STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 104.

TRÄLDOMEN I NORDEN

ETT BLAD UR DEN SVENSKA ARBETSKLASSENS ÄLSTA HISTORIA

AF EMIL SOMMARIN, fil. lic.

( Första tusendet. )

STOCKHOLM. Albert Bonniers förlag.

Innehåll. Träldomen i Norden.

1. Inledning 3

2. En gammal visa om träl och fri 5

3. Träldomens uppkomst: fientliga sammanstötningar mellan olika folkstammar 8

4. Trälarnas antal 9

5. Trälsysslor 10

6. Dräkt 12

7. Benämningar på träl och trälinna 13

8. Trälars karaktär 14

9. Trälarnas rättslöshet 14

10. Träldom på grund af börd 16

11. Frie bli trälar 17

12. Handel med trälar 18

13. Kristendomens införande 19

14. Kristendomen och träldomen 21

15. Träldomens aflysning 22

STOCKHOLM Alb. Bonniers boktryckeri 1902.

Detta är det älsta kapitlet i den svenska arbetsklassens historia. Det handlar om trälar och trälkvinnor.

1. Inledning.

De gamla svenska landskapslagarna innehålla ett och annat om trälar och trälkvinnor. Först skall det därför sägas något om dessa gamla landskapslagar.

Innan Sverge blef ett rike under en konung, bildade hvarje landskap ett litet rike för sig. Västergötland var ett land för sig och Östergötland ett land för sig. På samma sätt voro Sverges öfriga provinser mer eller mindre själfständiga småstater. Hvarje provins hade sin egen lilla bonderiksdag, landskapstinget. Och hvarje provins hade sin egen landskapslag. Västgötarna hade sin Västgötalag, Östgötarne sin Östgötalag. Det fanns en Upplandslag, en Södermannalag o. s. v. Men dessa landskapslagar voro ej skrifna lagsamlingar. Deras kortfattade och enkla rättsregler kunde bönderna utantill. Sönerna fingo höra och lära dem af sina fäder. Och från släktled till släktled gingo de muntligen i arf, de där kärnfulla rättsbestämmelserna, som gåfvo bönder rätt att konung taka (= taga eller välja ) oc konung vraka (= rata eller afsätta.^[1] )

Först sedan kristendomen blifvit införd, och den latinska bokstafsskriften med den, blefvo landskapslagarna upptecknade af boklärde män. Sådana handskrifter — de flästa från 1300-talet — finnas bevarade till vår tid. I våra dagar har man tydt och tolkat handskrifterna och låtit trycka dem i vanlig bokform. Nu äro sålunda de gamla landskapslagarna lätt tillgängliga. Hvar och en som förstår » fornsvenska » kan ur dem hämta upplysningar om vårt älsta svenska rättsväsen och våra älsta svenska samhällsförhållanden.

Vid upptecknandet hafva visserligen de gamla rättsbestämmelserna förändrats i mångt och mycket genom kristet inflytande. Ofta är det dock lätt att skilja mellan de kristna tilläggen och de ursprungliga hedniska lagbuden.

Vid samma tid som landskapslagarna upptecknades i Sverge, nedskrefvos nordiska sagor och sånger i mängd på Island.

Den där ensliga ön ute i Atlanten hade upptäckts af en viking strax före år 900 efter Kristi födelse.^[2] Dit ut flydde i slutet af 800-talet många norska stormän och landskapsdrottar, som ej ville underkasta sig Harald Hårfager, skaparen af konungariket Norge, — han som svurit att ej låta klippa hår eller skägg, förr än han lagt alla Norges landskap under sitt välde. De stormodiga norska landsflyktingar, som sålunda valde det karga Island till sitt nya fosterland, gjorde ön till ett nordiskt vikinganäste. Vikingaskepp från Island hemsökte på 900-talet hvarje sommar Irlands, Englands och Frankrikes kuster, oftast i förbund med vikingaflottor från Norge och Danmark.

Svenskarna ställde i allmänhet sina färder österut öfver Östersjön. Den gamle ryske historieskrifvaren Nestor berättar (omkring år 1100), att svenska vikingar år 859 »kommo öfver hafvet och kräfde skatt af slaverna». Och enligt samme författare var det några bland dessa »roddarlags-män», »roddsbyggare» eller »rospiggar», som blefvo Rysslands och de slaviska stammarnas förste behärskare. Finnarna kallade dem med någon förvrängning af det nordiska namnet »ruotsi». Grekerna kallade dem »ryssar».

När kristendomen tamde de nordiska vikingalynnena, och vikingafärderna upphörde, bevarade isländarna sina vikingaminnen trognare än svenskar, norrmän och danskar. Under de mörka och ödsliga vintrarna på Island roade de forne vikingarnas söner och döttrar sig med att »förtälja» sina fäders sjöfärder och äfventyr för lyssnande barnaskaror. Berättelserna gingo på 1100- och 1200-talen från släktled till släktled. Mycket »glömdes ute». Mycket »lade man till» ur egen fantasi, när man berättade. Man blandade samman personer och händelser. Berättelserna hade sålunda blifvit ganska romantiserade verklighetsskildringar, då de på 1200- och 1300-talen upptecknades i den form, uti hvilken de bevarats till vår tid.^[3]

Nu är det ju så med mången roman i vår tid, att den ej skildrar händelser, som verkligen tilldragit sig, eller personer, som verkligen upplefvat allt, hvad romanen förtäljer. Ofta skildras däremot händelserna sådana de kunde ha tilldragit sig. Och på så sätt ger mången roman med diktade personer och händelser en trogen bild af det värkliga lifvet.

Så är det ock med de nordiska sagorna. Mycket i dem är ren »dikt». Och likaväl innehålla de många värklighetstrogna drag ur lifvet i Norden på 1200-talet och under århundrandena närmast förut.

Några sådana drag ur nordiska sagor upptecknade på Island sammanställas i det följande med bestämmelser som innehållas i gamla svenska landskapslagar, för att ge en bild af trälars och trälkvinnors lif och ställning i Norden vid vikingatidens slut och den kristna tidens början.

2. En gammal visa om träl och fri.

En gammal isländsk visa innehåller en hednisk sägen om träldomens uppkomst. Den berättar, att en hednisk gud en gång kom till jorden. Under sin vandring där tog han först in i en torftig koja. Den andra natten låg han i en välbärgad gård. I kojan födde en kvinna sedan en son, som fick namnet Träl. Han blef alla trälars stamfader. I den förmögna gården föddes också en son till guden, och den sonen blef stamfader till alla frie män. Träl och fri voro alltså ej bröder, men halfbröder. Trälen var enligt den gamla nordiska uppfattningen ej den fries medmänniska. Han betraktades på sin höjd som ett slags halfmänniska i jämförelse med en fri bonde.

Visan förtäljer:

En son fick Edda,

som östes med vatten,

var svart till hyn

och fick heta
Träl
.

Å händerna skrumpet

skinn han hade,

krökta knogar

(och kartnaglar),

tjocka fingrar

och fult anlet,

lutande rygg

och långa hälar.

Han började växa

och väl trifvas,

tog också till

att öfva sin styrka,

bast att binda,

bördor att göra

och drog hem ris

dagen i ända.

Kom till gården

gångande jänta

med fotblad ärriga,

armen solbränd

och nedböjd näsa:

hon nämdes
Tir
.

— — — — — — —

De tisslade och tasslade,

tillredde sängplats,

Träl och Tir

i tungsamma dagar.

Nöjda de bodde

och barn aflade

— — — — — — —

(Barnen) lade gärden,

gödslade åkrar,

ansade svin,

vallade getter

och grofvo torf.

— — — — — — —

Af dem ha sin härkomst

trälars ätter.

Om de fria böndernas diktade stamfader heter det i visan:

Ett barn fick amma

— — — — — — —

pilten knöts i blöja,

rödlätt och täck,

tindrande ögon.

Han började växa

och väl trifvas,

oxar han tamde,

och årder gjorde,

timrade hus

och höga lador,

slöjdade kärra

och körde plog.

Hem de skjutsa en mö

med hängande nycklar

— — — — — — —

Af dem fingo ursprung

fria mäns ätter.
[4]

Denna gamla sägen vittnar om, att våra hedniska förfäder ansågo, att klasskillnaden var en gudomlig inrättning, — att gudarna eller en gud gett upphofvet till skillnaden mellan träl och fri.

3. Träldomens uppkomst: fientliga sammanstötningar mellan olika folkstammar.

Likasom riket Sverge en gång uppstod genom sammanslutning af landskap, hade landskapen — åtminstone de älsta bland dessa småstater — uppstått genom sammanslutning af ännu mindre landsdelar (härad o. s. v.). Och dessa minsta och ursprungligaste stamstater hade grundlagts af skilda små folkstammar. Dessa små folkstammar hade ursprungligen lefvat hvar för sig som kringvandrare (nomader). De höllo sig i allmänhet hvar inom sitt lilla område. Till fiskeplatserna inom sitt område drog stammen, när våren kom. Då fisken upphörde att leka och fisket blef sämre, brände stammen ett stycke skog och sådde på sveden. Sommaren tillbraktes på vandring med boskapen. Och då hösten kom, vände man åter till sveden och skördade. Sedan gick man i vinterkvarter. Man slaktade, tröskade, bakade och bryggde. Och så tillbrakte man vintern med att äta, dricka och sofva, tills våren kom och fisket började på nytt.

Men olika stammar råkade stundom i strid om fiskeplatser, om sädesskylar eller om vinterförråd. I striderna gjordes fångar. Dessa fångar blefvo i den älsta barbariska tiden dödade utan förskoning. Ett stort framsteg i civilisation var det man gjorde, då man fann på att skona krigsfångars lif för att använda dem till utförande af arbete i segrarens tjänst. Bruket att använda krigsfångar som arbetare blef allmänt, när efterhand jordbruket blef hufvudnäring och de kringvandrande boskapsägarna blefvo bofasta bönder. Såsom jordbrukare lärde sig våra fäder snart nog uppskatta värdet af ett par människoarmar, — värdet af trälar och trälkvinnor.

Sådant värdefullt byte försmåddes ej häller af de nordiska vikingarna.

Det svartmuskiga trälbarnet hade ej samma rent nordiska blod i ådrorna som den rödlätte bondpojken med de tindrande ögonen. Det antydes redan i den gamla visan om träl och fri, att med klasskillnaden delvis sammanhängde skillnad i ras. Och de nordiska trälarna voro sannolikt redan från älsta tid af ganska blandad ras. Den uppblandades ännu mer under vikingatiden. I de isländska sagorna talas ofta om valska trälar eller trälar från Valland d. v. s. Frankrike och Italien. Och gamla engelska klosterböcker innehålla anteckningar om bidrag, som de engelska folkstammarna lämnat till den nordiska slafklassen. »År 819,» står det i en sådan anteckning, »röfvades många kvinnor af vikingar.» »År 835 brände vikingar kyrkan i K., dräpte många, men gjorde en stor del till fångar.» Omkring år 1000 var eländet i England och Irland så stort, att fader sålde son, son sin moder och broder sin broder till vikingarna för pängar, enligt hvad en engelsk präst på den tiden berättat. Och en gammal engelsk historieskrifvare förebrår en dåtida engelsk furstinna för att ha drifvit formlig slafhandel på Danmark med fattiga engelska bönder.

En arabisk författare, som omkring år 900 besökte Ryssland, såg där svenska vikingar. Han berättar om dem, att de voro modiga och tappra. »När de anfalla ett folk, sluta de icke, förr än de hafva tillintetgjort det. De utplundra de besegrade och göra dem till trälar ... De angripa slaverna, komma till dem på skepp, gå i land, taga dem till fånga, bortföra dem och sälja dem.»

I de nordiska trälarnas ådror blandades finskt och slaviskt blod med västerländskt och sydländskt.

4. Trälarnas antal.

Det land som våra förfäder bebodde på 1100- och 1200-talen, var ett land med en natur ganska olik vårt nuvarande Sverges. Fördelningen mellan vatten och land var en helt annan då än nu. Många vattendrag ha sedan dess uppslammats och många sjöar sinat ut. Skogarna och ödemarkerna voro flera och större. De odlade bygderna hade ringa utsträckning. De lågo spridda utmed stränderna af floder och sjöar samt vid hafskusten. Hvar befolkade bygder funnits och hur vidsträckta de varit, ses af de gamla grafkumlen.

På 1100-talet infördes en sorts mantalspänning i Sverge, »Peterspänningen», en skatt till påfven i Rom. Det finns gamla uppgifter om, hur stora summor den skatten inbrakte. Och däraf har man räknat sig till, att Sverge på 1200-talet måtte ha haft under en half million människor.

I det föga befolkade gamla Sverge var trälarnas antal ringa. En gård med 12 kor, 2 hästar och 3 trälar var en stor och god bondgård. Men småbruk, som sköttes af ägaren och hans hustru med hjälp af barnen och möjligen en trälinna voro vanliga. Blott höfdingar hade gårdsbesättningar af 10-12 trälar, eller flera.

Den nordiska träldomen var ej något mass-slafveri. Träldomen var därför också mildare än slafveriet i värkliga slafstater. Trälen behandlades väl i regel hårdt, men sällan grymt.

5. Trälsysslor.

De gröfsta och tyngsta sysslorna voro trälens och trälkvinnans.

— — — »I afton,

när du svinen ger föda

och hundarna edra

till afskrädet lockar»,

lyder en smädestrof, i hvilken en person föraktligt tilltalas, som om han vore »en simpel träl». Och en nordisk viking skall en gång till sin fiende smädefullt ha ropat:

»Förr må du, Gudmund,

getter vakta

och klättra i branta

bergskrefvor,

hållande i handen

hasselkäppen» —

än bruka svärd.

Trälens enda egendom var knifven i bältet. Men som vapen var honom ofta närmare till hands dynggrepen.

Trälkvinnornas vanligaste sysslor nämner västgötarnas gamla lag. Om en trälkvinna får barn, till hvilket en fri bonde är fader, skall enligt västgötalagen barnafadern hålla trälinnans ägare skadeslös för dagsvärksförlusten vid barnsbörden, tills trälinnan

— — — »gitter (= orkar)

kvarn draga

och ko mjölka».

Att draga handkvarnen omtalas ofta som trälinne-syssla.

»Medan du vid kvarnen

kysste trälinnor»,

fällde en tapprare kämpe sina fiender, sägs det till en person i en gammal visa.

Trälinnans var också tvättkvinnans slitsamma arbete.

Trälinnan var husmoderns hjälpkvinna och fick taga det värsta af arbetet inomhus likasom trälen förrättade det tyngsta arbetet utomhus. Men husbondfolket arbetade jämte sina trälar och trälinnor. Och i hvardagslifvet var afståndet mindre kännbart mellan bonden, som själf plöjde sin åker, och trälen, som vaktade hans svin.

När hanen gol, började arbetsdagen. Den räckte, tills solen gick ned, eller längre. »Bonden Arnkell,» heter det i en isländsk saga, »var en riktig gåpåare och lät sina trälar arbeta från morgon till kväll. På vintern körde han hem hö på nätterna i månljuset, ty om dagarna hade trälarna annat att göra.» En husbonde, som hade många trälar, inskränkte sitt eget arbete till att hålla uppsikt öfver trälarna. En träl anförtroddes också stundom förmanskap öfver andra trälar. Det förekom till och med någon gång, att en storbonde, som hade flera gårdar, lämnade skötseln af en hel gård helt och hållet åt en träl. Denne träl blef då ett slags torpare eller arrendator. Ansedda höfdingar höllo ofta trälar till uppassare eller betjänter. En sådan betjänt, eller s. k. skosven var ofta sin herres ständige följesman och förhållandet mellan honom och husbonden blef ofta ganska förtroligt.

Som hushållerska eller ladugårdsförestånderska kunde äfven trälinnan erhålla en ganska betydande plats i det landtliga hushållet.

Lättare syssla fann mången trälinna som husbondens frilla. Såsom sådan fick trälinnan dock ofta umgälla husbondens ynnest med husmoderns hat och förföljelse.

Som amma och vårdarinna åt husbondens barn vann trälinnan någon gång en lyckligare ställning i familjen. Sagorna bevara många exempel på fosterbarnens tillgifvenhet för sådana trotjänarinnor. Det berättas till exempel att skalden Egil, som lefde på 900-talet, var varmt fäst vid sin amma. En gång lekte hans far boll med honom och en af hans lekkamrater. Fadern redde sig illa mot pojkarna i leken. Då blef karlen vid dåligt humör. Han tog Egils lekkamrat i sina starka armar och slog honom till marken, så att han dog på fläcken. I ilskan grep han sedan efter sin son. »Låt bli ditt barn», ropade då Egils fostermor, som stod och såg på. Fadern släppte då sin son oskadd, men tystade i stället munnen på trälinnan med en sten, som blef hennes bane. Vid kvällsvarden saknades Egil. Han kom in något senare. Han hade varit ute i ladan och dräpt faderns mäst omtyckte träl för att hämnas på fadern sin ammas död.

6. Dräkt.

Knäbyxor af grof, grå vadmal, fästa vid lifvet med ett bälte, — en långrock af samma material och färg, sydd som en skjorta och öppen i halsen, så att den kunde trädas öfver hufvudet, åtdragen om midjan med ett rep eller en rem, — mössa af samma tyg eller af skinn, stundom med hakrem, — strumpor sydda af skinn eller af vadmal, — till skor läderstycken, som knötos öfver fotbladen: sådan var dräkten för träl och trälinna. Fattiga bönder voro klädda som de. Men förmöget folk klädde sig gärna i tyger af andra färger.

Barbenta med »ärriga fotblad» gingo de ofrie väl ofta (som i visan). Så spar den fattige än i dag strumpor och skor.

På trälens hufvud var håret rundklippt och kort. Rikt och långt hår var frie mäns prydnad.

7. Benämningar på trål och trälinna.

»Man» var den vanliga benämningen på träl och trälinna: et man nämdes både ofri man och ofri kvinna, likasom danskarna ännu säga » et menneske ». Å ena sidan visar själfva denna användning af ordet man ett visst erkännande af trälens människovärde. Å andra sidan visar det där ett, att den ofrie dock i grunden betraktades som ett ting.

Själfva ordet träl synes egentligen ha betydt löpare eller något dylikt och har väl ursprungligen betecknat den som i ett hushåll förrättade löpande småsysslor. Husfadern fyllde i älsta tid själf de viktigaste familjeuppgifterna: att försvara familjen och i hufvudsak försörja den.

En trälinna kallades vanligen tir. Det ordet betyder helt enkelt tjänarinna. Ungefär detsamma betyder benämningen ambot, som hör samman med ordet ämbete (= tjänst).

Träl och trälinna omtalas ofta som ånödiga hjon, det vill säga människor, å hvilka låg nöd eller trältvång.

Alla dessa benämningar synas tyda på en ganska mänsklig uppfattning af träldomsförhållandet. Och ändå genomgår ett stolt förakt för trälarna hela den litteratur, som skildrar de gamle vikingarnas äfventyr och våldsdåd och odalmännens fri- och rättigheter.

8. Trälars karaktär.

Trälen föraktades såsom feg. Dödsförakt var den frie mannens främsta dygd. Men trälen »fann den dagen dyster, då han doge från svinen». På djupet af själen misstänktes trälen alltid för att nära en längtan efter friheten, som kunde förmå honom att dräpa eller förråda sin herre, om gynnsamt tillfälle erbjöde sig. »Stackare den, som har en träl till sin bäste vän», lydde ett gammalt ordspråk. Det är nog sant, att trälarna oftast voro »dåliga karaktärer». Den kunde ej bli annat än rädd och trolös, som på nåd och onåd var lämnad i sin herres våld utan rätt till försvar. Alltid måste trälen frukta sin herres nycker.

9. Trälarnas rättslöshet.

Trälen var fullkomligt rättslös i förhållande till sin husbonde. Allt hvad husbonden ville besluta om eller företaga med sin träl, ansågs falla utom lagen: lagen hindrade honom icke från att förfara hur godtyckligt som hälst med ofria tjänstehjon. Husbonden kunde sälja, byta eller skänka bort trälen, eller godtyckligt taga trälens lif. »Om husbonden eller husfrun eller deras barn tillfogar honom (trälen) någon skada — dråp eller sår — vare allt saklöst.» Att husagan kunde vara sträng, därom vittnar ordet » trälbärga »: en trälbastonad, det vill säga ett sådant kok stryk som en träl brukade få. Att få ett sådant kok stryk det var att bli »piskad som en träl, så att man ej kunde röra sig». Ville man beteckna att någon var fullkomligt rättslös, sade man honom »ej ha mera rätt än en hudstruken huskona» (det vill säga trälinna). Skånelagen stadgar för träl, som stulit, i vissa fall hudstrykning eller att »mista huden».

Eftersom trälar voro en ganska värdefull egendom, låg det emellertid i husbondens inträsse, att trälarna foro väl. Och i regel voro väl husbönderna också rädda om sina trälar, likasom en bonde nu för tiden är mån om en god arbetshäst. Husbonden kunde därför också med lagens hjälp skydda sin träl för främmande personers åvärkan, likasom han kunde lagligen hindra personer att förgripa sig på hans öfriga egendom.

Trälen kunde däremot aldrig själf klaga inför domstol. Trälar fingo öfver hufvud taget ej uppträda inför domstolarna, ej ens som vittnen, utan i undantagsfall. Husbonden var i allt trälens rättslige målsman. Om någon förbröt sig på trälen, var det husbondens rätt att beifra brottet, och det var han som ägde kräfva och taga skadeersättning för den skada trälen lidit. »Varder någons träl dräpt,» säger Skånelagen, »ersatte den, som trälen dräpte, ägaren med tre mark och svärje tillika med tolfmannaed, att trälen ej var mera värd». Om någon slår eller sårar en träl, och trälen ej får lyte däraf, betalas till husbonden läkningsarfvode och ersättning för förlorade dagsvärken samt böter.

Husbonden var ansvarig för trälens förbrytelser, likasom han var ansvarig om hans hund bet någon, eller om hans kreatur gingo in i grannens säd. Om trälen begick ett brott, fick husbonden betala böterna eller utlämna trälen till den, mot hvilken trälen förbrutit sig. »Dräper träl en fri man,» säger Skånelagen, skall husbonden »utlämna trälen till den dräptes fränder» och betala sex marks böter, »eller behålle han sin träl och böte nio mark.» Vissa landskapslagar synas ha velat hindra husbonden att tillgripa den bekväma utvägen att utlämna den brottslige trälen. Östgötalagen stadgar sålunda, att om husbonde ej vill böta, utan utlämnar sin brottslige träl, äger målsägaren rätt att taga en ekevidja och hänga den utlämnade trälen i denna vid grindstolpen till ägarens gård. Skar husbonden ner liket, innan vidjan ruttnade, så gjorde han sig skyldig till 40 marks böter. I denna bestämmelse låg ett tvång på ägaren till böternas gäldande, och till sträng uppsikt med trålarna, så att de ej blefvo dråpare och därigenom ådrogo husbonden stora kostnader eller stora obehag.

Det straff som i de gamla nordiska lagarna ofta användes mot frie män, fredlösheten, kunde ej tillämpas på trälar, ty »om träl dömdes fredlös, då skulle han gärna begå förbrytelser, på det att han måtte fara fredlös». När en träl rymde från sin husbonde, blef han emellertid som en fredlös. »Far någon efter sin (förrymde) träl och finner honom, tage han honom saklöst, hvar han finner honom», säger Skånelagen. Västgötalagen stadgar: »Tager någon en annans förlupne träl eller trälinna, då skall han lysa efter ägaren som lag säger». Ville trälen undkomma sin förföljande husbonde, kunde han ej räkna på skydd hos grannarna eller hos andra bönder i grannskapet. Han måste taga sin tillflykt till skogen eller ödebygderna och lifnära sig så godt han kunde. I skogarna vid landskapsgränserna fanns det också tidtals godt om laglöse brottslingar af både fri och ofri härkomst.

Frigifning af träl skedde offentligt å tinget, vanligen under ganska omständliga former. En frigifven träl blef i regel fortfarande i mycket beroende af sin förre husbonde och erhöll ej en fri mans alla rättigheter. Ej ens sonen af en frigifven kom i fullt åtnjutande af dem. Det kräfdes flera släktled, innan trälättlingen vann fullt erkännande som en like inom de fribornas klass.

Den norske stormannen Erling Skjalgsson på Sole »bestämde åt sina trälar ett visst dagsvärke och gaf dem sedan lof att på fritiden eller om natten arbeta för egen räkning. Han gaf dem åkerland att så korn på, och det som därpå växte blef deras.» Han åsatte hvarje träl ett visst pris. När de sparat samman af eget arbete till den summa, han ansåg dem värda, fingo de friköpa sig för sparpänningarna. »Många löste sig fria det första eller andra året, och alla, som det gick bra för, köpte sig fria inom tre år. Med dessa lösepänningar köpte Erling sig nya trälar, och dem som friköpt sig, förhjälpte han till sillfiske eller annan näring; somliga röjde skog och anlade nybyggen. Alla brakte han till någon bärgning.»

10. Träldom på grund af börd.

Träldomen var ärftlig. Barn af träl och trälinna blef träl. Husbönderna hade bestämmanderätten öfver trälarnas äktenskapliga förbindelser, som naturligen ej ägde samma laga form eller kraft som giftermål mellan frie. För husordningens skull såg en bonde, som hade både dräng och piga, hälst att det blef ett par mellan träl och trälinna på hans egen gård. Men förhållandena kunde äfven ordnas granngårdar emellan efter öfverenskommelse mellan husbönderna. Trälabarnen kommo att tillhöra trälkvinnans husbonde: »barnet följer modern», var den gällande regeln. En hemmafödd träl ansågs bättre än en köpt eller härtagen. Om en sådan hemmafödd träl blef med våld bortröfvad eller med list bortstulen, kunde rätte ägaren stämma innehafvaren. Ägaren skulle då enligt Västgötalagen svärja att trälen var hans, med följande ed: »Han föddes hemma i mitt hus och hushåll; där diade han och drack modersmjölk; där lindades han och lades i vagga; därför äger jag honom och ej du.»

Barn af fri och träl, blef i älsta tid träl. Men i de svenska landskapslagarna, i den form de bevarats till vår tid, hade redan genom kristet inflytande införts bestämmelsen: »barn följer alltid bättre hälft». När en af föräldrarna tillhörde de fries klass och den andra trälarnas, blef barnet fritt, men arflöst, som oäkta barn ännu i långt senare tider.

11. Frie bli trälar.

Fri man eller fri kvinna kunde nedstötas i trälarnas klass till straff för brott. Om bondhustru stjäl, stadgar Östgötalagen, skall mannen böta tre mark första och andra resan: stjäl hon tredje gången eller oftare, då får han böta, om han vill; vill mannen ej böta, så har den bestulne rätt att göra kvinnan till sin trälinna eller stena henne.

Fri man eller fri kvinna kunde gifva sig själf till träl: gäfträl. Det var för den af ålder eller sjukdom till arbete oföre en utväg att bli försörjd, att lämna sig och sin egendom i en annans händer. Gäfträlarna voro därför ofta åldringar, i ställning motsvarande senare tiders födorådstagare och undantagsfolk. Någon gång kunde väl äfven ekonomiskt obestånd tvinga fri bonde att nöja sig med lotten som gäfträl på en förmögnare mans gård. Sannolikt ha aftal om sådan gäfträldom på vissa år bidragit att grundlägga legohjonsförhållandet.

12. Handel med trälar.

Trälar och trälinnor kunde säljas och köpas. Köparen fick själf värdera trälen i anseende till ålder och kroppsbyggnad. Men lagen förbjöd säljaren att fördölja fel och lyten, som blott kunde framgå efter längre tids användning af trälen. Hade säljaren i sådana afseenden handlat svekfullt, kunde köpet återgå, om köparen fordrade det. Trälar såldes och köptes dels under hand, dels på marknaderna, till hvilka äfven trälar fördes, såsom sagorna visa. De på marknaderna till salu hållna trälarna voro till större delen krigsfångar eller så kallade härtagne, som fördes till norden på vikingaflottorna.

Enligt en saga från Laxådalen på Island, reste bonden Håskuld en gång till Norge för att hämta byggnadstimmer. Han gjorde under vistelsen i Norge en afstickare till den stora marknaden på Brännö vid utloppet af Göta älf. En dag då han gick öfver marknadsfältet där, fick han se ett ståtligt tält något på afstånd från de öfriga salubodarna. Tältet tillhörde Gille den ryske, en rysk handelsman. Då Håskuld kom in i tältet, frågade han, om Gille kunde sälja honom en trälkvinna. Gille lyfte då i ett förhänge i tältets midt och därinnanför sågos 12 slafvinnor sitta. Håskuld tittade på dem. Ytterst i raden satt en kvinna i dåliga kläder. »Hvad kostar hon?» sporde Håskuld. »Tre mark.» Det tyckte Håskuld var dyrt. »Ja, däri har du rätt,» svarade Gille, »att jag håller henne dyrare än de andra. Välj af dem hvilken du vill, och gif mig en mark silfver för den du tager. Så behåller jag själf kvinnan där borta i hörnet.» — »Jag skulle dock först vilja veta,» återtog Håskuld, »huru mycket silfver det finnes i pungen, som jag har här vid mitt bälte.» Sedan räckte han Gille pänningpungen och bad honom taga fram sitt besman och väga den. »Denna handel,» sade då Gille, »skall från min sida försiggå utan allt svek — den där kvinnan har ett stort fel, och detta skall du få veta, innan vi afsluta köpet.» Håskuld sporde hvad det var för ett fel. »Hon är stum,» svarade Gille; »på många sätt har jag försökt få henne att tala, men har aldrig kunnat få ett ord af henne, så jag tror säkert, att hon icke kan.» Då pungen befanns väga jämt tre mark, köpte dock Håskuld trälinnan, som först fallit honom i smaken. När Håskuld sedan kom hem till Island med sin nya trälinna, blef hans hustru missmodig. Hon lät trälinnan betjäna sig, men behandlade henne illa. Och därför lät Håskuld snart trälinnan flytta till en annan gård. Där födde hon en son. Såsom oäkta fick denne ej ärfva Håskuld. Men modern skaffade honom i stället arfvet efter en annan rik bonde, hvars kärlek hon vunnit.

Trälars och trälinnors handelsvärde växlade naturligtvis, likasom priset på andra handelsvaror. Normalvärdet för god manlig träl af medelåldern synes ha varit tre mark. Tre mark skulle motsvara i vår tids mynt och myntvärde ett tusen kronor. För en trälkvinna gafs vanligen en mark, — lika mycket som för en bra ko eller en god oxe.

13. Kristendomens införande.

Härtagna trälar och trälinnor voro sannolikt de första kristendomsförkunnarna i de nordiska länderna. För sina hedniska husbondefolk förtäljde dessa svartögda främlingar om soliga länder bortom hafven, där den hvite guden härskade.

I de där främmande länderna fingo äfven nordiska vikingar med egna ögon se, hur den kristne guden dyrkades i höga tempelsalar, fyllda af doftande rökelse och smekande musik och präster i guldstickade kläder.

Käjsaren i Konstantinopel, det öst-romerska rikets hufvudstad, höll sig på 900- och 1000-talet med ett lifgarde af nordiska vikingar. Svenska runstenar finnas resta öfver »Greklandsfarare», som tillhört denna utvalda skara af »väringar i Miklagård».

Konungarna af England besoldade på 900-talet skaror af nordiska vikingar, som förbundo sig att skydda kusterna mot sina härjande landsmän. En allt bredare kustremsa på Englands nordsjökust befolkades på 900-talet af nordmän. Med deras hjälp gjorde sig i början af 1000-talet danske konungen Knut den store, son af Sven Tveskägg, till Englands härskare.

Från vistelsen i de kristna länderna återvände många vikingar omvända eller i alla fall döpta. Om de än efter hemkomsten öfvergåfvo sin kristna tro, blefvo de dock sällan på nytt rättrogna hedningar. De blefvo ett slags fritänkare, som litade mer på egen styrka och makt än på Oden, Tor och Frej eller Kristus. Genom deras fritänkeri försvagades hedendomens motståndskraft mot den nya läran, som snart gjorde sitt intåg i Norden i mäktigare följe än härtagna trälars.

Olof Tryggvason, en ättling till norske konungen Harald Hårfager, hade tillbrakt sin ungdom på vikingafärder. Östersjöns kuster hade han varit med att härja och sedan dragit ut på Nordsjön. I förbund med Sven Tveskägg hotade han London 993 och tvang engelske konungen att köpa fred med dryga pänningesummor. Efter fredsslutet öfvergick Olof i engelsk krigstjänst och lät döpa sig. Han uppehöll sig äfven under någon tid på Irland, där den kristna missionsvärksamheten då hade sitt hufvudsäte. Där tändes hos honom den religiösa entusiasm, som gjorde den tappre och hänsynslöse vikingahöfdingen till kristendomens främste banerförare i Norden. Han landsteg 995 på norska kusten med det fasta beslutet att lägga Harald Hårfagers forna rike under sitt välde och att »bryta norrmännen till kristendomen». Han »bjöd alla människor att antaga den kristna tron, men dem som gjorde invändningar, dömde han till svåra straff, dräpte några, stympade andra, dref rästen bort i landsflykt.» När han efter fem års regering stupade i sjöslaget vid Svolder år 1000, var hedendomens makt i Norge för alltid bruten.

En engelsk andlig man vid namn Sigfrid, som i Olofs följe ankommit till Norge, lär efter kungens fall ha dragit med flera följesmän in i Sverge och grundat en betydande kristen koloni i Växiö. Konung Olofs kristna härnadståg sträckte sålunda sina värkningar äfven till vårt land. Men det hedniska motståndet var här segare, fastän kristendomens utbredning i södra Sverge gynnades af förbindelsen med Tyskland och Danmark. Annu 1123, berättas det, gjorde den norske konungen Sigurd Jorsalfarer (Jerusalemsfararen) ett krigståg till Småland för att kristna småländingarna.

Götalands inbyggare hade i sin ordning många blodiga strider med svearna, innan mellersta Sverge blef kristnat.

År 1164 blef Uppsala Sverges ärkebiskopssäte.

Med svärdet kristnades de nordiska länderna. Först när bönderna i blodiga nederlag erforo, att den kristne guden var starkare i striden än deras hedniske gudar, funno de det rådligt att välja honom till sin skyddsherre. Och långsamt och ovilligt bortlade de, sedan de redan antagit kristendomen, de hedniska seder och bruk, som kristendomen lyste i bann.

14. Kristendomen och träldomen.

Om kristendomen långsamt fick tillkämpa sig en sen och ofullständig framgång bland de nordiska bönderna, lyssnade däremot trälarna desto villigare till den nya läran om en gud, inför hvilken träl och fri voro hvarandras likar och alla människor bröder.^[5] Till trälarna vände sig ock missionärerna i första hand. Då ofriheten hindrade en träls omvändelse, friköpte missionären honom ofta och befriade sålunda trälen från husbondens tvång på hans religiösa öfvertygelse. Ännu oftare begagnade sig missionärerna af träldomen på det sättet, att de köpte sig trälar och behöllo dem som sina trälar, tills de förmått eller tvingat dem att antaga kristendomen. Stundom upphandlade de äfven nordiska trälar och sände dem till de tyska klostren, där de så blefvo kristnade, för att återsändas till Norden som medarbetare för kristendomens utbredning. Sålunda sägs det, att Ansgar en gång »bland många andra» köpt en änkas son, som vid unga år förts till Sverge i träldom och som vid återkomsten till Tyskland blef igenkänd af sin moder, hvarför Ansgar »strax skänkte änkans son friheten och gaf honom tillbaka till modern och lät dem glada draga hem.» Detta berättas i aposteln Ansgars lefnadsbeskrifning, som är upptecknad omkring år 900.

Husbönder som öfvergingo till kristendomen, förmåddes af missionärerna att frigifva sina trälar »för Kristi skull». Mången omvänd husbonde gjorde en sådan »Gudi behaglig gärning» på dödsbädden eller i sitt testamente, — löste sina trälar, »likasom Kristus hade löst alla syndare ur syndens träldom». Allt efter som kristendomen utbredde sig i Norden och vikingatågen afstannade, aftog äfven tillförseln af trälar från utlandet.

Antalet af fria arbetskarlar och arbetskvinnor, som redan under hednatiden funnits, ökades, på samma gång trälarnas antal minskades. Många bönder funno det därför till slut billigast och bäst att använda fritt arbetsfolk, som kunde tagas i tjänst för den tid, då arbetet var rikligast, medan trälar och trälinnor måste underhållas äfven på vintern. Både genom omständigheternas tvång och för egen fördels skull lärde sig därför många storbönder, hvilkas gårdar förut under många släktled brukats med trälfolk, att reda sig utan sådant. Dessa bönder upphörde då äfven att i »träldomens afskaffande», som kristendomsförkunnarna förde på sitt program, se en reform, som för jordägarna skulle innebära en ekonomisk uppoffring. De blefvo mindre inträsserade för träldomens vidmakthållande i landet — eller efter hand främjare af dess aflysning.

15. Träldomens aflysning.

Först sedan kristendomen blifvit formligen antagen som landsreligion, lyckades kristendomen genomdrifva mera betydande förbättringar i trälarnas ställning. I landskapslagarna infördes bestämmelsen, att alla barn skulle döpas, — således äfven trälbarnen. Såsom döpta kommo dessa att stå under kyrkolagen. Och denna ålade husbonden kyrkostraff för förbrytelser mot kristen träl lika väl som för förbrytelser mot en fri kristen. Därigenom bortföll framför allt husbondens rätt att opåtalt dräpa trälen. Husbönderna ålades därjämte att tillse att trälfolket »hälgade hvilodagen». Gottlandslagen stadgar sålunda: »Varder någons träl eller ambot påträffad vid arbete å hälgdag, bötar husbonden för dem tre öre». Slutligen synes också kyrklig vigsel ha kommit att skänka den officiella kristna hälgden åt trälars äktenskap. Steg för steg erhöllo sålunda trälarna full kyrklig medborgarrätt.

Som ett slutligt erkännande af detta kyrkliga medborgarskap framtvangs till sist genom inflytande af kyrkans män träldomens aflysning. Den innebar ingen revolution, utan utgjorde blott det lagliga erkännandet af en förändring, som faktiskt redan i hufvudsak var genomförd.

»Nu får ej någon — — gifva sig till gäfträl, ty det afskaffade Birger Jarl,» lyder en yngre lagbestämmelse, som finnes upptagen i Östgötalagen. Den återfinnes äfven i Upplandslagen.

»Till Guds och jungfru Marias heder samt till sin faders och farbroders själaro» stadgade slutligen Magnus Eriksson på sin kröningsfärd år 1335, att intet barn, som föddes af kristen fader eller moder, må hållas som träl eller kallas träl.

Trälarna uppgingo efter träldomens aflysning ej i de frie böndernas klass. Klasskillnaden bibehölls, ehuru klassindelningen blef en annan. » Den vare bonde, som orkar göra skatt; den ej orkar skatta, vare legodräng », blef den regel, som lades till grund för den nya grupperingen af den svenska allmogen. Och det blef under de nya förhållandena fortfarande en skarp gräns mellan själfägande bönder och egendomslöst tjänstefolk. Såsom egendomslöse ansågos på 1300-talet sådana personer, hvilkas förmögenhet understeg 3 mark. Det var den tidens 800-kronors-streck. Så mycket ansågs en persons årliga underhåll gå till på den tiden.

Egendomslös person, som ej ville taga legotjänst, betraktades som lösdrifvare. För att förhindra lösdrifveri, infördes i lagarna bestämmelser om böter för hvar och en, som inhyste egendomslöse personer, hvilka ej vore villiga att taga tjänst. »Nu tillbjudes man eller kvinna tjänst, och de vilja ej taga tjänst; då tillåtas de sju dygn lediga gå; sedan måste de taga tjänst; den som därefter hyser dem, böte tre mark.»

Träldomen aflöstes af tjänstehjonsförhållandet.

Många »frigifne» sökte sig dock sannolikt från landsbygden till städerna och ingingo där i de uppblomstrande handtvärken. Andra drogos till herremännens växande följen, vid hvilka en trälboren man bättre än i bondetjänst hade utsikt att komma sig upp.

För bönderna blef det på 1300- och 1400-talen hårda tider. Adelsmän, präster och utländske män utsögo landet. Herrarna började mena, att svenske bönder voro »födde till trälar». De syntes benägna att i Sverge införa lifegenskapen, som i Europas andra länder hade aflöst träldomen. Från den hotande lifegenskapen räddade sig den svenska allmogen genom folkresningarna under Engelbrekt och Sturarna och Gustaf Vasa.

FOTNOTER

^[1] I de stundom nästan ordspråkslika rättssatserna följa ofta efter hvarandra två eller flera ord som börja med samma konsonant: » f ara f redlös », » l if sitt l åta,» » s kam och s kada » o. s. v. Genom detta rimsätt kom det ena ordet att ge det andra. Därigenom blef det lättare att hålla rättsbestämmelserna i minnet.^[2] Se härom Karl Ahlenius, Fornskandinaviska upptäcktsfärder i Nordatlantiska hafvet, Verdandis småskrifter n:o 96, pris 30 öre.^[3] Under den isländska sagoskrifningens guldålder nedskref äfven Snorre Sturluson († 1241) Norges konungasagor, se Gust. Storm, Sn. St:ns Kongesagaer, oversat, Kristiania 1900 (2 udgave).^[4] Edda Sämund den Vises, öfvers. af Fredrik Sander, Sthm. 1893.^[5] Se äfven Johan Bergman, Slafveriet i antiken, Verdandis småskrifter n:o 57, pris 15 öre.