Produced by Jari Koivisto

ELIAS LÖNNROTS SVENSKA SKRIFTER

I. Uppsatser och öfversättningar

Utgifna av

Jenny af Forselles

Skrifter utgifna af
SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND
LXXXVII.

Helsingfors 1908.
Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets Tryckeri.

INNEHÅLL:

Förord.

Om finnarnes magiska medicin.
Sampo.
Tre ord om och ur finska fornsången.
Ridvala Helka.
Björnfesten.
En finsk berättelse.
Finsk ballad.
Petter Kettunen.
Några nyare finska runoförfattare.
Om närvarande tids poesie hos finska allmogen.
Om finska ordspråk och gåtor.
Om den nya under arbete varande Kalevala edition.
Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.
Nionde runon i Kalevala.
En finsk runas öde.
Finska runor.
Klaus Kurck och liten Elin.

Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.
Om ursprunget till finnarnes Hiisi.
Die Grundzüge der finnischen Sprache mit Rücksicht auf den
Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.
Finsk litteratur.
Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.
Psalmografi.
Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Fotnoter.

FÖRORD.

År 1902 beslöt Svenska Litteratursällskapet fira hundraårsminnet af Elias Lönnrots födelse med att utgifva en samling af hans svenska skrifter. Af detta verk utsändes härmed det första bandet, upptagande större och mindre uppsatser och öfversättningar. Härvid hafva sådana af rent lingvistiskt innehåll, såsom afhandlingen "Om det nordtschudiska språket", 1853, "Bidrag till finska språkets grammatik", Suomi 1841, vidare minnestalet öfver A.J. Sjögren i Finska Vetenskapssocietetens akter, b. IV och några recensioner af mindre intresse uteslutits. Materialet har ordnats så, att främst ställts folkloristiska uppsatser jämte öfversättningar i bunden form, hvilka närmast tyckts ansluta sig till dessa; därefter följa uppsatser i filologiska ämnen samt sist några artiklar, som ej kunnat hänföras till någon af dessa grupper. Vid publiceringen har originalets ortografi och interpunktion följts.

Inledning, person- och sakregister jämte andra orienterande förteckningar skola bifogas följande band, som skall innehålla bref och dagboksanteckningar.

Jenny af Forselles.

Om finnarnes magiska medicin.[1]

Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.

Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast 14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:

Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt, som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet, öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta korta utdrag.

Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans Diss. de Poësi Fennica, Aboæ 1766-1788 och densammas Diss. de Fama Magiæ Fennis Atributæ, Aboæ 1789, Lencqvists Diss. de Superstitione Veterum Fennorum, Aboæ 1782, och Gananders Mythologia Fennica, Åbo 1789, jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).

Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.

Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar. Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en, blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning, åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden, kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår endast ifrån den ena af dessa två sidor. — Till nattsidan af kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar, visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.

Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta, den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad. Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.

Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga, ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan, kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter, hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.

Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen, efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets beröring:

"Det är ej dag, det är ej natt,
Det väger mellan båda."

Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden se vi endast strålarne af henne.

Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas. Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum, upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen (förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå det materiella.

Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande, råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den, medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium. Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den medicinska magien hos Finnarne.

* * * * *

Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas vanligast, och icke aldeles illa träffadt, Somnambulism. Äfven förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd, ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän, såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.

Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i detsamma sägas vara hos sin skyddsande (olla haltioissaan), men sjelfva handlingen att komma deri kallas langeta loveen (falla i remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan, dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet. Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de, hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne, likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det underjordiska luftlagret.

Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor, grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En mythologisk person förekommer i runorna kallad Louhi, Lovehetar eller Louhiatar. Namnet härledes ifrån lovi, louhi (remna, spricka) hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med uttrycket langeta loveen skulle då egentligen menats besöka den i remnan boende gudinnan.

Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var kuolla (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister, hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.

Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen, icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör, sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal. Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta hade icke stört dem det minsta.

Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer, sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad som tilldragit sig med dem.

Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne kalla paineta (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i omlopp om Painaja (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.

Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt, somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om Finnarnes Mager.

Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja, puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas, kukkaromies o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom, att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) — likasom kaehtia, kalstia af kae — betyder ursprungligen en som har att skaffa med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna. Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas, haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet); tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad och utstående), flere andra att förtiga.

Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat, utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en, vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen, härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem, ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier. Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en rinnande fors.

Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen. öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen. Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och sina kunskaper, då han säger:

Pohjalainen pitkä poika,
Lappalainen lieto poika,
Veti virsiä reellä,
Saanilla sanoja saatti.
Kilahti jalas kivehen,
Saani meiän salvamehen,
Siitä mie sanoja sain,
Kuorman virsiä kokoisin.

Nordens son den långa mannen,
Lappens son den olycksfödda,
Sånger släpade med släda,
Förde ord uti sin slädkorg.
Klang då mot en sten hans meda,
Slädan mot ett hörn af huset.
Fick jag der då ord tillräckligt,
Samlade ett lass af sånger.

Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna, vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva, att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån, kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.

Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter, har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades man uppå ett sjukt ställe.

En loihtia måste innehafva i minnet ett stort förråd af magiska sånger (loihto runot). Utan ord och tillbörliga ceremonier kunde han ingenting uträtta. De egentligen så kallade läkemedlen ansågos på långt när icke så nödvändiga. Desse sånger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta ganska vidlyftiga, voro dock lättare att bibehållas i minnet, då de alltid voro författade i den vanliga runometern. De kallas med ett allmänt namn luvut (läsningar), hvaraf följande tvenne underafdelningar förekomma: synnyt (urspungsberättelser) och sanat (ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva några öfversatt med ursprung, såvida det äfven nyttjas att beteckna liflösa tings uppkomst. Denna distinction är dock onödig, ty i Finska mythen fanns ingenting liflöst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas äfven flere slag, såsom löylyn sanat (badord), kateen sanat (ord för afundsmannen), kipusanat (ord för smärtan), hätäsanat (nödord), verensulkusanat (blodstämningsord), lumoussanat (tjusningsord), mehiläisen sanat (ord för biet), viha sanat (ord för inflammation); m.m. Utom dessa funnos derjemte många andra kunskaper ofta hos en loihta. Om åtskilliga både anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska begrepp hos dem skall jag framdeles orda.

Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.

Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och, hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt, hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar. Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse. Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien. Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika. Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism, likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena välviljan höjas ända till enthusiasm.

Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna desamma. Om hvardera särskildt.

Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka (jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti (en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande ord:

Gif mig Ahti dina årar,
Låna båt, du vattnets Herre!
Att jag finge ro rakt framåt,
Med mitt sällskap öfver fjärden,
Gif mig så en annan åre,
Bringa mig ett bättre styrblad.

Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex. anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det ganska illa, när man störde dem i deras företag.

Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker, t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen. Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset (små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]

Terve maa, terve manner,
Terve tervehtäjällenki!

Hell dig jord, hell fastalandet,
Hell derjämte den som helsar!

Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna. Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen var ett offerlöfte.

Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor, som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid rötterna af pitämyspuut (gamla heliga trän nära vid boningsstugan) äfven som vid karsikat (trän, som till åminnelse af någon afliden blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade); vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.

Medelst tjusning (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare, ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon af gudarne till sitt bistånd.

Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött, drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva, förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd (karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]

Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn velho (häxa), noita (troll), kade (afundsman). Då gällde det, att på stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet, loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito) var förmer.

Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort. En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt), medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar, så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.

Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan. Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara, att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett exempel: — Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården, hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar, pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig, i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag nu öfvergår.

Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden (ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet Lempo hafva haft sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:

Utan fel ej dör den gamle,
Utan Lempos skott ej qvinnan,

äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan. Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats, kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde åtskilliga läkemedel.

Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien. Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse synty (födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det synonymt med sanat (ord) och luku (läsning) i allmänhet, förfarande dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess förnämsta beståndsdel.

Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till arpa (lott); eller också fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel, hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna. Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar. Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne. Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en jernspik eller när leppälintu (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas ock derföre allmänt med ett annat namn kuolemanlintu (dödsfogel).

Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga. Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter) ofta för att bereda helsan. — Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:

Terve löyly, terve lämmin,
Terve tervehtäjällenki![4]

Hell dig imbad, hell dig värme,
Hell den helsande derjämte!

Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar (veen, löylyn, vastan sanat) man tillika antydde deras ursprung. Utaf alkusanat (förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem. Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas (into, haltia), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad, skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med uttrycket olla haltioissaan eller innossaan. Hans uttal blir kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit, ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta, vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka man anropade till sitt biträde.

Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper, utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma (grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato, navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol (qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas, som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v. äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi (förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag), irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far, mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.

Vid en del sjukdomar var det visserligen lätt för loihtia att utgrunda deras orsak. Derföre sade också loihtia i en triumferande ton: kyllä sun sukusi tieän, Tieän kalkki karvasikin, d.ä. Nog känner jag din slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende). Många sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i ovisshet. Sådana voro de flesta invärtes sjukdomarne. Väl funnos åtskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen ursprungshistoria, men flere voro äfven till namnet okände. Misstänkte man något ställe, hvarifrån de skulle kunnat komma, så uppnämndes det såsom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var säker, att dervid hafva träffat rätt, så måste allt, hvad man möjligtvis ihogkom och hvarifrån sjukdomar på något sätt kunde härleda sig, af loihtia uppräknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra grafgårds andar (kirkonväki) bära skulden. Vidare gissade man på trollpackor, afundsmän, uppå berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia allt framgent, att hafva träffat sjukdomens rätta hemort, så nämnde han alla fyra elementerna, då han ändteligen kunde vara säker att hafva kommit på rätta ursprunget. Orsaken, hvarföre denna utväg ej genast vidtogs var den, att man trodde sig verka uppå sjukdomens kraft så mycket förmonligare, ju bestämdare man kunde uppgifva dess hem eller födelseort. När loihtias kraft, i stället att verka uppå en enda punkt, blef använd uppå ett helt element, så blef den, så att säga, försvagad, deruti följande de i physiken allmänt rådande lagar.

Ett annat sätt att utforska sjukdomens orsak kom äfven understundom i fråga. Man klädde sig i hvita kläder och gick på kyrkogården eller in i kyrkan under djupa midnatten, för att rådfråga sig hos de der boende andar. Efter allmogens tro fanns sådane och finnas ännu många, för hvilka kyrkodörren, om den också är än så väl tillåst och fastreglad, icke gör något hinder, oaktadt de icke hafva några nycklar eller dyrkar. Slika och större underverk vet man mycket om loihtiat.

Man må nu på ett eller annat sätt hafva lyckats uti att utforska sjukdomens orsak, så tilltalade loihtia derpå i stränga ordalag sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste honom flere ställen, dit han kunde förfoga sig, alla vanligtvis tämmeligen oefterlängtade. Ville han inte vika, så hotade man att klaga öfver honom hos hans föräldrar. Sådana ställen, som man anviste sjukdomarne till förvisningsort voro den yttersta norden, det öde Lappland, landet bakom Turjus fjällar (norska fjällryggen), Rutjas strida fors, bottenlösa vattpussar, menniskoätarenes hafsfjärd, kärr som aldrig upptina, Hiisis glödande kol och otaliga andra, som jag här förbigår. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så försvor man honom företrädesvis till sin upphofsman och bad honom der föröfva flere våldsamheter så väl uppå denne sjelf, som hans familj och boskap. Detta gjorde man dels till varnagel för honom sjelf och andra, som tilläfventyrs kunnat få lust att skicka sjukdomar öfver en, dels äfven för att hämnas uppå upphofsmannen, och bör icke tillskrifvas Finnarne såsom härrörande af någon omensklighet. Tvärtom yttra de, ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande för en annan och uppriktiga önskningar för hans väl. Så säger t.ex. en som vill blifva qvitt sina sorger och bekymmer:

Kanna korppi huoliani,
Musta lintu murhiani,
Lampihin kalattomihin,
Aivan ahvenettomihin.
Elä kanna kalallisiin;
Kalat kaikki huolestuisi,
Ahvenet alas mänisi,
Hauit halkeisi surusta,
Sären lillit liukeneisi,
Muiit mustiksi tulisi.

Bar du korp bekymret från mig,
Tag min sorg, du svarta fogel,
För dem till fisklösa sjöar,
Till de abborlösa träsken.
Bär ej dit der fiskar lefva;
Ty betryckt utaf bekymren,
Abborn sjönke ner till botten,
Gäddan sprucke utaf sorger,
Och små mörterna upplöstes,
Muikorna de skulle svartna.

Hvilket tydligen visar att man icke en gång ville ondt åt andra varelser, så mycket mindre åt sin nästa.

Ville sjukdomen företaga sin färd ifrån patienten till det honom anvista stället hellre med häst än annorlunda, så gaf man honom anvisning på Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den han efter behag kunde berida.

Vid hvarje smärtsam sjukdom läste man egna ord för smärtan (kipusanat), hvaruti smärtan förvistes till Kipuvaori (smärtornas berg). Detta berg, hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elfven, beskrifves på följande sätt: — en högre topp sköt upp midtuppå berget, men uppå toppen stod ett litet hus med en källa midt i huset. En stor lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan. Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvit beredda af Kivutar, Tuonetar och Åkäätär. Dessa trenne möer voro stationerade på Kipuvuori för att emottaga de ankommande smärtorna. De voro försedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo smärtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellanåt greto deröfver, att inga smärtor anlände, så tyckas de uppå andra tider hafva haft af dem ett sådant öfverlopp, att skepporna icke inrymde dem, hvarföre de måste använda sina förkläden till deras emottagande. Sedan rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande, stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes sluteligen i den förr omnämnda hålan. Orsaken, hvarföre ett berg valdes till smärtornas förvisningsort, var troligen denna: man ville förekomma, att smärtorna icke skulle begifva sig annorstädes, än till ett sådant ställe, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade någon kunnat komma att lida oskylldigt. Derföre säger också loihtia omedelbart efter det han förvist smärtan till berget:

Ei kivi kipuja itke,
Paasi vaivoja valita;
Vaikka paljon pantaisi,
Määrätä mätättäisi,
Äiin äyskäeltäisi.

Stenen gråter ej för smärta,
Berget klagar ej i plågor;
Om dit också mycket skickas,
Om dit också tallöst hopas,
Öses på förutan måtta.

När sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiistö- och kipusanat ordentligen för sig gått, dock icke ville vika och då nöden var stor, så grep man till nödorden (hätasanat). För dessa hade man mera aktning, än att man skulle hafva på något sätt missbrukat dem, der de ej voro påkallade. De lyda ungefär på följande sätt: "fasta borgar med deras borggårdar rördes fordom, sjöarne skakades och kopparbergen skälfde, när guds stund nalkades, herrens timma var förhanden. Skall du opåkallade, icke röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden, att den opåkallade gästen rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga och tvinga den oförskämda, stygga räckan, att upphöra med sitt bitande och gnagande och med alltslags plågande."

Efter nödorden eller, när dessa ej behöfde läsas redan förut, bad man mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hemta derifrån läkemedel för den sjuka. Ytterligare bad man åtskilliga gudomligheter, såsom gamla Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar (naturens dotter), den värdiga jungfru Päivätär (soldottern), nordens värdinna Louhi m.fl. Äfven sömnen ansågs för en gudomlighet, hvilken tillika med sin son stundom anropades, för att insöfva menniskor. Hela förrättningen slöts vanligen med denna bön, ställd till någon af gudarne:

Tee nyt yöllä terveheksi,
Päivällä imanteheksi;
Alta aivan terveheksi,
Keskeä kivuttomaksi,
Päältä nuurumattomaksi;
Ihommaksi entistähän,
Paremmaksi muinaistahan.

Gör det här nu friskt om natten,
Och helbregda under dagen;
Läk det riktigt ifrån grunden,
Smärtorna fördrif från midten,
Och från ytan olustkänslan;
Gör det helare än fordom,
Bättre än förut det varit.

I olika loihtiats kurarter rådde för öfrigt mycken skiljaktighet. Vidlyftigt blefve det, att anföra dem alla. Så hörde jag t.ex. en elakartad utslags sjukdom kureras påföljande sätt: Den sjuke fördes i badstugan och tillsades att lägga sig på golfvet invid tröskeln. Derpå kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af ämnen, som representerade de fyra elementerne. Sådana ämnen voro mull, aska och vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty då man lemnade luften fritt tillträde, så kunde den sjelf göra sig besväret att skaffa sig plats. Nu stod loihtia utan för tröskeln och begynte dryfta öfver den sjuka, hvarunder han med denna förde följande samtal:

L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld.
Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar.
S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du?
L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.

Hvarefter patienten fördes upp på lafven och badades såsom vanligt.

En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades på detta sätt: Tre små torfvor togos af jorden. Sedan läste man öfver dem och tryckte med dem det sjuka stället, hvarpå man spottade tre gånger, först på patienten och sedan på torfvorna. Derefter fördes torfvorna till sina förra ställen i jorden och fasttrycktes med vänstra hälen, och vidare var ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgåendet ifrån stället, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.

En herreman uti Karelen berättade för mig en märkvärdig ögonkur, som en loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvänne städer rådfrågat sig hos läkare, men desse hade lemnat hans syn förlorad. Efter hemkomsten hade han skickat efter en loihtia, utan att derföre vänta mycket af en sådan; men, efter han ändock var öfvergifven, så tänkte han, att loihtia icke åtminstone kunde förvärra hans tillstånd. Denne hade snart ankommit och tillstått att sjukdomen var af svårare art, men att den dock under påföljande natt skulle kureras. Derpå hade han om afton infunnit sig med någon gröt, den han band öfver ögonen under sakta läsning. "Håll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, då kommer jag och tager bort den. Löser ni den förut, så är er syn för alltid förlorad." Derpå hade han aflägsnat sig och läst sakta. "Jag skulle hafva kastat den åt helvete, sade berättaren, ty den hade en högst vedervärdig lukt, men det bestämda, hotande i hans ord, när han påband den, skrämde mig. På lång tid fick jag ingen sömn och huru länge jag sofvit, vet jag ej, då loihtia om morgonen åter inträdde och läste som om aftonen förut. Sedan lossade han bandet och borttog sin gröt, hvarefter min syn var aldeles återställd, likasom hon sedan förblifvit så. Förut var hon dock så svag, att jag ej kunde läsa i någon bok. Märkvärdigt var det äfven, att när jag sedan såg på klockan, var hon precis fyra. Hvem väckte loihtia upp på så bestämd tid, då i pörtet, der han sofvit, icke fanns någon klocka, hvarefter han kunnat rätta sig?"

Det skulle föra mig för långt, att omtala alla kurarter, som af olika loihtiat nyttjades. De variera till oändlighet, emedan nästan hvar och en loihtia alltid har äfven något eget. Så torde af några till och med musiken hafva blifvit använd till sjukdomars botande. Uti en runo omtalas huru Väinämöinen dermed insöfde Pohjolas folk, andra underbara verkningar deraf att förtiga. Andra förelade den sjuka att simma i en ström, som flöt emot norden, eller dricka deraf, då kärlet som dervid användes borde kastas tillbaka öfver vänstra axeln, utan att man vidare frågade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten vältra sig i daggen på någon kyrkogård eller i vägakors, eller tidigt om morgonen, så att ingen märkte det, gå tre eller nio gånger mot solen omkring en kyrka eller något annat hus, som dock borde vara tre gånger flyttadt, eller borde han söka upp någon källa eller annat ställe och offra derstädes.

Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtia vid utöfvandet af sitt kall hade att iakttaga. Äfven andra förekomma ofta. Sina ord uppläste han med mössan i hand och fallande på knä, ehuru han ock stundom var stående. Han andades uppå det sjuka stället, dock icke med sin egen, utan såsom han behagade uttrycka sig, med guds välgörande och varma anda. Ibland blåste han äfven i den sjukas mun, näsborrar och öron hvilket han repeterade tre gånger. Manipulationer komma mycket i fråga och nyttjas ännu allmänt. Hvar och en känner, huru Finnarne kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet irrallinen eller olla erin sisältä, och hvilka betyda Hypochondrie. Den sjuke föres på badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft föres ifrån periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gör en tryckning och upplyfter handen. Detta förnyas flerfaldiga gånger. Några skola nyttja endast tumändarne härvid och hålla den öfriga handen skild från patientens kropp. Begge dessa sätten att manipulera, uttrycka Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje sätt förekommer äfven och nyttjas t. ex. vid kohtaus (hastigt påkommande sjukdom). Detta får namn af mitellä (mäta ofta), emedan handen dervid föres öfver kroppens hela mått eller längd. Sedan kuren var förbi, gömdes qvasten, som dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller fördes den till samma ställe, hvarifrån den blifvit tagen.

Oaktadt allt, hvad jag hittills anfört om kuren, ordentligen för sig gått, kunde den påräknade följden dock uteblifva. Då ansåg man sjukdomen vara skickad af någon gud och bestämd till döden eller hvad som oftare hände, skyllde man på någon mägtig motståndare, som hindrade kurens lyckliga utgång. Ofta misstänkte man äfven, att man icke kommit på sjukdomens rätta orsak. Något trollskap kunde vara nedlagdt, som man icke vetat bortskaffa. Sådana trollskap bestodo af de dödas ben, som man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgräfde under vissa ceremonier. Äfven kunde man taga hår eller någonting annat af en person och nedgräfva sådant i kyrkogården, o.s.v. Alla sådana trollskaper (talat, rikkeet etc.) måste nödvändigt undanrödjas, om sjukdomen eljest kunde botas. Man var äfven angelägen om att veta, hvilka ord kunnat vid deras nedläggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sådant? Att härvid öfvades mycket bedrägeri vill jag icke bestrida. Så kunde mången loihtia hafva nedgräfvit dylika saker för att sedermera genom deras upptäckande förskaffa sig anseende och stadga hos folket öfvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid var fallet. Något ovanligt och utomordentligt låg ofta hos loihtiat, som måste förklaras genom andra vägar. En loihtia uti Hirvisalmi, som jag i detta hänseende frågade, svarade att han i drömmen blef derom underrättad om natten. Inträffar det då alltid, frågade jag; hvarpå han svarade, att det icke alltid händer honom, men sade sig då också vara osäker om utgången af sin kur.

I det föregående har blifvit omnämndt att loihtiat äfven ofta vid sina kurer använde såväl yttre som inre läkemedel. Läkemedlen (på finska kahe, lääke, rohto, voie, rasva) måste dock liksom allt annat, som med den sjuka kom i närmare beröring, genom läsning göras kraftigare. Sådana läkemedel voro vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter och tinkturer af åtskilliga örter, blommor, bark och rötter, kataplasmer, salvor och plåster af nyssnämnda saker sammankokade med talg och kådor; vidare bränvin, terpentin, tjära, bäfvergäll, dyfvelsträck, kamfer, salt, kol, svafvel, åtskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull). Äfven komma ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda, skrapadt träd från någon kyrkvägg eller från ett tre gånger flyttadt hus, och andra till samma klass hörande ämnen mycket i fråga. Ofta användas sådana medel rätt förnuftigt: t.ex. snö och is på brännskador, honing i dessa och andra skador, kol i några magsjukdomar, svafvel i utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och för sig utan behörig läsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. Då det ändock visat sig, att äfven de oskyldigaste medlen ofta åstadkommit underbara kurer, så måste man förklara det annorlunda, än att sådant kunde härleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna förklaring har jag i det föregående sökt gifva, och vill icke här upprepa, hvad redan blifvit sagdt.

Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuke och undersöka hans sjukdom, så måste man hafva något af den sjukes tillhörigheter, kläder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom något läkemedel. Han läste då öfver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas. På somliga orter brukas detta ännu mycket. Man läser till och med öfver läkemedel, som köpas ifrån apteket. Har man redan läsit öfver dessa? (onko näitä jo kahottu eller luettu), hör man ännu stundom en bonde fråga, när han på apteket köper medicamenter. Ord, som vid denna läsning nyttjas, äro ofta de samma, som man läser öfver sjelfva sjukdomen, hvaremot de användas; understundom äfven egna, hvaruti läkemedlets ursprung och andra förhållanden antydas.

Åtskilliga medicinska kunskaper voro föröfrigt ofta hos en loihtia nedlagda. Om man får sluta af språkets ordförråd uti någon sak till sjelfva sakens större odling hos nationen, så tror jag, att få nationer finnas, som framföre den Finska utmärkt sig uti medicinen. Medicinska termer och följakteligen äfven begrepp, som andra folkslag icke funnit i sitt språk, hafva Finnarne många. Så åtskiljer man med inhemska benämningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne feber och inflammation samt kallar den förra poltto den sednare vihat; likaså emellan lefvande och död blod genom orden veri (sangvis) och hurme (cruor); emellan väl- och illaartadt var genom märka (pus) och visva (sanies); åtskilliga andra distinctioner och benämningar att förtiga. — Bloden ansågs för det förnämsta i organismen och kallas derföre miesten hempu (karlars prydnad), urosten kulta (hjeltars guld). Om dess rörelse saknade man ej begrepp och visste att äfven benen hade blodkärl, som det tydligen synes af runon:

Parempi veri sisässä,
Suonissa sorottamassa,
Sekä luissa luiskamassa,
Kuin on maahan vuotamassa.

Bättre bloden in i kroppen,
Flytande i sina ådror,
Och framhalkande i benen,
Än att rinna ner på marken.

Vid blodsår, der ett större flöd var för handen, visste man att underbinda artererna och ihopsy sårläpparne, ehuru bloden dock vanligare stämdes genom torfvor, som trycktes uppå stället och genom egna ord (veren ehkäys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rötsår fäste man sig mycket dervid, om såret läktes ifrån grunden. Föröfrigt äro af chirurgiska operationer åtminstone nu för tiden åderlåtning och koppning nästan för mycket i bruk. Torra bränningar (moxae) anställas stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden, hvarmed fnösket antändes, borde dock företrädesvis vara af åskan framkallad. Derpå syftar troligen runon:

Tuo'os tulta taivahasta,
Jolla poltan Riien suuta,
Riien hammasta hajotan.

Hemta eld åt mig från himlen,
Att jag Riisis mun må bränna,
Breda ut hans tänder dermed.

Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk, förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen, som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid, hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för loihtiat obekanta.

Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper, visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt, som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar, ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.

Sampo.

Borgå Tidning 1839, n:o 96.

Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade Sampo ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839, N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde såväl emot Sampo och Jumala-bildens, som emot Pohjolas och Bjarmalandets identitet, men dessförinnan särskildt några ord om Sampo. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om Sampo, att

Der var sådd, såväl som plöjning,
Jemte all slags växt och gröda.

Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den

Mol på en dag säd att ätas,
På den andra säd att säljas,
På den tredje för besparing.

Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne, när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var sam bokh, som ordagrannt öfversatt betyder: sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden. Af namnet sam bokh kunde finska uttalet ej få annat, än sitt Sampo, som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes Jumalabild. — Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej mindre, huru Sampo kunde få epithetet kirjokansi (med brokiga locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte annat, som med saken kan äga sammanhang.

Tre ord om och ur finska fornsången.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.

Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas byggnadsfond.

Första ordet.

Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig. De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att tränga oss igenom.

Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten. Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven

Stolta springarn måste hvila,
När en längre tid han sprungit,
Lians hårda stål förslöas,
När en dag det rörts på ängen.
Lågan flämtar matt omsider,
När hon brunnit långa natten,
Vattnet som i forsen brusat,
Söker lugn i elfvens sköte.

Andra ordet.

I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:

Hör nu gumma hvad jag säger!
Återgif mig mina skänker,
Tag tillbaka dina visor;
Sånger får jag nog af sorgen,
Af bekymret långa visor,
Ord af oron i mitt hjerta,
Tankar af en evig saknad.

Men vi må återvända till våra sångare i bröllopsstugan. Hvad kan det vara, som de sjunga, hvilket så fängslar uppmärksamheten hos de kringstående? Att det ej är den entoniga runomelodin som så intager dem, det kunna vi taga för afgjordt. Vi skola derföre närmare lyssna till orden och finna, att det denna gång ej är någonting mindre än jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sången förtäljer. Men hvad kunde mennskor utan någon egentlig lärdom och bildning, sådana som de dåförtiden voro, veta derom? Man skulle tro, att de ej visste ens, hvad med kosmogoni förstås. Namnet kände de visserligen lika litet, som äfven Moses torde hafva känt det, men i saken, som dermed betecknas, voro de ungefär lika kloka, som vi något årtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung hade en enda berättelse, hvilken de trodde, då vi derom hafva dussintals hypoteser, den ena lika trovärdig som den andra. För att med detta mitt yttrande ej gifva någon anstöt, lärer det höra till saken att nämna, det jag alldeles icke räknar skriftens skapelsehistoria till dessa hypoteser, och en verklig lycka för mig anser jag eljest det vara att vid detta tillfälle kunna lemna dem i deras värde, i det jag endast på sin höjd må nämna, att de sinsemellan ofta äro lika eniga, som eld och vatten, de elementer, hvarifrån de förnämsta af dem utgått.

Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.

Tiden blef för henne långsam,
Underlig hon fann sin lefnad,
När hon alltid var så ensam,
Lefde sina dar som flicka.

Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren, såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig. Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden, oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.

Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.

Sedan genom solens framträdande på fästet möjlighet beredts för allt slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, på hvilket efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist födde hon efter en längre tids förlopp Wäinämöinen. De åtskilliga berättelser, som sången bevarat om särskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung, kan jag här förbigå, men det kan jag icke lemna oanmärkt, att mig förekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva långt flera beröringspunkter med den i skriften uppenbarade, än många andra af senare datum det hafva.

Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt sist menniskan.

Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter. Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter. Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex. en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag, hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen, kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också hade sina egna skyddsandar.

Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik, och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande, ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga den på stället, der den nu befinner sig.

Tredje ordet.

Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga sampo. Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat. Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt Oma maa, der det hithörande stället lyder:

Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin,
Nousevat silmihini vieläki viljavat veet;
Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla
Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.

Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.

I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet Stamp, Stampfe, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om sampo sägande:

Redan mal det nya sampo,
Sampo med det granna locket,
Mal en lår på morgonstunden,
En lår till förbrukning hemma,
Och en annan till försäljning,
Till besparing tredje låren.

Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på ett annat ställe säges om sampo,

Att dess rötter voro fästa
Nio famnar djupt i jorden,
En i sjelfva fasta marken,
Invid vattnets rand den andra,
Tredje roten in i berget.

Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat, än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är någonting helt naturligt.

För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och rikedom.

Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker. Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat ställe vid en ria.

När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade jumala-bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att den både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt folket evig lycka.

Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda gud sjelf. En dylik gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter de nyssnämnda ryska orden sampo, hvilket namn, sedan man lärt sig känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.

Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom sådan må den förvara sitt rum bland de andra.

Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den. Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon beräkning.

Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet sampo med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska språket ljuder sang fu och betyder hemlig källa. Enligt Castréns åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka, nemligen det i Islands sagor frejdade jumala-templet.

Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro, att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas: "der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der just der en evig lycka".

Der då kunde månen lysa,
Solen skänka fröjd och lycka
Öfver Suomis vida bygder,
Öfver Suomis sköna trakter.

Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette förklaringen.

Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med en alldeles ny.

Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning, som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.

Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga, att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja. Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes namn och rykte fallit.

Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.

Hvarför ej i detta lifvet,
Ej så länge solen lyser,
Hafvet saknar makt och håfvor,
Hafvets gud fördolda skatter.

Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.

Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst förklara sig. Hans sista afskedsord voro:

Låt en tid i fred försvinna,
Dagar gå och andra komma,
Då behöfver man mig åter,
Saknar mig och väntar, att jag
Skall en annan sampo bringa,
Ställa till ett spel ånyo,
Föra fram en annan måne,
Återställa gömda solen,
När ej sol, ej måne finnes,
Då all lifvets fröjd är borta.

Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket, der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.

Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder. Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel och sist åkerbruk.

I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:

Yhen joutsenen sulasta.
Yhen siian suomusesta,[5]
Yhen villan kylkyestä,
Yhen orasen jyvästä,

d.ä. sampo var formadt af en svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp (eller en mjölktår enligt andra variationen) och af ett kornfrö, hvartill somliga varianter ännu tillägga en söndrig slända, såsom representant för industrin.

Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver föremålen för lifvets nämnde behof.

Ridvala Helka.

(En folkfest.)

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.

Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen. Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.

Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader, kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast ögat förnöjes.

Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels skog, berg och dälder.

Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan, som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen, alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara, frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne. Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas. Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare på sådana orter.

Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter, än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii. Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning. Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast ärbara, dygdefulla jungfrur.

Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof, lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes. Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas, förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt, art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande åminnelse värdiga.

För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning, följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de förnämsta. De lyda sålunda:

Ingeris Sång.

Lalmanti, den stora riddarn,
Fäste sig en dygdig jungfru,
Gaf sin hand till trohetstecken,
Rika skänker till förlofning,
Och en kostbar ring till lösen.

Lalmanti, den stora riddarn,
For sin väg till fremmand länder,
Dit han kallades af kriget.
"Vänta i sex år uppå mig,
Vänta mig i åtta somrar,
Var mig nio vårar trogen,
På den tionde en månad:
Hör du sen att jag har stupat,
Och med allone försvunnit,
Må du välja dig en annan;
Ingen bättre dock än jag var,
Men ej heller någon sämre.
Välj föröfrigt som du tycker."

Erikki, den lilla riddarn,
Bar ett diktadt bref i handen:
"Lalmanti i striden fallit
Och besegrats under kampen".

Ingeri, den sköna jungfrun,
Nödgas ta trolofnings-skänker,
Förs med våld till vigselstugan,
Förs med våld dock ej till vigseln,
Ej med svärd och ej med mankraft,
Ej med starka männers samråd,
Eller med utvalda qvinnors,
Eller sköna jungfrurs bistånd.

Ingeri, den sköna jungfrun,
Sorgsen satt på löftets trappa,
Sorgsen satt och fällde tårar,
Såg åt öster, såg åt väster,
Blickade mot norden äfven,
Varseblef en prick på hafvet.

"Vore du en fogelskara,
Visst du höjde dig i luften;
Vore du en svärm af fiskar,
Visst du sjönke ner i djupet;
Om min Lalmanti du vore,
Lade du din båt till stranden."

Hvarpå känns din Lalmanti då?
Känns på masten, känns på seglet;
Ny är hälften af hans segel,
Af blott siden andra hälften,
Ingeri har själf det väfvit,
Trädt hvarenda tråd i skeden.

"Hör min unga, lilla broder,
Tag din hingst från beteshagen,
Från kornlandet snabba hästen,
Rid min Lalmanti till mötes,
Der han stiger upp på stranden."

"Ack min unga, lilla svåger,
Huru lefver nu min Ingri?"
"Präktigt lefver nu din Ingri,
Bröllop firades en vecka,
Andra veckan deltes gåfvor,
Tredje veckan rika skänker!"

Matalenas Sång.

Unga jungfrun Matalena
Växte länge på sin hemort;
Långt gick också hennes rykte,
Medan hos sin goda fader
Och sin hulda mor hon lefde.

Unga jungfru Matalena
Gick till källan efter vatten,
Bar i handen gyllne stäfva,
Gyllne handtag fanns på stäfvan;
Såg sin bild i lugna vattnet:
"Ve, o ve mig stackars flicka,
Hur mitt anlet har förändrats,
Hur min fägring har försvunnit;
Spännet på mitt bröst ej glänser,
Silfret lyser ej på hufvut!"
Jesus vallade i lunden,
Vårdade sin hjord på marken:
"Gif mig vatten till att dricka".

"Jag har intet käril hos mig,
Hemma har jag ingen kanna;
Kannorna de klungo sönder,
Stopen ramlade som stickor."

"Har du ej gullstäfvan hos dig,
Stäfvan med det gyllne handtag?"

"Kan du tala så, finngosse,
Du finngosse, träl i landet,
Ständigt vallhjon hos min fader;
Du som närs af Svenskens gåfvor,
Får fiskhufvuden till föda."

"En finngosse må jag heta,
Vara ock en träl i landet,
Ständigt vallhjon hos din fader,
Näras utaf Svenskens gåfvor,
Få fiskhufvuden till föda.
Vill du, yppar jag din vanart?"

"Må du yppa hvad du känner".

"Minns du dina trenne söner?
En du kastade i elden,
Dränkte ner i sjön den andra,
Gräfde i ett kärr den tredje.

Den du kastade i elden,
Vore riddare i Sverige;
Den du dränkte uti vattnet,
Vore här i landet herre;
Den du gräfde ner i kärret
Vore präst, en af de bästa."

Unga jungfrun Matalena,
Började att gråta genast,
Grät gullstäfvan full af tårar,
Tvådde dermed Jesu fötter.
Torkade med silkesduken.

"Säkert är du Herren Jesus,
Du som känner all min vanart;
Döm mig nu du gode Herre,
Döm mig hvart du helst behagar.
Må i sanka kärr jag sänkas
Till en bro för vandrarns fötter,
Eller på det vida hafvet
Stormen skaka mig beständigt,
Böljan jaga oupphörligt."

Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet, att de så ofta fingo höra Gud nämnas.

Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar, danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu, kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart kommer att för sig gå.

Björnfesten.

(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.

Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon, afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det, så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken begärde upplysningar.

Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde kunna närmare inhemtas:

Jägarne vandrande till björnen i skogen:

Nu man borde björnen fånga,
Fällas borde gyllne håret,
I den milda skogens hemvist,
Hos den vaksamme Tapio.
Också jag en karl var fordom,
Var en karl, som mången annan,
När man lottade om bytet,
Räknade vid fångsten karlar.
Då steg jag för björnens boning,
Trängde på trubbnäsans backe,
Nu är annan tid för handen;
Månne jag väl stackars gosse,
Redan är för gammal vorden,
Bragdt till tvifvel framför andra!

Kan så vara, men ännu dock
Sinnet lockande mig bjuder,
Själen längtar ut ur hemmet,
Till Tapios gamla boning,
Till den kända honungsdrycken.

Och så går jag nu till skogen,
Går till sysslor utom huset;
Mielikki, du skogens drottning!
Tellervo, Tapios dotter!
Lägg nu band på dina hundar,
Ordna vackert dina hvalpar,
Vid de trybevuxna tågen,
Vid den lilla ekträdsstugan.
Bind en duk för ögonparet,
Vira flätor om hans hufvud,
Stryk uppå hans tandrad boning,
Och på munnen rena smöret;
Att han mannens lukt ej känner,
Icke märker andedrägten,
När uppå hans stig jag kommer,
Står framför den ädles boning.

Tal till björnen sjelf:

Du bredpanna, skogens äple!
Skogens sköna runda knotter!
När du hör att mannen nalkas,
Stolta gossen stigen framåt,
Göm du klorna in i tassen,
Tänderna uti ditt tandkött,
Att de aldrig måtte röra,
Ej ens i sin vighet skada,
Sjelf bredpanna må du röras,
Sjelf dig honungstasse vända,
Som i boet hjerpen rör sig,
Gåsen liggande sig vänder.

Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:

Sidenbädden nu jag störde,
Slog omkull den gyllne sängen.
Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr,
På slättassens gård jag stiger,
Går framför plir-ögats tröskel.
Vill mitt gull jag nu betrakta:
Kort är foten, böjdt är knäet,
Nosen trubbig, som ett nystan.
Du bredpanna, du min enda!
Du min vackra honungstasse!
Icke var det jag, dig fällde,
Ej min andra broder heller,
Sjelf du halkade på trädet,
Steg på qvisten oförsigtigt,
Sönderslet din granrisklädning,
Ref barrskjortan uti stycken;
Hösten är så hal och slipprig,
Höstens nätter äro mörka.

Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:

Du bredpanna, du min enda!
Du min vackra honungstasse!
Änn' ett stycke får du vandra,
Röras i den kända skogen.
Kom mitt gull och börja färden,
Rör dig skogens konung hädan,
Stig lättfotade nu framåt,
Skrid blåstrumpa, dit jag leder,
Längs den silfverprydda gången,
Genom gyllne hemgårdstågen.
Till ett mannrikt sällskap förs du,
Till en talrik karlasamling;
Der har stått ett visthus länge,
Byggdes högt på silfverfötter,
Fördes upp på gyllne stolpar.
Dit vår ädle gäst vi leda,
Föra dit vår gyllne främling,
Väl du torde der dig finna,
Der finns honing nog att äta,
Mjöd i öfverflöd att dricka.
Kom nu, rör dig lätt på drifvan,
Som ett näckblad rörs på vattnet,
Sväfva öfver skogens ruskor,
Som på qvisten ickorn sväfvar.
Kom nu så, som ock du kommer,
Ifrån detta trånga näste,
Öfvergif din bädd af ruskor,
Lemna dessa granrisbolstren,
Välj en bättre bädd af siden,
Lägg dig på de röda bolstren,
I ett högre hus med takås,
Under takets vackra fogning.

Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:

Lyssnen, hörs ej ljud på gården?
Låter, likasom ett jagthorn,
Ljudet är liksom köttfågelns (björnens),
Klangen liksom skogsmän blåste.

Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:

Hvad för honungsdjur gaf skogen?
Gaf skogsvärden er ett lodjur,
Eftersom med sång J nalkens,
Glädjens så på edra skidor?

Endera jägaren svarar:

Blott en utter har oss unnats
Af skogsguden till sångämne,
Och derför med sång vi nalkas,
Glädjas nu på våra skidor.
Litet vore dock en utter,
Så en utter, som ett lodjur; —
Den vidtfrejdade nu rör sig,
Skogens dimma sväfvar framåt,
Skogens skum nu hitåt flyter.
Nu med Gud jag helsar eder
Här på dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar,
Trampade af våra qvinnor,
Och af husets mör bebodda. —
Mindre kär kanske är gästen,
Då må dörrarne man sluta,
Men är gästen efterlängtad
Hållen husets dörrar öppna.

Någon af folket på gärden:

Var, o Gud! nu prisad af oss!
Var, vår skapare, nu lofvad!
Som så lät bredpannan komma,
Bragte skogens guld pi gården.
Hell dig skogens honungstasse!
Som nu steg på våra backor,
Kom till dessa trånga gårdar.
All min lifstid har jag längtat,
All min ålders tid förväntat,
Att skogssilfret skulle komma,
Öknens gull sig hitåt närma,
Komma uppå dessa gårdar,
Våra alltför smala gångar.
Så jag väntat, som man väntar
Ett godt år inunder sommarn;
Längtat, såsom skidan längtar
Efter snö vid vinterns ankomst;
Som en flicka väntar fästman,
Den rödkindade en make.
Aftnarne jag satt i fönstret,
Morgnarne på löftets trappa,
Månaderna invid tåget,
Vintrarne vid ladgårdsbacken, —
Stod att snön blef hård inunder,
Och att hårda snön blef uppsmält,
Stället torrt och höljdt med sandgrus;
Gruset öfverhöljdt med mylla,
Myllan grönskande af nygräs; —
Tänkte, skall ej nånsin höras
Helst ett ord af jägartroppen,
Ljudet af skogsjungfruns pipa,
Bullret vid köttfågelns antag.

Jägaren afbrytande talet:

Finns väl någon, som emottar,
Någon, som oss nu välkomnar,
När från skogens hem vi anländt,
Kommit från Tapios gårdar?

Den ene af emottagarne:

Finns nog män, som eder motta,
Karlar, som välkomna eder,
När från skogens hem J länden,
Kommen från Tapios gårdar.
Länge var vårt dricka färdigt,
Kornöl brygdt för eder ankomst,
Och för gästen, som nu kommer,
Som man hvarje dag har väntat

Jägaren:

Hvart får fremlingen nu föras,
Ledas in den gyllne gästen,
Ifrån dessa trånga gårdar,
Dessa alltför smala gångar?

Emottagaren visande ingången till stugan:

Dit må fremlingen nu föras,
Ledas in den gyllne gästen,
I ett bo af tallträd timradt,
I ett hus, som bygts af furu:
I ett rum med upphöjd takås,
Under takets vackra fogning.

JÄgaren fattande i björnen och jemte honom närmande sig stugan:

Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Allt ännu du måste färdas,
Vandra nu ett stycke åter.
Gif, mitt gull, dig nu på färden,
Vandra, vackra silfver framåt,
Stig utöfver gyllne backen,
Vandra långsmed silfverspången,
I ett bo af tallar timradt,
I ett hus af furu uppfördt,
Med sin takås högt från golfvet,
Under takets vackra fogning.

Sen nu efter stackars qvinnor!
Att er boskap ej må skrämmas,
Unga hjorden ej förskräckas,
All värdinnans lagård skadas,
För bredpannan, när han nalkas,
Vid skäggtrynets stolta ankomst,
Vid plattnosens kända vandring.

Gossar! gifven rum i farstun;
Stån ej flickor så vid dörren,
När i stugan karlen stiger,
Träder in den store mannen.

Tilltalande björnen:

Bry dig ej om våra flickor,
Frukta icke våra qvinnor,
Räds ej för de mössbetäckta,
För hasstrumporna på golfvet.
Allt, hvad qvinna är i stugan,
Må sig för vår åsyn gömma,
När i stugan karlen tränger,
Stiger in den stolte mannen.

Inträdande i stugan:

Hell nu afven här i stugan,
Här i huset, byggdt af tallar,
Och af stora furor timradt;
Under denna höga takås,
Under takets vackra fogning.
Hvart skall nu mitt gull jag fora,
Hvart min lilla fågel ställa?

Emottagaren visande en plats på golfvet vid långbänksändan.
(Till björnen):

Hell dig, som nu till oss kommit,
Hell dig skogens honungstasse!
Som vårt lilla bo besökte,
Kom uti vår trånga boning.

Till jägaren:

Dit må nu ditt gull du föra,
Ställa der din lilla fågel,
Invid stora furubordet,
Nära intill långbänksändan.

Hudafdragaren framträder:

Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Nu din pels man borde skåda,
Undersöka vackra håret
Bry dig ej bredpanna derom;
Illa skall man dig ej hålla,
Jag din pels ej ämnar gifva,
Att hos en oduglig vräkas,
Att bepryda ringa karlar.

Jägaren:

Och nu sen, hvart föres gästen,
Beledsagas vandringsmannen,
Från sin plats vid furubordet,
Vid den långa bänkens ända?

Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:

Dit må nu din gäst du föra,
Beledsaga vandringsmannen,
Lägga i vår gyllne kittel,
I vår vackra koppargryta.
Länge nog har kitteln väntat.
Kopparsidan stått på elden;
Länge ock har vattnet väntat;
Sött, som mjölkens vassla, togs det
Ur vår alltid fulla källa.
Saltet kom från fjerran trakter,
öfver Saxlands djupa fjärdar, Genom många sund det kommit,
Ficks ifrån ett fartyg sedan.
Veden fällde man i skogen,
Länge har den legat huggen,
Dragits ner från Tuomivaara,
Släpats ner från stora höjden.
Elden bärgats har från himmeln,
Midt från himmeln ned den fallit,
Kommit genom åtta himlar,
Från det nionde lufthvalfvet.

Jägaren förande björnen att kokas:

Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Och ännu du måste röras,
Vandra änn' ett stycke framåt.
Kom du store, börja färden,
Rör nu, gamle man, dig framåt,
Från din plats vid furubordet,
Vid den långa bänkens ända;
Stig uti den gyllne kitteln,
I den vackra koppargrytan.

Efter kokningen:

Hvart skall nu mitt gull jag föra,
Ställa denna lilla fågel?
Har nog dröjt i gyllne kitteln,
Bott i vackra koppargrytan.

Emottagaren visande på bordet:

Dit må nu ditt gull du föra.
Ställa må du lilla fågeln,
Dit i dessa gyllne koppar,
Dessa silfverfat på bordet,
Och på detta bord af furu. —
Bordet höfladt är af furu,
Och på bordet gyllne koppar,
Gyllne koppar, silfverskedar. —
Ställ du der din vackra fågel,
För att dricka mjöd på bordet,
Smaka på vårt goda kornöl.

Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:

Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Allt ännu du måste röras,
Vandra änn' ett litet stycke.
Kom nu, gyllne gäst, på färden,
Rör dig, värde man, ett stycke;
Stig ur denna gyllne kittel,
Och ur denna koppargryta,
Stig uti den gyllne koppen,
På de vackra silfverfaten.

När bordet är färdigt:

Skogens honungsrika moder,
Och du skogens gyllne konung,
Tellervo Tapios dotter,
Skogens lilla sköna jungfru!
Kommen nu till detta bröllop,
Till långhårets stora högtid;
Allt är färdigt nu för festen,
Mat och dricka öfverflödigt,
Nog för egen del att njuta,
Och att dela ut till grannen.
Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:

Säg hvar föddes vår bredpanna,
Och hvar vexte långa håret,
Hvadan är vår trubbnos hemtad,
Hvar blåstrumpan af dig funnen?
Fanns han väl vid badstuknuten,
Låg kanhända vid brunnsvägen?

Jägaren förtrytsamt:

Ej den ädle föds på halmbädd,
Ej på båset invid rian;
Denna vår bredpanna föddes,
Detta glesa håret vexte,
Nära månen, invid solen,
Uppå Carlavagnens skuldra,
På sjustjernans höga nacke.

Ukko han den gyllne kungen,
Gamle mannen der i himmeln,
Ull nedkastade på vattnet,
Fällde några hår på böljan;
Kom en vind att vagga detta,
Luften blåsande det rörde,
Vattnets imma förde framåt,
Böljan dref det intill stranden;
Stadnade vid varma udden,
Invid honungsrika skogen.

Mielikki den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna,
Sprang i vattnet jemns med knäna,
Jemns med bältet ini vågen;
Tog ullflagan upp från vattnet,
Gömde i den mjuka famnen,
Vaggade uti sitt sköte,
Rörde om i sina kläder.

Liten fågel deraf vexte,
Och hon lade lilla fågeln
I en liten korg af silfver,
Gömde i en gyllne vagga.
Fastade då vaggans linor,
Band det lilla barnets vagga,
Högt uti en skuggrik granqvist,
Vid en gren af täta granen.

Träget vaggade hon barnet,
Skötte nu sitt lilla smekbam,
I den lilla gyllne vaggan,
Som på silfverlinor hängde,
Under granens blomsterqvistar,
Blomsterqvistar, gyllne skate.

Der hon fostrade den ädle,
Födde upp det glesa håret,
Tätt invid en liten tallskog,
Vid en liten vacker ungskog,
I den honungsrika skogen.

Tänder saknas för den lilla,
Tänder saknas, ramar fattas;
Mielikki den väna skogsfrun,
Tapiolas trägna qvinna,
Gick nu sjelf att leta tänder,
Söka klor till lilla tassen.
Letade bland trädens rötter,
Och bland stubbarne i skogen,
Och bland backens gula blomster,
Bland ljungrötterna på heden.

Vexte då en tall på heden,
Reste sig en gran på backen,
Fanns en silfverqvist på tallen,
Och en guldgren hade granen;
Dessa fick med handen skogsfrun,
Gjorde klor deraf för tassen, Fäste tänder i hans tandkött
Byggde då af hägg en stuga,
Fodrade den väl med qvistar;
Bad der björnen bo om vintern,
Hvila sig den kalla tiden,
Och ej genomvada kärren,
Stryka hungrig genom skogen,
Vandra irrande på heden,
Flacka kring de öppna fälten.
Derifrån kom nu vårt silfver,
Hemtades den gyllne gästen.

En eller annan vid bordet frågar:

Hur blef skogen dock så nådig,
Öknen denna gång så gifmild;
Hur bevektes skogens herre,
Huru blidkades Tapio,
Brukades det långa spjutet
Eller var det nog af skottet?

Jägarne:

Sjelfmant skogen blef oss nådig,
Öknen denna gång så gifmild;
Snart bevektes skogens herre,
Lätt var Tapio att blidkas;
Mielikki den väna skogsfrun,
Tellervo Tapios dotter,
Lemnade sitt hem för kölden,
Öfvergaf sin gamla boning,
Skyndade att visa vägen,
Sprang att tälja vägamärken,
Uthögg märken genom skogen,
Stakade utöfver bergen,
Var beredd, sitt guld att byta,
Ta vårt silfver, ge sitt eget.
Spjut behöfde man ej bruka,
Nödgades ej heller skjuta.
Sjelf han (björnen) halkade från qvisten,
Foten snafvade på ruskan,
Föll och gyllne kräfvan sprängdes,
Magen fylld med bär i tu gick;
Bröstet slets på hårda ruskor,
Trädens qvistar refvo magen.

En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:

Du bredpanna, du min enda,
Du min vackra honungstasse!
Nu är benens gny förhanden,
Benens gny och skallens läte,
Skallring för din hela tandrad.
Näsan tog jag nu af Ohto,
Ingen lukt han känner mera;
Örat tog jag nu af Ohto,
Intet ljud hans öra märker;
Sist jag ögat tar af Ohto,
ögat ser nu aldrig mera.

Betraktande tänderna:

Men en karl jag ville nämna,
Kalla väldig framför många,
Den, som tar en tand ur käken,
Löser den med ordens läsning,
Stödd med knä mot hårda skallen,
Drar ut tanden med sin jernhand.

Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger den l en hög tall. Dervid säges:

Du bredpanna, skogens äple,
Skogens lätta, runda knotter!
Litet måste änn' du röras,
Vandra härifrån till skogen.
Kom, berömde, börja färden,
Följ nu med oss, gode främling;
Lemna detta låga huset,
Detta lilla, trånga hedet;
Ledsamt är ett lif i stugan,
Svårt att bo i barnens värme.

Här vår väg nu tar sin början,
Här begynnas nya färder,
Går åt skogbevuxna berget,
Leda dit mot höga fjellen,
Upp i toppen af en furu,
I ett hundraqvistigt tallträd.
Der är godt för dig att lefva,
Och behagligt är att bo der;
Karpen jagas dit af vinden,
Abborn dit af vågen drifves,
Siken bor i sundet nära,
Laxen fångas bredevid dig.

Säg nu, när du kommit hädan,
Gått till skogens hem ånyo:
Illa blef jag der ej gästad,
Honung fanns der nog, att äta,
Och min dryck var rena mjödet,
Eller ock det bästa kornöl.

När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma blefna:

Säg, hvart förde du din gäst nu,
Bragte du din lilla andel?
Lemnade kanske på isen,
Dränkte den bland snö och vatten,
Gräfde ned i hårda jorden,
Eller trampade i kärret.

Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:

Om på isen jag den lemnat,
Hade dränkt bland snö och vatten,
Fred den finge ej för hundar,
Blefve störd af luftens fåglar;
Hade jag i kärret trampat,
Gräft den ned i hårda myllan,
Maskarne då skulle skada,
Svarta myror den förtära.

Ej på isen blef han lemnad,
Icke dränkt bland snö och vatten,
Icke heller gräfd i jorden,
Eller ned i kärret trampad;
Dit min fångst jag beledsagat,
Bringat dit min lilla andel,
Högt uppå det gyllne berget,
Ställt på silfverhöjdens nacke,
Upp uti den bästa tallen,
I en prydlig silfverfuru.
Lade ej för högt till toppen,
Vore der för vinden skygdlös,
Illa ställd för skarpa blåsten;
På en lummig gran jag ställde,
Lade den på täta qvisten,
Vände tändrens rad åt öster,
Begge ögonen åt vester,
Och åt norden hårda skallen;
Der han ses af höga herrar,
Och af prester, folkets bästa.

En eller annan af gästerna uppmuntrar till sång sina medgäster, sägande:

Värdarne förundras öfver,
Och värdinnorna de tänka:
Månn' ett dåligt öl jag bryggde,
Blef vårt dricka svagt och kraftlöst,
Efter ingen sång här ljuder,
Våra goda runor tiga,
Våra gäster aro tysta,
Glädjens fåglar sjunga icke?

Och hvem skall nu börja sången,
Hvem uppstämma runors glädje,
På vår skogsmans stora bröllop,
På skogsnymfens glada högtid? —
Golfvet torde här ej sjunga,
Om ej de, som stå på golfvet;
Icke heller fönstren glädjas,
Om ej, de vid fönstren sitta;
Eller furubordet jubla,
Om ej, de vid bordet röras.

Men om ingen bättre sjunger,
Mer förmögen börjar glädjen,
Må jag, svage man, begynna,
Oförmögne, göra början,
Sjunga med mitt magra anlet,
Med en kropp, som saknar fetma,
Orda till vår aftons glädje,
Till vår stora högtids ära.

Många runor höras nu, man täflar l sång, uppställer vad emellan de förnämsta sångarene o.s.v., men jag förbigår nu dessa ock anförer blott slutorden, hvarmed en af gästerne tackar värden och värdinnan jemte det öfriga huset:

Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att skogsvägarne man märker,
Stakar ut Tapios gångstig,
För vårt goda jägarfölje,
I en manrik karlasamling.

Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att Tapios horn man hörer,
Att skogshornet måtte ljuda,
Närmande sig dessa gårdar,
Dessa vackra boningsställen.

Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att på detta vis man lefver,
Jublar, likasom nu jublats,
På skogsmannens stora bröllop,
På skogsnymfens glada högtid.

Gif härnäst, du gode Herre,
Unna för en framtid äfven,
Att ölbäckarne må rinna,
Mjödet strömma, lik en vårflod,
Under denna höga takås,
Under takets vackra fogning,
Under denna husbonds dagar,
Under vår värdinnas lifstid.

Herren må ock vedergälla,
Gud må gifva er belöning;
För vår värd vid långa bordet,
För värdinnan i sitt visthus,
För gårdssonen vid långbänken,
Och för dottren vid sin väfsked;
Så behöfde man ej ångra,
Sörja, efter några dagar,
För det bröllop, som nu gifvits,
För förtäringen vid festen.

En finsk berättelse.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.

Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet öfver hela året skaffar dig, har jag flere gånger önskat, att af min tid kunna gifva dig någon liten portion. Vi vore bägge dermed väl belåtna. Du skulle då stundom kunna få en angenäm hvila, jag åter skulle lättare få mången dag till ända. Nu är dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan skickas ifrån den ena till den andra, likasom man med åtskilliga andra Guds gåfvor kan sådant göra. Vore icke så, skulle du hvarje postdag bekomma rundeligen deraf, helst den såsom ovägbar aldrig skulle öka brefvets vigt öfver ett lod.[7] Nu måste jag på annat sätt förnöja min önskan och har fördenskull föresatt mig att nedskrifva eller om du hellre vill uppskrifva en berättelse, hvilken jag om hösten år 1832 hörde af en gammal gubbe ifrån Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben med sina tvenne döttrar rodde mig öfver en 1,5 mil lång sjö, eller rättare gubben styrde och döttrarna rodde. Vi hade kommit ungefär halfva vägen, då han började med sin berättelse, hvilken sedan räckte ända till stranden och derutöfver så länge han rökte ut en liten messingsbeslagen trädpipa, hvilken jag på stranden bad honom istoppa. Således kan denna berättelse komma att räcka närmare en mils väg och det blir just roligt att försöka, huru många ark papper den upptager. Jag har ännu aldrig gjort detta försök, kan således ej på förhand veta det. Nu är en annan sak, som jag hel och hållen lemnar till ditt bepröfvande, nämligen om den tål införas i Morgonbladet. Jag har väl hört åtskilliga omdömen om detta ditt blad, men de äro så olika, att jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Några tycka om ett, några om annat, somliga behagar allt, för andra duger ingenting. Den der "feta Snickaren" t.ex. läste jag i min okunnighet rätt gerna och tyckte den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sådana orimligheter, som i det stycket förekomma, aldrig borde införas i en tidning. Jag blef då äfven rätt ledsen deröfver, att jag läst det och beslöt att framdeles ej läsa sådant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin älskares bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berättelsen:

Kuhmo och Kianto Kapeller voro de längst obebodda trakter uti Kajana Län. Också finnas der ännu i denna dag rätt vördnadsvärda ödemarker. I dessa skogar, nu för tiden tillhåll för björnar och andra skogens djur, bodde fordom en och annan oberoende röfvare, ostörd för det mesta hela sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn torde vara detsamma som Hörna, som i runor och dagligt tal ofta omnämnes. Han hade haft sin boning just vid gränsen emellan Svenska och Ryska Finnarne, utan att tillhöra någotdera rike. Men till bägge hade han esomoftast gjort sina utfarter på skidor om vintern och om sommaren utföre strömmar och sjöar med båt. Ofantligt stark, hade han engång på återfärden ifrån den trakt, der Uleåborgs stad nu finnes, stakat uppför Pyhä fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mäktat. Till och med ännu, med så mycken omsorg och drygt arbete denna fors än blifvit af Strömrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen förmå staka uppför den. Ännu för tvänne år sedan måste alla båtar, som ville uppföre, med häst 3/4 mils väg släpas landvägen förbi detta ställe. Först i sistlidne sommar kommo våra bönder ifrån Uleåborg, utan att båten på något ställe behöfde landväg transporteras. Man färdas nu uppför Pyhä på följande vis. Vid förstäfven af båten fästes ena ändan af en lång lina eller tåg, hvars andra ända en fullvuxen karl tar öfver axeln, dragande båten efter sig. På samma ställe, som linan, fastgöres med en björkvidja ändan af en lång stång, romsi kallad, hvarmed en annan karl, gående på de yttersta strandstenarne, håller båten aflägsnad, att den ej får stöta mot stranden. Tvänne karlar hafva fullt göra att få en olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning. Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.

Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer, hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år, af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem. Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.

En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.

När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem", sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats. Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris på en ansenlig sträcka.