Daniel Berg
MOLOKS LEENDE

DANIEL BERG

MOLOKS LEENDE

ROMAN

STOCKHOLM
P. A. Norstedt & Söners
Förlag

STOCKHOLM 1922
KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
222105

INNEHÅLL.

KAP. I.
Fåglarna under himlen ha sina nästen, men ...

Det var sannerligen en lust att se lektor Tedelius draga ut på söndagsmorgnarna mot Blockhusudden eller Ulriksdal med lektorska och sex barn, alla välskapade från topp till tå. Familjen utgjorde en hel liten vandrareförening, som man kände väl till vid Sturegatan, där lektorns haft sin präktiga våning i snart femton år. Man måste ju lägga märke till Tedeliusarna, för det var som en gammal cyniker en gång sagt »en kärnras, värd att lägga på».

En sommar, medan fönsterna ännu voro vitmenade i våningen vid Sturegatan, läste grannarna i tidningarna, att Hervor Tedelius var förlovad med någon som hette Folke Hjelm, och eftersom man ingenting visste om den unge mannen var nyfikenheten stor. Men när söndagspromenaderna började igen på höstterminen, räknade den lilla vandrareföreningen nio medlemmar, och grannarnas antaganden besannades. Fästmannen var en ståtlig ung man, som i vad för ögonen var icke stod Tedeliusarna efter. När fästparet promenerade ut på egen hand genom Humlegården, var det en och annan som vände sig om efter dem.

Det var ett maka par.

Varken lektorn eller lektorskan Tedelius tyckte om långa förlovningar. Särskilt som släkten var stor, fanns det en massa varnande åskådningsmaterial i den vägen att peka på, och i talet till de nyförlovade hade lektorn lagt in sin oundvikliga fras i dylika fall: »Klipp nu till och gift er snart, så man kan börja umgås.»

Ja, efter ett halvår skulle de med säkerhet vara gifta.

Under denna förutsättning gick ett helt år och ett halvt därtill, vid vars slut Folke och Hervor med stöd av släkt och vänner på ömse sidor alltjämt spanade efter en bostadsvrå till det blivande hemmet. De genomlevde alla våningsletandets besvikelser, stretade uppför nattsvarta baktrappor eller mattbelagda marmortrappor, gingo och funderade på fallfärdiga kåkar, som de sangviniskt sågo förvandlade till små idealhem, räknade med husköp och amorteringar men kunde inte ens rå med de fyra tusen »i avträde och diverse möbler», som annonsen löd om en rätt beboelig trerumslägenhet. Lektorn avrådde bestämt från skuldsättning för sådant ändamål. Själv kunde han inte bidraga. Han hade i alla år lagt sista skärven av sin lilla lön på hemmets altare, och Folke hade för sin del nyss lyft sin första av amorteringar ograverade månadslön i trafikverket, där han nu blivit ordinarie.

Tiden fordrade något mera än vanlig hyra för åtkomsten av en lägenhet, och detta mera hade varken Folke eller hans vänner till hands.

Det led mot julen.

Lektorn satt i sitt skrivrum i nattrock med långpipan mellan knäna, förmodligen just så som hans pojkar i andra ringen föreställde sig, att en lektor skulle sitta, då han var i färd med att sätta deras höstterminsbetyg. Det var också det han var. En vikbar bordlampa med grön skärm var den enda som utom honom själv fick böja sig ned över en liten tegelröd anteckningsbok. Med ledning av denna präntade lektorn bokstäver och siffror på betygsblanketterna. Ute i det stora rummet böljade rökhavet i skymning, men längs väggarna blänkte en och annan guldrygg i bokhyllorna i skenet från lampan där framme — där öden avgjordes.

»Andersson, jaha med två s, Blomberg, Cederlund ...», kontrollerade lektor Tedelius. »Kristendom AB, jaha ... gymnastik och vapenövningar BC ... hm, det är förunderligt med de läskarlarna; dåliga gymnaster», reflekterade lektorn godmodigt och småsmackade på pipmunstycket.

I matrummet, näst intill, hjälpte småflickorna husan att fara över silvret. De stodo vid det stora ekbordet, som var skyddat med en påkastad vaxduk, och gnodde med sämskskinnslappar, tills husan blev nöjd med resultatet och lade bort sak efter sak på serveringsbordet vid kakelugnen, där lektorskan sedan skulle syna deras verk. Inne i pojkarnas rum rullade leksakskanonernas åskor över stackars tennsoldater. Det var stängt till förmaket, där lektorskan och näst äldsta dottern hemligen sydde på julklappar.

Det troddes i förmaket, att Hervor satt i sitt rum över en bordlöpare, som skulle bli hennes mammas stora överraskning på julafton, men i själva verket var det nu tredje gången hon halvt i smyg strök utmed sin pappas bokhylla med ett band av Nordisk familjebok i handen. Lektorn hade nog märkt, att det tassade borta i rummet, men där fanns också i ena hörnet en spiraltrappa ledande upp till sängkammarvåningen, och det kunde ju vara jungfrun, som var på väg upp eller ner. Där uppe var sängkammaren, småflickornas rum och ett före detta kök, som nu beboddes av innejungfrun för att husan skulle få vara ostörd på nedre botten.

Men tredje gången det tassade vid bokhyllan såg lektorn upp från betygsättningen.

— Jaså, det är du, tösen, sade han med värme.

Och med spjuveraktig min och varnande pekfinger i luften tillade han:

— Om du inte vet vad du skall göra, så läs Nordisk familjebok, det är alltid nyttigt. Fåfäng gå ...

Det var hans gamla käpphäst det där med familjeboken, och både pekfingret och spjuverminen skulle beteckna självironi, eftersom de vuxna flickorna brukade skämta med sin pappas käpphäst. Men hade inte lektorn omedelbart dykt ned i anteckningsboken igen, skulle han kanske lagt märke till en bestört åtbörd hos Hervor. Hon gjorde en hastig, nästan hörbar inandning.

— Förresten kanske jag stör pappa, sade hon med en lätt dallring i rösten och gick.

När hon kom tillbaka in i sitt flickrum åt gårdssidan, stannade hon mitt på golvet under ampeln och gjorde åter den där korta nästan hörbara inandningen men stack fort ett finger mellan tänderna som för att tysta sig.

På soffan, som också var hennes säng, låg broderiet, men hon kunde inte genast komma sig för att arbeta. Helst hade hon just nu velat gå in till sin mor i förmaket och sitta tätt bredvid henne och sy flitigt utan att säga ett ord. Men den där olycksaliga bordlöparen skulle ju vara en överraskning; åtminstone måste något sken av en överraskning bevaras, helst som det väl nu var sista julen hon skulle vara hemma.

Ja, det måste vara sista julen ...

Innan hon beslutit sig för något, låg hon på soffan med huvudet inborrat bland kuddarna i en skälvande gråt utan många tårar.

Så hade hon tillbragt ändlösa timmar de senaste kvällarna och nätterna, och när hon legat vaken, hade hon önskat, att natten skulle dröja kvar, att gryningen skulle skymma till ny natt, att det bara skulle vara natt. De mörka timmarna räckte ej till för hennes tankar. Det var så mycket att fråga minnet om och så mycket att räkna emot framme i tiden. Men ibland kunde hon le i mörkret med kudden tryckt mot sitt bröst, när hon tänkte på sommaren och det lilla fiskeläget på ön, där hon och Folke dröjt kvar efter de andra.

»Om vi bara haft en smutt att bo i, så hade vi ju varit gifta ett halvt år nu», brukade Folke säga.

Detta var en av vilopunkterna för Hervors jagade tankar. Visst hade Folke rätt i det, men ... och så irrade tankarna vidare ...

Hon var vacker också nu i sin förtvivlan, där hon låg med det blonda yviga hårsvallet bland kuddarna. Blusen hade glidit ned över axeln och lämnade ena skuldran bar nästan så långt som solbrännan nått ned på sommaren. Den veckade kjolen föll så, att den betonade smidigheten och formfulländningen hos hennes kropp. Som hon låg där på sidan med höftens linjespel fortlöpande, liksom förgrenande sig ut över alla hennes lemmar, var hon fysiskt fullkomlig.

Ett litet väckarur på toalettbordet gav sig plötsligt till att ringa på sjuslaget. Hon gjorde sig ingen brådska att tysta ned det. Det nästan livade upp henne. Det var en omväxling i denna enahanda tankejakt över områden som icke hade några nya utsiktspunkter. Hon hade ställt väckaruret på sju häromdagen för att klockan åtta vara på Söder och se på en lägenhet, där vid hennes ankomst trappan var fylld av folk, unga kvinnor, unga män i tävlan med de gamla om ett hem ...

Det rörde helt lätt vid dörren. Hervor kastade en hastig blick i spegeln och rättade till sig. Hon skakade undan håret med en nästan yster rörelse och gick med öppna armar mot dörren.

— Folke, du, du ...

Han tog hennes båda händer, när han kysst henne länge, och såg jublande in i hennes ögon.

— Hervor ... det kan ... ja, jag bara säger det kan hända, att vi få en vrå i alla fall.

De voro yra av glädje båda två, när han berättade:

— Jo, som du minns hade jag sällskap med Gunnar Wiepe i går, när jag mötte dig. Nå, i dag kom byråchefen in i mitt rum och gratulerade mig till att ha fått en våning. Jag blev naturligtvis högst förbluffad och frågade vad han menade. »När ni känner baron Wiepe, känner ni naturligtvis Stråvall», sa’ han, »och hos honom lär det nog finnas lägenheter. Han har väl ett hus i var stadsdel, den kurren.» Jag hoppade genast på och pumpade honom med resultat att jag en kvart senare var uppe i Rusthållaregatan 5 och presenterade mig för en direktör Stråvall, Adrian hette han visst på dörrskylten. Jag påstod, att jag visste, att han skulle ha en ledig lägenhet till första januari.

— Men Folke ...

— Ja, vänta får du höra, fortsatte han. »Tja», menade karlen och inspekterade mig hela tiden med ett kallgrin, som måtte höra till hans särskilda utmärkelsetecken, »det kanske skulle kunna bli en lägenhet, men det är redan så många som reflektera på den. Det är ensamma personer förstår herr ingenjören», ja, fy fan, karlen var ett servilt äckel, men vad får man inte finna sig i. Jag sa, att jag också var ensam person för tillfället, men att vi ämnade gifta oss så fort vi fått våning. Han frågade efter dig, efter min lön och efter mina bekanta. Eftersom jag hört ett visst rykte, sa jag, att jag kände baron Wiepe, och att du kände Harriet Wiepe en smula, och då knäppte han nästan händerna, såg ännu äckligare ut än förut och antecknade mina uppgifter på en lapp. Han frågade, om jag ville referera till baron Wiepe, men när han fick veta, att jag bara kände Gunnar helt flyktigt, kom kallgrinet igen, precis som om han tyckte sig ha avslöjat en bedragare. Jo du den var läcker må du tro.

— Men hur gick det, Folke, jag dör av otålighet.

Hervor strök händerna mot varandra av iver och spänning.

— Det gick så, att jag under närmaste tiden skall få veta ... ja, veta hur det gick. Och inemot nyår får vi se härligheten.

— Bara vi finge den.

Det var något i Hervors röst, som om hon trots allt inte önskat sig till den hägrande lägenheten.

— Du ser så fundersam ut nu, tösen, sade han och tog hennes ansikte mellan sina händer. Just nu var du ju så hjärtans glad. Du måste vara glad. Vi får lägenheten, och så rätt som det är är du min fru ... Å, du och jag, tösen, tänk bara, vi två och ett litet hem. Det svindlar ...

Hon slog armarna om hans hals, kysste honom och grät.

— Lilla, lilla tösen min, tröstade han.

— Å du käre, vad det känns skönt att få gråta ut ...

Det var tårar som länge sökt utlopp.

— Tror du ... säg om du tror, att det skall lyckas.

— Ja vet du, jag tror, att vi få lägenheten, sade han med en ton som skulle verka full av tillförsikt.

— Men ... nej, det är väl bara en elak aning, log hon mot honom mellan tårarna, om det ...

Hon avbröt sig och kysste honom.

— Jag vill inte att du skall ha onda aningar. Du vet att jag alltid blir rädd för dem. Du får ju alltid rätt ...

Han hade alltid måst ge henne rätt, då hon varnade för något. Hon hade sina förkänningar ibland. Det låg något så sunt och friskt i henne. Hon var så ärlig och rättfram, att hon genast blev misstänksam mot det som föreföll henne oäkta.

— Var han läcker säger du? Ja, jag vet ju vad du menar med det ordet.

Det var ett av Folke Hjelms uttryck.

Men så kom hon att tänka på Harriet Wiepe.

— Vad i all världen har Wiepes med den där Stråvall att göra, frågade hon och glömde tårarna för sin nyfikenhet.

— Jojo du, sade Folke så långsamt som möjligt för att hålla kvar hennes intresse vid den välkomna avledaren. Det påstås, att Harriet Wiepe skall förlova sig med direktör Stråvall.

— Harriet Wiepe förlova sig? En människa med social fluga och glasögon ...

— Stråvall hade också glasögon, sade Folke med oefterhärmligt tonfall.

En av småpojkarna kom in och ropade »kvällsmat» för att ridande på Folkes axlar föras in till familjen.

KAP. II.
Gamla kvarter om natten.

Rusthållaregatan låg i nattdimma. Stenläggningen svettades. På gångbanornas smutsfeta sluttande ytor bildade gasskenet små glittrande kretsar under lyktorna som sicksackvis krökte arm från husknutarna. Kvarteren stodo dåligt rättade i gatulinjen som sömniga kompanier vid en nattuppställning.

Vid porten till ett av de yngre husen satt en våt pudelhynda och gnällde, övergiven av make eller husse, vilket det nu kunde vara. Storstadens fjärrljud smälte samman till en tynande symfoni, då och då överröstad av klockslagen från Pauli kyrka i gatans förlängning.

Det var en sådan där natt, då råttorna äro ute och gno längs stenmurarna. Kanske de äro ute och se sig om efter varmare bostäder, när det lider mot snötiden. Men även eljest bruka de göra Rusthållaregatan till sin nattliga rännarbana. Här tassa de gladeligen fram och tillbaka mellan Kvarntorgets kötthallar och Pauli kyrkas gravar. Det är en gammal ful råttstam med otäcka anor, som grasserar i denna stadsdel. Här ligga vägg i vägg med pantinrättningar, kommissionsaffärer och antikvariat de stora slakterigrossisternas köttmagasiner, som påfyllas varje dygn för att det nästa mätta storstadens hunger.

Husen ligga gyttrade samman och bilda de gamla kvarteren:

Hästmanen,
Metmasken,
Stövelknekten,
Poeten,
Änkemannen och
Skedbladet.

Överantvardade åt en tid som gått dem förbi sucka de nu i minnen från förnöjsammare generationer.

— — —

Tornklockan i Pauli pekade mot midnatt.

En gammal nattuggla strök längs den snedgångna trottoaren. Hon såg sig om i gatukorsningarna, sade några hesa ord och gnolade dessemellan, allt under det hennes trasiga bottiner sörplade i sig av gatans elände. Hon mötte pudelhyndan, som igenkännande kom fram och vänskubbade sig mot hennes kjol.

— Jaså, det är så nu igen, småmuttrade kvinnan och följde med djuret, som vädjande såg upp i hennes ansikte, viftade med svanstofsen och gnällde mot porten.

Denna port var stor och solid till skillnad från de andra i grannskapet, och den hade i sin ena halva en liten dörr. Hunden ville in här, men när den såg, att dörren var låst — vilket djuret tycktes begripa — sprang den bort till en i hushörnet invälvd trappentré för att genast komma igen och klaga över att också där var låst.

— Nej måntro, hon stänger hellre ute den här klenoden än hon låter porten stå öppen för mig, knarrade nattugglan och ryckte i dörrlåset.

Och så kom det som ett dovt buller ur halsen på henne:

— Ändå fick hon en krona i söndags för att låta por...

Det slamrade i soptunnor inne på gården. Trötta steg slevade fram över cementen. Åter buller av ett lock som slogs igen och så klafs, klafs.

— Hm, nu går hon och rotar i tunnorna igen den gamla dassråttan.

Hunden gnällde, och kvinnan ryckte på nytt i dörren. Stegen inne på gården stannade av, liksom tvekande, närmade sig sakta och kommo till slut till porten.

— Vem är det, frågade en ängslig gumröst inifrån.

— Jo, det är klenoden som vill upp till husse sin, svarade kvinnan ackompanjerad av hundens klagolåt.

Den lilla dörren i porten låstes upp, och i skenet från gatan framträdde en gammal böjd, nästan dubbelvikt gumma. Paltorna hon hade på sig kommo henne mest att likna ett vandrande jättestort getingbo.

— Du får en krona i morgon, om du låter dörren stå, viskade nattugglan, men i detsamma hörde hon steg på gatan och vädrade rov.

— Seså, tag nu hundkräket ... men dörren ...

Hon knöt näven i luften, ruggade upp sig ett tag och strök åter ut på gatan.

— Tyst, jaja men det är då för galet, sade den gamla för tredje gången på den lilla stunden och slevade in på gården i sina nedtrampade för stora manspjäxor.

Så tryckte hon på en knapp och trollade fram ljus i fem trappvåningar. Hunden sprang före uppför fyra marmortrappor, krafsade på en dörr, återvände för att möta den gamla och fortsatte så upp och ned för trapporna, tills gumman med en skrällande hostattack hunnit upp.

En ung kvinna i nattdräkt och med huvudet fullt av papiljotter öppnade dörren på glänt, och hunden trängde sig in.

— Å det var snällt Tilda, sade hon. Vad skulle direktören sagt, om Bjuttan hade varit ute i natt. Det kan väl inte ha hänt något?

— Äsch, dom ränner väl inte så här tids heller, sade den gamla godmodigt och hostade sig åter nedför trapporna.

Nere på gården plockade hon till sig en kruka och en spann som hon satt i trappdörren. Hon kastade en skygg blick mot planket, som avslutade den obebyggda ändan av cementgården. Där stodo tre hängbjörkar med grenarna gråtande av dimma mot fjärrljuset. Där var också ett slags berså med några trädgårdsbänkar. Det var som ett par skuggor, stycken av natt, hade rört sig därborta, men den gamla vågade inte se närmare efter. Hon fick en påminnelse om kronan hon skulle få nästa kväll, mumlade om att något var på tok, stramade nästan upp sig ett tag, men med sitt vanliga, »tyst, ja ja, men det är då för galet» traskade hon rakt över gården och ned genom en av källaringångarna.

Där uppför de många marmortrapporna bodde pudeln, men här, en cementtrappa ned, hade den gamla sitt rum, där golvet var tre och en halv aln under jordens yta. Det hade direktör Stråvall själv sagt, och sannerligen om han tog fel på siffror och mått.

Men gamla Tilda fick vara glad att bo här.

Hon såg till värmepannan, vars skötsel var hennes enda livsuppgift, och gick in till sig i det lilla rummet. När hon vridit om ljusknappen, såg hon misstroget upp mot lampan i taket — det elektriska hade aldrig riktigt vunnit hennes förtroende — och så satte hon bort sin kruka och spannen vid den trefota spisen. Det var naturligtvis bara ett styggt förtal, att gamla Tilda skulle gå och vittja soptunnorna för att få mat ... Hon lade in ett par vedpinnar i spisen och började tugga på en brödkant som legat i blöt på en tallrik.

Det var i alla fall inte så oävet detta hennes lilla krypin. Hon hade allt sitt här, och hennes gamla tältsäng stod varmt vid väggen till pannrummet. Klutmattor täckte nästan hela golvet. En byrå stod vid ena väggen. Över den låg en gulnad virkduk med spindelvävsmönster. Där stod en fällspegel med en krökt hårnål i draglådshålet — eftersom knappen gått sin kos — och inne under dess vinkeltak hade droppflaskor, pilleraskar och burkar med allehanda giktsalvor sin plats. En öronlös urna av alabaster och Martin Luther i glacerad lera delade det övriga utrymmet på byrån med en liten vit flätkorg av porslin, vari vilade ett stilleben i målad vax med röda och blå blommor, druvor och en huvudlös domherre. Allt detta var saker som hon satte stort värde på, stationer, där gamla minnen kopplades till. Men kärast voro henne de båda dekorationerna på den rappade stenväggen, oljetrycksbilden av hennes »granne kung» och ett präntat papper, där man de slitna vikningarna och flugsmutsen till trots ännu kunde läsa:

»Till Bothilda Severina Zachrisdotter för långvarig och trogen tjänst ...» Och under stod namnet Cathrina Stråvall. Därvid var fästad en medalj i blått och gult band.

På bordet låg en stor bibel med träpärmar och skinnknäppen, ett par andaktsböcker och ett brett glasögonfodral av mässing. En väckarklocka, som visade en rund timme för mycket, fullbordade samlingen.

Hon kunde vara bortåt åttio år den gamla, men skräcken för »inrättningen», dit Stråvall velat förflytta henne, hade hållit henne uppe och i rörelse. Hon visste, att om hon lade sig ned ett par dagar, när gikten satte åt henne som svårast, så skulle hon bli skickad till ålderdomshem, och det där med »inrättningen» var hennes fasa. Inte heller var hon glad åt den stora ugnen, som hon var satt att passa, sedan värmeledningen kommit till på våren i sällskap med marmortrapporna och en del annat, vilket Tilda satte i sammanhang med »det stora högmodet», som efter hennes mening nu gick fram över världen. Men hur det var, tack vare den hade hon fått en uppgift att fylla, och hon kände sig vid närmare eftertanke ett gott stycke från ålderdomshemmet, nu när hon »hade plats».

Om det funnits barn i huset, skulle man nog ha givit dem kvällskräcken för Tilda, ty fager var hon inte, det är säkert, men i Rusthållaregatan 5 funnos — för så vitt man visste — icke några barn. Och den dag skulle nog inte komma brått, då små fötter skulle traska på golven i Stråvalls hus.

Tilda hade nog haft sina funderingar över varför och varthän i denne Adrian Stråvalls liv — han var och förblev för hennes tanke ingenting annat än Stråvallspojken — och sedan hon en gång funnit sin stora bibel vara det hedersammaste förvaringsrummet för de enda tre fotografier hon ägde i världen, hade hon lagt in hans bild mellan fjärde och femte kapitlet i Salomos Predikare, där hon trodde sig ha funnit hans plats anvisad av de förunderliga orden:

”En är ensam och icke sjelf annar och baswer hwarken barn eller syskon, likwäl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon warda aldrig mätt af rikedomar ...”

De två andra porträtten voro Nestor Kruses, fadern, och modern Cathrinas — just från den tid, då hon efter många betänkanden anlagt namnet Stråvall —. Det förra porträttet hade Tilda lagt undan i de Apokryfiska böckerna, men det senare hade en hedersplats i Judiths bok, där hon vid hennes frånfälle strukit under elvte kapitlets nittonde vers:

”Denna qwinnones like är icke på jordene, med däglighet och wishet ...”

Mellan Skriften och originalen till dessa tre porträtt hade Tildas liv haft sin pendelsvängning.

Den första växlingen i hennes liv var den, att hon från hemmet, där fjorton barn trängdes om maten, skickades till en klockare långt ute bland skären. En vacker dag var hon med på hans dotter Cathrinas bröllopsresa.

Klockaren hade haft besök av en kustskeppare Nestor Kruse, känd för skicklighet i byten; ägde än båt, än skog, än annat fast eller löst av värde. Efter besöket hos klockaren ägde han också Cathrina, och Tilda ingick i hemgiften.

I tre år bestod detta äktenskap. Kruse bytte på sista året till sig hemmanet Stråvallen. När gården slutligen brann, och detta ledde till underligt tal, försvann Kruse för alltid.

När mannen flyktat sin kos och fru Cathrina lyft försäkringssumman, flyttade hon med Tilda och barnet inåt landet till säkrare ort. Hemmanet sålde hon men behöll namnet Stråvall, under vilket hon skulle uppfostra den lille Adrian till en man och en gentleman — något som Tilda fann vara »alldeles för galet» ...

KAP. III.
En hunds herre.

Det var från gamla Tildas synpunkt naturligtvis också »alldeles för galet», att varken hon eller den vackra husfröken i femte våningen Rusthållaregatan 5 kunde finna någon annan beteckning för direktör Adrian Stråvalls verksamhet än att han »räknade». Iakttagelsen var riktig. Herr Stråvall sysslade mycket med siffror. Han skulle i det ögonblick som var ha beklätt en aktningsbjudande post, om han inte funnit klokare att helt gå upp i sina privata siffror och samtidigt i något, som han avsåg att göra till sitt eget stora sociala system. Han hade redan klart för sig, hur han skulle förverkliga detta system. Den tid han levde i hade givit honom möjligheterna, och utvecklingen skulle gynnas av konjunkturerna. Att det verkligen skulle kunna mottagas som ett socialt system ville han gärna övertyga sig om. Att det omsatt i teknik skulle kunna liknas vid en elevator, vilken skulle lyfta honom själv till de högsta samhällsskikten, därom var han redan på god väg att bliva förvissad.

Till och med mer än förvissad om att framgången som väntade Stråvall var högvälborna fröken Harriet Wiepe.

Sådan var ställningen i det nu, då pudelhyndan Bjuttan av gamla Tilda insläpptes i den Stråvallska lägenheten.

Fröken Wagner, så hette husföreståndarinnan, var som sagt en mycket vacker kvinna. Hon var av familj och hade uppfostran, men omständigheter hade funnits som fört henne in på en ungkarlshushållerskas vanskliga bana. Sedan erfarenheten fört henne till den punkt, där en kvinna upphör att drömma sig framtiden i form av ett uteslutande på kärlek grundat äktenskap, hade hon stannat kvar. Hos Stråvall hade hon blivit så mycket hellre som han å ena sidan givit henne en del förtroenden rörande sina siffror och å andra sidan i sig uppenbarat för henne en typ av man, vars förekomst i detta livet hon med sin tidigare erfarenhet skulle ha betvivlat.

Hon var klädd för natten, då Tildas ringning angav Bjuttans hemkomst. Djuret måste släppas in till sin herre. Fröken Wagner log ett av de många kvinnliga små leenden, som aldrig kunna fullt artbestämmas, tog utom nattrocken och tofflorna också på sig en liten skär spetsmössa och gick ut i korridoren, som skilde hennes sovrum jämte köket från direktörens våning.

Stråvall var inte i sitt förmak, inte i sitt kabinett, inte heller i sitt sovrum, alltså i ateljén — så kallade hon hans arbetsrum.

Fröken Wagner knackade lätt på dörren och öppnade.

— Är det någon som får komma in, frågade hon, som om det gällt henne själv, medan hon höll hunden undan i halsbandet.

I stället för svar drog Stråvall till hälften ned rulljalusien på sitt amerikanska skrivbord, där han suttit fördjupad i sina hemligheter. Han böjde lampan att lysa mot dörren och såg på henne med ett leende som kunde haft till uppgift att bara visa hans vita tänder, ett leende som en skolpojkes, när han blivit gripen på bar gärning med ett ofarligt fuffens. Hela hans barnsliga körsbärsansikte sken, och de fylliga läpparna formades till en tafatt, outtalad fråga.

Fröken Wagner visste, att i nästa ögonblick skulle detta ansikte kunna stelna till i blekt allvar, också det utan ord, och hennes herre skulle efter detta ett par dagar gå omkring med ett listigt kallgrin på läpparna, som om han i henne sett en i sista stund före kuppen avväpnad bov.

— Det var bara Bjuttan, som ville komma in, sade hon och sköt igen dörren.

Inkommen till sig blev fröken Wagner stående mitt på golvet och skärpte ögonbrynen i en kort funderare. »Det måste vara något i görningen», tänkte hon i det hon lade av sig nattrocken och mössan. Hon gjorde en avfärdande axelryckning, slätade ut sin pyjamas med en strykning över höfterna, tog en spegelbild av hela sin person, vilken syntes tillfredsställa henne, och sedan hon plockat fram ett cigarrettetui, en roman och en spegel, kröp hon upp i sin väntande bädd och gladde sig åt livet.

Herr Adrian Stråvall log ganska gott, när han åter var ensam, trippade ut på golvet, klappade hunden, som svansade omkring honom, och lyssnade ett ögonblick.

— Jo jo du Beauty, ni fruntimmer har allt era planer och aspirationer ...

Han nickade storskrattande till hunden ett par gånger efter sin lilla anmärkning och fann stort behag i den. Så rättade han åter till det åt sig vid det amerikanska skrivbordet, böjde ned lampan och rullade upp jalusien. Han satt där och smålog för sig själv i den höga pulpetstolen som en lekande baby i sin patenterade barnkammarmöbel, och så tog han åter fram det han sysslat med.

Det var ett damporträtt från en fashionabel ateljé.

Herr Adrian Stråvall satt vid det bord, där han helst utförde sina räkenskaper, han vistades i det rum, där han uteslutande plägade umgänge med sina sociala och ekonomiska planer. Vid sidan hade han ett litet rum inrett som för en ung kvinna med kärlek till antikviteter i prydnadsföremål ända ned till kinesisk mikroteknik. Det kallades kabinettet. Där borde han ju haft en lämpligare miljö för studium av sina kvinnliga vänners porträtt. Men nu satt han i en omgivning som kunde gjort heder åt generaldirektörens arbetsrum i en hög institution, vilken han tillhört ... men det var vid klarare belysning än den Stråvall för tillfället anlitade icke något prål över rummets inredning, det var en arbetslokal, sammansatt av all möjlig kontorsteknik från allehanda tider och leverantörer, möjligen en andrahandsuppsättning anskaffad till »facila priser» på konkursauktioner. Där funnos kartställ av typ som skulle kunna återfinnas i statens skolor, påhängda med detaljer och översiktskartor från olika skeden i stadens byggnadshistoria och kartor och skisser angivande till och med dess tänkta utseende i framtiden. En amerikansk fackmöbel innehöll massor av blåkopior över lägenheter. Där funnos roterande bokställ och fasta väggskåp med ett respektingivande referensbibliotek: volymer av socialt vetande, statistik, statik, byggnadsteknik, elektricitet, mekanik, nationalekonomi och pyroteknik — allt tydligen angivande olika facer och utvecklingsmöjligheter i ägarens verksamhet. Lexika, glossarier och uppslagsböcker kompletterade samlingen. Där funnos också stafflier med ritningar, och på ena kortväggen i det stora avlånga rummet var inrättad en elektrisk rapporttavla med små lampor, vilka kunde angiva var ström för tillfället förbrukades inom fastigheten.

Det var således knappast platsen för ett enbart svärmiskt hänsjunkande i bilden av en kvinna.

Om det nu var svärmeri ...

Säkert var det i alla fall första gången som Adrian Stråvall umgicks med ett damporträtt vid sitt amerikanska skrivbord. Han hade från början varnats för kvinnligt umgänge över huvud taget. Av modern. Hon hade erfarenheten av sin mans vidlyftigheter i bittert minne. Ja, alla hennes minnen från äktenskapet voro bittra. Hela den tiden av hennes liv hade varit ett försvar. Sig själv hade hon måst taga i försvar, hemmet hade hon måst försvara för riskerna av mannens äventyrliga storhetsplaner. Och när det lilla barnet helt brådstörtat kastats in i världen, hade hon satt in hela sin kraft på dess försvar. Vart flämtande litet andetag han tog kunde hota att blåsa ut livsgnistan. Så flydde hon efter branden och mannens försvinnande som en annan Maria med sitt gossebarn och tog med sig den förmögenhet hon lyckats rädda. Och gamla Tilda var ju ett oumbärligt inventarium.

Liksom hon själv inriktade sig på defensiven fyllde hon från de tidigaste åren den lille Adrian med fasa för den farliga världen, mot vilken hon satte honom i försvarsberedskap. På samma gång måste han skyddas mot en del av sig själv — fadersarvet.

Ett marmorbruk fanns nära villan på platsen, där de slagit sig ned. Produkterna från detta fördes kanalledes ut i världen. Detta företag syntes intressera gossen, som ibland kunde sitta och fantisera om marmorpalats — drömmar som skrämde modern. Det var faderns ängsliga jakt efter storhet hon trodde gick igen. Kunde han ha fått detta sinne så utpräglat under de två år fadern varit med i hans liv? Hon skrämde gossen för marmorbrottet uppe i skogen. Där sprängdes med dynamit!

Men på platsen var också en anstalt för sinnesslöa. Den massiva stenbyggnaden i en furuskog, stängslet kring området och den goda skötsel där bestods de sjuka verkade lugnande på Adrians mor, fastän hon själv eller barnet icke kunde behöva detta slags vård. Denna trygghetskänsla övergick till Adrian, särskilt sedan han fått lov att leka innanför det skyddande stängslet. Han gjorde upptäckten, att han kunde fly dit in vid alla faror. Dit följde ingen efter. En gång hade han lagt små kaninungar i en spann vatten. Han hatade dessa djur, och deras ungar ville han utrota. När mordet upptäcktes och Adrian skulle bestraffas, tog han sin tillflykt inom hägnet där uppe. Han sprang till doktorns barn, som han kände, och stannade länge hos dem.

Till och med för sin mors bestraffning flydde han dit in ...

Mot dessa sonens undanflykter sökte fru Stråvall råda bot, men ibland befarade hon, att det var för sent. Hon hade själv drivit honom för långt. Det var mycket av fadersarvet, som hon icke skulle kunna fullt utrota, nycker och plötsliga infall, som kunde fylla Adrian med tysta funderingar, så intensiva att han satt blek och stum långa stunder med ett obegripligt löje på läpparna.

Under de senare uppväxtåren voro dessa i barndomen röjda drag liksom utplånade. I varje fall voro de dolda för modern. Han blev student och började sin slutliga utbildning ... och ännu hade han icke givit anledning till sin moders varningar mot hans jämnåriga av det andra könet.

Vid den tiden gick hans mor ur världen. Kanske trodde hon sig ha fyllt sin uppgift beträffande sonen. Kanske hade denne ännu aldrig röjt, vad som kunde bo inom honom.

Fysiskt var han obetydligt utvecklad, nästan späd. Han var en gänglig linhårig yngling med flickläppar och röda kinder. Han erfor en känsla av obehag inför de kvinnor han icke kunde undvika att möta. Ett leende av dem betraktade han som ett försåt, ett smeksamt infall skulle kommit honom att fly.

— Ungt kvinnfolk är så farliga, det är alldeles för galet, varnade honom gamla Tilda, som ansåg det vara en gärd av tacksamhetens pliktuppfyllelse mot moderns minne att fullfölja försvaret av denne »Stråvallspojken».

Också hon hade erfarenhet av hans fader. Men hos denne yngling ville hon i det längsta se endast moderns goda sinne.

Själv var Adrian Stråvall fullt medveten om, att gamla Tilda var hans goda ande. Hon skulle få bo kvar tills vidare i moderns villa. Ibland, när han var ensam i studiestaden, kunde han plötsligt känna sig ängslig, och då for han hem till Tilda. Men när han hade en framgång eller kände sig stark, var hon borta ur hans minne.

Andra människor voro för honom endast faror, fiender, avundsmän — eller medel i hans väg framåt, en väg som för honom också måste leda uppåt. Någonstans högt uppe trodde han sig en gång kunna komma att känna den trygghet, som han inbillade sig vara sitt livsvillkor.

Med ett stilla löje, ett leende som ett barns, såg han på sina medmänniskor, men inom sig bar han ett dödskallegrin, som så lätt vid en smula upprörda tillfällen kunde komma att avspeglas i hans ansikte, blekt, kallt och vidrigt.

Under studietiden trodde han sig i en av sina kamrater ha funnit ett första trappsteg uppåt. När Gunnar Wiepe trädde in på samma bana som han själv, hade Stråvall redan vetat att göra sig till hans vän och till en vän i hans familj. Hans första sammanträffande med kamraten hade givit honom en elektrisk stöt. Det var när han fick höra, att denne var baron. Han hade blivit stum inför detta faktum men genast insett, att det öppnade möjligheter. När han väl genomtänkt dessa möjligheter, fann han sig äga alla förutsättningar att nyttja dem.

Tanken att han skulle kunna lyftas socialt genom familjen Wiepe blev Adrian Stråvalls fixa idé.

Han anpassade sig till en början helt efter sin kamrat, skapade om sitt yttre och följde inifrån verkan av sitt beteende. Gunnar Wiepe var öppen och svekfri och såg i Adrian Stråvall en vän, som han trodde vara beredd att också offra något för honom, om det skulle gälla. Men som den fysiskt starke kände sig Gunnar Wiepe som Stråvalls beskyddare — liksom generationers kultur och ridderlighet omedvetet kom honom att omge sin vän med en andligen närande atmosfär.

— Denne Stråvall skall bli en gentleman, hade hans mor sagt till Tildas häpnad, och Adrian Stråvall hade åtminstone klarlagt för sig nyttan av en gentleman.

Men om han droge nytta av sin vän skulle han veta att göra det på ett försiktigt sätt.

— Det är oförsiktigt att visa sig alltför försiktig, men man kan aldrig vara försiktig nog, det var Adrian Stråvalls levnadsregel, till en början undermedveten, så småningom formad i hans tankar och till sist vorden hans hemliga lag.

KAP. IV.
Två världar.

Om Adrian Stråvall liksom med förnimmelsen av en elektrisk stöt upptäckte, att hans kamrat Gunnar Wiepe var baron, kommo liknande sensationer en kort tid att avlösa varandra hos denne vardande gentleman, då han slutligen infördes i den aristokratiska familjen. Denna utifrån sett enhetliga miljö — ett gammalt kommendörkaptenshem, där endast kommendörkaptenen själv saknades — tedde sig inifrån för Stråvalls nyfiket mottagliga öga som en samlingspunkt för de mest motsatta element. I sitt eget hem hade han aldrig kommit i beröring med vad han själv kallade överklass. I verkligheten hade varken ordet överklass eller underklass gått över hans mors läppar.

Själv kunde Stråvall beträffande båda dessa samhällsgrupper endast berömma sig av de vanföreställningar som beteckna utomståendet.

Så mycket större voro hans överraskningar i familjen Wiepe.

Atmosfären i det gamla solida hemmet var någonting av Stråvall oanat. Han förnam den rent fysiskt som en söt lukt. Han stötte på något vars tillvaro han förut endast kunnat fatta som en ytlig ceremoni, någonting nästan konkret. Det var traditionen, som liksom utandad från människorna och de livlösa föremålen i hemmet, fyllde denna atmosfär. Familjeporträtten i olja, som sågo ned på de levande, ryckte honom in i historien. Det var namn och namn som han läst om, litteratur, konst, vetenskap och blodstänkt eller ordsprängd politik.

Att få andas denna luft, att få säga »friherrinnan» till den gamla fina, ständigt lorgnettbeväpnade, ännu ståtliga gråhårsdamen, Ursula Wiepe; att i hennes närvaro säga du till ättens huvudman Gunnar, att helt kamratligt otvunget få samtala med fröken Harriet Wiepe och hennes syster, den temperamentsfulla, ja kanske lidelsefulla — och därför i hans ögon farliga — Ingrid Wiepe och slutligen att av tjänstfolket behandlas som en familjen jämnvärdig, detta eldade Adrian Stråvalls alla livsandar. Men det manade honom samtidigt att vara på sin vakt ... Själv rotlös i samhället såg han här hägringen av en inplantering, som skulle överträffa hans mors djärvaste drömmar. Men, som sagt, här fordrades också försiktighet. Bakom allt låg ju från början endast den slump, som gjort Stråvall till Gunnar Wiepes studiekamrat. Fortsättningen och utvecklingen grundade sig på andra förhållanden, över vilka Adrian Stråvall tack vare sin anpassningsförmåga, sin försiktighet och sin förhållandevis goda ekonomi kunde göra sig till mästare.

Familjen Wiepe saknades knappast vid någon mera uppmärksammad teaterpremiär, vid något konstevenemang eller vid en mera representativ tillställning i societén. Fröken Harriet Wiepes namn återfanns bland styrande medlemmar i milda stiftelser och välgörenhetssällskap; Ingrid Wiepe hade studerat målning i Italien, Frankrike och Österrike, och Gunnar hade rest världen kring och talade sju språk — men han var inte officer, familjen gjorde inga lysande fester, och ingen social inrättning bar dess namn eller vapen. Detta motsatsförhållande väckte Stråvalls förvåning, och han anade snart en förklaring. Försiktigheten bjöd honom att icke fråga, och likväl var han oförsiktig nog att framtvinga ett svar.

Det var en vardagseftermiddag i Wiepes salong. Harriet hade begärt Stråvalls beskydd mot Gunnar, som broderligt hånat henne för att hon bar glasögon. Hon hade frambesvurit Stråvalls ridderlighet, och Gunnar hade sökt avväpna genom att framställa sin vän Adrian som kvinnohatare.

— Därför att han inte är en kvinnoförförare som du, hade Harriet riposterat.

Stråvall var här i en ytterst brydsam belägenhet och han skulle ha nödgats taga ställning — vilket var hans fasa — om icke möjlighet till en hederlig reträtt yppat sig.

Ingrid Wiepe kom helt enkelt och tog honom i rocken och drog honom med sig. Han var räddad.

— Kom och titta på min lilla Daphne, stojade hon och drog honom ystert med sig genom rummen till sitt eget, där hon stängde dörren om dem.

— Ja, ni förstår, jag ville bara hitta på en skaplig anledning att få mig en cigarrett. Mamma skulle rynka på näsan, och Harriet skulle svimma, om jag rökte i främmandes sällskap i salongen, fortsatte hon och bjöd honom ock av den förbjudna frukten.

Stråvall log. Något annat kunde han egentligen inte göra.

— Säg något som visar, att ni inte är kvinnohatare, sade hon nästan spefullt och blåste ut en smalpinad rökstrimma mellan läpparna, som hon formade till en högst obetydlig cirkel.

Stråvalls leende övergick till skratt. Han var osäker, men samtidigt erinrade han sig räddningen från den ännu mera kritiska situationen i salongen.

— Daphne, sade han nästan i en viskning och blygt som en flicka.

— Ja visst sjutton ...

Ingrid Wiepe hann resa sig upp och vända sig mot sitt staffli, innan hon avbröt sig, såg honom skälmaktigt rakt i ansiktet och sade:

— Filur!

Brydd men smickrad försäkrade Stråvall, att han menade tavlan. I själva verket gjorde han det också, eftersom han inte skulle ha vågat sig på en tvetydighet, som han dessutom inte behärskat.

— Vad tror ni jag kan få för den här, frågade hon och blottade sin tavla.

Stråvall tappade alldeles fattningen inför denna ekonomiska fråga, så förbluffande för honom.

— Ni behöver väl inte sälja det ni målar, frågade han med ögon och mun vidöppna av leende undran.

— Kors, jag är ju fattig som en kyrkråtta, och man måste ju ha färg, penslar och cigarretter ...

Det hade bara fattats att hon sagt smör, köttbullar och potatis. Som det nu var fann Gunnar, som kom in genom dörren, sin vän uteslutande skrattande och berömmande tavlan, vilken han trodde skulle inbringa tillräckligt för penslar och färg.

Här såg Stråvall ett första avslöjande av familjen Wiepes verkliga ställning, varmed han förstod den ekonomiska. Det var nämligen för honom mera än en bekräftelse på riktigheten av hans tidigare slutledning.

Men samtidigt var han själv efter Ingrid Wiepes mening avslöjad som en »filur» ... Och för de flesta temperamentsmänniskor bli andra just vad de från början menat dem vara — även om de i verkligheten äro och förbli något helt annat.

För Harriet Wiepe var Stråvall också något helt annat men också något som han i verkligheten inte var — om han nu var något i verkligheten. Han var i hennes ögon den så småningom allt starkare inkarnationen av rättsinnigheten. Det var hans rädsla för att taga ståndpunkt i någon som helst fråga, till vilken hennes och familjens ställning var honom oklar, som givit henne detta första intryck. Av en tillfällighet menade hon sig ha fått bekräftelsen.

I matrummet, med utsikt mot Strömmen och slottet, voro de tre mittfönstren utskjutande och bildade ett litet burspråk. Det var skymning. Harriet satt fördjupad i färgskiftningarna över vattnet och metallglansen på den ilande ytan under de mörka brovalven. Stråvall kom in med Gunnar, som ville visa honom ramen till ett av familjeporträtten. Gunnar gick rakt fram och strök eld på en tändsticka. Stråvall hade redan — sin vana trogen — sett sig om i hörnen och upptäckte Harriet men låtsades icke se henne. Hon hade vänt sig om och såg dem utan att ge sig till känna.

Det hade varit någon helt oskyldig dispyt mellan de båda syskonen efter middagen.

— Typiskt flandriskt träsnideri, som du ser, hade Gunnar förklarat.

— Och kanske gjort i Böhmen, lade Stråvall in för att ej bestrida men likväl vidga möjligheterna.

Det var inte bara det försiktiga omdömet som föll i godan jord hos Harriet. Gunnar hade ryckt till i ramen och ett sidoornament hade brutits sönder. Han sköt utan vidare in stycket bakom ramen med ett avfärdande »det där lagar mamma». Han släckte tändstickan och lät den falla på golvet. Stråvall dröjde kvar, när Gunnar lika hastigt som han kommit gick tillbaka till sitt rum, och han satte ornamentet till rätta, tog upp tändstickan och smög försiktigt tillbaka efter Gunnar.

Harriet hade behållit iakttagelsen för sig själv. Hon trodde sig ha funnit ett nytt bevis på klassindelningens orättfärdighet, ty till någon lägre klass hade hon instinktivt räknat Gunnars vän. Men nu hade hon också i honom funnit ett stöd för sin vurm att bevisa alla goda mänskliga egenskapers jämna fördelning med de dåliga över hela samhällsskalan ...

Möjligen hade Harriet låtit sin mor förstå sitt intresse för Adrian Stråvall, en bekännelse som kunde förklara den gamla damens omsorgsfulla lorgnettering av den unge mannen, hennes lika noggranna iakttagelse av dotterns uppträdande mot honom samt en del ganska direkta frågor till Gunnar om Stråvalls extraktion. Men den vänlighet hon själv visade honom borde närmast ha uppfattats som välgörenhet. Å andra sidan fann hon Stråvalls servila uppträdande icke på något sätt överskrida de mått hon »i sin ställning» kunde avfordra en ung man av det bättre »folket». Det var också andra inflytanden, som blevo bestämmande i fortsättningen för hennes ställning till Gunnars vän och samtidigt för den övriga familjens syn på honom.

Mera direkt rörde detta hans förhållande till Gunnar.

Andra gången Stråvall fick en inblick i familjen Wiepes ekonomi var när han fick tillfälle att rakt på sak fråga Gunnar, varför han inte blivit officer.

Det kom sig av en spydig anmärkning från Gunnars sida om en officer, »som alltid gick omkring och törstade, för pank att dricka champagne och för fin att dricka pilsner», som Gunnar uttryckte det.

Stråvalls kategoriska syn på tingen förledde honom till frågan:

— Att du är knekthatare, du som ändå ...

Längre halkade han inte åstad.

— Jag sätter det yrket över de flesta andra, svarade Gunnar Wiepe kort.

— Men du ...

— Ja, just det. Den typen hatar jag innerligt. Det är den som förstör vårt försvar, förrycker en hel del folks sociala begrepp och förvirrar hela samhället. Om jag inte varit utfattig, hade jag blivit sjöofficer som min far och farfar och farfars far. Infanterist kunde jag ha blivit, men jag kom ett tidevarv för sent till världen för det. Just nu skulle man bli den där Strixtypen, bara därför att visst folk skulle uppfatta en som sådan ... ja, man skulle helt enkelt anlägga typen bara för att reta pack med den där förvrängda synen på »militären». Det är värdenas uppochnedvändning bara som kritik av värdesättningen.

Stråvall hörde inte mycket av utläggningen. Han erfor ett slags njutning. »Gunnar är fattig, hans familj är fattig», sade han för sig själv upprepade gånger. Hans leende, som följde hela resonemanget, blev allt blekare, och det kanske var deras vänskaps tur, att icke Gunnar såg dödskallegrinet, som satt kvar över Adrian Stråvalls stelnade drag.

— Nej, till dig som är min uppriktige vän kan jag säga hur vi ha det ställt, fortsatte Gunnar och såg halvt uppåt i rymden som alltid vid ett förtroligare samtal om saker som besvärade honom.

Stråvall kände sig på ett sätt lugnad men på ett annat ökades hans spänning. Han väntade nu närmast en beskrivning av familjens ekonomiska ställning, som skulle mana honom till ett diskret erbjudande att få träda hjälpande emellan.

— Vi ha precis på öret 80,000 kronor att leva av, det vill säga räntorna på det beloppet.

Stråvall nickade utan ord, och de gingo en stund tysta. Det var ett oanat slag, som kom Stråvalls hela begreppsvärld att gunga. Han, som själv ansåg sig vara rik, ägde bara sin mors villa och ett kapital, som kunde räknas i några få tiondelar av Wiepes.

Han måste förkovra detta kapital — hastigt ...

KAP. V.
Gentlemän på landet.

Ingrid Wiepe skulle måla. Hon hade hela dagen känt den oro hon alltid erfor, då hon fått en i sitt tycke lyckad idé. En gammal man sedd från ryggen skulle stå framför en ung vårutsprucken björk. Hon hade plockat fram penslar och färger och spänt upp ett lagom stycke duk. Skisser gjorde hon sällan.

Hela dagen hade hon blivit hindrad att börja, och nu kom Gunnar in.

Det började lida mot skymningen.

— Känner du att det är sommar, Tuttan lilla, sade Gunnar.

— Ja bevars.

Hon slog upp båda sina fönster och satte händerna i posterna.

— Just det där skulle du måla. Ridrocken klär dig rasande bra, fortsatte brodern och gick fram och slog armen om henne.

Ingrid tog ibland på sig en grön ridrock då hon målade. Den framhöll hennes figur förträffligt, och hon var själv i fönstrets inramning verkligen ett präktigt motiv där hon stod och silhuetterade mot den ståtliga strömtavlan.

— Varför rider du så sällan nu, frågade Gunnar.

— Ja du, varför rider jag så sällan ...

De visste båda varför.

Ljudet av musik bortåt Kungsträdgården nådde dem. Det var en klagande melodi, och cellostämman följde med som en gråt.

— Hör du violoncellen, sade hon. Den skiljer sig från de andra. Det är jag ... hela mitt liv är en melodi spelad på violoncell. Jag kommer att vara med som cellostämman i kyrkan på min egen begravning ...

— Seså Ingrid, avbröt han. Du behöver komma ut, det är alltsamman.

— Men du vet ...

— Mycket väl. Det finns i alla fall ett sätt. Jag kommer så småningom att klara mig mycket bra på min lön. Om jag nu lånade några tusen av Stråvall och hjälpte dig i väg, vad skulle du säga om det?

— Att Stråvall inte är någon fin karl, och att det vore ytterst pinsamt, om du skulle få obehag ...

— Stråvall är så fin eller ofin, som han kan vara, för att bara vara en andra generation.

— Är han så pass ändå? Jag tycker han verkar alldeles nyuppkommen.

— Nåja, fadern var sjökapten i alla fall, efter vad han berättar, och modern var dotter till en musikdirektör. Och märk att han har ärvt pengarna, som han har. Dessutom har han hus på landet, och i morgon reser han och jag dit. Jag skall råda honom att sälja det och placera pengarna i ett stockholmshus. Det rådet kan vara värdt ett lån. Förresten är det ingen fara med Stråvall. Han är bra. Och Harriet ger mig nog rätt i det också.

De skrattade båda i samförstånd, och Gunnar gick att möta Adrian Stråvall i tamburen ...

Alltsedan Stråvall fått en närmare inblick i Gunnars och hans familjs omständigheter, hade han sökt utfundera något sätt att ekonomiskt överträffa Wiepes. Han hade inrotad misstro mot aktier, vilka hos honom kunde återuppliva den förfäran, med vilken han en gång som barn sett sina sparpenningar förvandlas till en sedel. Han hade ryckt och slitit i sedeln för att avvinna den de slantar den slukat, och han hade icke givit sig till tåls, förrän han åter satt framför sin hög av kopparslantar.

Det fordrades alltjämt något konkret för att han skulle vara riktigt med.

— Jobba kan man ju inte göra, hade Gunnar dessutom sagt en gång. Det var alltså uteslutet.

Modern hade dessutom allvarligt varnat Adrian för spekulationer.

Och likväl skulle det icke dröja länge ...

Det var sommar, och det var nu en gång Stråvalls farliga tid.

Resan till Stråvalls lantställe var beslutad. Gamla Tilda hade fått order om skjuts och matlagningshjälp, och hon hade med sitt »tyst, ja ja, men det är då för galet» förgruvat sig över detta nya bevis på den Stråvallska utvecklingen.

Det var sommar och ängarna doftade av honung. Från furuskogen nära villan böljade söt, mjuk barrluft; på kanalen och bortåt insjösystemet fläckade vita och bruna segel den blå vattenvägen, och båkarna längs farleden voro nymålade. Över landsvägen låg ett dimlätt dammstoft i luften. Allt detta var den atmosfär, som Stråvall andats i barndomen, men som han nu på senare år vid sina besök i det gamla hemmet kände som en ny behaglig lukt. Och för första gången inför vännens beundrande ord om allt detta vackra, blev han en smula känslosamt berörd av hemtrakten.

Drängen Jakob från marmorbrukets disponentsgård kom och mötte med skjuts vid stationen. Hans friska korpralsansikte, som fallit ur Stråvalls minnesalbum, återtog sin plats och gav påminnelser. Det var när Jakob var en liten pojke på torpet invid gården som Adrian Stråvall dränkt hans kaninungar i en vattenspann. En liten fundering åt det hållet kom att oangenämt beröra Stråvall. Han kände små ryckningar av äckel vid tanken på de där ungarna.

— Är Jakob gift nu, frågade han utan att göra klart för sig tankeövergången från kaninerna.

— Näej, inte än, men ...

Kusken gjorde en sväng med piskan åt vägkanten och såg ut över betesmarken som hörde till gården. Där gingo vackra feta kor, och där satt en jänta i en solbacke och gäspade.

— Hm ... kom det från Jakob, men Stråvall hade olyckligtvis inte sett annat än korna.

Olyckligtvis ...

Vallmarken, där flickan satt och gäspade i solen, omgav två sidor av den Stråvallska villan. Han hade från fönstret till sitt pojkrum kunnat se den gröna gräsbacke, som kilade upp mot furuskogen och smög sig in mellan träden, tills den försvann som ett levande väsen bakom stammarna.

— Ja nu är vi här, sade Jakob och klatschade till hästarna för att köra fram på gården som herrefolk i den traditionellt landtliga slutspurten.

— Det ser verkligen riktigt trevligt ut, Adrian, sade Gunnar Wiepe. Stråvall fäste sig vid att detta var första gången någon av familjen Wiepe kallat honom vid hans förnamn. »Vad säger Stråvall», »tror du Stråvall tycker det» ... det var det vanliga uttryckssättet.

Tilda var ute och välkomnade. Hon stapplade en smula på stegen och hade blivit så gammal, tyckte Stråvall. Också detta vidrörde en känslosträng hos honom. Knappast för Tildas egen del. Han var inte sentimental på det sättet. Men han kom att tänka på, att så gammal hade hans mor nu varit, om hon fått leva.

Men Gunnar hoppade med ett stort skutt ur vagnen och omfamnade Tilda, klappade om henne och sade vänliga saker, som kom henne att snurra rundt på ett för henne eget sätt.

— Det är då för galet, det är då för galet, repeterade hon den gamla läxan och livade upp sig som en gammal trogen hund, när husbondfolket kommer hem.

Stråvall storskrattade och fann Gunnars välvilja ytterst skämtsam; han uppfattade den nästan som spjuveraktig drift med den gamla. Men när Gunnar efter middagen gick ut med honom utan hatt var Stråvall nästan orolig att detta brott mot ortens skick och bruk skulle verka störande bland befolkningen. Vad som emellertid sedan hände höll på att göra honom omtöcknad.

De voro ute i båt på sjön och fiskade.

Gunnar hade haft alla de sensationer som stå att avvinna ett tjog stora abborrar och några slantgäddor. Den oundvikliga döda punkten hade kommit, och det fanns inte liv kring krokarna. Solen var på väg ned bakom en sotsvart ås, vars kantlinje redan låg i förgyllningen. Skogarna smälte samman i blånande töcken, och lom började sträcka för natten. Sjön låg sammetslen utan krusning av vind, men här och där ringade vattnet ut från löjbettet efter en mal, från slaggfallet efter svalornas luftlinjer eller från plasket av en bastant gäddstjärt i vasskanten. Och inne i vassarna snackade änderna om rådligheten av en tur på det öppna.

Det kom en båt med glada röster och sång. Den sköt fram från en udde, som om den kommit rakt ur skogen, nu sedan alla uddar smält samman i kvällningen till en enda obruten strand.

En mandolin föll in, som om ljudet inte hunnit med sången.

Det var en italiensk sång, sjungen av en om inte vacker så åtminstone frisk kvinnoröst, och en flerstämmig kör tog upp refrängen, som varje gång drunknade i skratt.

— Jag tycker det börjar kännas kyligt, sade Stråvall och knäppte om sig en gammal ytterrock han släpat med sig.

— Å bevare mig väl, nu blir det ju både varmt och trevligt, tyckte Gunnar. Det är ju som en majkväll på Lago di Como.

— Ja du har naturligtvis varit på Lago ..., reflekterade Stråvall.

— ... på Lago di Como kompletterade han försiktigtvis.

Hela situationen började besvära honom, men Gunnar Wiepe var upplivad.

— Känner du det där herrskapet, frågade han.

— Det är disponentens fru och svägerska, förmodar jag.

— Svägerskor i så fall, det är tre damer.

Nu kom båten helt nära. Sången tystnade, och man iakttog Stråvall och hans sällskap. Naturligtvis hade Gunnars ankomst bebådats av Tilda. Det låg ett tydligt närmande i båtens manövrering, fastän den redan började förlänga avståndet igen. Och så kom den första hälsningen. Flykt var otänkbar, eftersom Stråvall icke var simmare. Båtarna närmade sig åter varandra. Presentation och frågor; förtjusta blickar från den främmande båten; Gunnar talade italienska; också här var han situationens man; Stråvall nästan baxnade; Gunnar visste till och med vad abborre hette på italienska ...

Disponenten ville improvisera en venetiansk fest på kvällen och det talades om Comosjön och kulörta lyktor med en stigande livlighet, som kom Stråvall att hålla sig i relingen. Till all lycka började man ro mot land. Stråvall fann sig till rätta med disponenten och resonerade marmorkonjunkturer från tvättstället till graven. Men dessa kvinnor skrämde honom, inte bara som kvinnor i allmänhet skulle ha skrämt honom utan på ett sätt, som om han blickat ned i Vesuvius. De kunde när som helst spruta eld ... Han hade lagt av ytterrocken igen och fann, att kvällen icke var fullt så kall som han föreställt sig. Gunnar hade en märklig förmåga att hålla värme omkring sig. En och annan gång föll Stråvall in med en replik, som han dock först balanserade på tungan. Och han tyckte sig utföra ett halsbrytande vågstycke, då han djärvdes att mera som ett skämt föreslå en månskenstur en följande afton.

Baron Wiepes besök var en stor händelse för disponentfamiljens damer. Det hade varit en oändlighet av frågor då Tilda bebådat sina herrars ankomst. Därför blev med all säkerhet den fest, som nu hastigt bestämdes ute på sjön, inte alldeles så improviserad som kanske det egentliga föremålet för den trodde. Så mycket bättre för Stråvall! Hans andra reservation gentemot disponentfamiljen grundade sig på gammalt groll mellan modern och de levnadsglada italienska damerna. Hon hade hyst en bestämd motvilja för dessa damer liksom för kvinnor i allmänhet, som möjligen kunde ha lust att fånga hennes son för pengars skull ... eller kanske hon till och med trott honom vara personligen tilldragande. Men just nu trodde Stråvall sig vara föremål för välvilja närmast från disponentens och hans frus sida. Detta berörde honom mera angenämt, och när han för att vara fullt sig själv mätt dem med sin sociala måttstock, måste han lyfta dem betydligt över det plan, där han vid sin avresa från hemmet efter moderns död lämnat dem.

Å andra sidan hade Stråvall, hur mycket han än umgåtts med Gunnar, aldrig varit tillsammans med honom i sällskapslivet utanför hans egen familj. Han tyckte sig förstå, att Gunnar var intresserad av denna sin nya bekantskap, och det smickrade honom, att det var han som kunnat sammanföra sin vän med dessa sina bekanta av värld.

Den muntra afton som följde blev därför en ljuspunkt i Stråvalls liv. Han kunde inte tänka sig mätt på, att det var han som iscensatt allt detta. Ännu ett par dagar skulle de vara tillsammans, och han gjorde ett hastigt överslag över möjligheterna. En middag skulle man vänta av honom. Den skulle komma redan följande dag, och han satt på spänn för att finna det verkningsfulla ögonblicket för att kasta fram bjudningen. Det föll honom till och med in, att denna korta samvaro skulle kunna få en mera beständig betydelse för Gunnar. Hans intresse var ju ganska märkbart, så som Stråvall såg saken.

Men på natten då de båda återvände till villan, förvånade sig Stråvall storligen:

— Att du inte säljer villan och köper dig ett hus i Stockholm, sade Gunnar ...

KAP. VI.
Efter en bättre middag.

Gamla Tilda var helt enkelt förbluffad över »Stråvallspojken». Hon hade ju förstått att han blivit det hans mor menat med gentleman, och det var ju då i sakens ordning att han hade en adelsman, ja nära på en greve, till vän, fast aldrig hade hon då trott, att en sådan skulle komma till fru Cathrina Stråvalls hus. Men något som var mer än för galet var, att han kaxat upp sig därhän att bjuda disponentfolket på middag. Den måltiden blev henne svårsmält. Det skulle då aldrig ha skett, om hans mor varit i livet. Och så överdådigt gick det till, att han utom den lejda kokerskan måste låna disponentens betjäning. Som det åts och som det dracks, som det pratades på alla de språk och sjöngs och spelades på det gamla fina klaveret, fru Cathrinas klaver, som inte givit ljud ifrån sig på alla dessa år. Och till på köpet fick Tilda efteråt veta, att det vanhelgats med att användas som smörgåsbord.

Det skulle aldrig gå väl för Stråvallspojken, om han sloge in på sådana vägar ...

Middagen var verkligen glad, och det var längesedan natt, då Adrian Stråvall stolt som en fältherre efter segerbataljen gick och skådade slagfältet. Hans leende hade nått sin fullaste bredd. »Där satt Gunnar, där satt signorita Bianca, där satt disponenten, och där stod disponenten, när han höll det glänsande talet för mig» ... Stråvall rekonstruerade hela förloppet. »Herr notarie, ni har redan slagit alla Brinkebergas rekord i fråga om avancemang» ... Brinkeberga hette orten ... »Där stod Gunnar, när han på sitt obesvärade sätt kastade fram, att disponenten skulle köpa villan» ...

Stråvall skräckte till. Han hade stått och talat högt för sig själv, men när han sade »köpa villan», bullrade det inne i hans mors kabinett vid den gamla taffeln. Han kände svettpärlor i pannan. Vilket ögonblick som helst var han beredd att få se sin mors vålnad. Det skrapade mot golvet. Det gamla draperiet öppnades, och där kom Tilda, själv som en vålnad i det vita förklädet.

— Skall herr Adrian sälja villan?

Han stod stum inför denna förkroppsligade förebråelse. Hade blott Gunnar varit inne, skulle han ha svarat ett kort och bestämt »ja, och Tilda kan gå och lägga sig nu» ... men Gunnar, ja vart hade han tagit vägen?

— Skulle Tilda ha något emot att flytta till Stockholm, sade han med sitt stora skratt.

— Å, vad skulle det bli av mig gamla åkerspöke uppe i Stockholm, suckade Tilda.

Hon slog från sig med händerna och gick runt på en enda punkt.

— Det skulle aldrig fru Cathrina ha tillåtit, klagade hon gråtfärdig.

Nu då Stråvall icke längre var ensam, kände han sig åter trygg för ett besök av moderns vålnad, och han sade med återvunnen säkerhet — men också med salvelsefull min:

— Jo, det var hennes sista önskan, att jag skulle köpa ett hus i Stockholm ...

Och som för att sona lögnen tillade han:

— ... och skaffa god vård åt Tilda på gamledar.

— Ja, han har då fru Cathrinas goda ögon, sade den gamla och kom fram och klappade hans hand.

Stråvall såg sig generad om i rummen, när han tyckte sig höra Gunnars steg. Men det var bara gardinen som fladdrade i ett fönster för nattbrisen.

— Seså Tilda, det skall nog bli bra, sade han övertygande ... och gamla goda människor bli så lätt övertygade.

Han gick ut på verandan, som låg mörk, och såg ut över sandplanen. Ett och annat blad prasslade i syrenhäcken kring gården. Mellan trädens mörka silhuetter glittrade kanalen som i skimmer av smältande metall. Bortom furuberget, där anstalten låg, bröt fullmånen fram, röd som en brand i den varma natten. Efter hand som den steg drogs hela kanallinjen ut i metallglansen; sjösystemet bort i fjärran målades i nattens färger. I norr stod himlen ljus och klar med en aning av glasgrönt. Ett svart moln strimmade ut sig som en jättestor fladdermus. Det kanske var ett åskmoln. Luften kändes honom kvalmig där han stod på verandan, värmd av vinet och upprörd av tanken på en möjligen förestående stor förändring. En lätt vindfläkt utmed väggen kom jasminbuskarna att röra på sig. De vita blommorna lyste nästan röda mot honom. Doften gjorde honom ängslig. Han kom att minnas de tre berberisbuskarna på andra sidan villan och gick ut för att se, om de ännu funnos.

Men vid knuten blev han stående stilla lyssnande. Från någonstans, om fjärran eller nära kunde han icke bedöma, kom ljudet av röster. Han tog ett steg fram, och ljudet försvann, han tog ett steg tillbaka, och det hördes åter som en viskning. Sommarnatten är full av nycker. Kanske kommo rösterna från andra sidan kanalen. Han ryste till. Där låg den stora stenbyggnaden inom vars murar så många underliga människoöden förts samman till sista akten i dramat. Men det var likväl på ett sätt lugnande att se den gamla byggnadsprofilen. Den hade alltid givit honom trygghet — det hade en gång varit hans bästa reträtt ...

Var det inte Gunnars röst han hörde? Men lika hastigt var den förbytt till en kvinnas dämpade skratt ...

De tre berberisbuskarna stodo där i blomning. Den fräna lukten hade en säregen kittling åt hans näsa. Han andades in den men gick hastigt tillbaka till verandan.

Vart hade Gunnar tagit vägen?

Skulle han sälja villan?

Hade disponenten menat allvar, då han sade sig reflektera?

Den ena frågan följde den andra, och han fick icke svar på någon. För övrigt dröjde ingen av dem för att invänta ett svar. De jagade varandra. Men ständigt återkommo de båda huvudfrågorna: Skulle han sälja villan, och: var fanns Gunnar? Det var som om dessa frågor stått i något mystiskt sammanhang i hans inre. Om han sålde villan, skulle han ha möjlighet att köpa ett stenhus i Stockholm. Det skulle kunna stiga i värde. Han skulle sälja och köpa ett större. Sälja och köpa hus efter hus, bli rik ... bli rik ... Det gick en ilning genom honom. Hjärtat slog tungt. Pengar, pengar!

— Pengar!

Han sade ordet högt och gjorde omedvetet en rörelse med den ena handen över den andra som om han smekt något. Men han blev varse rörelsen och ryste till vid den. Det var en egendomlig lockelse i denna handrörelse. Han måste göra om den om och om igen, varje gång upprepande ordet pengar med en liten rysning.

Adrian Stråvall övertygade sig om att han var ensam. Han hade inga bestämda tankar, erfor blott en stigande känsla av njutning, och med den ville han vara ensam. Det var något som han ville förena sig med, ett själiskt eller osjäliskt väsen, vad det nu var. Han ville vara ensam och smeka sig in i detta obestämbara, som kom honom att rysa ... men i samma andedrag var den andra frågan framme: Var kunde Gunnar vara? Var han ensam med någon av damerna, ja i så fall naturligtvis med den yngsta av dem.

I detta ögonblick förstod Stråvall så väl sin vän. Han ville ju själv just nu vara ensam med något som inte precis var han själv men heller inte något alldeles främmande, en känsla, en aning eller ett nära väsen. Han måste bestämt sälja villan och köpa hus, sälja igen och köpa, bara sälja, bara köpa och sälja och bli rik. Pengar ...