Denna text använder utf-8 (unicode) som teckenkodning. Om apostrofer, citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas korrekt, så kanske din webläsare inte är kompatibel eller saknar teckensnitt. Kontrollera först att din webläsare har teckenupsättning eller teckenkodning (“character set” eller “file encoding”) inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta teckensnitt i din webläsare.

Ett fåtal tryckfel i den ursprungliga texten har rättats. De har markerats mouse-hover popups i texten.

VILLKOR

OCH

MÖJLIGHETER

FÖR

KEMISK STORINDUSTRI

I

SVERIGE.

AF

ERNST LARSSON

BRUKSINGENIÖR.

GÖTEBORG
N. P. PEHRSSONS FÖRLAG
(GUSTAF STERN)
I DISTRIBUTION.

Eftertryck och öfversättning får ske endast med författarens tillåtelse.

Göteborg A. Lindgren & Söner, 1908.

[Förord.]

Ändamålet med denna lilla bok är att visa hän på den stora mängd arbete, som vårt land erbjuder företagsamheten på den kemiska industriens område, samt att framhålla de viktigaste villkoren för framgång uti sådant arbete. Här må sålunda icke väntas en mängd tydligt utstakade vägar, fullständiga utredningar, kalkyler och förslag. Nej, vägarne, möjligheterna, kunna gifvetvis inom en så trång ram endast flyktigt antydas. Med ledning af litteraturhänvisningarne kan emellertid en hvar lätt gå vidare och fördjupa sig på det gebit, som speciellt intresserar honom.

Tysklands kemiska industri, uti hvilken jag en lång följd af år varit verksam, har här blifvit ägnad en större uppmärksamhet. Detta har skett hufvudsakligen för att såsom ett efterföljansvärdt exempel antyda tyskarnes företagsamhet, organisationssätt och ihärdighet.

Denna skrift är afsedd icke blott för teknici, utan för alla, som hysa intresse för den kemiska industrien och dess framgång i vårt land.

En del af kapitlen IV och V ha varit införda i Industritidningen Norden under tiden 3 januari-8 maj i år.

FALUN i Juni 1908.

ERNST LARSSON.

[ Innehållsförteckning.]

[ Förkortningar.]

Affärsv. = Affärsvärlden, Ekonomisk veckorevy.

B. d. d. ch. G. = Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft.

Ch. Ind. = Die chemische Industrie.

Ch. Ztg. = Chemiker Zeitung.

Ch. Ztg. Rep. = Chemiker Zeitung Repertorium.

Dingl. J. = Dinglers polytechnisches Journal.

D. R. P. = Deutsches Reichspatent.

Ind. Norden = Industritidningen Norden.

J. A. = Jernkontorets Annaler.

J. A. Bih. = Bihang till Jernkontorets Annaler.

Journ. of the Soc. of Ch Ind. = Journal of the Society of Chemical Industry.

Sv. Kem. Tidskr. = Svensk Kemisk Tidskrift.

Sv. Pappers T. = Svensk Papperstidning.

T. T. = Teknisk Tidskrift, Allmänna afdelningen.

T. T. K. = Teknisk Tidskrift, Afdelning för kemi o. bergsvetenskap.

Wagner-Fischers J. = Wagner-Fischers Jahresbericht.

Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. = Zeitschrift des österreichischen Ingenieur- und Architekten-Vereins.

Z. f. a. Ch. = Zeitschrift für angewandte Chemie.

Z. f. Elektrochemie = Zeitschrift für Elektrochemie.

[ Inledning.]

I vårt land är den kemiska industrien ännu obetydlig, men det finnes all anledning antaga, att den skall komma till en betydlig utveckling. Det bör därför ha sitt intresse att här till en början kasta en blick på motsvarande industri och dess utveckling i det land, där densamma kommit längst, nämligen Tyskland. Vi få visserligen icke tänka på att kopiera hvarken det ena eller andra landet, utan ha att gå de vägar, som för oss äro naturliga, men vi kunna dock från utlandet hämta många lärdomar, som hjälpa oss öfver åtskilliga hinder på utvecklingens väg.

Nutidens kemi och kemiska industri ha utvecklat sig på den af franska, svenska och engelska vetenskapsmän lagda grunden. Det var genom Lavoisier, Scheele, Priestley och Berzelius, som kemien blef en på kvantitativ forskning grundad vetenskap.

»Sedan syret upptäcktes (1774 af Priestley) har den civiliserade världen genomgått en riktig omhvälfning uti seder och bruk . . . Kunskapen om jordens, luftens och vattnets sammansättning har medfört rationell tillverkning af metaller och otaliga andra ämnen . . . Man kan säga, att staternas materiella välstånd genom denna upptäckt mångdubblats . . . Hvarje särskild upptäckt inom kemien medför liknande verkningar och hvarje användning af kemiens lagar är i stånd att alltid i någon riktning bringa staten nytta och höja dess kraft och välstånd . . . Är icke den kemiska vetenskapen »de vises sten», som lofvar öka våra åkrars fruktbarhet och tillförsäkra många millioner människor en existens med trefnad och utveckling, »de vises sten», som omformar jordskorpans beståndsdelar till nyttiga produkter, hvilka handeln förvandlar i guld. Är icke kemien »de vises sten», som lofvar att visa oss lifvets lagar och ge oss medel att bota sjukdomar och förlänga lifvet . . . Utan vetenskapen nödgas människan tjäna naturkrafterna, men med vetenskapen gör hon dessa till sina tjänare.» Dessa ord uttalades 1851 af Liebig, den man, som ofta kallas Tysklands störste kemist. Att med kemiens hjälp »göra guld» är numera ingenting ovanligt och Liebigs profetiska tal om ökandet af åkrarnes fruktbarhet genom kemien har redan i betydlig grad blifvit verklighet.

Den framstående tyske vetenskapsmannen Ostwald yttrade uti ett föredrag, som han vid en resa i Amerika för ett år sedan höll i Boston: »Den kemiska utvecklingen började i Frankrike, men nu utföres nära tre fjärdedelar af hela världens kemiska forskning i Tyskland, hvilket omslag är att tillskrifva Liebigs metoder.»

[ I. Tysklands kemiska industri.]

[ Leblanc-sodafabrikationen och därmed sammanhängande tillverkningar.]

I Tyskland liksom i Frankrike och England har den kemiska storindustrien utvecklat sig på sodafabrikationen såsom grundval, och dess begynnelse kan sägas sammanfalla med grundandet af sodafabriker på den af fransmannen Leblanc år 1797 uppfunna tillverkningsmetoden.

Omkring 1830 byggdes de första Leblanc-sodafabrikerna i Tyskland. Detta lands kemiska industri är sålunda icke mer än 75 år gammal, och redan uppgår värdet af de produkter, den årligen tillverkar, till bortåt 1500 millioner mark.

Råmaterialet till sodan, koksaltet, finnes i Tyskland i riklig mängd; dels brytes det i saltgrufvorna och dels utvinnes det genom afdunstning af saltkällornas vatten. Sodafabrikerna byggdes emellertid icke alltid på platser, där detta råmaterial fanns, utan många, ja, de flesta, lades antingen invid de stora vattenvägarne eller ock i närheten af stenkols- eller brunkolsgrufvor. Leblanc-sodafabrikerna, liksom de flesta andra kemiska fabriker, behöfva nämligen ganska mycket bränsle, men de behöfva äfven andra råämnen eller hjälpprodukter. Näst koksalt kommer svafvelsyra, hvilken de själfva tillverka, mestadels af spansk eller portugisisk svafvelkis, men stundom af inhemskt zinkblende. De vid Rhen belägna sodafabrikerna få sin spanska kis via Rotterdam med båt. Kisbränderna gå sedan med båt tillbaka utför Rhen till Duisburg, där kopparen extraheras, hvarefter den återstående järnoxiden såsom järnmalm (purple ore) går till järnhyttorna. Ett ytterligare råmaterial vid sodatillverkningen är kalksten.

Det är sålunda synnerligen viktigt, att transporten af alla dessa råvaror icke ställer sig för dyr.

Gången af själfva fabrikationen är följande. Koksaltet behandlas i muffelugnar med svafvelsyra, hvarvid sulfat och saltsyra erhållas. Sulfatet, det närmaste utgångsmaterialet för sodan, är äfven såsom sådant en handelsvara och användes i stora mängder vid tillverkning af cellulosa, glas och svafvelnatrium. Saltsyran afsättes dels såsom sådan och dels förarbetas den till klor, klorkalk och andra klorprodukter.

För sulfatets framställning har vid några fabriker (i Tyskland endast vid Rhenania nära Aachen) ett annat af engelsmannen Hargreaves uppfunnet sätt kommit till användning. Enligt detta utsättas porösa briketter af koksalt vid en temperatur af c:a 500° C för inverkan af rostgaserna från kis eller blende med ett öfverskott af luft jämte vattenånga. Genom denna metod besparas man tillverkningen af svafvelsyran.

Det på ena eller andra sättet tillverkade sulfatet blandas med kalksten och kol och upphettas i flamugnar. Härvid bildas råsodan, ur hvilken sedan genom urlakning med vatten en oren sodalut erhålles. Efter behandling med kolsyra kan ur denna lut genom kristallisation erhållas ganska ren kristallsoda, hvilken håller c:a 37 % vattenfri soda och 63 % vatten. Indunstas luten och upphettas det salt, som därvid afskiljer sig, eller återstoden af den till torrhet afdunstade luten, så erhålles vattenfri s. k. kalcinerad soda af större eller mindre renhet. Den i vatten olösliga eller svårlösliga återstoden, i hufvudsak svafvelkalcium, bortkastades i början såsom värdelös, men efter hand började man därur tillgodogöra svaflet, dels såsom sådant, dels såsom svafvelväte, hvaraf svafvelnatrium framställdes, och dels förarbetades kalciumsulfuretet genom oxidation i luften under omsättning med sulfat till natriumtiosulfat (undersvafvelsyrligt natron, antiklor).

Senare har ock en metod, Chance-Claus-processen, för svaflets återvinnande kommit till användning hufvudsakligen i England. Vid densamma frigöres ur sodaresterna medelst kolsyra svafvelväte, och detta användes under förbränning med luft såsom råmaterial vid svafvelsyretillverkningen i stället för svafvelkis, så att svaflet vid Leblanc-sodafabrikationen ständigt återföres i en cirkelprocess. Finnes fördelaktig afsättning för svafvel, så kan sådant lätt utvinnas genom half förbränning af svafvelvätet, d. v. s. man tillför endast den för vätets förbränning nödiga luftmängden.

Leblanc-sodatillverkningen kräfver sålunda flera hjälpfabrikationer och ger en hel del biprodukter. Till svafvelsyrefabrikationen ansluter sig ock vanligen tillverkningen af salpetersyra, hvilken åter såsom affallsprodukt ger bisulfat, som går till sulfatugnen för omvandling i monosulfat (såvida det icke finner afsättning vid de »tekniska» fabrikerna såsom »vinstenspreparat» för framställning af »brus- eller jästpulver» o. dyl.).

Klorkalktillverkningen med regenerering af mangansuperoxid enligt Weldon ger klorkalcium såsom affallsprodukt.

Vid sodatillverkning enligt Leblanc tvingas man sålunda rentaf att utom sodan tillverka äfven en hel mängd andra kemiska artiklar, och just härigenom blef denna fabrikation af så stor betydelse för utvecklingen af den kemiska industrien. Nästan från början var det vanligt, att en Leblanc-sodafabrik tillverkade minst ett dussin olika produkter, och denna mångproduktivitet har sedan än mera utvecklats[1] .

Under flera decennier tillverkades all soda efter Leblancs metod; sodan stod högt i pris och fabrikerna gjorde lysande affärer. Men så utarbetade belgaren Solvay ett nytt sätt för tillverkning af soda.

På 1850 och 60-talet åtnjöt sodan i Tyskland ett tullskydd af 25-55 % af värdet.

[ Ammoniaksoda.]

På utställningen i Wien 1873 framträdde Solvay-sodan först, och det dröjde därefter icke länge, innan flera fabriker uppstodo, som arbetade efter den nya metoden. År 1878 var priset på soda (kalcinerad) ännu 200 mark per ton, men sedan sjönk det, så att det 1886 stod uti endast 80 mark. Detta oerhörda prisfall medförde svåra tider för Leblanc-fabrikerna. Solvays metod var nämligen en betydlig genväg. Enligt densamma behöfver man icke genom afdunstning utvinna saltet ur den saltlösning, som erhålles från saltkällorna, utan direkt i denna lösning utföres en omsättning mellan klornatrium och ammoniumbikarbonat, hvarvid bildas natriumbikarbonat, som utfaller, och klorammonium. Detta i sammanfattning; i själfva verket är förloppet icke fullt så enkelt. Genom upphettning af bikarbonatet erhålles en mycket ren, vattenfri soda.

Råmaterialierna äro, utom saltlösningen, ammoniak och kolsyra. Ammoniaken, som fås ur ammoniumsulfat, erhållet vid koksning (torrdestillation) af stenkol, återvinnes emellertid ur vid processen bildadt klorammonium genom tillsats af bränd kalk och därpå följande destillation. Kolsyran erhålles vid kalkstenens bränning. Såsom affallsprodukt erhålles vid Solvay-processen en lösning af klorkalcium, hvilken dock vanligen är värdelös, emedan, ingen större användning för detta ämne finnes[2] .

[ Konkurrensen mellan de båda sodametoderna.]

I rak motsats till Leblanc-metoden lämnar Solvay-metoden. icke en enda värdefull biprodukt, men denna omständighet har knappast framstått såsom en nackdel för den sistnämnda. Vid Solvay-metoden är bränsleåtgången mycket mindre, och som dessa fabriker vanligen läggas där, hvarest en nära nog värdelös koksaltlösning af tillräcklig styrka finnes att tillgå, så reduceras kostnaden för utgångsmaterialet till ett minimum. Denna senare omständighet har gjort, att ammoniaksodafabrikerna i allmänhet slösa något med detta råämne. 100 kg soda fordra teoretiskt 138 kg NaCl, men ofta förbrukas 200, ja, ända till 220 kg. Så snart ammoniaksodafabrikerna hade lärt sig att till en obetydlighet reducera förlusten af den dyrbara ammoniaken[3] sjönk därför priset på soda hastigt. Leblanc-sodafabrikerna måste sälja sodan under tillverkningsvärdet och inskränka produktionen. Men härigenom inskränktes ock produktionen af de nu i marknaden oumbärliga vordna biprodukterna, och priset på dessa, isynnerhet på den förnämsta af dem, klorkalken, steg så, att sodatillverkningen snart åter kunde ökas och sodan med fördel säljas till priser, som förut varit ruinerande.

För Leblanc-fabrikerna blefvo så biprodukterna hufvudprodukter, och dessa fabriker stodo sig nu rätt bra i konkurrensen med ammoniaksodan. Flera af dem repade sig dock aldrig efter de svåra åren, utan sodaproduktionen efter Leblancs metod sjönk alltmera. År 1896 tillverkades sålunda efter denna metod i Tyskland endast c:a 13 %, i Frankrike 16 %, i Österrike 36 % och i England c:a 50 % af de resp. ländernas totala sodaproduktion. Leblanc-fabrikernas tillbakagång var dock icke fullt så stor, som dessa siffror synas angifva, ty sodakonsumtionen hade under tiden betydligt ökats. En del ammoniaksodafabriker införde äfven tillverkning af kaustikt natron enligt Löwig medelst järnoxid[4] .

Genomförandet i praktiken af ammoniaksodametoden, hvars kemiska förlopp sedan länge varit bekant, var för den kemiska teknologien en storartad framgång, som sporrade till ytterligare arbeten i liknande riktningar[5] .

[ Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg.]

Elektriciteten hade så småningom börjat komma till användning äfven inom kemien. Några af de största tyska bolagen för kemisk industri beslöto mot slutet af 1880-talet att gemensamt bekosta försök i större skala för att praktiskt genomföra det sedan länge kända sättet att elektrolytiskt sönderdela klornatrium och klorkalium. Försöken, som utfördes vid Leblanc-sodafabriken Griesheim a/M., gåfvo godt resultat och föranledde grundandet af bolaget Chemische Fabrik Elektron i Frankfurt a/M. och anläggandet af två fabriker. Den ena af dessa lades vid Griesheim och den andra invid brunkolsgrufvorna vid Bitterfeld med kalisaltdistriktet så att säga inpå knutarne. Uti detta bolag med ett kapital af 9 millioner mark uppgick något senare hela Leblanc-fabriken Griesheim med alla dess bifabrikationer. Sedermera har det ock upptagit en mindre anilinfärgfabrik och ökat sitt aktiekapital till 12 millioner mark. Under de senaste åren har utdelningen varit 12 %.

I midten af 1890-talet producerade detta bolag i sina fabriker vid Griesheim och Bitterfeld medelst elektrolytisk sönderdelning af klorkalium i så stor skala klorkalk och kaustik kalilut, att ett par tyska handelskamrar i sina berättelser för 1895 redan talade om prisfall för klorkalk af denna anledning.

Snabbt uppstodo nu i Tyskland, Frankrike, Schweiz, England och Amerika elektrolytiska fabriker, hvilka hvar på sitt sätt sönderdelade klorkalium eller klornatrium. Äfven från det nordiska »föregångslandet» finner man uti en facktidskrift från 1897 en notis af följande lydelse: »Firman Hans Cappelens Enke i Skien, bl. a. egare till den elektrolytiska soda- och klorkalkfabriken Gjemsö-Kloster, har inställt sina betalningar».

Som natriumsaltets sönderdelning icke ställer sig så ekonomiskt fördelaktig, så blef mängden af kaustikt natron eller kaustik soda, som det ock kallas i handeln, tillverkad på detta sätt, rätt obetydlig. Det kräfves nämligen lika mycket elektrisk energi för att ur klornatrium öfverföra 23 kg natrium till hydroxid, som att ur klorkalium öfverföra 39 kg kalium till motsvarande förening. Det kaustika kalit är dessutom en långt värdefullare produkt än det kaustika natronet. Kalit har dock i motsats till natronet en rätt begränsad marknad, hvarför hela kalibehofvet snart fylldes af de elektrolytiska fabrikerna. De gamla pottaskefabrikerna, hvilka hittills försett såpfabrikerna med nödigt kali i form af kaliumkarbonat, tillverkadt af kaliumsulfat enligt Leblancs metod dukade härvid snart under. Inom kort inträdde öfverproduktion af klorkalk och härmed var, i stort sedt, gränsen redan satt för de elektrolytiska fabrikernas utveckling. Kunna de icke bli af med kloren i form af klorkalk eller andra klorprodukter, så kunna de heller icke producera någon kaustik soda. För hvarje ton kaustik soda få de nämligen c:a 2,2 ton klorkalk. Deras sträfvanden gå därför nu ut på att framställa allehanda klorprodukter och att finna nya användningssätt för sådana eller för själfva kloren. Under sådana omständigheter kunna dessa fabriker icke ens öfvertaga produktionen af all kaustik soda, hvilket eljes borde vara deras närmaste mål, och ännu mindre kunna de tänka på att upptaga tillverkningen af den långt större handelsartikeln, den vanliga sodan. Vilja de elektrolytiska fabrikerna tillverka vanlig soda, så ha de nämligen ingen annan utväg, än att med ytterligare kostnader behandla den kaustika med kolsyra.

[ Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter.]

Ammoniaksodafabrikerna ha sålunda förblifvit oberörda af denna nya alkaliproducent, men däremot ha Leblanc-sodafabrikerna fått känna konkurrensen så mycket hårdare. Liksom Solvay-fabrikerna tog sodatillverkningen ifrån dem, så ha nu de elektrolytiska fabrikerna tagit klorkalktillverkningen, och nu återstå af deras grundläggande fabrikationer, utom svafvelsyra och salpetersyra, endast sulfat och saltsyra. De båda sistnämnda produkternas marknad behärskas ännu helt af Leblanc-fabrikerna, men dessa ha icke kunnat draga så synnerligen stora fördelar häraf. På grund af ökad användning har priset på sulfat visserligen betydligt stegrats, men förbrukningen af saltsyra, hvaraf för hvarje ton sulfat c:a 1,5 ton erhålles, har icke afsevärdt ökats, hvilket gör, att denna syra nu står lågt i pris och nya användningssätt för densamma skulle vara synnerligen välkomna. En Leblanc-sodafabrikant yttrade för icke länge sedan, att om myndigheterna tilläte det, så kunde det på sina ställen befinnas fördelaktigt, att såsom fordomdags låta saltsyran bortgå i luften eller i vattnet.

I hvilken grad de elektrolytiska fabrikerna påverkat klorkalkmarknaden framgår däraf, att 1895 noterades denna artikel fob engelsk hamn till £ 7. 0. 0 och 1903 till £ 4. 0. 0 per ton. En konvention mellan de elektrolytiska och Leblanc-fabrikerna motverkade ytterligare prisfall, och gynnsamma konjunkturer ha under de sista åren medfört en stegring till £ 4. 10. 0. M. Hasenclever ansåg 1905 att de elektrolytiska fabrikerna fråntagit Leblanc-fabrikerna halfva klorkalktillverkningen.

De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af mekaniska hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och sodaugnar, klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören för den betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera decennier sulfat tillverkas enligt Hargreaves kontaktsmetod och klor enligt Deacons kontaktmetod, yttrade 1905[6] , att mekaniska anordningar icke ens behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar, utan att det är alldeles tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer uppträdande arbetaresvårigheterna.

Uti Oil, Paint and Drug Reporter[7] påvisar Kershaw med årsafräkningar, att de engelska Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat. United Alkali Co, som omfattar så godt som samtliga Englands Leblanc-verk, ger sålunda en utdelning af 7 % under det de elektrolytiska bolagen: Castner Kellner Alkali Co och Elektrolytic Alkali Co ge resp. 4 % och 0 %. Däremot hade Brunner, Mond Co, som i Cheshire tillverkar ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och utdelade 35 %. Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk icke mera komma att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna någon egentlig vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för framtiden måste bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på tillverkningen af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid etc., och de elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter, natrium, cyanider, peroxider etc.

På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och äfven de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan man fått en klarare blick på deras existensbetingelser.

Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så godt som uteslutande af Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft i Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en nettoårsvinst af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och reservfonder på 14,5 mill. mark.

Solvay Co i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från 6 millioner dollars till 8 mill.

Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor såsom värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden och den elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.

Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing, i icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där apparaterna måste utföras t. ex. af naturlig sten, stengods, syrefast eller eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på att välja den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall, då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till användning.

M. Hasenclever framhåller[8] att ammoniaksodaindustrien till en stor del har den omständigheten att tacka för sin blomstring, att dess fabriker såväl i Tyskland som i andra länder tekniskt och ekonomiskt stå i intim förbindelse med hvarandra och så representera en väldig makt, som med framgång bemödar sig att hålla nere allvarlig konkurrens.

I följd af denna omhvälfning uti sodatillverkningen är sodafabrikationen icke längre den stödjepelare för den kemiska industrien, som den förr var, men sodan är allt fortfarande en af de kemiska produkter, som tillverkas i största och alltjämt stigande mängd.

[ Tjärfärger.]

I det föregående har berörts endast oorganiska kemiska produkters fabrikation, men det gifves äfven en mängd organiska ämnen, hvilka äro föremål för en icke mindre stor och lönande tillverkning. Tysklands, ja, hela världens största kemiska fabriksetablissement, Badische Anilin- & Soda-Fabrik i Ludwigshafen a/Rh., tillverkar sålunda i hufvudsak organiska ämnen, nämligen tjärfärger eller, som de vanligen kallas, anilinfärger. De olika grupperna af dessa färger äro: anilin-, alizarin-, azo-, naftol- resorcin-, gallussyrefärger samt indigo. Råmaterialierna, benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol härstamma samtliga från stenkolstjäran. Det första anilinfärgämnet, mauvein eller anilinviolett, upptäcktes 1856 af engelsmannen Perkin, assistent hos den store tyske kemisten A. W. Hofmann. Föranledd af Liebig hade Hofmann redan 1843 börjat en undersökning af stenkolstjäran, ur hvilken han 1845 isolerade benzol, modersubstansen till en lång rad af färgämnen och en oändlig mängd andra organiska ämnen. Benzol var redan förut af Faraday 1825 funnet uti kondensat af oljegas. År 1849 började Mansfield i stort tillverka benzol ur stenkolstjära. De första anilinfärgfabrikerna uppstodo mot slutet af 1850-talet i England och Frankrike. Först i midten af 1860-talet upptogs tillverkningen i Tyskland.

Genom nitrering af benzol erhålles nitrobenzol (mirbanolja) och genom dennas reduktion, vanligen medelst järn och saltsyra, erhålles anilin (amidobenzol, fenylamin). Genom nitrering af toluol och därpå följande reduktion erhålles på samma sätt toluidin. Medelst oxidation af en blandning af anilin och toluidin erhålles anilinrödt (fuxin, rosanilin), hvilket i stort framställdes först af Verguin i Lyon 1859.

Oxidationen af anilinoljan (blandningen af anilin och toluidin) utfördes i början med hjälp af arseniksyra. Härigenom blef dock färgämnet starkt arsenikhaltigt, hvilket, såsom man senare fann, kunde få hälsofarliga följder, om fuxinfärgade tyger användes till kläder etc. Man öfvergick därför till andra oxidationsmedel, och numera torde det bekväma sättet med arseniksyra endast sällan komma till användning. (Bäst är dock att vara på sin vakt, ty för exportgods behöfver egna landets lagar icke följas).

Anilinfärgfabrikerna utgå icke från själfva stenkolstjäran, utan köpa benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol från andra fabriker, hvilka såsom specialitet ur tjäran utvinna dessa ämnen. Ja, t. o. m. nitrobenzol, anilin och toluidin tillverkas ofta af specialfabriker.

En åldrig chef för en tysk kemisk fabrik yttrade en gång vid en festlig tillställning till de närvarande damerna, att har en fabrikant af kemiska produkter vunnit kvinnan såsom afnämare, så är afsättningen tryggad och framgången gifven. Sådana produkter kunna framför andra sodan och anilinfärgerna sägas vara. I fråga om de senare är dock konsumenten stundom något nyckfull. Anilinfärgfabrikerna ha nämligen att räkna med modets växlingar. Den ena tiden röner ett visst färgämne en oerhörd efterfrågan, men någon tid senare vill ingen mer ha det.

Förbrukningen af de mera äkta färger, som användas för tyger till männens kläder, håller sig betydligt stabilare. För manskläder i allmänhet, men i synnerhet för militärkläder, har af gammalt det hållbara indigofärgämnet blifvit med förkärlek användt. Med detta kan erhållas de mest olika nyanser, från mörkaste blått, som knappast kan skiljas från svart, till ljusaste himmelsblått. Indigo erhölls tills för några år sedan uteslutande af indigoväxten, hvilken för detta ändamål odlades å kolossala plantager i synnerhet i Ostindien, men tillverkas numera syntetiskt.

[ Indigosyntesens tekniska utveckling.]

Detta ämne skall här något utförligare behandlas, dels emedan indigo är ett så utomordentligt viktigt färgämne och dels emedan man härigenom får en god föreställning om arten af de hithörande kemiska fabrikernas verksamhet. Härvid följes i hufvudsak ett föredrag af verkställande direktören vid Badische Anilin- & Sodafabrik, D:r Brunck, hållet år 1900 i Chemische Gesellschaft i Berlin och refereradt uti Ch. Ind. 1901: 19[9] .

År 1880 framställde professor A. von Baeyer i München indigo på syntetisk väg af ortonitrofenylpropiolsyra. Anilinfärgfabriken i Ludwigshafen äfvensom Farbwerke vorm. Meister, Lucius & Brüning i Höchst försäkrade sig genast om licens å von Baeyers patent. Snart visade sig dock, att framställningskostnaderna blefvo för höga, så att man på denna väg icke kunde konkurrera med naturlig indigo. Sjutton år dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen med sin stab af teoretiskt och praktiskt väl skolade män hunnit utarbeta en tekniskt fullt brukbar metod.

För 1 kg indigo fordrade den v. Baeyerska metoden såsom utgångsmaterial 4 kg toluol. Detta ämne vinnes ur stenkolstjäran samtidigt med benzol, men i ringare mängd. På 4 delar benzol erhålles endast 1 del toluol. Den från benzolfabrikerna i marknaden kommande toluolen hade redan förut funnit full användning för andra ändamål, och om nu produktionen däraf skulle stegras för att tillfredsställa en nytillkommen konsument, så skulle den samtidigt erhållna stora mängden benzol näppeligen kunna finna afnämare. År 1900 utgjorde världsproduktionen af benzol c:a 24,000 ton och af toluol 6,000 ton. Denna toluolmängd skulle, om den varit fri, endast räckt till att täcka på sin höjd ¼ af världskonsumtionen af indigo. Det var sålunda klart, att man måste gå ut från ett annat råmaterial och 1890 kom Heumann till hjälp med sin indigosyntes genom smältning af fenylglykokoll eller fenylglykokollortokarbonsyra med kaustikt kali. De ofvannämnda båda fabrikerna försäkrade sig om rätten att utöfva äfven denna uppfinning och begynte ett intensivt arbete på dess praktiska genomförande. Kunde vägen gå öfver fenylglykokoll, så blefve råmaterialierna: benzol resp. anilin, ättiksyra, klor och alkali, och man behöfde icke befara råämnesbrist. Snart framträdde emellertid andra svårigheter. Utbytet blef otillfredsställande. Nu slog man in på den andra af Heumann föreslagna vägen öfver antranilsyrans glykokoll. Men det vanliga utgångsmaterialet för antranilsyran, ortonitrotoluol, kunde icke komma i fråga. På en af A. W. Hofmann lagd grund hade emellertid ett par andra forskare funnit, att man öfver ftalsyra kunde komma till antranilsyra. Härmed kom man öfver till det ofantligt mycket utsiktsfullare naftalinet såsom råmaterial för indigo.

Af den totala mängden stenkolstjära, hvilken såsom biprodukt erhålles vid tillverkning af koks för masugnsdrift etc., äfvensom vid lysgastillverkning, förarbetas sannolikt omkring två tredjedelar på benzol och andra kolväten. Dessa ⅔ torde innehålla 40-50,000 ton naftalin, men häraf utvanns hittills endast c:a 15,000 ton, emedan afsättning för större mängder saknades. Minst 25,000 ton naftalin per år kunde sålunda utan svårighet göras disponibla för indigotillverkningen, och detta kvantum är mer än tillräckligt för tillverkning af världsmarknadens indigobehof.

Fabriken i Ludwigshafen hade utarbetat och sedan 20 år användt en utmärkt metod att genom oxidation af naftalin medelst kromsyra framställa ftalsyra för andra ändamål, men för indigo visade sig denna metod för dyr. Då lyckades en af verkets många i dess vetenskapliga laboratorium arbetande kemister framställa ftalsyra medelst upphettning af naftalin med högkoncentrerad svafvelsyra. Genomförandet af denna metod i praktiken vållade dock till en början betydliga svårigheter, och de uti dylikt arbete väl tränade kemiska och mekaniska ingeniörerna måste uppbjuda all sin skarpsinnighet. Konstruerandet af fullt lämpliga och hållbara apparater var icke den minsta svårigheten.

Svafvelsyrefrågan var ock af afgörande betydelse. Rykande svafvelsyra tillverkades vid olika fabriker på olika sätt. Bland andra metoder hade äfven en af Winkler 1875 angifven kontaktmetod medelst ren svafvelsyrlighet och syre öfver platinasvamp blifvit försökt. Dessa metoder voro dock omständliga och produkten förblef dyr. Nu började Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen undersöka, huruvida Winklers metod möjligen kunde förbättras, och af dessa försök framgick det inom svafvelsyretekniken epokgörande, af Knietsch utarbetade kontaktförfarandet, som möjliggör att kisugnsgas och luft medelst platinerad asbest tillverka svafvelsyreanhydrid och rykande svafvelsyra. Denna metod, hvilken sålunda framkom så att säga såsom en biprodukt vid det stora indigoproblemets bearbetning, har redan blifvit allmänt införd för tillverkning af anhydrid och rykande svafvelsyra och konkurrerar äfven ganska framgångsrikt med blykammarmetoden på platser, där uteslutande koncentrerad syra behöfves.

Med denna betydande uppfinning hade nu fabriken i Ludwigshafen lagt den solidaste grund för sin indigofabrikation. Icke nog därmed, att den nu tillverkar sin rykande svafvelsyra på billigaste sätt, utan den regenerar den vid indigotillverkningen förbrukade syran genom att leda den vid naftalinets oxidation uppstående svafvelsyrligheten (hvilken år 1900 utgjorde icke mindre än 35-40,000 ton) blandad med luft till kontaktapparaten. Uti en ständig cirkelprocess tjänar denna svafvelsyrlighet sålunda att öfverföra luftens syre till naftalinet.

Härmed ha vi dock blott sett första om ock viktigaste steget på indigosyntesens väg. Af hjälpmaterialier behöfvas ytterligare: klor, kaustikt alkali och ättiksyra. Kloren behöfves, utom för oxidation af ftalimid till antranilsyra, äfven för klorering af ättiksyran. Fabriken i Ludwigshafen förarbetade år 1900 icke mindre än 2000 ton isättika till klorättiksyra för indigo.

Klor och kaustikt alkali framställes i Ludwigshafen elektrolytiskt enligt den af Chemische Fabrik Griesheim-Elektron utarbetade metoden, hvilken befunnits bäst. Den därvid erhållna kloren är emellertid icke nog ren, utan måste renas genom komprimering till vätska.

Som de flesta af de för indigosyntesen nödiga kemiska processerna voro alldeles nya och i praktiken opröfvade, så gällde för hvarje särskildt fall att komma underfund med rätta sättet för processens ledning för ernående af bästa möjliga utbyte och renaste produkt. Särskildt var detta fallet vid den smältprocess, då fenylglykokollortokarbonsyran genom upphettning med alkali öfverföres till den leukoförening, som sedan vid oxidation med luft ger indigo. Äfven för konstruktionen af apparaterna måste under åratal experimenteras.

År 1897 hade man allt klart och beslöt utföra en anläggning för att till en början täcka Tysklands behof, men så, att man lätt kunde utvidga fabrikationen. Trots de noggrannaste kalkyler var risken betydlig, ty man kunde ju icke veta, huru mycket indigoplantagerna kunde sänka priset, och vidare förelåg ju alltid den möjligheten, att andra kunde finna ännu billigare vägar till syntetisk indigo. År 1900 hade fabriken i Ludwigshafen nedlagt tillhopa icke mindre än 18 millioner mark på indigosyntesens tekniska genomförande och på anläggningen.

Några direkta siffror öfver produktionens storlek uppger direktör Brunck icke, men man får en föreställning därom, då han meddelar, att den år 1900 redan motsvarade den mängd naturlig indigo, som kunde erhållas från 100,000 hektar jord.

Att en sådan omhvälfning icke kunde försiggå utan prisfall å produkten i fråga är tydligt. Indigopriset hade år 1900 också sjunkit med icke mindre än ⅓.

Direktör Brunck afslöt sitt föredrag med att framhålla, det Tyskland nu är oberoende af utlandet i fråga om detta viktiga färgämne, och att de millioner, som hittills årligen för detsamma vandrat ur landet, nu i stället börja vandra åt motsatt håll.

Det är redan tydligt, att indigoodlingen går samma öde till mötes, som krappodlingen, då alizarinfärgerna upptäcktes, och Brunck rekommenderade åt vederbörande i indigoplantagernas stamland Ostindien, att använda de nu friblifna indigofälten för odling af säd åt detta lands så ofta hungrande innebyggare.

Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen tillverkar själf så långt möjligt sina hjälpmaterialier; utom de redan nämnda äfven saltsyra, sulfat, soda, kromat m. fl. och har genom sitt gynnsamma läge vid Rhen fördelen af råmaterialiernas och stenkolens tillförsel på den billiga vattenvägen.

De andra stora tjärfärgfabrikerna läto heller icke indigoproblemet ligga. Sålunda arbetade äfven Farbwerke vorm. Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M. på dess lösning och kom, så vidt kändt, ungefär samtidigt med firman i Ludwigshafen, fastän på andra vägar, till ett praktiskt resultat. Fabriken i Höchst tillverkar nu indigo genom smältning af formylmetylantranilsyradt kalium med kaliumhydrat och natriumamid. Det sistnämnda ämnet erhålles genom att leda ammoniak öfver metalliskt natrium. Härför nödigt natrium tillverkas elektrolytiskt vid en annan fabrik, med hvilken Höchst lär ha träffat leveransaftal för längre tid framåt.

Indigosyntesen och dess praktiska genomförande torde kunna räknas såsom en af organiska kemiens och den kemiska teknologiens största triumfer. Dess verkningar ha redan sträckt sig vida omkring. Den stora ekonomiska betydelsen framgår, då man erfar, att 1897 erhölls från samtliga plantager i världen 5000-6000 ton växtindigo, värd 80-100 millioner mark, men 1906 hade denna produktion med anledning af den syntetiska tillverkningen nedgått till omkring 1000 ton.

[ Svafvelfärger.]

De praktfulla tjärfärgerna ha gjort sitt segertåg genom världen, men det ser nästan ut, som om allmänheten numera börjat en smula tröttna på många af dem. De flesta af dessa färger blekas nämligen lätt i solen. Anilinrödt blir sålunda inom kort nästan alldeles hvitt, och t. o. m. anilinsvart är också obeständigt och öfvergår så småningom till mossgrönt, såsom kan iakttagas på gamla manskläder, som ursprungligen varit svarta. Närmelsevis samma hållbarhet som indigo ha endast några få. En allmän sträfvan hos tjärfärgfabrikerna går därför ut på finnandet af mera äkta färger. För närvarande nedlägges mycket arbete i detta hänseende på en ny klass af färgämnen, nämligen de s. k. svafvelfärgerna. Dessa sulfinfärger, som de ock kallas, uppstå vid smältning af en hel del organiska ämnen med svafvellefver (svafvelnatrium + svafvel). Det äldsta svafvelfärgämnet, cachou de Laval, erhölls genom smältning af sågspån med svafvelnatrium. Vidalsvart erhålles genom smältning af paraamidofenol med svafvellefver. Det synnerligen äkta immedialsvart erhålles genom smältning af p-oxi-o-p-dinitrofenylamin med svafvellefver. I stället för den råa smältningen, hvilken på grund af hög temperatur ger anledning till opåräknad sönderdelning, har man senare börjat öfvergå till upphettning med lösningar af svafvelnatrium ev. under tryck.

De flesta svafvelfärgerna äro substantiva, d. v. s. de färga bomull direkt, utan betmedel och äro i hög grad sol- och tvättäkta. På grund häraf och genom sitt jämförelsevis låga pris ha de redan funnit stor användning. Svarta, blåa, violetta, gröna, bruna och röda färgämnen af denna klass äro redan upptäckta och flera väntas.

De egentliga tjärfärgernas kemiska konstitution är ju i allmänhet fullt klar, men detta är ännu icke fallet med svafvelfärgerna.

Den i hufvudsak under senaste decenniet uppkomna fabrikationen af svafvelfärger har fört med sig en i hög grad ökad produktion af svafvelnatrium, som tillverkas af sulfat genom reduktion med kol.

[ Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker.]

Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen började 1867 tillverka tjärfärger. År 1906 voro där anställda icke färre än 292 vetenskapligt utbildade tekniska tjänstemän, hvaraf 197 voro kemister, de flesta filosofie doktorer, och resten ingeniörer af andra fack. Vidare sysselsattes 709 förvaltnings- och handelstjänstemän samt 7000 arbetare, handtverkare och förmän. Dessutom eger bolaget filialfabriker i Frankrike och Ryssland. Årsvinsten, innan afskrifningar på 3 à 4 millioner mark företagits, utgjorde under de senaste åren 12 à 14 millioner mark och utdelningen till aktieegarne har sedan 1888 icke understigit 20 %; 1906 steg den till 30 %, hvilken siffra nåddes äfven 1907.

Af samma eller föga mindre storlek finnas i Tyskland ännu tre färgfabriker, nämligen: Farbenfabriken vorm. Friedr. Bayer & Co. i Elberfeld med en årsvinst af 12 till 14 millioner mark och 25-33 % utdelning, Farbwerke vormals Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M., som under de senaste åren haft en årsvinst af 11 till 13 millioner mark och utdelat 20-30 %, samt Leopold Cassella i Frankfurt a/M. Af något mindre omfång är Aktiengesellschaft für Anilinfabrikation i Berlin.

Dessa fem firmor sammanslöto sig för ett par år sedan till två grupper, hvaraf den ena innefattar verken i Ludwigshafen, Elberfeld och Berlin och den andra Höchst och Frankfurt a/M. De sammanslutna fabrikerna ha utbytt sina erfarenheter och på gynnsammaste sätt fördelat de olika fabrikationerna mellan sig, så att hvardera fabriken koncentrerat sig på vissa för sig lämpligaste produkter och ökat produktionen däraf, öfverlämnande andra att i likaledes ökad skala produceras af bundsförvandten. Denna arbetsfördelning, specialisering och produktionsökning är tydligen ägnad att i hög grad bidraga till en reduktion af produktionskostnaderna och framför allt af arbetskostnaderna. En arbetare sköter ju vanligen lika lätt en stor apparat, som en liten, eller stundom lika lätt 10 som 5. Detta är synneligen viktigt i en tid, då tendensen hos de vanligen socialistiska industriarbetarne oftast är: högsta möjliga lön för minsta möjliga arbetsmängd. Vidare ha de sammanslutna verken genom gemensamma inköp af råmaterialier etc. kunnat skaffa sig fördelar.

Verkningarne af denna sammanslutning torde sannolikt bli ganska kännbara för de utom de nämnda båda stora grupperna ännu existerande små fabrikerna i samma bransch. Som det endast är de på aktiebolag grundade fabrikernas ekonomiska resultat, som offentliggöras, så kunna här dylika meddelas endast för ett par af småfabrikerna. De senaste årens utdelningar har vid dessa varit 10, 9 och 4 %. Antalet sådana småfabriker är för öfrigt icke stort, ty de stora ha redan konkurrerat ihjäl åtskilliga af dem. De återstående lefva vanligen på någon patenterad specialartikel, och om det lyckas dem, innan patenttiden utlöper, att hitta på ännu en dylik, så kunna de kanske hålla ut ännu en patentperiod, ja, om lyckan är god, så kunna de rent af få en riktig blomstringstid.

De båda stora grupperna konkurrera ännu med hvarandra, men deras sammanslutning till en enda stor tjärfärgstrust torde endast vara en tidsfråga. En artikel uti Ch. Ind. 1907: 125, som framhåller syndikatbildningens goda sidor, torde afse att bereda jordmån för en sådan sammanslagning.

Färgindustriens stora betydelse för Tyskland framhåller D:r Caro[10] med följande ord: »Värdet af den tyska färgindustriens årsproduktion uppskattas till öfver 160 millioner mark, men hvad som icke låter uppskatta sig är denna industris omgestaltande inflytande på alla grenar af industri och handtverk, som den tjänat eller gjort sig tjänande, på textil-, gruf- och maskinindustrien, och likaledes omätbar är dess lifgifvande inverkan på handel och samfärdsel».

[ Andra organiska ämnen.]

Några af tjärfärgfabrikerna ha efter hand upptagit äfven andra organiska tillverkningar, såsom farmaceutiska artiklar — t. o. m. sådana, hvars tillverkning knappast kan sägas ligga inom den kemiska teknologiens område, såsom difteriserum o. dyl. — näringspreparater, samt de på senare tiden af den stora allmänheten i allt större mängd konsumerade fotografiska artiklarne.

I fråga om den fabriksmässiga tillverkningen af farmaceutiska artiklar på vetenskaplig grundval, så torde man kunna säga, att sträfvandena hittills i allmänhet gått i riktning att isolera och kemiskt identifiera de i de gamla, kända drogerna befintliga verksamma ämnena, samt sedan syntetiskt framställa desamma, äfvensom att pröfva deras derivater eller homologa föreningar, om en eller annan af dessa tilläfventyrs kunde ha en liknande eller kanske ännu värdefullare terapeutisk verkan.

Konsumtionen af många farmaceutiska produkter är heller icke stabil, utan ofta, märkvärdigt nog, rent af underkastad en »modets växling».

[ Några statistiska data från Tysklands kemiska industri.]

Tysklands kemiska industri i sin helhet omfattade vid början af 1906 enligt »Berufsgenossenschaft»-statistiken[11] 8278 fabrikationer med 188,386 arbetare, hvilka under år 1905 uppburo en lön af sammanlagdt 197,5 millioner mark, motsvarande mark 1048,23 per man. År 1904 utgjorde fabrikationernas antal 8004 med 179,792 arbetare med en årslön af mark 1019,65.

Totalvärdet af den tyska kemiska industriens årsproduktion för 1903 uppskattades af Caro[12] till 1350 millioner mark.

Den kemiska produktionen öfvergår alltmer från privatföretag af vanligen mindre omfång till aktiebolag af oftast betydlig storlek.

Följande tabell visar antalet bolag inom den kemiska industrien, deras sammanlagda aktiekapital och deras genomsnittsutdelningar under åren 1882-1905.

De 142 bolagen 1905 hade ett inbetaldt aktiekapital af 460 millioner mark, 84 mill. mark obligations- och hypotekslån samt 142 mill. mark reservfonder, hvaraf synes, att deras finansiella position var synnerligen sund. För 1905 gåfvo de i utdelning tillsammans med obligations- och hypoteksräntor 69.5 mill. mark. Ungefär ⅓ af dessa bolag ge en utdelning af mer än 10 %, c:a ⅓ ger 6-10 %, ⅙ 1-5 % och c:a ⅙ 0 %. Synnerligen påfallande är det obetydliga inflytande »dåliga tider» utöfvat på den kemiska industriens resultat. Den mot slutet af 1880-talet började stegringen i utdelningen hade i rätt betydlig grad sin grund i sammanslutningar, hvarigenom i stället för planlös konkurrens kom en reglering af produktionen.

Följande tabell visar aktiebolagens utdelningar i medeltal under tiden 1880-1900 inom olika industrier, och framgår däraf, att den kemiska står bland de främsta.

Nedanstående tabell visar aktiebolagens genomsnittsutdelningar inom de olika grenarne af den kemiska industrien. Till kemisk storindusti räknas uti denna statistik hufvudsakligen soda, kaustikt natron, svafvelsyra, saltsyra, salpetersyra, natriumsulfat, klorkalk, alun, aluminiumsulfat, klorkalium och pottaska. Till preparat-industrien räknas kemisk-tekniska, farmaceutiska, fotografiska och vetenskapliga preparat.

År 1904 utgjorde den kemiska industriens exportvärde 9 % af totalexportens värde, under det att de uti denna industri sysselsatta arbetarnes antal utgjorde endast 1.1 % af totalindustriens arbetareantal. Från 1880 till 1905 ökades inom den kemiska industrien den exporterade kvantiteten med 311.5 %, medan värdet af det exporterade på grund af prisfall endast steg med 137.6 %. Under perioden 1895—1900 var uppsvinget särskildt stort på grund af de gynnsamma verkningarne af handelstraktaterna. Ingen annan industri har utvecklats så hastigt. Tysklands totalindustri visade under tiden 1877—1902 en stegring uti antalet arbetare med 84.3 %, medan motsvarande tal för den kemiska var 172.6 %. Den använda maskinkraften steg inom totalindustrien 1875—1895 med 176.4 % och inom den kemiska med 370.1 %. Värdet af den kemiska industriens produktion öfverträffas numera endast af textil- och metall-industrierna.

Den bekante tyske vetenskaps- och industrimannen Caro säger: »Källan till den utomordentliga framgången inom denna ännu i oupphörlig utveckling stadda industri är, att praktiken ända in i fabrikationens yttersta åderförgreningar är genomträngd af vetenskapen, att den har en oaflåtlig känning med hvad som rör sig på uppfinningsgebitet, med framstegen inom den teoretiska och använda kemien och med de växlande behofven i marknaden, att en uppdelning af arbetet blifvit strikte genomförd och alla krafter från den första till den sista, planmässigt ledda, harmoniskt samverka hvar på sin plats. Framför allt: karaktärsduglighet hos ledarne, affärssinne, flit, ordning och sparsamhet.»[13]

[ Utlandets reflexioner med anledning af Tysklands framgångar.]

Det är helt naturligt, att det enorma tyska industriella uppsvinget tvingar andra nationer till eftertanke. Det duger icke att bara stå stilla och titta. Här nedan skall anföras några utdrag ur utländska uttalanden om Tysklands kemiska industri.

Uti Journal of the Society of chemical Industry 1896: 495 framhöll Tyrer huru Tyskland på världsmarknaden undantränger England och angaf såsom orsaker tyskarnes större organisationsförmåga, större kunskaper och större energi. »Tyskland slår oss isynnerhet inom den kemiska industrien, om hvilken lord Beaconsfield en gång skall ha yttrat, att densamma kan utgöra mått på ett lands utveckling . . . Äfven förefinnas brister uti vår kommersiella bildning, om denna ock, tack vare handelskamrarne, nu är bättre än för . . .» T. uppräknar, hvad som i Tyskland och i Amerika blifvit gjordt för undervisningen uti naturvetenskaperna äfven på privat väg. »På grund af arten af våra affärsmäns kommersiella och vetenskapliga bildning är det ofta så, att kapitalisten icke rätt uppfattar företeelserna, om han ock ser dem. Däraf komma alla dessa dimmiga företag med missräkning och modlöshet såsom logiskt resultat . . .» T. framhåller ock hurusom i Tyskland den tekniske fabrikstjänstemannen får stor andel af den vinst, han genom sitt arbete tillför sin firma. »Hvad är resultatet af vårt föråldrade system? Vår nation lider nederlag på alla kanter, men den har icke kunskaper nog för att begripa huru felaktigt vårt system är.»

Ännu i början på 1890-talet behärskade England marknaden för kaustikt natron och klorkalk men är nu Tysklands störste afnämare för dessa produkter.

Vid den bolagsstämma, då den en gång så betydande fabriksfirman för tillverkning af anilinfärger Brooke, Simpson & Spiller Ld i London år 1901 beslöt sin upplösning, framhölls såsom hufvudorsak till firmans undergång, att densamma för litet beaktat den moderna forskningens värde och därför icke längre kunde hålla jämna steg med de tyska fabrikerna.

Vid ett möte, som den engelska föreningen Soc. of Chemical Industry höll i Newyork 1904, berörde professor Chandler från Columbia University i Newyork med beklagande det ringa intresse, som från »trångbröstad krämarståndpunkt» kommer vetenskapen till del.[14]

J. Campbell Brown[15] finner en maning uti Revue des deux mondes (Febr. 1898) att beakta Tysklands arbetsmetoder äfven kunna gälla sina landsmän. Det fortgående samarbetet mellan vetenskap och industri har åstadkommit de framstående resultaten inom den tyska industrien. Ett enda verk i Ludwigshafen sysselsätter flera kemister än hela England har inom samma branch. I Tyskland har man ersatt verkmästarne med vetenskapligt bildade personer, hvilka icke blindt endast följa gammal praxis, utan se allt med den klara blick, som kunskapen om naturens lagar förlänar. De tyska fabrikerna nöja sig icke med att utsända handelsresande, utan fabrikanten träder själf i förbindelse med köparne, lämnar med sakkunskap upplysningar, beaktar deras önskningar och ger dem anvisning om produkternas rätta användning. Af Europas tjärfärgsproduktion kommer endast 7,2 % på England, 8 % på Frankrike och 13 % på Schweiz, resten på Tyskland. Campbell Brown påpekar vidare vikten af sammanslutningarne inom de olika industrigrenarne och nämner särskildt »de tyska industriernas centralförening för nationelt arbete», hvilken öfvervakar och befordrar de olika grenarnes intressen, samlar statistik, yttrar sig angående lagstiftningsfrågor, handelstraktater etc.

Den i handels- och industrikretsar mycket lästa facktidningen »Commercial Intelligence» innehöll 1906 en berättelse öfver en resa, som dess Pariskorrespondent företagit i Tyskland i det speciella syftet »att lära känna dess kemiska industri, hvilken nu bildar en af de hufvudsakligaste källorna till landets kolossala välstånd». Korrespondenten säger sig ha blifvit högeligen öfverraskad af hvad han såg å de orter, där den kemiska industrien särskildt utvecklat sig. Produktionsvärdet uppskattades 1906 till 1½ milliard mark. Och ändock är denna industrigren knappast mer än 30 år gammal! För 30 år sedan behärskade England kemikaliemarknaden, men nu står Tyskland främst och detta oaktadt sina ringa förråd af hithörande råmaterialier. Tyskland producerar årligen c:a 1 million ton svafvelsyra, till stor del af spansk kis, och c:a ½ million ton soda. Dess totala export af kemiska produkter representerade 1905 ett värde af c:a 500 millioner mark. Det täcker c:a ⅚ af världens behof af färger. Indigoexporten för 1906 uppgifves till c:a 30 millioner mark. Den engelske korrespondenten framhåller slutligen hurusom Tysklands kemiska industri har en armé af vetenskapligt bildade specialister och skördar nu vinsten af de stora härför gjorda uppoffringarne.

Uti Journal of the Soc. of Ch. Ind. för 15/12 1906 lämnas en jämförelse mellan Englands och Tysklands kemiska industri, ref. uti Sv. Kem. Tidskr. 1907: 3, hvarur följande tabell med värden i millioner kronor är hämtad.

Uti den tyska råvaruexporten ingå äfven kalisalterna från Stassfurt.

Orsakerna till Tysklands öfverlägsenhet angifvas uti nämnda engelska tidskrift liksom i förut anförda uttalanden vara: bättre kunskaper, tyskarne »put more brain into their goods», det intima samarbetet mellan vetenskap och teknik, billiga kanal- och järnvägsfrakter och sist men icke minst ett verkligt samarbete mellan regeringen och industriens målsmän.

Under Boltzmanns bevingade ord: »Intet är så praktiskt som teori», meddelade Ind. Norden 1906: 330 några intressanta utdrag ur årsberättelsen för det stora amerikanska Westinghousebolaget. Detsamma sysselsatte år 1906 icke mindre än 14,705 personer. Försäljningsvärdet steg från 45 millioner kronor 1901 till 90 mill. 1905. Bolagets president säger: »minst 45 % af ingeniörsstaben är beständigt sysselsatt med arbete på förbättringar, d. v. s. med arbete för framtiden . . . Detta arbete kommer snarare att ökas än minskas, ty fordringarne stegras med hvar dag . . .»

Den engelska tidskriften »The Electrician» yttrar vid anförandet af detta uttalande med beklagande, att England ännu icke insett värdet af dessa isynnerhet i Amerika och Tyskland tillämpade arbetsmetoder.

Flera utländska uttalanden om Tysklands industri finnas anförda uti »Das studium der technischen Chemie an den Universiteten und technischen Hochschulen» af Fischer.

Utom af ofvanstående framgår den kemiska industriens i England stillastånd eller tillbakagång af en »blå bok», som engelska regeringen för något år sedan förelade parlamentet[16] . Från 1890 till 1902 sjönk Englands export af kemiska produkter till Förenta staterna från £ 2,035,000 till £ 792,500. Till någon del torde detta ha sin grund uti Förenta staternas egen ökade produktion och i dess tullskyddspolitik. Englands kemiska industri har numera sitt egentliga stöd uti kolonierna.

Uti »Tariff Commission» 6:te bandet förekommer ett uttalande om engelska glasindustriens oerhörda tillbakagång, och förnämsta orsaken angifves vara Englands skyddslöshet mot införande af produktionsöfverskott från Amerika och Tyskland (dumpingmanövrer). Såsom botemedel föreslås i främsta rummet tullskydd.[17]

[ II. Arbetsintensitet, arbetslöner och aflöningssätt.]

Inom de flesta industrier utgöra arbetslönerna en af de största posterna uti tillverkningskostnaden, och det är helt naturligt, att fabrikanten söker begränsa äfven denna utgiftspost. Lika naturligt är emellertid ock, att arbetarens sträfvan går ut på att erhålla största möjliga lön för sitt arbete. Något som däremot icke är naturligt, är arbetsintensitetens nedgång.

Det finnes visserligen intet mått, hvarmed olika slag af arbete kunna direkt uppmätas och därför har det sina svårigheter att med siffror uttrycka arbetsintensiteten. Inom hvarje särskild industrigren får man dock ett relativt mått på arbetsmängden per arbetare, om man dividerar produktionsvärdet med antalet uti samma industri sysselsatta arbetare.

Uti »Iron and Coal Trade Revue» för 30/12 1905 förekom ett engelskt uttalande om arbetsintensiteten vid svenska järnverk. »För 1904 kom per arbetare», heter det, »ett produktionsvärde af endast £ 324, hvilket är mycket lågt».

Med ledning af senaste officiella statistik sammanställde E. J. Ljungberg uti ett föredrag uti Nationalekonomiska föreningen i Stockholm den 31/1 1908 några järnindustriens siffror för Sverige och Amerikas Förenta Stater och meddelas här därur följande utdrag.

Dessa siffror äro i hög grad sorgliga för vårt land.

Från Tyskland föreligger ingen motsvarande off. statistik, men vid ett större verk där, som sysselsätter 14,000 arbetare, uppgår tillverkningen per man till 73,5 ton värd kr. 8,900 och årsförtjänsten per man utgör i medeltal kr. 1,356,80.

Vidare anföres huru tillverkningskostnaden för Lancashirejärn vid ett medelstort verk i Sverige sammansätter sig.

Häri ingår ingen ränta eller amortering å anläggningskostnaderna. Allmänna marknadspriset på detta järn (valsadt stångjärn) är kr. 150 per ton. Om här arbetarnes kraf på arbetstidens reduktion till 8 timmar skulle genomföras utan reduktion af deras årsinkomst och verket sålunda skulle underhålla 3 skiftlag arbetare per dygn i stället för nu 2, så komme tillverkningskostnaden att stiga till kr. 190,97, hvarigenom denna produktion blefve totalt omöjliggjord.

L. yttrar i sammanhang med dessa spörsmål: »Arbetslönernas stegring har möjliggjorts af en under flera år uppåtgående konjunktur och framgångsrik ingeniörsverksamhet; ej genom arbetareorganisationens verksamhet . . . I början af 1870-talet gällde en ton Bessemer-stålräler 312 kr., och nuvarande pris på svenska Martin-stålräler af väsentligt bättre kvalitet utgör endast 120 kr. Att möjliggöra sådant med fördubblade arbetslöner, åstadkommes ej med muskelarbete . . . Arbetspriset måste följa priset på de färdiga produkterna och värdet på penningen — förmedlaren af arbetsbytet . . . Från vissa håll arbetas med all kraft på att utrota kapitalet, d. v. s. ej producera ett värde, som motsvarar, hvad man konsumerar, utan tanke därpå, att intet kapital kan skapas utan arbete, likasom att intet arbete kan skapas utan kapital. Man kan visserligen som snyltgäst, jobbare eller på annat sätt tillskansa sig en del af frukterna från andras arbete, men icke skapa något som helst värde, ty därtill fordras produktivt arbete. För att detta åter skall blifva framgångsrikt, fordras, enligt Carnegie i hans uppsats om »Den trebenta stolen», att hvarje företag stödjes af trenne pelare: kapital, arbete och administrativ förmåga. Om ett af dessa stöd, hvilket som helst, saknas, så faller företaget . . . Att genom kapital skapa arbete är jämförelsevis lätt, men att af kapital och arbete skapa afkomst är däremot en svår uppgift».

För vårt land kräfves först och sist »produktivt arbete, arbete som skapar värden, samt sparsamhet, som bevarar och ej förslösar dessa . . . Vårt land är ingalunda fattigt, men vi äro i allmänhet alldeles för lata . . . Hvar och en har rätt att lefva, men af sitt eget arbete, icke af andras . . .

Skrikets, hatets och oförnöjsamhetens vägar leda icke till ernående af en högre lefnadsstandard för vårt folk. De äro endast villovägar. Däremot gifves en väg, arbetets, som är bepröfvad i vårt land under gamla tider, och som vi sett med fördel vandras i andra länder. Låt hat och afundsjuka begrafvas, låt oss icke förtära det bröd, det kapital, som vi och våra förfäder samlat, utan låt oss alla arbeta, intensivt arbeta på att öka tillgångarne, så att allmänna välståndet blir större, öka tillgångarne genom att framkalla bättre skördar af vår jord, större mängd och värdefullare arbetsprodukter i våra hem och våra verkstäder, så blir brödet rikare och kraftigare, och låt oss fostra, utbilda och träna de unga, särskildt de unga kvinnorna, så att vi alla med större kraft till själ och kropp kunna utveckla vårt lands resurser och därigenom skapa större lycka och större förnöjsamhet med vårt land, än vi hittills lyckats».

Om vi räkna Tysklands kemiska industris produktionsvärde per år till mark 1,500,000,000 och antalet arbetare till 200,000, så erhålles ett produktionsvärde af mark 7,500 per arbetare.

Det gifves emellertid några fall, då man kan få ett mera direkt mått på arbetets kvantitet. Ett sådant fall är grufarbetet. Officiella undersökningar vid Preussens stenkolsgrufvor ha med siffror gifvit vid handen, att den presterade arbetskvantiteten minskas, under det att lönerna stiga.[18] Per arbetare utgjorde den uppfordrade kolmängden:

Äfven andra orsaker kunna ju i någon mån ha bidragit till den starkt fallande tendensen hos den kurva, som angifves af dessa siffror, men i hufvudsak har den utan tvifvel sin grund uti minskad arbetsintensitet. Man får här en liflig föreställning om, hvilken försumpning, som skulle komma att råda uti en socialdemokratisk stat. Icke utan skäl har en sådan stat blifvit liknad vid nutidens arbetsinrättningar, där det heter: »här får man mat, kläder och husrum antingen man arbetar mycket eller litet».

Beträffande arbetarnes obstruktion (engelska »ca’canny») har amerikanska arbetsdepartementet publicerat en utredning, hvilken blifvit refererad uti Ind. Norden 1907: 309.

I brist på en sammanställning öfver genomsnittslönerna vid Preussens samtliga stenkolsgrufvor, må här en sådan anföras för distriktet Dortmund med ett arbetareantal år 1901 af 236,769.[19] Årslönen utgjorde per arbetare:

Vid Preussens samtliga grufvor (icke endast kolgrufvorna), med ett arbetareantal år 1901 af 482,566, utgjorde årslönen per man:

Uti en årsberättelse öfver brunkolstjärindustrien 1906 klagas öfver den aftagande arbetsintensiteten.[20] Äfven på andra områden af den kemiska industrien, såsom sodabranchen, klagas öfver de allt mera uppträdande arbetaresvårigheterna.[21]

Belgiens förr så betydande glasindustri har blifvit totalt tillintetgjord genom kortsynta och ansvarslösa socialistledares agitation.[22]

Kroppsarbetarens sysselsättning uti de kemiska fabrikerna är till stor del af föga ansträngande art och tröttar hvarken muskler eller hjärna så synnerligen mycket, äfven om diverse gaser och hög temperatur stundom kunna vålla något obehag. Vid Rhen och antagligen äfven på många andra ställen i Tyskland finner man därför ofta, att de kemiska fabriksarbetarne ha hvar sitt lilla landtbruk, som skötes på lediga stunder och hvilket för öfrigt lämnar en sund sysselsättning äfven åt hustru och barn.

Stegringen af arbetslönerna inom Tysklands kemiska industri framgår af nedanstående siffror.[23] Årslönen per man utgjorde:

Aflönas arbetaren efter den tid, han arbetar, daglön, timpänning, så har han intet materiellt intresse af att öka arbetsintensiteten. Aflönas han däremot efter vanligt ackord och lönen per styck är fullt korrekt beräknad, så har han åter det allra största intresse af att per tidsenhet utföra det mesta möjliga arbete. Att fullt korrekt bestämma ackordet, stycklönen, har emellertid sina stora svårigheter. Om lönen per styck sättes för hög, så att arbetsgifvaren sedermera ser sig nödsakad att sänka den, så väcker detta misstro och missnöje hos arbetaren; sättes den åter så låg, att arbetaren med yttersta flit icke når upp ens till normal dagsförtjänst, så kan denne gifvetvis icke vara tillfreds därmed. För att i möjligaste mån undvika dessa olägenheter har man på sina ställen, isynnerhet i Amerika, infört s. k. premieackord. Den princip, som ligger till grund för detta aflöningssystem, framgår af följande exempel. Antag att en arbetare har 3 dollars per dag à 10 arbetstimmar och producerar under denna tid 1 styck. Öfvertar han nu detta arbete på premieackord, så utgår timpänningen oafkortad med 0,30 dollars för hvarje timme, som åtgått för arbetsstycket, men arbetaren erhåller dessutom en premie af 0,10 doll. för hvarje sparad timme. Denna metod, den Halseyska, förtydligas genom följande tabell:

Det är tydligt, att bestämmandet af »grundtiden», d. v. s. den längsta tid, som kan få åtgå, för utförandet af 1 arbetsstyck, äfven här är af största vikt.

Det Rowanska systemet minskar risken af ett fel härutinnan. Detsamma skiljer sig från det förra däri, att premiesatsen varierar i proportion till sparade timmar. Om i det anförda exemplet arbetaren utför arbetet på 9 timmar, så erhåller han, likasom här ofvan, betalning för 9 timmar med 2.70 dollars samt därtill 10 % af denna summa, alltså tillhopa 2.97 dollars. Utför han arbetet på 8 timmar, så erhåller han 2.40 + 20 % = 2.88 dollars etc. Behöfver han 9 timmar för arbetet, så blir hans förtjänst per timme 0.33 dollars; kan han göra arbetet på 8 timmar, så blir förtjänsten per timme 0,36 dollars etc.

Det är svårt att förstå, huru den svenske kroppsarbetaren med sin i allmänhet stora intelligens under en så lång tid kunnat låta förblinda och behärska sig af den folksjukdom, som benämnes socialism. Han tror tydligen blindt på sina ledares ofelbarhet, utan att själf tänka. I Tyskland och äfven i andra länder har denna sjukdom visat tydliga tecken till återgång. Det fordras sannerligen icke mycket skarpsinne för att finna, att »den socialdemokratiska framtidsstaten» är ett oting, en omöjlighet. Uti densamma skulle ju den enligt erfarenheten mäktigaste driffjädern till allt framåtskridande, det egna intresset, undertryckas och ersättas med intresset för det allmänna. Endast dåren kan tro på möjligheten att så omskapa människonaturen!

Vissa tecken tyda emellertid på, att de djupare och själfständigt tänkande af vårt lands kroppsarbetare börja se botten i socialiststatens beprisade köttgrytor och inse, att det icke är skrik, hat, afund, missnöje, luftslott och tomt prat, utan ett intensivt och gediget arbete, som skapar välstånd.

Så snart kroppsarbetaren icke längre vill låta sig nöja med den ensidiga andliga spis, som socialistpressen tillhandahåller honom, utan söker vidga sin syn på tingen, så skall han ock inom kort lära känna och uppskatta äfven andra slag af arbete än kroppsarbetet, förstå, att ett samband måste existera mellan arbetslönerna och näringarnes förmåga att bära dessa samt att denna bärförmåga är beroende af konkurrensförhållandena på världsmarknaden. Konjunkturerna och de ekonomiska lagarne kunna icke regleras med socialistfraser; ja, icke ens, om ett stort land öfverginge från det tomma socialistpratet till handling och antoge ett styrelsesätt enligt socialdemokratiska principer, skulle nämnda lagar rubbas. Om det lilla svenska folket kastade sig in i ett dylikt experiment, så vore sådant liktydigt med själfmord. Det skulle i samma ögonblick uppslukas af stormakterna och intvingas i en mer eller mindre tryckande tvångströja.

[ III. Sveriges kemiska industri.]

[ Statistik.]

Uti den officiella statistiken uppdelas Sveriges hela industri uti 12 grupper. Nedanstående tabell innefattar dessa grupper med respektiva siffror från år 1905.

Uti följande tabeller äro uppgifterna om tillverkningen hämtade ur officiella statistiken D: Fabriker och Handtverk 1905 samt importen och exporten ur Sveriges utförsel och införsel år 1906 af Kungl. Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1907. Som det icke är endast under grupp 9, kemiska preparat, man finner kemiska eller dem närstående produkter, så omfatta dessa tabeller äfven några af de andra grupperna eller utdrag ur desamma. Grupperna 9 och 4 upptagas i sin helhet, de öfriga i utdrag. En del tomrum uti kolumnerna för export och import bero på, att dessa varor icke äro specificerade uti statistiken, utan upptagna under någon klumprubrik.

* Där icke annorlunda angifves.

I följande tabell angifves efter Sveriges utförsel och införsel år 1906 af Kgl. Stat. centralbyrån, Stockholm 1907 importen och exporten af sådana kemiska produkter som icke tillverkas inom landet äfvensom af några metaller och en del råämnen af större eller mindre intresse för kemisk industri.

* Där icke annorlunda angifves.

Den officiella statistiken måste begagnas med försiktighet, om missuppfattningar skola kunna undvikas. Uti afdelningen »Fabriker och handtverk» förekomma nämligen en del dubbelräkningar. En fabrik tillverkar per år t. ex. 5000 ton svafvelsyra. Då registrerar statistiken: 1 svafvelsyrefabrik med ett tillverkningskvantum af 5000 ton och ett tillverkningsvärde af 200,000 kr. En del af denna syra förarbetas på samma eller annan plats till 500 ton svafvelsyrad ammoniak. Då registrerar statistiken: 1 svafvelsyrad-ammoniakfabrik med ett tillverkningskvantum af 500 ton och ett tillverkningsvärde af 94,000 kr. Det är nu tydligt, att uti detta senare värde ligger också värdet för den svafvelsyra, som åtgått vid tillverkningen af den svafvelsyrade ammoniaken. Då sedan för hvarje grupp samtliga tillverkningsvärden summeras, så ingår följaktligen uti summan dubbelt värde för en del af svafvelsyran. Om vidare en del af den svafvelsyrade ammoniaken förarbetas t. ex. till kaustik ammoniak, så kommer värdet af den här i fråga kommande delen af svafvelsyran att för tredje gången införas uti samma kolumn.

Detta exempel rör förädlingsprodukter, hvilkas värde i endast ringa mån inverkar på gruppens slutsumma. Annorlunda ter sig saken däremot t. ex. uti grupp 1, hvars totalsumma innefattar både råsocker och raffineradt socker, både råsprit och renad sprit, samt uti grupperna 5 och 6, där värdet af papper upptages på samma gång, som värdet af den till papperet förbrukade cellulosan.

Vår exports och imports fördelning på de olika länderna får heller icke tagas så strängt »efter ordalydelsen». Ett par exempel äro nog för att belysa detta. Varor, som vi från Tyskland importera öfver Antwerpen, upptagas i statistiken såsom importerade från Belgien, och varor, hvilka vi exportera till Tyskland öfver Rotterdam, upptagas såsom exporterade till Holland.

Af de här upptagna statistiska tabellerna framgår hurusom kemien tillämpas på de mest skilda områden. Uti icke färre än sex grupper af Sveriges officiella statistik för industri finna vi kemiska tillverkningar. I följd af att uppgifterna från den kemiska industrien äro så skingrade, blir det oftast grupp 9: kemiska preparat, som betraktas såsom omfattande hela vår kemiska industri. En fullt korrekt uppdelning är emellertid ingalunda lätt att åstadkomma. Vanligen har hvart och ett lands statistik sin särskilda gruppindelning.

På grund af dessa omständigheter har uti ofvanstående tabeller siffrorna för de upptagna industrigrenarne icke blifvit sammanförda till en slutsumma.

[ Öfversikt af Sveriges produktion.]

Granskar man vårt lands officiella statistik, så finner man snart, att vi icke ha någon egentlig kemisk storindustri af det slag, som t. ex. i Tyskland så benämnes. Nästan de enda fabrikationer, som kunna räknas till denna kategori, äro svafvelsyra och salpetersyra, hvaraf i Sverige årligen tillverkas för c:a 2¼ millioner kronor.[24]

Större delen af svafvelsyran förbrukas på resp. tillverkningsplatser för produktion af superfosfat, hvaraf 1905 vid 6 fabriker 133,000 ton med ett värde af 7⅓ millioner kronor tillverkades. Dessa fabriker täcka nu landets behof och börja söka att exportera. Ännu 1904 infördes 11,000 ton superfosfat mot endast 2,000 ton 1906. Utförseln utgjorde 1904 endast 1 ton, men 1906 4,500 ton.

Salpetersyran tillverkas och användes af dynamit- och krutfabrikerna i blandning med koncentrerad svafvelsyra för nitrering af glycerin, cellulosa eller bomull. Som svafvelsyran härvid helst bör vara alldeles vattenfri, d. v. s. hålla 100 % monohydrat, och sådan icke tillverkas i Sverige, så lära dynamitfabrikerna importera en del rykande svafvelsyra och blanda denna till den genom koncentration af kammarsyra erhållna, c:a 95-procentiga svenska svafvelsyran.

Någon soda-fabrik finnes icke i Sverige, utan landets behof, c:a 15,000 ton soda och 2,000 ton kaustikt natron, fylles i hufvudsak från Tyskland. Några fabriker, som vanligen benämnas sodafabriker, tillverka endast kristalliserad soda af importerad vattenfri. Den enorma konsumtionen af soda i alla länder har sin förnämsta grund däri, att sodan dels såsom sådan utgör en oumbärlig hushållsartikel, dels att den utgör råmaterialet till den lika oumbärliga tvålen.

Sveriges tvål-produktion uppgår i rundt tal till 4,000 ton och produktionen af såpa till 16,000 ton pr år, med ett sammanlagdt värde af 6¼ millioner kronor. Tvålfabrikerna förmå, märkvärdigt nog, icke fullt fylla landets behof, men detta beror möjligen därpå, att tullskyddet icke är fullt effektivt eller därpå, att vissa specialkvaliteter icke tillverkas i Sverige.

Om tvål och såpa har sagts, att konsumtionen däraf kan utgöra mått på ett lands kultur. Utan att dock närmare ingå på Sveriges läge i detta hänseende, må här blott påpekas det faktum, att de kulturstater, som icke tillverka nödvändighetsvaran soda, bli allt färre. Äfven det andra råämnet för tvål och såpa, fettet, importeras. Utländska tvål- och såpfabriker lära sedan några år ofta få offerter å ett fett, som går under diverse benämningar, och hvilket lär tillverkas genom extraktion af latrin. Det torde ännu icke vara närmare kändt i hvad hänseende sådant fett skiljer sig från t. ex. benfett, kadaverfett och dylikt, men det är att hoppas, att de svenska fabrikanterna veta hvad de köpa.

Ammoniumsulfat tillverkas vid de större gasverken, och dessa synas förmå täcka landets nuvarande behof af detta gödslingsämne, som i Sverige, i motsats till hvad i utlandet är fallet, ännu icke vunnit någon större användning. Öfriga ammoniumsalter importeras ännu.

Den starka elektrokemiska flodböljan på 1890-talet medförde för Sverige två fabriker för klorat, en för kaustik kalilut och klorkalk, samt tre för kalciumkarbid, alla baserade på vattenkraft. Kloratfabrikerna täcka landets för tändsticksindustrien icke obetydliga behof och exportera dessutom ungefär lika mycket. Klorkalkfabriken, som icke särskildt återfinnes uti statistiken, har, utan tullskydd som den varit, tydligen icke förmått värja sig mot den utländska konkurrensen, ty af klorkalk importeras alltfort mellan 2 och 3 tusen ton och af kaustikt kali lika mycket, båda hufvudsakligen från Tyskland. Det är såpfabrikerna, som förbruka kalit, och pappersbruken, cellulosafabrikerna, färgerier och blekerier, som använda klorkalken. Kalciumkarbidfabrikerna täcka landets behof och exportera betydliga mängder, men statistiken häröfver är ofullständig.

Svafvelsyrad lerjord tillverkas vid en fabrik af svensk lera och svafvelsyra och vid en annan af importeradt aluminiumhydrat och svafvelsyra. Den användes i hufvudsak vid pappersbruken för papperets limning, hvartill i genomsnitt c:a 4 kg. per 100 kg. papper åtgår, men äfven vid färgning och vid garfning. I utlandet har den ock kommit till användning för rening af afloppsvatten från städer, fabriker etc. Artikeln i fråga åtnjuter ett måttligt tullskydd, men ännu importeras mellan 1 och 2 tusen ton årligen, hvilket möjligen har sin grund däri, att tillräcklig mängd af nöjaktigt järnfri vara för färgerier och för finare papper ännu icke tillverkas inom landet.

Enligt statistiken finnas tre vattenglas-fabriker i Sverige och en smula tullskydd ha de ock, men icke desto mindra importeras flera hundra ton vattenglas, hvilket, om statistiken är riktig, förefaller oförklarligt. Vid det nuvarande höga priset på harts har det gamla förslaget att limma papper med vattenglas ånyo kommit på tal, men i vårt land torde man ännu icke ha gjort något praktiskt försök i denna riktning.

Fabrikerna för krut- och sprängämnen täcka ungefär landets behof, men någon afsevärd export förekommer icke.

Stearinljus-fabrikerna, som ha en årstillverkning på c:a 2,500 ton, täcka ungefär behofvet, men deras glycerin-tillverkning är otillräcklig. Någon afsevärd export af ljus förekommer icke. Produkten synes ha försämrats på senare tiden. Månne paraffin tillsättes?

Harts eller kolofonium får väl knappast anses såsom en kemisk artikel, utan såsom en naturprodukt. Däraf importeras årligen c:a 6 tusen ton. Detsamma kommer från Amerika, men för inköp och transport låta vi betjäna oss af tyskame, hvarigenom varan gifvetvis icke blir billigare. Det användes för limningen af papper äfvensom någon del till tvål och såpa. De båda i statistiken upptagna hartsfabrikerna tillverka sannolikt bryggarharts (för hartsning af ölfat). En vid en cellulosafabrik på senare tiden upptagen utvinning af ett flytande harts ur träet torde ännu icke ha blifvit skönjbar i statistiken.

Sveriges gasverk förmå icke fullt täcka behofvet af stenkolstjära. Af ur sådan tjära vunnen stenkolsolja eller kreosotolja (som användes för impregnering af slipers) samt karbolsyra importeras öfver 5 tusen ton pr år tullfritt från Danmark och England.

Behofvet af lim täckes i det närmaste af landets egen produktion, men export förekommer icke. Oljor, talg och annat fett importeras i kolossala mängder. Mineraloljorna intaga främsta rummet med en import af c:a 100 tusen ton, i hufvudsak direkt (från Amerika c:a 50 tusen ton och från Ryssland c:a 20 tusen ton), men en icke obetydlig del genom våra kära mellanhänder Danmark och Tyskland. Andra oljor införas till en mängd af inemot 15 tusen ton och talg till c:a 6 tusen ton. Enligt statistiken har importen af den tullskyddade linoljan (inkl. rof- och rapsolja) minskats från 700 ton 1904 till 200 ton 1906 och den inhemska produktionen är i stigande. Importen af råmaterialet, linfrö, har under de nämnda tre åren hållit sig ungefär konstant vid 2 tusen ton, och man kunde häri vilja spåra ett uppspirande af linodlingen i Sverige, men tyvärr är det knappast så, ty importen af lin stiger. Af statistiken framgår äfven, att vi täcka vårt behof af lin i hufvudsak från Ryssland, men af linfrö från Sydamerika.

Bland trädestillationsprodnkter upptar statistiken under »beck och beckolja» en import på 4 tusen ton och däröfver, men antagligen utgöres större delen häraf af billigt stenkolsbeck, som användes bland annat för brikettering af stenkolsstybb. Af trätjära exporteras 4 till 8 tusen ton vid en import af 1 tusen ton, hufvudsakligen från Finland. Större delen af trätjäran är tillverkad af furustubbar i tjärdalar och utan tillvaratagande af andra vid denna torrdestillation med röken bortgående ämnen. Denna tjära är oftast af ljusbrun färg och af gammalt högt skattad på världsmarknaden, där den går under namn af »svensk trätjära» eller »Stockholm Tar».

I Sverige förbrukas årligen för järntillverkningen omkring 4½ millioner kubikmeter träkol, hvilka hufvudsakligen (till c:a 85 %) produceras i milor i skogarna, utan att något af de därvid med milröken bortgående ämnena tillvaratagas. Af den nämnda kolkvantiteten återfinnes i statistiken 2¾ millioner m³ under rubriken »träkolsverk». Endast några få af dessa verk kola rationellt i ugnar eller retorter under tillvaratagande af biprodukter, men intresset härför är i stigande på grund af järnverkens alltmera trängande behof af billigare träkol. Ett par hundra ton träsprit exporteras årligen och en ökning är märkbar.[25] En annan biprodukt är ättiksyrad kalk, hvaraf också c:a 1½ tusen ton exporteras. (Denna produkt angifves icke särskildt i statistiken, utan är antagligen upptagen under klumprubriken »kemiska preparat ej specificerade».) Den af vanlig kolved ur kolugnen eller retorten erhållna tjäran är af mörk färg och har en mot stubbtjäran något afvikande sammansättning. Den samma har särskildt värde för träkonservering. Den enda firma i landet, som i större skala sedan flera år utvinner dessa biprodukter vid tillverkning af träkol för hyttändamål är Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag. En hel del andra experimentera med nya kolugnstyper och metoder.

Vid torrdestillation af kolved utvinnes på ett par ställen äfven en mindre mängd terpentinolja. Vid ett par cellulosafabriker har man äfvenledes börjat tillvarataga denna olja ur träet. Äfven vid de s. k. träoljefabrikerna tillverkas terpentinolja medelst torrdestillation af furustubbar i retort. Terpentinoljan från cellulosafabrikerna afdestilleras ur träet medelst ånga och fås så ganska ren och naturligtvis fri från tjärämnen. Den vanliga stubbterpentinoljan går i Tyskland under namn af »Kienöl» och kommer mestadels från Ryssland. Den i Sverige tillverkade terpentinoljan räcker icke att täcka landets behof, utan ca 400 ton importeras årligen. Något mer än hälften häraf kommer från Frankrike, resten sannolikt från Amerika fastän genom tyska och danska mellanhänder. Fransk och amerikansk produkt skall vara framställd genom destillation af kåda insamlad på växande skog, men det är numera rätt svårt att få en ren och oförfalskad vara, ty den uppblandas ofta med stora mängder mineralolja, ja, stundom säljes ett särskildt slag af fotogén (Borneo-petroleum) efter lämplig »parfymering» såsom terpentinolja. Då god fransk eller amerikansk terpentinkåda destilleras, så erhålles såsom återstod 70 à 80 % harts (kolofonium). Priset på stubbterpentinolja är endast c:a hälften af den äkta franska eller amerikanska varans pris.

Trämassa, hufvudsakligen s. k. kemisk, framställd enligt sulfit- och sulfat-metoderna, är näst trä och järn Sveriges förnämsta exportartikel och produktionen är starkt i stigande. Produktionsvärdet utgjorde 1896 kr. 18 millioner och 1905 kr. 52 millioner. Exportvärdet utgjorde 1906 c:a 50 millioner kronor. Exporten af papper är ock betydligt och ökas likaledes. Exportvärdet utgjorde 1906 c:a 30 millioner kronor.

Cement exporteras i stor och stigande skala. Glas exporteras, men kvantiteten har minskats något under senaste åren, sannolikt i följd af de långvariga strejker, som förekommit.

Produktionen af socker täcker behofvet, men nämnvärd export förekommer icke. Sprit-tillverkningen täcker synbarligen behofvet af det råa berusningsmedlet brännvin, men de »finare» medlen, »förädlad» sprit, importeras i ganska betydliga kvantiteter. De senare slagen måste antagligen komma från utlandet för att vara »fina» nog.[26]

Af stärkelse importeras en mindre mängd. Af margarin exporteras något litet.

En fabrik för garfextrakt har uppstått, men ännu icke förmått i någon mån minska den stora importen. I fråga om garfämnen är statistiken mycket missvisande. Garfextrakterna äro antagligen upptagna under rubriken »garfsyra», hvars årsmängd uppgår till öfver 4,000 ton. Värdet, kronor 1 pr kg. eller 4 millioner kronor pr år, är dock tydligen alldeles för högt. Medelvärdet af de många olika slagen garfextrakter torde knappast vara öfver 20 öre pr kg. och årsvärdet sålunda endast inemot 1 million kronor.

Detta är ungefär hvad vi ha af kemisk industri i vårt land. För jämförelse må nämnas, att Tysklands kemiska industris årliga produktionsvärde närmar sig 1,500 millioner mark och sålunda öfverstiger sammanlagda beloppet af Sveriges samtliga industrigrenars produktionsvärde. Men om vår kemiska industri än är obetydlig, så kan den dock sägas vara en god början, och goda ansatser till en stor utveckling saknas icke.

[ IV. Några utvecklingvillkor för kemisk industri i Sverige.]

Såsom af det föregående framgår hade Tyskland vida sämre förutsättningar för kemisk industri än England, men har nu icke desto mindre gått förbi både detta land och alla andra. Sveriges förutsättningar stå knappast efter Tysklands, utan äro för åtskilliga grenar bättre. Utvecklingen kommer hos oss helt visst att gå sina egna vägar, men vi ha likväl många lärdomar att hämta från utlandet.

Af de engelska, franska och amerikanska uttalanden, som i det föregående blifvit anförda, kunna vi på vårt eget land tillämpa en hel del. Vi kunna sålunda säga, att för den kemiska industriens framgång i Sverige fordras kunskaper och energi både hos kapitalisten, som startar företaget och mobiliserar kapitalet, hos ingeniören, som planlägger, leder och utvecklar produktionen och hos köpmannen, som skaffar afnämare till produkten. Men det fordras mera, ty äfven med dessa egenskaper komma de nämnda icke långt, om de icke möta förstående från statsmakternas sida.

Det är gifvetvis af allra största vikt, att det finnes möjligheter för inhämtandet af nödiga kunskaper, och att sättet för dessa kunskapers meddelande är det bästa. Öfverallt inses mer och mer, att allt hvad läroanstalter heter med nödvändighet måste forma sig efter lefvande lifvet. Äfven i vårt land pågår på detta område ett omdaningsarbete, hvilket, man får hoppas, skall bära goda frukter, såvida icke en kortsynt och planlös reformifver eller maktlystet partisinne snedvrider detsamma.

Planlöst arbete är oftast till ingen nytta, och det är därför på tiden, att alla uppbyggande krafter enas om de viktigaste principerna vid byggandet, enas om, hvad som är hvete och hvad som är ogräs för samhället först och främst inom undervisningsväsendet. Trångbröstad ängslan att t. ex. »forskningens frihet» äfventyras, ifall med målmedveten kraft rensning så företages, hör icke till det friskt pulserande lifvets sunda vätskor[27] . Exempel från utlandet visa, att en strikte genomförd renhållning och vaksamhet i detta stycke i hög grad befordrar utvecklingen och att slapphet hämmar den.

I vårt land finnas rika möjligheter att inhämta de för kemisk produktion nödiga teoretiska kunskaperna, men i fråga om praktik och om samverkan mellan läroanstalter och industri är det icke så väl beställdt. Äfven här har man den gapande klyftan mellan skolan och det verkliga lifvet. Den unge teknikern har ett godt förråd af kunskaper, men han vet icke rätt, huru han skall göra dem fruktbärande. Den ekonomiska sidan af ett produktionsföretag, dess organisation och administration, är honom ofta alldeles främmande. Medfödda anlag äro äfven här visserligen af allra största betydelse, men en »praktisk blick» kan ock genom träning utvecklas, och grunden härför kan och bör läggas redan vid läroanstalten. »Blotta vetandet är icke människans ändamål på jorden . . . kunskapen måste ock taga verksam del i lifvet,» säger Helmholz. Våra teknici synas stundom icke rätt tillfreds med sin sociala ställning, men i själfva verket beror ju denna helt och hållet af dem själfva. Den ingeniör, som icke gitter förskaffa sig grundlig insikt på här antydda område, lär städse få finna sig i att förbli en industriens intellektuelle grofarbetare. Men det är själfklart, att de måste följa tidens kraf. Hvem har väl för öfrigt större utsikt att fullständigt kunna uppspåra och öfverblicka alla de både tekniska och ekonomiska omständigheter, som inverka på ett industriellt företags framgång, och att pröfva och sammanjämka krafven från båda sidorna? Ledaren af ett kemiskt-industriellt företag bör därför vara i stånd att bedöma och betvinga alla sådana svårigheter, som t. ex. dem vi sågo framträda vid indigosyntesens genomförande i praktiken[28] .

I fråga om möjligheter till merkantil bildning, så är i vårt land heller icke så illa ställdt och bättre blir det, sedan en påtänkt handelshögskola blifvit en verklighet. Af den stora tillströmningen på köpmannabanan vore man böjd antaga, att svenskarne ha utomordentliga naturanlag för detta kall, men raka motsatsen lär vara fallet. Ofta är det så, att den, »som icke duger till något annat», eller den, som fruktar ett gediget, produktivt arbete, han kastar sig in på denna bana, sannolikt emedan han tror sig ha funnit, att en köpman stundom på lättvindigaste vis kan bli rik. De handelsskolor, som för sina ledare äro mera än »den mjölkande kon», ha därför äfven den uppgiften att väcka ett rätt förstående för köpmannakallet och att fördjupa intresset för en verklig, god och gedigen köpmannaverksamhet. Att det icke råder någon brist på »köpmän», det vet hvarje industriman, som producerar handelsartiklar. Han vet berätta, huru ständigt en mängd folk, mest såsom agenter, erbjuda sin hjälp vid försäljningen.

Må vi emellertid komma ihåg, att först gäller det att producera något och sedan att afsätta produkten. Först behöfvas produktiva industrimän och sedan köpmän. Den som tillverkar goda produkter och af kända typer behöfver för öfrigt inga mellanhänder.

Energi nämndes här ofvan såsom ett villkor för utvecklingen. Man hör stundom påstås, att svenskarne lida brist härpå, men detta torde vara endast skenbart. I den mån industrien utvecklas, öppnar sig för en hvar flera möjligheter både att finna ett med sina anlag harmonierande arbete och att få »ökad lön för ökad möda», och under sådana omständigheter frigöres säkert all latent energi. Ett bevis för denna förmodan synes ligga däri, att de från Amerika hemvändande svenskarne tydligen fått sin slumrande energi sålunda väckt. Tyvärr somnar den dock allt för ofta snart nog igen efter hemkomsten. Premieackord-systemet[29] tillämpas i vårt land i allt för ringa utsträckning, beroende på bristande specialisering. Fabrikerna syssla i allmänhet med för många tillverkningar i stället för att drifva endast en eller ett par i mycket stor skala. De öka själfva också därigenom antalet af sina konkurrenter.

Vidare komma vi till förståendet från statsmakternas sida. Genom en sund lagstiftning, byggandet af nya vattenvägar och järnvägar, införandet af lämpliga tull- och frakttariffer etc. har regering och riksdag i sin hand att kraftigt befordra industriens utveckling. Bland lagstiftningsärenden är tullfrågan ett af de allra viktigaste, och skall densamma därför här något utförligare behandlas.

[ Planmässigt och effektivt tullskydd.]

Om en producent gjorde framställning om tullskydd för sin produkt och hundra konsumenter ropade nej, så blef det intet tullskydd. Följden vardt, att kapitalet drog sig tillbaka, den nya industrien gick om intet eller förkrympte, och företagsamheten, hvaraf intet öfverflöd finnes i vårt land, hade fått en näsknäpp i stället för en väl behöflig handräckning. »Staten bör akta sig för att skrämma bort kapitalet från företagsamheten» är en statsmannaregel, som härstammar från Bismark. Undersökes för hvarje fall helt affärsmässigt, hvad den nya industrien ger landet och hvad den tar, ifall den får tullskydd, så blir hvarje tullfråga en enkel afräkning och icke något lotterispel. Vid denna nationalekonomiska bokföring få dock icke endast de summor, som förut för varorna gingo till utlandet, men som nu stanna inom landet, räknas den nya industrien till godo, utan äfven värdet för landet däraf, att den nya industrien lämnar arbete åt ett antal personer, som eljes nödgats söka sin utkomst i främmande land.

Det klingar kanske förnuftigt i mångens öron, då någon säger, att i ett land utan införseltullar uppväxer den naturligaste och lifskraftigaste industrien, att tullarne äro en orättvis skatt, som en del af landets innebyggare få betala, en present från staten till några få fabrikanter, eller då det pekas på England, som redt sig och fortfarande reder sig godt utan tullar, såsom ett efterföljansvärdt exempel för Sverige. Men erfarenheten talar ett annat språk. Vi ha i det föregående sett, hurusom den kraftigt tullskyddade tyska kemiska industrien enormt utvecklat sig, under det den från början kraftigare och under gynsammare förhållanden beträffande råmaterial och bränsle arbetande, men icke tullskyddade engelska kemiska industrien stått stilla eller gått tillbaka. Denna utveckling i Tyskland är så kolossal, att den i andra länder och isynnerhet England, såsom vi sett, börjat väcka allvarliga bekymmer, och många kraftiga rop på tullskydd förspörjas.

Att frihandelssystemet ännu är rådande i England beror för öfrigt sannolikt icke därpå, att ett väl afvägdt tullsystem icke skulle bli till fördel för landet, utan på engelsmännens konservatism. De ha ju också råd att ännu så länge arbeta efter ögonmått och följa sina känslor, äfven om dessa icke äro så nationalekonomiska, men vi måste för att kunna bestå i konkurrensen länderna emellan betjäna oss af alla nutidens hjälpmedel och kalkylera med skarpa siffror. Ett gammalt köpmansfolk kan någon tid hvila på sina lagrar, men för oss, som icke ha sådana lagrar, duger icke att hvila.

Tysklands nya tulltarif visar, att det landet lärt sig inse, hvad skyddstullar äro värda för industriens utveckling. Det lönar sig för bonden att bekosta gärdesgård omkring sina marker.

Med den »orättvisa beskattningen» är det icke så farligt, om man går till botten med saken. Inför det stora helas fördel blir denna »skatt» en bagatell. Ojämnheten jämnas af sig själf och »skatten» försvinner för öfrigt, så snart flera producenter börja konkurrera på den inhemska marknaden. »Presenten» från staten är den man väl värd, som bryter väg.

Tullskydd är långt nödvändigare nu än förr för att gent emot de utländska trusterna göra det möjligt att »börja i smått».

Vårt land står för närvarande i begrepp att skaffa sig en planmässig och effektiv tulltariff för att om ett par år under icke allt för ogynnsamma förutsättningar eventuellt kunna upptaga underhandlingar om handelstraktater med andra länder. Det gäller därför nu för den kemiska industriens män i vårt land att ha sina riktlinier klara och att uti tariffen få dem vederbörligen beaktade. Det duger emellertid gifvetvis icke att härvid bara tänka på nuvarande förhållanden. Många tecken tyda på, att vårt lands kemiska industri kommer att kraftigt utvecklas. En olämplig tulltariff skulle då, om den genom traktater komme att bindas för en tid af 10, kanske 20 år, verka i hög grad hämmande på utvecklingen.

Det kan ligga nära till hands att taga något starkt tullskyddadt lands tariff till mönster i tanke, att densamma är grundad på sådana erfarenheter, som vi ännu icke hunnit göra. Detta är dock alldeles oriktigt, ty dels äro betingelserna för en viss industrigren aldrig fullt desamma i två länder och dels är det framför allt under utvecklingstiden, som största tullskyddet är af nöden. Vi behöfva därför högre tullar på kemiska produkter än en stat med högt utvecklad kemisk industri, äfven om den staten skulle gälla såsom riktigt högprotektionistisk. Har nämligen en industrigren nått den utvecklingen, att den täcker icke allenast det egna landets behof, utan äfven exporterar, så producerar den på grund af samlad erfarenhet helt visst redan så billigt, att den med hjälp af ganska låga tullar kan reda sig mot utländsk konkurrens. Vidare är att märka, att ingen traktat kommer till stånd utan både många och betydliga sänkningar uti grundtariffens tullsatser. Dessa få därför äfven af denna orsak icke vara för knappt tilltagna.

Det är vanligen regel, att endast förädlade varor beläggas med tull och detta i proportion till förädlingsgraden, samt att råvaror lämnas tullfria. Denna regel är ju sund och bra, så länge det är fråga om endast de förhållanden, som råda för tillfället, men gäller det att taga hänsyn till utvecklingen, så blir det icke alltid så lätt att skilja mellan råvaror och förädlade. En artikel, som i dag icke tillverkas inom landet, utan såsom råvara importeras, kunde kanske om något år bli föremål för inhemsk tillverkning, ifall tullskydd funnes. Är man då bunden af en handelstraktat, så står man där tills traktattiden är till ända.

Det synes, som om en handelstraktat öfver hufvud vore fullt på sin plats endast mellan stater som i industriellt (ja, kanske också i politiskt) hänseende stå någorlunda i jämnhöjd. Den mindre staten eller den, som har den minst utvecklade industrien, torde eljes på förhand vara dömd att dra det kortaste strået. Ha vi i själfva verket för närvarande några afsevärdt förädlade industrialster att exportera? Och huru många slag af sådana kunna vi få in t. ex. i Tyskland! Kan det vara fördelaktigt för en stat, som bara exporterar råvaror eller halfförädlade produkter, att afsluta handelstraktat med en, som bara exporterar förädlade varor? Här gäller att göra upp exakta afräkningar. Kan den nationalekonomiska vinsten af en traktat egentligen bli stort mer än ± 0, då hvarje fördel måste köpas med en lika stor eftergift på annat håll? Månne icke Sveriges industri blir allra naturligast och kraftigast och får de naturligaste afsättningsområdena, om den får uppväxa utan handelstraktater?

Att en handelstraktat fordrar granskning äfven från andra synpunkter framgår af följande passus uti det 1907 träffade tysk-amerikanska provisoriska handelsaftalet: ». . . . Den amerikanska regeringen förpliktar sig att uppbjuda sitt inflytande för att ernå Peyne-lagförslagets antagande i kongressen . . . .»[30] Om en liten stats regering gentemot en större stat förpliktade sig till något dylikt, så skulle det sannolikt genast heta, att den mindre staten kommit i vasallförhållande till den större.

Såsom exempel på, huru det stundom rent af kan vara förenadt med krigsrisk för ett land att exportera råämnen, må anföras följande.

Under första hälften af förra seklet försåg Sicilien hela den europeiska kemiska industrien med det viktiga råämnet svafvel, År 1838 lämnade regeringen i Neapel utförselmonopol på svaflet till en fransk firma. Denna höjde priset till nära det tredubbla. Som detta var ruinerande för den engelska sodaindustrien, så gjorde den engelska regeringen föreställningar hos regeringen i Neapel och då dessa blefvo utan resultat, sammandrogs en eskader af engelska krigsflottan utanför nämnda stad. Detta hade åsyftad verkan och svafvelpriset återgick till det normala.

Ett ännu färskare exempel hade vi på närmare håll för ett par år sedan, då det var fråga om att belägga järnmalmsexporten med en registreringsafgift af en krona pr ton. I tyska pressen och äfven i tyska riksdagen höjdes då väldiga rop om påtryckning på Sverige för att förhindra detta. Bland annat syntes en notis i tidningarna om sändandet af en ångare med »600 turister» till Karlskrona. (Hänsyftningen på ett slagskepp var påtaglig och notisen i öfrigt en gliring för vårt ifriga lockande på utländska turister.)

Ja, tull- och traktatfrågorna måste ses från många håll. Må vi icke låta öfverrumpla, locka eller skrämma oss från någon sida, utan i tid noga öfverväga, hvad som är oss bäst och nyttigast, och sedan stå fast därvid. Om en stormakt börjar räkna ett litet land till sin »intressesfär», så kan det sedan vara svårt nog att komma ur den kärvänliga omfamningen.

Ofvanstående, som i början af 1908 var infördt uti Ind. Norden beaktades af Kemistsamfundet, som den 28 februari tillsatte en kommitté för utredning angående den kemiska industriens ställning till den blifvande tulltaxan. Denna kommittés uttalande som på samfundets uppdrag tillsammans med detaljeradt förslag till tullsatser inlämnades till kungl. tulltaxekommittéen, går i flera väsentliga delar i samma riktning som mina. (Sv. Kem. Tidskr. 1908:62.)

[ Några allmänna förutsättningar för framgången af ett industriellt företag.]

Tanken på grundandet af en fabrik uppstår väl naturligast, då ett verkligt och ihållande behof af produkten förefinnes. Men äfven en riklig tillgång på råmaterialet, uppkomsten af en ny tillverkningsmetod eller af en ny artikel kan utgöra en sund impuls därtill. Att börja en tillverkning, som i utlandet redan nått en hög utveckling, och som i Sverige icke är tullskyddad, är icke lockande. Mången kastar sig därför öfver det »allra nyaste», som lofvar guld och gröna skogar, och blir »försöksdjur» åt någon »i det blå» sväfvande uppfinnare. Men den erfarne industrimannen vet, att det vanligen är föga lönande att »bryta väg», d. v. s. här att taga uppfinningen från uppfinnarens skrifbord och genomföra den i praktiken. I dylika fall visar sig ofta, fast kanske för sent, att uppfinnareentusiasmen skymt blicken för en hel del viktiga både tekniska och ekonomiska faktorer. Här framträder ofta skarpt bristen uti teknikerns utbildning för det praktiska lifvet. De försiktigare kapitalisterna ha på grund af dylikt blifvit så skeptiska i fråga om uppfinningar, att de sällan våga sig på andra företag än dem, hvars rentabilitet »en blind kan känna med sin käpp».[31]

Försiktighet gent emot »uppfinningar» är ovillkorligen på sin plats, men rätta tidpunkten för upptagandet af en ny metod eller tillverkning får dock heller icke försummas, ty äfven vid ett i praktiken ganska väl utarbetadt förfarande, måste de nya männen på den nya platsen göra sina erfarenheter, och det är då bättre, att de göra dem, innan konkurrenter på det nya området hunnit lika långt eller längre. Städse intaga därför de industriella verk den gynnsammaste positionen, som själfva arbeta med i têten för utvecklingen och icke bara bida resultatet af andras arbete. De äro ock bäst i stånd att bedöma nya metoder och förslag, som framkomma, och lockas icke så lätt in på de »dimmiga» företagen. Det gäller numera icke endast att nödtorfteligen »följa med sin tid», utan äfven att med ifver speja framåt, »Den som stannar, blir förbigången».

Utvecklingen i Sverige går långsamt isynnerhet därför, att de industriella verken ofta icke anse sig »ha råd» att hålla sig med specialister i tillräckligt antal såsom arbetsledare, men detta är en falsk sparsamhet. Ofta är den ende teknikern på platsen så öfverhopad med arbete för företagets administration och för upprätthållandet af status quo, att han icke får den allra minsta tid öfver för utvecklingen. Han måste då ha hjälp. Ju flera verkligt produktiva krafter, desto bättre blir helt visst resultatet.

För en kemisk fabrik af någon betydenhet är det rent af ett lifsvillkor att ega ett laboratorium, där icke blott analyser kunna utföras, utan där också nya metoder kunna utarbetas och kalkylfaktorer pröfvas. Försiktigheten bjuder emellertid, att sedan i laboratoriet allt blifvit utredt, som där kan utredas angående en ny metod eller apparat, så bör dock icke genast därpå full fabrikation grundas, utan första utförandet bör ske uti halfstor skala.

Den tränade industrimannens praktiska blick säger honom hvar den nya fabriken bör läggas, men i grund och botten är äfven detta en räknefråga, uti hvilken såsom hufvudsakliga faktorer ingå fraktkostnader för råmaterial, bränsle och färdiga produkter. För en produkt af högt värde spelar frakten ingen roll, men för en billig blir frakten ofta af afgörande betydelse.

Ett annat spörsmål är, uti hvilken skala fabriken bör anläggas. Här äro naturligtvis möjligheterna för afsättningen i första hand afgörande, men denna faktor är stundom svår att få exakt bestämd. Det är ju därför riktigast att börja i liten skala, men dock efter en från början uppgjord plan till utvidgning. Skalan får dock icke tilltagas allt för liten, ty då kan hända, att tillverkningen för den skull icke bär sig, och att resultatet blir missvisande. En man på hvarje nödvändig post är det minsta möjliga antalet arbetare och tjänstemän, men om posten är så liten, att den vid för öfrigt korrekta förhållanden icke förmår »föda sin man», så är just skalan för liten. Äfven denna rentabilitetsgräns kan i de flesta fall med nöjaktig säkerhet beräknas.

Har man fått lämplig plats och skala bestämda, bästa tillverkningsmetod, god plan och pålitliga, på jämförbar praktik grundade noggranna kalkyler både för anläggningen, driften och afsättningen, och kalkylerna angifva en god rentabilitet, så återstår utförandet samt sist, men icke minst viktig, en god teknisk, organisatorisk och administrativ ledning af fabriken och en duglig, med artikelns afsättning förtrogen, merkantil kraft.[32]

Nedgången uti arbetsintensiteten, som verkar så afskräckande på företagsamheten, kan i någon mån motvägas genom en god planläggning, goda arbetsmetoder, apparater och maskiner, men säkrast torde den motvägas genom en vaken arbetsledning.

Den patriarkaliska tiden, då fabriksägaren kände hvar och en af sina arbetare, visste hvad hvar och en dugde till och aflönade honom därefter, är förbi. Nu stå ofta diverse souschefer och arbetsförmän emellan chefen och arbetarne, och icke ens, om den förre har blick och intresse för ett korrekt aflöningssystem, lyckas det honom alltid att hindra uppkomsten af protektionsförhållanden. Intet är så ägnadt att väcka missnöjet och verka demoraliserande, som om den flitige och duglige arbetaren finner, att odågan får lika stor eller kanske större lön än han. I stället för att verka rättande härutinnan ha de socialistiska fackföreningarne i hög grad förvärrat detta missförhållande. All sammanslutning och allt föreningsväsen blir vanligen närmast till nytta för de svagare (såvida icke dessa af okunnighet låta sig exploateras). Ofta är ju ock detta hjälpande af de svaga det berättigade ändamålet, men inom de socialistiska fackföreningarne är det i hufvudsak de lata, som få fördelen. Till goda arbetsledareegenskaper hör därför först och främst förmågan att rätt bedöma arbetet och därefter rätt aflöna olika arbetskrafter. Endast den duger till arbetsledare, som själf kan arbeta och som i alla detaljer förstår det ifrågavarande arbetet. Men arbetsledaren skall icke vara en förarbetare, ty »husbondens öga gör mer än båda hans händer». Det är med öga och tanke han skall verka. Till allmänna chefsegenskaper hör vidare förmågan att väcka, underhålla och öka intresset för arbetet. Liksom soldaten eldas af sin anförare, så behöfver arbetaren det icke mindre.[33] Ens arbete skall vara en kärt. Är det icke så, så går det icke bra att uträtta något, allra minst på det produktiva området.

»Wird deine Arbeit, dir zur Last,
Bist du nicht wert, dass du sie hast»

säger ett tyskt ordspråk. Om någon söker en plats, så tag reda på hvarmed han sysselsätter sig på lediga stunder. Ju närmare denna hans sysselsättning ligger arbetet på den post, han söker, desto bättre.

[ V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång i Sverige?]

Det är icke meningen att här definitivt besvara denna fråga, ty detta kan endast ske, sedan för hvarje särskildt fall fullständig kalkyl blifvit utarbetad, utan här skola blott några allmännare synpunkter framhållas.

Tillgången på billigt bränsle uti ett land är af afgörande betydelse för uppkomsten af industri och icke minst af kemisk industri. Sverige hör i detta hänseende visserligen icke till de allra bäst lottade länderna, ty det har endast en obetydlig mängd stenkol och inga brunkol, men däremot är det rikt på torf. Vårt land eger nämligen icke mindre än omkring 4 millioner hektar torfmossar, hvilka, räknade till ett medeldjup af 2 meter, innehålla c:a 8 milliarder ton bränntorf, motsvarande c:a 4 milliarder ton stenkol. Hittills har dock torfven på grund af de höga arbetskostnaderna för dess upptagande, torkning etc. samt höga fraktkostnader icke förmått att i afsevärdare mån upptaga konkurrensen med de engelska stenkolen, åtminstone icke å platser på större afstånd från mossen. Det blir emellertid alltmera tydligt, att det icke kan vara annat än en tidsfråga, då denna bränslekälla med nödvändighet i största utsträckning måste tagas i bruk.

Sverige importerar nu årligen inemot 4 millioner ton engelska stenkol, värda nära 60 millioner kronor. Detta bränslebehof skulle landets torflager förmå täcka under en tidrymd af c:a 1,000 år.

Den under de senare åren starkt framträdande tendensen hos stenkolspriset att stiga, har gjort, att industrien nu allt mera börjar intressera sig för torfmossarne. Följande sammanställning visar de senare årens kolossala fluktuationer i priset på stenkol (ångkol från Wales). Vid slutet af hvart och ett af nedan nämnda år var kolpriset pr ton som följer:

Det är icke underligt, om industrien ser sig om efter en stabilare värmekälla. Den allra stabilaste energikällan är otvifvelaktigt vattenfallen, »det hvita kolet», som det pratas så mycket om, men såsom egentlig värmekälla för industrien kommer denna dock icke i fråga, utan här blir det torfven, som skall uttränga stenkolen.

Generering af gas af torf har i Sverige praktiserats redan ett par tiotal år, bl. a. vid glasbruk, och vinner synbarligen allt större utbredning.[34] Eldning med torfpulver är ock föremål för stigande intresse. Vid några industriella verk har man börjat torka torfven medelst bortgående förbränningsgaser.[35] Angående torfvens användbarhet för metallurgiska ändamål äro meningarne ännu delade.[36]

Ännu en bränslekälla har vårt land uti den bituminösa alunskiffern, hvars mängd blifvit uppskattad till 13 milliarder ton med ett bränslevärde öfverstigande torfmossarnes. Skiffern har emellertid i ännu högre grad än torfven den nackdelen, att på grund af sitt låga bränslevärde icke tåla några fraktkostnader. Men om icke bränslet kan komma till fabriken, så får väl fabriken komma till bränslet. Genom torrdestillation i en regenerativ gasgenerator torde en god bränslegas kunna erhållas och dessutom de vanliga oljorna etc.[37]

I fråga om rikedom på vattenfall står Sverige i främsta ledet. Vattenkraften i vårt land och i grannländerna beräknas af S. Lübeck[38] som följer:

[ Elektrokemiska m. fl. fabrikationer.]

Det har talats och talas fortfarande mycket om, att vårt lands vattenkraft bör utnyttjas bl. a. för elektrokemisk industri. På 1890-talet gjordes ock en ansats i denna riktning, då ett par klorat- och ett par karbidfabriker samt en alkali- och klorkalkfabrik anlades. Men man torde nu kunna säga, att för ingen af dessa ha de då hysta förhoppningarne blifvit uppfyllda. Chefen för vårt lands enda elektrolytiska alkali- och klorkalkfabrik skref 1901 uti T. T. K. 140: ». . . Sveriges öfverlägsenhet gent emot andra länder med afseende på billig drifkraft ansågs hittills nästan som ett axiom, men kan numer anses som en saga blott och detta till följd af de betydande framsteg, som kraftgastekniken gjort de senaste åren . . .» Densamme visade ock med kalkyl, att en elektrolytisk fabrik vid Liverpool skulle arbeta fördelaktigare än en dylik vid lämpligaste vattenfall i Sverige.

Uti Journal of the Soc. of chem. Industry 1907: 290 har Howles räknat ut, att framställningskostnaderna för 1,000 kg. salpetersyreanhydrid, genom elektrisk förbränning af luftkväfve, vid olika kraftkällor ställer sig på följande sätt:

Det är ju klart att dessa siffror alldeles icke kunna vara allmängiltiga. I Tyskland ställer sig ofta ångkraften 5 gånger och i Schweiz ända till 10 gånger dyrare än vattenkraften, där sådan finnes.

För att ge en antydning om de betydliga värden, som masugnsgasen representerar, har man räknat ut, att om Niagaras 10 millioner hästkrafter utnyttjades, så skulle man erhålla endast tre gånger så stor effekt, som den, hvilken går bort med afloppsgaserna från Förenta staternas masugnar.

Uti ångkraftkostnaden här ofvan har Howles antagligen räknat ångan tillgodogjord i kondensångmaskin, men detta är icke bästa sättet för ångans utnyttjande. Uti kemiska fabriker förbrukas vanligen stora mängder värme för afdunstning (koncentration), uppvärmning, destillation, torkning etc. och för sådant ändamål användes mestadels ånga af lågt tryck. Här kan man nu erhålla, mycket billig kraft genom att uppställa en ångmaskin, konstruerad att arbeta med ett ångtryck af t. ex. 8 atmosfärer, och som aflämnar ångan med t. ex. 2 atmosfärers tryck. Denna afloppsånga användes då för afdunstningen etc. På detta sätt kommer allt det värme till nytta, som eljes uti en ångmaskins kondensorer med ringa vinst af kraft förspilles, och kraftkostnaden kan täfla t. o. m. med den vid masugnsgas.

En fabrik, som elektrolytiskt sönderdelar alkaliklorid och af den erhållna luten tillverkar kaustikt alkali i fast form, kan på detta sätt kombinera kraftalstring och afdunstning. Principen kan för öfrigt komma till användning i en mängd fall, då en fabrikation, som behöfver kraft, förbindes med en, som behöfver ånga för afdunstning etc.