Berättelser från Finland

BERÄTTELSER FRÅN FINLAND

Af

Daniel Sten (Ina Lange)

Först publicerad av Z. Hæggströms Förlagsexpedition 1890

TILL

GABRIELE VON PLESSEN.

INNEHÅLL:

Hvart femtionde år slår en blomma ut Mot afton Natt Vid Raiala mo För ett silfverhjärta Far och son När lindarne blomma

Hvart femtionde år slår en blomma ut.

Fru Lamström försökte tända sin brasa gång på gång, men det ville inte ta'. Näfvern brann, knottrade ihop sig, men tände icke de stora våta björkklabbarne, som bara kokade en stund, svettades ut en droppe ljusbrun vätska och slocknande stodo och osade, tills allt igen var kallt och mörkt inne i kakelugnen.

»Nu blir jag arg», puttrade gumman, tog häftigt ut alltsammans, slog klabbarne den ena emot den andra och lät dem sedan ligga en stund på golfvet för att lugna sig.

Emellertid tände hon sin lampa och såg på klockan.

Redan sju, och madamen, som inte kom.

Hon ställde lampan på byrån framför sin gamla schatullspegel, tog fram kammen och började kamma sitt långa, tunna, men ännu sträfva och ostyriga hår.

Det var icke synnerligt skonsamt, som gamla enkefru Lamström handskades med de rester af en fordom yfvig hårväxt, som försynen låtit henne behålla; hon slet och drog, flätade ihop alltsammans i en lång, tunn piska och fäste upp den i nacken med en tandfattig, så kallad spansk kam, som en gång för fyratio år sedan blifvit köpt af en på landsorten kringvandrande Arkangelit, då hon var en tjugusju års ung fru.

Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det, så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager. Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del af viken. Om hon bott i staden, såsom Schana Immanen, nå, då hade det varit en annan sak, men här i förstaden, nästan i själfva naturens sköte.

»Om ni inte nu tar eld, så kastar jag minsann ut er allihop i snön», sade hon, knöt en yllekjol stramt kring höfterna — den ville aldrig sitta oppe, den dumma kjolen, om man inte knöt hårdt till den —, och så stack hon bränslet in i kakelugnen igen.

Allt detta gick med synnerlig fart, hennes magra, bruna armar liknade några af de knotiga björkgrenarne, som kommit in ibland veden; torra och formlösa rörde de sig, belysta af den flammande, kortvariga elden från tändstickorna och skenet från den lilla lampan där borta på byrån.

»Det tar sig, ta mig fanken, inte ändå!»

Hon sprang upp, rusade ut i köket, ett litet kyffe med en liten, liten spis samt ett skåp, ett bord och ett par stolar såsom enda inventarier, drog fram en liten bleckkanna, gick in igen och lade sig på knä framför kakelugnen.

»Jag vill nu slå mig i backen på att ni ä' trollade, era odågor», mumlade hon, »men jag ger mig inte! Vill ni inte brinna efter det här badet, så vet jag, att jag får en olycka … och inbillar ni er, att jag går och dränker mig för det, så misstar ni er, ska jag säga.»

Hon tog korken ur bleckflaskan och i samma ögonblick spred sig i det lilla rummet en intensiv lukt af petroleum.

Så hällde hon öfver klabbarne en god portion, bar flaskan åter bort på sin förra plats och gick ännu en gång in till sin eldstad och sina vedträn.

»Upp med spjället, käring», kommenderade hon sig själf, »och dörren på glänt, när du ska' till att osa fan ur veden med petroleum!»

Kraftigt drog hon i snörena — spjället var redan förut så öppet det kunde bli — och så sköt hon ifrån rigeln för förstudörren och öppnade den.

Vinterluften strömmade in, ren och bitande kall, samt fyllde med sin fina arom af färsk snö och isbunden jord det trånga rummet.

»Sicken surpris!» frun strök stickan och nu tände det präktigt. Sedan stängde hon kakelugnsluckorna och lyssnade förnöjd till det sprakande, sjudande och lifliga ljudet där inne. Ett triumferande leende syntes å hennes skarpa, kantiga anletsdrag och de små ögonen lyste godmodigt.

»Hva' sa' jag», resonnerade hon, »ni kunde inte stå på er, när jag riktigt satte hårdsidan till och kom med mina nymodiga fuffens, hva'sa'. Men — den kostar pengar den här värmen, det gör den!»

Hon erinrade sig nu att hon frös, halfnaken som hon stod där vid öppen dörr i bara lintygsärmarne, barhalsad och bararmad. Det ångade från den nakna huden, och en tjock, bolmande rök stod ut från hennes mun vid hvarje andedrag.

»Minsann om det osar! Drar gör det, och det så flinkt, som om det hade hin i hälarne på sig.»

»Voj, voj, är då frun rakt tokig, som står här och isfryser sig utan kofta i vinterkylan», ljöd madamens röst, där hon med stora ytterstöflar kom traskande uppför gårdstrappan med en lykta i handen. »Hva' är nu på färde? Frun får ju snufva, vet jag. Hvarför är dörren öppen så här tidigt i dag?»

»Snyt sin egen näsa, Bina, och bry sig inte om andras! Inte in med de där våta snöplogarne, inte! Har hon mjölken med? Jo, frusen förstås! Nå, slå hål i den nu den som kan; skynda sig, madam, får hon kaffe, spring efter kryddsemla!»

Madamen seglade suckande ut igen, sedan hon först aflämnat mjölkkannan, vattenämbaret och sopkvasten.

Nu brann det präktigt, och när madamen om en stund kom med semlan, var rummet uppvärmdt, frun klädd, kaffet på och morgonrodnadens första blekröda strålar hittade väg till det lilla fönstret i fru Lamströms koja borta vid Rödbergsgränd.

»Sopa nu ordentligt, medan jag gör kaffet i ordning, Bina», sade frun och gick ut i köket.

Hon hade en gång för länge, länge sedan varit gift och haft en beskedlig man, »ett väl signadt och beskedligt karlbeläte», brukade hon säga, när hon kom på det kapitlet och blef ifrig, »ett beläte, som inte kunde säga mä en gång, allra minst annat. Dum var han och lat var han, men ondt gjorde han inte. Sof gjorde han för det mesta, när han inte var i tjänsten förstås, för han var i kronans bröd — såsom rättvisans tjänare. Den tiden var polisen inte så kittslig och full af ondska som nu, och min Petreus var så hygglig med både rackare och tjufvar, att de aldrig hvarken förr eller senare haft ett sådant himmelrike på jorden som under hans tid. Alla landets illgärningsmän borde ha gråtit, när Gud tog honom från oss. Jag grät jag, och Bina grät med. Herre Gud, det var ett gråtande! Det beskedligaste tabernakel på Guds jord! Bra var det ändå, förstås, att han dog, för han bara skräpade. När en ska' ha det ordentligt i ett hus, så är allt en karl ändå i vägen. Vår Herre bergar dem allt i sin vishet. Inte tror jag någon änka länge sörjer en karl inte, men den första tiden så…»

Hon hade också haft två söner. »Två välsignadt vackra pojkar, goda som guld och så kloka som Salomos ordspråk.» Att det inte gått dem väl var skolornas fel och öfverhetens, som alltid är kittslig.

Den ene hade dött på ett sjukhus — det hade varit en vildbasare, som druckit sig fördärfvad… Den andre hade rymt bort från handelsmannen, där han konditionerade, och gått till sjös. Och på sjön var han eller i den, det var inte godt att veta hvilket. Nåväl, dem sörjde hon inte, hon lefde på de par tusen mark hon hade samlat och dessutom hade hon en liten pension. Ibland sydde hon groft till gamla klinikum, hushållade med stor sparsamhet och njöt sitt sorgfria lif. Och så hade hon sin ungdomsväninna — Kristiana, vanligen kallad kusin Schana, efter dåtidens skick och bruk.

Denna »kusin» bodde borta på andra sidan Långa bron i den stora arbetarkasernen, som, Gud vet af hvilken anledning, fått namnet »villan Friden». Kusin Schana var ogift och lefde på sina täckstickningar. Men som de icke allt för rundligt födde sin man, hade hon alltid »inneboende» hos sig en eller annan ung flicka, som »konditionerade» om dagen och bara behöfde tak öfver hufvudet till nätterna, helst i skydd af »en äldre aktningsvärd änkefru», såsom det hette i annonserna.

Åtminstone en gång om dagen gick fru Lamström på en liten titt till kusin Schana. Men hvar gång ett finare täcke blef färdigt, var Schana på förmiddagskaffe hos kusin Lamström.

Medan madamen städade där inne, stod frun och tänkte på lifvets alla fataliteter. Hon hade mest sinne för de glada sidorna, och när hon inte var »arg», var hon alltid vid det lustigaste humör.

Månne Schana skulle komma i dag, och hvad skulle hon då ha att tala om för nya historier från »Friden»? Det hade nog varit slagsmål igen hos skomakarens, och inneboende flickan hade nog skaffat sig en ny fästman vid det här laget, så som hon var? Kanske någon hängt sig på vinden — usch! det var ett otäckt hus, inte lugn hvarken natt eller dag! Att de inte en gång kunde ruska om hvarann ordentligt och så hålla frid! Att jämt hålla på och bråka! Det var allt för lumpet. En ordentlig kalabalik, så dammet rök om dem och så stillestånd! Men jämt! Fy då!

»Frun, frun, frun, kom hit!» Det var madamen, som skrek, och när husets härskarinna öppnade dörren, såg hon den gamla surögda madamen med händerna i kors stå vid fönstret.

»Hva' ä' det, du bortkollrade gamla markatta», ropade hon, »hva' hojtar du för? Ser du en syn eller hva' ä' det?»

Madamen stod stilla med händerna alltjämt andäktigt hopknäppta och ögonen lika envist fästa vid fönstret, där intet annat fanns än en blomkruka med en stor klumpig kaktus uti.

Frun följde hennes blick. Nu slog hon ihop händerna med ett utrop af ohejdad beundran och glädje.

»En knopp, välsigna mig, en knopp, en verklig, lefvande, ordentlig blomknopp! Sa' jag inte, att jag hela natten drömt om eldsvåda och hvita hästar! Där ha vi det! En knopp, en knopp, Bina, din hexa, vet hon hva' det betyder, den blommar hvart femtionde år, hon! hvart femtionde år! Och jag fick den af studenten, hon vet, Schanas student, som nu är kamrer, han, som hon inte fick för hans föräldrar, som va' så högfärdiga och hon…»

»Ja, si frun är då den lyckligaste människa på jorden», suckade madamen, som insåg att det var nödvändigt att afbryta fru Lamström, när hon började inveckla sig i släkthistorier. »Att få kaktusen i blom! En riktig kärlekskaktus! Ack Herre Gud, hvad frun är lycklig!»

»Kärlekskaktus», skrattade frun och tittade i sin schatullspegel. »Hva' menar hon? Tycker hon jag sysslar med kärlek jag, hvasa? Sa' hon kärlekskaktus?»

»Å, jag menade bara … att det betyder lycka, och jag får gratulera! Nu ska' vi väl ha kusin Schana och saffranskringla? Jag kan ta' en från i går, så är den billigare! Fruns enda kaktus — — det sku' då riktigt salig polisen ha sett! Gud välsigne honom stackare, där han ligger i sin kalla graf!»

»Hut! att klandra Guds vilja! som om han inte hade det bra i himmelriket», snäste frun och gaf madamen en puff. »Ja, gå hon efter Schana, gå är hon snäll …, säg, att kusin ska' vara här klockan elfva, hör hon. Men stopp! jag springer själf, den fattiga halfmilen ä' ju inte att tala om! Själf vill jag gå. Seså!»

Ifrig och brusande for hon omkring, skyndade att få i sig sitt morgonkaffe, och så koftan på och hattskrollan.

Madamen hjälpte sin matmor på med den gammalmodiga, kortlifvade, bruna doffelkappan, som var alldeles urblekt i ryggen, satt som på en gärdsgårdsstör, slog veck både fram och bak och var för kort i ärmarne. Men frun märkte det icke, hon knöt kjolarne högt upp, så att man kunde se hennes tunna smalben i de grårandiga bomullsstrumporna och tygskorna med tåhättor af blankläder, men utan klackar.

»Frun skall väl ha galoscher på?» frågade madamen.

»Har hon sett katten i stöflar och kråkan i skinnvantar, hvasa?» gaf frun till svar och knöt sina hattband i hård knut under hakan. »Jag hör inte till pjåsklisorna jag, därför ser jag inte ut som hon heller, hon, som går och fryser och jamar och har takdropp, fastän hon har rysspäls och ytterstöflar, som om hon ämna' sig till Rom. Sätt i sig nu hela kaffepannan med cikorian och allt, så blir hon varm! Adiös!»

Borta var hon. Hennes snabba steg förtonade snart, och madamen torkade tårarne från sina trötta, rinnande ögon. Hon satte sig ned vid sin kaffekopp och suckade undergifvet. Kvasten låg vid hennes fötter, dammtrasan utbredd som en servett i hennes famn. Solen hade nu gått upp. I darrande strålar smög den fram och lekte med den förgyllda ramen, som satt omkring »salig polisens» porträtt, — en blyertsteckning utförd af en tacksam och talangfull klient, en lösdrifvare, som hade att tacka Petreus för en förlängd frihetstid någon gång i den gamla, goda tiden.

Madamen kastade en blick på porträttet. Ack, hvad han såg rar och mild ut, den gode, snälle polis Petreus Lamström! Sådana stora, runda ögon och ingen underläpp synlig! Likt var det, han såg alltid ut som en bättre människa. Den tiden hade hon kallat honom »pedellen», hon tyckte att det lät så lärdt. Hon mindes ännu hur han gick på gatan, from som ett lamm, och hur frun, den otacksamma varelsen, i vredesmod kallat honom »fårbog», »åsnakind» och »hvita plåster», bara för det han lät allt gå som det ville i staden, och aldrig lade sig emellan, när något var på färde.

En sådan man skulle hon ha haft! Ack, ack, ack, en sådan man! Inte skulle hon ha gifvit honom några elaka tillmälen, inte! Hennes man! — Egentligen hade hon aldrig haft någon, men Engholm, det nötet, han hade haft lif i sig, han! Så han slogs och lefde! På ett par år tog han totalt allt kuraget ur henne, och krafterna och »orken» med. Sen dess hade hon varit en sådan här trasa, som alltid måste gråta och voja sig för allting. Madam ens hufvud sjönk vid dessa vemodiga tankar sakta mot bröstet. Solstrålarne värmde hennes rygg, glöden från brasan färgade hennes skrumpna, gråbruna kinder mörkröda.

Hennes bröst höjde sig till jämnare andedrag. Hon sof med armbågen mot bordet, där ännu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon drömde. Ljufva drömmar om den rare polisen, hvars porträtt hängde framför henne. Den söte, rare pedellen! Ack, ack, ack!

* * * * *

I rummet n:r 46 i villan »Friden» satt Schana Immanen och vadderade fållen på sitt nyss förfärdigade bomullstygstäcke. Hon hade svårt att se i hvardagslag, när det var mörkt och molntungt i luften, men i dag, i sådant solsken gick det riktigt präktigt att arbeta.

Rummet var icke litet, men såg tämligen tomt ut. De två sängarne, byrån, skåpet och bordet fyllde obetydligt, kakelugnen gjorde sitt till för att möblera, likaså den enorma täckbågen, men det hjälpte ändå icke. De grå brädväggarne utan tapeter, de kala fönstren med sina alltför små jalusier, allt tycktes liksom vänta på att omhuldas, ombonas, beklädas, behängas och göras behagligt.

Hon, som satt där invid fönstret med ögonen fästa på arbetet, var en kvinna på nära sjuttio år. En liten vek och sympatisk person med ett rundlagdt ansikte och hög panna, uppnäsa och ännu tämligen fylliga läppar. Öfver den gamla vissnade fysionomien hvilade ett uttryck af ro, af stilla undergifvenhet och barnslig fridsamhet. När hon såg upp med de svaga och kisande men klara ögonen, och snörpte ihop sin mun, liksom för att hjälpa tråden att göra sig liten i akt och mening att lättare gå igenom nålsögat, så var hon ännu täck och behaglig.

Den mörka ylleklädningen satt väl på henne, lätt och löst föll den öfver hennes symmetriska lemmar, en liten svart sidenduk var med en kråsnål hopfäst öfver bröstet. Också på hufvudet bar hon en svart duk, knuten under hakan. Ett ljusbrunt, lätt grasprängdt hår syntes i tunna böljande gardiner där inunder, nedre käken och hakan hade en tendens att framträda något för mycket, eljest var allt harmoniskt i detta fårade, bleka anlete, som dock aldrig varit hvad man kunde kalla vackert.

Nu dånade det i stentrapporna och kraftiga steg ljödo i korridoren. De stannade vid fyrtiosexan och dörren rycktes häftigt upp. Frun från Rödbergsgränd stod i dörren, rak och kavat, icke olik en till hexa utklädd rekryt.

»Pina och död, Schana, om jag vet hva' vår Herre tänkte på, när han tog sig för att skapa de där karlstackrarne till världen! Bara jag går på en gata, vimlar det af den ohyran, både halffulla och helfulla, och här ute ä' det rent fördömdt! Olyckor gör di hvart di komma, och i vägen ä' di, hvar di ä'!»

»Kära kusin», smålog Schana, »nog gör ju fruntimren också olyckor, gunås!»

»Nej, aldrig om di ä' allena! Ä' något galet med ett kvinnfolk, så kan man vara viss på, att det har varit ett karlkräk med. Hur var det icke nyss här ute, gick han inte in på utskänkningen den där Juko, fast gumman hans drog i honom för att få honom till fabriken tillbaka. Jag sku' gett honom ett mått brännvin, jag, så han aldrig stigit upp mera!»

»Nu blir kusin het igen — tänk på grannarne! Jag har hyrt ut rummet här till tre nattliggare nu», sade Schana saktare och för att byta om samtalsämne, »det är för hyran nu till april.»

»Det är väl inte till karlar, Schana?» skrek kusin och gick närmare — »du har väl inte gått och blifvit tokig heller, du också?»

»Nej, det är till fabriksflickor … jag ligger sjelf på golfvet, jag sofver så godt, så det gör ingenting. Sitt ned, kusin, hvad nytt?»

Med undran hörde Schana kusin Lamströms berättelse om kaktusväxten, som fått en knopp. Aldrig hade hon tänkt sig, att hon skulle få upplefva detta! Hvart femtionde år! Tänk, att det var femtio år sen! Hon mindes den dagen, som hade det varit helt nyss.

»Jag minns alltihop jag med, du!» sade fru Lamström. »Jag var sjutton år och bodde hemma. Vi hade bakat mikaelibaket och så sa' far, att vi skulle få sjökaptens-främmande till kvällen, och därför skulle vi ha nya klädningarna på, mor min och jag. Han ville ha mig till skutkaptenska, men jag sa' stopp! Det var för groft den tiden, kan tänka.» Kusin Lamström talade med sin djupa baryton, långsamt och med små pauser, liksom hade hon läst upp en utanlexa. Endast ibland ryckte hon upp sig och uttalade en sats kort och brådskande, liksom ett slags oväntadt impromptu.

»Jag var nästan nitton», hviskade Schana. »Ack, hvad jag var lycklig! Minns kusin att han … student Asp brukade komma till oss om söndagarne?»

»Jag hade utom sjökaptenen två andra galna friare», fortsatte kusin utan att svara, »repslagaresonen ifrån Kronohagen och sjukvaktar Kloss från gamla Klinikum. Herre Gud!»

»Och minns kusin den söndagen kusin läste högt postillan och stack ett bref till mig under bordet. Fostermor fick fatt i det sedan — ett par dagar efteråt.»

»Schana, du har alltid varit ett sjåp! Hva' i all världen smussla du under bordet för? Kunde du inte ha tagit studenten i tassen och ärligt och ordentligt ha gått till fostermamman och sagt: 'Den här narren tänker jag ta'. Hva?»

»Kusin vet, att jag var fattig och bara upptagen på nåder som egen, men hållen som en slags pass opp ändå, och han var ung och en bättre karl, som hade förmögna föräldrar och allt.»

»Tacka tusan! Bättre karl! Sådan där dromedar! Puh! kamrer, en karlkrake, och du…»

»Kusin, betänk att det är om kamrer Asp kusin talar! Betänk, han har det godt, han, så fin och förnäm nu, i kejserliga senaten! En hög person har han blifvit, han, medan vi två stackare… Ja, kusin — — han har gått den ljusa vägen, han. Om honom ska' man tala med en annan respekt än om oss andra.»

»Strunt! karl ä' karl, om han också ä' i själfva kejserliga senaten! Jag extimerar dem föga, när di ä' gifta, men ogifta ä' di då oförlåtliga! Manspersoner ä' i och för sig själf oförlåtliga, men när di därtill inte ens haft vett att gifta sig för att åtminstone göra den nyttan, så…»

»Kusin, kusin!» Schana såg upp på sin högresta väninna och hennes blekblå ögon fästes med ett besynnerligt uttryck af förebråelse och beundran på den stolta fru Lamströms ifriga fysionomi med dess lifliga grimaser och knyckar.

»Jag minns, hur glad kusin var den tiden, och hur alla kallade kusin glada Katrin. När fostermor fick fatt i hans bref, — jag har det så tydligt för mig, som om det varit i går, — herre Gud, hva' hon blef ond! Och så kom glada Katrin till, just i det värsta!»

»Ja, du stod och tjöt, Schana, och såg ut som en mörderska, ditt oskyldiga nöt! Jo, det kommer jag nog i håg. Naturligtvis tog karlen till fötter på vanligt hjältemanér. Och din fostermor dammade dig om öronen, som om du varit full af mal. Att du inte kunde kläcka ur dig att du inte annat ondt gjort än suckat för den där studentstackarn.»

»Hon hörde ju inte på, hva' jag sa', och inte du heller! Sådan skam, att hon andra dagen, — det var en fredag och det småregnade, så att hon måste ta' den stora, gröna paraplyn och schal på hufvudet, — att hon andra dagen gick åstad till hans hem, till hans högtuppsatta, rika föräldrar; sådan skam!»

»Det högfärdiga packet, kommerserådets!» »Och ställde till ett förskräckligt spektakel hos dem, talade om det, som om det hade varit något, och Gud vet att det bara var, att han … att han tyckte jag var beskedlig och snäll, och jag tyckte om honom tillbaka, och att han ibland skref verser!»

»Nog var Petreus oduglig», afbröt fru Lamström, »men så galen var han inte! Verser, fy…»

»Och i verserna stod en del sådana ord, som kunde missförstås af andra, inte af mig. Allt nog, hans föräldrar ville inte höra talas om någonting utan skrattade åt fostermor, som kom och friade för mig. Då blef fostermor ännu argare, förbjöd studenten vårt hus — och så blef det slut. Det, som varit så litet, så att det aldrig kunde växa och bli något.»

»Visade han sig därefter inte mer hos er, den tappre hjärteriddaren din?» frågade änkefrun med ett obeskrifligt föraktfullt tonfall i rösten.

»Nej!» Kusin Schana såg ut genom fönstret och följde med blicken röken från skorstenen på huset invid. Den slog rätt upp mot den blå himlen och försvann i allt vidare ringlar högt upp. »Ibland i skymningen gick han förbi, och jag fick ju mina bref genom dig. Två gånger möttes vi händelsevis, och han kom då och talade några ord med mig — ungefär likadant, som det stod i brefven…»

»Verser?»

»Neej, men det var väl sådan där poesi.»

»Poesi!» Fru Lamströms grofva röst uttryckte, då hon uttalade detta ord, en hel värld af koncentrerad indignation.

»Det var», ursäktade sig Schana med sitt stilla leende, »på våren, och han reste bort till sommaren och dröjde borta i flera år. Gud vet, hvar han var. Jag tror han se'n kom till Åbo, eller hvart det nu var någonstäds, men det blef slut för mig, riktigt slut.»

»Tacka Gud, kusin, tacka Gud! Men — bra såg han ut, det kan inte nekas! Han kom med brefven själf, jag stod alltid i köket och gick emot honom, när jag såg honom från fönstret. Det var till belöning därför, kan tänka, som han en vacker dag hade med sig den där lilla fattiga kaktusväxten i en potpurrikruka. Då liknade den en gurka. Han hade krukan under armen och var så generad, där han kom stickandes med den, så det var en ynk! Jag skrattade åt honom jag, och sa' att det inte behöfdes några mutor för den smulan jag giort. Men kaktusen tog jag…»

Hon tystnade. Bägge sutto en stund upptagna af sina tankar. Snart fortsatte frun: Och när han gick, tyckte jag det var synd, för han sa' så underligt adjö, och — jag har inte sett honom se'n … han var ju borta i många herrans år, och han har väl blifvit så förändrad, så jag skulle nog inte känna igen honom nu.»

Schana såg alltjämt utåt, hennes trötta ögon följde mekaniskt rökhvirflarne, men tankarne voro långt borta.

»Glada Katrin» hade satt sig på sängkanten. Under det hon talade, vaggade hon med kroppen i takt fram och tillbaka och gaf på samma gång med fötterna ett litet slag i golfvet. Händerna höll hon stödda mot knäna, och hennes blickar sväfvade liksom Schanas ut i det obekanta.

»Ja, vi ha blifvit förändrade», återtog hon efter en stund, »och gement förändrade! Emellertid så skötte jag minsann ordentligt om plantan! Fanns det en solstråle någonstäds, så nog fick hon den alltid! Och kusin —, det var en, som kom och påminte, kältade och hjälpte till, och det var du, det!»

»När du var borta de där åren och tjänte i Borgå, Katrin, så hade jag den… Då var den min glädje.»

»Och när jag flck pojkarne, så fick du också sköta'n, Schana, då var du lycklig, ditt sjåp. Hans blomma!»

»Och en gång, när jag hade lunginflammation och inte visste till mig, höll hon på att vissna för oss, minns du? Då kom du hem från landet och var nära att slå till mig för krukan, som stod torr som krut midt i sommarhettan.»

»Ja, var du inte ett nöt, Schana, då med», röt frun, »ett nöt, då som alltid! Att inte ha så mycket vett kvar för att du hade en smula hufvudvärk, så att du kunde komma ihåg blomman; men du har nu alltid haft dåligt hufvud, Schana», tröstade hon, »ett fasligt dåligt hufvud!»

»Men se'n dess, de sista tjugu åren, så har hon alltid stått hos dig. Och nu, Herre Gud — efter femtio år, nu skall hon blomma! Ack, ack!»

»Hon är nog färdig i morgon eftermiddag, Schana», sade glada Katrin och steg upp från sängen. »Kom i morgon och stanna hela dagen! Adjö.»

Hon gick mot dörren men stannade plötsligt framför den med ryggen vänd mot väninnan. Så stod hon en stund stilla som en bildstod. Slutligen vände hon på hufvudet en smula och yttrade till hälften för sig själf, eller som om hon talade till väggen:

»Det är riktigt synd att han är karl, riktigt synd! För det är inte att fördra det. Och hvem vet, hvar han bor… Han var allt bra beskedlig eljest, när han kom med den där krukan… Och själf hade han planterat den… Riktigt synd! Kamrer! kantänka. — Hva' sa' du, kusin Schana?» hon vände sig häftigt mot den gamla mamsellen, som åter var inbegripen i monteringen af sitt täcke. »Jaså ingenting. Så adjö då!»

Nu öppnade hon dörren bullersamt och gick hvisslande ut med snabba, kraftiga steg och svängande med de långa armarne likt en skolpojke, trafvade åstad genom korridoren och utför trapporna.

Ett litet varmt och matt leende lekte å kusin Schanas läppar. Hon hade förstått glada Katrins ofrivilliga monolog. Tänkte hon på att bjuda honom? Nej, hon fruktade, att han som karl icke skulle anstå hennes från alla sådana ohelgande element renade lilla hem. Hon skulle säkert slå den tanken ur hågen. Så synd! Att få se honom ännu en gång, få se honom så nära sig, honom, som hon aldrig kunde glömma!

Bara man vågade bjuda honom! Han skulle kanske anse det som bevis på stor taktlöshet. Må hända till och med för oförskämdhet, så förnäm som han var.

Men — det var ju ändå han! Han, som en gång hållit af henne, ännu då de sista gången talades vid.

Han var så vacker då, lång och rak och med mörkt, vågigt hår. Han hade ett eget sätt att nicka vänligt, att böja hufvudet åt höger och se på henne — fostermodern påstod, att han vindade och var krokig i nacken, men det hade hon då aldrig märkt.

Egentligen tyckte hon om allt hos honom. Till och med det tomma stället i munnen, där en af tänderna var borta, fann hon klädsamt. Sedan när mustascherna växte och kinderna blefvo brunare, blef han ännu ståtligare. Och allt hvad han sade var så egendomligt klokt, han yttrade sig alldeles som en äldre person, nästan som en kvinna, så moget, så känsligt och förnuftigt.

Tänk att en sådan inte skulle få sköta sig själf utan måste rätta sig efter föräldrar! Världen förstod honom naturligtvis icke. Han var för ädel och god för den. Och när ändtligen — det var ju helt nyss, för en tjugu, nej, det var kanske redan tjuguåtta eller trettio år se'n hans föräldrar dogo, ja, då var allting alldeles för sent.

Gud vet hvarför han förblifvit ogift? Tänk om ett minne…?

Schana sydde så länge solen var uppe, hennes nål gick så märkvärdigt lätt, nästan som förr, när arbetet icke var arbete utan lek.

Hennes tankar voro lika solbelysta som de lätta, små molnfjunen uppe på den klara vinterhimlen.

Om den goda Lamström ville försöka öfvervinna sig och besluta sig för att bjuda honom på kaffe, när kaktusblomman sloge ut! Honom…

Själf skulle hon aldrig våga gå upp till honom.

Hon fann en sådan tanke så otroligt vågad att hon i början förjagade den nästan som brottslig.

Att tänka sig att hon, en kvinna, skulle gå upp till en ensam ungkarl!

I synnerhet efter hvad som en gång passerat dem emellan!

Men ju längre det led mot skymningen, desto säkrare blef hon att fru Lamström redan hade glömt hela saken, och att hon aldrig skulle få se »honom» i detta lifvet mer, om hon ej själf…

Därtill fordrades mod och hon hade ju alltid varit så feg…

Hvilken olycklig feghet! Icke att hon ens i sina bästa dagar skulle gifvit anledning till så mycket som en omfamning en gång. Den ena, enda kyssen, den hade han då tagit utan hennes vetskap en gång, en ljum vårdags skymningsstund — en enda kyss — och på den hade hon sedan lefvat hela sitt långa, enformiga lif.

Skulle hon gå i grafven utan att återse honom en enda gång? Och att dö, hur tomt och sorgligt! Nu, för första gången fanns det en anledning att tillkalla honom, nu tillstundade en fest, till hvilken han var själfskrifven, och man skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna. Hvarför?

Af feghet!

Men å andra sidan, passade det väl, att hon gick upp? Om folk visste det, hvad skulle de säga? Att hon blifvit rent utaf galen på gamla dagar.

Det gick icke an. Nej, nej, omöjligt!

Kaktusblomman skulle slå ut i sin femtioåriga fägring förgäfves, förgäfves!

Hvem hade skickat henne denna frestelse? Hvem hade lärt denna planta att så här midt i vintern slå ut i blom?

Var det ej en försynens vink, att nu var det tid? Nu var det tid, ännu kunde hon ju återse honom, om hon blott visade en smula mod, om hon blott offrade detta gamla, ingrodda, fördomsfulla…

Jo, hon skulle gå upp — — helt visst, och det nu genast, bara hon fick äta litet middag.

Det var som om maten hade fått en helt annan smak. Och på samma gång kom hon att tänka på så mycket, som hon eljest föga funderade på. Hur ensam hon var, och hur annorlunda allt kunde hafva varit, om…

Om!…

Han hade varit borta i många år, i hela trettio år, kanhända mera, och under hela denna tid hade hon endast tänkt på honom, liksom på sin försvunna ungdom. Ett minne, ett ljust och gladt, men länge sedan vissnadt minne.

När så Lamströms madam en gång omtalade, att kamrer Asp numera bodde i hufvudstaden, gjorde det ett visst intryck på Schana…

Hon skyndade att göra sig i ordning, det var väl inte så svårt att få veta, hvar han bodde, numera var ju allt så märkvärdigt bekvämt, det fanns ju stora tryckta böcker, adresskalendrar, hvari man kunde läsa om sådant. Hon behöfde bara gå in i en kryddbod eller en boklåda … det var det lättaste i världen.

I en skrubb hade hon sina söndagskläder. Hon sökte upp sina hvita underkjolar, satte dem på sig alla tre, tog rena strumpor och så kängor, slätade ut skrynklorna på klädningen, — hon hade fått några fula veck på den i kyrkan, där hon suttit hårdt inklämd i en bänk mellan två magra fattighusgubbar — hon andades på det nedskrynklade stället och drog i det, hon ville så gärna, att allt skulle se bra ut.

Ändtligen var hon färdig, med »negligén» under hattskrollan, snyggt lappade bomullsvantar och en riktigt nätt och ren stoppad lastingskappa. Och hon såg helt prydlig ut, där hon med mild och högtidlig uppsyn sakta gick gatan framåt.

I Frenckellska bokhandeln fick hon veta, hvar han bodde.

Det var icke långt därifrån. Regeringsgatan n:r 4 stod det i adresskalendern.

Hon gick, stegen blefvo allt långsammare, och hon hade en underlig förnimmelse af att hjärtat liksom steg henne upp i halsen.

Han skulle kanske icke mer kännas vid henne, så gammal och skraltig som hon var, så fattig och ringa, fastän hon hade sina allra bästa kläder.

Tänk så förnäm han måste vara, efter som han kunde bo i ett så gentilt hus!

Sakta gick hon på tå uppför trappan och höll sig i ledstången.

Här var det. Hans namn stod vackert graveradt på mässingsplåten, detta namn, som en gång — för femtio år sedan — kommit hennes hjärta att klappa så ungdomligt och varmt; ack, det slog ännu, men så ängsligt, så blygt och hopplöst!

Skulle hon ringa? Naturligtvis, han skulle först fråga, hvad hon ville, och så … så … hvad sedan? Hvad skulle därefter ske?

Ödmjukt, såsom det anstår en gammal sömmerska att tala till en statens tjänsteman, skulle hon svara honom, framställa sin bön om att han ville göra fru Lamström den stora äran … det var hans egen kaktus, som hade fått knopp och skulle slå ut i morgon…

I morgon afton klockan fem på kaffe?… Nej! en så märkvärdig ringapparat, en knapp att trycka på, så glänsande som guld, och infattad i polerad pärlemor eller någonting annat dyrbart! Hon tordes icke. Nej, hon tordes icke ringa på den.

Hjärtat slog våldsamt, hon kände hur blodet steg henne åt kinderna och visste att nu fick hennes ansikte den gredelina färg, som missklädde henne så otäckt.

Men tänk, om någon kom och såg henne stå där liksom en »pauvre honteux»! Vid hans dörr … nej, det var allt för löjligt. Allt sammans var otroligt dumt. Han skulle kanske skratta åt henne, kanske tro henne litet fjollig. Det var bäst hon lagade, att hon kom bort. Men nej … han bodde ju här, han, den forne vänlige, veke studenten, hennes vän! Tänk, om hon ändå skulle våga?

Med detsamma kom hon att tänka på kusin Katrina. Hon skulle väl tro att Schana blifvit från sina sinnen, då hon fick höra, att hon spatserat upp till själfva kamrern och sjåpat sig ända därhän att hon klädt sig i finaste helgdagsståten.

Det bestämde henne. Inom sig beslöt hon att förtiga allt för väninnan, det hela var ju en riktig dårskap, och hvarför skulle man göra sig onödigt löjlig?

Hon vände sig om. Rastade ännu en lång, dröjande blick mot dörrplåten och smög ljudlöst nedför trapporna.

I detsamma hörde hon ett buller uppifrån, köksdörren öppnades och hon kunde urskilja en lång, kantig, kvinnlig skepnad, som djupt nigande och alltjämt nickande och hälsande stod i dörren färdig att gå ut.

En annan äldre kvinna följde henne och de stodo nu där och talade bägge på en gång; deras röster blandades med hvarandra som vattendropparne i en ström, ett sorlande flöde af ord gaf genljud i trappan, och det föll plötsligen Schana in att den ena af rösterna var henne bekant.

Schana lyssnade, hon urskilde nu vissa ord, såsom »hälsa förfärligt — bed honom ursäkta min djärfhet» — »söta beskedliga madam, tusen tack», och så nigningar igen, krus och en mängd komplimenter.

Det svindlade i stackars Schanas hufvud, hon förmådde hvarken gå fram eller tillbaka, hon stod som fastnaglad vid trappafsatsen, det ovanliga i händelserna grep henne, det var som en enda vild dröm, och hon hade af lättsinne kastat sig i allt detta äfventyrliga, nya…

Hvad skulle Katrina säga, om hon fann henne här, och hur skulle hon förklara sig inför denna stränga domare? Det föll henne intet ögonblick in att hon själf med ungefär samma rätt skulle kunna fordra en förklaring.

Ändtligen stängdes köksdörren, madamens köttiga silhuett försvann och i skymningens dunkel kunde Schana halft gissningsvis urskilja väninnans triumferande leende och förstod af hennes armars vidlyftiga svängningar, att hon var vid allra bästa humör.

Detta gaf henne något mera mod, men nu var hon rädd att göra sig löjlig i Katrinas ögon. Om hon blott kunde fly! Och komma bort, långt hem till »Friden».

Men olyckan gjorde att fru Lamströms lustiga lynne inspirerade henne, så att hon icke mer gick utan sprang nedför trapporna. På långt håll igenkände hon Schana och gaf till ett gapskratt.

Hva', står du här och spökar, ditt spektakel», sade hon. »Sku' upp till kavaljeren, hva'? Herre hjärtandes, Schana, hva' går åt dig?»

Schana slog ned ögonen, hon kände det som om hon begått ett brott.

»Jag gick ut … och så gick jag in, — hit.»

»Tyst, gumma, och ljug inte», kommenderade frun, »jag gick också ut, och så in. Vi va' lika galna bägge två … nå, än se'n … karlbelätet fick jag inte se … madamen sa', att han sof middag, den latkrabban.»

Schanas ögon, glänsande och stora nu i skymningen, spärrades ännu mera upp, hon slukade hvart enda ord med största uppmärksamhet.

»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, — tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk att hon kommit undan för så godt pris! Hon lät glada Katrina prata, medan hennes tankar sväfvade vidare, tillbaka dit, där » han » bodde.

Men sinnesrörelsen hade varit för stark, hon darrade i hela kroppen, som om hon haft feber, och tårarne trillade ned för hennes vissnade kinder.

»Hut! jag tror minsann käringen gråter», snäste Katrina och fäste en sträf blick på väninnans upphettade ansikte, »gråter och vojar sig som en annan pipsill, fy sjutton! Och för hva'? Pjoller!»

Hon gick med styfva fjät och högburet hufvud, körde ut läpparne och rynkade sina buskiga, grå ögonbryn. »Pjoller, gamla harpan! Kan man tänka! Att lipa som en öfvergifven brud. Blir det slut snart, hva'?»

»Gräla på bara, Katrina», snyftade den gamla flickan och snöt sig i sin bästa kyrknäsduk, »gräla på bara, själf tycker jag också att jag är så löjlig, så det är en skam. Jag tänkte, jag ville, jag — jag vet inte själf.»

Katrina såg på henne en stund, hennes mun drog sig till ett egendomligt vekt leende, hon slog henne på axeln med sin bara och sträfva hand, det var ett slag, som urartade till smekning, och i en blid, nästan höflig ton sade hon till slut: »Gå hem och lägg sig, Schana! I morgon klockan fem kommer han. Herre Gud — vi ä' ju alla skröpliga, vet jag, och inte annat än människor! Jag ä' människa, jag också, Schana, jag ä'…»

Det var inte utan att fru Lamströms sträfva stämma darrade en smula, väninnans rörelse hade smittat.

»Adjö, i morgon klockan fem! Jo, jo, Schana, i morgon klockan fem kommer han.»

Hon gick med raska, karlavulna steg framåt boulevarden till och försvann mellan träden. Med nedböjdt hufvud och krokig rygg stapplade den gamla flickan sin väg framåt.

Det var mörkt nu, och lykttändaren med sin stång stöflade mellan lyktstolparne och tände gasen. Han smällde med stöfvelsulorna mot gatan, så att det dånade i den frusna marken. Det var kallt nu mot natten och det gällde att hålla sig varm.

Men Schana kände ingenting, hon var allt för upprörd.

* * * * *

Klockan hade redan slagit fem på söndagsaftonen, brasan brann, ljusen stodo tända på byrån, och öfver den låga dörren till fru Lamströms kök brann i en gammal vinglig mässingslampett två alltjämt fläktande ljus.

Bordet var dukadt med kringlor, bullar, pepparkakor och äppelkakor för tjugu personer, med socker för tio och grädde för fem, och med tre par djupa storrosiga kaffekoppar omkring kaktusplantan, som med sin stora svällande gråhvita knopp intog hedersplatsen.

Längst in i ena hörnet af soffan satt Schana, skymd bakom blomman och lampan. Hon hade ny spetsnegligé och under den glänste hennes vackra hår. Hon stickade med nervös oro, och ett uttryck af blyg ängslan, blandad med glad förväntan, lästes tydligt på hennes gamla fromma ansikte.

Snart skulle ju han komma!

Glada Katrina sprang orolig omkring, fastnade öfver allt med sin styfva ylleklädning och grälade hvart ögonblick på madamen, som ute i köket kokade kaffe, så starkt som den mest koncentrerade dekokt.

»Du ser ut, som om du vore i kyrkan, Schana», sade hon, »men du är för resten tusan så snygg och nätt! Kommer han inte snart, det långa tabernaklet, så minsann tror jag inte han spricker! Du begriper jag menar knoppen där.»

Det körde upp för gårdsbacken, bjällrorna från en heltäckt istvoschickssläde klingade vackert i den stilla aftonen, och Katrina rusade till fönstret för att se ut.

Släden stannade utanför dörren, en karl i vaktmästarmössa hoppade från kuskbocken och öppnade dörren till kursläden.

Madamen sprang med en lykta från köket, ställde sig midt i drifvan för att lysa bättre, medan frun själf kom med ett af ljusen. Nu syntes hans ena ben, så det andra. Sakta och försiktigt, långsamt och med andakt.

Så, nu stod han på sina bägge ben nere på marken och gick stödd mot vaktmästarens arm uppför den lilla trappans få steg.

Han hasade sig långsamt genom förstugan och var nu ändtligen inne, höljd i sina pälsar, krokig och flämtande. Två ljusblå ögon tittade ut ur de yfviga halsdukarna med en mera misstänksam än älskvärd nyfikenhet, sågo sig pröfvande omkring och stannade slutligen frågande på värdinnans käcka figur.

Man hjälptes åt att befria honom från pälsar och dukar, skinnhandskar, pulsmuddar och ytterstöflar.

Ändtligen stod han där, en hopsjunken, afmagrad figur med veka och slappa drag, skägglös och tandlös samt med en kalott af sammet täckande det kala hufvudet, som omkring nacken pryddes af en krans ljust, glest hår.

Han sjönk ned på närmaste stol, hostade, putsade sin näsa, flåsade och suckade, allt under det han såg sig omkring med samma hjälplösa och missnöjda min.

Frun hängde med vaktmästarns hjälp upp pälsar och schalar, — Schana satt i soffan som förstenad. Hon såg och såg.

Var detta » han »?

»De trapporna», stönade ängsligt kamrern, »de trapporna ta' lifvet af mig! Jag har så klen hälsa, kära fru. Magen är dålig och bröstet är angripet. De trapporna!»

Han drog efter andan som en nyss fångad fisk på land, och såg ut att ha tappat koncepterna och humöret dessutom.

»Har ingen fara med trapporna», lugnade frun, »bara man inte pjåskar sig! Jaså, detta är nu gamla Aspen! Sade jag inte det, att tiden gör oss inte bättre, skröpligt blir skröpligare, och klent blir sämre! Herre Gud! när jag tänker, att herrn en gång var ung, aj, aj, den tiden!»

»Det är fasligt långt bort frun bor», anmärkte han, »är här inte farligt för tjufvar och mördare, den här Rödbergstrakten har alltid haft dåligt rykte om sig?»

»Mördare!» Fru Lamström slog ihop händerna, så att det knakade i de magra knogarne. »Jo, di sku' bara våga! Ja sku' minsann ge dem svar på tal, och den, som ville mörda Katrin på berget, sku' allt få hårdt arbete! Jag ä' inte af så skröpligt virke jag, som det så kallade starka könet, och någon pultron ä' jag inte heller!»

Kamrern såg upp, hans blick sökte skygg den tappra fruns, men han vände sig fort åter bort, liksom vågade han egentligen icke motsäga eller reta henne. Försiktigt drog han sin stol närmare bordet, tog fram sin stora, fina näsduk, kramade ihop den, lade den mot stolkarmens hårda stoppning och stödde så sin armbåge emot denna improviserade kudde.

»In med kaffet, Bina», dundrade frun, »och tratta i vaktmästaren allt hvad det går i'n, men stäng för all del dörren, om han vill ha' grogg, för den luktar så förbannadt, när den kommer i varmt, vet hon.»

Kamrern fick en liten förarglig hostattack, som emellertid snart gick öfver. »Hvar är den omtalade blomman?» frågade han slutligen.

»Kan han inte se på andra sidan om lampan och ljusena, där hvar Schana sitter, midt framför näsan på honom?» sade frun och pekade på bordet.

»Schana, Schana? hvar är Schana?» Den gamle herrn reste sig långsamt upp, torkade imman från sina brillor och stapplade mot soffan. »Är det, är det…»

Hon hade hela tiden suttit i soffhörnet stel och stum, skymd af den stora tjocka kaktusplantan, lampan och ljusen, men nu steg hon upp och gick emot honom, såg honom lugnt in i ögonen och neg.

»Det är allt jag, snälla Asp», sade hon, »ännu för ett par minuter se'n var jag så rädd för er att jag knappt kunde hålla i de här strumpstickorna, men nu…»

Hon räckte honom sin hand och förde honom beskyddande och vänligt tillbaka till hans plats med en min, som om hon varit en mor och han hennes barn.

»Roligt att få se er, roligt att få se er», sade den gamle herrn, i det han tryckte hennes hand, »jag trodde knappt mamsell Kristiana lefde. Men jag kan känna igen er, jag tycker nära nog, ni är er lik, bästa vän! Åh, hvad det var roligt!»

Hon tvang honom att sätta sig bekvämt och bra i stolen samt började pyssla om honom, skaffade honom en pall, soffdynor och schalar.

»Kamrern är sig inte lik», hviskade hon, »men där finns något i blicken, ja och så kring munnen!»

Kaffet kom in, frun sprang omkring och gjorde sig tusen onödiga omsorger, hon slamrade med allt möjligt, pratade i ett, puttrade och bråkade.

Men kamrern hörde henne icke mer, han betraktade sin ungdomsväninna, och med en allt större tillfredsställelse uttryckt i sin blick följde han hennes rörelser, där hon sysslade vid kaffebordet. Han frågade henne om hennes lif »sedan den tiden» och lyssnade med ett undrande intresse till hennes svar.

Så kom frun, hon slog sig ned på en pinnstol bredvid bordet, man drog sina stolar närmare hvarann och började ett allmännare samtal.

Vid kaffekoppen var »glada Katrin» alltid vid bästa humör och lät icke truga sig till att vara öppenhjärtig. Männens skröpligheter kommo strax på tapeten, hon knusslade icke med sina förtroenden; stackars Petreus fick sitta emellan, den gamle syndabocken gick igen och slet för sina svagheter, likaså de andra goda vännerna bland det »så kallade starka könet»; frun hade känt en hel hop, hon, och som änka med hus och gård hade hon haft tillfälle att rikta sin erfarenhet. Hon hade icke så få friare den tiden, en repslagaremästare hade varit »riktigt kär», dessutom en äldre postiljon, som var trött på sitt rörliga ungkarlslif, samt en för detta militär, öfver hvars lefnadssaga ett visst dunkel sväfvade.

»Att inte kusin tog en af dem», anmärkte Schana, inte utan en viss spetsighet i tonen.

»Nej, jag var inte så galen en gång till», svarade hon, »att i onödan dra till huset ett sådant spektakel. Jag tål inte de oduglingarne, som inte ha en förnuftig tanke i sina hufvuden, nej, tacka vet jag reelt kvinnfolk, di ä' då åtminstone människor.»

Kamrern var af samma tanke, äfven han misstrodde männen. Hvad hade han icke lidit för deras skull! Han hade som förmögen ung man gått in i en bank, kort efter det han förlorade sina föräldrar. Fort nog blef han kamraternas favorit, allas vän, allas förklarade gunstling. De äldre tjänstemännen täflade med de yngre i att fira honom, att smickra honom, att dra' honom till sig. Han var lycklig och stolt öfver att vara allas »bienfaiteur», att få låna dem pengar och gå i borgen för dem samt att dessemellan få ställa till små trefliga ungkarlssexor med champagne och ostron.

Han njöt af allt det rökoffer, som man frambar på hans högmods altare, han växte i sina egna tankar och började tro sig vara ärnad till något större, och bättre.

Men tiden gick och han fick icke befordran. När han sökte en bättre plats, blef han afvisad med en viss ironisk höflighet, hvars tvetydighet han i början icke fäste sig vid, men som senare blef honom allt mer påfallande.

Han började förstå, att man behandlade honom på ett eget sätt, att man gjorde sig löjlig öfver honom och höll honom för narr, i början visserligen fint och maskeradt, men småningom alltmer öppenhjärtigt och hänsynslöst.

Han förstod ändtligen att han allt för länge varit hela etablissementets ekonomiska mjölkko, han förstod, att han saknade ämbetsduglighet och användes till de underordnade göromål, som hvem som helst kunde sköta, men att han hölls kvar med speciel hänsyn till de rent personliga tjänster han gjort kamrater, vänner och vänsvänner som långifvare och borgensman … med ett ord, han fick ändtligen klart för sig, att han, oaktadt sin avancements-omöjlighet, fick vara kvar på grund af sin egenskap som »god kamrat».

Dessa upptäckter grepo honom djupt. Han hade varit så upptagen af ungkarlslifvet med vännerna, att han rent af icke kommit sig för att tänka på giftermål. Nu stod han allena, till hälften ruinerad, med en massa osäkra borgensförbindelser, en förslösad ungdom bakom sig, och ingen framtid.

Så flyttade han till Åbo. Där var det samma historia, endast med den skillnaden att han nu icke fullt så lätt lät narra sig. Han blef äfven här purrad, men man fick använda större omsorg på att få honom att åter göra dårskaper.

Hans plats i Åbo var emellertid i alla afseenden bättre. Men han kom nu in i ett kotteri af gamla öfverliggare, ungkarlar mellan 50 och 60 år, som aldrig gjorde annat efter »arbetstiden» än åto, drucko kaffe med »avec», toddade, spelade och rökte ända till sent på nätterna.

Kamrern berörde helt flyktigt Åbotiden, äfven här hade han märkt, att kamraterna voro egoister och att vänskapen hade sina förbehåll och var tämligen dyrköpt. En vacker dag fick han betala ut så stora borgenssummor, att de sista resterna af hans förmögenhet gingo åt. Det gällde nu att lefva af lönen.

Den ene efter den andre af kamraterna dog, ett par af de yngste gifte sig och ville ej mera veta af de alltjämt pokulerande »gamla ungkarlarne», som gingo för sig själfva och hatade äktenskapet, dess bojor och band.

Så fick han ett anbud att komma till hufvudstaden; en af hans yngre kusiner hade kommit sig upp och blifvit senator, nu fanns en kamrersplats ledig, han kunde ju gärna söka den. Väl var han något gammal, men någon ärligare kunde man i alla fall icke få. Så kom han till Helsingfors, sökte och fick platsen.

Det var tio år sedan. Som en sjuklig stackare lefde han nu, en ruin af hvad han förr varit, ensam och öfvergifven af alla dem, som han förr kallat sina vänner. Allt var kallt och tomt, ingenting äkta. Alla ville draga nytta af honom; han visste att alla, ända till hans gamla hushållerska, bedrogo och bestulo honom. Och han där, vaktmästaren, hur dyrt gjorde han sig icke betald för de tjänster, som han mer eller mindre motvilligt gjorde honom!

Nej, lifvet var eländigt, människorna dåliga, föraktliga och onda! Och det var sorgligt och tröstlöst att sålunda blott vänta på döden, på en dödsbädd i plågor måhända, där han skulle blifva tvungen att på förhand betala den hand, som hjälpte honom.

»Tänk så olika lifvet gestaltar sig för oss, som ingenting har», sade Schana, knappt hörbart, »då ä' det lyckligare att vara fattig. Jag har för det mesta träffat riktigt snälla, hjälpsamma människor. Jag skulle kunna räkna upp en hel massa. Tänk bara på notariens och på häradshöfdingens, och på Glarboms änka och skolmamsellen vår, och kaptenskan! Mig ha alla hjälpt, ingen har nekat mig sin hjälp, när jag behöft, och ändå har jag aldrig begärt. Minns inte kusin det året jag var sjuk och låg på klinikum? Hur goda va' di icke, både läkarne och sköterskorna … och ändå har ingen ännu haft något att förtjäna på mig här i världen.»

Fru Lamström afbröt med ett svall af ord: »Har ingen haft nytta af henne, kusin? Inte det? Än alla dem hon hjälpt, då? Hur många fattiga stackars lik har hon svept? Och hvad har hon fått för det, hva'? Ofta har hon satt pengar till för att få dem rena och hela i kistan, de gamla tjusvargarne, som i tid och otid gått och dött där i villan och annanstädes i knutarne. Hur många sjuka uslingar har hon hjälpt utan hvarken lön eller tack? När har hon frågat efter sig själf, om hon både svultit och vakat ut sig, då det bara gällde att gå och lägga sin näsa i blöt för några odugliga fattighjon, som hvarken Gud eller andra hederliga personer skulle brytt sig om utan skulle låtit dem supa soppan, såsom de kokat den åt sig? När har hon gjort annat än slitit för andra? De där galna flickorna, som hon hjälpt med tak öfver hufvud, när ingen annan velat se åt dem en gång, allt medan hon själf lefvat på en kopp kaffe och inte haft så mycket som en bit bröd till, nej, kusin, hör nu, tala inte om, att människorna ä' goda! Di ä' endera elaka eller dumma. Endera slå de ifrån sig som jag, eller slita de själfva ondt som ni två.»

Kvällen led. Vaktmästarn, som satt i köket hos Bina och trakterades med grogg, kom gång på gång och påminte, att det nu var tid att fara, slädan var snart där; ville inte kamrern börja pälsa på sig snart…?

Men kamrern ville inte. Han trifdes utmärkt, och det blef också allt längre pauser mellan vaktmästarns tittar in i rummet; äfven han tycktes finna sig väl i det varma köket med »knorren» till kaffet och i madamens sällskap. Hvar gång hans runda ansikte tittade in genom dörren var det rödare och mera skinande, äfven ögonens färg blef efter hand lifligare och klarare.

»Nu är klockan tio, kamrer», sade han till sist med en vänlig nick in till de tre gamla, »jag undrar om icke gamlan hemma blir arg, om vi inte snart pallrar i väg härifrån, hva'?»

Kamrern tyckte kanske, att den eljest korrekte tjänsteanden tog sig en allt för fri ton gent emot sin herre, eller om det nu var att hans eget mod plötsligt blifvit så mycket större, allt nog, han vände sig om och röt med en ovanlig morskhet i rösten:

»Hur kan han tillåta sig en sådan sottise, Bavander, stanna där han är, och längtar han hem, så kan han absentera sig.»

Liksom förvånad öfver sitt eget mod, såg den gamle herrn därefter en stund ned. Tänk att han förgått sig så! Om nu vaktmästarn blef ond, hvem skulle han då få i stället?

Kanske det var bäst att han tog afsked nu och började hemfärden.

Men trefligt var här, varmt och godt, det pratades omkring honom så underhållande och otvunget, han blef icke trött och nervös såsom hemma eller i de familjer, där han brukade vara. Här var behagligt, tiden gick endast allt för fort.

»Nu spricker hon minsann ut», sade glada Katrin och flyttade den stora blomkrukan närmare sig, »ja ha, se, se, nu är hon färdig, se, hur hon öppnar sig! Titta ni, pass på!»

Kamrern såg ömsom på Schana och ömsom på den svällande blomknoppen.

»Det kommer underliga tankar för mig», sade han. »Jag minns väl hur varmt och vackert jag tänkte den gången på hjärtanskär. Men jag var en sådan mes då. Om jag hade gift mig mot fars vilja, så hade jag haft det bättre nu. Det var ärelystnaden och högfärden och fördomen, som satt i mig, och det var dem jag lydde. Det är en olycka, att unga män bli tvungna att vänta och vänta med att gifta sig, tills de bli gamla och inte mer duga till det. Det är en olycka, att fäderna tvinga dem att gå och vänta tills de kunna göra partier». De skulle i stället ha' sina pojkar till att gifta sig med sin första riktiga kärlek, så blef det en ordentlig generation och icke sådana oting som nutidens ungdomar.»

»Se, hur den blir stor och tjock upptill, rätt nu smäller det, pass på, kusin!» Fru Lamström andades på sin kaktusknopp och vände den sakta på alla sidor.

»När jag tänker på, hur bra jag skulle haft med er, ni goda människor», sade kamrern och såg vänligt upp, »så blir jag helt ledsen på mig själf. Säg, vill ni inte lofva att komma och vårda mig, om jag blir sjuk, Kristiana, och stanna hos mig tills jag dör?»

Kamrerns ton var helt högtidlig och allvarlig, han tog den gamla flickans hand, kysste den sakta och sade efter en stund:

»Jag är så rädd för att dö ensam.»

»Hon kommer nog gärna, det sjåpet», svarade frun, »ty för lik är hon inte en smul rädd. Se upp nu, Schana, och stå inte där och se fånig ut, utan när du vid dina sjutti år får en friare, om han också är skröplig, så pass på! Nu slår den ut, nu, hör hur det smäller! Så vacker, herre Gud, så vacker! Se, så hvit, och känn så den doftar! Tänk, tänk, den blommar efter femti år, och så hvit, så grann, så fin!»

»Den blommar efter femti år», upprepade kamrern, »så hvit och grann och fin! Säg, Kristiana, om ni vill komma till mig, när jag snart måste bort? Eller förr, säg att ni inte mer vill öfverge mig!»

»Den vissnar igen om en half timme, pass nu på allesammans!» Frun öppnade dörren till köket och bjöd vaktmästaren in med gamla Bina. »Kom och se, den här blommar blott hvart femtionde år, men är då så vacker som världens skönaste ros, se, se!»

De stodo allesammans omkring den blomma, som blott slog ut hvart femtionde år. Men blott ett par ögon sågo in i det hjärta, hvarest också endast hvart femtionde år en knopp sprang fram ur den torra, njugga jordmån, som eljest alstrade taggiga och misslyckade saftlösa skott. Blott ett par ögon sågo den hjärtats sällsynta blomma, som nu i matta färger förmådde utveckla sig för lifvets sista korta, flyende halftimme. Blott en såg det och tryckte den stackars blomman tacksam till sina läppar.

Mot afton.

Man kunde icke längre se på Långträsket att det blåst på dagen. Sjön låg alldeles stilla nu på aftonsidan, och mellan träden sken solen gul och matt, den orkade nu icke elda på så varmt, utan glödde endast borta i väster, luften var redan en smula afkyld och i dalen började en fin, genomskinlig dimma sakta stiga upp … man var redan långt framme i augusti.

Inne på en liten gård vid åns utlopp i träsket stod Lotta vid brunnen; hon hade sköljt alla kärlen, ställt dem på kant i rad och stod nu och såg bortåt sjön; där for en liten båt in mellan holmarne och hon undrade om det var Ossi, som skulle ut och fiska eller om han bara skulle öfver till Agreens för att ta sig en liten aftonsnaps.

Så satte hon sig på en liten packlår … hon var trött efter dagens arbete och behöfde hvila.

Det var eljest icke just hennes sak att sitta stilla och fundera. Men i dag kom det af sig själft; tankarne togo henne med våld, hon förmådde icke slita sig lös, och nu kunde hon ej hjälpa det, hon måste sitta här och vänta, tills det gick öfver.

Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med mjölken, hunden låg på ängen hos fåren, hon var ensam hemma.

I stugan sofvo barnen … och far var som alltid i staden hos frun. Det var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både ute och inne, och det kunde hon också. Det var bara i dag, som det föreföll litet tröttsamt.

Lotta såg sig omkring. Jo, allt var färdigt, de kunde få komma hvilket ögonblick som helst. Dörren till herrskapets lilla hus stod öppen, friskt granris låg framför trappan och hon kunde se in i »salongen» där allt såg rent och putsadt ut. Till och med gården var städad, rishögen buren bort till vedtrafven och nässelbusken vid stenröset afmejad, gräset växte vackert både under björkarna och vid liderväggen, det var alls ingenting att anmärka, de kunde verkligen komma när som helst.

Också i fruns rum stod fönstret öppet. Lotta hade tvättat upp de blårosiga kattunsgardinerna och ställt sin egen myrtenkruka i fönstret bredvid vattenkaraffin, sykorgen och Topelii »Ljungblommor», allt var som det skulle, färskbrödet bakadt, smöret kärnadt och filbunken i ordning … bara de nu komme!

Lasse, hennes man, var aldrig hemma. Men det var nu hans tjänst och kunde inte hjälpas.

Han var på en gång fruns kusk, när hon behöfde honom i staden, och den lilla förfallna gårdens »förvaltare», när hon kunde undvara honom och han fick vara hemma på landet.

Just ingenting att förvalta för resten. En smula fiske — det kunde Lotta sköta om, en bit åker, det kunde hon också rå med med hjälp af Agreens —, potatislandet, rofåkern och ett par bänkar grönsaker, allt detta kunde en vanlig kvinna mycket väl sköta. Det var helt annat i staden; hästen, det istadiga kreaturet, tarfvade andra krafter och fordrade en mans förstånd. Det måste skötas ordentligt och af en riktig karl.

Lottas man var en sådan »riktig karl». Han hade dessutom ännu en förtjänst, som var ovärderlig. Han såg bra ut.

Därtill bidrogo hans kläder icke litet. Redan före »herrns» död — herrn var fruns man, fast han egentligen aldrig haft något att säga, ynklig och sjuk som han var ända tills han kolade af en dag af idel svaghet — ja, redan före herrns död fick Lasse kuskrock och hatt med silfverband och kokard.

Nu ståtade han i allt detta; alltsammans var ännu väl bibehållet och snyggt, och när han kammade sitt krusiga skägg och knäppte de blanka knapparne öfver det breda bröstet, visste han, att han var vacker.

Och när kvinnorna sågo efter honom, där han med frun eller fröken for fram på hufvudstadens gator, log han…

Det är en egen behaglig känsla att veta, att allt är som sig bör, att allting är korrekt och tar sig bra ut, åkdon, häst och kusk, hufvudsakligen kusken.

Lasse hade denna behagliga känsla, och så rätade han ännu mer på sig, vred på sina mustascher och klatschade med piskan från fruns höga karriol; han var alltid vid briljant humör och hvarför skulle han icke vara det? Världen var honom i lag, allt gick honom väl i handom, han hade ett bekvämt och trefligt lif, hade sin goda utkomst och njöt af sin skönhet.

Lotta kände han ända sedan hon var helt ung. Hon var den tiden ett slags huspiga hos frun och han var dräng hos Agreens…

Lottas funderingar slogo ner mot jorden igen och till det närvarande. De liknade aftontöcknen öfver dalen, de stego och föllo men kommo aldrig öfver den höga bergsryggen där borta.

Hvad det förvånade henne att sjön kunde vara så lugn efter en så stormig dag!

På bägge sidor voro stränderna höga och beklädda med mörka tallar. Och längst borta vid andra änden af sjön låg Agreens torp, ett slags gästgifvargård, dit folk färdades till lands och till sjös, ett tillhåll för allt möjligt löst folk.

Ofvanför låg det höga, kala Käsimäkiberget, som nu i skymningen sken med sina hvita stenar liksom en kyrkogård.

Då Lotta såg ditåt, mindes hon hur för några år sedan allt var grönt, trädbevuxet och vackert där uppe och hur i de skuggiga branterna linneablomman grodde och slingrade sina ref öfver mossiga stenar, ljusröd, doftande och täck.

Så kom skogselden; på en dag förstörde den hela berget.

Den tiden var hon själf blomstrande, ung och glad. Det var sju, åtta år se'n. Hvem räknade de långa vintrarnes tal?

Då bodde frun där uppe hela våren, vintern och hösten. Och unge herrn…

Han var en stor, lärd man och läste på studenten. Han var med när lilla fröken och hon traskade omkring berg och backar, när de plaskade i ån eller rodde ut åt sjön.

Han var nästan lika intresserad som de af att upptäcka nya »oaser»: dalar, fulla af nattvioler och konvaljer, ängar med åkerbär i dikena, hallonbevuxna snår och porshvita öar uppe bland bergens vattenpussar, dit man om hösten vadade för att plocka tranbär..

Han var med, när de i juli månad uppsökte nya djupa sandstränder, där man kunde bada.

För resten var han mycket flitig och satt krokryggig och förvuxen och läste inne på sitt rum. Och det var märkvärdigt att ehuru han åt så mycket, blef han ändå inte fet eller rödblommig. Det bet inte på honom, huru mycket hon än bar till honom bakvägen, så att frun inte skulle veta om det. Hvilka enorma smörgåsar med tumstjockt smör och salt kött på!

När hon kom med tallriken full, belönade han henne med ett varmt, ömt ögonkast.

Han, som hade all världens lärdom inombords, hvarför skulle han läsa? Det fanns väl inga professorer, som visste mer än han.

Lotta tyckte, att det var stor synd, att han inte fick gå fri från bråk och bekymmer, läsning och funderande. Hon visste nog hur klok han var, det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel föreläsning till svar.

Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin herrskapstobak.

En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i den hvita mössan.

Nu blef det en glädje. Hvad hans röda hår sken vackert och hvad hans tänder lyste glittrande hvita! Nu var han ung … nu först.

Hans sätt var som förvandladt, han såg på henne med helt andra ögon än förr. Långa stunder betraktade han henne och log så godt och belåtet.

»Hvad du har blifvit vacker, Lotta», sade han en dag, »du ser ut som en riktig herrskapsflicka! Vet du hvad, till staden får du inte fara, ty du skulle bara bli bortkrånglad där, och du är bra som du är. Nu ska' vi roa oss alla tre, Anna, du och jag, och vill du veta ännu en sak, jo, det var för att få vara här ute med er två, som jag inte var med på kalasen borta i Helsingfors. Jag sa' nej till alltihop och kom hem strax. Nå, är du glad nu?»

Om hon var glad? Men hennes känslor voro bundna af det slags uppfostran hon fått. Hon visste redan som litet barn, att en sådan flicka som hon måste lägga band på sig, icke gifva luft åt sina känslor. Återhållsamhet i allt hade man lärt henne — stilla gick hon och solade sig i sin lycka, smålog åt allt och fann lifvet oändligt skönt.

Det var en sommar! Ute från tidigt på morgon till sent på afton. Fröken och unga herrn ströfvade omkring i skogar och fält och botaniserade, fiskade, fångade kräftor och seglade på sjön och åarne, och Lotta var med. Det var en sommar!

Frun hade icke den minsta nytta af henne den tiden. Lotta lefde som i ett rus af stilla sällhet, han var alltid i hennes närhet och hon lyssnade till allt hvad han sade och gömde det i sitt hjärta, som om det varit guldkorn.

»Vet du hvad, mamma», sade han en dag till frun, när det blef fråga om inflyttningen till staden, »jag vill stanna här ute. Här är jag lycklig och där vantrifs jag med mina råa kamrater. Jag kan ju läsa här. Och här har jag Lotta», tillade han skrattande. »Det är nog för mig, mamma lilla, alldeles nog.»

Då började frun bli uppmärksam. Hon svarade ingenting men gjorde sina kalkyler. Hon började korrespondera med en af vännerna i staden, och om några dagar hade det kommit främmande i huset, tvenne unga studenter, kamrater till hennes son, och en ung flicka, kusin Aurora…

När september kom, flyttade de alla in.

Det var en lång vinter för Lotta. Men hon arbetade så att dagarne knappt ville räcka till — det var otroligt, hvad allt hon hann med!

Redan i maj kommo de tillbaka från staden. Nu var studenten förströdd och såg förnäm ut, de första dagarne var det som om han skämts för sin forna vänskap med den lilla tjänstflickan.

Hon å sin sida höll sig undan, de vackra blå ögonen sågo sällan upp. Hon såg »död» ut, sade unga fröken, ansiktet stod liksom stilla på henne. Allt det lif, som fanns hos henne, var tryckt inåt.. Det yttre var som en frusen sjö.