ÄDELT VILDT
AF
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

ÄDELT VILDT

EN FAMILJEHISTORIA
AF
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

STOCKHOLM
Albert Bonniers förlag

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907

FÖRSTA KAPITLET.
Det gamla slottet.

— Farmor, jag är ändå litet rädd!

— För hvad, mitt barn?

— För det gamla slottet och ... och för ...

— Nåå?

— För den gamle, sjuke grefven. Tänk, om han dör, medan vi äro där!

— Tyst. Å, tyst, min flicka.

— Hans sonson är ju också hos honom?

— Ja.

— Hvarför vill farmor företaga en så lång och besvärlig resa nu på hösten, och hvarför skall jag följa med? Vi hade ju inrättat det så trefligt i staden, och så efter jul får jag fara till Italien, det kan jag förstå meningen med, för det är härligt, men det här är ingen mening alls.

— Ett aderton års barn skall inte förstå, endast lyda. Och när jag vid mina fyllda sjuttio reser ut på landsbygden i oktoberfukten, är det mening med det. Grefve Haqvin Brage är min ungdomsvän, det vet du. Han har önskat se mig — och dig före sin troligen snart förestående död.

— Hvarför mig?

— Ja, det har jag tvekat, om jag borde säga dig, men du är uppfostrad med aktning för äldres vilja, och ditt hjärta är godt och varmt och rent, därför skall du förstå mig, Gunvor. Han och jag hoppas, att du skall bli unge grefve Haqvins brud. Du, med din rikedom och din människokärlek, kunde göra många lyckliga, och Bragevall skulle ånyo uppblomstra genom sin unga härskarinna. Nu vet du, att det ligger i förfall och att ödslig tomhet länge rådt i de stora salarna. Det kan bli ett af vårt lands ståtligaste fideikommiss, om det kommer i dina händer. Tycker du inte det är en stolt tanke?

— Jo — men farmor, jag känner inte unge grefven, och han inte mig.

— Ni ska’ lära känna hvarandra.

— Och hålla af hvarandra, farmor?

— Ja, på aktning och tillgifvenhet byggas de bästa äktenskap, barn. Kärleken, den stora kärleken, tåla så få vid att erfara. Det är som att sitta för nära en flammande brasa: man får svedd hud och ärr för hela lifvet.

Gunvor slöt ögonen och lutade sig tillbaka mot vagnens mjuka dynor. Farmors stränga ansikte, den skarpa munnen, de lidelsefulla näsvingarna, och den djupa, glödande blicken, skrämde henne nu som så ofta förr. Och dock trodde hon blindt på denna sin barndoms vårdarinna och stöd; allt hvad den sedan sitt tredje år föräldralösa flickan lärt se upp till, vörda och älska, hade tagit farmoderns gestalt. Hon hade ej reflekterat öfver, om lifvet en dag skulle ge henne andra vyer. Öfver hufvud taget hade hon ännu ej begärt annat af tillvaron än glädje, och trots sin imponerande stränghet och sina gammaldags uppfostringsmetoder hade fru Eiden aldrig nekat sin sondotter nöjen och förströelser, ehuru de måste försiggå under kontroll.

Eiden & C:o var den halländska kuststadens äldsta handelsfirma. Den första Eiden hade invandrat från Savoyen för etthundrafemtio år sedan, då med ett bräde, hängande i ett snöre på bröstet, och på denna disk små tarfliga gipsfigurer. Men före sin död var han en ansedd köpman, en af »stadens äldste», och hans son, Gunvors farfar, blef utan svårighet satt på tinnarna af templet, rikedomens och maktens glimmande helgedom. Hennes far, en blond, vacker nordisk typ med drag och karaktär efter sin svenska mor, kallades allmänt »guldkonungen», både på grund af sitt utseende och sina hopade skatter. Han gifte sig tidigt med en ung engelska, hvilkens mörka ögon aldrig lärde sig se på det främmande landet som på ett hem, och hvilkens skälfvande veka mun endast mödosamt uttalade »det malmklingande språket». Hon dog vid Gunvors födelse, och det var farmor, som lät barnet få ett äkta nordiskt namn. När »guldkonungen» sörjt sin unga maka som en förtviflad i tre år, hände det högst ovanliga, men som läkarna den gången faktiskt konstaterade, att hans hjärta brast af sorg.

Gunvor stod ensam i världen med sina millioner och sitt glada, sorglösa barnasinne, ty intet af moderns tunga håg och trötta melankoli hade den lilla ärft. Hon älskade glädjen nästan som den tagit gestalt och blifvit hennes lekkamrat, och hon gick omkring med en underlig lyckohunger, hvilken hon ej själf förstod, men som, sedan hon växt upp, blifvit allt starkare och häftigare, en längtan utan namn och utan bo, som längtans vildfågel med de breda vingarna ofta är det.

Farmodern hade uppfostrat henne hemma under sina ögon. Skickliga lärarinnor hade hon haft, men utan undantag voro de pedagogiska nummerhästar, alla gående i regementets takt efter den musik, som konservativa institut angifvit för dem.

Jämnårigt sällskap under fristunderna saknade Gunvor icke. Hon fick bjuda små flickor ur de »bästa» familjerna till sig, och de små flickorna beundrade och afundades alla hennes vackra saker.

Då gaf hon dem gärna det deras blick lyste ifrigast emot, bara för att få se dem riktigt glada.

Gossar hade hon endast träffat undantagsvis och förstod sig ej på dem. Nu, denna vinter, skulle hon som vuxen föras ut i societeten, och det farmor yttrat nyss om grefve Haqvin Brage blef för henne, där hon satt i kupéhörnet, vaggad af tågets ilande fart, till en vacker dröm. Han skulle bli hennes beskyddare, hennes riddare, hennes vän. Han skulle ha en ädlings höfviska later, drömde hon, och en ädlings stolta, friborna sinne. Det farmor sagt om tillgifvenhet och aktning lät så lugnt och tryggt. Stormande kärlek visste Gunvor ej hvad det var; lidelserna sofvo oväckta inom henne; hon var ett barn i lång klänning och med rosor i händerna. Men hon skulle ej akta på, om hon lät sina rosor falla på allfarväg, ty hon trodde världen full af dejliga blomster.

— Ropa på Karna, Gunvor; hon far börja plocka ned reseffekterna, vi äro strax framme, sade farmor med sin låga, distinkta röst, hvilken dock under hela resan haft en underlig, nervös darrning, som om hon vore orolig för något. Farmors ögon sågo också ut som de gråtit utan tårar. Det var besynnerligt, att Gunvor aldrig förr hört talas om denne grefve Haqvin, hvilken dock föreföll att vara farmor så kär. Att han varit änkling i många år och uppfostrat sin sonson som farmor henne, det visste hon, och att dessa sista ättlingar af den urgamla släkten voro mycket fattiga, trots sitt mäktiga Bragehall.

Hon reste sig och ropade på Karna, hvilken, trogen och pålitlig som en gårdvar, höll sig till reds.

— Vi äro framme strax, Karna.

— Jaså, ändtligen.

Den station, där de stego ur, hade ännu ej fått något eget stationshus; en ödegård gjorde tjänst så länge. Den lilla byggningen låg där som en mörk punkt midt ute på den vida slätten, och när höststormarna tjutande vräkte fram likt rasande vågor, hotade de att kullstörta detta bräckliga, ensamma hus, men hur det skadades och anfölls, hade det hållit stånd i ett par decennier och skulle nog stå där i ytterligare två. Det, som är fallfärdigt, har ofta en segare motståndskraft än det starka och unga; det är som själfva förstörelsen skydde det.

Inspektoren stod där grå och luggsliten i den duskiga höstskymningen. Den röda signalflaggan höll han ängsligt mot armen som rädd för att den skulle rebelliskt fladdra ut, men däremot lät han en blå snusnäsduk vaja ur fickan på kavajen som en symbol för lifvet på landet.

En ung man skyndade fram emot damerna.

— Fru och fröken Eiden, förmodade han och vinkade åt betjänten att komma närmare.

— Ja, sade farmor, det är grefve Brage, antar jag?

Grefven bugade sig.

Vacker kunde han nästan kallas. Dragen voro regelbundna, förädlade och utmejslade genom generationer, gestalten hade denna symmetriska, något vekliga elegans, som fostras i salongerna, och de anlag för fetma och en viss flegma, som en tillvaro utan arbete och mål gärna alstra.

Gunvor såg likväl ej annat, än att den unge grefven mycket väl kunnat rida emot henne som en båld riddare med vajande fjäderbuske och öppet visir. Hon fann honom värd ljusa drömmar och kröp in i täckvagnen bredvid farmor med en känsla af, att nu for hon till lyckoslottet, där dansen skulle gå alla hennes lefnadsdagar.

Grefve Haqvin satte sig på baksätet. Han höll sina knän så försiktigt som möjligt för att ej stöta ihop med sina moitiéer och han talade lågt och allvarligt, mest om den sjuke farfadern, men också några ord om de dåliga vägarna, hvilkas lera de sista dagarnas regn blött upp alldeles oerhördt. Det var så vattenhaltigt innehåll som möjligt i hans fraser, men hans organ var vårdadt, hans tonfall mjukt och hela hans hållning sympatisk.

Vagnen rullade tämligen raskt framåt, och hvar gång Gunvor såg ut, mötte henne samma utsikt: vägen öfver slätten — som ett okynnigt slingrande sotstreck öfver en gulbrun, plan yta — pilar, risiga och nakna, stenvallar och här och hvar en grå koja, alltid med några par trätofflor utanför på dörrstenen.

En och annan frodig bondgård såg hon också sticka upp som en fet champinjon i en myr, men tilltalande föreföll henne ej detta landskap, sådant det nu tedde sig i dis och halfmörker. Hon var glad, när Haqvin sade:

— Ja, nu ha vi inte långt igen.

Farmor såg också ut, som om hon gärna hört de orden, ja, nästan som om de varit de enda, hvilka ej gått förbi henne. Visserligen hade hon både svarat och talat förut, men tankarna tycktes dock gått sina egna vägar, hvart visste ej Gunvor. Hon bara tänkte, att hon aldrig förrän i afton sett det där lefvande draget i farmors ansikta. Det gjorde henne så ung, och det märktes bättre än någonsin, hur vacker hon måtte ha varit.

Vagnen saktade, och steg för steg trampade hästarna sig fram öfver träbron, den forna vindbryggan, hvilken nu låg öfver förtorkade vallgrafvar.

— Från motsatta sidan ser man hafvet, det är bara tio minuters väg dit, sade Haqvin.

Hafvet så nära. Å! Gunvor andades ut, som njöt hon redan af vågornas friska sälta, och hon hoppade lätt ur vagnen, som nu stannade framför den låga, hvälfda porten.

Medan grefven hjälpte farmor ned, stod Gunvor stilla och såg vid skenet af en väldig hornlykta upp mot Brageättens vapen, hvilket var inhugget i slottets fasad. Hon stafvade sig till den latinska inskriptionen, hvilken bågformigt omgaf vapnet, och när farmor redan var inne i förstugan, stod hon ännu kvar och stirrade på dessa stelt huggna bokstäfver.

Haqvin hade stannat bredvid henne.

— Fröken ser på vårt tänkespråk, frågade han artigt.

— Ja. Fac et nihil spera, hvad betyder det?

— Fac et nihil spera: Handla och hoppas intet, betyder det.

— Hu! Hon ryste till.

— Ja, det är inte lefnadslustigt precis, svarade han i lätt ton och skrattade litet.

Det skrattet tyckte hon inte om. Det kom så omotiveradt som en pingla i en allvarlig klockklang. Hon gick uppför den låga, breda stentrappan, skyndade efter farmor och Karna, som under en jungfrus ledning togo vägen längs det gamla slottets vindlande gångar upp till gästvåningen.

Bragehalls corps-de-logis låg där som en ofantlig askgrå stentärning midt i en sekelgammal park, nu förvildad och sofvande, en enda oredig massa af förvridna grenar, knotiga stammar och täta buskage.

På stentaflan i nedre förstugan kunde den intresserade forskaren läsa slottets historia, den, som ej de tjocka murarna förtego eller i hviskande legenders eko buro från tid till tid, som vinden för det torra bladet utan rast eller hvila.

Det var svårtydd, gammaldags skrift, stentaflan hade inristad, men trots att århundraden förflutit, sedan den huggits dit, kunde ännu orden ses. Där stod:

»Hjälp Gud alt som mæchtigste. Anno 1544 ær denne Gaard, som nu heder Bragehall, udi Jesu Navn opbygget af Erlig og Welbyrdig Mand Otte Brage till Gillö, daa Kongl. May:tts Befallningsmand paa Drottningborg Slått med sin Kjære Frue, Erlig og Welbyrdig Frue Ebba Mandel. Den alt som mæchtigste gode Gud skie lof og ære for en lyksalig begyndelse og framgång att altingest maa skie og komme Hans allerheligste Navn till lof og ære, og deres lifs arfvinge til lycke, gafn og gode här timelig og vore kærre foräldre, at de siden maa bo udi himmelrig til evig tid 1648 Amen.»

Så vidt berättade det gamla slottet själft med historiska, tunga ord, men i hvarje vrå af de stora, alltför många salarna smögo häfdens skuggor som bleka vålnader. Och de talade till den, som förstod sagans tysta bikt. Än var det festklang och älskogslek i stämman, än hån och bitterhet. De gamla, mörkt och stereotypt målade familjeporträtten af hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och tvungos att tråda sirlig dans med ädla damer i styfva fiskbenskorsetter och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget hår.

Man kan ej gå i ett sådant gammalt slott utan att höra det tissla och tassla af det förgångnas röster, utan att om och om igen lyssna till länge sedan förtonade steg. En dylik familjeborg är som ett instrument, hvilket gömmer alla de melodier man en gång spelat på det.

En gammal jungfru med grått, benadt hår under en hvit linongsmössa serverade damerna te på deras rum. Fru Eiden hade önskat det så, ty själf ville hon, så fort hon gjort toalett, gå till den sjuke grefven och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty farmor trodde, att hennes lilla sondotter kände sig rädd här i de höga rummen med de många mystiskt stängda dörrarna, de stora skåpen, de djupa stolarna och de dunkla speglarna.

Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken på allt detta nya. Hon tyckte nästan, att hon kommit in i ett ofantligt dockskåp, där det skulle bli lustigt att flytta om och leka.

Hon såg sig omkring i salongen och fann den alltför glest möblerad, men detta var ju endast gästvåningen, och den begagnades troligen sällan. Pendylen på den öppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden stanna här. Det fanns ingen anledning, att den skulle gå, när allt annat liksom dött, förstenats.

— Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det är ett ohyggligt valspråk Bragesläkten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet. Jag läste det öfver porten och jag kan inte glömma det.

— Det skall du inte heller. Det låter hårdt, men är nyttigt — en gång i lifvet. Du är bara för ung att förstå det än, svarade farmor lugnt.

Hon stod nu färdig att gå till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon sin sondotter på pannan. Så nickade hon långsamt.

— Farmor, jag ville så gärna ...

— Hvad, barn?

— Säga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ändå lycklig. Hur kan man se ut så: lycka utan glädje?

— Fråga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin väntar; han har väntat mig i tre dagar — ja, kanske mycket, mycket längre, och nu först går jag till honom. Det kom ett sällsamt drömmande och vekt tonfall i farmors röst, men hon ändrade det hastigt, när hon tillade: Karna, jag vill inte veta af, att här berättas några dumma spökhistorier for min sondotter.

Karna öppnade nigande dörren för sin härskarinna och sade fogligt:

— Nej, gud bevare mig för det, frun.

Gunvor kröp upp i soffan och låg där lydigt och stilla, med hufvudet halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en tanke på spöken. Efter en stund sof hon godt, trött af resan, men sömnen blef ej lång, kanske högst en timme, så satte hon sig upp.

Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade brunnit ned, och endast den orörliga, hvitgråa askhögen syntes där inne i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro några ljus tända, men de skönjdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, när deras sken föll öfver de tre hvita stängda dörrarna, öfver det ljusa parkettgolfvet eller öfver möbelns siden.

Bordet med de väldiga lejonfötterna stod i mörker, och lejonhufvudet, hvilket bar bordsskifvan på sin hjässa, grinade hemskt med elfenbenständer, som gulnat och spräckts.

Hvad här var tyst! Gunvor upprepade de orden halfhögt, men ljudet af hennes klara, unga stämma skrämde henne; den föreföll henne otillåten. Hon reste sig. En af de där dörrarna måste hon öppna, eljest skulle hon känna sig ängsligt instängd. Hon gick mot den till höger, där var farmoderns och hennes sängkammare, och där stod Karna och packade upp.

— Hvart går den här dörren midt emot, Karna?

— Det vet jag inte, lilla mamsell.

— Jag törs väl försöka öppna den?

— Ja, det kan väl inte vara farligt.

— Usch, den är stängd!

I detsamma kom den lilla trotjänarinnan i den hvita linongsmössan in. Hon bar varma lakan och örngott på armen.

— Hvart leder den här dörren? frågade Gunvor ifrigt.

— Till riddarsalen. Det vill säga, det är en lönngång först, som skiljer praktrummen från de här, och i den gången är det en trappa upp till det förseglade rummet.

— Hysch, sade Karna. Inga sådana där historier!

Men Gunvor kunde ej släppa det intressanta ämnet.

— Finnes här ett försegladt rum?

— Ja det gör det, men det skulle jag kanske inte talat om.

— Jo. Å, låt mig se det.

— Nej, kära hjärtandes, då kunde den gråe mannen ...

Hon tystnade tvärt, ty Karna nöp henne eftertryckligt i armen.

— Den gråe mannen, hvem är det?

Gunvors stora, klara ögon lyste af begär att få veta mera.

— Å, det är bara en sägen.

— Att han finnes däruppe — ett spöke! Gunvors röst blef halft föraktlig.

— Ja — det — är ju bara skrock.

— Visst.

Gunvor frågade ingenting mera. Karna såg ju alldeles hjärtskrämd ut, men hon såg alltjämt mot den hvita dörren, hvilkens blanka mässingslås liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt spelrum. Inte trodde hon på spöken, snarare då på en liten vänlig tomte eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade där uppe i sin lugna vrå öfver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det fanns ett »försegladt» rum; det lät så onödigt hemlighetsfullt och vemodigt. Där glädjen dansade fram, öppnades alla dörrar på vid gafvel, och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville — hvad hon ville själf, frågade hon sig knappt — ja, då skulle hon släppa in fröjden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log åt tanken på, hur dammet skulle hvirfla upp ur alla hörn, damm, som lägrat sig på blanka ytor och trängt in i ornamentens snirklar under årtionden.

ANDRA KAPITLET.
Konung Död och drottning Lif.

I gamle grefvens salong möttes fru Eiden och läkaren. Doktor Bengtsson bugade sig så djupt, hans lilla trinda mage tillät, för den ståtliga damen.

— Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur står det till?

— Illa, det vill säga, grefven har nog inte långt igen. Det är ingen sjukdom direkt, endast aftyning. Han är som ett utbrändt ljus.

— Utbrändt — med veken nere i pipan, menar ni?

Hm, hm, ja, så ungefär.

— Har doktorn sett, att, just som man tänker: nu blir det mörkt, kan helt plötsligt en liten klar, blå låga visa sig?

— Ja — ja.

— Det är lifvet, min bäste doktor. Ni kommer ju igen i morgon?

— Naturligtvis, men jag fruktar, att min hjälp då är obehöflig.

Doktorn såg på den underliga, gamla damen med det vackra, stränga ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning åt själfva döden att vända om? Då skulle hon kommit förr. Han bockade sig än en gång så vördnadsfullt som för ett krönt hufvud.

— Är grefven ensam nu?

— Ja, för ögonblicket, han ville det. Han väntade ert besök och var så rädd, att han ej skulle kunna se klart.

— Äro — hans ögon brustna?

Frågan ljöd så ångestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma långt bortifrån i en klagan öfver något förspilldt. Doktorn var glad att kunna svara:

— Nej, fru Eiden, inte än, men grefvens syn är ytterligt försvagad.

— Det finnes ingenting man kan göra för honom?

— Nej — ingenting. Han har visserligen stärkande droppar, men inga medikamenter i världen hjälpa för det, som är slut.

— Har han plågor?

— Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...

— Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. Välkommen igen i morgon.

— Jag tackar.

Doktorn drog en lättnadens suck, när han väl satt i åkdonet; sådana där gamla gods som Bragehall hade alltid något obehagligt mystiskt öfver sig. För dem betydde det föga, att tiden gick framåt, och att man nu i adertonhundratalets senare hälft tänkte väsentligt olika än man gjort vid seklets början. De behöllo sina traditioner och sina dunkla öden. Man kunde aldrig tänka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela vira och dricka toddy i en af de där stora salarna; det var alltid, som tassade ett förgånget omkring och tog bort munterheten. Det hörde unga och gamla dårar till att bo där; och gamle grefven var väl en art dåre; i alla fall sedan många år tillbaka en enstöring. Pengar att lefva efter sitt stånd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant slut på godsets inkomster.

Hvarför hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, påstod folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans föregångare måst dagtinga litet med sitt samvete, när han skref nådig grefvinnans dödsattest, ty hade han varit fullt ärlig, hade han berättat, skulle han som dödsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.

Herre, du min skapare, tänkte doktorn, hvad det är rasande mycket bättre att ha en hederlig bonde till far; då blir man kanske en Bengtsson i alla sina dagar, och det är möjligt, att ens pojke också blir en grofhuggare, men det är timmer, som håller, ingenting ruttet vid roten, som så ofta i de gamla, förnäma släkterna. Nu skulle han, Pelle Bengtsson, hem till mor och få en sup och en smörgås och en god portion gröt. Han slog upp rockkragen, och fick på det sättet en försmak af hemvärmen.

Efter en stund voro dock hans tankar ånyo på Bragehall. Underliga öden de haft där uppe, dessa sista Haqvinar. Gamle grefvens enda barn var naturligtvis också en Haqvin, eftersom fideikommissarien alltid skulle heta så. Han var en väldig drasut och en hedersprisse, som inte gjorde en katt för när, om han bara fick ligga i fred på sin turkiska divan, röka »Star of Cuba» och läsa Paul de Kock, hvilken dock på honom aldrig utöfvat någon annan retande inverkan, än att han bäst det var somnade och lät boken dimpa i golfvet. Sin grefvinna orkade han inte fara långt efter. Han tog henne från närmaste granngods, där hon och sex högförnäma systrar sutto och väntade på friare. Ekonomiskt sedt hade det aldrig varit något att stå efter att bli grefvinna Brage, men den unga fröken förstod att inrätta sitt lif på behagligaste sätt. Sedan hon skänkt sin man en fideikommissarie, gaf hon ingenting mera åt honom, men eljest talades det mycket om hennes »gifmildhet» mot de höga herrarna.

Så en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, föll hans far af hästen och bröt nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen tog sig det egentligen så nära; det var mest, som om en möbel flyttats ur slottet.

Grefvinnan hade ej ens tid att vänta sorgeåret ut, förrän hon reste till Ryssland, och därifrån spordes snart, att hon gift sig med en moskovit, en guldtunna. I Sverige lät hon ej vidare höra af sig, och för barnet tycktes hon mist allt intresse. Nu var också hon död, hade doktorn hört sägas. Hon hade med en tändsticka kommit för nära tyllgardinerna för budoarfönstret, och, när på hennes rop tjänarna störtade in, stod hennes nyss påtagna maskeraddräkt, »dagslända», i ljus låga. Efter svåra plågor afled hon af brännsåren.

Doktor Bengtsson lät hakan borra sig djupt ned i pälskragen. Hur var det gamle grefven stönat i dag, när han utmattad sjunkit tillbaka mot kuddarna? »Mitt namn, mitt stolta namn får inte dö ut! Det måste lefva!»

Puh, och det skulle den där svampen Haqvin råda bot för! Doktorn klatschade förargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung flicka in i det eländet. Inte att det felades Haqvin något, men han var som en torr gren både på hufvudets och hjärtats vägnar, och därtill svag till karaktären, såsom både farmor och mor. Det var visst något med det namnet! Det enda det kunde göra var att med heder laga sig i grafven.

*

Farmor Eiden stannade en sekund på tröskeln till sjukrummet. Det var som om en mask plötsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama uttrycket flydde för ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation. Ögonen strålade ej, men de blickade varma och djupa in i något osynligt, och en fuktig imma lade sig öfver dem. Tårar? Nej, nej, men minnen, längesedan skrinlagda hågkomster. Här stod hon på tröskeln, hon och den mäktige konung Död; hvem skulle först hinna taga platsen hos den sjuke, hvem skulle han tydligast känna?

Fru Eiden böjde sakta hufvudet som i bön. Sedan sköt hon varsamt upp dörren och gick snedt öfver det stora, dunkla rummet fram till sängen.

— Haqvin!

— Margareta — ändtligen!

Två kraftlösa händer försökte sträcka sig mot hennes; ett dödstrött hufvud höjdes nästan oskönjbart från kudden, där det hvilade, fult och ovårdadt, med tofvigt hår och skägg som ram kring ett gult, infallet ansikte, hvari ögonen flämtade oroligt och matt.

Sådan var hennes ungdoms älskade, när hon efter femtio års skilsmässa återsåg honom; detta var då den man, som Margareta Eiden skänkt sina bästa drömmar, sitt ljusaste hopp.

Åren äro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det också för den, som skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets högtidsstunder, och öfver en kvinnas enda, stora kärlek förmår ej ens ett halft sekel bygga en varaktig fördämning.

Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjuguårig, när hon snyftande sjönk på knä vid bädden och lät hans darrande händer stryka öfver hennes kinder, hans skrofliga stämma hviska smekande namn. Han hade aldrig älskat någon annan än henne; hon visste det, men fideikommissbrefvets lydelse skilde dem åt. Ett gammalt, gulnadt pergament var mera värdt än två unga, fullblodiga människors lycka. Där på det styfva papperet hade hon själf läst, att ägaren till Bragehall finge endast föra en högättad brud till sina fäders borg, eller, lydde den hånfulla, nyktra slutsatsen: »en flicka, som med tunnor guld kan Bragehalls trappor belägga».

Margareta var fattig, och, om de också kunnat kringgå detta underliga, flerhundraåriga dokument, kunde de ej kringgå verkligheten; dess kraf äro alltid obönhörliga, och de skildes åt, gingo hvar sin väg, men visste dock, att en gång skulle de komma ut ur ödets labyrint och då trofast som förr se hvarandra i ögonen. Nu hade den stunden kommit, men nu stod döden på vakt och skymde med det okändas skuggor.

De hade skrifvit till hvarandra under de sista åren, långa sirliga bref med gammaldags uttryckssätt, och i alla dessa epistlar hade det alltid stått något om »barnen». De hade skrifvit föga eller intet om sin egen förlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda åt de unga. De talade om dem som om två minnesstenar på hvilka de ville rista in, hvad deras hjärtan en gång önskat, och de hade ingendera tänkt sig annat än att de två stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument öfver död längtan.

När grefve Haqvin kände, att krafterna plötsligt allvarligt aftogo, hade han sändt bud på Margareta; förut hade han ej velat, att hon skulle se honom — omständigheterna hade gjort honom till en vårdslösad existens, och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, värjde han sig för att, slapp och utlefvad, ställa sig inför sin ungdoms sagobrud.

Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke på honom. Han visste icke, att hon efter balen på Bragehall för femtio år sedan stått ensam kvar ute i den månljusa natten i stället för att begifva sig till gästvåningen, där hennes grandtant redan sof tryggt, och att hon då sett upp till vapenskölden öfver portalen, icke med en vekt älskande kvinnas trånad utan med en valkyrias stolta, hänsynslösa mod, och hennes brännheta läppar, torra af kärlekstörst, hade skälft under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: »Fac et nihil spera».

Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle kämpa sig igenom det. Lyckan fanns hos honom där uppe i den gamla, förvittrade borgen; där måste den stanna som gisslan för hennes löfte att älska utan att hoppas, men också utan att vika.

För hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes intresse för man och barn var endast den sträfva pliktens. För hans skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det käraste hon ägde i världen, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom henne att med det glada barnets millioner göra pergamentets ord till sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld täckte de nötta slottstrapporna, och Haqvin, hennes älskade, finge ro i döden. Hon, som aldrig fått den stolta lyckan att bli mor åt hans barn, hon skulle nu liksom pånyttföda hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla trädet.

Sådan var Margareta Eidens kärlek, trots hennes sjuttio år; den var som ädelt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit starkare af den långa lagringen.

Också han, den gamle, härjade mannen, kände det trötta hjärtat slå kraftigare, den tomma hjärnan fyllas af bleka hågkomster, som när man i skymningen långsamt och dröjande lockar fram en melodi efter annan. Där komma brustna toner och oklara ackord, ty i mörkret är man ärlig och slår ej an falskt bara för att spela stycket, den spröda klangen blir som en smekning, en dröm — kanske en snyftning.

— Tack för att du kom, Margareta! Får jag kyssa din hand? — Hon förde upp den mot hans läppar. — Den är lika hvit och fin som förr — och ringen — min ring har du kvar! — Den med månstenen.

— Den, som vi tyckte såg ut som en stelnad tår. Haqvin, det sägs, att den förändrar färg, när den kommer nära gift, vet du det?

— Ja.

— Då äro inte tårar gift, fast de förbränna, ty det har fallit så många, många glödande tårar på den stenen. Men du är matt, jag skall inte tala så mycket.

— Jo, jo, jag blir inte trött af att höra din röst — den ger mig lif.

Hon mindes, att hon ännu på tröskeln till sjukrummet undrat, hvem som skulle hinna först dit in, hon eller den mäktige konung Död. Nu visste hon det; kärleken fick dock rätt till sist att kalla sig drottning Lif.

— Stannar du nu hos mig, Margareta?

— Ja, Haqvin, så länge du vill.

— Också i natt?

— Ja, du käre.

— Å, hvad det är godt att veta.

Han log; det var ett svagt leende, men det drog ändå segrande fram öfver de slappa dragen och tände en glimt i ögonen.

Hon tog en högkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen höll hon i hans båda, med den andra strök hon upp hans hår ur den fuktiga pannan, och han följde denna smekande rörelse med allt klarare blick.

— Du har väl hört, att doktorn sagt, att nu är jag färdig med — tillvaron, Margareta?

— Ja, men han kan misstaga sig.

— Jag tror han gör det — du är så stark, min ungdoms älskade, att du håller mig kvar hos dig.

— Men ansträng dig blott inte, Haqvin, tala inte.

— Å, du, jag har tegat så länge, länge. Hör du inte det på min röst? Den har rostat.

— För mig är den välljud.

Han log igen, lyckligt och varmt, och nu kom det ett skimmer af rödt öfver det askfärgade, skrumpna ansiktet. Så måste ju Margareta Eiden älska, tänkte han, för lifvet och af hela sin själ. Han låg länge tyst, som för att hämta mera styrka. Den utstrålade från henne, som trofast höll hans hand, och han kände den möta honom ur hennes ännu i ålderdomen underbara ögon. Det gjorde ingenting, att han sänkte ögonlocken; glansen från hennes djupa blick skimrade som ljus in till hans pupiller, in i hans medvetande. Den tunga dödströttheten vek långsamt, som när en tät dimma suges upp af solen.

Slutligen frågade han:

— Har du barnet, den blifvande borgfrun, med dig?

— Ja visst. I morgon får du se henne.

— I morgon — du tror att, att jag finnes till då?

— Jag vet det.

— Ja, kanske får jag än en dag till skänks.

— En och flera, hoppas jag.

— Jag vill så gärna veta mitt namn i goda händer. Är den lilla stark och fast som du, Margareta?

— Nej, men god och glad. En solstråle är hon.

— Haqvin är så svag.

— Jag såg det. Men än lefver jag. Och jag lämnar aldrig Gunvor. Bäst, att det ordnades snart mellan barnen. De ha ingenting att vänta på.

— Nej ... Bragehall har väntat — så länge. Skall lyckan nu bli bofast här?

— Hvem vet?

— Du vågar sätta allt på ett kort?

— På ett kort! Nej, Haqvin, på den kärlek, jag kämpat, lidit och lefvat på i ett halft sekel. Gunvors lycka — din sonsons framtid — Bragehalls ära — ditt namns bestånd — allt, allt är endast lösenord för bunden längtan, kufvad glöd. Förstår du mig?

Han tryckte sakta hennes hand.

— Min härliga — unga Margareta!

Det blef tyst igen i det stora rummet. Lampan med den gröna skärmen gjorde endast skuggorna djupare, och den sjukes ansikte spöklikt blekt. Klockan på marmorbordet under spegeln pickade kraftigt som en sund puls, och de klumpiga, svarta visarna innanför det kupiga glaset flyttade sig i ostörd ro minut efter minut. Farmor Eiden greps af en vild ångest, att klockan plötsligt skulle stanna och att han, den sjuke, ändå skulle nås af dödens väktarrop. Hennes hand darrade af trötthet, men hon vågade ej draga den ur hans. Om hon sedan aldrig mera finge lägga den mellan dessa matta fingrar, om de stelnade och isades af den stora makten. Ack, i lifvet fanns dock alltid hopp, tänkte hon, men dödens lie mejade det som allt annat.

Någonting afbröt den hemska stillheten — det ljöd först oregelbundet och flämtande, men sedan, så småningom, lika afmätt som klockans tick-tack. Det var en sofvandes djupa, lugna andetag. Gamle grefven hade somnat, tryggt som ett barn, med sin sköterskas hand i sin. Han sof som han ej gjort det på många dygn, en stärkande, feberfri sömn.

Farmor Eiden reste sig till hälften och kysste lätt hans panna; det var som om hon med denna varsamma kyss tackat honom för att han ville och kunde lefva.

Hans gamle trotjänare öppnade försiktigt dörren. När han såg den främmande damen sitta där orörlig vid hans herres hufvudgärd, tänkte han draga sig tillbaka, men fru Eiden vinkade honom närmare.

— Grefven sofver, hviskade hon.

Johan tittade på sin husbonde, och hela hans hederliga, släta betjentfysionomi sken upp.

— Så godt!

— Ja — godt! Nu går jag, och ni stannar här, men det är min bestämda vilja, att jag får bud, när grefven vaknar. Kom ihåg! Om det också är midt i natten.

— Ja, hennes nåd.

— Jag är fru Eiden. God natt, Johan.

Hon hade varligt frigjort sin hand ur grefvens, och ljudlöst gick hon mot dörren. Också nu stannade hon utanför den, som när hon gått in, men nu först kunde hon gråta. Tårarna föllo som ett ljumt bad öfver hennes ansikte, och hon glömde bort att torka af dem.

Följande förmiddag kom doktor Bengtsson, och, när han varit inne hos sin patient och ånyo kommit ut i dennes salong, stod gamla fru Eiden där. Kring hennes fint skurna läppar lekte ett nästan triumferande leende.

— God dag, doktor Bengtsson. Hur fann ni grefven nu?

— Förvånande mycket bättre, fru Eiden. Om vi skola hålla oss till vår liknelse från i går, den om ljuset, menar jag, skulle jag vilja säga, att det fått en ny veke, he, he, he.

Doktorns lilla, runda mage hoppade så sympatiskt belåtet med, när dess ägare skrattade, att man kunde tro, att den senterade kvickheten.

— En ny veke! — Ja, kanske det.

— Ja, en högst besynnerlig och intressant kris är detta i alla fall, fortfor doktorn allvarligare. Jag har aldrig sett ett motstycke under min tjuguåriga praktik. Det skulle inte förvåna mig särdeles, om jag finge se herr grefven uppe igen om någon vecka. Han är en helt annan än i går, ja, än på mycket länge.

Fru Eiden nickade tankfullt.

Doktorn hade naturligtvis rätt, fast han ej anade, hur det förhöll sig. Han trodde antagligen mera på droger och mixturer än på hjärtas makt öfver hjärta. Hon försjönk ånyo i ljusa hågkomster.

Doktorn stod höfligt och väntade på, att den energiska gamla damen med de strålande, unga ögonen skulle entlediga honom, men hon tycktes totalt ha glömt bort hans närvaro, och han harklade sig varskoende.

Hon såg upp och räckte honom handen.

— Ja, vi kanske träffas i morgon igen, doktor Bengtsson?

— Naturligtvis kommer jag, fru Eiden, men tillåt mig säga, att en sådan underdoktor som ni är jag inte.

Han bockade sig och gick med korta, stubbiga steg.

Farmor Eiden satte sig i den med nött gult siden klädda empiresoffan och knäppte ihop händerna i knäet. Hon bad icke, men hon lät andakten draga som en barndomens helgkänsla genom sitt sinne, och hon kände en frid, sådan hon sällan ägt under de gångna åren. Här, under hans tak, var hennes plats; här kunde hon ännu verka och drömma och — handla, ty handlingskraft hade blifvit hennes sköldemärke, dådlöshet ansåg hon vara rostfläckar, och hon hade aldrig gifvit sig hän åt andlig hvila — alltid hade hon haft det fjärran målet för ögonen att på ett eller annat sätt visa, att så älskade hon; inte för stundens röda rosor och gyllene solsken, men för lifvets hårda allvar. Nu var hon framme, nu låg vägen bakom henne.

Gunvor kom in.

— Här är jag, farmor.

— Bra, barn, då skall jag föra dig in till grefven.

— Han blir väl ledsen öfver, att jag ej liknar min vackra farmor, icke är guldlockig och blåögd, som hon var.

— Å nej, han vet, att du ärft din mors utseende: mörkt hår och stora, gråa ögon.

— Och en stor mun och en liten, vacker näsa och en bred panna och en haka — ja, farmor, hur är det med hakan?

— Den är mjuk och rund, kunde gärna ha mer energi, men det får väl farmor ha för oss båda. Så, min flicka, kom nu!

Gunvor lydde, och gick sedigt efter farmodern fram mot dörren. Smärt och elegant stod hon där, lockande fager som lifvet själft, varm som dess dröm, glad som dess lek och aningsfull som dess spirande vår.

TREDJE KAPITLET.
Lyckodrömmar.

Hästarna stodo sadlade vid trappan. Unge grefven och Gunvor Eiden skulle rida ut. Det hade de gjort hvar dag, trots det ruskiga vädret, under den vecka de främmande uppehållit sig på Bragehall. I dag sken solen för första gången på länge, och både utom och inom hus rådde en viss feststämning, ty gamle grefven hade just fått doktorns tillåtelse att ligga ofvanpå en stund. Han påstod, att han kände sig alldeles frisk, men doktorn var skeptisk och tillrådde försiktighet. Fru Eiden hade visserligen bevisat sig vara en mästarinna i känslans hypnotism, men sådant var i alla fall endast det skenbara bandet mellan ande och materia, och ingen visste, hur snart det brast.

Farmor Eiden stod vid gamle grefvens sängkammarfönster och betraktade intresserad de ungas affärd, under det hon ifrigt rapporterade sina iakttagelser bort till hvilsoffan, där Bragehalls ägare låg.

— Din sonson är en ståtlig man, Haqvin — ett vackert skal, som de flesta ättlingarna af våra s. k. hugstora ätter. Du vet väl, hur bra han tar sig ut i sin engelska ridkostym — och i sin jaktdräkt sedan? Den hade han i går på rådjursjakten. Han var den elegantaste att se till af de unga herrarna, och, Haqvin ... kan du tro det, men jag tänkte ofrivilligt, när jag såg honom, upphettad af lunchens starka rätter och det eldiga vinet, luta sig ned mot Gunvor: Nu, min gosse, skadskjuter du ädelt vildt!

— Skadskjuter, Margareta?

— Ja, min vän, ty han har ingen kraft att döda. Kärleken dödar, dess skenbild skadskjuter, och unge Haqvin är inte mäktig en stor lidelse. Det gör emellertid ej så mycket med Gunvor. Hon är ett sådant barn. Hon skulle aldrig förstå den vilda jakten. Så, nu rida de ut från gården. Hon är som den ljusaste vårdröm, min lilla solstråle. Ja, nicka du åt farmor, min flicka, adjö med dig! Lycka till på färden till de gröna skogarna! Till häst tar hon sig ut som en ung drottning, eller kanske snarare som en älfva. Henne passar lifvets lek bäst; hon har heller ingen aning om dess allvar.

— Och du är inte rädd för ett giftermål med Haqvin? Du förstår, han är snäll och god, inte ett spår ondt med pojken. Han har knappt lefvat undan hälften så mycket som jag gjort vid hans ålder, men det är tyvärr så, att det nog ligger i släkten en stor oförmåga att handskas med — ädelt vildt, som du kallade det.

Gamle grefven suckade tungt.

Farmor gick med sin stilla, värdiga gång fram till honom och satte sig i den djupa stol, hvilken blifvit enkom för hennes räkning flyttad tätt intill hvilsoffan.

— Käre Haqvin, sade hon lugnt och med kylig erfarenhet i rösten, de bästa af er män ha den oförmågan. Ni handskas med kvinnor som med en lyxartikel, hvilken hör salongen till. In i ert arbetsrum och in i ert själslif får hon aldrig komma. Hon är för skör och för ömtålig, tro ni. Men att, när ni tröttnat på henne, kastas bort, det är hon inte för bräcklig till. Haqvin, din sonson, hör emellertid säkert inte till dem, som kasta bort sin hustru för andra intressen. Jag kan vara trygg för Gunvors framtid i det afseendet. Och det, att hon tvifvelsutan endast hamnar i salongen, oroar mig inte heller. Han har just ingen annan plats åt henne. Hans arbetsrum är ju upptaget af piskor, hästsvansar, vapen, sadlar och liknande. Och hans själslif! Ja, min vän, förlåt mig, men det spränger nog aldrig sin puppa.

— Nej, det tror jag inte heller. Han har ingen fart i blodet, inga impulser. Margareta! — Gamle grefven reste sig upp på armbågen. — Egentligen äro du och jag mycket yngre än barnen. Å, fast jag är en stackars bruten gubbe, kan jag ligga här och minnas ungdomens lägereldar, och bara minnet af flammorna värmer mig. Jag kommer ihåg galna fester, då man ledsnade på europeisk rätvinklighet och gjorde sig ett turkiskt harem genom att skära af bords- och stolsben på restaurangens matsalsmöbler. Så breddes det orientaliska mattor och kuddar öfver förödelsen, kulörta lyktor slingrade sina arabesker i taket, blommor ströddes kring golfvet, och i liggande ställning intogo vi en lukullisk middag.

— Hvem betalade? frågade Margareta Eiden skarpt.

— Det vet jag inte — våra borgenärer.

— Å, de lysande namnens lysande elände! Det är väl, att dess tid är ute.

— Väl, säger du — och så vill du själf ...

— Ja, Haqvin, jag vill eller rättare ett halft århundrades kärlek vill inom mig. Fråga aldrig en älskande kvinna om skäl! Klok har jag varit hela mitt lif — nu vill jag drömma.

— Om lycka? ...

— Ja.

— För barnen?

— Å ja, för dem och för — dig. Ser du, om du ej lefvat för att se ditt Bragehall värnadt af guldets starka makt, hade hela mitt lifsverk varit förspilldt. Lyckodrömmar har jag aldrigt fått ha, men som frostfjärilar tvinga de sig nu ut i solskenet, bara därför att jag får hålla din hand i min.

— Tack, Margareta, ibland är lifvet smärtsamt kort!

— Inte för dem, som få gå först, Haqvin. Men att stanna efter, att resa vården eller glömma griften, allt som världen kräfver, det är det tyngsta af allt.

Han lade hennes hvita, vissnade hand öfver sina ögon, och hon förstod, att han var trött på allvaret. Det glada jollret höll han mera af, och hon kunde också skämta.

Johan hade öfverraskat de båda gamla midt i ett hjärtligt skratt öfver en gemensam hågkomst, och han, som ej hört grefven skratta på många år, stannade då häpen i dörren, där han sekunden efter, som en äkta trotjänare, log med.

*

Sida vid sida redo de unga ut i det gyllene solskenet, som lade sig likt en glimmande matta öfver slätten och smög sina strålknippen in bland bokarnas metallröda prakt. Det var ett spel af färger, en ljus genomskinlighet i luften, sådan man endast ser det i ett slättlandskap. Äfven utan att se det, anade man hafvets oändlighet bakom fältens mjuka våglinjer, och det var som om vinden tagit ett eko af böljebruset in i sin stämma.

— Nu först förstår jag, att Skåne kan vara vackert, sade Gunvor och såg sig hänförd omkring på de vida ytorna, hvilka afspeglade de underbaraste dagrar, och där blicken kunde glida och glida som en seglare på spaning utan att finna hamn förrän vid horisonten. Det var så mäktigt, detta, helt olika de små, kuperade idyller, upplandet erbjöd. Och Gunvor hade sett så litet, att för henne var all fägring ett ämne till entusiasm. Folket här ser så stort och kraftigt ut, tillade hon; det beror väl på, att provinsen är så rik.

— Ja, jag antar det.

Grefven klappade litet förlägen sin hästs smidiga hals. Han visste ingenting rysligare än när fruntimmer blefvo »djupa», och det hade lilla Eiden, sorgligt nog, anlag för. Men det ginge nog bort, när hon fått vara några år på Bragehall. Och att hon skulle bli hans grefvinna, var han på det klara med. Det var en synnerligen klok plan af farfar och den gamla frun. En vackrare hustru än Gunvor, kunde han ej tänka sig, och så var hon rik. Ja, detta var viktigast, naturligtvis. Utan rikedom skulle hon varit af noll och intet värde. Det mödosammaste var emellertid att underhålla henne, ty berättade han jakthistorier, ryste hon, och talade han om små societetsäfventyr, såg hon ut som ett oförstående barn. Och ändå märkte han, att han gjort ett visst intryck på henne. Hon såg vänlig och glad ut, när han närmade sig henne, anmärkte flickaktigt blygt, att hon tyckte så mycket om hans sätt att stryka upp håret, och att hans röst med den veka brytningen verkade på henne som ett egendomligt instrument. Nu skulle han känt det så tryggt och godt, om han under tystnad fått rida här bredvid henne, ty det var ju för tidigt att komma än med frieriet; det var eljest något han tänkt sig in i och ville utmärka sig med. Men att tala om »hvad som helst» var inte lätt. Hästar och hundar höll hon nog af men utan praktiskt grepp på deras egenskaper. Hon kunde visst knappast sentera, att hans Ladylike var äkta fullblod, en dyrbar gåfva af gamle grefven, som för att göra sin sonson denna glädje sålt flere af familjejuvelerna.

De redo nu in på en skogsväg. Detta var den underligaste, dystraste skog Gunvor sett. Idel höga tallar, så jämnt från hvarandra som om afståndet varit uppmätt, och med besynnerligt nakna stammar ända upp mot den tofsliknande kronan. Det var, som om solen silat sig in i en väldig pelarsal med smala, götiska fönster, och det låg en matt, trolsk dager öfver den bruna, barriga marken. En och annan skrämd hare eller kråka ställde till en bråd, prasslande flykt, när hofslagen doft ljödo mot den mjuka myllan.

— Det här är som en spökskog, sade Gunvor sakta. Aldrig har jag sett något så egendomligt. Om jag vore ensam, skulle jag inte våga röra mig af rädsla. Det är som om det lefvande lifvet vore alldeles utom hörhåll, och som — man måste ropa på hjälp.

— Vi kunna vända, om ni är rädd. Jag är så van att rida här.

— Ensam?

— Ja, ofta nog.

— Hvad tänker grefven då på?

— Å ... på att just här kunde man finna sitt öde.

Han såg på sin vackra följeslagerska med en innerlig blick ur sina blå ögon, nu skuggade af den klädsamma, bredbrättade hatten. Han visste ej själf hvar han fått orden från, men var själf mycket belåten med dem, då han tyckte de passade utmärkt in i stämningen. Unge Haqvin hade tagit det mycket samvetsgrant med att söka behaga den rika arftagerskan, och han hade, för att förtäta sitt tunna blod, läst flere kärleksromaner under de sista månaderna än förut under hela sitt lif. En och annan fras hade också välbehållen afsatt sig i hans hjärnvindlingar, och den kom han med, lycklig som öfver ett utsökt fynd.

Gunvor rodnade starkt. Så hade aldrig någon talat till henne eller sett på henne förr, och hon tänkte: detta är kärlek!

— Nu är jag inte rädd längre, hviskade hon.

— Jag skall också veta att beskydda er för hvarje fara. Ni kan vara trygg.

— För troll och gastar kan väl ingen människa skydda en annan, men de finnas bara i barnkammarsagor.

— Ja, det tänker jag. Det här är ett ypperligt jaktområde, men det är sant, ni jagar inte.

— Nej, stackars djur; det är pinsamt att veta, hur de kämpa för sina lif. Att det kan vara ett nöje att hetsa dem!

— Ja, det förefaller kanske underligt, men inte tror ni mig om att vara grym?

— Grefven tycker ju om jakt?

— Ja, men det är något helt annat. Säg, att ni inte tror något illa om mig; det skulle göra mig så ondt.

— Jag — vi — det är ju en så kort bekantskap.

— Det är inte alltid det behöfs många år för att ... för att man skall hysa tillgifvenhet. Ni kanske tycker, att det är tyst och ensligt på Bragehall; så, har jag också känt det ibland.

Grefven tystnade och stirrade så envist in i en glänta, som om han haft en sufflör där inne, men plötsligt tillade han:

— Nu är allt annorlunda, det har blifvit solglans öfver de gråa murarna — tack vare er.

Gunvor blef förlägen. Var detta ett frieri? Ack, om han ville vända sig till farmor först; det var så ängsligt att tala om och svara på så viktiga saker här i villande skogen. Hennes hjärta slog som en bursatt fågels vingar slå mot gallret, och hon visste ej, hvad hon skulle säga. Lycklig kände hon sig ej direkt, men kanske att den stora lyckan hon hört talas om ej förnams på annat sätt. Hon önskade i alla fall att få rida och drömma och inte orda mera. Tystnaden skulle svepa sin vida kappa om dem, om Haqvin, den ädle riddaren, och om henne, stolts jungfrun, och hon ville, att endast hans blick, hans hållning och den vackra, aristokratiska handen, hvilken vid hvarje svår passage fattade hennes häst i tygeln, skulle tillbedja. Orden tyngde i hennes drömvärld.

Detta var tur för grefve Haqvin, ty för tillfället hade han absolut ingenting mer att säga; han måste taga det i småportioner, eljest blef det honom själf för öfvermäktigt.

Nu hade de också hunnit ur skogen och ut på slätten igen, där den friska vinden och det bländande solskenet gjorde dem till två, uppsluppet glada barn. De sade inga kvickheter, jollrade närmast om hågkomster från tidigare år, men också detta förenade dem, ty lika ensamma hade de växt upp, och när han hörde henne berätta lifligt och med glödande färger om sina fantasilekar, var det som lånade han eld och lyste upp sin egen nyktert gråa barndom med reflexen från hennes flammande tankehärd.

*

När Gunvor den dagen skulle kläda sig till middagen, fick hon en oemotståndlig lust att sätta på sig något riktigt vackert, ett eller annat, som tydde på fest. Hon valde länge i sin garderob, och tog slutligen fram en blekskär sidenklänning, handbroderad med hvitt silke. Den var obetydligt urringad, så att hufvudet fick en friare ställning.

Just som hon, med Karnas hjälp, blifvit färdig, kom farmor in.

— Så fin, min flicka?

— Ja, farmor — den passar mig, säg?

— Det gör den visst, men hvarför har du satt den på i dag? Vi äro ju bara husets folk.

— Ja — men ...

Gunvor vred generad på guldarmbandets klingande ringar. Karna lämnade diskret rummet, och den unga flickan slog plötsligt armarna om fru Eidens hals. Hon sade ingenting, strök endast sina brännande kinder mot den gamlas svala hud.

— Kära barn, har han sagt något — redan?

— Nej, farmor. Ack, om han ville dröja med det. Jag är så lycklig just nu. Det är som en saga.

— Där du är prinsessan och han prinsen. Jo, jag vet, den sagan får namn först när man upplefvat den. Då heter den: »Det var en gång.» Men Gunvor, du får inte bygga ditt lif på sagor. Det är för skört virke.

— Farmor lilla, låt mig drömma.

— Och hvad drömmer du om?

— Om den stora lyckan, som jag alltid längtat efter. Minns du, farmor, hur jag brukade gömma hufvudet i ditt knä, när jag var liten och säga: »Nu längtar jag så!»? Du frågade: »Efter hvad?» Det visste jag aldrig. De sista åren har jag också längtat — tror du, man kan födas med sådant? — Men nu är det så stilla inom mig. Det är som — som det var julotta, och man väntade på att få stämma upp första psalmen.

— Fantasier, min flicka. Se förståndigt på saken. Grefve Haqvin är en mycket hygglig ung man, som nog kommer att hålla af dig, men du skall akta dig för att göra honom till en sagoprins eller taga detta som en högstämd melodi. Var glad och naturlig, Gunvor.

Det knackade på dörren.

Den lilla trotjänarinnan med den hvita mössan neg och lämnade en bukett gula rosor från grefven till mamsell Eiden. Det var de sista för i år, hade han sagt.

Länge sedan budet gått stod Gunvor där med sina blommor i handen, och farmor nändes ej störa henne. Hon var så vacker och oskuldsfull. Det skulle varit grymt att säga henne, det farmor Eiden själf genom trädgårdsmästaren låtit grefve Haqvin förstå, att han borde visa denna uppmärksamhet. Fru Eiden hade väl hellre sett, att Gunvor ej varit ett så lättfånget byte, men nu finge hon med sin kloka, klara blick se till, att sondotterns illusioner ej svekos. Ett barn var hon — och bäst så.

Gongongen ljöd.

Gunvor spratt till.

— Ja, nu är det tid att gå ned i matsalen, liten.

— Låt mig bara sticka rosorna i skärpet så ...

Farmors svarta sidenklänning frasade stelt och solidt i trappan, där ingen matta dämpade ljudet. Efter henne kom Gunvor långsamt och stilla. Grefve Haqvin tog bugande emot dem i matsalen, och förde vördnadsfullt fru Eidens hand till sina läppar.

— Tack för blommorna, sade Gunvor blygt.

— Ingenting att tacka mig för, det ...

— Jo, det var vänligt af grefven att tänka på det, afbröt farmor och fäste, med ett tydligt understrykande af ordens mening, sina stora ögon på Haqvin.

— Det var mig naturligtvis en glädje, stammade han. Ni måste ju hålla af rosor, som själf är den fagraste ros.

Farmor fick en besynnerlig torrhosta, men Gunvor stod bakom sin stol med glänsande ögon och röda kinder. Hon log inåtvändt som åt något ljust och mäktigt, hvilket fanns där inne.