntat: Sov människobarn och när du uppstår ät och styrk dig för dessa penningar! Ovanpå papperet låg tre kronor.

Så fort man kan bli bröder när man super, mumlade han. När han gick ut fann han en anvisning på dörren att han skulle låsa den och lägga nyckeln “till vänster i soplåren i vese“. Och det gjorde han. Han dansade nästan utför trapporna. — Vid Gud, har jag inte fått ett nytt hem, tänkte han.

Vid tvåtiden träffade han Hartman, efter att först ha ringt till hans bostad, som låg på en av Söders höjder med utsikt över en god del av omgivningarna. Han tog emot David i tamburen själv och syntes angenämt överraskad. — Tyvärr — eller kanske inte tyvärr — har jag främmande för tillfället — en mycket intressant kvinna, du skall lära känna henne. Hon har litet anlag för teosofi, viskade Hartman, hennes mor har regelbundna samtal med sin farmor som dog i kolera någon gång i världen. Vill du ha en — rekreation innan du stiger in, du är väl trött — fru Ziri — vi kallar henne så, det har blivit ett bruk, annars heter hon fru Ziri Stuart — jag tror dom är skottar från början. Vad pratar jag — stig in här — han öppnade en skjutdörr vilken gick mycket ljudlöst och förde David in i något som på en gång var kemiskt laboratorium och bibliotek — jag skulle säga att fru Ziri redan är underrättad om att du kommer — jag lämnade henne ensam vid pianot — hon spelar som satan själv — hör du? Den där menuetten sätter hon själ i —

Synbarligen var han mycket berusad av något, David kunde ännu ej avgöra vad, och han frågade om han ville uppliva minnena från Chikago. — Jag gör numera dessa saker själv, sade han med en viss stolthet — han tog locket av en flaska och skakade ut några vita små piller på en glasbricka. Men David avböjde. — Jag mår väl för tillfället, och behöver inte, sade han. Hartman såg forskande på honom. — Hur lyckligt att ej behöva! Men nu går vi in — vi får vin sedan.

David steg före Hartman in i en liten salong med dämpat ljus och mycket sparsamt möblerad i en tungt borgerlig stil med gamla värdiga ekmöbler och väl bibehållna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och steg upp. Efter presentationen, som försiggick på ett hastigt och ceremoniöst sätt, satte hon sig i en fåtölj och vände ett par stora mörka ögon mot den nykomne, som litet besvärad bad henne fortsätta menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till.

Tack vare Hartmans berusade och bedrövade syn på världen blev stämningen icke tryckt, han satte genast i gång med en svada som kom mycket lägligt för David. Han slapp att själv säga någonting och den unga kvinnan fick tillfälle att ostört betrakta honom med en viss nyfikenhet.

Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behärskad sorg och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans älskarinna, men snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfällighet denna eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade ändå ej du till varandra, en omständighet som föreföll egendomlig. Att döma av hans beteende hyste han inga varmare känslor för henne. Klar, kall, nästan spefull satt han i en bekväm stol och betraktade henne. Då och då såg han på David som om han tänkt: Farlig, inte sant? Detta retade David, som redan kände sig litet oroad av hennes sätt att tala och betrakta honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan blivit likgiltiga för varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom ännu mer.

Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt tecknade ögonbryn — och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles klassiskt välformad. Davids hela lidelsefulla åtrå väcktes med ens. Varför var han så, tänkte han, varför inte vara kall som Hartman? Var detta ett släktdrag, denna så häftigt uppflammande brand, detta våldsamma begär, eller var hon ännu så ung. Men han blygdes för sig själv och tvang sig att tänka på annat. Då märkte han att Hartman satt och log för sig själv, nästan triumferande. Men det var inte bara åtrå efter hennes kropp han redan förnam, han längtade ögonblickligen efter henne även på ett annat sätt. Hon var en kvinna som man skulle kunna dyrka — — — varför skulle nu det strax bära i väg på det här viset — — aha — kanske Hartman haft någon mening med att vilja bjuda på haschisch innan David gick in? Fördömda Hartman! Och hör bara så han pratar!

— Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag måste medge att det är ett högst intressant ämne (fru Ziri gav honom ett elakt ögonkast och vände sig till hälften bort från dem) nu på sista tiden när det blivit befriat från allsköns spiritistisk inblandning. Filosofiskt sett var hela läran om en andevärld bara materialism —

— Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom.

— Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser — —

— Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hört. Han tog sig över pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu mycket blek, men lugn och nästan strålande glad. Oavvänt stirrade han på taklampans lilla låga som lyste rödbrunt bakom sidenskärmen. — Vi ska tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast det kan göra detsamma, buddhismen är inte så märkvärdig den heller för oss västerlänningar. Inte hittar vi vägen till befrielse fast vi får palitexterna översatta och får lära oss Dhamma och Abidhamma — för resten, vad får vi lära oss av dem? Helt enkelt att: vara är upphov till lidandet, lidandet skall övervinnas genom dess orsaks upphävande, alltså, vi bör sluta att vara. Men nu är vi i alla fall, vi är alldeles förbannat och vi vill alltid vara — här i västerlandet imponeras vi inte alls av det totala upphörandet, som blir frälsningen i östern. Det är bäst vi får ha vår himmel och vårt helvete fast jag är trött på alltihop. Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni! I denna värld eller nästa — vad sådant låter dumt, “denna“ och “nästa“ — vi kan ju inte tänka oss denna nästa utan att kopiera den efter denna jord. För mig är alltihop alldeles likgiltigt — men jag vill inte ha teosofi och spiritism i stället för kristendom. Och kristendom vill jag inte ha, den handlar också bara om denna värld och en annan som liknar en biografföreställning av denna, fast bara för barn — och hur vill ni göra om intet allt djävulstyg som gjorts i denna värld med er kristendom och teosofi? Förbättra världen, va? Det är mycket bra — men säj, ni tror ju på själens individuella fortvaro efter döden? Tror ni att även kattorna har själar? I min barndom var jag med om att långsamt pina ihjäl en katt — det är mer än jag begriper, den där grymheten hos småpojkar — och nu när ni förbättrat världen så att inga kattor plågas ihjäl mer och inga flugor spetsas på nålar i läroverksfönsterna och inga metmaskar långsamt träs på stålkrokar och inga paddor kläms sönder av hemvändande skolgossar — om då kattornas och flugornas och maskarnas och paddornas själar kommer och fordrar upprättelse av er, hur ska ni då bära er åt? Ty kattans själ säger inte: tack för att ni inte stenar isönder kattor mer här i landet! utan: det gjorde förfärligt ont en gång, alldeles oerhört led jag, och något ont satt i hjärtat, något rått och grymt satt i bröstet på era fäder och lät dem pina mig. Tag bort detta onda som då skedde, och jag skall förlåta er! Men hur fanden skall ni ta bort det? — Men det är ju redan borta! protesterade fru Ziri. — Ack, nu har jag lockat er in i en fälla, fru Ziri! Ja, jag går med på att det är borta på så sätt att vi kallar det ett fullbordat. Men det är bara en formel för vårt sätt att uppfatta det. Så länge min hjärna arbetar och ängslas just för att detta har hänt, så länge är det inte alls borta. Vad hjälper det att jag sitter och förlägger det långt borta i tiden, antingen bakom eller framom nuet, när det i alla fall hänger fast vid mig som en ful spetälskefläck, när jag aldrig någonsin kan komma bort från den där kattens lidanden. Och vad hjälper det om jag kunde tro att Gud förlåtit mig, blir detta kattens fullbordade och oskyldiga lidande mindre för det? Tag nu allt som lidits i denna värld, tag det i klump, förbättra sedan världen hur ni vill, till sist kommer ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gör, att uppnå samma världstillstånd som innan den första droppen oskyldigt lidande utgöts i denna bedrövliga värld. Vad tjänade då lidandets period till? Till erfarenhet? För att kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror på, vad tänkte han på under tiden? Som inte hoppade över lidandet i mänsklighetens historia? Dostojevski, säger ni. Ja, jag erkänner, jag är föga originell, men han talar i allmänhet om oskyldigt lidande. Jag frågar: Vad ska då det skyldiga lidandet tjäna till? Jag menar enligt teosofernas lära om vedergällning genom återfödelse? Låt oss återgå till kattan, som vi pinade ihjäl! Antingen hade hon väl i en föregående existens förbrutit sig på något sätt, men det mindes hon inte, vi antar väl att hon inte gör det mer än människan, och vad har hon då för nytta av att bli ihjälklämd mellan ett par stenar, långsamt? Vem fröjdas åt kattans rättvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stället. Han har en puckel på ryggen i detta sitt jordiska liv, och det är väl antagligt att han i en föregående tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort något annat fuffens, men det minns han inte, han är bara ledsen och arg över puckeln. Till vems saliggörande eller förädling, om ni vill, bär slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga pucklar? Det finns dock bara en varelse som klart kan iakttaga hur riktigt och rättvist vars och ens puckel är placerad och glädjas däråt, och det är Gud. Men då synes det mig som vore det fråga om Guds uppbyggelse, inte sant? Men jag är nu en gång så där hädisk, jag kan inte en gång läsa bergspredikan i avsikt att bli rörd av den!

— Men man skall inte alls läsa bergspredikan när man är på det humöret, avbröt David häftigt, för övrigt får man inte läsa evangelierna som njutningsmedel, man får inte vara så intellektuell att man tappar bort vördnaden och andakten — —

— Och man får inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, kära du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym av uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där — en vacker dag blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. — Men tro något måste man, annars går man under. Jag tror inte att det är så mycket kostym som du påstår — och vad helgonen beträffar så var “kostymen“ i alla fall så säker att den höll ut även sträckbänken och bålet.

— Ja, så stark var den då. Men det var bättre material i de människorna än i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka — hos oss är det hjärtats stora feghet — nervernas uppror — men varför nu tvista om detta, man skall låta en var ha sitt för sig. Han satt nästan och darrade när han talade, han torkade oupphörligt svetten ur pannan.

— Jag skulle önska jag kunde vara teosof, tro på en frälsningsplan — men finns det någon som i verkligheten gör det — —

— Jag tror på en frälsningsplan, inföll Ziri nästan lidelsefullt. Jag kan inte tro annat än att det finns en mening i lidandet som människor utstått och utstår. Ni får gärna håna mig, men om jag inte finge tro det, bleve jag säkert vansinnig. Så mycken grymhet, så mycket ont, en hel värld nersölad i blod och tårar och hat och smuts. Jag kan ej tro att det ej är en plan bakom allt detta.

— Och därför är ni en så stor och omedveten materialist, just därför, svarade Hartman förstrött, fortfarande stirrande på lampan som om han satt och drömde. När alla blir lika lyckliga, upphör varat. Men predika då tillvarons slut. Låt oss få frälsningen på de gamla hinduernas sätt: när alla begripit att varat är ont, då utsläcks detta vara. Viljans kvietiv — han nästan satt och mumlade. Troligen var han för starkt berusad för att vilja tala mer.

— Med en så nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern, menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spår av överlägsenhet och hon syntes betrakta honom med blidare ögon, nästan i förskräckt undran. Han såg på henne frånvarande och skakade på huvudet. — Det är inte det samma som självmordet, sade han lågt. Men — men — jag har kommit överens med mig själv att berätta en historia för er, tillade han litet livligare. Jag kan en — och när jag gjort det, skall fru Ziri spela Appassionatan för oss. Var jag fräck nu, ni får ta mig som jag är. Men här kommer vinet! Han serverade oss och småskrattade för sig själv. Jag känner just nu att jag kan berätta en historia — en förfärlig historia...

Han tog ett papper från bordet och läste sakta och med klar röst.

5. Den oändlige

Nu skall jag således berätta för er om den oändlige. Tycker ni inte det låter förmätet? Men även jag har, liksom Jakob, mött Gud en gång. Det var på Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna på en kvinna ut på gatan. Det tjänar till ingenting att jag berättar allt vi försökt oss på när de gamla sätten blev tråkiga. Till och med bädden av sönderrivna tulpaner föreföll mig utnött, jag hoppas tjänarna fick tolv korgar fulla av dem alldeles som bröden i evangeliet. Emellertid, jag var icke drucken, jag gick därifrån så där egendomligt bedövad, med ångesten lurande i mig lik en halvsovande varg, och jag gick och tänkte på den där gamle israeliten som slogs med Gud, jag log bittert för mig själv och undrade vilken krog, sängkammare eller gathörn som skulle bli mitt Peniel. Och det var ganska sent på natten och min hjärna blev så småningom så där ohyggligt klar så att jag kände avsky för sömnen och alla som sov. Även mitt livs elände har haft en barndom, liksom ditt — vad betyder det?

Han läppjade på vinet och fortsatte. — Vad betyder det om vi som barn springer omkring på ett furugolv eller persisk matta när samma Gud spökar bland våra leksaker?

Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschisch han förtärt för att få detta lugn. Men Hartman stirrade förbi den grovlemmade ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drömma en stund. Sedan fortsatte han igen:

Plötsligt hörde jag bråk och stoj uppifrån gatan. En hop ungdom kom efter mig, jag kände ju igen de flesta — mest unga snobbar ur stadens elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, och de hade hattarna på nacken och en av dem hade vänt rocken ut och in — det skulle föreställa att man var riktigt lössläppt och hade riktigt roligt, förstås, och han bar cylindern i ena handen och deklamerade nånting. De övriga förde så mycket oväsen de kunde, alla sena nattvandrare de mötte skrek de åt och hälsade på och damerna försökte vissla, men de kunde inte. Jag stannade nära en husvägg och slog upp kragen och drog ner hatten, så att jag inte skulle bli igenkänd. Nu brast ett skränande jubel lös: man hade upptäckt en gammal gråhårig konstapel vid en tvärgata. Den gamle gick åt sidan, han kände sina pappenheimare, han stirrade envist och med böjd rygg in i ett skyltfönster — inte kunde han rå för att det råkade vara några små sprutor och slangar utlagda just där och att det hängde en bok om humanitär barnalstring på ett snöre — det hörde för resten till hans plikter att se efter i sina fönster så att inga öppna annonser om franska preventivvaror förekom — fast det tänkte han inte på nu, han ville vara i fred, karlstackaren, men han blev omringad av de där unga eleganta skränhalsarna och baron C., han med avigvända rocken, frågade gubben om han gillade tvåbarnssystem. Flickorna skrattade och vände bort ansiktena. “Gå er väg!“ sade gubben lugnt, “gå hem och lägg er så jag slipper si er.“ Då mulnade baron C., kröp nära inpå konstapeln och lipade likt en sjuk schimpans. Jag smög mig närmare, jag hade lust att spela dem ett spratt och gå och ge konstapeln deras namn och adress. Papporna hade nog blivit en smula varma i ärmarna — men jag föredrog att bara se på, än så länge. Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj — jag skulle, herre min gud, kunnat skrämma dem i trav nedåt stan — “Herrskapet fortsätter!“ sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken champagneflaska kom rullande efter honom. “Djävla överklass“, sade gubben, “ni är värre än hallickarna.“ Men inte så högt att de hörde det. Ett helvetiskt skrän skickades efter honom, vari även damerna instämde. De hade förtjusande “fritt“ och roligt, de var inte så där rysligt borgerliga i kväll, kantänka.

Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så, lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad, hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen. Aha, du, tänkte jag, den klarar du inte lika lätt som konstapeln, nu får du skräna. Sällskapet försökte gå ifrån henne, hon tog efter baronens arm och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var då hon skrek ut hela hans namn inför hela sällskapet. “Akta däj, snorhyvel!“ skrek hon — jag, ber om ursäkt att jag håller mig till sanningen, fru Ziri, men jag vet att ni tål den — “akta däj“, skrek hon sluddrande, “minns — du — när du — fi-fick — när jag fick tio kronor för — “ och här följde en alldeles oåtergivlig redogörelse för något som en gång hänt den lille baronen hos henne i fyllan — det var nån slags barnjungfrutjänst hon utfört, Rabelais skulle kunna säja det, men jag — avstår — alltnog, så skrek baronen på polis. Och det hände sig att den gamle gubben kom luffande, sedan baronen knuffat till kvinnan så att hon ramlat i rännstenen, under det hennes kräkningar just började. Den gamle konstapeln var en vis man, en beprövad man, en stor filosof. Han hjälpte eleganterna att bli kvitt kvinnan, han och en tillkallad släpade bort henne. De gamla gråhåriga konstaplarna var ju skyldiga att skydda samhällets medborgare. Och han fnös inte en gång åt herrskapet, han tittade inte åt dem en gång, han kände väl att nu var han värderad. Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara kräktes och fräste. Och jag stod kvar och såg att det kom till en ordväxling mellan baronen och hans unga dam. Hon vägrade att följa med honom vidare. Hon begärde ingen förklaring, hon hade fått en inblick i frigjorda människors liv, folk som befriat sig från det trånga borgerliga. Hon bara gick sin väg, hem till sin mamma.

Och jag stod alldeles stilla. Under detta äventyr delades jag på något sätt sönder invärtes och är ännu inte riktigt hel. Jag hade sett två kvinnoansikten, det ena hade ögon som en slipad glittrande kniv, det andra var håligt sargat, sårigt, med smink kring såren, och ögonen sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag själv kände igen det ansiktet — jag letade i mitt minne — ja, det kanske var min första kärlek, vad minns jag av detta utslocknade fordom?

Kära ni, det är inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta är det nödvändiga förspelet till min historia. Jag vände om och gick uppåt Jakobsgatan, jag kunde inte gå hem. Jag sökte något föremål att likna denna kvinna vid, just i det ögonblicket hon knuffades kull, och jag mindes att jag en gång utanför mitt tält i Kanada skjutit en skunk med revolver. Jag sårade — det var en hona, och hon passade på och gav mig en dusch. Och jag såg en glimt ur hennes ögon när jag sprang som en rasande för pestluktens skull. Även nu, på Jakobsgatan skyndade jag på mina steg. Men då, i Kanada, måste jag bränna mina kläder, jag kände mig oren av det som jag aldrig rört vid, åtminstone i dess orena tillstånd. Men jag ville inte bara bränna kläderna, jag kom på den besynnerliga idén att allt jag kunde uppfatta av mig själv bara var en oren kostym, ett illaluktande omhölje. Det var min kropps alla organ som förorenade mig. De var som en gammal skökas klänning, de borde läggas i lut eller brännas. Men det där begäret efter renhet, det var mitt verkliga jag. Det måste finnas där bakom allting, det måste finnas något som satt innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett ögonblick tänkte jag på revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhölje blir liggande kvar som exkrement på gatan, medan det som aldrig kan orenas går bort i frihet. Men jag skrattade, ja, jag skrattade högt för mig själv. — Hur visste jag att det orena bara var kropp? Visste jag hur många skal det satt kring det som aldrig kunde förorenas emedan dess väsen var renhet? Och jag tänkte med aposteln: Herre, när skall du befria mig från denna dödens kropp?

Och det var då, i ensamheten, mitt på Jakobsgatan, klockan tre på natten, jag stannade häpen över fyra ting, dem jag ej kunde komma ifrån: baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som kräkts på baronens stövlar, skunken jag skjutit, och så jag själv, eller det där skalet. Med alla dessa ting hade jag så mycket del, att jag kände mig behöva brännas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting uppfattas med det som ej självt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej rört vid uppröra mig? Ja, men hör mig, du tänker på hinduernas tatwam asi, men jag tänkte ej på detta då, jag upplevde det. Jag tyckte att hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av orenhet ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var även i varje del av massan och något dessutom. Han var i mig som skjutit skunken, han var i djurets orenhet, i skökans spott och spyor, i baronens lilla högfärdiga hjärta och i de brinnande rosorna på damens kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande hjärta. Herre, viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta sig upp mot Dig?

Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och den enda väldiga sången i det tomma rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop eller brista, krossas eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig förorenade, därför att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart full av en enda glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och väldighet, och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och hatet och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av det orena döda — allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester som drog förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag knäppte mina händer mot stjärnorna öch snyftade:

— Detta är Du!

6. Ziri

En stund av dödstystnad följde på denna berättelse. Fru Ziri hade böjt ned huvudet och såg nästan medvetslös ut. Ingen sade ett ord, stämningen hade övergått från andakt till förskräckelse. — Det är visst mycket sent, sade hon slutligen behärskat, i det hon reste sig.

Slumpen fogade så att David och hon fick sällskap genom staden. Hartman hade varit för berusad för att ens vara artig när han sade farväl. Han tycktes vara fullkomligt borta från denna värld. När de kom ut på gatan vände hon sig plötsligt till David och frågade: — Älskar ni den där mannen?

— Älskar, svarade han saktmodigt, han var ännu ganska drucken, men rörde sig säkert, det var ett stort och högt ord.

— Jag menar, sade hon ivrigt, att man älskar och avskyr honom på samma gång, man vet inte vilket man gör mest.

— Jag avskyr honom visst inte, han är den enda människa jag har att tala med. Han sliter sönder mig, men han bygger upp mig igen, han lyfter och trampar ner. Men han är den ende jag har.

— Vad ni måtte vara grymt ensam, sade hon med bortvänt huvud. Sedan nästan stannade hon och såg på honom med en skymt av medlidande. — Och ni är väl en liknande vän för honom, förstår jag, ni sitter och plockar varandra i smulor, så genomglödgade av lidelse som ni bägge är.

Natten var ljus och månen lyste dem vänligt, gatorna var glest befolkade av sena nattvandrare. Något sällsamt rörde sig i hans inre — är jag drucken, undrade han, eller —

När de skulle skiljas, greps han av en förfärande beklämning. Var det möjligt att de inom en minut skulle få lämna varandra utan att han fick återse henne? — Ni får ej lämna mig, utbrast han, får jag inte vara er vän? Ni — som begriper allt.

— Är ni mörkrädd? frågade hon. Hon måhända misstänkte att han var något berusad.

— Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den Oändlige, mumlade han.

— Jag — kan inte rädda er från honom — nu god natt! Hon räckte honom sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld. Helt lätt tryckte han handen — och så försvann hon i porten.

Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt Norr.

Med stor bitterhet satte han sig den natten upp på sin bädd av trasor uppe på ateljén, ur stånd att sova. — Det är henne jag saknat, mumlade han. Vad söker jag nu — lycka? Har jag då inte sett tillräckligt av kvinnor — han ville ej tänka på dem men kunde ej låta bli — till och med Crispi från Scab Way kom fram ur en vrå. Hade hon flera barn nu än när han for ifrån henne? Bar något av dem hans drag? Berättade hon för någon ny käck skeppare hur kär hon haft David — svensken, som legat sjuk och som inte kunde köpa mat för hennes pengar? Gick där någon — något slarvigt bylte i en gränd och tog emot stryk av den elaka Tozy — och som han var skuld till att det gick där? Bah! Det här var bara djävulen som pekade finger åt honom och viskade: var så god, där har du dina rätta hustrur, din trasslusk! Kliv inte in bland människorna, där hugger du i sten!

Hur skulle han kunna äta och dricka med den här galenskapen i huvudet? Han var ju redan ångestfull av tillbedjan. Han älskade hennes själ och varenda bit av hennes kropp och hennes dräkt. Han avgudade och åtrådde, högaktade och tillbad. I morgon skulle han gå och säga henne allt, han skulle ej bry sig om vad hon svarade, blott han fick säga det. Hon fick kasta ut honom om hon ville. Men hennes man? Hon var ju gift! Varför hade han ej tagit reda på de närmaste omständigheterna av Hartman? Komma vad som komma ville — hon skulle få trampa på honom, spotta på honom. Men skulle i alla fall inte slippa undan att få veta det!

Denna kärlek hade överrumplat honom så hastigt att han nästan häpnade när han eftersinnade det. Hur hade detta gått till? Han var väl bara ett stort barn, fast mycket erfaret i en del ting, han hade flammat till många gånger men aldrig så — —

Han somnade innan kamraterna kommo in och drömde, men inte om henne. Han ville drömma om henne, innan han somnade bet han ihop tänderna och befallde sig själv att drömma om henne. Men han såg bara ett stort svart moln som kom farande över himmelen från öster till väster, närmare och närmare kom det, det sänkte sig ned över honom och ur molnet tittade ansikten fram, små dvärgansikten som blev allt större. Det var hans döda bröders och Hartmans och Nilenius ansikten. De kom ner ur molnet och stod kring likkistan, som han låg i. Han reste sig upp och vandrade ut i staden och kom in i ett fängelserum med ett litet förgallrat fönster, på en brits låg Hartman och sov, han skulle hängas dagen därpå för ett mord han begått i Amerika. Han ville väcka honom, då stod han plötsligt mitt i cellen, fastän kroppen låg kvar på britsen och sov. Han kunde se tvärs igenom gestalten. Han log. Nu skall jag gå, sade han, han har fått tag i mig till sist, jag går till Honom, du vet. Han ämnade svara men det var ej mer Hartman, utan Diakonen. Han lade sin hand på Davids huvud och viskade: Inom ett år skall du slippa ifrån allt detta!

Han spratt till och vaknade i kallsvett, ännu såg han diakonen — alltså inom ett år — inom ett år — tydligare kunde det då inte sägas ifrån — å, så fruktansvärt att få veta detta. Han satte sig upp, skrattade konstlat och tog fram anteckningsboken för att anteckna datot.

Darrande steg han upp, tände ljus och antecknade. Han sade sig själv att han var en narr, men likafullt antecknade han det mycket noga, till och med klockslaget. Just då kom gänget tillbaka, de var tre. Martinus var med och han ställde en brännvinsflaska på bordet.

— Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt förälskade ska supa så — så mycket de orkar, säger den gamle Sebedenius i en av sina skrifter om människosjälens avtagande svagheter. Han var så drucken att han pratade bara för att höra hur fort munnen gick. David satte flaskan för munnen och drack, kröp ned på golvet vid värmeelementet och drog rocken över huvudet. De tre surrade och bråkade. — Låt den arma fan sova, hördes Martinus röst, galningar och poeter ska sova utan avbrott, säger den vise Salomo i all sin enfaldiga härlighet, de så icke och skörda icke heller och ändå är vi mycket mer än de!

När han vaknade, var de som vanligt utgångna.

Han kände en mycket häftig längtan efter Ziri, men nu var han icke så säker på om han skulle uppsöka henne eller vänta. Det föll honom in att anförtro sig åt Hartman och få hans hjälp med att träffa henne. Men hans högfärd lade hinder i vägen.

Brännvinsflaskan stod kvar på bordet, han drack ur den för att få mod att uppsöka Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned för trapporna och raglade framåt gatan, icke vetande vart han gick. Någon stod plötsligt mitt i septembersolskenet och stirrade på honom, en blek, hålögd figur i elegant överrock, ögonen var onaturligt matta och hans kinder infallna. Det var Hartman.

— Hör du unga, rasande tok, sade han i det han gick närmare, är du redan i det stadiet klockan halv tio på morgonen? Och du som i går var så säker på att du inte behövde några gifter. Men om du blir vid dina sinnens fulla bruk till eftermiddagen, så gå upp till Ziri, Östermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frågat. Farväl! Akta dig för elden som aldrig släcks, gosse, och var en klok älskare och ingen poet! Han gick sin väg.

David sprang ifatt honom och tog honom i armen. — Människa då, skrek han, säj, vad frågade hon om?

Hartman stannade och såg på honom med trötta, förstående ögon. — Vad den första kärlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frågade efter din adress och hur du hade det.

— Men du — du sade väl inte — du visade henne väl inte upp till ateljén? Du talade inte om min ekonomiska ställning?

Hartmans ansikte drog sig till ett ofantligt godmodigt skratt. —

— Kors för visst sa jag det — det är så mycket intressantare för henne — förstår du. Han gick sin väg och lämnade David stående kvar i ytterlig förvirring mitt i gatan.

— Oho, ur vägen, si opp där — konstapeln knuffade honom i rännstenen nästan fyrfota. Orkar ni inte hålla er ur vägen för spårvagnen? Är ni full? Konstapeln lomade sneglande i väg, han tyckte väl inte att den druckne såg så farlig ut. David hade nästan lust att spotta efter Hartman. En sån oförskämd — akta säj för elden som —

— Ursäkta, henn, men henn — —

En trasig, mycket trasig man stod vid sidan om honom. Han luktade öl. Ansiktet såg ut som en enda blåsa, full av gas. David gick äntligen sin väg, nästan i raseri — Ziri — Ziri, viskade han hetsigt. Den trasige hann upp honom igen. — Ursäkta men henn har vel —

— Vad fan vill ni?

Den trasige höll upp en penningpung i handen som föreföll David bekant. — Henn skulle vel inte händelsevis ha tappat pottmonixen, då när henn vatt hutad åtå konstapeln?

Han röck till sig börsen, öppnade den och fick upp en tjugufemöring som han lade i busens hand. Så började han halvspringa för att äntligen bli ensam. Utan närmare eftertanke hamnade han på en ölstuga. Det var mycket skumt därinne, men han kände väl till stället. Han upptäcktes genast av den vackraste serveringsflickan, för sin fägrings skull kallad Monna Lisa, annars hette hon Augusta Gisselkvist. När hon satte fram mat på Davids bord, stack hon handen i barmen och framtog ett fotografi av sig själv. Alla dom andra gästerna hade tyckt det var så likt, tyckte han att det var så bra? Tyckte han att hon borde beställa flera, det här var bara provkortet?

— Alldeles förbannat likt! Han tänkte på att han hade kredit hos Monna Lisa och ville inte vara ohövlig. Hon stod kvar länge och beundrade sig själv tills någon ropade bort henne. — Gå, gå, ropade han till tidningsgubben som kom, jag har läst alla tidningar, alla, hör han! Gubben bara gapade av förvåning, men lomade i väg.

Skulle han nu gå upp till Ziri? Vågade han, hur skulle han säga? Å, min fru, jag älskar er vansinnigt, ända sen i går? Vad det skulle låta svinaktigt! Alldeles som i romanerna, på teatern. Nej, min fru, jag kan inte leva utan er, jag älskar er själ! Herre min skapare vad det lät enfaldigt!

Plötsligt brast han ut i ett skallande skratt, så att en av gästerna intill, en skäggig mäklare, med eldröda kinder, stirrade på honom en hel minut. Varför satt han då och var en idiot? En klok man gick naturligtvis upp bara och gjorde visit, språkade om allt möjligt och lodade farvattnet först. Men det var också narraktigt — och hur skulle han kunna vänta med att få veta om hon älskade honom?

Han fick en idé, han rev ett blad ur sin anteckningsbok och skrev med blyerts: Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er. När och var får jag träffa er? Ni vet vem. Ett kuvert! Monna Lisa, ett kuvert! Och Monna kom vaggande med ett litet blågrått kuvert. — Det är utav mina egna. Skriver han kärleksbrev? Hon log ett saligt förstående leende.

Han förseglade brevet, adresserade det och stoppade det i fickan och gick ut för att skaffa ett frimärke. Hans hand darrade när han skulle lägga ned brevet i lådan. Han stod vid en skiljoväg, han kunde störta sig i olycka, han kunde orsaka en människa sorg, flera människor. Han var för fattig och usel att befatta sig med saken för att gifta sig — och bara för det romantiskas skull hade han ej rättighet att göra detta. Svetten fuktade hans panna. Om han ej tvingade sig att sträcka armen och lägga ned brevet, skulle han aldrig mer återse Ziri — det kände han. Hade han kanske feber? Så ja, en förtvivlad, häftig rörelse av armen och brevet låg i lådan. Sedan gick han och drev en stund, han kunde efteråt ej minnas hur han gått men vid tretiden befann han sig nästan ofrivilligt på centralposten, yr som en drucken och bärande ett förakt för sig själv som hotade att bryta ned honom alldeles. Med dröjande, rädda steg närmade han sig en lucka där han såg skymten av ett rödbrusigt, jovialiskt ansikte och ett par feta händer som fäktade med papper och journaler. En stor näve räcktes ut för att mottaga den värdeförsändelse som den tjocke förmodade skulle komma. — Ursäkta mig, stammade David rodnande, kan ni upplysa mig om hur dags ett brev är framme hos adressaten som inlämnats på Mästersamuelsgatans post klockan tolv?

— Till — vart? Afganistan eller Frans Josefs land? Det röda ansiktet log faderligt och liknade en nymåne som just i skördetiden höjer sig över ängsmarkernas horisont. David sade adressen.

— Framme halv ett, antar jag. Det röda vänliga ansiktet försvann bakom en skärm och David stapplade ut. Det här duger rakt inte, mumlade han, nu måste du vara en man och stå för vad du gjort. Hon har det således redan — hon och hennes man har kanske redan haft roligt åt det? I dörren blev han stående som gjuten i gips. Ziri stod nere på gatan och väntade på honom. Han rusade dit, nu eller aldrig! Om han inte handlade ögonblickligt skulle han ej få mod att handla alls. Han hälsade abrupt, nervöst och oartigt, han var medveten om att hon — kanske var det inbillning? ändå höll hans hand litet länge. — Så blek ni är, sade hon allvarsamt, har ni då inte sovit i natt? — Åjo, men jag har skrivit ett brev till er, har ni fått det? Ni tycker väl att jag är fånig och det kan hända att jag är också. Han kände sig plötsligt så talför att han blev helt lugn i känslan av att kunna säga henne allting rent ut. — Ser ni, när man går så här ensam som jag och bara drömmer, slår det till sist över i galenskap, man handlar och bryr sig inte om ifall man dör på kuppen. Å, ni kan inte föreställa er vad jag genomgått innan jag lade det där brevet i lådan. Och sedan jag lagt dit det! Och det jag ville säga står inte alls i det där brevet — ni måste lova mig att glömma bort alltsammans, det var bara en förfärlig dröm jag hade i natt, och så ville jag ni skulle veta att jag — att jag älskar er av hela min själ och att jag varken bryr mig om att ni är gift eller någonting, att ni är mer för mig än någon varit — och detta låter bara som banalt prat men det betyder någonting vackert — någonting ganska allvarligt och vackert och förfärligt, ska jag säja er — om ni skrattar åt mig så bryr jag mig inte om det, jag skall tillåta att ni trampar mig under fötterna eller talar om det för hela världen att skratta åt, men saken är som den är — den — den sitter som en tjock klump i min hals och jag kan inte bli kvitt det — det är tungt att bära, för tungt att bära ensam, ni skall hjälpa mig, hör ni — —

Han var knappast medveten om vad han sade, och när han nu stod framför henne och andades häftigt med fuktiga, feberlysande ögon som trotsigt såg på henne, skulle han inte ens efteråt ha varit i stånd att redogöra för vilken min hon hade eller hur hon såg ut.

— Ni dåre — ni dåre! mumlade hon och drog honom häftigt nedför trappsteget. Kom då, ni får inte tala så högt här — låt oss gå och sätta oss på ett konditori, åtminstone — hör ni, ni låter ju inte ens tala med er — min Gud, vad skall jag göra?

Hon tog hans arm och förde ned honom på trottoaren. — Kom, sade hon, plötsligt behärskande sig, ni är ju sjuk, ni har feber. Och de gick fort uppåt förbi Klara kyrkogård. Under hela vägen upp till Drottninggatan sade de ej ett ord, men de nästan flämtade bägge två. Hon stannade, släppte hans arm förskräckt och tog med handen över ögonen. — Vi går in på Feiths — nej, nej, vänta, inte där, jag är galen, vi går in på första bästa — inte här på denna gatan — kom — å, ni unga dåre! Ni kunde just ställa till trevligt åt oss!

Hon förde honom in på en tvärgata och de hamnade på en litet blygsamt och föga besökt konditori. Men nu hade han ingenting mer att säga, han endast brann och blygdes, han teg envist och vågade ej ens se på henne. Men då började hon själv tala, sakta och vackert, med av rörelse darrande röst, under det hon med upprört ansikte satt och lekte med sina handskar på bordet. Och först nu vågade han se på henne.

— Jag förstår er, jag har fått det där brevet som ni skrev, är ni säker på att — allt det här inte bara är en nyck hos er? Jag —

— Hör ni? avbröt han henne behärskat, ni kanske är rädd för att tala uppriktigt med mig. Men jag svär att jag skall behärska mig nu, jag känner att jag kan det, jag kan tåla vad som helst nu. Med blekt men lugnt ansikte lade han armarna i kors över bröstet och stödde sig mot bordet, framåt, mot henne.

— Jag tror det, jag är just inte rädd, men det låter som om ni ville ha en dom avkunnad över er — vad skall jag göra? Ni har bekänt — att, att ni — ni har skrivit och sagt att ni älskar mig. Vad kan jag svara? Att det är en sak som jag varken kan eller vill bestrida er rätten att göra — det är er sak — men jag kan ju inte — även låt vara att jag hyste aldrig så varma känslor för er — vad skulle det nu tjäna till? Ni har väl ändå vetskap om min ställning — jag är gift — jag har barn som jag älskar — jag har ingen förmögenhet — jag — men nej, det är oriktigt av mig att blanda er in i det här, vad har ni med det att skaffa? Fast på sätt och vis. Förlåt mig, käre vän — jag har ingenting annat att svara än att jag dömer er inte, jag tackar er för allt, allt ni sagt mig! Och låt oss nu skiljas — låt oss gå — ni skall arbeta, utvecklas, ni skall strida med livet och segra eller dö — och Gud skall hjälpa er — —

— Jag ber, blanda inte in honom i det här nu också! utbrast han bittert. Jag har nog av honom förut — —

— Häda inte! Hon ryste för sig själv. När ni fått nog av Gud då är ni förlorad.

— Om ni inte älskar mig då är jag förlorad, viskade han knappt hörbart. Men nu, när jag vet att ni inte gör det, så skall jag gå. Jag lovar er att aldrig upprepa det här. Låt oss då gå!

Darrande reste hon sig och drog på sig handskarna, just som uppasserskan kom för att ta emot beställningen. — Vi skulle ingenting ha! David fick självbehärskning nog att sticka handen i fickan och ta upp ett mynt som han lämnade på bordet. Flickan såg efter dem häpen. Ute på gatan räckte Ziri honom handen till farväl. Hon såg gråtfärdig ut, hennes läppar darrade. Hastigt slet hon sig ifrån honom och sprang sin väg. Han stod och såg efter henne, och en plötslig kyla smög sig över honom. Han skrattade hårt för sig själv och gick trotsigt nedåt gatan. — Farväl, mumlade han, det var således det hela. En ofantlig dumhet. Det var hon som hade förnuftet den här gången. Och nu — nu —

På två dagar brydde han sig icke om att uppsöka Hartman, fast han nu så väl behövde det. I stället drev han mållöst kring gatorna och kom alltid mycket sent hem till vindsrummet, där antingen Terje sov i sitt hörn eller också var borta med alla kamraterna. Han brydde sig ej om att äta ordenligt, då och då kastade han i sig en bit mat på något billigt kafé och fortfor att ströva omkring, tills han en kväll mötte Hartman. Han dök genast på denne med en begäran om att få låna hundra kronor. — Var fan har du varit? undrade Hartman, vet du jag har gått och tänkt på dig. Du går väl inte och svälter? Men vad har hänt med dig — du se ju ut som du skulle få fläcktyfus?

— Jag har varit litet klen, ljög David fräckt. Hartman tog, förvånad över hans förändrade, brutala sätt, upp hundra kronor och lade i hans hand. — Gå och ät och drick ett glas öl! rådde han. Jag skulle gå med dig, men förargligt nog är jag upptagen just nu.

— Tack. Det gör ingenting. Jag kommer snart till dig. Med dessa ord försvann han om gathörnet som om han haft mycket brått. Men strax han kommit ur Hartmans åsyn stannade han och såg på sedeln. Sedan stoppade han omsorgsfullt ner den och gick vidare. Hans högfärd hade sårats av att Ziri avvisat honom, och det föll honom aldrig in att hon skulle kunna ändra tankar. — Hon talar säkert om det för sin man, tänkte han. Hennes man talar om det för Hartman. Vad ska jag göra, vad ska jag göra? Älskar jag då henne inte ännu, kan jag låta bli att tänka på henne?

7. En förstående vän

Han strövade omkring tills det blev natt, han kände att han dock måste utgjuta sitt hjärta för någon. Men han hade ingen. Han kom nedåt en stor, upplyst gata där ett dussin ganska tysta och beskedliga fruntimmer i den vanliga svajiga utstyrseln gick hastigt av och an utanför de ännu ej stängda restaurangerna. Han gick sakta och varsamt och tittade på den ena efter den andra, men ryste för sig själv och gick vidare. När han gått en stund vände han om, bilarna höll som vanligt, svängde in och stannade, hämtade ett par här och där och körde bort. Då blev han plötsligt varse en ung kvinna, med ett behagligt allvarsamt ansikte, en smula fattigt klädd, ja sannerligen ganska fattigt klädd, men med en mjuk och rask gång. Hon stannade och såg på honom från topp till tå. — Så fattade hon sitt beslut och gick raskt vidare och han fortsatte åt motsatt håll. De vände och mötte varandra flera gånger men rösten svek honom när han skulle tala till henne. Han ville bara se på henne, tänkte han, hon såg inte så fräck ut som de andra. Men antagligen ansåg hon honom för fattig, hon gick alltid raskt förbi honom igen. Detta upprepades tills han nästan ej orkade gå längre. Hastigt tog han en promenad runt ett kvarter, stod och tittade i ett skyltfönster länge. Nu skulle hon nog ha gått när han kom tillbaka...

Men hon var kvar, hon förföljdes ivrigt av en svårt berusad men snyggt klädd herre, antagligen en militär. Då beslöt han sig, han hade sett henne så många gånger nu att hon liksom var för hans räkning. Han hade kostat på henne så mycket intresse — nu skulle herrn därborta få vara rask. De hann upp henne på samma gång, David var ett par steg före och tog hennes arm ganska häftigt. — Vad fan menar herrn? Hon slet sig loss och sneglade på den flåsande herrn.

— Jag menar — jag menar femtio kronor, viskade David bestämt. Ni går med!

— Har ni ögon i huvudet att se med, människa, fräste herrn. Vad har ni med oss att skaffa? Men då han såg att flickan tvekade mellan dem gjorde han slag i saken. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra. Hon knyckte på nacken och tog ett steg mot David. — Ah, kan tänka det — bistra tider — ökat priset — å nej — lilla girigbuken. Svarta Sara går för tjugu — och du är gammal som fan. Den tjocke raglade i väg, men han försökte spotta efter David, som vinkade på en bil. De satte sig upp. — Fanjunkaregatan femton. — All right! Bilen rullade omvägen uppåt Ryttaregatan. Men så slapp det ur henne att hon hade punsch hemma, och så fick kusken ny order. De stannade på en tvärgata på norr och kom upp i ett litet dammigt och illaluktande rum i en våning som tycktes uteslutande vara använd till dylika ändamål. Så fort de kommo in tog han upp femtio kronor, lade dem på bordet och reglade dörren. — Tag fram spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt.

Det fanns både brännvin och punsch och han började genast berusa sig, mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om flickan. Han grubblade över sig själv och söp, söp och grubblade, därpå började han småsjunga. Flickan, som redan var litet drucken, stirrade förskräckt på honom. Då såg han på henne med en sådan blick att hon blev rädd, hon tog sedeln, stack den åt honom och sade fräckt:

— Är du en sån där — som vill slåss — eller en sån där — greve — så — gå din väg! Jag är en — anständig — människa — jag vill inte — hör du gå din väg — vad menar du — är du en greve?

Han visste att “greve“ var flickornas öknamn på alla slags perversa. — Lugn, lugn i stormen, ropade han, jag är ingen människoätare. Jag ska bara, bara sitta här och sjunga hela natten om du vill. Och det ska du väl inte grina åt, det kan väl vara skönt för däj att slippa allting sånt där, bara supa och höra på när jag sjunger och så få femti kronor. Inte sant?

— Du kanske vill piska mäj — men jag —

— Dumheter! Han slog ifrån sig med bägge händerna. Ser du, jag är en mycket olycklig människa, en ganska olycklig människa, och nu vill jag språka om en sak — du ska bara höra på och så ska du säja att — det är synd om mäj. Jag tror att vi förstår varandra så småningom — bara vi får tillräckligt med sprit i oss. Men nu skål — och — så — kan du sjunga så ska jag höra på. Du får klä av däj och lägga däj, jag ska hjälpa däj klä av däj om du vill — sånt kan jag — och sen ska du inte somna utan ligga och höra på mig. Jag har haft såna förskräckliga drömmar nu en tid — och du kan veta att min barndom var en början till en stor tragedi — en stor tragedi, hör du!

Flickan hade själv börjat klä av sig, nu mycket lugnad. — Jaså, du är en av dom där tokarna, hånade hon, tusse lilla mitt då — är du olyckligt kär? Hon kastade av sig underplaggen, drog på sig en smutsig tröja och kröp ned i sängen.

— Var det inte det jag tänkte, jublade David. Hon är en skarp psykolog den här — vet du vad en skarp — nej det vet du inte —

Hon gäspade. — Tusan vad du är lärd med. Student, va?

— Det gör det samma — alldeles det samma, bara du inte somnar, och så vill jag inte att du ska svära heller.

— Är du riligiös också?

Han satt på sängkanten med ett dricksglas punsch i handen och tittade helt vänligt på henne. Hela rummet började dansa för hans ögon. Han tyckte att han älskade flickan som låg i sängen. Han fick nästan tårar i ögonen, men han bara fortsatte att dricka.

— Nu skall du veta att jag har ett alldeles förbannat gott hjärta, sade han hänförd. Om jag inte vore så lusfattig skulle jag skänka alla, alla dina kamrater var sina femtio kronor i denna natt! Och dom allihop skulle bara ligga och höra på mitt livs historia, för nu, ser du, skall jag berätta hela mitt livs historia!

Han hade blivit sentimental under sitt häftiga rus och satt vaggande av och an med kroppen på sängkanten. Kvinnan låg med täcket högt över axlarna och läppjade då och då på ett glas punsch som hon ställt på en stol. När hon då reste sig och ibland blottade sig fullkomligt, ty det var mycket varmt i rummet, väntade hon synbarligen på att han skulle omfamna henne, men han var fullkomligt borta från alla begär. Tårarna stod honom som oftast i ögonen och han skakade tungt på huvudet. — Jag hade ett kristet hem — ett mycket kristet hem, och vi uppfostrades med svält och kristendom — inte rådde mina föräldrar för det — dom var så fattiga, dom försakade allting för oss barn, men vi var sju i familjen som skulle leva på femhundra kronor om året — så att vi åt saltsmörgås — vet du vad saltsmörgås är — kära du, saltsmörgås det är bröd som man doppar i vattnet så att saltet skall fastna på i stället för smör — saltsmörgås och kristendom, det är nog inte den sämsta uppfostran — man lär sig veta hut på det viset, tror du inte? Och vi hade bara lappade kläder i skolan när alla andra bar hela — och vi var begåvade allihop — och jag mest, du kan inte föreställa däj så begåvad jag är, jag förstår allting, men jag måste ha någon att tala om det för, annars brister själen sönder i små, små trasor, tror du inte det, kära du, vad sa jag, vi fick lära oss arbeta i skogen och så hade jag en bror som var besatt av onda andar — han var besatt av en ond ande så han ropade på nätterna så att vi fick inte sova, och så hade jag en bror som vart blind därför att han grät så mycket, tror du inte det, älskade, han grät så mycket. Men dom är döda nu...

— Det var väl bäst för dom, har du ingen syster? Flickan hade satt sig upp i sängen och betraktade honom med nyfiket, otåligt ansikte, hon stördes av den djupa, dova sorgen i hans bröst. Men hon såg på samma gång generad ut, det var som om hon ville helst slippa att höra mer. Ska du inte lägga däj och sova, frågade hon otåligare än förut. Det är så dumt att lipa, vad fan skulle det bli om jag började på så.

— Svär inte, du får inte svära, lägg däj igen. Jo visst, vad var det du sa? Det var bäst för dom. Han grät så han vart blind, men han hade ett sånt väldigt, stort hjärta, han kunde trösta mig också. Och ser du, det allra märkvärdigaste var att när han gråtit säj blind så sen grät han inte mer. Du kan aldrig tro sånt stort hjärta han hade och hur stark han var till att bära allting. Om ett helt berg tänkte ramla ner på honom, så stod han bara stilla och väntade, och så han kunde tala om allting, så där fullkomligt överlägset kunde han tala om allting. Och så vart han död, dom spottade i graven när han var död, nej det kanske jag har drömt, men jag rymde ifrån alltihop, men jag måste bo ihop med en kvinna som var precis som du, i London, och jag har ett barn med henne, och jag älskade många, många, alla jag kom åt, men jag har inga barn med några flera, för jag var så hederlig så jag aktade mig och var försiktig, så pass hederlig är jag. Och så kom jag hem och där är en som heter Nilenius, en bov, förstår du, som är min fiende, han vill att jag skall gå under, det känner jag på mig, var gång jag lyckas med en sak så hatar han mig, och när jag stupar kull i all min lort och alla människorna skäller ut mig, då kommer han och är vänlig och talar om hur dumt jag burit mäj åt. Och han följer efter mig var jag går och så hånar han min far, men min far, ser du, han är en sån där stor människa, ett stort Guds eget barn med alldeles vitt hår, du skulle se honom. Och om han bara beder för en människa så kan det aldrig gå på tok för den människan, för han har en sån stark tro. Men han är så sträng, alldeles som hettan i en smältugn är han. Han är så sträng att om du bara finge titta in i hans ögon en enda gång så kunde du aldrig gå ut på Birger Jarlsgatan mer, så rädd skulle du bli. Och om han såg på dig riktigt länge skulle hans blick bränna däj som helvetessten, så att allt orent skulle brinna bort och du skulle bli ren och ung och vacker och ha kloka, brinnande ögon. Men han vet inte — han vet inte att jag är kär i en annans hustru — —

— Berätta nu om den där frun, du, och lägg däj sen. Så, du är kär, hå, ja ja, varför ligger du inte när henne då, i stället för att sitta här och predika? Vill hon inte ligga hos däj, va? Kerstin gäspade och smakade på nytt punschen.

— Tyst du, det är inte så! Jag älskar henne, men hon älskar inte mäj. Hon är så vacker — du kan inte föreställa däj så vacker hon är — men hon är god också, och tror på Gud, men i dag — i dag sade hon mäj att hon inte kunde älska mäj — —

— Hon ångrar säj nog, var du lugn, hon säger bara så där i början.

— Nej, du — tror du — ja visst, du är också kvinna — men nej — hon sade — jag såg på henne att hon inte älskar mig. Hon sade att — — —

— Hur länge har hesskapet vatt bekanta? Skål på däj, älskling!

— Hur länge — hur länge — jag har bara sett henne en gång, och — hon — vi har träffats två gånger — vi — det var för tre dar sen — —

— Det var hastiga vändningar, men det är sån stämning nu för tiden. Ge inte tappt du, du ska si du ligger me’na om en vecka.

I ett nu hade David alldeles glömt bort vem han talade med, men bara för ett ögonblick. — Råd mäj, hur ska jag göra!

— Du ska sova på saken och så ska du ta henne så småningom — men du är en sån tokig en, hon ska välan ha betänketid.

David reste sig plötsligt upp och strök med handen över sitt hår, som var alldeles vått av svett. Han var så drucken att han ej kunde stå riktigt. Oroligt började han ragla av och an på golvet.

— Du har rätt — du har rätt, stammade han, dom ska ha betänketid, det ska dom ha. Men du kan inte tro hur jag haft det hela mitt liv, aldrig en dags lugn, ser du — aldrig, hit och dit — en oro som om heta järn bränt mäj i själen, och ingen som kunnat slå kallt vatten på — på mitt huvud — tror du på en Gud? Hör du, tror du på en Gud? Jag tror på Gud, han sitter högt, högt ovanför oss alla — så högt att rummet tar slut innan en kommer dit — men alla människor kommer dit till sist — det tror också Ziri — det tror hon, kvinnan, och det tror jag också. Gud, ser du Kerstin, han är inte av kött och blod utan av luft — nej inte av luft heller — nu ska jag tänka — hör du Kerstin, av stjärnljus är han — inte av det heller, hör noga på — han är av det som är i stjärnljuset, det som är inuti ljuset — å så dumt jag talar — men vet du, vet du, jag kan inte komma ifrån — utan jag tror på syndernas förlåtelse, så är det vi. För däj och mäj finns ingen annan räddning — vi gick alla vilse på bergen såsom får utan herde — —

Han satte sig med ansiktet i händerna och grät sakta. — Minns du den där sagan om sorgens tunga kedja, frågade han plötsligt utan att se upp, sorgens tunga kedja, som den lille gossen gick och drog genom den stora skogen? Jag — läste den hemma — om julen — det året när det var så sträng vinter och fåglarna frös ihjäl i skogen vid Bandarberget — du vet inte hur vackert Bandarberget är om vintern när stjärnorna flammar över snöiga furor — där är en grotta i berget, som man kan gå in i, och göra eld i och ligga och värma sig medan man lyssnar på vinden, det — var en liten gosse som gick vilse i en stor skog. (Han talade sakta och högtidligt. Flickan i sängen gjorde ingen rörelse.) Och när han gått länge, länge, började han gråta, ty det var kväll och han hittade inte hem till sin faders palats, ty han var en liten, liten prins, ser du, och när han gått och gått och gråtit så länge att hans lilla spetskrage var alldeles våt, då kom det ett troll fram och sade att det skulle visa honom vägen, om han bara ville bära hem den här kedjan som trollet hittat i skogen. Och han tog kedjan på axeln och gick i många år, men han kunde inte låta bli att synda och då växte kedjan länk för länk — den växte länk för länk — och den vart så stor och tung att det inte fanns en avgrund nog stor att vräka ned den i — och så kom där en älva fram och sade att det fanns en konung i ett land långt borta som bara behövde se på kedjan, så förvandlades alla syndens tunga länkar till rosor — kransar av rosor — och han sökte konungen, och han visste att han skulle känna igen honom om han fick se honom för han hade en så underlig, taggig krona på huvudet, och blodet flöt jämt fram under taggarna och hela hans kropp var full av gisselsår under manteln, men ändå var hans ögon så fulla av kärlek att om han bara såg på kedjan en sekund, så blev det idel rosor av den — Kersti! Kersti! Vet du vem kungen är? Du svarar inte, för du vet inte —

Nu satt han tyst länge, med huvudet i händerna.

— Så att inte är det bara kärlekssorg, det skall du inte tro. Om jag inte bar den där kedjan så vore inte kärleken så förfärlig. Men det vet jag inte — heller —

Vet du hur det var hemma om jularna? Vet du, en jul var det barvinter så att vi kunde gå långt in under granarna och sitta där och höra hur vinterstormen brusade. Vi hade ingen julgran — så vi gick ut till Guds granar på Bandarberget och dom sjöng psalmer för oss — —

Han gick fram till bädden, hans ögon var fulla av tårar så att han ej kunde se henne — Hör du, snyftade han, det är det här med — syndernas förlåtelse! Varför får jag aldrig vara i fred för syndernas förlåtelse?

Men Kerstin sov allt hårdare. När han suttit en stund och småpratat för sig själv ramlade han baklänges i bädden bredvid henne och somnade som en sten, med kläderna och skorna på sig.

När han sedan vaknade, sjuk och dödstrött och ångerfull, ty han mindes ej om han verkligen omfamnat henne, var hon redan ute. Han fann ett handfat med vatten, sköljde händerna och ansiktet noga. Därpå tittade han i plånboken — nej, hon hade inte bestulit honom, de återstående femtio fanns där. Han smög sig i väg, kom upp till ateljén och sov länge, varpå han gick raka vägen till Hartmans bostad.

8. I Haschischland

En tjänsteflicka med mycket allvarligt, nästan lantligt utseende kom och öppnade, sägande att “doktorn inte mådde riktigt bra“. Han trängde sig ivrigt förbi henne. Hartman kom honom till mötes, blek men ofantligt glatt överraskad. Som vanligt var han bedövad av några gifter. Lugnet i hans smala ansikte verkade nästan lik, han gjorde snabba, krampaktiga rörelser. — Välkommen, vi ska genast få något att dricka. Du kan få rent brännvin och saltgurka om du vill. Det är hälsosammare! Och nu ska vi ha det här dygnet tillsammans, du äter kväll här — nej, jag är inte sjuk, det är bara Greta som tror så, hon är med i armén och har gitarr, du sjunger ju sjömansvisor — det här börjar riktigt bra, gosse! Han var så upplivad att han försökte dansa runt på golvet och gnuggade ideligen sina smala, vaxfärgade händer. Slutligen gick han helt tvärt och satte sig i en högkarmad stol framför brasan. Han förde cigarretten med små, onaturliga rörelser som om han varit en mekanisk docka. — Mitt hjärta är litet i olag, sade han, ibland slår det inte på långa stunder, ibland går det som en hackelsemaskin. Jag ids inte gå till läkare så föraktar jag läkare, utom kirurger. Han talade sakta och kallt. Med kniven kan dom verkligen hjälpa en och annan — både till livs och hem till Gud — de säger att jag skall dö, jag börjar också tyna av och jag är verkligen så ensam! Ansiktet drogs ihop som om han känt någon fysisk smärta i huvudet. — Det kanske är snart slut med det ursinniga, sköna, smutsiga livet. Han gjorde en snabb rörelse som om han ämnat flytta sig från elden men sjönk trött tillbaka igen.

Nu när han satt och talade med sin egendomligt kalla, men ändå brännande röst slog det David att umgänget med denne man för varje gång tyngde ned honom, gjorde livet omöjligare, lade mera ved på den förtärande ångestbrasa som brann i honom. Han blev mer sönderriven i stället för att lära sig förnuft av Hartman. Aldrig hade han gått ifrån denne utan en känsla av alltings bottenlöshet. Hade Hartman ej någon andakt inför naturens skönhet? Han talade aldrig med hänförelse om våren, och när David försökte ge honom en föreställning om vildmarkens berusande vår i de avlägsna dalarna vid Rousannas åsar, om den stora blommande ljungheden vid Tervalax och de tusen rödrandiga humlorna där, då satt Hartman bara och nickade stelt. Var vildmarken för denna människa ett främmande ting, vars drag hade stenåldersmoderns, den vilda kvinnans grovhet? Eller såg han in i en långt skönare vår — lyssnade han till årslag och sång från “Adrias’ gondolier“ — såg han in i en vildmarksvår med långt skönare blommor, kanske direkt in i paradiset? Stirrade han med sina brännande ögon på någon brinnande rosenbuske i närheten av den Outsägliges tron?

Men sedan de druckit ganska mycket vin blev Hartman återigen glad. — Men du, kära du, hur bråkar du med själen nu för tiden? Har han civiliserats? Eller är han fortfarande lika obändig? Jag tror man håller på att bli gammal.

— Jag funderade på att bli en kristen — —