ELIAS LÖNNROTS SVENSKA SKRIFTER

I. Uppsatser och öfversättningar

Utgifna av

Jenny af Forselles

Skrifter utgifna af SVENSKA LITTERATURSÄLLSKAPET I FINLAND LXXXVII.

Helsingfors 1908. Tidnings- & Tryckeri-aktiebolagets Tryckeri.

INNEHÅLL:

Förord.

Om finnarnes magiska medicin. Sampo. Tre ord om och ur finska fornsången. Ridvala Helka. Björnfesten. En finsk berättelse. Finsk ballad. Petter Kettunen. Några nyare finska runoförfattare. Om närvarande tids poesie hos finska allmogen. Om finska ordspråk och gåtor. Om den nya under arbete varande Kalevala edition. Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan. Nionde runon i Kalevala. En finsk runas öde. Finska runor. Klaus Kurck och liten Elin.

Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande. Om ursprunget till finnarnes Hiisi. Die Grundzüge der finnischen Sprache mit Rücksicht auf den Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren. Finsk litteratur. Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Psalmografi. Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Fotnoter.

FÖRORD.

År 1902 beslöt Svenska Litteratursällskapet fira hundraårsminnet af Elias Lönnrots födelse med att utgifva en samling af hans svenska skrifter. Af detta verk utsändes härmed det första bandet, upptagande större och mindre uppsatser och öfversättningar. Härvid hafva sådana af rent lingvistiskt innehåll, såsom afhandlingen "Om det nordtschudiska språket", 1853, "Bidrag till finska språkets grammatik", Suomi 1841, vidare minnestalet öfver A.J. Sjögren i Finska Vetenskapssocietetens akter, b. IV och några recensioner af mindre intresse uteslutits. Materialet har ordnats så, att främst ställts folkloristiska uppsatser jämte öfversättningar i bunden form, hvilka närmast tyckts ansluta sig till dessa; därefter följa uppsatser i filologiska ämnen samt sist några artiklar, som ej kunnat hänföras till någon af dessa grupper. Vid publiceringen har originalets ortografi och interpunktion följts.

Inledning, person- och sakregister jämte andra orienterande förteckningar skola bifogas följande band, som skall innehålla bref och dagboksanteckningar.

Jenny af Forselles.

Om finnarnes magiska medicin.[1]

Finska Läkare-sällskapets Handlingar 1842.

Lönnrots i noten omnämnda gradualafhandling, utgörande endast 14 sidor liten 8:o, föregås af ett så lydande förord:

Följande Beskrifning af finnarnes magiska medicin är ett utdrag ifrån en större afhandling, som jag i detta ämne sammanskrifvit och först ämnade utgifva. Att jag sedermera ändrade denna föresats härrörde af följande omständigheter: först medgaf icke tiden, att så fullständigt, som sig bordt och jag önskat, utarbeta detta ämne och för det andra blef jag allt mer och mer, ju längre jag sysselsatte mig med arbetet, öfvertygad derom, att ämnet egentligen borde afhandlas i sammanhang med läran om magien i allmänhet och den finska magien i synnerhet. Derföre ansåg jag vara rådligast, att nu till en början lemna endast detta korta utdrag.

Jag har anfört här hvad jag genom flerårigt umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Dessutom har jag begagnat Porthans Diss. de Poësi Fennica, Aboæ 1766-1788 och densammas Diss. de Fama Magiæ Fennis Atributæ, Aboæ 1789, Lencqvists Diss. de Superstitione Veterum Fennorum, Aboæ 1782, och Gananders Mythologia Fennica, Åbo 1789, jemte dervid af Adjuncten von Becker gjorda Anteckningar (M:scr.).

Det förefaller troligt att den i Finska Läkaresällskapets Handlingar tryckta afhandlingen till allt väsentligt öfverensstämmer med denna redan 1832 omnämnda, riktad med rön, af hvilka en del återfinnas i dagboksanteckningar från de mellanliggande åren.

Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar. Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en, blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning, åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden, kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår endast ifrån den ena af dessa två sidor. — Till nattsidan af kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar, visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.

Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta, den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad. Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.

Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga, ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan, kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter, hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.

Men ännu framträder det ursprungliga dagligen, då under kunskapens periodiska lif den ena sidan öfvergår till den andra, då kunskapen, efter att hafva fulländat sin nattliga bana, åter upphöjer sig till den dagliga hälften af sin eviga cirkelgång, äfvensom då han, efter genomlöpandet af denna, ånyo sänker sig till den nattliga. Vid dessa öfvergångspunkter inträffar, hvad poeten säger om ljusets och mörkrets beröring:

"Det är ej dag, det är ej natt, Det väger mellan båda."

Detta vägande är en afbild af det ursprungliga, och ju närmare den uppgående tiden är till denna öfvergångspunkt, dess mindre är åtskillnaden emellan de motsatta sidorna. Så står solen om morgonen och aftonen vid horisonten tydligast för vårt öga, men vid middagsstunden se vi endast strålarne af henne.

Uti denna dag- och nattsidans närhet och beröring med hvarandra bör Magiens i allmänhet och således äfven den medicinska magiens första ursprung sökas. Magien, såsom kunskap betraktad, är ingenting annat än den ursprungliga kunskapen sjelf hos menniskan, såsom objectiv uppfattad af kunskapens dagsida. Det var den ursprungliga kunskapen som påminde de första menniskorna om det förhållande, uti hvilket deras lif stod till de öfriga lifsföreteelserna och till urlifvet sjelft, hvars uppenbarelseformer desse äro. Hade detta förhållande någongång afvikit ifrån den för detsamma utstakade normen, så visste de genom den ursprungliga kunskapens ledning, huru det normala kunde återställas. Sedermera begynte den härledda, ifrån den ursprungliga sönderdelade kunskapen att reflectera öfver det förfarande, som dervid ägde rum, upptecknade till minnes de särskilda methoder, hvarigenom sjukdomen blifvit aflägsnad och helsan återställd, vidtog ex analogia andra och gjorde allahanda rön. Detta ledde till erfarenhets-medicinen (förstånds- eller förnuftsmedicinen, hur man vill benämna den). Ju längre detta fortsattes och ju mera överensstämmande erfarenhets-medicinen var med den kunskapssida, som hos menniskan blifvit rådande, med förståndet och förnuftet, dess större betydelse ernådde densamma. Den ursprungliga magiska medicinen deremot aftog i vigt och betydelse ju mera den blef vanställd med allehanda fremmande tillsatser; slutligen misskändes den aldeles och bannlystes. Nu hade erfarenhets-medicinen tillgripit sig det materiella, som af den ursprungliga magien till helsans återställande blifvit användt, och förklarat det för sin tillhörighet. Hvad hon åter icke kunnat gripa och följaktligen ej heller begripa, det psychiska, det förkastade hon; och förkastade icke endast, utan förnekade det helt och hållet, för att dymedelst, sedan den andra blifvit beröfvad allt, göra sig till sjelfherrskarinna. Man åtskilde sålunda från hvarannan det materiella och ideella (somatiska och psychiska), så att man icke mer visste huru de kunde förenas. I stället att utgå ifrån det båda förenande fundamentala, hvaraf de blott äro olika yttringar, uppfattade man just dessa yttringar såsom det gifna och byggde uppå dem. Bryggan som skulle förena dem lyckades väl något stycke ifrån stränderna, men hvad som öfversteg ett visst djup, ramlade efterhand. Att det materiella kunde verka uppå det materiella, medgaf man och nekade ej heller det materiellas inverkan uppå det psychiska, om man också icke kunde rätt förstå, huru dervid tillgick, men motsatsen, då den, efter den ensidighet hvarifrån man utgick, var obegriplig, förklarades för en orimlighet. Man förbisåg i allmänhet, att samma inflytelse, som det materiella har uppå det materiella, har det psychiska uppå det psychiska, och såsom det materiella utöfvar en secundär inflytelse uppå det psychiska, så utöfvar ock det psychiska en secundär inflytelse uppå det materiella.

Sedan nu erfarenhets-medicinen, genom tillgripande af den ursprungliga magiens materiella sida, åstadkommit en söndring deruti, uppkom af densamma en härledd magie, som, gående ut på helsans återställande, råkade i opposition med erfarenhets-medicinen. Det är denna härledda magiska medicin (hvartill äfven Animal-magnetismen hörer), som man sedermera vanligen kallat magisk medicin eller medicinsk magie. Dess grundbetydelse återfinner man i det psychiskas inflytande, primärt uppå det psychiska och secundärt på det materiella. I afseende på den ursprungliga magiska medicinen, eller som jag hellre ville nämna den, medicinen i dess ursprungliga betydelse, intager hon samma rang och betydelse som erfarenhets-medicinen. Åtskilliga författare, isynnerhet sednare tiders, som insett detta, hafva ock bjudit till att återupphjelpa den magiska medicinen och anvist densamma dess rätta plats; men alltid hafva de haft och hafva ännu häftiga motståndare af män, som förfäkta erfarenhets-medicinens uteslutande privilegium. Striden bör och kan dock icke slutas, förrän medicinen åter erkänt och upptagit den förskjutna dottren, hvilken redan nog länge irrat omkring hos folkslag, de der ännu icke hunnit nog aflägsnas ifrån den ursprungliga kunskapen för att helt och hållet förskjuta henne. Att närmare förfölja spåren af den landsflygtiga hör till den medicinska magiens historia. Huru hon fordom var upptagen i Egypten, Grekeland och Italien, finner man beskrifvet uppå flerfalldiga ställen hos den tidens författare. Uti Palaestina florerade hon såväl under som för och efter Frälsarens tid. Af nyare folkslag äro i synnerhet Finnarne beryktade för sina insigter i magien. Då likväl, ehuru äfven namnkunniga författare vidrört ämnet, den Finska magien hittills blifvit så godt som outredd, så har jag trott det löna mödan, att bekantgöra, hvad jag genom umgänge med allmogen på åtskilliga orter i Finland och ifrån de bekanta folkrunorna funnit till saken hörande. Utom dessa hjelpkällor har jag begagnat: Porthans Diss. de Poësi Fennica, och Densammes de Fama Magiæ Fennis attributa, Lencqvists de Superstitione veterum Fennorum och Gananders Mythologia Fennica, jemte v. Beckers handskrifna anteckningar dertill. Väl utöfvas magien i vårt fädernesland vid hvarjehanda förhållanden och i flere ändamål, men då den likväl mest användes till sjukdomars förekommande och aflägsnande, har jag ock föresatt mig att i närvarande afhandling hålla mig endast till den medicinska magien hos Finnarne.

* * * * *

Ett tillstånd emellan vaka och sofva, af särskilda omständigheter beroende, förekommer hos åtskilliga individuer. Detta tillstånd kallas vanligast, och icke aldeles illa träffadt, Somnambulism. Äfven förekomma andra benämningar för att uttrycka detsamma. Man kallar det magnetiskt tillstånd, visions-, divinations- och prophetiskt tillstånd, ekstas m.m., hvilka alla häntyda antingen på dess uppkomst eller dess förnämsta sätt att yttra sig. Dess betydelse och förhållande till det sinliga vetandet och förnuftskunskapen har jag redan antydt, äfvensom huru det gifvit anledning till magiens första uppkomst. Såsom detsamma hos olika individuer förekommer mer eller mindre rent, så herrskar det äfven olika hos olika folkslag. Jag håller mig nu till det Finska och har således att visa somnambulismens förekommande hos mina landsmän, såsom det ursprungliga, hvarifrån magiska medicinen, till hvars afhandlande jag sedan tänker öfvergå, härleder sig.

Redan af de åtskilliga benämningarne, hvarmed Finnarne beteckna det Somnambuliska tillståndet, kunde man sluta dertill, att det icke är något okändt eller ovanligt phenomen hos våra landsmän. De som råkat i detsamma sägas vara hos sin skyddsande (olla haltioissaan), men sjelfva handlingen att komma deri kallas langeta loveen (falla i remnan). Äfven nytjas uttrycket kaolla, hvilket eljest betyder dö, till att beteckna detta tillstånds framträdande. Den första af dessa benämningar syftar på den egenheten hos somnambuler, att kunna utforska för den vanliga sinligheten förborgade saker. Enligt den i Finland ännu rådande folktron, finnes i hela Guds skapade verld ingenting, som vore utan sin skyddsande (haltia). Dessa andar hade beröring sinsemellan, dock en mycket friare än den som äger rum emellan menniskorna. Lätt kunde de flyga äfven till de aflägsnaste orter och utforska hvad de ville, äfvensom de hos fremmande skyddsandar kunde göra sig underrättade om de af dessa beherrskade tingens innersta beskaffenhet. Med vistandet eller varandet hos skyddsanden betecknas troligast ingenting annat än iklädandet af samma förmåga och egenskaper, som de, hvilka tillskrifvas sjelfva skyddsanden. Den andra benämningen, langeta loveen (falla i remnan), ger anledning att förmoda, det Finnarne, likasom den Delphiska Pythia, lutande eller fallande öfver någon bergsremna eller grotta, blifvit försatta i ett somnambulistiskt tillstånd. Man vet, att menniskor, hvilka bo uti bergstrakter, framför andra äro fallne för somnambulism. Detta tillstånd kunde lätt hos en eller flere individuer utveckla sig företrädesvis uppå någon sådan trakt. Finnen, som ogerna åtnöjer sig med kunskapen om sjelfva företeelsen, utan att forska efter dess orsak, kunde lätt falla på den tanken, att sjelfva lokalen ägde något eget, som förorsakade detta. En remna eller grotta kunde sålunda allt för väl försätta en uti somnambulism eller åstadkomma uti menniskosjälen samma jämning emellan den dagliga och nattliga polen, som jag föreställer mig att sjelfva luften uppå ett sådant ställe undergick genom blandning med det underjordiska luftlagret.

Huru dermed också må hafva varit, så är åtminstone det säkert, att Finnarne fordomdags fästade mycken uppmärksamhet vid bergsklyftor, grottor och remnor, likasom de ännu bära någonslags fruktan för dem. En mythologisk person förekommer i runorna kallad Louhi, Lovehetar eller Louhiatar. Namnet härledes ifrån lovi, louhi (remna, spricka) hvarföre det icke är otroligt, att med denna ursprungligen förstods den i bergsremnan boende gudinnan, svarande emot Apollo i Delphi. Med uttrycket langeta loveen skulle då egentligen menats besöka den i remnan boende gudinnan.

Den tredje benämningen, som i Finska språket förekommer och nyttjas till att beteckna det somnambuliska tillståndets framträdande, var kuolla (dö). Detta ord hörde jag uti Idensalmi nyttjas ord pietister, hvilka ofta under sin andaktsöfning blifva somnambuler. En bonde, som äfven sjelf förut varit pietist, berättade, förrän jag derom hunnit fråga honom, att i synnerhet flickor och unga hustrur sålunda (att nyttja hans ord) bortdö ("kuolevat"), och det vanligast de första tiderna efter det de blifvit pietister. Sjelfva uttrycket syftar uppå den vanliga sinlighetens förändring eller bortdöende.

Det är icke ovanligt, att uti de sammankomster, som pietisterne hålla för sin andagt, flere personer på en och samma tid blifva somnambuler eller bortdö. Dessa hålla sig då till hvarandra och tala ett språk, som ingen annan förstår. Några som förmodat, att sådant vore endast tillgjordhet och hyckleri hafva för att öfvertyga sig om sanningen, icke underlåtit att närmare pröfva dem. Så berättade mig en, att han med nålar stuckit sådane personer ända så, att bloden framkommit, men icke förmärkt det det minsta tecken, som skulle hafva förrådt någon deraf förorsakad smärta. Pastor H. berättade, att under ett läsförhör, sedan sjelfva akten var slutad, folket om aftonen samlats i pörtet, för att sinsemellan sjunga och hålla böner. Sjelf hade han varit i ett annat för honom serskildt utstyrdt rum, tills husbonden kommit dit och bedt honom följa med sig till pörtet. "Der äro tvenne flickor", hade denne sagt, "hvilka medan vi sjöngo, begynte tala ett språk, som vi icke förstå, men Herr Pastorn måtte väl förstå dem". Nyfiken hade han begifvit sig till pörtet och tilltalt flickorna, utan att de deraf tycktes förnimma det ringaste. Icke heller hade han förstått deras tal. Det hade förekommit honom mera monotoniskt, än ett vanligt tal med sina flerfalldigt artikulerade ljud är. Äfven han hade låtit anställa försök, för att öfvertyga sig derom, att man icke tillställt alltsammans, för att leda honom bakom ljuset. Man hade till och med fört brinnande pärtor så nära deras händer, att hettan ofelbart bordt åstadkomma en för den vakande känslan ofördragelig smärta. Allt detta hade icke stört dem det minsta.

Hvad som ännu yttermera talar för verkligheten af ett sådant tillstånd är den omständigheten, som vanligtvis inträffar hos sådana personer, sedan de återuppvaknat, att de blygas, när man för dem berättar, hvad som tilldragit sig med dem.

Ännu förekommer ett somnambulismen liknande tillstånd, hvilket Finnarne kalla paineta (tryckas). De mångfaldiga berättelser, hvilka äro i omlopp om Painaja (incubus), lemnar jag i deras värde. För sin egenhets skull vill jag dock nämna, hvad jag i min barndom hörde en dreng berätta om sin Painaja. Denna gjorde trägna visiter hos honom alltid i en flickas skapnad, hvilken han väl kände och som ej bodde särdeles långt ifrån honom. Hade han, då Painaja ansatte honom, nog styrka att be henne komma en annan gång till sig och bestämde han någon tid dertill, så hade den verkliga flickan på den utsatta tiden infunnit sig hos honom. Detta sade han sig flere gånger hafva erfarit.

Detta om somnambulismens förekommande hos Finnarne; nu uppstår den fråga: framträdde detta phenomen sjelfmant eller erfordrades till dess framkallande några medel och hvilka voro då dessa? Derom är intet tvifvel, att ju somnambulismen ofta utvecklats sjelfmant, om man tager ordet sjelfmant i dess vanliga betydelse, der det nyttjas att beteckna phenomeners uppkomst utan konstigt användande af yttre medel; dock tror jag, att ännu oftare ett konstmässigt förfarande vid dess framkallande varit användt. Då nu, efter hvad ofvanföre blifvit visadt, somnambulismen är det primitiva uti all magie och således äfven den medicinska ursprungligen går ut på att framkalla ett somnambulistiskt tillstånd, så förstås det lätt att ett konstmässigt förfarande uti denna måste äga rum. Allt sådant inbegriper jag under benämningen af den medicinska magiens technicism, hvarom framdeles; nu något om Finnarnes Mager.

Finnarne hafva flere benämningar uppå sina mager. Sådana äro tietäjä, tietomies, loihtia, osaja, laulaja, runoja, lumoja, puoljumala, poppamies, myrrysmies, intomies, innohas, haltiokas, kukkaromies o.a., utmärkande deras egenskaper, förfarande vid utöfningen af deras konst eller andra förhållanden, öfvertygad derom, att uppfattandet af ett namns ursprungliga begrepp ofta är den bästa förklaring öfver saken, som med namnet betecknas, vill jag i korthet genomgå dessa benämningarne särskildt. Tietäjä och tietomies, härledda af ordet tietää (veta), utmärka en som företrädesvis är begåfvad med något vetande. Loihtia af ordet luoe (skapa) laoe (öde) — likasom kaehtia, kalstia af kae — betyder ursprungligen en som har att skaffa med ödet eller dess bestämning. Osaja, en som kan, kommer af ordet osata (kunna); laulaja, sångare, runoja, bevandrad i runor, ty uti sånger och runor förvarades förnämsta delen af de magiska kunskaperna. Lumoja, tjusare (fascinator); puoljumala, halfgud. Poppamies härstammar troligast af ryska ordet pop (prest) och det finska mies (man) och betyder således en prestman eller en som umgås med gudarne, såsom presterne ursprungligen tillhörde. Myrrysmies, intomies, innokas, haltiokas syfta alla på det ekstatiska tillståndet, hvaruti magerna ofta råkade. Kukkaromies betyder en som är utrustad med pung, ty de pläga bära hos sig pungar, uti hvilka deras magiska instrumenter och andra ting förvarades. Flerfalldiga epitheter tillläggas magerne i runorna. Jag vill här anföra följande: hyväsukunen (af god slägt), jalo mies (ädel, stolt man), lakkipää (som har mössan på hufvudet); tulikulkku (eldgap), tuppisuu (slidmun d.v.s. en hvars mun är hoprynkad och utstående), flere andra att förtiga.

Finnarnes mager, eller, som jag härefter vill nämna dem, loihtiat, utgjorde icke någon särskild kast eller klass af landets innevånare, ej heller befattade sig någotdera kön företrädesvis härmed. Hvar och en, vare sig man eller qvinna, som på ett eller annat sätt blifvit ryktbar för det ondas afvärjande och sjukdomars aflägsnande, var genast en ansedd loihtia. Att konsten detta oaktadt förblef vissa familjer egen, härrörde af andra orsaker. Der föräldrarne innehade den voro barnen bättre i tillfälle att inöfvas och fullkomna sig deri, än förhållandet var med andra. Också funnos föräldrar, hvilka, påminnande sig det anseende och de inkomster, deras magiska kunskaper tillskyndade dem, ogerna sågo att någon annan, än de och deras barn skulle dermed på orten befatta sig. Derföre höllo de den hemlig och derföre gick ofta i långliga tider nämnde kunskap likasom i arf ifrån fader till son, ifrån moder till dotter. Hände det att någon nykomling skulle invigas i konstens mysterier, så iakttogos dervid ofta åtskillige ceremonier. Ibland annat måste han tvättas eller döpas på en sten midtuti en rinnande fors.

Loihtiat förekomma väl öfverallt uti Finland, dock sparsammare i de södra trakterne. Sydfinnen anser den mera norrut boende vara sig öfvermägtig och begge hysa de mycken aktning för österbottningen. öfverhufvudtaget anse Finnarne sig underlägsna Lappen. De fleste magiska sångerne (loihtorunot) tillkännagifva detta omisskänneligen. Ifrån Lappen erkänner en finsk loihtia sig hafva fått sin vishet och sina kunskaper, då han säger:

Pohjalainen pitkä poika, Lappalainen lieto poika, Veti virsiä reellä, Saanilla sanoja saatti. Kilahti jalas kivehen, Saani meiän salvamehen, Siitä mie sanoja sain, Kuorman virsiä kokoisin.

Nordens son den långa mannen, Lappens son den olycksfödda, Sånger släpade med släda, Förde ord uti sin slädkorg. Klang då mot en sten hans meda, Slädan mot ett hörn af huset. Fick jag der då ord tillräckligt, Samlade ett lass af sånger.

Flerfaldiga andra ställen vitsorda om det anseende Lappen för sina kunskaper i denna väg hade hos Finnen. Till Lapparne företogo de yppersta loihtiat äfventyrliga färder, för att pröfva sin skicklighet och inlade icke ringa ära i ett sådant företag. Emot alla sin moders föreställningar, råd och varningar far Lemminkäinen ut, för att hos Lapparne visa sina kunskaper och täfla med dem. Ifrån Lappens öppna, vida hafsfjärd drucko trollkarlarne vatten, troligen i afsigt att derigenom ikläda sig större kraft. Allt detta tyckes tillkännagifva, att Finska magien till en del härstammar ifrån Lapparne. Också lärer ingen vilja bestrida, att åtskilliga tillsatser i magiens technicism derifrån kunnat härflyta; tvärtom är detta ganska troligt och till en del äfven bevisligt. Men att sjelfva grunden till magien vore utifrån, kan icke medgifvas eller på något sätt bevisas. Lapparne njöto sitt anseende till en stor del för sin aflägsenhet ifrån Finnarne, likasom äfven Estarne (Virolaiset) för samma saks skull, ehuru visserligen uti magien underlägsne Finnarne, dock stodo i rop hos dem, och såsom Finnarne ännu öfverallt hellre besöka en aflägsnare än närmare loihtia.

Hvad jag ofvanföre haft tillfälle att anföra om magiens ursprung tyckas Finnarne hafva anat, då de uti flere runor härleda den omedelbart af gudarne; ty med umgänge med gudarne har menniskan i allantid förstått det ursprungliga eller grundförhållandets framträdande emellan sig och den öfriga verlden, och allt, som ur ett sådant framträdande härflyter, har hon hänfört till gudarne. Så föregifves gudarne vara uppfinnare till flere af de magiska sånger, som en loihtia nyttjar och andra tyckas hafva uppkommit just genom berättelser om gudarnes förfarande vid en eller annan sjukdoms aflägsnande. Läkemedlen, som stundom af loihtiat användas, så inre som yttre, borde vara sådane, som gudarne begagnat dem. Med Guds andedrägt, d.v.s. likasom guden sjelf, andades man uppå ett sjukt ställe.

En loihtia måste innehafva i minnet ett stort förråd af magiska sånger (loihto runot). Utan ord och tillbörliga ceremonier kunde han ingenting uträtta. De egentligen så kallade läkemedlen ansågos på långt när icke så nödvändiga. Desse sånger, ehuru olika i olika sjukdomsfall och ofta ganska vidlyftiga, voro dock lättare att bibehållas i minnet, då de alltid voro författade i den vanliga runometern. De kallas med ett allmänt namn luvut (läsningar), hvaraf följande tvenne underafdelningar förekomma: synnyt (urspungsberättelser) och sanat (ord). Ordet synty, hvaraf det ges flere arter, hafva några öfversatt med ursprung, såvida det äfven nyttjas att beteckna liflösa tings uppkomst. Denna distinction är dock onödig, ty i Finska mythen fanns ingenting liflöst, utan allt var lefvande. Utaf sanat finnas äfven flere slag, såsom löylyn sanat (badord), kateen sanat (ord för afundsmannen), kipusanat (ord för smärtan), hätäsanat (nödord), verensulkusanat (blodstämningsord), lumoussanat (tjusningsord), mehiläisen sanat (ord för biet), viha sanat (ord för inflammation); m.m. Utom dessa funnos derjemte många andra kunskaper ofta hos en loihta. Om åtskilliga både anatomiska, pharmacologiska och chirurgiska begrepp hos dem skall jag framdeles orda.

Öfverallt lade man en särdeles vigt uppå tre- och niotalet. Mycket ceremonielt, som kom i fråga, upprepades tre eller nio gånger. Användes något medicament så måste det vara sammansatt helst af tre, eller af nio, ämnen. Nio söner födde Launavatar, hvilka sedan blefvo lika så många sjukdomar. Tre söner hade den Onde, hvilka omtalas vid Styngets födelse. Nio famnar djup var grottan uti Kipuvuori. Tre ord lämnar en loihtia bort af sin runo, då han läser den för någon äldre, ty om han lemnar hela runon ifrån sig, så tror han att dess kraft tillika öfverflyttas ifrån honom, hvilket icke är fallet, då han innehåller deraf tre ord, emedan den sålunda för den andra förblifver utan kraft och betydelse. Just uppå detta sätt tyckes Väinämöinens runo hafva varit bristfällig, då han ej fick sin båt färdig.

Flerfalldiga andra mysterier och ceremonier höra till den medicinska magiens technicism och således till en loihtias kunskaper. När jag snart kommer att afhandla den magiska medicinens förfarande vid sjukdomars förekommande och kur, så återkommer jag tillika till detta ämne. I de flesta fall är det svårt att förklara, huru det speciella i denna technicism först uppkommit, också tänker jag icke sysselsätta mig dermed. Min afhandling skulle derigenom tillväxa allt för mycket och, hvad som ännu är sämre, icke i det hela vinna stort deruppå; ty allt, hvad i denna väg kunde sägas, vore ändock mer eller mindre sannolika gissningar. Technicismen till sitt ursprung har jag till en del redan förklarat. Den uppkom ifrån den ursprungliga medicinen, samma väg, som erfarenhets-medicinen, och ehuru den redan tillika med den härledda medicinska magien tog en motsatt rigtning, sammansmälter den dock till en del med erfarenhets-medicinen, likasom det psychiska och materiella sammansmälta till en organism. Den ursprungliga technicismen var ingenting annat, än summan af de förfaranden, hvartill den ursprungliga kunskapen ledde, då menniskan ville afvärja eller aflägsna sjukdomar. Dessa kunde vara antingen af en psychisk eller materiell inflytelse. Erfarenhets-medicinen tillegnade sig den sednare sidan, den förra blef den härledda medicinska magiens tillhörighet och inbegripes under dess technicism. Men icke utgöres det techniska i medicinska magien endast deraf, utan derjemte af mångfaldiga tillsatser, hvilka under årtusenden blifvit gjorda och mer eller mindre vanställa den medicinska magien. Technicismens ursprungliga tendens var, att utöfva en psychisk inflytelse så väl hos loihtia sjelf och de omgifvande, som i synnerhet hos patienten, hvilket allt borde sammanverka till sjukdomens aflägsnande. Denna inflytelse kunde i olika förhållanden verka olika. Ifrån att blott lugna patienten kunde den stiga ända till somnambulism, likasom den hos loihtia och de omgifvande kunde ifrån den rena välviljan höjas ända till enthusiasm.

Den medicinska magien, såsom äfven förut omnämnts, hade ett dubbelt ändamål; det ena, att förekomma sjukdomar, det andra att aflägsna desamma. Om hvardera särskildt.

Lifvet föreställdes öfverallt vara utsatt för faror, som af onda andar och illsinnade menniskor tillställdes. Oberedd och värnlös borde man derföre aldrig vara; men i synnerhet var man företrädesvis vid några vigtigare företag såsom vid bröllopsfärder och andra resor utsatt för sådana de ondas stämplingar. Ovänner, afundsmän, trollkarlar och häxor lurade då öfverallt på en och passade på tillfälle att skada. Det ursprungligaste, hvarmedelst man sökte motverka sådant, voro otvifvelaktigt böner till åtskilliga gudomligheter, offer, äfvensom tjusning (lumous). Mer eller mindre har allt detta bibehållit sig ända till vår tid. De gudamagter, hvilka mest blefvo anlitade, voro gamle Väinämöinen (Ukko), Luonnotar (naturens dotter), Mannan isäntä ja akka (jordens husbonde och värdinna), Noron neito (däldens jungfru), Ahti (en sjögud), m.fl. Denne sistnämnde t.ex. anropade man med följande ord:

Gif mig Ahti dina årar, Låna båt, du vattnets Herre! Att jag finge ro rakt framåt, Med mitt sällskap öfver fjärden, Gif mig så en annan åre, Bringa mig ett bättre styrblad.

Bönerna förrättades för öfrigt under vissa ceremonier. Däldens mö t.ex. anropades sålunda, att man lutade sig ner öfver en källa. Jordens rådare kunde först då höra en, när man tagit bort en tilja af golfvet och hukat sig ner öfver öppningen eller, om det var görligt, begifvit sig hel och hållen under golfvet. Afsigten dermed var att komma gudens boningsort närmare. Kunde man öfverraska dem på något ställe, så hade man så godt, som vunnet spel. Så ömtåliga tyckas således ej våra gudar hafva varit, som Grekernes och Romarenes, hvilka vanligtvis upptogo det ganska illa, när man störde dem i deras företag.

Utaf offer förekomma flere slag. Man skrapade något af ärfdt silfver eller gull till offer, begagnade dertill dessutom allehanda småsaker, t.ex. nålar, kopparslantar o.d., såsom det ännu brukas på sina ställen. Åt Necken offrades stål, förrän man begaf sig i vattnet; åt Maahiset (små obetydliga andar, elfvor) mjölk och salt, när man inflyttade i ett nytt hus. Kom man till en fremmande ort, så måste dess haltiat (rådande andar) försonas med offer, vanligen af någon metall. Då först tordes man beträda stället, hvarvid man dock måste säga:[2]

Terve maa, terve manner, Terve tervehtäjällenki!

Hell dig jord, hell fastalandet, Hell derjämte den som helsar!

Det tyckes, som äfven tuppar blifvit tacknämligen af gudarne emottagna. Midt under bönen plägade man ofta säga kukko! (tupp), hvilket troligen var ett offerlöfte.

Då Finnarne ej bestodo sina gudar några tempel, så saknade de äfven allmänna offerställen. Man offrade hellst der, hvarest man trodde gudarne företrädesvis uppehålla sig, iakttagande dervid samma reglor, som vid bönerna. Så finner man dem hafva offrat uti källor, vid rötterna af pitämyspuut (gamla heliga trän nära vid boningsstugan) äfven som vid karsikat (trän, som till åminnelse af någon afliden blifvit vid vägen, der han som lik framfördes, i toppen afqvistade); vidare under tröskeln, i sjöar, floder o.s.v., allt efter som man behöfde den ena eller andra gudens bistånd, som kunde företrädesvis eller alltid vistas på ett eller annat af dessa ställen.

Medelst tjusning (lumous, egentligen döfning), bjöd man till att göra ett någon skada förorsakande djur eller ting, oskadligt. Sådane djur voro björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen m.fl. Utom djur tjuste man äfven bössor, knifvar, träd, stenar o.s.v. allt enligt den hos Finnarne till grund liggande föreställningen om lifvet, enligt hvilken ingenting i hela naturen var dödt eller kanske rättare, ingenting fanns, som icke hade sin genius (haltia). Den vanliga formen för tjusningsorden är den, att man först smickrar det, som skall tjusas, derpå nyttjar strängare, hotande ordalag och sist anropar någon af gudarne till sitt bistånd.

Utom böner, offer och tjusning hade man en hel hop andra medel att afstyra faran ifrån sig. Man bar hos sig amuletter, såsom fyrbladiga väplingar, runda stenar, stål, svafvel, grodben, ormskallar, stoft af de dödas ben, m.m., strök ormblod på sina kläder, förtärde ormkött, drog strumporna och skjortan afviga på sig, gick utan att blinka med ögonen ett vist stycke af vägen när man begaf sig ut, vandrade tre eller nio gånger mot solen omkring rummet, der man lade sig att sofva, förtärde icke allt, när man med mat eller dryck undfägnades på fremmandt ställe. För boskapens trefnad strök man själspeck på deras horn, lät dem första gången om våren vandra ut genom en klufven rönnvidja, som ställdes för fähusdörren, bakade deras hår i bröd (karvakakku), som sedan deltes ut, att förtäras af fattiga. Herden undfägnades för samma sak skull under kekrifesten med memma och öl uti fähuset, der han liggande på knä borde vråla lik en oxe.[3]

Ofta förestodo en icke allenast hemliga machinationer, utan man var sjelf i tillfälle, att se och höra sådana utöfvas af en ilviljog loihtia, eller som han vanligen då kallades med ett eget namn velho (häxa), noita (troll), kade (afundsman). Då gällde det, att på stället bemöta honom. Sådant lyckades bättre, om man, utan att af honom varseblifvas, hörde eller såg hans tillställningar (taiat, rikkeet, loihteet, inttarat eller istarat, kanttarat, allt benämningar som beteckna sådana tillställningar). Derföre ställde man sig gerna vid misstänkta ställen bakom dörren eller fönstret, för att lyssna eller titta in. Kunde man på sådant sätt icke obemärkt komma under fund med den andras konster, så måste man öppet täfla (vastustaa, innostaa) med honom, hvaruti då på alvare pröfvades hvilkens kunskap (tieto ja taito) var förmer.

Ett annat sätt att bemöta illviljoga menniskor under deras onda stämplingar nyttjades äfven ofta och torde visserligen icke hafva varit utan sin goda verkan. Det bestod deruti, att man gaf en sådan dugtigt stryk, ända så, att bloden kom fram ur något ställe, ty när han såg sin egen blod kunde han ej mer åstadkomma något ondt. Här påminner jag mig en rolig händelse, som för några år sedan tilldrog sig på min hemort. En tietäjä kom till en bondgård och recommenderade sin vishet och sina kunskaper till den behöfvandes tjenst. Ibland annat föregaf han sig kunna inse tämmeligen långt uti framtiden. Husbonden, som redan länge nog med tålamod hört uppå hans prat, steg sluteligen upp, fick en piske, som hängde från en knagg på väggen och närmade sig till tietäjä sägande: icke viste du ju det här engång (etpäs tätäkään tiennyt), medan han lät hans rygg mera grundligen pröfva effekten af piskens både snärt och skaft. Nästan på samma sätt nyttjas äfven glödande bränder att fördrifva påhängsna menniskor, de der förege sig vara loihtiat och utbjuda sin konst. Ehuru de då fälla rysliga hotelser, när de måste afvika, och lofva hemsöka så folk som fänad med alla möjliga sjukdomar, så fruktar man dem nu icke, såvida de ingenting kunna uträtta emot ett sådant ställe, hvarifrån de med eld blifvit afvista.

Ehuru likgiltiga nu detta och de föregående medlen, att afhålla det onda ifrån att drabba sig, kunna synas för de flesta, så gör man dock sannerligen orätt, om man frånkänner dem allt värde. Man bör blott besinna, bland annat den omständigheten att menniskan vanligen och ovilkorligen ryser, då någon med grufliga förbannelser utfar emot henne. Sjelfva denna ovilkorliga rysning tillkännager ett kraftigt i hast uppå henne verkande psychiskt intryck, hvilket visserligen kan blifva menligt för hennes helsa. Men nu är Läkarens skyldighet att motverka detta. Han kan väl förordna flere medel, hvilkas fördelaktiga verkan jag ej heller vill bestrida, men på hvad sätt sker denna verkan. Verka hans medel primärt uppå organismens materiella sida och derigenom secundärt på det psychiska, som företrädesvis var lidande? Låt vara, att det förhölle sig sålunda, hvad har han då gjort? Ja, företagit en kurart tvertemot den ursprungliga indicationen, att, der det psychiska är primärt lidande, anställa en kur, som företrädesvis hänför sig till det psychiska. Den förfelade verkan af denna conträra kurmethod skulle ofelbart blifva ganska märkbar, derest icke ofta, medan läkaren ännu knappt hunnit teckna sitt Recipe, redan en psychisk inflytelse begynte fördelaktigt verka hos patienten, bvilken inflytelse ganska litet är förorsakad af de medel, han behagar ordinera. Denna psychiska inflytelse kan således åstadkommas genom mångfaldiga andra medel, än de uteslutande så kallade läkemedel, och såsom sådana måste man anse de af loihtiat brukade i det föregående omnämnda medlen att förekomma sjukdomar. För att göra detta ännu tydligare vill jag anföra blott ett exempel: — Vår allmoge tror, att en röd tupp kan försvara gården, hvartill han hörer, mot en hastig dödande farsot (rutto). Derföre är man angelägen, att under sådane farsoter få sig en röd tupp och äger man honom, lefver man ganska obekymrad för Rutto. Den som känner huru mycket en oupphörlig fruktan försvagar och derigenom disponerar organismen för sjukdomar, inser också på hvad sätt den röda tuppen genom upprätthållande af ett oförfäradt mod och stadigt lugn i sjelfva verket kan afhålla farsoten, eller som allmogen säger, bekriga farsotstuppen. Man föreställer sig nämligen sjelfva farsoten lefvande och strykande omkring landet i en tupps skapnad, men hvilken dock i styrka är underlägsen en vanlig röd tupp. Jag har anfört detta exempel och frågar nu, hvad företräde all den mängd af preserverande droppar, pulver och mixturer, som man under farsots tider plägar häfva uti sig, i sjelfva verket kan förtjena framför allmogens röda tupp? Hafva de något företräde, så är det åtminstone ganska obetydligt. Hvad således vid första blicken kan synas icke allenast likgiltigt, utan äfven löjligt, kan vid närmare pröfning ändock äga något värde. Härefter måste man äfven bedömma verkan af åtskilliga förfaranden och medel, som loihtiat använde vid sjukdomars kur, till hvilket ämnes afhandlande jag nu öfvergår.

Med sjukdom (tauti) förstodo finnarne i allmänhet något ondt eller fiendtligt i afseende på organismen. Detta onda, hvilket äfven sjelft föreställdes vara ett lefvande väsen, var antingen skickadt af någon ibland gudarne (jumalan tauti, oma tauti) eller ock tillkommet genom illviljoga menniskors stämplingar (panenta tauti). I förra fallet var det något organismen nödvändigt förr eller sednare tillstötande, emot hvilket alla bemödanden, att aflägsna det, voro fruktlösa, ty den slutade alltid med den för hvarje lefvande väsen engång föresätta döden (ajallinen kuolema). Af gudarne tyckes i synnerhet Lempo hafva haft sig uppdraget att med sjukdomar hemsöka menniskan. Han sköt sjukdom förorsakande pilar uppå dem, hvilka han ville åtkomma. Derföre säges ännu i ordspråket: Ei vanha viata kuole, akka Lemmon ampumata, d.ä.:

Utan fel ej dör den gamle, Utan Lempos skott ej qvinnan,

äfvensom man säger jo sen Lempo vei, d.ä. honom tog Lempo redan. Sjukdomar, hvilka genom elaka menniskors stämplingar förorsakats, kunde besegras förmedelst användande af tjenliga medel, hufvudsakligast genom behöriga läsningar (luvut), hvarjemte man understundom använde åtskilliga läkemedel.

Så likgiltiga loihtiat i allmänhet voro angående sjukdomarnes diagnostik, lika så sorgfälliga och nogräknade voro de i aetiologien. Med spetsfundigheter, som väl skulle anstå äfven de djupsinnigaste pathologer, sökte man utreda sjukdomarnes ursprung, äfven som upphofvet till sjelfva det ting, som kunnat förorsaka sjukdomen. Hvarje loihtoruno har alltid långa och väsendtliga delar, som befatta sig härmed. Denna del kallas i ordets strängaste bemärkelse synty (födelse), ehuru några utsträckt begreppet af synty och nyttjat det synonymt med sanat (ord) och luku (läsning) i allmänhet, förfarande dervid, såsom ofta händer, att de tagit sakens benämning af dess förnämsta beståndsdel.

Prognostiken blef icke heller aldeles bortglömd. Var sjukdomen af sådan art, att loihtia icke eljes kunde förutse, hurudan utgången deraf skulle blifva, så hade han åtskilliga utvägar till inhemtande af denna kunskap. Stundom tog man sin tillflygt till arpa (lott); eller också fyllde man ett dricksstop med vatten, öl eller bränvin, fäste derpå tvenne knifvar dervid, den ena slogs lodrätt i bottnen, den andra i locket. Dessa knifvar voro nu i samma direction som kärlets axel, hvarföre det var lätt att med sådan fart man ville svänga stopet omkring. Af skummet, som under svängningen uppkom, utforskade man sedan sjukdomens utgång. I sednare tider har man dessutom lärt sig att af grumlet, som qvarstannar i koppen efter illa klarnadt kaffe spå såväl uti i frågavarande som i andra saker. Man utdricker koppen nästan till botten och svänger den sedan omkring så att grumlet stiger åt sidorna. Af de figurer hvilka sålunda uppkomma, får man allehanda upplysningar. Nu för tiden nyttja qvinnorna helst kaffespådom, karlarne deremot tro att det lyckas bättre med bränvin. Tillförlitligare än de nyss nämnde prognostiska upplysningar, voro de som man hemtade af drömmarne. Olycksbådande tecken voro när man hörde eller tyckte sig höra ofta förnyade klingande ljud, såsom om någon slagit med hammaren uppå en jernspik eller när leppälintu (Motacilla phoenicurus) sjöng uppå skorstenspipan eller på annat ställe kring huset. Denna fogel kallas ock derföre allmänt med ett annat namn kuolemanlintu (dödsfogel).

Kuren företogs vanligtvis i en uppvärmd badstuga. Företrädesvis valde man nattetiden, för att allt då kunde gå mera hemligt för sig. Finnarne älska ännu att iakttaga en viss hemlighetsfullhet vid alla förrättningar af vigt. Vid fiske, jagt, tillverkande af de redskap, som vid dessa begagnas, m.m. kommer alltid ett hemligt förfarande i fråga. Oriktigt hafva derföre några trott, att man vid kuren icke hade god tanke om dagens inflytande. Tvärtom anropas Päivätär (solens dotter) ofta för att bereda helsan. — Sedan badstugdörrns gångjärn blifvit smorda förut, så att de ej kunde knarka, inträdde loihtia med den sjuka. Genast vid det han öppnade dörren och insteg sade han:

Terve löyly, terve lämmin, Terve tervehtäjällenki![4]

Hell dig imbad, hell dig värme, Hell den helsande derjämte!

Derpå tog han ifrån sin pung (kukkaro) läkemedel och annat, hvad han vid kuren behöfde; stack en pil uti golfvet till sinnebild att han var väl försedd och utrustad emot dem, som kunnat hindra kurens lyckliga utgång, sopade badstugutaket, väggarne och lafvan med sin qvast, för att rensa dem ifrån allt obehörigt, som kunnat hafva ett menligt inflytande uppå patienten. Qvasten borde vara förfärdigad efter vissa föreskrifter af qvistar, som togos än ifrån en namnlös äng än ifrån andra hemliga ställen. Åtskilliga örter och andra saker voro ofta inbundna uti den. Antingen nu genast eller sedermera lästes öfver vattnet, badet, qvasten o.s.v., uti hvilka läsningar ( veen, löylyn, vastan sanat ) man tillika antydde deras ursprung. Utaf alkusanat (förberedelse-orden), hvilka derpå eller redan förut lästes, finnas flere förändringar. Jag kan för utrymmets skull ej anföra någon af dem. Afsigten med dem tyckes hafva varit att försätta sig i behörig ekstas ( into, haltia ), och att stadga tron hos patienten. Derföre omnämner loihtia uti dessa ord den kraft, som honom af gud blifvit lemnad, skryter öfver sin förmåga och skicklighet, m.m. Nu råkar han ofta uti det tillstånd, hvarom jag ofvanföre talt och som betecknas med uttrycket olla haltioissaan eller innossaan. Hans uttal blir kraftfullt och häftigt, så att fradgan samlar sig i munnen, han beter sig nästan som en rasande, håret reser sig, ögonen vrida hit och dit, ögonbrynen rynkas ihop, han biter tänderna tillsammans, spottar ofta, vrider kroppen i flere böjningar, stampar med foten, hoppar upp från golfvet, andra ovanliga gester att förtiga. Man påstår att de förnämsta loihtiat efter behag kunna sätta sig i ett sådant tillstånd, hvilket påstående jag lemnar i sitt värde. Sannt är det, att loihtiat vanligen åtminstone efterhärma detta tillstånd, hvaraf man kan sluta att det äfven måste hafva förekommit i verkligheten. Ty för ali efterhärmning måste ju något verkligt, som efterhärmas, ligga till grund. I sammanhang härmed bör jag nämna, att loihtiat icke alltid förforo på detta sätt. Ofta förhöllo de sig såsom vanliga menniskor och frammumlade sakta sina ord, så att man icke ens kunde höra, hvad de sade. Efter förberedelseorden lästes en allmän bön till gudarne, hvilka man anropade till sitt biträde.

Nu kom den vigtiga punkten för en loihtia att utleta sjukdomens ursprung. Jag har i det föregående sagt, huru man häruti alltid sträfvade efter den yttersta grunden, och aldrig åtnöjde sig med att veta sjukdomens närmaste föranledande orsaker. Skulle loihtia bota ett brännsår, så var han icke belåten dermed, att han visste elden hafva förorsakat det onda. Han måste nödvändigt veta, hvarifrån och huru den första eld uppkommit. Hade någon skurit sig med ett eggjern, så måste loihtia veta det aldra första jernets ursprung. Likaså med träd och stenar, med skadedjur och yrfän, såsom björnen, vargen, hunden, katten, ormen, ödlan, getingen, myggan och andra, när de voro orsaken till något lidande, om eljest det onda, som de förorsakat, kunde häfvas. Men icke blott deras ursprung, utan äfven deras boningsort, egenskaper, utseende, förrättningar o.s.v. var man angelägen att veta. Ingen lärer väl anse det besynnerligt, att ibland sjukdom förorsakande varelser äfven inbillningen skapat några. Sådana äro rutto (pesten), kalma (grafgårdsherrskaren), hammasmato (tandmasken), talvikko, läävämato, navetto-toukka, painaja, ajattara, hvilka alla beteckna maran, kol (qvesan). Alla desse ansågos för lefvande varelser och många finnas, som försäkra sig hafva sett dem. Nästan samma begrepp gjorde man sig om pakkanen (köld), siikanen (agn), rauta (jern), tuti (eld) o.s.v. äfvensom om sjelfva sjukdomarne, såsom pistos (styng), lennos eller ampuma (slag), riisi (risen), kapa (strupsvulst), ähky (kolik), umpi (förstoppning), syyhy (klåda), ryyhynäinen eller tartunainen (utslag), irrallinen (hypochondrie), och otaliga andra. Omständligen beskref man deras födelse, besvor dem att lemna den sjuka och fara till sin far, mor och andra slägtingar, hotade att i annat fall skicka dem till sämre orter. Nyare tidens yppersta pathologer hafva betraktat sjukdomen såsom en lefvande organism och trott sig derigenom hafva gjort ett betydligt steg till närmare kännedom af sjukdomarnes inre väsende, men aldrig hafva de föreställt sig sjukdomen så lefvande, att icke våra förfäder redan länge förut tilldömt den en högre grad af lif.

Vid en del sjukdomar var det visserligen lätt för loihtia att utgrunda deras orsak. Derföre sade också loihtia i en triumferande ton: kyllä sun sukusi tieän, Tieän kalkki karvasikin, d.ä. Nog känner jag din slägt, känner hvartenda hårstrå på dig (eller hela ditt utseende). Många sjukdomar funnos dock, om hvilkas ursprung loihtia stannade i ovisshet. Sådana voro de flesta invärtes sjukdomarne. Väl funnos åtskillige af dem, som hade egna namn och i ock med detsamma egen ursprungshistoria, men flere voro äfven till namnet okände. Misstänkte man något ställe, hvarifrån de skulle kunnat komma, så uppnämndes det såsom deras ursprungsort. Som man dock aldrig var säker, att dervid hafva träffat rätt, så måste allt, hvad man möjligtvis ihogkom och hvarifrån sjukdomar på något sätt kunde härleda sig, af loihtia uppräknas. Ofta nog fick Kalma med sitt anhang Keiuiset och andra grafgårds andar (kirkonväki) bära skulden. Vidare gissade man på trollpackor, afundsmän, uppå berg, stenar och stubbar. Tviflade loihtia allt framgent, att hafva träffat sjukdomens rätta hemort, så nämnde han alla fyra elementerna, då han ändteligen kunde vara säker att hafva kommit på rätta ursprunget. Orsaken, hvarföre denna utväg ej genast vidtogs var den, att man trodde sig verka uppå sjukdomens kraft så mycket förmonligare, ju bestämdare man kunde uppgifva dess hem eller födelseort. När loihtias kraft, i stället att verka uppå en enda punkt, blef använd uppå ett helt element, så blef den, så att säga, försvagad, deruti följande de i physiken allmänt rådande lagar.

Ett annat sätt att utforska sjukdomens orsak kom äfven understundom i fråga. Man klädde sig i hvita kläder och gick på kyrkogården eller in i kyrkan under djupa midnatten, för att rådfråga sig hos de der boende andar. Efter allmogens tro fanns sådane och finnas ännu många, för hvilka kyrkodörren, om den också är än så väl tillåst och fastreglad, icke gör något hinder, oaktadt de icke hafva några nycklar eller dyrkar. Slika och större underverk vet man mycket om loihtiat.

Man må nu på ett eller annat sätt hafva lyckats uti att utforska sjukdomens orsak, så tilltalade loihtia derpå i stränga ordalag sjukdomen sjelf, besvor honom att vika och borttaga sin sveda, anviste honom flere ställen, dit han kunde förfoga sig, alla vanligtvis tämmeligen oefterlängtade. Ville han inte vika, så hotade man att klaga öfver honom hos hans föräldrar. Sådana ställen, som man anviste sjukdomarne till förvisningsort voro den yttersta norden, det öde Lappland, landet bakom Turjus fjällar (norska fjällryggen), Rutjas strida fors, bottenlösa vattpussar, menniskoätarenes hafsfjärd, kärr som aldrig upptina, Hiisis glödande kol och otaliga andra, som jag här förbigår. Var sjukdomen uppkommen genom någons tillställning, så försvor man honom företrädesvis till sin upphofsman och bad honom der föröfva flere våldsamheter så väl uppå denne sjelf, som hans familj och boskap. Detta gjorde man dels till varnagel för honom sjelf och andra, som tilläfventyrs kunnat få lust att skicka sjukdomar öfver en, dels äfven för att hämnas uppå upphofsmannen, och bör icke tillskrifvas Finnarne såsom härrörande af någon omensklighet. Tvärtom yttra de, ehuru sjelfve lidande, ofta deltagande för en annan och uppriktiga önskningar för hans väl. Så säger t.ex. en som vill blifva qvitt sina sorger och bekymmer:

Kanna korppi huoliani, Musta lintu murhiani, Lampihin kalattomihin, Aivan ahvenettomihin. Elä kanna kalallisiin; Kalat kaikki huolestuisi, Ahvenet alas mänisi, Hauit halkeisi surusta, Sären lillit liukeneisi, Muiit mustiksi tulisi.

Bar du korp bekymret från mig, Tag min sorg, du svarta fogel, För dem till fisklösa sjöar, Till de abborlösa träsken. Bär ej dit der fiskar lefva; Ty betryckt utaf bekymren, Abborn sjönke ner till botten, Gäddan sprucke utaf sorger, Och små mörterna upplöstes, Muikorna de skulle svartna.

Hvilket tydligen visar att man icke en gång ville ondt åt andra varelser, så mycket mindre åt sin nästa.

Ville sjukdomen företaga sin färd ifrån patienten till det honom anvista stället hellre med häst än annorlunda, så gaf man honom anvisning på Hiisis röda vallak med jernhofvar och flammande mahn, den han efter behag kunde berida.

Vid hvarje smärtsam sjukdom läste man egna ord för smärtan (kipusanat), hvaruti smärtan förvistes till Kipuvaori (smärtornas berg). Detta berg, hvarom Ganander vill veta, att det låg uti Kemi socken vid Kemi elfven, beskrifves på följande sätt: — en högre topp sköt upp midtuppå berget, men uppå toppen stod ett litet hus med en källa midt i huset. En stor lefverfärgad sten med nio famnar djup håla var placerad uti källan. Till denna håla förvistes smärtorna, sedan de dock förut blifvit beredda af Kivutar, Tuonetar och Åkäätär. Dessa trenne möer voro stationerade på Kipuvuori för att emottaga de ankommande smärtorna. De voro försedda med egna dertill utrustade vantar, med hvilka de emottogo smärtorna och samlade dem i brokiga kopparskeppor. Om de ock emellanåt greto deröfver, att inga smärtor anlände, så tyckas de uppå andra tider hafva haft af dem ett sådant öfverlopp, att skepporna icke inrymde dem, hvarföre de måste använda sina förkläden till deras emottagande. Sedan rensades eller bereddes smärtorna medelst dryftning och sållande, stektes och koktes derpå i en liten jernpanna och gömdes sluteligen i den förr omnämnda hålan. Orsaken, hvarföre ett berg valdes till smärtornas förvisningsort, var troligen denna: man ville förekomma, att smärtorna icke skulle begifva sig annorstädes, än till ett sådant ställe, der ingen lefvande varelse fanns, ty i annat fall hade någon kunnat komma att lida oskylldigt. Derföre säger också loihtia omedelbart efter det han förvist smärtan till berget:

Ei kivi kipuja itke, Paasi vaivoja valita; Vaikka paljon pantaisi, Määrätä mätättäisi, Äiin äyskäeltäisi.

Stenen gråter ej för smärta, Berget klagar ej i plågor; Om dit också mycket skickas, Om dit också tallöst hopas, Öses på förutan måtta.

När sjukdomen, oaktadt dess synty-, kiistö- och kipusanat ordentligen för sig gått, dock icke ville vika och då nöden var stor, så grep man till nödorden (hätasanat). För dessa hade man mera aktning, än att man skulle hafva på något sätt missbrukat dem, der de ej voro påkallade. De lyda ungefär på följande sätt: "fasta borgar med deras borggårdar rördes fordom, sjöarne skakades och kopparbergen skälfde, när guds stund nalkades, herrens timma var förhanden. Skall du opåkallade, icke röras, du stygga ej bortvika! Nu är tiden, att den opåkallade gästen rör sig, att den stygge begifver sig på flykten. Eller vill du röras när man rör dig, bortvika när du tvingas att bortvika? Jag har ramar af björnen, klor af bloddrickaren, af höken har jag månggrenade klor, med hvilka han griper efter sitt rof. Med dem skall jag krama den stygga och tvinga den oförskämda, stygga räckan, att upphöra med sitt bitande och gnagande och med alltslags plågande."

Efter nödorden eller, när dessa ej behöfde läsas redan förut, bad man mehiläinen (biet) att flyga öfver nio haf och hemta derifrån läkemedel för den sjuka. Ytterligare bad man åtskilliga gudomligheter, såsom gamla Väinämöinen, lilla mor jungfru Maria, den åldriga Luonnotar (naturens dotter), den värdiga jungfru Päivätär (soldottern), nordens värdinna Louhi m.fl. Äfven sömnen ansågs för en gudomlighet, hvilken tillika med sin son stundom anropades, för att insöfva menniskor. Hela förrättningen slöts vanligen med denna bön, ställd till någon af gudarne:

Tee nyt yöllä terveheksi, Päivällä imanteheksi; Alta aivan terveheksi, Keskeä kivuttomaksi, Päältä nuurumattomaksi; Ihommaksi entistähän, Paremmaksi muinaistahan.

Gör det här nu friskt om natten, Och helbregda under dagen; Läk det riktigt ifrån grunden, Smärtorna fördrif från midten, Och från ytan olustkänslan; Gör det helare än fordom, Bättre än förut det varit.

I olika loihtiats kurarter rådde för öfrigt mycken skiljaktighet. Vidlyftigt blefve det, att anföra dem alla. Så hörde jag t.ex. en elakartad utslags sjukdom kureras påföljande sätt: Den sjuke fördes i badstugan och tillsades att lägga sig på golfvet invid tröskeln. Derpå kom loihtia med en vanna, hvari han hade en blandning af ämnen, som representerade de fyra elementerne. Sådana ämnen voro mull, aska och vatten, sinnebilder af jorden, elden och vattnet, ty då man lemnade luften fritt tillträde, så kunde den sjelf göra sig besväret att skaffa sig plats. Nu stod loihtia utan för tröskeln och begynte dryfta öfver den sjuka, hvarunder han med denna förde följande samtal:

L. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan maata. Jag dryftar jord. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan vetta. Jag dryftar vatten. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan tulta. Jag dryftar eld. Pohtaan, pohtaan. Jag dryftar, dryftar. S. Mitäs pohtaat? Hvad dryftar du? L. Pohtaan tuulta. Jag dryftar luft.

Hvarefter patienten fördes upp på lafven och badades såsom vanligt.

En annan Tartunainen (utslagssjukdom) kurerades på detta sätt: Tre små torfvor togos af jorden. Sedan läste man öfver dem och tryckte med dem det sjuka stället, hvarpå man spottade tre gånger, först på patienten och sedan på torfvorna. Derefter fördes torfvorna till sina förra ställen i jorden och fasttrycktes med vänstra hälen, och vidare var ingenting att iakttaga, undantagande det, att loihtia vid bortgåendet ifrån stället, der torfvorna blefvo nedsatta, icke fick se bakom sig.

En herreman uti Karelen berättade för mig en märkvärdig ögonkur, som en loihtia anstalt med honom. Han hada redan i tvänne städer rådfrågat sig hos läkare, men desse hade lemnat hans syn förlorad. Efter hemkomsten hade han skickat efter en loihtia, utan att derföre vänta mycket af en sådan; men, efter han ändock var öfvergifven, så tänkte han, att loihtia icke åtminstone kunde förvärra hans tillstånd. Denne hade snart ankommit och tillstått att sjukdomen var af svårare art, men att den dock under påföljande natt skulle kureras. Derpå hade han om afton infunnit sig med någon gröt, den han band öfver ögonen under sakta läsning. "Håll den der nu", sade han, "tills i morgon kl. 4, då kommer jag och tager bort den. Löser ni den förut, så är er syn för alltid förlorad." Derpå hade han aflägsnat sig och läst sakta. "Jag skulle hafva kastat den åt helvete, sade berättaren, ty den hade en högst vedervärdig lukt, men det bestämda, hotande i hans ord, när han påband den, skrämde mig. På lång tid fick jag ingen sömn och huru länge jag sofvit, vet jag ej, då loihtia om morgonen åter inträdde och läste som om aftonen förut. Sedan lossade han bandet och borttog sin gröt, hvarefter min syn var aldeles återställd, likasom hon sedan förblifvit så. Förut var hon dock så svag, att jag ej kunde läsa i någon bok. Märkvärdigt var det äfven, att när jag sedan såg på klockan, var hon precis fyra. Hvem väckte loihtia upp på så bestämd tid, då i pörtet, der han sofvit, icke fanns någon klocka, hvarefter han kunnat rätta sig?"

Det skulle föra mig för långt, att omtala alla kurarter, som af olika loihtiat nyttjades. De variera till oändlighet, emedan nästan hvar och en loihtia alltid har äfven något eget. Så torde af några till och med musiken hafva blifvit använd till sjukdomars botande. Uti en runo omtalas huru Väinämöinen dermed insöfde Pohjolas folk, andra underbara verkningar deraf att förtiga. Andra förelade den sjuka att simma i en ström, som flöt emot norden, eller dricka deraf, då kärlet som dervid användes borde kastas tillbaka öfver vänstra axeln, utan att man vidare frågade derefter. Efter andras anordning borde han midsommarnatten vältra sig i daggen på någon kyrkogård eller i vägakors, eller tidigt om morgonen, så att ingen märkte det, gå tre eller nio gånger mot solen omkring en kyrka eller något annat hus, som dock borde vara tre gånger flyttadt, eller borde han söka upp någon källa eller annat ställe och offra derstädes.

Jag har redan omnämnt åtskilliga ceremonier, som loihtia vid utöfvandet af sitt kall hade att iakttaga. Äfven andra förekomma ofta. Sina ord uppläste han med mössan i hand och fallande på knä, ehuru han ock stundom var stående. Han andades uppå det sjuka stället, dock icke med sin egen, utan såsom han behagade uttrycka sig, med guds välgörande och varma anda. Ibland blåste han äfven i den sjukas mun, näsborrar och öron hvilket han repeterade tre gånger. Manipulationer komma mycket i fråga och nyttjas ännu allmänt. Hvar och en känner, huru Finnarne kurera den sjukdomen, som de beteckna med namnet irrallinen eller olla erin sisältä, och hvilka betyda Hypochondrie. Den sjuke föres på badstugulafven och strykes, hvarvid handen med kraft föres ifrån periferiska delarne af magtrakten till dess centrum, hvarvid man gör en tryckning och upplyfter handen. Detta förnyas flerfaldiga gånger. Några skola nyttja endast tumändarne härvid och hålla den öfriga handen skild från patientens kropp. Begge dessa sätten att manipulera, uttrycka Finnarne med pyyhkid eller tahkoa. Ett tredje sätt förekommer äfven och nyttjas t. ex. vid kohtaus (hastigt påkommande sjukdom). Detta får namn af mitellä (mäta ofta), emedan handen dervid föres öfver kroppens hela mått eller längd. Sedan kuren var förbi, gömdes qvasten, som dervid blifvit begagnad, antingen under badstugugolfvet eller fördes den till samma ställe, hvarifrån den blifvit tagen.

Oaktadt allt, hvad jag hittills anfört om kuren, ordentligen för sig gått, kunde den påräknade följden dock uteblifva. Då ansåg man sjukdomen vara skickad af någon gud och bestämd till döden eller hvad som oftare hände, skyllde man på någon mägtig motståndare, som hindrade kurens lyckliga utgång. Ofta misstänkte man äfven, att man icke kommit på sjukdomens rätta orsak. Något trollskap kunde vara nedlagdt, som man icke vetat bortskaffa. Sådana trollskap bestodo af de dödas ben, som man bar i grannskapet af den sjuke och der nedgräfde under vissa ceremonier. Äfven kunde man taga hår eller någonting annat af en person och nedgräfva sådant i kyrkogården, o.s.v. Alla sådana trollskaper (talat, rikkeet etc.) måste nödvändigt undanrödjas, om sjukdomen eljest kunde botas. Man var äfven angelägen om att veta, hvilka ord kunnat vid deras nedläggande nyttjas. Men huru skulle loihtia utreda allt sådant? Att härvid öfvades mycket bedrägeri vill jag icke bestrida. Så kunde mången loihtia hafva nedgräfvit dylika saker för att sedermera genom deras upptäckande förskaffa sig anseende och stadga hos folket öfvertygelsen om sin stora vishet. Men icke tror jag, att detta alltid var fallet. Något ovanligt och utomordentligt låg ofta hos loihtiat, som måste förklaras genom andra vägar. En loihtia uti Hirvisalmi, som jag i detta hänseende frågade, svarade att han i drömmen blef derom underrättad om natten. Inträffar det då alltid, frågade jag; hvarpå han svarade, att det icke alltid händer honom, men sade sig då också vara osäker om utgången af sin kur.

I det föregående har blifvit omnämndt att loihtiat äfven ofta vid sina kurer använde såväl yttre som inre läkemedel. Läkemedlen (på finska kahe, lääke, rohto, voie, rasva) måste dock liksom allt annat, som med den sjuka kom i närmare beröring, genom läsning göras kraftigare. Sådana läkemedel voro vatten, snö, is, mjölk, honing, dekokter och tinkturer af åtskilliga örter, blommor, bark och rötter, kataplasmer, salvor och plåster af nyssnämnda saker sammankokade med talg och kådor; vidare bränvin, terpentin, tjära, bäfvergäll, dyfvelsträck, kamfer, salt, kol, svafvel, åtskilliga metaller (qvicksilfver, silfver, gull). Äfven komma ormens ister, kött och skinn, pulveriserade ben af de döda, skrapadt träd från någon kyrkvägg eller från ett tre gånger flyttadt hus, och andra till samma klass hörande ämnen mycket i fråga. Ofta användas sådana medel rätt förnuftigt: t.ex. snö och is på brännskador, honing i dessa och andra skador, kol i några magsjukdomar, svafvel i utslag o.s.v. Men merendels tyckas de i och för sig utan behörig läsning hafva varit utan kraft, som vattnet i sacramentet. Då det ändock visat sig, att äfven de oskyldigaste medlen ofta åstadkommit underbara kurer, så måste man förklara det annorlunda, än att sådant kunde härleda sig af deras egna inneboende kraft. Denna förklaring har jag i det föregående sökt gifva, och vill icke här upprepa, hvad redan blifvit sagdt.

Var loihtia icke i tillfälle att personligen besöka den sjuke och undersöka hans sjukdom, så måste man hafva något af den sjukes tillhörigheter, kläder eller annat, till honom. Af dessa kunde han se och utgrunda sjukdomen och derefter anordna honom något läkemedel. Han läste då öfver det samma och skickade det nu att af den sjuka begagnas. På somliga orter brukas detta ännu mycket. Man läser till och med öfver läkemedel, som köpas ifrån apteket. Har man redan läsit öfver dessa? ( onko näitä jo kahottu eller luettu ), hör man ännu stundom en bonde fråga, när han på apteket köper medicamenter. Ord, som vid denna läsning nyttjas, äro ofta de samma, som man läser öfver sjelfva sjukdomen, hvaremot de användas; understundom äfven egna, hvaruti läkemedlets ursprung och andra förhållanden antydas.

Åtskilliga medicinska kunskaper voro föröfrigt ofta hos en loihtia nedlagda. Om man får sluta af språkets ordförråd uti någon sak till sjelfva sakens större odling hos nationen, så tror jag, att få nationer finnas, som framföre den Finska utmärkt sig uti medicinen. Medicinska termer och följakteligen äfven begrepp, som andra folkslag icke funnit i sitt språk, hafva Finnarne många. Så åtskiljer man med inhemska benämningar emellan de tvenne vigtiga sjukdomsformerne feber och inflammation samt kallar den förra poltto den sednare vihat; likaså emellan lefvande och död blod genom orden veri (sangvis) och hurme (cruor); emellan väl- och illaartadt var genom märka (pus) och visva (sanies); åtskilliga andra distinctioner och benämningar att förtiga. — Bloden ansågs för det förnämsta i organismen och kallas derföre miesten hempu (karlars prydnad), urosten kulta (hjeltars guld). Om dess rörelse saknade man ej begrepp och visste att äfven benen hade blodkärl, som det tydligen synes af runon:

Parempi veri sisässä, Suonissa sorottamassa, Sekä luissa luiskamassa, Kuin on maahan vuotamassa.

Bättre bloden in i kroppen, Flytande i sina ådror, Och framhalkande i benen, Än att rinna ner på marken.

Vid blodsår, der ett större flöd var för handen, visste man att underbinda artererna och ihopsy sårläpparne, ehuru bloden dock vanligare stämdes genom torfvor, som trycktes uppå stället och genom egna ord (veren ehkäys-, tyrehys-, eller sulkusanat). Uti rötsår fäste man sig mycket dervid, om såret läktes ifrån grunden. Föröfrigt äro af chirurgiska operationer åtminstone nu för tiden åderlåtning och koppning nästan för mycket i bruk. Torra bränningar (moxae) anställas stundom och tyckas redan i fordna tider hafva varit i bruk. Elden, hvarmed fnösket antändes, borde dock företrädesvis vara af åskan framkallad. Derpå syftar troligen runon:

Tuo'os tulta taivahasta, Jolla poltan Riien suuta, Riien hammasta hajotan.

Hemta eld åt mig från himlen, Att jag Riisis mun må bränna, Breda ut hans tänder dermed.

Hankar anlades ej sällan. Chirurgice botade man äfven ofta tandvärk, förorsakad af röta. Man stack nämligen med en hvitglödande jernspik i den ihåliga tanden, hvarefter värken upphörde. Oftare kurerades dock tandvärken genom läsning. Ormstyng botades likaledes oftast genom läsning, men äfven understundom på följande sätt: man ingräfde delen, som blifvit stungen uti jorden och höll den der i några timmars tid, hvarefter giftet icke kringspridde sig vidare i kroppen. Vid barnförlossningar anropades lilla mor jungfru Maria till biträde. Hon borde med fiskslem smörja barnets vägar. Stundom tyckes hon dock icke hafva gjort det nog grundeligen, då instrumenter komma i fråga, hvaraf man kunde sluta att äfven konstiga barnförlossningar icke voro för loihtiat obekanta.

Detta om Finnarnes och deras loihtiats medicinska kunskaper, visserligen ofullständigt; men hvem har reda uppå och ihogkommer allt, som i saken kunde anföras. Summan af allt blir dock gifven, den, att Finnarne utöfvat medicinen i dess båda ofvanföre omtalta rigtningar, ehuru dock den psychiska sidan hos dem var öfvervägande.

Sampo.

Borgå Tidning 1839, n:o 96.

Ibland Finska Mythens andra svårt förklarliga ting förekommer, såsom ett af de svåraste att utreda, hvad det beryktade Sampo ursprungligen varit. I Mehiläinen för innev. års Februari månad, pag. 18, yttrades en förmodan, att Sampo möjligtvis kunde vara ett särskildt namn för Bjarmernes Jumala-bild. Denna förmodan ansågs vara "minst sagdt alltför vågad", jfr. Helsingfors Morgonblad, 1839, N:o 54. Att den äfven i sjelfva verket var sådan, det erkännes så mycket hellre, som inga egentliga grunder för densamma i Mehiläinen anfördes. Min afsigt är att framdeles uti sammanhang bjuda till att besvara de inkast, som ins. uti Morgonbladet på anfördt ställe gjorde såväl emot Sampo och Jumala-bildens, som emot Pohjolas och Bjarmalandets identitet, men dessförinnan särskildt några ord om Sampo. Då undantagandes Bjarmerne, man icke känner något Finskt folkslag, som skulle hafva haft någon gudabild, så uppstår naturligtvis den frågan: hvarifrån fingo Bjarmerne sin? Antingen var den en inhemsk uppfinning, eller utländsk efterhärmning. Det sednare är så mycket mera troligt, som Bjarmerne så till sägandes på ömse sidor voro i beröring med folkslag, som hade gudabilder, på ena sidan med Slaväner, på den andra med Skandinaver. Det kunde icke uteblifva, att de på sina handelsfärder, under hvilka de företrädesvis hade att göra med Slavänerne, togo kunskap äfven om deras gudabilder. Den oupplystare delen af folket, som bekänner sig till den Grekiska kyrkan, anser ännu i denna dag, och midt i skötet af Christendomen, sin verldsliga lycka till stor del bero af de Helgon- och Madonnabilder, som religionsbruket hos dem vördar: huru mycket lättare kunde ej en sådan tanke vinna burskap hos ett folk utom Christendomen och föröfrigt utan någon synnerlig civilisation. Så måste vi också anse, att Slavänerne före Christendomen betraktade sina gudabilder, såsom hemtande åt dem och deras land all välsignelse. Derföre kunde om en sådan gudabild alltför väl sägas, hvad de finska runorna förtälja om Sampo, att

Der var sådd, såväl som plöjning, Jemte all slags växt och gröda.

Mera poetiskt kunde om densamma yttras, att den

Mol på en dag säd att ätas, På den andra säd att säljas, På den tredje för besparing.

Allt sådant kunde om en Slavänernes gudabild berättas, utan att det stridde emot tanken, som man derom hyste. Naturligt var, att Bjarmerne, när de hos Slavänerne påträffade en sådan gudabild, frågade hvad den hette. Derpå svarades lika naturligt, att den var sam bokh, som ordagrannt öfversatt betyder: sjelfva guden, guden sjelf, öfverguden. Af namnet sam bokh kunde finska uttalet ej få annat, än sitt Sampo, som sålunda alltförväl kunde blifva en stående benämning för Bjarmernes Jumalabild. — Att nu tillägga något mera är öfverflödigt, helst jag ernår framdeles i Mehil. vidlyftigare orda om saken och förklara ej mindre, huru Sampo kunde få epithetet kirjokansi (med brokiga locket), än huru det i sjelfva verket ej har något oförklarligt, att andra finska folkstammar ville borttaga Sampo ifrån Bjarmerne, jemte annat, som med saken kan äga sammanhang.

Tre ord om och ur finska fornsången.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1858.

Föredrag hållet af Elias Lönnrot d. 23 oktober 1858 vid en af de litterära soaréer, hvilka föranstaltades till förmån för studenternas byggnadsfond.

Första ordet.

Folket är samladt till ett gästabud, må vi antaga, att det som bäst är på en bröllopsfest i Karelen: Bröllopsstugan är der uppfylld med gäster från när och fjerran, både unga och gamla, både fattiga och rika, ty runon nämner uttryckligen, att de fattiga, blinda, lytta och lama skulle bjudas jemte de bättre lottade, en sak, hvari vår tid kunde taga forntiden till förebild. Vi känna ej så noga de föregående lustbarheterna under dagen, och äfven om vi kände dem, skulle de kanhända ej få något lämpligt rum i vår framställning. Dagen har nu redan lidit långt på aftonen, det är en kylig höstqväll, ute är det kolmörkt, men i den öppna, rymliga spiseln brinner en frisk brasa, som kringsprider sitt sken, upplyser och värmer hela stugan. På det långa bordet se vi ännu flera slags anrättningar, efter den för några timmar sedan intagna qvälls-varden, bland hvilka flera väldiga stop med tvenne öron eller handtag, fyllda med skummande öl, i synnerhet utmärka sig. De långa väggfasta bänkarne äro fullradade med sittande personer och på golfvet stå andra i så täta grupper, att vi verkligen hafva svårt att tränga oss igenom.

Vi måste nu dock bemöda oss och försöka komma fram dit till gafvelbänken, ty der förehafves säkert något vigtigt, efter folket så uppmärksamt lyssnande vändt sina ögon åt det hållet. Hvad kan det då vara, som så drar uppmärksamheten åt sig? Tvenne af ortens förnämsta sångare hafva ställt sig der och hållande hvarandra i handen framsjunga de sina runor, i det de med hufvudets gungande rörelser utmärka takten. Betrakta vi nu närmare, huru det dervid tillgår, så finna vi, att den ena af dem, sångarkungen, i långsamt afmätta takter allena framsjunger den första hälften af hvarje ny runovers, och att hans adjoint först senare instämmer. Hvarföre sjunger han ej med genast från början? Det kommer säkert deraf, att han i början ej känner de ord, hans hufvudman utgrundat för versens innehåll, och af tomt ljud anser han en sång, som mäter sitt egentliga eller rättare enda värde af innehållet, ej hafva någon vinning. Derföre väntar han tålmodigt, och infaller ej med sin röst, förrän hufvudmannen kommit till versens tredje takt, då han af de föregående orden ganska lätt kan sluta till de efterföljande. För att godtgöra hufvudmannen för det denna i början fått sjunga ensam är det nu ganska billigt, att äfven medhjelparen i sin tur sjunger något utan hufvudmannens deltagande, och det gör han, då han allena omsjunger densamma versstrofen, hvarunder han derjemte lemnar den andra tid till att tänka på nya ord för den följande. Så fortgår det sedan långt in på natten ja kanske ända till följande morgonen. Men vi få ej förtycka det, om sångarena derunder någongång skulle ombyta sina roller eller ock helt nya uppträda i deras ställe, ty äfven

Stolta springarn måste hvila, När en längre tid han sprungit, Lians hårda stål förslöas, När en dag det rörts på ängen. Lågan flämtar matt omsider, När hon brunnit långa natten, Vattnet som i forsen brusat, Söker lugn i elfvens sköte.

Andra ordet.

I det föregående hafva vi kastat en blick i den verkstad, hvarest våra fornsånger till en betydlig del förfärdigats. Att många andra verkstäder för sången derjemte funnos må jag här blott i förbigående nämna. Så t.ex. uppstod en del af de lyriska sångerna hellre i ensamhet, såsom ett af sorg och bekymmer nedtryckt sinnes ljudliga utgjutelser. Flickan som befarar, att andra menniskor blott skulle göra sig lustiga öfver hennes djupa hemlighetsfulla sorger, besluter att gå i skogen och der i ensamhet fritt utsjunga sitt hjertas bekymmer för skogens träd och luftens foglar, dem hon föreställer sig skola bättre begripa henne och visa henne mer deltagande, än hon hos menniskorna hoppades finna. En annan åter förebrående sig sin fordna barnsliga enfald att för betalning hafva lärt sig en hop visor af en kringvandrande gumma, säger förtrytsamt:

Hör nu gumma hvad jag säger! Återgif mig mina skänker, Tag tillbaka dina visor; Sånger får jag nog af sorgen, Af bekymret långa visor, Ord af oron i mitt hjerta, Tankar af en evig saknad.

Men vi må återvända till våra sångare i bröllopsstugan. Hvad kan det vara, som de sjunga, hvilket så fängslar uppmärksamheten hos de kringstående? Att det ej är den entoniga runomelodin som så intager dem, det kunna vi taga för afgjordt. Vi skola derföre närmare lyssna till orden och finna, att det denna gång ej är någonting mindre än jordens och himmelens skapelse, d.v.s. en hel kosmogoni, hvarom sången förtäljer. Men hvad kunde mennskor utan någon egentlig lärdom och bildning, sådana som de dåförtiden voro, veta derom? Man skulle tro, att de ej visste ens, hvad med kosmogoni förstås. Namnet kände de visserligen lika litet, som äfven Moses torde hafva känt det, men i saken, som dermed betecknas, voro de ungefär lika kloka, som vi något årtusende efter dem, dock med den skillnad, att de om verldens ursprung hade en enda berättelse, hvilken de trodde, då vi derom hafva dussintals hypoteser, den ena lika trovärdig som den andra. För att med detta mitt yttrande ej gifva någon anstöt, lärer det höra till saken att nämna, det jag alldeles icke räknar skriftens skapelsehistoria till dessa hypoteser, och en verklig lycka för mig anser jag eljest det vara att vid detta tillfälle kunna lemna dem i deras värde, i det jag endast på sin höjd må nämna, att de sinsemellan ofta äro lika eniga, som eld och vatten, de elementer, hvarifrån de förnämsta af dem utgått.

Men hvad var det då våra förfäder eller fornfinnarne lärde om alltings skapelse? Deras lära derom var i korthet följande: På den allsmäktiga gudens önskan framföddes luften af intet, eller af sig sjelf såsom sången uttrycker det. Luften framalstrade sedan vattnet och vidare föddes henne en dotter, hvilken efter att länge hafva lefvat i det rymliga barndomshemmet slutligen ledsnade vid sin eviga ensamhet och såg sig om efter ett föremål för hjertats oförstådda längtan.

Tiden blef för henne långsam, Underlig hon fann sin lefnad, När hon alltid var så ensam, Lefde sina dar som flicka.

Men hvar finna ett sådant föremål för sin längtan, då i allt, som hon såg utom hemmet, ej fanns annat än samma vatten i dag som i går och i förgår, i år, som i fjol och året förut. På måfå beslöt hon dock att stiga ned till detta evigt enahanda vattnet. Kommen dit gjorde hon der bekantskap med en kringresande högboren person, vinden eller zefiren, såsom han i sina poetiska bref till henne lärer hafva undertecknat sig. Snart firade de sitt bröllop och det är att förmoda, det vinden, oaktadt sin kända ostadighet, åtminstone tidtals måtte hafva uppehållit sig hos sin trogna maka, ehuru sången ej vet derom någonting att förtälja. Om luftdottren Ilmatar säges deremot uttryckligen, att hon vaggade hela 700 år kring på det öppna, strandlösa hafvet.

Någon sol, måne eller stjernor funnos då ännu icke. Kom så slutligen en stor fogel, och nedlade sina ägg på Ilmatars knä. Äggen rullade i vattnet, från hvilket under tidernas längd några hårdare ämnen redan hunnit afsätta sig till något slags botten. Mot den sönderkrossades äggen och ur dem framkommo sedan underbara ungar, som flögo upp ur vattnet och ställde sig som sol, måne och stjernor på himmelen.

Sedan genom solens framträdande på fästet möjlighet beredts för allt slags lif och vextlighet, frambragte hafsmodern fastlandet, på hvilket efter hand flere slags vexter uppstodo, och sist födde hon efter en längre tids förlopp Wäinämöinen. De åtskilliga berättelser, som sången bevarat om särskilda djurs, vexters och mineraliers ursprung, kan jag här förbigå, men det kan jag icke lemna oanmärkt, att mig förekommer, som skulle denna fornfinska kosmogoni hafva långt flera beröringspunkter med den i skriften uppenbarade, än många andra af senare datum det hafva.

Med naturens dotter i luften, med vinden och med stora fogeln kunde ursprungligen hafva betecknats Guds skapande kraft vid olika tider och tillfällen, om ock medgifvas måste, att fornfinnarne tidigt föreställde sig gudomen under en till oändlighet sträckt mångfald af personligheter. Sålunda skapade Gud enligt den finska mythen först luften, sedan vattnet, derpå himlahvalfvet med solen, månen och stjernorna, så jorden med alla slags djur, vexter och andra ting, samt sist menniskan.

Jag nämnde nyss om den finska mythens mångfaldiga gudomspersonligheter. Ytterst subordinerade de alla under öfverguden Ukko, men äfven i förhållande till hvarandra hade några af dem en större, andra en mindre krets för sin verksamhet. Jag bör med ett exempel närmare upplysa detta förhållande och i och med detsamma om ej annat så antyda, huru långt folktron gick i föreställningen om sådana små gudomspersonligheter. Mången kunde tro, att om man ock icke velat anförtro en hel skog t.ex. en god timmer- eller stockskog i en enda vårdande gudoms händer, det dock bort vara nog om hvarje särskildt trädslag hade en skyddsande. Så var det dock emellertid icke. Först hade väl skogen sin skyddsande, men man föreställde sig, att han omöjligen kunde sträcka sin uppmärksamhet till alla enskildheterna i skogen. Derföre fick sedan hvarje trädslag sin särskilda vårdare. Men äfven dessa kunde icke hinna med att tillbörligen sköta hvarje särskildt träd, som hörde till samma slag, hvarföre det var nödvändigt att anställa en dylik personlighet för hvarje trädindividuum. Det stannade sedan icke ens dervid, hvarje särskild del af trädet måste åter hafva sin skyddsande, roten, stammen, kronan, grenarne, qvistarne, barken, veden, märgen m.m. sina särskilda vårdare, allt i den mon några särskildheter förefunnos, och på sådana blef det ej så lätt slut, då t.ex. på hvarje löf kunde åtskiljas dess bas, spets, sidor, ådror, gröna färg m.m. hvilka följaktligen också hade sina egna skyddsandar.

Men jag må icke längre uppehålla mig vid denna gudomliga forststat. Jag kan lemna den så mycket hellre, som erkännas måste, att den icke gerna kan lämpa sig till förebild för den menskliga, först och främst icke derföre, att hela menskligheten icke skulle räcka till för en så småaktigt genomförd skogsvård, och för det andra derföre, att densamma oaktadt sin stora fullkomlighet dock icke visat några särdeles goda frukter, ty våra skogar hafva oaktadt en sådan noggrann vård under tidernas längd allt mer och mer aftagit. Mot denna senare omständighet kunde dock möjligtvis invändas, att denna förfädrens skogsinstitution redan för 700 år sedan upphäfdes af Erik den Helige och Biskop Henrik, och att skogarnes aftagande alltså ej bör tillskrifvas den, en invändning, som jag för denna gång ej upptar till besvarande, ty jag skulle sålunda aldrig återhinna till våra sångare i bröllopsstugan. Vi måste nemligen ännu vidare lyssna till deras sång och dess ämne i närvarande stund. Sången har, sedan vi nyss lemnade den, hunnit ett godt stycke framåt. Den har derunder sysselsatt sig med Wäinämöinens och Joukahainens strider, berättat om Lemminkäinens färd till Saari och om hans bedrifter derstädes jemte flera andra saker. Men jag vill ej försöka att ens flyktigt uppehålla mig vid de särskilta ämnen, som under tiden utgjort sångens föremål, utan i stället uppfånga den på stället, der den nu befinner sig.

Tredje ordet.

Sångarena sysselsätta sig om bäst med det märkvärdiga sampo. Betydelsen af detta ord har under tidernas längd gått så helt och hållat förlorad, att man för närvarande ej känner, hvad dermed i forntiden betecknats. Man har gissat än på ett än på ett annat. Sålänge man ej kände mer än några lösa fragmenter af de märkvärdiga sampo-runorna, var det ganska ursäktligt, om man trodde sampo vara ett eget slags musikaliskt instrument, helst den förklaringen af ordet hade lemnats af någon runosångare, som sjelf lika litet förstod ordet, som den, hvilken tillfrågat honom derom. Med denna betydelse bevaras ordet i Kallios vackra af djup hemlängtan genomandade poem, benämndt Oma maa, der det hithörande stället lyder:

Kun minä muistan sen yön, jona rakkahat rantani heitin, Nousevat silmihini vieläki viljavat veet; Ei mene mielestäin nuo Pohjolan tunturit joilla Lassa ma kuuntelin, kuin sampo ja kantele soi.

Den omständigheten, att sampo i fornsångerna städse beskrifves vara försedd med lock, kunde så mycket lättare föranleda detta missförstånd och göra det nästan liktydigt med kantele, hvilket äfven hade sitt lock, såsom dess resonansbotten ännu allmänt kallas.

I samma mon nya sånger om sampo upptäcktes, måste denna dess förmodade betydelse af strängaspel ge vika. Den derpå närmaste förklaringen ville göra sampo till en qvarn. Sjelfva dess namn vore ej annat än en högst vanlig förvrängning af det skandinaviska och germaniska ordet Stamp, Stampfe, hvilket också fordomdags haft betydelsen af qvarn. Härmed öfverensstämde hvad Ilmarinen efter sin återkomst från Pohjola anför om sampo sägande:

Redan mal det nya sampo, Sampo med det granna locket, Mal en lår på morgonstunden, En lår till förbrukning hemma, Och en annan till försäljning, Till besparing tredje låren.

Och äfven kunde med föreställningen af en vattenqvarn förlikas, hvad på ett annat ställe säges om sampo,

Att dess rötter voro fästa Nio famnar djupt i jorden, En i sjelfva fasta marken, Invid vattnets rand den andra, Tredje roten in i berget.

Härvid torde mången invända, att om sampo ej varit annat, än en enkel qvarn, skulle den icke kunnat väcka ett så stort uppseende i forntiden. Denna invändning vore dock till en stor del undanröjd, om man blott besinnade, att före uppfinningen af vattenqvarnar sädens sönderkrossning först i mortlar och senare medelst handqvarnar var ett af qvinnfolkets tyngsta göromål. Fullt berättigad till sångens hågkomst kunde derföre den vara, som först uppfann något medel till halfva mensklighetens befrielse från det alldagliga tunga arbetet, och att sången ej skulle spara sitt loford äfven för det uppfunna medlet är någonting helt naturligt.

För sampos betydelse af qvarn talar ännu den omständigheten, att i den skandinaviska sången omtalas någon dylik qvarn, som mol fred, lycka och rikedom.

Många svårigheter uppställa sig dock mot denna betydelse af sampo. En qvarn kunde ej delas med folk, som bodde tre dagsresor aflägset, och dock föreslår Wäinämöinen först Pohjolas värdinna, att de skulle i godo dela sampo sinsemellan. Icke heller borde den kunna flyttas från sitt ställe, hvilket Pohjolas värdinna dock gjorde, när hon bortförde och inneslöt sampo i ett väl tillbommadt stenhus eller såsom sången uttrycker sig i ett hälleberg bakom nio lås. Samma flyttning undergick sampo, när den sedan af Kalevalafolket bortfördes derifrån. Svårt är det derjemte att förklara, huru allt slags lycka, makt och rikedom skulle bero af en qvarn, äfvensom, hvarföre Ilmarinen ej kunde bygga en dylik för Kalevalafolket. Också synes det, som hade de, hvilka ansett sampo för en qvarn, låtit förleda sig deraf, att i sången nämnes om dess malande, ehuru det motsvarande finska ordet alltförväl kan i figurlig mening sägas äfven om andra ting, hvilka jemnt och oupphörligen inbringa något i likhet med qvarnen, ungefär så som man i svenskan stundom liknar dylika saker än vid en mjölkko, än vid en åker. Med afseende på denna sampos egenskap liknas den ock på ett annat ställe vid en ria.

När således betydelsen af qvarn ej särdeles passade för sampo, uppsökte man andra förklaringar. Man erinrade sig Bjarmernas vidt beryktade jumala -bild och ansåg just Pohjolafolket hafva utgjort den gren af Bjarmerna, som var i den dyrbara besittningen af samma bild. Det var naturligt, att allt det välstånd, all den rikedom, som förefanns i Pohjola, skulle af grannarne, som voro mindre vällottade, tillskrifvas denna gudabild, och att man derom i bildlikt talesätt kunde säga, att den både plöjde och sådde, skänkte alltslags vext och gröda, gaf dt folket evig lycka.

Om namnet stannade man ej heller i förlägenhet. Pohjolafolket skulle hos sina grannar, Ryssarne, fått första kunskapen om den förmodade gudabilden. På sina färder i Ryssarnes land skulle Pohjolafolket påträffat en gudabild och fått derom den upplysning, att den var upphofvet till hela ortens lycka och välstånd och att den var sam bokh, hvilka ryska ord på svenska betyda gud sjelf. En dylik gudabild skulle Pohjola sedan hafva förskaffat sig och kallat den efter de nyssnämnda ryska orden sampo, hvilket namn, sedan man lärt sig känna dess betydelse, lätt förvandlats till eller brukats jemte jumala.

Man ser lätt, att denna förklaring ej är annat än en hypotes och såsom sådan må den förvara sitt rum bland de andra.

Den fjerde förklaringen, att med sampo betecknats ett handelsfartyg, må jag också endast i förbigående nämna. Den mötes af så många svårigheter, att den som framkommit dermed sjelf också må utreda den. Eljest har den så litet för sig, att den knappt kan komma i någon beräkning.

Då Castrén för 10 år tillbaka vistades hos Buräterna söder om Baikal sjön och besökte deras öfversteprest Chamba Lama, hade denne bland buddhaiska tempel i Tibet, om hvilka han berättat, nämnt äfven templet sampo med 2,500 prester. Om namnets betydelse har man gifvit den upplysning, att sampo, såsom ordet af Buräterna uttaltes, i tibetanska språket ljuder sang fu och betyder hemlig källa. Enligt Castréns åsikt hänför sig sampo ej till något verkligt existerande föremål, utan är och förblir en talisman för all slags timlig lycka, hvilket dock icke skulle hindra, att föreställningen derom blifvit lånad af något i verkligheten existerande föremål och ett sådant kunde väl ett tempel med största fog antagas vara. Den i fornsångerna ofta förekommande uppgift, att sampo hade ett brokigt lock, kunde äfven hafva sin tillämpning på templets tak. Till följd deraf skulle den hypotesen ligga nära för handen, att Kalevala-sångens sampo varit en kyrka, nemligen det i Islands sagor frejdade jumala -templet.

Det var nu den femte förklaringen öfver sampo, och en sjette får jag straxt nämna. Under uppsamlandet af runor till Kalevala underlät jag ej gerna att på skilda orter och hos särskilta sångare fråga om någon af dem kunde lemna upplysning om, hvad sampo varit. Vanligtvis kunde man det ej, eller och gaf man sådana upplysningar, om hvilka genast kunde sägas, att de voro tagna ur luften. En gammal sångare ville dock tro, att med sampo betecknats hela det landet, som Finnarnes förfäder eröfrat, sedan de af fienden blifvit bortdrifna från sina förra boningsplatser. Endast om hela landet, tyckte han, kunde det sägas: "der är plöjning, der är såning, der är vext och allslags gröda, der just der en evig lycka".

Der då kunde månen lysa, Solen skänka fröjd och lycka Öfver Suomis vida bygder, Öfver Suomis sköna trakter.

Likaså kunde enligt hans mening det endast vara fråga om landet, när Wäinämöinen föreslog att dela sampo med Pohjola värdinnan, äfvensom sedan, när den senare efter förlusten deraf klagade: "slut det är nu med mitt välde, all min fordna makt är borta". Med sampos brokigt granna lock skulle betecknas himmelen med dess stjemor, och medgifvas måste, att himmelen äfven eljest emellanåt föreställdes såsom jordens lock. Genom okunniga runosångare, som icke mera vetat sampos ursprungliga betydelse, hade sedermera kunnat inflyta i beskrifningen om sampo åtskilligt sådant, som ej rätt väl lät säga sig om jorden, men derpå finge man ej sätta någon särdeles vigt. Sådan var nu den sjette förklaringen.

Man säger i ett gammalt ordspråk, att tre ting äro alltid goda, och jag vill visst ej invända något deremot. Emellertid är äfven sjutalet något, som menniskorna i alla tider betraktat med nästan superstitiös vördnad. Om ej för annat, så för att nu uppbringa förklaringarne öfver sampo till detta heliga sjutal, får jag väl till slut våga mig fram med en alldeles ny.

Mången af de närvarande har säkert i 1852 års Litteraturblad läst en snillrikt utförd allegorisk uttydning af Wäinämöinens resa till Antero Wipuinen. Mig förekommer, som skulle äfven sampomythen tillåta ja nästan påkalla en allegorisk utläggning. Efter en sådan uttydning skulle med sampo hafva betecknats eller rättare förebildats menniskoslägtets då upphunna bildning och kultur. Den var väl då ännu mycket bristfälligare än i dag, men samma tro eller rättare inbillning, som det närvarande slägtet har om sin tids företräde i nämnde hänseende, hade menniskorna, som då lefde, äfven om sin tid; ty hvarje tid och hvarje folk, som framgår på bildningens bana, mäter sitt tillstånd efter den förflutna tiden, i jemförelse med hvilken man finner sig stå åtminstone några trappor högre; huru högt stegen går och hvar den slutas, kan man ej se, knappt ana.

Den sanna och verkliga bildningens egna företräde i alla tider så hos individer som hos folket i dess helhet har varit och är att lyckliggöra sina innehafvare äfven i lekamligt hänseende. Om den, mer än om något annat, kan med fullt skäl sägas, att den både sår och plöjer, gifver vext och all slags gröda, skänker en beständig välgång, och att den frammalar både mjöl, salt och annan rikedom, såsom sampo gjorde. Bättre än en qvarn eller annat redskap kunde den äfven tillåta delning, såsom Wäinämöinen först föreslog. Äfven om dess rötter kan man med fog säga, att de trängt djupt ned, såsom sången om sampos rötter vet förtälja. Dess slutliga borttagande från Pohjola kunde hänsyfta på den tid, då Kalevalafolket kom att stå i bildning jemhögt med Pohjola. Då kunde Pohjola värdinnan enligt sångens ord se, att hennes välde aftog, hennes namn och rykte fallit.

Den stora betydelse hafvet eller sjökommunikationerna i alla tider haft i afseende på kulturens utbredande skulle sången ej heller hafva förbisett, utan tvärtom varit nästan för frikostig mot hafvet, då den tilldelt detsamma de bästa bitarne af sampo.

Hvarför ej i detta lifvet, Ej så länge solen lyser, Hafvet saknar makt och håfvor, Hafvets gud fördolda skatter.

Hafvet återgaf dock en betydlig del af dessa sina håfvor, låtande dem kastas af vågorna på Kalevalas strand, hvarifrån de uppbergades till ett frö för landets lycka, till välsignelse för Suomi.

Med fasthållande af denna allegoriska betydelse för sampo kunde äfven Wäinämöinens profetiska ord, när han beslöt att lemna Suomi, låta bäst förklara sig. Hans sista afskedsord voro:

Låt en tid i fred försvinna, Dagar gå och andra komma, Då behöfver man mig åter, Saknar mig och väntar, att jag Skall en annan sampo bringa, Ställa till ett spel ånyo, Föra fram en annan måne, Återställa gömda solen, När ej sol, ej måne finnes, Då all lifvets fröjd är borta.

Dessa voro Wäinämöinens afskedsord, hvilka jag anfört ej allenast med afseende på sampo, utan lika mycket derföre, att de ingifvit folket, der Kalevalarunorna ännu sjungas, den öfvertygelse, att Wäinämöinen ännu en gång lifslefvande skall återkomma och bringa all möjlig lycksalighet åt detsamma. Det kan ej skada, att folket hyser en sådan öfvertygelse eller rättare ett sådant hopp, åtminstone skall ingen kunna säga, att dess tillstånd då är hopplöst.

Hvad som dock mäst talar för denna allegoriska uppfattning af sampos betydelse och som egentligen först bragte mig på den tanken att uppsöka en sådan förklaring, är sampos första uppkomst. Likasom menskligheten först då, när hon redan genomlefvat åtskilliga lägre utvecklingsstadier, kunnat ernå en högre kultur, så finner man till sin öfverraskning, att äfven sampo frambragts af ämnen, hvilka man kan anse såsom representanter af dessa föregående lägre utvecklingsperioder. Folken i sitt råa tillstånd lefde först af jagtens yrke; fisket tillhörde det derpå närmast följande stadiet. Sedan kom boskapsskötsel och sist åkerbruk.

I samma ordning låter nu sången sampo hafva tillkommit:

Yhen joutsenen sulasta. Yhen siian suomusesta,[5] Yhen villan kylkyestä, Yhen orasen jyvästä,

d.ä. sampo var formadt af en svanfjäder, ett sikfjäll, af en ulltapp (eller en mjölktår enligt andra variationen) och af ett kornfrö, hvartill somliga varianter ännu tillägga en söndrig slända, såsom representant för industrin.

Märkvärdig är i alla fall denna sammanställning, på samma gång som den jemte mycket annat vittnar, att våra förfäder kanske till och med mer än mången i närvarande stund kunde sträcka sina tankar utöfver föremålen för lifvets nämnde behof.

Ridvala Helka.

(En folkfest.)

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 41, 42.

Det ligger i alla folkfester något oförklarligt intagande och vördnadsbjudande, ett intryck som säkert hvar och en varseblifvit hos sig, då han öfvervarit en sådan. Sjelfva festen, rotad i forntidens seder och förhållanden, framstår för oss icke såsom ett dödt minnesmärke, utan såsom en lefvande afbild deraf. Det är förnämligast i folkfesten, som forntiden uppträder lefvande och handlande uti den närvarande; åtminstone har man svårt att finna någon annan form, hvarunder det förflutna lifligare skulle framställa sig för vår själ. Någon kunde väl tro, att t.ex. den theatraliska framställningen deraf vore fullkomligare, men så är det dock icke. Väl är denna nyssnämnda form rikhaltigare, men på långt när ej så trogen. Den är ett sträfvande hos nutiden att framställa det förflutna, utgår således företrädesvis ifrån det närvarande och försätter detsamma likaså mycket i forntiden, som forntiden i den närvarande. En folkfest deremot har icke i samma grad denna blandning af tider, det är forntiden sjelf, som deri besöker den närvarande, likasom en åldrig far sin från barndomshemmet bosatte son. Må ock medgifvas, att de tidehvarf, öfver och igenom hvilka festen kommit till oss, fäst vid honom något, som ej ursprungligen tillhört honom; ofta anlägger ju också en resande kläder efter ortens sed, den han besöker, och talar dess språk, icke dess mindre förblifver han en fremmande.

Den fest, hvarom jag här ämnat skrifva, firas i Sääxmäki socken och i Ridvala by, hvarefter den ock kallas Ridvalan Helka. Nämnde by ligger icke långt ifrån stranden af den stora Sääxmäki sjön. En gren af Maanselkä stryker här förbi och tillsmalnar betydligen, ju mera den närmar sig till Huittula, en annan by, som ifrån Ridvala ligger en knapp fjerdedels mils väg. Vid Huittula är åsen blott några famnar bred och gör tämmeligen branta sluttningar åt båda sidor. Landsvägen går vid sidan af åsen, men hade alltför väl, utan betydligt ökade omkostnader, kunnat anläggas på sjelfva åsen. Den vackra, vidsträckta utsigt, man derifrån har, i synnerhet åt sjösidan, skulle flerfaldigt hafva ersatt det arbete, vägens byggande längs åsen möjligtvis fordrat utöfver hvad som åtgick till dess anläggning på stället, der den nu är. Men en sådan huglöshet och likgiltighet för det sköna tillhörde tiden, då vägen utstakades, och visar sig ännu öfverallt i vårt land. För att slippa några dagars arbete, uppoffrar man gerna sådana utsigter, hvaraf endast ögat förnöjes.

Nedanför åsen, på nämnda sida, ligger en ofantlig åkersträcka och utöfver densamma stora Sääxmäki-sjön, bakom hvilken några herrgårdar och byar äro belägna. Åkern är för sin vidsträckthet bekant äfven på andra orter och nämnes ofta ordspråksvis, när något stort skall utmärkas. På den andra sidan af åsen skådar man dels odlade fält, dels skog, berg och dälder.

Likasom träden frodas bättre på några ställen än på andra, och blomstren antaga ett gladare, lifligare utseende, så bestämmer äfven hos menniskan lokalen lifvets yttre form, och ger detsamma en gladare eller sorgligare rigtning. Mera dyster är naturen, der vidlöftiga skogar, nakna sandmoar och sanka kärr i myckenhet finnas; menniskan, som tillbringar sitt lif på sådana ställen, är också sorgsen, alfvarsam, fåordig. Ju mindre föremålens mångfald påkallar hennes uppmärksamhet, dess mera sysselsätter sig hennes tanke, såvidt näringsomsorgerna dertill lemna någon tid, med metaphysiska och religiösa grubblerier. De oupplösliga gåtorna om evigheten och om det obegripliga intet, som vidtager, der allt annat upphör att vara, frågorna om hennes ursprung före och tillstånd efter detta lif, om Guds obegripliga varelse o.s.v. ligga henne städse i hågen och oroa henne. Der åter naturen är gladare, föremålen mångfaldiga och omvexlande, der är ock menniskans sinnestämning gladare. Detta röjer sig så tydligen i hennes både ord ock handling, att det svårligen kan misskännas. Allehanda lustbarheter, lekar och högtidligheter äro alltid vanligare på sådana orter.

Jag har med det föregående velat antyda orsaken dertill, att folket på den trakt, hvarom jag talat, är mera hugadt för nöjen och lustbarheter, än vanligt är i vårt land. Nu skall jag i korthet orda om Ridvalan Helka. Denna fest firas hvarje helgedags eftermiddag, börjandes från Christi Himmelsfärds-dag och ända till Petri-dag eller slutet af Junii. Härvid tillgår på följande sätt: Vid ena ändan af Ridvala by samlas flickorna och taga hvarandra i hand. Sedan tåga de långsamt, fyra à fem i en rad, fram längs vägen, som leder igenom byn. Redan vid sjelfva början och under hela tåget sjungas några urgamla runor, af hvilka jag till en del i det följande skall bjuda till att lemna en öfversättning. Slutligen stannar processionen ett stycke ifrån byn, på en upphöjd plan, kallad Helka-vuori. Der formera flickorna en ring och dansa långsamt under sjungande af nämnde runor.[6] Sedan detta en tid blifvit fortsatt, tågar man tillbaka på samma vis, som man kommit, allt under sång och med iakttagande af samma långsamma gång. Aftonen derpå tillbringas i byn, under flerehanda nöjen och lustbarheter, hvarpå man vid en större folksamling, som icke känner och bryr sig om alla etikettens band, sällan lider brist. Det hörer till festen, att hvarken någon mansperson eller gift qvinna får deltaga i den nyss omtalta processionen. Dock kunna de följa efter den såsom tysta åskådare eller åhörare. För dessa är det dock åtminstone drägligt, att så uteslutas ifrån sången och processionen, så vida det hos dem icke väcker några obehagliga minnen, ingen sjelfförebråelse. Annorlunda är det med flickor, som genom någon förseelse förverkat detta namn. Äfven de äro uteslutna från högtidens firande. Den är helig och förbehållen endast ärbara, dygdefulla jungfrur.

Hvilken syftning festen ursprungligen haft och dess första upphof, lärer numera svårligen kunna med visshet utredas. Man kunde tro, att den uppkommit redan före Christendomens införande i landet, emedan i en utaf sångerna Gud förekommer i pluralis, hvilket sedermera icke bordt vara fallet. Någon anledning har jag derjemte af samma sång trott mig få till den förmodan, att festen ursprungligen varit en offerfest, men för hvilket ändamål, god årsvext eller annat, kan af nämnde sång ej mera slutas. De öfriga sångerna gifva åter anledningar till andra gissningar om festens uppkomst och ursprungliga betydelse. I en utaf dem omtalas en jungfru, som ända till det yttersta blef sin brudgum trogen, och icke kunde på något sätt förmås till sammanvigning med en annan, ehuru det föregafs att hennes fästman dött utomlands. Slutligen återkom fästmannen, och hon skickade sin unge broder honom till mötes. Uppå tillfrågan, huru Ingeri, ty så hette flickan, mådde, kom gossen att svara något obetänksamt: "Nog mår hon braf, en hel vecka har man firat hennes bröllop o.s.v." hvarpå, ehuru sången här slutas, förmodligen afstympad, fästmannen troligen förstod dessa ord efter deras betydelse, och kanske tog något förtvifladt steg, förrän han underrättades om verkeliga förhållandet. Och som det är helt naturligt, art flickan antingen förgret sig af sorg och bedröfvelse, eller slutade sina dagar genom något af förtviflan ingifvet medel, så måste händelsen väcka mycket uppseende och kunde således äfven föranleda firandet af en åminnelsefest efter henne. För denna nyssgifna förklaring talar den omständigheten, att vid festens firande endast ärbara flickor komma i fråga. Vidare talas i en annan sång om en Jungfru Matalena, hvilken gjort sig trefaldigt ovärdig sitt jungfru-namn. Jag tillstår fritt, att jag icke inser, på hvad sätt hon kunnat gifva anledning till festen, så vida i det fallet tusende andra flickor kunde anses samma hedrande åminnelse värdiga.

För att sätta läsaren sjelf i tillfälle att se, huru otillräckliga de omtalta sångerna äro till utredande af festens uppkomst och syftning, följer här en någorlunda ordagrann öfversättning af tvänne de förnämsta. De lyda sålunda:

Ingeris Sång.

Lalmanti, den stora riddarn, Fäste sig en dygdig jungfru, Gaf sin hand till trohetstecken, Rika skänker till förlofning, Och en kostbar ring till lösen.

Lalmanti, den stora riddarn, For sin väg till fremmand länder, Dit han kallades af kriget. "Vänta i sex år uppå mig, Vänta mig i åtta somrar, Var mig nio vårar trogen, På den tionde en månad: Hör du sen att jag har stupat, Och med allone försvunnit, Må du välja dig en annan; Ingen bättre dock än jag var, Men ej heller någon sämre. Välj föröfrigt som du tycker."

Erikki, den lilla riddarn, Bar ett diktadt bref i handen: "Lalmanti i striden fallit Och besegrats under kampen".

Ingeri, den sköna jungfrun, Nödgas ta trolofnings-skänker, Förs med våld till vigselstugan, Förs med våld dock ej till vigseln, Ej med svärd och ej med mankraft, Ej med starka männers samråd, Eller med utvalda qvinnors, Eller sköna jungfrurs bistånd.

Ingeri, den sköna jungfrun, Sorgsen satt på löftets trappa, Sorgsen satt och fällde tårar, Såg åt öster, såg åt väster, Blickade mot norden äfven, Varseblef en prick på hafvet.

"Vore du en fogelskara, Visst du höjde dig i luften; Vore du en svärm af fiskar, Visst du sjönke ner i djupet; Om min Lalmanti du vore, Lade du din båt till stranden."

Hvarpå känns din Lalmanti då? Känns på masten, känns på seglet; Ny är hälften af hans segel, Af blott siden andra hälften, Ingeri har själf det väfvit, Trädt hvarenda tråd i skeden.

"Hör min unga, lilla broder, Tag din hingst från beteshagen, Från kornlandet snabba hästen, Rid min Lalmanti till mötes, Der han stiger upp på stranden."

"Ack min unga, lilla svåger, Huru lefver nu min Ingri?" "Präktigt lefver nu din Ingri, Bröllop firades en vecka, Andra veckan deltes gåfvor, Tredje veckan rika skänker!"

Matalenas Sång.

Unga jungfrun Matalena Växte länge på sin hemort; Långt gick också hennes rykte, Medan hos sin goda fader Och sin hulda mor hon lefde.

Unga jungfru Matalena Gick till källan efter vatten, Bar i handen gyllne stäfva, Gyllne handtag fanns på stäfvan; Såg sin bild i lugna vattnet: "Ve, o ve mig stackars flicka, Hur mitt anlet har förändrats, Hur min fägring har försvunnit; Spännet på mitt bröst ej glänser, Silfret lyser ej på hufvut!" Jesus vallade i lunden, Vårdade sin hjord på marken: "Gif mig vatten till att dricka".

"Jag har intet käril hos mig, Hemma har jag ingen kanna; Kannorna de klungo sönder, Stopen ramlade som stickor."

"Har du ej gullstäfvan hos dig, Stäfvan med det gyllne handtag?"

"Kan du tala så, finngosse, Du finngosse, träl i landet, Ständigt vallhjon hos min fader; Du som närs af Svenskens gåfvor, Får fiskhufvuden till föda."

"En finngosse må jag heta, Vara ock en träl i landet, Ständigt vallhjon hos din fader, Näras utaf Svenskens gåfvor, Få fiskhufvuden till föda. Vill du, yppar jag din vanart?"

"Må du yppa hvad du känner".

"Minns du dina trenne söner? En du kastade i elden, Dränkte ner i sjön den andra, Gräfde i ett kärr den tredje.

Den du kastade i elden, Vore riddare i Sverige; Den du dränkte uti vattnet, Vore här i landet herre; Den du gräfde ner i kärret Vore präst, en af de bästa."

Unga jungfrun Matalena, Började att gråta genast, Grät gullstäfvan full af tårar, Tvådde dermed Jesu fötter. Torkade med silkesduken.

"Säkert är du Herren Jesus, Du som känner all min vanart; Döm mig nu du gode Herre, Döm mig hvart du helst behagar. Må i sanka kärr jag sänkas Till en bro för vandrarns fötter, Eller på det vida hafvet Stormen skaka mig beständigt, Böljan jaga oupphörligt."

Emellan hvarje rad af dessa sånger sjöngs fordom: "Jumala on kauniissa joukossa" d.ä. Gud är hos detta vackra sällskap. Numera är ordet Jumala bortlemnadt, emedan, som man berättade, det hade stött presterskapet, att de så ofta fingo höra Gud nämnas.

Det är i synnerhet under Pingsthelgen som Helka-festen firas ganska högtidligt. Då samlas ungdomen ifrån flere kringliggande socknar till Ridvala, för att öfvervara högtiden. När jag hörde berättas om det stora folksammanloppet, som då härstädes äger rum, förekom det mig såsom om jag hört en skildring af de fordna Olympiska lekarna, dock med den skilnad, att här ingen täfling kommer i fråga, om icke i sång, der flickorna naturligtvis vilja låta höra sin rösts behagligheter, såväl under sjelfva tåget, som i synnerhet efteråt hemma. Den församlade ungdomen qvardröjer nemligen hela natten på stället, hvarvid lekar, danser och sång icke saknas. Jag vet icke om man härvid någon gång öfverskridit tillbörlighetens gränser, eller hvad som gifvit anledning åt Kronobetjeningen på orten att för någon tid sedan förbjuda firandet af Helka. Folket knotade väl deröfver och det så mycket mer, som en gammal sägen är gängse på orten, att verlden skall förgås, när Helkafesten försummas. Man säger nemligen: jo sitte mailmakin loppuu, kuin Ridvalan Helka ja Huittulan vainio: d.ä. då är verldens slut för handen, när Ridvala Helka och Huittula åkern blir slut. Man firade detta år ingen Helka, och händelsevis hemsöktes orten året derpå af missväxt. Detta ansåg man vara himmelens straff för Helkafestens försummande, och derefter firades festen som förut. Skulle Kronobetjeningen varit nog oklok att söka hindra det, så tror jag, att den uppbragta menigheten säkert hade skridit till excesser. Allt sedan har festen årligen firats i lugn och ro likasom den säkert i år snart kommer att för sig gå.

Björnfesten.

(Utdrag ur ett bref.) Helsingfors Morgonblad år 1835, n:ris 53-55.

Ännu samma afton, som jag anlände till Päätalo och påföljande morgon, afskref jag, efter gamla värdinnan på hemmanet, några runor, dem hon kunde och var villig att sjunga för mig. Ibland andra påminde hon sig åtskilliga af dem, som vid björnens fest pläga sjungas. De äro i dialogisk form författade, och kunde, om man en gång lyckades få dem fullständigt samlade, utgöra ett artigt theaterstycke, eller om ej det, så åtminstone visa, huru nära den dramatiska konstens förgårdar Finnarne redan i äldre tider, genom en nationen tillhörande egen bildnings utveckling, kommit. Björnfesten firades egentligen flera dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld, men understundom skulle man äfven, utan att någon björn fångats, roat sig med en dylik fests firande genom en sorts theatralisk framställning deraf. "Ilvehtivät ne ennen vanhaan sitä toisinaan ilmanki", sades det, när jag om saken begärde upplysningar.

Sedan björnen fångats, utses tvenne karlar, att föra eller beledsaga björnen hem, och tvenne andra att välkomna densamma. Emellan dessa börjas samtalet, som sedan under hela festen, så väl emellan dem som andra närvarande, fortsattes på sätt af följande öfversättning torde kunna närmare inhemtas:

Jägarne vandrande till björnen i skogen:

Nu man borde björnen fånga, Fällas borde gyllne håret, I den milda skogens hemvist, Hos den vaksamme Tapio. Också jag en karl var fordom, Var en karl, som mången annan, När man lottade om bytet, Räknade vid fångsten karlar. Då steg jag för björnens boning, Trängde på trubbnäsans backe, Nu är annan tid för handen; Månne jag väl stackars gosse, Redan är för gammal vorden, Bragdt till tvifvel framför andra!

Kan så vara, men ännu dock Sinnet lockande mig bjuder, Själen längtar ut ur hemmet, Till Tapios gamla boning, Till den kända honungsdrycken.

Och så går jag nu till skogen, Går till sysslor utom huset; Mielikki, du skogens drottning! Tellervo, Tapios dotter! Lägg nu band på dina hundar, Ordna vackert dina hvalpar, Vid de trybevuxna tågen, Vid den lilla ekträdsstugan. Bind en duk för ögonparet, Vira flätor om hans hufvud, Stryk uppå hans tandrad boning, Och på munnen rena smöret; Att han mannens lukt ej känner, Icke märker andedrägten, När uppå hans stig jag kommer, Står framför den ädles boning.

Tal till björnen sjelf:

Du bredpanna, skogens äple! Skogens sköna runda knotter! När du hör att mannen nalkas, Stolta gossen stigen framåt, Göm du klorna in i tassen, Tänderna uti ditt tandkött, Att de aldrig måtte röra, Ej ens i sin vighet skada, Sjelf bredpanna må du röras, Sjelf dig honungstasse vända, Som i boet hjerpen rör sig, Gåsen liggande sig vänder.

Sedan björnen blifvit fälld, närmar sig jägaren och säger:

Sidenbädden nu jag störde, Slog omkull den gyllne sängen. Vandrar sjelf för Ohtos stugdörr, På slättassens gård jag stiger, Går framför plir-ögats tröskel. Vill mitt gull jag nu betrakta: Kort är foten, böjdt är knäet, Nosen trubbig, som ett nystan. Du bredpanna, du min enda! Du min vackra honungstasse! Icke var det jag, dig fällde, Ej min andra broder heller, Sjelf du halkade på trädet, Steg på qvisten oförsigtigt, Sönderslet din granrisklädning, Ref barrskjortan uti stycken; Hösten är så hal och slipprig, Höstens nätter äro mörka.

Börjande färden hemåt jemte den fällda björnen:

Du bredpanna, du min enda! Du min vackra honungstasse! Änn' ett stycke får du vandra, Röras i den kända skogen. Kom mitt gull och börja färden, Rör dig skogens konung hädan, Stig lättfotade nu framåt, Skrid blåstrumpa, dit jag leder, Längs den silfverprydda gången, Genom gyllne hemgårdstågen. Till ett mannrikt sällskap förs du, Till en talrik karlasamling; Der har stått ett visthus länge, Byggdes högt på silfverfötter, Fördes upp på gyllne stolpar. Dit vår ädle gäst vi leda, Föra dit vår gyllne främling, Väl du torde der dig finna, Der finns honing nog att äta, Mjöd i öfverflöd att dricka. Kom nu, rör dig lätt på drifvan, Som ett näckblad rörs på vattnet, Sväfva öfver skogens ruskor, Som på qvisten ickorn sväfvar. Kom nu så, som ock du kommer, Ifrån detta trånga näste, Öfvergif din bädd af ruskor, Lemna dessa granrisbolstren, Välj en bättre bädd af siden, Lägg dig på de röda bolstren, I ett högre hus med takås, Under takets vackra fogning.

Jägarne närmare hemgården lemna björnen ett stycke efter och blåsa i ett horn. Folket i stugan lyssnar till och säger:

Lyssnen, hörs ej ljud på gården? Låter, likasom ett jagthorn, Ljudet är liksom köttfågelns (björnens), Klangen liksom skogsmän blåste.

Alla i stugan skynda ut. En af emottagarne tillspörjer jägarne:

Hvad för honungsdjur gaf skogen? Gaf skogsvärden er ett lodjur, Eftersom med sång J nalkens, Glädjens så på edra skidor?

Endera jägaren svarar:

Blott en utter har oss unnats Af skogsguden till sångämne, Och derför med sång vi nalkas, Glädjas nu på våra skidor. Litet vore dock en utter, Så en utter, som ett lodjur; — Den vidtfrejdade nu rör sig, Skogens dimma sväfvar framåt, Skogens skum nu hitåt flyter. Nu med Gud jag helsar eder Här på dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar, Trampade af våra qvinnor, Och af husets mör bebodda. — Mindre kär kanske är gästen, Då må dörrarne man sluta, Men är gästen efterlängtad Hållen husets dörrar öppna.

Någon af folket på gärden:

Var, o Gud! nu prisad af oss! Var, vår skapare, nu lofvad! Som så lät bredpannan komma, Bragte skogens guld pi gården. Hell dig skogens honungstasse! Som nu steg på våra backor, Kom till dessa trånga gårdar. All min lifstid har jag längtat, All min ålders tid förväntat, Att skogssilfret skulle komma, Öknens gull sig hitåt närma, Komma uppå dessa gårdar, Våra alltför smala gångar. Så jag väntat, som man väntar Ett godt år inunder sommarn; Längtat, såsom skidan längtar Efter snö vid vinterns ankomst; Som en flicka väntar fästman, Den rödkindade en make. Aftnarne jag satt i fönstret, Morgnarne på löftets trappa, Månaderna invid tåget, Vintrarne vid ladgårdsbacken, — Stod att snön blef hård inunder, Och att hårda snön blef uppsmält, Stället torrt och höljdt med sandgrus; Gruset öfverhöljdt med mylla, Myllan grönskande af nygräs; — Tänkte, skall ej nånsin höras Helst ett ord af jägartroppen, Ljudet af skogsjungfruns pipa, Bullret vid köttfågelns antag.

Jägaren afbrytande talet:

Finns väl någon, som emottar, Någon, som oss nu välkomnar, När från skogens hem vi anländt, Kommit från Tapios gårdar?

Den ene af emottagarne:

Finns nog män, som eder motta, Karlar, som välkomna eder, När från skogens hem J länden, Kommen från Tapios gårdar. Länge var vårt dricka färdigt, Kornöl brygdt för eder ankomst, Och för gästen, som nu kommer, Som man hvarje dag har väntat

Jägaren:

Hvart får fremlingen nu föras, Ledas in den gyllne gästen, Ifrån dessa trånga gårdar, Dessa alltför smala gångar?

Emottagaren visande ingången till stugan:

Dit må fremlingen nu föras, Ledas in den gyllne gästen, I ett bo af tallträd timradt, I ett hus, som bygts af furu: I ett rum med upphöjd takås, Under takets vackra fogning.

JÄgaren fattande i björnen och jemte honom närmande sig stugan:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Allt ännu du måste färdas, Vandra nu ett stycke åter. Gif, mitt gull, dig nu på färden, Vandra, vackra silfver framåt, Stig utöfver gyllne backen, Vandra långsmed silfverspången, I ett bo af tallar timradt, I ett hus af furu uppfördt, Med sin takås högt från golfvet, Under takets vackra fogning.

Sen nu efter stackars qvinnor! Att er boskap ej må skrämmas, Unga hjorden ej förskräckas, All värdinnans lagård skadas, För bredpannan, när han nalkas, Vid skäggtrynets stolta ankomst, Vid plattnosens kända vandring.

Gossar! gifven rum i farstun; Stån ej flickor så vid dörren, När i stugan karlen stiger, Träder in den store mannen.

Tilltalande björnen:

Bry dig ej om våra flickor, Frukta icke våra qvinnor, Räds ej för de mössbetäckta, För hasstrumporna på golfvet. Allt, hvad qvinna är i stugan, Må sig för vår åsyn gömma, När i stugan karlen tränger, Stiger in den stolte mannen.

Inträdande i stugan:

Hell nu afven här i stugan, Här i huset, byggdt af tallar, Och af stora furor timradt; Under denna höga takås, Under takets vackra fogning. Hvart skall nu mitt gull jag fora, Hvart min lilla fågel ställa?

Emottagaren visande en plats på golfvet vid långbänksändan. (Till björnen):

Hell dig, som nu till oss kommit, Hell dig skogens honungstasse! Som vårt lilla bo besökte, Kom uti vår trånga boning.

Till jägaren:

Dit må nu ditt gull du föra, Ställa der din lilla fågel, Invid stora furubordet, Nära intill långbänksändan.

Hudafdragaren framträder:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Nu din pels man borde skåda, Undersöka vackra håret Bry dig ej bredpanna derom; Illa skall man dig ej hålla, Jag din pels ej ämnar gifva, Att hos en oduglig vräkas, Att bepryda ringa karlar.

Jägaren:

Och nu sen, hvart föres gästen, Beledsagas vandringsmannen, Från sin plats vid furubordet, Vid den långa bänkens ända?

Värdinnan, eller den som har bestyret med kokningen:

Dit må nu din gäst du föra, Beledsaga vandringsmannen, Lägga i vår gyllne kittel, I vår vackra koppargryta. Länge nog har kitteln väntat. Kopparsidan stått på elden; Länge ock har vattnet väntat; Sött, som mjölkens vassla, togs det Ur vår alltid fulla källa. Saltet kom från fjerran trakter, öfver Saxlands djupa fjärdar, Genom många sund det kommit, Ficks ifrån ett fartyg sedan. Veden fällde man i skogen, Länge har den legat huggen, Dragits ner från Tuomivaara, Släpats ner från stora höjden. Elden bärgats har från himmeln, Midt från himmeln ned den fallit, Kommit genom åtta himlar, Från det nionde lufthvalfvet.

Jägaren förande björnen att kokas:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Och ännu du måste röras, Vandra änn' ett stycke framåt. Kom du store, börja färden, Rör nu, gamle man, dig framåt, Från din plats vid furubordet, Vid den långa bänkens ända; Stig uti den gyllne kitteln, I den vackra koppargrytan.

Efter kokningen:

Hvart skall nu mitt gull jag föra, Ställa denna lilla fågel? Har nog dröjt i gyllne kitteln, Bott i vackra koppargrytan.

Emottagaren visande på bordet:

Dit må nu ditt gull du föra. Ställa må du lilla fågeln, Dit i dessa gyllne koppar, Dessa silfverfat på bordet, Och på detta bord af furu. — Bordet höfladt är af furu, Och på bordet gyllne koppar, Gyllne koppar, silfverskedar. — Ställ du der din vackra fågel, För att dricka mjöd på bordet, Smaka på vårt goda kornöl.

Jägaren bärande björnen ifrån grytan på bordet:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Allt ännu du måste röras, Vandra änn' ett litet stycke. Kom nu, gyllne gäst, på färden, Rör dig, värde man, ett stycke; Stig ur denna gyllne kittel, Och ur denna koppargryta, Stig uti den gyllne koppen, På de vackra silfverfaten.

När bordet är färdigt:

Skogens honungsrika moder, Och du skogens gyllne konung, Tellervo Tapios dotter, Skogens lilla sköna jungfru! Kommen nu till detta bröllop, Till långhårets stora högtid; Allt är färdigt nu för festen, Mat och dricka öfverflödigt, Nog för egen del att njuta, Och att dela ut till grannen. Någon af gästerna vid bordet tillspörjer jägaren:

Säg hvar föddes vår bredpanna, Och hvar vexte långa håret, Hvadan är vår trubbnos hemtad, Hvar blåstrumpan af dig funnen? Fanns han väl vid badstuknuten, Låg kanhända vid brunnsvägen?

Jägaren förtrytsamt:

Ej den ädle föds på halmbädd, Ej på båset invid rian; Denna vår bredpanna föddes, Detta glesa håret vexte, Nära månen, invid solen, Uppå Carlavagnens skuldra, På sjustjernans höga nacke.

Ukko han den gyllne kungen, Gamle mannen der i himmeln, Ull nedkastade på vattnet, Fällde några hår på böljan; Kom en vind att vagga detta, Luften blåsande det rörde, Vattnets imma förde framåt, Böljan dref det intill stranden; Stadnade vid varma udden, Invid honungsrika skogen.

Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Sprang i vattnet jemns med knäna, Jemns med bältet ini vågen; Tog ullflagan upp från vattnet, Gömde i den mjuka famnen, Vaggade uti sitt sköte, Rörde om i sina kläder.

Liten fågel deraf vexte, Och hon lade lilla fågeln I en liten korg af silfver, Gömde i en gyllne vagga. Fastade då vaggans linor, Band det lilla barnets vagga, Högt uti en skuggrik granqvist, Vid en gren af täta granen.

Träget vaggade hon barnet, Skötte nu sitt lilla smekbam, I den lilla gyllne vaggan, Som på silfverlinor hängde, Under granens blomsterqvistar, Blomsterqvistar, gyllne skate.

Der hon fostrade den ädle, Födde upp det glesa håret, Tätt invid en liten tallskog, Vid en liten vacker ungskog, I den honungsrika skogen.

Tänder saknas för den lilla, Tänder saknas, ramar fattas; Mielikki den väna skogsfrun, Tapiolas trägna qvinna, Gick nu sjelf att leta tänder, Söka klor till lilla tassen. Letade bland trädens rötter, Och bland stubbarne i skogen, Och bland backens gula blomster, Bland ljungrötterna på heden.

Vexte då en tall på heden, Reste sig en gran på backen, Fanns en silfverqvist på tallen, Och en guldgren hade granen; Dessa fick med handen skogsfrun, Gjorde klor deraf för tassen, Fäste tänder i hans tandkött Byggde då af hägg en stuga, Fodrade den väl med qvistar; Bad der björnen bo om vintern, Hvila sig den kalla tiden, Och ej genomvada kärren, Stryka hungrig genom skogen, Vandra irrande på heden, Flacka kring de öppna fälten. Derifrån kom nu vårt silfver, Hemtades den gyllne gästen.

En eller annan vid bordet frågar:

Hur blef skogen dock så nådig, Öknen denna gång så gifmild; Hur bevektes skogens herre, Huru blidkades Tapio, Brukades det långa spjutet Eller var det nog af skottet?

Jägarne:

Sjelfmant skogen blef oss nådig, Öknen denna gång så gifmild; Snart bevektes skogens herre, Lätt var Tapio att blidkas; Mielikki den väna skogsfrun, Tellervo Tapios dotter, Lemnade sitt hem för kölden, Öfvergaf sin gamla boning, Skyndade att visa vägen, Sprang att tälja vägamärken, Uthögg märken genom skogen, Stakade utöfver bergen, Var beredd, sitt guld att byta, Ta vårt silfver, ge sitt eget. Spjut behöfde man ej bruka, Nödgades ej heller skjuta. Sjelf han (björnen) halkade från qvisten, Foten snafvade på ruskan, Föll och gyllne kräfvan sprängdes, Magen fylld med bär i tu gick; Bröstet slets på hårda ruskor, Trädens qvistar refvo magen.

En annan af sällskapet sönderstyckande björnens hufvud till bara benet:

Du bredpanna, du min enda, Du min vackra honungstasse! Nu är benens gny förhanden, Benens gny och skallens läte, Skallring för din hela tandrad. Näsan tog jag nu af Ohto, Ingen lukt han känner mera; Örat tog jag nu af Ohto, Intet ljud hans öra märker; Sist jag ögat tar af Ohto, ögat ser nu aldrig mera.

Betraktande tänderna:

Men en karl jag ville nämna, Kalla väldig framför många, Den, som tar en tand ur käken, Löser den med ordens läsning, Stödd med knä mot hårda skallen, Drar ut tanden med sin jernhand.

Flere försöka nu sin konst ock skicklighet, att med besvärjelseord lösa björnens tänder, hvilka äfven dervid lossna, så att de med bara handen lätt uttagas. Derefter bortför man den tandlösa skallen och upphänger den l en hög tall. Dervid säges:

Du bredpanna, skogens äple, Skogens lätta, runda knotter! Litet måste änn' du röras, Vandra härifrån till skogen. Kom, berömde, börja färden, Följ nu med oss, gode främling; Lemna detta låga huset, Detta lilla, trånga hedet; Ledsamt är ett lif i stugan, Svårt att bo i barnens värme.

Här vår väg nu tar sin början, Här begynnas nya färder, Går åt skogbevuxna berget, Leda dit mot höga fjellen, Upp i toppen af en furu, I ett hundraqvistigt tallträd. Der är godt för dig att lefva, Och behagligt är att bo der; Karpen jagas dit af vinden, Abborn dit af vågen drifves, Siken bor i sundet nära, Laxen fångas bredevid dig.

Säg nu, när du kommit hädan, Gått till skogens hem ånyo: Illa blef jag der ej gästad, Honung fanns der nog, att äta, Och min dryck var rena mjödet, Eller ock det bästa kornöl.

När skallen sedan med högtidlighet fåtts upp i trädet, vänder processionen hem att fortsätta gästabudet och tillspörjes af de hemma blefna:

Säg, hvart förde du din gäst nu, Bragte du din lilla andel? Lemnade kanske på isen, Dränkte den bland snö och vatten, Gräfde ned i hårda jorden, Eller trampade i kärret.

Den som haft hufvudbestyret med skallens uppsättande (jägaren?) svarar:

Om på isen jag den lemnat, Hade dränkt bland snö och vatten, Fred den finge ej för hundar, Blefve störd af luftens fåglar; Hade jag i kärret trampat, Gräft den ned i hårda myllan, Maskarne då skulle skada, Svarta myror den förtära.

Ej på isen blef han lemnad, Icke dränkt bland snö och vatten, Icke heller gräfd i jorden, Eller ned i kärret trampad; Dit min fångst jag beledsagat, Bringat dit min lilla andel, Högt uppå det gyllne berget, Ställt på silfverhöjdens nacke, Upp uti den bästa tallen, I en prydlig silfverfuru. Lade ej för högt till toppen, Vore der för vinden skygdlös, Illa ställd för skarpa blåsten; På en lummig gran jag ställde, Lade den på täta qvisten, Vände tändrens rad åt öster, Begge ögonen åt vester, Och åt norden hårda skallen; Der han ses af höga herrar, Och af prester, folkets bästa.

En eller annan af gästerna uppmuntrar till sång sina medgäster, sägande:

Värdarne förundras öfver, Och värdinnorna de tänka: Månn' ett dåligt öl jag bryggde, Blef vårt dricka svagt och kraftlöst, Efter ingen sång här ljuder, Våra goda runor tiga, Våra gäster aro tysta, Glädjens fåglar sjunga icke?

Och hvem skall nu börja sången, Hvem uppstämma runors glädje, På vår skogsmans stora bröllop, På skogsnymfens glada högtid? — Golfvet torde här ej sjunga, Om ej de, som stå på golfvet; Icke heller fönstren glädjas, Om ej, de vid fönstren sitta; Eller furubordet jubla, Om ej, de vid bordet röras.

Men om ingen bättre sjunger, Mer förmögen börjar glädjen, Må jag, svage man, begynna, Oförmögne, göra början, Sjunga med mitt magra anlet, Med en kropp, som saknar fetma, Orda till vår aftons glädje, Till vår stora högtids ära.

Många runor höras nu, man täflar l sång, uppställer vad emellan de förnämsta sångarene o.s.v., men jag förbigår nu dessa ock anförer blott slutorden, hvarmed en af gästerne tackar värden och värdinnan jemte det öfriga huset:

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att skogsvägarne man märker, Stakar ut Tapios gångstig, För vårt goda jägarfölje, I en manrik karlasamling.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att Tapios horn man hörer, Att skogshornet måtte ljuda, Närmande sig dessa gårdar, Dessa vackra boningsställen.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att på detta vis man lefver, Jublar, likasom nu jublats, På skogsmannens stora bröllop, På skogsnymfens glada högtid.

Gif härnäst, du gode Herre, Unna för en framtid äfven, Att ölbäckarne må rinna, Mjödet strömma, lik en vårflod, Under denna höga takås, Under takets vackra fogning, Under denna husbonds dagar, Under vår värdinnas lifstid.

Herren må ock vedergälla, Gud må gifva er belöning; För vår värd vid långa bordet, För värdinnan i sitt visthus, För gårdssonen vid långbänken, Och för dottren vid sin väfsked; Så behöfde man ej ångra, Sörja, efter några dagar, För det bröllop, som nu gifvits, För förtäringen vid festen.

En finsk berättelse.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 12-14.

Betraktande det myckna arbete, Morgonbladet öfver hela året skaffar dig, har jag flere gånger önskat, att af min tid kunna gifva dig någon liten portion. Vi vore bägge dermed väl belåtna. Du skulle då stundom kunna få en angenäm hvila, jag åter skulle lättare få mången dag till ända. Nu är dock tiden af den beskaffenhet, att den icke omedelbart kan skickas ifrån den ena till den andra, likasom man med åtskilliga andra Guds gåfvor kan sådant göra. Vore icke så, skulle du hvarje postdag bekomma rundeligen deraf, helst den såsom ovägbar aldrig skulle öka brefvets vigt öfver ett lod.[7] Nu måste jag på annat sätt förnöja min önskan och har fördenskull föresatt mig att nedskrifva eller om du hellre vill uppskrifva en berättelse, hvilken jag om hösten år 1832 hörde af en gammal gubbe ifrån Huutoaho hemman, i Kuhmo Kapell. Gubben med sina tvenne döttrar rodde mig öfver en 1,5 mil lång sjö, eller rättare gubben styrde och döttrarna rodde. Vi hade kommit ungefär halfva vägen, då han började med sin berättelse, hvilken sedan räckte ända till stranden och derutöfver så länge han rökte ut en liten messingsbeslagen trädpipa, hvilken jag på stranden bad honom istoppa. Således kan denna berättelse komma att räcka närmare en mils väg och det blir just roligt att försöka, huru många ark papper den upptager. Jag har ännu aldrig gjort detta försök, kan således ej på förhand veta det. Nu är en annan sak, som jag hel och hållen lemnar till ditt bepröfvande, nämligen om den tål införas i Morgonbladet. Jag har väl hört åtskilliga omdömen om detta ditt blad, men de äro så olika, att jag icke af dem kan inhemta hvad som behagar. Några tycka om ett, några om annat, somliga behagar allt, för andra duger ingenting. Den der "feta Snickaren" t.ex. läste jag i min okunnighet rätt gerna och tyckte den var artig nog, tills jag blef upplyst, att sådana orimligheter, som i det stycket förekomma, aldrig borde införas i en tidning. Jag blef då äfven rätt ledsen deröfver, att jag läst det och beslöt att framdeles ej läsa sådant, likasom damen hotade att icke uppbryta sin älskares bref, om de framdeles ej vore interessantare. Men nu till berättelsen:

Kuhmo och Kianto Kapeller voro de längst obebodda trakter uti Kajana Län. Också finnas der ännu i denna dag rätt vördnadsvärda ödemarker. I dessa skogar, nu för tiden tillhåll för björnar och andra skogens djur, bodde fordom en och annan oberoende röfvare, ostörd för det mesta hela sin lifstid igenom. En af de mest ryktbara hette Vorna, hvilket namn torde vara detsamma som Hörna, som i runor och dagligt tal ofta omnämnes. Han hade haft sin boning just vid gränsen emellan Svenska och Ryska Finnarne, utan att tillhöra någotdera rike. Men till bägge hade han esomoftast gjort sina utfarter på skidor om vintern och om sommaren utföre strömmar och sjöar med båt. Ofantligt stark, hade han engång på återfärden ifrån den trakt, der Uleåborgs stad nu finnes, stakat uppför Pyhä fors, hvarmed ingen lefvande varelse sedermera mäktat. Till och med ännu, med så mycken omsorg och drygt arbete denna fors än blifvit af Strömrensnings-Corpsen bearbetad, skulle ingen förmå staka uppför den. Ännu för tvänne år sedan måste alla båtar, som ville uppföre, med häst 3/4 mils väg släpas landvägen förbi detta ställe. Först i sistlidne sommar kommo våra bönder ifrån Uleåborg, utan att båten på något ställe behöfde landväg transporteras. Man färdas nu uppför Pyhä på följande vis. Vid förstäfven af båten fästes ena ändan af en lång lina eller tåg, hvars andra ända en fullvuxen karl tar öfver axeln, dragande båten efter sig. På samma ställe, som linan, fastgöres med en björkvidja ändan af en lång stång, romsi kallad, hvarmed en annan karl, gående på de yttersta strandstenarne, håller båten aflägsnad, att den ej får stöta mot stranden. Tvänne karlar hafva fullt göra att få en olastad båt sålunda uppdragen. Den som för lastad båt, måste vid forsarne leja en hjelpkarl till tredje man. Men för Vorna hade det ej betydt mycket att staka upp mot denna halfannan mil långa fors. Han behöfde ej engång uppresa sig, utan stakade i sittande ställning. Endast i Pälli, det stridaste stället, hade han stigit på knä för att bättre kunna stödja på bärlingen. I runan heter derom: Jos ei voine Vorna nosta, Päästä päälle Pälli kosken, niin ej pojat puoletkana etc.

Uppå en sin färd hade han vid hafskusten öfverkommit tvänne fruntimmer, hvilka han bortförde. De voro af landets förnämsta damer och systrar till hvarannan. Vornas afsigt var, att gifta sig med den ena, men hvad gagn han väntade sig af den andra, det visste min berättare likaså litet som jag. Anlända till Vornas hem fingo damerna genast tämmelig frihet. Utan bevakning och uppsigt fingo de gå, hvar de ville, och hvad skulle väl bevakning här behöfvas, der man ej ens kunde förmoda, att fångarna skulle undkomma. Giftermålet uppsköts likväl för ett helt år, af skäl att brudens far kort före hennes bortröfvande aflidit, hvilken hon sade sig vara pligtig i ett års tid sörja. När denna tid tilländalupit, lofvade hon gerna ingå i sin röfvares önskan. Emellertid syntes de bägge vara ganska nöjda med sin lott. De låto Vorna berätta för sig sina äfventyr och alltid, när han nämnde något ställe, frågade de åt hvilket väderstreck det låg. Derigenom blefvo de sluteligen något hemmanstadde i ortens läge och visste, att till vester ifrån den, på omkring 5 à 6 dagsresor, sådana en skidlöpare utan större ansträngning gör dem, låg det stora haf, längsmed hvars strand, om de komme dit och följde den åt venster, de sluteligen skulle komma till sitt rätta hem. Flickorna fröjdade sig ofta, när de voro ensamma, med hoppet, att en gång ännu komma hem, men huru var det verkställbart för tvänne till beqvämlighet uppfostrade fruntimmer. Om vintern hindrade dem väl tre alnars hög snö, om sommaren otaliga sjöar, floder, forssar, träsk och morasser. Och om allt detta ej funnits, huru skulle de våga sig igenom den öfver trettio mil långa ödemarken, med fara att dö af svält eller uppätas af vilddjuren. Af allt detta låto likväl damerna ej afskräcka sig. Oupphörligt voro deras tankar rigtade på flykten, ehuru de voro nog kloka, att ej på minsta vis röja sådant för sin beherrskare.

En dag sade de åt Vorna, det sådant skulle göra dem synnerligt nöje, om de kunde gå på skidor. De vore eljest tvungna att hela långa vintern sitta inne, hvilket för dem var högst ledsamt. Vorna åtog sig gerna att lära dem, hvad de åstundade. Han skaffade dem hvardera sitt par vackert gjorda skidor och öfvade dem först på jemn mark, tills de blefvo vana att stå och hållas uppå dem. Sedan förde han dem till mark, som hade en sakta, jemn sluttning och lärde dem skrida utföre. Sluteligen förde han dem på brantare backar, der de fingo skrinna ner och åter arbeta sig upp. Hundrade kullerbyttor gjorde väl eleverna, det bekom dem dock icke illa, emedan snön var mjuk och de sjelfva ihärdiga uti att lära sig.

När de sluteligen öfvat sig till snälla skidlöperskor, behagade detta nya färdsätt dem så mycket, att den ena helt alfvarsamt tillfrågade sin syster, om de nu mera ens skulle tänka på flykten. "När vi komma hem", sade hon, "få vi kanske aldrig mera löpa på skidor, emedan det kunde anses mindre anständigt". Den andra var dock fastare i sin föresats. Nu, när det verkliga eller föregifna sorgeåret var hardt nära att gå ut, beslöto de att våga den så ofta påtänkta färden. Hvardera togo de några ostar och renkött till vägkost och begagnade till verkställande af sin flykt en tid, då Vorna farit ner till Hvita Hafvets kust, der han skulle dröja i fyra eller fem dygn. För att han ej genast vid sin återkomst skulle misstänka och eftersätta dem, voro de angelägna att uppgå förvillande spår åt alldeles motsatt håll, än det de för deras flykt togo. Men spåren, som ledde åt vester, igensopade de med granris på en ansenlig sträcka.

Vorna hemkommen, igenfann icke damerna. Han var så säker för dem, att han i förstone ej ens misstänkte, att de hade flytt. Han trodde dem eljest fördrifva sin tid i skogen. Men han väntade en half dag och när det ej hördes af dem, fruktade han att någon olycka inträffat. Nu inföll dock natten, så att han ej kunde gå att uppsöka dem. Följande morgon i dag-gryningen gick han efter spåren åt öster, men kunde ej få reda på dem, emedan de slingrade sig i hundrade krökningar. Emellertid uppgick han större rundlar omkring sin boning och upptäckte ändtligen de rätta spåren. Nu först begynte han misstanka och snart kunde han ej tvifla på, att de företagit flykten. Nu uppdagades också i hans själ, hvarföre de varit så ifriga att lära sig gå på skidor, och hvarföre de framför andra orter, så ofta frågat efter dem åt vester belägna. Han svor nu en ryslig ed vid Perkele, hvaruti han lofvade uppspana och hämnas på de bortflugna hjerparna. Så begaf han sig efter spåren och for åstad med foglens snabbhet.

Om man icke någonsin kan neka, att ju en högre magt styrer menniskornas öden, så igenkänner man den tydligt och uppenbart i dessa värnlösa flickors räddning. Deruti handlar dock himlen ej omedelbart, eller som man mer eller mindre rätt stundom plägar yttra sig: "Gud drar icke någon vid luggen". Ofta begagnar Försynen andra menniskor, ofta allehanda naturens föremål, för att medelst dem leda en sak, som han vill drifva till något ändamål. De gamle insågo och erkände detta mycket tydligare än vi. I hvarje vigtig tanke hos sig sjelfva hörde de en Gud tala, i hvarje dröm var en högre magt närvarande och verkande. Mötte dem något behagligt eller obehagligt, så var det förra en vänlig, det sednare en fiendtlig gudomlighets tillställning. Fingo de ett råd, en varning af en vän, så hade Gud sjelf haft bestyr att skicka honom, och de förutgående tankar och öfverläggningar, hvilka satt honom i rörelse, voro de ord, hvarmed Gud honom uppmuntrat.

Flickorna hade nu i närmare två dagars och nätters tid oupphörligt framskridit åt vester, då de på en gång öfverföllos af sömn och trötthet, så att de ej mägtade längre. Väl hade de för köldens skull försett sig med pelsar, men jag fruktar, att de denna kalla natt ändock tillsatt lifvet, om de varit mindre försigtiga, än de voro. Dock vet jag ej, om denna försigtighet var deras egen uppfinning eller de möjligtvis inhemtat nödvändigheten deraf under Vornas berättelser om sina färder. Ehuru matta och sömniga, arbetade de med halftillslutna ögon, tills de fingo en djup grop uti snön. Häruti lade de sig tätt intill hvarandra och insomnade, sedan de äfven till det mesta betäckt sig med snö.

Huru länge de sofvit, visste min berättare ej, men förr eller sednare uppvaknade den ena af dem hastigt. Utan dröjsmål uppväckte hon äfven sin syster, tilltalande henne: "Upp, upp! nu är inte tid att längre sofva". Och derpå berättade hon sålunda: "Först såg jag en liten flicka, som hviskade till mig sägande: 'Upp och begen er utan dröjsmål åt det hållet, hvarest J sen ett stort furuträd med afbruten skate. Faren sedan i den rigtningen, tills J kommen på en å. Den skolen J följa åt vänster.' Vidare sade hon intet, utan försvann just som jag skulle tillfråga henne, huru långt vi ännu hade hem. Men sedan såg jag Vorna alldeles sådan, som han utrustade sig till björnjagt. Han jagade efter oss och bar ett långt spjut i handen. Men hvar gång han ville hugga spjutet i vår rygg, sluppo vi alltid med plats undan. Jag kan ännu ej begripa, huru vi kunde det, ty våra skidor voro deremellan som fastklibbade vid snön och vi arbetade och stretade med yttersta krafter, för att få dem att röras. Du kan känna huru svettig jag ännu är, ehuru vinden bortblåst en del af värmen. Tack vare Gud, vi äro helbregda! Men nu skola vi hastigt stiga i skidorna och se till om någon stor furu med afbruten topp är till seendes. Se vi en sådan och gående åt det hållet, sedan komma på en å, så kan jag ej tvifla, att ju den lilla flickan var Guds engel, ehuru hela verlden må säga, att englarna hafva vingar och icke äro flickor, utan gossar. Men Vorna var väl ingen annan än den onde sjelf, som bara ville skrämma mig. Kanske han deruti ändock ej gjorde så väl, som han säkert mente, ty just derigenom vaknade jag och Gud ensam vet, hvad som kunnat hända, om vi längre sofvit."

Under detta tal hade flickorna skakat snön ifrån sina pelsar och sömnen från ögonen. Nu sågo de omkring sig och upptäckte snart en ofantlig fura, hvars topp troligen af någon häftig storm var afbruten, så att den hängde nedåt. Men den låg afsides i nästan rät vinkel ifrån den rigtning de hittills följt. Icke dess mindre begåfvo de sig åt det hållet. Efter några timmars framåtskridande, kommo de till den förutspådda ån. Denna var likväl mycket smal, på ömse sidor bevuxen med nakna björkar, omväxlande med grönskande granar och tallar. De följde den åt vänster och kommo efter ett halft dygn, eller tillsammantaget närmare ett dygn ifrån den tid, då de först uppvaknat, till en större elf, den de äfven följde åt vänster. Efter någon tids framskridande hörde de ett starkt brusande framför sig, så att de först skrämdes deraf, men sednare inbillade sig, att dånet kom ifrån det svallande haf, vid hvars stränder de i sin hembygd så ofta sutit och lekt tillsammans. Utan att ihågkomma, det hafvet denna årstid låg under is, blefvo de småningom fullt och fast öfvertygade derom, att brusandet icke var annat än det välkända hafvets böljor, som störtade sig mot klipporna vid stranden. De fördubblade sin fart, för att snart komma, om också ej just till hemmets kära stränder, dock åtminstone till stränder, som vattnades af samma böljor, som de der hemma.

Ju fastare man öfverlemnar sig åt en förhoppning, som sedan slår felt, dess smärtsammare blifver för menniskan, att åter vänja sig ifrån den. Flygtingarne, som inbillat sig en hel blomsterverld vid hafsstranden, blefvo nu obeskrifligt ängsliga, när de ej funno annat än en strid, mellan skrofliga klippor frambrusande, fors för sig, som utom att hafva gäckat deras förhoppning, äfven gjorde det svårt att komma vidare. Stränderna voro å ömse sidor stupande branta, så att de endast med mycken ansträngning kunde klättra uppför dem. Ehuru de otaliga gånger voro i största fara att åter halka ner, kommo de dock omsider på höjden. När de nu skulle fortsätta färden, sågo de för sig tvänne karlar med länga stålspetsade spjut i handen och väldiga bågor hängande ner ifrån skuldran. Redan fruktade de att flyende en fara, löpa ut för en annan, men karlarne stodo dock orörligt stilla, betraktande dem endast med uppmärksamhet och som det tycktes någon dermed blandad förvåning. De togo nemligen våra flickor för tvänne skogs-gudinnor, ty för dödliga menniskor kunde de ej anse dem. Hundrade gånger hade de på sina jagtfärder anropat skogens gudinnor med denna bön:

"Skogens mö med fagert anlet, Du hvitrodnande gudinna, Du skogsborgens ljufva jungfru, Skogens lilla sköna dotter, Du, den vackraste af qvinnor, Och den däjligaste ungmö, Med de blåa vackra ögon, Och de fulla sköna brösten; Fingrarne med gyllne ringar, Armarne med gyllne armband, Hufvudet med gyllne kransar, Öronen med gyllne hängen, Keden lysande om halsen."

Vare sig af inbillning eller efter verkliga förhållandet, så trodde de denna beskrifning alltförväl inträffa på dessa flickor. Det är sannt, att de ej kunde se om dessa hade guldringar på fingrarne och gyllne armband om armarne, ty vantarne och den långärmade pelsen hindrade sådant, ej heller kunde de upptäcka någon guldkrans på hufvudet och gyllne örhängen uti öronen, ty dessa delar doldes af den omsorgsfullt tillknutna duken, men på deras halsar upptäckte de en lysande halsked, ehuru afundsjukt kragen ville undanskymma densamma, och den öfriga beskrifningen, angående anletets däjelighet, kindernas hvithet och rodnad, ögonens blåa färg och bröstets fyllighet m.m. inträffade så fullkomligt på dessa jungfrur, att ju längre tid våra skogskarlar betraktade dem, dess fastare blefvo de i sin redan förut fattade tanke. Dertill kom ännu den omständigheten, att de på den dagen gjort en synnerligen lycklig fångst, hvarföre de äfven af tacksamhet framburit skogens gudinnor rikligare offer, än vanligt var. Seden att i sådana fall offra guld och silfver i någon betydligare mängd, hade redan då urartat så, att man med en knif endast skrapade något litet af kanten på en guld- eller silfverpenning, hvilka skrapor på en uppå marken utbredd djurs hud uppsamlades och antvardades derpå åt skogsgudomligheterna, der de företrädesvis uppehöllo sig. Ett öfverdrifvet gniden eller stor fattigdom nyttjade stundom kopparpenningar för samma ändamål. Våra jägare hade denna gång hvardera uppoffrat hel och hållen en liten silfverpenning, hvarföre de trodde sig hafva kommit i särdeles åtanka hos skogsgudinnorna; och sålunda kunde detta ovanliga möte förklaras.

Flickorna, som redan nämndes, blefvo i förstone något skrämda, bemannade sig likväl snart och skredo sakta fram, närmande sig till karlarne, hvilka slagna af förundran och häpnad, stodo som bilder orörliga. Flickorna begynte tilltala dem, i afsigt att af dem erhålla någon upplysning om den ännu förestående färden, hvilket likväl ej lyckades förr, än karlarne efter flere gånger upprepade frågor hunnit komma ifrån sin villfarelse, som ej var det lättaste. Ty i början, kanske utan att ens höra, hvad de dem tilltalande sade, begynte de till gensvar uppläsa långa böner, det enda de trodde för tillfället vara passande. Uti dessa böner inflätades flera löjliga episoder, den ena efter den andra. Uti somliga berömde de sina skidor, skidstafvar, sina bågor, pilar, spjut m.m., i andra voro de sjelfva, deras utomordentliga snabbhet o.s.v. föremålet; hundarne, deras fina lukt, ögon, öron, fötter och svansar fingo hvar artikel för sig ett eget loftal; skogens honungslukt och ljuflighet, granarnes jemte de andra trädens granna drägt glömdes ej heller. Allt detta utfördes med besynnerliga liknelser; skidorna voro än af guld, än af silfver, men i lätthet lika med ett löf, som far för vinden; skidstafvarne voro af silfver, alldraminst af koppar; bågorne hade vandrat ofantligt långa vägar, den enas öfver Tyska hafvets vida fjärdar, den andras hade kommit först till Wiena (Dvina, Archangel) och derifrån sluteligen hamnat i sin närvarande ägares hand. Hundarne härstammade från Hiitalas berömda hundrace, de hade ögon som stora metallringar, öron som näckblad och svansar som långa granar i skogen. Icke heller uraktlåto de att anropa skogsgudinnornas ytterligare välvilja och lofvade dem riklig belöning i händelse af god fångst för framtiden.

Med möda bragtes de ändteligen ifrån sin villfarelse, när flickorna icke upphörde att fråga, huru långt det derifrån var till hafvet i vester. "Min far", svarade då den ena, "var engång ner till hafvet och tillbragte fyra dagar på ditresan, men på återresan dröjde han en dag längre. Ändock var skidföret då ganska godt och han uppehölls ej på sin väg, undantagandes af en björn, som han på återvägen dödade. Och god skidlöpare var han. Ännu i hans sista lefnadsår fingo vi göra att följa honom, när det bar ut till skogs. Derjemte var han stark, så att han aldrig tröttnade. Men för ett år tillbaka anlände döden till vår koja och tog honom. Nu jagar han i Manala med våra farbröder och vår äldsta bror, hvilka redan före honom gått till Manala."

Jag vet ej, huru länge han skulle hafva fortsatt denna berättelse, hvilken allt mer och mer förvillade honom ifrån det ursprungliga ämnet, men den ena af flickorna frågade, om de ej kunde lemna dem något mat på resan, lofvandes gifva en guldring i vedergällning. I detsamma afdrog hon handsken och visade ringen. "Gerna lemna vi er mat", svarade karlen, "men någon vedergällning kunna vi ej emottaga. Vår far skulle derföre bannas uppå oss, när vi engång råkas i Manala, ty vi skulle göra emot hans vilja, som var, att vi aldrig skulle af fremmande taga betalning för maten."

Sedan förde de flickorna till sin boning, som ett litet stycke derifrån låg på ett berg, vid den brusande forssen. Den var af runda stockar uppförd i form af en rectangel eller qvadrat. Väggarna voro utanpå omgifna eller fodrade med en myckenhet smärre qvistiga granar, hvarjemte mycket snö var emot dem uppskoflad. För dörren var en obetydlig öppning emellan granarne lemnad, hvarigenom de inträdde uti den ej alltför rymliga stugan. Några stockändar och utsökta stenar af kubisk form voro anbragta i rummet och tjente somliga af dem till stolar, att sitta uppå, andra till bord. Uti ena hörnet var en oformlig hopgyttring af stenar, tjenande till eldstad och nästan midt uti taket en öppning för röken. Något egentligt golf fanns icke, utan utgjorde det jemna berget, hvarpå stugan blifvit uppförd, tillika golfvet. Derpå voro dock renhudar utbredda, så att det ej kunde synas, ej heller med sin köld alltför mycket besvära fötterna. Inga fönster funnos, utan voro små gluggar å tvänne väggar inrättade, hvarigenom nödig dager insläpptes, som dock ej skedde alltför ofta, ty för mesta tiden upplystes pörtet af en klar eldbrasa och föröfrigt af pertbloss. Nu som bäst brann en riklig eld i ugnen, hvilken väl för de af köld och ansträngningar mattade flickorna varit ganska välkommen, om de tillika kunnat uthärda röken, som sänkande sig lågt mot golfvet, tvang dem att mera liggande än sittande värma sig. Den ena af karlarne ursäktade väl denna rökens besvärlighet, sägande det förebåda blida, när röken så djupt inträngde sig i stugan, men härmed var saken dock ej det minsta afhjelpt. Sedan brasan utbrunnit och röken genom den nyssnämnda öppningen hunnit uttränga, såg man, att rummet, ehuru litet, dock var sina 5 à 6 alnar högt. Väggarna, hvilka så mycket man förut kunde se dem, voro hvithöflade, voro ofvanom röklinien glänsande svarta, likasom sjelfva taket, som bestod af runda, icke alltför tjocka, spärrar, glänste af sot. Vid öppningen var en glugg med gångjern inrättad, hvilken med en lång vid dess fria kant fastgjord stång, kunde ifrån golfvet tillskjutas.

Uti kojan fanns, vid det flickorna inträdde, en äldre qvinsperson och tvänne yngre. Den äldre var sysselsatt, att med sländan spinna tråd, men hon blef så öfverraskad af den ovanliga synen vid flickornas inträde, att sländan föll henne ur händerna. Sedan hon något återhemtat sig, tillfrågade hon de ankomna, hvad de kunde hafva att berätta. De berättade derpå, hvad äfven läsaren vet om deras flykt och de få tilldragelserna dervid, samt om den synnerliga fruktan, de hade för Vorna. Man skulle tro, att inbyggarne i kojan skulle förundrat sig öfver det mod och den ansträngning, hvarmed flickorna beslutit och fullföljt sin flykt, men de tycktes afhöra berättelsen högst likgiltigt och ansågo allt, såsom det naturligaste de kunnat företaga i deras läge. Vana att sjelfva dageligen i snö och köld färdas på skidor, vana tillika att umbära äfven det, som en annan skulle anse för oumbärligt, kunde de icke föreställa sig det olika förhållandet emellan dem sjelfva och deras gäster. Att de dock i det hela ej voro så likgiltiga för dem, bevisar bland annat den välvilja, hvarmed värdinnan framlade mat för dem. Anrättningarne utgjordes af renstek, kornbröd och smör, jemte surnad mjölk, som alltifrån sommaren i stora kärl blifvit till vintern förvarad. Derjemte framsattes torkad gädda, kallad kapahauki, hvilken gästerna dock lemnade nästan ovidrörd, emedan de funno rensteken långt mera smaklig. Nu ville flickorna efter intagen mat taga afsked och åter fortsätta flykten, men blefvo derifrån afrådda. "Vorna, som säkert redan kommit hem", sade den ena af karlarne, "förföljer er utan allt tvifvel och ertappar er på vägen. Det är icke svårt för honom, att på en enda dag fara den väg, på hvilken J dröjen tre eller alldraminst två dagar. Olyckliga ären J, om han träffar er på vägen, men här skall ingen röra er, så länge vårt hufvud sitter på sitt ställe." Detta tal gjorde sin behöriga verkan och flickorna beslöto, att för några dagar hvila sig der. Detta gjorde de så mycket hellre, som det nyligen börjat snöga och de hoppades att deras spår skulle blifva för Vorna oigenkänneliga. Detta hopp kunde dock ej länge fröjda dem, emedan den ena karlen sade, att skidspår på snö äro som tjära på ett hvithöfladt bräde. Det må snöga halfva vintern, så kan man ändock upptäcka gamla skidspår, och man må på en tjärfläck ösa en hel sjö, så förblifver den dock synlig.

Medan de ännu talade i förevarande ämne, började hunden skälla häftigt utanför dörren. "Det är hvarken på ekorre eller varg, eller på något annat i skogen, som hunden nu skäller", sade den ena af karlarne, "utan en fremling är i antågande". Derpå bad han sin hustru att gå ut för att se, på hvad hunden skällde. Hon var dock sysselsatt att rengöra matkärlen, och sade sig icke hinna, hvarföre han gick sjelf. Kommen ut, ser han en okänd karl, lång till växten och hafvande ett ännu längre spjut i handen, nalkas sig. På hufvudet hade han en mössa, konstigt förfärdigad af räfskinn, halsen var alldeles bar, men en till halfva knät räckande luden pels, med hårsidan likväl inåt, betäckte den öfriga kroppen. Om lifvet bar han ett bälte, hvarifrån på vänstra sidan en lång knif eller hellre ett kortare slagsvärd nedhängde. Detta bälte var föröfrigt rundtomkring utsiradt med konstigt utarbetade metall-söljor, och dylika prydnader voro anbragta på slidan af hans slagsvärd. Somliga af dem föreställde gnäggande fålar, somliga skällande hundar, andra väldiga björnar, hoppande ekorrar, ormar, båtar, m.m. allt bilder af de föremål, hvarmed han dageligen umgicks och hvilka i ett eller annat afseende mest intresserade honom. Kommen utanför kojan steg den obekante ifrån skidorna, tog dem i hand, skakade bort snön och lade dem så i en stående ställning emot väggen. Under allt detta skällde hunden oafbrutet, ehuru gårdskarlen flere gånger bjöd till att tysta den.

Sedan den fremmande blifvit tillfrågad, hvad han hade att berätta, sade han sig hafva förlorat tvänne tama hjerpar, hvilka lemnat sin bur och flugit åt detta håll. Hans färd gällde nu att uppsöka dem. I närmare tvänne dagar hade han jagat efter dem och funnit att de flögo tämmeligen braf, dock förmodade han, att deras vingar snart skulle tröttna. Karlen, som hörde honom, begrep ganska väl detta bildlika talesätt, och svarade, att det tillhörde hvar och en, att efter behag jaga i skogen, ty skogen är gemensam. Endast det fick ingen röra, som en annan redan hade hemma.

Utan att bry sig om att vederlägga den andras påstående, eller medgifva det, gjorde Vorna sig färdig att gå in i stugan. Öppnande dörren upptäckte hans skarpa blick genast de bägge eftersökta, ehuru de hopkrumpna af fruktan och förskräckelse suto i ett hörn och darrade. Med den öfverlägsnes ton sade han nu: "Redan der ute anade det mig, att jag här skulle igenfinna mina fåglar, hvilka alldeles emot flyttfåglarnes sed valt våren till sin flykt, då de andra alltid mot hösten bortflytta. Men jag ser mig tvungen att komma naturen till hjelp och lära dem åtminstone vid återflyttningen bättre iakttaga tiden." Karlen, som utanför stugan först mötte honom, stod nu äfven inne, och sade: "Det har du ännu ej gjort, ehuru ditt öfvermod torde inbilla dig sådant". Vorna kastade en förfärlig blick på mannen, som talte, hvarjemte han drog sitt slagsvärd ur slidan. Ty redan då var den sed vedertagen, att den starkas rätt skulle gälla och många tvistiga frågor utreddes genom svärdet. "Jag ville icke gerna inleda någon i ett slagsmål, men måste nu, fast emot min vilja, göra det". "Om du med svärdet vill tala", sade Vornas motpart, "så må vi mäta våra svärd, dock icke här inne, utan på gården. Svärdsklang låter ej behagligt i stugan, dessutom skulle golf, bänkar och bord af blod nedsölas. Våra stackars qvinnor skulle få för mycket arbete att rengöra dem, men på snön är bloden vacker att påse. Lät oss derföre gå ut." Vorna behöfde ej påmanas två gånger. Som en retad björn rusar upp, färdig att angripa, så for Vorna ur stugan och stod på gården. Den andra tog sitt svärd ifrån väggen och gick efter. Den tredje karlen blef i stugan, otåligt väntande på utgången af striden och färdig att sjelf uppträda, när hans bror dukat under. Det ansågs nämligen ej stridande emot hedern, att flere efter hvarannan uppträdde, blott det ej skedde på en gång. När de bägge stridande kommit på gården, mätte de sina svärd, och en gammal öfverenskommen lag var, att den, hvars svärd befanns kortare, skulle börja striden. (Jag följer i detta yttrande min sagesman, ty runorna gifva anledning att påstå motsatsen.) Svärden, som mättes, voro i det närmaste lika långa, endast genom den noggrannaste mätning fanns att Vornas var så mycket, som bredden af ett enda korn, längre. Hans motståndare fick således förmonen af första hugget, hvilket dock lika som de derpå följande till det mesta förfelades. Men Vorna var icke heller lyckligare, och ehuru man skulle hafva trott, att han med ett enda tag bort nedgöra sin vederpart, inträffade det likväl på långt när icke, emedan denne, ehuru mycket mindre, var af naturen utrustad med synnerlig vighet, den han under sina färder dageligen uppöfvat. Emellertid hördes svärdsklang allt tätare och tätare i stugan, till icke liten förskräckelse för de innevarande. Hade de ej litat på sin rättvisa sak och Guds deltagande för densamma, så hade de redan för länge till och med öfvergifvit hoppet om räddning. Ett kortare uppehåll af de förfärande ljuden inträffade väl stundom, men endast för att fördubbla styrkan af de derpå följande. Under en sådan paus sade karlen i stugan: "Snart lärer min tour komma och jag skall ej frukta derför. Varen emellertid vid godt mod." Han nedtog redan sitt svärd i afsigt att, sedan hans bror stupat, uppträda till flickornas försvar. Men nu upphörde på en gång svärdsklangen alldeles, och ett fasligt buller uppstod i stället. Vorna som hade åstadkommit endast mindre farliga blodrispor på sin motståndare, gaf sin vrede fritt lopp derigenom, att han kastade svärdet ifrån sig och sprang sin motståndare om lifvet. I ögnablicket fällde han honom under sig och var i begrepp, att fullfölja sin seger, då hunden, som hittills morrat afsides, rusade uppå honom och gaf honom flere betydliga sår. Medan han skulle afvärja den fyrfotade fienden, begagnade hans manliga motståndare tillfället att stiga upp, hvarpå han hindrade hunden ifrån vidare angrepp. Denne hade dock redan så tilltygat Vorna, att han ingen lust hade, att fortsätta striden, som slutades dermed, att den andra förde honom in och tillredde honom en sofstad, der han med sina sår lade sig. Hans svärd, jemte spjutet och skidorna gömdes likväl sorgfälligt, så att han ej skulle få begagna dem till hämnd, om han dertill efter tillfrisknandet kunnat få lust. Man hade sedermera flera stridiga tankar om hunden, som frälste Vornas motståndare och flickorna. Medan några påstodo, att det var en högre makt, som i skapnad af hunden uppträdde till de oskyldiga flickornas räddning, trodde andra, kanske mindre fördomsfulla, att det var blott den verkliga hunden. Vornas motståndare hade säkert varit närmaste mannen att afgöra frågan, men han påstod fullt och fast, att han i förstone sett till och med tvänne hundar, hvilka varit alldeles lika, och på en gång rusat på Vorna. Den andra af dem hade sedan försvunnit, hvart, det visste ingen. Man undersökte väl alla hundspår på gården, men de voro ej på något sätt upplysande.

Huru det sedan gick med flickorna, visste min skjutskarl, gamle Huutoaho-bonden, icke. Icke heller kunde han upplysa, ifrån hvilken trakt de voro hemma, det sade han endast, att deras hem legat mycket sydligare än Uleåborg. Jag gissade på Korsholm, men han sade sig aldrig hört något sådant ställe förr nämnas. Af den beskrifning han gaf om deras färd, är att förmoda, det de icke kunnat hålla den vestliga rigtning, de för deras flykt börjat, utan afvikit derifrån till nordvest. Stället, der nybygget och slagsmålet med Vorna stod, var troligen på trakterna emellan Kiando och Hyrynsalmi. Troligen hade flickorna många äfventyr, förr än de voro hemma, ty dit förmodar man dem hafva kommit. Också är det icke blott förmodan, utan kan man med half visshet sluta dertill, af den omständighet, att krigsfolk kort derefter blifvit skickadt för att uppfånga Vorna och nedrifva hans boning. Det förra lyckades dem icke, men hans boning lades i aska, hvarefter det icke mer hörts af Vornas ströfverier, vidare än i sagorna.

Finsk Ballad.

Helsingfors Morgonblad 1834, ko 41.

Det ar anmärkt, att Finska folk-poesien är fattig på Ballader. Denna anmärkning är endast såvida grundad, som man dervid afser de Ballader, hvilka hittills blifvit bekantgjorda. Att emellertid Balladen icke är något fremmande ämne för Finska folk-poesien, derom har jag flerfaldiga gångor varit i tillfälle att öfvertyga mig. Ehuru utträngde af nyare poemer, till större delen misslyckade efterhärmningar af Svenska visor, Iefva dock Ballader ännu till och med i Tavastland och på kusttrakterna åt söder och vester derifrån. Rikhaltigare är dock den gamla Karelska stammen uppå dem. På de få dagar, som jag under en resa i denna vår, tillbragte hos Finnarne i Archangelska Gouvernementet, upptecknade jag flere sådana. De kallas der vanhoja Karjalan lauluja äfven naisten lauluja, genom hvilka benämningar de skiljas ifrån runoja, sånger af mythologiskt innehåll och syntyjä eller luottesia, dylika sånger af magisk syftning. Ingen större by träffas derstädes, der man icke kunde hopsamla en hel skara af qvinnor färdiga att sjunga sina vanhoja lauluja. Deras poetiska värde må lemnas obedömdt; men som prof på deras sammansättning och ton i allmänhet må följande öfversättning meddelas, hvarjemte anmärkes, att sådana upprepningar af samma ord, ehuru särskilda personer tillagda, som förekomma i detta stycke, äfvensom i Meren kosiat hos Schröter, äro något så eget för den Finska Balladen, att knappt någon enda finnes saknande dem.

Dottern Anni, hemmets enda, Gick till källan efter vatten; Vatten fann hon ej i källan, Torrt var tennet i dess botten, Torr stod kopparn vid dess sidor, Torra löf i djupet lågo.

Dottern Anni, hemmets enda, Gick till ängen efter vatten, Öfver tvenne höjder steg hon, Öfver tvenne, öfver trenne.

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten hem från ängen, Vände sig och såg omkring sig, Varsnade en båt på fjärden, Båt af hundra bräder timrad.

Prydlig satt en man vid rodret, Och en annan man i fören, Prydligast dock var den tredje. Midt i båten mellan båda: "Kom min jungfru ner i båten".

"Bryr mig icke om att komma; Skulle jag i båten komma Bågorna jag stege sönder, Bräckte bräderna i sidan".

"Ginge bågorna ock sönder, Bräcktes bräderna i sidan, Finns nog träd att laga om dem; Bräderna med snören hopsys, Och med vidjor sammanfogas. Kom då bara ner i båten".

"Bryr mig icke om att komma; Icke har man hemma bedt mig Gå i hvarje båt på stranden".

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten till sin fader: "Se, här har du vatten, fader".

Men den hårda fadren talte: "Far du hän, du strandens sköka, Kom ej mer för mina ögon; Ej du var att hemta vatten, Var att söka männer åt dig, Gick att få dig röda bindlar, Eller nya skor på foten".

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten till sin moder: "Se, här har du vatten, moder". Men den hårda modren talte: "Far du hän, du strandens sköka!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Bar då vatten till sin broder: "Se, här har du vatten, broder".

Men den hårda brodern talte: Far du hän, du strandens sköka!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Bar till broder-hustrun vatten: "Tag du, broder-hustru, vatten!"

Och så talte broder-hustrun: "Länge nog jag längtat hafver, Önskat genom all min lifstid, Att jag en gång finge dricka, Vatten, som svär-systern burit".[8]

Dottern Anni, hemmets enda, Gick nu i sitt loft på gården, Gret en dag och gret en annan, Men på tredje dagen dog hon.

Fadren då till loftet kommer: "O stig upp, min enda dotter! Far ej bort så ung ifrån mig, Dö ej bort så ung och vacker!"

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Bryr mig icke om att stiga; Snabb du var att mig beskylla, Allt för hårda ord du gaf mig".

Modren då till loftet kommer: "O stig upp, min enda dotter!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

Brodern då till loftet kommer: "O stig upp, min enda syster!" etc.

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Bryr mig icke om att stiga"; etc.

Broder-hustrun kom till loftet: "O stig upp, svär-syster lilla, Far ej bort så ung ifrån mig, Dö ej bort så ung och vacker".

Dottern Anni, hemmets enda, Öppnade sin mun och svarte: "Gerna upp för dig jag stiger; Snabb du icke var i orden, Gaf min ingen hård beskyllning".

Petter Kettunen.

Helsingfors Morgonblad 1834, n:ris 47, 48.

En half mil nära Wuokkiniemi är en mindre by, kallad Tsenaniemi, der jag lät landsätta mig. Det förnämsta hemmanet hade sin värdinna ifrån Finland och öfver-Kiimingi Socken i Österbotten. Hennes numera aflidne man, Petter Kettunen, hade i flere års tid uppehållit sig i Finland och sytt åt bönderna fällar, fårskinns-pelsar jemte andra plagg. Sluteligen hade han gift sig med en Finsk hemmans-dotter och begifvit sig hem till sin födelsebygd, der han upparbetat ett honom tillfallet hemman i ganska godt skick. För 3 à 4 år sedan hade han aflidit, och efterlemnat utom enkan fyra barn, tvänne söner och tvänne döttrar, alla nu fullvuxna. Som mannen varit en af ortens förnämsta skalder, kan jag icke undgå att här införa ett hans poem, deri han beskrifver en del af sin lefnad och sitt frieri. Sången lyder:

Barnet föddes i Karelen, Mannen växte upp i Qvenland[9] Växte sina runda tolf år I föräldrars lugna stuga. Ej till Savoland han kunde, Ej till Kuopio bege sig, Vandra med den tunga renseln, Längs med Pielis Sockens gränsor;

Men till Paldamo han reste, Skaffade sig lifvets näring, Genom sång i barnaåren, Såsom ung med tungans vighet. Visorna han sjöng i ordning, Sångerna, som ämnet kräfde. Paldamos förnämsta qvinnor, Kokade nog gerna soppa Och af sötmjölk smaklig välling, Som för Kettunen då frambärs, För den vackra sång han sjungit, Till belöning för hans visor.

Så han lefde i sin barndom, Kettunen i unga åren, Växte till en karl omsider Blef en karl ibland de bästa: Vig och lätt han var i gången, Ordvig öfver mången annan, Också vacker nog att påse, Med sin rodnad uppå kinden. Och han träffade att blifva Något bortskämd, stackars karlen, Kom att sakna tvänne kilar, Tvänne skrufvar honom brusto.

Gjordes då en kil af papper, Och af näfver ficks den andra. Snart nog for dock pappret illa, Näfret rullades tillsammans. Kom med hvarje vind en tanke, Och en annan for med vinden. Mannens hufvud illa blottställdt För hvar enda vind, som blåste, Slutligen blef helt förvirradt.

Så han gaf sig långt på färder, For att flacka kring i landet; Tog från Paldamo sitt respass, Pass till Kiimingi att färdas. Men till Limingo han först for, Var i Kello sommarn öfver, Och i Pudas halfva året. Slutligt till Kiimingi Socken. Och till Vesa by han kommer, Träder in hos nämndemannen.

Folket viste sig förvånadt, Något brydt vid mannens inkomst, För hans lätthet i att tala Och hans liflighet förundradt. Gamle nämndemannen frågar, Talar så med blottadt hufvud: "Hvarfrån är du hemma främling, Varande så grann och prydlig, Och så liflig, som du synes; Är från Uleåborg du hemma, Kanske handelsman från staden?"

Främlingen då gaf till gensvar, Petter talte så och sade: "Icke är från Uleåborg jag, Ej en handelsman från staden; Borta, utom landets gränsor, Allt för långt mitt hem jag lemnat, Allt i Vuokkiniemi Socken".

Gamle nämndemannen fortfor, Talande med blottadt hufvud: "Hvad för embete har mannen, Varande så grann och prydlig, Och så liflig, som du synes?"

Främlingen då åter sade, Talte mysande på munnen: "Skräddare jag torde vara, Kunnig fabrikör af rockar; Skörten vet jag skära långa, Göra ryggen kort, som brukas, Höja kilarne till axeln, Snörgarneringen änn högre".

Bars då fram en klädes-packa, Hemtades en vallmans-packa, Som två karlar kunde bära. Kettunen sin sax då framtar, Fattade uti sin fårsax. Vallmans-packan han i tu skar, Klipper den uti små bitar, Dem han sedan konstigt hopsyr, Syr en vecka först på hälften Och på andra veckan resten, Snällare när helgen nalkas, Stora högtiden instundar.

Folket skyndar sig till kyrkan, Mangrannt på Guds stora högtid; Kettunen den viga mannen, Rolig karl med korta luggen, Klädde på sig allt det bästa: Band om halsen granna duken, Drog om lifvet blanka gördeln, Silkes-toffsarna vid sidan; Strumpebanden voro silke, Stöflorna med fransar prydda; Guldgaloner prydde mössan, Och skjortkragen var af kamrits.

Så han vandrade till kyrkan, Klädd i bästa vallmans-kläder, Gick i bredd med de förnämsta, Sjelf dock mest förnäm af alla, Satt sig i den högsta bänken.

Klockarn sjöng hvad han förmådde, Nog förmådde han ock mycket. Presten talte strängeligen. Ifrig var han i predikan, Talte länge mångt och mycket. Mångt och mycket torde också Främlingen behöfva känna, Lära sig den obekante. Fåfängt lär man ej predika, Sjunga psalmerna i vädret.

Flickorna i kyrkan sutto, Granna, såsom morgonrodnan, Lysande, som morgonsolen. Nätta voro deras händer, Kroppens växt var stolt och prydlig, Fingrarne guldring-beprydda, Hufvudet med gyllne smycken. Shawlen hängde nedom skuldran, Fästad framföre med nålar. Flickorna begärligt sågo På den främmande i kyrkan, På hans kloka min och åtbörd, På hans liflighet och skönhet, Och på elden i hans öga.

Nu man skulle hem från kyrkan; Kettunen den viga mannen, Han den kloka Qvenlands gossen, Var nu färdig, att bege sig; For igen till nämndmans hemman, Gick till nämndemannens döttrar. Talte länge först med Kajsa, Språkades med Liisa sedan, Och beställde att till natten Få på hennes bädd sig lägga.

Tornu bannades på Liisa, Talte så den gamla qvinnan: "Bort du Liisa! Låt landstrykarn Dig i sina nät ej fånga, Akta dig för Ryssens snaror, Ryssen, både slug och listig, Som ihoprör bägge språken, Blandar alla språk tillsammans, Är nog färdig att bedraga Och berykta landets flickor".

Petter inföll i det samma, Talte Kettunen och sade: "Icke är hon väl den enda Flicka, som i landet växer, Flickor finnas annorstädes, Vaggade af andra mödrar, Som försmå ej männers anbud, Vredgas icke, när man talar, Fly ej för en kyss ens undan. Torde vara bäst att flytta Härifrån till Kilpos hemman, Vandra dit så klädd jag är nu, Med mitt granna siden-bälte Och min rocks förgyllda knappar."

Derpå gaf han sig att vandra, Steg utföre backens sluttning. Snart han framme var på gården, Ser då tvänne stugor för sig, Tvänne stugor, tvänne vägar. Gick uti den ena stugan, Satte sig på gafvel-bänken. Derpå frågade han genast: "Finns det arbete på stället?"

Utan att sig långt betänka, Sonen svarade och sade: "Nog finns arbete i gården; Sjelf jag torde snart behöfva Nya kläder till mitt bröllop, En ny rock, hvari jag viges".

Gamla mor, som satt på spiseln, Afbröt sonens tal och sade; "Flickorna först måste hafva Undangjordt, hvad de behöfva, Är nog tid för gossar sedan".

Mari såg från qvinno-hopen, Blickade med stora ögon, Lika tvänne blomster-knoppar, Såg uppå den komna gästen, Hörde på hvart ord han talte.

Petter frågade med samma, Talte Kettunen och sade: "Hvem vill ta i vård mitt verktyg, Hvem mitt granna siden-bälte, Gömma mina högtids-kläder, Och hvar får jag gå till hvila".

Mari steg ur qvinno-hopen, Öppnade sin egen kista, Talte så med dessa orden: "Lemna dit nu dina verktyg, Och ditt granna siden-bälte, Jemte dina högtids-kläder". Derpå sopade hon golfvet, Inbar halm och redde bädden, Ej för en, men väl för tvänne.

Kettunen då gick till hvila, Mari smög sig sakta efter, Kom till Wuokki-gossens läger.

Gamla mor, som det förmärkte, Bannades likväl och sade: "Bort, du Mari! Låt ej Ryssen Nu i sina garn dig snärja."

Mari inföll då och sade: "Sjelf jag månde för mig sörja, Sjelf min egen sak bedrifva, Veta bäst hvad som mig höfves".

Hon fann mannen nog behaglig, Och försmådde icke Ryssen, Tog sitt lifstids steg behändigt, Som ej nånsin tas tillbaka, Om ej hjertat blir förstelnadt, Bloden i sitt lopp förisas.

Samma Mari, som i denna sång omtalas, lefde ännu i förlidne sommar på Tsenaniemi, såsom enka. Hon hade strax efter sitt giftermål öfvergått till Ryska kyrkan och föröfrigt antagit det här brukliga lefnadssättet, så att man numera icke ens kunnat ana, att hon härstammade från annat land och andra seder. Icke litet fägnade det mig, att öfver allt höra henne berömmas, såsom ett mönster för dugliga värdinnor. Arbets-kunnigheten hade hon medfört ifrån sin födelsebygd, och har lärt sig att likna sina grann-qvinnor i snygghet och renlighet. En, med hvilken jag talte om henne, sade: "Nog lyckas det stundom att gifta sig väl ifrån Finland, men andra hoppa säkert i en galen tunna". Derpå uppräknade han åtskilliga andra värdinnor, som voro ifrån Finland och hvilka han förebrådde att ej kunna vänja sig att lefva snyggt och renligt i sina hus. Skulle alla lyckas få sig likadan hustru ifrån ert land, som Kettunen, sade han, så skulle säkert våra egna qvinnor ofta blifva ogifta.

Såsom nu äfven den nyss anförda öfversättningen, hvilken, lika så litet, som mången annan, kan återgifva originalets uttryck och behag, må utvisa, har Kettunen icke saknat synnerligen goda poetiska anlag. Det var om honom, som några Archangelska bönder för 5 à 6 år sedan försäkrade, att han skulle sjunga aldraminst i två veckors tid, utan att behöfva afbryta sången, om ej för att äta och sofva. En annan runa har jag af honom, den han författat öfver en man, som friade till hans dotter. Sedan han först beskrifvit mannen och hans ankomst, låter han honom utföra sitt ärende, hvarpå Kettunen för sin dotter svarar: " minun on piika pikkarainen, matalainen mamman alku ", d.ä. liten är ännu min dotter, allt för kort att blifva moder. Friarens moder, Natalia, som var med sin son, Ortjo, afskrämdes ej af första afslaget, utan fortfor att anhålla om Kettunens dotter för sin son, sägande: " En paa parkin survojaksi, enkä pehkan pieksiäksi, vienpä vehnätaikinalle, paksun leivän paltehille, ruuille rukehisille ", d.ä. Bark hon ej behöfver stampa, mala strån till dåligt stampbröd, hvetmjölsdeg hon kunde göra, baka stora, tjocka limpor, äta magen matt af rågbröd. När Kettunen hört detta, beklagar han, att dottren ännu skall vara så ung och säger: " Joka korttelin kohottais, vaaksan varrelle lisäisi, sillä sa'an salpoaisin, tunkisin tuhannet markat ", d.ä. om ett qvarter någon lade uppå längden för min dotter, hundra marker jag då gåfve, gåfve till och med fast tusen. När friaren ännu dröjde att förfoga sig, måste Kettunen slutligen gripa sig an, att ordentligen besvärja honom. Vid beskrifvelsen om hans ursprung (synty) har han i synnerhet godt tillfälle att förlöjliga honom, och beklaga måste man den, som får sådana runor om sig. Till och med alla barn i Vuokkiniemi sjunga nu denna visa, och Ortjo, som jemte sin moder ännu lefver, är för alltid på det löjligaste utpekad härigenom.

Likasom Österländska sångare gerna nämna sig sjelfva i sången, så göra äfven våra naturskalder det ofta. Kettunen slutar nyss omtalta sång med följande ord: " Ku on laulun laatinunna, virren pienen veisanunna? Tuo Kettu kepiä miesi, lyhyt tukka, lysti poika, matatessa maaselällä, pimiällä pilvisäällä, saet ilmalla isolla ", d.ä. hvem har hopsatt denna visa, denna korta sång författat? Kettunen den viga mannen, lustig karl med korta luggen, då han for på landtryggshöjden, i ett mörkt och töcknigt väder, då det regnade förfärligt. Ännu på sin dödsbädd tilltalte han sin hustru med runo-vers, sägande: " Maria mahoksi jääpi, murehille Ruotsin muori, minun mentyä manalle, matattua näiltä mailta ", gall Maria snart nu blifver, mor från Finland får nog sorger, när till manala jag färdats, farit bort från dessa länder.

Några nyare Finska Runo-Författare.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:ris 10-12.

Den som gjort någon närmare bekantskap med Finska Litteraturen, har utan tvifvel fäst sin uppmärksamhet uppå den stora mängd af naturskalder, som Finland har att framvisa. Jag tror, att man utan förnärmande af sanningen kan tryggt påstå, att Finland, i förhållande till sin folkmängd, hyser flere naturskalder än något annat land; åtminstone flere af förtjenst. För utländningen, som icke känner Finska nationen, må detta visserligen synas otroligt, det förekommer ju äfven oss sjelfva besynnerligt. Man skulle tro, att hvarje diktens blomma borde utdö under vår vinter, att all känsla, allt lif borde förstelna, likasom vattnet i våra bäckar och sjöar, att fantasien borde söka sig plats söderut, likasom våra sommarfåglar flygta dit undan Nordens stränga köld. Erfarenheten visar likväl klart motsatsen, och vi finna tydligen att lifvet öfverallt är det samma, ehuru det uttrycker sig under olika former. Den form, hvarunder lifvet uttrycker sig hos det Finska folket, är företrädesvis allvarsam, men tillika poetisk. Sjelfva språket röjer detta, äfven i hvardagstal. Allting personifieras hos Finnen; stenar, berg, skogar, sjöar o.d. blifva lefvande varelser under talet, må också medgifvas, att tanken icke alltid så noga fäster sig dervid. Man talar om dessa och dylika sakers hufvud, fötter, rygg, öron o.s.v., hvilka endast tillkomma lifägande varelser. Denna språkets poetiska art ger äfven ett prosaiskt föredragande en poetisk färg, hvilket isynnerhet lätt blir märkbart, då man ordagrannt öfversätter en Finsk mening uppå ett annat språk. Onekadt måste samma omständighet mycket bidraga dertill, att i vårt land så många naturskalder uppträdt och att nya ännu hvarje år uppstå. Knappt finnes någon, äfven mindre församling, der en märkeligare händelse af brist på skalder skulle blifva obesjungen. Dock är norra Finland bördigare uppå sådane skalder än det södra. Orsaken dertill bör efter min tanke icke så mycket sökas uti någon olik carakter emellan Sydfinnen och dem som bebo landets nordligare trakter, som icke hellre uti andra omständigheter, som skilja dem emellan. Sydfinnen boende oftast vid större vägar, nära till någon stad, der han beqvämligt kan afyttra sina varor och förse sig med förnödenheter, som han i sitt hem saknar, vänjes att lefva sorglöst och makligt, uti hvilket lefnadssätt, så mycket det än må efterfikas, skalden sällan plär trifvas. Nordfinnen deremot omgifven af sina otaliga sjöar och sina ofantliga skogar, öfver hvilka ingen väg leder, der han, efter Sydfinnens sed, kunde färdas sofvande uppå lasset, har ofta flerfaldigt svårare kyrk- och tingsresor än Sydfinnens stadsfärder. Men egentligen är det genom hans långa stadsresor, som hans tankekraft utvecklas till större verksamhet. Uppå dem lärer han sig att känna sederna och lefnadssättet på orter, som äro långt åtskilda ifrån hans hem, likasom han derunder måste rikta sin dialekts ordförråd. Allehanda tilldragelser, beträffande antingen honom sjelf under resan, eller andre som han hört, berättas sedermera troget hemma, hvarmedelst ämnen tillväxa både för saga och sång. Afven till boningssättet skilja sig betydligen Nord- och Sydfinnen. Denne, som bekant är, bor vanligast i större byar, der hvarje ledig stund användes och tillbringas i sällskap med bygrannar uti stojande nöjen, då deremot Nordfinnen nästan alltid bor enstaka, der tillfälle ej finnes till sällskapsnöjen. Uti sin ensamhet, som han är, utan att på flere veckor träffa någon fremmande, får hans själ ofta en melancholisk stämning, som oemotståndligt manar honom att utgjuta den i sång. Lägger man till dessa omständigheter den långa vinternatten med sina symboliska stjernbilder och det flammande nordskenet, hvilka så mägtigt tala till menniskans inre, och här, genom den stora contrast de hafva till den eviga sommardagen och dess glödande sol, ännu djupare ingripa i medvetande och känsla och onekadt utöfva en stor inflytelse på den poetiska bildningen, så tror jag mig hafva uppräknat de förnämsta orsaker till Nordfinnens poetiska öfverlägsenhet. Det vore icke svårt, att utur sjelfva deras skalde-utgjutelser finna bekräftelse uppå sanningen häraf. Likasom fordom Väinämöinen och Lemminkäinen företogo flere äfventyrliga färder till Norden, så kommer skalden ännu ofta till Lappens ödeskog och vida hafsfjerd; och ofta svalkar sig hans glödande fantasie uti Rutjas strida fors. Man märker ett omisskänneligt sträfvande hos honom till det mörka, mystiska pohjala, der den af Väinämöinen och Ilmarinen uppslagna elden lyser för hans syn. En annan gång flyger han öfver alla skyar uppå Otavas (Karlavagnens) skuldra och Seuloinens (Sju-stjernans) nacke och finner förr ingen hvila, än han kommit igenom alla nio himlarne. Hvad för inflytande det ensamma, sorgsna lifvet har uppå skalden, röjer sig öfver allt tydligen. Det sorgsna, melancholiska utgör, så att säga, sjelfva grundtonen i den Finska poesien, ehuru äfven en annan sida deri är ganska starkt rådande, nemligen det hemska, mystiska. Qväden af gladare innehåll äro alltför få i jemförelse med dem, som uttrycka sorgen och melancholien i dess mångfaldiga rigtningar och skepnader. Också är det i synnerhet i sednare tider, som glädtigare visor och runor börjat alstras hos allmogen och runan riktat sig uti mångsidigare syftning. Satiren t.ex. var fremmande för den äldre runan, men är nu ofta ett älskadt föremål för de nyare.

Ibland de nyare skalder, som i runans form behandlat växlande ämnen, intager Paavo Korrhoinen onekadt det främsta rummet. Än sjunger han enkelt berättande, än är han satirisk, i ordets renaste mening, än undervisande med naturens egna enkla reglor. En annan gång är han åter munter, liflig och full af infallen. Några af hans runor beröra Mythologien; i några efterhärmar han de gamlas syntyrunot (runor, som behandla tings, isynnerhet sjukdomars ursprung). Paavo Korrhoinen är nu nära 60 år gammal och bor på Vihtala hemman, på Songarinsaari, i Rautalampi Socken. Hans kropps constitution är stark af naturen och ännu mer härdad genom arbete. Af hemmanets namn Vihtala härleder sig hans på orten allmänt kända benämning af Vihtapaavo, en benämning, den han sjelf synes hafva godkännt och adopterat, då han sjunger:

Tämä on viisas Vihtapaavo, Joka runon rustaileepi, Joka laulun laiteleepi, Sekä virren veisaileepi.

I öfversättning:

Här är den vise Vihtapaavo, Som förstår att reda runor, Som förstår att laga visor, Och som ofta sjunger sånger.

Redan tidigt utmärkte han sig såsom omtyckt runoförfattare, likasom han ännu fortfar att, såsom sådan, vara högt skattad. Oberäknadt de otaliga visor och runor, han extemporerat vid gästabud och andra muntra tillfällen, och af hvilka ganska få sedermera af honom sjelf eller andra blifvit i minnet bibehållne, har han gjort en stor mängd dylika, hvilka uti Rautalampi och Socknarne deromkring finnas kringspridda uti afskrifter.[10] När jag, för några år sedan, besökte honom på hans hemort, i afsigt att få uppteckna några af hans runor, träffade jag honom för första gången, då han om aftonen hemkom från sitt arbete ute på marken. Han sade sig då vara nog trött, för att ju hellre gå till sängs, än sitta och sjunga in på natten; ville dock följande morgon se till, hvad som kunde medhinnas. Tidigt på morgonen, när jag steg opp, för att begagna mig af hans löfte, fanns han ej mer i stugan, utan hade med de andra karlarne gått ut på åkern. Man sade mig att han ej var långt borta, och skulle till frukosten återkomma hem, hvarpå jag beslöt att tålmodigt invänta honom. Han kom och viste samma trygga likgiltighet som aftonen förut, till dess ett par supar brännvin, som jag skaffade honom, och hans nyfikenhet att se ett häfte runor, dem jag uppskrifvit och nu framlade, bröt hans köld och gjorde honom förtrolig. Åkern glömdes för denna gång snart, och han sjöng för mig till sent på qvällen. Då talet en gång råkade falla på mängden af de runor, dem han torde hafva i sin tid författat, pekade han på en ansenlig kista under bordet och yttrade: "Nog har jag emellanåt gjort runor och skrifvit dem också, och inte tror jag att de allesammans skulle rymmas i den der kistan; men jag har åter strax derefter lemnat dem till bekanta i Socknen". Då jag vidare frågade honom, hvarföre han så gaf bort sina runor utan att mera tänka på dem, svarade han blott: "Alltid får man sig en och annan sup för dem". Denna vara tycktes han, till egen och sina vänners sorg, som han sjelf på något ställe säger, mer än måttligt älska. Han lärer också i sina dar varit nämndeman en tid, men för sin stora begifvenhet på starka drycker hafva blifvit aflägsnad från denna post. Han klagar sjelf öfver att hans omständigheter försämrats, och att han dragit sig fattigdom på nacken, genom denna ovana; dock är han i allt fall tillräckligt arbetsför, för att ej behöfva lida brist på det nödvändiga, eller tillgripa nådebröd. Hans anhöriga tyckas äfven icke så mycket anse honom vara förstörd genom denna sin utsväfning, som icke mer sörja öfver att han ej blifvit allt, hvad han kunnat blifva, om han varit fri densamma.

Nuvarande Prosten Boucht i Hollola, som förut varit Kyrkoherde i Rautalampi, berättade mig, att han den tiden en gång frågat honom när och på hvad sätt han gjorde sina bästa runor, hvarpå han svarat, att han, under det han plöjde sin fåra på åkern, vanligtvis förkortade tiden dermed, att han tillika sjöng öfver något ämne en sång, den han sedan, så godt han kunde draga sig till minnes, hemma uppskref. Jag vet icke om hans mest lyckade runor verkligen uppkommit under ett så nyktert tillstånd, men det vet jag, att han vid muntra gelag, brölloppshögtidligheter och andra gästabud, då ett måttligt rus upplifvat hans sinne och eldat hans fantasie, till åhörarenas stora nöje, sjungit och sjunger för tillfället och alldeles oberedd så länge det honom lyster. Derföre är han också alltid en välkommen gäst på sådane ställen. För att ge Läsaren ett begrepp om hans sätt att extemporera, ehuru visserligen alla hans runor äro, mer eller mindre, extemporationer, vill jag här anföra några verser från början af en visa, som han, dertill uppmanad, vid ett bröllop sjungit. Visan finnes tryckt uppå Finska och lyder:

Noh! miehet, miehet veikkoset, Näin näitä häitä juoaan, Tuoss' on viel' loput entiset, Toisia aina tuoaan.

Vaan ei tääll' kauan eletä, Ei päälle tämän päivän, Jollei vaan poikia laiteta Kihloja kylään viemään.

Kyll' pian tästä paikasta Ukot urallen joutuu, Kohmelon saavat paikasta Kuin se käypi laatuun?

På Svenska öfversatta skulle dessa verser låta ungefär så:

Nåh! bröder, bröder allihop, Så firas brölloppsfästen, Otömde stå der våra stop, Nytt städse bärs till resten.

Men länge lefs dock ej såhär, Tron mig, ej många dagar; Om ej ungkarlarne man der På friarfärder lagar.

Snart nog från detta ställe hem Sig gubbarne begifva; Blott tunga hufven följa dem, Och hvad skall sedan blifva?

"Bestyr dock", menar han sen, "bröllopp åt gossarne, så snart de fylla fem år uppå tio, om de än synas smalvuxna, och man skall ej sakna gästabud och drycker", säkert för att åter reda de tunga hufvena. Efter att i en följd af verser hafva uppmanat gossarne att icke låta flickorna, "hvilka sucka der för deras skull", vänta för länge o.s.v. afbryter han hastigt gången af visan, som det synes af begär att läska sig, och sjunger följande strofer: Kyll' sanoisin viel sanoja, Jotk' toinen toistans vastaa, Eik' olis suinkaan vanhoja, Jos noita kuulla lystää.

Vaan ellei ensin eholle Nyt panna paloviinaa, Niin minä sanon miehille Olkoonpa se nyt sinään.

Tämäpä onki kulkullen Kuin rattahille ihra. Nyt laulu lankee nuotillen Eik' yhtään kaipaa kirjaa.

På Svenska, vers för vers, lyda dessa strofer nästan så:

Än har jag många ord ändå, Och kunde rimslut samla; Och ville någon höra på, De vore icke gamla.

Men om man icke nu förut Vill ställa bränvin för mig, Så säger jag åt folket: slut! Och mer besvär ej gör mig.

Se, det var för min strupe det, Som för ett kärrhjul ister, Nu falla sångens takter rätt, Och skrifven bok ej brister.

Till sitt sinnelag är Korrhoinen saktmodig och stilla. Hans gamla moder, hvilken först för omkring ett år sedan aflidit, men vid mitt besök uppå Songarinsaari ännu lefde, och då tycktes vara något smickrad af de loford jag gaf sonens förmåga, fällde ett yttrande om honom, som jag här vill meddela: "nog är han ett godt barn" sade hon, "så gammal jag nu är, då jag redan gått öfver åttatio år, har jag aldrig ännu fått ett ondt ord af honom". Men, fortfor hon, jag har äfven bekymmer för hans skull, när han aldrig kan vänja sig ifrån att älska bränvinet. Märkvärdig är i afseende härpå hans egen sjelfbekännelse i en runa, den han sjungit öfver bränvin. För utrymmets skull må blott en del af densamma gifvas här, och denna i öfversättning, utan bifogande af den Finska texten:

Först på mina gamla dagar Denna sak jag kom att inse, Huru äran dock försvinner, Mannens värde dukar under, Hur all kärlek går förlorad, Hos hans fordna, goda vänner, Karln försänker sig i skulder; Då han dricker öfvermåttan, Lefver blott i bränvinsrikdom, Ena dagen på den andra. Ljufva sälskapet i verlden, Gamla, smittosamma bruket, Som i början knappast märkes, Sådana förluster medför.

Han slutar runan sålunda:

Saken är till sjelfva grunden, Mina barn, just så beskaffad. Sanningen deraf jag känner, Då jag sjelf också har varit Uppå denna sed begifven, Fått mig sådana förluster, Att min helsa är förderfvad, Att min rikedom försvunnit, Matts blott ligger qvar i fickan.[11] Att min slägt jag så gjort ledsen Och förtörnat mina förmän. Sjelf jag visste nog mig vara För välvilliga till sorg blott, För belackaren till löje. Androm vore jag en lärdom, Hvilka torde om mig säga: Karl! du ger åt andra lärdom: Sjelf dock är du oläraktig.

I afseende å satiren i dess högre och ädlare bemärkelse, har Korrhoinen diktat runor, som kunna uppställas som mönster. Utmärkt är i synnerhet en af dessa, hvari han tar sina Savoländares försvar mot några speord, dem han säger sig hört fällas af några främmande på en färd till Åbo, den han gjort i sin barndom. "Alldrig", menar han, "hafva dessa stickord kunnat sedan utplånas ur mitt sinne. Att slå ett helt folk öfver en kam och angripa dem, huru orättvist är icke sådant? Har icke Savoland män att uppvisa, hvilka kunna täfla med andra orters, och med de ypperste der? Den infödde, som byggde den herrliga klockstapeln i ———, och som alldeles olärd, och utan att hafva ens sett ett mönster, visste att beräkna allt så, att den höga colossen står fast nu på sitt ställe, och, oaktadt den bär stora klockor nog, icke svigtar det minsta vid ringningen, den, som fogade dess trappor så, att man lätt och beqvämt kan stiga opp och betrakta dess herrlighet, var han värd att angripas med speord? Han, sitt folks ära, och mången annan hans like med honom, böra de bespottas? Måtte ingen god såras af min sång, som blott vill rätta den oförståndige, som finner ingenting dugligt utom sin egen by." Hela runan är skrifven med sann ingifvelse och den största moderation, och får ännu mer intresse af den ädla fosterlandskänsla, som uttalar sig i densammas äfven minsta detaljer. En del af hans runor äro af personlig hänsyftning, och angripa fel, utan skonsamhet och med de hvassaste uddar. För sin ryktbarhet blir han nemligen ofta anmodad att göra runor öfver något gifvet ämne. Sådana beställningar får han stundom äfven ifrån främmande Socknar. Merändels är då syftemålet dermed att förlöjliga någon person. En gång, t.ex. kom en beskickning af flere karlar från M——— till honom och anförde att han skulle göra en runa om deras Prest, hvilken för sin process-sjuka och några andra, mindre älskvärda, egenskaper, var af församlingen hatad. Korrhoinen lät dem då noga berätta allt hvad de visste om sin Prests bedrifter, hvilken berättelse fortsattes långt in på natten. Följande morgon började han sjunga öfver ämnet en runa, som långt öfverträffade beskickningens väntan. De lemnade honom icke förr än han uppskrifvit densamma; och då de sålunda fått den om händer, förde de den med sig hem, utan att Korrhoinen vidare brydde sig derom. Runan skall vara lång (upptaga 2 à 3 skrifna ark) och förträfflig i sitt slag, efter det omdöme sakkunnige derom fällt. Jag har ej kommit i tillfälle att sjelf få läsa den.

För den, som åstundar att göra närmare bekantskap med Korrhoinens poetiska förmåga, äro så många tillfällen dertill öppna, då en stor del af hans runor, dels i tidningar, dels i runo-samlingar, äro tryckta, att man lätt kan förbigå ett vidlöftigare ordande om hans förtjenst. Man har också här velat snarare ge en caracteristik af hans person, än af hans skrifter; emedan han sjelf i allt fall är mera obekant än dessa. Samma ändamål skall äfven afses vid de uppgifter, som lemnas här nedan om några andra Runoförfattare.

Nära Korrhoinen ville jag ställa hans Socknebo, den mera sorgsna skalden Johan Ihalainen. "Framfuskad" som han sjelf säger, "på brottets läger" har han ända från sin födelse varit lytt och lam, och fått vidkännas all den bitterhet, ett lif fullt af plågor och ett beroende af andras nådegåfvor medföra. Han är nu en såkallad Inhysing, eller rättare rotfattig i sin Socken. Naturen, som sällan eller alldrig är en ojemn utdelerska af håfvor, tyckes också hafva velat gifva honom sångens, till tröst och ersättning, för det hon beröfvat honom. Hans runor beröra mest, med tonen af berättelse, de förhållanden i hvilka han stått till sina vårdare och husbönder. Då och då undfaller honom en bitter klagan mot sitt oblida öde. Som alla naturskalder, så sakna äfven hans melancholiska dikter all anstrykning af sentimentalitet, och hur djupt han än må intränga i sina olyckor, förfaller han dock alldrig i pjåkighet. Utmärkt målande och tillika uddig är hans runa, hvari han angriper en Byfogde på orten, som kört ihjäl en förträffelig häst, tillhörande Gästgifvaren derstädes.

I denna genre har han äfven några runor. Sjelflärd skrifver han en ganska god stil. Vid mitt sednaste besök hos honom fick jag af honom ett digert häfte med hans egna manuscripter. Jag kom, i anledning af hans runa om den ihjälkörda hästen, att fråga honom om han trodde sig framdeles i tillfälle att tradera med dylika, och fick till svar: "Nog inträffa då alltid sådana händelser". Men i sanning äro dock sådana tillfälligheter dyrbara för runo-författarena, hvilka, i sin inskränkta krets och vid det alldagliga af tilldragelserna der, icke tycka sig kunna nog värdera en omständighet, som litet mer framsticker ur mängden och ger dem ämne att besjunga.

Såsom särdeles munter, lekande och satirisk utmärker sig Elias Tuoriniemi[12] i Pyhäjärvi Socken. Hans runor äro kanske mer bitande än de förr omnämndas satirer; men de genomströmmas tillika af en så god humor, att de mindre såra än väcka löjet. Han är en mångkunnig man, hvad slöjder beträffar, Skomakare, Smed, med ett ord tusen-konst-mästare.

I sitt lefnadssätt skall han vara regelbunden, tvärtemot dylika landtkonstnärers vana; och hans uppförande vittnar verkeligen om en på dessa orter mera sällsynt bildning och takt.

Kettunen i Ilomantz är äfven en omtyckt runoförfattare. En af hans sånger är framför andra populär och kringspridd. Den beskrifver, i en vidsträckt humoristisk stil, en käring, som ville gå att stjäla mjöl ur en hemmansbondes boda. Hon hade redan tagit en påse och gömt den i skogsbrynet nära intill, vid det hon gick att hemta mer, då bonden, som märkte det, smög sig dit, borttog mjölet och satte en påse full med aska i stället. Afbruten i sitt ytterligare försök att stjäla, gick hon hemligen till stallet att afhemta sin påse, och begaf sig med densamma glad hemåt. Kommen i sin stuga gör hon opp eld, häller mjölk i grytan till öfverflöd och vill koka sig en smakelig välling. Emellertid ser hon, i det hon föser det förmenta mjölet ur påsen i grytan, sitt misstag, och har en bortskämd mjölk till lön för all sin möda och fara. Dylika scener utförda af en finsk skämtare få en egen colorit, den ord ej kunna beskrifva. Hvem påminner sig ej härvid den allmänt bekanta Kalakukko-runan. Det tyckes som den Finska folkstammen, genom det långvariga betryck och armod den uthärdat, blifvit på visst sätt uppmanad till en fallenhet för det bitande löjet, som genom den gravitetiska, alfvarsamma drägt den tillika iklädes framstår så mycket mer markeradt.

En gosse af femton år träffade jag i Pielavesi Socken, som man sade mig plägade göra runor, och redan hafva gjort flere sådana. Hans namn är Isaak Pieksieinen. Med möda kunde jag beveka honom att låta mig höra någon af dem. Det är en af ålder inrotad fruktan för förföljelser, som gör de flesta runokunnige obenägna att meddela sig. Sannolikt härstammar denna fruktan från den tid, då våra förfäders hedniska läror voro i brytning mot Christendomen, och af dess förfäktare förföljdes med grymma straff. Denna gosse tycktes dessutom befara äfven aga af sina anhöriga om, såsom han yttrade sig, de skulle få veta "att jag har sådant der för mig då en främmande hör på", och ytterligare lärer han ej vetat, huruvida hans runor ej kunde göra honom förtret från hans sockneboers sida, emedan de voro till en del satiriska. Omsider öfvertalad, sjöng han för mig några stycken; och då jag derpå bjöd 24 sk. i 2:ne helt nya sedlar, yttrade han sig med en stor och triumpherande förnöjelse: "Inte har man just gjort dem så alldeles fåfängt heller, ser jag"! — Förunderligt är, att ett barn vid hans ålder och hans förhållanden, kunnat till den grad utbilda, icke blott uppfattningsförmåga, utan äfven förmågan af uttryck, att såväl anläggningen i hans runor, som den logiska correctheten i meningarne äro fullkomligt oklanderliga. Att dömma af de runor, han redan författat och af hans ringa ålder, borde han i en framtid kunna gå ganska långt som naturskald.

I sammanhang med hvad förut blifvit berättadt, vill jag genom ett exempel söka förklara den omständighet, att runorna, ehuru af deras författare vanligen lemnade vind för våg, likväl oftast bibehållas och räddas undan glömskan. Det finnes nemligen bland bönderne de, som med ett otroligt minne förena lusten att lära och ihågkomma dylika folksånger, och genom sådane fortlefva de från ålder till ålder. En slik runokännare är en viss Kainulainen i Kesälax Socken. I afsigt att begagna hans rika förråder, begaf jag mig till hans hem, och, såvida han var ute med en stockflotta till qvarns, väntade på honom en hel dag. Om qvällen, då han kom hem, sjöng han på min begäran en hel hop runor, mest gamla, och försäkrade att jag ej på en hel dag skulle hinna uppteckna dem, som han ännu mindes. Följande morgon ville han, ehuru äldsta son på hemmanet, ej svika de andre i arbetet och dröja hemma för att sjunga; men då jag, genom en karls dagslega, af hans slägtingar friköpt honom, förblef han högst belåten i stugan, och dicterade sånger nästan utan afbrott till sena aftonen. På eftermiddagen, då det rägnade något strängt, gjorde han, nöjd med att få vara under tak, den anmärkning, att hans sånger sannerligen alldrig förr varit honom till en sådan tjenst, som nu. Dagen derpå bad jag honom fortsätta med sina sånger; men han mente, att det dock icke var värdt att för deras skull lägga ut så mycket penningar, som en ny dagslega. Han erbjöd sig likväl att sjunga för mig under det han arbetade nära sitt hem, sägande sig alltförväl kunna arbeta och sjunga på en gång. Jag antog med nöje tillbudet, och denna dag förnöttes, såsom den föregående, med att uppteckna hans visor, hvilka alldrig tycktes vilja taga slut.

En broder till denne Kainulainen, som var smed, kunde äfven en hel hop runor, i synnerhet sådana, som angingo smide och smedar. Så t.ex. sjöng han för mig en runa om huru Ilmarinen lärde den första smed att välla tillsammans jern och stål. Denne sednare hade nemligen smidit yxor uti sin smidja och länge förgäfves bjudit till att sammanvälla eggen. Ilmarinen råkade vandra i nejden och hörde hans bälg pusta. Han gick derpå in och frågade: huru många yxor har du i dag redan fått färdiga? Smeden, ännu mera misslynt, då han förmodade att äfven en annan kunde komma att märka hans oförmåga, tog an en förställd stolthet och svarade: det är först den nionde, jag nu håller på att göra. Ilmarinen vände sig bort, och sade, i det han gick ut, några ord, som upplyste smeden: orden voro dessa: "sådana Smeder hafva ej ens nio yxor på dagen färdiga, som, då de vilja mänga jern och stål, strö sand imellan". Smeden tog genast an hans lärdom, och företaget lyckades förträffligt. För denna och de öfriga runor, dem Smeden Kainulainen meddelte mig, bjöd jag honom 20 kopek. Han var särdeles belåten dermed och tyckte sig säkert öfverflödigt betald för sitt besvär, ty han yttrade sig i anledning deraf: "Härefter bör jag börja smida runor". Jag frågade honom om han trodde sig kunna sätta ihop en duglig runa? Han svarade ögonblickligt i runometer, som orden föllo:

Ofta förr man visor gjorde, Sjöng i kretsen utaf barnen, Långa dagarne i vallgång, Gyllne qvällarne i tågen.

Liksom nu denne, genom det svar han gaf, viste sig vara nog hemma i konsten att göra runor, så äga en stor del af Bönderna oppe i Finnmarken en förvånande fallenhet och lätthet att i sång uttrycka sig. Det är derföre i ögonen fallande, att de här upptagna runoförfattarene utgöra minsta delen af dem, som förtjente att såsom folkskalder förvaras åt minnet. Skulle derföre en bekantskap med de talanger, dem de Finska ödemarkerna hysa och uppamma, för några läsare vara välkommen och kär, så vore det för mig framdeles säkert lika lätt att finna sådana, som angenämt att om dem lemna några upplysningar.

Om närvarande tids poesie hos Finska Allmogen.

Calender till minne af Kejserliga Alexanders Universitetets andra sekularfest, utgifven af J. Orot. 1842.

Det är en flerstädes gjord erfarenhet att folkpoësien icke trifves val tillsammans med civilisationen. Något sådant kan man äfven märka hos den finska allmogen, i fall man eljest får antaga, att nationen nu för tiden är mera civiliserad, än den för årtusenden sedan var, och att det närmare hafskusten boende folket uti civilisationen öfverträffar folket inne i landet, hvilket ämne väl kunde förtjena en egen undersökning. Sannt är och förblifver emedlertid det, att finska folket, betraktadt med den Europeiska civilisationens ögon, märkbarligen förkofrat sig emot hvad det fordom var. Men hvem kan opartiskt påstå, att den allmänna Europeiska civilisationen ar den enda rätta? Åtminstone förekommer deri mångt och mycket så bakvandt emot all naturens ordning, att man har rätt något tvifla derpå. Utom det påtränger den sig folken allestädes och afklipper med sin trädgårdssax det egendomliga hos hvart och ett, afstympande allt efter sin egen form. Just derigenom försvinner det egna, storartade i naturen, och en förkonstling uppstår i stället, som väl talar till ögat, men ej till själen. Ty civilisationen, som i och för sig sjelf vore en utbildad natur, blifver derigenom en förkonstling, att den hos ett folk, på hvilket den utifrån intränger, hämmar dess egna nationalitet uti sin utveckling och inympar något fremmande deruti. Förr än detta fremmande hinner assimileras, uppstår allestädes en löjlig blandning, en strid emellan det fordna, folkegna, och det nya, fremmande, och intetdera aktas ofta i striden. De rop, som man ifrån öster och vester stundom hör emot folkbildningen, gälla egentligen denna stridsperiod, dessa folkens slyngel-år, hvaröfver det, ty värr! äfven hos de mest bildade nationer ej ännu kommit. Folket derunder har börjat förakta sina gamla bruk och seder och efterhärma nya, ofta utan afseende, om det gamla förtjente förakt och det nya efterföljd. Så uppstår ett virrvarr, der under striden och oredan allt sinne för det högre, för naturens skönhet försvinner, och i stället uppstår ett jagande efter något inbilladt bättre, hvaraf följden blir en löjlighet. Uti denna stridsperiod är det finska folket nu flerestädes i landet, i synnerhet vid kusterna ifrån Helsingfors till Åbo och derifrån uppåt ända till Torneå, hvilket samma till en stor del gäller folket i södra delen af Wiborgs län och i Tavastland. Bönder och klockare, hvilka vilja utmärka sig för någon särdeles lärdom, frambringa merendels alltid, när de skrifva något, onaturligheter och andra löjligheter; af en sådan klockare-lärdom, såsom det på några ställen kallas, har hela folket uppå de nämnda ställen blifvit delaktig.

Poësien tyckes dock hafva varit för mycket inrotad hos det finska folket, så att den ej helt och hållet kunnat förlora sig ens hos den af civilisationen mest förbistrade delen af nationen. Den gamla runopoësien har visserligen blifvit dels bortglömd, dels föraktad hos kustfinnarne och i Tavastland, men en annan folkpoësi har i stället uppstått, hvilken ehuru betydligt underlägsen den gamla och till en del återklang af den svenska folkpoësien, dock förtjenar att ej alldeles fördömmas. Genom sin stora enkelhet och passlighet till uthållande berättelser har runopoësien ett stort företräde framför denna nya folkpoësie af åtskilligt slag. Också skickar sig språket bättre till den gamla runopoësien, än till den nyare folkpoësien, hvilken ofta har svårt att tvinga de vanligtvis långa finska orden uti sina konstiga former, utan att stympa dem. En annan svårighet uppstår af det i nyare poësien förälskade rimmet, hvartill finska språket högst ogerna vill lämpa sig, men den största af alla svårigheter för den nyare poësien är dock accentens ofta förefallande strid med qvantiteten uti de finska orden. Då den nyare versen, ofta utan allt afseende på qvantiteten, bygges endast uppå accenten, så händer derigenom i Finskan, att korta stafvelser ofta komma att ljuda såsom långa, och långa deremot såsom korta, hvilket naturligtvis ej kan behaga örat.

Med sina företräden har runopoesien ännu bibehållit sig i Karelen, Savolaks och norra Österbotten, till en del äfven i Satakunda och Tavastland, så att uppå de förstnämnda ställen väl ej finnes den socken, der icke flere runoförfattare kunde anträffas. Till en stor del äro desse skrifkunnige, men på långt när icke alla, så vanlig skrifkonsten också uppå sednare tider blifvit hos allmogen på de trakter. Ämnen, hvarom runor nu för tiden författas, äro af flere slag. En stor del af runor författas i afsigt att begabba och förlöjliga hvad här och der i landet förekommer af sådan art, att man deröfver väl kan roa sig. Derföre hör man allmogen ofta yttra sig, när något löjligt passerar: "nog förtjente den saken sin runo (kyllä siitä saisi runon tehä)". Det hörer till saken att med all poëtisk öfverdrift framställa det löjliga, och der verkligheten ej räcker till, låter man inbillningen hopdikta. För att visa finska allmogens egenhet i denna art att dikta, vill jag anföra några exempel af deras begabbelse-runor uti öfversättning, beklagande endast, att åtminstone hälften af deras ursprungliga naivitet går förlorad, när de skola återgifvas på svenska språket. — En författare[13] yttrar sig om Ryska språket, att "det är ibland de fullkomligaste af moderna språk, såvida ett språks fullkomlighet bör mätas efter dess förmåga, att på det nogaste smyga sig intill och omkring tanken, och, liksom genom ett lätt draperi, låta alla dess konturer blifva synliga. Med de flesta europeiska språk (fortfar samme författare) är detta numera ej förhållandet i någon högre grad. Abstraktionen har för mycket kringskurit dem, och deras poësi, jag menar språkets poësi, är till en god del bortdunstad. Det är med språk, som med vissa frukter: ett lätt doft ligger öfver dem, när de äro i deras friskhet och fullhet. I samma mån ett samhälle går ur sin barndom, och ju mera det utvecklas, eller snarare invecklas, i samma mån går äfven språket från sin första konstfulla enkelhet och från sin poësi. Nya begrepp fordra nya ord, men dessa lånas från abstraktionen. Språket blir ett verktyg, som man bjuder till att mer och mer förenkla, eller det blir snarare som dessa träd, på hvilka trädgårdsmästarens sax putsat den alltför frodiga växten, för att tvinga dem att bilda sig i regelrätta, men stela figurer. Kasual-ändelserna försvinna småningom och prepositioner intaga deras rum, konjugeringen sker genom hjelpverber, och när man slutligen, så mycket man kunnat, reducerat språket till dess enklaste expression, återstår deraf något, som liknar en blek och mager stadsdocka, stel och putsad, men utan blod och saft, i stället för en jungfru, den Gud och en välvillig natur gaf friska och fylliga former, och färg på kinden, och helsa och lif i hvarje rörelse." — Så långt författaren, emot hvars antagande om språkens försämring i allmänhet, om kasual-ändelsernes försvinnande m.m., åtskilligt kunde anföras, så mycket än någre philologer yrka samma sats. Men jag tror dem hafva förvillats uti sitt omdöme derigenom, att de påstå om språken i allmänhet, hvad som af enskilda orsaker inträffat med vest-europeiska språk, hvilka ingalunda, hvarken i ett eller annat hänseende, äro egnade till grundlag för något allmänt philologiskt antagande. Eller har då t.ex. med Ryskan under ett helt årtusende, sedan Cyrilli och Methodii tider, inträffat något sådant, eller är det att befaras? Tvärtom yttrar sig författaren sjelf med loford om dess ännu varande fullkomlighet, uti hvilket yttrande säkert alla instämma, som vilja döma om språken på philologiska grunder och ej på gamla fördomar. Emedlertid passar författarens yttrande om språkens med tiden skeende försämring förträffligen på Svenska språket, hvars poëtiska element, sådant det träffas i sjelfva språket, t.ex. i Grekiskan, Ryskan, Finskan, helt och hållet bortdunstat, i fall det ens funnits något sådant att bortdunsta i Svenskan. Deraf den stora svårigheten, att kunna på Svenska återgifva den finska poësiens skönheter. De som icke äro mägtiga af finska språket skola säkert akta vår poësie för ganska ringa efter de, om ock bäst lyckade, överflyttningar, som deraf på svenska kunna gifvas; ty har en icke sjelf sett en blomstrande lund, så skall man icke genom uppvisande af en kal och naken hed kunna öfvertyga honom om dess upplifvande grönska, om den blomstrens vällukt, som man i hvart andetag insuper, om foglarnes välljudande sång och annat sådant. — Detta var nu i förbigående sagdt om den svårighet, man har att bekämpa, då man vill på svenska återgifva den finska poësiens skönhet, och jag återgår nu till uppfyllande af mitt löfte, att lemna något exempel af vår allmoges begabbelserunor, eller, såsom de ock ehuru oegentligen kallats: satiriska. Bland den stora mängden af sådane må jag först välja runon om den vidunderliga fiskpirogen.

Då Finland ännu lydde under Sverige, voro vid hvarje stadstull tullbesökare anställda. Dessa åtnöjde sig icke alltid med att endast undersöka böndernas slädor och kärror, utan förstodo att med lock och pock fara af med böndernas vägkost och annat, som de kunde behöfva. För att hämnas denna tullbesökarnes glupskhet i Uleåborg, fick en bonde i Paldamo socken det infall, att enkom för deras räkning tillreda en stor pirog, dit han lade en katt att med hull och hår instekas. Denna pirog gaf han sedan åt tullbesökaren, som efter vanligheten ville hafva någon skänk af honom. Saken var i allmogens smak så löjlig, att den ej kunde lemnas obesjungen. Runoförfattaren börjar:

Nu min sång jag hafver ordnad, Orden väl tillsammansbundna, Om besökarns leda måltid, Den befängda fiskpirogen, Dit i Paldamo man inlagt Först med hull och hår en katta. I det österut belägna Stora, vidt omtalta Paldamo.

Han låter bönderna i Paldamo en helgdagseftermiddag beklaga sig deröfver

Att i Uleåborg det finnes En så glupsk besökar-skara; Huru kostnadsfritt de äta, Lefva utan allslags möda; Huru slädorna de plundra, Fara af med bönders vägkost.

Husbonden uppå hemmanet, der samtalet föreföll, sade sig äfven nu vara tvungen att fara ned till staden (Uleåborg) och ville veta, om ej några andra funnes, som ville göra honom ressällskap. Dertill svarade en af hopen:

Visst är man nu fri och ledig Från hemarbete för julen, Hvarför äfven jag tänkt resa, Ned till Uleåborg bege mig. Men ett litet hinder har jag, Som har länge grämt mitt sinne, Plågat år från år mitt minne: Våldsamt blef jag sista gången Plundrad på en präktig kalfstek, Som besökarn såg i släden. Den omfamnade han kärligt, Den så enträget han tiggde, Bad mig med upprätta händer. Ej det hjelpte, att jag talte, Att jag vägrade och sade: "Icke kan jag, bästa granne! Afstå vägkosten ifrån mig; Äta lär man dock behöfva Äfven om man är i staden." Det oaktadt tog han steken, Smög med hast sig in i rummet, Nöjd att dock så vigt han undkom, Och att säkra klor han ägde. Huru listiga och qvicka Äro ej de dock att röfva Egenmägtigt bondens vägkost!

Vid hemkomsten hade han sedan till på köpet fått bannor af sin hustru, för att han varit så släpphänd. Hustrun hade kallat honom för en enfaldig tölp, som ej med en liten fiskpirog kunde åtnöja tullbesökaren, utan lät honom fara af med en hel kalfstek. I sin hetta hade hon vidare utfarit, att stekta hundskinkor varit nog goda för en tullbesökare och icke den präktiga kalfsteken. Detta gaf nu mannen anledning till sina funderingar med katten, som han lade i pirogen.

Men nu ville hustrun hindra, Förekomma, att ej mannen Finge så, med fulla håren, Baka katten in i brödet. Hustrun vände sig till honom, Talte till sin man och sade: "Eftersom vår katt nu upphört Med sitt jamande i verlden, Må jag helst få skinnet af den; Deraf kan dock göras något, Kragens prydnad till min skinnpels."

Detta samtal föreföll vid bordet, der bakningen förrättades. En gubbe, troligen någon tiggargubbe, som satt vid ugnen, blandade sig äfven i spelet och sade:

"Ack du goda gårdsvärdinna, Hur beskedlig du dig visar Mot den glupska tullbesökarn! Nu du önskar taga huden, Envisas att rifva skinnet Från den snart halfstekta katten; Mycket lätt det kunde hända, Att då tullbesökarn trodde, Det i Paldamo man inlagt, Gömt en hare i pirogen, Snart han finge högre anspråk, Kunde så en annan resa Rifva hela slädan sönder, Då han snokar efter vägkost. Låt du katten få behålla Hull och hår! då märker tullnärn Hvad i Paldamo man inlagt, Samlat inom tunna skorpan, Knådat vackert in i degen."

Värdinnan litet stött af gubbens ord, var nästan sinnad att låta honom smaka något af ungskroken, hvilket dock stadnade dervid. Husbonden hade redan hunnit få kattpirogen i ugnen och snart var den färdig att uttagas och läggas i säcken. När han dermed sedan slutligen kom till tullporten i Uleåborg, gaf han den ej genast fram, utan stack först ett mindre bröd tullbesökarn i näfven, nog vetande, att denne ej skulle åtnöjas dermed. Också emottog tullbesökarn ej den lilla brödkakan, utan röt till bonden snäsigt:

"Tror du nu, din dumma bonde! Att du är i eget pörte, Har med tiggare att skaffa; Eller vill du gäckas med mig? Du har ju långt bättre saker, Någon fiskpirog i säcken; Låt mig få hellst en utaf dem, Att jag kan för andra tala, Huru I tillreden väl dem."

Detta hade just bonden väntat, hvarför han nu gerna gaf åt tullbesökarn den begärda pirogen. Denne högst glad öfver den undfångna gåfvan trakterade bonden med en sup och kaffepunsch, hvarpå de åtskildes. Runoförfattaren säger i slutet af sin runo, att han ingen bättre belöning ville hafva för sin sång, än att han fått vara en åskådare, då tullbesökarn började sin pirog. Emedlertid tyckes han rätt noga känna tillgången dervid, hvilken han beskrifver på följande sätt:

Afbet först en bit från kanten Hugger i för andra gången, Tassen i hans mun nu råkar, Klorna rispa uti tungan. Tror det vara gäddans tänder, Eller hvassa braxenkäkar, Anar ej till något oråd, Förrn i tu han skär pirogen. Men nu öppnades hans ögon, Ser en hårig katt derinne. Grep då till en kraftig svordom, Biten svängde än i munnen, Då i vredesmod han talar, Säger dessa ord högst uppbragt: "Aldrig, arme man, jag trodde, Att den satans bonden skulle Så mig gäcka och bedraga. Att den bofven haft ens hjerta Att så skämma bort Gudslånet, Söla ned på detta sättet! Aldrig vet en fattig menska, Hvad hon, syndens träl, får äta Uppå sina gamla dagar; Förr, som ung, man aldrig hörde Om så afskyvärda saker."

Uti den omkring 250 verser långa finska runon, hvaraf vi tagit det ofvanstående, beskrifvas äfven alla biomständigheterna mycket noggrant och åskådligt, hvilka för korthetens skull här blifvit utelemnade. Den numera aflidne författaren var en fattig arbetskarl, som lefde i grannskapet af Uleåborg och hette Henrik Wäänänen. I de sednare åren af sin lefnad hade han utan bestämd boningsort vandrat ifrån by till by och gård till gård, allestädes väl emottagen och gästfritt bemött för sina runor, dem han för tillfället sjöng, ofta alldeles oberedd.

En karl ifrån Kerimäki stal en gång uppå marknaden i Nyslott en duk ifrån en handelsbod. Stölden upptäcktes och karlen hade naturligtvis flere olägenheter deraf. Svedan efter stryk, som han fick, lärer dock varit ingenting emot en runo, som man gjorde genast, som åtminstone till hans lifstid förlängde minnet af händelsen. Då samma runo har fördelen af att vara kort, så kunna vi meddela den i öfversättning, som lyder:

"Thomas, den snedögde mannen, Till Nyslott en gång begaf sig, Ville marknaden besöka. Der han sen, till staden kommen, Vandrar af och an på gatan, Stack sig in i hvarje krambod, Ville skåda silkesdukar, Sidenshavlarne betrakta. Obemärkt en duk då engång Smög sig inuti hans ficka. Thomas sig beger från boden, Börjar åter vandra gatan.

Men fast bodherrn icke markte, Att en silkesduk försvunnit, Åtföljt Thomas uppå gatan, Så var Toivanen som såg det, Och för bodherrn uppenbarar.

Bodherrn ropar till soldater, Hvilka just för boden stodo: "Bringen hit den der med pelsen, Skynden, tagen fatt på honom!"

Fyra voro de till antal, Hvilka nu till Thomas sprungo, Togo hastigt fatt på honom, Hemtade till boden åter.

Lätt var silkesduken funnen, Som den var i Thomas's ficka, Lika lätt den var fråntagen, Återställd uppå sitt ställe.

Herrn åt Toivanen då skänkte Silfverslantar till belöning, För att han den saken yppat; Men en annan lön fick Thomas: Först en örfil på sitt öra, Sen en spark i ryggens ända, Och med den han gick från boden.

Kommen sedan ned på gatan, Börjades en annan lexa: Två soldater honom höllo Handfast uti pelsens krage, Andra tvänne slogo ifrigt Med bösskolfven uppå ryggen. En af dem bar ett par stöflor, Skaften fastade tillsammans, Med dem strök han Thomas's hufvud, Så att spår af klacken kändes.

Thomas föll till slut på gatan, Kom med näsan ned mot marken, Men så fick han icke blifva, Upp han lyftes åter, leddes Sedan framför Rådstu-trappan, För att lemnas åt Borgmästarn.

Sjelf Borgmästarn var tillstads ej, Men der stod en arger vaktkarl Med geväret uppå armen, Thomas fick en stöt af kolfven, Alltför lindrig var ej stöten.

Till soldaterne derefter Talte samma vakt och sade: "Bäst är att man bringar honom I förvar till stadens häkte."

Nu soldaterne begåfvo Sig åstad och ledde Thomas För att lemnas uti häktet; Men då fram till bron de kommit, Föll dem in en bättre tanke: Att betrakta mannens fickor, Hvad för godt der kunde finnas. Togo så hans hela kassa, Glömde qvar blott tobakspipan, Öfvergåfvo sedan Thomas, Sorgsen, gråtögd uppå stället. Denna sång jag sjöng på stället, Efter som med egna ögon Allt jag såg, som hände Thomas På den nu beskrifna färden; Men mitt namn jag ej vill nämna, Yppa icke sångens fader."

När nu sådana runor, som äfven den nyssanförda, sjungas till och med af små barn uppå de orter, der de hafva någon personlig betydenhet, så kan man lätt uppkasta den frågan, om icke ofta en ordentlig bestraffning för någon illgerning vore att anses lättare än en lifstidslång begabbelse uti runor. Det är att förmoda så mycket mer, som vår allmoge efter min erfarenhet uti ingen sak är ömtåligare, än när det gäller något visadt förakt, förlöjligande eller misstroende. Just genom en skicklig blandning af förakt och åtlöje blifver runon ett fruktansvärdt gissel för alla illbragder, förseelser och dårskaper.

En torpare i Kerimäki socken, vid namn Kaipas, som hufvudsakligast för sin lättja var ett åtlöje för grannarne, har redan länge varit afsomnad och fått hvila i jordens barm, men ännu sjunger man öfver hans minne på orten, ibland annat, äfven följande stropher:

Vid å-mynningen beställsamt Kaipas satt och mette fiskar, Lånade sin båt af Weilo, Eller satt på strandens stenar. Fisken samlades att gapa; Var en glädjesyn för gäddan, Sällsamt skådespel för abborn, Se på Kaipas's runda panna, Och hans ögonbryn betrakta, Breda anletet beskåda. Stor i orden var vår Kaipas, Kunde prata stugor fulla, Skötte väl sin tobakspipa, Sörjde ock för tobakspungen; Men hans svedjor fingo hvila, Och hans åker vara oplöjd. Engång på Guds långa sommar Gick han att sin åker plöja, Men det träffade så illa, Att en regnig dag det var då.

Engång vredgades han illa, Blef förfärligt ond på hustrun, För att hö då ej fanns hemma; Derför väsnades han fasligt, Svor och larmade förfärligt. Fick då tag uti sin mössa, Den han sjelf, för några dar sen, Sytt ihop af fårskinnslappar Till sitt arma hufvuds prydnad. Nu han vred den obarmhertigt, Slängde så med fart i spiseln, Kastade den midt i elden. Satte sig då ner på bänken, Vid bordsändan, stackars mannen, Utbrast så i denna klagan: "Aldrig uti vida verlden Lär jag, fattig man, bekommit, Fått mig fullt förstånd af skaparn, Af vår stora fader unnadt: Äfven stora män förargas, Och de visaste bli onda, Men sin hatt de ej förstöra, Bränna ej sin egen mössa, Såsom, arme, jag nu gjorde, Slängde hatten uti elden, Brände upp min enda mössa, Lemnade mitt hufvud blottadt, Under starka vinterkölden."

Så mycket, som uti öfversättningar går förloradt af det qvicka, sårande i sådana runor, eller af sjelfva udden, såsom det heter, lika mycket försvinner också derigenom, att man vanligtvis äfven hos våra egna ståndspersoner ej är tillräckligen bekant med allmogens lefnadssätt, seder och tänkesätt. Det till exempel att meta fiskar, hvilket Kaipas i förestående runon säges hafva gjort, anser vår allmoge ej löna sig för andra, än herremän och lättingar, som ej idas med annat arbete. Att han måste begagna sig af lånad båt, är en ny förebråelse och påminnelse om hans lättja och dålighet, då han ej ens kunde skaffa sig en egen båt, hvilken äfven de fattigaste i landet bruka hafva. Hans runda panna, stora ögonbryn och breda ansigte, på hvilka äfven fiskarne begärligt gapade, äro omnämnda, såsom vittnen om hans maklighet och lättja, ty en trägen arbetare har ej tid att frodas. Att mycket prata och träget syssla med sin tobakspipa anses också höra till kännetecken af en dålig arbetare; en flitig ger sig ej särdeles tid till någondera sådan sysselsättning. En förebråelse för hoglöshet är det, att man låter honom, då han ändteiigen kom så långt, plöja sin åker på en regndag, då jorden lika mycket hoptrampas, som den uppmyllas genom plöjningen. Också kunde detta förklaras af hans lättja, hvarföre han ej tidigare kunde förrätta plöjningen, utan sparade dermed till det sista, då han utan afseende på väderlek måste plöja. 1 högsta grad löjlig är hans vrede på hustrun för bristande hö, då man betänker, att hos oss vår allmoge, ej qvinnorna, men just karlarne sjelfva pläga sörja för höets anskaffande. Men Kaipas liknade häri många andra kloka karlar, hvilka söka felet hos andra, då de sjelfva försummat något. Det öfriga af runon torde äfven utan förklaring lätteligen förstås. Så tokigt det ock förefaller sig, så vanligt är det tillika, att sådant folk, som Kaipas, när de af någon orsak förarga sig, i hettan bringa sig sjelfva någon skada, slå sönder något kärl, förstöra något husgeråd, eller, såsom Kaipas, kasta i elden än sin mössa, än rock eller annat, hvilket de sedan strax derpå högeligen ångra, jemte det alla skratta åt dem.

Emellanåt författas begabbelserunor också i afsigt att hämnas sina ovänner, hvilka man icke kan eller bryr sig om att genom lagen tilltala, ej heller eljest på något lämpligare satt näpsa. Här urartar runon till verklig pasqville och bär icke mera något godt i sköldemärke, såsom vid begabbelserunor eljest ofta fallet är. Ty i allmänhet kan man betrakta begabbelserunon såsom ett hämmande medel emot smärre olagligheter och dårskaper af flere slag. Låt ock vara, att den till pasqville urartade runon i någon mån åstadkommer det samma, men den i och för sig sjelf uppväcker en förargelse, som åtminstone till hälften förtager det goda, den förmår uträtta. Jag vet icke om en lång runo, som man gjort om en viss klockareson i Juga kapell, är en sådan pasqville, eller huru mycket verkligt der kan ligga under. Något exempel äfven af det slaget. Det var en hel complott af karlar i Juga, hvilka författade den, och derföre börjar runon:

"Här finns många kloka karlar, Ofverflöd uppå poëter, En dock klokast är af alla, Mest förståndig uti hopen. Också är hög tid att tänka, Foga några ord tillsammans, Om ett utskott här i trakten, En bedragare i landet, Öfver hvilken alla klaga, Alla socknar, alla byar, Till och med hvart träd i skogen, Hvarje ängens videbuske.

Här i nordens land nu föddes En bedröfvelse för folket, Just i denna Juga kyrkby, I vår fattiga församling. Lefde sysslolös sin barndom, Trodde sig en herre vara; Gaf ej ro åt någon flicka, Kunde dricka mer än andra, Började hvartenda slagsmål, Ägde dertill kroppens styrka; Narrade af folket pengar, Gjorde skulder der han kunde."

Nu följer en vidlyftig beskrifning öfver hans bedrifter i synnerhet i kärleksaffairer. Detta lärer redan i hans första ungdom hafva tilldragit sig, eftersom runon nu först omnämner, huru han

"For till Kuopio omsider, Intogs der i stadens skola, Men ej ides han just läsa, Så en enda klass han sluppit.

Fadren i sin enfald trodde Få en prest af unga herren, Lånte dertill mycket pengar Utaf hvarje man i socken. Sonen slöste penningarne, Strödde ut bland Kuopio flickor.

Gick der trenne år i skolan, Skulle engång då predika Vid läsmötet på ett hemman, Men ej lång var den predikan — Amen hördes snart i början.

Engång stack uti hans hufvud, Att han kunde göra runor; Tänkte veckotal på ämnet, Men då det ej ville framåt, Lät han Adam göra början, Louhelainen sluta runon. — — —

Nu till Uleåborg han reste, Kom i tjenst hos Gouverneuren, Blef renskrifvare omsider, Fick ock en vaktmästarsyssla, Som dock mest på krogen sköttes, Trodde få sig riktigt pengar, Men fick riktigt stryk på ryggen, Blef till slut från staden utledd Enligt Gouverneurns befallning.

Ty engång han skulle föra Penningar från Gouverneuren Till en smed, som smidit något, Och sin arbetslön behöfde; Men han tänkte: "Är jag galen Och ger pengarne åt smeden, Sjelf jag kan ju dem behöfva". Genast till en dans han ställde, Dit han inbjöd stadens flickor.

Smeden, som nu blifvit utan, Klagade hos Gouverneuren, Hvaraf följden blef att mannen, Uppå Gouverneurns befallning, Blef fördrifven ifrån staden Ledd utaf en hop soldater Till tullporten, utan skonsmål, Fick sig då en spark till skjutshast, Och till vagkost gafs en annan."

Derpå följer sedan en lång, hånfull beskrifning om hans färder och öfriga bragder i landet, hvilken vi hår ej kunna för utrymmets skull öfversätta. Slutet af runon vilja vi dock bifoga. Den lyder:

"Denna runo har man hopsatt Nära invid Juga kyrka. Ej den gjordes af en enda, Utaf flere män den gjordes, Hvilka alla honom känna; Första början sjöngs af Erik, Wäyrinen tillökte något, Se'n vidtogo Mattis söner, Anttis söner sjöngo derpå, Lauri lade till vid slutet, Halonen gaf sista orden. Till belöning för allt detta Slog han Anttis söner illa, Piskade ock Mattis söner, Fällde Halonen i gyttjan, Fick ett sår i Lauris panna; Men ej tordes han på Erik, Wäyrinen fick blifva orörd.

Icke slutas denna runon, För att allt nu vore anfördt, Hvad om mannen kunde sjungas; Hälften utaf hans bedrifter Har man nödgats lemna orörd, Kanske också mer än hälften, Hvarmed man nu icke hinner — Kort är sommarn, kall är vintern, Och vårt arbete blir ogjordt."

Likasom författarene till nyss anförda runo, i slutet deraf, omnämna, det de till belöning för sin möda fått stryk af klockaresonen, så klaga äfven många andra författare till begabbelserunor öfver något dylikt — ett i sanning ej så lätt imprimatur. Fruktan deraf qvalde äfven en Juhana Riikonen ifrån Kides socken, då han slutar en af sina runor med dessa ord:

"Denna sång jag sjöng i kölden, Stående bakpå en släde, Vid en färd i Puhos-skogen; Men jag arme man ej känner, Om mig ofärd sången bringar, Eller ock min död bereder."

Äfven händer, att den, som uti någon runo blifvit begabbad, gör sjelf eller låter göra en, om möjligt, ännu argare begabbelseruno öfver författaren. Så uppstår en runopolemik, som vanligtvis stadnar dervid, att hvardera parten fått en runo om sin motpart, men stundom fortsättes äfven längre, då ingendera vill lemna den andre äran af att hafva gjort den sista runon. Sålunda hade bonden Makkonen och mjölnaren Kokki uti Kerimäki socken, till hösten år 1837, då jag besökte orten, författat flere runor emot hvarandra, och striden var då ännu ej afslutad. Kokki lät mig få del af alla sina runor emot Makkonen, och trodde jag, att Makkonen, som jag derpå besökte, äfven skulle lemna mig sina runor emot Kokki, men han vägrade sådant — en nog märkvärdig grannlagenhet hos en bonde. Men åtskilliga andra runor, som han författat, lät han mig gerna få.

Nu har man nämnt om tvenne ledsamheter, hvaruti författarene till begabbelserunor ofta råka, nemligen stryk och polemik; den tredje censuren — Häradsrätten och böter — har ännu ej blifvit vidrörd. Ty ofta händer äfven, att sådana auctorer stämmas till tinget af den, hvars goda namn de genom sina runor sökt förklena. Der blifva de då vanligtvis fällda till böter. För att afvända böterna, förlöjliga några äfven sig själfva i runon, på det lagen ej måtte kunna lägga dem något argt uppsåt till last, ty den fäster sig ofta mera vid uppsåtet, än sjelfva gerningen. Några åter tro det lindra saken, att de nämna sig sjelfva i slutet, ty hemligen eller likasom stjälandes föröfvade gerningar afstraffas i några fall svårare, än de, hvilka ofördoldt föröfvats. Jag vet icke, huru mycket detta sitt namns utsättande för lagen må hjelpa, men det vet jag, att till förebyggande för stryket utom lagen, det säkert vore bättre, att de blefve anonyma. När de då, komna för tingsrätten, tillsägas af domaren att sjelfva sjunga sin runo, för att rätten må kunna pröfva, huru brottsliga de äro, så händer, att en del vägrar, en del åter sjunger något helt annat, dock med personlig syftning på den, af hvilken de blifvit stämda, men mera till hans beröm, än tadel. Några finnas dock, hvilka trotsa plikten och sjunga för hela tingsrätten runon i dess ursprungliga ordalag, hellre tilläggande än fråntagande något. Gerna anse de sedan sådana runor, för hvilka de blifvit pliktfälda, såsom prisbelönta, så negativ denna prisbelöning än utfaller för dem. Vanligtvis tillkännagifva de ock denna utmärkelse genom något derpå skeende tillägg i slutet af runon, för hvilken de blifvit lagsökta. Pekka Kinnunen ifrån Kiando församling tillökte en sin begabbelseruno, den han gjort om kapellanen Ekdahl, och för hvilken han pliktfäldes, med följande ord:

Straxt derefter kommer domarn, Frågar mig med dessa orden: "Är det du densamme Pekka, Hvilken har med dina visor Smädat presten i er socken?"

Pekka bryr sig ej att neka, Säger så det hörs i tingssaln: "Visst är jag densamme Pekka, Som besjungit prestens lefnad; Må jag plikta hundra daler, Tusen har jag att betala. — Dålig man sig låter skrämma Af ett frostår eller tvänne, Utaf några kalla somrar."

Men nu har jag redan förstört så mycket papper med endast begabbelserunorne! Min afsigt var visserligen att äfven skrifva något om de öfriga runoarterne, ty på långt när utgöra begabbelserunorna ej det enda slaget, för hvilket våra folkpoëter hade tycke och sinne, ej ens det mest omtyckta slaget af runor, med hvilka de sig befatta. Men för att vara kort och en gång kunna sluta, vill jag nu endast omnämna de vanligaste slagen af andra runor. De utgöras af runor öfver hvarjehanda tillfälliga händelser, naturphenomener eller historiska; öfver hvarjehanda allmänna reflexioner; öfver allmänna lefvernet, gängsevarande bruk och seder; biografiska runor, der auctorn beskrifver sin egen eller någon annans lefnad; didaktiska runor; fröjderunor; tacksägelserunor öfver undfångna välgerningar; berömmande runor; klagorunor öfver någon älskad persons frånfälle, med mera sådant. Jag önskade att här kunna meddela uti öfversättning någon runo af dessa slagen; t.ex. den som finnes tryckt uti October månads häfte af Mehiläinen för år 1837 med öfverskrift Pohjanmaan surkeudesta (om Österbottens sorgliga tillstånd), eller Huoliruno Matthias Remeksestä (klagoruno öfver Matthias Remes's frånfälle), som i samma skrift förekommer uti Juni månads häfte 1837, eller koulunkäymättömän valitus (en mans klagan öfver att han ej varit i tillfälle att gå i skola), som finnes i Mehiläinen för Martii månad 1840, eller någon annan runo, men kan sådant nu icke af redan nämnd orsak, nemligen af fruktan att blifva för mycket uttröttande.

Ännu måste jag dock tillägga några ord om sjelfva sättet att författa runor hos vår allmoge. Man sjunger en runo antingen ex tempore, i synnerhet vid bröllop och andra gästabud, der trakteringen och den allmänna glädjen lösgjort sinnet ifrån husliga bekymmer. Andra behöfva längre tid begrunda sitt ämne, egnande dertill i synnerhet söndagarne och andra ledigare stunder i hemlifvet, hvarjemte de äfven under sitt arbete ofta gå hafvande med runotankar. De, som kunna skrifva, uppteckna då efterhand, hvad de hunnit uttänka och fått i runoform hopfogadt, andra måste förvara det i minnet. När de då hafva fått hela runon, som vanligtvis består af flere hundrade verser, färdig, låta de någon afskrifva den, ofta i den öfvertygelse, att producten är så fullkomlig, som möjligt. O lyckliga författare! Bonden Benjamin Seppänen i Kiando, hvilken förut lemnat mig tvänne runor af moralisk tendens, arbetade om vintern, då jag sednast träffade honom, på en tredje. Han sjöng deraf åtskilliga ställen, men sade den ännu behöfva någon reparation, så att han ej lät uppteckna den skriftligen. Det är samma Seppänen, af hvilken den ofvannämnde runon om Österbottens sorgliga tillstånd blifvit författad. Han hör ej till dem, som kunna skrifva.

Stundom samlas flere runoförfattare och hoptänka gemensamt någon runo. Sådant händer i synnerhet vid begabbelserunor, der man önskar framleta allt det till åtlöje hemfallna, som möjligtvis kan finnas, och hopdikta, hvad derutöfver kan behöfvas. En utaf sådana complottsrunor slutar också derföre med följande ord:

"En hel vecka har man användt För att göra denna runo; Grunden lades på en söndag, Derpå bygdes sen om månda'n, Öktes något till om tisda'n, Samlades om onsda'n mera, Ledig var man ej om thorsda'n, Freda'n bragte nära slutet, Sjelfva slutet ficks på lörda'n.

Ej en dålig karl gjort sången, Den är gjord af flere karlar, Hvilka voro konstförfarna, Alla kunniga i sången."

Derpå nämna sig författarene, och så gör nu äfven undertecknad, då han har äran att förblifva den högt respective läsarens

ödmjukaste tjenare Elias Lönnrot.

Om Finska Ordspråk och Gåtor.

Suomi 1841, hft. 4, 5.

Det ar med nationernas bildning, likasom med enskilta personers: hvad som på en tid älskats, har på en annan förlorat sitt värde. Hvilken femton års gosse sätter mera stort värde på den trädhäst, som hjelpte honom att rida igenom sin barndomstid, och hvilken flicka vid samma ålder har icke redan förafskedat sina fordna leksystrar, dockorna. Hvad värde hafva jullekarne numera i ett bildadt sällskap, eller hvad betydelse har till och med sjelfva julen? — Även gåtornes tid har redan försvunnit hos nationer, som göra anspråk på någon större bildning. Åtminstone har, hvad af dem här och der ännu kan återstå, hemfallit den minst bildade delen till en af ingen afundad arfslott. Och hvad skulle väl den bildade delen af nationen göra med de grågamla folkgåtorna? Den har ju nog nya gåtor uti modernas dagliga omvexling, uti politiken, uti religiösa och vetenskapliga tvistigheter, och uti tusende andra saker. Sannerligen skulle Salomo, om hvars stora vishet enhvar hört omtalas, nuförtiden snart komma till korta med samma sin vishet. Ty större delen deraf bestod i ordspråk, gåtor och visor, såsom det i I. Konunga Bokens 4 kap. 32 versen uttryckeligen säges, att han talade tre tusende ordspråk och att hans visor voro ett tusende fem. Lika svårt skulle det ofelbart blifva för de fleste andra forntidens vise att, om de uppstode, i våra dagar vinna något anseende för sin förmenta vishet. Ty om den ock icke hos alla utgjordes förnämligast af ordspråk, gåtor och visor, så ingick deri dock merendels sådana saker, som nutiden föraktar. På sin sida kunde de likväl något tröstas öfver sitt öde, när de lärde sig närmare känna den närvarande tidens visdom, hvilket de väl snart skulle göra, ty ett grundt vatten är lätt att pejla.[14] Det kunde hända, att de påträffade några sådana nutidens vishetsmästare, som svårligen kunna åtskilja asp ifrån björk och gran ifrån tall. För en sådan uppteddes engång ett ifrån ett vexande hampland kort förut uppryckt strå med begäran, att han skulle examinera den framlagda vexten. När han derom stadnade i ovisshet och upplystes, att han hade ett hampstrå (cannabis sativa) för sig, yttrade han lugnt: "bringa mig då hela hamplandet, som det går och står, så skall jag nog taga reda på det". Mannen hade dock några veckor förut bestått examen i naturalhistorien. — Vare det anförda för ingen del sagdt i afsigt att dermed vilja förringa den närvarande tidens vishet, eller för högt uppskatta den fordna, utan endast till någon slags häntydning deraf, att ej en gång sjelfva visheten är den samma för alla tider, utan så till form som materie föränderlig.

I likhet med andra nationers är äfven den Finska fornvisheten nedlagd uti fornsånger, ordspråk och gåtor, fördelaktigt utmärkande sig genom dessas stora rikedom och ännu varande allmännelighet. Om fornsångerne har uppå särskilta ställen för icke länge sedan blifvit skrifvet, hvarföre vi nu här kunna förbigå dem, hållande oss endast till ordspråken och gåtorne. Framför många andra nationers hafva de Finska en förmon äfven deruti, att de till större delen äro i metrisk form. Derigenom bibehålla de sig bättre i sitt ursprungliga skick, äro lättare att ihågkomma och för öfrigt likasom helgdagsklädda. Hvad deras mängd beträffar, så vore önskligt, att deruti kunna anställa jemförelse med andra folkslags produkter i samma väg, hvartill dock för denna gång tillfälle saknas. Den som känner, att antalet af hittills upptecknade Finska ordspråk utgör emellan sex och sju tusende och gåtornas närmare halftannat tusende, behöfver ej frukta för någon underlägsenhet på vår sida uti denna del. Och alltjemt tillväxa ännu samlingarne af begge slagen.

Den första kända samlingen af Finska ordspråk föranstaltade prosten och kyrkoherden i Tammela, Laurentius Petri uppå 1660:talet. Denna, såvidt vi känna, ej tryckta ordspråkssamling tillöktes sedan af hans son, prosten och kyrkoherden i Lojo, Mag. Gabriel Tammelinus. Ytterligare tillsamlades nya ordspråk af prosten och kyrkoherden i Pemar, Mag. Henric Florinus, hvilken slutligen år 1702 genom trycket i Åbo utgaf den sålunda uppkomna ansenliga ordspråkssamlingen. Om nämnde samling yttrar sig Porthan (Diss. de Poesi Fennica, partia III, Aboae 1778, pag. 71), att antalet af deri befinteliga ordspråk lätteligen kunde fördubblas, och, hoppades han, att en sådan tillökt upplaga i prydligare gestalt snart skulle kunna utgifvas. Oetta hans hopp blef dock icke uppfylldt, så välgrundadt det än var, såsom hvilande förnämligast uppå hans egna samlingar. Ty ibland annat efterlemnade Porthan ett interfolieradt exemplar af Florinska ordspråken, mycket rikt på tillökningar. Detta förvarades på Åbo Universitets bibliothek och undergick samma öde med dess öfriga skatter år 1827. Såvida man ej kände, att någon afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, troddes allmänt, att hans möda i denna väg helt och hållet gått förlorad. Men lyckligtvis var det dock icke fallet. Den för landets inhemska litteratur nitälskande, om densamma högtförtjente, om ock lika högt öfver vårt loford uppsatte, Hof-Rätts-Rådet Carl Henric Asp, hade före branden afskrifvit den Porthanska ordspråkssamlingen, bvarom han i ett bref, dat. Wasa den 1 Nov. 1840, ibland annat yttrar följande: — — — "Jag hade bragt samlingen i alphabetisk ordning i ett särskildt manuscript, hvilket omkom i Åbo-brand, så att endast den nu afsända kladden[15] för mig är qvar. Denna innefattar dock både Florini och Porthans samlingar. Den sistnämnde, såsom bekant är, utgjordes af ett interfolieradt exemplar af Florinus" — — —

Icke förr, än ett hundrade sexton år efter Florinus, utgafs en ny samling af Finska ordspråk, nemligen Walittuja Suomalaisten Sananlaskuja, jotka on kokoillut ja ulos andanut Jak. Juteini, Wiipurissa 1818. Denna samling utgöres af 1,138 ordspråk och har i sednare tider — åtminstone tills Gottlunds samling i Otava utkom, hvarom nedanföre — varit den enda tillgängliga, då Florini redan för längre tid tillbaka varit mycket sällsynt. Några hafva förmodat, att Judén vid utgifvandet af sin begagnat Florini och Porthans samlingar, hvilket dock är föga troligt, då han derom ej nämner något, utan tvärtom yttrar, att ett stort antal af Finska ordspråk genom hans utgifna samling blifvit räddadt ifrån att sjunka i glömskans mörker, hvarjemte han ordar, huru han af brinnande fäderneslands kärlek, hvarigenom mödan och arbetet blifvit ett nöje, oförtrutet samlat, granskat och ordnat sina utgifna ordspråk. Dessutom innehålla Florini och Porthans samlingar en mängd ordspråk, hvilka, om de varit bekanta för Judén, ej gerna kunnat utelemnas.

Uppå samma år med Judéns utkom i Upsala C.A. Gottlunds Diss. de Proverbiis Fennicis, praeside Mag. Joh. Tranér, Litt. Hum. Adj. et Prof. Reg., innehållande 100[16] ifrån Savolax samlade ordspråk, och år 1831 utgafs af honom (Gottlund) i Stockholm en ny samling, tryckt i Otava eli Suomalaisia Huvituksia, I. Osa, sid. 61-144, hvarest nummertalet af ordspråken uppgår till 1,139. Om denna sednare samling yttrar han i Otava, I. Osa, sid. 39, att han dertill gjort ett urval af de ordspråk, som han i sin ungdom på sin afsides (inuti landet) liggande hemort upptecknat, och hvilka han sedan jemfört med andras samlingar, neml. de i denna uppsats redan nämnda, undantagandes Porthans, hvarom han ej något yttrar, och hvilken således ej torde hafva blifvit af honom begagnad.

Om man ännu tillägger de omkring 80 ordspråk, som J. Strahlmann upptagit i sin Finnische Sprachlehre, tryckt i Petersburg 1816, och hvilka samma till större delen förekomma i Judéns och Gottlunds samlingar, så är dermed hela Finska ordspråks-litteraturen så godt som uttömd. Ty hvad i andra skrifter här och der kunde förekomma af dem, förtjenar ej särskildt anmärkas,[17] och Judéns i Wiborg år 1816 utgifna Uusia Sananlaskuja, d.ä. nya ordspråk, hafva ej ens utgifvits såsom folket af gammalt tillhöriga ordspråk, utan såsom författade af honom sjelf.

Hela antalet af hittills genom trycket utgifna Finska ordspråk utgör omkring två tusende, ty många af de i nyssnämnda särskilta samlingar tryckta äro gemensamma, men någon fullständig samling af alla kända ordspråk saknar man allt ännu. Florini kunde visserligen för sin tid kallas en sådan, hvilket äfven antydes af titeln: vanhain Suomalaisten tavaliset ja suloiset Sananlascut, mahdollisuden jälken monilda cootut ja nyt vastudest ahkerudella enätyt, d.ä. gamla Finnars vanliga och ljufliga ordspråk, efter möjligheten samlade af många och nu ånyo med flit tillökta. Judén, såsom i det föregående blifvit sagdt, nämner ingenstädes, att han ens begagnat de förut af andra gjorda ordspråkssamlingarne vid utgifvandet af sin, den han föröfrigt kallar utvalda ordspråk, och hvilken således, såsom ett urval, ej ens då den utkom, kunde göra anspråk på att upptaga alla. Gottlund åter hade med utgifvandet af sina ordspråk i Otava en annan afsigt, nemligen den, att lemna en framställning af Finnarnes fordna vishet och läror, såvidt de gamla ordspråken dertill gåfvo anledning.

Till ett vida större antal, än hvad genom trycket utkommit, finnas Finska ordspråk i manuscript, samlade af åtskilliga och på särskilta orter och tider. Af dem hafva vi redan anfört de betydliga samlingarne af Porthan och af Hof-Rätts-Rådet Asp. Ännu återstår att nämna de till Finska Litteratur-Sällskapet insända samlingarne af Kongl. Bibliothekarien, Mag. A.1. Arvidsson, af Kyrkoherden J. Fellman, och af vice Pastoren Aspegren. Af dessa förskrifver sig den Arvidssonska samlingen ifrån Savolax, Fellmans ifrån norra Österbotten och Aspegrens, såsom det tyckes, ifrån Tavastland, men Porthan synes kring hela landet hafva samlat sina ordspråk och Asp hufvudsakligast i Satakunta och Södra Österbotten. Af de redan tryckta samlingarne innehåller Florini sådana, som företrädesvis äro gängse i Åbo län och Nyland, Judéns Tavastländska och Savolaxiska, Gottlunds Savolaxiska, troligen äfven till en del sådana, som hos de i Sverige bosatta Finnarne äro brukliga, hvilka likväl till grunden äro Savolaxiska. Strahlmann har samlat sina i Wiborgs län och ett mindre antal af Judéns tyckes äfven vara ifrån Wiborgs län. Lägger man härtill, hvad undertecknad i Ryska Karelen, Kajana län och öfver större delen af Finland upptecknat,[18] så inses lätt, att ingen hufvudsaklig del af landet finnes, hvars ordspråk ej, åtminstone till en god början, redan blifvit upptecknade. Antalet af alla på förenämnde sätt erhållna Finska ordspråk går till nära sju tusende, och är hela fullständiga samlingen af dem nu så vid pass redigerad, att den i höst kan läggas under pressen. Den alfabetiska ordningen kommer att följas i denna, likasom den äfven i Florini och Jodéns ordspråkssamlingar, och i Porthans och Asps insamlingar blifvit lagd till grund. Väl är en ordspråkssamling i denna ordning ganska osystematisk, såvida ordspråk, emellan hvilka icke den ringaste gemenskap finnes, derigenom komma om och bredvid hvarandra; och den, hvilken Gottlund i Otava följt, är oemotsägligen mera systematisk. Men äfven vid ordnandet efter Gottlunds method förekomma flere omständigheter, som satta sig deremot. De flesta ordspråk i Finskan angå nemligen icke en, utan tvänne eller flere saker, på något sätt i parallel eller motsatts till hvarandra ställda. Skall nu ett och samma ordspråk anföras särskilt på hvart ställe, så tillväxer bokens volum derigenom på ett otillbörligt sätt; fäster man sig åter förnämligast vid ett af de i ordspråket förekommande ämnen, så lider systemet derigenom. Nästan i hvarje ordspråk ligger en sådan dubbelhet. Några exempel skola bättre upplysa förhållandet. Så anföres ordspråket: mitä iså ikänsä, sitä poika polvensa, d.a. hvad fadren gör sin lifstid, det gör sonen efter, så länge han lefver, både till varning för fadren och till urskuldande för sonen; parempi pahaki leikki, hyveäki tappeloa, d.a. äfven en dålig lek är bättre, än ett slagsmål, så godt (fogligt) detta än må vara, angår lekar och slagsmål; mies on luotu liikkuvaksi, vaimo pirtin vartiaksi, d.ä. mannen är skapad för färder, qvinnan att vårda hemmet, angår mannens och qvinnans lif eller bestämmelse; siinä rikkautta, kussa rakkautta, d.ä. der finnes rikedom, hvarest kärlek finnes, säges om den rikedom ett förnöjdt sinne, god sämja o.d. meddelar, men anföres ock ofta till kärlekens beröm eljest; syöpi koira kahlehensa, pettäpi paha sanansa, d.ä. hunden sönderrifver sitt band, en dålig man går ifrån sitt ord, vidrör hundar, männer, band och ord.

Det bästa sätt att ordna ordspråk kunde vara, att indela dem i centurier eller kapital af obestämd längd, ungefär såsom Salomos ordspråk i Bibeln. Men ett sådant ordnande, för att verkställa det så, att man dermed kunde vara hellst något så när nöjd, skulle fordra en längre tids arbete och kanske skulle ändock icke alla ordspråk finna plats sålunda.

Men för att icke längre uppehålla läsaren med dessa ordspråksfunderingar, vill jag här med ens afbryta dem och i det följande orda något om en annan vigtig del af den Finska litteraturen — Folkgåtorna.

Sedan Christfrid Ganander år 1783 utgaf sina Suomalaiset Arvoituxet Wastausten kansa, d.ä. Finska Gåtor med svaren, äro 58 år förlidna. Så vidt vi känna, har Gananders samling ej fått någon ny upplaga, ännu mindre har någon annan samling af gåtor blifvit sedermera utgifven, om man undantager hvad i Mehiläinen, årgg. 1836 och 1837 i slutet af hvarje häfte förekommer, och i Sanan-saattaja Wiipurista årg. 1836, N:o 14, 15, 16, 21, 25, hvarest gåtor finnas till ett antal af 102. Detta talar icke för något synnerligt värde, som de Finska folkgåtorna skulle hafva, men betraktar man å andra sidan deras stora allmännelighet, ungdomens trägna sysselsättning med gåtors upplösande, deras egen inrättning, m.m., så kan man visst icke anse dem hafva förtjent ett sådant litterärt förakt. Hvad mathematiken är uti de lärda skolorna, det äro gåtorna uti folkets hemskola. Begge inöfva de förståndet att ifrån bekanta förhållanden leda sig till obekanta. Det synes nästan såsom vore gåtorna ett oumbärligt medel till en sådan förståndsöfning hos barnen, hvarföre de äfven i större eller mindre mängd förekomma troligen hos alla folk. Hvilken vigt Finnarne lade på denna öfning framlyser äfven af den ännu vanliga bestraffningen för den, som visade sig mindre skicklig i gåtors upplösande. Bestraffningen var ej beräknad på åstadkommande af någon kroppslig smärta, såsom riset i de lärda skolorna, utan, såsom felet ansågs ligga uti själsförmögenheterna, lämpades äfven straffet omedelbart på själen, utan tvifvel efter en rättvisare grundsats, än den som vanligen i skolor följes, efter hvilken kroppen får plikta för själens försummelse. Hela straffet gick ut på att framkalla blygsel hos den felande. Lemnade den, till hvilken gåtorna framställdes, ett visst antal af dem oupplösta, så förvisades han till Hymylä (eller Hymälä), en diktad ort, der man vore utsatt för åtlöje, och hvilken på Svenska kunde återgifvas med Löjets hemvist. Det vanligaste är, att man vid tredje gåtan, som ej kan upplösas, får företaga sig nämnde färd till Hymylä. Somliga göra dock strax i början det förbehåll att ej förvisas till Hymylä med mindre än sex ogissade gåtor, sägande bestämdt: kolmelta arvoitukselta mina en lähe Hymylään, d.ä. för tre gåtor begifver jag mig ej åstad till Hymylä. Huru också aftalet må träffas, så börjar nu en att framlägga gåtor till en annan af sällskapet och denne att gissa. Ofta händer att han ej gissar alldeles rätt, men uttyder dock gåtan på något annat sätt, som ej saknar all rimlighet för sig. Då uppstår en hårdnackad tvist om gåtan, antingen den skall räknas till de gissade eller ogissade. Mycken advokatyr plägar då ej heller saknas och saken hemställes ofta till goda mäns afgörande. Många gåtor äro också så obestämda, att de på flere än ett sätt kunna uttydas, t.ex. tvenne fartyg uppå hafvet, få ej fast hvarandra, hvilken af några uttydes på sol och måne, af andra på en vattuså med sina tvänne uppstående öron; likaså: fadren ofödd, sönerna segla, hvilken plägar uttydas på eld och gnistor (eller rök) eller på en höstack, som håller på att göras, och på höstrån; likaså: vandrar fram och åter, fortfar så sin hela dag, hvilket kan sägas om en, som plöjer, men ock om perpendickeln i ett väggur. Har nu en fastnat på så många gåtor, att blott en för det bestämda antalet saknas, sä hviskas det redan om honom: Jo sillä on silmät Hymylään päin, d.ä. hans ögon vända sig redan åt Hymylä, och när antalet blifver fullt, börjar den, som framställt gåtorna med förvisningen sägande:

Hyi, hyi[19] Hymylään! (1:sta gåtan repeteras) et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (2:dra gåtan repeteras) et sitäkään tiennyt.

Hyi, hyi Hymylään! (3:dje gåtan) et sitäkään tiennyt.

Dessa hyi, hyi o.s.v. lyda i öfversättning:

Fy, fy, till Hymylä! du visste då ej det engång.

Han utspökas nu på det löjligaste af den, som framställt gåtorna, hvarefter han företager den obehagliga färden. Derpå berättas, huru han blifver emottagen och undfägnad i Hymylä, allt på följande sätt:

Hymyläs hundar skälla ifrigt; "Springen barn på gården, För att se hvad hunden skäller, Hvad långörat gläfsar!"

"Lätt man ser hvad hunden skäller, Hvad långörat gläfsar: Der ju kommer trasig tölper Smutsbelagd är hela kroppen, Kläderna af gyttja stela, Med orenlighet besmorda. Har till häst en råtta, Och en katt till körsven, Söndrig slef till släda, Hundsvans till sin piske. Åker nu vid gyttjeträsket, Kommer upp till gärdseltåget, Har nu hunnit bak på porten, Kör nu upp på gården, Stiger upp för trappan, Är nu ren i farstun."

När man sedan låter honom öppna dörren och stiga in, blifver allt folket skrämdt för honom. Värdinnan som håller på att lägga bröd i ugnen, fäller brödet i askan och spaden på golfvet. En annan gumma, som på ugnsbänken äter velling, skyndar sig med vellings-koppen i handen upp på ungsmuren, hvarifrån hon af våda fäller den heta vellingskoppen öfver den nykomna gästens hufvud. "Ack", qvider denne, och frågar, hvar han skall kunna tvätta ren sig. Man lemnar honom en tjärtina till tvättbalja och han tvättar sig med tjära. För yttermera visso ber man honom tvätta sig en gång till, emedan han af den första tvättningen ej blifvit nog ren, och låter honom torka sig först i en dunlår, sedan i en agnlår och sist på de sotiga sparrarne i kokhuset. Derpå frågar man honom i Hymylä, hvad han vet att berätta, en fråga, som göres med mitä kuuluu, d.ä. hvad höres det, och hvilken fråga främmande, som komma till något ställe, på de flesta orter i Finland alltid få besvara. Derpå låter man Hymylä-besökarn svara, att han ej vet någonting särdeles att berätta, utan att han blifvit besegrad med gåtor, uppå hvilka han ej kunnat få någon upplösning. Nu ber man honom säga, hvilka de gåtor voro och förundrar sig särskildt vid hvarje gåta, att han ej kunnat gissa den, med orden: voi sinuasi, kun et sitäkään arvannu, d.ä. ack du stackare, som ej ens kunde gissa det. Sluteligen sättes i Hymylä mat för honom, allt det sämsta, man kan uppfinna.

Sedan denna reseberättelse med många tillägg och variationer ad libitum blifvit uppläst för den till Hymylä dömde, måste han på en stund gå ut. När han en tid stått utanför dörren öppnar man denna och frågar: eikö Hymylän vierasta jo näy? d.ä. syns det icke redan till Hymylä-gästen. Nu stiger han in, ställer sig i dörrvrån, och uppå tillfrågan, huru der stod till, svarar han sig hafva sett och försport många underliga saker i Hymylä, hvilka han då berättar, såsom t.ex. att man der kokade med en yxa och högg ved med en gryta, att hästen sprang i trädet och ekorrn drog plogen, att korna bakade bröd och qvinnorna stodo fastklafvade i fähuset, m.m.

Nu först är han fri ifrån sitt straff; får återtaga sin plats i sällskapet och begynna med framläggandet af gåtor för någon annan. Genom den vana barnen tidigt erhålla vid gåtors upplösning händer ej så ofta, att de skulle komma till Hymylä. Svaren på en del gåtor hafva de i minnet, efter som de hört dem af andra, och för öfrigt hjelpa de sig fram underbart väl med att gissa om ej alldeles rätt, så dock icke heller så alldeles orätt, att ju ej protest emot Hymylä-färden kan äga rum. Undertecknad har vid samlandet af Finska gåtor nyttjat en annan method, den att för hvar ogissad gåta lösa sig med 2 à 3 kopek, ett medel som han äfven recommenderar andra samlare, om det ock icke alltid kan nedtysta orättvisan.

Ganander säger både i företalet och på titelbladet till sin samling, det han användt hela aderton år för att samla sina gåtor, som till antalet äro icke många. Detta yttrande kan tagas, huru man vill det, men ändock vill det synas, som vore tiden alltför rundligt tilltagen. Åtminstone skulle undertecknad åtaga sig att på aderton dagar insamla en lika stor mängd gåtor, om ej på alla, så dock på många orter i landet. Den samling, som han nu har färdig att lemna till trycket, upptager gåtor till ett antal af 1,390, och har uppstått nästan utan egentligt samlande under färder för andra ändamål.

(Till uppsatsen har Lönnrot fogat 210 gåtor 1 svensk öfversättning samt i följande häfte — det sjette — 360 ordspråk. Om urvalet säges: "Eljest har på gåtornas inre duglighet ej något afseende kunnat fästas, utan har man valt dem, som lättast låtit öfversätta sig". Detsamma upprepas angående ordspråken. — Man har ansett att de saklöst kunnat utelämnas ur samlingen af Elias Lönnrots svenska skrifter, 1 synnerhet då en ny upplaga af dessa ordspråk och gåtor utgifvits af magister Emil Nervander år 1887.)

Om den nya under arbete varande Kalevala edition.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1848, mars 1849.

Med skäl hafva åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda mot den för tretton år tillbaka utkomna första upplagan af Kalevala; och ännu flere hade kunnat göras. Hvad man mot anordningen hufvudsakligast invändt, är, att de fem sista runorna icke stå i något samband med de föregående, ej heller sinsemellan. Dock kan, hvad den 28:de och 29:de runon beträffar, deras samband med de föregående ganska väl försvaras. I den förra af dessa beskrifves nämligen, huru Wäinämöinen fällde en björn, som ofredade hjordarne på Kalevalas betesmarker. Björnen var ock ett af de plågoris, med hvilka Pohjolas värdinna lofvat hemsöka Wäinämöinens hemtrakt, jemte det hon genom sin trollmakt sände en mängd sjukdomar öfver Kalevalafolket samt bortgömde solen och månen från himmeln. Om allt detta står att läsas i de föregående runorna, i hvilka äfven beskrifves, huru Wäinämöinen aflägsnade sjukdomarne, samt huru solen och månen blefvo återställde på sin gamla plats. Det tyckes således, såsom skulle det falla af sig sjelf, att björnen, den sista af Pohjola-värdinnans åstadkomna landsplågor, ej kunde lemnas att i fred härja hjordarne, och dermed torde sagde runos samband med de föregående vara försvarad.

Sedan det lyckats att fälla björnen, anställdes en björnfest eller ett graföl för björnen, såsom denna tillställning vanligtvis benämnes. Den firas ännu på åtskilliga trakter i landet såsom ett uttryck af glädje öfver den gjorda fångsten; hvari jemväl ingår någon ironiserande eller hånande vördnadsbetygelse för björnens fordna anseende. Allmogen tanker dervid ungefar om björnen: efter du i lifstiden varit ett mäktigt ock fruktansvärdt skogens odjur, så vill du väl äfven efter döden gälla för något mer än de andra djuren, och derföre vilja vi nu begrafva dig med pomp och ståt. Om vilda folkslag läser man, att de understundom visat samma hånande vördnadsbetygelse för fiendens anförare, när de lyckats få honom fången, hvarvid afsigten visserligen icke varit att behedra honom, utan tvärtom att förbittra hans dagar ännu mer med erinran om hans fordna anseende. Af ungefär samma betydelse är Finnarnes vördnad för björnen, såsom den vid björnfesten uttrycker sig, och så tror jag den alltid varit; hvarföre jag ej kan vara af deras tanke, som af denna hyllning velat göra ett slags gudsdyrkan. Möjligtvis kan en vidskepelse, hvaraf också ännu spår finnas, hafva gifvit björnfesterna en allvarsammare betydelse. Man trodde, att hvarje väsende, till och med träd, stockar och stenar, stod under en egen skyddsande, men att åter öfver dessa skyddsandar en särskild högre ande eller gudomlighet herrskade, med hvilken man hellre ville stå i godt förstånd, än man ville uppbringa den emot sig genom att föraktligt behandla dess skyddslingar. Så alltför angelägen var man dock icke om dessa skyddsandars välvilja, att icke vargar och andra skadedjur, hvilka afven hade sina skyddsandar, blifvit dödade, hvar de öfverkommos, utan att man gjorde någonting för att blidka deras patroner.

Vid björngrafölet åts och dracks af hjertans grund, hvarefter glädjen yttrade sig med sång och andra förlustelser. En särskild anledning till glädje för Wäinämöinen vid ifrågavarande tillfälle bereddes af medvetandet att nu hafva fullkomligen besegrat allt det onda, som Pohjola-värdinnan sändt öfver hans hembygd. Men det instrument, Kantele, ur hvilket han en gång förut framlockat glädje i ymnigt mått, låg nu begrafvet på sjöbotten, dit det under hemfärden med den eröfrade Sampo blifvit af stormen kastadt. Dess efterletande och förfärdigandet af en ny kantele, när den gamla ej kunde återfinnas, utgör ämnet för den 29:de runon, hvilken derföre efter mitt tycke ganska väl ansluter sig till den föregående; hvarföre jag ej annat kan än försvara den 28:de och 29:de runons sammanhang med de föregående mot dem, som varit af olika mening, beredvilligt medgifvande, att de haft rätt, hvad de sista, 30:de, 31:sta och 32:dra runon beträffar, hvilka i den förra upplagan af Kalevala ej stodo i något inre sammanhang med de öfriga. I den nya upplagan deremot äro de tvenne förstnämnda infogade på sitt behöriga ställe i början af poemet, så att numera endast den sista runon, beskrifvande Wäinämöinens hädanfärd, kommer att vara utan annat samband med de öfriga, än de yttre, som betingas af en naturlig önskan att erfara, hvad slut den i det föregående så verksamt uppträdande mannen hade. Då i samma runo beskrifves en mäktigare hjeltes (Frälsarens) födelse, för hvilken Wäinämöinen fann sig befogad att afträda, och man har en egen, inemot 1,000 verser lång runo, hållen i den gamla episka stilen, som vidare afhandlar Frälsarens öden, så har någon yttrat, om skriftligen eller mundtligen kan jag ej nu erinra mig, att äfven denne borde vidfogas Kaleva runorna. Mig förefaller dock, som skulle man med dess intagande förfara ungefär såsom ordspråket säger: kun jouhi saadaan, niin hevoista tehdään, d.ä. får man i ett tagelhår, vill man deraf skapa sig en hel häst; och derföre har jag tyckt vara bäst att icke heller i den nya upplagan upptaga denna runo. Wäinämöinens afträdande borde framställas, och som Frälsarens födelse var orsaken dertill, måste äfven denna tillfälligtvis nämnas på sätt, runon uppgifver densamma hafva för sig gått; men med Wäinämöinens hädanfärd slutas dikten, och hvad derpå följer, tillhör ej densamma.

Jag skall nu, förrän jag går att bemöta några ytterligare anmärkningar mot den förra upplagan och föröfrigt redogöra för mitt förfarande, lemna en kort framställning om den nya Kalevala upplagan och af det sammanhang, hvari runorna i densamma upptagas.

1 Runon. 350 verser.[20]

Sångarns begynnelseord. Luftens dotter, den af naturen framalstrade sköna jungfrun Kave, ledsnade vid sitt ensliga lif i luftens öde rymder och sänkte sig slutligen ned i det underliggande hafvet. Uppstod så en häftig orkan från öster, som upprörde hafvet och gjorde jungfrun hafvande. Under hafvande tillståndet gungade hon i sjuhundrade år eller nie mansåldrar på böljorna, tills slutligen öfverguden Ukko, hvilken hon anropade om hjelp, lät en stor and framflyga och reda sig ett bo på hennes knä. I boet lade anden sju ägg, hvilka, innan hon hunnit ligga ut dem, rullade ned i sjön och sönderkrossades mot ett grund. Af den ena hälften af skalet bildades sedan himmeln, af den andra jorden och af innanmätet solen, månen, stjernorna och molnen.

Ännu måste den hafvande naturdottern eller vattenmodern ( veen emonen ), såsom hon numera benämnes, i nie år simma kring hafvet, förrän hon blef förlöst och framfödde landet (stränder, uddar, holmar och sjögrund) samt trettio år derefter äfven menniskan, först Wäinämöinen och dagen derpå Ilmarinen.

2 Runon. 380 verser.

Wäinämöinen blef framfödd i vattnet, der han derefter i hela sju år kringdrefs, tills han slutligen stadnade på en namnlös udde af en skoglös holme. Der gick han upp och lät åkerns son, Sampsa Pellervoinen, beså holmen med flere slags träd. Träden vexte upp efter önskan, endast eken ville i början ej gå. Men när den slutligen uppsköt, bredde den sig ut öfver hela nejden, så att hvarken sol eller måne syntes, och molnen ej heller kunde fritt stryka fram sin väg i luften, utan att fastna i ekens höga krona. Menniskor, foglar, till och med fiskarne i vattnet vantrifdes, då de för den jättestora ekens skull aldrig mer fingo se solen och månen lysa. Wäinämöinen ville gerna blifva af med eken, men på hela jorden fanns ej den man, som mäktade nedhugga den, hvarföre han bad sin moder skicka honom hjelp ur hafvet.

Steg då upp en man ur hafvet, Kom en hjelte fram ur böljan, Alltför stor var icke mannen, Var ej heller alltför liten: Var till höjden som en tumme, Trenne fingrars bredd till längden, Kunde ligga under skålen, Upprest stå inunder sållet.

"Nousipa merestä miesi, Uros aallosta yleni, Ei tuo ollut suuren suuri, Eikä aivan pienen pieni: Pystyn peukalon pituinen, Kolmen sormen korkeuinen, Maljan alle maata mahtui, Seulan alle seisomahan."

Wäinämöinen nedsåg föraktligt på pysslingen och frågade, hvad han var för en arm varelse. Denne sade sig tillhöra vattnets folk och hafva uppträdt för att fälla den stora eken. "Icke kan man hafva skickat dig, en sådan stackare, hit för att nedhugga eken", sade Wäinämöinen; men han hade knappt hunnit yttra dessa ord, förrän den lilla mannen till hans förvåning blef en förfärlig rese, ögonen i hufvudet stodo en hel famn från hvarandra, öfver smalbenet var han likaledes en famn bred, öfver knäna halfannan och två famnar öfver rona. Denne fällde nu eken med tredje hugget, hvarefter solen åter lyste öfver nejden och framlockade träd, gräs och örter i yppig växt öfverallt; men något sädesslag fanns ännu icke. En dag vandrade Wäinämöinen på hafsstranden och fann några sädeskorn på den fina sanden. Han ville försöka, hvad af dem kunde uppväxa, och ämnade just nedså dem i jorden, då en liten fågel från ett träd bredvid honom sjöng, att kornet ej växer med mindre man först nedfaller och bränner skogen och sedan utsår kornet på den brända marken. Wäinämöinen gjorde, såsom fogeln undervist honom, och nedhögg skogen med undantag af en björk, den han lemnade att växa. Kort derpå flög en örn till stället och frågade, hvarföre den björken lemnats qvar, när de öfriga träden blifvit fällda? "Derföre har jag låtit björken stå", svarade W., "att du och andra luftens foglar må deri kunna hvila edra vingar".[21] Örnen tackade Wäinämöinen för hans välmening och slog eld åt honom, för att bränna den fällda skogen. Sedan besådde Wäinämöinen sin sved under böner till jordens gudomligheter och till öfverguden Ukko, hvilken han särskildt bad om regn. Efter någon tids förlopp gick han att bese sin sved och fann växten förträfflig. En gök sjöng då i björken, och honom anmodade W. att äfven framdeles tillsjunga orten lycka, glädje och trefnad.

3 Runon. 570 verser.

Derefter framlefde Wäinämöinen många lyckliga år i Kalevala, såsom orten numera kallades, och blef vida namnkunnig för sin sång och annan vishet. Ryktet derom hade hunnit öfver till Lappen Joukahainens öron; och som denne var en inbilsk man, så förtröt det honom att höra talas om någon annan, som vore förmer än han sjelf. öfvermodigt och utan afseende på såväl fadrens som modrens varningar, hvilka försökte hindra honom, spännde han en dag för sin släde och begaf sig till Kalevala, för att täfla i sång med Wäinämöinen. Han träffade Wäinämöinen åkande ute på marken ej långt från sitt hem, och utan att det ringaste vända åt sidan åkte han rakt emot honom, så att fimmelstångs ändarne fastnade vid hvarandra, och hästarne måste stadna. Wäinämöinen frågade, hvem han var, som så ovarsamt åkte emot honom; hvarpå Joukahainen nämnde sitt namn och begärde att äfven få veta den andras namn. Sedan han hört, att det var Wäinämöinen sjelf, på hvilken han stött, uppfordrade han honom att täfla med sig i sång, sägande:

"Lienet vanha Wäinämöinen, Laulaja iän-ikuinen, Ruvetamme laulamahan, Saakamme sanelemahan; Mies on miestä koittamahan, Toinen toista voittamahan."

det vill säga:

Är du gamle Wäinämöinen, Den evärdeliga sångarn, Låt oss börja då att sjunga, Låt oss ordets makt försöka; Man mot man vi nu må pröfva, Hvem af begge segern vinner.

Wäinämöinen svarade undvikande med följande ord:

"Mitäpä minusta ompi Laulajaksi, taitajaksi: Ain' olen aikani elellyt Näillä yksillä ahoilla, Kuunnellut koti käkeä Kotipellon pientareilla; Waan kuitenki, kaikitenki, Sano korvin kuullakseni, Mitä sä enemmin tieät, Yli muista ymmärtelet."

det vill saga:

Mycket torde jag ej gälla Uti sång och annan kunskap: Har jag tillbragt mina dagar, Lefvat blott i hemmets lunder, Hört på göken, hur han sjungit Invid hemmets åkerrenar; Dock likväl och det oaktadt Sjung nu ut och låt mig höra, Allt det bästa, som du känner, Som du vet utöfver andra.

Då begynnte Joukahainen att reta den andra med allehanda slagdängor, liksom ville han säga, att sådane nog voro jemförliga med Wäinämöinens sångkunskap; men när W. med allsköns lugn afviste dem, ville han slutligen taga en högre ton och sade sig såsom sjunde man hafva biträdt vid jordens och himmelns skapelse. En sådan erkelögn kunde Wäinämöinen ej afhöra med samma lugn, som hans öfriga dumheter, utan sade honom rent ut, att han ljög; hvarpå Joukahainen utmanade honom på duell, sägande: efter sjelf jag saknar insigt, kanske har mitt svärd den bättre; "Kun ei lie minulla mieltä, kysyn mieltä miekaltani".

Wäinämöinen svarade: "lika litet fruktar jag ditt svärd som dina kunskaper; äfven jag har ju ett svärd. Likväl vill jag ej inlåta mig i envig med en dylik stackare, som du är."

Af detta svar och Wäinämöinens vägran att antaga hans utmaning blef Joukahainen till den grad uppbragt, att han i sitt trotsiga öfvermod utlät sig:

"Ken ei käy miekan mittelöhön, Eikä kalvan kastelohon, Sen minä siaksi laulan, Alakärsäksi asetan. Panen semmoiset urohot Sen sikäli, tuon täkäli, Sorran sontatunkiohon Läävän nurkahan lätistän."

Detta var mer an Wäinämöinen kunde tåla. Betagen af harm och vrede begynnte han sjunga och sjöng så, att hafvet svallade och jorden skälfde, bergen skakades och klipporna remnade. Huru sången slutades dermed, att han sjöng Joukahainen djupt in i ett kärr, och huru han ej förr återtog sina ord, än Joukahainen lofvat honom sin enda syster till lösen för sig, torde för de flesta läsare vara förut bekant.

4 Runon. 514 verser.

I denna runo afhandlas Wäinämöinens frieri till Joukahainens syster, hvilken ej ville taga en så gammal man, ehuru mycket modren än prisade den tillämnade svärsonen såsom stor, rådig och sångkunnig. Slutligen gjorde en olycklig händelse slut på flickans bekymmer: hon skulle en morgon bada sig vid hafsstranden, blef derunder af en vattenande lockad att simma längre ut från stranden och drunknade. Modren var alldeles otröstlig och gret så, att bäckar bildade sig af hennes ymniga tårar.

5 Runon. 250 verser.

Wäinämöinen blef illa till mods, när han hörde att bruden gått i sjön och försökte uppfånga henne derifrån. För att ej besvika sin broders löfte, enligt hvilket Wäinämöinen borde få henne, lät hon nu också fånga sig i skepnad af en lax af ett eget, ovanligt utseende. Då nu Wäinämöinen icke igenkände henne, utan i stället att behålla henne såsom sin brud, började behandla henne såsom en vanlig fisk, ansåg hon sig med godt samvete kunna hoppa i sjön tillbaka; hvilket hon ock gjorde och försvann snart i böljorna, sedan hon likväl förut tillkännagifvit, hvem hon var. Wäinämöinen sörjde mycket öfver sin förlust och förebrådde sig sin stora förblindelse att icke hafva igenkännt henne. Sin klagan slöt han med orden:

"Enkä nyt tuota tieä'känä, Miten olla, kuten eleä Tällä ilmalla asua, Näilla mailla matkaella. Oisiko emo elossa, Sepä saattaisi sanoa, Miten olla oikeana, Kuten pystössä pysyä, Murehisin murtumatta, Huolihin katoamatta, Näissä päivissä pahoissa, Apeissa mielaloissa."

det är:

Och nu är jag rådlös vorden, Hur jag lefva bör och vara, Huru vistas här i verlden, Röra mig på dessa trakter. Ägde jag min mor i lifvet, Hon ett råd mig skulle gifva, Hur jag kunde hållas uppe, Stå uti en upprätt ställning, Utan att förgås i sorger, Af bekymren nedertryckas, Under dessa hårda tider, Denna svåra sinnesoro.

Ehuru modren var död, lefde dock hennes ande ännu och nekade Wäinämöinen att sörja öfver en, såsom det tycktes, ringa förlust, samt ingaf honom det rådet att rusta sig ut till Pohjola för att fria till någon flicka derstädes, sägande:

"Mene Pohjan tyttärihin, Siell' on tyttäret somemmat, Neiet kahta kaunihimmat, Viittä, kuutta virkeämmät, Ei Joukon jorottaria, Lapin lapsi lönttäreitä.

Sieltä naios poikaseni, Paras Pohjan tyttäristä, Jok' on sievä silmiltänsä, Kaunis katsannoisiltansa, Aina joutusa jalalta, Sekä liukas liikunnolta."

Så i denna som den närmast föregående runon ar poesien till det mesta af lyrisk art.

6 Runon. 240 verser.

Efter det råd, Wäinämöinen fått, begaf han sig ut på färden till Pohjola. Hans väg förde honom genom de trakter, der Joukahainen vistades. Denne bar ännu gammalt agg till honom, och som han på förhand lärer hafva erhållit kunskap om Wäinämöinens förestående färd till Pohjola, så lade han sig i försåt för honom vid vägen. När nu Wäinämöinen skulle rida öfver Joukkolas å, der den var grundast, sköt Joukahainen på honom. Pilen träffade dock endast hästen, hvilken dog på stället, och Wäinämöinen föll i sjön, hvarefter en häftig storm, som kom från landsidan, dref honom allt längre och längre ut på det vida hafvet.

7 Runon. 360 verser.

Hela nie dygn drefs Wäinämöinen simmande omkring och var redan nära att öfvergifva allt hopp om räddning, då örnen, som förut (se 2 runon) funnit sig väl deraf, att Wäinämöinen, när han fällde sin sved, lemnat en björk qvar, för att foglarne deri finge hvila sig, kom och frågade, hvad han gjorde i hafvet. Wäinämöinen berättade för honom sin olycka och tillade, att han numera ej visste, antingen han förr skulle dö af hunger eller öfvergifven af sina krafter sjunka ned i vattnet. Örnen bad honom att ej vara bekymrad och lofvade bära honom, hvart han ville, blott han kunde hjelpa sig upp på dess rygg; "ty också du har en gång gjort godt åt mig", sade örnen med följande ord:

"Vielä muistan muunki päivän, Arvoan ajan paremman, Kun ajoit Kalevan kasken, Osmolan salon sivallit: Heitit koivun kasvamahan, Puun sorean seisomahan, Linnuille lepeämiksi, ltselleni istuimiksi."

Derpå bar örnen, som nu var vida större än fordom, Wäinämöinen till Pohjola och lade honom der ned på torra stranden, hvarest han träffades af Pohjolas värdinna. Hon förde honom upp i gården och vederqvickte honom efter bästa förmåga. Då Wäinämöinen likväl vantrifdes i Pohjola och längtade att slippa till sitt eget hem, lofvade Pohjolas värdinna ej allenast förskaffa honom dit, utan äfven gifva honom sin dotter till äkta, om han till ersättning derföre ville smida en sampo åt henne. Wäinämöinen sade sig ej kunna smida sampo, men lofvade, blott han kommit hem, skicka derifrån den kunniga smeden Ilmarinen till detta arbete. Då gaf Pohjola värdinnan åt honom häst och släde, att åka hem med, men varnade honom vid afskedet att ej se upp, förrän antingen hästen stadnade eller det blifvit tid att taga nattläger; eljest skulle någon ofärd drabba honom under resan.

8 Runon. 280 verser.

Den erhållna varningen glömdes dock snart af Wäinämöinen. Kommen ett litet stycke på vägen hörde han ett ljud, som om någon väft deruppe. Han såg upp och fann Pohjolas undersköna jungfru vara sysselsatt med att väfva sin guldväf på kanten af en skön regnbåge. Wäinämöinen blef intagen af hennes skönhet och gjorde på stället sitt friaranbud. Jungfrun svarade, att hon på aftonstunden förut sutit ute på lindan och hört en talltrast sjunga, hvilken på hennes tillfrågan, hvad det var som han sjöng? sagt sig sjunga om flickornas tankar i fadershemmet och om unghustrurnas hos mannen, och att det mellan begges tillstånd var lika stor skillnad, som mellan en klar sommardag och en mörk höstnatt. Wäinämöinen bad henne ej fästa sig vid trastarnes qvitter och försäkrade, att han var en karl ej sämre än andra. "Då skulle jag hålla dig för en karl, svarade jungfrun, om du med en uddlös knif kunde klyfva ett tagelhår och slå knut på ett ägg." Detta verkställde Wäinämöinen, likasom ett yttermera ålagdt annat arbete, som icke var lättare; men jungfrun låfvade dock icke bry sig om honom, förrän han timrat en båt af hennes slitna slända och skjutit båten ut i sjön, utan att det minsta röra dervid. Äfven detta arbete underkastade sig Wäinämöinen, men slog sig derunder med yxen i knäet, ett stort sår, och fick ej blodflödet på något sätt hämmadt, då han ej kände bloddämningsorden. I sin nöd kastade han sig i släden, åkte ut för att annorstädes ifrån söka hjelp och fann slutligen en gubbe, som trodde sig kunna dämma blodflödet.

9 Runon. 550 vr.

Är till större delen af magiskt innehåll och beskrifver, huru bloden i Wäinämöinens sår blef stämd genom ordets kraft, huru svedan borttogs, och huru såret föröfrigt behandlades med ord och salvor, så att Wäinämöinen snart åter blef frisk. Denna runo innehåller således: 1 jernets ursprungsord, 2 jernets bespottningsord, 3 blodens dämningsord, 4 ord för svedan, 5 böneord till gudarne, 6 salvans beredelseord, 7 förbandsord, 8 Wäinämöinens tacksägelse till öfverguden för den undfångna hjelpen.

10 Runon. 590 vr.

Efter att hafva tillfrisknat åkte Wäinämöinen hem illa till mods, emedan han utfäst sig skicka Ilmarinen till Pohjola. Han visste väl, att denne ej gerna ville begifva sig dit, hvarföre han begynnte prisa Pohjola-dottrens skönhet, för att försöka, hvad den kunde verka på smedens sinne. Tillika sade han, att jungfrun var bestämd för den, som kunde smida en Sampo. Också måtte jungfrun hafva varit en utmärkt skönhet, efter Wäinämöinen bland annat berömde henne med följande ord:

"Kuuhut paistoi kulmaluilta, Päivyt rinnoilta risotti, Otavainen olkapäiltä, Seitsentähtinen selältä."

det är:

"Månen sken från hennes tinning, Solen strålade från bröstet, Karlavagnen ifrån skuldran, Och sjustjernan ifrån ryggen."

I stället att låta narra sig, anade Ilmarinen oråd och sade: "det tyckes, som om du lofvat mig till lösen för dig sjelf till Pohjola; men dit, till den mannafrätare-byn, far jag aldrig". Wäinämöinen hade fruktat för ett sådant afslag och derföre under färden till hemmet vid ändan af åkern uppsjungit en väldig, blomstrande, guldgrenig gran, med månen i dess topp och stjernor i grenarne. Nu nämnde han om granen för Ilmarinen, hvilken fick lust att sjelf beskåda den. Kommen till stället klättrade han upp i trädet, för att nedtaga månen och stjernorna. Men han hade ej väl hunnit upp, förrän Wäinämöinen framsjöng en häftig orkan, som ryckte Ilmarinen med sig och förde honom till Pohjola. Runon beskrifver derpå omständligen, huru han smidde Sampo; men af Pohjola-jungfrun fick han ej något bestämdt Ja. På hans tillfrågan, om hon nu ville följa honom, svarade hon endast:

"Emmä tästä vielä joua, Pääse en neitipäiviltäni, Noilta töiltä tehtäviltä, Kesäisiltä kiirehiltä: Marjat on maalla poimimatta, Lahen rannat laulamatta, Astumattani ahoset, Lehot leikin lyömättäni."

det är:

Har ännu ej tid att komma, Kan ej lemna jungfrulifvet, Mycket har jag här att syssla Under bråda sommartiden: Måste plocka bär på marken, Sjunga mången sång på stranden, Taga månget steg på lindan, Leka mången dag i lunden.

När flickan var så omedgörlig, begynnte Ilmarinen tänka på återfärden till hemmet. Pohjola-värdinnan ville ej hindra hans afresa, utan tvärtom gaf hon honom ett fartyg att färdas med och ställde så till, att han fick gynnande vind. Men sampo gömde hon i ett kopparberg, der den sorgfälligt förvarades bak lås och bom.

11 Runon. 380 vr.

I den elfte runon framträder en ny Kalevala hjelte, hvilken lättsinnig och oförvägen, såsom han var, äfven ville försöka sin lycka hos Pohjola-jungfrun. Detta hans företag afhandlas dock först i den närmast påföljande runon; hvaremot i denna beskrifves hans tidigare ungdom och hans afventyr i Saari. Äfven der fanns en förnäm jungfru af hög börd, som redan utdelt många korgar åt friare, bland hvilka de flesta voro af stort anseende. Nu beslöt också Lemminkäinen att begifva sig åstad för att begära Saari-jungfrun till äkta. Modren afrådde honom från att fara dit, sägande: "hvad vinner du dermed annat, än att du blir ett åtlöje för Saaris flickor".

Ellös menkö poikaseni Parempihin itseäsi, Saaren suurehen sukuhun, Laajahan lajiperähän, Siella piiat pilkka'avat, Naiset nauravat sinua.

"Har ingen nöd dermed, mente Lemminkäinen; flickorna må akta sig, att de ej sjelfva må blifva ett värre åtlöje." Så for han åstad till Saari, der han tog tjenst som vallherde, gick dagarne i vall och dansade nätterna igenom med Saaris flickor. Blott hos en enda, den förnämsta Saarijungfrun Kyllikki, hade han ingen framgång, ehuru han efter runons ord utnötte väl hundra par stöflar för hennes skuld; hvarföre han slutligen beslöt bortröfva henne. När flickorna en afton samlats till ett dansställe ute på marken ett stycke från byn, kom Lemminkäinen åkande midt i hopen, ryckte Kyllikki i sin släde och körde bort, sedan han förut strängeligen förbjudit de qvarblifvande att nämna ett ord till upplysning om Kyllikkis försvinnande och hotat försjunga alla deras fästmän och hvarenda Saaris gosse ut i krig, i fall de ej ville förtiga saken. Den arma Kyllikki gret och bad att blifva bortsläppt, men Lemminkäinen hörde ej på det örat, utan endast förundrade sig öfver, hvad hon kunde hafva mot honom, en så ypperlig fästman, yttrande sig bland annat med följande ord:

"Tuotako sina sureksit, Tuota huolten huokaelet, Ettei oo sukuni suuri, Kovin korkea kotini?

Jos en oo suvulta suuri, Kovin korkea ko'ilta, On mulla tulinen miekka, Säkenevä säilärauta;

Se ompi sukua suurta, Laajoa lajipereä: Omp' on Hiiessä hiottu, Jumaloissa kirkasteltu.

Sillä suurennan sukuni, Laajennan lajini kaiken, Miekalla tuliterällä, Säilällä säkenevälla."

Det är: "sörjer du och suckar för det, att min slägt ar oansenlig och mitt hus för lågt? Må så vara, så har jag i stället ett blixtrande svärd med gnistrande klinga, som är af nog hög börd; ty i fordna dagar har man slipat det i Hiisis boning, gjort det blankt hos gudarne. Med denna gnistrande klinga kan jag höja min slägt och utvidga mitt hus." Då svarade Kyllikki: "o nämn mig icke om ditt svärd, utan vill du, att jag någonsin skall trifvas hos dig, så svär att alldrig bära det i krig, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". "Må gjort, sade Lemminkäinen, men svar då också du, att aldrig gå ut på dansställen i byn, så mycket än ditt sinne eljest kunde längta dit". Der svuro de då ömsesides och lofvade: Lemminkäinen att ej draga ut i härnad, och Kyllikki att hållas hemma utan att springa ut i byn. Det tyckes, som om Kyllikki småningom funnit sig i sitt öde att vara Lemminkäinens maka, hvad hon ock i början må hafva haft emot honom.

12 Runon. 220 vr.

Med sin unga hustru tillbringade Lemminkäinen derpå flere lyckliga år i det fredliga hemmet, utan att någondera bröt sitt löfte. Engång dröjde han längre tid borta på en fiskfångstfärd, hvarunder Kyllikki fann tiden lång och begaf sig på en dans, den flickorna i byn tillställt. Lemminkäinen, som efter hemkomsten fått veta det, förargades svårligen öfver Kyllikki, som så brutit sitt löfte, och anseende sig sjelf nu äfven vara löst från den ed, som hittills bundit honom, begynnte han genast rusta sig ut för en krigsfärd, utan att höra på sin moders och sin hustrus böner, hvilka på allt sätt ville afråda honom. Då Kyllikki bland annat berättade, att hon natten förut drömt, det deras hus nedbrunnit, svarade Lemminkäinen blott, att han icke trodde på käringdrömmar och qvinnoeder ("en usko unia naisten, enkä vaimojen valoja"), och för modren tillkännagaf han slutligen, att han skulle begifva sig till Pohjola, för att derstädes fria till den berömda jungfrun. "Du har ju hemma förut en förträfflig hustru, sade modren, och tvänne hustrur passa dock icke för en mans bädd." "Kyllikki bryr jag mig icke om, må hon springa i byn på hvar flickdans", svarade Lemminkäinen, under det han som hast borstade sitt hår. Då modren nu begynnte skrämma honom och sade, att han säkert gick sin ofärd till mötes, om han begaf sig till Pohjola, slängde Lemminkäinen borsten ur sin hand och yttrade: "förr skall man se blod flyta från denna borste, än någon ofärd drabbar mig på Pohjola-färden". Borsten träffade fogningen mellan sparrens ända och väggen, der den blef sittande.

13 Runon. 280 vr.

Lemminkäinen begaf sig på färden och kom lyckligt fram till Pohjola. Kommen på gården hörde han sång och skrål af flere röster i stugan: Då steg han in och sade: "vackra sånger pläga ej vara långa", ("hyvä on laulu loppuvasta, lyhyestä virsi kaunis; mieli on jäämähän parempi, kun on kesken katkemahan"). När Pohjola-värdinnan sedan förundrade sig öfver, huru han färdats fram, då ej ens hundarne märkt hans ankomst, sade Lemminkäinen: att det ej heller varit hans afsigt med resan att blifva ett föremål för hundglafs; hvarpå han råkade i ekstas (tulta iski turkin helmat, silmät valoi valkiat, d.ä. "gnistor sprakade ur pelsen, blixtar ur hans ögon flögo") och sjöng derunder sina kraftigaste runor, tills han bortsjungit karlarne ur stugan till ställen, hvarifrån de ej återkommo. Blott en enda karl i hopen, en trasig vallherde, föraktade han så, att han ej brydde sig om att bortkasta några ord på honom. Men denne föresatte sig att engång hämnas på Lemminkäinen såväl de andras ofärd, som det förakt, hvilket han sjelf fått röna, sprang bort och lade sig i försåt för Lemminkäinen, der han trodde, att denne snart skulle komma att färdas.

14 Runon. 250 vr.

Efter ett sådant inträde, och sedan det blifvit nog utrymme i stugan, begärde Lemminkäinen af Pohjola-värdinnan hennes dotter till äkta. Men äfven för henne var det bekant, att Lemminkäinen var gift förut, hvarföre hon svarade: "huru kommer du hit att fria; du har ju redan hustru hemma". "Hon må vandra sin väg", sade Lemminkäinen: "härifrån tänker jag gifta mig till en bättre hustru, gif nu derföre din dotter åt mig, den bästa du har". Hon lofvade göra det, men fordrade dessförinnan, att Lemminkäinen genom andra prof, än dem han hittills visat, skulle göra sig förtjent af dottren. Först skulle han fånga Hiisis elg, derpå fasttaga Hiisis häst och sist skjuta en svan från Tuonelas elf.

15 Runon. 460 vr.

Sedan Lemminkäinen lyckats att utföra de tvänne första företagen, begaf han sig att skjuta svanen i Tuonela elf. Men der gick det honom ej bättre, än att den föraktade vallherden (se 13:de runon), som låg der i försåt, rännde ett spjut igenom honom, hvarefter han skuffade honom ned i strömmen och betraktade med förnöjelse, huru den döde kroppen for utför den hvirflande forssen i Tuonelas elf.

16 Runon. 640 vr.

En morgon varseblef Kyllikki i Lemminkäinens hem, att några bloddroppar dröpo fram ur borsten, som allt sedan Lemminkäinens afresa legat orörd imellan sparren och väggen (se 12:te runon). Modren anade genast, att någon stor olycka händt hennes son i Pohjola, hastade sjelf dit och frågade af Pohjola-värdinnan, hvart hon gjort af med hennes son. Denna ville ej komma fram med sanningen, förrän hon efter en sträng hotelse af Lemminkäinens moder, som var en mycket sångkunnig qvinna, måste tillstå, att hon skickat honom för att skjuta en svan från Tuonelas elf. Genast begaf sig modren dit och, sedan hon under färden blifvit af solen underrättad om sin sons bedröfliga slut, lät hon smida sig en räfsa med långt skaft och långa tenar, med hvilken hon grep sig an att räfsa i lugnvattnet nedanom Tuonelas fors. Slutligen fick hon något för räfsan, som liknade en sädeskärfve, men vid närmare undersökning befanns vara Lemminkäinens kropp, hvilken dock saknade både hufvud, händer och andra lemmar. Under fortsatt räfsning fick hon upp äfven dessa, lade allt på sitt ställe och skickade honungsfågeln, biet, upp till himmelen, för att af skaparn få någon sådan balsam, som kunde återupplifva Lemminkäinen. Sedan biet efter väl uträttadt ärende kommit åter, och Lemminkäinen blifvit smord med den himmelska salvan, öppnade han sina ögon och förundrade sig, huru han kunnat sofva så tungt och länge. "Ännu mera tungt skulle du hafva sofvit och ännu ej uppvaknat, svarade modren, hade jag, din arma moder, ej kommit hit." Nu började Lemminkäinen erinra sig tillgången, huru han kommit till Tuonelas elf, och berättade allt omständligen för sin moder. Modren frågade derefter, om honom ännu fattades något, hvarpå Lemminkäinen svarade: "mig fattas visst mycket ännu; ännu har jag ej fått Pohjola-jungfrun, och den elaka hexan, som hon har till moder, gifver henne icke, förrän jag skjutit en svan från Tuonela elf." "Låt du svanarne simma i fred, sade modren, och kom nu hem med mig, nöjd att du sluppit så väl." Efter något betänkande beqvämde sig Lemminkäinen dertill och for hem med sin moder, hvarest runon tills vidare lemnar honom.

Både i denna och den närmast föregående runon förekomma åter en hel hop magiska elementer.

17 Runon. 410 verser.

Under dessa Lemminkäinens ströfverier timrade Wäinämöinen på sin båt, hvilket arbete på sätt, som i den 8:de runon omnämnes, blifvit afbrutet. Hvarje förrättning hade Wäinämöinen beledsagat med dess behöriga (magiska) ord och fått båten nära färdig, då han till sin ledsnad märkte, att de ord, som behöfdes för kantlisternas hopfogning, för akterstäfvens och förstammens fulländning, fallit ur hans minne. Dessa ord måste han nödvändigt förskaffa sig och for derföre till de dödas rike, Tuonela, för att få dem — troligen i mening, att någon aflidens ande skulle meddela honom de saknade orden. På den färden mötte honom många svårigheter: först kunde han ej få färja från Tuonela, med hvilken han borde färdas öfver elfven, och sedan man fört honom öfver, ville man behålla honom qvar i Tuonela. Endast genom sin rådighet lyckades Wäinämöinen rädda sig derifrån, i det han kom simmande tillbaka öfver elfven, men med oförrättadt ärende; ty icke ett halft ord engång hade han fått från Tuonela. För svårigheten att kunna återvända derifrån varnade han sedan hvar och en, att ej sjelfmant fara till Tuonela, och gaf en kort beskrifning på de aflidnas tillstånd derstädes.

18 Runon. 620 verser.

När Wäinämöinen ej lyckats få några ord från Tuonela, beslöt han att gå till en fordomdags mycket namnkunnig sångare Antero eller Kantervo Wipunen, hvilken dock numera legat i jorden så länge, att en grof skog hunnit rota sig och uppvexa öfver hans hvilostad. Sedan Wäinämöinen tillryggalagt den långa, mycket besvärliga vägen, rödjade han undan skogen från stället och stötte sedan en jernstång i den afsomnade jättens gap, i afsigt att dermed uppväcka honom från den långa sömnen. Jätten grinade illa och högg med tänderna i stången, som han var nära till att afbita. När Wäinämöinen, efter att hafva fått lif i Wipunen, skulle rycka stången ur hans mun, stod han ej desto säkrare, än att hans venstra fot slintade och kom rakt i gapet på jätten. Snart var den högra foten jemte hela karlen efter, och Wäinämöinen fick lof att vandra en för honom alldeles fremmande väg ned i jättens mage. Äfven så förlorade Wäinämöinen ej sin fattning; han inredde för sig en smidja i Wipunens mage och begynnte smida och bulta der med sådant eftertryck, att jätten fann sig helt generad deraf. Han visste egentligen ej, hvad det var, som han fått i sin mage, och i förmodan, att han fått någon okänd sjukdom, rodde han fram med alla besvärjelserunor, han ihogkom, för att fördrifva det onda. Wäinämöinen åhörde dem med lugn och fortfor oafbrutet att oroa honom, tills han slutligen, sedan Wipunen uttömt sitt förråd af besvärjelserunor, sade sig må för väl i hans mage, för att lemna en så beqväm plats; lofvade dock göra det, blott Wipunen dessförinnan sjungit för honom all sin kunskap, "ty", sade han:

"Ei sanat salahan joua, Eikä luottehet lovehen, Mahti ei joua maan rakohon, Vaikka mahtajat menevät".

det vill säga:

Orden få ej undandöljas, Kunskapen i glömska råka, Ej förmågorna begrafvas, Går ock egarn sjelf i grafven.

Då öppnade Wipunen sin mun och sjöng först om tingens ursprung,

"Kuinka luojansa luvalla, Kaikkivallan vaatimalla, Itsestänsä ilma syntyi, Ilmasta vesi sikesi, Veestä manner maatelihen, Manterelle kasvut kaikki. Lauloi kuun kuvoamasta, Auringon asettamasta, Ilman pielten pistämästä, Taivosen tähittämästä."

det vill säga:

Hur på skaparns gifna tillstånd, Den allsmäktiges befallning, Luften först af intet föddes, Vattnet aflades af luften, Jorden bildades af vattnet, Vexterna på jorden kommo. Sjöng om månens bildning sedan, Solens fogning på sitt ställe, Om grundpelarne för fästet, Om hur himmeln stjernbeströddes.

Mångt och mycket annat sjöng nu Wipunen i flera dagar efter hvarandra, såsom runon säger — om man nu eljest kunde hålla så noga räkning på dagarne, ty både sol och måne stadnade i sitt lopp, för att höra på sången, som föröfrigt utöfvade en sådan verkan på jorden, att hafvets vågor och forsarne rundtomkring stodo stilla och lyssnade.

Sedan Wäinämöinen fått tillräckligt af sången, kröp han åter ut ur Wipunens mun och begaf sig att lägga sista handen vid timringen af båten, hvars förfärdigande numera icke möttes af något hinder.

Efter ämnets beskaffenhet är innehållet af denna runo dels episkt, dels magiskt.

19 Runon. 690 vr.

Båten, som nu stod färdig på stranden, blef på det bästa utsirad af Wäinämöinen, hvilken sedan sköt den ut och satte sig deri för att företaga den länge tillämnade friarfärden till Pohjola (jfr. 8:de runon). Vid ändan af en udde, förbi hvilken Wäinämöinen borde segla, var Ilmarinens syster sysselsatt med att tvätta kläder. Så snart hon af Wäinämöinen fått veta, hvart hans resa gällde, sprang hon hem och berättade det för sin broder, hvilkens anspråk på Pohjola-jungfruns hand (se 10:de runon) hon nog kände. Då gjorde sig Ilmarinen färdig, så fort han kunde, och for landvägen till Pohjola. På tredje dagen upphann han Wäinämöinen och ropade till honom från stranden:

"Oi on vanha Wäinämöinen! Tehkämme sula sovinto: Josp' on kilvoin kihlonemme, Kilvoin käynemmä kosihin, Ei neittä väkisen vieä, Vastoin mieltä miehelähän".

det vill säga:

O du gamle Wäinämöinen! Låt oss fredligt så förlikas: Att, om ock i kapp vi fria, Täfla i att vinna jungfrun, Hon af intet tvång må bindas, Utan välja, som hon tycker.

Wäinämöinen gick in på förslaget och sade: "gerna må den taga jungfrun, för hvilken hon frivilligt bestämmer sig, och vi sjelfve må för den saken ej framdeles hysa groll mot hvarandra".

Så kommo friarena till Pohjola. Modren ville öfvertala sin dotter att taga Wäinämöinen, hvilken hon prisade för hans förmögenhet och andra goda egenskaper; men dottern svarade, att flickorna ej voro någon handelsvara, att säljas bort för penningar, och lofvade välja Ilmarinen, hvilken smidit sampo åt dem och föröfrigt var yngre med ett vackrare utseende. När Wäinämöinen sedan sjelf hunnit in i stugan och gjort sitt anbud, frågade hon, om han redan timrat båten af hennes slitna slända (se 8:de runon). Wäinämöinen svarade ej bestämdt, utan sade blott, att han hade en nog god båt, som lik en blåsa eller ett näckrosblad höjde sig på vågorna, och med hvilken han ej behöfde frukta hvarken storm eller motvind. Flickan gaf honom då afslag med följande ord:

"En kiitä meristä miestä, Aallon laskeja-urosta: Tuuli viepi merillä mielen, Aivot särkevi ahava. Enkä taia tulla'kana, En tulla minä sinulle Ikuiseksi ystäväksi, Kainaloiseksi kanaksi, Siasi leväittäjäksi, Päänalaisen laskejaksi."

det vill saga:

Prisa vill jag ej en sjöman, Ej den man, som drifs på vågen: Hafvets storm förståndet rubbar, Vårens ilar skada hjernan. Derför kan och vill jag icke, Kan jag icke bort mig lofva För att bli din lifstidsmaka, Bli en dufva vid din sida, Den din bädd hvar afton reder, Ordnar vackert hufvudgärden.

20 Runon. 510 vr.

Kort efter, sedan Wäinämöinen fått detta afslag, kom Ilmarinen åkande på gården och steg in i stugan. Sedan han helsat, frambar man åt honom dricka, men han svarade sig ej vilja smaka en droppe, förrän han finge se jungfrun, på hvilken han så länge väntat. Som han ej var särdeles efterlängtad af modren, så förelade hon äfven honom, såsom Lemminkäinen förut, tre betings-arbeten, genom hvilka han kunde gifva prof på sina förtjenster. Det första var att upplöja en åker, full med ormar, hvilken blott Hiisi fordomdags förmått plöja; för det andra borde han fånga en björn från Tuonelas skog, och för det tredje en stor väldig gädda, som vistades i Tuonelas elf. Vid dessa förrättningar skulle Ilmarinen säkert kommit till korta, om ej jungfrun i hemlighet gifvit honom råd, huru han skulle bära sig åt för att få dem verkställda. Så t.ex. vid det tredje arbetet bad hon honom smida en eldörn och med den begifva sig till Tuonela-elfven, för att fånga fisken. Ilmarinen gjorde så och stod redan med sin eld-örn på stranden. Då närmade sig den väldiga gäddan, hvars rygg var lång som sju efter hvarandra liggande båtar, tänderna i munnen långa som skaftet på en räfsa och tungan af tvänne yxskafts längd. Redan öppnade hon sitt gap, för att sluka Ilmarinen, då örnen i rätt tid högg sina klor djupt in i hennes rygg. Då uppstod der en förfärlig strid mellan gäddan och örnen. Tvänne särskilda gånger måste örnen släppa sitt tag och första gången drog gäddan honom djupt under vattnet, förrän han hunnit få lös sina klor från hennes rygg. Striden slutades dock till örnens fördel, som flög med sitt kolossala byte i toppen af en ek och skulle der hafva gjort sig en grundlig måltid, om ej Ilmarinen, som borde föra fisken till Pohjola, hindrat honom. Länge efter striden var luften ännu helt tjock af fjun och fjädrar, som derunder lossnat från örnen, och vattnet i Tuonela-elfven så upprördt, att det mer liknade en lervälling, än vatten.

Sedan Ilmarinen sålunda lyckats uträtta de honom förelagda arbeten, hade Pohjola-värdinnan ej mer någon förevändning att neka honom sin dotter, hvarföre förlofningen för sig gick på stället, och derefter återvände Ilmarinen hem, tills brölloppet skulle firas. Men Wäinämöinen förebrådde sig sjelf, att han ej gift sig, medan han ännu var vid unga år, och afrådde alla gamla ungkarlar att fria till unga och vackra flickor.

21 Runon. 620 vr.

I denna runo göras stora bröllopstillrustningar, slagtas, brygges, bakas, stekes och kokas i Pohjola. Derpå skickades bjudningar omkring, och allt folk, som kunde påträffas, skulle bjudas, till och med alla blinda tiggare och andra uslingar; endast Lemminkäinen skulle lemnas objuden, "ty — sade Pohjola värdinnan — han är alltid begifven på gräl och fallen för slagsmål, och har redan förut stört glädjen på andra bröllop".

22 Runon. 440 vr.

Brudgumens och de öfriga bröllopsgästernas mottagning i Pohjola, och sjelfva brölloppets begående. Dervid sjunger Wäinämöinen och slutar sin sång med att tacka värdskapet.

23 Runon. 530 vr.

I denna runo uppträder först brudens moder med erinran till sin dotter, att hon nu för alltid kommer att lemna sitt barndomshem. Derpå omnämner bruden, huru det djupt griper hennes sinne, när hon nu tänker på den snart skeende skilsmessan och säger, att hon förut ej kunnat ens ana, att det skulle blifva så påkostande. Hennes bekanta komma och göra afskedsstunden ännu svårare derigenom, att de erinra henne om mången svärdotters nog hårda öde i sitt nya hem, samt huru, när hon härnäst besöker fadershemmet, det kunde hända, att hon ej mer träffade der någon fader, moder eller annan anförvandt i lifvet. När de derigenom fått henne att gråta rätt på allvar, uppträder åter någon, som bjuder till att trösta henne, ber henne kasta sitt öga på den ståtliga brudgumen och beskrifver hans goda egenskaper och den välmåga, i hans hus väntar henne.

24 Runon. 790 vr.

Denna runo upptages af råd för den blifvande unghustrun, huru hon skall förhålla sig och förrätta sina sysslor så, att svärmodren, mannen och andra skola blifva nöjda med henne. Slutligen berättar en gammal tiggargumma om sitt öde såsom flicka och svärdotter, samt huru hon råkat i sitt närvarande usla tillstånd.

25 Runon. 500 vr.

Brudgummen rådes och varnas att bemöta den nu af sina föräldrar öfvergifna med godhet och ömhet. Derpå följa brudens afskedssånger, hvilka, då de aldrig vilja taga slut, afbrytas af den redan länge resfärdiga Ilmarinen, i det han lyfter bruden i släden och far åstad. I bröllopsgården blef nu stor sorg och saknad efter den "bortlockade dufvan", men dufvan sjelf flög öfver berg och dal till lockfogelns bo.

26 Runon. 710 vr.

Nu följer i ordning att omtala det väntade unga parets och brudskarans ankomst till Ilmarinens hem och mottagning derstädes samt, hvilka tillställningar der blifvit gjorda, och huru alla välplägades. Upprymd af ölet begynnte Wäinämöinen sjunga och likasom förut i Pohjola slutade han sin sång med att tacka värden och värdinnan, hvarjemte han med några loford prisade brudsvennen och brudtärnan äfvensom det öfriga bröllopsfolket. Ännu på hemvägen från bröllopsstället sjöng han sina sängar, så uteslutande intagen af dem, att han ej gaf akt på vägen, utan körde sin släde sönder mot en sten; hvilket sedan gaf honom mycket bestyr, förrän han fick sig en ny.

Med episka mellanslag på sina ställen, är diktarten så i denna som i de närmast föregående fyra runorna lyrisk.

27 Runon. 780 vr.

Som i det föregående (21:sta runon) blifvit omnämdt, blef Lemminkäinen icke bjuden på brölloppet i Pohjola. Detta förtröt honom till den grad, att han ändock beslöt fara dit, om ej för annat, så för att hämnas sin skymf; ty för annat kunde han ej anse det, när till och med alla tiggare och inhysingar voro bjudna framför honom. Pohjola-värdinnan hade fruktat för något sådant och derföre förtrollat vägen för honom, hvaraf Lemminkäinen dock icke skulle vetat, om ej hans visa moder gjort honom uppmärksam derpå. Modren afrådde honom från hela färden och frågade, huru han dock kunde begifva sig till Pohjolas bröllop, når han ingen bjudning fått. Lemminkäinen svarade öfvermodigt:

"Tuoss' on kutsut kuunikuiset, Airuhut alinomaiset, Miekassa tuliterässä, Säilissä säkenevässä".

det vill säga:

Jag har ju en evig bjudning, En, som ständigt på mig manar, Här vid sidan i mitt eldsvärd, I dess blixtomhvärfda klinga.

När han sedan försedd med svärd och båge och för öfrigt i full krigsrustning begifvit sig på färden och kommit fram ett stycke af vägen, mötte honom en eldström tvärs öfver vägen; i strömmen var en brinnande holme och på holmen en brinnande örn, som frågade honom, hvart han ämnat sig. "Till Pohjola bröllopet, blef svaret, lemna nu bara väg åt mig!" "Du skall få en välbanad väg genom min strupe, svarade örnen, i min mage väntar dig ett präktigt gästabud." Lemminkäinen framtog nu några orrfjedrar, som han kort förut tagit upp vid vägen och gömt i sin väska, gnuggade dem emellan händerna och blåste dem ur sin hand i luften, då de i det samma förvandlades till lefvande orrar. Vipps flög örnen efter dem, och under tiden åkte Lemminkäinen fram sin väg, utan att örnen, när han återvändt från orrjagten, såg ens skymten af honom.

Sedan han åter tillryggalagt ett stycke väg, låg för honom ett brinnande svalg, som sträckte sig tvärs öfver vägen från öster till vester, och hvilket åt hvardera hållet tycktes vara utan ända; det var upp till brädden fylldt af glödheta stenar. Genom böner till öfverguden, Ukko, utverkade Lemminkäinen sig ett häftigt snöfall, som afkylde stenarne så, att han utan den ringaste skada kunde färdas öfver, och han kom derpå utan något vidare hinder fram till ändan af Pohjolas långa tåg, hvarest en varg och en björn stodo honom till mötes, så att han måste stadna. Han tog då ur sin väska en ulltapp, gnuggade den mellan händerna och blåste derpå, då den på stället förvandlades till en fårhjord. Odjuren, när de sågo fårhjorden, sprungo från sin post efter den, och Lemminkäinen slapp fram till Pohjolas gård, kring hvilken ett högt gärde af ormar och ödlor var uppfördt. Dessa ansåg han dock ej vara farligare, än att han med knifven i handen gick löst på dem, ref upp gärdet och trängde sig igenom. Men nu låg i hans väg tätt vid porten en jätteorm, af mer än en vanlig timmerstocks längd och tjockare än en portstolpe; den var försedd med hundra ögon och tusen tungor, hvart öga stort som ett såll och hvar tunga af ett spjutskafts längd. Förgäfves läste Lemminkäinen tjusningsorden, ormen brydde sig ej det ringaste derom; hvarföre han måste gripa till kraftigare ord, ormens ursprungsord och andra besvärjelser, för hvilka ormen slutligen måste ge vika.

28 Runon. 420 vr.

Lemminkäinen steg öfvermodigt in i Pohjolas stuga och frågade, sedan han först gjort en knapphändig helsning, om det fanns korn för hästen, och öl för mannen. Värden svarade, att gården nog skulle räcka till att stå uppå för hästen åfvensom att dörrvrån kunde herbergera dess husbonde. "Min fader brukade ej fordomdags stå i dörrvrån", sade Lemminkäinen, gick i detsamma upp och satte sig, så att bänken svigtade under honom. Sitt öfvermod visade han sedan på flere andra sätt i Pohjolas stuga: hvarföre värden till slut frågade honom, hvad han hade att göra hos dem; ingen hade dock bedt honom dit. "Den bjudne gästen kan vara god nog, svarade Lemminkäinen, men ännu bättre är den icke bjudne: han dricker ej för intet". Derföre begärde han att få köpa öl, hvilket den tiden måtte hafva ansetts såsom en stor skymf för gästfriheten, efter värden deraf blef så uppbragt, att han grep till sin trollkonst och framsjöng en hel sjö på golfvet, sägande: "der har du att släcka din törst med, dra nu i dig den der floden!" Men Lemminkäinen besvarade värden med att framsjunga en oxe, som begynnte dricka vattnet, och värden framtrollade åter en varg för att uppäta oxen. Så togos de länge med hvarandra, under det harar, hundar, ikorrar, mårdar, räfvar, höns och hökar framtrollades än af den ene, än af den andre. När värden slutligen märkte, att Lemminkäinen var honom öfverlägsen i trollkonster, grep han till sitt svärd och manade ut honom. Lemminkäinen svarade: "väl har mitt svärd af hårda hufvudskallar fått några skråmor i bettet, men ändock vill jag mottaga utmaningen; min fader fruktade aldrig att mäta svärd med hvilken som helst, och det anstår ej sonen att förringa sin faders anseende".

"Sanoi Lieto Lemminkäinen: Mitä minun on miekastani, Kun on luissa lohkiellut, Pääkasuissa katkiellut! Vaan kuitenki, kaikitenki, Kun ei nuo piot paranne, Mitelkämme, katselkamme, Kumman miekka mieluhumpi: Eip' ennen minun isoni Miekka mittoja varannut, Pojastako polvi muuttui, Arvo tuattoni aleni."

Derpå mättes klingorna, och då Pohjola värdens var en hårsmån längre, tillkom honom hedern af första hugget. Bråd på saken begynnte han genast taga ut sin rätt, men huru han svängde svärdet, slog han af en sparre i taket, men sin motståndare kom han icke åt. Då sade Lemminkäinen: "hvad ondt har sparren gjort dig, att du så grymt hugger på den? Snart kunde du förderfva hela stugan, och som vi dessutom skulle komma att nedsöla golf och bänkar med blod, så låt oss gå ut på backen; bloden tager sig mycket bättre ut på drifvan." Så gingo de att fortsatta striden på gården. En kohud utbreddes på stället, och på den skulle kämparne hålla sig under striden. Afven här bjöd Pohjola värden förgäfves till att träffa Lemminkäinen och fortfor med sina hugg, ehuru denne påminnte honom att turen att slå nu redan kunde vara hans. Då bröto eldslågor fram ur Lemminkäinens svärd, och ett rodnande återsken af lågorna föll på Pohjola-värdens hals. "Din hals är ju röd som himmeln om morgnarne", sade Lemminkäinen och förorsakade derigenom ett ögonblicks uppehåll hos den andre, hvilket han begagnade till sin fördel och högg derunder med ett enda tag hufvudet af honom. Derifrån gick han in och begärde vatten att få tvätta sina händer från blod, men fann det snart vara rådligast att lemna Pohjola, helst folket redan höll på att samla sig, för att hämnas.

29 Runon. 860 vr.

När Lemminkäinen sedan kom ut på gården i Pohjola, för att sätta sig i släden och fara hem, fann han sin häst förvandlad till sten och släden till en videbuske. Här var ej mycken tid att besinna sig, hvarföre han i hast förvandlade äfven sig sjelf till en örn och höjde sig i luften, för att flyga hem. Till följd af sin ovana att färdas i luften kunde han ej hålla rigtig kosa, utan kom så högt, att solen säkert förbrännt honom, om ej Ukko på hans böner omhöljt honom med ett dimmigt moln. Engång kom han under flygten att se bakom sig och fann sig vara förföljd af en grå falk, hvars ögon ut och in liknade den nyss för hans svärd fallne Pohjola värdens. Falken ropade till honom och frågade, om han drog sig till minnes deras fordna strid. Lemminkäinen gaf åt falken till gensvar:

"Havukkani, lintuseni! Käännäite kohin kotia, Sano tuonne tultuasi Pimeähän Pohjolahan: Kova on kokko koprin saaha, Koprin saaha, kielin syöä."

det vill saga:

Du min falk, min vackra fogel! Vänd du om till hemmets trakter, Och berätta, när du kommit Fram till Pohjola, det mörka, Säg: att svårt var örnen fånga, Att han var för sträf att ätas.

Hemkommen berättade Lemminkäinen för sin moder, att han dödat värden i Pohjola, och att han nu måste fly undan för Pohjola folket, som snart skulle infinna sig för att utkräfva hämd. På tillfrågan, hvar modren nu skulle anse det vara bäst för honom att gömma sig, svarade hon sig väl känna en ort, som aldrig ännu blifvit hemsökt af svärdet, men ville ej säga, hvar den låg, förrän sonen gifvit henne sitt löfte att ej på hela sextie år draga ut i härnad. Lemminkäinen tyckte dock, att han kunde litet afpruta på den långa terminen, och lofvade att ej på de två närmast följande åren gå i något krig, hvilket han äfven eljest ej så särdeles efterlängtade; ty sade han:

"Viel' on haavat hartioissa, Syvät reiät ryntähissä Entistäkin iloista, Muinaisista melskehistä, Suurilla sotakeoilla, Miesten tappotantereilla".

d.v.s.

Sår har jag ännu på skuldran, Flere djupa hål på bröstet Efter förra glädjelekar, Fordna bullersamma bragder, På berömda härnadsfärder, På de fält, der männer dödas.

Nu bad modren honom fara öfver nie hafsfjärdar till en holme, der äfven hans fader fordomdags någon tid lefvat, när han under någon svår ofred nödgats fly undan för fienden. Med vemodig känsla lemnade Lemminkäinen sitt hem och bad modren svara åt Pohjola männerna, när de skulle komma för att söka honom, att hon sist sett honom hemma, kort efter det han fällt en sved, hvilken sedan dess hunnit besås, bära skörd och blifva skuren. Utrustad med tillräcklig vägkost seglade han af och kom lyckligt fram till ön.

På en utskjutande udde suto flera af öns flickor och skådade utåt det blå hafvet, väntande sina bröder, fäder eller fästmän hem från fremmande länder.

"Katselevat, käänteleivät, Silmät päin sinistä mertä; Kenpä vuotti veljeänsä, Kenpä taattoa tapailil Se vasta toella vuotti, Joka vuotti Sulhoansa."

När de nu på afstånd varsnade något, som liknade ett fartyg, hoppades de, att något af deras egna skepp skulle återvända från fasta landet och gladdes i hågen! men snart märkte de, att det var ett fremmande fartyg, som lade till stranden. Lemminkäinen kom och frågade, om han kunde få rum att lefva på deras ö, sedan han sett sig tvungen fly från sitt hemland. Flickorna svarade, att på deras ö nog fanns både slott och gårdar, hvilka skulle skydda honom. Men när han sedan frågade, om han der kunde få någon egen jordlapp att uppodla, svarades, att all mark redan var skiftad mellan egarena (saaren maat saroin jaettu, pellot pystöin mittaeltu). Ännu frågade han, om det kunde roa dem att höra honom sjunga, hvartill de med en mun jakade. Der sjöng han då vackra sånger för dem, och flickorna hörde honom med beundran, tills de slutligen förde honom upp till sina hem. Gästfritt bemött, hvart han kom, lefde Lemminkäinen hela tre år på ön och kom derunder allt mer och mer i flickornas ynnest. Denna hans framgång förtröt dock öns karlar, så att de slutligen beslöto att ombringa honom. Till sin lycka märkte Lemminkäinen i tid, hvad som var å bane, och lemnade hastigt ön till flickornas stora bedröfvelse, hvilka länge greto efter honom på stranden.

Medan han nu for på hafvet, uppstod på tredje dagen en så häftig storm, att den skakade sönder hans fartyg. Simmande uppnådde Lemminkäinen en udde, på hvilken fanns ett hemman. Der bemöttes han gästfritt, och sedan han berättat om sitt olyckliga skeppsbrott gaf man honom ett nytt fartyg, med hvilket han styrde till hemmets stränder, dem han på tre år ej skådat. Men huru var det nu icke annorlunda, än för tre år sedan! Stränderna voro väl desamma, som då, men på det ställe, der gården stått, växte nu frodig ungskog.

Tunsi maat on, tunsi rannat, Tunsi vanhat valkamansa, Ei tunne tuvan sioa, Eikä aittasen aloa. Jo tuossa tuvan sialla Nuori tuomikko tohisi, Männikkö tupamäellä, Katajikko kaivotiellä.

Med vemodsfullt sinne skådade Lemminkäinen omkring sig och utbrast:

Tuoss' on lehto, jossa liikkuin, Kivet tuossa, joilla kiikuin, Tuossa nurmet nukkeroimat, Pientarehet piehtaroimat; Missäp' on tutut tupani, Kussa kaunihit katokset?

d.v.s.

Der i lunden förr jag dröjde, Klängde der på dessa stenar, Lekte ofta der på lindan, Tumlade på åkerrenen; Men hvar är den kända gården, Hvar de takförsedda husen?

Det, som öfver allt annat qvalde Lemminkäinen, var, att han ej visste det ringaste om sin gamla moders öde, antingen hon lefde eller var död, hvilket sednare han dock fruktade skulle vara fallet. Medan han gick och gjorde sig svåra förebråelser för sitt fordna öfverdåd i Pohjola, hvilket varit den första anledningen till allt detta, märkte han i ljungens toppar liksom spår efter någons gång. Han begaf sig att vandra åt det hållet, kom i en djup skog och fann der i skygd af några granar ett hybble emellan tvenne klippor och sin moder lifslefvande derinne. "O att du, min goda moder! dock ännnu lefver", utbrast Lemminkäinen; "jag fruktade, du redan vore död, och höll på att gråta ögonen ur mig". Modren berättade nu, huru Pohjolafolket kort efter hans afresa kommit och uppbrännt deras boning, och huru hon sjelf med möda sluppit undan och alltsedan bott i detta usla näste. "Sörj icke öfver den brända gården, sade Lemminkäinen, snart skall jag uppbygga en ny, mycket bättre än den förra, och sedan jag gjort det, skall jag förstöra hela Pohjola". Derpå omtalte han, huru han högst angenämt tillbringat sin tid på den aflägsna ön, hvarest han haft öfverflöd på allting. Blott det var ledsamt, sade han, att han måste hålla sig undan för flickorna, liksom vargen håller sig undan för fåren och höken ej törs närma sig en hönsskock.

"Siit' oli paha elämä, Piti piiltä piikasia, Kun suet sikoja piili, Havukat kylän kanoja".

30 Runon. 440 vr.

Lemminkäinen vistades derpå någon tid hos sin moder och umgicks med tanken att, så snart möjligt blefve, hämnas på Pohjolafolket. Han erinrade sig nu en gammal krigskamrat vid namn Tiera, uppsökte honom och sade: "kommer du ännu ihåg, du min bepröfvade vän Tiera, hvilka krigsbragder vi fordom vid hvarandras sida utförde, huru vi härjade byarne och fällde hvarenda man i dem". Tieras föräldrar, bröder och systrar, som anade, det nu skulle gälla någon ny tillämnad krigsfärd, inföllo: "icke har Tiera nu tid att följa dig ut i krig, han har nyss gift sig, och ingalunda ännu hunnit tillräckligt smeka sin unga hustru". Men Tiera sjelf, när han hörde talas om krig, brydde sig hvarken om hustru eller de andra, utan rustade sig genast och stod snart färdig att följa med Lemminkäinen. De begge hjeltarne stego om bord och begåfvo sig ut, för att bekriga Pohjola. Men Pohjola värdinnan, som fått kunskap om detta deras företag, skickade emot dem sin fosterson, Kölden, som bedref saken så, att fartyget frös fast i en alntjock is, der det måste lemnas. Med möda räddade sig Lemminkäinen sjelf ur köldens klor och slapp till närmaste land, som var en öde, obebodd trakt, der han led mycket ondt. Om hans kamrat Tiera nämnes ej, huruvida äfven han lyckades rädda sig eller blef ett offer för kölden, och det då till straff för sin oartighet mot den i hemmet qvarlemnade unga makan. I denna runo förekomma åter så magiska som lyriska inblandningar.

31 Runon. 430 vr.

Det var en moder till tre söner, hvilka ödet redan som unga skilde från hvarandra. En kom till Ryssland och uppväxte der till en handelsman, en annan kom till Karjala och kallades Kalervo, den tredje blef hemma och fick namnet Untamo. Untamo råkade i tvist med sin broder Kalervo om fiskevatten och andra egor, hvilken tvist efter några föregångna slagsmål slutades så, att Untamo med en hop folk anföll sin broder och hotade nedgöra allesamman. Kalervo var ej beredd på detta öfverfall, hvarföre han med hela sitt hus tog till flykten.[22] Untamo fann vid sin framkomst huset tomt med undantag af ett nyssfödt barn, som man i brådskan qvarglömt. Untamo tog barnet ur vaggan och begaf sig dermed hem, sedan han förut uppbrännt Kalervos gård. Barnet, som tycktes vara endast några dagar gammalt, kallades Kullervo, och var redan så obändigt, att det sönderref sin linda och hjelpte sig sjelf upp på täcket. Untamo fröjdades i sitt sinne och sade: "af denna gosse får jag med tiden en träl, som ej aflåtes för små summor". Hans fröjd var icke långvarig, ty efter några månader hörde han gossen tala för sig sjelf: "skulle jag blott växa litet till, så skulle jag nog hämnas min faders och moders död"; han visste ej, att de undkommit, utan trodde, att de blifvit ihjälslagna. När Untamo hört, hvad gossen förehade i sinnet, beslöt han att dränka honom och lät i sådan afsigt kasta honom i sjön. Men detta bekom honom ej värre, än att han tre dygn derefter fanns helt oskadd sittande på vågen. "Vänta", tänkte Untamo, "efter vattnet ej rår öfver dig, skall väl elden göra det". Han lät nu tillreda ett stort bål af näfver och torrved, lägga gossen derpå och antända bålet. Hela tre dygn brann det med låga, och när man derefter gick att närmare betrakta stället, fanns gossen sitta midt ibland de glödande bränderna och med en stake i handen maka dem närmare till hvarandra, för att få dem att brinna så mycket bättre. När ej ens elden rådde öfver Kullervo, beslöt Untamo låta hänga honom i en ek. Tredje dagen, sedan gossen blifvit hängd, bad han sin träl gå och se till, om han ens nu vore död. Trälen återkom med underrättelse, att Kullervo ännu var lifslefvande och med en sticka i handen höll som bäst att rista figurer af spjut, svärd och krigsmän i trädet. Nu visste Untamo ej mer någon råd, huru han skulle blifva af med gossen, och beslöt derföre att använda honom vid arbete. Först sattes han att vagga ett barn, men han dödade barnet och brände upp vaggan. Derpå skulle han fälla en sved, han gick då till Untamos bästa timmerskog, nedhögg den och förbannade marken, så att ej någon växt skulle trifvas på den. Untamo skickade honom nu att gärda, men äfven detta arbete verkställde han ej honom i lag. Han lemnade nemligen ingen öppning i gärdet och lade det eljest så högt, så att han till störar använde de längsta granar. Ännu försökte Untamo att låta honom tröska, men äfven dertill befanns han vara oduglig, ty han tröskade både halm och korn till bara pulver. Slutligen beslöt Untamo att sälja bort honom. "Han kan just vara passlig till att trampa smeden Ilmarinens bälg", sade han och bjöd honom åt Ilmarinen, hvilken ock för något uselt jernskräp köpte honom.

32 och 33 Runon. 520 och 290 vr.

Det var om våren, då boskapen första gången släpptes ut på bete, som Kullervo kom i Ilmarinens hus. Ilmarinens hustru släppte ut sin boskap med sedvanliga böner till luftens, skogens, markens, gräsväxtens, sommarns, sunnanvindens och andra gudomligheter för boskapens välgång och trefnad.[23] Deri gjorde hon väl, att hon läste sina böner; ty kanske vi nu eljest ej skulle ega någon kunskap om dem. Äfven deri gjorde hon rätt, att hon åtvarnade björnen att ej komma för nära hennes kor, så litet det ock föröfrigt hjelpte henne, såsom snart kommer att erfaras. Men en sak var det, som hon kunnat låta vara ogjord, och det var följande. Hon ville roa sig på Kullervos bekostnad och bakade en sten in i brödet som hon gaf åt honom till vägkost. När Kullervo på dagen skulle skära sig en skifva af brödet skar han sin knif i den fördolda stenen. Begabbandet åsido, gick det honom så mycket mer till sinnes, som knifven var hans enda arf efter hans föräldrar; men runon lemnar ingen upplysning derom, huru han kommit sig ens till detta arf, antingen han upphittat den bland ruinerna efter den uppbrända gården, eller ock fått den genom någon annan händelse. Nu uppmanades han af både korp och kråka att till hämnd för värdinnan drifva hennes kor i ett sankt kärr och hopsamla en hjord af vargar och björnar, dem han skulle föra till gården. När värdinnan sedan efter vanligheten kom att mjölka dem, skulle dessa nog utkräfva hämnden. Så skedde afven: när värdinnan med stäfvan i handen kom att mjölka, blef hon så illa sargad af odjuren, att hon kort derefter afled.

34 Runon. 240 vr.

Efter denna illbragd tordes Kullervo ej längre qvarstadna hos Ilmarinen, utan packade sig bort, förrän smeden, som sysselsatte sig i smidjan, visste det ringaste af, hvad som händt hans hustru. Först då, när Kullervo redan var långt borta, kom Ilmarinen och fann sin hustru död på gården. Skulle han ock eljest kunnat få lust att hämnas, så blef han nu dock så betagen af sorg och bedröfvelse, att han ej hade sinne för något annat. Kullervo åter vandrade flere dagar å rad i ödemarken och klagade öfver sitt öde, att så snart efter sin födelse hafva förlorat fader och moder, och att nu öfvergifven af alla nödgas kringirra i skogen och utan det ringaste tecken till ett hem, något som dock alla andra menniskor hade. Under det han så jemrade sig, upprann hastigt i hans sinne tanken att fara till Untamo och uppbränna hans gård, för att derigenom hämnas sin faders och moders förmenta död. Under färden mötte honom den blåmantlade skogsfrun och frågade hvart han ernade sig. Kullervo svarade, att han begaf sig till Untamo, hvars gård han ville bränna upp till hämnd för sin faders och moders död. "Din fader Kalervo lefver ju ännu", sade skogsfrun, "och likaså din moder", och på Kullervos tillfrågan, hvar de då vistades, svarade hon: att deras boning stod på stranden af en fiskrik insjö vid Lapplands vidsträckta gräns; han skulle i två dagars tid vandra åt nordvest, då skulle honom möta ett högt berg, det skulle han lemna åt högra handen och fortsätta färden, derpå skulle han komma till stranden af en flod och följa längsefter den ända till sjön, der han på yttersta ändan af en lång och smal udde skulle finna sin faders och moders boning. Kullervo glömde hela Untamo färden och begaf sig genast åstad, för att efter skogsfruns anvisning uppsöka sina föräldrar, dem han ock verkligen fann efter beskrifningen. Föräldrarne igenkände honom naturligtvis icke, så deras son han ock var, förrän han tillkännagifvit sig och sagt, att han var samma gosse, som af Untamo karlarne blifvit funnen i vaggan och bortförd, då han ej var längre än sin moders slända. Modren blef mäkta glad att återfå en son, hvilken hon så lång tid begråtit såsom död. "Jag hade fyra barn", berättade hon sedan, "två söner och två döttrar. Af dem förlorade jag under kriget ena sonen och den andra dottern sedermera, utan att jag vet, hvart hon kommit. Sonen återfick jag i dig, men dottern får jag väl aldrig se. I flera dagar sökte jag i skogen den försvunna, steg slutligen upp på ett högt berg och ropade af alla krafter efter henne; men intet annat svar fick jag, än hvad höjderna och skogarne rundtomkrig genljödo, att hon alldrig mer skulle återkomma."

35 Runon. 340 vr.

Kullervo stadnade nu hemma hos sina föräldrar och hjelpte till med gårdens arbete, ehuru den tidigt hos fremmande erhållna vanan att göra allting förvändt ej ville öfvergifva honom. Fadren sade då till honom: "icke har jag stor nytta af dig här hemma, men kanske du är gagneligare för resor; far då derföre och betala vår skattespanmål". Kullervo satte sig i slädan, reste af och gjorde afbetelningen. Under återfärden begynnte han kurtisera alla flickor, han vid vägen mötte — detta dock med ingen framgång, förrän han redan kommit närmare hemmet. Der träffade han åter en flicka med tennbrisk på bröstet och bad henne stiga i sin släda. När flickan ej gjorde det godvilligt, ryckte han henne till sig med våld och fick henne genom små skänker snart öfvertalad. Flickan frågade slutligen efter hans härkomst och tillade dervid: "kanhända är du en nog högbördig man". "Jag är ej särdeles hög- eller lågbördig", svarade Kullervo, "utan midtemellan begge, ett olycksbarn till fadren Kalervo; nämn nu också du din slägt, af huru hög börd du är!" "Också jag", svarade flickan, "är hvarken hög- eller lågbördig, utan midtemellan begge, ett olycksbarn till densamma fadren Kalervo". Derpå omtalade hon, huru hon förvillats i skogen, der hon varit för att plocka bär. Så snart hon slutat den korta berättelsen, sprang hon ned i en brusande fors och slutade der sitt lif. Kullervo kanske hade gjort detsamma, men han hade redan haft nog af sin egen syster, utan att hafva lust att ännu i döden följa henne; ej ens i den af skyvärda släden ville han mer sitta, utan slet i förtviflan hela redet sönder, satte sig på hästryggen och red hem det fortaste han kunde. Der omtalade han den fasaväckande händelsen och eftersinnade blott, hvilketdera han nu skulle göra, antingen gå och låta sig sönderslitas af vilddjur eller dränka sig. Modren afrådde honom från båda delarne och tyckte, han hellre kunde i någon ödemark lefva afskild från alla menniskor och vänta, att tiden skulle gifva honom något lugn. "Men nu", inföll härvid Kullervo hastigt, "gör jag hvarken det ena eller andra, utan att dessförinnan hafva betalt Untamo för allt det goda, jag sjelf och min slägt fått erfara af honom".

36 Runon. 350 vr.

Inga betänkligheter, att Untamofärden kunde slutas olyckligt, afhöll nu Kullervo från företaget, såvida han just fröjdade sig i hoppet, att äfven sjelf omkomma dervid och sade:

"Soma on sotahan kuolla, Kaunis miekan kalskehesen, Sorea sotainen tauti: Äkin poika pois tulevi, Potematta pois menevi, Laihtumatta lankeavi".

d.v.s.

Skönt det är att dö i striden, Skönt att falla under svärdsklang, Ha ett slagfält till sin sjukbädd. Hastigt ryckes mannen hädan, Tärs ej länge på sitt läger, Magrar icke af för döden.

Så rustade han sig ut, tog afsked af fader, broder och syster, och frågade, om de skulle sörja öfver honom, när ryktet snart förkunnade hans död. Nog kalla svar fick han af dem: ingen af dem sade sig fråga efter honom, antingen han dog eller blef vid lifvet. Då vände han sig sist till sin moder och gjorde samma fråga till henne. "Du känner då icke modershjertat", svarade hon, "visst sörjer jag öfver dig och gråter så, att snön på gården skall uppsmältas af mina tårar, gräset uppgro på stället och rinnande bäckar bilda sig i gräset".

Lumet itken iljeniksi, Iljenet suliksi maiksi, Sulat maat vihottaviksi, Vihottavat viereviksi.

Så for han af; men ödet hade nu lagt sin hand tung ej allenast öfver honom, utan öfver hela Kalervos slägt. Kort efter hvarandra dogo de qvarblefne, först fadren, sedan brödren och systern och sist modren. Kullervo fick under färden till Untamo underrättelse om de hastiga, på hvarandra följande dödsfallen, men återvände ej hem, förrän han utfört sitt förehafvande och huggit ner hvar enda en käft hos Untamo samt lagt hans gård i aska. Då först vande han åter och fann vid sin hemkomst, att allt beklagligtvis var sannt, hvad ryktet redan vetat beratta. Stugan var öde och kall, stranden utan någon båt, och förstörelse mötte honom öfverallt, dit hans ögon föllo. Endast en svart hund fann han ännu lefvande på stället, och begaf sig med den ut i skogen för att skjuta sig något till föda. Men på denna skogsfärd kom han till samma ställe, der han förfört den okända systern. Hela stället, gräset på marken och ljungens blomster voro ännu i den djupaste bedröfvelse, och jemrade sig öfver den grufliga tilldragelsen. Då drog Kullervo ut sitt svärd, betraktade det en stund och frågade, om det hade lust att mätta sig med skuldbelastadt kött och blod. Svärdet anade genast, hvart frågan syftade, och svarade:

"Miekka varsin vastoavi: Miks' ei mieleni tekisi, Syöä syyllistä lihoa, Viallista verta juoa; Syön lihoa syyttömänki, Juon verta viattomanki".

d.ä.

Svärdet lemnade till gensvar: Hvarför skulle jag då icke Skuldbelastadt kött förtära, Dricka brottsligt blod så gerna, Som jag skuldfritt kött förtärer, Med obrottsligt blod mig mättar.

Då tryckte Kullervo fästet fast i marken, vande udden mot sitt bröst, störtade sig af alla krafter hastigt emot den hvassa udden och blef liggande liflös på stället. När Vainämöinen sedan fick höra omtalas Kullervos ömkliga slut, varnade han allt folk att ej på ett förvändt sätt hos fremmande sköterskor uppfostra sina barn. Han sade:

"Lapsi kaltoin kasvattama, Sekä tuhmin tuuvittama, Ei tule älyämähän, Miehen mieltä ottamahan, Vaikka vanhaksi eläisi, Varreltansa vahvistuisi".

d.ä. ett barn som uppfostrats förvändt, som oförstån digt skötts i sin vagga, förblifver sedan oförståndigt och tolkar sig icke, om det ock blifver gammalt och fullväxt.

P.S. I hela Kalevala finnes ingen annan så tragisk person som Kullervo. Straxt efter födelsen råkade han i fiendens våld, som sedermera på mångfaldigt satt eftertraktade hans lif; äfven hos Ilmarinen ansåg värdinnan sig kunna drifva gäck med honom, och sedan han slutligen oförmodadt återfått sina föräldrar, hände honom det värsta missödet med den först försent igenkända systern. Äfven utan att ödets straffande hand (för denna misgerning) fallit öfver hela hans slägt, hade hans sinneslugn för alltid varit förspildt; men alla hans anhörigas död kunde ej annat än påskynda utförandet af det beslut, han redan förut synes hafva fattat, att göra af med sig, så snart han först hunnit hämnas på Untamo. Huru samtiden ansåg hans skuld i och för sig, framlyser i runorna utan några förklaringar, äfvensom huru den betraktades i Kullervos omständigheter. Af de ord, Wäinämöinen till slut fäller om saken, finner man, att skulden ytterst hvälfves på den förvända uppfostran, han i barndomen erhållit, och råkar således mindre Kullervo sjelf, än Untamo, eller ock hans föräldrar, hvilka ej hade bättre försorg om honom, än att han kom till det onaturliga uppfostringsstället. — Föröfrigt inhemtar man af Kullervo runorna, till hvilka följder — tvänne slägters totala undergång — en i början obetydlig tvist kan föranleda.

37 Runon. 250 vr.

I de närmast föregående sångerna omtaltes, huru Kullervo genom sin illpariga hämnd bragte Ilmarinens hustru om lifvet. Sedan Ilmarinen under sin djupa bedröfvelse en hel månads tid bortglömt smidja och hammare, företog han sig slutligen att smida sig en brud af guld och silfver. Efter åtskilliga misslyckade försök fick han den gyllne bruden färdig, men kunde ej få lif i henne.

"Jalat laati neitoselle, Jalat laati, käet kuvasi, Eipä jalka nouse'kana, Käänny' käet syleilemähän.

Takoi korvat neitoselle, Eipä korvat kuule'kana; Niin sovitti suun sorean, Suun sorean, sirkut silmät, Ei saanut sanaa suuhun, Eikä silmähän suloa."

d.v.s.

Gjorde fötter sen åt jungfrun, Fötter gör och händer formar; Foten höjs dock ej från marken, Handen sträcks ej till ett famntag. Öron smidde han åt jungfrun, Men de blefvo utan hörsel; Prydlig mun åt henne bildar, Prydlig mun och vackra ögon, Men han fick ej ord i munnen, Ej behag och lif i ögat.

Ilmarinen lät dock ej afskräcka sig af allt detta, utan sedan han badat sig väl från sot och gullslagg, tog han guldjungfrun bredvid sig till natten. När han morgonen derpå vaknat, fann han den sidan, med hvilken han låg vänd åt jungfrun, vara helt stel och kall som is, hvaremot den frånvända sidan var nog varm. Nu var det slut med hans tålamod, och mången annans skulle säkert ej hafva räckt ens sä länge; han begaf sig nu med bilden till Wäinämöinen. Så snart W. sett den, frågade han: "i hvad afsigt kommer du hit med det der vidundret af guld?" Ilmarinen svarade, att han ämnat gifva guldjungfrun till en evärdelig maka åt Wäinämöinen; hvarpå denne utlät sig:

"Tunge neitosi tulehen, Tao' kaikiksi kaluiksi! Tahi vie' Wenäehelle, Saata' Saksahan kuvasi, Rikkahien riian naia', Suurien soan kosia'; Ei sovi' minun su'ulle, Ei minullen itselleni, Naista kullaista kosia', Hope'ista huolitella."

d.v.s.

Stoppa du din mö i ässjan, Smid deraf dig ett och hvarje! Eller henne för till Ryssland, Skicka bort din bild till Tyskland, Till de rikas giftastvister, Till de stores giljarstrider; Ty min slägt det anstår illa, Passar för mig sjelf ej heller, Fria till en gyllne jungfru, Trakta efter brud af silfver.

Runon slutar med varningar af Wäinämöinen till hans efterkommande att ej fika efter guldbruden; ty:

"Kylmän kulta kuumottavi, vilun huohtavi hopea" — d.ä. Guldets rodnad värmer icke, kallt är silfret, fast det lyser.

38 Runon. 320 vr.

När försöket med guldbruden tagit sig så illa ut, beslöt Ilmarinen att fara till Pohjola, för att fria till sin omkomna hustrus yngre syster. Der lofvades honom ingen brud mer; och Pohjola-värdinnan sade sig hafva gjort nog illa, då hon gifvit honom sin äldre dotter. Öfver detta afslag och annan smälek, som honom vederfors i Pohjola, vredgades Ilmarinen, fattade tag i den begärda flickan, bar henne i släden, satte sig sjelf bredvid henne och gaf sig att kuska af. Under färden hemåt fick han af flickan ej ett vänligt ord till svar på sina smekningar; hvartill ännu kom, att han på nattlägerstället i någon by vid vägen tyckte sig märka, att hon förmycket gynnade någon annan. Då uppsteg hos honom en vild svartsjuka, och han ämnade med sitt svärd nedstöta henne; men svärdet, anande hvad han hade i sinnet, sade sig ej vara skapadt att förgöra qvinnor. Ilmarinen afstod då från sin föresats och påminnte sig några trollord, med hvilka han förvandlade den olyckliga flickan till en måse. Som sådan flög hon långt ut på sjön och slog sig ned på en klippa, för att skräna. Ilmarinen åter satte sig i släden och åkte hem. När Wäinämöinen sedan träffade honom och frågade efter orsaken till hans dystra sinnesstämning, samt huru Pohjola folket mådde, svarade han förtrytsamt: att ingen nöd gick på Pohjola, så länge Sampo, orsaken till allslags välstånd, fanns på stället. Derjemte berättade han om utgången af sitt frieri derstädes.

39 Runon. 430 vr.

Ehuru Ilmarinen tviflade, att Sampo någonsin kunde fås från Pohjola, ingick han dock på Wäinämöinens förslag, att fara dit i afsigt att bortröfva Sampo, och smidde för denna färd åt Wäinämöinen ett underskönt svärd, hvarpå han afbildat sol, måne och stjernor jemte åtskilliga djur, och det så naturligt, att man trodde sig höra den på det samma afbildade hästen gnägga, hunden skälla och katten jama. Wäinämöinen gaf deremot efter för Ilmarinens enträgna önskan att fara landvägen, och begge gingo ut i skogen att leta efter häst. De hade ej hunnit långt, förrän de hörde någon gråtande röst på stranden; och när de närmat sig, funno de, att det var en båt, som gret och jämrade sig. På tillfrågan, hvad det var, som kom åt honom, svarade båten:

"Vesille venosen mieli Tervaisiltaki teloilta, Mieli neion miehelähän Korkiastaki ko'ista".

d.v.s.

"Båten längtar ut på hafvet, Står han än på tjärad bäddning; Jungfrun vill till mannens boning Äfven från förnäma hemmet".

Derpå beklagade han sig öfver sitt öde att ligga på stranden och multna, under det andra fartyg flera gånger på sommaren fara ut och återvända fullastade med skatter. "Långt bättre dagar än nu", sade båten, "hade jag förut, då jag såsom reslig fura stod på höjden, då ikorrn dansade i min topp, och hunden skällde vid min fot". Afven Ilmarinen glömde nu vådorna af en färd till sjös och envisades ej längre; hvarföre båten oförtöfvadt utrustades med tillräcklig besättning, och färden företogs. När de kommit ett stycke fram, råkade Lemminkäinen se dem från stranden, der han som bäst timrade på en båt, och frågade: hvart de ämnade sig? Wäinämöinen svarade, att de ämnat sig ut till Pohjola, för att taga Sampo derifrån. "Låt då afven mig komma med på färden", bad Lemminkäinen; "jag är just rätta karlen, om så vore, att det skulle blifva fråga om slagsmål för den saken". Hans begäran bifölls utan någon invändning, endast det, tyckte Wäinämöinen, var öfverflödigt, att han medtog de färdigtäljda sqvättborden till sin tillämnade nya båt; men sedan Lemminkäinen påminnt, att de vid en lätt uppstående storm på hafvet väl kunde behöfvas, lät han honom hafva sin vilja och medtaga bräderna.

40 Runon. 340 vr.

I två dagar färdades de utan några tillstötande äfventyr; på den tredje dagen hade de att fara utför några forsar. Med gunstigt biträde af åtskilliga vattnets gudomligheter, hvilka hade att vårda om forsarne, och hvilkas hjelp man nu anlitade, gick äfven detta för sig, tills båten slutligen tvärstannade på ryggen af en ofantlig fisk. Lemminkäinen var genast färdig att med sitt svärd hugga i fisken, men plumsade dervid sjelf ned i vattnet, hvarutur Ilmarinen dock snart åter uppdrog honom. Dock kunde icke heller Ilmarinen genom svärdshugg få båten lös, hvarföre Wäinämöinen sjelf drog ut sitt svärd och afhögg fiskens hufvud, som han sedan lyftade upp i båten. Derefter styrde de till närmaste holme, der fisken kokades ock anrättades till en smaklig måltid. Men af dess stora käkben gjorde Wäinämöinen en kantele eller harpa, hvarpå sedan den ena och andra försökte sin konst att spela, utan att dock synnerligen lyckas deri.

41 Runon. 260 vr.

I denna sång beskrifves Wäinämöinens spel på den nya kantele, och huru allt, som rördes i luften, på marken och i vattnet, tillochmed sjelfva gudomligheterna, samlades omkring för att lyssna till den underbara musiken. Det fanns ej någon, som icke blef rörd till tårar af de ljufva tonerna, och äfven ur Wäinämöinens egna ögon framperlade stora, trinda tårar, hvilka tillrade ned på marken och vidare in i vattnet, der de sedan förvandlades till lysande perlor. En blåand, som simmade vid stranden, dykade nu ned och återbragte åtskilliga af dem såsom perlor, för att tjena till prydnad för konungar och evärdelig fröjd för höga herrar. För denna tjenst belönade W. anden med en silkeslen beklädnad — troligen densamma, han ännu bär.

42 Runon. 560 vr.

När sedan Wäinämöinen med sitt följe kommit till Pohjola och hotat bortföra Sampo hel och hållen, ifall Pohjola-värdinnan ej i godo ville dela den med honom, lät denna i hast uppbåda krigsfolk för att afstyra sådant. Wäinämöinen lät folket samlas, fattade sedan sin kantele och begynte spela, hvarmed han fortfor, tills de alla somnat. Derpå beströk han deras ögon med sömnvatten, så att de ej i hast kunde åter uppvakna. Med mycken ansträngning fingo de Sampo ur Pohjola kopparberg, under det Pohjola-värdinnan med allt sitt uppbådade manskap sof och drömde. När de sedan fått Sampo i båten och voro på återfärden, ansåg Lemminkäinen det vara tid för Wäinämöinen att sjunga. Men denne tyckte, att det var angelägnare att ro än sjunga. Ännu på tredje dagen, när Lemminkäinen ytterligare påminnte honom om att sjunga, sade han sig ej vilja göra det, förrän han såg sin egen gård och hörde knarrandet af egna gångjern. Men Lemminkäinen, för hvilken denna liksom all annan försigtighet var motbjudande, upphof trotsande sjelf sin röst till sång. Detta gjorde han så oskickligt, att en trana hastigt uppskrämd af sången flög öfver hafvet till Pohjola och gaf ännu der ett sådant nödskrik från sig, att folket i Pohjola uppvaknade ur den långa sömnen. Efter uppvaknandet fann Pohjola-värdinnan snart, att kopparberget var öppnadt och Sampo bortröfvad. I sin första nöd anropade hon dimmans beherrskarinna, U'utar (Udutar), att låta en tjock mist falla ned öfver hafvet, så att Wäinämöinen ej skulle hitta fram och bad derjemte en hafsjätte, Iku Turso, vräka omkull hans fartyg och återbringa Sampo till Pohjola. Skulle Wäinämöinen lyckas rädda sig från dem, så bad hon öfverguden, Ukko, utsända en storm, som skulle qvarhålla W. på hafvet.

Udutar hörde hennes bön och insvepte hafvet i en så stark mist, att W. på tre dygns tid ej såg det ringaste för sig. Då blef han ledsen, drog ut sitt svärd och högg dermed i vattnet, tills dimman förskingrades. Kort derefter hörde han ett starkt brusande tätt vid sidan af fartyget. Det var Iku Turso, som nu steg upp ur hafvet i afsigt att enligt Pohjola-värdinnans önskan kullvräka fartyget. Men förrän denne kom sig till att utföra sitt förehafvande, fattade W. tag i hans begge öron och kramade honom sä eftertryckligen, att han nöjd att slippa ur Wäinämöinens klor lofvade, att aldrig mer göra någon skada åt honom eller någon annan menniska. Kort derefter uppstod en den förfärligaste storm. Löfven sletos från träden och blomstren från marken, och blåsten upprörde hela hafvet till en mörja. Ilmarinen isynnerhet var illa deran, och trodde ej annat, än att deras sista timma var för handen. Wäinämöinen bad om hjelp af vattengudomligheterna, och Lemminkäinen, hvilket väl var det klokaste han kunde göra, fästade sina medtagna sqvättbord på båtens sidor. Antingen det nu kom sig af denna sidoförhöjning, eller att Wäinämöinens böner voro orsaken dertill, allt nog, båten uthärdade den häftiga stormen, hvilken dock förorsakade en stor förlust, i det W:s nya kantele bortrycktes ur båten och föll i sjön.

43 Runon. 430 vr.

Under det Wäinämöinen hade att kämpa mot mist, sjövidunder och storm på hafvet, bemannade Pohjola-värdinnan ett krigsfartyg, hvarmed hon eftersatte Wäinämöinen. Lemminkäinen, som stigit upp på utkik i masttoppen, varseblef på långt håll det med hundra åror försedda Pohjola fartyget, som allt mer och mer närmade sig. När allt hopp, att hinna undan med roende, var ute, grep Wäinämöinen till sitt elddon, fick tag i en bit flinta och slängde den i sjön under uttalandet af några kraftord, hvilka hade den verkan, att flintan förvandlades till ett långt, osynligt stengrund tvärs för Pohjola-fartyget. Väl stötte fartyget med häftig fart mot grundet och gick i spillror, men Pohjola-värdinnan eller Louhi, såsom hon i dessa runor kallas,[24] var icke rådlös: hon förvandlade sig till en ofantlig örn, tog den skeppsbrutna besättningen under vingarne och flög till toppen af Wäinämöinens mast. Vid en batalj, som sedan uppstod, kom hon dock till korta; folket föll från hennes rygg och vingar ned i sjön, och hon sjelf fick sina klor afhuggna, så att hon damp ned i båten. Blott ena lillklon hade hon ännu oskadd, och med den ryckte hon Sampo i sjön. Den föll dervid sönder; de största, bästa styckena sjönko ned och blefvo orsak till hafvets rikedom; andra, mindre bitar stadnade flytande på vattnet och drefvos af vågorna mot Wäinämöinens hemstrand. Wäinämöinen gladdes öfver att dock få något af Sampo, och utlät sig dervid:

"Tuost' on siemenen sikiö, Alku onnen ainiaisen, Tuosta kyntö, tuosta kylvö, Tuosta kasvo kaikenlainen, Tuosta kuu kumottamahan, Armas päivä paistamahan, Suomen suurille tiloille, Suomen maille mantereille".

d.v.s.

Deraf kan ett frö dock uppgro Till en ständig välfärds början, Till en sådd på plöjda tegar, Och till alltslags vext och gröda; Genom den skall månen lysa, Blida solens strålar skina Öfver stora Suomi-landet, Öfver Suomis sköna nejder.

Louhi, som ännu var ett åsyna vittne till denna Wäinämöinens glädje, lofvade draga försorg derom, att den ej skulle blifva långvarig. Hon hotade skicka hagel och frost öfver hans grödor, låta björnen fälla hans boskap och sjukdomar döda folket. Wäinämöinen bemötte genast denna hotelse, i det han sade:

"Jumalall' on ilman viitta, Luojalla avaimet onnen, Ei katehen kainalossa, Vihan suovan sormen päässä".

d.ä.

Gud beherrskar väderleken, Skaparn vårdar Ödets nycklar; Afundsmannens arm dem icke Bär, ej oväns fingerspetsar.

Derjemte talade han några andra kraftord, hvarefter Pohjola-värdinnan fann för godt att aflägsna sig med den förödmjukande känslan, att det nu var slut med hennes förra makt och anseende. Af hela Sampo fick hon ej mer an locket tillbaka till Pohjola, hvarföre derstädes sedan ej finnes annat an armod och fattigdom. Wäinämöinen rodde hem och hopsamlade de bitar af Sampo, han fann vid stranden, för att låta dem vexa och frodas till "kornöl och rågbröd"; hvarvid han bad till Skaparen, sägande:

"Anna' luoja, suo' Jumala, Anna onni ollaksemme, Hyvin ain' elä'äksemme, Kunnialla kuollaksemme, Suloisessa Suomenmaassa, Kaunihissa Karjalassa"!

d.v.s.

Gif o skapare, oss lycka, Unna Gud, att vi må trifvas, Lefva väl vårt lif igenom, Lefva väl och dö med heder I det ljufva Suomi-landet, I Karelens land det sköna!

44 Runon. 330 vr.

I glädjen deröfver, att Sampofärden lyckats helst så väl, skulle Wäinämöinen nu gerna önskat, att han haft qvar sin kantele, som under stormen kastats i sjön. Han begaf sig ut, för att med ett af Ilmarinen enkom dertill inrättadt instrument dragga eller räfsa upp den ur sjön; hvari han med allt besvär dock icke lyckades. Med nedslaget sinne begaf han sig hemåt, hörde derunder en björk i lunden beklaga sig öfver sina olycksdagar, att än såras för att lemna björklake, än afklädas sin näfver, än beröfvas sina löfrika qvistar, än hel och hållen nedfällas. Då föll det W. in att förvandla björkens sorg till en evinnerlig glädje: han gjorde deraf en ny kantele, med hvilken han sedan ånyo rörde till glädje allt lif, i naturen fanns, så att tillochmed träden i skogen och blomstren på marken fröjdade sig.

45 Runon. 360 vr.

I denna och de fyra efterföljande sångerna beskrifvas Pohjola-värdinnans mångfalldiga stämplingar, hvarigenom hon enligt sin hotelse efter Sampostriden bjöd till att förstöra all ro och trefnad för Wäinämöinen. Först lät hon en underjordisk mö, den svarta Tuonetar, framhämta flere slags sjukdomar, dem hon skickade öfver folket i Kalevala. För behöriga läkemedel och böner gåfvo dessa dock vika, och W. hade den fröjden att se folket snart åter tillfrisknadt. Denna sång är till större delen af magiskt innehåll.

46 Runon. 640 vr.

Pohjola-värdinnan, som fått kunskap derom, att W. aflägsnat från Kalevala de sjukdomar, hon dit skickat, uppeggade nu björnen mot Kalevalas hjordar. Sången beskrifver utförligare ej mindre, huru W. lyckades fånga björnen, än huru denne sedan bragtes hem, och huru björngrafölet på öfligt sätt firades. Gästabudet slutas med sång och spel.

47 Runon. 370 vr.

I glädjen öfver att hafva fällt björnen spelade W. ännu länge derefter pi sin kantele:

"Soitto kuului kuun tupihin, Ilo päivän ikkunoille; Kuu tuvastahan tulevi, Astui koivun konkelolle, Päiva päätyi aitastansa, Loihe latvahan petäjän, Kanteletta kuulemahan, Iloa imehtimähän".

d.v.s.

Upp till månens gård hörs spelet, Glädjen under solens fönster; Månen trädde ur sin boning, Satte i en björk sig neder, Solen ur sitt loft begaf sig, Slog sig ned uti en talltopp, För att lyssna uppå spelet, Njuta af den nya glädjen.

Men de fingo ej länge lyssna och njuta, förrän Pohjola-värdinnan fångade dem, der de suto i träden, förde dem med sig till Pohjola, och gömde dem der inuti ett berg; hvarefter hon äfven smög sig till Kalevala och bortstal elden derifrån, så att hela trakten insveptes i ett fullkomligt mörker. Luftens gud, Ukko, visste ej, hvart solen och månen försvunnit; fåfängt letade han efter dem på den mörka himmeln, uppslog slutligen eld och bad en luftens nymf sköta, vårda och vagga eldgnistan, så att han, när den vuxit till större, kunde göra deraf en ny sol och måne. Men elden fälldes af den ovarsamma sköterskan, och hade under fallet blifvit sedd äfven i Kalevala. Wäinämöinen trodde, att det möjligtvis kunde vara den saknade solen eller månen, som fallit ned från himmeln, och for tillika med Ilmarinen, för att närmare undersöka saken, till stället, dit elden syntes falla. Under färden kom en qvinna, den älsta af luftens nymfer, emot dem, och berättade, hvad för eld det var, som fallit från himmeln, hvilka skador den förorsakat på jorden, huru den till slut blifvit besvärjd att begifva sig in i Alue-sjön, der den sedan blifvit uppslukad af en fisk, i hvilkens buk den nu befann sig och förorsakade fisken svåra plågor.

48 Runon. 370 vr.

I denna sång beskrifves förfärdigandet af en ofantligt stor not, hvarmed det slutligen lyckades att ur Alue-sjön fånga fisken, som förtärt den himmelska elden. Elden igenfanns i dess buk, men flög vid upptäckandet hastigt åter sin väg öfver Alue-sjön, antände sedan skogen på andra sidan om sjön och uppbrände mycken mark. Wäinämöinen begaf sig i hamn och häl efter och lyckades slutligen uppfånga en gnista, som gömt sig under en gammal, murken trädstubbe. Den bar han varsamt till Kalevala och fick derigenom elden åter att lysa och värma i de mörka, kalla stugorna.

Vid det elden utskurits ur fiskens buk, hade den illa skadat Ilmarinens ansigte och händer, dock ej dess värre, än att han under behöriga böner och ord mot eldskador småningom åter tillfrisknade. Denna sång har åter åtskilliga magiska episoder.

49 Runon. 420 vr.

Ehuru nu elden återfåtts i de förut mörka stugorna, voro dock solen och månen ännu borta till stor saknad för allt, som vexte och lefde.

"Hauki tiesi hauan pohjat, Kokko lintujen kul'ennan, Tuuli haahen päiväyksen; Ei tieä' imehnon lapset, Milloin aamu alkanevi, Yö tulla' yrittänevi, Nenässä utuisen niemen, Päässä saaren terhenisen".

d.v.s.

Gäddan känner hafvets gölar, Örnen fogelns stig i luften, Vinden skeppets fart för dagen; Menskobarnen veta icke, NÄr en dag ånyo uppgår, Natten sänker sig till jorden På den dimmbetäckta udden, Den af skuggor fyllda holmen.

På anmaning af åtskilliga företog nu Ilmarinen sig att smida en splitter ny sol af silfver och en ny måne af guld. Wäinämöinen sade väl åt honom, att hans arbete vore förgafves; men Ilmarinen fortfor det oaktadt att smida i sitt anletes svett och bar sedan sina klot upp i toppen af tvänne höga träd. Det var, som W. sagt, de gåfvo ej ljus och värme från sig. Nu tog W. arpa till råds, d.ä. kastade lott för att få veta, hvart sol och måne försvunnit. Lotten gaf tillkänna, att de voro gömda i ett berg uti Pohjola. Dit begaf sig nu W. och återfordrade dem samt, då han ej fick löfte derom, nedslog hela Pohjola folket med undantag af Louhi sjelf. Men berget, der solen och månen voro inneslutne, kunde han ej öppna, hvarföre han återvände, för att låta Ilmarinen smida sig de redskap, som behöfdes till dess öppnande. Pohjola-värdinnan, som efter sitt folks nedgörande måtte hafva fruktat äfven för sitt eget öde, förvandlade sig till en grå hök, flög som sådan till Ilmarinens smidja och frågade, hvad han smidde? I. svarade, att han höll på att förfärdiga ett halsjern, hvarmed Pohjola-värdinnan skulle fastbindas vid Pohjolaberget. Hon flög då i hast hem, släppte ut solen och månen ur deras fängelse och kom så åter i skapnad af en dufva, för att tillkännagifva, det solen och månen åter voro på himmeln. Der voro de också, och Wäinämöinen helsade dem med följande ord:

"Terve kuu kumottamasta, Kaunis kasvot näyttämästä, Päivä kulta koittamasta, Aurinko ylenemästä!

Kuu kulta kivestä pääsit, Päivä kaunis kalliosta, Nousit kullaisna käkenä, Hopeaisna kyyhkyläisnä, Elollesi entiselle, Matkoillesi muinaisille. Nouse aina aamusilla Tämän päivänki perästä! Tee'pä meille terveyttä, Siirrä' saalis saatavihin, Pyytö päähän peukalomme, Onni onkemme nenähän!

Käy' nyt tiesi tervehenä, Matkasi ilmantehena, Päätä kaari kaunihisti, Pääse illalla lepohon!"

d.v.s.

"Hell dig måne, att du lyser, Att ditt anlete du visar; Hell dig gyllne dag, som randas, Hell dig sol som åter uppgår!

Du guldmåne slapp ur stenen, Sköna sol, du steg ur klippan; Som en gyllne gök du uppsteg, Höjde dig som silfverdufva Till din fordna plats på fästet, Till din kända himlabana. Så du må hvar morgon uppgå Äfven efter denna dagen; Och hvar dag, du återvänder, Må du åt oss helsa bringa, Hopa håfvor uppå håfvor, Hemta fångst åt våra händer, Bringa lycka åt vår metkrok!

Vandra så din väg med helsa, Lägg din bana frisk tillrygga, Fyll din båge, skön att skåda, Gå i qvällens lugn till hvila!"

50 Runon. 610 vr.

Kalevala-dikten, hvars hufvudsakliga uppgift varit att beskrifva, huru Kalevala från en i början underordnad ställning småningom uppvuxit till lika styrka med Pohjola och slutligen blifvit detsamma öfvermäktigt, slutas egentligen med den föregående sången. Med Pohjolas undergång var äfven Wäinämöinens roll utspelad. Nya idéer intränga med kristendomen äfven i Kalevala och finna gehör hos folket. Wäinämöinen, deri lik många andra sin tids välgörare, att han ej kunde inse, det något godt, hvars upphofsman han sjelf ej varit, kunde tillkomma, blef ledsen öfver framgången af kristendomens läror och beslöt i harmen att öfvergifva det otacksamma folket. Han vandrade ned till hafsstranden, framsjöng der ett däckförsedt kopparfartyg, hvarpå han lemnade landet och styrde bort till horisontens rand, der himmel och jord förenas. Der stadnade han; men sin kantele lemnade han qvar till en evärdelig fröjd för Suomi folket. De flesta runosångarena tillägga i ometrisk tradition, att han ännu lefver der emellan jord och himmel, och att han engång skall derifrån återkomma. Jag vet ej, om denna tradition grundar sig på någonting annat än på Wäinämöinens afskedsord, hvilka äro af följande lydelse:

"Anna'pas ajan kulua', Päivän mennä', toisen tulla', Taas minua tarvitahan, Katsotahan, kaivatahan, Uuen sammon saattajaksi, Uuen soiton suorijaksi, Uuen kuun kulettajaksi, Uuen päivän päättäjäksi, Kun ei kuuta, aurinkoa, Eikä ilmaista iloa".

d.ä.

Låt ännu en tid gå öfver, Dagar komma och försvinna, Då behöfver man mig åter, Väntar mig igen och saknar, Att ännu en Sampo bringa, Reda till ett spel ånyo, En ny måne återföra, En ny sol i frihet sätta, När man saknar sol och måne, Ej har någon fröjd på jorden.

Om denna profetia redan gått i fullbordan, sedan Wäinämöinens bedrifter efter en tusenårig glömska hos större delen af Suomis folk nu åter blifvit för hvar man bekanta, och han således på sätt och vis, eller andligen, återuppträdt, är en sak, som hvar och en efter sitt eget tycke må afgöra. Hvem skulle dock ej gerna önska, att allt skulle gå hans Suomifolk väl i handen, så att gubben finge hvila i ostörd fred, der han hvilar, helst hans segrar öfver Joukahainen och Pohjola ej skulle hafva mycken betydenhet för våra oroliga tider. Äfven de strängaste kristna ifrare torde ej vilja bestrida honom den plats, han nu innehar.

Anmärkningar till den nya Kalevala upplagan.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Januari 1849.

Så långt den nya upplagan hunnit blifva redigerad, har jag vid hvarje runo i det föregående[25] anmärkt, när formen från den vanliga episka öfvergått till lyrisk eller magisk. Man har ansett de i de flesta runor återkommande magiska elementerna verka störande för berättelsens lugna gång, och derföre uttryckt den önskan, att de vid en blifvande ny upplaga skulle sparsammare begagnas. Jag har noga betänkt denna sak och tyckt mig finna, att den störande inverkan af dem mera härrör af den olikhet, som finnes mellan den nuvarande och fordna verldsåsigten, än den vore grundad i sjelfva saken. Den fordna åsigten var fast förknippad med öfvertygelsen om magins verklighet, och, hvad den inverkade på händelsernas gång, ansågs då så litet ovanligt, att icke all frånvaro deraf varit en mycket ovanligare företeelse. Då nu det fordna föreställningssättet, sådant det i runorna finnes förvaradt, måste återgifvas i dess helhet och så troget som möjligt, utan all inverkan af närvarande tiders meningar, så har jag ej trott det vara skäl att göra någon märkbarare inskränkning i de magiska elementernas upptagande, undantagande der de någongång förekommit utan allt närmare samband med de öfriga händelserna i dikten, eller ock till formen varit för mycket ordrika. Med denna sednare inskränkning har likväl den önskade fullständigheten ofta råkat i strid.

Alla anmärkningar mot ordningen mellan de särskilta runorna i den förra upplagan äro, der det kunnat ske, vid den nya observerade och begagnade densamma till godo. Så har den 29 runon i den förra upplagan kommit att uppflyttas enligt förslaget i Fosterl. Album Hft. 1 sid. 155. Deremot har den 28 runon ej kunnat omflyttas så, som nämnde skrift s. 151 föreslår, och det af skäl, att deri beskrifves Kalevalas seger öfver en af de plågor, hvarmed Pohjola värdinnan sednare hemsökte orten. Till sakkunniges bepröfvande hänskjuter jag föröfrigt, om diktens enhet verkligen vinner något derpä, att den 29:de runon, som beskrifver huru Wäinämöinen förgäfves sökte sin förlorade kantele och derefter gjorde en ny, kommer att anföras omedelbart efter _sampo_färden, eller om det ej vore mera skal att låta den stå på sitt nuvarande ställe, så att Wäinämöinen först vid det tillfälle, då han genom att hafva befriat solen och månen ur deras fängelse och öfvervunnit äfven den sista af Pohjolas stämplingar, kände behofvet af att med kantelespelet yttra sin utomordentliga glädje. Sålunda skulle denna runo komma att sluta den egentliga dikten med beskrifningen om den verkan, Wäinämöinens spel utöfvade så hos den lefvande som liflösa naturen; derefter skulle blott runon om Wäinämöinens hädanfärd, hvilken i alla fall blifver ett slags appendix, tillkomma. Jag anser det vara en bisak, om Wäinämöinens kantele låg en längre eller kortare tid på hafsbotten, helst den ändock blef der; hufvudsaken blifver, att placera runon, hvarest behofvet af en lifligare glädjeyttring gör dess tillkomst förklarlig.

Hvad D:r Castrén i sin öfversättning af Kalevala, Förord, s. XXIII, anmärker om den då lefvande, numera aflidne, utmärkte runosångaren Arhippa äfvensom s. V om de flesta runosångare, att de sjungit Samporunorna i ett sammanhang, eger visserligen sin rigtighet; dock synes han ej ogilla den method i Kalevala blifvit följd, att interpolera Samporunorna med frieri- och bröllopps-runorna, emedan eljest innehållet af Kalevala sönderfölle i flera af hvarandra oberoende runocykler. Den ordning, i hvilken runosångarene sjelfva sjunga sina runor, är väl ej alldeles att förbise, om jag ock ej vill fästa alltför stor vigt dervid, såvida de deruti mycket afvika från hvarandra. Just denna olikhet, hvarigenom ordningen mellan särskilta runor hos den ene sångaren ofta kom att korsa den andres, och sedan efter mångfaldiga uppteckningar af samma runor hos särskilta sångare högst få återstodo, som ej af den ene eller den andre sjungits i något slags sammanhang med en eller flere andra, styrkte mig i den redan förut fattade meningen, att alla runor af detta slag möjligtvis kunde bringas i samband med hvarandra. Jag kunde ej anse den ena sångarens ordning mer än den andres för ursprunglig, utan förklarade så den ena som den andra ur det hos menniskan naturliga begäret, att bringa sina kunskaper i någon ordning, hvilket efter sångarenas individuela föreställningssätt skapat olikheten. Slutligen, när ingen af sångarene enskilt mera kunde mäta sig med mig i anseende till massan af runor, dem jag samlat, trodde jag mig ega samma rätt, som jag var öfvertygad om, att de fleste af sångarene tillerkände sig, att nemligen ordna runorna, eftersom de bäst passade till hvarandra, eller med runons ord: itse loime loitsijaksi, laikahtime laulajaksi, d.v.s. jag ansåg mig för en sångare, lika god som de sjelfva.

Med samma sångarrätt har jag vid den nya upplagan trott mig kunna göra de nämnda förändringarne i runoordningen och andra ännu vigtigare. Sednare runovarianter hafva styrkt den förmodan, som jag redan vid förra upplagan (esipuhe s. VII) uttalade, att Joukahainen och den ' glosögde Lappen ', som sköt på Wäinämöinen, voro en och samma person. Derigenom hafva den 30:de och 31:sta runon i den förra upplagan, hvilka förr stodo alldeles för sig sjelfva, numera fått ett mycket nära och naturligt samband med de öfriga, sålunda att de flyttats tillbaka framför berättelsen om Wäinämöinens äfventyr med Lappen, en anordning, som för dess naturlighet troligen af alla måste godkännas. Äfven har större delen af den förra 24:de runon (vr. 9-215) kommit att omflyttas så, att den nu befinner sig på ett vida lämpligare ställe (se: 2 Runon framställningen af innehållet). Vr. 394-461 af den förra upplagans 15:de runo hafva i denna flyttats lägre ner till Ilmarinens andra friarefärd till Pohjola; andra smärre förändringar att förtiga. Den största förändring har dock skett i början af dikten, i det veen emonen fått öfvertaga den roll vid verldens skapelse, som i den förra upplagan tillskrefs Wäinämöinen. Det ojemförligt större flertalet af runovarianter tillskrifver denna akt ännu, som då, Wäinämöinen; hvarföre jag ej utan mycket vigtiga skal vågat göra denna förändring. Dessa skall hafva utgjorts af de många uppenbara motsägelser, som runon i sitt förra skick framställer, af den muntliga traditionen och af den lätthet, hvarigenom en namnförvexling mellan Ween emonen (eller: Weinemoinen ) och Wäinämöinen kunnat uppstå (jfr. Kalev. öfvers. af M.A. Castrén, s. VIII, IX och Mehiläinen 1839 Joulukuulta). För en namnförvexling, och den ej särdeles gammal, talar äfven den omständigheten, att D. Juslenius i sitt Suomal. Sana-lugun Coetus, tryckt i Stockholm år 1745, s. 422 öfversätter namnet "Wäinämöinen" med "nereis — hafz fru", af hvilken öfversättning man måste draga den slutsats, att han ment veen emonen, så förvånande det ock å andra sidan är, att han, som både gjort trägna resor i landet och äfven haft någon ej ringa kännedom om våra runor (jfr. 1. c. praefatio §§ 14, 16) ända till den grad varit okunnig om Wäinämöinen och hans bragder. Blott hans presterliga embete, för hvilket runorna då lära hafva skyggat, kan till någon del förklara denna okunnighet.

Angående den första runons närvarande skick har jag i ett privatbref nyligen fått följande anmärkning mig välvilligt meddelad: "Den 1:sta sången af Kalevala, som varit införd i Suometar, tyckes mig", säger anmärkaren, "var hopsatt af flere stycken och komponerad i senare tider, så framt den någorstädes ännu sjunges i sin helhet, sådan den finnes införd i nämnde Tidning; ty den förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören. Månne den således kan vara egnad att stå i början af Kalevala sångcykeln? Om läsaren redan af första sången ledes till den åsigt, att Kalevala sångerna blifvit mycket förändrade under den christna tiden, så förlorar det hela betydligt af sitt värde."

Denna anmärkning torde ej af någon, som intresserar sig för ämnet, anses likgiltig, hvarföre jag ej annat kan, än utbedja mig att få höra äfven andras omdöme i saken, antingen i någon tidningsartikel eller annorlunda. Min egen åsigt är ännu, att samma runo, sådan den stod att läsas i Suometar N:o 42 för 1848, ej förråder mer hopsättning af flere stycken, än äfven många andra runor, tillföljd af deras hopfogning ur ofta tie till tjugu eller flere varianter, torde göra det. Under det dubbla bemödandet att ej genom upptagande af allt, som varianterna innehålla, göra runon oformlig, och dock ej lemna något vigtigt, kunna så lätt fel begås i synnerhet uti förra afseendet. Många sådana fel i den förra upplagan har jag i den närvarande bjudit till att afhjelpa, men i deras ställe hafva andra kunnat uppstå. Hvad som dock mer än allt eget bemödande för saken ger mig hopp, att den närvarande upplagan äfven i afseende på dess form skall blifva vida öfver dess föregångare, är den omsorgsfulla granskning, som den före tryckningen kommer att undergå hos Litteratursällskaperna i Helsingfors och Wiborg, då deremot den förra upplagan aftrycktes ord för ord sådan, som jag inlemnat manuskriptet dertill.

Hvad nu vidare angår den delen af anmärkningen, som påstår, att i denna runo "förekomma tydliga spår af den christna läran, som haft sitt inflytande på kompositören", så kan jag ej obetingadt medgifva ens sådant. De tydliga spåren skulle väl förekomma genast i början af runon, der det heter:

Olipa impi ilman tyttö, Kave luonnotar korea, Piti viikoista pyhyyttä, Iän kaiken impeyttä…

d.v.s.

Fanns en jungfru, luftens dotter, Kave, dotter af naturen, Förde länge enslig lefnad, All sin tid en jungfrulefnad.

Men hvad tydligt inflytande af kristna läran ligger väl i dessa ord? Lika orimligt som det vore att påstå, det orden pyhä, pyhyys, pyhittää[26] o.s.v. först med den kristna läran kommit i språket, så obefogadt vore äfven det antagandet, att ej flickorna före klosterlifvets tider kunnat föra en enslig lefnad, äfven om någon karl funnits till i verlden, hvilket dock ej tyckes hafva varit fallet under denna Kave Luonnotars jungfrutid. De följande orden:

Ikävystyi aikojansa, Ouostui elämätänsä, Aina yksin ollessansa, Impenä eläessänsä,

d.v.s.

Tiden blef för henne långsam, Underlig hon fann sin lefnad, Då hon alltid var så ensam, Lefde sina dar som jungfru,

gifver dessutom tydligt tillkänna, huruvida hennes ensliga jungfrulif var henne behagligt, och de derpå följande verserna upplysa vidare, huru hon bjöd till att befria sig derifrån; hvilket allt, om det ock ej saknas exempel derpå, att sådant i det kristliga nunnelifvet någongång förefallit, likväl illa öfverensstämmer med idéen deraf. Allt derföre, och emedan andra varianter ej finnas, som kunde lemna sådana ord i stället, hvilka mindre vore missförstånd underkastade, har jag ännu ej trott det vara tillräckligt skäl för utelemnande af det anförda stället: piti viikoista pyhyyttä … om ej ytterligare anmärkningar, som kunna göras, öfvertyga mig om nödvändigheten deraf. Man har framdragit enskilda ord till stöd för sin mening om dessa runors ålder och derigenom kommit till olika resultaten. Min tanke är den, att på ett sådant stöd ej är mycket att bygga. Hvarken enskilda ord, om hvilka man kan bevisa, att de först i en sednare tid tillkommit språket, ej heller enskilda idéer och föreställningar, om hvilka äfvenledes kunde bevisas, att de voro obekanta för våra förfäder i en viss tid, kunna gifva något säkert kriterium för bedömmandet af runornas ålder, i hvilka de anträffas. Ingenting hindrar en runo att härstamma från den förkristliga tiden, oaktadt der finnas åtskilliga ord och idéer, som först sednare tillkommit; tvärtom vore det oförklarligare, huru en hedendomsruno kunnat uti blott tradition genomlefva flere kristna sekler utan att få någon den ringaste anstrykning af det nya lifvets ord och föreställningar. Har man då ej nog erfarenhet deraf, att en landsman, som längre tid lefver skild från hemlandet, småningom antager språk och seder af det folk, midtibland hvilket han lefver; dock förblifver han med allt det en landsman. Under den dagliga sysselsättning, som jag nu fortfarande i halfannat års tid haft med att sinsemellan jemföra flerfaldiga varianter af en och samma runo, har jag mer än tillräckligt egt tillfälle att öfvertyga mig derom, huru litet vissa ord och idéer i sådant afseende betyda. I en variant anropas Jungfru Maria (Neitsy Maria emonen) att uträtta det, hvartill en annan variant kallar den väna skogsbeherrskarinnan (mielikki metsän emantä), den utvalda qvinnan, sommardottern (Suvetar valio vaimo), huldfogeln biet (Mehiläinen mielilintu) eller någon annan, och likaså besvärjes det onda i en variant att förfoga sig till sidan af den målade kyrkan, invid den med otaliga bräder försedda byggnaden (kirkon kirjatun sivuhun, satalauan lappeahan), eller till Jordans floden (tuonne Jortanin jokehen) i stället för, att en annan variant förviser det till döde mannens boning, den för alltid försvunnes vistelseort (miehen kuollehen kotihin, iki-mennehen majahan) eller till Tuonelas flod, Manalas underliggande vatten (tuonne Tuonelahan jokehen, Manalan alantehesen). Skulle nu endast de förra varianterna qvarstå — och huru lätt hade ej de sednare kunnat för alltid försvinna? — så kunde mången finnas, som ansåge runons ålder ej gå utöfver den kristna tiden. I ursprungsrunorna beskrifves vanligtvis först det ondas uppkomst och derpå dess benämning utan vidare omsvep. Men nu har den kristna föreställningen förknippat döpelseakten med namngifvandet, och derföre läser man i åtskilliga runovarianter, huru ej blott björnen, ormen o.s.v., men äfven immateriella sjukdomar bäras till dopet för att få sig namn. Men denna af den kristna läran lånta döpelseidé bevisar ingenting vidare, än att den sjelf tillkommit efter bekantskapen med kristna läran; hvad som står före och efter den i runon, blifver deraf ej det ringaste bestämdt i anseende till sin ålder.

Med nyss uttalade öfvertygelse om enskilda ords betydelse i sådant hänseende hafva dessa föga bekymrat mig, huru stor likhet de än må hafva haft med Svenska eller andra utländska ord, och äfven med en annan öfvertygelse hade jag ej egt rätt till deras utmönstring. Derföre anträffas i dessa runor emellanåt sådana ord, som tuoppi, kanna, kappa, kuppi, vati, kattila, säkki, tynnyri, kellari, kartano, kammari, tupa, penkki, uuni, muuri, porstua, portti, kampa, luokki, satula, kalpa, kulta, kupari, mallas, humala, akana, vehnä, liina, hamppu, silkki, korppi, kumppali, kuningas, herra, kauppa, mahti, viisas, rikas, m.m. Hafva de ock ej alla tillhört runon i dess ursprungliga skick, så är det nog, att de tillhöra den, sådan tiden öfverfört den till oss, hvarefter jag i främsta rummet haft att rätta mig. Att numera i hvarje fall vilja återställa runon i dess ursprungliga skick, vore ett otacksamt arbete, som dessutom skulle efter hvars och ens subjektiva tycke taga sig högst olika ut.

För dem, hvilka straxt äro färdiga att förklara för ett lån alla de ord, hvilka Finskan äger lika med Svenskan, får jag ytterst tillägga några ord af de germaniska språkens grundligaste forskare, Jacob Grimm. "Finnarne hafva", säger han,[27] "vid sin beröring med Tyskarne både i landet och språket qvarlemnat intryck, som kunna varseblifvas i Göthernas och andra högtyska stammars språk, starkast i det Skandinaviska, oberoende af den urgemenskap, som äfven mellan Finnar och Tyskar ägt rum". Han anför derpå några speciella exempel och fortfar: "den nordiska munarten" (Svenskan etc.) "synes hafva tillegnat sig alla sådana uttryck från Finskan, som den ej har gemensamma med de öfriga tyska munarterna" t.ex. räf, pojke, piga, etc. "Annat är förhållandet med ursprungligen beslägtade, hvarken från Tyskan till Finskan eller från Finskan till Tyskan öfvergångna ord", hvarpå anföras t.ex. de Finska orden mato, meri, nimi, miekka, multa, kulta, akana, runo, äiti, tytär, tursas, hanhi, hvilkas likhet med motsvarande göthiska ord förklaras af en ursprunglig gemenskap; och dock behöfver man ej gå långt för att finna t.ex. det påståendet, att Finnarne ej i fordna tider, förrän de kommit i beröring med Skandinaverne, kännt guldet, emedan de hafva benämningen för denna metall lik med den Svenska, hvilken derföre måste vara lånt! Det förundrar mig blott, att ingen på samma grund påstått, att Finnarne fordomdags ej haft något begrepp om mullen, om en strand o.s.v., emedan benämningarne för desamma multa, ranta hafva likhet med de Svenska.

Vid många af de ord, hvilka Finskan tydligen har lånat, måste man erinra sig den förkristliga gemenskapen mellan Skandinaverna och Finnarne (Bjarmerne). I annat fall blefve det ej så lätt förklarligt, huru desamma återfinnas ej allenast hos Ryska Karelare och Olonetsare, utan till en stor del äfven hos Esterne; hvarföre endast få från Svenskan lånta ord i dessa runor torde förekomma, om hvilka man kunde bevisa, att de först efter landets eröfring af Svenskarne och kristendomens införande tillkommit i språket. Må de föröfrigt vara flere eller färre, så gifva de i alla fall ej rätt till någon annan slutsats, än att antingen ett gammalt uttryck utträngts af ett brukligare nytt, eller att runon på det stället fått en sednare tillsats; och säkert är man sanningen närmast, om man antager, att än det ena, än det andra inträffat.

Jag är långt ifrån att anse Kalevalarunorna än i denna dag vara sådana, som de i början sjöngos; icke heller är jag numera af samma tanke med dem, som tro, att om någon företagit sig att samla dem några sekler tidigare, skörden då blifvit vida rikare. Det är väl ej blott möjligt, men äfven troligt, att några runor med tiden försvunnit; men å andra sidan måste den, som närmare känner förhållandet, medgifva, att i stället andra, såsom man plägar säga, vuxit till sig. Sångarene, som från slägte till slägte genom sekler fortplantat dessa runor, voro visserligen ej så nogräknade, att icke mången af dem, när det eljest föll honom in någon lyckligare idé, något bättre uttryck, som han trodde lända till sångens förskönande, då äfven begagnade sig af desamma. Läser man för en god sångare upp en runo, den han ej förut hört, och ber honom derpå återsjunga den, så skall det sällan inträffa, att han skulle svara, det den ej ännu fastnat i hans minne, utan han sjunger den verkeligen, dock icke alla ställen ord för ord, utan med bortlemnande af några, med tillsats eller förändring af andra. Upptecknar man nu sången, sådan han ur sitt minne återgifvit den, läser den för en annan sångare och anmodar så åter denne att sjunga den, så får man den ytterligare förändrad. Fortsätter man arbetet vidare sålunda, att man alltid läser den sista reproduktionen för en ny sångare, och sedan jemförer, hvad man af den tionde sångaren fått, med den ursprungliga sången, så skall man finna, att äfven i den tionde återgifningen sången till sin grund är densamma, som den ursprungliga, men att många uttryck deri äro annorlunda, somliga bättre, andra sämre, och att ett och annat mindre väsendtligt stycke kunnat bortfalla, hvaremot något annat tillkommit. Den, som vill hafva en rätt åskådlig bild häraf, hänvisar jag till Paavo Korhonens viisikymmentd runoa ja kuusi laulua, hvarest i alkulause ss. 24-27 finnes införd en sång först sådan den af författaren (Paavo Korhonen) blifvit diktad, och omedelbart derefter sådan den upptecknades i Ryska Karelen omkr. 50 mil derifrån. Förvandlar jag nu de nyssomtalte tie sångare till de tie sekler, genom hvilkas mun Kalevala sångerna kunna hafva kommit till oss, så torde jag ej behöfva tillägga något ytterligare, för att tillkännagifva min tanke om deras närvarande beskaffenhet i förhållande till den ursprungliga. Det lefvande ordet är ett andligt frö, som kastas ut i tiden, vexer, der det finner en tjenlig jordmon, och förgås slutligen liksom allt annat lefvande, sedan det framalstrat något nytt och bättre. Den tjenliga jordmonen för Kalevala sångerna har hittills varit det Ryska Karelen, der folkets ringa bildning gjort sinnet tillgängligare så för den enkla episka beskrifningen som för det underbara, mystiska i magin. Den dag torde ej vara långt borta, då de äfven der underhållit sinnet i tillräckligt lång tid och gjort det beredt och moget för mottagande af nya begrepp i lifvets åtskilliga förhållanden, och då dö de med allone undan hos folket, lefvande blott ett slags vita posthuma i skriften.

Skulle de, hvilka skrifvit om de homeriska sångernas uppkomst, haft den erfarenhet om traditionens behandling af sången, som jag beträffande de finska sångerna vunnit, så tror jag, aldrig någon tvist kunnat uppstå om sättet för deras uppkomst. De skulle då allmänt hafva funnit, att någon med händelserna samtidig skald först besjungit dem kortare, och att traditionen sedan utvidgat sångerna samt framställt dem i många variationer. Den som sedan hopsamlat varianterna, hade för sig ett ungefär dylikt arbete, som Kalevala sångernas ordnande och hopfogning af deras många varianter gifvit mig, hvilket jag ber, ingen dock må misstyda derhän, som ville jag ställa min förmåga eller ens ämnet för behandlingen i jemnbredd med hans. Redan de åtskilliga, ofta förekommande olika dialektformerna i de Homeriska sångerna göra det omöjligt, att tänka sig en gemensam författare för de samma, eller ock en tradition af dem, utan många varianter. För den, som ordnar och hopfogar sådana till en sångcykel hörande stycken, blifver det emellanåt nödvändigt att tillsätta någon sammanlänkningsvers, och jag tviflar ej på, att sådana finnas äfven i de homeriska sångerna, om man noga letar efter dem. Äfven i Kalevalarunorna måste understundom någon dylik sammanlänkningsvers insereras, hvars särskilda utpekande för hvarje gång dock säkert af mången annan jemte mig skulle anses för pedantiskt och så mycket mer obehöfligt, som en sådan ej det ringaste vidrör sjelfva saken, utan vanligtvis består i orden: Sanan virkkoi, noin nimesi — Siitä tuon sanoiksi virkki o.a.d.

Jag har vid innehållsförteckningen upptagit äfven versantalet för hvarje af de redan färdiga 34 runorna. Hufvudsumman af dem belöper sig till 14,600 och summan af de motsvarande runornas verser i den förra upplagan till 7,720, hvilka tal gifva ett ungefärligt begrepp om den nya upplagans omfång i förhållande till den förras. Versantalet af de runor, som ännu återstå att redigeras, uppgår i den förra upplagan till 4,360, hvilket tal efter det nyssnämnda förhållandet skulle motsvaras af 8,250 verser i det nya, och till följe deraf skulle den nya upplagan komma att innehålla 22,850 verser, då den förra ej hade mer än 12,080.

Annan förändring i formelt afseende torde ej vara nödig, än den, att denna nya upplaga förses med förklaring öfver de obekantare orden, äfvensom med ett sak- och namn-register, begge i slutet, eller ock ordförklaringen fortfarande vid hvarje sida under texten ad modum Minellii. Då verket eljest kommer att blifva så mycket vidlyftigare, än den förra upplagan, så har jag ansett vara bäst att lemna bort alla varianterne för denna gång. När de framdeles hinna blifva redigerade, kunna de alltförväl, om så för godt finnes, tryckas särskildt.

Nionde Runon i Kalavala. Helsingfors Morgonblad 1835, n:ris 91-93.

(Runon är icke den nionde utan den elfte i den äldre upplagan af Kalevala, som utkom 1835.)

Följande är ett försök till ordagrann försvenskning af 9:de Runon i Kalevala, utom annat vittnar sjelfva språket, att Runon är en af de uräldsta. En af de allmännaste är hon också och sjunges i Wuockiniemi och trakterna deromkring af nästan hvarje qvinna, hvaremot hon tyckes vara mindre i karlarnes smak. — För sammanhangets skull må af de föregående Runorna anmärkas, att en underskön jungfru fanns i Pohjola eller Pohja (Norden). Om henne förekommer i 3:dje Runon:

— — — — — Det var Pohjas mö den fagra, Känd till lands, på sjön den bästa, Klädde sig i röda strumpor, Lade granna skor på foten, Klädde på sig allt det bästa, Band det grannaste om halsen, På sitt bröst det prydligaste, Det mest lysande om kroppen. Satte sig på luftens loka, Lysande på himlabågen, I den aldra rensta drägten, I en lysande beklädnad.

Der sin väf af gull hon väfde, Skötte om sin silfver-väfnad, Med en gyllne väf-skottspole, Med en väfvar-sked af silfver; Väl hon kunde skeden föra, Låta skaften höjas, sänkas.

Runon förtäljer vidare huru Wäinämöinen, betagen af hennes prakt och fägring, gjorde henne sitt anbud. Jungfrun gaf då icke genast ett rent afslag, utan affärdade gubben med det hon förelade honom några svåra betingsarbeten, hvaruti han kunde visa sina öfverlägsna talenter och göra sig förtjent af hennes bifall. På denna färd dröjer Wäinämöinen nu allt till 9:de Runon. Men under tiden hade smeden Ilmarinen inträffat i Pohjola och förfärdigade der ett underbart redskap, som benämnes Sampo. Äfven detta arbete gick ut på att dermed vinna jungfruns ynnest. Hennes toilette beskrifves vid Ilmarinens ankomst på följande sätt:

Det var Pohjas mö den fagra, Känd till lands, på sjön den bästa, Gick uti ett loft på gården. Trenne loft på gården funnos, Ett tillhörde hennes moder, Och det var det bästa loftet. Der stod kista ställd på kista, Ena skrinet vid det andra. Hon slog opp den bästa kistan, Granna locket klang och uppfor.

Fann nu der sex gyllne gördlar, Valde ut fem yllne kjortlar, Lade på sig allt det bästa, Band det grannaste om halsen, o.s.v.

Ilmarinens frieri strandade dock denna gång dervid, att jungfrun förblef hemma. Nu ville äfven Lemminkäinen försöka sin lycka i Pohjola. Denne var en lustig ture, tapper och modig, men ofta alltför obetänksam, såsom han i Runorna med uthållande karakter beskrifves. Sjelfva hans frieri var nog komiskt till sin början, ehuru slutet blef mera tragiskt. Honom förelades nämligen flera svåra förrättningar, för att med dem tillvinna sig jungfrun. Vid ett af dem ombragtes han slutligen på ett ganska beklagligt vis och kastades derpå i Tuonielfven. Detta hindrade honom dock icke att framdeles i Runorna uppträda med nya äfventyr, ty han hade en öm och vis moder, som med sina magiska kunskaper åter fick karl af honom. Af berättelser om dessa frierier, om vid desamma förekommande händelser och äfventyr och af beskrifningar om de arbeten, som i Pohjola friarene förelades jemte deras utförande upptagas Runorna i Kalevala ifrån den 3:dje till och med den 8:de. Derefter följer, hvad man nu i följande öfversättning försöker meddela:

Gamle värde Wäinämöinen For att fria till en jungfru, Långt i Pohjas mörka trakter, Till den by der männer dräpas, Tappra karlar pläga dränkas. Sköt han ut sin båt på vattnet, Nya fartyget på vågen, Från en barkbelastad stapel, Från stockändarne af furu.

Reste mäster på sitt fartyg Som uppå en bergshöjd tallar, Hissade i masten segel Såsom granar på en kulle, Steg nu äfven sjelf på skeppet, Vandrade uppå sitt fartyg, For och styrde ut på hafvet, Rördes stolt uppå det blåa, Med det stora vackra skeppet, På den nya röda båten.

Vinden blåste i hans segel, Vårens vind uppå hans fartyg, Redan seglar furuskeppet, Hundra brädigt fartyg flyter, Nära vid den gröna udden, Den bebodda holmens ända.

Var på ön en jungfru Anni, Smeden Ilmarinens syster, Träffade att trampa byke, Tvätta kläder invid stranden, På den stolta bryggans ända, Ytterst på den röda färjan.

Vände sig och såg omkring sig Öfverallt i blida rymden, Också ut åt fjärden såg hon, Vände hufvudet mot söder. Varseblef en skymt på hafvet, Något blått hon såg på böljan, Yttrade ett ord och sade: "Hvad för skymt är du på hafvet, Hvad som så på böljan blånar? Vore du af gäss en skara, Eller ock en prydlig andskock, Eller annan väldig fågel, Må du flyga och förskingras Der i höjden nära himmeln.

Vore du en svärm af fiskar, Eller och ett laxrikt sjögrund, Eller annan större sikart, Må du simma, neråt sänkas, Dra dig under vattenbrynet.

Om ett stenigt grund du vore, Någon klippa ut i hafvet, Eller ock en vattenruska, Må du sköljas då af vatten, Låta vågen vältras öfver.

Vore hemmets båt du åter, Farkost som min broder timrat, Må du vända fören hemåt, Mot båtställen här på stranden, Aktern emot andra hamnar.

Och en bybåt om du vore, Så må du då simma utåt, Mot båtställen annorstädes, Vändande din bakstam hitåt.

Vore Wäinämöinens båt du, Gamle sångarmannens farkost, Må du hit till mig då nalkas, Styra närmre till ett samtal, Ta ett ord och ge ett annat, Tala tryggt ett ord på köpet"

Båten var nu Wäinämöinens, Nalkades också till stället, Styrde närmre till ett samtal, För att ge ett ord mot annat, Tala tryggt ett ord på köpet.

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, Talte så till vandringsmannen, Sporde honom om hans resa: "Hvarthän far du Wäinämöinen, Färdas nu elfstrandens ädling, Far så grannklädd, landets bäste?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Har mig ämnat ut till laxfångst, Ville se hur fisken leker Der vid Tuonielfvens stränder, Nedanom Manalas boning".

Nu ö-jungfrun Anni åter Yttrade ett ord och sade: "Lätt en bakslug man jag känner, Märker den, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Ämnade sig ut till laxfångst, Lade ut att fånga taimen. Många nät hans farkost fyllde, Af fiskbragder full var båten, Stötelstängerna på botten, Ljusterjärnen under bågen, Och i fören gyllne nålar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu du landets ädling?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Ämnade mig ut till gåsjagt, Far till skimmervingars lekort, Ville fånga dregelnäbbar Från de sund, der köpmän färdas, Från det vida öppna hafvet".

Åter sade jungfrun Anni, Tennbrisk-prydda flickan talte: "Så en bakslug man jag känner, Märker en, som osannt talar; Annorlunda förr min fader, Annorlunda gamle farfar Ämnade sig ut till gåsjagt, For till skimmervinge-leken, Ville fånga dregelnäbbar. Dragen var då vackra bågen, Starka fjäderstålet tillspändt, Gråa skallet låg i båten, Koplad var den svarta hunden, Men kring stränderna sprang rackan, Hvalpen flög långs strandens stenar. Hvart då far du Wäinämöinen, Färdas nu elfstrandens ädling?"

Sade gamle Wäinämöinen: "Kom du flicka ned i båten, Stig uppå min farkost jungfru! Vill jag sanningen då säga, Tala verklig flärdlös sanning".

Anni fortfor oupphörligt, Tennbriskfagra flickan fortfor: "Stormen på din båt må komma, Vårens ilar på ditt fartyg; Upp och ned jag vänder båten, Låter så på böljan vräkas, Om jag sanningen ej hörer, Hvart du Wäinämöinen färdas. Säg då en gång verklig sanning, Låt mig höra mer ej lögner."

Sade gamle Wäinämöinen: "Också vill jag tala sanning, Litet gäckades jag endast: Jag har farit för att fria, Ville se hårfagra jungfrun, Långt i Pohjas mörka trakter, I det hemska Sariola, I den by, der männer dräpas, Många tappra karlar dränkas".

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, När hon sanningen förnummit, Hört en verklig, sveklös sanning, Lemnade sitt byke obykt, Kläderna otvagna blefvo. Lade kläderna i ordning, Bar tillsammans sina kjortlar, Sprang så hem förutan dröjsmål, Ilade åstad på gården, Steg från gården in i stugan, Yttrade ett ord och sade: "Du min bror, smed Ilmarinen! Du min moders son, min frände! Smid du mig en liten sköttel, Smid mig några granna ringar, Tvenne, trenne par örhängen, Fem, sex kedjor till min gördel, Och jag säger sanna saker, Talar verklig sanning för dig: Långa sommarn skor du hästen, Smider hofjern hela vintern, Ämnar dig på färd att fria, Vill begifva dig till Pohja; Men en mera slug nu tager, Förekommer dig och bortför Den med hundra marker lösta, Den med tusende betalta, Den du lockat i två vintrar, Friat till i trenne somrar. Nu som bäst far Wäinämöinen, Färdas på det blåa hafvet, I sitt fartygs gyllne bakstam, Stödd mot rodrets krökta ända, Far till Pohjas mörka trakter, Till det hemska Sariola."

Det var smeden Ilmarinen, Den evärdeliga hamrarn, Hammarn slintade ur näfven, Hastigt föll ur handen tången, Yttrade ett ord och sade: "Anni, du min lilla syster! Smida vill jag dig en sköttel, Smida åt dig granna ringar, Tvenne, trenne par örhängen, Fem, sex kedjor till din gördel! Omärkt elda nu till badet, Skynda på, att ugnen kolas, Skaffa sedan lut en smula, Laga litet slipprig asklut, Hvarmed denna fink sig tvättar, Denna snösparf ren sig tvager, Från höstgamla smidjesotet, Vintertjocka hammarslagget."

Det var nu ö-jungfrun Anni, Smeden Ilmarinens syster, Fick badstugan omärkt uppvärmd, Skyndsamt fick hon ugnen kolad, Med finhuggna aspvedsklabbar, Med småklufna, korta spjelkar. Hemtade från källan vatten, Från den vasslesöta källan, Bröt en qvast från unga skogen, Liten kärleks-qvast från lunden, Gjorde sedan lut af surmjölk, Lagade af benmärg såpa, Såpa som var lätt att lödras, Kunde skölja mannens hufvud.

Men sjelf smeden Ilmarinen

Skyndsamt gick uti sin smidja, Smidde snart hvad jungfrun önskat, Färdiggjorde gördel-krokar, Till dess badstugan man uppvärmt, Badet hunnit blifva färdigt. Badade tillräckligt sedan, Hällde vatten på sig, rentes Från höstgamla smidjesotet, Vinterstjocka hammarslagget, Tog till orda nu och sade: "Anni du min lilla syster! Sök upp fina linne-skjortan För min kropp från svett befriad, För det obetäckta hullet; Hemta ett par snäfva byxor Sen för mina torra vådor, För de väl tvålfria benen; Tag min blåa klädning sedan Öfver fina linneskjortan, Derpå min kaftan af kläde, Ofvanpå den blåa kolten; Tag ännu mitt lena bälte, Till att gjorda om kaftanen,

Hemta ytterst sammets-mössan, Den hvars höjd i molnen susar, Som igenom skogen skymtar, Sök den för mitt torra hufvud."

Derpå smeden Ilmarinen, Den evärdeliga hamrarn, Tog af gull, hvad mössan rymde, Tog hattkupan full af silfver; Stack sin fåle nu i redet, Den eldröda mellan stängren, Satte sjelf sig in i slädan, Fogade sig inom korgen, Manade sin hingst att trafva, Den ljusmahniga att skynda. Fort sprang hingsten, väl led färden, Slädan rördes, stranden fräste.

Med stort gny han så nu åker Längs sandbankarne i hafvet, Färdas nu vid Simo-sunden, Högt på albevuxna höjder; Och nu skaller gråa hunden, Gårdens sloköra hörs gläffsa.

Pohja-gårdens värd då säger: "Gå och se på gården dotter, Hvad den gråa hunden skäller, Gårdens sloköra så gläffsar".

Dottern svarade och sade: "Ej jag hinner nu, min fader! Stor är stenen, som jag maler, Stenen stor, men fint är mjölet, Sjelfva målarinnan orklös."

Åter sade Pohja-värden: "Gå då, hustru, du på gården, Se hvad gråa hunden skäller, Gårdens sloköra nu gläffsar".

Svarade och sade hustrun: Gerna skulle jag ej hinna; Tjockt är brödet, som jag bakar, Brödet tjockt, men fint ar mjölet, Sjelfva bakarinnan orklös".

Men nu sade Pohja värden: "Aldrig har en qvinna ledigt, Och en flicka hinner aldrig, Om hon än på sängen låge; Gå du son och se derföre".

Sonen svarade och sade: "Gå du sjelf och se, min fader! Ty ändock jag föga hinner; Stor vedtrafve skall jag hugga, Stor vedtrafve, fina klabbar, Sjelf är huggarn svag och orklös".

Ännu skällde gråa hunden, Och ullsvansen gnällde flitigt, Holmgårds-vakten hördes klaga, Sittande på åkerrenen, Svängande sin svans mot jorden.

Sade så nu Pohja-värden: "Fåfängt ej vår gråhund skäller, Gårdens sloköra ej drömmer, Orsakslöst han gnäller icke, Morrar ej mot skogens furur." Gick nu sjelf att se på gården, Kom på sista åkertäppan, Vid gårdstågets andra ända. Såg med ögonen åt sydvest, Vände hufvudet mot solen; Såg nu saken ganska tydlig, Hvarför gråa hunden skällde, Klagade den ädle hunden, Hvarför svarta svansen svängdes; Med en målad släda kör man, Far om Simoholmen landvärts, Seglar med ett väldigt fartyg, Sjövarts, utom Lempiviken.

Men nu sjelfva Pohja-värden Snart i stugan sig begifver, Stiger i de täckta husen, Yttrar så ett ord och säger: "Fremmande nu till oss nalkas, Komma på det blåa hafvet".

Pohja-dottera, Pohja-hustrun Skyndade nu ut på gården; Skådade åt stora fjärden, Vände hufvudet åt solen, Sade Pohja-gårds värdinnan: "Fremmande, som der nu färdas, Äro friare i antåg, Hvilken vill du ta, min dotter, Den som der i slädan åker, Ilar fram med målad släda, Far om Simoholmen landvärts, Han är Ilmarinen, smeden, Den evärdeliga hamrarn; Medför guld, hvad mössan rymmer, Har hattkupan full af silfver. Den der stora båten styrer, Seglar på det röda skeppet, Sjövarts utom Lempiviken, Är den gamle Wäinämöinen, Den evärdelige siarn; Medför penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg. Må du taga den, min dotter, Som för penningar på skeppet, Hemtar skatter med sitt fartyg; Mera rådfull är den gamle, Om mer rask den unge synes."

Jungfrun sjelf ett ord nu sade: "Moder kära, du som bar mig, Du min fostrarinna, moder! Ej ännu till denna dagen Har för penningar man sålt oss; Utan penningar vi lemnats Åt de männer, som begärt oss, Karlar, hvilka till oss friat Den jag ville ta, min moder, Den, af hvilken sampo smiddes, Hamrades det granna locket."

Nu den gamle Wäinämöinen Hade förr på stället hunnit; Tränger skyndsamt in i stugan, Hastar under många taken, Tog till orda, så han talte I dörrsmugan, under sparren, Der man kittlarne betäcker, Tager mössan af sitt hufvud, Handskarne från handen löser. Der han talte nu och sade, Yttrade sig såsom följer: "Finnes här för mig en jungfru, En som blir min lifstids maka, Lefver, hönan lik, vid sidan; Hvilken för mig bädden lagar, Ordnar vackert hufvudkudden"?

Nu den sköna Pohja-dottern, Känd till lands, på sjön den bästa, Skyndade sig sjelf att svara: "Föga prisar jag en sjöman, Föga ock en åldrig gubbe; Stormen för på sjön förståndet, Vårens ilar skada hjernan, Till förtret man tar en gammal, Till besvär en åldrig make. Ingen jungfru här nu finnes, Som för alltid blir din make, Bor som hönan vid din sida, Hvilken för dig bädden ordnar, Ställer vackert hufvudkudden."

En Finsk Runas öde.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 72.

(Ur ett bref till Fabian Collan.)

— — I anledning af artikeln "En Finsk Runa, öfversatt på alla verldens språk", Morgonbl. n:o 44, måste jag till en början anmärka, att rubriken ofelbart är tilltagen i för stor skala. Ty om man ock kände alla verldens språk till deras antal och namn, så är det dock långt ifrån att derigenom få en finsk runa på dem alla öfversatt. Troligen tillkommer Fader Vår äran af de flesta öfversättningar, och tviflar jag högeligen, att den ännu blifvit öfversatt på alla menskliga tungomål, som på jorden finnas. Då denna anmärkning naturligtvis ej angår dig, så måste jag framkomma med en annan, på det du ej må blifva alldeles lottlös. Du säger nämligen, att en variant af ifrågavarande runa finnes i Kanteletar II s. 39, hvilket väl äger sin rigtighet; men ditt yttrande är dock felaktigt såvida, som dylika varianter af runans andra delar förekomma uti sångerna 32, 42, 43, 46, II:dra delen. Ty emedan den sångare, efter hvilken Topelius uppskrifvit runan, synes hafva sammanfört strofer ifrån flere skilda stycken, såsom det ganska ofta är fallet äfven med ej dåliga sångare, så har jag vid redaktionen af Kanteletar varit nödsakad att verkligen fördela den uppå så många särskilda sånger. Åtminstone tyckas de fem sista verserna af runan, såsom den förekommer hos Topelius, stå utan inre sammanhang med de föregående, och således sakna en tillräcklig förklaring för sin tillkomst. Nästan detsamma kunde man säga om verserna 7-11, af hvilka dessutom versen " kahen rakkahan välillä ", utan tvifvel bör heta kahen kaunihin välillä; ty den äldre finska folkpoesien talar ej gerna om sådana saker, som den abstrakta karleken, utan åtnöjer sig i dess ställe med den mera konkreta skönheten eller något annat dylikt vederlag. De sista fem verserna deremot tillhöra helt naturligen sången 32, hvarest en tjensteflicka förut omnämner flere fördelar, dem husbondfolket lofvat henne, mot det hon skulle öfvergifva sin älskare, och sedan fattar sitt raska beslut att dock likväl ej göra det, utan hellre umbära allt annat. Jag må försöka en öfversättning af hela sången:

Ej jag öfverger min älskling.

Stora löften gaf mig presten, Prestfrun lofvade än mera: Ett år smör till hvarje måltid Och färsk fisk för andra året; Lofvade en vacker klädning Och de bästa linneskjortor, Om jag lemnade min älskling, Skilde mig ifrån den hulde, Att jag alldrig ville höra, Någonsin ej skåda honom. Men jag lemnar ej min älskling, Öfvergifver ej den hulde; Läckra rätterna jag lemnar, Glömmer alla prestgårdsstekar, Vill försaka granna kjortlar, Och de bästa linneskjortor, Förrän jag min älskling lemnar, Skiljer mig ifrån den hulde, Som jag späkt åt mig om sommarn, Som jag böjt åt mig om vintern.

Lika naturligt tyckes början, eller de sex första verserna af runan, tillhöra följande sång, som är den 42:dra i II:dra delen, och lyder i öfversättning:

Fjerran borta är min älskling.

Skäl att sjunga har jag icke, Ännu mindre skäl att fröjdas, Ty min älskling färdas borta, Min förtrogne vän är fjerran, Går på okänd stig den hulde, På en annan ort den blonde. Borta är min vän, långt borta, I ett annat land mitt äpple, Ynglingen med håret krusadt, Lågväxt man med skor af läder. Oss åtskilja tio byar, Oss afsöndra hundra vägar; Ej på en dag vinden hunne Fram, en fogel ej på tvänne. Dock, hur' också vinden hinner, Huru luftens foglar flyga, Jag ej känner vindens tanke, Vindens tanke, fogelspråket; Men om min förtrogne komme, Han den förr bekante syntes, På hans gång jag honom kände, Märkte lätt på fotens svängning, På det unga benets lyftning, På den svarta strumpans skimring, Uppå skon, som ledigt röres, Uppå rockens fåll, som frasar. Sprunge straxt en verst till mötes, Flöge tvänne verst i blinken För att rifva gärden lägre, För att jemna vägens broar, För att öppna gärdesleden, Låta upp hvar grind som möter. Snart hans hand jag sedan tryckte, Låg der än en orm på handen; Hastade att kyssa honom, Sågs än vargblod på hans läppar; Sloge armarna om halsen, Om än döden sjelf der sutte; Smöge mig intill hans sida, Om än blod vid sidan flöte.

En variant till denna sångs sednare del är den nästföljande, sid. 39 förekommande, och således också en variant till den ifrågavarande runan, som till så många språk öfversättes. Dess 7-11 verser åter förekomma i 46:te sången, II:dra delen. Om jag rätt ihogkommer, så har en öfversättning deraf stått att läsas i Morgonbladet. Den börjar eljest med frågan: "hvar må nu min älskling vara, uti hvilket land mitt äpple", hvarpå med osäkerhet nämnas flere orter. Sedan skulle sångerskan önska framskicka en hellsning eller underrättelse om sig till honom och anlitar någon liten fogel att framila med budet, men återtager det snart och säger:

Liten fogel mäktar icke Flyga långt utöfver hafvet. — Ganska snart den lille tröttnar, Lätt den svages kraft är uttömd. O, att vinden dock förstode, Vårens ilar kunde tala! De förmådde bud framföra, öfverbringa mången hellsning; Föra budskap fram och åter, Växla ord, om än så mycket, Mellan oss, vi tvänne sköna, Mellan tvänne ömma vänner.

Af det föregående finner du lätt, hvad för öde den mer omnämnda runan haft i Kanteletar. Med åtskilliga andra förut bekanta och ej orättvist för sin täckhet beprisade runor har det gått likaledes. Ty som jag vid redaktionen måste hafva ett hufvudsakligt afseende på flertalet af varianterna, och de förut tryckta efter min tanke ej sällan voro sämre, än hvilka jag upptecknat, så måste de än anföras i varianterna, än efter omständigheterna fördelas på olika stycken, när nemligen någon mindre van sångare, efter hvad redan nämndes, sjungit såsom hörande till ett stycke strofer af flere. Fåfängt skulle man i Kanteletar efterleta något stycke, som skulle svara emot t.ex. följande öfversättning, hvilken jag redan för femton år tillbaka fick af Nvr i T:fors, och hvilken du, ifall han dertill lemnar tillstånd, alltförväl kan införa i Morgonbladet, emedan den, så mycket jag ihogkommer, ej förut är tryckt. Den lyder:

Om min älskling nu sig tedde, Viste sig den fordom sedde, Straxt min hand jag honom räckte Och hans mun med kyssar täckte, Dock jag länge ren fått bida, Länge mot min längtan strida; Derför tiden ledsamt lider, Trögt och långsamt dagen skrider. Bittert är det, när jag vaknar Och med smärta honom saknar, Tom i luften armen sträcker Och en skuggbild endast räcker. När vi sen till arbets tåga, Qvalen än mig lika plåga; Bittrast dock de mig belasta När till hvila andra hasta, Och jag ensam på mitt läger Ingen vid min sida äger, Ingen hvilar uppå armen, Tryckt intill den fulla barmen, Och med mina lockar leker, Veka lifvet sakta smeker. Ack! hvi får jag än ej höra Honom sig der borta röra, Och utaf hans yxa slagen Under fönstret hela dagen! Kom då älskling, hvarför bida, Till min bädd invid min sida! Ohörd ock min sång ej ljuder, Snart ditt varma blod dig bjuder, Snart du till mitt sköte ilar; När du då invid det hvilar, Nära, nära då dig maka! Tätt, min älskling, till din maka!

Det motsvarande originalet finnes i v. Schröters Finnische Runen, 2:dra uppl. sid. 120, men i Kantaletar II: 50, 51, 53, 210 finnas endast särskilda delar af sången, — hela sången ingenstädes.

Härmed har jag nu ganska omständligen förklarat, huru det kommer till, att, ehuru Kanteletar borde innehålla hela det hittills uppdagade förrådet af finska lyriska poesien, flera förut bekanta lyriska stycken dock icke så lätt igenfinnas der.

Finska Runor.

Under denna titel förekomma 1 Helsingfors Morgonblad och Borgå Tidning öfversättningar af sånger. I Elias Lönnrots konceptbok för år 1843 finnas jämväl några sådana, hvilka ej bllfvit tryckta. Då emellertid deras form vittnar om att de ej ännu erhållit sin slutliga redaktion, upptagas de ej här, utan 1 en följande del, afsedd att innehålla bref och dagboksanteckningar.

Borgå Tidning 1838, n:o 58.

Under ordnandet af Finska poësiens lyriska och idylliska stycken, hvarmed jag i dessa tider varit sysselsatt, har jag emellanåt försökt öfversätta några och skickar härhos till dig en del af sådana öfversättningar. Flere hundrade sådana stycken på original språket komma att snart afgå till Finska Litteratur Sällskapet. Ett halft år har jag nu nästan dageligen ordnat och skrufvat om dem, försökt att af ofta nog många varianter utvälja det bästa till hufvudstycke, omskrifvit å nyo, hvad redan tre eller fyra gånger dessförinnan blifvit renskrifvet o.s.v. Ännu torde par månader åtgå till samma sysselsättning, eller rättare så lång tid, att jag slutligen tröttnar dervid, hvilket ännu ej händt, då jag dageligen trott mig finna nya skönheter uti dem, och dageligen haft orsak att instämma uti Dan. Juslenii ord: "Peculiaris hujus lingue est poësis. Illam artem non doctissimi alias magis callent, qvam rustici; qvibus, ut de Arcadibus traditur, ingenitum est, de qvalibet materia, in instanti, carmina canere elegantissima: qvod peregrino qvidem creditu impossibile esse poterit; at nos experti novimus, apud nostros praesertim nasci poëtas, non fieri." — Det är märkvärdigt att flere stycken af detta lyriska slaget rent af icke kunna öfversättas, och alla förlora sig ganska mycket ej allenast under min, men äfven under andras skickligare händer.

Den moderlösa.

Icke vore jag nu heller Mörkare än andra jungfrur, Blekare än grannens flickor, Men jag mörknade vid stockeld, Röktes i nattläger-röken, Bleknade vid kokelds-brasan.

Modren öfvergaf mig liten I beskydd hos grannens qvinnor, För att af grannhustrur badas, Af granngummorna befallas. Allt olyckliga jag känner: Grannens ord och grannens sinne, Grannens medlidsamma omvård, Hur' i verlden väl man hålles, Hur' hos fremmande man vaknar. När en fremmande dig väcker, Så den fremmande då säger: "Upp med dig, du svarta sotklabb Fort ur sängen, lata sjövrak! Skynda, blås upp eld, torföra! Antänd pärtan, Lempos ättling!" Icke så ens egen moder; Egna modren skulle säga: "Stig nu upp, min lilla dotter! Hoppa upp, min snälla dotter! Blås upp eld, min gyllne börda! Antänd pärtan, eget vaggbarn!"

Karlarnes oförstånd.

Ve de unga karlars enfald, Gossars oförstånd i valet! Välja ej en fattig flicka, Stadna ej vid låga dörrar, Dröja ej vid murkna trösklar, Hålla ej vid gamla grindar, Vid förfallna åkergärden. Allt den fattiga dock gjorde, Hade tid till alla sysslor; Allt sitt garn hon ensam spunne, Väfde hvarje väf allena, Sydde sen till mannens kläder. Rika flickan har nog göra Med sin egen ans och prydnad.

Borgå Tidning 1838, n:o 59.

Min och andras.

Andras fästmän lefva hemma, Min är borta uti kriget; Den gull-lockiga är borta Der vid Turkens landamären, Eller i Fransosens grannskap,

Der en mor sin son ej vårdar, Systern ej omfamnar brödren, Finska flickan kysser ingen; Stridskanonen der en vårdar, Der omfamnar blanka svärdet, Hvassa sabeln bjuder kyssen.

Så dig, arme fästman, hände; Tänkte här ditt bröllop fira, Men i Moskva blef det firadt På den store herrens gårdsplan, Eller i en mindres pörte;

Vigdes der af hedningskäppen, Långa svärdet blef din brudring, Och din fästmö eldgeväret.

Ingen orsak att sörja.

Må vi flickor dansa skickligt, Sjunga vackert våra sånger; Fadren gaf mig lof att sjunga, Leka alla helgdags aftnar, Fröjda mig vid solnedgången, Tills att sjutton år jag vore.

Derför må vi flickor sjunga, Dansa vackert våra danser, Snart vi så till brudar växa, Höjas upp till höga brudar. Som gåsungar, fort vi växa, Mogna snart, som unga svanor, Älskas sen af många karlar, Fås utaf en enda lycklig. Hvarför skulle vi ju sörja Och uti vår enfald ängslas; Icke tar man oss för landskatt, Skrifver oss för uppbörds resten; Kräfver ut för andra gälder; Kopparn samlar man i landskatt, Ekorrar man tar i uppbörd, Qvittar gälderna med papper.

Modrens råd och eget råd.

Modren bad jag skulle vara Hemma alla helgdagsaftnar, Läsa först uti katkesen, Sen den stora aftonbönen. Så mig gamla modren råder, Både råder och befaller, Men mitt eget sinne råder, Både råder och befaller, Gå i byn, som andra flickor, Leka, glädjas med de andra, Sjunga, dansa bland de bästa; Ensam kan jag dock ej dansa, Och en ensam sång är sorgsen.

Modrens spådom.

Sant du sade dock, min moder, När du mig i vaggan söfde, Lindade din lilla dotter. Sade att jag finge fästman, Spådde mig en vacker fästman, När blott femton år jag vore, Eller helst en dag deröfver. Femton år så nyss jag fyllde, Lefde ock en dag deröfver, Och jag fick mig trenne fästmän, Trenne öfvergoda fästmän: Sorgen gaf mig gyllne ringar, Gråten skänkte silkesdukar, Döden slutligen mig hemför.

Borgå Tidning 1838, n:o 61.

Torpflickan.

(Imitation.)

Ensam bär jag vatten ifrån brunnen, Ensam malar säden, kokar ensam, Hugger ensam veden uti skogen, Bär den ensam hem den långa vägen; Allt jag ensam gör, jag arma flicka, Ensam jag om aftonen mig lägger, Vaknar sedan ensam på mitt läger. Vore dock det sista ensam borta, Så det sista, som det näst derföre, Litet brydde jag mig om de andra.

Den väntande.

(Imitation.)

Här sitter arma flicka jag Och snart går solen ner; Men den jag väntar dag från dag Han kommer aldrig mer. "Snart är jag åter" — så jag minns Till afsked sade han — Men hvar han dröjer, hvar han finns, Jag ej begripa kan.

Kanhända krossats har hans slup I mycken storm och nöd, Kanske i hafvets mörka djup Han redan ligger död.

Kanhända stormen honom dref Långt bort till annan strand, Och fången eller dödad blef Han i ett hedniskt land.

Hans vålnad var det säkert då, Jag såg i sista natt, Då skådande åt hafvet blå Jag här på stranden satt.

Hans skepp jag der på fjärden såg, Så glad jag redan var, Men hur jag såg och åter såg, Var bara hafvet qvar.

Och nu igen hvad skymtar der I aftonsolens glans? — Kom närmre, närmre, att jag ser Om seglet är då hans.

Hans är det — hans är skepp och mast, Hans segel och hans rå; Välkommen nu du gyllne last! Välkommen sjelf också.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 15.

Den bortgifta.

Så jag reser, så jag skiljes Från den sal min fader uppbyggt, Der min bror i glädje lefver: — I en höstnatts famn jag färdas, Reser längs en gladtad våris,[28] Att ej spåren en gång qvarbli, Fotens steg på isen synas, Spår af pelsens släp på drifvan, Att min mor ej hör min klagan, Ej min far min tår förnimmer.

Förr jag kommer icke åter, Än min egen son kör hästen, Den jag burit äggar fålen. Anländ då till fordna hemmet, Länge på min bror jag väntar, För att lösa hästens remtyg, Spänna fålen utur redet. Brödren höres icke komma; Sjelf jag löser hästens remtyg, Spänner fålen utur redet.

Länge på min bror jag väntar, För att be mig in i stugan; Icke hörs min broder komma. Sjelfmant går jag in i stugan, Träder obedd in i rummet; Dock vid dörren än jag stannar, Nära dörren invid spiseln, I den knut, der grytor gömmas, Drängen kastar sina kläder. —

Ingen känd jag ser i stugan, Ingen älskad bror vid bordet. Handen sträcker jag på spiseln, Kalla kol i spiseln ligga; Handen lägger jag på muren, Murens stenar äro kalla. Ändtligt varsnar jag min broder, Utsträckt liggande på båset, Nära bänken, under bordet. Famnstjockt sot på nacken hårdnat, Alnstjockt uppå andra ställen. Brödrens ögon ser jag gråta, Kinderna af tårar sköljas.

Till sin hustru säger brödren: "Tillred mat och fägna gästen"! Men den hårda broderhustrun Kokar kål till mager soppa. Rackan äter först det feta, Hunden allt det smakligaste.

Till sin hustru säger brödren: "Hemta öl och fägna gästen"! Men den grymma broderhustrun Frambär vatten åt den komna. Rent är icke engång vattnet; Flickan har sitt anlet tvättat, Gossen sina händer i det.

Helsingfors Morgonblad 1832, n:o 47.

Gossen blåste på sin rörflöjt, Med sitt vallhorn svarte flickan.

"Vill du bli min flicka liten, Vill du lefva hos mig lycklig?"

"Hvad för lycka kan du bjuda? Toma händer och tom ficka".

"Jag med dessa toma händer, Och i denna toma famnen Bär dig in i skogens sköte, Till de mest aflägsna skogar, Vill dig der med ömhet vårda, Lefva oförmärkt af andra."

"Hvar är marken för dig utmärkt, Hvar den plats der stugan bygges?"

"Nog finns rum i stora Suomi, Nog man sämjes bo i vårt land; Vill du bo i öknen afskildt, Eller i aflägsna städer, Eller på en qvist i skogen, Fri och sorglös som en fogel. Snart jag skall ett bo dig bygga, Der dig vinden sakta vaggar, Och jag roar dig med sången! Vill du åter bo på landet, Bygger jag af hägg din stuga, Och af rönn din säng jag täljer, Der du vid min sång fördröjer, Drömmer idel vackra drömmar."

"Men de hårda brödbekymren Göra slut på sång och drömmar?" "Nog finns bröd i löfskogsdälder, Gyllne korn i hvarje björkskog, Och jag har nog starka armar, Sidor, som ej sakna senor För att stöka uti jorden Och att berga mogna kornet".

Helsingfors Morgonblad 1835, n:o 89.

Kantele II, pag. 66.

Om min fader kunde hamra, Om en smed min farbror vore, Koppargjutare min broder, Jag en häst af sorger finge, En svart fåle af bekymmer; Hästens munlag af min oro, Betseljern af onda dagar, Af byns hårda tal en grimma, Och af grannens ord en sadel, Släda af byfolkets sqvaller, Rankor af allt snack hos grannen.

Mina sorger äro flere, Än man räknar granens kottar, Finner barr uppå ett enträd, Videbuskar på en kärrmark, På en sjöstrand runda stenar. Ingen häst man skulle finna, Träffa hos en hemmansbonde, Ej ens på den rikes backe, Som min sorg förmådde draga, Släpa bort bekymret från mig. Sådan häst ej kunde finnas, Ej ens på den bästa prestgård.

Tag du, korp, bekymret från mig, Bär min sorg, du svarta fogel, I de träsk, der fisk ej lefver, Ingen abborre man finner. Bär ej dit der fiskar trifvas, Hvarje fisk blott sorger finge; Abborn sjönke ned till botten, Gäddan lätt af sorger sprängdes, Lilla mörten skulle blötna, Mujkan svartna af bekymmer, I bekymmer, som jag skickat, Denna mörka pannas sorger.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 36.

Flyr ifrån det vackra hemmet

Kanteletar II, 161.

Skönt det var att lefva fordom, Ganska väl vi trifdes hemma: Jag en ljungens blomma växte, Uppåt sköt som unga gräset; Fadren nämnde mig sin blomma, Och sitt älsklingsbär min moder, Brödren nämnde mig sitt hvetkorn, Och sitt blåa nystan systern.

Till ett annat hem då kom jag, Under annan gårdsvärdinna: Svärfadren till stock mig skäller, Svärmodren till granrisruska; Heter iskall sten hos sonen, Hos gårdsdottren kvinnors utskott, Byns förtret hos sonahustrun.

När så sällsamt tal jag spörjer, Ständigt hör det bittra tadlet, Ofta nog jag arma kvinna, Arma barn jag alltför ofta Flyr ifrån det vackra hemmet,

Skyndar mig långt bort i skogen, Far längs kärr och ödemarker, Far igenom sanka vatten. Fore jag ock ned i vattnet, I en flod, der fisken lefver, Till en nätfångst för min broder, För min fader till ett notvarp!

P. S. En mindre vällottad svärdotters sång.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 39.

Dock då först en son du vore.

Kanteletar II, 179.

Vagga vill jag lilla sonen, Vagga upp det goda barnet, Till mitt stöd i stormens tider, Till min hjelp på motvindsfärder.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, en man af sonen! Som kan så, och som kan plöja, Som med säd beströ kan marken, Som för fålen ut på fåran, Ut att plöja svarta hästen.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När från skogen bröd du bure, Kakor ifrån enrisbacken, Från en granskog bruna skorpor, Hvetebröd från telningslandet Åt din far för fordna födan, Åt din mor för brödets näring.

Vyss, vyss, min son, den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När du nya stugan byggde, Finge oss ett bättre badhus, Gjorde trappa framför stugan, Reste upp ny dörr på trappan.

Vyss, vyss, min son den lilla, Vyss, vyss, ett stöd af sonen! Dock då först en son du vore, När sonhustru du mig gåfve, En som för mig vattnet bure, Som badstugan skulle värma, Mjuka upp hvar gång min badqvast, Reda totten, som jag spinner.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 49.

Brudsökerskan.[29]

Kanteletar III, 50.

Brud jag sökte åt min broder. Maka åt min älsklingsbroder; Fann i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Boskapsherde är min broder". —

"Vill ej ha en boskapsherde; Dålig skjorta har en herde — Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Jägare han är, min broder". —

"Vill en jägare ej hafva; Jägaren af barrskog luktar — Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Fiskare han är, min broder". —

"Vill en fiskare ej hafva; Fiskaren af råfisk luktar — Kan ej hvila vid hans sida, Icke vid hans bröst mig värma, Vid hans arm ej trefnad finna".

Brud jag sökte åt min broder, Maka åt min älsklingsbroder; Såg i lunden då en jungfru, Prydlig mö i gröna gräset, Frågade och sporde henne: "Vill du bli min broders maka?" Jungfrun spörjer mig tillbaka: "Hvad för man är då den brodren?" — "Åkerman han är, min broder".

"Honom vill jag gerna hafva; Varm är åkermannens sida — Vid hans sida kan jag hvila, Vid hans bröst kan jag mig värma, Vid hans arm jag trefnad finner".

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 65.

Prisa hästen först i morgon!

Vaggsång. Kanteletar II, 173.

Jag mitt kära barn nu vyssjar, Vaggar här min lilla fogel, Ammar upp det vackra barnet, Gifver bröstet åt det sköna; Men bröstgifverska jag vet ej, Barnets sköterska ej känner, Hvartill mina barn jag ammar, Hvad engång af dem kan blifva; Om jag till min framtids glädje, Eller gråt och sorg dem föder, Sköter dem till egna plågor, Vaggar till förtret för modren, Gungar till mitt lifs bekymmer, Fostrar för mig sjelf till oro.

Så forntidens qvinnor sjöngo, Mången mor så hördes säga: "Prisa hästen först i morgon, Sen din son, när skägget vuxit, Dottern uti mannens boning, Och dig sjelf, då lifvet slutas!"

Ofta nog en osäll moder, Den beklagansvärda modren, Åt sitt barn får bröstet gifva, Skyndsamt föra det i munnen, Men förståndet ger hon icke, Får ej mandom uti barnet — Vettet blir ej vägdt med besman, Ej med slef förståndet inöst.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 82.

Vyss, vyss mitt barn till Tuoni!

Kanteletar II, 178.

Vyss, vyss, mitt barn, du arma, Som i arma vaggan hvilar, Af din arma moder vaggas I en arm och usel koja!

Vyss, vyss, mitt barn till Tuoni, Vyss i bräders famn, du lilla, Till en sofstad under torfvan, Till en hvilobädd i mullen! Der af Tuonis barn du vaggas, Söfves ljuft af Manas flickor. Bättre är dock Tuoni-bädden, Vackrare är Manas vagga, Tuonis qvinnor mera ömma, Manas unga hustrur bättre, Stor är Tuoni-gårdens stuga, Manas boning vid och rymlig.

P.S. Det finnes fattigt folk, som uppriktigt längtar efter den stund, då döden befriar dem ifrån det jordiska eländet. En sådan känsla uttalar sig i förevarande runa, en fattig moders vaggsång öfver sitt sjukliga barn.

Helsingfors Morgonblad 1843, n:o 89.

Kanteletar II, 55.

Tvenne vackra barn vi voro, Tvenne dufvor här på holmen, Tvenne svanor här på stranden, Tvenne liknande hvarandra. Arm vid arm vår väg vi gingo, Hand i hand vår dag vi lefde, Skyndade i kapp till rian, Täflade att säden mala.

Tvenne vackra barn vi voro, Såsom ett par unga dufvor: Nu den ena hädan farit, Sorgsen qvar den andra lemnats För att gråta genom lifvet, För att sörja alla tider.

Något hopp jag kunde hafva, Att han skulle återkomma, Om han tagit med sig vägkost, Ätit någon afskedsmåltid, Farit öfver vida hafven, Hamnat bort i andra länder: — Öfver hafven färdas mannen, Men igenom torfvan icke.

P.S. Sången uttrycker en fästmös sorg öfver sin aflidne fästman, eller en systers öfver brodren, eller ock en enkas sorg öfver sin mans död.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 17.

Olika till mods.

Kanteletar I, 25.

Hur till mods är lyckans gunstling, Hvad för tankar har den sälle? — Så till mods är lyckans gunstling, Sådana den sälles tankar, Som om våren dagens gryning, Som den blida morgonsolen. Hur till mods är den betryckte, Hvad för tankar har en is-and? Så till mods är den betryckte, Sådana en is-ands tankar, Som en kolsvart natt om hösten, Som den skumma vinterdagen; Ännu mer mitt mod är kolsvart, Dystrare än höstens skymning.

Kunde ej för skratts skall gråta.

Kanteletar II, 56.

Dog för mig min ädle brudgum, Störtade min vackre fästman: Gerna honom jag begråtit, Gråtit genom hela lifvet, Allraminst min halfva lifstid, Men ett år ens ej jag kunde. Fadren bjöd mig honom taga, Modren önskade hans bane, Brodren att han bortkörd blifvit, Systern att jag klöst hans ögon.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 21.

En flickas qvarnsång.

Kanteletar II, 133.

Mala, mala qvarnsten lilla, Slamra, slamra, vackra klippa, Rör dig snällt, du sandstensskifva, När min tur det är att mala! Rörs, fast fingret ej dig rörde, Ej en hand på vefven fördes, Ej en arm uppå dig drefve, Fast ock tummen blef i hvila!

Hvarför qvider lilla stenen, Hvarför klagar du, min klippa, Vid mitt bröst, den unga flickans, Vid min hand, den sköna jungfruns? Månne derföre du qvider, Månn' jag derför hör dig klaga, Att för svagt jag på dig drifver, Att jag malar alltför sakta?

Upphör goda sten att qvida, Lemna lilla berg din klagan! Ej till denna sten man hemtar Ens från Åbo någon flicka, Finner ej i hela Tyskland, Ej i vida Ryssland träffar, Väljer ej från hemlandsbyggder, Städslar ej på kyrkobacken En som bättre skulle mala, Svängde om dig mera hurtigt.

Helsingfors Morgonblad 1844, n:o 30.

Hvad bekymrar mig förtalet.

Kanteletar II, 98.

Om jag är af ringa värde, Nämnes dålig framför andra, Ännu sämre sägs jag vara, Ännu mera dålig nämnes; Hvarje käft mig vill förtala, Hvart ett öga på mig rigtas, Alla öron på mig lyssna.

Men hvad bryr en hurtig flicka, Hvad kan stolta mön väl ängsla, Hvad skall jag af sqvallret störas, Hvad förtalet mig bekymra! Redan van är jag vid tadel, Gammalt mål för byasqvallret, Länge nog af ondskan pröfvad, Ställd inunder onda rykten.

När jag märker mig förtalas, Hör mig öfvermåttan klandras, Då jag står blott mera upprätt, Desto högre bär mitt hufvud, Går som unga hingsten modig, Rörs som fålen lätt på foten. Hörde jag mig engång prisas, Helst en enda gång berömmas, Lägre då jag bar mitt hufvud, Sänkte ögonen till marken.

Klaus Kurck och liten Elin.

Suomi 1842, hft 6.

(Örversättning ifrån Finskan.)

Unga jungfrun, liten Elin, Gick till visthuset på backen, Bar en kopparvacka hos sig, Och i vackan kopparnyckel: 5. "Klaus Kurck ju der nu kommer?"

"Hvarpå vill du känna honom". —

"Lätt på gången känns den store, På fotslängningen den stolte".

"Finns då inga andra stolta, 10. Utom Klaus Kurck på Laucko?" —

Klaus snart på gården stadnar Med sin stora ryttarskara, Hundra sadelfasta kämpar; Gyllne svärd de buro alla, 15. Hästarne af silfver lyste.

Fem de voro Elins bröder, Sutto vid bordsändan inne, Stego upp på en gång alla, Gingo för att motta Klaus.

20. "Finns här jungfru, som man säljer, Någon flicka för min räkning?"

"Jungfrur säljas ej på gården, Flickor handlas ej på backen; Hästar säljer man på gården, 25. Hofförsedda djur på backen; Stugor finnas hos oss många, Dit en friare kan föras, Der man in och ut kan stiga. Också finns ett stall för hästar, 30. Der de kunna svalka af sig, Knaggar för att hänga sadlar."

Klaus Kurck nu in begaf sig, Stötte dörren upp med svärdet, Slöt den till med svärdets slida: 35. "Finns här jungfru, som man säljer, Någon flicka för min räkning?"

Unga jungfru Elins moder Neg och svarade åt Klaus: "Här kan ingen jungfru säljas, 40. Ingen flicka åt dig lemnas; Våra flickor äro späda, Alla än i växten stadda".

"Finns ju hos er liten Elin; Kan jag ej få liten Elin?"

45. "Gif mig icke, bästa moder, Gif för all del ej åt Klaus!"

"Alltför ung är liten Elin; Kan ej styra tjenstefolket, Ej matlagningen besörja, 50. Sköta stora ladugården".

"Det behöfver hon ej göra; Har jag ej då pigan Kerstin. — Pigan Kerstin kan befallas Hafva vård om tjenstefolket, 55. Laga maten, som behöfves, Sköta stora ladugården."

"Har så visst du pigan Kerstin Som en annan gårdsvärdinna; Hon mig önskade i elden, 60. Ville snart till döds mig plåga".

"Sådant gjorde Kerstin aldrig; Har ännu ej uppbrännt någon, Bragt om lifvet någon menska, Skall ock framdeles ej bringa".

65. Hvem i verlden vore galen, Om ej just den arma flickan — Om ej galen, är hon tokig: Mottog ringen, bortgaf handen, Hand i hand med Klaus hon färdas, 70. Kommer så med Klaus till Laucko.

Kerstin tittade i fönstret, Blängde ut igenom rutan: "O att någon här jag hade, Som förstörde denna kärlek, 75. Förrn jag bortger gårdens nycklar, Lyder här en frus befallning".

Smög sig fram till Klaus och sade: "Ack min vän, min bästa Klaus! Litet vet du hvad som händer, 80. Hur din fru besöks af Olof."

"O min kära lilla Kerstin! Om du kunde det bevisa, Som du nu har sagt och yttrat, Snart du gick i fina klädet, 85. Elin finge dö i lågor; Fem de bästa klädeskjortlar, Dem åt dig jag skulle skänka, Förrn jag gåfve dem åt Elin; Gåfve åt dig hvarje nyckel, 90. Förrn jag gåfve den åt Elin."

"Ack min vän, min bästa Klaus! Åk du bort till Aumas lada, Dröj en tid på lilla ängen, Säg att längre bort du reser, 95. Att du dröjer flere veckor, Uppå ting i norra socknar; Så jag tänker snart bevisa, Hvad jag en gång kom att säga."

Klaus lofvade så göra: 100. "Ack min egen lilla Elin! Lägg du smör uti en bytta, I en matsäck vägkost för mig, Låt mig få af fläsk en skinka, Jemte några kappor hönsägg; 105. På en längre färd jag måste. Far till ting i norra socknar."

"Ack min gode Klaus! lofva Att ej dröja der för länge; Nära är min barnsängsvecka, 110. Nedkomstdagarne för handen. Gå liksom du vore halfskodd, Gå härnäst den andra hälften; Tala blott med halfva tungan, Säg härnäst den andra hälften; 115. Drick med bara halfva munnen, Drick härnäst den andra hälften — Så du förr kan återvända Från trollpacket der i norden."

Unga gårdsfrun, liten Elin, 120. Lade nu i säcken vägkost, Skar med slefven smör i byttan, Lade ock af fläsk en skinka, Jemte några kappor hönsägg. — Och nu reste Klaus från gården, 125. Åkte fram till Aumas lada, Körde till den lilla ängen.

Kerstin gick att klappa byke, Gick att tvätta fina kläder, Unga Elins bästa linntyg. 130. Från tvätthuset hörs nu bullret, Så att frun kom ner och sade: "Hvad är det du, kära Kerstin, Här i tvätthuset nu bullrar, Som du bankar på vid grytan?"

135. "Det är blott en skökas trasor, Häxans kläder, som jag tvättar".

"Kära Kerstin, bulta icke, Banka ej så hårdt uppå dem".

Kerstin visste, hvad hon gjorde: 140. Slår och bankar endast värre.

"Bulta ej, du onda kåna, Far ej så med mina linntyg; Icke äro här de gjorda, Utan hemma hos min moder".

145. "Fritt må jag en kåna heta, Dock en sköka är jag icke. Och hvad ville det betyda, Om det arma tjenstehjonet Stundom blir till kåna öknämndt, 150. Då ock sjelfva gårdsvärdinnor Gerna nog se Olof hos sig, I hans långa skägg förälskas."

Med en tår i ögat Elin Kom från stranden upp till gården, 155. Kerstin skyndade sig efter: "Låt oss, bästa fru, nu kalla Gårdens tjenare tillsammans, Drängarne från sina oxar, Ställa till ett litet gästbud, 160. Gifva dem en glädjemåltid, Såsom alltid förr man gjorde, Då husbonden var på resor!"

"Må du sjelf, min lilla Kerstin, Göra såsom dig behagar, 165. Likasom du gjort tillför'ne; Öppna om ock alla tunnor, Endast den du lemnar orörd, Som för min skull enkom bryggdes".

Kerstin visste, hvad hon gjorde: 170. Den af alla först hon uppslog. "Annat bad jag, Kerstin lilla, Annat var det, som du gjorde".

"Hvar vill bästa frun sig lägga? Att jag visste bädda för er; 175. Kanske i den nya stugan, Som står öfver stora porten".

"Bädda ej i nya stugan, Ej i rummet öfver porten; Gör min bädd i Klaus' stuga, 180. Likasom du gjort tillförne".

"Räds ej frun för skjutgevären, För de många blanka svärden, För de jern, som kunna såra, Stålredskaper, mycket skarpa?"

185. "Uti krig gevären döda, Svärdet, när en man det svänger; Fredliga de äro inne Såsom prydnader på väggen. Må så dit min bädd du laga, 190. Lägg dit tvänne ylle täcken, Likså tvänne hufvudkuddar, Äfven tvänne linnelakan."

Kerstin visste, hvad hon gjorde: Lade dit fem yllne täcken, 195. Föste dit fem hufvudkuddar, Äfvenså fem linnelakan.

Elin gick för att sig lägga: "Annat bad jag, Kerstin lilla, Annat var det, som du gjorde; 200. Lade hit fem yllne täcken, Föste hit fem hufvudkuddar, Och dertill fem linnelakan".

Kerstin sig begaf från kammarn, Gick till Olof, der han bodde: 205. "Olof alla drengars förman! Kom nu snart till Klaus' stuga; Der man eder hjelp behöfver, Och man bad I skullen skynda."

"Hvartill kan jag der behöfvas?" —

210. Men i alla fall så gick han. Kerstin skyndade sig efter, Stängde dörrn med nie stängsel, Slog dertill en bom för dörren, Sprang i hast till Aumas lada, 215. Ilade till lilla ängen: "Nu, min aldrakärste Klaus! Har jag ledt uti bevisning, Hvad jag en gång kom att yttra: Nu som bäst man finner Olof 220. Med den unga frun i kammarn."

Klaus sig nu hemåt hastar, Ond i själn, med nedtryckt sinne, Tände eld på tjärvedsstickor, Riklig eld i näfverrullor, 225. Stack i brand en knut af huset, Utgjöt lågor under väggen. Unga frun, den lilla Elin Stack sitt finger ut från fönstret, Vigselringen satt på fingret: 230. "O min egen dyre Klaus! Må din egen ring mig rädda. Om du ej ringbärarn skonar."

Klaus Kurck den snöde mannen Ryckte nu sitt svärd ur slidan, 235. Blottade det blanka stålet, Afhögg fingret i detsamma.

Unga frun, den lilla Elin, Viste nu sitt barn i fönstret, Höll det gråtande för Klaus: 240. "O min egen dyre Klaus! Rädda dock din son från elden, Om du låter modren brinna."

"Brinn med dina barn, du sköka, Och förgås med dina söner; 245. Ej åt mig din son du framfödt, Utan åt den store Olof".

Arma frun, den unga Elin Bad nu ifrigt Herren Jesus: "Var mig Herre Jesus nådig, 250. Låt mig af din stora godhet En gång än min moder skåda! När de andra rummen brinna, Här en ymnig flod må rinna, Tills jag hinner se min moder. 255. Du min goda broder Uoti! Spring till Suomela och skynda, Bed min mor, att hit hon kommer, Säg ej hur det är, men bättre." Uoti sig begaf på färden, 260. Sprang sin väg af alla krafter, Sprang utöfver isen hastigt, Tills i Suomela han stadnar: "O min mor, min goda moder! Frun på Laucko dit er kallar." 265. Snart ifrån sin bädd hon uppsteg Också snart hon kläder på sig:

"Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag träder kjorteln på mig, Alltid får jag honom bakfram; 270. Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

"Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag på mig strumpan drager, 275. Alltid vill hon komma bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

"Ve, o ve, mig arma qvinna! 280. Hur jag tar min sko på foten, Alltid får jag honom bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska väl, min goda moder! Väl förut, i dag än bättre."

285. "Ve, o ve, mig arma qvinna! Hur jag hufvudduken breder, Får jag honom alltid bakfram; Huru är det med min dotter?"

"Ganska val, min goda moder! 290. Väl förut, i dag än bättre."

Kommo sedan ner till viken: "Ve, o ve, mig arma qvinna! Rök uppstiger ifrån Laucko, Synes ända hit från gården; 295. Hvad kan der nu förehafvas, Att en sådan rök der uppstår?"

"Tuppar der till stek beredas, Kycklingar vid elden svedas, Och af får en mängd man slagtar, 300. Skollar hufvuden af svinen, Till den lilla prinsens barnsöl, Till nyfödda sonens dopfest".

Nu till Klaus' gård hon kommit, Knäföll genast uppå marken, 305. Ödmjukt bedjande sin svärson: "Skynda, ryck, o bästa Klaus! Tag din egen son ur elden, Fräls från lågorna din hustru!"

"Nej, jag vill ha skökan uppbränd, 310. Både skökan och dess foster".

"Bränn, o bränn ej, gode Klaus! Låt då henne fly från landet, Gömma sig med all sin vanart, Med sin skam i landsflykt lefva."

315. Men nu framstod Kerstin hastigt: "Gör ej det, min kärste Klaus! Tag ett mått af svarta mjölet, Lägg dertill en tunna tjära, Kasta det till eldens näring, 320. Så en bättre fart får branden."

"O min egen lilla Elin, O mitt barn, min arma dotter, Om du varit eftergifven, Lydt en smula kånan Kerstin!"

325. "Ej det minsta, dyra moder! Ej det minsta har jag felat, Kan ej förebrå mig något, Som en knappnåls värde hade; Allt jag gjorde, som var möjligt, 330. Gjorde till och med än mera. — Detta rum nu må då brinna, Sedan för den sista stunden, För min alltför hårda dödsstund, Jag fått tala med min moder."

335. Ännu något ord till afsked Åt sin mor hon velat säga, Åt sin sorgbetyngda moder, Men hon for uti det samma, Föll uti den ljusa lågan, 340. Nedsjönk i ett öppet eldhaf.

Sådant slut fick frun på Laucko, Sådant slut den lilla Elin, Som var vacker till att skåda, Och till sina seder vacker. 345. Länge skall man sakna henne, Både sakna och begråta, Gråten räcka skall på Laucko, Sorgen öfver Wesilax socken.

Sådant slut fick unga Elin, 350. Sådant slut den späde sonen. — Tvänne veckor knappt förlidit, Eller hälften af en månad; Hela stallet fullt med hästar, Hela stora ladugården, 355. Dog med munnen full af gruta, Störtade på hafrehögar.

Klaus Kurck den snöde mannen, Hemsk och sällsam till att skåda, Satt på trappan till ett visthus, 360. Både satt och utgöt tårar; Jesus kom i tiggarskepnad: "Klaus Kurck, hvad gråter så du?"

"Har nog orsak till att gråta, Skäl att evigt mig beklaga: 365. Egen hustru har jag uppbrännt, Dödat grymt min trogna maka, Uppbrännt också späda sonen, Dödat det nyssfödda barnet".

"Nog jag känner väl fru Elin". — 370. "Hvar, o hvar, är nu fru Elin?"

"Der har nu sin plats fru Elin, Uti himmelrikets boning, I det höga himmelriket; Vid Guds fötter der hon sitter, 375. Har sex ljus, som brinna, för sig, Har en gyllne bok i handen, Och sin lilla son i famnen, Olof lägre ned vid dörren".

"Också Klaus Kurck jag känner". — 380. "Hvar befinner Klaus Kurck sig?"

"Der har Klaus Kurck sitt ställe, Der uti den lägsta afgrund, Litet ser man till hans sporrar, Hvilka lysa lågt vid marken".

385. "Än jag känner kånan Kerstin": "Der sitt rum har kånan Kerstin In uti den lägsta afgrund, Stället under lägsta porten; Litet syns till hennes flätor, 390. Svagt de gyllne banden glänsa".

Klaus sig begaf på färden, Stack sin pipa in i säcken, En gång ljöd den än på kärret, Ljöd på mon inunder färden, 395. Sisst på stranden ljudet hördes; Klaus red in i öppna hafvet, Under hafvets djupa vågor.

Sådant slut den unge man fick, Sådant slut den gifte mannen; 400. Kerstin som en racka efter.

Noter:

Versen

5. Ordagrannt: der borta ifrån kommer Klaus Kurck, äro Elins ord, och frågan: hvarpå vill du känna Klaus Kurck (v. 6) göres af någon annan person, som jemte Elin är på gården.

7. Egentl. — — — känns den häftige.

33, 34. Af någon fördom lära friarene den tiden icke på vanligt sätt öppnat och tillslutit dörren. Eller ock vill man eljest uttrycka dermed Klaus Kurcks stolta framfart.

68. Ordagr. mottog förlofningsskänkerna, slog hand.

80. Ordagr. Olof har sofvit hos värdinnan.

104. Några kappar, ordagr. tie kappar (karpio).

136. Hexans, egentl. en ond qvinnas.

141. Med kåna torde man bäst kunna återgifva begreppet af det finska ordet på detta ställe.

152. Egentl. vid den långskäggiges bröst. — Föröfrigt kunde hela uppträdet vid byket (127-155) kanske bättre lämpa sig efter bestyret med tjenstefolkets välfägnad (v. 156-172).

175. Nya stugan var väl i någon mindre byggning, som Kerstin hellre skulle hafva låtit uppbrinna.

317. Svarta mjölet, ordagr. onda mjölet, d.ä. krut.

330. Förklaras nog af vv. 135-138, 163-172, 198-202.

361. Ordagr. Jesus vandrade såsom en gubbe.

392. Gömde piporna i påsen, ett finkst talesätt, hvarmed man vill uttrycka, att han gjorde sig färdig, packade in. Troligen har det ursprungligen sagts om dem, som gingo omkring med säckpipor.

Händelsen har passerat på Laucko gård i Wesilax socken, hvilken tid, känner ej undertecknad. Suomela ligger omkring 7 verst ifrån Laucko. Den finska runon, hvarifrån denna öfversättning blifvit gjord, förekommer tryckt uti Kanteletar 3 Osa, pag. 51-64, och sjunges dessutom ännu af äldre qvinspersoner i Wesilax.

Några ord om finskans, estniskans och lappskans inbördes förhållande.

Föredrag den 14 februari 1854.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. November 1853. (De 5 sista häftena af årgången utkommo först 1854.)

Då jag nu har äran här uppträda med ett offentligt föredrag, så borde jag visserligen begynna med några undskyllande ord för min både ovana och oförmåga dertill, och det så mycket mer, som min af hela landet sörjda, af utlandet saknade, oss mycket förtidigt frånryckte företrädare genom sin öfverlägsna lärdom och snillrika framställning vänjt icke allenast sina åhörare i den akademiska lärosalen, utan äfven alla andra, som med någon uppmärksamhet läst hans skrifter, vid någonting helt annat, än jag ens kan hafva det aflägsnaste hopp att någonsin kunna åstadkomma. I jemförelse med denne min oförgätlige företrädares stora förtjenster och hans allt uppoffrande kärlek för vetenskapen framstår obetydligheten af mina sträfvanden åt samma håll så mycket klarare, som de i sjelfva verket oftast ej varit annat, än ett ofta omedvetet mer eller mindre planlöst användande af tillfälligtvis sig erbjudande fördelar, och någon sjelfuppoffring vid dem ej heller någonsin kunnat komma i fråga.

Men då nu likväl universitetets högsta styrelse täckts fästa det afseende på dessa tillfälligheter, att den nådigst utnämnt mig till det vigtiga lärarekall, hvaruti jag nu borde göra mitt offentliga inträde, så är det väl rådligast för mig att lemna den nyss vidrörda jemförelsen, hvilken i detsamma den erinrar om den oersättliga förlusten, ej kan annat än så mycket mer nedslå sinnet och göra modet vacklande. I dess ställe skall jag upptaga en annan jemförelse emellan vårt finska modersmål och dess närmaste syskonspråk, sedan jag dessförinnan fått tillfälle med några ord yttra mig om språk i allmänhet.

Då man åtskiljer emellan lefvande och döda språk, så kunde det tyckas, som skulle man i och med detsamma tillerkänna språken ett lif, hvilket, liksom allt lif här i verlden, haft sin början, sin fortgående utveckling och sitt engång inträffande slut. Så kunde det visserligen efter ordalydelsen tyckas, men likväl är det mer än sannolikt, att orden, som uttrycka denna åtskilnad, här träffat det verkliga förhållandet närmare, än tanken någonsin åsyftat, och hvem skulle väl förmena orden att någongång göra ett sådant försprång, när de eljest och vanligen blifva långt efter.

Med lefvande språk har man väl i allmänhet ej ment annat än språk, hvilka talas af folk, som för det närvarande finnas och lefva, och i motsats dertill har man kallat de språk döda, hvilka engång talats af folk, som numera icke finnas till, och vanligtvis fäster man derutöfver det begrepp vid uttrycket "döda språk", att någon litteratur af desamma ännu qvarfinnes.

Emellertid kan den, som tager saken i närmare betraktande, ej neka, att språken äfven hafva sitt egna inneboende lif med en i tiden begränsad början, en fortfarande, beständiga förändringar underkastad tillvext, och ett engång inträffande slut, må det ock vara huru aflägset som helst.

Att hvarje språk haft sin början, är en så sjelfklar sak, att derom intet tvifvel kan uppstå. För något tusende år tillbaka fanns ju icke ens det språk till, hvilket jag nu här har äran begagna, och likaså voro de flesta andra europeiska språk då ännu i en så outvecklad början, att det ingalunda var lätt att förutsäga, hvad af dem med tiden skulle blifva.

Nästan lika sjelfklart är också språkens engång inträffande slut eller död, om man hellre vill begagna det uttrycket för deras upphörande. Utom annat hafva vi derpå oafvisliga bevis, hvad sanskrit, hebreiskan, grekiskan, latinet och några andra forntidens språk beträffar, ty hvad af dem återstår, är likaså litet det fordna lefvande språket, som en sina par tusende år gammal mumie i de egyptiska grafvarna är den engång lefvande och handlande personen. Deras ännu befintliga litteratur, den må vara mer eller mindre rikhaltig, är ej annat än ett bättre eller sämre utrustadt grafmonument öfver deras fordna härlighet.

Men hvem kan ens ana, huru många språk i tidens längd dött och försvunnit utan något sådant monument, som för efterverlden skulle påminna om deras fordna tillvaro? Sådant händer ännu oupphörligen med åtskilliga mindre bekanta språk. Utan fara för öfverdrift kunde man antaga, att sedan Amerikas upptäckt för tre och ett hälft århundrade ett eller annat språk, som dess urinvånare talat, om ej med hvarje menniskoålder så åtminstone för hvart århundrade nästan spårlöst försvunnit, och att något dylikt händer med våra stamförvandters skilda språk i Asiens nordliga delar, finner man bland annat af min oförgätlige företrädares reseskildringar, ty det är ej gerna möjligt, art ett språk, som numera talas af endast några få individer, kan länge trottsa förgängligheten och fortfara bland de lefvandes antal. Bättre framtid kan ej heller de i motsatt väderstreck från oss boende vermländska Finnarnes språk hafva, ty efter all sannolikhet är finskan hos dem efter några mansåldrar ej annat än en tradition, hvarjemte man här och der i någon vrå skall påträffa en gammal, half-sliten, nedrökt och neddammad bok, hvilken ingen af det då lefvande folket förstår, men hvarom man möjligtvis vet berätta, att farfadren eller mormodren talt det språk, hvarpå boken är tryckt.

Åtskilliga exempel kunde jag af egen erfarenhet anföra på ett sådant bortdöende af ett språk. År 1837 om vintern kunde jag i Kuolajärvi Lappmarker ej få anvisning på någon enda, som dåmera talade lappska, ehuru många redan aflidna namngåfvos, hvilkas modersmål lappskan varit. Alla talte sin finska med en egen brytning deraf. Fem och ett halft år sednare påträffade jag i volosten Ischaira emellan Kargopol och Wyitegra några tschudiska byar, som just höllo på att i stället för sitt förra modersmål antaga ryskan. De äldre samtalade ännu sinsemellan på tschudiska, men den yngre generationens vanliga språk var ryskan, om den ock ännu väl ej allenast förstod utan äfven kunde uttrycka sig på tschudiska. En generation till, och tschudiskan är i dessa byar helt och hållet bortglömd, liksom det redan skett i många andra byar deromkring.

Såsom säkert kan man i allmänhet antaga, att hvarje språk, som talas af ett inskränkt antal menniskor, de der från alla sidor hafva påtryckning af ett annat talrikare, mera upplyst och rörligt folk, skall småningom undertryckas och försvinna utan annat spår än möjligtvis ett och annat ord, som det anförtrott åt det kringherrskande språket och derigenom lyckats få bevaradt. Det är den svages död, med hvars förkunnande enligt ett finskt ordspråk ryktet ej besvärar sig, men att samma öde förestår äfven den mäktige, derpå hafva vi i det engång verldsherrskande romerska språket ett alltför bekant exempel. Dock tillgår det annorlunda vid ett sådant herrskarespråks undergång: genom inre upplösning och yttre verkan af andra, fremmande tungomål framalstrar det flere nya språktelningar, af hvilka sina afkomlingar det småningom förtäres, tills det slutligen alldeles försvinner. Utom det romerska må man ännu erinra sig det rika sanskrit språket, för att så mycket bättre finna sanningen af det nyssanförda.

Ehuru visserligen de begge nyssnämnda orsakerne: inre upplösning och fremmande inverkan vanligtvis och kanske alltid äro tillstädes vid nya språks uppkomst af ett moderspråk, så bör man dock ingalunda förstå saken sålunda, som vore de begge alltid lika starkt verkande, ty än är den enas af dem, än den andras verkan öfvervägande. För tanken vore det visserligen icke omöjligt, att ett moderspråk blott och bart genom inre upplösning kunde framalstra nya telningsspråk, men i verkligheten torde sådant aldrig inträffa, utan att äfven fremmande inflytelse dervid vore medverkande, liksom på andra sidan också den förändring, ett språk undergår tillfölje af fremmande inverkan, vanligtvis underhjelpes och påskyndas af språkets inre upplösningstillstånd. För att på hvardera fallet anföra något exempel, så synes det, som hade det romerska språkets afkomlingar uppstått mer genom fremmande tungomåls inverkan på latinet, hvaremot de många skilda språken, som tillhöra den scytiska språkätten, företrädesvis utvecklat sig af moderspråkets inre söndring. Jag önskade att få för de språk, hvartill äfven vårt kära finska modersmål hörer, begagna det historiska namnet scytisk hellre än de dels geografiska dels ethnologiska benämningarne altaisk, ural-altaisk, turanisk, finsk-tatarisk m.m., emedan det synes, som kunde äfven den bästa af dessa benämningar, den altaiska, passa likaväl för de indogermaniska som för de scytiska språken, ty äfven de förras ättmoder har sannolikt befunnit sig i den altaiska bergsregionen. Ville man ändock använda namnet altaisk, så borde man väl då kalla de scytiska språken till nordaltaiska och de indogermaniska till sydaltaiska, men äfven med denna åtskilnad synes benämningen vara mindre lämplig, såvida det fordras mer än vanlig kombinations förmåga för att finna, huru t.ex. finskan, som väl alldrig talats och troligen framdeles ej kommer att talas af folk uppå eller ens i närheten af Altai-bergen, skall heta ett altaiskt språk; det vore ungefär detsamma, som om man ville kalla Finnarne till ett altaiskt eller annat asiatiskt folk. Deremot kunna Finnarne ganska väl heta ett scytiskt folk, och deras språk äfvenså ett scytiskt språk, och allt derföre vill det synas, som hade de lärde män, hvilka gjort sig besvär med utgrundandet af benämningen altaisk för ifrågavarande fall, alltförväl kunnat åtnöja sig med den förut befintliga scytiska benämningen, om hvars lämplighet äfven den celebra Rask yttrar sig på följande sätt: "De gamle, säger han, som gåfvo alla mellan- och nordasiatiska såväl som nordöstliga europeiska folk namnet Scyther, hafva väl haft ett riktigare begrepp om deras slägtskap, än man velat tillstå dem, och detta namn är otvifvelaktigt det enda passande, hvarunder de alla kunna omfattas".[30]

Men det är tid att från dessa anmärkningar återkomma till det förra ämnet: nya språks uppkomst genom ett urspråks inre söndring, på hvilket sätt det scythiska ättspråket företrädesvis af sig framalstrat de många deraf härledda dels ännu befintliga, dels redan försvunna, sinsemellan beslägtade språken, bland dem äfven vårt finska modersmål. Det är en förut anmärkt, allmänt känd sak, att ett språk i sin naturliga frihet lämpar och gestaltar sig olika efter olikheten af den yttre naturen och folkets olika lefnadssätt. Sålunda antager det en särskild form och prägel allteftersom en ort är en bergstrakt eller ett lågland, uppland eller kustort, skogrikare eller flackare, klimatet varmare eller kallare, och ett lika mäktigt inflytande utöfvar ett folks lefnadssätt och bildningsgrad på språket, som derefter gestaltar sig olika alltefter som folkets hufvudsakliga sysselsättning är jagt, fiske, boskapsskötsel, åkerbruk, handel o.s.v., eller som det är rörligare eller trögare, står på en högre eller lägre bildningsgrad, är i besittning af en rik litteratur eller saknar densamma. Alltefter det dessa förändras, förändrar sig äfven språket, ty man måste engång för alla ihågkomma, att ett lefvande språk alldrig är någonting stillastående färdigt, utan befinner sig i en fortgående framalstring och utveckling, liksom fallet äfven är med allt annat lefvande. Egentligen är det menniskans eller folkets andliga egendomlighet, som förändras och rättar sig efter de nyss antydda olikheterna i yttre naturen och lefnadssättet, och språket, såsom ett uttryck eller en representant af det andliga tillståndet, följer i andra ledet efter.

Det nyss anförda kan äfven förklara fåfängligheten af alla försök, som blifvit gjorda eller göras att engång för alla fastställa några orubbliga reglor för ett lefvande språk. De kunna gälla och hafva sin tillämpning för en tid, men sedan måste de åter omgöras, eller blifva de, såsom för närvarande den engelska och franska orthografien, olämpliga för språket. När nämnde orthografier efter några århundraden hunnit blifva ännu mer otjenliga, och man slutligen, för att de orthografiska lärorna ej må öfvervexa hela grammatiken, måste göra en förändring i de nuvarande skrifsätten, hvilket ofelbart förr eller sednare kommer att inträffa, då får man på engång tvenne nya språk till verlden, hvilka skilja sig från franskan och engelskan, såsom de nu skrifvas, mer än nygrekiskan från forngrekiskan, ryskan från slavonskan och svenskan från danskan, och äfven detta, i och med detsamma som det borde afstyrka från antagandet af ett stereotypiskt skrifsätt för något lefvande språk, kan gifva en vink om språkens fortgående förändring och möjligheten af nya språks tillkomst. Den tid, den franska och engelska orthografien tillkom, voro orden i nämnde språk längre, rörelsen i det allmänna lifvet ringa, de andliga sträfvandena obetydliga, industrien och handeln svaga, och derföre kunde menniskorna uttrycka sina tankar långsammare, och hade ändock tid öfver till stillatigande, liksom Finnen ännu i denna dag med sina få ämnen att omtala, skulle väl hinna dermed, om ock hans ord vore dubbelt längre, än de verkligen äro. Men efterhand uppkom sedan ett rörligare lif, den förut ofta odrägligt långa tiden begynnte anses lika med penningar, hvarföre man bjöd till att hushålla dermed och räknade äfven det för en vinning att kunna uttrycka sin tanke på kortare tid. Derigenom har det händt, att nuförtiden de flesta ord t.ex. i engelskan uttalas enstafviga, ehuru de ännu efter det fordna sättet skrifvas med två eller flera stafvelser. På samma sätt har hvardagstalet i svenskan kommit sig till många förkortningar, t.ex. ha, ta, ge, be, för hafva, taga, gifva, bedja; sen, fa, sku, för sedan, fader, skulle o.s.v. Äfven finskan på kustorterna röjer samma sträfvan, i det den i många fall ej allenast saknar den uti inre landet brukliga ändelsevokalen, men äfven ofta förkortat qvantiteten; och äfven detta kunde man vara böjd till att anse såsom förorsakadt af ett raskare, verksammare och rörligare lif på samma kustorter, om man ej hellre, såsom framdeles kommer att omnämnas, kunde antaga, att i motsatt förhållande orden inuti landet med tiden förlängt sig från hvad de ursprungligen varit.

När således språket på alla tider och ställen är ett troget uttryck af menniskans andliga tillstånd, och alltid gestaltar sig derefter, så följer deraf, att om en stam menniskor med samma språk kringsprides i öster, vester, norr och söder, utan oupphörligt fortfarande ömsesidigt umgänge, och dessa menniskor sedan på hvart sitt ställe förökas och vexa till skilda folkslag, skall äfven språket i tidernas längd omforma sig olika på hvart ställe, och detta ådagalägger tillräckligt fåvitskheten af den förmodan, någon möjligtvis kunde hafva, att man måhända någonstädes i de altaiska eller uralska eller kaukasiska bergstrakterne kunde påträffa menniskor, som ännu talade ren finska. Med annat vilkor, än att dessa menniskor för ej länge sedan från oss utflyttat dit, vore en sådan händelse det största underverk, ty enligt naturliga förhållandet måste tillochmed slägtskaps kännetecknen blifva med tiden och afståndet allt svagare och svårare att uppdragas och igenfinnas.

Efter hvad redan blifvit antydt, kan således ett språk af sig sjelf genom inre söndring framalstra nya slägtspråk, liksom det äfven genom fremmande umgänge kan sönderfalla till nya språk, likväl ihågkommandes, hvad också redan nämndes, att de begge sätten ofta äro samverkande. Ty der också ett språk af sig sjelf sönderfaller till flere deraf härstammande andra, plägar dessas utveckling påskyndas af fremmande språks inverkan, emedan ett folk, det må lefva i hvilken vrå som helst på jorden, ej kan tänkas såsom alldeles afskildt från andra, och man i och med detsamma ej heller kan tänka sig en uteslutande inre och sjelfständig utveckling af ett språk. Om också fordomdags fremmande folks umgänge med hvarandra var mycket mindre, än nuförtiden, och med detsamma språkens ömsesidiga beröring med hvarandra äfven mindre, så fanns då likväl en annan vigtig orsak till språkblandning förhanden uti trälarne, som ofta voro krigsfångar af fremmande folk, och hvilka utom annat äfven begagnades till domestiker i den inre hushållningen, der deras språk ovilkorligen måste ha ett verksamt inflytande på den uppvexande ungdomens språk. Men i förhållande derefter, som ett folk lefver mer eller mindre afskildt, är ock den sjelfständiga utvecklingen af dess språk mer eller mindre betryggadt, och ju trögare och mindre bildadt ett folk ar, dess långsammare förändring är dess språk underkastad!

Det scythiska ättspråket, sjelf en nära afkomling af menniskoslägtets urspråk, och således en syster eller ett syskonbarn till det indogermaniska, det semitiska, det kinesiska och det malayiska ättspråket, fördelte sig med ätten till flere klasser eller familjer i de nordliga delarna af såväl Asien, som Europa och Amerika. Vid bestämmandet af dessa språkklasser eller familjer har man följt olika indelningsgrund alltefter som man trott sig hos något af de sinsemellan beslägtade språken finna större eller mindre likhet med några andra. Så har t.ex. den oss närmast angående finska språkfamiljen af Klaproth indelats i sex särskilda stammar, nemligen: de germaniserade Finnarnes, den volgiska, den permiska, den voguliska, den ungerska och den ostiakiska, hvarvid han således gifvit samma språkfamilj nog vida gränsor, utan att dock i den eller någon annan scythisk språkfamilj få rum för Turkarnes språk, hvilket han räknar till den kaukasiska familjen. Rask deremot har en annan indelning och inrymmer äfven turkiskan i samma språkfamilj, liksom de nya språkforskarne öfverhufvudtaget deruti hafva följt honom.

Dessa indelningar kunna dock här alltförväl åsidosättas, för att vi i det följande mer uteslutande må kunna hålla oss till de med vårt finska modersmål närmast beslägtade estniska och lappska språken. Det är väl numera omöjligt att ens till någon sannolikhet närmare bestämma tiden, då dessa från ett gemensamt grundspråk skilde sig till särskilda, men det kan man dock antaga som säkert, att lappskan redan då utgjorde ett särskildt språk, när finskan och estniskan ännu vandrade tillsammans. Äfven finnes det ganska tillräckliga skäl för det antagande, att lappskan af dessa tre blifvit minst förändradt från det engång gemensamma grundspråket, och dessa skäl äro ej allenast yttre, som fås af lapparnes åtskilda läge och minst kultiverade tillstånd, utan äfven inre, hemtade af sjelfva språket, som såväl i sitt alfabet, som i enskilda ord och former har mycket gemensamt med de öfriga slägtspråken, än finskan och estniskan numera hafva, hvarföre lappskan utgör liksom en föreningslank emellan finskan och estniskan på den ena sidan och tscheremissiskan, syrjänskan, ungerskan m.m. på den andra. Sålunda har det lappska alfabetet åtskilliga aspirerade och hväskonsonanter, hvilka det finska och estniska saknar, men som vanligtvis igenfinnas i de uti norra Ryssland i Europa och Asien förekommande slägtspråken. En annan hufvudsaklig olikhet är, att lappskan saknar vokalljuden y och ö, hvilket äfven i sin mån tillkännager, att språket befinner sig på en lägre utvecklingsgrad. I några andra vokalljud, isynnerhet diftonger, är uttalet ännu så osäkert och sväfvande, att språkforskarne ofta stannat i förlägenhet huru de borde uttrycka dem med svenskans, norskans eller finskans vokaltecken. Äfven af de personela pronominernas och hjelpverbets större regelbundenhet i lappskan, än i finskan och estniskan, kan man ej annat än komma till den slutsatts, att lappskan bättre försvarat sin ursprunglighet, än finskan och estniskan, åtminstone har den ej mycket lidit af andra språks inverkan, hvilken framförallt yttrar sig i personpronominer och hjelpverbet.

Angående ordformen är bland annat att anmärka en väsendtlig åtskilnad deruti, att lappskan i många fall saknar finskans vokaliska ändelser ej allenast i stammen utan äfven i ändelserna, en omständighet som den har lik med estniskan och några kustdialekter i finskan. Man vore böjd att anse de förkortade formerna för en afslitning af orden, om det ej funnes åtminstone lika starka skäl för det antagande, att just de äro de ursprungliga, och att finskan sedermera genom en egen inre utveckling kommit sig till sina vokaländelser. För denna förmodans sannolikhet talar ej allenast förhållandet i lappskan och estniskan, utan såvidt jag känner äfven i alla andra slägtspråk, uti hvilka det är enahanda. Att finskan sålunda skulle hafva förlängt sina ord kan ingalunda förekomma mindre sannolikt derföre, att enligt hvad man känner, språken med tiden sträfva till att förkorta sig; det kommer här an på olika, stundom motsatta orsaker. I språkets barndom, då dess bildningselement är öfvervägande, skjuter det friskt ut och framalstrar en mångfald af former till motsvarande af begreppets små förändringar och olika förhållanden, men sedan språket en tid fortfarit dermed och likasom utnött eller försvagat sin första bildningskraft, kommer det till en annan period, då det mer sysselsätter sig med ordnandet af de sålunda tillkomna formerna, än tillskapandet af nya. Formerna, som under den förra perioden ofta voro sväfvande, osäkra och mångtydiga, få nu efter hand en fastare intellektuel betydelse, och stödjande sig derpå kan språket sedermera utan saknad låta från desamma ett och annat bortfalla, som under den första bildningsifvern, då formerna hufvudsakligast bjödo till att med ord återgifva sinliga intryck och föreställningar, tillkommit. Äfven häri är språket, såsom enhvar lätt finner, en trogen återspegling af folkets lif och det menskliga lifvet i allmänhet under barndomstiden, då de sinliga intrycken ock föreställningarne spela hufvudrollen, samt under en sednare reflekterande ålder. Sålunda är det mycket troligt att finskan, sedan den från det gemensamma grundspråket skilt sig och begynnt ett sjelfständigt lif, ej mindre förlängt de förut en- eller tvåstafviga orden till två- och trestafviga, än tillagt de konsonantiska böjningsändelserna en vokal i slutet, och detta får så mycket mer sannolikhet för sig deraf, att den vokaliska ändelsen i några fall uti samma ord är olik i olika dialekter, såsom man vet, att den olonetsiska dialekten ofta har ett u och y, der finskan har a eller ä. Likaså 1 och 2 pers. plural, i finskan än ett a, e eller o. Saken torde bäst kunna förklaras sålunda, att begge dialekterna i samma fall fordom haft konsonantiska ändelser, och att de hvardera sedan sträfvande till vokaländelse endast skilt sig i valet af vokal. Särskilda orsaker kunde förefinnas, hvilka hindrade estniskan att göra detsamma, ty liksom allt annat här i verlden bero äfven språkföreteelserna ytterst af orsak och verkan. Såsom särskilda orsaker till estniskans qvarstadnande vid de konsonantiska ändelsema kunde man anse ett rörligare lif, folkets boningssätt i sammanbyggda byar, landets olika beskaffenhet m.m. sådant, hvilket allt, efter hvad redan förut omnämnts, inverkar olika på språket, som gestaltar sig annorlunda t.ex. på en bergstrakt, än på en kustort, annorlunda i ett flackt, annorlunda i ett skoguppfylldt land. Det är isynnerhet på de sjörika orterna, Savolax, Karelen och Österbotten, der en sådan ordförlängning med vokal renast förekommer, och der allmogen ännu i denna dag bor enstaka. På de orter deremot, der folket bor tillsammans i större byar, såsom i Tavastland och på åtskilliga kustorter är fallet, finner man ett kortare språk, antingen det då förblifvit så efter sitt ursprungliga skick eller sedermera förkortat sig.

Utom de tillfogade vokaliska ändelserna, har finskan, der det så fordrats, förenklat konsonantändelserna, hvilket dock i estniskan och till en del äfven i lappskan förekommer, men hela vokalharmonien, eller ändelsevokalernas överensstämmelse med rotens, synes finskan efter skilsmessan från syskonspråken hafva utarbetat för egen räkning, ty i lappskan finnes den icke, och i estniskan är den äfven till större delen en okänd sak. Oaktadt andras motsatta åsigt anse vi vokalharmonien, som i en del af de till finska språkfamiljen hörande språken förekommer, i andra icke, ej hafva varit något till grundspråket väsendtligen hörande, utan utvecklat sig sedermera allt efter som rotstafvelsens vokal fick ett mer eller mindre skarpt och bestämdt ljud. I lappskan liksom i estniskan är nämnde vokalljud ej så skarpt bestämdt som i finskan, utan kan första stafvelsens vokal i sagde språk ofta få en tillstötning af ett annat vokalljud, det lappska a t.ex. en tillstötning af ä, och likaså o af ö eller e. Genom en sådan ljud-nyansering har i estniskan utvecklat sig en egen vokal emellan e, o och ö, för hvilken man numera antagit ett eget tecken, men som förut betecknades olika med oe, oö, Öe eller Öo. Samma ljud påträffas märkvärdigt nog äfven i lappskan, ehuru man der ej infört något särskildt tecken derföre, utan skrifver t.ex. buorreb (bättre) än med uo, än med ue eller uoe.

Genom sjelfständig utveckling har finskan äfven till en del utbildat sitt rika kasussystem utöfver hvad det i början kunde vara. Finskan räknar 15, lappskan 8 kasusformer, och då äfven af dessa lappskans åtta kasus endast sex hafva likartade ändelser med finskans, så synes derat att hela 9 kasus i finskan tillkommit sednare, och dessutom har språket under sin första bildningsförmåga varit på god väg att få ännu flere. I några dialekter i finskan förekommer nämligen spår af en egen kasus på -nta, bildad af essivus med tillsatts af infinitivi ändelse, t.ex. siintä, luonta, takanta, kotonta, ulkonta, kaukanta i stället för det vanliga siitä, luota, takua, kotoa, ulkoa, kaukoa, hvilken halfbildade kasusform på sina ställen i Ingermanland har en allmännare användning, så att man t.ex. säger: emon ainoan apunta, ätti kullan kumppalinta, för hvilket man i vanliga finskan, som ej upptagit denna kasusform, eller gifvit den en allmän användning, måste genom omskrifning säga: oltua emon ainoan apuna, äiti kullan kumppalina. Äfven af en annan kasusbildning med ändelsen ne, som uttryckte rigtning åt något håll finnas tillräckliga lemningar: tänne, sinne, muanne, hyvänne päin, toisanne.

I estniskan räknar man 12 särskilda kasus, af hvilka elfva hafva besläktade ändelser med finskans, den tolfte med lappskans. Estniskan har ännu en trettonde vanlig ändelse för substantiver, nemligen den på -ni, med begreppet ända till, t.ex. pohjani, ända till botten, surmani, ända till döden, men obekant är för mig, af hvad skäl grammatici ej upptagit den såsom tillhörande en särskild kasus, hvarmed deras antal kunnat blifva tretton.

En egen märkvärdighet hos den estniska deklinationen äro dess parallela kasusändelser i flertalet, eller en dubbel pluralform, en när ordet är bestämdt, en annan når det är obestämdt. Sådana äro t.ex. af laps, barn, bestämda formen: lastele, lastelt, lastest, den obestämda: lapsile, lapsilt, lapsist. I lappskan finnes ej något spår till denna dubbla deklination, men väl i finskan, der man af flertalets genitivus har en dubbel form lasten, lapsien, ihmisten, ihmisien, rantain, rantojen o.s.v. af hvilka, såsom fallet är i estniskan, den förra borde vara för bestämda, den sednare for obestämda fall, men hvilka vanligtvis utan någon åtskilnad blifvit i finskan efter måfå eller på sin höjd med något afseende på välljudets fordringar begagnade.

En märkvärdig omständighet för estniskan är, att den alldeles saknar personalsuffixerna, hvilka lappskan och finskan äger fullständigt så för en- som flertalet. Man har trott, att de förut funnits allmänt i de scythiska språken, men sedan genom de indogermaniska språkens inverkan gått förlorade för en del af dem — en mening, som på långt när ej låter bevisa sig. Mycket troligare är, att de ej ännu varit utbildade i det gemensamma grundspråket, utan först sednare i en del af de derifrån härstammande språken tillkommit, i andra blifvit outvecklade, ty om de tillfunnits redan i grundspråket, så hade de äfven i de språk, der de nuförtiden ej finnas, bort qvarstadna åtminstone i några adverbiala uttryck, hvilket ej alltid är fallet. Detsamma kunde sägas angående gradus superlativus, som i de andra språken finnes, men i estniskan saknas, och till denna förmodan finnes så mycket mera skäl, som lappskan och finskan på olika väg bildat sin superlativus, lappskan t.ex. ugjo, ujob, ujomus, roakkad, -dabbo, -damas, gavvel, -labbo, -lamus, finskan ujo, ujompi, ujoin, rohkia, -ampi, rohkein, kavata, -lampi, -lin, likaså nuorra, -rab, -ramas, f. nuori etc.

För att ej draga alltför länge ut på tiden, kan adjektivernas dubbla form, en egen företeelse i lappska språkets utveckling, här alltför väl förbigås, äfvensom den för lappskan egna omständigheten, som äfven till en del förefinnes i estniskan, att det vidfogade adjektivet blifver oförändradt framför sitt substantiv ungefär som den förkortade formen af adjektiverna på -nen i finskan: muinais-aika, huomis-päivällä. I de språk, der sådant händer, är adjektivet med sitt substantiv att betraktas nästan såsom ett sammansatt ord. Med undantag af det nyssnämnda och några få andra fall, som medgifva ett sådant bruk, t.ex. i aika miehelle, kelpo pojalta, koko päivänä, böjer finskan fullständigt både adjektivet och substantivet och har således i denna sak kommit till en högre utveckling än syskonspråken.

I verbernas böjning och härledning är lappskan fullständigare än både finskan och isynnerhet estniskan. De lappska verberna äga ej allenast en fullständig passivform utan äfven dualis i alla modi och tempora. Dessutom urmarker sig lappskan genom rikedomen af derivata verber, såsom inchoativa, desiderativa, m.m., hvilka till en del saknas i finskan, och ännu mer i estniskan. Den lappska passivformen återfinnes visserligen i finskan, men med neutral eller reflexiv bemärkelse t.ex. antautuupi, han gifver sig, motsvarande lappskans addejuvvup, han gifves, likaså: ostautuupi mot oasstajuvvup. Deremot saknar lappskan finskans modus optativus och äfven åtskilliga former af dess modus substantivus, hvilken brist äfven finnes hos de estniska verberna, utom det att de sistnämnde ej hafva någon modus concessivus eller praesens conjunctivi, såsom nämnde modus af äldre grammatici kallats.

Af hvad jag nu haft äran anföra — ock hvartill mycket kunde tilläggas — kan man finna att lappskan, estniskan och finskan hvar i sin rigtning utvecklat sig olika. Hos hvarje språk af dessa har denna utveckling visserligen följt språkets inre, egendomliga ande, eller varit en uppenbarelse af dess individuella lif, hvarigenom den olikhet, som nuförtiden emellan nämnde språk finnes, äfven utan någon annan tillstötande orsak kunde förklaras, ehuru likväl en fremmande inverkan isynnerhet på estniskan och finskan äfven i sin mån bidragit till att göra denna olikhet ännu större. Det kan tillochmed hända, att de för lappskan fremmande vokalerna y och ö till en del genom tyskans och svenskans inflytande tillkommit i de andra språken. Genom egen tillskapning lärer lappskan, sedan den skilt sig från det gemensamma stamboet, kommit sig till konsonanten f, hvilken i estniskan saknas, och i finskan endast i lånta ord och fremmande namn begagnats, utan att folket ännu i större delen af landet lärt sig dess egna uttal.

Framför både finskan och lappskan har det tredje systerspråket, estniskan, sträfvat efter ordens korthet, hvartill det kommit ej allenast genom den vokaliska ändeisens åsidosättande, utan ock likaså mycket genom stammens sammandragning och kvantitetens förkortning i andra och följande stafvelser. Således säger Esten: joelt, joest, för vårt joelta, joesta, andlen, andma för antelen, antamaan, hakkama för hakkaamaan o.s.v. Utom annan vighet och behändighet, som språket genom en sådan förkortning tillvunnit sig, har det derigenom blifvit mycket användbarare för moderna versformer, än finskan och lappskan det äro. Deremot har språket i sina egna etymologiska former af samma orsak blifvit så borttappadt och intrassladt, att det i många fall är omöjligt utan finskans tillhjelp få dem utredda.

Det kan vara tid att lemna dessa jemförelser, dock utber jag mig att ännu få yttra några ord i allmänhet om den bildning, ett språk genom fremmande inflytelse kan tillvinna sig. Dervid äfventyrar språket lätt att bortglömma sitt eget skaplynne, och detta händer isynnerhet om det i hast skall upphöjas till ett allmänt skriftspråk ifrån att dittills hafva varit endast allmogens talspråk eller ock begagnats blott i vissa grenar af det skriftliga uttrycket. De nya ett allmänt skriftspråk tillhörande begreppen fordra nödvändigt sitt eget uttryck, och då språket i hast ej finner sådana af egna tillgångar, så tager det sin tillflykt till ordlån, men då dessa blifva på en gång i större mängd anlitade, så hinner språket omöjligen omskapa dem efter sin egendomliga art, hvarföre de länge komma att stå i ett fremmande förhållande och derigenom hämmande inverka på språkets bildande kraft; det kommer härvid att lida af indigestion, såsom man vanligen i medicinen benämner ett analogt förhållande. Men likasom det öfverallt åtföljer bildningen att ej åtnöja sig med det inhemska, utan från alla verldsdelar hopskrapa sina förnödenheter och gerna tillegna sig fremmande seder, så synes det äfven vara ett till bildning sträfvande språks tillhörighet att allt mer och mer utan en ängslig rädsla upptaga och införlifva hos sig fremmande såväl enskilda ord som hela uttrycksformer. Så hafver äfven finskan gjort, och mängden af ord och ordställningar, som den i tidens längd tillegnat sig från isländskan, svenskan, danskan, ryskan, tyskan och tillochmed latinen, är större, än mången säkert kunde ens förmoda. Men derigenom, att desamma småningom upptagits, hafva de till större delen blifvit så införlifvade med språket, att man vid de flesta af dem numera knappt kunde ana till ett fremmande ursprung. Men skulle t.ex. för ett eller endast ett halft århundrade tillbaka finskan i en hast kommit att blifva landets offentliga språk för den lärda undervisningen, vid domstolarne och andra embetsverk, äfvensom för vetenskapliga arbeten, så vore det nu utan tvifvel fullt med oassimilerade svenska, tyska, franska, latinska och grekiska termer, hvilka framtiden skulle hafva svårt, om ej omöjligt, att någonsin bortrensa, förutsatt att man ens ville det. "Hvad skulle det då betyda mot den stora fördelen å andra sidan", invänder härvid mången, och säger: "hafva ej äfven svenskan, tyskan, ryskan och andra språk upptagit en mängd ordlån, hvarföre skulle då finskan ej kunna begagna sig af samma rätt?" Dem som så tänka, ber jag erinra sig en liten omständighet, som här är af mycken vigt, den nemligen, att sinsemellan beslägtade språk, såsom de nyssnämnda och andra indogermaniska språk äro, vida lättare kunna tillegna sig hvarandras ord och former, än fallet vore med finskan, hvilken såsom bekant är tillhör en helt och hållet annan språkstam. Af de förra sinsemellan kan man få tillochmed ett kompostspråk, såsom det engelska språkets exempel ådagalägger, men det är ej gerna tänkbart, att af finskans och svenskans eller något annat indogermaniskt språks skilda elementer någonsin en sådan sammansättning kunde uppstå, som kunde motsvara ens de aldra lägsta fordringarne på språkharmoni och skönhet. Allt dertöre anser jag finskan ännu hellre kunna sakna uttryck för mångt och mycket, än att äga dem, men odugliga, ty liksom vid uppfostran det är en erkänd sanning, att man lättare kan göra folk af ett alldeles obildadt barn, än af ett vanartadt, så skall också språket mycket lättare upphjelpa sig ifrån förhandenvarande brist och fattigdom, än det förmår afskaffa en missbildning, som under långa tider fått inrota sig i detsamma.

Dessa slutord har jag trott mig böra tillägga till tröst och hugsvalelse för dem, hvilka möjligtvis kunde önska, att finskan redan hade inträdt i alla ett bildadt språks funktioner, såsom en sådan önskan här och der ofta låtit höra af sig såväl hos bildade personer som finska allmogen, och äfven är fulltut lika naturlig och berättigad, som barnets önskan att höra till de fullväxtas antal. Det hade onekligen varit en evärdelig vinst för finska språket, om det i början fått utvecklas och utbilda sig bredvid samhälls-institutionerna och bildningen, men då försynen engång låtit det gå annorlunda, och det genom den svenska eröfringen för nära sjuhundra år tillbaka blef till följe af tidsförhållandena sågodt som omöjligt, och det finska språket fördenskull kom att i flere sekler stå ungefär på sin förra punkt, medan samhällslifvet hos den bildade klassen framskred, så blef aflägsenheten dem emellan med hvart århundrade större och större, och så fortfor det hela den långa tiden Finland utgjorde en svensk provins. Först sedan landet kom i ett nytt politiskt förhållande, uppvaknade hos mången den förut sågodt som fremmande tanken, att svenskan ej var vårt modersmål, och en liberal, för landets sanna väl ömmande regering uppväckte då äfven den frågan, om ej finskan kunde inträda i svenskans ställe vid undervisnings- och embetsverken. Man har hört dem klandras, som då afstyrkte sådant, men med all möjlig respekt för finska språkets kraft att öfvervinna svårigheterna ville jag dock gerna till något rättfärdigande för dem erinra, att om också i den anorganiska eller såkallade döda naturen nya varelseformer ofta med brådstörtande hastighet kunna uppstå, sådant likväl ej kan äga rum i den lefvande naturen, som der den ej våldföres endast genom en långsam utveckling undergår sina förändringar, och derföre skulle jag anse dem, hvilka ömma för vårt finska modersmål, verka säkrast och fördelaktigast för dess sak ej blott för den närvarande stunden, utan äfven för framtiden, om de genom ett stilla, troget och träget arbete för dagen bjödo till att bringa det allt närmare och närmare den ställning, som den allmänna europeiska bildningen och särskildt värt lands kultur innehar. Ett sådant arbete har också redan i fyra decennier fortgått och tillvunnit sig med tiden allt flere och flere deltagare, samt derunder uträttat mer för finska språkets ans och bildning, än de föregående lika många seklerna kunnat åstadkomma. Genom den derunder lemnade friheten för språket att röras och öfva sig i särskilda ett bildadt språks egenskaper och former, har dess förra afstånd från bildningens och samhällslifvets engång vunna försprång blifvit så förminskadt, att deraf ej mera mycket återstår, och skall under samma vilkor snart helt och hållet försvinna. Hvad deraf isynnerhet bör fröjda oss, är att språket under denna sin hastiga utveckling haft tillräcklig tid att bilda sig efter sin egen inneboende art, så att dess lif alltännu framställer en helgjuten företeelse af harmonier emellan språkets ande och materie. Föreställom oss motsatsen, nemligen att språket med tillbakasättande af dess andliga fordringar förkofrat sig företrädesvis på det materiella området genom det så vanliga lånsystemet, och redan lyckats tillvinna sig erkännandet att vara landets officiella språk. Fröjden deraf skulle i sanning ej litet minskas af det medvetandet, att språket derjemte vore så öfverväldigadt och bortblandadt af fremmande elementer, att bildningen derigenom hade svårt att meddela sig åt landets allmoge, såsom fallet i detta afseende är med flere bildade språk, hvilka utan särskildt studium föga förstås af allmogen.

Ehuru jag redan mer än tillbörligt förlängt detta mitt föredrag, ville jag ännu ytterst förtälja en liten saga om trenne bondsöner, af hvilka den äldsta genom inre drift och gynnande yttre omständigheter under långväga resor kommit att blifva delaktig af alla bildningens förmoner, hvaremot de tvenne yngre blifvit hemma och biträdt fadren vid jordbruket. Efter dennes död skiftades det rika boet emellan bröderne, hvarefter den äldsta inrättade sitt särskilda bo efter bruket hos ortens ståndspersoner, med hvilka han umgicks, och dem han genom sin bildning tillhörde. Den mellersta brodern trodde sig på grund deraf, att han var son till samma fader och moder, böra hafva allt såsom sin äldsta broder, inrättade derför sitt bo på samma sätt och efterapade i allt herremanér, sågodt han kunde. Med hvilken framgång han det gjorde, behöfver ej ens nämnas, ty den som vill, är i tillfälle att lära känna det af hans vederlikar öfverallt i landet. Han var och förblef en narr i alla sina lifsdagar, ett åtlöje såväl för bönder, som för ståndspersoner. Den yngste af bröderna, ehuru äfven han en mäkta rik man, förändrade i hast ingenting af sina lefnadsvanor, men af ett allvarsamt lynne och vettgirig, som han var, försummade han intet tillfälle att föröka sina kunskaper, och afhörde derföre uppmärksamt, hvad hans äldste broder och andra, af hvilka han kunde lära något, visste berätta för honom. Derjemte skötte han sitt jordbruk med den drift och omtanka, att hans förmögenhet om någon tid fördubblades, och när hans äldste broder, som med förstånd, nit och redlighet skött flere kommunala befattningar, aflidit, anförtroddes desamma enhälligt åt honom, som äfvenledes till allmän belåtenhet handhade dem, liksom han alltid var mån om att för ortens och sina medmenniskors väl göra hvad han kunde. Under allt detta hade den mellersta brodern i sin onaturliga ställning försummat sitt jordbruk, och hvad ännu värre var, under sitt herrelif lyckats tillegna sig alla dess sämre egenskaper, utan att till motvigt få något af det goda, ståndspersonslifvet äfven har att framvisa. Slutligen förföll han alldeles genom omåttlighet, kom från gård och grund, samt lefde derefter med hustru och barn såsom ett nådehjon hos sin yngste broder.

Det är naturligtvis icke mitt fel, om denna saga ej till alla delar passar in på finska språkförhållanden, men såtillvida kan den ändock tjena till lärdom och föredöme, som den kunde föranleda finska språket att följa hellre den yngste än mellersta broderns exempel, då försynen i sin allvishet ej funnit för godt att i likhet med den äldsta brodern låta nämnda språk från barndomen blifva delaktigt af allt det goda bildningen medförer.

Om ursprunget till Finnarnes Hiisi.

(Föredr. d. 8 Febr. 1858.)

Acta Societatis Scientiarum Fennicae. Tomus V.

En del fornforskare har trott, att de mångfaldiga berättelserna om Hiisi, hvilka ännu förekomma hos finska allmogen så i sång som saga, skulle antyda ett fornhistoriskt folk, som före de nuvarande invånarne bebott Finland och företrädesvis uppehållit sig i vilda ödemarker, i jordkulor och bergskrefvor. Med ett sådant antagande hafva de trott, att allt, hvad i runorna och sagorna förekommer om Hiisi, Hiisis folk, boskap, slott, åkrar, ängar, konstiga arbeten m.m. kunde få sin naturligaste förklaring, hvaremot dock genast kunde anmärkas, att efter samma grund äfven Tuoni och Mana, begge betecknande dödens gudom eller underjordens herrskare, kunde förklaras för fornhistoriska personer, ty runorna veta förtälja äfven om deras folk, djur, arbeten m.m.

Såsom bekant är förekommer äfven i den skandinaviska sagohistorien tal om några dylika aborigines under benämningarne Jotnar, Thjassar, Thussar, Rimthussar m.fl., hvarom utom andra professor Neikter i Upsala i sina derstädes år 1793 och följande åren i flera delar utkomna akademiska disputationer de gente antiqua Troll skrifvit med omfattande lärdom och stor skarpsinnighet. Man har trott att de finska _hiisi_sagorna vore ej annat än en genklang af de skandinaviska, eller tvärtom, till hvilken förmodan äfven namnlikheten emellan Thjasse, Thusse och Hiisi, likasom emellan Jote och det finska Juutas, gifvit någon större eller mindre anledning. Juutas förekommer nämligen i de finska Runorna ofta i alldeles samma bemärkelse med Hiisi och behöfver ej obetingadt anses hafva inkommit först med kristna läran.

Den nyssnämnda förmodan lemnar jag i sitt värde och vill nu endast fästa uppmärksamheten derpå, att benämningen hiisi, utan allt afseende på dess möjliga slägtskap med thjasse, thusse m.m. afven eljest ej står så enstaka i den finska traditionen, som man hittills utan undantag ansett den vara. Bland de senaste, som vidrört detta ämne, är Castrén i sina år 1853 utkomna föreläsningar i Finsk mytologi. "I lappska mytologin", säger han s. 113, "förekommer Hiisi under formen Hita, men begagnas enligt Lindahl och Öhrling blott som en svordom". Redan den omständigheten, att ordet hita eller efter min anteckning mana hiidii (finska mene hiiteen ), gå för fan i våld, i lappskan brukas endast i svordomar, antyder tillräckligt, att det i senare tider blifvit infördt påtagligen genom lån från finskan, hvilket ytterligare bestyrkes af dess inskränkta bruk äfven i svordomsfall, då Leem för den norrsklappska dialekten ej ens upptagit hela ordet. Deremot förekommer i lappska mytologin allmänt ordet seida eller seita, hvarom Castrén i sina redan nämnda föreläsningar s. 207 nämner, att det "förekommer hvarken i Finskan, eller andra beslägtade språk, men igenfinnes deremot i Fornnordiskan och de germaniska språken, under den föga afvikande formen Seidh eller Seidhr, som betecknar ett eget slag af trolldom (J. Grimm, Deutsche Mythologie, s. 988)". "Skulle", fortfar Castrén, "Lapparnes Seida, såsom troligt synes, vara lånadt ifrån Fornnordiskan, så betecknar det väl egentligen en gudabild, hvilken Lapparne hade af nöden vid utöfvandet af sina trollkonster — en bestämmelse, som gudabilderna verkligen ännu ega hos flere beslägtade stammar".

Det hörer icke till ämnet för närvarande uppsats att omständligare redogöra om Lappens föreställning af seida; så mycket må dock nämnas, att dermed betecknades en gudomlighet under bilden af en på något sätt ovanligare sten eller till någon menniskolikhet formadt träd äfvensom stället för sådana. Ty att benämningen betecknade äfven stället för bilderna, ej endast bilderna sjelfva, torde man kunna antaga af Leems förklaring, som lyder: "Sieid locus a Lapponibus nonnullis tempore ignorantiæ sacer habitus et cultus, in qvo idolum adorabant et de faciendo et omittendo consulabant, et ab eo responsum ferebant; oraculum perhibentur temporibus ignorantiæ sacrificiis coluisse".

Finnarnes föreställning om hiisi skiljer sig förnämligast i tvänne omständigheter frän den, Lapparne fästade vid sitt seida. Först var hiisi hos Finnarne en ond makt, då Lappens seida stod i vänskapligt förhållande till honom, och för det andra känner man ej till några hiisibilder hos Finnarne. Om man ändock ville anse Lappens seida och Finnens hiisi för ursprungligen samma väsende, så kunde det förra lätteligen förklaras sålunda, att då vid Finnarnes invandring Lapparne sjelfve kommo att stå i fiendtligt förhållande till Finnarne, deras gudar och gudabilder ej heller kunde anses vara särdeles vänskapligt sinnade mot de sistnämnda. Det senare, eller bristen af bilder, vore likaså lätt förklarligt. Då i allmänhet Finnarne ej ens för sina egna gudomligheter hade några bilder, huru skulle de då åt en fiendtligt sinnad lappsk gudamakt bestå sådant. Svårligen torde derföre någon kunna påstå, att icke Lapparnes seida på antydd väg alltförväl kunnat förvandlas till Finnarnes hiisi.

Ännu lättare, än med dess betydelse, går det med sjelfva ordet hiisi, att härleda det från lappska ordet seida. De äro verkligen ej annat än ett och samma ord, och hafva ingen annan åtskillnad sinsemellan, än den som äfven andra gemensamma ord i hvardera språket erhållit, hvarföre det förefaller mig något förunderligt, att man icke förr varseblifvit detta. För hvarochen, som helst litet befattat sig med finska grammatiken, är det en välkänd sak, att stammen till ordet hiisi är hiite, hvilken senare form också ännu är ordets nominativus, så snart en pronominalsuffix vidfogas ( hiiteni, hiitesi o.s.v.). Såsom en tämmeligen allmän regel gäller vid jemförelsen emellan lappskans och finskans enskilta ord, att de tvåstafviga nominer, hvilka i det senare språket slutas på i och i status affixus i stället för samma i hafva e, antaga i lappskan a till slutvokal.[31] Jag skall strax anföra en mängd gemensamma ord, hvilka sålunda (många af dem äfven annorlunda) skilt sig i hvardera språket. Så heta finskans esi, stället framför, i status affixus ete, på lappska ouda.

henki, ande henke hægga, vuoignga hirsi, timmerstock hirte hirsa hirvi, elg hirve sarva huoli, omsorg huole fuola impi, flicka impe oabba joki, elf joke jokka keski, midt keske gaska kieli, språk kiele giella kolmi, tre kolme golm l. golma kuusi, gran kuuse guossa kuusi, sex kuute gutta kynsi, nagel kynte gadza käsi, hand käte gietta lehti, löf lehte lasta leski, enka leske læska lohi, laks lohe luossa meri, haf mere mærra mieli, sinne miele miella neiti, jungfru neite nieida nimi, namn nime namma nuoli, pil nuole njuola nuori, ung nuore nuorra pilvi, moln pilve balva, boalva rupi, skorf rupe ruobba sormi, finger sorme suorbma suoni, sena suone suodna syli, famn syle sälla tosi, sann tote duotta tuli, eld tule dolla uksi, dörr ukse uksa l. ufsa umpi, hel, tillsluten umpe obba uusi, ny uute oddha veli, broder velje velja, vielja veri, blod vere värra viisi, fem viite vitta yksi, en yhte okta l. ofta ääni, röst ääne jedna

I fullkomlig analogi med ofvanstående skulle således det finska hiisi (hiite) motsvaras af hiita (hiitta, hiida) i lappskan, såsom ordet verkligen i svensklappskan heter efter hvad förut nämnts. Det nämndes då tillika, att detsamma under denna form, efter all sannolikhet, först i senare tider blifvit öfverfördt från finskan, och man känner, att sådana i senare tider antagna lånord icke undergå samma förändringar, som de hvilka språken i en tidigare period tillegnat sig. Under en sådan tidigare period kunde samma ord, som i finskan begynner med konsonanten h, i lappskan ganska lätt få s till begynnelse-konsonant, såsom äfven föregående ordförteckning vidhandengifver, der man finner finskans hirvi motsvaras af lappskans sarva. På samma sätt motsvaras finska orden haamottaa skymta, haapa asp, haara gren, haarake grenighet, halkean spricker, heinä hö, gräs, hiertyy nedsmutsa, hijon hvässer, slipar, hivus hår, hoippaa vacklar, horjuu hänglar, raglar, huojuu svigtar, huokaa suckar, hyvä god, hän han, he de, af lappska sabmat, suppe, suorre, suorgge, salgidam, suoinne, suortto, sajam, sovs, suoibbo, sorja, sogja, s'uokka, s'iega, son, sii. Och icke endast i början, äfven inuti orden förvexlas sålunda h och s sinsemellan såsom redan i föregående ordförteckningen af lehti och lohi på lappska lasta, blossa, kunde ses. Tillochmed i samma språk träffar man några ord, hvilka kunna begynna såväl med h som s, så de finska orden hakara el. sakara, spets; haara, saara, gren; halava, salava, piltrad; hiestain, siestain, svart vinbärsbuske; hilpoa, silpoa, skära; hivauttaa, sivauttaa, hastigt vidröra, slå; hoikka, soikka (= soukka), smal; huippu, spets; suippo, spetsig; hylkkyä, sylkkyä, sqvalpa, skakas; _hyvä, sievä, god. I andra fall öfvergår h inuti ordet till s, t.ex. i miestä för miehtä, kas eller kah, läsnä, lästä för mena, lähetä (sammandr. lähnä, lähtä) af lähi_.

Det vore en lätt sak att ur andra språk anföra liknande fall,[32] men då de äfven eljest torde vara tillräckligt bekanta, vill jag ej onödigtvis med deras anförande förlänga denna uppsats. Icke torde numera heller någon, som känner till den alldeles ej ovanliga förvexlingen emellan h och s, vilja påstå, att icke det finska hiisi (urspr. hiite ) och lappska siita eller siida kunde motsvara hvarandra. Också förefinnes i lappskan ordet verkligen under nyssanförda form, men i bemärkelse af lappby, hem. Jag lemnar derhän, om denna bemärkelse är den ursprungliga, eller om icke äfven siida ursprungligen betydt detsamma, som sedermera seida eller sieida, en husgud eller annan gudomlighet; så betecknades ju äfven hos Romarene med lar både husgud och hus, hem. Lappen kunde på samma sätt i början hafva nyttjat ordet siida såväl för det ena som andra, tills han genom förra stafvelsens egna betoning eller vokalutvidgning begynte särskilt utmärka guden. Men äfven utan en sådan anledning till vokalutvidgning är den ingalunda ovanlig för lappskan, såsom redan af föregående ordjemförelsen af ouda, oabba, guossa, gietta, luossa, nieida, boalva, ruobba, suorbma, duotta, vielja, vârra, hvarochen lätt kan finna. Skulle någon ej åtnöja sig dermed, så kan han ytterligare jemföra t.ex. följande ord: boass'o, på finska pohja, botten; buorna, purnu, lår; buorreb, parempi, bättre; buotto, pato, fiskdam; dielde, telta, tält; doarra, tora, strid; duosta, tohtii, han törs; fuoddo, peto, vilddjur; gierjedet, kerjätä, tigga; glæppa, käpy, nätnål; goarrad, korea, grann; guoika, koski, fors; heibba, viipyy, han dröjer; juolge, jalka, fot; loabme, loma, mellanrum; luofta, lahti, vik; maida, mitä, hvad; mietta, mesi, honing; muorje, marja, bär; niekke, niska, nacke; rieft, rlhti, riktig; riegges, rengas, ring; riestet, riistää, streta; ruoss'a, ryssä, rysse; soatte, sota, krig; suolo, salo, ö; viessa, väsyy, han tröttnar; vuodna, onni, lycka; vuoolla, ali, under.

Då nu således ej ens utvidningen af det långa i (i hiisi) till iei (i sieida) eller ei (i seida) kan anses lägga något hinder i vägen för derivationen, så tror jag mig till följd deraf och hela den föregående utredningen vara fullt berättigad att anse hiisi och seida vara i grunden ett och samma ord. Nu uppstår en annan fråga: fanns ordet till redan vid den tiden, då Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett gemensamt folk, eller har det först senare uppstått, och om så vore, hos hvilketdera folket? På dessa frågor skall jag nu i korthet affatta mitt svar.

Skulle hiisi eller seida, medan Finnarne och Lapparne ännu utgjorde ett folk, varit bekant, då skulle naturligtvis föreställningen deraf i början ej varit så olik, den för det närvarande är, utan lika, antingen dermed då betecknats en god eller ond gudamakt. Det lärer vara svårt, att ur någon nations mytologi framvisa ett fall, der en gudomlighet, den man ursprungligen föreställt sig såsom ond och fiendtlig, senare skulle hafva fått en bättre betydelse; mycket lättare kunde motsatsen inträffa, såsom man i några bestämda fall känner, att den också verkligen inträffat. Deraf synes det vara påtagligt, att seida hos Lapparne ursprungligen haft samma betydelse, som den intill de senaste tider bibehållit, af en blid, välvillig, gynsamt stämd gudamakt. En sådan betydelse tyckes deremot Finnames hiisi aldrig hafva haft, ty några spår deraf skulle då åtminstone qvarstå, hvilket icke är fallet. Finnarnes föreställning om hiisi kan alltså ej hafva uppstått samtidigt med Lapparnes om seida. Då likväl ordet, såsom jag tror mig hafva ådagalagt, är detsamma, och då den lappska betydelsen, såsom nyss antydts, måste anses vara ursprunglig, åtminstone ej senare uppkommen af en tidigare föreställning om en illasinnad gudamakt, sådan som Finnarnes hiisi, så torde saken svårligen tillåta någon annan förklaring, än den, att Finnarne lånat sitt hiisi af Lapparne och af redan tillförene nämnd anledning gifvit det en motsatt betydelse af hvad det hos Lapparne egde. Detta förklarar äfven, hvarföre Finnarne föreställde sig hiisi såsom vistande i vilda, ödsliga skogar, i jordkulor o.s.v., ty efter landets eröfring af Finnarne uppehöllo sig de få öfverblifna Lapparne verkligen på sådana ställen, och der Lapparne sjelfva vistades, der äfven deras skyddsgudar. Sålunda kunde äfven de olika benämningarne metsänhiisi, vuorihiisi, vesihiisi, skogshiisi, bergshiisi, vattenhiisi m.m. få sin aldra naturligaste förklaring af de på särskilta ställen för tillfället kända Lapparnes olika uppehållsorter.

Då Lappar och trollkarlar icke blott i Finnarnes utan äfven i de öfriga angränsande folks föreställning länge och allt till senaste tider varit liktydiga, och Lappen just med tillhjelp af sin seida utöfvade trolldomskonsten, så var det helt naturligt, att Skandinaverna i den egenskapen benämnde honom seidmadr, seidman, seidkona, hvilka ord sedermera öfvergingo till allmännare betydelse af trollkarl, trollpacka. I denna sak är således min tanke den, att fornnordiskan fått sitt seidh, seidhr, från lappskan, och icke tvärtom, såsom Castrén på anfördt ställe förmodar. Och genom att sålunda, som i det föregående skett, hafva ådagalagt hiisis rätta ursprung, tror jag mig hafva gjort en väsendtlig tjenst åt de forskare af fornhistorien, hvilka i hiisi trott sig böra uppspåra ett fornhistoriskt folk, ett slags aborigines i landet.

J. Grimm i sin Deutsche Mythologie (Göttingen 1835) sid. 583 säger angående seidhr: "Wäre zu schreiben seydhr (von siodha, coqvere). Seidhkona, seydhkona, kluge frau, die sich aufs sieden und kochen zauberkräftiger heilmittel versteht." Att denna etymologi icke kan stå tillsammans med den utläggning af saken, jag nu haft äran framställa, är sjelfklart, hvarföre jag ej annat kan än bedja den grundlärda, outtröttliga och snillrika forskaren hålla mig ursäktad, att jag derutinnan hyser en annan tanke. Vill man för seida hafva en annan etymologi i stället, så kunde man kanhända få jemföra det med Grekernas Zeus, theos. Med afseende endast på den finska betydelsen af hiisi, hade jag mig för jemförelsens skull till minnes tecknat äfven det svenska ordet bjesse och ryskans bes', latinska odi, tyska hassen, ryska hitit' m.m. ord, hvilkas sammanhang med hiisis ursprungliga bemärkelse jag numera gerna erkänner vara alldeles ingen.

Die Grundzüge der Finnischen Sprache mit Rücksicht auf den Ural-Altaischen Sprachstamm, von H. Kellgren.

Litteraturblad för allman medborgerlig bildning. September 1847.

Åfven utomlands har man i sednare tider skänkt Finska språket en uppmärksamhet, som det för sin sjelfständighet, sitt inre sammanhang, sin materiela och formela rikedom väl torde förtjena. En sådan uppmärksamhet bör hos oss uppskattas så mycket högre, ju färre de medel äro, hvarigenom vi kunna ådraga oss någon uppmärksamhet, som vore fördelaktig för oss. Om någon tysk eller fransysk turist efter återkomsten till sitt hemland beskrifver sällskapslivet i Helsingfors såsom dock något öfver det låga begrepp, man derom utomlands vanligtvis hyser, tillochmed meddelar sina landsmän den nästan otroliga underrättelsen, att i Helsingfors finnes ett universitet på europeisk fot,[33] eller ock berättar någonting annat godt angående lefnaden, sederna och landsvägarne i Finland, så kan det val fägna vår egenkärlek, men någon verklig båtnad hafva vi svårligen deraf. Tvärtom kunna sådana sötsaker bortskämma magen eller bringa oss till en säkerhetssömn, som ej mindre i lekamligt, än i andeligt hänseende är ett ganska farligt tillstånd. Kan deremot Finska språket tillvinna sig någon aktning, något vitsord om sitt välljud, sin rikedom och annan fullkomlighet, så båtar det oss mer, än hvilket annat loford som helst, som utlänningen kunde gifva oss. Det behöfver ej smickra vår fåfänga, ännu mindre locka oss till en vådlig kappränning på utländsk botten, det endast innehåller ett erkännande, att vi dock äga något redbart, som vi kunna kalla vårt eget, och anvisar oss detsamma till vidare odling, så som den enda grunden till Finska folkets fortfarande bestånd. Ett folk mer eller mindre betyder väl ingenting för Den som styr alla folks öden, men emedlertid är det en oafvislig pligt för hvarje folk att arbeta för sitt sjelfbestånd, och det i en vida högre grad, än samma pligt åligger en enskild menniska. Det har inträffat och kan hvarje dag inträffa förhållanden, der det för den enskilda menniskan blifver en pligt att uppoffra sig för ett högre ändamål, än bibehållandet af sitt eget fortfarande; historien känner religiösa, politiska och andra martyrer, men kan ej anföra något fall, der det för ett folk kunnat vara ens tillåtligt, än mindre en pligt att godvilligt uppoffra sig.

I mångfaldiga rigtningar korsa och öfverkorsa hvarandra rålinierna emellan särskilta folk och stater, men svårligen får man någon annan förnuftig grund, hvarefter folksärskildheterna kunde bestämmas, än det gemensamma språket, ej blott i skrift, utan äfven i folkets mun. Allt annat är blott tillfälligt och mer eller mindre förgängligt. Ett gemensamt språk bestämmer äfven oss Finnar till ett särskilt folk; utan det hade vi för länge sedan hopsmultit med våra mäktigare grannar, likasom t.ex. Lapparne i Kuolajärvi kapell och på några andra orter, efter det de glömt sina förfäders tungomål och antagit Finskan, numera heta Finnar och ej Lappar annorstädes, än möjligtvis i några gamla dokumenter, som datera sig från de tider, då de ännu talade Lappska.

Har nu språket en sådan vigt och betydelse, så kan dess odling af ingen redlig Finne anses med likgiltighet, utan måste en hvar hellre känna sig pligtig att efter bästa förmåga befrämja dess och den derpå baserade unga litteraturens kultur. Fägnande måste derföre hvarje försök på den banan vara, och det i dubbelt mått, om derigenom tillika utlänningen drages till att arbeta för samma mål, såsom fallet kan vara med den i början af denna uppsatts nämnda skriften. Den innehåller väl ej något mer, än de första grundlinjerna till en komparativ grammatik emellan några särskilta språk tillhörande den ural-altaiska språkstammen, nämligen emellan Finskan, Ungerskan, Turkiskan, Mongoliskan och Mandschuspråket, men författarens skickliga behandling och varma framställning af sitt ämne gör boken synnerligen intressant äfven för icke-lingvister. En af flere skäl tillbörlig förkärlek för Finskan framlyser nog ofta och qvarlemnar hos läsaren den öfvertygelsen, att Finskan af de nämnda språken utvecklat sig lyckligast och följdriktigast ur det för dem gemensamma grundanlaget. Detta lemnas dock ingenstädes såsom ett tomt fennofiliskt skryt, utan ådagalägges genom sjelfva jemförelsen, och måste derföre nödvändigt draga utlänningens uppmärksamhet på Finskan. framdeles, mer än fallet hittills varit, hvilket ej kan ske, utan att det äfven hos oss sjelfva skall yttra någon återverkan. Det kunde tillochmed hända, att Finskan utomlands en vacker dag intoge den höga plats, sanskrit för det närvarande har hos lingvisterna, och blefve ett modestudium för dem; ty den omständigheten, att Finskan ej hör till samma stam, som de germaniska språken, kan ej vara ett tillräckligt skäl, som kunde afhålla den vetenskapen trogne forskaren från dess studium. Redan år 1818 yttrade sig prof. Rask, den celebre förkämpen för hela den nyare lingvistiska skaran, om Finskan med följande sällsynta loford. Sedan han förut nämnt, hvad man den tiden hade gjort för Finska språkets odling, fortfar han: "denna ifver för Finlands språk är i hög grad önsklig och glädjande såväl för folkets egen upplysning och regeringens ära, som för vetenskaperna, särdeles den nu med sådan flit odlade språkvetenskapen; ty Finskan är ett af de mest ursprungliga, regelbundna, bildningsbara och välljudande språk på jorden: den har den skönaste harmoni emellan vokalers och konsonanters antal och fördelning i orden, hvari den kan liknas vid Italienskan, är fri från de obehagliga hväsljud och aspirerade bokstäfver (konsonanter) i de lappska och slaviska språken, hvari den liknar Danskan; har liksom Isländskan och Fransyskan ett alldeles bestämdt tonfall; den har tolf[34] kasus, men blott två (högst tre) deklinationer med ytterst få afvikelser från regeln, och likaså har Finskan i verberna flere former, men färre konjugationer och afvikelser, än Latinen, det vill säga större fördelar med mindre ofullkomligheter och last för minnet och förståndet. Den är oändligt rik på härledningsord och sammansättningar, likasom Grekiskan och Tyskan, och synes således hafva utvalt och förenat det bästa af alla andra språk i Europa, alldeles motsatt hvad man sagt om Engelskan. Men som ingenting under solen är fullkomligt, så saknar också Finskan något, som synes vara vigtigare än alla inre fullkomligheter, nämligen en betydande litteratur, en större utsträckning, mera inbördes sammanhang (emellan Finnar, Olonetsare och Ingermanlänningar) samt ett herrskande bruk vid ett glänsande hof. Dock skall den evigt blifva ett märkvärdigt språk för tänkaren och, såsom nyckeln till alla icke-slaviska språk i det inre Ryssland och Nord-Asien, oumbärlig för språkforskaren och en hvar, som vill arbeta på dessa ännu till större delen sig sjelfva öfverlemnade folkslags bildning och upplysning."

Efter dessa distraktioner återgå vi till den ofvan-nämnde skriften. — — —

Här följa några detaljanmärkningar.

Finsk Litteratur.

Neljä ensimäistä kirjaa ynnä viidennen määritykset Euklideen Alkeista mittaustieteessä. W. Kilpinen, suomentaja.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Derigenom att språket är ett vilkor för all bildnings meddelande, upphör det ej att äfven sjelf vara ett föremil för bildning. Detta är en sanning, hvarpå mindre än det sig borde hafves afseende. Huru ofta t.ex. hör man ej en och annan till och med ännu i våra dagar upprepa det gamla påståendet om Finska språkets fattigdom utan att dervid tänka, att den fattiga kan blifva rik, och ännu oftare är man i tillfälle att höra och läsa Finska, som på det obarmhertigaste sätt blifvit rådbråkad efter utländskt bruk och fullproppad med fremmande ord och vändningar. Ännu är mången af den tanke, att det vore en svår synd att för betecknandet af ett nytt föremål använda ett eget Finskt ord, hvarföre han antingen nyttjar det utländska med Finsk ändelse eller ock uttrycker sig med flere ord d.v.s. begagnar sig af en omskrifning eller definition. Sålunda läser man i en Finsk Arithmetik sådana konstiga ord som nämnari, täljari, dividendus, dividendukseksi, dividerataan, brooki (bråki) o.s.v.; i en annan kunde man till undvikande af sådana barbarismer vilja förtydliga sig genom omskrifning, och göra det någon gång så omständligen, att hela begreppet kunde borttappas i orden. Prosten Borenius har dock i sin Finska arithmetik visat, att en tredje väg finnes, en väg som utan all tvifvel är den enda rätta, den att ur språkets eget förråd bilda motsvarande termer eller helst uppsöka och använda dem, der de ej behöfva ånyo bildas. Det kommer ej så mycket an derpå, om en vetenskaplig term genast förstås af hvar och en, att ej långt angelägnare vore att få termen rigtigt enligt härlednings-analogien bildad, hvarjemte den ej bör blifva för tungrodd (lång, missljudande), ej heller gerna sådan, att deraf ej vid förefallande behof ett adjektiv kunde bildas. Med rätta anmärker derföre Suometar i N:o 25 att tietomus, tarinamus äro odugliga ord till betecknande af vetenskap, historie, hvartill de af några blifvit använda. Hvad särskilt det sednare ordet beträffar, må här anmärkas, att det utom sin språkvidriga härledning är alldeles obehöfligt, ty historia är ett ord, som oaktadt dess fremmande ursprung ej allenast kan upptagas, men äfven redan blifvit upptaget af språket så att det allmänt förstås, och är i så måtto bättre än tarinamus, förutsatt att detta sednare vore Finska; att deraf kan härledas flere andra ord: historioitsee, historioitsia, historioima, historiainen, historiallinen o.s.v., hvilken omständighet vid hvarje nybildad term alltid borde afses, ty en term, hvaraf inga härlednings ord kunna bildas, är att liknas vid ett gammalt, torrt träd utan några qvistar.

Öfversättaren till ofvannämnde bok har sorgfälligt undvikit att låta komma sig till last en sådan vårdslöshet eller okunnighet vid nya termers bildande, en sak, hvarföre språket ej kan annat, än vara honom högeligen förbundet. Utan tvifvel erinrar sig mången läsare att under par föregående år i några tidningar hafva stött på mer eller mindre långa ordlängder med mathematiska termer. Så mycket ock en och annan då hade kunnat önska, att finna något läsvärdare i deras ställe, så litet har han numera skäl att klandra tidningarne, om han betänker, att Hr. K—s i allmänhet lyckligt tillskapade mathematiska termer till en del hafva tillkommit på sådan väg. Är man tvungen att på en gång bilda en större mängd af nya termer, såsom i det närvarande arbetet, så kan ingen med billighet fordra, att de alla genast borde blifva sådana, att vid dem ingenting mer vore att önska. Må äfven i det närvarande arbetet en och annan term framdeles kunna fås bättre, det skall ej minska arbetets värde och afhålla någon från att tillerkänna det ett välförtjent loford under önskan, att äfven åtskilliga andra vetenskaper snart måtte finna lika nitiska och skickliga bearbetare på Finska språket, som mathematiken i Hr. K. funnit. Närmast skulle vi tillönska en sådan lycka Botaniken och Fysiken, dernäst den tecknologiska Kemien och populära Astronomien, och denna vår önskan härleder sig af den öfvertygelse, att deras studium i allmänhet, men i synnerhet Botanikens och Fysikens kunde ingå i den Finska folkundervisningen. Icke obetänkt säga vi den Finska, ty vi äro fullt öfvertygade derom, att den Finska ungdomen skall hafva vida lättare för att fatta dessa undervisnings ämnen, än någon ungdom hos de germaniska folkslagen. Hos folken tillhörande den germaniska stammen (Tyskar, Danskar, Svenskar o.s.v.) finnas öfverhufvudtaget tvänne språk: ett folkspråk och ett lärdt språk (bokspråk), af hvilka det sednares instuderande i och för sig kostar eleven föga mindre möda, än om han hade ett helt och hållet fremmande språk för sig. Sätt gossen ifrån Dalarne i en Tysk eller i en Svensk skola, och han skall i den förra komma ungefär lika fort fram, som i den sednare. I våra egna skolor, der Svenskan är undervisningsspråket, kan man alltid göra den erfarenhet, att allmogens barn af Svenska föräldrar ej lemna skolan på kortare tid eller bättre underbyggda, än de med Finskan till sitt modersmål, må man blott ej anställa jemförelsen emellan allmogens barn å ena och herrskapsbarn å den andra sidan, ty dessa sednare hafva redan i föräldrarnes hus vänjt sig vid ett språk, som ej skiljer sig så mycket från bokspråket och kunna derföre lättare fatta undervisningen. Det lärda språket (bokspråket, riksspråket, riksidiomet eller hvad det föröfrigt må heta) har bildat sig till en del af någon hufvuddialekt, mera sällan af fleres sammanstötande, till en annan del af fremmande ordlån. Då nu redan den till skriftspråk upphöjda dialekten endast med svårighet, ofta alldeles icke utan särskilt studium, förstås af dem, som tala andra dialekter, och de från fremmande språk lånade orden naturligtvis äro alldeles obekanta så för den ena som andra, så följer ju deraf solklart, hvad vi ofvanföre yttrat om den stora svårigheten af vetenskapliga lärors meddelande i folkundervisningen hos de germaniska folken. Deri ligger äfven, som vi tro, den förnämsta orsaken till den stora ytlighet i samma folkundervisning, hvilken mer än en gång lemnat vapen i händer för folkbildningens vedersakare. En alltför ytligt och, hvad dermed så lätt förenar sig, förvändt uppfattad kunskap är ofta sämre än en total okunnighet, ty denna lemnar dock den naturliga tankeförmågan sitt värde med vanan af dess anlitande och begagnande, men en ytlig kunskap förhäfver sig deröfver, utan att dock sjelf kunna åstadkomma något godt.

Hvad om skriftspråkets svårighet vid folkundervisningen hittills blifvit yttradt, gäller blott till en ganska ringa del Finskan. Från Lapplands gränsor till Nyland och från Olonets till Åbo talas språket af invånarne med ej så stora olikheter, att icke Svenskan och de öfriga germaniska språken ofta inom ett enda distrikt kunna uppvisa större inbördes skiljaktigheter. Tillochmed Lappskan skiljer sig ej betydligt mer från Finskan, än Folkspråket i Dalarne och på många andra ställen i Sverge skiljer sig från det Svenska skriftspråket, och bestämdt kunna vi påstå och försäkra en hvar, som ej eljest känner det, att skiljaktigheten emellan Finskan och Estniskan är vida mindre, hvaraf följer, att en Lapp, en Est ej skulle hafva större svårighet vid att emottaga undervisning på Finska, än mången infödd Svensk har, när det gäller att undervisa honom på det vanliga Svenska skriftspråket. Hvad särskilt fremmande ordlån beträffar, så är Finskan, liksom i medvetande af sitt eget anlag till ytterligare utbildning, högst ogen mot sådana. Den som ej eljest känner förhållandet har svårt att förestalla sig, hvilka löjligheter af sådana i andra språk högst vanliga ordlån i de flesta fall skulle uppstå i Finskan, men så är det dock i sjelfva verket, att endast ett färre antal fremmande ord kunna i Finskan upptagas utan att framställa en egen karrikatyr. De öfriga måste förändras efter Finskans lynne ofta sä, att de blifva nästan oigenkännbara, hvarföre det då är vida bättre att ur språkets egna förråder söka få motsvarande uttryck för desamma. Ehuru nu sådana nybildade ords vetenskapliga betydelse naturligtvis måste särskilt inhemtas tillika med sjelfva saken, som de antyda, så bör detta dock blifva vida lättare, der termerna hafva en så att säga inhemsk drägt, än der de för sitt utländska ursprung redan vid första påseendet afskrämma hvarje läsare, som ej känner andra språk, än sitt modersmål. Om t.ex. en Svensk bonde händelsevis får i sin hand en bok, der han träffat ord sådana som problem, hypothes, diagonal, axiom, konkav, trapezium, vertikalvinkel, kommensarabel, korollarium, tangera, tangent, qvantitet, plan, parallel o.s.v. så månne icke han i nie fall af tie låter boken vara utan att vidare bekymra sig derom i den öfvertygelsen, att han ändock icke skall kunna begripa dess innehåll. Men icke behöfver samma fruktan inställa sig hos den Finska bonden vid en skrift, der han träffar orden tehtävä (te'usta). ehdotus, halkaisia, itseselvä, hovera, nelivino, vastapäiset, kulmat (ristikulmat), samamitallinen, seurusta (seuraama). äärtää, äärtäjä, suuruisuus, tasapinta, suuntainen (yhtä-suuntainen), hvilka i den ordning, hvari de anfördes, svara emot de förra, i Svensk skrift de enda brukliga, och allesamman äro så beskaffade, att de dels genast dels med liten eftertanke begripas af hvar Finne. Häraf följer ytterligare och framstår nog klart för en hvar, att, när arven andra vetenskapliga läror engång blifva på Finska bearbetade, de ej skola finnas så slutna och otillgängliga för den Finska allmogen, som de i många andra länder äro, ehuru på landets s.k. eget språk framställda. Vidare bör äfven denna språkets art uppmana oss att efter förmåga utarbeta läroböcker i hvarjehanda ämnen för den Finska allmogen, öfvertygade som vi äro, att folkets bildning och folkundervisningen alldrig kan för mycket befrämjas. "Numera bör det väl vara icke blott för hvar och en tänkande begripligt, utan äfven af de flesta fullständigt begripet och insedt, att de förstöringskrafter, som uppkomma inom samhället sjelft, genom den arbetande klassens vanvård och förvildning, äro dess fruktansvärdaste fiender, och att den blott utifrån hotande inkräktningsmagten, må den vara huru väldig som helst, är ett ringa ting i jemförelse med dem", äro ord innehållande en sanning, den erfarenheten alldrig kunnat och alldrig skall kunna jäfva.

Hvad nu särskilt vidkommer den ovannämnde boken, som förledt oss till dessa sidosprång från ämnet, så vilja vi icke påstå, att i sjelfva verket alla termer deri blifvit så väl förfinskade, att ej en och annan af dem framdeles kunde fås bättre, hvad vi endast kunna försäkra är att flertalet af dem ej lemna något att önska öfrigt. För några termer vilja vi straxt här föreslå andra, som efter vårt tycke skulle i ett eller annat afseende bättre uttrycka saken.

I Svenskan. I K:s Finska bearbetn. Efter vårt förslag.

anticipera ennata ennuttaa. centrum keske, keskipiste kesko l. keskus. sector leikka leikko l. leikkoma. corollarium seurio seuraama, seuraamus. tangera sivua äärtää. jemföra suhdeta verroittaa. triangel kolmelma kolmilaita.[35]

Vi förmode ej annat, än att en hvar, som kunde vara intresserad af att se, huru en gammal bekant utlänning tar sig ut i Finsk drägt skall förskaffa sig den lätt åtkomliga boken, och vilja derföre ej här anföra några profstycken derur. Den finnes numera tämmeligen utspridd i bokhandeln, är tryckt på godt papper med utmärkt tydliga stilar, innehåller 128 sidor och kostar med allt det ej mer än 30 kopek silfver, hvilket pris måste finnas vara högst lågt, när man betänker att figurerne äro placerade vid sidan af texten alldeles såsom i den gamla Svenska Euklides, hvilket faller sig dyrare, än att vidfoga dem efteråt.

Förord till Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning.

Maj 1847.

Det är en tid, då barnet går i ledband, och en annan, då det allt ännu under tukt och eftersyn, ofta mot dess vilja, bildas i hemmet och i skolan. Denna tid kan icke räcka evinnerligen, utan sedan krafterna utvecklats, och ynglingen lärt sig inse undervisningens och bildningens sanna värde, går han sjelfmant och är angelägen att föröka sina kunskaper så mycket i hans makt står. Ej mindre bakvändt än löjligt vore det, att då ännu vilja föra honom i ledband eller att med riset i ena, premiet i den andra handen dels skrämma dels locka honom, dit han sjelf sträfvar att komma. Ett sådant ynglingsstadium på bildningens väg synas Europas nationer för det närvarande till större delen hafva uppnått I befordrande af folkets bildning, hvilket, i början helt och hållet bortglömdt, derefter varit styrelsemaktens ensak, har folket sjelft med verksam hand deltagit, så att en nation, hos hvilken ett sådant sträfvande icke spordes, i närvarande tid med allt skäl skulle kunna kallas obildad. Den tid torde komma, då hvar och en, som icke deltager i denna sträfvan för närmast sitt fosterlands och dernäst hela mensklighetens förkofran i upplysning och bildning, skall anses för en ovärdig medborgare, en orättrådig förvaltare af lifvets gudaskänk, och ej ens den fastaste öfvertygelse om den all bildning inneboende kraft att sjelf utveckla sig, eller hans föreburna oförmåga skall då kunna skydda honom för det förakt, hvarför allmänna tänkesättet i våra dagar ännu kan hålla honom fridlyst, tillochmed om han mera sträfvade emot, än för bildningens och upplysningens sak.

Huru nära ett folks bildning och litteratur hänga tillsamman, är en alltför bekant sak, att här behöfva annat än nämnas. De ömsesidigt verka på hvarandra och mottaga verkan. Råkar den ena eller andra från rätta kosan, så följer den andra snart efter. Att så mycket möjligt är motverka afvägarne på litteraturens sida skall blifva ett af hufvudsyftemålen för denna tidskrift, som föröfrigt kommer att innehålla, hvad i annonserne om dess utgifvande redan korteligen nämnts. Utgifvaren skattar visserligen sin förmåga ringa och obetydlig i en så vigtig sak, men är å andra sidan öfvertygad derom, att ett enda pund, som efter bästa insigt väl användes, är bättre än tjugu, som ligga begrafna. Och i allmänhet är väl en död kunskap ett af de ömkligaste ting i verlden, är att liknas vid en sandöken, som väl kan emottaga frön af allehanda vexter, men aldrig sjelf frambringar ett lefvande strå.

Men huru undert. än må förvalta sitt pund, så äro dock hans tid och krafter så upptagna på annat håll, att han i förlitande endast på sig sjelf ingalunda skulle vågat begynna utgifva en litteraturtidning, ej ens i sjelfva universitetsstaden, der det lärda umgänget och åtskilliga litterära hjelpredor kunde göra företaget lättare. Men då f.d. redaktören af Kallavesi, hvilken, i hopp att äfven i år kunna fortfara med nämnda litteraturblads utgifvande, för den utländska litteraturens skuld gjort reqvisitioner om nödiga hjelpredor, ej allenast kan låta dessa komma litteraturbladet till godo, utan äfven förbundit sig att till det mesta besörja redaktionen, så vågar undert. utgifvare hoppas, att allmänheten ej skall blifva bedragen på sina billiga fordringar.

Slutande detta mer eller mindre nödiga förord får jag tillägga, att till Redaktionen af litteraturbladet adresserade uppsatser och afhandlingar, som öfverensstämma med bladets plan, skola med tacksamhet emottagas och efter omständigheterna införas, dock ej några anonyma. Då litterär verksamhet ej är någon sak att skämmas för, så förmodas ej annat, än att hvar och en, som ärligen sträfvar för densamma, skall kunna göra det med sitt ärliga namns utsättande. Afven redaktörerne hafva gjort det till en regel för sig att underskrifva hvarje artikel med sitt namn eller namnbeteckning.

Psalmografi.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. Juli 1847.

Ehuru redan Huss författade några kyrkosånger för de böhmiska Christna, så kan man dock säga, att kyrkosången i den mening, hvari den hos oss förstås, egentligen har att tacka den lutherska reformationen för sin uppkomst. Katolikerne höllo sig allt fortfarande vid de gamla latinska sångerna, hvilka, ehuru de ock till en del uttryckte en djup andlighet och derjemte ägde poetisk förtjenst, likval ej kunde längre egna sig till kyrkans tjenst, emedan språket var obekant för församlingen. Kalvinisterne, ehuru de på samma tid med Lutheranerna skilde sig från den katolska kyrkan, togo ej någon synnerlig del i kyrkosångens utbildning i det de inskränkte sig till öfversättningar af Davids psalmer, så att hela förtjensten deraf tillkommer den lutherska Christenheten med dess sedermera afsöndrade sekter t.ex. Herrnhutarne. Först i sednare tider hafva Katholikerna och tillochmed Judarne skaffat sig kyrkosånger på det hos församlingarne gängse språket.

En stor del af de första tyska kyrkosånger efter reformationen författades efter bekanta folkmelodier och för åtskilliga skall jemväl folkvisans text blifvit lagd till grund sålunda, att dess verldsliga innehåll förvandlades till andligt.

Den första för lutherska kyrkan utgifna samlingen af kyrkosånger innehöll endast åtta psalmer. Denna samling utkom 1524. Fyra år derefter utkom en ny psalmboksupplaga, hvari antalet stiger till 56, och den Greifsvaldska af år 1597 räknar redan 1600 psalmer. Under de följande århundraden tillväxte antalet af kyrkosångerne med sådan fart, att det psalmregister, som Domdekanus von Hardenberg i förra seklet utgaf, upptager begynnelse orden till 72,732 psalmer.[36] Då äfven sedermera nya oupphörligen tillkommit, så torde man för det närvarande kunna uppskatta hela antalet af de psalmer, som på Tyska språket finnas, till minst 100,000.

Oaktadt denna rikedom på psalmer, hvilka under flera århundraden tillkommit, och hvilka således ej enkom afspegla någon inskränkt tids eller ett eget partis särskilta uppfattning af den christna läran, saknar likväl den Tyska evangeliska Christenheten ännu i denna dag en gemensam psalmbok, och skall efter allt hvad man kan förutse länge nog blifva i saknad deraf. Orsaken dertill är ej svår att inse, och härrör ytterst af de särskilta andliga myndigheters sträfvan efter sjelfständighet, hvarvid egenkärleken har en ej ringa del, ty denna, såsom bekant är, uttrycker sig ej blott såsom individuel, utan äfven korporations- och nationsvis. Ingenting annat är ju ändock t.ex. det tanklösa skrytet om egen nations, eget språks, egen vetenskaps m.m. företräde framför alla andra, än ett uttryck af egenkärlek i större skala, må den ock bära hvilka hedersnamn som helst. Samma egenkärlek afhåller de andliga myndigheterna från att tillegna sig något af en annan, och ett annat hinder för en gemensam psalmboks antagande är sjelfva Christendomens särskilta uppfattning på särskilta orter och hos särskilta individer. Då kyrkosången just är ett uttryck af denna uppfattning, så följer deraf, att sånger diktade i en viss kristlig anda skola omtyckas mer på en, mindre på en annan ort; anses sköna och förträffliga af somliga, medelmåttiga eller dåliga af andra. Så har ock i Sverige fallet varit, der den år 1819 öfverhetligen sanktionerade nya psalmboken med allt sitt utrop om en non-plus-ultraitisk förträfflighet ej kunnat på alla orter bringa den gamla i förgätenhet, och äfven hos oss sjelfva kan man lätt göra samma erfarenhet emellan den vanliga kyrkopsalmboken, Achrenii Hengellisiä lauluja, Sionin Wirret, m.m.

Emedlertid hafva hufvudsakligast under de sistförflutna tre decennierne många röster i Tyskland uttalat sig för behofvet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska Christenhet och såsom förarbeten dertill äger man värdefulla psalm-urval och samlingar utom andra af Kanne, Wilhelmi, Raumer, Bunsen, Pauli, Stier, hvartill kommer Berliner Liederschatz och Evangelischer Liederschatz af Knapp m.m. Den sistnämnda, hvars fullständiga titel är: Evangelischer Liederschatz für Kirche und Haus. Eine Sammlung geistlicher Lieder aus allen christlichen Jahrhunderten, gesammelt und nach den Bedürfnissen unserer Zeit bearbeitet von M. Albert Knapp, utkommen 1836 och 1837, upptager i två digra stor octavs band, utom ett särskilt anhang, 3,572 psalmer af 431 särskilta dels manliga dels qvinliga författare, till en del öfversättningar från latin, böhmiska, engelska m.a. språk.

I jemförelse med den oerhörda mängd af kyrkosånger på Tyska språket förfaller det, hvad man på Svenska af dem äger, till en obetydlighet, och de Finska förtjena knappt att nämnas. Antager man, att af hundrade psalmer helst en enda kunde bestå alla kritikens fordringar, så skulle redan detta förhållande, när urvalet kan göras bland 100,000, lemna åt Tyskarne en psalmbok med 1,000 sånger, ett antal, som väl borde kunna anses vara tillräckligt för hvarje Christen församling. Men också ett sådant urval vore ej så lätt verkställdt, hvilket man kan finna, om man betänker, att den, som på ett år ville afsluta ett sådant arbete, borde granska och välja bland inemot 300 psalmer dagligen, och dock vore redan 30 ett ganska tillräckligt antal för den, hvilken med någon reda och urskiljning ville utföra ett sådant företag.

Något, som äfven i ej ringa mon bidrager till att försvåra antagandet af en gemensam psalmbok för Tysklands evangeliska kyrka, är sjelfva språket, hvilket sedan de äldsta psalmisternas tid i Tyskland betydligen förändrats, så att åtminstone enskilta då vanliga ord och uttryck numera antingen icke förstås eller ock missförstås, det sednare till en naturlig följd deraf, att desamma med tiden, som säges förändra allt, iklädt sig en annan betydelse, än den de för några århundraden tillbaka hade. Nu hålla sig somliga såväl bland de lärda som bland folket så hårdnackadt vid det gamla uttryckssättet, att de på intet villkor vilja tillåta, att det nuvarande språkbruket skall göra något intrång på detsamma. De äro så envisa och nitiska vid detta sitt bemödande för det ålderdomliga, att man verkligen måste hålla dem räkning för den liberalism, som antagandet af någonslags öfversättning af den ursprungliga hebreiska och grekiska texten i den hel. skriften nödvändigt hos dem förutsätter. Andra åter anse språket böra rättas efter det närvarande bruket, blott innehållet blifver detsamma. Nekas kan väl icke, att några af det sednare partiet förfarit mer godtyckligt, än af någon obefängd kunde gillas, men härutinnan liksom i allt annat bör man för missbrukets skull ej förkasta äfven det rätta bruket, och i allmänhet kunna de äldre psalmerna ej annat än vinna på, att formen, der den är föråldrad, med skonsam hand förändras. "Många äldre psalmister, yttrar sig Joh. Fr. von Meyer, skulle (om de lefde) veta sig stå i förbindelse hos dem, hvilka begåfvade med poetisk talang och evangelisk anda i sednare tider öfversett deras psalmer, emedan just derigenom deras grundafsigt att i det möjligaste längsta kunna gagna den christna kyrkan, med tillhjelp af yngre gåfvor blifvit uppfylld".

Då Tyskland så i psalmografin som i all annan theologisk litteratur är att anses för hela den protestantiska christenhetens centrum, så torde det ej vara fremmande för ämnet, hvad i det föregående blifvit yttradt om dess psalmlitteratur i allmänhet. Nu förfoga vi oss till ett annat håll för att anställa några betraktelser öfver vår egen (Finska) psalmlitteratur med särskilt fästadt afseende på den tillänade nya Finska psalmboken.

Den vid gudstjensten ännu brukliga Finska psalmboken har att tacka särskilta tider och särskilta bearbetare för sin uppkomst och sitt närvarande skick. De älsta deri förekommande psalmer författades eller öfversattes af Mag. Michael Agricola, hvilken såsom biskop i Åbo dog 1557. Några decennier derefter lefde Mag. Jacob Finno (suomalainen), en af de förnämsta psalmskrifvarene. Andra hafva till författare kyrkoherden i Masku Herr Hemming, som lefde kort derefter, och några tror man vara af kapellanen i Nykyrka, Jonas Raumannus, omkring 1640. N:o 278 (Etkös ole ihmisparka) är af E.O. professoren Johan Cajanus, död 1681, men en stor del psalmers författare eller öfversättare känner man ej så noga.

Särskilta psalmer blefvo väl tidigare tryckta, men den första större samlingen af dem, som kunde förtjena namnet psalmbok, utkom ej förrän år 1621 med 148 psalmer. Tjugufem år derefter utgafs deraf en ny upplaga förökt till 251 psalmer. De sedermera år 1668, 1680, 1691 utkomne upplagorne finnas äfvenledes hvar och en tillökt, tills slutligen under biskop Gezelii d.y. "ledning och bedrifvande" den Finska psalmboken, bearbetad efter den kort förut utkomna Svenska, utkom i sitt närvarande skick med alla der ännu förekommande 413 psalmer. Föröfrigt få vi angående denna sak hänvisa läsaren till en i Mnemosyne, årg. 1821, April månad, af Renvall införd värdefull uppsats om "Finska Psalmers ålder och Författare" och till Gezelii d.y. Minne af J.J. Tengström p. 76-78. I sin uppsats uppräknar Renvall, hvilka psalmer vid hvarje ny upplaga tillkommit, men känner ej något mer om deras författare, än hvad här ofvanföre blifvit nämndt.Den äldsta kända Finska psalm är Tule Pyhähenki Luoja (N:o 173), hvilken jemte första versen af psalmen O puhdas Jumalan Karitza (N:o 146) förekommer i Agricolas emellan 1544 och 1550 tryckta Finska skrifter, ehuru ej ord för ord i sitt nuvarande skick. Troligen äro de ock författade af honom. De dernäst äldsta äro Me uskomm' yhden Jumalan päll' (N:o 4) och Jesus Christus uhrix' meille (N:o 157) begge af Finno, samt Jesuxen muisto ihana (N:o 137) och Kirjoittaa on minull' miel' af Hemming, af hvilka psalmer den sistnämnda likväl blifvit af andra sedermera mycket omarbetad. Med ganska få undantag äro samtliga Finska psalmerna öfversättningar eller imitationer af då kända Svenska, Tyska och Latinska kyrkosånger, hvilkas melodier naturligtvis blefvo bibehållna.

Det vore orättvist att klandra de värda och nitiska Finska psalmskrifvarene för det de ej kunde tillvägabringa en bättre psalm bok, så mycket man också måste beklaga, att deras nit och välmening ej bar bättre frukter. Mot innehållet torde väl ej några betydliga anmärkningar kunna göras, hvilket redan följer deraf att arbetet, förrän det trycktes, uppå öfverhetlig befallning blifvit granskadt och godkändt af i theologien väl hemmastadde män i tre särskilta domkapitler (Åbo, Viborg, Narva), och det på en allvarsamt Christen tid, då rationalismen var så godt som okänd, och man ej heller viste af annan neologi, än den Spenerska, som hos några hade anseende af neologi. Så mycket svårare falla anmärkningarne emot språket, som i högsta grad blef vanvårdadt. Väl anförer biskop Gezelius d.y. i sitt år 1691 gifna betänkande till Kongl. Cancelli Collegium, "att denna (Finska) nation hafver den berömliga genium, att den i samtal med andra ingaledes aktar, om främmande dess språk något bryta och förändra, allenast de det förstå; men i predikan och alla delar af gudstjensten vilja de hafva språket oqvaldt,[37] och oansedt de kunde förstå det, som in sacris af förseende orätt framföres, så bedröfvas dock de rättsinniga deraf"; det oaktadt blef språket i den af de tre domkapitlen gillade Finska psalmboken så brutet, qvaldt och förändradt, att man äfven för hälften mindre haft nog orsak att "bedröfva". Såsom föresyn har det under tidens längd åstadkommit en, såsom det tyckes, obotlig skada för Finska poesien, utom hvad det för församlingens andliga uppbyggelse kunnat verka menligt. Icke läres ju dock Guds ord rent och klart, der i snart sagdt hvarje vers, om ej hvarje rad, förekomma så illa stympade ord, att läsaren för deras skull nog kan stanna i villrådighet om den rätta meningen. Högst allmänt förekomma sådana ordstumpar som ylist, omist, tapaht, kost, kuul, rakenn, juonittel, suositel, oll, muist, aut, heit, lans, meill, pääl, Jumalall, kunnias, taivaas o.s.v., hvilka kunna vara förkortningar af alldeles olika former t.ex. maall af maalla, på jorden, maallen, till jorden, muist af muisti, han ihogkom, muista, ihogkom du, muista af andra, muisto, minne, taivaas af taivaasa (eller taivaassa) i himmelen, taivaasi din himmel, taivaasen in i himmelen. Derföre kunna orden, ne Jumalan sormill' kirjoitettiin (N:o 2 v. 1) betyda: de skrefvos med Guds fingrar, och: de nedskrefvos på Guds fingrar d.v.s. sormilla eller sormillen? istuu isäns' oikiall' kädell' (N:o 8 v. 5) han sitter på fadrens högra hand och: han nedsätter sig på fadrens högra hand; Ja anna — — — taivahas perii (N:o 11 v. 8) och låt ärfva din himmel, och låt taga arf i himmelen; Herra Christus tuli Jordanill' isänsä tahtoo täyttämään (N:o 15 v. 1) Herren Christus kom till Jordan för att fullkomna sin faders vilja, och: H. Chr. kom att vid Jordan f.s.f.v. Saat hänta taivaan iloon (N:o 30 v. 7) led honom (och: du får honom) in i himmelens glädje, Mä voimas kans hyvyydes tunnustan (N:o 34 v. 1) jag bekänner din makt jemte din godhet, och: jag b. i makt jemte godhet. Utom sådana tvetydigheter, till hvilka de öfverallt vanliga ordförkortningarne nog ofta gifva anledning, besväras språket i psalmboken af här och der förekommande triviala uttryck, af numera ovanliga ord och andra otydligheter. Något bättre kan man ej gerna säga om strofer sådana som desse: Älä sen pääll' mitään myös epäile, Ett' synnit on sinull' annett' andeex', Siihen ruumis on meil' pantix' (N:o 17: 8), Vaan virastas vakuull' pyydä, Kuins' siit' saat, Siihen sitt' tydy (N:o 3: 8), Kuing' veljens' leikkais kielens' kans' (N:o 27: 6), Eik' lahjoi viattomald' ota (N:o 34: 4) (är då meningen, att man af den sakskyldige får taga mutor?), Sinun sanas ann' meidän kuulla, Joll' nimes pyhittää tiennemm', Jota paitz' ei se mies taida tulla, Se siihen meitä vienee (N:o 12: 1) m.m. Hvad uppbyggelse skola t.ex. följande 3, 4, 5 verserna i N:o 37 gifva: v. 3. Minä mato, en ihminen liene, Ihmisten irvitys ja ihme, Häväist, pilkat kaikk mua tienne, Päät pudistaa, nauroo tehne: Sylkee, pitittä, kaikk pilkkaa, Minun sydändän suurest vaivaa, Näin puhuvat minust itze ilkiät: Turvais Jumalan, apuu toivoo, Saam nähdä koht, Jos Jumalan poika on tott. v. 4. Kuiteng Jumal! turvani olet, Minun toit ulos äitin kohdust, Äitin rinnald minun turviis otit, Päälles heitett olin äitin kohdust. Käsis hätä on, älä ole kaukan, Suur tuska, ettei apu ole kustan: Sonnit suuret minua ymbär ovat, Mullit lihavat minua puskevat, Hengeni perän Karkavat kuin jalopeura. v. 5. Olen kuin vesi ulos kaattu, Kaik luun hajall eroin yhdest, Kivust sydämmeni sulattu, Kuin meden vaha valkian liekist, Pois kuiven kuin kruusin muru, Wäken ja voiman liene, Muhox puree kipu suur suru, Suun laakeen tarttu kielen, Tuskan on suur, Kuoleman kahus olen juur. Äro orden i de nyss anförda verserna[38] Finska, så må de då vara, men svårligen kunde språket och poesin i dem förlora stort derpå, om hvart ord kliptes särskilt och, sedan det blifvit gjordt, de allesamman lades i en hatt, skakades om och hopfogades ånyo efter det de råkade uttagas. Hvad innehållet kunde förlora, lemna vi derhän.

I jemförelse med sådane verser, hvilka föröfrigt ej höra till sällsyntheter, kan tillochmed Estniskan understundom vara ett slags Högfinska. På det läsaren sielf må kunna öfvertyga sig härom, skola vi här i ena spalten nedskrifva begynnelseversen till några estniska psalmer och ord för ord återgifva dem på finska i den andra.

1.

Ma tullen taevast üllevelt, Häid sannumid toon teile seält, Neid toon ma teile römoga. Neid tahhan minna kuluta.

1.

Mä tulen taivaasta ylhältä, Hyviä sanomia tuon teille sieltä, Niitä tuon mä teille riemulla, Niitä tahdon minä kuuluttaa.

2.

Oh Kristus! lunnastaja, Sa öige valgustus, Sa kallis önne toja Ja hinge römustus; Se koidotäht sa olled, Ja issast meile tulled Kui öige abbimees.

2.

Oh Kristus! lunastaja, Sa oikea valkeus, Sä kallis onnen tuoja Ja hengen riemustus; Se kointähti sa olet, Ja isäst meille tulet, Kuin oikia apumies.

3.

Et möda läts se pimme ö, Se om, oh Jummal, sinno tö. Sa ollet essi valvanu, Nink armoga meid kaenu.[39]

3.

Että myötä lähti se pimiä yö, Se on, oh Jumala, sinun työ. Sä olet itse valvonut, Ja armosta meitä katsonut.

Afledne D:r Renvall, hvilken med sina erkändt stora förtjenster om Finska språket och litteraturen ändock med en viss predilektion omfattade det vestra språkidomet, hvarur äfven psalmboksfinskan utgått, yttrar sig om denna (se Mnemosyne 1819 N:o 16), att "den är till den ytterlighet apostropherad och misshandlad, att den på många ställen är svår att förstå för Åboländningar och vore hardt nära obegriplig för Finnar af andra dialecter derest ej ett långvarigt bruk och Religions Lärarnes fortsatta förklaringar gjort dem mera bekanta med nämnde Psalmdialect. Men desse författare hafva dessutom verkligen skadat vårt språk i det, att deras Skaldspråk igenom sagde Sånger, blifvit ett mönster för sednare tiders författare af Psalmer och andliga Sånger, hvilka derföre i afseende på språket blifvit lika bristfälliga."

Den nuvarande Finska psalmbokens stora brister har äfven regeringen insett och derföre blef för nära 30 år tillbaka en Psalmboks kommitté nedsatt, hvilken den 12 Febr. 1818 hade sin första sammankomst i Åbo och dels genom arbetande ledamöter, dels genom uppmuntrande pris bestämningar bemödade sig att tillskapa bättre psalmer, än de gamla voro. Under de derpå följande åren inkommo också flere dels från gamla omarbetade, dels nya psalmförslag, hvilka kommitteens ordförande, Ärkebiskopen Tengström slutligen redigerade till de år 1836 i Åbo utkomna Uusia Virsiä Kirkossa ja kotona veisattavia, upptagande begge delarne tillsammans 752 numror. Oberoende af kommitteen utgaf D:r Ignatius (1824) sina psalmbearbetningar, hvilka efterföljdes af D:r Helenii (1826 o. 1837) och af kyrkoherden Roschiers (1836), de begge sistnämnda utgörande öfversättningar af den nya Svenska psalmboken.

I afseende på behandlingen af språket skilja dessa profpsalmer sig såtillvida från hvarandra, att då i Uusia Virsiä ordstympningar af alla slag på det sorgfälligaste undvikits, hafva Roschier och ännu mer Helenius i sitt sednare arbete tillåtit sig sådana, dock i mindre grad, än den gamla psalmboken, hvilken derutinnan är och förblifver oöfverträffad. Några parallela jemförelser må bättre utvisa detta förhållande:

(Gamla psalmboken N:o 22).

Sull' Jesu! mielest' nöyrästä, Mä kiitoxen nyt kannan, Tain runsaan armos edestä, Kuin sielullen' täs' annat: Siis terve armas ystävän', Mun kanssas olet yhdistän' Jost' laulan suurell' riemull'.

Sä yliz' sen kuin ymmärrän, Mun itzelläs nyt ruokit: Siis sinus' aina pysynen, Sä tuskis turvan tuotit: Ei puutu muld' nyt mitäkään, Mä Jesu! sinus siunataan; Siit' suur' sull' kiitos olkoon.

Ann' minun sinus' pysyy ain', Ja palvell' uskos' vahvas', Kans' pysy minus' edespäin, Suo Jesu pyhät lahjas. Kosk' tuonen tauti kauhistaa, Täll' ruall' silloin vahvista; Suo riemull' lähden tääldä.

(Uusia Virslä N:o 227).

Mielellä Jesu! nöyrällä Ylistän rakkauttas, Ja iloisella kielellä Sun veisaan laupiuttas; O Ystäväni armias! Nyt ole terve tultuas Asumaan tykönäni.

Halulla pöytääs lahestyn Ja piinaas tutkistelen Sun ristis alla hämmästyn, Neuvojas ihmettelen; Jos armostasi Jesu! vaan, Sinusa elää, kuolla saan, Ei puutu multa mitään.

Sun liitos pidän ainian, En sua koskan kiellä, Ja askeleitas noudatan Vanhurskauden tiellä; Suo että muistan kuolemaas, Kuin nautitsen sun atriaas, Ja veres voimaa kiitän.

(Roschiers Psalmi-Kirja N:o 161).

Sun, Jesu! kiitos ijäinen On tähden armo lahjais. Suo muistokses, o ylhäinen! Kaikk' käytett' olla mahtais. Siis terve armas ystävä! Mun nytkin kanssas yhdistä, Niin riemu rintaan tayttää.

Sä Jesu Christe! kutsuit mun Ehtoolliselles käymään. Nyt olet mun, mä olen sun, On tuntoik turvaa täynnään. En nyt taas puutu mitänä, En muuta kaipaa ikänä, Kuin armoo Jumalalta.

Suo sinussa vaan kestäisin Palvellen sua aina, Ett' autuutta niin tähtäisin, Sen tunto mieleen paina. Kuin tuonen tauti ahdistaa, Tain einehen suo vahvistaa, Ja rauhaas sielun mennä.

Helenii Suom. Virsi-Kirja N:o 161.

Sun, Jesu! kiitos ijäinen On armo lahjoistasi. Suo muistoxes, o ylhäinen! Tääll' käytän tahdostasi. Siis terve annas ystävä! Etts kanssas tahdot yhdistä, Niin riemu rindan täyttä.

Sä Jesu! ehtoolliselles Mun kutsuit täällä käymään. Nyt olet mun, ja omaxes Mun annan turvaa täynään. Ei puutu muld' nyt mitänä, Eng' muuta kaipaa ikänä; Sull', Jesu! kiitos olkoon.

Suo pysyä mun Sinusa, Ja palvell' uskos' vahvas'; Myös pysy Jesu! minusa, Ja anna armo lahjas; Kuin tuonen tauti ahdistaa, Tain ruan voimall' vahvista, Tääld' rauhaas riendäisäni.

En svår beskyllning har man både i tal och tryck hört upprepas emot Uusia Virsiä, nämligen bristen på andlighet och verklig christendom. Väl ihogkommande det gamla: ne sutor ultra crepidam, vågar ref. lika litet instämma i detta klander, som motsäga det. Såsom öfverdrift på klandrets sida är utan tvifvel det påståendet, att icke en enda af dess 752 psalmer skulle hvad innehållet beträffar bestå inför kritikens domstol. Emedlertid är det beklagligt, att likgiltigheten för den nya psalmboken varit så stor, att den ej blifvit bemött med en enda utförlig kritik, ty hvad Tidningarne i andeliga ämnen och Mehiläinen i den vägen framte är högst knapphändigt. Ett sådant förhållande måste alltid blifva oförklarligt, om ej Es. 56: 10, 11, 12 kunde lemna någon förklaring deröfver. Kan hända är dock den ringa theoretiska kännedomen om Finska språket, och den ännu mindre om allslags metrik orsaken dertill att äfven män, som eljest kunnat hafva lust och varit qvalificerade dertill, ej vågat angripa verket.

Skulle helst tionde delen af de psalmer, som i Uusia Wirsiä finnas, vara antaglig, så borde det ej vara så alldeles omöjligt för en sakkunnig man att med tillhjelp af, hvad godt Ignatii, Roschiers och Helenii arbeten kunde lemna, åstadkomma en ny psalmbok med omkring 100 sånger. Detta antal skulle ock, om sångerna vore helst medelmåttiga, vida öfverväga den gamla psalmbokens 413 sånger, af hvilka kanske ej ens 100 äro så beskaffade, att de oftare kunde låta höra sig vid gudstjensten, åtminstone ej till annan uppbyggelse, än den en god choralmelodi i och för sig kan gifva. Det ändamålsenligaste sättet att åstadkomma en förbättrad psalmbok vore likväl att korrigera språket och metern i de gamla psalmerna och utgifva dem sålunda bearbetade med motsvarande nummerföljd, hvarvid alla psalmer, hvilka i ett eller annat afseende befunnes vara så skrala, att af dem ingenting vore att göra, saklöst kunde uteslutas och luckorna efterhand vid blifvande nya upplagor af psalmboken uppfyllas med nya. Man har bland andra gjort äfven den anmärkningen, att psalmerna i den gamla psalmboken ej följa i någon dogmatisk ordning på hvarandra, men denna anmärkning är af ingen särdeles vigt och betydelse. Genom ett register, som i systematisk ordning upptoge de befintliga psalmerna vore saken afhjelpt; dessutom torde psalmboken ej behöfva vara en dogmatisk lärobok, och ej annat än en smula löjligt kan det vara att nödvändigt vilja hafva en psalm tillhands vid alla tillfällen, vid resors företagande och fulländande, vid höslag, såning, plöjning och uppskärning, vid åska, hagel, under regn, blåst, torka och vackert väder, vid barnvaggning m.m. Ingen må missförstå oss som skulle vi med detta yttrande vilja ogilla ett christligt sinnelag och religiösa tankar vid alla sådana tillfällen, tvärtom tro vi oss kunna värdera dem lika med andra, men tro derjemte, att om de äro af äkta skrot och kom, de vid sådana och många andra tillfällen kunna hjelpa sig utan att just behöfva yttra sig med sång. Vill man nödvändigt lägga orden i munnen på den enfaldigare, som ej eljest kan umgås med Gud, så hvarföre kan det då ej lämpligare ske genom korta böner eller bibelspråk?

Med anledning af det nyss nämnda förslaget till en nödtorftig förbättring af den gamla Finska psalmboken må det tilläggas, att i Lifland den Dorpat-estniska psalmboken blifvit vid hvarje ny upplaga förbättrad ungefär på enahanda sätt. Annan mening kan man ju ej få af Jürgensons ord i Verhandl. der gel. Estn. Gesellsch. zu Dorpat, der han i 1:sta Bandets 3:dje häfte säger: "Das im J. 1685 zuerst erschienene dörpt-ehstnische Gesangbuch hat bis jetzt 10 sehr veränderte Auflagen erlitten". Äfven för ej många år tillbaka utarbetade tvänne värdiga kyrkans tjenare, prosten J.Fr. Heller och pastor C.G.G. Masing ett nytt förslag till en förbättrad psalmbok, hvilket med alla sina så formella som materiella företräden dock icke blef antaget af Konsistorium i Riga, såsom den sednare nämnde för ref., hufvudsakligast af den orsak, att detsamma efter Konsistorii tanke afvek för mycket från den gamla psalmboken. För det närvarande äro tvänne andra män, pastorerne Meyer och Christiani, sysselsatta med förbättrandet af den sista psalmboks editionen. "Es soll dieses alte Buch — skrifver i ett privat bref den förutnämnde derom — dem Inhalte nach ganz erhalten werden, und nur die Sprache soll mit aller Pietät gebessert werden, wo total falsche und unverständliche Formen vorkommen."

Just en dylik åtgärd hade för länge sedan för den finska psalmboken varit af behofvet högeligen påkallad, dock med den afvikelse, som redan ofvanföre blifvit omnämnd, att de psalmer, hvilka ej egnade sig till omarbetning (Psalmbokskommitteen har ju funnit en del vara sådana) skulle helt och hållet uteslutas och luckorna efterhand vid nya editioner uppfyllas med goda psalmer. Psalmboks-kommitteen skall hafva funnit, att psalmer i synnerhet fattas om Guds egenskaper, döpelsen, barnauppfostran, trons frukter, ett med Guds välbehag förnöjsamt sinnelag, redlighet i uppfyllande af sitt kall och i allmänna sammanlefnaden, äfvensom sådana, som kunde användas vid sjukas kommunicerande, vid början och slutet af skriftskolan, vid prestval och vid presters inställande i församlingen, emot dryckenskap och skörlefnad och vid några andra särskilta tillfälligheter (se Turun Wiikko sanomat 1822 N:o 28).[40] Vore det nu så alldeles nödvändigt att vid alla sådana tillfällen hafva säregna psalmer mer än af dem redan i Uusia Wirsiä och annorstädes finnas, så kunde de, efter det sådana fås, blifva införda under de toma numrorna eller i ett anhang i slutet af boken.

Det nu föreslagna sättet vore en jemt fortgående förbättring af psalmboken och utan allt tvifvel bättre, än att låta psalmboken i sekler vara sådan hon är, och sedan i hast vilja eller nödgas omarbeta allt, hvilket här likaså litet låter göra sig utan förargelse och mångfalldiga andra olägenheter, som om i en stat inga förbättringar gjordes med tiden, utan allt finge hvila vid det gamla skicket, tills det slutligen blefve alldeles obrukbart och måste i hast helt och hållet omskapas.

Sedan nu Finska språket i sednare tider blifvit bättre undersökt i gramatikaliskt hänseende och tillochmed dess metriska lagar tillvunnit sig någon uppmärksamhet, så långt man ock ännu är från något slutresultat, torde det i framtiden ej blifva så ytterst svårt om dugliga psalmförfattare, öfversättare och bearbetare, som det hittills varit, då de flesta famlat i mörkret eller ock arbetat i det sparsamma och af svenskan fördunklade ljus, deras egen orts dialekt kunnat lemna dem. Hvad de uppmuntrande premierna beträffar, som Psalmboks-kommitteen genom välmenande bidrag af några bland dess ledamöter i början af dess verksamhet var i tillfälle att anslå för psalmbearbetningar, så, om ock arbetaren här som annorstädes är sin lön värd, skulle dock en hvar hellre se, att denna lön bestode i något annat, än några lumpna rublar eller riksdalrar. Tillfälle till mera passande uppmuntran har icke heller förut saknats och saknas för det närvarande ännu mindre, då, till följe af en Allernåd. Förordning, vid lediga pastoraters besättande afseende kommer att fästas äfven på skickligheten i Finska språket. Troligen skulle Konsistorium ej annat kunna än vitsorda en sådan skicklighet hos en duglig psalmograf, hvilken uppmuntran åter skulle hafva till påföljd, att flera skickliga psalmografer kunde uppstå, hvilket också ganska väl behöfdes, om eljest den Finska kyrkan någonsin skall kunna motse en ny, efter tidens och språkets kraf omarbetad psalmbok.

Till deras tjenst, hvilka kunde finna hos sig någon kallelse, att såsom psalmförfattare gagna den Finska kyrkan, må det vara tillåtit att här (efter den ofvannämnde Knapp) anföra en god psalms väsendtliga egenskaper.

a) En god Evangelisk psalm måste vara genomträngd af skriftens anda och sanning enligt en icke tillkonstlad uttydning.

b) Den måste noga öfverensstämma med Kyrkans allmänna bekännelse i alla fundamental artiklar, och undvika sådana åsigter, som tillhöra endast enskilta partier och sekter, och hvilka ej finna medhåll hos en grundlig, harmonisk skrifttolkning.

c) I trospsalmer bör den evangeliska Kyrkans i bibeln begrundade tro fullständigt framhållas i en efter möjligheten allmän och mångsidig tillämpning på lifvet och en Christens hopp.

d) I psalmer, hvilka afhandla kärleken till Gud, Guds lof (Lofsånger), i tacksägelse sånger och andra af det slaget bör den christliga känslan uttrycka sig i dess sanna, okonstlade och allmänt giltiga djup och innerlighet.

e) De psalmer åter hvilka hafva att skaffa med en Christens lefnadspligter och särskilta förhållanden i lifvet, måste göra det så, att pligterna finnas vara grundade på den evangeliska tron, och att lefnadsförhållanden betraktas öfverensstämmande med Jesu Christi och hans Apostlars rena lära.

f) Psalmer, hvilka hafva en Christens tröst och hopp till föremål, böra ej ösa ur någon annan, än den lefvande trons källa.

g) I det den äkta evangeliska psalmen bör tala Skriftens och Kyrkans enkla språk, bör den lika sorgfälligt undvika den högre (profana) poesiens svängningar och flygter[41] som den bör hålla sig aflägsen från all sentimentalitet och torr predikoton. Språket får väl ej sakna ett poetiskt element, men bör derjemte vara populärt, enkelt och lättfattligt.

h) Att det heliga ej måtte profaneras bör psalmen undvika alla pöbeluttryck och allt tomt prat, liksom sådant ej heller någorstädes förekommer i den Hel. Skriften. Derjemte bör den afhålla sig från ett alltför kamratlikt (förtroligt) språk med Gud och Frälsaren, hvarigenom så mycket hyckleri och låga föreställningar blifvit utspridda och fortplantade.[42]

i) En god psalm bör vara efter möjligheten kort och kärnfull, så att församlingen ej blott uppfattar den christliga sanningen i dess precisaste och för minnet tjenligaste form, utan ock får tillfälle att under den korta tiden, som en gudstjenst påstår, utsjunga något för sig helt, allsidigt anslående och tillfredsställande. Detta gäller i synnerhet om den sista versen, hvarmed gudstjensten vanligtvis slutas, och hvilken derföre, så mycket möjligt är, bör utgöra något helt för sig, liksom det äfven föröfrigt är en god sak, om hvarje vers i en psalm utgör något för sig afslutet helt jemte det den står i sammanhang med de öfriga.

Derpå kommer nämnde författare att omröra den frågan, om man äger rätt till att omarbeta äldre psalmer och stadnar i det slutresultat, att sådant, verkstäldt med nödig skonsamhet är kyrkans obestridliga tillhörighet, och i alla tider ansetts så vara, der man ej gjort sig förfallen till en andelös formalism. Till dem, hvilka af öfverdrifven vördnad för det gamla anse hvarje förändring otillbörlig, ställer han följande fråga: "hvarför vilja vi då se dessa andans svärd i all sin gamla rost, sedan en längre tids erfarenhet visat, att kyrkan ej mer vill strida med dem, och att mången begagnat sig af dem endast till smälek, i det de svagare få anledning till bekymmer. Är då ett i christlig anda och välmening gjordt ändringsförsök emot den apostoliska lärdomen om eftergifvenhet (1 Cor. 10: 23, 33 Rom. 14: 13, 19-22; 1 Cor. 9: 19-23). — — —"

"Med faktiska bevis uppträder kyrkan sjelf for förändringarnes tillbörlighet. Redan för äldre tider tillbaka har hon vid upptagandet af sina sånger gjort afseende äfven på formen och så ofta sig göra låtit mottagit sanningens gyllne äpple hellre på ett silfverfat än i en möglig videkorg. Formens grofhet och smaklöshet äro ej ett villkor för andakten eller den christliga enfalden, utan hellre må vi äfven i kyrkosången kunna skåda det engla-ansikte, hvarmed Stephani heliga själ lyste för hans domare. Vid gamla sånger är ofta den sköna, sublima andan bortgömd under en misslyckad språkform såsom i en puppa, hvilken, då hon på ett naturenligt sätt blifvit öppnad, låter fjäriln med glänsande vingar utflyga."

Då den yttre formen öfverallt är underkastad förändringar, så torde en hvar lätt medgifva, att det verkligen föråldrade ej låter försvara sig ens i kyrkosången. Ett och annat uttryck har under tidens lopp antagit en annan betydelse, än det hade på den tid, då sångerna ursprungligen författades. Skulle nu någon alldeles envist hålla sig vid det gamla uttrycket, följer ju deraf solklart, att han för formens skull uppoffrade sjelfva andan ock innehållet. "Återhållandet af strömmen är alltid ett vanskligt företag."

Med åberopande af Luthers m.fl. exempel uppställer Knapp, sedan han förut ordat om nödvändigheten att förkorta de alltför långa psalmerne, att befria andra från tautologie och annan vidlyflighet, uppfylla uppenbara luckor i tankegången hos andra m.m. dyl. till slut, hvad enskilta ställen beträffar, följande reglor.

a) Ett alldeles opoetiskt, platt uttryck bör antingen uteslutas eller ock utbytas mot ett bättre.

b) Den gamla tidens stil bör dock efter möjligheten bevaras, likväl så, att dåliga provincialismer och verkliga fel mot språket samt alltför stora sträfheter bortskaffas mot billig ersättning.

c) Toma fraser och alltför ofta förekommande smekord för Gud och Frälsaren böra, då de gå för långt och stöta på barnslighet, helt och hållet frånskiljas, eller och de sednare (smekorden) hållas inom måtta och gräns.

d) Der det förekommer en alltför gräslig, ur enskilt, tillfällig åsigt härrörande framställning af vissa dogmer, genom hvilken Skriftens språk blifver stegradt eller så att säga öfverbjudet, bör sådant återbringas till den enkla bibliska normen, hvilket äfven bör ske med alla andra uttryck och målningar så snart de afvika från Skriftens framställningssätt, så att hvarken för mycket eller för litet blifver sagdt i saken.

e) Finnas några verser utan logisk ordning om hvarandra, så böra de ordnas annorlunda.

f) Finnes i en psalm blott en eller par goda verser kunna dessa ofta infogas i en annan, hvilket dock bör ske med mycken återhållsamhet och besinning, på det man ej må förskaffa sig sådana psalmer, som Brödraförsamlingens äro, i hvilka en sång ofta innehåller verser hopflikade från två, tre och fyra särskilta håll till skada för sångens originalitet.

g) Är melodien alltför obrukbar, bör sången bearbetas så, att den låter sjunga sig efter en annan passlig och bekant melodi.

Dessa vore nu de hufvudsakligaste animadvertenda för den som vill befatta sig med gamla, obrukliga psalmers bearbetning och förändring, så att de ånyo kunna gagna församlingen. Hvad särskilt det sista momentet beträffar, så vore ej ur vägen att hafva särskilt afseende äfven derpå, och ej, såsom ofta fallet varit, just som vid håret vilja indraga nya melodier, de der dock äro och till det mesta förblifva obekanta för de flesta. Tio goda melodier, som församlingen känner och värderar, äro mycket mer värda än hundrade obekanta eller icke omtyckta. När Luther sjelf råder att vid utarbetandet af en psalmbok välja hellre en om ock svagare psalm med god, än en djup med obruklig melodi, så skulle han säkert icke vilja godkänna den method, enligt hvilken melodierna i en psalm borde blifva så många som möjligt, hvilken vid redaktionen af Uusia Virsiä äfven såtillvida blifvit följd, att ett särskilt anhang enkom för melodiernas skull blifvit vidfogadt i slutet af boken. Det torde derföre ej vara ur vägen att söka förskaffa sig en bestämdare kunskap om de psalmmelodier, hvilka Finska folket sig verkeligen tillegnat, ty utan allt tvifvel finnas i den gamla psalmboken flere melodier, hvilka folket ej känner, om ock en och annan klockare skulle kunna rådbråka dem. Skulle Domkapitlen genom församlingarnes pastorer fordra uppgift på dem, så borde det ej blifva särdeles svårt att något så när komma till en klar kunskap om detta förhållande. Uppgifterne borde dock grunda sig på sångkunniga bönders utsago, ej på klockarenes, ty desse sednare gifva sig gerna anseende af att känna allting, så mycket mer det som enkom hör till deras fack.

Sedan sålunda uppgift erhållits på ett större eller mindre antal psalm melodier, hvilka vore bekanta hos hela folket eller åtminstone hos större delen deraf, borde desamma läggas till grund för den nya psalmbokens versification, så att äfven de i den gamla befintliga, som ginge efter en obekant melodi, blefve till versslaget ändrade. En alltför stor mångfald af melodier kan visst ej vara nödvändig till christlig uppbyggelse, tvertom menlig i det en obekantare melodi för att kunna sjungas drager uppmärksamheten från innehållet. För att få en god koralbok, borde af en dertill skicklig man de förnämsta varieteterna samlas kring hela landet, och koralen derefter redigeras. En hvar har väl hört, att äfven de bekantaste melodierna sjungas något olika på olika ställen; dessa olikheter kunna ej alla vara lika goda och vackra, ej heller vet man på förhand, om ej någon af dem vore tillochmed bättre, än hvad i de Svenska och utländska koralerna finnas, åtminstone vore de mer nationella. Af allt detta följer möjligheten af en Finsk nationell koral och det enda sättet till åstadkommande deraf är det nyss nämnda. Förfeladt blefve det, att liksom Häffner med den Svenska koralen gjorde, verkställa detta uppdrag utan noggrann kännedom af alla varianter till en och samma melodi, och deras jemförande med hvarandra.

Hvad versifikationen eller metriken beträffar, nödgas vi i brist på bättre råd gifva de blifvande psalmograferna helst det rådet, att de, förrän de befatta sig med någon psalmdiktion, göra sig så bekanta med vår runopoesi, att de åtminstone kunna åtskilja en i metriskt hänseende haltande runovers från en korrekt. Denna kännedom är hvar och en i tillfälle att förskaffa sig af de gamla runorna, om han blott gifver sig tid till att med uppmärksamhet begrunda deras inre byggnad. Ett nödvändigt vilkor är att till denna öfning välja de gamla folkrunorna, ty de i sednare tider författade, i synnerhet om författarene varit studeradt folk, äro till större delen öfverfulla med fel emot den gamla runometriken, eller rättare mot all metrik, som vill innebära något mer än det, att 8 stafvelser utgöra en runostrof. Härmed vore likväl icke påyrkadt, att runometriken i allt borde läggas till grund för psalmmetriken, men alltid kan det ej annat än gagna att känna helst något bestämdt i den Finska versbyggnaden. Finner man grundad anledning att i psalmdiktionen afvika från den gamla runometriken, så må det då ske, har man åter inga skäl att frambära för sin afvikelse, om ej sin egen okunnighet och ovana, så kan af ingen gillas, att man ändock tillåter sig det.

Då psalmverser ofta komma att uppläsas utan sång, så torde derpå böra så mycket afseende fästas, att cesuren i ord ej blefve alltför mycket använd, om det ock å andra sidan ej finnes grundade skäl till att alldeles förkasta den. I början af en strof synes den i allmänhet bättre lämpa sig än i slutet. Minst på sin plats synes cesuren vara i slutet af strofer, som hafva sista versmåttet enstafvigt, om derigenom ett tvåstafvigt ord med lång vokal i den sednare stafvelsen kommer att fördelas på tvenne versmått, såsom i följande strofer.[42]

Sankarsu ku Priamon ka-too. Siihen rakkautesi va-joo. (Kan. 1845: 17.) Ympär' maailman na-paa. Itsiäin sinussa vaan i-haan. (Kan. 1845: 41.) Tuuli purjeesen pu-huu. (Kan. 1846: 36.)

Långt mindre stötande, om ej just vackert, är cesuren i sådant fall, om det tvåstafviga ordet har begge stafvelserna korta t.ex.

Emma! haihtuuko se-ki? (Kan. 1845: 17.) Henki auringon ty-kö. (K. 1845: 41.) Muistatko kullastani? O, muistappas to-ki. (K. 1846: 15.) Näenkö Wolmar taas si-nun. Tuhansistapa olet minun. (K. 1845: 40.) Täydellistymähän myös i-loin. (K. 1845: 41.)

Dock torde det tvåstafviga ordet äfven då ej kunna slutas med en hårdare konsonant, hvarföre cesuren i följande verser är stötande:

Mutta oh sina e-lät. (K. 1845: 18.) Ja talven voittaako ke-vät? (K. 1845: 40.)

Uti en cesur, som uppstår genom ett flerstafvigt ords fördelande, finner jag ej något obehagligt, om den ock gäller det sista versmåttet. Ingen anmärkning kan väl göras mot verser sådana som

Sinua muistan, kun sulosti Koitar Rusotta-vi, Sinua lähtehessä konsa Kuutar Kumotta-vi. — Sun äänes kuulen, joet kun ruusuloissa Lirise-vät, Sinua kuulen, tuuloset kun puissa Asettu-vat. (K. 1845: 45.)

Hellre än obehagliga och stötande äro verser sådana som de nyss anförda vackra och välljudande, och göra ett angenämt intryck derigenom att de afbryta den på längden monotana gång hos vers utan cesur.

I gamla Finska psalmboken är versinrättningen, allt huru den träffat blifva, än utan än med cesur. Med cesur äro t.ex. de flesta stroferne af N:o 14.

Ra-kas tai-vaallinen Isä, Ni-mes pyhi-tett' ol-koon, Wal-takun-tas meill' lisää, Tah-tos ta-pahtu-koon, Ann' leipää levos' saada, Syn-nit kiu-saukset kaada Pääs-tä pa-han pauloist.

Såsom läsaren sjelf finner, förekomma i denna vers ej mindre än 15 cesurer, och dylika finnas nog annorstädes i boken, att man ej behöfver länge efterleta dem. Något försvar för cesurens undvikande kan således den gamla psalmboken ej lemna, då den tvärtom gifver ett faktiskt bevis derpå, att verser med cesur i två fulla sekler, och längre tid, låtit sjunga sig, ehuru cesuren ofta nog varit så illa anbragd, att derigenom en kort vokal kommit att uttänjas, en lång deremot att förkortas, hvilket säkert långt mer än cesuren verkar ofördelaktigt på välljudet. Framförallt låter i slutet af strofen en kort vokals uttänjning högst illa då, när den tillhör ordets första stafvelse och den andra tillika är kort t.ex. i uti isä, se strofen Rakas taivaallinen isä i det ofvanstående. Huru man än må sjunga, så blifver det alltid svårt att låta isä höras rent, utan blifver det förvrängdt till iisä eller issää (isää). Utan tvifvel vore i N:o 374 strofen: nyt lepoon itsens antaa, mera välljudande med cesur: le-poon nyt itsens antaa.

Vår öfvertygelse är den, att en man med religiöst sinne och theologisk bildning, om han derjemte ägde någon poetisk talang och gjort sig hemmastadd ej mindre med Finska språkets, än med Finska poesins egenheter, att en sådan man, med begagnande af de hjelpredor som finnas, utan några oöfvervinnerliga svårigheter kunde utarbeta en ny Finsk psalmbok, som något så när kunde uppfylla den närvarande tidens behof. Väl kunde han ej vänta att på ett eller par år blifva färdig med sitt arbete, men skulle han ock använda 10 eller 20 år på ett företag, som i lika många decennier gagnade en hel nation, så tro vi, att han ej med ånger behöfde se tillbaka på den tiden. Mången använde sin tid på sämre. Den förmodan, som jag någonstädes erinrar mig hafva läsit, att man genom någon runopoet af allmogen lättast kunde åstadkomma dugliga Finska psalmer, saknar all grund i erfarenheten. Äfven de bästa runoförfattare hafva, när de skrifvit vers på någon annan än runons vanliga meter, tagit den gamla Finska psalmboken med sitt stympade språk ock sin brist på all slags metrik till förebild, och skrifvit psalmpoesi föga annorlunda eller bättre, än den uti gamla psalmboken förekommer, en omständighet, som troligen föranledt D:r Helenius att i sitt sednare psalmarbete återgå till ordförkortningar, ehuru han förut var deremot. Korhonen och Ihalainen i Rautalampi hafva begge skrifvit en hop runor, i hvilka fel emot runometriken ej ofta förekomma; hvardera af dem har äfven skrifvit annanslags vers, så t.ex. Ihalainen på följande maner.

Te nuorukaiset kaikki, Kuin aivott' avioon, Rukoilkaat Herraa ratki, Ett' lainais suosion. Rakkaus, ilo, rauha On Herralt luvattu, Sill' riemun virsi pauhaa, Waikk' tääll' on vaivattu.

Läsaren sjelf må döma, hvad företräde en sådan psalmvers kan hafva framför den gamla psalmbokens.

Men skulle också våra runopoeter kunna skrifva lika felfri psalmvers, som de sjunga sina runor felfria, så föga torde de dock kunna lämpa sig till psalmografer, ty dertill fordras en hel hop andra saker, än blott den att skrifva felfri vers i metriskt hänseende och äga någon poetisk fallenhet.

Några ord om spirituösa och nykterhetsföreningar.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning. September 1847.

Allt sträfvande för ett bättre, hvar och huru det ock må yttra sig, kan ej annat än tillvinna sig vårt bifall. Men med detta sträfvande inträffar det egna fall, att då det är rigtadt emot en förderflig last eller annan inrotad osed med afsigt att afskaffa den, det sällan lyckas komma till något resultat, om det fattar sitt ögnamärke på den punkt, der afvikelsen från det rätta uppstått, utan måste det taga sitt mål ett stycke bortom samma afvikelsepunkt, alldeles som läkaren icke alltid lyckas kurera en genom dietfel uppstånden sjukdom med föreskrifvande af en sund diet, utan måste taga till hjelp medikamenter. Det är från sådan synpunkt, man hör många gilla de pietistiska sträfvandena, utan att de derföre tro pietismen utgöra det christliga lifvets helsa. Andra exempel hafva vi i homeopatin och hydropatin, hvilkas uppenbara gagn efter vår öfvertygelse består i att återföra medicinen ifrån det med tiden uppkomna, länge fortsatta missbruket med medikamenters användande, äfven der de alltförväl kunde undvaras, hvilket missbruk i våra dagar vuxit till en sådan höjd, att mången i samma mon tror sig kunna återvinna sin helsa, som han är i tillfälle att intratta i sig medikamenter.

Hvad pietismen är emot likgiltigheten för religion eller uppenbart förakt för all religiös öfvertygelse eller och några egna funder på religionens bekostnad, det äro nykterhetsföreningarne emot det öfverhand tagande förderfvet af dryckenskapslasten. Äfven de söka botemedlet bortom sjelfva helsotillståndet, som härutinnan vore ingenting annat, än ett måttligt, oskadligt bruk af spirituösa. Hvarken pietismen eller nykterhetsföreningarne kunna bringa sin sak derhän, att ens tionde delen af folket skulle annamma den, men icke desto mindre utöfva de ett helsosamt inflytande på hela folket och det på ett sätt, hvarom strax, hvad särskilt nykterhetsföreningarne beträffar, några ord skola yttras.

Ingen kan aflägga en last eller annan osed, utan att han kommit i medvetande deraf. Dryckenskapslasten har insmugit sig långsamt under århundraden, och har, om man tager hela folket i betraktande, ända till dessa tider varit omedveten, så klart ock enskilta här och der må hafva insett dess förderflighet. I denna dag kan nyländska bonden icke tro sig utöfva en last, då han för sin gäst i kammaren, bär bränvinsflaskan på bordet och fyller glaset väl hvar femte minut, med anmaning och ofta nog enträgen påminnelse till den andra att förtära det ena glasets innehåll efter det andra. Tvärtom gör han det ofta i den öfvertygelse, att han derunder utöfvar en gästfrihetsdygd, hvarföre han ock tror sig hafva gjort det så mycket bättre, ju mera vimmelkantiga gästerna äro, när de skiljas från honom. Andra göra det af fåfänga och prål, så mycket mera att ursäktas hos bonden, som ståndspersonklassen, den han gerna vill efterapa, föregått honom med inga bättre exempel. Men uppstår nu en nykterhetsförening, om ock med färre medlemmar, på en ort, så verkar den utom sig på mångahanda sätt emot dryckenskapslasten, så att äfven de, som ej deltagit i föreningen med annat än glåpord, hån och begabbelse, med tiden komma till medvetande om dryckenskapens skadlighet, hvarpå dess afläggande ofta följer. Det tillhör nemligen hvarje medvetande, som stadgat sig till öfvertygelse, en sträfvan till handling, liksom kroppen tillhör själen. Det är hufvudsakligast genom ett sådant medvetandes frambringande nykterhetsföreningarne verka godt för framtiden, ock uträtta det specielt mot dryckenskaps öfverflödet hastigare, än äfven det mest ändamålsenliga och nitiska befrämjande af folkundervisningen kunde åstadkomma. Visserligen vore en god folkundervisning det enda rätta medel, så emot dryckenskapslasten som emot alla andra afvikelser från det rätta, men ett medel, som ännu i århundraden låter vänta på sig, förrän det i någon större mon visar sig verksamt. Derunder kan det dock vara godt att hafva till hands ett om ock endast palliativmedel emot det onda. I allmänhet står en verklig folkbildning ännu allestädes på en skral fot och dess framsteg hafva sedan Grekernas och Romarnes tid för två årtusenden tillbaka ej varit synnerligen stora. Redan då förstod menniskan lika väl som i dag att med en enda tillställning förstöra mer, än många af hennes vanmäktigare bröder under en hel lifstld i sitt anletes svett kunde förtjena. Kalaser och andra s.k. glada tillställningar förorsakade redan då husfäderne lika stora uppoffringar och husmödrarne lika mycket hufvudbry för det stora ändamålet att dermed förskaffa de utvalda lyckliga, som till de samma inviterades, hufvudvärk och indigestion för den följande dagen. Glömmande sin menskliga bestämmelse sträfvade redan då de fleste blott för sig sjelf, en för att med rätt och orätt samla sig rikedomar, en annan för utmärkelse, ära och anseende, andra för annat. Redan då — dock hvartill gagnar att fortsätta dessa jemförelser, då hvar och en äfven dem förutan kan finna, att folkbildningen sedan den tiden ej gjort något jättesteg, och att man, då dess gång hittills varit så ytterst långsam, ej kan af några århundraden härefter vänta särdeles mycket för densamma. Det enda som häruti kan berättiga menskligheten till några bättre förhoppningar är, att den stora bristen i folkundervisningen, som hittills varit mera omedveten, numera blifvit allestädes bättre insedd och erkänd.

Hvad en rätt folkundervisning, en bildning, som genomträngt hela nationen, skulle förmå äfven emot dryckenskapslasten, borde icke vara svårt att begripa. Icke skulle en moder eller fader tro sig gagna sitt barn genom att i vaggan hälla i det några droppar bränvin, eller, hvilket kommer på ett ut, nedtysta hvarje dess skrik med droppflaskan, om de visste, att sådant hos dem vanligen grundlägger ett framtida behof af spirituösa, så det ock för tillfället må döfva deras lidande och nedtysta deras gråt. Icke heller skulle ynglingen sätta så stor ära i att på värdshusen eller eljest förtära sina föräldrars ofta nog mödosamt förvärfvade medel, och tro sig stå så högt i manhaftighet, som han nu vanligtvis tror, när han utan att blifva liggande kan intaga mer än andra, om han bättre visste, hvad för slut dessa manhaftighetsprof vanligtvis taga, eller att det är långtifrån ärofullt att onödigtvis utan någon rimlig nytta förstöra ens sina egna, så mycket mer fremmande medel. Skulle vidare husfadern och husmodern inse att välvilja för sina medmenniskor är någonting annat, än det nu vanliga skrytet och bemödandet att synas hafva allting bättre eller åtminstone lika godt som andra, deras vilkor må föröfrigt vara hurudana som helst, så skulle de troligen ej, såsom nu vanligt är, uppbjuda alla sina krafter för tillställningar af tråkiga nöjen och lustbarheter, utan hellre använda sin tid och förmåga på nyttigare företag.

Emot sådana ofog, hvars grund vi tro ligga i en bristande folkbildning, hafva nykterhetsföreningame uppträdt, och hvem skulle ej önska dem framgång i sin sak, äfven om han ej kan godkänna nyttan af ett totalt bortlemnande af spirituösa. Spirituösa drycker såväl som kaffe, the, tobak m.m. äro likaså litet som någonting annat utan sin goda afsigt och nytta i naturens hushållning. Orsaken dertill, att man ej allmännare insett deras bestämmelse, ligger, såsom vi tro deruti, att man för ensidigt fästat sig vid deras missbruk, och att man betraktat dem i förhållande till den individuella menniskan — äfven då mera i zomatiskt än psykiskt hänseende — i stället att man bort taga hela menskligheten och företrädesvis dess andliga sida i betraktande. Likasom hvarje enskild menniskas, så är ock hela menniskoslägtets bestämmelse att med tiden förbättras och förädlas, och det är en sådan slägtets utveckling hvarpå hufvudsakligen uppmärksamheten borde fästas, när fråga är om spirituösas bestämmelse och gagn. Huru skola spirituösa kunna verka något för menniskoslägtets förädling, frågar mången; svaret derpå behöfver ej sökas alltför långtifrån. Allmänt erkändt är, att det andliga elementet hos menniskan utöfvar en stor inflytelse på det kroppsliga, eller såsom man plägar säga, drager kroppen efter sig, likasom den äkta konstnärn formar sin bild efter idealet, och såsom redan hos en enskild individ hvarje starkare framträdande passion eller annan andlig potens vanligtvis trycker sin pregel på ansigtet. En lika känd sak ar den förstegring, som måttligt njutna spirituösa tillskynda det andliga elementet hos menniskan. Inbillningskraften lifvas, själen blir så att säga mera fri och tanken ledigare, i det alla små bekymmer och andra omsorger, som förut verkade hämmande, lemnas å sido. Till och med hypokondristen ser man i ett gladt lag upplifvad deltaga i andras glädje, misantropen blifva sällskaplig och den kalla egoisten visar ett varmt deltagande för sina medmenniskors väl. Någon sanning innehåller derföre Sir John Falstaffs välkända beröm öfver vinet i Shakespeares Henrik IV, der han yttrar sig på följande sätt: "Jag vill svärja på, att den der nyktra unga herren är en misantrop; ingen menniska kan ju förmå honom att le; men det är ej att undra på: han dricker intet vin. Med så beskaffadt folk är det illa bevändt, ty vattnet, som de dricka, och den eljest magra dieten afkyler deras blod, att de falla i ett slags trånsjuka, och om de sedan gifta sig, få de bara flickor. De äro vanligen narrar och fega stackare, hvilket äfven vi skulle vara, om vi ej förstode värma oss. Godt Spanskt vin har en dubbel verkan, det uppstiger i hjernan, fördelar der allt det dumma och grofva töcken, som lagt sig öfver henne, gör henne rådig, rask och qvick, full af lifliga bilder och glada föreställningar. När dessa sedan i det de framföras till verlden, öfverlemnas åt rösten och tungan, blir deraf en makalös qvickhet. En annan egenskap hos vårt ypperliga vin är, att det uppvärmer blodet, hvilket förut kallt och trögt gjorde lefvern vek och tvinande, hvaraf klenmodighet och försagdhet följer. Men vinet uppvärmer och sprider det från de inre till de yttersta kroppens delar. Det upplyser ansigtet, hvilket liksom elden från vakttornet manar hela den lilla staten, som man plägar kalla menniska, till vapen, och då följa alla lemmarne och de underordnade lifsandarne från provinserna sina anförare, hjertat, som härigenom stort och mägtigt utför modiga bedrifter. Och denna tapperhet kommer af vinet; all vapenskicklighet är ett intet, om ej vinet lärer, huru man skall göra bruk deraf. Lärdom är en guldhög, vaktad af en djefvul, till dess vinet befriar den och gör den nyttig och brukbar."

Dessa Falstaffs ord jäfvas ej af hvad Albrecht von Hallen i sin physiologi yttrar om vinet ungefär på följande vis: "tydligast märker man, huru vinet uppväcker snillet, om man gifver akt på, huru det disponerar menniskan för poesi, hvilken just är snillets sak." Ifrån urminnes tider har man alltid antagit, hvilket ock saken sjelf ådagalägger, att vinets upplifvande egenskap underhjelper inbillningskraften och stämmer fantasin till högre flygt, hvarföre Ovidius, som under sin landsflykt måste umbära vin, med skäl beklagar sig sägande:

"All den gudomliga kraft, som fordom värmde mitt hjerta, Skaldernas vanliga gäst, är borta".

Sådana auktorliga vittnesbörd äro dock nog öfverflödiga i en sak som äfven eljest finner kanske för många försvarare. Ingen kan dock neka, att vinet, njutet med måtta, framkallar äfven goda tankar och idéer, som eljest kanske alldrig låtit höra sig. Låt vara, att de i de flesta fall med vinet åter förflyga, ingen kan dock beräkna den riktning de under sin tillvaro lemnat själen och hvad de möjligtvis hos andra närvarande kunnat verka. En framfödd ide bortdör ej gerna, om den ock i åratal vore bortglömd. Förr eller sednare gör den sig åter påmind, ofta när ingen mera tänkt derpå. Ty nya tankar och nya idéer, huru och när de ock hafva uppstått, blifva ej länge den enskilde menniskans tillhörighet, om de eljest äro af den art, att menskligheten af dem kan hafva någon vinning. Ännu i högre grad, än fallet är med det kroppsliga, äger det andliga den egenskapen att fortplanta sig, om detta ock ej låter sig tabellariskt åskådliggöra. Eller rättare sagdt är det just det andliga, som i all fortplantning spelar hufvudrollen. En gladare sinnesstämning, ett rörligare temperament, en lifligare känsla och högre fantasi, hvilka af vinet framkallas hos individen, kunna således småningom blifva det normala andliga uttrycket hos bela slägtet.

Härigenom blifver det förklarligt, hvarföre just hos de nationer, hos hvilka vinet företrädesvis varit i bruk, civilisationen gjort större framsteg än hos andra, der vinets bruk varit inskränktare, och hvarföre vilden liksom af en naturdrift rusar åstad efter starka drycker, när de äro åtkomliga. Men den betydelse vi i det föregående tillagt vinet i afseende på mensklighetens förädling, förutsätter det måttliga bruket deraf, ej dess förtäring ända till dryckenskap, som är och förblifver ett oförsvarligt missbruk. Förtärdt ända till berusning kan vinet ej annat än vara skadligt, så för hvarje enskild menniska, som för hela menskligheten. Det blifver då den trolldryck, hvarmed Circe fordom förvandlade Ulyssis följeslagare till svin och hvarom Ovidius sjunger:

Och så snart jag förtärt den dryck med törstande läppar, Blef mitt hår till ragg förvandladt, skam till att tala; Tala kunde jag ej, ehvad jag ämnade säga, Blef det ett grymtande ljud, och nosen böjdes mot marken; Munnen sträckte sig ut och växte så till ett tryne, Halsen svalde och snart jag började böka i jorden Med den mun som nyss förtärt den förföriska drycken; In i ett svinstall stängs jag.

"Ack mitt goda namn! mitt goda namn. Jag har förlorat mitt goda namn och rykte! Jag har förlorat min odödliga del, och det som återstår hos mig äger ett oskäligt kreatur likaväl som jag. Att dricka och pladdra lik en papegoja, att gräla, skryta och svärja, att prata dumheter och galenskaper med sin egen skugga! Ack du vinets osynliga ande, har du ännu ej ett namn, hvarpå du kan igenkännas, så vill jag kalla dig djefvul! — — Ack att man kan taga en fiende i sin egen mun, för att låta honom stjäla hjernan från sig, och att glada upptåg, fröjd och gamman skola kunna förvandla oss till kreatur. Skulle jag bedja honom, att återfå min tjenst, så torde han svara att jag är en fyllhund. Om jag ock hade tusende munnar så skulle de allesammans tillstoppas af ett sådant svar. Att vara först en förnuftig menniska, derpå en narr och sedan innan man vet ordet af ett kreatur, ack det är förskräckligt! Hvarje glas till öfverlopps är förbannadt, ty det innehåller djefvulen."

Sådana äro den till förtviflan bragte drinkarens ord i Shakespeares Othello, hvilka kunna tjena till begrundande för dem, som möjligtvis tyckt, att det kort förut anförda talet af Falstaff till vinets beröm varit för mycket bra.

Der missbruket af vin och andra spirituösa uppnått en större höjd, hafva nykterhetsföreningarne uppträdt emot det och verkat välgörande, ehuru man af mångahanda skäl velat förtyda och förlöjliga dem. Äfven religionen, som ej förbjuder bruket af vin eller andra spirituösa, har man låtit draga i fält emot dem, och likväl räknar vår religion dryckenskapen till dödssynder (1 Cor. 6: 10; Gal. 5: 21; jfr. Rom. 13: 13; Eph. 5: 18, m.fl.). Den som bad utsticka ögat och afhugga handen, om de äro till förargelse (Matth. 5: 29, 30) skulle i närvarande tid på orter, der dryckenskapen är en daglig förargelse, troligen ej annat, än råda till undvarandet af alla spirituösa.

FOTNOTER:

[1] Ett utdrag af denna Afhandling finnes härförinnan meddeladt af Förf. uti en Gradual Disputation, för den 15 Junii 1832.

[2] v. Beckers Anteckningar.

[3] v. Beckers Anteckningar.

[4] v. Beckers Anteckningar.

[5] Denna variation finnes ej i Kalevala.

[6] Fordom tyckas flickorna hafva burit hos sig skeppor, dit de ifrån Helka-vuori samlade blommor, hvarmed de sedan, som orden äro i sången, vandrade till de rena gudarna, kanske för att offra. Äfven omtalas i sången en blå bro och röd brygga, hvaröfver tåget skulle ske. Jag vet icke hvad dermed egentligen menas.

[7] I konseptet till det bref till Runeberg, skrifvet i december 1833, som utgör berättelsens Inledning, står:

Derföre har jag flere gånger fått det Infallet att hopskrifva något, som du utan att blifva alltför illa stött med din publik kunde införa i bladet. För mig sjelf skulle jag ej så mycket frukta läsarens obilligande, ty jag är lika så mycket skild från publik som verld, hafvandes ganska litet att med dem beställa. Icke heller vill jag neka det allt detta understödjes af någon liten skrifklåda, som dock endast håller sig till fingerändarne, så att hufvudet och allt annat är fritt. Af begge dessa orsaker föranledd är jag nu sinnad att skrifva en berättelse jag af min skjutskarl i förledne sommar hörde. Ehuru obeskedligt har jag ännu en tredje afsigt med det, nämligen att öfva mig i skrifning. Jag har nämligen tänkt att det vore så artigt att en gäng fä en finsk novell hopskrifven, men vet icke när det kan fullbordas. Det är väl något för sent att nu på 30 års ålder först öfva sig deruti, men jag har dock det förnämsta undangjordt, nämligen konsten att skrifva en passabel stil och hvad som icke bör skattas mindre att skrifva orden rätt. Om jag någongång kommer längre, så skall jag icke fela, att sådant tillkännagifva, på det publiken må vara i tillfälle att subscribera.

[8] En förebråelse blott för hennes dröjsmål.

[9] Jag har öfversatt Venäjä (Venää, Venähe) med Qvenland. Finnarne i Archangelska och Olonetska Gouvernementerna kalla sig Venäläiset, äfven Karjalaiset. Den förra benämningen torde lika så gerna, som något annat, hvarpå man gissat, gifvit anledning till benämningen Qvener (Qvaener).

[10] I allmänhet tyckes han göra sjelf ringa affär af sin förmåga, och alldraminst affectera att lysa med den.

[11] Ordstäf betecknande brist och fattigdom.

[12] Om denna ypperliga runosångare torde här snart kunna lemnas utförligare uppgifter. Red. anm.

[13] (Vår landsman Bladh?) Anteckningar om Ryssland. Förra delen. Stockholm 1838.

[14] Pian on souttu soukka salmi, mitatru meri matala. (Finskt ordspråk.)

[15] Denna kladd utgöres af ett interfolieradt exemplar af Judéns ordspråk, med tillökning af Florini, Porthans och Hof-Rätts-Rådet Asp's egna ordspråkssamlingar.

[16] Strövis förekomma dessutom några ordspråk i afhandlingen framföre.

[17] Om ej, hvad i Mehiläinen årgg. 1836, 1837 vid slutet af hvarje Hft.

[18] Åtskilliga ordspråk ifrån Ryska Karelen hafva blifvit samlade af Stud. J.Fr. Cajan.

[19] Eller Hyys, hyys Hymylään.

[20] Uppgiften på versernas antal, så här som vid de följande runorna, är ungefärlig, ty vid den ytterligare revisionen före renskrifningen kunna somliga verser blifva uteslutna, andra tillkomma ur varianterna på ställen, om hvilkas redaktion bestämdt beslut ännu icke kunnat fattas.

[21] Ännu i denna dag är det brukligt att vid svedhygge lemna ett och annat träd stående; månne med samma afsigt, som då?

[22] Här har jag begått en förfalskning af runorna; ty efter dem skulle Untamo ej blott hotat, utan ock verkligen slagit ihjäl allt Kalervos folk utom Kullervo. Men då efter samma runor Kullervos föräldrar och syskon sedermera finnas i lifvet, så har jag varit tvungen att förhjelpa dem till att med lifvet komma på flykten, hvilket dock var lättare, än att göra dem åter lefvande, sedan de engång blifvit ihjälslagna.

[23] Under afskrifvandet af dessa böner kom jag att särskilt fästa mig vid en vers af två ord, hvilkas mening Svenska språket ej kan återgifva med mindre än hela åtta särskilda ord. Versen förekommer bland uppmaningsorden för boskapen, att till natten infinna sig i hemmet, och lyder: (vaimot valkean tekevät) kotihinne tullaksenne d.ä. (qvinnorna uppgöra eld) för att i mån komma till edert hem. Koti bet. hem, kotihin till hemmet, kotihinne till edert hem; tulla' komma, det obrukl. tullakse för att komma, tullaksenne för edert komma, d.v.s. för att i mån komma: De sex Svenska orden: för att i mån komma hem, kan Finskan äfven uttrycka med det enda ordet kotiutaksenne, af kotiuta' komma hem, kotiutakse för att komma hem, kotiutaksenne för edert att komma hem, d.v.s. för att i mån komma hem; hvilket allt här såsom en språkkuriositet blifvit anmärkt, ej till något nedsättande af det ena eller andra språket.

[24] I Lemminkäinens runor benämnes hon någonstädes Ilpotar, som är ett patronymicum och ger tillkänna, att hennes fader hetat Ilpponen; Louhi åter synes vara hennes egentliga namn.

[25] Runorna 1-36.

[26] Ordet pyhä betydde ursprungligen: åtskild, oåtkomlig, ovidrörlig, hemsk, förfärlig…

[27] Se hans uppsats " über ein Finnisches Epos " (Kalevala), öfvers. i Fosterl. Alb. hft. II, s. 6, 67. Rask's panegyrik öfver det Finska språket torde för de flesta läsare vara förut bekant från Suomi. Jacob Grimm, en af nutidens djupsinnigaste språkforskare, instämmer i hans ord, i det han säger: "i allmänhet kan det Finska språket betraktas såsom ett af de mest välljudande och böjliga på jordklotet." (1. c. s. 68).

[28] Denna och föregående vers tyckas vara oförenliga; men de måste förstås allegoriskt: Hon reser som om hon reste i en höstnatt eller på en våris, att ej ens spår af henne qvarbli.

[29] Denna sång utgör ett enkelt lofqväde öfver åkerbruket. Kanske har den att tacka någon skördefest för sin tillkomst. Dylika upprepningar, som i denna sång, förekomma allmänt i de Finska balladerna. — I Merenkosiat (Kanteletar III: 38) finnes åkerbrukets beröm annorlunda tolkadt.

[30] Samlede tildels forhen utrykte Afhandlinger af R.R. Rask. Förste Del. Köbenhavn 1834, p. 11.

[31] Äfven eljest hafva de lappska orden ofta ett a, der samma ord i finskan hafva i, t.ex. lappskans akke, heter i finskan ikä, ålder; acc'e, isä, fader; albme, ilma, luft; barta, pirtti, pörte; garrodet, kirota, svära, förbanna; ladne, linna, slott; lase, lisä, tillskott; rådde, rinta, bröst; savek, sivakka, skida; vakko, viikko, vecka; valje, vilja, förråd; vass'e, viha, hat m.m.

[32] Jemför t.ex. de grekiska orden hagios, hallomai, hals, hesomai, hepta, herpo, hex, heos, haemi, holkos, hylos, hylae, hyper, hypo, hypnos, hyrax, med latinska orden sacer, salio, sal, sedeo, septem, serpo, sex, suus, semi, sulcus, solidus, silva, super, sub, somnus, sorex.

[33] Om mötet i närheten af Avasaxa midsommardagen 1846 med professor K. från Berlin berättar Stats-Rådet Gröt i sina nyligen utkomna Pereezdy po Finljandii (Färder i Finland) bland annat följande: "emot hvad vi väntat, var han (K.) ej särdeles angelägen om de upplysningar, hvarmed vi ville stå honom till tjenst. Likväl tror jag han var nöjd med detta sammanträffande med oss, emedan hans reseiakttagelser derigenom riktades med en vigtig geografisk upptäckt: han fick nemligen af oss höra, att i Finland finnes en stad vid namn Helsingfors, och att i densamma finnes ett universitet; hvilket allt, derest han ej träffat oss, kunnat ända till grafven blifva en obekant sak för honom. Enligt professorns önskan infördes det märkvärdiga namnet på staden jemte våra egna med läslig stil i hans annotations bok, hvarföre det troligen numera ej blifver bortglömdt." Så otroligt detta än låter, är det dock bokstafligen sannt, hvilket ref., som dervid var närvarande, om så behöfdes, kan bevittna. Troligen hafva våra egenhändigt skrifna namn i H:r K:s dagbok redan flere gånger blifvit uppvisade såsom en stor Lappsk raritet.

[34] Finskan har 15 kasus men blott en deklination och en konjugation. De, som antagit flere deklinationer och konjugationer, hafva ej gjort behörig skilnad emellan dem och särskilta paradigmer.

[35] Så äfven nelilaita, viisilaita, kuusilaita etc. för neljelmä, viidelmä, kuudelma eller ock för allesamman: kolmio, neliö, viitiö, kuutio. Att man äfven säger kolmilaita venet, gör intet till saken, ty en båt kan dock alldrig förblandas med en triangel.

[36] Se Die deutsche Grammat. von D:r J.K. Fr. Rinne.

[37] Att nuförtiden allehanda barbarismer och rådbråkningar ganska väl låta höra sig äfven i predikningar, eller rättare sagt af mången anses just höra till predikostylen, måste väl tillskrifvas den större bildning och hyfsning, som nationen sedan Gezelii tid vunnit.

[38] De äro afskrifna ur en 1783 års edition, från hvilken sednare tiders editioner endast derigenom skilja sig, att de jemte tillkomna tryckfel fått apostroftecknet för hvarje ordförkortning och hvad annat korrekturets läsare på egen hand trott sig kunna tillgöra.

[39] Det sista från den Dorpat-estn.; de två föreg. från den Reval-estn. psalmboken. Likheten blefve mycket större, om de estniska orden skrefves efter Finsk orthografi; t.ex. olled uttalas alldeles som olet.

[40] I Helsingfors Tidningar för år 1821 skall Psalmbokskommitteen meddelat en uppgift, enligt hvilken i den gamla psalmboken 188 psalmer ej hafva någon förbättring (!?), 75 behöfva omarbetas och 150 komma att uteslutas (se: Turun W. San. 1821 N:o 27).

[41] Den nya Svenska psalmboken har efter hvad det påstås ej kunnat undvika denna klippa.

[42] Sions sånger kunna lemna exempel på det slags förtrolighet, hvarföre ock Schartau ej torde hafva så orätt när han afstyrker deras begagnande (se: Schartaus Andeliga Bref).

Ph. Friedr. Hiller, författaren till Geistliches Liederkästlein och andra mycket värderade ascetiska skrifter, skrifver om sig och sina psalmer sålunda: "Jag har vinlagt mig om enfald och undvikit en högt svarvande fantasis öfverdrift i uttryck. Derjemte har jag afhållit mig från för mycket sällskapliga och förtroliga talesätt om Frälsaren, såsom om en vanlig broder, om hans kyssande och omfamningar, om menniskans umgänge med honom, såsom vore hvar för sig en Christi brud, hans smekningar, som om han vore ett litet barn, och hoppas jag, att ingen allvarlig Christen skall missbilliga hos mig denna vördnad för Frälsarens majestät." Hvar och en fördomsfri Christen kan af denna förklaring finna hvad för värde han ger sådana mångens älsklingsfraser, som min söta Jesu, mitt späda lam, barnet lilla o.s.v.

[43] Exemplen äro tagna ur Kanava, hvilket dess äfven hvad Finska metriken beträffar förtjenstfulla redaktör torde benäget ursäkta. Kanhända hade jag funnit exempel på närmare håll, men dem sparar jag åt andra att efterleta.