IDUNS ROMANBIBLIOTEK XLVIII

DROTTNING MOI-MÊME

HISTORISK SILHUETT
AF
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER

BELÖNAD MED HEDERSOMNÄMNANDE VID
IDUNS ROMANPRISTÄFLING 1908

STOCKHOLM
Iduns Redaktion 1909

STOCKHOLM 1909
WILHELMSSONS BOKTRYCKERI A.-B.

I.
Barnet med segerhufvan.

Olof drängs röda hår fladdrade i den snåla decemberblåsten, och snögloppet hotade idligen att släcka den fladdrande beckfacklan, som han höll i vänstra handen, medan han hade den högra parat att genast gripa om låsvredet på karossdörren, när de höga fruarna kommo ut ur porten.

Sin lufva hade han lämnat kvar uppe på kuskbocken, ty Gud nåde honom, om han behållit den på, när den stränga fru Ebba närmade sig, och en sådan omänniska, att han hade tre händer, var han icke.

Länge behöfde emellertid icke Olof vänta, innan trinde Jerker upplät den tunga, låga ekdörren i porten för de båda förnäma damerna.

Grefvinnan Ebbas storväxta, kraftiga gestalt skymde nästan bort den lilla blyga och tafatta fru Anna Bååt, hvilken sistnämnda, så rikskanslerns hustru hon än var, beskedligt makade åt sig och lämnade Ebba Leijonhufvud till Hörningsholm företrädet.

Sist kom den lugna, blida Kerstin Horn, insvept i en vid, mörk kappa, så att endast den tunna, smala nässpetsen syntes. Hon bar sin härskarinnas, fru Ebbas fotpåse, och stod denna ut under kappan på ett sätt, hvilket så när lockat Olof dräng till vanvördigt grin.

Skyndsamt stego damerna in i karossen, häftande samman sina veckrika kjolar så godt det lät sig göra, och kusken, som visste, att det skulle bära af till »Fyrkanten», manade strax på hästarna.

För fru Ebba var det något nytt och rätt agreabelt att befinna sig i Stockholm, hvarifrån hon för sex år sedan förvisat både sig själf och sin andre man, den snälle, medgörlige Klas Karlsson Horn. Han måste något hufvudstupa lämna den silfverglänsande hofmarskalksstafven, då fru Ebba icke ville finna sig i att gå efter de högfärdiga grefvinnorna Brahe och det nymodens De la Gardieska packet. Medan hon varit Sturens hustru, hade hon ansetts som Sveriges första grefvinna, och hon tänkte så förblifva till sin död.

Med Axel Oxenstierna och hans hus hade hon emellertid alltid stått på vänskaplig fot, och när nu fru Anna skrifvit henne till och bedt henne vara henne ett kraftigt stöd under hennes käre herres frånvaro, kunde hon detta intet neka utan hade till och med lämnat sina gårdar och flyttat till Stockholm öfver vintern, där Sturarne hade hus vid Kinstugatan.

Dessutom förestod en viktig tilldragelse uppe i »Fyrkanten». Drottningen skulle få en tronarfvinge, och denna gång hade alla tecken tydt på, att det skulle bli en son, och vid slik märklig händelse måste högadelns fruar samlas omkring drottningen och hålla allt ondt och farligt borta med sina böner.

Nu — klockan var väl sex om kvällen — hade ett ilbud kommit från slottet befallande fruarna dit upp, ty hennes majestäts stund var för visso inne. Fru Ebba hade tillbragt dagen hos fru Anna, medan pigor och drängar eldade upp hennes egna gemak.

Medan karossen skakade fram på de mörka, gropiga gatorna, samspråkade de båda damerna med höjda röster, ty trots snön bullrade de tunga hjulen erbarmligt mot kullerstenarna. En tämligen lång och oangenäm omväg måste ock tagas då nybyggnaden i Sankt Niklas’ brink hindrade all körsel.

Det var anno 1626, och naturligtvis talade man därför om eröfringen af Liffland, hvilken gifvit de svenska herrarne så många gods, gårdar och dyrbarheter i handom.

Fru Ebba hade denna samma dag anländt från Tullgarn, och liflig som hon var, ville hon strax ha reda på händelsernas gång.

»Hans majestät kungen har varit min käre herre mycket nådig,» berättade fru Anna blygsamt, liksom rädd att på något sätt förhäfva sig eller fara med uppblåst skryt. »Han har skänkt honom både Volmars och Vendens gods i Liffland.»

»Ja, fuller torde herr Axel vara förtjänt af slika vedermälen,» inföll fru Ebba rappt, »han är kungahuset en tro man.»

»Det är han för visso,» medgaf fru Anna lyckligt, »men,» tillade hon suckande, »hårdt är det, att han så tidt skall vara ur landet för de många krigens skull. Nu är han i Preussen, och Gud den högste vet, när jag ser honom igen.»

»Tocket får man vänja sig vid,» genmälde fru Ebba. »I har ju edra barn att fröjdas åt. Jungfru Kristina är allaredan giftasvuxen. Hade jag min Annika-lill så långt! Men Herren vete, om jag någonsin får se henne växa upp till jungfru, och hon är min enda.»

»Är hon immer lika svag till hälsan?» sporde fru Anna deltagande.

»Ja, intet hjälper. Jag har låtit henne dricka mjöd med rå saffran och bomolja. Kryddadt vin och bärnstensolja har jag ock pröfvat, och dagligen har jag gifvit henne att tugga på tormentillarot.»

I sin moderliga ängslan glömde fru Ebba för en stund alla andra angelägenheter. Lilla Anna var värmen i hennes sinne, blomman från ungdomsdrömmarnas Eden.

»Ja, här är fast bedröflig ynkedom, hvart man sig vänder,» inföll fru Anna, som alltid hade lätt för det gråtmilda. »Vår nådige konung har ju skälfvosot, och hennes majestät lärer det vara så illa med, att hon icke annat beställer än gråter och jämrar sig.»

»Hon baxnar törhända för att också detta barnet skall dö; hennes lifsfrukt tyckes icke ärft Vasakraft,» sade fru Ebba, och som hon i detsamma vid en krängning af karossen stötte hufvudet emot väggen, tillade hon retad: »Tag mig fanen, har I icke lika förbåldt eländiga vägar här som ute i bygden.»

Jungfru Kerstin var genast tillreds att sticka en liten kudde bakom den myndiga grefvinnans hufvud. Denna nickade blidkad och återtog: »Nå, hur löper nu Vasaelden och det Brandenburgska tåreslasket samman? Hans majestät får väl hålla sin husfru med det syndiga spektakel, som är hennes lust, dvärgar och hofnarrar. Tvi för tockna barnsligheter, men det tyska sinnelaget trifves bäst med lappri och joller.»

Fru Anna såg så förskräckt upp, som hade hon väntat, att vagnen skulle remna vid detta gudlösa tal, men när intet trolltyg förspordes och hennes gäst satt där lika säker och karsk som nyss, vågade hon bidraga till krönikan och hviskande erkänna, att hon en gång hört Gustaf Adolf säga till hennes käre herre: »Jag har visserligen mitt huskors, som trycker, men det förhindrar mig från att blifva öfvermodig.»

De hade nu hunnit till sitt mål, och sedan de lämnat karossen bland de andra adliga ekipagen på yttre borggården, hvilken vimlade af stallare och knektar, gingo de uppför fritrappan och genom trumpetaregången, där lifgardet paraderade, stannade en stund och skakade ut klänningarna, innan de fortsatte uppför nya trappor, där drabanter stodo högresta och stela i alla vinklar, och där pager, pigor och drängar så snabbt lupo fram och åter, att ljusen i plåtarna fläktade för luftdraget.

I maket med de planeter utanför drottningens kamrar var hoffruntimret samladt. Pfalzgrefvinnan och fru Elisabeth Ribbing voro inne hos drottningen, men här funnos förnämliga fruar nog ändå och blomstrande unga jungfrur af landets ädlaste släkter.

Jungfru Karin Stenbock, Kajsa-lill, som hon kallades, hade sedan hennes farsyster, gamla drottning Karin ändat sina dagar, kommit till det unga hofvet, där hon trifdes i allo måtto, änskönt hon sedigt höll sig på stort afstånd från drottningens tyska konstmakarefölje. Nu gjorde hon all sin flit för att hindra en dvärg, klädd i grön taft och karmosinsammet samt med gyllene bjällerringar kring midja och ben, att reta Pfalz grefvinnans lilla Murre att skälla och nafsa.

Jungfru Abrahamsdotter Brahe, som stått fördjupad i allvarligt samtal med Margareta Klingspor om huruvida det kunde vara gagneligt att bestryka sitt ansikte med mjölk, tagen från en kvinna, hvilken födt piltebarn, vände sig dock nu mot Kajsa-lill och halp henne att bli dvärgen kvitt med ett myndigt: »Gack eder väg, I spratteldocka!»

Men dvärgen hade icke väl kilat undan, förrän ett par narrar med fasliga skråpukar stego in och skrämde hoffruntimret. Fru Anna Bååt skrek högt och skylde sin lilla person i en fönstersmyg bakom de guldfransade gardinerna, men fru Ebba visste bättre råd. Med sin stora, kraftiga hand makade hon först den ene, sedan den andre mot dörren och sade kärft:

»Här är intet gyckel före i denna stund, och eder tyska rotvälska förlustar oss platt intet. Vi bida en son till huset Vasa, en Sveriges blifvande kung.»

I ett hörn af gemaket sutto vid ett bord, på hvilket en stjärnkarta var utbredd, den lärde magister Forsius, Tycho Brahes lärjunge Schomerus och den berömde unge arkiatern, professorn i Uppsala Johan Franck.

Alla tre betraktade ifrigt ett stort pendelur och mumlade halfhögt sina iakttagelser. Efter allt hvad de sett i stjärnorna syntes det dem omöjligt, att icke konungen, drottningen eller barnet snarliga skulle dö.

Forsius strök öfver sitt släta, tunna hår och jämkade den oglättade kragen bättre tillrätta, innan han med siareton yttrade:

»Men får detta barnet lefva i fyra och tjugu timmar, varder däraf något stort.»

Franck såg ned på papperet, där han antecknat sig till minnes stjärnornas ställning. Ganska riktigt: planeterna Venus, Merkurius och Mars voro samlade i närheten af Regulus i Lejonets hjärta. Detta tydde på stordåd, på ära och upphöjelse.

I detsamma hördes genom den lyckta dörren till drottningens kammare ett starkt skrik. Det blef andlöst tyst i salen. Man väntade i största spänning att få höra den grofva barnrösten än en gång, och den enda, som brast i undersåtlig andakt, var Murre, hvilken gläfste till, då den sett en skymt af sin trätobroder, dvärgen, och greps af lust att pröfva sina hvassa tänder.

Barnet — kungabarnet — skrek ånyo, och nu brast jublet ut. Man ropade högt om hvarandra: »Lefve Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras son!»

Jungfru Margareta Bielke rodnade af glädje och blygsel, när den liflige gref’ Nils störtade fram och famnade henne i allas åsyn, innan han begaf sig vidare med sitt fröjdefulla budskap om den lille Vasaprinsen. Men jungfru Margareta hade icke behöft hysa några bekymmer för att hofvet i detta ögonblick skulle fästa uppmärksamhet vid henne. Från drottningens kammare kommo nya tidender och till dem allenast lyssnade alla, intet annat såg man än budbärarna, som öppnade den snidade ekedörren, innanför hvilken den nyfödde furstesonen fanns.

»Han är luden och svart, som hade han ramlat ned genom ugnspipan,» skrek en hofnarr, hvilken trängt sig in till sin älskade härskarinna, trots barnamoderskornas kväfda hotelser om ryggbast på det spräckliga sätet.

Men honom ville ingen tro. Fager och fin måste den lille vara med guldgult hår och blå ögon. Annorlunda ville man inte tänka sig honom, Gustaf Adolfs son, den store kung Göstas sonsonson.

Nu kom fru Elisabeth Ribbing, Karl Filips änka, ännu klädd i svart dok och hvit snibbkrage efter sin make, som dött för fyra år sedan en vinter i Riga.

»Barnet har segerhufva ända från halsen ned till knäna,» sade hon upprörd, »det är något förunderligt med det. Aldrig har jag skådat en slik liten person förr. Månne vaggan rymmer hans nåde.»

Alltjämt steg glädjen som skummande mjöd. Man grät och skrattade, och midt i salen stod konungen, som nyss kommit in med sina herrar, bland dem grefve Per till Visingsborg, med hvilken han nu i tre dagar fäktat för att bli fri från skälfvan.

Kajsa-lill glömde en sekund hela den stora tilldragelsen för att förstulet betrakta sin syssling Per Brahe. Han var en ädling efter hennes sinne, tänkte hon, och hennes lilla hvita hand frestades svårliga att stryka öfver de ljusa lockarna, hvilka föllo ned från hans breda, redbara panna. Men hon visste väl, att detta var lättfärdighet. Menade Gud så nådeligt med henne, att han skänkte henne honom till make, var det en annan sak. Då finge hon ock flyga honom om halsen med alla de kärliga ord, hon nu gömde i sitt varma hjärta. Som pärlor i den slutna musslan bevarades de där.

Med ens tystnade jublet; det tassade förskrämdt i rädda hviskningar bort till gemakets mörkaste vrår, efter det ett nytt bud ländt från kammaren. Till och med på den stolta fru Ebbas ansikte kunde man afläsa bestörtning och häpnad, och på sitt kärnspråk sade hon halfhögt till Anna Bååt:

»Fanens koner, dessa barnmoderskor, som löpa stad i ogjordt väder med falsk snack. De gifva sig ut för att mycket kunna, och när de så pröfvas, taga de en piga för att vara en pilt.»

Fru Anna hade icke riktigt förstått allt tisslet och tasslet, som följt på fröjdelåten. Nu sjönk hon ihop med händerna knäppta mellan brokadkjolens styfva veck.

»O, är det nådiga barnet en — en flicka,» flämtade hon.

»Ja, det ser inte bättre ut. Jag undrar storligen, hvem som skall mäla det för kungen. Månne en af hennes majestäts tyska pyske skall göra det. Nej, men — sir man på! Där kommer pfalzgrefvinnan med barnet.»

Prinsessan Katarina hade lugnt och saktmodigt tagit den lilla nyfödda på sina armar och gått ut ur drottningens yttre kammare, där alla beskärmat sig — in till drottningen vågade hon sig ej — Maria Eleonora var mycket svag och finge ännu intet annat veta, än att hon gifvit lifvet åt en son — utan direkt till sin högt älskade broder, som också genast såg upp mot sin kära Kätchen.

Icke ett ord sade hon, visade endast barnet, och hennes milda, blå ögon fylldes plötsligt af tårar, ty hon tänkte, att den lilla kanske ej skulle bli älskad af sin höge fader, och för allt som kärlekslöst stöttes bort ömmade Katarina.

Gustaf Adolf böjde sig öfver det lilla ludna, bruna kräket; det blixtrade till i hans lifliga ögon, och törhända töfvade han en sekund, innan han tog dottern i sin famn, men eljes förmärktes ingen förundran, ingen missräkning hos honom. Han sade genast, och hans röst klang öfver salen:

»Tackom Gud, min syster. Jag hoppas, att denna dotter skall vara så god som en son, och jag beder Gud, att han bevarar henne, efter han gifvit mig henne». Leende tillade han: »Hon blir slug med tiden, ty hon har bedragit oss alla.»

Katarina svepte in sin lilla brorsdotter i det lena silkestäcket och tog henne ånyo till sig med all den moderliga värme, som låg i hennes karaktär. Hon hade dessutom själf fem små där hemma på Stegeborg i den goda fru Heldins vårdnad, och för deras skull blefvo alla andra barn också i hennes ögon dyrbara klenoder. Hon tänkte på sin lille hurtige junker Karl och utbrast plötsligt vid minnet af den lycka hon känt, när sonen föddes:

»Min nådige herr broder är ung och äfven dess kärälskliga maka. I fån säkerligen glädjen att också hålla en son i edra armar.»

Öfver konungens ansikte flög ett drag af trötthet och otålighet. De år han varit gift med Maria Eleonora hade lärt honom, att ingen fred är svårare att få till stånd, än den med ett nyckfullt kvinnfolk. Och han förmenade, att ingen bäck kunde löpa stridare än kvinnotårar. Han svarade hastigt:

»Min syster, jag är nöjd. Gud bevare barnet.»

Katarina hade intet att tillägga. Hon hade så långt hon kunde minnas tillbaka haft sin tio år yngre broders förtroende, och hon såg klart in i det hjärta, som kunde slå så lidelsefullt under vapenrocken. Hon förstod, att vunne han än så många land och riken, sin egen lycka skulle han aldrig nå. Som ett irrsken hade den ända från de tidigaste barndomsåren lyst och bedragit.

Hon återvände till kammaren med sin börda, men genom den stängda dörren hörde hon, hur de sjöngo »O Gud, vi lofva dig» därute i gemaket. Då föll hon på knä bredvid den förgyllda vaggan och instämde i bönen, säker att allt var styrdt till det bästa.

*

Drottningen fann sig dock icke lika lätt som konungen i den stora missräkningen. Hon ansåg, att ingen moder vore så olycklig som hon, och icke ens den kloka, lugna svägerskan kunde denna gång ställa henne till freds.

När Katarina lade den lilla dottern intill henne och med öfvertygelse sade: »Se, ett så präktigt barn!» vände Maria Eleonora sig bort och skylde sig med silkeslakanen för att slippa skåda denna alltför besynnerliga varelse, som hon födt. Hon strök förstulet öfver sina egna lena kinder och det glänsande mörka håret. Vacker hade hon varit, vacker var hon än. Ingen af de hofvet närstående damerna kunde täfla med henne. Hvarför skulle just hon få en så anskrämlig lifsfrukt?

Men faster Kätchen gaf sig ej så brådt.

»Hon har sin fars ögon: de stråla redan af skämtan och allvar,» sade hon och kysste brordotterns kind.

»Hvems skinn har hon då, och hvems näsa? — ett kruthorn är den,» ljöd det förbittradt ur himmelssängen: »Jag vånne, hon aldrig blifvit till lifvet bevarad.»

»Tvi för så hädiska ord,» sade Katarina strängt och blickade ängsligt mot den lyckta dörren, bakom hvilken hon anade lyssnare, »fägring är en gåfva af Gudi, och han tör icke förmena Vasaättlingen den, men bättre är ett ädelt och stort sinne, och det förkväfves i sin linda, om icke kärlek stödjer det. Förgät icke, eders nåde, att I är moder. Slik förglömmelse kunde vålla eder den sorgen, att edert barn en dag ej längre hugsar sig vara dotter.»

Nu frasade det så häftigt mellan dunbolstrarna och de guldbroderade täckena, att Katarina fann rådligast sluta. Hon gick ur kammaren med den lilla prinsessan, icke aktande på svägerskans vredesutbrott. Hon visste fuller, att denna nu bet sina hvita tänder in i kudden och snyftade himmelshögt som ett agadt barn, men hon visste ock, att sanningen är som flygsanden, den tränger sig fram och fyller de gensträfviga tankarna med samvetsömmande oro.

Till sin hofjungfru Margareta Klingspor sade hon:

»Se till, att I finner mäster Zynthius. Drottningen tarfvar hans närvaro.»

Aron Zynthius var hofpredikant, en god och upplyst man, som med sin fromhet mer än en gång stillat drottningens häftiga lynne. Den Brandenburgska prinsessan med de hohenzollerska anorna hade haft mycket att kämpa emot i sitt nya fädernesland, och religionen var hennes enda tröst. Hur gladeligt hade hon icke för sex år sedan seglat från Braunschweig till Kalmar redd, där de förnämsta svenska herrarna och kungen, hennes allra käraste hjärta, togo emot henne. Men knappt hade hon hunnit känna värmen i hans famn, förrän han ånyo lämnade henne, allt för förmälningshögtidligheternas skull. Ack, hon sporde föga efter pomp och lustbarheter, allenast hon hade sin allra käraste herre vid sin sida. Som ett blad i stormen hade hennes hjärta skälft af längtan efter honom, och när han nu ånyo drog sina färde, tycktes det henne, att han slet detta lilla ömkliga blad ur hennes bröst.

Väl visste hon, att hennes höge make älskat andra kvinnor före henne men han hade huldrikt fägnat henne med ömma försäkringar om att dessa svärmerier hört ungdomen till, och hon räddes hvarken fru Ebba Brahes ännu beståndande fägring — änskönt hon var glad, att den blåögda grefvinnan var med sin herre, grefve Jakob De la Gardie i Reval — eller den ljufveliga Margareta Cabeliau, hvilkens fader tillåtit sig just detta nådens år att köpa hus vid Stortorget, som för att tränga sig upp till slottet. Men nu var drottningen härskarinna där, och hon tillstadde ingen att närma sig hennes gemål med kärliga tankar.

Hennes hvita armar sträcktes uppåt med en famnande rörelse, och hon log varmt på ett sätt, som gjorde hennes fina ansikte obeskrifligt intagande.

I detta ögonblick klappade det sakta på dörren. Maria Eleonoras röda läppar skötos harmset ut, och trotsigt borrade hon ned det brunlockiga hufvudet i dundynorna utan att vilja gifva sig till känna.

Dörren sköts då varligt upp. Hennes majestät hade väntat att få se mäster Zynthii kalott och släta ansikte, och hon hade föresatt sig att låtsas sofva, men när hon nu hörde klirrandet af sporrar, reste hon sig till hälften och blef klart röd på de smala kinderna vid den förnöjliga åsynen af kungen själf.

Fast det var skum vinterdager i kammaren, uppfattade hon genast hans lysande blick, och blodet sjöng i jublande rytm inom henne. Det var dem icke tidt förunnadt att råkas allena, men nu skulle hon få hälsa honom med sin ömhets lönligaste namn, ohörd af lyssnande öron.

Han kom raskt fram till sängen och tog hennes båda små utsträckta händer i sina som för att värma dem, ty de voro kalla, trots att stockelden starkt flammade i den öppna spisen.

Hans tunga, hvita ögonlock sänktes inför drottningens trånande, heta blick, och han kysste ceremoniöst hennes höga panna.

»Jag aktade att finna både moder och barn här inne,» sade han med en röst, hvilken tycktes värja sig för smekningar.

Maria Eleonora skiftade färg, och hon svarade misslynt:

»Jag har lämnat barnet i Katarinas vårdnad. Jag är trött på den skrikande ungen med skråpuksanletet.» Häftigt tillade hon: »Skall hon nu äfven skilja mig ett fjät från eder ynnest, vånnar jag — — —»

Gustaf Adolfs hand lades som ett sigill öfver hennes läppar, och hans ögon blefvo stränga.

Hon vek skamsen undan och mumlade med ett skälfvande, tåradt tonfall:

»Il re d’oro kalla italienarna eder. Jag skulle vilja nämna eder stenkonung och pliktkonung, ty om hjärtats hetta har I föga vetskap; skulle jag ock förbrännas af min sinneslåga, I sporde ej därefter. I har barnet, I har Axel Oxenstierna, pfalzgrefvinnan och många andra. Mig förgäter I utan misskund.»

Den röda spetsiga tungan lopp som en flitig skyttel under hennes snabba tal, och bröstet häfdes oroligt på ett sätt, som lät konungen förnimma, att en känslornas stormgång nalkades. Han hade medel att stilla den, men stod dock stel med vänstra handen hvilande mot svärdsfästet, den högra instucken i bältet. Emot sin drottning hade han än aldrig brusat ut i hetsiga ord och åthäfvor. Ådrorna svällde blåa i den starkt bakåtlutade pannan, som blef mörk af inneboende vrede, men intet genmäle kom öfver hans slutna läppar.

Allt vildare flammade Maria Eleonoras svartsjuka, och hon kastade sig med en desperat rörelse tillbaka mot kuddarna, fäktande i luften med händerna, hvilka liknade två liljor i blåst.

»I spörjer hvarken efter min harm eller min sorg,» kved hon, »där står I som ett af lejonen på slottsbron. Är jag då alls intet för eder.»

Kungen höjde hufvudet, och hans stämma klang fast och djup:

»I är mitt barns moder! I är drottning för mitt folk. Gud gifve I ock hade vilja att vara detta! — Och, Maria Eleonora, I är den kvinna, jag fäst att i tro och huldhet akta och ära till min död. Låt grillerna fara! De anstå eder föga. Jag har kommit för att tala med eder om vårt barns namn. Eder medikus har mält, att I nu åter, Herren vare tackad, befinner eder vid sunda vätskor och kan på sängen mottaga faddrarnas lyckönskningar och gåfvor, som I vet är landets sed. Det är därför vår önskan, att den lilla dottern måtte snarliga undfå dopet. Vi vilja kalla henne Kristina till åminnelse af min moder.»

»Kalla henne, hvad eder täckes. Hon är en bom emellan edert hjärta och mitt. Jag kan icke älska henne.»

»Tig med slikt fåvitskt tal,» dundrade konungen med en röst, som kom Maria Eleonoras ansikte att hvitna i skräck. Hon låg orörlig med slutna ögon en lång stund. Hätskheten blef till bitter smak i hennes mun, och läpparna torkade, förmenade de kyssar, hvilka skulle läskat dem som ädlaste vin.

Gustaf Adolf hade gått mot dörren. Där stannade han dock tvekande. Han ångrade sin öfverilning och vände åter. Mildt som en kvinna strök han sin gemål öfver kinden och lutade sig ned till henne.

»I skall icke vara mig gramse,» bad han, »jag vill eder allt väl, och I är min hjärtans allra käraste nu som tillförene, det ber jag, att I förliter eder uppå.»

Drottningen satte sig ånyo upp. Hennes fingrar begynte en lockande lek med konungens spetskrage, och leendet gled fram på hennes ansikte i små darrande solglimtar.

I detsamma förnams ett häftigt buller i kammaren bredvid. Man kunde tro, att någon med vapenmakt slog in dörren. Gälla rop hveno skrämda om hvarandra, och Gustaf Adolf skyndade till, fruktande att någon ond ande dref sitt spel i den lilla nyborna prinsessans kammare.

Maria Eleonora lyssnade i andlös spänning, och blicken lämnade ej den dörr, genom hvilken hennes afgudade herre försvunnit. Sekunden därpå kommo hennes hofjungfrur och fru Elisabeth Ribbing in. Bakom dem ställde sig den sträfva, skarpa fru Beata Oxenstierna. Hennes tunna läppar trycktes samman till en blodlös strimma.

»Hvad är det, som står på?» sporde drottningen genast.

Fru Elisabeth Ribbings sammetsgrå, sorgsna ögon svarade före hennes stillsamma röst. De lugnade och tröstade, dessa varmt blickande ögon, och hennes stämma lydde dem.

»Eders majestät må vara storligen tillfreds. Den allra nådigaste lilla furstinnan har på ett sällsamt sätt undsluppit ett ondt olyckstillbud. En stor bjälke föll nyligen ned tätt invid vaggan och hotade att krossa det ädla konungabarnet, men himmelen bevarade henne för slik ofärd. Hon är fullkommens oskadd, lofvad vare Gud.»

En rysning genomilade drottningen, men någon strålande glädje förmärktes ej i hennes anletsdrag vid detta meddelande om att hennes barn blifvit frälsadt. Hon drog en djup suck och stirrade rakt framför sig.

»Har icke detta järtecken på något sätt märkt henne?» sporde hon skyggt.

»Nej, eders nåde.»

Maria Eleonora vinkade åt hoffruntimret, att hon ville ha fred, och jungfru Karin Stenbock skyndade till för att draga samman de tjocka, guldsydda sparlakanen.

Sedan gingo de alla utom drottningens tyska hofmästarinna och förtrogna. Hon hade varit i den brandenburgska prinsessans tjänst under hennes durchlauchts hela uppväxttid och visste, när det var klokast att tiga eller tala.

En sekund lyddes hon inåt himmelssängen, och när hon förnam ljudet af en knuten hand, som i blind vrede slog mot de pösande bolstrarna, mumlade hon halfhögt som för sig själf: »Det var näppeligen annat än trolltyg, som fällde den bjälken öfver vaggan. Och trollen ha immerfort sin hand med i spelet, när det gäller detta barnet. Varulfven tog hennes hjärta före födseln. Så aldrig vinner hon någons kärlek, liksom hon inte heller mäktar gifva slik gåfva.»

Det rasslade mellan brokadhängena och drottningen stack fram hufvudet. Till amsagor lyssnade hon villigt; de hade fyllt hennes barndom med syner och drömmar, och när jungfrusinnet knoppades, blefvo sägnerna och legenderna framtidens vise spåmän.

»Varulfven! Har I sett varulfven här på slottet?» sporde hon med ett halft lystet, halft ångestfullt tonfall.

Den gamla hofmästarinnan nickade. Hon stod vid spisen och lät läderpusten blåsa upp de döende flammorna till skenlif.

»Hvar såg I honom?»

»I kungens kammare. Jag kände honom icke strax, ty hans ögonbryn voro ej så tätt samväxta som de pläga, och hårtotten mellan skuldrorna kunde jag icke skönja, då den doldes af silkesskjortan och adelsrockens broderier, men så sent en kväll vid Mickelstid såg jag honom krupen ur sin människohamn, luden, med den ena armen omskapt till svans, hoppa på tre ben genom Gröna gången öfver slottskyrkan och tillbaka igen. När han vände åter, hade han förbytt djurskinnet mot människohud.»

»Är detta sant?»

Drottningen spärrade upp ögonen i skrämsel och fråssande ifver att få höra mera. Hon kände en plötslig tillfredsställelse öfver att ej behöfva älska denna dotter, som i intet motsvarade hennes förväntningar, och hon förstod, hvem hofmästärinnan åsyftade med varulfven; detta gjorde sagan så mycket intressantare. Hon ville gärna tro, att denne man, denne Oxenstierna, som stod konungen så nära, var ett troll med ledt sinne, änskönt han dolde både klor och svans. Och det fanns stunder, då hon hatade rikskansleren, därför njöt hon nu som ett oreflekterande barn af den klumpiga fabeln.

»Dagsens sanning, eders nåde,» försäkrade tyskan och vände sitt skrumpna ansikte emot sin härskarinna, »och därför skall I trösta eder öfver eder hjärtas kallsinnighet och ej taga illa vid eder, om sköterskorna fubbla och släppa barnet. Hon är ej lätt att hålla, den alltför besynnerliga lilla människofågeln.»

»Kungen har henne redan mycket kär, och detta tåler jag minst af allt,» brast drottningen ut.

»I skall icke taga detta så hårdt. Snarliga kan I åter följa honom som tillförene, och prinsessan stannar i fru Katarinas vårdnad. Eder käre herre ser huldt till eder fägring som till edert röda hjärta, och den son I åstundar, skall födas eder. Jag såg en stjärna falla Sankta Lucie natt; den föll, just som jag stod och önskade för eders nåde, och tocken spådom sviker icke.»

»Kom hit!»

Hofmästarinnan lydde och kände två mjuka, varma unga armar med doft af rosenvatten och krusmynta lidelsefullt slås om sin hals, medan en mun, röd som blodfärgad vallmo, brände hennes kinder och panna med kyssar.

»I är mig huld,» hviskade Maria Eleonora, »aldrig skall jag förgäta eder. Låt nu föra in mina dvärgar till spel och dans. Jag trängtar till någon förströelse. Här är dödt och tyst som i grafven, när min hjärtans allra käraste herre icke förnöjer mig med sin åsyn. Jag vill höra muntra pipor och se färger skifta för mina ögon, som blommor prunka i solskenet och fjärilar fladdra i vinden. Kalla hit mitt hof!»

II.
Guldkonungens dotter.

»Tyst, soldater, drottningen skrifver,» ljöd en klar och liflig gossröst befallande till sin tropp, bestående af två små flickor och en jämnårig kamrat, fältherren Jakob De la Gardies tioårige son.

En munter fnissning besvarade junker Karl Gustafs order, och den lille pfalzgrefven tog sin syster Marie Euphrosyne eller Marigen, som hon mest kallades, upptuktande i den höga hofkragen, hvilken den lilla sjuåriga fröken måste bära här på slottet. Jungfru Ebba Sparre, den späda drottningens käraste vän, gled vigt undan förföljaren och smög sig ur ledet fram till ekbordet, där Kristina satt, lutad öfver ett gulgrått stort pappersark. Hon doppade alltför flitigt den sprättande gåsfjädern och stänkte bläck högt upp på fingrarna.

Då och då gled ena handen förstulet och lönligt ned i kjortelsäcken för att upptaga ett stycke vax, hvaraf hon bet en försvarlig munsbit, innan hon gömde det igen. De strålande mörkblå ögonen förskönade på ett underbart sätt det bleka, kantiga lilla ansiktet med den alltför stora näsan och den hårda munnen. Det ljusa håret skakade hon med en tvär rörelse gång på gång ur pannan, så att lockarna dansade på ryggen.

»Jag formerar ett bref till min höge fader, så I skall icke störa mig, Ebba,» uppmanade Kristina förnumstigt den lilla leksystern och tuggade energiskt på vaxet.

»Jag vill endast se till, hur fjädern löper,» sade Ebba bedjande, och hennes vackra ansikte blef rödt af ifver. »Det tycks mig så förnöjeligt. I skrifver ju lika vackert som de unga junkrarna, och det fast I är allenast sex år.»

»En drottning skall kunna och veta mera än alla sina undersåtar,» svarade Kristina med eftertryck. »När jag blir stor, vill jag bli riksråd som din herr fader och fältherre som Magnus Gabriels, och jag vill rida framför hären som kungen, min fader. Jag hugsar granneligen den dag, då han förde mig fram för trupperna, som svuro mig huldhetsed. Och det dånade från läderbössorna, så att jag hoppade högt af glädje.»

Pfalzgrefvinnan kom in i kammaren till barnen. Hon befriade strax den gråtande Marigen från hennes båda angripare, hvilka just skulle kasta henne i »slottstornet», sedan gick hon fram till bordet, där Kristina ånyo börjat skrifva, under det lilla Ebba höfviskt vek undan i ett hörn.

»I sitter så krum, Kristina,» bannades farsystern vänligt. »Låt icke den ena axeln skjuta till väders som en tinne.» Katarina hoppades, att brorsdotterns snedhet, hvilken hon fann missprydande, skulle kunna bortarbetas genom ständiga påminnelser. Amman hade en gång tappat det kungliga barnet i golfvet, och därvid torde olyckan uppstått. Den lilla Vasaprinsessan hade under sin korta lefnad varit utsatt för allehanda ondt. Hennes lif hade vid upprepade tillfällen sväfvat i fara, och sällsamt nog föreföll hennes höga moder taga dessa tillbud som ett verk af en ond ande, hvilken förr eller senare helt skulle få makt med sitt offer.

»Hvad är det I nu förtär igen,» sporde faster Karin vidare. »Fuller tarfvade I ordentlig spis. I har intet förtärt denna dag, endast hängt öfver edra böcker. Låt mig se, hvad I smusslar med.»

»Det är min födelsedag i dag, och den må jag väl få fira på mitt sätt,» svarade Kristina trotsigt.

»Icke med olydnad, mitt barn,» sade Katarina mildt. »Vet, att den, som öfver många skall befalla, måste ha lärt själftuktan. Är det vax igen, som lyster eder gom?»

»Ja,» medgaf Kristina kort.

»Gif mig det och far fort med edert bref, så att regeringen, hvilken denna dag låter afse post, må få eder lilla skrifvelse i tid.»

Hon vände sig nu till de båda gossarna och befallde dem att gå ut ur kammaren, till dess drottningen afslutat sitt värf. Marigen drog Ebba med sig till lek med Kristinas dockor, hvilka allesammans voro klädda till bålda krigare. De skyndade att förvandla dem till ädla fruar och väna jungfrur och hade sin hjärtans lust af att spela hof med de stela träfigurerna.

Prinsessan Katarina satt tankfull kvar i kammaren hos brorsdottern. Hon och hela den pfalzgrefliga familjen hade, när Gustaf Adolf reste till Tyskland, kallats till vistelse i Stockholm. Johan Kasimir skulle sköta räknekammaren, och sin syster ville kungen ha på slottet hos den enda lilla dottern. Hon tilläts att taga barnen med, och isynnerhet sedan Maria Eleonora på våren anno 1631 rest ut till Tyskland, hade dagarna förflutit lugnt och stilla. Men sedan någon tid tillbaka kände Katarina en dof oro. Hon fruktade, att svenska härens vapenlycka svikit eller att något ondt vederfarits konungen, ty hon hade icke haft några tidender från hans kärlighet på ett par månader. Också i regeringen rådde stor oro för timad olycka. Ingen kurir hade afhörts på länge, och icke ens den knappaste underrättelse från kriget hade man fått efter det lysande intåget i Naumburg.

Om sitt sammanträffande med Maria Eleonora i Erfurt hade Gustaf Adolf själf tillskrifvit henne, och hon hade med glädje förnummit, att hennes herr broders ömhet för sin kära gemål då blossat upp i klar låga. Han fann sin drottning öfvermåttan dejlig i den ametistfärgade flöjelsroben, men de mörka aningar, hvilka följt honom alltsedan hans afresa från Sverige, ville icke vika. Han befarade, att han såg henne för sista gången. Måtte Gud förbjuda, att slikt varsel blefve sanning!

Katarina var ej obekant med hans stora hemliga, politiska plan. Han hade yppat den i förtroligt samspråk med systern, när de sutto på Stegeborg, dit han oförhappandes anländt. Det var ett par år efter hans lilla dotters födelse, och han kom från en resa i Preussen. Hur väl hon mindes denna dag, som skänkt henne hennes hjärtans allra käraste broder. Det var vid Larsmässotid och alla apelgårdens träd bågnade under tyngden af rodnande äpplen och citrongula päron. Från blomstersängarna doftade löfkojor och gyllenlack, och solen hade lyst in i kammaren rakt på träsnittet af drottning Margareta Valdemarsdotter, hvilket hängde öfver löjbänken från salig kung Göstas dagar.

Konungens blick hade länge hvilat på bilden, där Margareta stod med en krona på hufvudet och två på ett hyende framför sig, och han hade lett sitt segerfriska leende, när han sagt: »Blå kunde framtrolla en konung under sin kappa, törhända skall det, om försynen står mig bi, varda mig förunnadt att skänka mitt och allt nordens folk en ny unionsdrottning.»

Katarina hade lyssnat med klappande hjärta. Själf trådde hon ingalunda till att få bära krona, men hon var dock en princeps Sueciæ, och den stolta tanken, att en dag se norden förenadt till ett rike i en kvinnas hand, fyllde henne med ljusa drömmar om ett ädelt välde.

Hans majestät hade förmärkt hennes djupa rörelse och farit fort:

»Hjärtans syster. I eder fostran och åt eder vårdnad vill jag anförtro min lilla dotter! Jag är villig att allt edert påtagna omak med broderlig kärlek och trohet förskylla. Lär henne främst att i riksvapnets tre kronor se symbolen af den största, gärning historien har att mäla. Glad skulle jag gå hädan, om jag lämnade i en vuxen kvinnas händer icke allenast Sverige» — han hade sänkt rösten och tillagt: — »utan kejsardömet Skandinavien, behärskande östersjölandskapen och hägnande den del af tyska riket, som ger lutherdomens Gud äran.»

Katarina såg upp på broderdottern, hvilkens orediga locksvall föll fram öfver kinderna och dolde det magra ansiktet. Stora ting kräfdes af detta barn. När hennes fader, innan han lämnade landet, lyft henne högt upp på sin arm för att visa henne för ständer och folk, hade han måhända hugsat sin storhetstanke och känt en minuts öfversvinnlig sällhet, sådan blott en härskarnatur erfar. Och för visso hade lilla Kristina kungliga egenskaper, om de blott fingo den rätta daningen. Som andra små flickor tedde hon sig aldrig. Både hennes skämtan och allvar härrörde från andra källor än deras barnsliga lust.

»Nu är brefvet ändadt,» sade Kristina. »Jag åstundade att få det riktigt godt och har måst skrifva det om flera gånger.»

»Allenast dess lydelse är sådan, att den förmår fägna hans majestät, är allt väl beställdt,» sade faster Karin med sin blida, mjuka stämma.

»I må läsa det.»

Kristinas rörelse var snarare en härskarinnas än ett litet barns, när hon räckte pfalzgrefvinnan papperet. Denna tog det med ett sällsamt leende och läste:

»Nådigste hjärtans käre Herr Fader.

Eders Kongl. Majest. är min hörsamma barnsliga tjänst, med önskan till Gud den allsmäktige om mycken hälsa, mig som dess kära dotter till tröst. Beder, att Eders Majest. ville snart komma tillbaka, också skicka mig något vackert. Jag är Gudi lof frisk och beder flitigt. Vill alltid lära vackert och förblifver

Eders Kongl. Majestäts
lydiga dotter
Christina P. S.»

Sedan brefvet skyndsamlingen aflämnats till den utanför dörren bidande småsvennen, sporde farsystern: »Och hvad skulle I då åstunda för vackert?» Medan hon snabbt vek ihop brefvet, hade hon tänkt, att hennes sextonåriga Stinicke Madlen, som fått åtfölja drottningen till Tyskland, ingalunda förstod att så artigt föra fjädern, när hon skref hem.

Kristina hade lämnat den höga stolen och stod nu på golfvet. Som en docka såg hon ut, liten, och späd i den långa, styfva brokadklänningen. Ögonens spelande lif förrådde tankarnas gnistregn innanför den höga pannan, och hon svarade raskt:

»En häst från Andalusien och en egen räffelbössa.»

Katarina kunde ej afhålla sig från ett hjärtligt skratt. Hon var till ytterlighet svag för den lilla broderdottern och fann hennes infall så lustiga och sällsamma, att hon understundom antecknade dem.

Barnen kommo i detta ögonblick instormande. Karl Gustaf i spetsen, klädd i en pappershatt med brokiga fjädrar och sirad med band i lysande färger. I skospännena hade han stuckit in små glimmande minnespengar. Vid den lilla daggerten af trä hade han bundit ett slags lansduk af en bit blodrödt silkestyg.

Magnus, Ebba och den lilla bleka Marigen, som icke kunnat återhämta sig efter de svåra smittkoppor hon som treårig haft, blickade beundrande på den framklifvande lille junkern, men Kristina sprang emot honom och kastade strax hatten af hans hufvud.

»Tvi,» ropade hon, röd i kinderna af förtret, »du borde blygas för slik utklutning. Om du droge till kriget med den rustningen, skulle man taga dig för en ömklig narr.»

Karl Gustaf stirrade förbluffad på den lilla fränkan, sedan plockade han beskedligt af sig sina grannlåter och räckte henne dem.

»Magnus och jag ha fäktat, och jag segrade. Vi slogos väldeliga, må I veta, därför att han påstod, det I lofvat honom att få sitta eder närmst i dag vid bordet. Detta är eljes min rätt, och vill jag ej bli den förmenad. Det här är mina segertecken, tag dem.»

Den lilla drottningen såg på riksmarskens son, en behaglig, ljuslockig gosse, smärt och spenslig med en känslig mun och sjukligt blek panna. Han stod där smått förlägen och aktade icke på att Marigen sökte smyga sin hand mellan hans fingrar som för att komma honom till hjälp, om så skulle tarfvas.

Kristina slängde fjädrar och band ifrån sig och sade, i det hon kastade hufvudet tillbaka: »Jag likar icke att ha någon af eder närmst mig i dag. I veten ju, att det är min födelsedag, och då komma säkerligen rådsherrarna för att äta middag med mig. Det har fru Beata sagt.»

Hennes tonfall var så högmodigt och själfbelåtet, att Katarina missnöjd for ut:

»Fru Beata och hela eder omgifning besinna sig icke på, att I allenast är ett barn, som har godt af att hållas i kammaren bland sina jämnåriga. Finn nu på dans och lekar, och förgäten alldeles hvad som till äfventyrs skiljer eder åt. I ären alla små arma barn inför Gud. I, Kristina, varder törhända en dag den armaste,» tillade hon tungt, ty ångesten ville icke släppa henne. »Jag skall sända in ett par af de unga hofjungfrurna att förnöja eder.»

Kristina klappade strax i händerna, och hon ropade öfverljudt:

»Ja, jag vill dansa — dansa ...»

Ett slag på dörren afbröt henne. Johan Kasimir inträdde. Hans ansikte var hvitt som lärft mot det gråsprängda pipskägget, och den yfviga hårkransen under sammetskalotten. Hans stämma pep och flämtade, som hade han helt hastigt mistat talförmågan, och det töfvade, innan han kunde få ett ord öfver de skälfvande läpparna.

»Kungen ...»

Katarina skyndade fram. Hon förstod genast, hvad som händt, och brast i våldsam gråt, lutad mot mannens skuldra. »Han är död,» snyftade hon.

»Ja, han har fallit på slagfältet.»

»Som en hjälte!»

Pfalzgrefven drog sin kära gemål med sig ut ur kammaren. Hans lugn återkom vid åsynen af hennes hejdlösa sorg, och han ville vara henne det kärliga och fasta stöd han sig städse bevist.

Han satte henne på sitt knä och strök mildt öfver hennes kind, medan han talade, nu med återvunnen fattning, om också rösten skalf, tyngd af ängslande tankars börda.

»Ja, han dog som en hjälte,» upprepade han Katarinas ord. »Adler Salvius har själf därom tillskrifvit mig, att Casparus Apotekare, som har balsamerat kungens saliga lekamen, funnit, att hans majestät bekommit nio sår, fem skott, tre hugg och ett sting.»

»Hvad skall det varda af oss,» hviskade Katarina skyggt. »Vårt öde ligger i ett omyndigt barns händer och hvem vet icke det, att ett barnahjärta är ett såll, genom hvilket känslorna rinna aldrig stannandes för lång tid. Och de höga adelsfruarna, törhända främst Ebba Brahe, drottningens besynnerligen goda vän, skola nu äflas om att komma till styret. Man står oss emot här i landet, min käre herre, och likväl hafva de oss behof i svåra stunder.»

Johan Kasimir nickade stillsamt. Väl var han en myndig och fast envis herre på sina gods och gårdar, men i statens tjänst blef han förunderligen foglig.

»Hur tog rådsförsamlingen det sorgeliga dödsbudet?» sporde Katarina, medan hon oafbrutet torkade bort tårarna.

»Där blef strax gråt och mycken veklagan,» svarade pfalzgrefven. »Unge gref Per till Visingsborg var hart när den ende, som höll modet uppe. Han står ju ock Oxenstiernorna emot och är väl nu snar att samla ett parti om sig. Därom blef dock i dag intet taladt, utan togo alla de närvarande rådsherrarna ett fullhugsadt beslut att främja rikets bästa och framhärda i högtsalig kungens uppsåt.»

De hörde barnens röster där inifrån ropa om hvarandra i jubel och lek, och pfalzgrefvinnan förstod, att Kristina intet uppfattat af den öfvermåttan stora förlust, som drabbat henne. Hon mindes, hur det lilla barnet gråtit sina ögon fördärfvade, när hennes fader rest ut till det krig, hvarifrån han aldrig skulle komma åter. I tre dagar hade hennes tårar strömmat oafbrutet. Hur skulle det varda nu?

Hon ville just skynda in till sin broderdotter, men hejdades af snabba steg, som ljödo i det yttre gemaket. Det vänliga, gladlynta riksdrotset Gabriel Oxenstierna stod strax därpå inför dem. Hans ögonlock voro röda af mödosamt hämmade tårar, och det eljes så fridsamt nöjda anletet var nu genomplöjdt af smärtans fåror. Han sade genast:

»Jag kommer här för att hämta en drottning åt Sveriges folk. Dannemännen vilja se fröken Kristina, förrän de hylla henne. Och ge vi dem tid att axla sina kappor, rida de törhända öfver gränsen att kalla en af de polska Vasaättlingarna.»

»Men Kristina är ett barn och intet beredd på denna stund,» inföll Katarina töfvande.

»Så bered henne I. Väl är hon ett barn, men det är starka viljor, som lyfta Gustaf Adolfs dotter upp på tronen, och medan hennes händer äro späda, finnas kraftiga fingrar, som villigt låta bruka sig som hyende för hennes äpple och spira.»

»I gifver mig ett tungt uppdrag, herr Gabriel, men jag skall fullgöra det.» Katarina suckade djupt och begaf sig in i kammaren. Hunnen öfver tröskeln stannade hon dock obeslutsam, ty det skar henne i hjärtat att rycka den lilla drottningen bort från lekens drömlycka till verklighetens hårda ansvar och svarta sorg.

Högst af alla de muntra barnen jublade Kristina. Hon hade lyft upp sin långa klädning, hvilkens guldbroderier dock släpade lösrifna efter henne och hindrade hennes snabba, lätta steg i figuréen. Håret slängde omkring henne i vild oreda, ögonen sköto tindrande blåa glädjeblixtar, och den intelligent rörliga munnen skiftade leenden omkring till de fyra kamraterna.

»Folket begär att få se sin drottning,» sade Katarina helt sakta. Hon visste ej själf, hvarför hon framförde detta budskap först. Långsamt tillade hon: »Nu måste dansen upphöra för långliga tider, Kristina.»

Redan när hon sagt de första orden, hade fröken Kerstin, som Kristina alltid kallades, lystrat, och hennes lifliga ansikte fick ett drag af klokhet vida öfver hennes år. Hon gick bort ur barnflocken och närmade sig med små hastiga, fasta steg pfalzgrefvinnan.

»Jag är redo,» sade hon, uteslutande besvarande appellen till hennes drottningvärdighet.

Faster Karin tog henne ömt i sina armar och tryckte henne till sitt oroligt klappande hjärta, medan hennes brutna stämma sökte finna skonsamma, tröstande ordalag, när hon mälde om hennes och hela landets i detta ögonblick oersättliga förlust.

Men Kristina tog det ej så öfvergifvet som pfalzgrefvinnan väntat. Flickan hade hunnit förgäta det lefvande intrycket af sin höge fader, och änskönt hennes lilla anlete blef gråhvitt och allvarligt, fällde hon inga tårar. Hon lät farsystern föra sig ut till herr Gabriel, som ödmjukt böjde sig ned och kysste den lilla kalla barnhanden.

Lika underdånigt betedde sig pfalzgrefven, och han sade därtill några ord om sina förhoppningar, att Sveriges drottning gunstligen ville mottaga hans tjänster.

Drottningen betänkte sig litet på svaret. Hågkomster af de historiska anekdoter riksrådet Skytte förtalt henne kommo så för henne, och hon sade nådigt:

»Jag skall taga eder till min tro man, om I lofvar mig undersåtlig vördnad.»

Herr Gabriel kunde ej undertrycka ett bredt leende, hvilket tycktes skära af hans korta ansikte i två hälfter, men Katarinas blick skymdes af tårar, som hade hon helt plötsligt sett broderdottern iklädd en narrkåpa.

»Vågar I följa mig ut till bönderna, fröken Kerstin,» sporde herr Gabriel. »Jag har lofvat att bringa eder med, förlitande mig på att I ville hälsa edert folk.»

»Det vill jag. Sätt mig på tronen och låt mig få alla tre kronorna på, Sveriges först.»

Katarina studsade och blef röd upp mot hårfästet, ty hon visste med sig, att hon nyligen förtalt Kristina, att norden i själfva verket vore ett rike, att kronorna i riksvapnet voro som blommor på samma stängel, och att de en gång samlats som äretecken i en enda kvinnas starka hand.

Herr Gabriel såg på den lilla kungadottern med ett för honom främmande allvar.

»På en tron vill jag och med mig alla högtsalig kungens vänner sätta eder, men fuller mågen I vara tillfreds med en krona, den, som salig kung Gösta lämnat i arf. Föga likar den sig som diadem för kvinnolockar, men nu kan det ej vara annorlunda, om vi ej skola få in utländska ogräsfrön i svensk säd. Kom, eders nåde! Folket har bidat länge och är otåligt.»

Han tog hennes hand mellan sina grofva fingrar och lämnade gemaket. Pfalzgrefven följde dem, och hans gång påminde om en stor pudels stillsamma lufsande till köttfatet, hvilket ingalunda är utsatt för honom ensam, och som därför tilläfventyrs kan hinna bli tömdt af närmare kamrater, innan han når fram.

III.
Ett land i sorg.

Tre år hade förflutit sedan kungens saliga död, och man skref nu Sankt Laurentii dag anno 1635. Någon glädje hade icke blommat i riket på långliga tider och stundade törhända ej heller snart. Herrarna voro alltfort ute i kriget, och hemkallades de, var det för att bispringa i rådsförsamlingen. På sina gods och gårdar hunno de näppeligen tänka. För dem fingo fruarna råda, och många gjorde det öfvermåttan gärna, andra togo det som ett tungt ok. Rikskanslerens husfru plågades svårliga att platt intet bli hulpen af sin käre herres klokhet.

Nu hade hon dock lämnat Tidö åt fogdens hägn och mottagit en inbjudning till Visingsborg för att fira gref Pers hemkomst från Polen.

Hon stod utom den osämja, som eljes tidt brusade upp mellan ätterna Brahe och Oxenstierna. Hennes milda, fogliga sinnelag hade efter dottern Kristinas giftermål och bråda död blifvit än mer kufvadt och saktmodigt. Den största fröjd hon förunnades under mannens bortovaro bestod i omhuldandet af den lilla dotterdottern Agneta Horn, det enda barn den unga fru Kristina lämnade efter sig. Men som hon ej vågade stöta sig med sin stränga väninna Ebba Leijonhufvud, den lillas faster, sändes Agneta tidtals till Hörningsholm för att få allsköns tukt. Fru Ebba, nu vorden änka, hade många järn i elden, men hon brände intet. För nyligen hade hon trolofvat sin Annika, den lilla bleka blomman på Sturarnas vårdträd, med rikskanslerens son Johan. Denne hade strax därpå dragit ut till Tyskland och väntades ej hem förrän till nästa års Sankt Johannis, då bröllopet skulle stå. Fru Ebba hade hemgiften att bestyra med, och därtill hade hon låtit förmå sig att bli hofmästarinna. Sin Annika hade hon lämnat på Visingsborg, där fröken Kristina Brahe, gref Pers dugliga och i allt skickliga syster skulle vara henne det bästa sällskap. Fröken Kristina hade dessutom en tid hört till hoffruntimret, så hon torde ha fast agreabla ämnen att snacka om.

Egentligen var det för en maktfrågas skull som grefvinnan Leijonhufvud lämnat sina gods och dragit upp till slottet. Hon ville ej att fältherrens maka, salig kungens ungdomskäresta, skulle komma alltför högt till väders.

Ebba Brahe hade fattat en så blind tillgifvenhet för hennes majestät änkedrottningen, att man fuller förstod hennes åstundan att med hela sitt hus stå tronen närmast, och detta kunde den myndiga frun, som kallade sig Sveriges första grefvinna, icke tåla.

Denna solblanka stilla augustidag tycktes emellertid splitet vara bilagdt, ty de båda grefvinnorna och fru Anna Bååt sutto fredligt tillsammans med gref Pers husfru, den forna hofjungfrun Karin Stenbock, jämte jungfrurna Kristina Brahe och Anna Sture på altanen utanför det stora gemaket i Vätterntornet på Visingsborg.

Gref Pers slup hade just lagt ut från hamnen för att af åtta roddare föras midt öfver till Brahe-Grenna, där grefven skulle stiga ombord. Han hade ridit från Stockholm, och hästar och folk skulle fraktas öfver till ön senare. Grefvinnan Karin hade länge sett efter slupen och med ängslan iakttagit att en flik af det blåa, vapenprydda klädet, som täckte tofterna, släpade i vattnet. Hon kunde ej ropa drängarna an, och detta vållade henne oro, ty kunde hennes käre make väl tänka, att hon förfor vårdslöst med hans gods och goda.

Också hon hade nyss återvänd till fäderneslandet; hela vintern och våren hade hon varit borta från de små barnen, af hvilka två voro döda och lagda i graf, när hon kom igen, men trots sin djupa sorg kunde hon ingen ruelse känna öfver att hon följt sin hjärtans käre herre. Han var henne så mäkta dyrbar en skatt, att hon dagligen tackade Gud för lyckan att äga honom.

Upp och ned för den branta backen, som från sjön ledde till slottet, sprungo två små flickor, grefherrskapets enda barn den sexåriga Elsa och den jämngamla Agneta Horn. De förlustade sig med att leka sig vara instängda af röfvare. Dessa utgjordes i själfva verket af mycket fredliga män. Det grefliga gardet stod nämligen uppställdt på ömse sidor om den med stor möda anlagda vägen. Deras blå och hvita uniform tog sig så vänlig ut mot den omgifvande grönskan, och deras skäggiga, väderbitna ansikten logo blidt mot de små jungfrurna, hvilka med låtsad skrämsel rusade förbi dem.

Längre ned åt stranden bidade öns båda kaplaner, fogdarna, slottsskrifvarna och skolmästaren med sina scolares. En myckenhet af öns andra bebyggare hade också samlats för att hälsa gref Per välkommen, och ett mera lysande ädlingshof fick man leta efter.

Fru Karin såg nöjd dit ned, och äfven Ebba Brahe, som i sin barndom varit med sin fader på ön, tänkte, att allt var synnerligen påbättradt och förkofradt. Slottet var en af de präktigaste byggningar hon skådat, och det gladde henne storligen att se sin egen herr faders bild inmålad i en af riddarsalens fönsternischer.

Både hon och fröken Kristina Brahe buro den af Maria Eleonora instiftade orden till minne af salig kungen. För någon orsaks skull hade Ebba Leijonhufvud ej fått den, och hon stirrade afvogt på det lysande smycket med dess koketta pärlbågar, guldslingor och diamantblommor omkring ett guldhjärta med inskriften »Wie länger wie lieber».

Hela förloppet vid anskaffandet af detta »krims-krams» retade fru Ebbas nyktra sinne. Prål och prakt låg icke för henne, och henne syntes, att i sorgens tid vore slikt gehäng ohöfviskt mot den salige döde. Änkedrottningen hade i alla stycken burit sig fåvitskt åt. Hon uttalade sin tanke högt till jungfru Brahe.

»Att I gitter bära den klenodien, det turberar mig för sann. Jag trodde er vara klokare än att sätta pris på sådant.»

Det blef en kort paus i det samtal, som nyss lifligt nog fladdrat kring bordet, där en kanna med mungodt och ett silfverfat med klenäter var framsatt, och man undrade, hvad Kristina skulle genmäla, men denna hann ej komma till orda, förrän Ebba Brahe häftigt inföll:

»Jag tror, att de flesta fruar i riket med mycket contentement skulle mottagit slik gåfva till erinring om Sveriges ädlaste kung. Men hvem minner sig ej på fabeln om räfven och rönnbären.»

Husets fru inföll medlande, ryckt ur sina egna tankar:

»Hennes majestät måtte ha älskat den store Gustaf bra högt.» Medan hon talade, blickade hon ut öfver Vätterns blåa yta, och hon skälfde af förväntansfull längtan att snarligen få ila ned till stranden och sträcka armarna vidt ut som en famn full af goda önskningar för den hemvändande.

»För visso,» svarade Kristina varmt. »Hon lärer väl aldrig trösta sig öfver hans dödliga bortgång.»

»Hå!» Ebba Leijonhufvud ryckte på de starka skuldrorna. »Den kruka, som bäres flitigast till brunnen, går först i stycken. Efter hvad det förspörjes segla hennes majestäts tankar fridsälla nog till Polen och Wladislav, men ryktet har långa öron och föga vett. Ett är dock visst. Den kvinna, som vill taga hjärtat ur bröstet på sin aflidne make, har större begärelse till köttets lustar än till själens. Och godt var, att rikets herrar visste bättre än att låta henne behålla salig kungens stoft, som hon var begärandes.»

»I hafver fuller icke älskat,» utbrast Ebba Brahe harmset, »då dömden I icke hennes höga nåde så slemt. Hon är af ett högst sensibelt sinnelag; det förmärkes ju ock på hennes stora ömhet för lilla drottningen. Det ville aldrig taga någon ända på tårar och kyssar, när hon återsåg flickan.»

»Men att stänga ett lifligt barn inne i en svart kammare och fördystra hennes dagar med klagolåt och jämmer är väl ingen rätt moderskärlek,» sade fru Anna Bååt blidt och undfallande. Hennes lilla tunna och liksom ofullbordade ansikte stack skrämdt upp ur den yfviga, pipade och hårdt stärkta halskragen. Törhända hade hon nu yppat tankar, som hon helst borde tegat med.

»Nej, däri sägen I sant,» medgaf fältherrens maka. »Fröken Kerstin har lika mycket men af hennes majestäts kärlek som hon tidigare hade af hennes köld. Och rådet pönsar väl ock på att låta någon annan taga hand om kungabarnets uppfostran.»

»Godt, om det skedde i tid,» mumlade fru Ebba till Hörningsholm. »Det barnet har en vilja, som tänder både henne själf och andra i brand, men lösgifven vilja är som herrelös hund; den biter ifrån sig och tror alla illa, därför att den icke vet sin egen väg. Måtte eder make snarliga komma åter, kära Anna,» vände hon sig till Anna Bååt. »Han är rikets och allas vårt stöd, och ju längre han töfvar, desto sämre blir det beställdt här hemma.»

»Ack ja,» suckade fru Anna, »jag hoppas dagligen, att han skall skrifva mig den hugnande underrättelsen till, att jag kan vara honom förväntandes, men ännu spörjes intet. Han för drottningens och rikets sak där ute i Tyskland och säger sig veta, att det vid statsrodret här hemma sitter de ädlaste män. Han nämnde först eder käre herre, fru Ebba.»

Ebba Brahe jämkade pärlhufvan till rätta och log belåtet och tänkte, att riksmarsken väl vore värd, att goda och stora ord slösades på honom. Men länge kunde han dock ej blifva vid ämbetet, ty efter den slemma fängelsetiden hade hans syn så försvagats, att både hans medicus och de kloka käringar, man rådsport, förespådde blindhet. Ebba hade äfven pröfvat allehanda läkemedel, men då intet halp, förstod hon, att Gud ville låta detta onda komma öfver dem.

»Det gör mig så ondt om den stackars lilla drottningen,» sade gref Pers hustru. »Man har förtalt mig allt hon måste utstå under dessa år. Ej nog med att hon förmenats ljus och luft och hållits inne i sorgegemaket, där tårarna immerfort flödat. Hon har ju aldrig heller fått leka och förlusta sig med jämnårigas sällskap, sedan pfalzgrefvinnan drog dädan med sina barn.»

»Ja, det täckes icke längre de höga herrskapen ro i samma båt,» inföll fru Ebba till Hörningsholm. »Det var ett svårt slag på den nådiga pfalziska baken, när rådet spelade herr grefven det putset att strax efter salig kungens död lycka räknekammarens dörr. Nu sitta de på Stegeborg som vinterflugor, bidandes den tid, då ock småfän få slicka solgodt, men det töfvar kanske.»

Jungfru Annika dristade sig till att sakta rycka sin fru moder i kjorteln, hvarefter hon hastade att inflika ett par ord, ehuru hon nogsamt visste, att de ej voro breda nog att öfverskyla den barska grefvinnans storvulna tal.

»Jungfru Kristina har förtalt mig,» sade hon med sin sjukligt späda och tunna röst, »att fröken Kerstin plågas erbarmligen af törst, då hon ej fördrager vin och hennes höga moder förmenar henne vatten, sägandes, att slik dryck icke anstår en drottning.»

»Ja, det är sant,» medgaf fältherrinnan, »och I anar ej, hur envist det kungliga barnet är. Den gode mäster Matthiæ gör all sin flit med henne, men änskönt hon visar all expectans om sig, hvad lärdom beträffar, blir hennes lynne hårdare för hvar stund, och jag fruktar, hon aldrig tillgifver sin höga fru moder den örfil, som denna lät flickan bekomma för att hon druckit ur allt rosenvattnet i änkedrottningens tvättkanna. Hon blef krithvit i det lilla sparfveanletet och mäktade näppeligen styra sin barnsliga vrede. Utkommen i yttre maket sade hon till jungfru Malin: ’Jag är i alla fall drottningen’.»

»Nu syns slupen,» utropade i detta ögonblick fru Karin, glömsk af allt annat, och hon sprang upp från bänken, röd i kinderna af glädje. De blågrå ögonen med den kärleksvarma blicken tändes upp som fönsterrutor i sol och de kvinnligt skurna läpparna darrade af ifver. Måtte blott allt vara redo! Hon skulle helst velat flyga genom sträckan af höga gemak för att se till att hyenden, drättar och himlar af flamskt och turkiskt, af taft och gyllentyg voro dammfria, och att hennes herre kunde spegla sig i riddarsalens vapen, men slik husgång tillstadde icke tiden. Kanonerna dånade redan från de små tornen vid hamnen, och hon hann allenast i förbigående kasta en blick upp på slottets rika flaggskrud, när hon kommit ned för den breda stentrappan, ty nu mullrade också läderbössorna uppifrån vallen, och gardets blåsare läto trumpeterna smattra fram en skrällande glädjefanfar, medan pukorna följde med värdigt allvar och liksom eftersinnande.

I spetsen för fruar, jungfrur och småtärnor ilade grefvinnan Karin ned till hamnen. Längst ute på en af de stora, gråhvita stenarna stod hon, och det ljusa håret fladdrade fram under sammetshufvan.

Gref Per hade lämnat sin plats under himlen i blått och gult, som var spänd öfver slupens akter, och stigit fram i fören för att fritt få blicka emot sin härliga ö.

Ingen af hans många förläningar var honom så kär som denna plats, märkt af historiens häfder så långt tillbaka, som dessa gingo, och aldrig var han så väl tillfreds, som när honom förunnades att lefva här i lugn och ro med sina bönder och tjänare, med hela det hof han älskade att se omkring sig.

Liksom sin danske frände, den store astronomen, ville också han adla sin ö med bildningens sköldemärke, och när kriget väl vore ändadt, skulle han ingen möda spara för att af Visingsö skapa ett paradis både för människor och fänad.

Slupen stötte mot land. Minuten därpå hade gref Per i allas åsyn lyft sin kärälskliga gemål högt upp på sina starka armar. Sedan vederfors lilla Elsa, hans kära »docka», samma gunstiga hälsning, och med barnet kvar på armen besvarade han vänligt de underdåniga bugningar och nigningar, som mötte honom hvart han såg.

Han måste åhöra en oration på latin, som skolmästaren pluggat i djäknarna, innan han kunde få lämna hamnen, och väl hunnen till slottsporten, hejdades han också där af herr hofpredikanten, hvilken i sirliga latinska verser så att säga nedlade hela ön för den nådige herr grefvens nådiga fötter, mälande, att den nya kyrkan snarliga skulle vara redo utan och innan, härligt besmyckad i loftet med sköna tänkespråk. Sedan han ödmjukligen designerat sig själf och alla sina trogna tjänster till sin höge herres ynnest, steg han vördsamt åt sidan för den bukige, rödmosige fogden, som med krumbuktande ord öfverantvardade slottsnycklarna i sin herres hand.

Alla dessa gamla skick och bruk, vedertagna sedan förfädrens tid, behagade grefve Per, och hans öppna, manligt vackra ansikte strålade af välvilja och belåtenhet. Under sin vistelse i hufvudstaden hade han sannerligen icke haft den minen på. Det degouterade honom på det högsta, att Oxenstiernorna fått så fast fot i rådet under hans frånvaro. De hade ock makat sig upp på hans stol, som han väntat finna tom.

Äfven uppe på slottet hade han funnit allt vändt med den galna ändan uppåt. Den unga drottningen var vorden en liten näsvis och högfärdig person, som icke aktade på råd, och som var ovetandes om skickliga åthäfvor.

Men Gud visste, att han lika fullt älskade detta barn som vore hon hans allerbästa väns dotter, och han ville med gladt mod offra lif och lem för henne.

Fåordigt besvarade han fruarnas begäran att få veta hofnyheter. Han hade föga att mäla, sade han, utom det att hennes majestät änkedrottningen och hennes furstliga nåde Gudi lofvadt befunno sig vid god hälsa.

Vid måltiden, som genast anrättades med många kräsliga rätter och mycket vin, berättade grefve Per om kriget. Han lofprisade storligen svenskarnas tapperhet, men kunde icke fördölja, att hären gjort svåra förluster. Han sade, att änkors och faderlösas tårar nog i dessa tider runne landet öfver, ända från kungaborgen till lägsta koja, och det skulle väl töfva, innan tåreflödet stillades, ty äran är blodtörstig och vapenlyckan är ett hvasst svärd, begifvet på nya hugg.

Han nämnde bland de stupade tappra krigare, som de alla kände, och ännu flera af deras fränder och närskylda fingo de veta försmäktade i fängelsehålor. Gustaf Horn, rikskanslerens svärson och den lilla Agneta Horns fader, hade efter det olyckliga slaget vid Nördlingen kastats i fängelse, och gref Per hade inga hugnesamma meddelanden om hans befriande.

Den glada stämning, som kastat glans öfver mottagandet, vek så småningom, ty väl kunde grefve Per ock förtälja om sina lyckligt afslutade förhandlingar med Polen, men han kunde ej säga, att riket vann något därpå. Och när han begärde vetskap om Sveriges öden, voro svaren dystra.

Fattigdom, missväxt och dyr tid rådde öfverallt. Allmogen förmådde ej utgöra utskylderna, och så svultna voro de, att de föllo vid plog och harf.

Tystnaden lade sig som ett fröjdens bårtäcke öfver den väldiga salen, hvarifrån den tidiga höstskymningen jagades på flykten af små stillsamma vaxljuslågor i höga silfverkandelabrar. Ingen dryckesvisa bullrade fram med sin oförvägna rytm; orden droppade bort som timglasets sand, och fru Karins blonda hufvud sjönk mot hennes hjärtans allerkäraste herres skuldra.

Då sporde han med ömt tonfall:

»Trår I till hvila, min käraste?»

Hon svarade helt sakta, men orden föllo som ett doftande blomsterregn öfver hans kärfva sinne:

»Ja, i min älskades famn!»

Han ledde henne vid handen upp till sofgemaket, där himmelssängens pösande silkesvar glänste emot honom vid skenet af den förgyllda armstakens ljus, och han höll henne plötsligt ut ifrån sig som för att riktigt få beskåda sitt hjärtas vif.

Men sekunden därpå höll han henne hårdt tryckt i sin famn, och hans manliga stämma återfick de veka tonfall, som smekte sig in i hennes öra med kärlekens locktoner.

*

Tyst och släckt och mörkt var allt på Visingsborg, och som lydiga vasaller hade också de många små gårdarna och husen, hvilka från öns norra och södra uddar tycktes vandra upp till adelsborgen, somnat under takmössan af halm eller torf. Men på vallen gick väktaren och tutade ut tidens flykt med luren riktad upp mot månens blanka stålskifva.

Slottsuret slog tio. Slagen buros ut i den doftande, ljumma kvällen och gungade i stilla tonböljor hän mellan örtagårdens sällsynta träd. I parkens fiskedammar speglade stjärnhimlen sin lysande karta, och en smärt poppel sträckte sin skugga som en väldig pekpinne snedt öfver vattnet.

De många lustiga djuren, som gref Per planterat ut i sin djurgård, hade dragit sig undan till sina hålor och reden, endast ett par tornugglor, som till äfventyrs flugit ända från den gamla folkungaborgens ruiner på öns södra strand, stirrade från en gulnad lind med runda vidöppna ögon ut i stillheten, då och då svagt klagande med förunderligt mänskliga läten.

Slottet badade i månljusets svala flöde, och nere vid stranden glittrade de färgrika vätterstenarna, öfverspunna af ett silfvernät, hvilket tycktes ha dragit upp dem ur vågorna i ett enda väldigt notvarp.

De små rutorna i Visingsborgs tornfönster glimrade som hundratals längtande ögon ut mot nattens skönhet och stumma frid. Allenast ett stod öppet. Det hörde till jungfru Kristina Brahes lilla sofkammare, hvilken hon delade med de små flickorna, men dessa sofvo redan sött i den breda, snidade sängen. Kerstin däremot förnam en sällsam oro tära sitt sinne, och hon, den eljes så kloka och pliktfyllda jungfrun, hade gripit lutan för att kväda den visa hennes käre broder Per lärt henne sådan salig kungen i ungdomsdagar diktat den. Hennes stämma fick klang af den trånad, som bräddade hennes håg och rann öfver i veka, mörka toner. Så plägade hon understundom i ensligheten purgera sitt hjärta, för att när dagens ljus föll öfver hennes tillvaro åter bli hela släktens trofast hjälpande Stina.

Orden gledo öfver hennes läppar som bönerna vid ett radband, och lutans strängar blefvo till rosenskransens pärlor, när hon sjöng:

»Hoppet hafver jag stadigt haft

din hårdhet till att öfvervinna

med trofasthet, som Gud har skapt

uti mitt hjärta och mitt sinne.

Hvi vill du då

min trogna tjänst således försmå

och mig sluta utur ditt minne.» — —

Dörren upplåts sakta; det var jungfru Kristinas fränka, fru Ebba Brahe, som inträdde. Hennes vackra ansikte syntes blekt, och det lätta löje, hvilket vanligen trådde fjärilsdans kring hennes mun, hade domnat bort. Den praktfulla dräkten var ock utbytt mot en simpel grön sidenrock utan broderier eller annat prål. Det sades eljes om fältherrens grefvinna, att hon brukade ett af mannens gods till kläder, ett annat till smycken, och ingen var flitigare i sina besök hos den aktade köpmannen Erik Larsson än hon.

Nu skred hon så tyst in i kammaren som hade hon gått i sömnen, men hennes röst ljöd fullt vaken, när hon bad:

»Far fort med sången, Kerstin. I må veta, att jag hört den en sommarafton för längesedan. Det var den tiden, då sinnet var böjligt och fylldt af vårens saf.»

Kristina villfor hennes önskan, ty den var ock hennes egen. Hon tyckte plötsligt, att den gamla evigt unga sagan stigit in i kammaren och räckt hennes fränka och henne hvar sin hand, dock höljande anletet, medan den stämde in i sången:

»Fågelen uppe på grönan kviste.

djuren uti marken villa,

skulle, hvar de min sorg visste,

mig hjälpa tårar att förspilla.

Eko mitt rop

formerar med sitt ljud en stor hop

emellan dessa berg och dalar.»

Ebba Brahe hade sänkt hufvudet och lagt händerna till hvila i knät. Under det hon lyssnade till de ord, som hennes kunglige älskare tillskrifvit henne och lockat toner till från lutan, tänkte hon på sitt lif och hans. Lycklig hade hon blifvit. Hennes make var god och ädel, och af barnen hade hon all sin glädje. Ungdomskärlekens röda ros hade mist sina blad för år tillbaka, men från roten af rosenträdet hade en liten telning skjutit upp: ömheten för Gustaf Adolfs maka och barn.

I begynnelsen hade den unga grefvinnan svärmiskt älskat Maria Eleonora allenast därför att hennes ungdomsväns blick lyst emot prinsessan. Ebba Brahes lätta, öppna sinne räckte villigt famnen åt allt, som med sympati omgaf kungen. Hon gjorde hvarje tillgifvenhet, som ägnades honom, till en fager minnesblomma i sina egna känslors örtagård, men lifvets fröjder glömde hon därför ingalunda.

Nu var det henne dock, som om ett litet blomster hotat att snärjas af styggt ogräs, och detta vållade henne stort ve. Kärlekskvädet till ungmön, till den stränga drottning Kristinas väna hofjungfru hade mistat sin trolska lockelse, men ordens tungsinne minde henne likväl starkt om kungen och hans hjärtelag. Dagens tankar mängde sig med de förslitna hågkomsterna och samlades omkring den späda människoblomman däruppe på slottet. Hon hade under hans majestäts sista år stått hans hjärta närmst, och väl månde man ömka sig öfver den vårdnad barnet fick.

Jungfru Kristina vände sig mot sin kusin, icke för att säga något, därtill var denna stunden i den skumma lavendel- och salviadoftande kammarn henne för mycket värd, men för att få veta, om drömmens spröda såpbubbla brustit för fränkan.

Långsamt höjde Ebba hufvudet, och hon sade sorgset:

»Jag tänker på den lilla drottningen, kungens lefvande minnesvård. Det synes mig, att svenskarna vansköta den. I första utbrottet af sin sorg täckte de den med hyllningens och tacksamhetens blomster, men allaredan nu, tre år efter den store Gustafs död, förgäta de hans dotter. Det vore herrarnes plikt att tillstädja en svensk fru att taga henne i sin tuktan, såsom det tillförene brukats med furstedöttrar. För visso är det godt, att hon kan läsa latin och allehanda annat, men en kvinnas fostran undfår hon icke, och detta blir henne en dag till evärdelig skada.»

»Hennes höga fru moder bekymrar sig visst föga om dotterns fostran,» inföll Kristina. Motvilligt tog hon fatt på ämnet, och hon tänkte, att detta samma samtalsfrö grodde i hvar vrå, ty öfverallt snackades det om fröken Kerstin och hennes besynnerligheter. Men det märkligaste var, att de flesta fruarna af adelns prima classis täflade om äran att få kungabarnet i sin vårdnad. Som om hon kunnat se in i sin fränkas lifliga sinne och afläsa dess själsrörelser, tillade hon:

»Att icke rådet hugsar edert ömma modershjärta och klara förstånd och vänder sig till eder för att lämna den lilla fursteplantan i eder värjo.»

Skymningen dolde fru Ebbas starka rodnad, men den flämtande andedräkten svepte som hämmad vingflykt öfver kammaren. Hon töfvade med svaret. Slutligen genmälde hon:

»Törhända vore min famn för mjuk och mitt ris icke nog kraftigt. Slikt förspörjes ju ock från pfalzgrefvinnans handtering, och fuller har hennes kel varit fröken Kerstin till förfång, men ville herrarne förlita sig uppå mig, så skulle för visso på min sida ingen flit sparas, och onda tungors klaffande skulle jag stadigt förakta. Eder käre broder lärer väl ha sport, hvilken väg skall tagas, ty på denna, där furstinnan nu färdas, bär det hin i våld, och det snarliga.»

Jungfru Kristina drog med en suck lutans blåa band öfver hufvudet och hängde upp instrumentet på väggen.

»Jag skall spörja min broder Per åt,» lofvade hon saktmodigt. »Men själf hinner han väl näppeligen styra för något, innan han ånyo kallas bort.»

Ebba Brahe gladdes åt sin fränkas snabba förstående och kysste hjärtligt båda hennes kinder. Men hon yppade intet mera från sina känslors vallfart. Hon sade intet om den stolthet, hvilken likt en frisk bris blåste upp inom henne vid föreställningen om att få dana en drottning åt sin ungdomsälskades folk.

Still som hon kommit, smög hon ur kammaren, sedan hon önskat jungfru Kristina tusende goda nätter, och den unga adelstärnan blef allena med sina små skyddslingar. Men nu hade hon intet drömlin att spinna mera, verkligheten hade slitit af garnet, och föga anstod det grefve Pers syster att ens i fantasien bereda en väfnad med knutig tråd.

IV.
Älskog.

Den goda pfalzgrefvinnan Katarina hade sedan länge hvilat i sin graf, och hennes många välmenta råd och förmaningar hade flugit för vinden. Den unga drottningen tycktes icke alls ha något djupare minne af sin uppfostrarinna. Hon röjde helst egna vägar och tog språng öfver hvarje hinder. Hoffruntimret befann sig i ständig ängslan för hvarje ny nyck. Och under kavaljerernas honungssöta smicker låg den manliga ringaktningen på lur. Och i gången utanför drottningens gemak upplöstes den inkapslade misstron mot en adertonårig flicka som regent för rike och land. Annat hade det varit, om hon brukat silkestömmar att tygla sina gunstlingar med.