SÖDER OM LANDSVÄGEN

I PRÄSTKARET GENOM
VEMMENHÖGS HÄRAD

AV
EMMA BENDZ

ANDRA UPPLAGAN

LUND
C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG

LUND 1916
BERLINGSKA BOKTRYCKERIET

INNEHÅLL.

Söder om landsvägen.

Inramat av Östersjöns och Sundets blåa vågor ligger ett land, där solen lyser över oändliga vidder av böljande sädesfält, där präktiga hjordar beta på saftiga ängar och gamla väderbitna pilar kanta de långa, raka vägarna. Ättehögar synas likt punkter på ett tätt skrivet blad, »vanningadammar» och märgelgravar äro de enda insjöar som förekomma, det enda som avbryter den vida, mäktiga ytan. Stora, välbyggda gårdar lysa vita i solskenet, och små vitkalkade stugor med mossbelupna halmtak dölja sig bakom knotiga pilträd med mjuka, böjliga grenar. Byarna ligga tätt intill varandra och då helgmålsklämtningen ljuder från kyrkorna tyckes klangen sammansmälta till en enda ton, dallrande ut över slätten. Detta är det landet som kallas Söderslätt, det landet som av Hans Bendz fick namnet »Söder om landsvägen».

Vad han tänkte om slätten ligger just i det uttrycket, den var det förnämsta av alla land på jorden, intet annat, hur skönt det än måtte vara, kunde tåla vid en jämförelse. Han kände och tänkte likt de flesta av sina landsmän, ehuru måhända ännu starkare, ännu mera utpräglat:

»Skåningar veta och skåningar tro,

att ej under sol och måne,

där finns en fläck, där människor bo,

så härlig och ljuv som Skåne.»

Och av fullaste hjärta fogade han till:

»Väl gläds jag att vara svensk ibland,

men jag yvs att vara skåning.»

Mellan honom och slättens folk rådde en innerlig känsla av samhörighet. Han kände som de, tänkte som de, kunde tala samma språk som de. Själv ägde han deras bästa och mest framträdande egenskaper, därför kunde de också förstå honom och löna honom med samma starka känslor av tillgivenhet och förtroende. I Tomarp, hans fäderneby, flaggades det på skolan, den dag underrättelsen kom, att han blivit utnämnd till professor. Det var ju en av deras egna som kommit sig upp, de voro glada och stolta över honom och de ville uttrycka sin glädje på detta sätt.

Endast några få dagar före sin död vandrade han ensam ut på landet, ett stycke utanför staden. Där stannade han och betraktade oavvänt detta land, som var honom så kärt, de grönskande tegarna, där allt spirade och växte i vårsolens värmande ljus och folkets jämna, taktfasta rörelser vittnade om flitigt arbete. Länge stod han så, som ville han tillfyllest inprägla denna bild i sitt sinne. Det var hans sista avsked till slätten.

Ej må det förtänkas mig, att jag vid mina enkla skildringar, hämtade från landet Söder om landsvägen, ägnar dessa första rader åt hans minne.

Lund i juni 1916.

E. B–z.

Barndomsminnen.

Hur gärna gå ej tankarna tillbaka till det gamla barndomshemmet, skådeplatsen för de första stapplande stegen, övervakade av kärleksfulla föräldrar, de första lekarna, de första medvetna tankarna. Hur ljuvt ter det sig ej i inbillningen, detta hem med de gammaldags, trevliga björkmöblerna, blommorna i fönsterkarmarna, mors spinnrock, fars arbetsbord med den primitiva lampan och ljusstaken med sin gröna skärm, böckerna som sågo så hemlighetsfulla ut, den stora kartan över Palestina, där man bl. a. fick skåda Israels barn, tågande kring Jerichos murar med lurar och basuner, samt de gamla kopparsticken och en stor tavla med Luther och Melanchton som huvudfigurer. Och barnkammaren sedan, med en hel rad små sängar, dockskåpet, de enkla leksakerna, träpallarna där man klättrade upp, ramlade ner, slog sig, grät och klättrade upp igen, vilken behaglig oreda rådde ej där!

Hur skönt var det ej att på kvällen krypa ner i sin lilla bädd och somna vid ljudet av spinnrockarna från folkstugan som ackompagnemang till pigornas sång! Jag hör det ännu: »Rocken snurrar, lampan brinner, vinterkvällen är så lång,» eller »Konung Fredrik är död,» och allra bäst, »Vid foten av Alpen, i daldjupets skugga –.» Ibland hördes även prostens röst, inne från salen, där han läste högt medan prostinnan, guvernanten och de äldre systrarna sutto kring bordet med sina handarbeten. Det var så sövande och så lugnt att somna in vid dessa ljud, sedan man först, med mors hand i sin, läst sin lilla aftonbön.

Lika roligt var det på morgnarna, då den kära Tilla, prostinnans kusin, som varit i huset alltsedan föräldrarnas bröllop, kom in med mjölken och rågskorporna som man skulle få på sängen och man sedan fick tillåtelse att »bara en liten stund» få se på de gamla nötta, men så högt älskade bilderböckerna: »Kajsa Rulta, Lunkentuss, den lille Vilden» o. s. v. Och så kom tvagnings- och påklädningsceremonien, som visserligen ej avlopp utan åtskilligt kiv och ras med bröderna, store bror och lille bror. Sedan, efter frukosten, togs abc-boken fram med den stora tuppen, som stod och såg så viktig ut, och på mors knä lärde man sig stava och lägga ihop och fick därunder många tillrättavisningar, ty visst var man dum! Men hur det var, värpte ändå alltid tuppen och det var förtjusande, då man inne i boken fann »danska kungens karameller», eller i värsta fall, en sockerbit, behändigt ditsmugglade, man visste aldrig hur.

Ett särskilt nöje var det att få göra en promenad ut i byn med prosten och att hälsa på gubbarna och gummorna i de små stugorna. Man var bekant och god vän med dem alla utom, kanske med gummorna i fattighuset, den förskräckliga Stormskan och den ännu förskräckligare Lejonskan, som trätte och slogos och sågo så hemska ut. Prosten var god vän med alla, hade ett vänligt ord för alla, kunde väl även vara sträng, men hade alltid ett varmt hjärta för dem som kommo till honom i sin nöd, och de voro många.

Promenaden avslutades alltid med en tur i trädgården, som var väl vårdad, och där lärde man sig att, med Far som läromästare, känna varje träd, varje buske, varje blomma. Det var en mycket stor trädgård och park, med ståtliga gamla träd, den var en grönskande oas, mitt bland fälten och ängarna, en oas med bär och ljuvliga frukter i överflöd, med syrener doftande som på ingen annan plats, med lärkor som drillat sina vårsånger, värmda och livade av den tidiga solen, alltsammans kringfläktat av havets friska vindar. Jag erinrar mig särskilt livligt de strålande vårdagar, då en mångfald praktfulla hyacinter blommade i rabatterna, hur jag brukade kasta mig ned på gräsmattan och insupa deras doft, nästan sövd av binas entoniga surrande, skådande mot de lätta skyarna, där de gledo över den blå himlen. Det är ej lätt att beskriva, men förnimmelsen av allt detta härliga är ännu alltjämt lika stark.

Vintern var visst ej heller utan sitt behag, med det flitiga, regelbundna arbetet, anpassat efter vars och ens förmåga, skymningsbrasan, de långa kvällarna, då prosten satt vid sitt skrivbord i fullt arbete eller ivrigt studerande de sällsynta tidningarna, (posten kom högst två gånger i veckan) medan prostinnan satt med sin strumpa, stundtals halvslumrande i soffhörnet efter dagens trägna id och barnen samlade kring det stora bordet, halvhögt läsande sina läxor vid talgljusens matta sken, tills slutligen katekesen och grammatiken slungades upp i taket med ett lättnadens »så där ja, nu ä’ de gjort». Sin belöning fingo de sedan hämta ur den stora fruktkorgen med bergamotter och rosenkindade pippingar, ty frukt fanns vanligen i överflöd och på den varan behövde det aldrig sparas.

Nog kunde livet ibland förefalla något enformigt under dessa långa vinterdagar, men så mycket mera kunde man också uppskatta varje avbrott. Då prostinnan, som hade sin arbetsplats vid fönstret i salen, där hon höll noggrann utkik efter allt som tilldrog sig på den stora gårdsplatsen, plötsligen utropade: »Här kommer främmande», ljöd det som en glad fanfar och hela familjen störtade ut i den kalla förstugan för att taga emot de välkomna gästerna. Oftast var det de närmaste och käraste grannarna, de från Kjellstorp, som kommo, men de andra, mera långväga boende voro ej heller alltför sällsynta. Kaffepannan kom på i en hast, kakburkarna i handkammaren fingo släppa till av sitt överflöd, brasan tändes, piporna likaså och allt var idel trevnad och gamman.

På tal om gäster kan aldrig åsynen av den gamle provinsialläkaren, doktor Edv. Ström, förgätas, då han vid ett eller annat sjukdomstillfälle kom åkande i sin höga, öppna vagn. Vi barn hade alltid känslan av att det var en jätte som var ute och färdades, han var nämligen så vidunderligt påpälsad, att man aldrig sett maken. Allra först en väldig kappa av svart läder, med stor krage, utstående och styv av vind och väta, därunder en tjock päls, väl fastsurrad med ett brokigt resskärp, och slutligen en fotsid, vadderad nattrock av storblommigt ylletyg samt stora halmstövlar. Så behövde man vara rustad för att stå emot vinterstormarna nere på slätten. Jätten var emellertid ej farlig alls, tvärt om var han en ovanligt älskvärd gammal man, – allra helst om man själv slapp att bliva behandlad av honom.

Ett par små nöjen, som visserligen voro varandra väsentligen olika, hade dock ett gemensamt, att de i hög grad förmådde fängsla vår barnsliga nyfikenhet. Det ena var, då vid trettondetiden stjärnemännen kommo vandrande för att med sång och förevisande av sina, i brokiga bilder målade stjärnor, förtjäna sig några slantar. I motsats till den urgamla seden, var det ej gossar som gingo omkring med stjärnan, utan alltid gamla, tämligen skröpliga gubbar och det var ej Staffans-visan de sjöngo, utan någon mera religiös sång. Tyvärr är jag dock ej i stånd att klart erinra mig varken ord eller melodi.

Det andra nöjet var den på den tiden ej så ovanliga synen av tyska musikanter som kommo marscherade in på gården, ställde upp sig framför trappan och stämde upp sina Volkslieder, Ländler och Marscher. Kanske voro deras instrument en smula skrälliga, fast det förstod man just ej, det lät i alla fall förfärligt vackert. Och deras nötta uniformer, blänkande trumpeter och underliga språk, då de tackade för pengar och traktat, var alltigenom obeskrivligt fängslande.

Stundom hände det, och oftast på kulna och mörka vinterkvällar, att någon dalkulla förirrade sig ner till den avlägsna bygden och man tyckte mycket om den gästen. Hennes vita päls, röda mössa och kinder i samma kulör, hennes frimodiga »du» till vem det vara månde, allt var synnerligen tilltalande och naturligtvis ej minst de underbara saker hon hade i sin låda. De breddes ut på stora salsbordet, i skiftande mångfald, förklarades för »verkligt god vara» och rönte merendels god åtgång. Naturligtvis fick hon både mat och husrum, inte kunde man väl ha hjärta att köra ut den snälla kullan i mörker på villsamma vägar.

Mindre välkomna voro de polska judarna, de kommo alltför ofta och innehållet i deras låda var föga lockande. Pigorna föllo dock ofta offer för judens vältalighet och hans »schene tig» visade sig vanligen vara oemotståndligt.

Minst en gång om året fick prästgården besök av pianostämmaren och väderleksspåmannen Liljekvist, troligen skickligare i det senare yrket än i det förra. Han påstod sig även kunna läsa människornas tankar och var för den skull en skräck för tjänstflickorna, vilka knappast vågade sig in i samma rum som han. Underlig såg han ut och filosof var han, begåvad nog, men vilsekommen, skulle jag tro. Och så kunde ibland en lika vilsekommen person uppenbara sig, en avdankad prästman, Appelqvist, gemenligen Aftonkvist kallad. Hans yrke var numera att vandra omkring i prästgårdarna för att sälja sina predikningar, tala teologi med prostar och adjunkter och beundra flickorna, som enligt hans föreställning blott behövde se honom för att bli kära i honom. Troligen kom han även för att bliva en smula tillgodosedd, få god mat och en god säng, vilka fördelar tydligen voro svåra att skilja sig från, så att besöket ofta blev mera långvarigt än välkommet.

Två verkliga märkesdagar förkommo under året, eller rättare tre; det var på våren, då »skogökarna» skulle komma, och på sommaren, då torvökarna hade sin dag. Prosten räknade nämligen bland sina löneförmåner även ett visst antal äckor[1] och han begagnade sig av dem för att få hem det stora bränsleförråd som gick åt under årets lopp. Ordet äckor förvandlades på landsens mål till ökar, därav namnet. Veden, tolv stora famnar prima bokved, hämtades från Näsbyholms skogar, vilka lågo ungefär en och en halv mil från Espö, den fördelades på sextio lass, och som det var omöjligt att taga emot alla människor, hästar och ved på en och samma dag, tog nöjet två rundliga dagar. Och det var verkligen ett nöje, för oss barn en stor händelse.

Hela förmiddagen gick åt att göra i ordning maten åt alla dessa gäster, som hade lov att vara matfriska. Väldiga kittlar stodo och puttrade på spisen, och alla husets fruntimmer hade en gruvlig brådska att breda de högar av »rundenomsmatar» som beräknades åtgå. Tjocka skivor av prostinnans hemgjorda kumminost lades på, det såg verkligen aptitligt ut. Framåt middagstiden gjorde prosten sina små slag ut på vägen för att se om ej de kära skogökarna voro i antågande, och där kom, riktigt nog, första lasset, kört av Far själv, bredbent och säker, högst uppe på en väldig bokstock. »God dag, herr prost,» hälsade han, »nätt vär i da å farlet fint bränne, ska ja si,» och därmed hoppade gubben ner, röd om näsan och väderbiten och skakade hand med prosten. Vid ett så högtidligt tillfälle som detta kom det aldrig i fråga att någon skickade ut sina drängar; var Far själv hindrad, utsågs äldste sonen i stället och det hela betraktades som en lustresa. När de stora vedstockarna avlästs på sin vanliga plats, och hästarna fått sitt, visades männen undan för undan in i folkstugan, där ett stort bord stod dukat. Där togo de nu plats och blevo vederbörligen trakterade med vått och torrt, smörgåsar, åtföljda av ett par snapsar, lutfisk och »risengröd» samt hembryggt öl. Prosten och prostinnan voro närvarande, persvaderade och trugade enligt landets sed och lagade på allt sätt att gästerna hade det bra. Och nog gåvo de sig tid, för all del, och den nödiga »madaron» njöto de av i rikaste mått. Präktiga sågo de ut, hederliga och trygga, och när de gåvo sig tid att yttra något, skedde det alltid med omisskännlig humor. Sedan de ytterligare förplägats med kaffe och stora vetebullar, avlägsnade de sig småningom och husets folk fingo andrum och tid att bereda sig till nästa dags kampanj. Programmet upprepades in i alla detaljer, då torvökarna kommo, med undantag av att de vanligen hunno stökas undan på en dag.

Då det började lida mot våren, var det trädgården, som fram för allt annat tog tankarna i anspråk, och då fick man en vacker dag se den gamle trädgårdsmästaren Jungmann från Skurup uppenbara sig, med de långa benen i halvsprång, trädgårdssaxen under armen och en hög grå storm av vidunderlig fason på huvudet. Och nu blev det ett grävande och planterande, rabatterna lades om, buskar och träd tuktades och klipptes. Prostinnan var i synnerhet intresserad av köksträdgården, gav otaliga order och vinkar och fick slutligen av Jungmann den uppmuntrande försäkran: »Ja, herr prostinnan, nu haver jag gjort så gott jag haver förmått.» Han var obestridligen ett original, den gamle mannen, men säkert är att han »förmådde» en hel del efter den tidens mått naturligtvis.

Det förstås av sig själv, att våren medförde ett vidlyftigt förnyelsearbete inom- och utomhus. Alla tänkbara föremål målades, vittades, skurades och polerades, tvättades och lagades. Damm- och skurborstar voro veckotals i rörelse, innan husmodern blev nöjd och slutligen tillstod: »Nu luktar här verkligen rent!»

Inne i stora salen slogs en väldig stickbåge upp, och så kom det en överväldigande täckstickningsperiod, vars resultat blev både omfattande och lysande. Där var så hemtrevligt inne med alla dessa arbetande fruntimmer, livligt underhållande varandra, medan fingrarna gingo upp och ned med förvånande snabbhet. Innan man var stor nog att själv få deltaga i arbetet, var det ett särskilt nöje att krypa under bågen för att undersöka vem som sydde finast stygn på avigsidan; det var ju visserligen någon skillnad, dock blev sällan någon underkänd.

Efter alla dessa långvariga och strävsamma förberedelser, och när till slut skafferier och visthus fyllts med mat, bröd, kakor och specerier av alla slag, då randades den dag då alla sommargästerna skulle anlända och det dröjde ej länge innan varje rum, såväl i huvudbyggnaden som flygeln, var upptaget. Det var mostrar, morbröder och kusiner som lockades av landets och sommarens härligheter, men framför allt var det morföräldrarna, som ännu i sin höga ålderdom sökte sig ut till barn och barnbarn.

Ehuru endast helt liten – jag var omkring fyra år den sista sommar de gästade Espö – har jag dock ett livligt minne särskilt av min morfar, prosten Anders Peter Gullander från Malmö. Jag kan ännu tydligt se honom för mig, hans vita hår, de milda, halvt slocknande ögonen – hans syn var nämligen mycket svag – den långa koftanetten, fadermördaren med sin höga spännhalsduk och byxorna nedstoppade i höga blanka kragstövlar. Han tog oss gärna upp i sitt knä där han satt i sitt soffhörn, stödd på sin spanskrörskäpp med silverknapp och sjöng en liten visa, som sedan använts som vaggvisa för barnen i både tredje och fjärde led. Slutligen drog han fram karamellpåsen, som han alltid hade gömd under soffkudden bakom sig, och lät oss äta så mycket vi orkade. Den käre morfar, han var lika älskad i familjekretsen som i det samhälle, där han så länge verkat, och med rätta.

Mormor var mera sträng och hade stor respekt med sig, men var mycket ståtlig ännu, i sin vita mössa, krage och manschetter, allt av gamla, utsökta spetsar. Hon var finska och hade varit mycket vacker, en egenskap som gått i arv till döttrarna, liksom även ett lynne fullt av många skiftningar, svärmiskt, impulsivt, än nästan ystert glatt, än melankoliskt, med sträng pliktkänsla både för egen och andras räkning, med ovanligt sinne för ordning och hemtrevnad, med varm känsla för musik och för allt skönt i naturen och i livet. Sådana voro de, de vördnadsvärda gamle, och det var ej underligt att de blevo medelpunkten, kring vilken allas tankar och omsorger rörde sig.

Sommaren förgick som en dröm, gästerna reste och det gamla vardagslivet började ånyo. Frukten plockades ned och det blev ett drygt arbete att ordna och förvara de rika gåvor trädgården merendels skänkte. Prostinnan sammankallade sina hjälptrupper, bland dem först och främst den gamla klockarfrun, som var så skicklig i alla husliga sysslor. Där satt hon nu, gumman Malm, med stora brillor på sin vassa näsa, och skalade massvis s. k. »bunkatiner» och äpplen, vilka sedan på väldiga ollor fördes in i stora bakugnen för att torkas, högst aptitliga att skåda när de åter kommo ut.

Hon var verkligt framstående, gumman, då det gällde nötplockningen och de livliga, bruna ögonen kunde bättre än alla andra upptäcka de ofta ganska väl dolda »tasarna». Och hon och prostinnan förvärvade gemensamt ett verkligt mästerskap då det gällde ostberedningen och deras glädje och stolthet var obeskrivlig då de många, skinande gula ostarna voro färdiga att förvaras i osthäcken, tills de hunnit bliva lagom torra.

En stor dag, en hemsk dag var det, då sotaren Widerberg kom med sin hantlangare, för att sota de oändligt många kakelugnarna i huset. Det var med blandade känslor som vi, barn, bevittnade denna händelse. De voro fasligt hemska att se, dessa svarta sotarmurrar, men å andra sidan var det bra nöjsamt att följa med från rum till rum och höra hur Widerberg, på knä framför kakelugnen, med stentorsstämma ropade till ynglingen, som regerade där uppe i höjden med sin kula: »Nu ä’ ho’ i de söndra röred, nu ä’ hon i de nora o. s. v.» – för att ej tala om det upp- och nedvända tillstånd vari hela huset befann sig, och som gjorde det möjligt för oss att begå åtskilliga excesser.

När prostinnan så hunnit få hela huset i ordning igen, själv i många dagar övervakande arbetet, iklädd en gammal, blommig sitsklänning och vit duk om huvudet, som tecken till att det var storstök i huset; när de många innanfönstren med stort besvär kommit in, omsorgsfullt tilltäppta och klistrade, de hemvävda trasmattorna blivit pålagda, och moderatörlampan och malmstakarna med sina smala talgljus åter bragts fram i dagen, då kände man med ett visst välbehag att nu kunde vintern få komma, när som helst, man var beredd att möta den och man motsåg med glädje det behag som all omväxling erbjuder.

Ett bland mina allra tidigaste minnen gäller en julafton, som i alla avseenden blev en svår besvikelsens dag. Min far hade ett helt år vistats i Stockholm som medlem av prästerskapets löneregleringskommitté, och hade, på grund av de besvärliga kommunikationerna, ej under hela denna tid kunnat besöka sitt hem. Det gällde nämligen att i diligens färdas hela den långa vägen mellan Malmö–Stockholm och vice versa; det tog en hel vecka i anspråk, och det var tröttsamma och oändligt långa dagar, låt vara att de lämnade ett utmärkt tillfälle att få se en god del av vårt land. Nu var arbetet däruppe slutfört och min far hade skrivit att han med säkerhet hoppades komma hem på julafton. Men dagen gick under fåfäng väntan. Min mor irrade omkring som en orolig ande, med yrvaken fantasi utmålande för sig alla slags olyckor och mina syskon följde henne med ängsliga blickar. Ingen tänkte på att fira högtidskvällen så som eljest var vanligt. Trött och bedrövad lades jag till sängs och somnade väl snart nog, men vaknade plötsligt vid att en kär gestalt stod lutad över mig. Med ett glädjerop slog jag mina armar om min fars hals och erfor därvid en känsla av lycka som jag aldrig kan förgäta.

Slutligen kom den dag då jag till läromästare i stället för min mor skulle få vår guvernant, som redan under flera år hållit på att hos mina äldre syskon inympa kunskapens sticklingar och skott. Det skedde ej med synnerlig glädje å min sida, och inte hade hon väl stor anledning heller att glädjas över den föga fruktbara jordmån hon nu skulle lägga ned sitt arbete på.

Hon var för övrigt en ganska märkvärdig företeelse, mamsell Sara, och kunde nog ha förtjänat sitt eget kapitel. Hon var efter den tidens fordringar mycket kunnig och beläst, ansågs på sin tid som Sveriges skickligaste blomstermålarinna, var nära befryndad med Tegnérs vän, legationsrådet Lundblad i Greifswald, och med mångårig vänskap knuten vid flera av Danmarks förnämligare familjer, biskop Münters, Münsters Paulis, m. fl. Med otrolig sparsamhet och energi nådde hon det mål, som under hela hennes långa arbetstid föresvävat henne, att, då hon blev så att säga pensionsmässig få göra en resa till Italien. Det lyckades henne även att under dessa år, av sin ganska blygsamma lön, samla ett kapital, som satte henne i stånd att tillsammans med sin danska väninna, fröken Ida Münter, göra en resa till Rom. Hon brukade sedermera i glödande färger beskriva allt vad hon under denna härliga tid sett och upplevat, och dröjde gärna vid det stora ögonblick, då hon blev mottagen i audiens av Pius IX som lagt sina av vita vantar täckta händer på hennes huvud och sagt: »Jag välsignar dig, min dotter.» Nästan ännu märkligare var att detta mödosamt förvärvade kapital dessutom tillät henne att framleva sina återstående dagar i Köpenhamn, där hon förde ett sorgfritt liv tillsammans med sin ovannämnda väninna, tills hon vid hög ålder avled.

Då jag i tankarna vänder tillbaka till barndomstiden tycker jag nästan att jag själv gjort en Romresa, eller kanske snarare en resa till

»det sagoland som skiner

av smaragder och rubiner.»

Ett prästgårdsbröllop.

I Espö prästgård rustades av alla krafter till bröllop. Det var sommaren 1867 som prosten skulle gifta bort sin äldsta dotter med en kusin till henne, en ung praktiserande läkare, bosatt i en liten stad i det fagra Södermanland.

Ehuru ännu ett barn på väl knappast nio år har jag dock ett synnerligen livligt intryck av denna tilldragelse. Först och främst därför, att det utan tvivel var den finaste blomman i prästgården, som nu skulle omplanteras i främmande jordmån, och som skulle lämna ett tomrum efter sig, som aldrig kunde fyllas. Strålande av godhet och glädje, vacker, skälmsk och full av upptåg, var hon avhållen av alla, och saknaden efter henne, det kände man, skulle bliva obeskrivlig.

Sommaren hade varit en enda lång förberedelse till detta bröllop, som skulle stå i slutet av augusti. Alla tänkbara krafter sattes i rörelse i och för utstyrseln; de långa drällsvävarna, frukten av mångårig hemflit, klipptes sönder i en oändlig mängd dukar, servietter och handdukar. Väninnorna på trakten kommo för att erbjuda sin hjälp och mamsell Stickler, »husmamsellen», som var skickligare än alla andra i s. k. slätsöm, satt i sin bruna sitsklänning, sitt bruna, slätkammade hår och små, små ringar i öronen och spritade rynkor tills hon blev en enda stor rynka själv, tyckte man. En oändlighet täcken, av alla slag och i alla upptänkliga mönster, stickades, det var ett arbete utan like.

Under tiden skulle dessutom hela prästgården piffas upp utan och innan; en ny, fin förmaksmöbel kom en vacker dag åkande, forslad ända från Malmö, och aldrig hade man förr skådat något så vackert. Det föreföll nästan som om de gamla björkmöblerna rent av skämdes över sig själva inför all denna mahognyprakt.

Samtidigt kom en klädsömmerska ut från staden och under hennes förfarna ledning växte småningom ett helt modemagasin fram, ej blott till bruden själv; alla måste ju ha bröllopskläder och dessutom utrustas till de många kalas som väntades. Till och med jag, min lilla stackare, som alltid framlevat mitt liv i kläder, ärvda efter mina äldre systrar, skulle få två splitter nya klänningar. Ännu kan jag förnimma den stolta glädje jag erfor, då jag provade den vita lenonklänning med små garneringar jag som brudnäbb skulle bära. Ståten förhöjdes ytterligare förmedelst ett grönt skärp av riktigt siden och ett par glacéhandskar, de näpnaste man vill se.

Så kom till sist den stora beredelsetiden, vad mat och dryck angår, då alla källrar och skafferier skulle rustas att möta den stora invasionen och det var inga småsaker, ty bröllopet skulle, allt som allt, stå i nio dagar och över trettio liggäster komma att vistas i prästgården under tiden. Så långt utrymmet tillät skulle de bo där alla, och det utnyttjades visserligen i stor utsträckning, så att både strykrum, mangelkammare och stora vinden togos till hjälp, men som det ej förslog måste även klockare-, skollärare- och arrendatorshemmen anlitas. Både kokfru och en s. k. »stadsbetjänt» skulle importeras från Malmö för att förvåna landets folk med sina ståtliga prestationer, men så skulle det också bliva ett bröllop, som ej gick efter vanlig måttstock.

Sommaren hade varit ovanlig regnig och kall, men nu, de sista veckorna, började solen stråla med en kraft, som gav hopp om en härlig indiansommar. Rosor och blommor stodo fram i ny fägring, som om även de ville göra sitt bästa att skänka bruden ett ljuvligt minne av fädernehemmet. Och då dagen kom, den sista före bröllopsdagen, stod hela detta hem i det varma augustisolskenet, prydligt och vackert, så som aldrig tillförne.

På eftermiddagen skulle brudgummen och alla, mera långväga boende bröllopsgäster anlända, och det hade varit ett ganska invecklat problem att räkna ut hur de skulle kunna nå fram till detta avlägsna hörn av världen. Att hämta alla dessa människor ända från Malmö, fyra hela mil, med hästar och vagnar, det var ändå för besvärligt. Sålunda bestämdes det, att allesammans skulle fara med ångbåt till Trälleborg, som i alla fall låg ett par mil närmare, och där skulle ett otal skjutsar, mer eller mindre lantliga, vara dem till mötes.

Emellertid hade även denna väg sina rätt betänkliga svårigheter. Hur vackert än vädret var hade ändock flera av de resande damerna otrevliga känningar av sjösjuka, helst vid den svåra passagen förbi Falsterbo. En av mostrarna, som var alldeles särskilt känslig, hade till råga på olyckan fått i uppdrag att omhändertaga en väldig krokan, och den skildring de övriga resenärerna gåvo av henne, hur hon låg i sin hytt i svår vånda, men aldrig ett ögonblick släppte krokanen ur sikte, ständigt stödjande den med skälvande händer, var alltför komisk att förmå framkalla det rätta medlidandet.

Det blev ej bättre då de slutligen anlände till Trälleborg. Där fanns nämligen den tiden ingen ordentlig hamn utan ångaren måste kasta ankar ute vid redden och därifrån fingo passagerarna i små roddbåtar föras in till staden. Och nu måste den stackars sjösjuka, tämligen oviga mostern, med krokanen i famn, göra en klättring ner för en farlig repstege, tills hon slutligen utmattad sjönk ner i den bräckliga farkosten, ett äventyr som hon aldrig kunde förgäta.

En annan moster, brudgummens mor, hade nästan lika mycket besvär med sitt stora klädknyte, väl insvept i ett vitt lakan. Hon hade nämligen den löjliga idéen att aldrig resa med koffert, där hon påstod att kläderna endast foro illa och som hon reste mycket var hon också vida känd som »frun med knytet.»

Det tog en rundlig tid innan alla fått plats till sig själva och sin packning i de många vagnar som väntade. Mostrarnas gamla sufflet kördes av ett lustigt original från byn, gamle Hans Larsson, och de kunde aldrig glömma huru han, säkerligen själv något väl varm av solhettan och Trälleborgstraktaten, vände sig om och ropade in i vagnen: »Har I osså solen i nosen po jer, fruentimmer?»

I prästgården var allt redo att taga emot de väntade, inbjudande kaffebord stodo dukade ute i trädgården, alla gästrum voro parata och hela familjen klädd som till fest. Bruden stod ute på trappan, skär och rodnande som en ros, medan hon storgråtande sökte tvätta av en ofantlig hallonfläck som jag i sista stund lyckats få på min nya klänning vid ett hastigt besök i bärbuskarna. Jag hatade mig själv för att jag till och med nu kunde göra henne sorg, men jag var, tyvärr, oförbätterlig! Just då hon var färdig med mig, svängde prästgårdens finaste droska in genom grindarna och i den satt brudgummen, eskorterad av några marskalkar. Medan vagnen ännu var i full fart hoppade han ur, tog trappan i två steg och slöt den unga bruden i sina armar och jag, som bevittnade detta återseende, kände instinktivt att nu var denna kära syster förlorad för alltid.

Det blev emellertid ej mycken tid övrig för dystra tankar, i det virrvarr som nu uppstod; det blev i stället omfamningar över lag, ett pratande och ett beskrivande och ett kaffedrickande utan all ände. Och timmarna flögo och av alltsammans har jag endast ett oredigt minne ända till den stund jag nästa dag, klädd i min grannlåt, stolt som en liten gudinna, jämte min bror gick i spetsen för brudskaran. Och för mina ögon framstår ännu tydligt den fagra bruden och den ståtlige brudgummen, föräldrarna, upprörda av tusen skiftande känslor, den stora mängden av högtidsklädda människor från när och fjärran, den blomstersmyckade salen där vigseln försiggick och det långa bröllopstalet, som lockade fram tårar och snyftningar. Själv var jag alltför barnslig att kunna förstå det, jag var mest upptagen av att, under dess längd, oupphörligt byta om fot, de nya skorna började kännas besvärliga.

Sedan drunknar åter allt i ett kaos av gratulationer, tal och skålar på vers och prosa, tårar och löjen, skämt och sorl. En sak erinrar jag mig dock tydligt; på aftonen var hela den stora gårdsplatsen alldeles fullpackad av människor, hela trakten tycktes vara på benen för att få se en skymt av härligheten och under supéen ropades brudparet fram av hundratals skallande röster. De trädde också fram till det öppna fönstret, medan ett par marskalkar stodo vid sidan och lyste dem med stora kandelabrar. Hurraropen ville aldrig taga slut, men så var det också ett brudpar, värt att beskådas.

Nästa dag kommo större delen av gästerna tillbaka till prästgården, då där var stor middag, som naturligtvis slutade med dans. Och brud och brudgum svängde om, först med varandra och sedan med alla andra. Både gamla och unga skulle nödvändigt valsa om med den unga doktorinnan, som var så vacker och hade ett så vänligt leende för alla.

En episod från dessa festdagar har jag särskilt anledning att minnas. På söndagen, då brudföljet skulle gå i kyrkan, fingo plötsligen alla marskalkarna förhinder och det underliga var att detsamma även inträffade med brudtärnorna. Nå, brudparet, prosten och prostinnan och alla de äldre, tågade åstad helt högtidligt, men de hade ej väl hunnit ur sikte förrän jag i all min obetydlighet kommenderades till pianot, och där fick jag, så gott jag kunde, trumfa igenom min enda lilla vals och dito polka, medan de unga svängde om, med en fart som ej lämnade något övrigt att önska. Inte kan man väl förmoda att det var musiken, som så elektriserade dem, men undan gick det, så mycket är säkert. Då märkte jag plötsligt mitt i Sultanpolkan, att dansen helt tvärt stannade av. Jag vände mig om och där stod prosten i dörren, helt häpen, tycktes det. Så sade han: »Ja, att ni ej ville gå och höra på mig, det förvånar mig inte alls, men att ni skulle hitta på att dansa, mitt under högmässan, – det hade jag ändå intet väntat.» Han lät en smula sträng men skalken satt ändå i ögonvrån, han var ju så märkvärdigt förstående och överseende, den gode prosten, då det gällde ungdomen.

Så gingo dessa dagar som en enda dröm av lycka, sol, blommor och glädje. Hemma i prästgården ett rörligt liv på alla dessa människor, som satt sig i sinnet att de skulle ha roligt, och varje afton väldiga kalas hos grannarna.

Kronan på verket kom till sist, då den gamla grevinnan på Jordberga gav stor middag med bal, brudparet till ära. De nygifta hämtades i spann av unge baronen själv och bruden var den dagen alldeles förtjusande, i ljusblått siden, med en krans av förgätmigej och mossrosknoppar, (en gåva av grevinnan och införskriven direkt från Paris), på det rika håret. Även jag fick vara med om denna ståt, så ovanlig att den sent kan förgätas. Tänk, att få komma till ett verkligt slott, sådant man läst om i sagorna, att få se de gamla ståtliga gemaken, familjeporträtterna samt betjänterna i fina livréer, och att bliva förd, ordentligt förd till bordet, av en riktig liten kavaljer, friherrlig till på köpet.

Att de unga hade roligt kunde jag förstå av det samtal som fördes på hemvägen och av de många superlativ som fyllde mina öron, då jag satt och halvsov i någons knä, och nu efteråt förstår jag bättre än då var möjligt, hur många tillfällen till ljuvligt svärmeri Jordberga park och det härliga augustimånskenet kunde erbjuda.

Nästa dag ägnades åt stilla hemliv d. v. s. så stilla förhållandena medgåvo, åt förberedelser till avresan, och tårefyllda avsked med byns invånare, och så kom nästa dag igen, sorglig i åminnelse. Det var som om en våldsam cyklon gått fram över prästgården och med ens sopat bort brudpar, gäster, solsken och glädje.

Mitt nioåriga hjärtas bedrövelse tog sig uttryck i en liten vers, som jag vid avskedet lyckades smyga i min systers hand. Den var barnslig och på alla vis enfaldig och den lydde sålunda:

»O, goda syster, res ej bort

från alla dina vänner,

ty vet, att denna tid är kort

och dit du skall är ingen som du känner.»

Ett kyrkligt kapitel.

Prostens röst hördes från läsrummet, nere i flygeln, en smula häftig, gå till rätta med nattvardsbarnen d. v. s. egentligen med pojkarna, vilka som oftast befunnos »oskäligt dumma» och kunde ge de mest befängda svar, även på de enklaste frågor. Helt annorlunda var det med flickorna, vilka i allmänhet voro väl bevandrade i sin kristendom och vanligen gåvo sig tid till eftertanke och sällan svarade så där uppåt väggarna, som de dumma pojkarna gjorde.

Nyss hade en yngling påstått att »Rebecka var en jägere», var hade han väl fått en så galen idé ifrån? Ja, det är ej lätt att säga; möjligen hade han förblandat Rebecka och Esau, hennes son, som ju verkligen lärer ha sysslat med jakt. Vidare upplyste han om att Johannes Döparens spis var, »beg, ister och svineböster», och det kostade prosten ett drygt arbete i sommarhettan att klara upp det ena som det andra och bringa någon reda i pojkens förvirrade begrepp.

Sedan var det en »vaktepåg», en liten stackare, som blev anmodad att säga exempel på någon stor, timlig olycka och han svarade utan betänkande: »Att inte få sul!»[2] Nå, det svaret var det ju åtminstone någon reson i och var väl, från hans synpunkt sett, ganska förklarligt. En av flickorna som ej hade lika realistisk syn på tingen och förmodligen var i den ställning att hon aldrig behövt sakna »sul», ansåg för sin del den största tänkbara olycka vara att »inte ble gyfter», och även härvid var ej mycket att tillägga.

Trots många liknande små knaggligheter släppte prosten aldrig sina läsbarn, förrän de voro väl beredda och, ehuru sinnet ibland kunde rinna över, var det dock med outtröttligt tålamod han lärde dem, ej blott att kunna katekesen flytande, så att de till sist förmådde klara ej blott, »Om hedningarna som icke hava lagen» och vad onkel Bräsig kallade »den stora vattenfrågan», utan han gav dem verkligen det levande Ordet, rent och klart och därtill en kärlek och ett allmänmänskligt intresse, som gjorde honom i hög grad älskad och avhållen.

De stora och omfattande husförhören, som alltid höllos på vintrarna och många dagar å rad, voro en viktig händelse för envar. Alla, både »gårafolk» och tjänare, gamla och unga, infunno sig då och de voro i allmänhet förvånande bra hemma i sina stycken, i synnerhet kanske de äldre.

Hemma i prästgården underkastade tjänarna sig en lång beredelsetid, ty i det fallet var deras ambition stor och de insågo klarligen att prostens eget folk borde skina som ljus inför menigheten.

Långa tider i förväg hörde man varje kväll hur det lästes över inne i folkstugan, på det entoniga, litet sjungande sätt, utan varken punkt eller komma, som var egendomligt för folket på trakten. Naturligtvis voro pigorna förr färdiga med sitt vetande än vad fallet var med drängen, och det blev sedan för dessa en kär och stolt plikt att trumfa i honom sina mödosamt förvärvade kunskaper och sedan anställa ingående förhör med den stackars karlen, som alltid stakade sig på samma ställen.

För oss barn var det ett obeskrivlig nöje att åhöra dessa förhör liksom det i allmänhet var synnerligen roligt att uppehålla sig i folkstugan, där man fick se och höra litet av varje. Särskilt intressant var det att stå bredvid, då pigorna öppnade sina grant målade kistor med deras skiftande innehåll av kjolar, schaletter, »lärskor» och »kännen»[3] och framför allt de vackra kistebreven som voro fastklistrade inne i locket. Bilderna varierade vanligen ej så mycket och dem jag erinrar mig voro ungefär sådana som de av Axel Ebbe beskrivna:

»Susanne udi särkjen,»

som dros me di fele gobbe,

»Napoleon po hviden håss,»

»Röverne po kåss,»

»Jakobs stije»

å, »Lurifax udi sitt rije,» – – – – –

Första gången jag och min yngre bror skulle som aktiva deltagare bevista ett husförhör, var en händelse, som ej så lätt glömdes. På det att vi ej genom okunnighet eller förvirring skulle draga skam över huset, hade prosten i förväg låtit oss veta vad han ämnade höra oss på och det kunde vi så blankt som ett rinnande vatten, det var ej tvivel om den saken. Själv lotsade jag mig lyckligt igenom alla skär, men min lille bror råkade värre ut. Under sitt långa förhör med alla gubbar och gummor hade prosten kanske hunnit att bliva en smula trött, innan turen kom till oss; nog av, han glömde av sig och gav den stackars pysen en helt annan fråga än överenskommit var. Fasa och förvirring stodo tydligt att läsa i piltens anlete och till slut framstammade han, med gråten i halsen: »Men de va ju alls inte den frågan ja skulle få.» Ja, det var ju förargligt nog, prosten gjorde en liten grimas och ett löje spred sig över alla de närvarande, hur angelägna de än voro att uppföra sig på alla vis passande.

Nu var det endast att hoppas att prostens tjänstfolk skulle reda sig bättre, och det gjorde de. Per överträffade sig själv, där han snurrade fram med sitt »arbete befordrar hälsa och välstånd» i en rent av svindlande fart, och hans triumferande min, då han efter detta mästerprov återvände till sin plats, låter sig ej beskriva.

Det var ett stort nöje, på söndagsmornarna, att stå bakom staketet och titta på kyrkfolket, då de passerade förbi. Särskilt märkvärdiga sågo gummorna ut, i sina vita klutar, det enda som ännu kvarstod av den gamla, vackra Vemmenhögsdräkten, och med de vida vadmalskjolarna uppslagna över huvudet, som skydd mot damm eller regn, varvid de breda brandgula skoningarna gjorde en synnerligen anmärkningsvärd effekt. I handen buro de, utom en väldig psalmbok, även en omsorgsfullt hopvecklad näsduk och en lavendelkvist.

Mannarna buro mörkblå eller svarta vadmalsjackor, stundom även väst med silverknappar, för övrigt var även här nationaldräkten bortlagd. Den ståtligaste och förnämligaste bland dem alla var otvivelaktigt den bekante riksdagsmannen Per Nilsson i Espö. Han var obestridligen en vacker man, med nästan sydländskt utseende, granna färger, bruna, blixtrande ögon samt en viss elegans över hela sitt framträdande.

Per Nilsson var alltid gärna sedd i prästgården. Prosten, som själv under en följd av år varit med vid ståndsriksdagarna, åhörde alltid med odelat intresse hans livfulla framställning av förhållandena däruppe och prostinnan var ej mindre road, ty han var både kvick och underhållande och lade därtill i dagen en viss ridderlig uppmärksamhet, som just ej var någon vanlig företeelse där nere. Han talade ledigt och obesvärat och fällde ofta mycket träffande yttranden; ett av dessa har ofta senare runnit mig i hågen och det tyckes mig innebära en stor sanning: »man sjunger när man är ledsen och man sjunger när man är glad, men man sjunger aldrig när man har något ont i sinnet.»

För att återgå till söndagen, så var nöjet att få bevista själva gudstjänsten, ej så alldeles oblandat, så länge man var barn och ej ännu kunde förstå hur stor andlig talare prosten var. Det var ej så lätt att sitta stilla under hela den långa predikan, så som man var befalld, och ej heller fanns det synnerligen mycket i den lilla, lantliga kyrkan, som kunde fängsla uppmärksamheten.

Det märkvärdigaste var predikstolen med de fyra evangelisterna, målade i granna färger, samt en i trä utskuren bild av den törnkrönte Kristus, placerad på väggen omedelbart framför prästgårdsbänken, ett ganska primitivt arbete, både vad skulptur och målning beträffar. Någon altartavla fanns ej, lika litet som kyrkan på den tiden ägde någon orgel. Så mycket mera ostört kunde man uppfatta den gamle klockarens sång, hans förmåga att hålla ut sluttonen i all oändlighet, och framför allt hans vidunderliga textuttal. Då han t. ex. skulle stämma upp: »O, du härlighetens sken,» hann han vid detta O, att glida genom hela skalan av vokaler, tills han slutligen bestämde sig för den sista och det blev alltså ett långdraget ö-ö, som basunades ut med häpnadsväckande styrka.

Under sommaren, då solen sken in genom fönsterna och luften kändes kvav av blomsterdoft och hemvävda kläder, hände det nog att gummorna nickade till då och då, tills de med ett ryck foro upp, yrvakna och förlägna. Och det var lustigt att se hur flitigt lavendelkvistarna sedan användes, såsom en lämplig väckelse och påminnelse att ej åter duka under för sömnbegäret. Dock hade de alltid efteråt fullt klart för sig att det var »en farlit granner» predikan de hört. Därom voro de alltid mycket angelägna att upplysa prostinnan, då hon efter slutad gudstjänst underhöll sig med dem. Samtalet övergick likväl snart nog till mera världsliga ting; det handlade både om kalvar och grisar, vävnad och spånad och mycket annat, som det ej alls var ledsamt att åhöra ovanpå all högtidligheten.

Prästgårdsjul.

Så fort december månad ingått, börjades julstöket i prästgårdarna och fortsattes med stegrad intensitet, ju längre tiden skred framåt. Det var så mycket man skulle göra för att värdigt kunna begå den stora högtiden. En verklig rengöringsorkan rasade genom hela huset från källaren upp till vinden. Det mångbeprisade julölet skulle bryggas, fisken lutas, och den stackars grisen skulle för olika ändamål släppa till sitt unga liv. Det var ju den som bestod julskinkan, den marmorerade syltan och den utsökta korven. Gässen hade redan förut rönt samma öde; nu hängde alla gåsbrösten i röken, à la dauben vilade t. v. i burkar och formar, och mer än en stekt gås hade redan, prisad och berömd, gått all världens väg, som ju är all storhets lott.

De sista dagarna före jul kommenderade husmodern nere i bakstugan över hela sin armé, alla i snövita uniformer. Det vore för vidlyftigt att omtala de segrar som här vunnos, säkert är att de voro, visserligen dyrköpta, men ärorika. Senare förlades krigsskådeplatsen till köket, där de berömda klenäterna eller på ren skånska, klenorna, fingo sitt flottdop, varur de utgingo fullkomliga och utan vank.

Dagarna voro nu så mörka att de flesta sysslor måste utföras vid ljus – naturligtvis talgljus, vilka under prästfruarnas skickliga ledning stöptes av fårtalg, erövrad från det s. k. »kvicktiondet.» Pråsorna, smala som tändstickor, användes mest i köksregionerna, men det hände nog även att barnen fingo läsa sina läxor vid deras osäkra sken. De bästa ljusen fingo sprida sin strålglans endast över mera högtidliga tillfällen, från blankpolerade malmstakar, med en ljussax i släptåg, ty de måste ju »snytas» allt som oftast.

De stackars prostarna sutto under detta »förfärliga fläng både utan och innan» instängda i studiekamrarna, där under tiden julpredikningarna med mer eller mindre framgång författades. Tillvaron förljuvades nog förmedelst en eller annan smakbit, som genom en trogen makas försorg fann vägen även till detta arbetsfält.

På aftnarna mojnade stormen vanligen av något litet, och då samlades familjen kring det stora björkbordet i salen, där en moderatörlampa på hög fot överblickade situationen tvärs igenom en med nålar utprickade skärmar, i mönster som lämnade inbillningen fritt spelrum. Då tillverkades av stora och små alla julgransprydnaderna, strutar, nät, guld- och silverstjärnor m. m. under det prostfar, stundom avlöst av pastorsadjunkten, läste högt ur »Leas» berättelser. Först när den rykande ölosten sattes in, tillät man en stunds vila.

Då sent på lilla julafton de rena gardinerna och sängsparlakanen blivit upphängda – de senare i konstnärliga festoner drapererade kring en förgylld sänghimmel – kunde man gå till vila med den lyckliga tanken: i morgon är det julafton, en tanke som gick igen i drömmen för att till slut bli en lycklig verklighet, äntligen, äntligen.

Ingen penna förmår skildra den på en gång glada och högtidliga stämning, som rådde denna underbara dag. Allting var sig olikt, människorna, djuren, ja, hela naturen hade undergått en oförklarlig förvandling och själv kände man sig så obegripligt snäll.

I Espö prästgård rådde redan tidigt liv och rörelse. Det var skick och bruk att socknens fattiga då skulle infinna sig i prostens kök för att få sin andel av den goda julmaten. Prostinnan utdelade själv håvorna och prostens riksdaler »till socker och snus» var både välkommen och väntad. Där stodo de hela raden – Lejonskan och Stormskan (dragonänkor och farliga, sades det), Spansker, så benämnd av folkhumorn på grund av den spanskrörskäpp han stundom stoltserade med, den krokige gubben med det klingande namnet Blücher, »Ola i saxen», vars far varit skräddare och hette Isakson – alla nigande och bockande och med en viss räddhåga bekikade av barnen.

Sedan man ätit den stora frukosten vars pièce de résistance var den läckra julskinkan och provat det skummande julölet, vandrade hela familjen in till grannen, Ola Christersson, för att önska god jul. Där stod mor själv vid spisen och rörde i gröten med en väldig träspade, medan tösen satt på en låg trästol och malde senap så att tårarna trillade ner för kinderna. Far stod ute på den rensopade gården, i träskor och vadmalströja, i färd med att rita stora kritkors på alla uthusdörrarna. Detta skulle hindra trollen, som på julnatten ansågos vara ovanligt beskäftiga, att anstifta ont och »förgöra kräjen». Han kom emellertid in då mor, med många kruserliga nigningar, förmådde gästerna att stiga in i kammaren, där de trakterades med körsbärsvin och klenor. Den äktenskapliga sängen var högt uppbäddad och prydd med ett i konstrikt mönster vävt ylletäcke. På det stora slagbordet låg en vit drällserviett, och på den gamla pulpeten sågs ett tobaksschatull, två porslinshundar och en bleknad bukett av konstgjorda blommor, väl förvarad under en glaskupol. En blandad lukt av lavendel och torv slog emot de inträdande, den senare härrörde tydligen från den stora järnkakelugnen med Adam och Eva i relief.

Efter att vederbörligen hava beundrat de gamla förnäma vävnaderna, vilka högtiden till ära kommit fram, särskilt den fina bonaden över kakelugnsbänken, där gossar och flickor i en lång rad stodo med armarna i sidorna och blickade käckt ut i världen, avlägsnade gästerna sig, under ömsesidiga tacksägelser, ledsagade av värdfolket ända ut i porten.

Då det började skymma stod åter prostfamiljen på väg att bege sig ut, denna gång för att lyssna till helgmålsklämtningen från de många närliggande kyrkorna och se julljusen tändas överallt i byn. A. U. Bååth har i en av sina sydskånska stämningar skildrat en dylik julkväll och jag lånar hans ord för att beskriva hur den tedde sig i det goda landet »söder om landsvägen»:

Tystnad vida. Man hör hur det sakta lackar

Droppe på droppe från närmaste tak och stackar.

Klämtande borta i fjärran klockor ringa

Ensamt och matt de hän över nejden klinga;

Mötas av klocksång ny från en annan kyrka,

Nu helt nära det tonar med större styrka,

Ringer i alla byar. I dimman draga

Ut över bygden tonerna, starka, svaga.

Malmhårt de dallra, milda de sammansmälta,

Nu från närmaste torn de dova välta

Dyka tunga ned uti ljudfull dimma,

Vagga sig klara, och lent över slätten simma.

Klockorna stanna. Tumlande ljuden domna,

Tonande sakta hän de sista somna, –

Bräker ett får där ur stall, och säkra, raska,

Hastande steg i vägens lera plaska.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Tystnad vida. Nu tändas högtidsljusen,

Helig afton. Det glimmar ur alla husen.

Och de glimmande ljusen vägleda familjen tillbaka till prästtjället, där nu bordet står dukat till den stora julmåltiden. De höga trästakarna från farfars tid, som endast var årshelg kommo i bruk, voro sirade med fint utklippta pappersmanschetter; på den krusade servietten tronade en gammal förnäm kristallskål fylld med klenäter och smörbakelser, och julölet skummade i kannan.

Prosten satt i högsätet, iförd sin näst bästa koftanett. Det vackra, något gråsprängda håret, hade nyss blivit klippt av den konstförfarna prostinnan, som satt mitt emot honom i paramattaklänning och spetsmössa. Runt omkring sutto barnen, både gossar och flickor i hemvävda kläder, som gjorde den inhemska industrien all heder. Lutfisken åts med känsla och övertygelse, med en liten, liten pärla ovanpå, för prostens räkning; man rimmade för gröten, som i sitt vita inre dolde den betydelsefulla mandeln, beundrade den brunstekta ankan, som dock mera blev en skåderätt, och hade ej ord starka nog för kristallskålens utmärkta innehåll, allt under det bägaren, eller rättare ölkannan, vandrade laget omkring.

Vid slutet av måltiden kommo tjänarna in, anförda av kusken Per, för att önska herrskapet en god och fröjdefull jul, vilken visit senare besvarades, då hela familjen tågade ut i folkstugan i samma ärende. Julklapparna medfördes då, och det kom på Pers lott att, stavande och med många omsägningar, uppläsa deviserna, vars innehåll som oftast framkallade mycken munterhet och en förlägen rodnad, då de voro alltför brydsamma.

Den senare delen av aftonens härligheter låter sig knappast beskriva. Granen, julklapparna, sången, det goda humöret och skämtet – allt lever kvar i minnet, omgivet av den säregna glans, som endast erinringar från en lycklig barndom kunna skänka.

Bland julgåvorna erinrar jag mig särskilt ett par morgonstövlar med vida skaft, som småflickorna broderat i tapisseri till prostfar. Under svett och möda och många felräkningar hade de kommit till, men resultatet var lysande. De voro fullsatta med jättepenséer, från tåspetsen till knäet, strödda över en gräsgrön botten. Med glädjestrålande ögon åsågo givarinnorna hurusom prosten på fläcken iklädde sig dessa lysande plagg och tog sig en promenad runt bordet för att prova dem.

Senare sjöng adjunkten »Julafton i prästgården», där lilla Eglé får sin fästman inrullande i en tunna. Ackompagnemanget, i gammaldags valstakt, sköttes förtjänstfullt som termen lyder, av husets äldsta dotter. Allra sist ljöd, sedan prosten läst aftonbönen, från allas läppar den vackra julpsalmen: »Var hälsad, sköna morgonstund» och så var den med sådan längtan motsedda julaftonen förbi, för den gången.

Sedan helgdagarna förrunnit under kyrkobesök och stilla hemliv, började de många julkalasen i präst- och granngårdarna. Man ville passa på medan den studerande ungdomen fanns att tillgå, och dessutom voro skafferier och visthus under julen så rikligt försedda, att det nästan gick av sig själv att ställa till kalas. Gubbarna rökte sina långa sjöskumspipor och åsågo stundtals hur ungdomen svängde om med liv och lust. Fruarna, i sidenmantiljer och negligéer samt piraten på armen, sutto i de långa sofforna och läto traktaten sig väl smaka. Och de unga – ja de dansade och svärmade och tyckte att tiden flög.

Slutligen kom Knut, då julen efter gammal tradition skulle köras ut hos familjen Tegnér i Kjellstorps gamla prästgård. Ja, gammal var den, boningshuset lågt och något lutande såsom av hög ålder, men en obeskrivlig trevnad mötte en, så fort man trädde in i den stora salen med bjälkar i taket. I en öppen spis, överst prydd av den store farfaderns porträttmedaljong, flammade en väldig stockeld. Möbleringen bestod huvudsakligen av skåp och stolar och ett massivt bord mitt på golvet, alltsammans vitmålat. Mörkröda yllegardiner förlänade en varm färg åt allt detta vita, som ytterligare förhöjdes av den vackert sirade julgranen, vars topp nådde ända upp till taket.

Prostinnan stod vid bordändan och skänkte i kaffe, uppvaktad av sina ridderliga söner och assisterad av husets döttrar. Mössan med sitt fina krus och sina breda band, som föllo ned över ryggen, sken så vit mot det mörka håret. Med en fältherres taktiska skicklighet ordnade hon allt, och de kloka ögonen vakade noga över att var och en blev på bästa sätt tillgodosedd. Den gamle prosten Kristoffer vandrade omkring med sin långpipa, svart kalott över de vita lockarna och ett vänligt leende för alla och envar.

I detta hem och bland dessa människor måste man ha varit för att till fullo kunna förstå den anda som där rådde. En afton som denna framstod det i all sin fullkomlighet och gav åt de närvarande ett minne som aldrig kan glömmas.

Granen tändes och i virvlande ringar utfördes de traditionella juldanserna, men det dröjde ej länge förrän en präktig vals ljöd från det gamla klaveret, och nu gick det undan med en fart, som väl knappast en nutida bostondyrkare kan fatta. Först när den rikliga aftonmåltiden, med alla julens härligheter serverades, kunde de dansande förmås att göra ett tillfälligt uppehåll, vilket dock med välbehag utsträcktes, när yngste sonen med sin vackra röst föredrog några av Geijers och Lindblads sånger.

Men stilleståndet blev ej långvarigt. Omedelbart efter sångens slut iscensattes en nigarpolska, som i sitt ginungagap uppslök gamla och unga och ej lämnade dem ifrån sig förrän de snurrat genom alla rummen i en virvlande fart, rullat ihop sig till ett kompakt helt och slutligen »med mycken möda och stort besvär» vecklat ut sig igen. Och sedan valsade, polkade och galloperade man igen ända tills kareterna rullade fram på den stenlagda gården och de gamla stodo påpälsade ute i förstugan och brummade så smått över ungdomens dårskap. Ännu i kappor och bahytter dansades allra sista varvet, medan den lilla prostinnan själv satt vid pianot och spelade en gammalpolka, som hon kallade »nummer tre», men som rätteligen bort heta nummer ett, så oförliknelig var den.

Så rullade vagnarna ut genom den trånga porten, ljusen släcktes i det låga tjället, och så var det slut på julen.

Ett bondbröllop.

Julen med sina många helgdagar, sin vila och frid var länge sedan förbi. »Julastuerne», där ungdomen svängt om med lust och fröjd, i den ena gården efter den andra voro ett minne blott. Kyndelsmässan med frost och snöstormar, de s. k. kyndelsmässoknutor, var även överstånden och nu var man inne i fastan. Den hade inletts med allehanda upptåg, man hade »slagit katten ur tunnan» och utfört den omtyckta tävlingskamp, som kallades att »ta ringarna», och därefter hade de unga, anförda av segraren, »kungen», och hans utvalda drottning, återigen dansat nere i riksdagsmannens gård, där den stora sommarstuen godhetsfullt upplåtits för ändamålet. Nu var tiden inne att rusta sig till bröllop i de gårdar, där man till äventyrs hade någon dotter att bortgifta, innan påsken kom för nära, då det ej ansågs lämpligt att fira några stora fester.

Så var fallet hos Hans Anders’ i B. där den unga dottern skulle gifta sig med åbosonen Per Jeppsson i samma by. Det hade varit ett gammalt tycke och som förmögenhetsvillkoren voro å ömse håll passande och ägorna gränsade intill varandra, kunde förbindelsen ej annat än anses i hög grad önskvärd. I bröllopsgården hade rått stor brådska både med utstyrsel och förberedelser till det stora gästabud varmed den lyckliga tilldragelsen skulle firas.

Nu, då bröllopsdagen var inne, stod gården fejad och fin utan och innan, ladugårdsbyggnaderna nykalkade med nymålade dörrar och halmtaket på boningshusets norra sida var omlagt skinande gult, medan det på andra sidan var grönskande och mossbelupet. Rummen voro prydda med präktiga vävnader, täcken och bonader, gamla skatter hämtade ur de väldiga kistorna i kistekammaren, där de bevarats under generationer. De företedde vackra prov på urgammal hemslöjd, dessa vävnader i rödlakan, flamskt, krabbasnår, opphämta och allt vad det nu heter.

En stor skara gäster väntades, släktingar från när och fjärran, prostens, klockarens, naboarna och för övrigt alla, som kunde anses stå i förbindelse med värdfolket. De voro visserligen anmodade att komma redan kl. 12 på dagen, men naturligtvis var ingen så »förveten», att han ville infinna sig så dags, och det tog också sina rundliga timmar, innan alla voro samlade. Ej förrän närmare två kom prostfamiljen inrullande i den blanka och skinande kareten, som högtiden till ära med ovanlig omsorg putsats av Per, prästadrängen.

Gästerna mottogos ute i förstugan av Far själv, som leende och gemytlig, skötte sitt nog så krävande värdskap. Han assisterades visserligen, utom av sonen, även av två marskalkar – målaren och skräddaren, – vilka vid alla större gillen hade sig detta viktiga värv anförtrott och därför också utvecklade en otrolig säkerhet och snabbhet.

Förstugan som sträckte sig tvärs genom hela längan, med utgång även åt trädgården, hade dessutom tre dörrar, åt höger var det dels ingång till den stora gillessalen, »sommarstuen», som saknade eldstad, dels till kistekammaren med alla dess skatter. Från vänster kom man in i ett stort rum, stuen, som, även det, upptog hela husets bredd, med två par fönster åt vardera hållet. En väggfast bänk omgav på tre sidor det väldiga bordet, där måltiderna i vardagslag intogos av såväl husbondfolk som tjänare, med högsätet uppe vid översta bordändan, där Far och Mor presiderade. Möbleringen för övrigt bestod av en stor säng, avsedd för husets döttrar, några trästolar, en kakelugnsbänk, ett hängskåp, – matskåpet, – ej att förglömma den inmurade järnkakelugnen med Sankt Göran och draken på. I fönsterna blommade »brinnande kärlek» och toffelblommor, – man såg att de trivdes bakom de små, låga rutorna och att de sköttes med kärleksfull omsorg.

Manfolken fingo stanna inne i stuen, men fruntimmerna visades in i kammaren, där den stora »himlingasängen», blåmålad och prydd med tulipaner och blader, intog en framskjuten plats. Och nu började trakteringen. Först körsbärsvin och klenäter och sedan kaffe ur stora porslinskannor, med präktiga vetekakor och annat dopp, allt under det den ena vagnen efter den andra kom inskramlande på den stenlagda och kringbyggda gården.

Prostinnan, som var språksam och »gemen», konverserade flitigt med gummorna, som sutto runt väggarna, en smula högtidliga, med näsduken i hand, och avgåvo sina svar med stor värdighet.

Äntligen, efter lång väntan, och sedan det befunnits, att alla voro samlade, ombads man att stiga in i stora salen, där vigseln skulle försiggå. På den tiden förekommo ej kyrkbröllop annat än undantagsvis. Det är först i senare tid de tagit fart, liksom de längre tillbaka i tiden, under förra hälften av 1800-talet, voro brukliga och då försiggingo med stor ståt, förridare, spelmän, o. s. v.

Här, i den stora salen, var ett stort hästskobord dukat och prytt med ståtliga spettkakor, en mångfald av ölkrus av brokigt porslin och fint utsirade smörtoppar eller »smörslag», skickligt placerade på runda såsskålar. Mitt på golvet hade brudpallen fått plats, höljd av ett konstrikt vävt ylletäcke, för övrigt inga dekorationer, som kunde tyda på, att en brudvigsel här skulle äga rum.

På ett givet tecken ställde prosten sig framför pallen med klockaren på något avstånd. Allas blickar riktades mot dörren, då brudparet skred in, bruden klädd i svart paramattaklänning, slöja, krans och krona, medan en väldig myrtenbrosch sammanhöll kragen. Brudgummen bar bonjour och vit halsduk, frack förekom ej på den tiden. De unga sågo så bra ut; en något högre färg på kinderna än vanligt var det enda tecknet på en möjligen inneboende sinnesrörelse, vilken ej ansågs passande att visa i utvärtes åthävor. Klockaren, den gamle kantor Malm, stämde upp en psalm, varefter prosten förrättade vigseln slutande med några hjärtliga ord till kontrahenterna, vilka båda voro hans läsbarn. Så sjöngs »Ej blott för världen två», etc. och nu deltogo alla efter förmåga i sången, särskilt voro några av mannarna skickliga i att hålla ut sluttonen, nästan lika länge som själva klockaren. Akten var över och de unga sammanvigda utan några som helst äventyr, ringen hade ej tappats, paret hade läst upp formuläret utan att staka sig och allt var som det skulle vara.

Brudpallen togs bort och nu borde ju måltiden kunna taga sin början när som helst. Men ingalunda! Nu kom det kinkigaste av alltsammans, att söka upp de närmaste kvinnliga anförvanterna, vilka plötsligt försvunnit. I känslan av sin värdighet och sin rättighet att vid bordet bliva placerade på de förnämligaste platserna hade de gömt sig på de mest otroliga ställen och det tog en rundlig tid att hitta dem och få dem fram till sina platser. Nå, äntligen hade man kommit så långt, och där sutto nu alla, brudparet i mitten, prosten bredvid brudgummen, därnäst klockaren och så alla mannarna i tur och ordning. Prostinnan satt bredvid bruden, med klockarfrun vid sin andra sida, bredvid dem värdinnan och därefter alla de närmaste kvinnliga anförvanterna.

Sedan en rundlig tid anslagits åt den tysta bordsbönen, steg målaren-marskalken upp på en trästol och utropade med ljudlig stämma: »Å värdfolkets vägnar får jag be alla gästerna vara så bra å ta te knivarna», vilken blev en signal till ett kraftigt och samfällt angrepp mot smörtopparna, varvid stora »rundenomsmatar» breddes och förtärdes med strykande aptit. Därpå följde den egentliga festmåltiden, vilken börjades med en makalös soppa, kokt på många olika slags kött och försedd med i fyrkantiga tärningar skurna klimpar samt russin. Denna utmärkta gillessoppa glömmer man ej så lätt, då man en gång smakat den. Därpå följde kötträtten, som bestod av pepparrotskött och salt gåskött, så risgrynspudding med saftsås och därefter hönsstek. Och slutligen kom det viktiga ögonblick, då de många spett- och sockerkakorna skulle skäras och utdelas. Det hörde till, att varje mora som fört en dylik kaka till gården själv skulle skära den, vilket ej skedde utan mycket krusande, men slutligen kunde då de sönderstyckade kakorna serveras, tillika med ytterligare stora fat s. k. krumkakor. Under denna ceremoni kringbjödo marskalkarna »malagat» vin, två glas i stöten på en porslinstallrik, ty några glas funnos ej framsatta på bordet, utan gästerna fingo dricka i tur och ordning av samma glas. De enda som fingo behålla sina glas var brudparet, förmodligen med tanke på den skål som skulle tömmas för dem. Prosten hade ej heller fattat sitt glas, förrän han i kraftiga, kärnfulla och varma ordalag talade till sina skriftebarn, som nu ingått i det heliga äkta ståndet, och föreslog deras skål. Man drack under högtidlig tystnad, utan de skallande hurrarop som nu äro så vanliga.

Nu förekom en ganska lustig sed; varje fruntimmer medförde, förutom den näsduk, som hela tiden skickligt manövrerades i ena handen, även en stor, som var dold i någon undangömd ficka. Dess ändamål var ganska påtagligt; då gästerna nödvändigt måste taga för sig av alla de kakor, som av olika personer tillförts huset, var det ju ej tanke på att alla kunde ätas upp omedelbart efter den bastanta måltiden. De lades därför omsorgsfullt ned i denna stora näsduk, vilken hopknöts i alla fyra hörnen, och då man reste sig upp från bordet, bar var och en sitt knyte, ända från prostinnan och ned till den mest obemärkta av gummorna.

Nu, när måltiden efter dryga timmar äntligen var slut, togo alla gästerna varandra i hand med den fromma önskningen »väl bekomme», vilken onekligen var berättigad. Alla promenerade ut från salen och spredo sig i angränsande rum; mannarna svalkade sig ute i förstugan eller tände sina pipor inne i stuen, där snart kortspelet kom i gång, knack eller fem kort. En stark toddy av arraksrom satte fart i spelet.

Fruntimmerna samlades inne i kammaren, där bruden »satt i stass» och gav blyga och sävliga svar på alla spörsmål. Innan man slagit sig till ro, hade emellertid alla upphängt sina »kageknyden» i takbjälkarna och det var en ganska underlig syn att se taket, såväl i stugan som i kammaren, garnerat med dessa pösande knyten. Bjälkarna användes för övrigt även för andra ändamål; så omnämner Nicolovius i »Folklivet i Skytts härad», att bönderna hade sin egen bokföring i bjälkarna i taket, och han tillägger: »Med skrivkunnigheten insmög sig bedrägeriet». Att de alltjämt begagnades till detta ändamål utvisade en rad otydbara hieroglyfer, som ingen oinvigd förmådde tolka.

Under tiden avdukades och undanskaffades borden i stora salen, golvet sopades med våt sand, och de två byspelemännen inträdde med sin fejla och sin klarinett. Efter ett omsorgsfullt stämmande, varvid ett betänkligt oljud uppstod spelade de upp en gammal, sirlig vals, vars toner ännu så långt efteråt ljuda i ens öron. Alla samlades i balsalen, brudparet öppnade balen med någon förlägenhet, och efter dem trängdes och knuffades en mängd olika par, alla dansande var på sin fason, men med beundransvärd taktfasthet och säkerhet. Muraren och sotaren Widerberg dansade med snugga i munnen, rak i ryggen och så smal, att han gott kunde krypa genom en skorstenspipa, med stor skicklighet svängande sin dam, den ena efter den andra och slutligen mor själv, som han lotsade genom virveln av dansande par med en vighet, som gjorde heder åt hans yrke. Sedan dansades en gammaldags skånsk kadrilj. Och nu deltogo alla, både gamla och unga. Den elegans som utvecklades i figuréerna, parad med orubbligt allvar, den frammarsch, än rakt fram, än från sidan, som gjordes mot moitiéen, vilken av den starke riddaren lyftes högt upp, då han svängde om med henne, torde i våra dagar sakna sitt motstycke. Troligen har denna gamla hederliga dans numera utträngts av de moderna boston- och stepdanserna, men det är att hoppas, att den gamla präktiga kadriljen åter kommer till heders i all sin glans.

Det led mot småtimmarna, innan någon tänkte på att avbryta detta glada gille, men då voro de nygifta de första som bröto upp. De »försvunno» ej, som bruket är nutilldags, utan togo omsorgsfullt farväl av alla gäster, föräldrar och syskon, utan att å någondera sidan några känslor lades i dagen, vilket ej ansågs överensstämmande med god ton. Då de satt sig upp i sin vagn, som kördes av brudgummen själv, och var prydd med ett vackert, av bruden vävt täcke och sedan de hunnit utom porten, stodo de unga männen där och avfyrade det ena pistolskottet efter det andra såsom en lämplig salut och väl även som ett varsel om framtida lycka och framgång.

Prostfamiljen avlägsnade sig därpå och småningom följde de övriga gästerna exemplet. Och det var nog väl behövligt, ty gillet skulle stå i dagarna tre, och både värdfolk och tjänsteandar behövde andrum för att rusta sig till nya strider.

På fjärde dagen bespisades husmansfolket i byn och grannskapet, och det tog nog sin dryga tid, innan allt kom i sina vanliga gängor och det vanliga vardagslivet åter tog sin början i den gamla hederliga gården.

Fastlagsris och snöstormar.

Uppvaknandet på fastlagsmåndagen i prästgården var ej odelat behagligt, dock ville man, för traditionens skull, visst ej hava det annorlunda.

Prostinnan, vars ordspråk alltid varit »morgonstund har guld i mun» och som brukade taga sin morgonmotion vid spinnrocken redan vid femtiden, ehuru hon vanligen lämnade man och barn i ro ännu ett par timmar, hade den morgonen intet förbarmande. Då gjorde hon sin rond genom hela huset, mitt i natten tyckte man, med björkriset i hand, och börjande med sin make fortsatte hon sedan att behandla barn och tjänstfolk och lagade visserligen att man blev ordentligt väckt. Ej ens den stackars adjunkten nere i flygeln undgick sitt öde, som han visst ej mottog med kristlig undergivenhet. Men prostinnan ansåg att ingen borde behandlas styvmoderligt denna dag och sade: »Han kan ha gott av det».

Sedan hon risat ville hon emellertid även lisa, och det dröjde ej länge innan hon åter uppenbarade sig, denna gång medförande en behaglig medicin – den doftande mockan, tror väl läsaren, men det är nog mera antagligt att den dryck, som den tiden i vardagslag bjöds hade Brasilien till hemland. Huru som helst, förplägningen blev välkommen och intogs under stor munterhet av den nu fullt vakna familjen. Den njöts i ytterst långsamt tempo, med den lilla baktanken att så mycket som möjligt förhala tiden, ty mörker och kyla inbjöd ej till några hjälteprov angående uppstigningen. Till slut kunde det emellertid ej hjälpas; med ett manande »upp nu barn», avlägsnade prostinnan sig, belåten och nöjd med sitt morgonarbete.

Länge dröjde det ej heller innan barnen voro uppe och i fullt arbete; medan den äldre dottern hjälpte modern med hushållsbestyr, utvecklade den yngre all önskvärd energi vid den gamla taffeln, där skalor och övningar expedierades med en viss kläm, för att sedan övergå till ett finare tonstycke, »Farväl till Värmland», vilket i artistens tycke endast kunde överträffas av »La prière d’une vierge» eller »Webers sista musikaliska tanke.»

Lillebror läste med ljudelig röst på sin »bibliska» till detta uppfriskande ackompagnemang. Men prosten stod ännu vid spegeln och slipade sin rakkniv så det blixtrade; det var ett maktpåliggande arbete som förestod och det krävde omsorgsfulla förberedelser. Ej förrän vid frukosten uppenbarade adjunkten sig, ännu en smula mörk i hågen efter den första morgontraktaten, men prostinnan lyckades snart med sitt fryntliga skämt driva bort alla moln.

Fastlagsmåndagen var för övrigt ingalunda en vilodag, tvärtom gingo arbetet och sysslor sin gilla gång, ej med nutidens nervösa brådska visserligen, men jämnt och taktfast. Middagen kom som ett behagligt avbrott och bestod av lutfisk och fyllda bullar – en rättrogen skåning äter nämligen alltid sina fettisdagsbullar på måndagen. Men arbetet vidtog igen, det gällde att med all kraft förbereda sig till den fest, som nästa dag, prostinnans födelsedag, skulle firas i prästgården. Bjudningar hade utgått till grannarna, vilka samtliga lovat att infinna sig. De gödda och väl »proppade» kalkonerna hade slaktats och stora salen, som eljest endast begagnades under sommaren hade eldats upp.

På kvällen sade emellertid prosten: »Vi få snö, det känner jag i min rygg.» Ingen vågade betvivla detta orakelspråk; erfarenheten hade visat att han brukade vara sannspådd, den gamle prosten. Och se, nästa morgon var ej allenast marken vit utan stora drivor hade redan hunnit växa upp. En bitande nordostvind förde de täta snöflingorna i virvlande dans över fälten, lämnande stora sträckor bara medan tillfälliga hinder, pilvallar, häckar och byggnader, stävjade deras framfart och kom dem att liksom i raseri, torna upp sig i ständigt växande omfång.

Under sådana omständigheter var all trafik, vare sig med vagn eller släde, så gott som omöjlig. Det var därför med en viss förstämning som familjen denna dag samlades vid frukostbordet. Hur skulle det nu gå med den stora festen och var det antagligt att någon skulle våga sig ut i ett sådant herrans väder? Utsikterna voro allt bra klena, men prostinnan själv höll hopp och humör uppe i det längsta, lagade stora skålar av sin berömda citronkräm, bryggde bischoff och carolina och radade med döttrarnas tillhjälp upp de många tébröden på stora brickor. Så gick åtminstone den tiden och se’n fick man se.

Yrvädret snarare till än avtog i styrka på eftermiddagen, men man dukade i alla händelser det stora kaffebordet, som garnerades med vinka och de små snödroppar man lyckligtvis dagen förut räddat undan en för tidig död. En väldig vetebrödskrans, rikt späckad med russin, placerades mitt på bordet, och allra sist gick prostinnan omkring i rummen och hällde »Grevinnan Barcks rökelse» på en uppvärmd eldskyffel. Nu var man färdig och nu kunde gästerna få komma när som helst.

Men visaren skred obönhörligen fram på den gamla urtavlan, och ju längre den skred, dess mera sjönk prostinnans hoppfulla stämning. Där satt man nu med hela kalaset! Stormen tjöt, snön piskade på rutorna, temperaturen sjönk långt under noll och humöret likaså.

Ungdomen tyckte att det här ovädret ej behövt börja förrän gästerna hunnit anlända, så kunde de blivit insnöade i prostgården på oberäknelig tid, men de gamle hade en nyktrare syn på tingen. »Bäst som sker», sade prosten och skötte brasan med en omsorg, som om all världens väl hängt på eldgaffeln.

Timmarna smögo sig fram som de bäst kunde och man gick tidigt till vila, men blott för att vakna upp till samma elände. Nu nådde drivorna redan halvvägs upp över fönsterna, en betänklig skymning rådde i rummen och till slut måste man tända ljus mitt på dagen, så mörkt blev det.

Ingen mänsklig varelse kunde komma ut eller in, man var och förblev instängd. Det gällde verkligen att göra sig livet så drägligt som möjligt under denna fångenskap, som såg ut att bli långvarig. Inte riskerade man just att svälta ihjäl, det blev tvärtom ett dagligt gästabud, tack vare den goda kalasmaten, som ej fått användning. Man arbetade, spelade, sjöng och öste rika skatter både ur prostinnans fruktkällare och ur prostens präktiga bibliotek, och hur det var gick tiden, än så länge.

Det torde ej vara lätt, i våra dagar, att föreställa sig hur det skulle kännas att på detta sätt sitta i en snögrav, dag efter dag, utestängd från världen, utan post, utan telefon, ungefär som på en obebodd ö. Det kunde nog ha sin romantik, men i längden blev det enformigt, det måste erkännas.

Prosten började bli allvarligt bekymrad över hur det skulle gå med söndagens gudstjänst, ty vägen mellan de båda kyrkorna var fortfarande ofarbar, och det lönade sig ej att försöka skotta undan snön så länge stormen höll i. Efter långa diskussioner med adjunkt och klockare beslöts det att de båda senare skulle rida till kyrkan. Det var ej med glada känslor den stackars adjunkten, som var född och uppfödd i staden och aldrig i sitt liv suttit på en hästrygg, beredde sig till denna äventyrliga färd, allra helst som starten naturligtvis skulle åses av hela familjen.

Den unge mannens skrud, prästrock och svarta pantalonger, (allra intimast bar han dessutom sina blå sommarbyxor!) lämpade sig ej synnerligen för en ridtur bland snödrivorna, men det kunde nu ej hjälpas. Med energiskt rynkad panna och en min som tydligen sade: framåt, så är mitt ödes bud, klättrade han upp på den långt trankilare gångaren, medan klockaren, som satt säker i sadeln, hade svårt att dölja sin munterhet. Kusken följde med för att vara till hands och det behövdes nog, ty hästen, som tydligen ogillade hela tillställningen, försökte mer än en gång att göra helt om. Som vanligt när prästen kom inom synhåll började man ringa i kyrkan, och vid klockornas högtidliga klang gjorde denna ovanliga expedition sitt intåg i den lilla byn.

Då nio dagar gått började det äntligen lugna av, och en vacker dag sken solen klar och strålande över de väldiga snömassorna. Nu blev brådskan stor, då det gällde att forcera drivorna och göra vägarna farbara, och det tog lång tid. Småningom började det bliva livligt i prästgården, bjällerklang hördes och slädar körde fram på den stora gårdsplatsen. Än var det ett par som skulle vigas, än ett barn som skulle döpas; gudmor och faddrar sutto väl inpackade i det med »agedynor» prydda åkdonet, och det stackars barnet var så inlindat i schalar, att man ej såg nästippen ens.

Ceremonierna försiggingo i prostens rum och det var ju för väl att ovädret äntligen »stansade sig», ty det hade varit både olämpligt och opassande att behöva uppskjuta dem. Även här fanns det gillesmat, som skulle avätas och det var för övrigt ingalunda angenämt att veta sig vara föremål för naboarnas utläggningar och undran, varför vår Herre skulle ingripa i ens förehavanden och just nu ställa till snöhinder.

På fjortonde dagen lyckades det gamla postbudet knoga sig fram genom den över en mil långa vägen från närmaste poststation, men då bar han också en börda som dugde. Förutom allt vad som skulle till prosten själv avlevererades även byns post i prästgården. En riktig jättepacke av den då så populära »Malmö Nya Allehanda» fyllde den gamla, väderbitna postväskan tillika med åtskilliga brev med mer eller mindre svävande adresser, t. ex. »Till min älskade maka.» Avsändaren hade förmodligen ansett att det för den lärde prosten borde vara en småsak att fundera ut vem den älskade makan var och han blev ej heller sviken i sin tillförsikt.

Prostens egen post var så diger och så efterlängtad att man formligen slogs om den, – det var som friskt vatten för den törstige. Vad det hade hänt mycket i världen under denna tid! Man behövde flera dagar både för att inhämta det och för att hämta sig efter de stora ting som skett både fjärran och när – man var visserligen ej heller så blaserad i sådant fall som i våra dagar. I alla händelser var det bra intressant att åter ha kommit i kontakt med den yttre världen.

Något gott hade snöstormen ändå haft med sig; den hade skapat en kälkbacke som var lika förträfflig som ovanlig. Man behövde endast göra sig besvär att draga kälken upp på vinden och genom homejan sätta den ut på snön, som nådde ända upp till takåsen, så bar det snart i väg, i rykande fart över hela den stora trädgården, långt ut på fälten och det var ett makalöst nöje. Nere på slätten »växa ej kälkbackar på träd», men det kan verkligen sägas om denna, som nätt och jämnt släppte fram några stackars brutna trädtoppar här och där. Det dröjde också detta år ända till midsommar innan den sista snön försvann, och förstörelsen var sorglig att åse. Men vem tänkte på den saken nu?

Traktens ungherrar anordnade ett ståtligt slädparti till de stora bokskogarna, som man annars aldrig såg annat än i sommarskrud. Det var ett långt tåg, som samlades på utsatt tid och plats, ej odelat elegant, tvärtom; mitt bland fina kappslädar med fällar och slädnät, dragna av eldiga springare, fick man skåda gamla brunmålade s. k. fjädervagnar, satta på medar, och varje snäcka innehöll ingalunda »en pälsklädd Venus.» Nej, fanns det till äventyrs någon Venus i samlingen, så var hon svept i schalar och filtar ända upp till öronen; men man hade lika roligt för det.

Åstad bar det, utför de långa raka vägarna tills man kom upp till skogsbackarna och ned till den vackra insjön, som man gled behagligt över för att vid motsatta stranden stanna vid en gammal, ovanligt vackert belägen herrgård. Där möttes man av värmande kaffe och glögg; snart var dansen i full gång och fortsattes utan nämnvärda avbrott, tills man i månsken och morgonkyla anträdde återfärden, värmd och uppfylld av ljuvliga minnen. Det var ett så ovanligt nöje i dessa trakter, där vintern sällan blir långvarig och snön vanligen försvinner lika fort som den kommit, och man visste också att uppskatta det.

Även den lilla byns befolkning bestod sig sina fastlagsnöjen, och bland dessa ett som var synnerligen omtyckt. Det var ett slags tornering, som kallades att »ta ringarna» och bestod däri att den manliga ungdomen skulle, ridande i full fart, med långa spjut försöka hämta ner den krans av ringar, som voro upphängda på en slags galge, placerad på den öppna platsen framför skolhuset. Flickorna hade verkligen bundit röda gullband, ej blott kring sin kärastes arm, utan över allt, där de kunde lämpligen anbringas, och särskilt voro huvudbonaderna föremål för deras snille och smak.

Det var en präktig anblick dessa ståtliga hemmanssöner, uppfödda på hästryggen som de voro, erbjöd, då de kommo sprängande på sina väldiga hästar för att utföra sin tävlingskamp, som med stor spänning åsågs av hela byn. Den som tog de flesta ringarna blev »kung» och på aftonen, då stor bal var anordnad, hade han nog klart för sig vem som skulle bli drottning.

Slutligen kom våren med lärksång och milda havsvindar, och påsken stod för dörren. Huruledes man färgade påskägg och försåg dem med snillrika verser, behöver ej beskrivas, det har väl de flesta varit med om; men tilläggas bör måhända att äggfärgningen ej tillgick på våra dagars lättvindiga sätt. Nej, man färgade dem i hundkex, bresilja, rödlök m. m. Och man gav dem en solid kokning i en kolossal kopparkittel, så att de trotsade både tidens och människornas tand.

Men snön såg också ut att trotsa tidens tand och solens inverkan, och man fick detta år en alltför långvarig påminnelse om hur det går till när man hemsökes av snöstormar på skånska slätten.

Kjellstorps prästgård.

Kjellstorp.

Det var alltid med samma glädje man från prostgården begav sig till Kjellstorp, antingen det nu var i vardagslag eller det gällde mera festliga tillfällen. Kanske var det förra allra roligast, då, som ofta hände, de unga vandrade dit på förmiddagen och de gamle kommo senare på dagen, till eftermiddagskaffet.

Själva promenaden var i och för sig ett nöje. Man kände så väl till den vägen, varje krök, varje gård man hade att passera, nästan varje sten; ja, man kunde närapå gå med förbundna ögon och ändå på pricken veta var man skulle vika av.

Så fort man hunnit in om dörrarna, kände man genast den obeskrivliga trevnad, som var något alldeles speciellt för det gamla hemmet. Man kom dit en vinterdag, litet frusen och väderbiten efter promenaden, och man erfor genast en ljuvlig yttre och inre värme. Man fann familjen i fullt arbete, ty det var verkligen ett flitens hemvist och minuterna förspilldes visserligen ej, men arbetet gick alltid med ett harmoniskt lugn, som verkade lika välgörande som det goda humör varmed det skedde. Båda delarna, både humöret och fliten voro smittosamma och gästerna voro ej sena att taga fram sina handarbeten; dock kan det ej nekas att tungorna voro i lika flitig rörelse som fingrarna.

Det hela står livligt inpräglat i minnet; den lilla prostinnan, svängande sin bobin med en kraft som man knappast kunnat tilltro en person med den bräckliga kroppshyddan, om man ej lärt sig att för hennes energi var allt möjligt; husets unga dotter vid knyppeldynan, med skickliga små fingrar hanterande de skramlande pinnarna och den lärde prosten Kristoffer, som kom direkt in från sin studiekammare, bara för att hälsa, men sedan genast återvände till sina kära grekiska klassiker. Han hade i alla fall tid till en liten vänlig klapp och ett hjärtligt »du lilla kära», – alltid så god som ett nymorgnat barn.

Så kom gamla jungfru Cecilia in med kaffet i en stor, hemtrevlig pumpa och blev vanligen anmodad att stanna inne och få en kopp, hon med. Hon slog sig ned, litet ytterligt på stolkanten, slog kaffet på téfatet, blåste på det och drack på bit.

Cecilia var mycket gammal i gården och hade därför också en hel del att säga. Hon var mycket respektingivande, myndig och bred, hade bruna ögon, brunt hår, bar merendels en brun »värkensklänning» och var, så tyckte man, en alltigenom brun uppenbarelse, som vakade över det gamla hemmet med outtröttligt nit.

Tillsammans med husets övriga tjänare delade hon i ens föreställning den egenskapen, att hon tycktes ha funnits till sedan tingens begynnelse, eller åtminstone lika länge som den gamla prästgården stått. Man hade aldrig sett något annat, och inte såg det heller ut att kunna bliva annorlunda. Där var den gamla husjungfrun som bestraffade och smekte oss barn, allt efter omständigheterna; där var »gamla prostinnans» stöd och hjälpreda, Else, och där var drängen »Ola Tegnér».

Det bör anmärkas, att alla ortens drängar, eller kuskar på finare språk, ärvde sina respektive husbönders tillnamn eller titlar, sålunda: Ola Tegnér, Kalle Sekter, Anders Doktor, o. s. v.

Ola Tegnér var kvick och smidig, ägde den berömda skånska »fiffigheten» och liknade troligen Per i Espö i det avseendet, att om han fann det för sin egen person olägligt att skjutsa, då familjen ville ut på någon lustresa, sökte han vanligen under allehanda förevändningar övertyga prosten om att »han hade annet å udrette med hästene.»

Vad prosten i Espö beträffar, så visste han i allmänhet mycket väl vad han ville, men det faktum, att han i vissa fall lät sig regeras av Per, torde ej kunna förnekas. Det hände ofta nog, då familjen ville ut och färdas och prosten i försiktiga ordalag delgav Per deras avsikt, att han fick det svaret: »ded e’ omojelet forr hvarkens ja elle hästane har tid, – te mingstenes inte ja.» Och prosten kom tillbaka, bedrövad i hågen, ehuru till synes ganska morsk, och förklarade att i dag var det ej tal om någon lustresa, det var alltför mycket som skulle uträttas. Emellertid är det troligt att prostinnan i Kjellstorp ej lät sig så lätt övertygas, utan tog, bildlikt talat, själv tyglarna och kommenderade fram ekipaget, Ola och hans viktiga göromål till trots.

Gamla prostinnan, – mormor – bodde nere i flygeln och det hörde alltid till att man skulle göra ett besök hos henne, varje gång man var i prästgården. Hon satt där, i sin bekväma stol, så fin och prydlig i sin vita mössa med krus och »slyngade» snodder över en liten brun trägaffel, var mycket gammal, men kry och livlig och hade stor respekt med sig, även hon. Hade man gjort någon dårskap fick man veta av det på ren svenska, och därför begick man helst inga dårskaper, åtminstone ej före visiten i flygeln. Dock var hon både älskad och vördad av sin omgivning och förtjänade det även.

I hennes lilla värld där nere intog den gamla taffeln och de oändliga massor musikalier hon ägde främsta rummet; ty hon var ovanligt musikalisk och spelade oaktat sin höga ålder förvånande skickligt.

Lyckliga omständigheter hade fogat det så, att hennes genbo och trogne kavaljer, den gamle adjunkten, var en fullkomlig musikvurm och trakterade sin »gumma», som han kallade violoncellen, med mycken skicklighet. Båda älskade klassisk musik framför allt, använde åtskilliga timmar av dagen att spela duetter, och tack vare detta gemensamma intresse uppstod mellan dem en vänskap, som var verkligt rörande.

Den gamle pastorn, som var ett stort original och såg mycket lustig ut, kunde vara både rolig och kvick och var full av historier och uttryck, ofta lika befängda, båda delarna.

Till denna rad av vad man som barn tyckte, urgamla människor, må även räknas den gamle klockaren Schultz, som ofta uppenbarade sig i prästgården. Han var allt ett original, han med, och särskilt erinrar jag mig ett tillfälle, då han fällde ett yttrande, som sedan nästan blivit ett ordspråk.

En dag voro Espöborna inbjudna till Kjellstorp, med anledning av sonen Elofs återkomst från sin första italienska resa. Med livligaste intresse hade alla lyssnat till hans glansfulla framställning av sina reseintryck och då han slutat, sutto alla till en början helt tysta, ännu fyllda av de bilder, som på ett så levande sätt rullats upp för dem. Då höres Schultzens röst bryta genom tystnaden, och han frågar: »Hur är det, regnar det något i utlandet»? Det föreföll mycket löjligt, men som det varit en ovanligt regnig sommar, och gubben säkerligen var bekymrad för sitt lilla lantbruk, förstod man att detta var den fråga som låg honom mest om hjärtat. Vad svar den unge magistern gav, erinrar jag mig ej, men väl att munterheten blev stor efter detta lustiga intermezzo.

De glada besöken i Kjellstorp avslutades ofta med sång och musik. »Nu vill far höra några av farfars sånger», kunde barnen säga, pianot slogs upp och snart ljöd den ena efter den andra av de gamla sångerna, »Nu han svävade kring», »Till tings, till tings» eller »Kung Ring med sin drottning till gästabud far». Då brukade den gamle prosten stå bredvid, ögonen strålade, ett lyckligt leende spred sig över de något fårade dragen och den kära pipan slocknade, medan han helt sakta för sig själv viskade de välkända orden. Och han tröttnade aldrig, men till slut avbröt prostinnan konserten med ett manande: »Barn små, nu kunna ni behöva lite mat».

Det tyckte hon visst alltid att man behövde och då man kom in i salen och såg den rikliga trakteringen, begrep man att hon hade en hög tanke om sina gästers aptit. Och det vore visserligen orätt att säga att denna hennes tanke kom på skam.

I alla fall, (dock med någon modifikation beträffande måttligheten), kände man sig alltid frestad efter ett besök i Kjellstorps prästgård att instämma i Franzéns ord:

»Efter en kväll,

måttligen njuten,

fredligen sluten,

sover man roligt och vaknar man säll.»

Hänryckningens tid.

Henne ve gövlen ov boninjslänjen

rejnede klase ov gullgule hänjen

så skär å så hvid å så ren

po parre- å ebleträgren

lå sommersnen.

(Axel Ebbe: »Rijm å Rodevelske».)

»En sådan vacker pingst vi få i år», sade prosten, där han stod på trappan och lät blicken famna all försommarens härlighet.

Han hade rätt, det var en fager syn, som mötte ögat. På den stora gräsplanen prunkade de gamla, vackra fruktträden i högtidsskrud, det var som en enda jättebukett i vitt och skärt, av vars överflöd marken inunder täcktes med ett vitt, mjukt hölje. Vid infartsvägen stodo de präktiga kastanjerna i rikaste blom, och bokarna, prostens stolthet, hade just hunnit ersätta den bruna vinterhabiten med en sommardräkt av ljusaste grönska, ännu mera framträdande mot allt det vita.

Espö prästgård från trädgårdssidan.

På södra sidan låg trädgården och badade i solskenet, och kom man ditut, blev man alldeles huvudyr, bländad av färgprakt och berusad av den starka doft som fyllde luften. Syrenerna voro närapå färdiga att slå ut, hagtornsträdens grönska nästan dränktes i alla de små skära eller vita blomknippena, de många buskväxterna tävlade med varandra i brokig färgrikedom och de nyputsade rabatterna pryddes av ståtliga kejsarkronor och liljor. Överallt ett fågelkvitter, ett surr av bin, ett myllrande liv som bäst kan skildras med skaldens ord:

»Bi fly kring från trädgårdsmästarns kupa,

kryp och larver störta huvudstupa

ned från träden, allt står högt i blom,

allt är fyllt av doftens rikedom. – – –

Fåglar tokiga av glädje kvittra,

gräsets hundra syrsor spela cittra.»

Prostinnan kommer vandrande i sin stora trädgårdshatt med en korg på armen för att inspektera köksträdgården, som hon tycker arta sig bra och lovar rik ersättning för all möda. Yngsta dottern följer med för att hjälpa sin mor, klädd i »kråka» och rödrutig bomullsklänning med korta ärmar. Nu bär det av ner till sparrissängarna och där håller hon korgen medan modern förrättar arbetet. Det är förtjusande att se alla dessa vita sparrisknoppar sticka upp ur den svarta myllan och iakttaga hur korgen småningom fylles.

– »Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst», säger prostinnan belåten.

– »Ah, det måtte väl räcka åt mamma med och kanske – kanske –»

– »Till barnen också, menar du; nåja, det kan väl hända att det kan bli en liten stjälk över åt er med, men du måste komma ihåg att både bröderna och mostrarna skola komma till pingst –».

Ja, mostrarna! De skulle komma från Malmö pingstafton, på samma gång som bröderna, och det var ett nöje att se emot med oblandad förtjusning. Det hörde till traditionen att mostrarna skulle komma till prästgården varje år, och det var ej möjligt att tänka sig en sommar utan dem. Ståtliga voro de, liksom prostinnan själv, »ej utan den embonpoint utan vilken nödig självkänsla knappast är tänkbar» och de fyllde onekligen sin plats, både på ena och andra viset. Glada, älskvärda, musikaliska och fulla av intresse för sin omgivning, voro de i hög grad populära och inga ansträngningar fingo sparas, då det gällde deras festliga mottagande.

Det var således ej allenast för att fira pingsten, som man vände upp och ner på hela prästgården, det gällde ej mindre de kära gäster man väntade. Alla rum fejades, alla sängkläder lågo utbredda i solskenet för att luftas och piskas, och nere i bakstugan hade hushållerskan och hjälpgumman, mor Nils Nils, en faslig brådska med sommarbaket, d. v. s. grovbaket, ty alla de andra finesserna måste naturligtvis prostinnan själv vara med om.

Nu var man färdig med sparrisen, och prostinnan går åter, följd av sin lilla adjutant, upp mot gården, ger i förbifarten några order åt trädgårdsdrängen, som håller på att skyffla och kratta de breda gångarna och stannar slutligen vid gräsplanen. Där granskar hon med förlåtlig stolthet de långa räckor av fint linne, som ligga utlagda till blekning. Alltsammans har tillverkats hemma under vintern; själv har hon spunnit det fina garnet av lin eller »hör», som vuxit på prästgårdens mark, bråkats och skäktats i de s. k. »brydestuerne», som på den tiden sågos här och var ute på fälten, och slutligen hade pigorna, under husmoderns vaksamma inspektion, vävt det. Nog kunde man glädjas vid en sådan syn!

Adjutanten fick nu tillsägelse att gå in och spola garn till de nya, fina bomullsklänningarna; det var ej tanke på att slinka undan, men nog var det odrägligt att utbyta det härliga friluftslivet mot det enformiga arbetet i det kvava vävrummet.

Nu hade prosten kommit ut i trädgården. Han gick långsamt, med händerna på ryggen och den gamla svart- och brunprickiga hatten, gemenligen kallad »pärlehatten», på huvudet och tänkte på sin pingstpredikan. Emellanåt stannade han, tog upp sköldpaddsdosan ur fickan och tog sig en pris, betraktade fägringen omkring sig med ett förnöjt leende och fortsatte åter den avbrutna tråden.

Plötsligt väcktes han ur sina tankar av ett kraftigt: »Guds fred, herr prost», och han log åter då han fick syn på sin gäst. Det var »annexmannen», Anders Ohlsson, den skånske bonden i sin prydno bred och säker, med en underström av skälmaktig klippskhet bakom det trygga allvaret. Han såg helt prydlig ut, där han gick och avhandlade sitt ärende med prosten, iförd blå vadmalsjacka, väst med blanka knappar, små silverringar i öronen och de glänsande galoscherna fastsydda vid stövlarna – det var höjden av elegans på den tiden.

På grund av det myckna stöket inomhus ombads gästen att slå sig ner på en trädgårdssoffa, prostinnan varskoddes och snart blev det ett trakterande: stekt fläsk med ägg (det bör väl knappast i våra nyktra tider berättas att en liten snaps oundgängligen hörde till traktaten!) samt smör, bröd och kaffe. Prostinnan och Anders Ohlsson voro mycket goda vänner och samtalet blev livligt, men gubben var bra döv, och prostinnans röst hördes över hela trädgården, då hon sporde efter hur det stod till med hustrun, barnen och årsväxten. Ibland svarade gubben lite på måfå, »ajo holians bra», det kunde passa in litet varstans, men i det hela gick konversationen nog så flytande, och man skildes slutligen åt i bästa samförstånd. Det var också hög tid att återvända till arbetet, om man skulle hinna med allt innan gästerna anlände. Visst voro dagarna långa men listan på allt som skulle göras var ännu längre.

Hur det nu gick till var allting klart pingstaftons eftermiddag. Rummen doftade av syrener, boklöv och rena gardiner och gästrummen, där Malmöfruarna skulle residera, voro alldeles förtjusande med sina rentvättade sängomhängen och toalettbord, klädda med skär kattun under vit, prickig musslin, samt en krusad serviett över den omålade bordskivan. Och hela den yttre omgivningen var så hänförande vacker att man ovillkorligen drog efter andan, då man kom ut.

Bandhunden Tilly gav med ett långdraget skällande tillkänna att han på avstånd hörde de resande. Familjen samlades på trappan, prostinnan i svart och vit randig sitsklänning, flickorna i ljusa bomullsklänningar med små svarta sidenförkläden och prosten hade visserligen den prickiga hatten, men var för övrigt fin och blåst, det hade prostinnan nog dragit försorg om. »Inga snuskorn på västen, gubbe lille»!

Nu svängde den gamla kareten in genom grindarna med reslådan väl fastsurrad baktill. Bröderna, studenten och gymnasisten, trängdes med kusken på kuskbocken men inuti vagnen sutto mostrarna, raka och prydliga. De voro insvepta i vida, gula dammkappor hade gula stråhattar med svarta band och liknade på pricken ett par väldiga solrosor. Då vagnen stannade voro pojkarna nere i en blink och hade redan hunnit omfamna hela familjen, innan mostrarna med gravitetiska rörelser stigit ur.

Solrosorna gåvo sin svåger en smällande kyss, inneslöto sedan alla de övriga i sin gula famn och gåvo med många utrop sin förtjusning tillkänna över att äntligen vara framme efter den långa resan. Det var ett surr och sorl, ett spring upp och ned, och ett pratande, tills man äntligen hamnade i syrenbersån, där kaffet och det nybakade brödet prisades med ord och gärningar. Vad det var trevligt att sitta här tillsammans igen efter den långa vinterns enformighet, det var solsken, liv, glädje alltigenom!

De unga hade mycket att säga varandra, det var ju så längesedan de träffats och bröderna skulle invigas i allt som hänt, både inom- och utomhus. – Ha ni hört spektaklet i söndags? Pappa skulle hålla klagodagspredikan, ni vet, över änkedrottningen och han hade gjort en av sina allra finaste predikningar. Allt vad liv och anda hade församlades i kyrkan, hett var det, solen sken och lavendelkvistarna fördes till näsan oftare än vanligt.

Men klockaren, ser ni, han hade varit på gille natten förut och så fort predikan börjat sjönk han ner i sin lilla bänk och där sov han som en stock. Nå, äntligen tog predikan slut, kungörelserna lästes, men ingen klockare kom för att hänga upp de nya psalmnumren. Nu var det ju tid att sången skulle börja, då, kan ni tänka er, stiger gamla Metta upp, går fram till bänken, dyker ner med handen och tar ett ordentligt tag i klockarens peruk. Han flyger upp med håret på ända och ögonen vitt uppspärrade och sjunger med ljudlig röst: »Sälla äro de som sova ...» Hela församlingen höll på att brista i skratt, men då räddade gamle Hans Larsson situationen, ty han tog vid med en röst som ekade i kyrkan: »De som slutat vand-ring-en.» Då förstod man hur det var fatt och att klockaren i alla fall var på rätt spår, då han började prisa den sälla sömnen. Va säger ni om det, gossar? Den historien kan ni få skicka in till »Söndags-Nisse», om ni har lust.

Ja, det var en historia som man kunde sentera, och den belönades också med hjärtliga skrattsalvor.

Tiden gick emellertid, solen började dala och man beslöt att göra en promenad längs markvägen till de stora ängarna som gingo ända ned till havet. Ungdomen skyndade i förväg och vände tillbaka med händerna fulla av guldgula ängabollar. Vilken kväll det var, så fridfull och härlig! Myggen dansade i stora svärmar, på avstånd hördes de hemåtvändande drängarnas välkända trallande, fåren bräkte, grodor, ängsknarr och syrsor sjöngo var på sin melodi, medan en och annan försenad lärka, under ideligt drillande, sänkte sig ned till sitt undangömda bo. Det var en pastoralsymfoni av finaste slag, med havets skvalpande sommarbrus som ackompagnemang.

– »Vi få en härlig pingstdag», sade prosten och visade på solen som sjönk ner så klar och strålande i sin rosiga bädd.

Ingen hade lust att gå hem, men prostinnan sade att gröten väntade och äta måste man ju i alla väder. Det kunde hon ju ha rätt i. Men de unga hade också rätt, då de kommo överens om att maken till pingstafton hade man aldrig upplevat.

Det hörde till gammal god sed, att familjen annandag pingst skulle besöka de kära grannarna i Kjellstorp och tillbringa aftonen där. Man begav sig åstad så fort prosten vilat ut efter helgdagarnas ansträngningar, de gamle åkande, medan de unga gingo till fots den välkända vägen, som de gjort så många gånger förut. Den första syn som mötte dem, då de kommo in på gården, var den gamle prosten, som stod vid den rödmålade brunnen, med de vita lockarna fladdrande för vinden, och matade sina duvor. De flaxade omkring honom, satte sig på hans axlar och togo ärterna ur munnen på honom medan han ömt smekte sina bevingade älsklingar. Den lilla prostinnan, omgiven av sina söner och döttrar, stod på den låga trappan och välkomnade gästerna med vanlig älskvärdhet.

Denna afton blev en ny länk i den långa kedja av ljusa och glada minnen från det kära hemmet, där så mycken trevnad och harmoni rådde. Då de unga åter begåvo sig hemåt, följda på vägen av sina vänner, stannade de ovillkorligen mitt i sitt muntra samspråk, för att lyssna till några toner, som ljödo ut över slätten i den stilla kvällen. Det var väl en ensam vandrare som ville sjunga ut sin sommarglädje. Den välkända refrängen passade förunderligt in i stämningen: »Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.» Ja, det är just vad den är och ingenting kunde bättre uttrycka allt vad de känt och erfarit denna underbara pingstkväll än dessa enkla ord:

»Sommar’n den är ljuvlig för ungdomen.»

Om sommaren sköna, när marken hon gläds –

På gräsplanen under de väldiga almarna hade ungdomen samlats strax efter den tidiga frukosten. Stora korgar, fyllda med blåklint, prästkragar, pioner och löv stodo på planen och flickorna sutto runt omkring i fullt arbete. Flinka händer voro i färd med att binda en präktig guirland, som skulle sättas upp omkring stora ingången, och dessutom tillverkades en mängd blåklintskransar avsedda att pryda rummen med.

Naturligtvis var det flickorna som ledde arbetet, men ungherrarna måste också göra nytta och tillätos visst ej att undandraga sig sin plikt. Stundom höjdes ett varnande rop: – »Gossar, ligg inte och drag er i gräset, kom hit och hjälp till.»

Mycken munterhet rådde, ett vänskapligt gnabb uppstod då och då och glada skratt ljödo ut över gräsplanen och nådde de äldre och stadigare, där de sutto på en lång bänk och gladdes över det härliga midsommarvädret.

Prästgården var nu fylld av gäster, både gamla och unga, men mest det senare, och prostinnan hade fullt upp att syssla med så att intet skulle fattas, varken i ena eller andra avseendet. Det var väl att visthuset innehöll så många präktiga skinkor, m. m. och att det fanns en bra brunn att förvara stekarna i. En så modern uppfinning som isskåp förekom ej och vad skulle för övrigt det tjänat till, då man ej hade någon is? Det behövdes emellertid rikliga förråd, ty aptiten var lika god som humöret, och de dagliga badpromenaderna voro ingalunda ägnade att minska den.

Men de unga levde sitt sorglösa liv, utan mycken aning om några Martas bekymmer. Bland gästerna funnos även syskonen Bååth – den blivande författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg – samt skalden A. U. Bååth, då en glad student, som satte liv i hela huset och roade alla med sina lustiga påhitt och sitt godmodiga skämt. Han var oemotståndligt rolig och hade ett solskenshumör som aldrig svek. Inte var han just så praktisk, och den hjälp man fick av honom var kanske snarare motsatsen, men han fick nu en gång för alla göra som han ville, man hade ej andra pretentioner på honom än han skulle vara sig själv.

Den unge pastorn glömde alldeles av att gå in och skriva sin predikan och dröjde sig helst kvar bland vännerna. Det undrade man visst ej över, men han fick i alla fall det rådet att ej låta det gå på samma sätt, som nyligen skett i Kjellstorps kyrka. Där hade en ung magister, som var informator på herrgården, begärt och erhållit tillåtelse att få predika, och han hade inlett sin predikan med A. M. Lenngrens dikt »Slottet och kojan». Det var ju ett originellt infall, men det ogillades i hög grad av den gamle prosten, som i de jämförelser vilka utgöra diktens huvudtema såg en alltför tydlig avis till slottsherrn. Den lycklige ägaren till kojan, skildrar ju, som var och en vet, hur den förnäme mannen kommer med sitt stojande koppel, hur han lyssnar till den lilla, glada visa varmed den anspråkslöse mannen i kojan prisar sin lyckliga lott och hur han till slut »göt en suck av smärta – ha, den förstod jag gott: Giv mig ditt glada hjärta, och gärna tag mitt slott!»

Medan det glada arbetet pågick som bäst kom prosten tillbaka från ett besök i granngården. Han slog sig ned bland de unga för att berätta en historia som han hört därborta. Den roade honom mycket, han fann den så betecknande för den skånska uppfattningen. Ola Christersson hade föregående dag givit en av drängarna befallning att efter middagen gå ut och »tromla»[4]. Under måltiden kom han dock på andra tankar och när den var slut sade han till drängen: »Anders, jag har ånkat mej, du ska ud å harra i stället.» »De gaur inte, Far», svarade Anders, »ja har jo spist te tromla.» Vilket betydde att han absolut inte kunde orka att springa efter harven, men däremot bekvämligen sitta på tromlan och smälta den goa maden.

När allt var färdigt, guirlanden upphängd och rummen rikligen majade och blomsterprydda, vilade man på sina lagrar och gjorde upp planer för eftermiddagen. Sedan man druckit kaffe, begav hela ungdomsskaran sig på vandring ner till »Kullen», en präktig gammal ättehög, belägen helt nära stranden.

På vägen tittade de inom till Nils Nils, ringaren, i något ärende. Mor Kerstin stod utanför huset och kammade »glyttapacket». En hel rad små töser hade hon omkring sig, – håret övergöts med dricka samt kammades sedan i små flätor, styva och hårda som pinnar och hopbundna med en röd ullgarnstråd och så fick det hålla sig till nästa lördag.

Det lilla huset, vars ena gavelvägg sluttade ner i en rundning, med plats för bakugnen bestod blott av ett enda rum, stuen, rent och snyggt i all sin enkelhet, med hackat enris på lergolvet och blommande balsaminer i de små fönstren. Andra hälften var på en gång kök, kläd- och skräpkammare samt hönshus, ity att en höna låg och ruvade över en hel kull kycklingar. En gammal kvarnsten tjänstgjorde som trappa, dörren var avdelad på tvären och försedd med klinka och utanför stugan fanns en liten täppa med lavendel och riddarsporrar.

Inne i stugan satt ringaren och åt merafton, som bestod av »syltemjölk»,[5] vilken han helt behändigt slevade i sig genom att doppa ned fyrkantiga bitar av svart bröd, placerade på en gammal fällkniv. Han hade flere timmar hållit på att »klina» och kalka sitt lilla hus; det måste vara gjort innan helgen bröt in, ty inga hål eller springor, som trolltyget kunde kila in genom, fingo förekomma den farliga midsommarnatten. I takbjälkarna hade man nyss satt upp S:t Hans’-örter, en för varje familjemedlem. Växte de var allt väl, men om någon gick ut eller vände sig mot kyrkogården, betydde det att den person, för vars räkning blomman var satt, skulle dö innan nästa midsommar.

Promenaden fortsattes vidare ner till »Kullen» där de lade sig uppe på sluttningen och sågo på havet som låg så sommarblått och stilla, med endast en svag krusning över sin vida yta. Från vägen hördes rullandet av vagnar; ett nära nog oavbrutet tåg av åkande och gående drog sig ned mot sjön. Det var gammal sed att man skulle taga sitt första bad för sommaren på midsommarafton, då »va där nå’d i vanned» som gav hälsa och så blev det dessutom ett storartat folknöje. Både före och efter badet dansades nämligen med liv och fart kring majstången, som var rest på en stor ljungbacke. Dragspel och sång omväxlade, de kunde tydligt urskilja orden där de sutto: »Midsommarafton kommer ej var dag, den kommer blott en gång om året».

Nere vid kullens fot under träden, låg en liten, liten förfallen koja och i den bodde en ensam, gammal gumma, Hanna Johannes. Hur länge hon bott där, avskild från människorna, var hon kommit ifrån, vad hon upplevat – det visste man ej och inte heller vågade man fråga, det var alldeles obestridligt något hemskt och mystiskt över henne. Man visste att hon brukade spå och att hennes spådomar påstodos slå in. Varje julnatt och varje midsommarnatt såg hon kullen stå på gullfötter och trollen dansa därinne.

Tänk om man skulle låta spå sig! Sagt och gjort, alla de unga vännerna sprungo ned för sluttningen och öppnade med en viss ängslan den låga dörren. Kojan bestod endast av ett slags kök, eller rättare en mörk håla, och mittför dörren stod sibyllan framför en öppen häll, varur lågor slogo upp, och sysslade med något, man kunde ej urskilja vad. Hon såg verkligen ut som en trollpacka, där hon stod i sin gamla skarlakansröda kjol med det tofviga håret fallande ned över den svarta »speddetröjan». Hon blängde med bistra ögon på fridstörarna, men då hon hörde ärendet blev hon något blidare. Endast en i sänder fick komma in, prästmamsellerna först och man fick för all del ej berätta vad hon sagt; det var på det hela taget mera hemskt än roligt och de voro glada då gumman fått sin tredaler och de åter voro på väg hem till prästgården, där de voro otåligt väntade.

Efter aftonmåltiden tog ungdomen sig en svängom i gröngräset med mera fart än grace, det måste erkännas, och sedan samlades alla på och kring trappan för att vila sig och hålla midsommarvaka.

Var och en gjorde nu sitt bästa för att hålla den glada stämningen vid liv. Prosten hade satt sig med sin pipa bredvid sina båda svägerskor, och prostinnan njöt av vilan efter dagens mödor. Man ville så gärna höra litet sång i den stilla kvällen och ett par av ungherrarna voro genast färdiga att bjuda på några Gluntar. Sedan sjöng Moster Lisen, som hade en sådan vacker röst, med ett visst patos, »I rosens doft, i blomsterlundens gömma», – det var så man kunde smälta. Och nu kom en överraskning. A. U. Bååth började plötsligt deklamera en dikt, som väl runnit upp i hans hjärna under de glada sommardagarna och nu tagit form och gestalt. Det var något om den gula »rågen och blåklintsirade flätor.» Man fann den alldeles förtjusande och han måste läsa den än en gång, blev applåderad och prisad, tills han slutligen helt blygsamt drog sig undan den allmänna hänförelsen.

Vy från ”Kullen”.

Prosten tyckte emellertid ej att de skulle utsträcka vakan alltför länge: »Kom i håg att vi allesammans ska gå i kyrkan i morgon och sjunga »Den blomstertid nu kommer», – ingen får försova sig.» Försova sig, jo, det var visst troligt en midsommarmorgon! Prostinnan höll emellertid med sin make, hon längtade visst själv att komma till ro och det kunde alltså ej hjälpas, man måste säga god natt till glädjen och till varandra.

Men då alla försvunnit, då var det flickornas tur; de smögo sig allesammans ut på ängen i stället för att gå upp till sina små vindsrum. Där ute var så stilla och ljuvligt, en blek måne sände sitt sken över deras förehavande. De kunde ju omöjligt lägga sig förrän de fullgjort det viktigaste värvet på hela midsommaraftonen, att plocka de nio blomster av olika slag, som skulle läggas under huvudkudden och skänka drömmar om den tillkommande. Blommorna voro väl ej så svåra att finna, värre var det med den absoluta tystnad som var villkoret för att drömmarna skulle slå in. Den ena av dem avlägsnade sig från de andra för att ej frestas att tala medan hon sökte efter sina blommor. Hon tänke på den blonde ynglingen som hon första gången sett i dag för ett år sedan, hon ville drömma om honom och hon ville att drömmen skulle slå in.

Ingen vet vilka underbara ting som kunna ske en midsommarnatt, men tro måste man och det är kanske lättare än att tiga, då man är ung och glad och har tusen viktiga saker att säga.

Friluftsteater och serenader.

I trädgården blommade nu rosorna, luften var fylld av deras doft. Tätt, tätt stodo de, hela häckar av gammaldags rosor, provins- och mossrosor och överallt, där persiko- och aprikosspaliererna lämnade plats, klängde de sig uppför väggen, röda, vita och gula om vartannat. Höga, vita liljor stodo som en rad ståtliga drabanter runt häckarna och jasminerna sände ut sin aromatiska vällukt i kapp med dem, mättande luften med nästan bedövande ångor.

Inne i sitt rum, med markiserna nerfällda, satt prosten helt stilla, försänkt i tankar. Kanske tänkte han på att han nästa dag skulle bliva sextiofem år och att det verksamma liv som låg bakom honom ändå varit bra lyckligt i den fridfulla prästgården, dit stormarna från den yttre världen knappast nådde. Visst hade han haft sin del av sorger och bekymmer, men de tedde sig nu mera som en bakgrund mot vilken de ljusa minnena framträdde i så mycket klarare dager, och de hade ju alltid trofast delats av maka och barn.

Plötsligt stördes han i sina djupa tankar av några underliga ljud från vinden, rakt över honom – duns – duns, någonting främmande och oförklarligt. Ännu en duns och en till – »vad i all världen står på, elden måtte väl ej vara lös. Jag måste gå upp och se efter.» Han skyndar ut i förstugan, där han till sin häpnad finner dörren till vinden reglad, han rycker och bultar men förgäves. Då går han runt huset, med blicken spanande riktad mot det farliga halmtaket, men intet oroväckande kan förmärkas och han sjunker lugnad ned på en sval plats, resignerat besluten att dämpa sin nyfikenhet.

På vinden rådde emellertid alltjämt liv och rörelse och anledningen härtill var just prosten själv. Man hade beslutat att i år med ovanlig högtidlighet fira hans födelsedag och förberedelserna måste naturligtvis ske i största hemlighet.

Äldste sonen hade tillsammans med A. U. Bååth och en gemensam studentkamrat, författat en storartad tragedi, ämnad att uppföras ute på gräsplanen, där de stora almarna bildade en naturlig bakgrund på samma gång de åt publiken skänkte skugga och svalka. »Den störda klosterfriden» hette den och det var just till denna storartade föreställning repetitionen pågick som bäst uppe på vinden. Den gifta dottern, som var nere på besök i prostgården, hade fått abbedissans roll sig tilldelad, de andra döttrarna jämte deras gäster voro nunnor, och alla tre författarna, inklusive adjunkten, skulle vara riddare. Intrigen var i korthet den, att dessa senare, blesserade och utmattade efter många strider, hade funnit en tillflykt i klostret, där de på det ömmaste omhändertogos och vårdades av den fromma klostermodern och hennes systrar.

Som var att vänta, uppstod snart en ganska jordisk kärlek mellan riddare och nunnor och de sjöngo å ömse sidor ut sin kärlek och sin sorg i gripande arior. Mycket mot sin vilja måste riddarna övergiva den ljuvliga fristaden, men den sinnesstyrka abbedissan vid detta tillfälle visat blev henne övermäktig. Hon hade motstått sin riddares passionerade bön, »kom fly med mig och bliv min brud», hon hade sett honom rida bort, följd av sina vapenbröder, men nu voro hennes krafter uttömda. Hon sjunger sin svanesång, (melodi: »Jag minns den ljuva tiden»), däri hon bedyrar sin oförmåga att längre leva detta nu så ödsliga liv, störtar död till marken och likaså alla de stackars sörjande nunnorna. Det var vid detta tragiska tillfälle prosten hört de besynnerliga ljud från vinden, som väckt hans oro och nyfikenhet.

Efter detta gripande sorgespel skulle en liten idyll uppföras, »Prosten fyller år», där abbedissan förvandlats till prostinna och Bååth till en synnerligen jovialisk och välmående prostfar i långpipa och kalott. Den dialog som här fördes skildrade med mycken kvickhet familjelivet i prästgården och många vackra saker sade de agerande om sig själva, såsom t. ex. hur vacker och älskvärd husets äldsta dotter var, huru ingen kunde motstå sonens vän, den lustige Bååthen och mycket annat i samma stil. Prosten själv fick naturligtvis sin beskärda del, och man hade klart för sig att hela idyllen var en verklig pärla av kvickhet och humor.

Så fort generalrepetitionen var överstökad smögo alla sig försiktigt utför trappan, och aktriserna skyndade direkt från tiljan ned till köket för att hjälpa prostinnan vid hennes viktiga bestyr. Hon var just i färd med att »partera» kalven, som nu blivit ömkligen slaktad, sedan den i sex veckors tid av henne vårdats och matats med oskummad mjölk, tre äggulor och tre duktiga supar dagligen. Också var den fulländad i sitt slag, det var ej tu tal om den saken.