ERIK SPARRES BÄSTA

ERIK SPARRES
BÄSTA

EN HANDFULL SKÄRGÅRDSHISTORIER,
SOM, PÅ GRUND AV FÖRFATTARENS INTRÄDE
I GUBBÅLDERN, LETATS
FRAM UR HANS FÖREGÅENDE
SNILLEVERK

MED FÖRETAL AV
KNUT STANGENBERG

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

STOCKHOLM 1921
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI

FÖRETAL

Svenska folket kan enligt mitt förmenande indelas i två klasser — ja, inte de där två evigt omkäbblade — jag menar: i trevliga och otrevliga individer. Till de förra höra jägare och fiskare, ty sådana äro enligt en regel som så gott som utesluter undantag, humorister — och att humorister äro trevligt folk står axiomatiskt fast.

Så finns det ett skrå som tagit till sin mission att skildra nyssnämnda varieteter av homo sapiens — att ge oss till livs deras leverne till lands och sjöss, deras jägarliv under så väl den lovliga som ock under fridlysningstiden och deras fiske i egna vatten och även något i andras.

En följd av denna umgängelse med jägarnes och fiskarnes gemytliga släkte är, att skildraren slutligen själv blir humorist — om han nu icke var det från början.

Erik Sparre hör till dem som — om inte precis redan i vaggan, så dock i alla fall icke långt efter konfirmationen undfått gåvan att med humorns förstående blick kunna se på medvandrarnas pysslande med livets svårredda långrev eller försök att överlista lyckans icke lättlurade mickel. Denna blick har han uppövat under vidsträckta seglatser på de flesta av jordklotets hav, avbrutna av strandhugg här och var i hamnarna, egnade att kraftigt höja hans livserfarenhet. Indiskretioner äro odiösa, men nog finnas vissa likheter, såväl hos hjälten i Skeppar Kruses papegoja, som hos Häger, vilken lärde hedningarna på Madagaskar dansa Krågestapolkett — med den ärade författaren sådan undertecknad minns honom i hans yngre år. Flera avslöjanden skulle nog kunna göras, men dem överlåter jag åt Dig, läsare att försöka Dig på.

Du skall därvid finna, ej blott, att Erik Sparre är en synnerligen underhållande berättare, utan även, att han besitter en grundlig kännedom om de människor, vilkas öden och missöden han så drastigt förstår att skildra. Han kan dem och han ger oss med mästarhand såväl deras yttre som inre kvaliteter, och han målar även den natur de röra sig i med förnämlig åskådlighet utan att låta sig förledas till braskande överdrift i färggivningen.

Med ett ord: Han lär Dig och oss andra att känna och kanske ock något hålla av — som han själv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar och småländska jägargubbar — och det är en god gärning. Ty de äro också en del av vårt svenska folk, med vilket vi alla höra samman, men känna mindre än vi ana.

Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordet till Dig.

Vännen Stang.

RENSTRÖMSKANS PIMPELMETE

Kärringa Renström kom schasande nedför backen till sjön med pimpeldonet i vänstra handen och isbillen i den högra. Hon var just inte fager att skåda, det gamla trollet, där hon gick, ty hon verkade sannerligen mera trasbylte än någonting annat. På huvudet hade hon en av gubbens avdankade skinnmössor med öronlapparna knutna under hakan och till yttermera visso hade hon lindat en brokig, grann ylleduk om halsen. Vadmalsjackan var varken gjord eller tvättad i går och samma sak gällde klänningen, som stod upp fram, lyft i höjden av gummans stadiga potatismage, och visade hennes grindstolpar till ben i smutsiga gråvita ullstrumpor nedstoppade i ett par gamla f. d. sjöstövlar, på vilka skaften blivit avskurna. Hon tordes inte lyfta fötterna, när hon gick, utan asade sig fram på de stora laddorna stödjande sig på isbillen. I det sprit- och väderbitna ansiktet satt den krikonfärgade näsan, stor som en mindre björksvamp, bidevindbrassad, skrotad duktigt babord. Tandlös var hon i gapet som en lake, och de små ettrigt bruna ögonen glimtade sylvassa under de skarpa veck, som bildades av ögonlocken.

Det var »dan före dopparedan» och kärringskrället skulle ut och taga julfisken, gubevars. Hela hösten och förvintern hade det varit blidväder så gott som hela tiden, men nu hade det braskat till, och den lilla vik av saltsjön, som sköt in ända till ett par stenkast från hennes stuga, hade nu blivit överdragen med en flera tum tjock, fin glansis. Egentligen skulle hon ha varit ute föregående dag och väckt hålen för pimpelmetet för att nu ej behöva skrämma abborrarna mer än nödigt, men Beatedalarns Krestin hade tingat henne till att hjälpa sig med diverse stök, så hon hade inte fått tid att tänka på fisket. Något lämpligt väder var det ej heller, ty det var mellan sex och sju grader kallt, och den friska vinden stack som synålar i ansiktet och kom ögonen att rinna, men det kunde nu inte hin hjälpa, färsk fisk skulle hon ha och därmed basta.

Ensam skulle hon bli under helgen, gumman Renström, ty mannen, pråmskepparen, var på väg till Gevle med sin ark, bogserad av bolagets största, för isbrytning byggda båt. Gubben var hon lika nöjd om, han kunde gärna vara borta hela året, bara han skickade henne pengar ordentligt. Någon sympati hade aldrig funnits i det äktenskapet, ty gumman hade gift sig med honom bara för att han hade stuga och grund och litet mynt på banken, och därför hade det antagligen blivit som en person fick veta, då han frågade henne, om hon haft några barn: »näij, inte sen ja blev gifter».

Nu var hon nedkommen till stranden, sparkade med ett par tag loss en trälåda, som hon burit dit dagarna förut för att ha att sitta på, stack billen in i den och sköt chaiselongen framför sig på isen. Plötsligt stannade hon. Djäklar besitta och regera ett sånt fä hon var, ett sånt oförnuftigt nöt. Hade hon inte gått ifrån isskopan och fiskkorgen. Nu blev hon tvungen att gå tillbaka och hämta grejorna förstås. Inte för det var så långt inte, men isen var så djädrans hal, så man kom ju inte fort fram, och det var mycket som skulle göras, sedan hon fått upp tillräckligt med abborrar. Kärringen släppte isbillen, slängde pimpeldonet i lådan, gjorde kasande en helomvändning och började återfärden. Men sin vän, den skarpa billen, som hon i tankarna lagt ifrån sig, skulle hon aldrig gjort sig av med, det blev hon varse, ty kommen halvvägs till stranden snubblade hon på något vis, gjorde ett ytterskär bakåt på högra laddan, försökte åter få balansen genom att slå engelska öglan med den andra, men lyckades ej bättre än att hon med benen hoptrasslade, armarna viftande som väderkvarnsvingar och med fånigt stirrande ögon flög på ändan, så det råmade i isen. De hårda, tunga laddorna foro av hennes fötter och singlade iväg rackarn i våld i en livad ringdans omkring sig själva bort över den blänkande glashala ytan.

När kärringen efter en stund hämtat sig från stjärnsmällen och känt över sina ädlare delar, skulle hon stönande försöka stiga upp, men det gick inte alls. Först vände hon sig helt om på magen och tänkte taga sig på rätt köl igen, men yllestrumporna slunto den ena gången efter den andra, och gumman slog bara i knäskålarna och höll ett tag rakt på att fläka sig. Så törnade hon runt igen och frestade på den vägen och var verkligen en gång nära att lyckas, men hur det var slant ena hälen i det avgörande ögonblicket, och hon dråsade i så stor hon var och slog nu bakhuvudet också, så att hon såg alla stjärnor och himlakroppar på den norra hemisfären och en god del från den södra med på köpet.

Gumman Renström insåg nu det omöjliga i att försöka taga sig upp, så hon tillgrep en annan taktik, och om någon nu hade stått på stranden, skulle han fått se en gammal ful påbyltad kärring i smutsgrå strumpfötter kravla omkring på alla fyra ute på den blänkande glansisen och jaga efter sina bortsprungna fotfodral, och det var ett arbete, som hon höll på med en god stund. När hon så äntligen fick tag i rymlingarna, var hon så matt, att hon måste lägga sig ned och flåsa ut, innan hon kunde fortsätta, och då hon en gång fått krafter därtill, tordes hon inte ta laddorna på sig utan körde händerna ned i dem och kravlade långsamt och stönande bort till isbillen. Ditkommen hasade hon sig upp på lådan, fick »pottforerna» på sig och vilade ut ett tag, i det hon lättade sitt sinne med några väl valda ord om isen, gubbens gamla sjöstövlar, billen och allt annat med förresten.

Med sinnet styrkt av bönen och kroppen någorlunda i jämnvikt, började hon ånyo färden till stranden, men nu i sällskap med sin järnbill, och uppnådde så småningom stugan utan vidare missöden. Nog var hon öm i ändan alltid och hade ont i knäskålarna och händerna, men kärringen var ej av den sorten, att hon gav tappt i första taget, utan ut på den hala isen skulle hon igen, och för att riktigt styrka, stödja och stadfästa klev hon in i kammaren och gick bort till det blåmålade hörnskåpet, där hon hade trösten för alla vedervärdigheter tappad på en fyrkantig grann flaska.

Nu kände sig Renströmskan lätt som en tätting i kroppen och nu skulle det fiskas och det med kläm och till den ändan gick hon ut, tog fram isskopan och korgen från skjulet och nådde efter en försiktig vandring sin stora trälåda ute på viken.

Skjutande denna framför sig masade hon sig småningom längre ut till sina gamla beprövade fiskeplatser, väckte ett lagom stort hål med billen, ränsade väl med skopan och började, sedan hon satt sig på lådan och fått djupet med pimpeldonet, att fiska med de reglementerade rörelserna åt sidorna och uppåt med metträdet. Men det tycktes vara alldeles förkylt, ty fastän hon satt både länge och väl och slog de grannaste trumvirvlar med handloven och donet kändes ej ett enda hugg. Ilsken spottade hon ur sig några vackra ord om abborrarna och hela deras anhang, drog sig några meter längre bort, väckte en ny vak och började där att fresta lyckan.

När hon setat en god stund och knyckt och var i begrepp att resa sig och flytta till en annan plats, fick hon plötsligt ett bra napp och vindande upp reven på gammalt gott manér ömsevis på metträdet och skopskaftet slängde hon upp, icke en abborre, som hon hade väntat sig, utan en stor gapande taggig otäck ulk med magen färgad som en flugsvamp.

Tvi för den sure såna djädrans leda fiskar det fanns till. Stuckos gjorde de som den värsta igelkott, bara man rörde vid dem, fula voro de som fan själv och grisen ville inte äta dem en gång. Tvi för attan såna åbäken.

På ulken kommo några simpor och gumman hade nog lust att sluta fisket nu när som helst, ty det fanns icke stora utsikter att hon skulle få annat än såna där »djädrans horngumsar», vinden hade friskat och blåste isande kall och öm var hon i kroppen både här och där av de genomgångna strapatserna. Men ett tag till skulle hon fresta, så det bar av med henne ett stycke bortåt igen och om en stund hade hon fått ned tennpirken i ett nytt hål och satt där och knyckte.

Napp fick hon nog och det tätt ändå, men det var bara hornbeprydda simpor och granna ulkar, som gjorde henne den äran att hänga sig på kroken. Simporna dugde nog att äta, voro riktigt goda för resten, men det var ett rackarns arbete att flå och rensa dem. I alla fall voro de bättre än handelsman Adolfsons torra dåliga lutfisk, som hon för resten inte köpt något av till helgen, och därför fingo nu simporna vandra i korgen under det att ulkarna med en ilsken åtbörd slängdes utåt isen till kråkmat.

Hå hå ja ja, det var ledsamt att vara fattig och usel och behöva sitta ute på sjön i kyla och blåst för att skaffa sig litet mat till julen. Beatedalarns högfärdiga satkärring, Krestin, hon hade något till bra hon. Hon hade råd att köpa hem både det ena och det andra från Stockholm, kunde sätta fram både ansjofisk och metforst på bordet, om det knep, hå hå ja ja.

Men nu ryckte det till ett duktigt tag i gummans tagelrev och upp på isen slängde hon en stor grann stenlake. — Nå så djädrar innerligt nådigt annacka! — Det var inte nog med att hon skulle få äta hornsimpor till julamat och sticka sönder sig på de där helsikes ulkarna utan nu skulle ett sånt där gulgrönt astyg, som slingrade sig som den värsta orm på isen och visade sitt gråblå gap, komma och förarga henne också. För nu var Renströmskan arg. Så där riktigt ordentligt etterdjäkligt storilsken, som en satkärring kan och bör bli, när det går emot.

Men om någon trodde att hon ämnade ge sig, så toge han allt fel, för fiska skulle hon, om hon också behövde göra hål så tätt så hela viken såg ut som ett durchslag.

Trälådan fick sig en spark så den for som ett skott bortöver isen och gumman hade så när satt sig på ändan igen, men stöttade sig i sista minuten på billen, och så traskade hon efter i det hon läskade sin själ med allehanda vackra uttryck, vilka dock absolut ej återfinnas i psalmboken.

Sedan hon hunnit fatt lådan och konstaterat att den haft vett att stanna på en bra plats, ställde hon sig bredbent och började hugga i ilska med billen, så isflaken yrde omkring henne. Snart fick hon hål och högg ur bottenskorpan och så skulle vaken underhuggas för att ej reven och de kommande fiskarna skulle hänga upp sig.

Hade nu kärringen varit sansad och lugn hade nog allting gått väl, men ursinnig som hon var av motgångarna högg hon i formligt raseri, och så hände det. Billen slant och Renströmskan for framstupa av farten. Kärringen stannade ovanpå och isen slog till henne så pass, så hon slocknade för en god stund, men billen fortsatte genom vaken och hamnade på sjöbotten. Lådan, som fått sig ett par försvarliga aktersparkar, singlade i väg i broderlig förening med de stora laddorna ett stycke bortöver.

Härute hittade gubben Åbrandt henne avsvimmad, då han på hemväg från Hanstavik tog genvägen över sjön, och då han omöjligen kunde klara kärringen ensam, måste han springa efter hjälp. På en stor kälke blev nu Renströmskan, som omsider vaknat till liv, behörigen hemforslad och bud sändes ögonblickligen till barnmorskan, fru Rundlöf, som bodde nära intill och var mycket styvare än själva doktorn. Hon kom också och bäddade ner gumman i fållbänken och började sedan lappa ihop henne. Några lösa tänder behövde hon ej plocka ut, ty Renströmskan hade som tur var ej några att slå loss, men den förr så granna krikonfärgade näsan var nästan förfrusen och satt som en degklump i ansiktet och smått vindögd hade hon blivit av stjärnsmällen också, gumkräket. Munnen var svullen och snedvriden och käkarna låste sig som vid difteri, så under tre dygns tid var man tvungen att mata Renströmskan med välling, som med en tesked hälldes in genom ena mungipan, som, tack vare smällen och den kalla isen i förening, hade halkat upp i närheten av örat.

Så tillbragte Renströmskan sin julhelg i det nådens år 1912 och aldrig lär hon glömma det fisket, tänker jag.

»OLD SEABURG»

Vem av oss, som foro från London på 1890-talet, minnes ej »old Seaburg»? Norrlänningen med det långa, spetsiga hakskägget, smutsgult och mestadels ovårdat, samt emaljögat, som han efter en långresa på ett och ett halvt år äntligen fick råd att låta doktor O’Hara stoppa in i sin tomma tittglugg. Han for då för det mesta som man i engelska tramps och boskapsbåtar, men stack ibland i väg ut på långtraden ombord på någon fullriggare eller fyrmastare, efter vilka resor han åter uppenbarade sig på Commercial Road, klädd i en spritt ny cheviotrigg med hatten på svaj och skägget klippt efter mönster av captain Kettle, d. v. s. ett sannskyldigt torpedskägg, och bjöd över lag så länge pluringarna räckte.

Jag hade egentligen träffat honom en gång förut, innan vi törnade ihop i London, och det var nere i Frankrike i Bordeaux, när han for som förste styrman och flaggskeppare på barken Tamerlan av Robertsfors. Vi lågo då vid samma kaj och lossade och träffades om kvällarna på samma brasserie där värden, som förresten såg ut som en pensionerad major med sin runda mage och yviga knävelborrar, var artigheten själv mot den sprättige monsieur Choebère, som för tillfället var hans allra bästa kund.

Efter det sammanträffandet dröjde det några år och så törnade vi som sagt ihop i London igen. Men då hade sprätten fått vika för halvherren, ty old Seaburg, alias monsieur Choebère, alias Valle Sjöberg från Örnsköldsvik, dyrkade Bacchus mer än lovligt var och slantarna rullade undan värre. Och togo dessa slut innan han bestämt sig för att gå till sjöss igen, hittade han på alla möjliga knep för att skaffa sig pekunier och hålla ångan uppe. Vem minns ej t. ex. hans galna påhitt att en kväll, då han åter blivit nekad mynt av boardingmastern, smita ned i dennes stora hönshus på bakgården och anamma den stora ankbonden, vilken han stoppade innanför sin vida slängkappa och under allas, och först och främst gang’ets jubel förstås, satte på disken i privata barrummet på Roaring Bull och sålde till värden, den gemytlige skotten Gregor Mc Laren, för klingande mynt. Eller då han, när det var mera ebb än vanligt i penningpungen, klädde ut sig till tiggare, tog ut emaljögat och vindade lömskt med det andra samt ställde sig i hörnet av Commercial och Burdett Roads tills han blev upptäckt av den verklige yrkesbrodern, som hade monopol på det hörnet samt ett stycke av gatan, blev haffad av polisen och till sist, efter sju sorger och lika många bedrövelser, löstes ut av ett par landsmän, som nyligen kommit tillbaka från en långtur och tyckte synd om gubben Sjöberg. Han var född med ett stycke salt i halsen, old Seaburg, det är säkert det.

Ett par år efter den händelsen begav det sig, att jag, som kommit tillbaka till London från en långresa med en engelsk ångare, mönstrade som matros med en till södra Sverige från Nova Scotia inköpt bark, för att komma hemöver utan att behöva betala min resa, men i stället ha en extra slant i fickan vid framkomsten. Ja, d. v. s. egentliga orsaken var nog den, att en gammal vän och kamrat, vars ben nu vila i Kongos jord — om han blev uppäten vet jag ej med säkerhet — strax före mig mönstrat på samma fartyg i samma lovliga avsikt att komma hem ett slag och det var nog utsikten, att ännu en gång få kampera ihop med honom som gjorde, att jag tog den sista matrosplatsen, som fanns kvar på kareten.

Nå, från London, där fartyget inköpts av det nya rederiet, bar det av med oss till Hull, där vi i sinom tid skulle få barkens vackra skrov fullt med black diamonds för Malmö. Under det att resten av besättningen knogade med barlasten, sysslade min kamrat och jag med en del ändringar till väders, och det var under utförandet av ett arbete på fockrån, som jag blev anropad från kajen. Jag böjde mig ned och glodde och där, vid alla gudar, stod old Seaburg. Men det var inte den sprättige flaggskepparen från Bordeaux och ej heller halvherren från Commercial Road utan en trasig, eländig, utsvulten stackare med ovårdat skägg och ett halmtak med stora råtthål i på skulten. Och detta i november månad.

Jag gick genast i däck förstås.

»Hallå, gamla saltvattensgroda! Hur lever världen med dig?»

»Uselt!»

Det var allt vad old Seaburg orkade med och för att pigga upp honom, tog jag in honom i timmermansshop’et, där jag logerade, körde i honom litet föda — som vår hygglige steward vänligt nog stack in genom luckan till kabyssen — och bad honom berätta.

»Å! En rackarns otur som vanligt, kära du.»

»Strax förut avmönstrad från en gröning — hårda båtar att fara i, dom där — hade tretton pund på fickan — kom i land och skulle ha ett glas — törstig, förstår du, törstig som tusan — träffade kjoltyg inne på syltan och bjöd förstås — old Seaburg knusslar aldrig — fick vallmo i ölet och slocknade — slocknade, you know, och vaknade på en bakgård — hade inte ett öre i fickan, inte så mycket som en farthing — sålde landgångsriggen och fick panta min sjösäck i förrgår hos Bill Blue på Red Lion för tio shilling. — Hör du, det finns väl inte någon plats att få här ombord?»

Jo, nog skulle vi ha en man alltid, ty en av pojkarna, en finne, hade blivit förd till sjukhuset samma dag.

»Gör vad du kan, gosse, och kom ihåg — att det är gamle Sjöberg, som ber dig om ett handtag.»

Ja, jag gick akteröver till skepparen och hade ett samtal med honom och resultatet blev, att jag med ett pund i fickan och monsieur Choebère i släptåg, gick upp till staden för att lösa ut gubbens sjösäck på Bill Blue’s krog.

Nå, detta var snart gjort och sedan vi fått oss ett glas öl — old Seaburg var törstig som vanligt förstås — traskade vi nedöver igen. I dörren till sista huset på gatan stod en tjock, överförfriskad och trasig matrona och ropade på sin pojke, en smutsig valp på tolv, tretton år som spelade sten med några liknande busfrön i rännstenen.

»Tommy, min gosse», hickade kärringen, »gå och köp för tre pence whisky åt din gamla sjuka mor och för en halv pence rökt sill åt din rackare till far, men skulle du möta kräket på gatan, så säj, att du skall gå och köpa fotogen. Kila på nu, Tommy!»

Kolen kommo snart i skutan och vi till sjöss i en rykande kuling av västan, kall som bara skam och old Seaburg, som bara hade »varmväderskläder», i sin tunna sjösäck, frös som en hund till att börja med. Men han visste på råd, gubben. Han traskade akteröver till skepparen och tiggde sig ett schok smärting av vilket han sydde sig ett par stadiga byxor och dito sydväst — den senare borde då absolut ha förvarats till Nautiska muséet — vilka plagg han sedan plankströk med svart oljefärg och se’n fick det blåsa hur kallt det ville, så stod monsieur Choebère rycken — isynnerhet sedan han vunnit ett par tjocka kalsonger och en dito isländare av mig och min kamrat på cribbage.

I Malmö skildes våra vägar. Jag for hem och old Seaburg skulle — efter ett samtal, som min kamrat haft med förste styrmannen — få stanna ombord till lasten var ute, för att tjäna sig så mycket mynt, att han kunde rigga upp sig något och betala sin resa över till England, för att komma ned i värmen igen under vintern. Min kamrat och jag hade för resten stoppat litet slantar i revolverfickan på gubbens gamla smärtingsbyxor.

En del år efteråt kom jag till Middlesborough och gick en dag efter välförrättat ärende tillsammans med en god vän in på Wellington för att få en drink. Inkommen i det allra heligaste fick jag se en syn. I en stoppad, bekväm länstol, med ett stort grogglas bredvid sig på ett litet bord satt old Seaburg och sov. Sov som ett gott barn, trött, överförfriskad och nöjd att vara i hamn efter — som det tycktes — en långresa, ty cheviotriggen var spritt ny, hatten likaså och skägget, som nu vitnat betydligt, var åter i stil med captain Kettles. Där satt han hopsjunken i den mjuka stolen och småsnarkade med de tjärbrända händerna slappt nedhängande medan emaljögat intensivt stirrade på den vackraste flickan bakom disken. Det var sista gången jag såg old Seaburg.

EN MAJAFTON

Det lider mot kvällningen, majdagen nalkas sitt slut och i sakta mak vandrar jag inåt markerna följande den långsamt stigande skogsvägen.

I en undangömd vrå av storskogen, en liten öppen plats mellan unggranarna ovanför en albevuxen sänka, vill jag lyssna på kärrmarkernas svartögda trollfågel, den i skymningen dragande morkullan, se hennes fladdrande, lidande flykt över spetsiga grantoppar och i ljusgrönt skrudade ungbjörkar samt njuta av den underbara stämning, som råder, då skuggorna sänka sig över markerna en doftande majkväll.

Solen dalar i väster. De glesa, luftiga molnband, som sträcka sig över himlavalvet, stå rosenröda med glödande underkanter; det ligger en hel gata av rödaste guld över hemfjärdens spegelblanka vatten och det brinner som eld i barrskogens toppar till vänster om mig.

Förbi åkerfälten i sänkan vid skogshöjdens fot vandrar jag så sakteliga och strävar därefter upp för sluttningen, där vägen till den första gärdesgården går fram mellan stora aspar, enbuskar och ung barrskog. Här inne doftar det av våt mylla och svartnade löv, av fuktiga mossor och lavar; här lysa emot mig buketter av blå och små fält av vita sippor från de öppna fläckarna mellan buskar och snår, och sidorna av stordiket, där det brunaktiga vattnet från höjdsträckningens kärrputor porlar och sjunger på sin väg ned emot dälden, äro tätt kantade av frodiga caltablommor.

Från den sekelgamla tallen, vilkens yviga krona står skarpt belyst av den sjunkande solen, följer jag gärdesgården, som murats upp av stenar från den i sänkan till höger uppbrutna odlingen, där brodden står brungrön och frodig efter det sista ljumma regnet, och når omsider nästa sluttning, där stenmurklorna växa i stora hopar kring multnade stubbar och där ungskogskiftet reser sig som en tät, skyddande mur för mossen, som där bakom breder ut sig över åsens topp. Därute är stigen knappast skönjbar, så djupt ligger den nedtrampad i den fuktiga myllan mellan väldiga överhängande starr- och björnmossetuvor, kråkris, pors och skvattram, men jag vet ändå, var den slingar sig fram genom det pösande, blott av enstaka videbuskar och en och annan martall brutna mosstäcket, och fortsätter min väg framåt den andra grinden, som förenar tvenne gärdesgårdar på åsens södra sluttning.

Rakt framför mig, på den andra sidan den lilla öppna platsen, som tar vid efter den korta, lindrigt sluttande backen med sina glesa enar, står ungskogen tät som en vassbänk i sänkan och strax till vänster om den, där den sluter sig intill den begynnande storskogens jätteträd, sträcker sig liksom en vindlande tunnel långt in i tätningen, där det redan börjar skymma.

Till vänster om mig, genom öppningen över rullstensåsen, ser jag en sträcka av havet, som ligger där så lugnt och stilla med sina rödbruna hällar och skär i strålande kvällsbelysning, med blänkande skaror av fiskande måsar över grundklackar och bankar och med några svarta, rörliga punkter ute vid de yttre känningarna. Det är båtlag från byn, som sträcka sina skötrader på de gamla beprövade platserna för den blåryggade, silverblänkande strömmingen.

Men nu fortsätter jag framåt och dyker in i den vindlande tunneln, som leder bort till kärrsträckningen, in i dunklet till mitt gamla morkullpass.

Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna, blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga, av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.

Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle tvärs över sin flata topp.

Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och fågelsången en skymmande majkväll.

Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.

Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens sänkor, mellan buskar och snår.

Men full musik är det ännu i skogen.

Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin vårhälsning över nejden och bofinkar samt andra småfåglar kvittra och sjunga för sina honor, som ruvande ligga i sina små mjuka nästen. Och i en spetsig grantopp ett stycke ifrån mig sitter taltrasten, storsångaren, och låter sina toner välla ut över markerna. Än i långa, dallrande strofer, än i de mest vidunderliga löpningar och drillar.

Men då jag oförhappandes gör en ovarsam, litet häftig rörelse får han se mig, flyttar pilsnabbt till en annan topp och nästan skriker:

Tjuvskytt! Tjuvskytt!

Är du där? Är du där?

Fick du nå’t? Fick du nå’t?

Joo pytt! Joo pytt! — — —

Det hörs ett sakta prassel nerifrån alsnåret rätt framför mig, där kärrsträckningen går fram. Vem kan det vara, som är ute och tassar i skymningen? En grävling kanske, äggtjuven, som funderar på att göra en påhälsning hos den gamla tjäderhönan, som ligger och ruvar i snåret på andra sidan sumpmarken. Då går den kullen om intet. Eller kanske var det blott en lättfotad hare, som skumpade i väg genom tätningen på väg ned till nyodlingens frestande gröna brodd. Eller måhända en kulla, som tog sig en kortare promenad bland det halvmultnade lövet före kvällsflykten. De tyckas komma sent i kväll.

Nu skymmer det än mera och skuggorna börja växa sig stora och starka i gömslen och snår. Fågelsången avtager och tystnar efter hand. Blott taltrasten sjunger ännu från sin grantopp borta på höjden. Men så slutar han också och går till vila hos sin maka i någon undangömd vrå av tätningen.

Orrt! Orrt! ljuder det plötsligt på avstånd. Jag rycker ofrivilligt till och vänder mig åt det håll, varifrån varningen hördes.

Där skymtar hon fram, morkullan, mellan unggranarnas toppar och kommer snett förbi mig i fladdrande, lidande flykt skarpt avtecknad mot den röda västerhimlen. Pisp! Där svänger hon en smula och kommer närmare. Orrt-orrt-orrorort! Pisp! Nu är hon strax inom håll. — —

Ett frasande i luften! Ett vin!

Som ljungelden själv slår en jagande duvhök efter kullan! — Den rovriddaren! — — — —

Men hon räddar sig i sista minuten genom en blixtsnabb störtdykning ned i kärrets skyddande alsnår och då höken med några korta, tvära vingslag stadgar sin flykt efter den korta, tvära pendelsvängen och ett ögonblick står klart utmejslad mot luften flyger geväret till ögat och pang! — där störtar han ned i ett moln av yrande dun och fjädrar.

Så är det stilla och tyst på nytt. Nästan ljudlöst. — — —

Errrrr-oerrrr-rrrrrr — ljuder det plötsligt från stortallen på sluttningen på andra sidan alsnåret och sänkan.

Det är nattblackan, som sitter flat på en gren och spinner. Nu har hon vaknat efter dagssömnen, nu är hennes tid inne och nu skall hon ut på jakt efter nattfjärilar och andra flygfän, som svänga omkring mellan träden, ovan kärrmarkernas buskar och snår i den doftande, ljumma majkvällen.

Se! Där kommer hon!

I ljudlös flykt glider en mörk fågelkropp på spetsiga vingar fram mellan trädtopparna, gör en hastig skarp sväng och slår till på mossan strax nedanför berget, där jag sitter. Till en början kan jag tämligen väl urskilja henne mellan småtuvorna av lingonris, men sedan jag ett ögonblick flyttat blicken därifrån för att speja efter en på avstånd förbiflygande kulla, kan jag ej mer återfinna henne. Så väl har hennes skyddande förklädnad smält samman med markens färger.

Då fladdrar plötsligt en vit fjäril upp från en liten risig tuva nedanför berget.

En svart skugga glider ljudlöst upp från marken — — fjärilen försvinner — men nattskärran gör belåtet ett par klatschande slag med sina långa vingar, skruvar sig i ett par korta cirklar upp ett stycke i luften och slår till på en av den närbelägna stortallens utspringande undre grenar. Och där sitter hon nu, trollkärringen, och spinner och spinner. Errrr-rrrrrr-oerrrrr. —

Orrt orrt! ljuder det åter på avstånd.

Den kullan kommer också åt mitt håll.

Pisp! Där ser jag henne dragande fram mellan trädtopparna över sänkan.

Orrt-orrt! Nu svänger hon och kommer snett åt mig.

Pisst! Pisst-psisst! Då fladdrar plötsligt en annan kulla upp ur kärrmarken strax framför och höjer sig upp mot henne och i jagande flykt tätt efter varandra draga de båda under korta visslingar bort över ungskogsbältets toppar.

Ännu ett par kullor får jag höra, men de draga förbi utom håll och då det skymmer än mer, ljuset försvinner från västerhimlen och vårnatten står redo att draga sitt lätta flor över nejden, reser jag mig från min bekväma vilstol, det fjädrande vindfället, och tar an skogsstigen hemåt.

Dunster och vita töcken, älvalekarna, stiga upp ur sänkornas och småkärrens vattensamlingar. Det mörknar allt mer över vägen och konturerna smälta samman och försvinna.

Men i stortallen därborta sitter nattskärran, trollpackan, ännu kvar och spinner sin ändlöst långa visa — eurrrrr-rrrrr-oerrrr — — —.

GAMMALVALSEN PÅ MADAGASKAR

Det gick som en elektrisk stöt genom den kring majstången församlade skaran, då Rinkeby-Nisse i ett nu drog till med en sjungande låt, en äkta skärgårdsfödd gammalvals på sitt nya, med klockor försedda handklavér. Par efter par av ungdomen skilde sig hastigt från den brokiga mängden och dansade ut på Långängens hårda, jämna gräsplan vid Östervikens låga strand under det att de helgdagsklädda gubbarna, med nyskrapade kinder och litet tvållödder kvarsittande här och var i hakskäggskanten eller bakom öronen och mororna i sina stadiga, mestadels hemvävda klänningar och hårdstärkta förkläden drogo sig undan för att bereda bättre plats, och gruppvis slogo sig ned vid hagtornsbuskarna litet längre upp varifrån de småpratande och nickande i takt efter musiken betraktade de unga, som med liv och lust trådde dansen i den doftande, varma junikvällen.

Spelmannen själv satt uppflugen på en trave, till bekväm sittplats ordnade strömmingstrummor och markerade takten med foten under det att han då och då lutade vänstra örat mot klaverets överkant liksom för att riktigt kunna få njuta av de löpningar och finesser, som hans flinka fingrar framlockade ur det pösande speleverket. Och en av den i hamnen liggande, åluppköpande kutterns besättning höll till bredvid med sin stora grammofon, klar att låta sitt instrument taga vid, då den ordinarie spelmannen tröttnade eller själv ville taga sig en svängom med någon av de rödkindade, finklädda töserna. Från flottan permitterade gastar med sina fladdrande blåkragar svängde sig mjukt och ledigt mellan unga tullvaktmästare och lotsar iförda sina bästa uniformer, spänstiga kofferdister med vida byxben och svajiga halsduksrosetter kryssade, med flickorna hårt tryckta i famnen, fram mellan helgdagsklädda bondsöner och fiskarpojkar, och ned efter den brant sluttande landsvägen, som från den närgränsande skogen och de bortanför liggande samhällena ledde ned till Långängen, kom cykel efter cykel susande med ägaren något framåtlutad i sadeln och en tös med av farten fladdrande kjolar framför sig vid styrstången. Ty Rinkeby-Nisse var socknens skickligaste spelman, Långängen den bästa dansbanan på hela ön och det var förresten gammal tradition, att traktens ungdomar skulle samlas i Norrhamrabyn för att där tillbringa midsommarafton.

Även jag hade gått ned till viken på kvällskanten för att åse dansen och prata litet med gubbarna och satt nu på en gammal ålsump, som, gråvit av torka, låg i det frodiga gräset vid Klas-Abrahams sjöbod, vilkens röda gavel starkt belystes av västersolen. En lång stund hade jag setat där ensam och sett på den brokiga skaran samt lyssnat till sorlet och glammet, då jag plötsligt fick höra steg bredvid mig och såg gamle Matts Häger komma framklivande.

»Gu kväll», hälsade gubben och tog åt mösskärmen. »Jaså, han sitter här och gonar sej i solskotte. Men kliar dä inte i bena på honom nu, när som Nisse spelar Norrhamravalsen, va? Ska han inte opp å ta sej en sväng?»

»Åhnej, Häger, jag är allt ur leken numera. Men det var nog en tid, när jag också —»

»Tror fanken dä», svarade gamlingen och slog sig ned bredvid mig på sumpen, »för gott påbrå tycks ho ha», fortsatte han i det han pekade på min äldsta flicka, som just dansade förbi förd av sin mångårige vän och lekkamrat, unge Henning. »Ho kan konsten, den där tösa. Dä ä säkert dä.»

Gubben tystnade och försjönk liksom i begrundan under det att hans livliga bruna ögon följde de förbivirvlande paren.

Så vände han sig plötsligt åter till mig. »Dä ä dans dä här, va?»

»Ja visst.»

»Ja, dä ä va jag kallar för riktig dans. Sånt som dä ska vara. För tvi håken för dom där nymodiga danserna, som dom håller på mä nu för tiden. En kan ju bli sjuk, när en sir hur dom hoverar å åbäkar sej, vetja. Tvi för hundan.»

»Ja, det är aldrig för vackert.»

»Vackert nej! Fy fasen. Ja va väl i stan ett tag i fjol somras — ja, ja segla in slupen åt Alfred, som hadde blitt sängliggandes sjuk — å då tog ja väl å gick över bron å ut på Djurgårn en lördagskväll för te si mej ikring en smula. Å bäst ja gick där, så kom ja ut te ett ställe bortåt Allmänna gränd te, som di kalla Dansut. Å där ställde ja mej te kika ett slag. Men herre jesses. Dä va ju priciss som te stå utanför dom där stora apbura, di har i Hamburg, vetja, så åbäka di sej därinne på dansbana. Va dä dans dä? Di vre å vände på sej bå bak å fram å snodde sej som dom hadde haft tarmvred hela högen, vetja. Tvi tusan. Dä va priciss som dom hadde dansa tocken där jädrans magdans, som en får se hedninga gör, när en kommer i land på sina platser där sydpå.»

»Jaså, Häger har varit med och sett sådan.»

»Var så säker. Dä ä just va han har, dä. Å dä va på Madagaskar förrexten. Men djädrar i mej tog ja inte otyge ur kroppen på dom å lärde dom dansa som kristet folk innan ja for därifrån. Jo jo men san. För maken te Matts Häger te dansa gammalvals å gå polketten har det inte funnits här sen jag va ung i tiden, ska ja tala om för honom. Dä kan han ta gift på. Å maken te midsommarfröjd, som vi hadde där hos hedningarna, har ja aldrig haft varsken förr eller sen, så stortokigt var dä.»

»Det var väl längesedan, Häger?»

»Ja, ja men. De va väl för en trettiefem år sen eller så. — Si, ja for matros den tiden mä en liten bark här hemifrån, som hette Hermes, å den va vi te Rio mä å så te Port Elisabeth på Sydafrikakusten å så gick vi därifrån opp te Madagaskar för te lasta möbelträ å tocke för Frankrike. Dä va knepigt nog te komma i den där lilla hamnen, vi skulle te där, må han tro, för där fantes inga fyrar eller tocke utan dä va te segla in mellan korallrevena där mera på känn utå lotsen vi fick ombord. Ja, han va ju ingen lots priciss, utan en jädrans hedning te malaj, som hadde varit lite sjöman, å som hadde dä bestyret te lotsa in di fartyg, som kom te den där lilla platsen. Å dom va då inte många om året. — Si, dä va ju ingen hamn, utan bara en bukt, som låg innanför korallrevena, å ingen stad heller, utan bara en by utå en hoper bambuhydder å så ett blockhus, där dom två vita bodde, som skötte om grejerna där. För mäklare å dä där krafset, som en ska ha te göra mä i hamnar, dom bodde i Tamatave, en liten stad längre sydpå, där vi hadde varit inne å klarerat. — Ja, vi kom oss väl in te sist, vi, å fick kroken i botten å gjorde klart för te ta ut barlasten å när den va ute så börja hedninga — å dä va en knippa malajer å annat byke utå alla di sorter — te komma ut mä virket te oss. Å dä va stora trädstammar, som dom hadde fällt oppe i skogen å släpa ner och bundit fast ve kanoterna sina, en på var sida. — Ja, vi låg där en veckas tid eller så, å i juni månad va dä också tock som nu å ätter hand vart vi väl så smått bekanta mä dom. Men i land hadde vi inte varit än. — Dä va hyggligt folk, dom där hedninga, fast dom bara gick klädda i en stråhatt å hadde ett skynke om magen, å överbasen för dom va en gammal gubbdåre, som va skeppare, gubevars, på en stor livbåt, som hadde tillhört ett franskt fartyg förr i tiden, å som di nu använde te föra ut småtimmer te oss i. Den skulle låss vara liksom förmer än dom där urbrända kanoterna, dom hadde, å därför va också gubben Potifero — Potifar vi kalla’n — skepparn då, kuku för hela dä där brunsvarta byket. — Di där två vita herrarna, å dä va en engelsman å en fransman förrexten, hadde varit ombord hos våran skeppare på kalas ett par gånger å så tyckte dom väl, att dom skulle bju igen. Å på själva midsommarafton, då dä inte fanns något mera virke nere för tillfället, å vi behövde oss en fridag i värmen, så vart väl gubben å styrman bjudna i land å på samma gång kom dä bud, att så många åv oss, som kunde få lämna skuta, skulle få komma i land å roga oss en smula. Å vi va sex, som gick.»

»Och trevligt fick ni?»

»Ja ja men. — När vi så kom in emot land å på grunt vatten, så sprang dä ett dussin utå hedningarna — hela strand va full å dom, si — långt ut i vattne å drog båten mä fart långt opp på sandstrand. Å så klev vi då ur. Dom där två vita herrarna va också nere å tog skepparn å styrman mä sej opp te sitt blockhus, men Potifar kom bort te oss andra, han, å ba oss vara välkomna opp te hanses apbur, för stort likare va inte kåken hanses. — Nu talte dom lite engelska å franska mä, dom där hedninga, så vi klara oss bra nog mä språke, för Per-Johan, en åv kamraterna mina å en sockenbo härifrån förrexten, hade farit mä två franska skuter i tiden, så han kunde parlera frangsäser skapligt nog. — Ja, så kom vi då opp te huset, Potifars. Dä va rymligt å stort bra nog å gjort utå bambustänger å annat virke å palmblad å tocke. Å smäck innerligt fullt mä hedningar va dä där inne, som satt oppradade ätter väggarna. Å där vart vi presangterade för gubbens käring, Potimor då. — Ja har sitt många kärringar i min dar, må han tro, å dä utåv alla di kulörer, men maken te hedningamadammen gubbens har då väl aldrig existerats, varken förr eller sen, för så innerligt rysbart ful va ho, spetakle. Ho såg mest ut som en gammal märr i syna och inte hadde ho nåra kläder på kroppen mer än e trasa om magan å så blåa tatueringar bå här å där. Ja, dä va ett djädrans grannt fruntimmer han va gift mä, gubbtoker. Tvi vale. — Ja, å så slog vi oss då ner mä bena i kors utätter väggarna å så börja spektakle. — Först kom gubben fram mä en stor kalebassflaska å nåra små koppar utå kokosnötskal å bjöd på dricka laget runt å dä va visst någe sorts jäst palmvin, förstår ja, för dä va starkt, så dä fräste i halsen, när en drack otyget, å smakte bara rackarn förrexten. Men sen en vart van ve eländet, gick dä ner lätt nog. Å alla di andra söp di mä, bå karlar å kvinnfolk. — Å så fick lotsen våran, Philippe, — han va nån sorts halv fransman å halv malaj — tag i ett gammalt handklaver han hadde, som dä bara va två hela toner på, å dom tryckte han på på en gång å bägge basarna å så drog han ut å in, ut å in på dä där spelverket å tog te å gapa nån sorts djädrans strof, som mest lät som svina låter, när dom har satt sej fast i en gärdsgård. Å alla di andra hedninga skråla mä förståss. Ja, dä va oförnuftigt rakt. — Ja satt väl en god stund å hörde på eländet, tyst å stilla, för ja hadde ju folkvett, å fast en ä bland hedningar å byke får en väl lov te vara gentleman. Men te sist vart dä stortokigt alldelest. — Men va nu då!» Gubben for upp som en pil. — »Dä ä rätt Albin. Slå skräddarn på klotet om han börjar mä nåra apkonster. Näij du, skräddarsjäl, inga apsvängar här, du, för här brukar vi bara rekorderliga danser. Kom i håg dä. — Ja», sade gamlingen sedan han lugnat sig och återtagit sin plats bredvid mig på sumpen, »te sist vart dä ju galet rakt. För då for dom opp två å två i taget å börja på te dansa. — Men sicken dans! Di åbäka sej å snodde sej priciss som dom där dårarna gjorde på Dansut i stan å grina gjorde dom som andra babianer mens dom puta ut å vre på magan sin. Å tror nån inte att Potimor, gammalkärringa, for opp te sist å börja te dansa mä. Jo jo mensan. Men då vart dä mej för styvt. — ’Hör du Per-Johan’, sa ja te kamraten min, ’håller dom på så här en stund te, så blir vi klara för dårhuset allihop, teminstingens ja’, sa ja, ’så här få vi lov te hitta på nån bot’. — ’Ja, va då’, sa Per-Johan, ’ja ä mest sjösjuk utå te sitta å titta på gammelhäxa, Potifars’, sa han. ’Ja’, sa ja, ’ta Gustaf å Andreas mä dej å ro ombord å hämta handklavere ditt å triangeln våran å en bleckback, så ska ja djädran i mej lära hedninga här te dansa gammalvals’, sa ja. Å han fick pojka mä sej i ett kvicktag å basa åv, å ätter en tjuge minuter eller så, så va di tebaks mä musiken. Då vart dä fason på grejerna, må han tro, å dä i rykande rappet. Först körde vi ut hela byket ur Potifars orrkoja å ut på den där stora plan, som fantes där mitt i byn mellan hydderna, å så tog vi pojkar å rigga te en djädrans rekorderlig majstång utå en del bambuspirer, som låg där, å palmblad å blommer å väsen. Å så reste vi grannlåten i ett hål, som vi gjorde mitt på plan, å stötta mä nåra smäckra ändar, som vi hadde i båten våran. Å dä va en majstång, som hette duga, dä må han tro. — Å sen börja musiken. — Per-Johan tog dragspelet sitt å Gustaf triangeln å Philippe fick sköta trumman eller tamburin våran, bleckbacken då, å så stämde di opp en sju-sjungande låt, så dä klang i luften. Å så tog vi andra fyra pojkar te å dansa. Men dä va ingen djädrans magpolkett dä, må han tro, utan en rekorderlig Wäddövals.»

»Nå, men malajerna då. Vad gjorde de för min?»

»Jo, di satt väl på huk och kika på oss, te börja mä, å babbla å grina som andra dårar, men te sist börja dä allt te klia i bena på dom mä, för si, dom hadde ju franskt blod i ådrorna mest hela högen å danssjuka i kroppen, som alla hedningar har. Å te sist släppte ja väl kamraten min och högg tag i en liten gulbrun grannlåt på en femton, sexton vårar mä ringar på tårna å skulle te lära henne. Först gick dä klent nog, för ho streta ju emot å krångla, som ju alla flicker ska, å hadde svårt te ta stegena å hålla takten, men ätter en stund gick det rekorderligt riktigt. Å när ja stanna ett tag för te pusta ut, så hadde di andra tre pojka fått tag i var sin tös å flängde på, runt majstången våran, så dä sjöng om’et. Å te sist va dä som musiken å palmvinet å dansen våran hadde gjort hedninga skvatt tokiga allihop, för di opp å apa ätter å dansa gammalvals hela baletten, så svetten lacka åv dom. Å när skepparn våran å styrman å dom andra två herrarna kom ner till oss om ett par timmar ätter å skulle se på fröjden våran, så va vi i gång allihop, så dammet stog som ett åskmoln mellan träna, å då gick ja djädrar i mej Krågestapolketten mä Potimor ... Å Potifar dansa sologök för sej själv bort i ett hörn. — Dä va luft i luckan den natten må han tro. Ja, dä va den stortokigaste midsommarafton ja har varit mä om i all min dar.»

»Var det första och sista gången ni hade så roligt där?»

»Nej för all den del. Vi måtte i land för varenda kväll å dansa så länge vi låg där — di kom å hämta oss mä storslupen sin varenda dag sen arbetet var slut — för ätter den midsommarafton gav dom blankt håken i allt va magdans hette å ville bara gå gammalvalsen. Å ja säjer bara dä, att hadde vi fått lega en månads tid te där å lasta, så skulle ja lärt varenda käring på hela Madagaskar te dansa gammalvals, å skulle djädrar i mej ha gått polketten mä drottningen deras mä, äss ho hadde exmera te komma ner från Tananarivo för te hälsa på oss. Dä ä tvärsäkert dä», sa Matts Häger.

MED PIKSTAVAR OCH SÄLJÄRN

»Om ja har varit mä i skälisen», skrattade Sörgårds Matts-Alfred som svar på min fråga i det han böjde sig fram och firade något på fockskotet, vilket var belagt omkring en pinne på underkant av toften närmast framför honom, »jo, här sitter allt gubben ska han si, som har slakta gråskälsgrisar i sin dar, å dä stora som di värsta dragonkampar ändån, var lugn för dä. Pojka där oppe på fyrn, di skräpper nog å skroderar, att di har dräpt skäl, men va ä dä för konst te ro sej vackert ner å skjuta en eller annan, som har krypi opp å ligger å snusar å sover på Travarebulten eller Södertrissa, som dom gör dom där fyrkarlarna. Nej, annat va dä för en tjuge år sen, när dä va riktiga vintrar, så have bar köra å gå miltals ut, då va de skälfångst, ska ja tala om, å dä så pass, så di här pojkspolinga skulle bli bleka om näsa, om di finge va mä om tocke.»

Matts-Alfred och jag hadde varit uppe till Understens fyr med en del grejor åt hans son, som var fyrvaktare däruppe, och voro nu på hemväg slörande undan för en frisk, byig nordväst. Det sjöng, knakade och knäppte i halsar, barduner och skot, det porlade, fräste och bubblade i lä, där relingen esomoftast låg så gott som i vattenytan av pressningen och saltstänket yrde gång efter annan upp, så att nedre hälften av seglen voro genomvåta, och det droppade och rann från underliken. Gubben satt bort i aktern i svart oljerock och dito sydväst och seglade som en herrekarl i den hårda, ojämna vinden, under det att jag höll till midskepps och sysslade med öskaret, vilket ofta nog behövde tagas i bruk.

Dagen före vår ankomst hade tvenne av fyrpersonalen skjutit var sin gråsäl på en av de kringliggande klabbarna och hade om och om igen berättat, hur den märkliga jakten tillgick. Jag såg att gubben Matts klev omkring och fnyste smått ringaktande, men samtidigt åtskilligt avundsjukt på de lyckliga skyttarna, och passade därför på tillfället att under hemfärden »dra upp» honom, för att få en historia till livs från hans mångåriga jägareliv ute i havet.

»Den bästa skälfångst, ja ha varit mä om», började gubben i det han hasade sig bättre upp till lovart och flyttade vänstra foten längre upp på ett av spanten, »dä va en vinter, när vi va över te Åland en gång mä nåra passagerare, finn-amerikaner, som skulle hem å hälsa på. Vi va fyra man högt, som forsla dom över, å dä va pojkar som stog i alla väder, för dä va jag, Herman Flink, Guttorm Hård å Anders Andersson i Lillängen. Flink, dä va en varg te karl te vara stark, må han tro, å sin överman träffa han aldrig, så länge han levde, å ja såg’en en gång, när han sprang opp för två bodtrapper mä e tunna ärter på vardera axeln å en karl tvärsöver på nacken dessutom. Om somrarna for han som styrman på Östersjöskuter, å när di gick ur hamn å skulle sätta segel, så sträckte han ensam på stortoppen, mens alla dom andre sträckte på för’n. Han hade krafter han.»

»Ja, det var mig en best.»

»Jo var lugn. Nå, se’n vi hadde satt våra passagerare lyckligt och väl i land å fått oss nattlogis å vilat opp oss, skulle vi te knoga hemöver, men när vi kom ut i isen, så tyckte allt Guttorm, han, att vi borde fresta å få någe färskt kött mä oss tebaks, å dä va vi mä på. I ställe för å ta kursen väst-sydväst, som vi annars skulle ha gjort, stack vi iväg nordost å drog oppåt Märket till, för omkring hällarna där bruka dä alltid te vara gott om skäl. På den tiden fanns inte nå’n fyr däroppe på storhällan, utan bara en järnstång i berge mä e tunna på, som sjömärke, sir han. Nu låg dä skravelis mitt i gatte mellan Understen å Märket, men se’n närmare land låg dä blåsis, som va stark nog te bära oss å båten, å som va slät å fin som ett golv. Nåja, vi drog å drog å titta oss omkring ätter skäl, å te sist fick ja väl si i kikarn, att dä låg två storskälar å en kut oppe ve sin brunn nord på ett stort isröse. Nu va dä ingen som hadde gevär mä sej mer än ja, å dä va en grannlåtsbössa, ja hadde den tiden, ska han si. Ho va beställd i Österrike å hadde åttkantig pipa å va graverad å utkrusad överallt å sköt alldeles obegripligt väl. Lode som ja brukte te’na, va inte större än en dryg ärt, men döda gjorde dä, om dä sattes in rätt, kan han vara säker på.»

»Tror nog det.»

»Jo jo men. Så sa ja: ’där ligger två storskälar å en kut oppe där borta ve isröse, pojkar’, sa ja, ’å nu ska ja smyga mej fram å försöka mä lod på den ena, så får vi si, om vi kan komma åt di andra mä skäljärna våra’, sa ja, å mä dä tog jag te å krypa på skäla i skydd av nåra stora iskäl, som hadde rest sej på kant å frusi ihop. Dä va styvt göra, må han tro, te hasa sej fram på magen ett så långt stycke, å dä värkte i bå rygg å armar, inna ja kom fram, men dä akta ja inte. När ja så te sist kom bort te di där iskälena å kika fram så vackert, fick ja si att dom va fyra stycken, för dä va två kutar förutom ståten å gamlan. Nå, ja gjorde mej klar ja å fick fram gevärspipa så vackert över en iskant å korna på ståten å sköt, å som dä small fällde han ner huve å låg dö still, å dom andra reste ner i brunn, så vattne spruta om dom. Dä vart springa åv för bå mej å pojkarna, å när ja kom fram, va ståten all, å di andra gick å steg i brunn å bara blåste.»

»Och dem tog ni också?»

»Jaa då. Ja fick opp kruthorn å kulpung i rödaste rappe å ladda om på nytt å just som ja va färdig, hant pojka fram, å Flink kasta sitt skäljärn som ett spjut i en åv kutarna, som just kom opp, å den andra högg Guttorm strax ätter.»

»Men gamlan då?»

»Jo, när pojka hadde fått opp sina kutar, la ja mej teress ve isröse för te passa henne, å då ho körde opp skallen strax ätter å blåste, så small dä. Men ja va nog lite för ivriger den gången, för ho dog inte, utan vart bara fel, fast Flink såg hur lode gick rätt igenom å tog isen på andra sidan.»

»Nåå.»

»Ja opp i brunn kom ho inte mer, men ifrån den å bortöver va dä e lång spricka i isen väl ett par tum bred, å där stog ho å blåste tag på släng. Då sprang Flink dit, han, mä skäljärne sitt å ställde sej klar, å nästa tag ho kom, rände han järne rakt genom spricka å in i skallen på’na, å då vart ho slut. Se’n gick vi tebaks å drog fram båten te brunn å så högg vi opp isen, där gamlan låg, mä våra yxer å så flådde vi henne å ståten, ’vakade åv’, som vi säjer härute, men kutarna behöllt vi hela.»

»Ja ’vakarna’ det är ju skinnen med späcket på det.»

»Jo, dä ä så.»

»Och se’n bar det hemöver?»

»Nej för all del. Vi stack allt över te Understen ett tag först — men dä va rackarn va han tar te å blåsa — undras mej om vi inte skulle minska segel lite, så går ho bättre. Ho ä nog så lovgirig, ska ja tala om, å tar ju in vatten som ett h’as. Lyft ur spristången, han, så får ho gå för focken å tresnibben.»

I en handvändning fick jag spristångsfoten ur stroppen och ögat däruppe i överliket lossnade själv vid slagen, som seglet gjorde, när gubben körde båten upp i vind. Sedan jag därefter fångat den lösa, slående delen av duken, najade jag ögat i överliket hårt ned till masten och då Matts-Alfred därefter föll av till den ursprungliga kursen, låg båten lätt på rodret och bättre på rät köl, men rusade ändå fram genom vattnet, så skummet sprutade om stäven. Det syntes tydligt att vintern var i antågande på allvar, ty luften var blygrå och tung och de bläcksvarta molnen i nordväst verkade rent av snödigra. Havet var askgrått och de vältrande böljornas toppar voro kantade av fräsande skumkammar, som ibland sprutades bort i en kaskad av vattenpärlor, då stormilarna från de hårda byarna jagade fram över ytan. Det kokade och sjöd vid skärens lovartsidor, där sjön låg på, och de vresiga martallarnas kronor böjde sig djupt, då byarna sopade fram, under det att dånet utifrån de yttre känningarna växte allt starkare och starkare.

»Dä artar sej te busväder», sa Matts-Alfred i det han vred sig något om och såg upp till lovart, »men vi har goa grejer te segla på, så vi står oss nog.»

»Visst. Med den här segelytan klara vi oss länge. Men hur var det med säljakten uppåt Understenshållet?»

»Jo, vi hadde ingenting stort att syssla mä hemma under di första dagarna, så vi tyckte vi gärna kunde hålla te lite uti skälisen, ätter som vi nu en gång va där, å därför basa vi iväg rätt över te Understen för å komma ut därifrån å nordpå dan ätter. Gott logis fick vi, när vi kom dit, för vi va ju kända mä folke, å nästa mårron drog vi iväg nordpå å dä så långt, så vi va väl mäst oppe ve Grundkallen, för Understen syntes bara som en liten prick ner i syd.»

»Nå, träffade ni säl där?»

»Jo, var så säker. Bäst som vi gick där å kika, fick vi väl höra skäl som ropa, å se’n vi tagit oss ett gott stycke fram efter ljude, såg vi en hel helsikes hoper, som låg oppe ve en stor brunn ute i skravelisen. Då lämna vi båten å tog bara pikstavarna mä oss, å så kryssa vi å kröp så vackert i skydd för isblockena, te vi va alldeles inpå dom, men dä tog tid ska ja tala om, å dä fresta bå rygg å ben. Nå, se’n vi hadde pusta ut å kommi överens om hur vi skulle bära oss åt bäst, så rusa vi fram på en gång å sprang för liv å anda ner imillan brunn å skälarna, så dom inte skulle kunna klara sej ner i vattne. Fem stycken stora hant vi inte hindra, för dom låg för nära kanten åv brunn, men alla dom övriga stängde vi. Han må tro dä blev kalas där på isen. Skälarna vråla å röt å trängde på förstås å vältra sej fram över varandra å kom som en levande mur, men vi höllt pikstavarna i gång må han tro. Rönnskaftena våra susa i långa svep genom luften å den ena skälen stöp ätter den andra, så isen blev röd utå blod. Dä va ett skrikande å ett liv, som hördes väl miltals, å dä va te akta sej väl, för när dom stora ståtarna kasta sej fram emot en mä käften vidöppen, va dä te hoppa åt sidan å se’n ge’n dråpslage mä pikstaven. Men vi klara oss gott alla fyra, för vi va ju vana te tas mä dom där stora åbäkena, å hadde skarpa broddar på oss, å när kalabaliken va slut, så låg där trettieåtta skälar klubbade på isen.»

»Det var ett riktigt stortag det.»

»Ja dä va bra. Vi hadde sexton stora å tjugetvå kutar å dom va min själ inte dåliga dom heller.»

»Och se’n blev det att ’vaka utav’ dem.»

»Ja ja men. Men först skicka vi hem Anders Andersson ätter hästar å kördon, för dä va ju en omöjlig sak te få rum mä hela den där högen i båten. Nåja, han kunde ju inte hinna tebaks förr’n dan ätter, för han skulle först förbi Understen å så hela långa vägen hem, men vädre va ju fint å såg ut te hålla i sej, å vi hadde jämt göra mä fångsten våran, för en ’vakar inte åv’ så mycke skäl i brådraske, ska ja tala om.»

»Hann ni med det på dagen ändå?»

»Jaa då, dä gjorde vi, fast dä va ju mörkt, när vi kom tebaks te Understen på kvällen mä båten. Den va lastad, så mycke han tålte, å resten hade vi lämna kvar i en stor hög där borta ve brunn ve Grundkallen. Men dä va djädran så nära att vi hade blivi åv mä alltihop, ska han si.»

»Hur så då? Bröt isen upp?»

»Nej för all den del, isen låg nog, men dä va finnar i farten, å dom hadde nog rest mä hela rasket, om vi inte hadde kommi fram i tid.»

»Såå. Hur bar det till?»

»Jo, mårron ätterpå, se’n vi hadde fått kaffeskvätten i oss, så bar dä iväg ut mä oss igen för te rusta i ordning riktigt därborta ve brunn, så allt skulle vara klart te Anders Andersson kom tebaks mä hästar å kördon. Långt hade vi inte gått, förr’n vi hörde dä ropa bakom oss, å då vi snodde oss om, kom väl Anders körandes näranpå i sken på glanskisen. Inte en blund hadde han sovi utan sela på å kört mä en gående gång. Nå, vi vänta ju på’en å se’n bar dä iväg mä oss nordöver.»

»Nå, men finnarna?»

»Vänt ska han få höra. När vi kom så långt oppöver, så vi kunde si platsen i kikarn, fick vi si att dä va folk förut, å som de ante oss, att fan va lös på någe vis, fick vi brått värre å körde som riktiga skojare.»

»Nåå?»

»Jo, när vi kom fram te sist, va dom där karlarna kvar ändå dom, å dom djäklarna höllt på te lasta båten sin mä våra kutar å ’vakar’. Fyra stycken va dom å vi kände dom väl, ska ja säja. Dä va fyra bröder, Backanspojkarna di kalla dom, å dä va di starkaste å vildaste karlarna på hela Ekerön, tappra pojkar utå tusan, ena riktiga vikingar. Dom hadde också vari ute i skälisen å dragi oppåt Grundkallen te, å när dom så kom på vår hög ve brunn, så tänkte dom helt enkelt ta alltihop, för dom visste mä sej, att dä fordrades styva karlar te å få bukt mä dom, å om också ägarna te högen skulle komma, mens dom höll på å lassa, så skulle dä inte bli så knepigt för dom te jaga di andra åt helsike å kapa åt sej hela rasket. Men den gången bet dom sej där bak.»

»Det blev väl smörj utav kan jag tro.»

»Just priciss dä ja. Först ba vi dom att di godvilligt skulle lägga tebaks, vad dom hadde tagi, men dä gav dom rackarn, utan bara grina. Då sa Herman Flink: ’Ja trodde vi hadde klubba alla gråskälar som fantes här på trakten i går’, sa han, ’men jag sir att dä finns fyra ståtar kvar, å då ä dä så gott vi tar dom mä, så har vi gjort rent hus. Hugg in, pojkar!’»

»Och det gjorde ni?»

»Jo jo men san, men då drog finnarna kniv tvärt.»

»Det var ruskigt.»

»Ja, men då hejda Flink oss andra, å så sa han: ’te gamla gråskälar, som vill bitas, får en bruka andra don än nävarna. Ta pikstavarna, pojkar!’»

»Och se’n börjades det.»

»Han kan vara så lugn. Di talar nog om i tidningarna hur dom slåss man mot man där nere i Ryssland å Frankrike, men dä ä nog mest barnlek mot slagsmåle där uppe ve Grundkallen. Finnarna tog sina pikstavar dom också, för dom kom inte åt oss mä knivarna, å så braka vi ihop, så isen såg ut som ett lingonland om en liten, liten stund. Dä va dråpslag, som ven i luften där, å att vi inte slog ihjäl varandra ä alldeles märkvärdigt, men en tål bra mä stryk, då en ä ung å kraftig. Ibland bar dä på knä för nån, men opp kom han lika kvickt å börja igen. Te sist såg vi då, att dä va vi som hadde övertage, för en åv finnarna stöp som en oxe för ett slag utåv Guttorm, å strax ätter slängde Flink sin pikstav å sprang in på live på den han slogs mä, å när han väl fått tag i’en mä bägge nävarna, lyfte han honom över huve på sej å sprang fram å vräkte honom i skälbrunn, å då gav di andra två bröderna sej. Men jämt göra hadde vi te freda dom för Herman, för han va alldeles galen utå ilska å sprang rätt opp i vädre tag på släng, tag på släng som en stålfjäder.»

»Nå, men den där stackarn i sälbrunnen då?»

»Den fiska vi opp, å han va spak utå bara tusan, å likadan va den som Guttorm slog te, för han kom inte te sans förr’n dan ätter hörde ja se’n.»

»Men sedan lassade ni väl på och körde hem?»

»Ja, se’n vi hadde pusta ett tag, börja vi mä högen, å di två finnarna, som inte va fel, fick lämpa alla ’vakarna’ ur sin båt å lägga dom på vårt åk å se’n körde vi till Understen å vila oss över natten innan vi fortsatte — men nu ä vi ve Rödbergsudden strax å får mot in i hamn, så dä ä bäst vi tar ner å ror.»

»Nå hörde ni något vidare av finnarna sedan?» frågade jag, då seglen voro nedtagna och vi kommit igång vid årorna.

»Joo vars. Dä gjorde vi nog», skrattade Matts-Alfred. »Dä vill säja Herman Flink. Inte vi andra. Han träffade på en åv bröderna i sällskap mä fem andra finnar nere på kajen i Stettin en kväll sommarn ätter, å då va di på’n förståss som fluger på en sirapsklick. Men han var inte livad för te slåss just då, utan ba dom gå sin väg, men när dom prompt ville på’n, så slängde han å sej tröja å så sa han: ’ja, dä blir väl ingen annan råd då i jesse namn, än te göra lappkojs åv er sex finnpaltar’, sa han, å mä dä så vräkte han tre i sjön å klådde di andra, så dom vart fel allihop, å måtte ligga på sjukhus å ta igen sej bå länge å väl.»

»Vad slut fick han egentligen då, den där vikingen?»

»Jo, han blev ihjälbiten å ihjälklämd åv en gammal gråskälsståte en vinterdag ute ve Halsaren å dä va ja å Guttorm Hård, som träffa på’n, där han låg. Dä va synd han skulle bli slut, för han va en mä di styvaste skyttar å skäljägare, vi haft här på båda sider om Kvarken på många, långa år, å ja ljuger inte, om ja säjer, att han va nästan lika säker som själva Antti Karialainen.»

SVARTRODDEN

Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden. Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en mycket sämre skjutplats.

Nu har jag emellertid varit där ute.

Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån, föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn, som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en lagom stigning från tångskogen där nedanför.

Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.

Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.

På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd, som vågade sig dit.

För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina hjässor något över vattenbrynet.

Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.

Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt! — Så vänster — klick.

Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.

Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på toften.

Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.

Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.

Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och plaska ned bredvid vettarna.

Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick igen med andra pipan.

Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.

En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket. Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist trots att den var så gott som ny och duktigt stark.

Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom upp på nytt, small det.

En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han igen med halva kroppen över vattenytan — pang.

Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös, vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.

Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.

Jag har ej varit på Svartrodden sedan.

NÄR LEKSTRÖMMINGEN KOMMER

»Hallå — hallå!»

Jag vände mig om, där jag stod på vedbacken sysselsatt med spräckandet av en nyss uppbruten och hemforslad tyrestubbe, och fick se Matts-Aron komma klivande med långa steg över hagen rakt emot mig. Bråttom tycktes han ha mer än vanligt, ty benen, nedstuckna i höga sjöstövlar, hjulade på duktiga tag och den tunna blåtröjan riktigt fladdrade av farten. Med ett ryck slängde han upp grinden, sköt upp mössan från sin svettiga panna och klev fram.

»Gu kväll! Dä va bra ja träffa honom hemma. Ja har sprungi som en tok å —»

»Vad i all världen står på, Matts-Aron? Skall jag bli böneman för honom hos Nils-Gustavs Lotta?»

»Äh! Prat tok! Dä har inte hin tid mä kjoltyg nu inte. Nej dä ä lekströmming förstår han, tunnvis mä lekströmming. Han ä på väg hit nu mä nordan, som har stått å tuta i dag, å kommer säkert te stå tjock som en gröt ve di yttre känningarna, på Nygrynnan ve Sydostrodden för exempel. Bergs Matts-Johan å Hellman i Bjurön fick elva tunner på två skötrader ve Ramvikshällan i natt som va, fick ja bud om’et nyss åv en gammal skeppskamrat, ja har däroppe, Wickmans Denis, puckelryggen, han vet, å dä är ju inte långt därifrån te Sydostrodden, så där blir nog strömming i natt. Dä va fullt mä måsar, som for å väsnas och fiska i have, såg ja, när ja gick förbi Klarhamnsviken, å dä ä ett gott varsel, som han vet, så nog ä lekströmmingen i farten, dä ä säkert dä. Blir han mä?»

»Vi skulle ligga ute i natt då, menar Matts-Aron?»

»Jaa, dä blir nog säkrast te ankra båten därute å koja oss, sen vi lagt skötraden, för dä kan ju bli väder på natta å mina bragder ä för goa te mista. Vi tar fällar å filtar mä oss, så klarar vi oss nog, för han ä ju inte kall. Nåå, kommer han?»

»Ja, kyss till. Men vilken tid skola vi fara då?»

»Tvärt, på eviga momangen, så ingen ann tar bort skötplatsen för oss. Jag ska bara kuta hem å rusta lite mä proviant å kojkläder, så går ja ner te sjön å stenar på garna. Ta ett stadigt mål mat mä sej å gör sej klar å kom sen ner, så far vi.»

»Right, old shellback. Jag skall komma i rödaste rappet.»

»Dä va bra. Adjöss då på en stund.»

»Adjö.»

Till följd av den sena våren och sommaren hade krokskötsströmmingen vistats under land långt in i augusti månad och byamännen hade fiskat duktigt för att dels sälja färsk, dels salta ned till vinterbehov. Nu hade dock ej någon strömming funnits att få under flera veckors tid och man avvaktade därför med otålighet tidpunkten, då lekströmmingen skulle visa sig, och man skulle få göra riktiga »stortag» med skötarna. Visserligen var ålfisket i full gång och man hade jämt göra att sköta de tunga, svårhanterliga bragderna, som under »mörk måne» kunde giva goda fångster ända upp till en sextio à åttio stora havsålar på tio, tolv ryssjor under en morgons vittjning, men så pass mycket tid fick man taga sig från detta och andra arbeten, att man ibland kunde sträcka några nätrader på de grundklackar, där höstströmmingen gick och lekte under sin färd norr ifrån.

I hast fick jag på mig sjökläderna och stövlarna, rullade ihop ett gammalt täcke och några filtar, vilka snördes in i en bärrem och var snart på väg ned till sjöbodarna med dessa saker i ena handen samt en korg med proviant i den andra. Aftonen var klar och vacker, solen var som bäst i färd med att sjunka på västerhimlen och den friska, nordliga bris, som stått under dagens lopp, hade nu mojnat betydligt, fast ett sakta brus ännu hördes från havet, där smådyningarna skvalpade mot strändernas rullstensblock och hällar samt skärens slipade, gråbruna sidor.

Matts-Aron var redan nere, hade halat sin stora segelbåt långs med bryggan och rest masterna, samt var nu som bäst i färd med att stena på och nacka in sina bägge skötar, ett arbete, som jag tvärt högg in på, för att ej spilla tid.

»Vore väl om brisen stog, så vi kunde komma ut te Nygrynna i rödaste rappe», sade han. »Sköta bör vara ute inna sola går ner, å di hadde nog vari lagda för länge sen, om Denis Wickman sänt bud förr. Men samma ä dä, vi hinner nog, å bästa skötplatsen får vi, för ja sir ingen åv dom andra karlarna ute. Dom tror nog inte att lekströmmingen ä i farten än, men få si då. — Ä han klar? Dä va bra. Ta då hit vakarna, som ligger där borta på ålsumpen, så reser vi.»

I en handvändning var båten flott, seglen satta och vi på väg ut ur hamnen mot havet, som låg där så vackert i kvällsbelysningen och där stora ångare och seglare syntes på sin väg från eller till lastningsplats. Solen lyste på de barlastade båtarnas röda mönjebälten och breda nationsmärken på bogar och låringar, fiffade riktigt upp de gamla Östersjöhalarnas svarta träskrov, rigg, segel och rundhult och sände en lång, stark ljusflod i vårt kölvatten, som bubblade och porlade av farten. Båten höjde sin skarpa stäv för varje större våg, rände den så med kraft i den nästa, så skummet pärlade på bogvattnet och med lä reling nästan nere vid vattenytan lågo vi för babords halsar ut emot Sydostrodden, vars kullriga mittparti syntes över den flata, låga delen av Prästhalsen.

»’Dä smylar härligan, dä här’, sa Råby klockare om psalmen», grinade Matts-Aron. »Han friskar nu ett tag i solnedgången å då mojnar han nog ur alldeles te natten, så vi behöver inte vara oroliga för bragderna, tänker jag.»

Med god fart ströko vi förbi Killingen, Utterhällan och Borgen och voro efter en stunds segling uppe vid Sydostrodden. Båten lades upp i vind, seglen gjordes fast och masterna togos ned och sedan vi sackat något och gubben med hjälp av gamla märken och krysspejlingar fått reda på Nygryndan, började läggningen av skötarna, och innan solen med sin undre kant berörde storskogen i väster, voro redskapen ute och de stora trävakarna lågo gungande i vågorna, vilka liksom vinden allt mer och mer tycktes avtaga och lägga sig till ro.

Vi togo oss därefter ånyo upp i lä under Sydostrodden, släppte draggen och gåvo båten tillräckligt ankartåg, varefter vi gjorde klart för kojning med seglen och de medförda grejorna. Ingen av oss kunde dock ännu tänka på någon sömn, utan sedan vi fått oss litet mat och kaffe och piporna kommit i gång, började vi språka om ett och annat under det att vi njöto av de växlande scenerna omkring oss, en härlig solnedgång i yttersta havsbandet.

»Nåå, Matts-Aron», sade jag, då vi slutat tala om kriget, minor, grundstötningar och kaperier, »hur skall han ha det med Nils-Gustafs Lotten?»

»Äh, dä vete rackarn.»

»Vad! Skall han inte gifta sig med flickan?»

»Joo, joo, dä tör nog hända dä, men dä brådskar väl inte, i vart fall inte i år mä di här dyra tiderna. En har ju knappt råd te leva ensam, vetja, mycke mindre föda två munnar.»

»Ja, men Nils-Gustaf är ju inte barskrapad, så Lotten får väl en del med sig i boet.»

»Ja, vet ja. Dä har gått klent för’n i år, för inget hö fick han stort på ängarna, för dä torka mest bort i juni, rågen hanses låg kullvräkt å blev skämd utå dä där välsignade åskregne, vi hadde förra månan, å samma sak blir dä väl mä potäterna, som han satte på lerjord, toker. Näij, ja tror vi pärrar lite, i vart fall te nästa år, å ho väntar nog, Lotten, för ho ä då inte så snarvacker å inte så ung heller, så karlfolke springer tokiga ätter na.»

»Ja, ja. Akta sig bara, så hon inte skaffar sig en annan fästman och Matts-Aron får stå där med lång näsa.»

»Å prat. Ho ä väl svensk, vetja, å ska väl inte bju te å hantera en, som di där djädrans utländska markatterna gör.»

»Åhå! Har Matts-Aron varit fast för en sådan? Då gick det väl illa, om hon nu var utav rätta sorten.»

»Ja dä va en söt ängel, ska han si.»

»Va det en engelska?»

»Näij, ho va franska, trolle, från en plats, di kallar Bordå.»

»Och hon blev otrogen?»

»Ja, ho hadde väl nån ann kan ja tro, nån fransos förståss, fast ho tyckte dä va bra te få presenter å tocke utå mej, när vi kom i hamn. Vi gick stadigt på Bordå ett helt års tid, sir han, å dä va mä en bark som hette Jolani, en riktig friseglare förresten.»

»Hur blev ni okontanta då?»

»Jo si näst sista gången, vi kom dit mä trälast från Norrland, va ja opp te na som vanlit på värdshuse, där ho tjäna, å ga na en del grejer, som ja köft i England, då vi va där ätter kol. Dä vart kalas åv på kvälln förståss å flera karlar å kvinnfolk kom dä te vårt bord, men någe rackartyg måtte dom ha slagi i mitt dricka, för ja somna som en stock, bäst dä va, å vakna inte förrän långt fram på mårronkröken ve att ja frös, å då ja kvickna ve ordentlit å såg mej om, låg ja på en bakgård å hadde bara en trasig särk å e lortig nattmössa på mej. Alltihop va ja hade på mej på kvällen va gånget, bå kläder å pengar å klocka å hela rasket. Han må tro folk grina åt mej, när ja kom luffandes ner te skuta på mårron. Tvi fasen. Ja tog Denis Wickman å ett par andra mä mej å gick opp kvällen ätter å skulle hålla rejs mä na, men då hadde ho flytta, sa di, å di visste inte vart. Men vi gjorde rent hus ändå vi, å krögarn stoppa Denis ner dubbel i e svinmatstunna ute på bakgårn. Dä va första å enda tage mä utländska kvinnfolk dä.»

»Ja, gör han slag i saken å fria ordentligt te Lotten å gift sig med henne om ett år eller så, så får han en duktig hustru, Matts-Aron. Det är inte gott för mannen att gå allena.»

»Nä, dä ä nog inte dä. En kärring ska en väl ha, inna en blir för gammal å besvärsam, så ja tror ja går å hälsar på Lotten om lördag kväll. Men — aaah — ja tror rakt ja blir sömnig. Dä kanske ä bäst te koja sej å sova en törn. Dä blir en lång arbetsdag i mårron, för ja har alla mina ryssjer te sköta om. Gunatt å sov gott, nu viker jag mej.»

Kamraten rullade in sig i sina filtar på båtens botten och snart förkunnade hans lugna andetag, att han sov den trötte arbetarens tunga sömn. Det började nog att dra i mina ögonlock också, men som jag ville dröja en stund, innan jag följde Matts-Arons exempel, stoppade jag ånyo min utrökta snugga och satt på min toft i godan ro betraktande det mörknande havet. Ångare och seglare hade redan tänt sina lantärnor, här lyste ett rött, där ett grönt öga fram ur skymningen, topplantärnor och ljus ur ventiler glimmade och fyren borta i nord kastade sina starka blänkar över havet, vägledande de sjöfarande. Vinden hade nästan dött ut helt och hållet, sjöhävningen hade lagt sig allt mer och mer och ett sakta sorl hördes nu blott från skärets lovartsida, då den bortdöende dyningen skvalpade emot klippan.

Himlen var fortfarande klar och ren, stjärnorna lyste stora och blanka och månskäran satt smal och blek på östhimlen. Måsarna hade tystnat med sitt skrän för länge sedan, proppmätta efter sin jakt på lekströmmingen, strandskator och rödbenssnäppor hade också gått till vila, men från kärrputorna på fastlandets nordöstra udde kunde jag ibland höra gräsändernas bräkande och snatter.

Pipan var utrökt och John Blund i antågande. Filtar och täcken lades i ordning och på min hårda bädd somnade jag, ljuvligt vaggad till sömns av båtens mjuka rörelser och vyssad av det sakta suset från havet ...

»Hallå! Opp mä säj han sovtuta, dä ä ju stora, ljusa dan, vetja.»

Det var Matts-Arons morgonhälsning, där han pigg och nyter satt upprätt på båtens botten och sträckte armarna, för att jaga sömnen ordentligt på flykten.

I en blink var jag på benen, fick av mig kläderna och tog en långdykning från båtens reling.

»Han ä stortokig rakt mä sitt bada», sade Matts-Aron, som redan slutat sin toalett, d. v. s. sköljt sig i ansiktet med en handfull vatten och lagt in friskt matsnus, »skulle ja blöta mej så där mycke som han gör, så blev ja fel, dä ä säkert dä. Men kvicka sej nu å kom i kläderna, så får vi ta opp. Vi har mycke strömming på skötarna, dä sir ja på måsan. Titta sånt helsikes liv dom för därborta ve vårt skötlägg.»

En kort stund därefter var jag färdig och sättande mig vid årorna, rodde jag bort mot den nedersta vakaren, som höjde och sänkte sig så makligt i den smula sjöhävning, som ännu fanns kvar.

Hela österhimlen stod i brand av solen, vars överkant började visa sig över horisonten och havet låg spegelblankt, ej krusat av den lättaste vindkåre. Stora måsflockar kretsade under larm och oväsen omkring gryndorna, tobisgrisslor foro omkring tätt efter vattenytan och en skara storspovar, flygande i svinfylking, visslade och drillade högt upp i luften över oss. Ett och annat stort sälhuvud dök upp i närheten, för att strax därpå försvinna, vid Revaren låg en ejderkull och »matade sig» och från Gryttebolandet kom den tyska ålsumpen med sin stånkande, puffande motor, för att antagligen göra en påhälsning hos fiskargubbarna i Transkärsvik.

Matts-Aron hade nu krängt på sig oljebyxorna och stod bredbent i båtens akter klar att hugga vakaren, så fort jag fått den intill båtsidan. Hans ansikte och händer lyste kopparröda i morgonsolen och de blekblå ögonen voro med ett lystet uttryck fästade på kubban, som med ett ryck slängdes inombords och vars långa lina och stora sänksten strax därefter halades upp ur djupet. Med ett vant grepp stack han bukten från ögat i skötens överteln, sköt upp mössan en smula, spottade en snusflod akteröver och började inhalandet.

Den breda ryggen böjdes än mer, högra knäet stöddes ett tag mot båtsuden och armarna famnade till sist hela sköten, vars maskor från överteln till underteln voro fullsatta av glittrande, sprattlande strömming.

»’Här sitter dom man i man’, sa Ålands-Mattson», pustade han. »Dä ä tunnvis mä fisk på skötarna. Nu får dom andra gubba lort på sina klor, för nu ä dä Matts-Aron, som tar lekströmmingen för dom.»

Kamraten arbetade så svetten lackade, den saltdoftande, silverskimrande näthögen växte på båtens botten och de hungriga, glupska måsarna snappade bort tappade fiskar nästan invid skötekans sida.

Den första sköten var nu inne och sedan Matts-Aron krängt den andras öga över den aktre roddknapen, rätade han upp sig, torkade pannan med sin storrosiga näsduk, gjorde en ny påhälsning mässingsdosan och högg så in på nytt.

Man kunde ej se själva sköten för fisk, då den kom in, så tätt var den besatt, utan det verkade som om en enda röra av strömming vältrade sig in över båtsuden. Det bubblade och sjöd i vattnet, det blixtrade, glindrade och blänkte. Fot efter fot lyftes in under långa, sega tag, så det formligen brakade i Matts-Arons rygg och armar, och det var med en djup suck av pur belåtenhet, som han drog in sista fliken av sköten, lyfte sänkstenen och kastade den samt ändvakaren bredvid näthögen.

»Nu bjur ja på kask, när vi kommer hem», grinade han i det han rätade på sin värkande rygg, »å vi tar nog två mä, för dä har vi gjort rätt för. Här är fem tunner så säkert som en, å ä dä nu nån, som vill ha färsk fisk, så kostar han femti öre valen. I natt får dom inte en fena, om dom lägger, för då ä stimmet långt sydöver. — Men si! Där kommer sydosten in å dä frisk ändå. Res masterna, gosse, så får vi segla hem å värma opp fötterna på min gamla kaffepanna. I dag ä dä vi, som ä herrar.»

DRYPNÄBBENS TYCHOBRAHEDAG

Om Fimp-Stinas förgjordade kattatroll, Miran, hade haft vett att hålla sig hemma och använda morgonen till att ligga och sova på kärringens uppbäddade pinnskrinda i stället för att smita över vägen vid källan och gå upp i den närbelägna skogsbacken för att lura på småfåglarna, talgoxar, »busklöss» och andra titor, som höllo till där bland enar, ris och bråte, så hade säkert allting gått lyckligt och väl för Drypnäbben, men det var just vad hon inte hade det och därför gick det käpprätt åt helsike för gubbkroken också.

Drypnäbben hette egentligen inte Drypnäbben alls utan Gustav Andersson, men gick nästan uteslutande under det första namnet, därför att under vår som sommar, höst som vinter, i helg som till vardags så hängde alltid en stor, klar droppe och dinglade från spetsen av gubbens stora kruthorn till nos. Han bodde långt uppe i vildmarken i en liten grå, mossbelupen stuga med torvtak på backslänten vid skogssjön Vaspen, i vars bruna vatten gula och vita näckrosor samt Utricularia-arter frodades strax utanför de av tätörten översållade, något sanka stränderna och där det fanns gott om bronsskimrande, högryggiga abborrar och svartgröna, skelögda gäddor och där sträckfågeln ofta plägade vila ut några timmar under sin långa flyttningsfärd höst och vår.

Utom med skötande av sina små åkertäppor sysslade gubben med något båtbygge samt med jakt och fiske och den enda varelse han numera hade att draga försorg om utom sig själv var den gamla stövarehyndan Spela, ty gumman hans, Margret, hade lämnat detta jordiska och blivit nedpåtad i socknens gamla kyrkogård, en halvmil bort på andra sidan sjön, för ett tiotal år sedan. Långt ifrån andra boningar bodde han även, och hans närmaste granne var just kärringa Fimp-Stina i Vassvreten, ägarinna till den rackarns kattan, som genom sin promenad tvärs över vägen, just då gubben kom traskande denna minnesvärda dag, totalt skämde bort hela jakten för honom och bringade honom en otur, jämförd med vilken den namnkunnige Tycho Brahes var som svagdricka mot kaffekask av denaturerad sprit.

Si Drypnäbben kom nämligen, med sin gamla Spela i koppel, en vacker morgon i december med det härligaste jaktväder och lagom nysnö, traskande från sin koja vid Vaspen och tänkte sig upp i Hesslingebackarna, där han lurat till sig jakträtten på livstid av den dumme bondhajen Manne i Flolycka, för att titta efter hararna, vilka nu säkerligen varit uppe och gått under natten och satt sina bomärken i småskogen nere vid åkertegarna, där grönrågen stod, nu fullkomligt dold av det bländvita täcket.

Men hade gubben varit klok, så hade han vänt om hem genast och hängt upp geväret på väggen igen, sedan han mött Fimp-Stinas kattracka, ty det hade varje annan förnuftig människa gjort under liknande omständigheter, men Drypnäbben var karsk och stursk gudbevars och därför spottade han bara de tre reglementerade gångerna och det så ordentligt, så nästan allt läppsnuset följde med, skar av två små barkbitar från sydsidan av ett av de närstående rönnträden, klämde fast den ena mellan hanen och slutstycket på bössan under det att den andra hamnade bredvid finkammen vid spegelglaset i snusdosan och gav sig sedan den onde på, att han hävt all trolldom och allt sattyg, som mötet med katten möjligen kunde ha i släptåg.

Då uttrycket slutstycke som benämning på en del av ett hagelgevär kan förefalla mången egendomligt, vill jag upplysa om, att Drypnäbben vid jakttidens början ställt sin gamla, ledlösa svinrygg i skamvrån och tillhandlat sig en slätborrad »remingtonnare» av svensk-amerikanaren mister Swan I. Swanson, f. d. bondsonen Sven i Tröttåsen, vilken då kommit tillbaka från några års vistelse i Junajted Stäts och köpt »hotellet» nere vid stationen till den smalspåriga järnvägen samt medfört en splitter ny »Vinchäster», som lämpade sig bra mycket bättre vid tjuvskyttet på älg i kronoskogarnas vidsträckta mossar, än den enkla skramla för hagel och rundkula, som han för ett oskäligt högt pris prackade på gubben Gustav i Vasptorpet.

Hade nu Miran varit en vanlig katt, så hade också de förutnämnda åtgärderna ofelbart hjälpt och allting gått gubben väl i handom, men för en katt, vilken liksom Fimp-Stinas har olika färg på ögonen, en svart fläck på höger sida vid morrhåren och därtill svart höger bakfot, skall man akta sig väldigt noga, så påstår i alla fall gästgivare Fast, den gamle skogslöparen, och som jag funnit att allt vad denne hedersman säger är rena, rama sanningen, så vill jag härmed till varjom och enom, som till äventyrs kan råka i samma predikament som Drypnäbben, i tid giva en hälsosam varning och låta dem veta, att därvidlag hjälper varken spottning eller rönnbark eller ens ett skäggstrå knutet om hanen, utan det är bara att göra helt om och lunka hem igen.

Från Vassvreten följde gubben först stora vägen en bit, sedan han återfått balansen efter den överhalning, han gjort, då Spela rusat i koppel vid åsynen av kattkräket, men tog därefter upp i hagen till vänster för att förbi mossen, vars tuvor om höstarna brukade bära röda, svällande tranbär mellan linnearevorna och de glest växande starrarterna och där gamla, gulnäbbade tjädertuppar plägade frossa på lingon, späda tallplantor och kråkbär, fortast komma upp i Hesslingebackarna, där han ej på länge skattat harstammen och där det fanns ypperliga pass vid korsvägar, fall och kolbottnar. I björkdungen satt en svärm orrar och spisade knopp, snöskator och nötskrikor härjade och väsnades i småekarna och enbuskarna vid den fallfärdiga, mossbelupna gärdesgården och några kungsfåglar med sina röda hättor lekte och jagade varandra från träd till träd under oavlåtligt kvittrande.

Uppe vid landsvägen, som löpte rak på ett par ordentliga bösshåll genom ungskogen från Vargdalsgrinden, hittade gubben ett pinfärskt harspår, som stod in till vänster bland buskarna, och då han följt på en bit med hyndan i koppel, fick han se att jösse gått igenom den trasiga gärdesgården, som skilde Flolyckebondens åkertäppor från skogen, samt varit ute på tegarna och krafsat undan snön på flera ställen för att komma åt rågbrodden. Drypnäbben ringade genast och fann utspåret, som klart och tydligt stod upp i backen till höger åt mossen till och där släppte han Spela, som tvärt for i väg som en raket mellan buskarna, och skumpade sedan själv tillbaka till Vargdalsgrinden, för att där på det gamla, beprövade passet vederbörligen salta jösse, då denne kom tillbaka efter första halvbukten.