AMERIKANSKT

AMERIKANSKT

SOM EMIGRANT TILL AMERIKA

AV
ESTER BLENDA NORDSTRÖM

STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG

STOCKHOLM 1923
NORDISKA BOKTRYCKERIET

INNEHÅLL:

EMIGRANTER.

Nu reser jag till främmad’ land,

och du får stanna kvar ...

Det började i Köpenhamn på Skandinavien-Amerikalinjens kontor nere vid hamnen. Där var första stationen på resan över havet, och alla tredjeklasspassagerare voro beordrade att infinna sig för läkarbesiktning dagen före båtens avgång. Och där sutto och stodo vi i långa rader, i väntan på vår tur att få försvinna bakom en mystisk skärm i ändan på den långa, stenlagda salen. På andra sidan den vaccinerades det, och män och kvinnor trängde sig in där i kamratlig blandning. Det var ett liv, ska jag säga! Ungar skreko och kvinnfolk svimmade – inte för att det lilla vaccineringssticket gjorde det minsta ont, men i alla fall. För ordnings skull bara! Somliga, gamla vana Amerikafarare, skyndade sig att klämma ut vaccinen så fort de kommo lite i skymundan och rådde vänligt och viskande oss stackars »greenhorns» att göra detsamma. Men den lilla rispan vi fingo kunde då inte vara så farlig, det blödde inte om den en gång, så jag lät min vara som den var och fick ett kort med mitt vaccineringsstämplade namn, och trodde att allt var klart för dagen.

Men det var det visst inte.

När äntligen alla hade dykt in bakom skärmen och kommit ut igen, så fingo vi order att ställa upp oss i en lång rad utanför en stängd dörr och vänta på nästa nummer i programmet. Och där stodo vi och hängde och betraktade varann litet i smyg och försökte se ut, som om vi varit med om det här otaliga gånger förut. Om jag kunde begripa varför man alltid skall vara liksom lite generad för att visa sig tafatt och ovan, när man ändå känner sig så! Och alla vet, att man är det.

Jag stod där och sade aldrig ett ljud, men runt omkring mig surrade det av prat. Somliga talade engelska och bevisade därmed tydligt och klart sin enorma överlägsenhet, somliga danska, somliga svenska, och somliga – några svartmuskiga ena – blabbrade något obegripligt, okristet språk, som inte liknade nånting. Somliga pratade med högan röst och skrattade, så det rungade, för att visa hur fullständigt oberörda och muntra de kände sig, andra mumlade, och en del till och med viskade. Men alla höllo de sina stämplade kort hårt i nypan och läste frånvarande om och om igen vad där stod tryckt. Själv hade jag till närmaste granne en riktig gammal viking – en storvuxen, vithårig karl, med bredbrättad cowboyhatt på nacken och den mest vidunderliga halsduk, knuten på det mest vidunderliga sätt under en nedvikt celluloidkrage. Hans ansikte var ett enda brett leende, och hans röst var stark såsom åskans, när han på ursmåländska förkunnade för en bekant, som stod lite längre bort i ledet, att han hadde »gått öve nittan gånga å kanske sulle gå nittan te», att han bodde i Texas och hade en apelsinfarm i Californien, å att nu jädrar ...

Men just där öppnades dörren, och som jag stod bland de första, så måste jag tyvärr gå in, innan jag fick veta vad han nu jädrar skulle göra. Dock gick jag med relativt lugn, för vi skulle ju med samma båt, så där fanns möjligheter att få höra fortsättningen en annan gång.

Och så stannade vi framför en annan dörr genom vilken bara en efter en släpptes in. Jag undrade varför alla de tre, som voro före mig, kommo ut med så röda ansikten, vari ett uttryck av skratt blandade sig med en viss lite generad och förargad uppsyn. Men när jag själv släpptes in i det lilla trånga båset och fick undergå min examinering, så begrep jag dem så väl. Där stod en ung, högst allvarlig läkare, och det första han sa var:

»Vil Di ta Hatten Deres av!»

Och när denna enkla befallning blivit åtlydd, högg han ivrigt tag i mitt huvud och synade det noga. Han hade inte förstoringsglas, men han hade glasögon, och mig föreföll det, som om han ämnade ta upp konkurrensen med vår Herre och räkna mina huvudhår – så länge och så intensivt gick han igenom dem. Det verkade som om han tänkte:

»Mej lurar du inte – jag ska nog hitta dom!»

Men när han trots aktningsvärda ansträngningar inget misstänkt fann, lämnade han motvilligt huvudet åt sitt öde och ägnade sig åt resten av min person. Han hittade ingenting där heller, och med en otålig suck tog han mitt kort, tryckte en ny stämpel på det, vinkade med handen till tecken att audiensen var slut och lät mig gå – med ett mycket rött ansikte, där skrattlust kämpade med förargelsen och en känsla av förödmjukelse. Det är inte så roligt att vara emigrant alla gånger!

Dagen därpå, innan båten gick, var det en läkarsyn till. Men då vrängde de bara ut och in på ögonen på en och tittade länge och noggrant i händerna, som om de velat läsa de ovissa öden man gick till mötes, undersökte tandköttet och lät en gå med en stämpel på kortet. Och som man redan vid inköpet av biljetten hade fått skriva sitt livs historia på ett plakat innehållande de mest insinuanta frågor, som skulle besvaras, så ansågs man värdig och färdig att bestiga den stora svarta jätten, som låg vid kajen, bolmande och gnisslande och tjutande med skorstenar och vinschar och ankarspel.

Det var ett stim därute! Hela kajen var packad med barnvagnar och människor och väskor – koffertar singlade i luften ovanför ens huvud och svängdes med ängslig fart på vinscharnas armar från bagageskjul till lastrum, luften var full av slammer och skrik och röster, som försökte överrösta larmet. Vid emigranternas landgång var det värst. Folk trängde sig av och på utan ett spår av hänsyn till varann – och vem skulle haft tid till det, när avresans ögonblick var så nära, när en sista kyss, en sista omfamning, ett sista viskat ord kunde bero på, att man hade armbågar starka nog att tränga sig fram med. Jag stod tätt vid relingen uppe på emigranternas däck och såg på dem alla nere på kajen. Somliga gräto och somliga skrattade, och somliga gjorde båda delarna. Alla hade blommor, och musiken ombord skrällde fram alla möjliga nationalhymner. Och regnet öste ned.

Så ringde en klocka, hjärtlöst varnande dem som skulle ombord, att tiden var inne för avfärd. Å! – de sista hårda famntagen, de sista brutna orden, de sista stammande förmaningarna om att inte sörja, inte vara orolig. Ånej – det är inte mycken glädje och skratt, när färden bär så långt fjärran, till en främmande värld, mot en okänd framtid! Inte för den som stannar kvar, och inte för den som reser heller.

Så kastades förtöjningarna loss, tre signaler från ångvisslan, och sakta, sakta lämnade vi kajen. Musiken spelade och några försökte hurra. Men det gick inte riktigt, det blev bara lite hest skrik. Vi trängdes och skuffades på mellandäck – alla ville fram till relingen och se, så länge det ännu syntes en skymt av ett älskat ansikte. Och alla viftade. Somliga torkade tårarna med handen för att ha näsduken fri att vinka med, andra snöto sig i fingrarna av samma orsak, och en del bara stodo stilla utan att en min rördes i deras ansikten, bara sågo rätt ut i luften med fundersam och sorgsen blick, de brydde sig inte ens om att knuffa sig fram till relingen. De hade väl gått igenom allt detta, som nu utspelades framför dem, på någon liten järnvägsstation i hemsocknen – de hade det värsta undan, om också minnet satt där och värkte. I deras knapphål och kappor funnos halvvissnade blommor kvar, och händerna, som hårt höllo om väskor och kappsäckar darrade lite. Åja, de hade nog gått igenom sitt.

Mindre och mindre blevo människorna på kajen, mer och mer flöto de ihop till ett virrvarr, och snart syntes bara ett fladder av små vita prickar, som rörde sig upp och ner. Sen dolde regnet alltsammans. Men vi stodo kvar uppe på däck ändå. Det var som om ingen kände regnet fastän det öste ned, som om ingen märkt eller tänkt på något annat än det land, som försvann därborta. Jag tänkte på alla dem, som nu vände åter från det sista avskedet – vände hem från kajen i det kalla majregnet med gråten i strupen och förtvivlan i hjärtat. Och jag mindes en gammal sjömanssång:

Nu reser jag till främmad’ land,

och du får stanna kvar ...

*

En klocka började ringa hastigt och gällt och löste oss ur den dystra förtrollningen. Vitrockade uppassare döko upp på däck och annonserade:

»Middaen er servert!»

En flock hungriga vargar kunde inte snabbare ha kastat sig utför trappan som ledde ned till matsalar och hytter än vi gjorde, och snart var första målet ombord i full gång. Maten var bra, och stämningen höjdes betydligt allteftersom brännvin och öl, serverat åt manfolken vid baren, hann göra verkan. Och när sen solen började titta fram, och havet ännu så länge milt och förrädiskt log med små kluckande insjövågor, så ströks tårarna bort på allvar, och man började så smått att bekanta sig. Det var inte många passagerare denna resan – mellan två- och trehundra emigranter – av vilka de flesta naturligtvis voro danskar. Men där fanns också en femton, tjugu svenskar från södra Sverige och, sedan vi anlöpt Kristiania, även en del norrmän. Dessutom tre ryska, ytterligt barnrika och sjösjuka familjer, och en gammal armenisk präst med hustru och spädbarn. Förresten var det fullt med barn ombord, både såna som kunde gå och inte gå, men alla kunde de skrika, och alltid var det någon, som höll låten gående under alla dygnets timmar.

De första dagarna efter det vi lämnat Kristiania skola aldrig gå ur mitt minne. Det var som en mardröm alltsammans. Att stanna under däck var omöjligt. Vinglade man en korridor fram slant foten i obeskrivliga ting, och gick man in i sin hytt kom man inte från eländet ändå. Visserligen hade jag, som många andra, den lyckan att vara ensam i en hytt för två, på grund av det ringa antalet passagerare, men dörren gick inte att låsa, och väggarna slutade högt ovanför golvet och långt nedanför taket, så vart enda ljud hördes. Hela luften darrade av vrål och stank från sjösjuka människor. Mitt upp i alltsammans var det en norsk pojke som spelade fiol, eller kved fiol, eller vad jag skall kalla det för. Men kvalfullare musik har jag aldrig hört i hela mitt liv. Han kunde två stycken: »Marseljäsen» och »Ja vi elsker». Av dessa två tycktes han föredra Marseljäsen, som han spelade obegripligt falskt och i en säregen polkatakt. Han kunde spela den tio, femton gånger i sträck, så tog han »Ja vi elsker» ett tag, för ombytes skull, och så Marseljäsen igen. Oh! Och mellan tonerna kunde jag höra en stackars liten barnunge som skrek i ett: Mammalilla, mammalilla, mammalilla!

Jag flydde mestadels ut på däck. Men som det var så bittert kallt, så regnigt och stormigt, att man inte kunde vara ute långa stunder i sträck, blev det ofta att krypa in i den lilla röksalongen, där luften stod tjock så man kunde skära den med knivar, och golvet var vått och halt av tobakssaft. Där tuggades snus och tobak, nämligen, och röktes pipa, cigarretter och verkliga »bjudcegarer» med den rätta kraftiga arom, där spelades kort och berättades Amerikahistorier, där spelades munspel och mandolin, där sjöngs det och där flirtades det. Ja, den salongen! Jag kan se den, när jag vill, med sina långa soffor och de två borden framför, som det alltid var ett fasligt liv om, för bord måste man ju ha om man skulle spela kort, och nere i matsalen fick man inte röka om man också fick sitta där mellan målen. Så där vid borden sutto karlarna bänkade, och längs utmed sofforna kröpo kvinnfolken ihop – när de blevo så pass, att de kunde kravla sig upp ur kojerna. Mitt i rummet kom trappan från underdäck upp, och alla som ville ut på däck måste gå genom röksalongen, så där stod ett ständigt iskallt drag. Men det gjorde inte så mycket – det var i alla fall friskare luft än där nere, och man hörde inte jämmerskriken upp.

Av svenskarna ombord hade de flesta varit i Amerika förut och reste nu tillbaka efter några månaders besök hemma, men där fanns också en del sällsynt lite beresta individer. Till och med en som varken åkt på tåg, spårvagn, bil eller båt i hela sitt tjuguåriga liv. Och så var där en gammal smålänning på sjuttiofyra år, som nu skulle resa över till en gift dotter därute.

»Ja har inte sett henni på tjuje år, men hon hete Hulda Nelsen å sa bo nära te Nyörk. Å hennas man ä plumbe, skriver hon, va dä nu ä, å di har egen attemobil, så han ä noj rike.»

En svenskamerikan, som stod bredvid, talade om att »plumber» betyder en, som lägger vattenledningsrör och sånt, vilket gjorde gubben verkligt misslynt.

»Dä kunde hon la skrevet då!» sa han. »Ja trodde dä va nåt redit fint.»

Och därmed lunkade han ner i sin hytt med den styva skärmmössan förargat puffad bakåt på huvudet. Sen såg jag honom inte mer på hela resan förrän den näst sista dagen, då rullningen lagt sig och havet låg solblankt och stilla. Då var han blek och darrhänt och illa medfaren, stackars gamlingen, och när jag frågade: hur ä de me er, farbror? svarade han med svag röst:

»Å, dä ä bara skräp me mej.»

Det vill säga – han sa ett annat ord, som är mera småländskt och mera expressivt, och han såg så jämmerligt eländig ut, att det skar en i hjärtat. Hela resan hade han legat sjuk, ingenting kunnat äta och ingenting dricka, och det var väl fråga värt, sade doktorn, om han skulle kunna komma över den persen och bli frisk igen. Det är stor risk att ta gamla människor över – om de också tåla sjön, så brukar klimatet därute snart släcka livsgnistan hos dem.

Vi hade en vansinnig ombord också – en polack tror jag det var, som måste vaktas dag och natt. Han hade rest hem till sitt gamla land för att hämta ett arv han fått, och hade hunnit så långt som till Köpenhamn på hemväg, då han troligen råkat ut för bondfångare, som gett honom något otyg. Polisen fann honom redlös, och allt vad han hade i fickorna var sina amerikanska medborgarpapper. När han kom till sans igen var han sinnesförvirrad och hade fullständigt förlorat minnet. Nu fördes han hem till staterna, utan arv och utan minne och utan förstånd. – Så många stackars människor det finns.

Mest synd var det nog ändå om de ryska emigranterna. De voro så hjälplöst överlämnade åt sig själva, och så sjuka hela tiden. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen lågo de hopkrupna på förluckans presenning – om det stormade så det ven eller regnade så det öste ned – nog sutto de där stilla och tåliga, inhöljda i schalar och filtar. Jag såg dem aldrig gå ned till måltiderna, och det enda de förtärde på hela resan var svart bröd, som de doppade i salt, vitlök och vatten. De, som orkade, kravlade nedför trapporna till matsalen och hämtade dessa enkla förfriskningar, saltet slogs ut på den smutsiga grå presenningen, och så sutto de runt om i ring och åto. Sen kröpo de ihop igen som en skock skrämda djur och domnade av tills nästa ringning till skaffning ljöd. Inte ett ord kunde de tala mer än ryska och lite rådbråkad tyska, och de andra emigranterna skydde dem som om de varit pestsmittade. Varför kunde jag aldrig riktigt få reda på. Tåliga och tysta sutto de där på sin lucka och gjorde ingen människa förnär, men talade man med dem eller visade dem allra minsta lilla vänlighet, lyste deras ansikten upp i glädje och tacksamhet. Alla hade de släkt och vänner att resa till, och alla skulle de bli mötta i New York vid framkomsten, så de hyste egentligen inte någon oro för framtiden. Men ack, så sjuka de voro.

Hur det var så började de andra passagerarna att krya till sig så småningom, och när solen någon enda gång tittade fram kröpo de fram ur sina mörka kajutor och lägrade sig på luckor och golv. Inte en kväll gick förbi utan att det dansades på mellandäck. I regn och storm och stänkande skum – nog började handklaveret att drilla och locka, och där gick både vals och step och jazz. Ibland slungades alla de dansande i en hög nere vid relingen vid en alltför vårdslös krängning av båten, men det var ingen som fäste sig vid det. Dansade man omkull på det våta och hala däcket, så var det lika roligt för det – det var bara att kravla sig upp igen. Och så gick dansen som förr. I lugna kvällar lyste marelden och stjärnorna i kapp med de strålande ljusen från första och andra klassens däck – vi hade inte så mycket som en lykta en gång på vårt enkla område, och inte frågade vi efter det heller. Det var mest som att dansa hemma på en loge. Spelmannen var en svensk pojke, och varenda melodi, med drillar och krusiduller och bergfast takt kunde vi alla hemifrån. Man såg bara de dansandes silhuetter mot himlens stjärnor. Pojkar, som voro för blyga att bjuda upp de fåtaliga damerna snurrade dödstyst och högtidligt runt med varann, precis som på en loge. De flesta hade ingen krage, bara skjortlinningen blänkte vit i västöppningen och alla duade varann. Det var aldrig tal om annat. Danskar och norrmän och svenskar lika. Va heter du? Va kommer du ifrån? Vart ska du hän?

Efter några dagar visste vi så mycket om varann som vi nånsin kunde vilja ha reda på. Vi visste vart var och en skulle, var han hade varit förut, om han var förlovad eller gift eller skulle gifta sig eller änkling eller frånskild. Allting berättades och togs emot med intresse, och samma förtroenden väntades tillbaka. Värst var det för svenskar och danskar att förstå varann. Hade de varit ute förr så talade de engelska, men kunde de inte det, så vrängde de till en rotvälska så fruktansvärd under ömsesidiga försök att tala varandras språk, att det ofta slutade med att de inte själva ens begrepo vad de ville ha sagt. Det var ett skratt och ett stim och ett humör så glänsande på alla kanter, att det var en ren fröjd att vara med. Ibland, när vi tittade upp, kunde vi se första och andra klasspassagerarna stå och hänga vid relingen på sitt däck, och det såg nästan ut, som om de inte alls hade så roligt som vi trots all finessen däruppe. Vilket vi också fingo bekräftat, när två andraklasspojkar en kväll i skymningen listade sig ner till oss, för att få en sväng efter handklaver. Men det skulle de aldrig ha gjort – våra pojkar gillade inte, att några utomstående kom och försökte vara viktiga och dansa med deras flickor, så det blev slagsmål av innan det stod länge på, och andraklassarna fingo hastigt och lustigt bege sig hem till sitt igen.

Det spelades en hel del kort, mest poker, vilket ädla spel naturligtvis endast var känt av dem som varit i Amerika förr. Av en eller annan anledning befanns jag värdig att införlivas med pokerlaget, och roligare kunde jag inte få. Det var en fest att höra och se dem. De sutto där, allvarliga, högtidliga, och klämde ihop korten så hårt i nypan som om det varit rena guldet de höllo i. Och försiktigt, som om det gällt brottsliga dokument, beskådade de vad de fått i givningen. Ingalunda så, att de bredde ut alla fem korten som en solfjäder – nej då. De höllo dem i rad på längden och lät det ena skjuta över det andra just så mycket, att de kunde urskilja siffran och färgbeteckningen i vänstra, översta hörnet. Efter hand antogo deras hederliga ansikten de mest knipsluga och hemlighetsfulla miner, och så börjades knivkastningen! Potten sattes, nya kort begärdes, och långsamt tog höjningen av insatserna vid. Tio öre var maximum, så summorna blevo ej svindlande, men spänningen var lika stor för det. I täta kretsar stodo åskådare runtom, och efter varje spels slut blev det ett ändlöst diskuterande och skrattande och rådgörande – så gavs det igen och allt blev dödstyst. Hela dagen likadant, bara avbrutet av måltiderna. Men så gick tiden fort också.

Måltiderna, ja! Jag var placerad vid ett bord med uteslutande svensk-amerikaner, och vid min högra sida hade jag en bondpojke från Småland. Han såg så obeskrivligt äktsmåländsk och lantlig ut, och tuggade så mycket snus, att jag aldrig ett ögonblick trodde han hade varit utom sin hemsockens gränser förr. Men en dag bröt han sin tystnad och talade till mig, och rätt vad det var så skrattade han, och då såg jag ett par skinande guldtänder och blev alls inte förvånad, när han berättade att han varit i tio år därute och nu varit hemma på besök i två. Han var ett fynd, Elof, och när han kom i gång att berätta, så hade man roligt en stund. Det vill säga – han menade inte alls att det skulle vara roligt, men hans sävliga mål och hans ordvändningar voro oemotståndliga. Och aldrig blev han ond när man skrattade heller. Han bara grinade med lite förbryllad min och gick på med historierna. En gång – en söndagsmiddag – kom jag en stund efter de andra till bordet och fann Elof redan i färd med efterrätten, nån sorts mannagrynspudding. Söndagen till ära var det tre rätter mat och lyxtilldelning i form av en porslinsmugg, innehållande en obeskrivlig porter, vid varje kuvert. Utan kolsyra, och besk och besynnerlig. Jag smakade på min och fnös till av obehag, och så vände jag mig till Elof för att delge honom min privata mening om drickat. Döm om min häpnad, när jag ser honom hälla innehållet i muggen över puddingen och sen äta det hela med något förvirrad uppsyn.

»Men Elof!» sa jag. »Ä du galen? Slår du porter på puddingen.»

Elof tittade upp och såg lättad ut:

»Påte!» sa han. »Ä du säke? Ja töckte väl ja att dä va en jäddra dåli sås!»

Annars var maten storartat bra, om också med något konstig sammansättning för en svensk. Att få dillkött klockan åtta på morgonen till frukost är ju en ganska kraftig början på dagen, och att sedan till middag klockan tolv få ärter och fläsk och ovanpå det oxstek är en värdig fortsättning – klockan halvfyra kaffe med massor av färskt vetebröd och klockan halvåtta kvällsmat med rikligt smörgåsbord och en stadig varmrätt. Inte behövde man svälta.

Klockan tio skulle allt vara tyst och alla i sina hytter, och sen var det inget annat att göra än sova. Till klockan halv fem eller fem på morgonen, då uppassaren trädde in och – skurade! Ja, just skurade, så det flöt vatten på det bara trägolvet. Låsa in sig kunde man ju inte, eftersom det varken fanns nycklar eller reglar – det får det aldrig finnas i tredje klass, det fanns inte ens i badrummet – och där stövlade han omkring och slängde med ens väskor och sin egen hink, så de döda kunde ha vaknat. När han lyckligt och väl blött ned allt så mycket som möjligt, bangade han igen dörren så det hördes över hela båten, och så flåsade han in i nästa hytt. Han var väldigt tjock och stönade och pustade som en flodhäst, där han skvalpade om med vatten och borste och svabb. Sen fick man ligga där i den sura skurlukten tills första signalen gick kl. halv åtta, då golvet hade torkat upp så pass att man kunde gå där, om man undvek de värsta sjöarna. Så nog hölls det rent på den båten alltid! Och lakan byttes en gång under de tolv dagar vi voro ombord.

Många hade rest hem på Drottningholm och Stockholm och tyckte ju förstås mer om dem. Men det kan ha varit fosterländska känslor, som rörde sig – jag vet inte. Alla, som »gått över», voro väldiga kaxar och jämförde olika »linor».

»Se förra gången då åkte ja him pau Fredrik vill!» sa en blekingspojke. »Dä samma lina sum den härna, men han va möcke störr! Den sulle du gått pau i stället.» – »Fredrik vill?» frågade jag oförstående. – »Ja ella Fredrik åttonne hete han också, men himma hos vårt sau saje di Fredrik vill, å dä gör di fleste. För si dä stavas ju Fredrik vill.»

Fredrik VIII! Oh, svenska folk!!

Ju närmre vi kommo land, dess nervösare blevo alla vi »greenhorns». Det var Ellis Island och interneringen där, som oroade oss, och vi fingo också till livs en del historier därifrån, som ingalunda gjorde oss lugnare, men som vi dock i våra hjärtan trodde vara lögn. Åtminstone det mesta! Om emigranter, som inte fick gå i land av mystiska anledningar, utan skickades hem igen på samma båt, om giftermål, som folk blivit tvingade att ingå, bara för att de varit mycket tillsammans på resan, om kroppsvisitationer och undersökningar och oerhörda böter för saker i packningen, som inte fick föras in. Gud, vad de smällde i oss! Till slut blevo historierna så otroliga, att vi nekade att tro ett enda ord. Stackare vi! För några av oss blev det minsann allvar nog, och inte glömmer vi så lätt Ellis Island.

En kväll i skymningen ångade vi långsamt in i New Yorks hamn, med flygande fanor och skrällande mässingsorkester. Det var den 30 maj, nogare bestämt, dagen före »decorationday», en av Amerikas största högtider, och alltså helgdag. Så vi hade den tämligen sorgliga utsikten, att vi hela dagen därpå måste ligga stilla ombord och ej alls fingo gå i land. Ellis Island hade också ledigt, se!

Strax efter oss gled »Drottningholm» in i hamnen, och den hade ändå gått från Sverige mer än ett dygn senare än vi lämnade Kristiania. Våra svenska anleten grinade brett och stolt åt danskarna, och flickan från Västergötland, som aldrig varit utom sin socken förr, blev så hänförd, att hon ögonblickligen tog upp »Du gamla, du friska». Hon lär sig aldrig, att det heter »fria» numera.

Vid tiotiden på kvällen ankrade vi i Hoboken, efter att andaktsfullt ha betraktat Frihetsstatyn, starkt belyst av båtens strålkastare. Men skyskraporna gjorde större succés, det måste i sanningens namn erkännas, fast inte så stor den heller! En skånska, som stod bredvid mig, sade med en röst, där häpnad blandades med en viss överlägsenhet:

»Jaa! Di va steora au grömma au rälia nock, au hadde en inte sett di pau beiogrraf, sau trodde en natorlit att da va löjn.»

Det var vad skyskraporna voro värda! När sen de av våra reskamrater, som voro amerikanska medborgare, stolt tågade i land, och första och andra klass likaså, så hade vi inget annat att göra än att gå ned och koja. Över våra huvuden lyste inga himmelens stjärnor längre – bara darrande ljusskyltar, som rekommenderade Liptons te, cocoa och coffee. Fiskers utsökta nåt annat vad det var, och långt, långt bort i fjärran strålade Coney Islands sagotorn.

ELLIS ISLAND.

I, som här inträden ...

Hela den följande dagen måste vi som fångar vanka omkring på båten. Hamnen låg öde och tom – bara då och då kretsade ett spionageaeroplan från tullen över våra huvuden, och det var så brännande hett och vindlöst överallt, att vi flämtade efter andan. Den enda, men verkligt stora glädje vi hade, var, att vi fick tillåtelse vistas på första och andra klassens promenaddäck och vräka oss i bekväma stolar och känna oss förmögna. På kvällen hade vi vår sista dans till musik av båtens mässingsorkester, och vi kände oss ju nobla, fast dragspelet var tusen gånger bättre att dansa efter.

Och så kojade vi för sista gången ombord i en hetta så kvävande, att det var en ansträngning att dra andan – under hela resan hade det annars varit så kallt, att man nätt och jämt kunnat bärga sig med två par dubbla filtar på natten. Så mycket sova blev det just inte av, och klockan halv sex purrades vi – för en gångs skull inte med den evinnerliga skurningen, utan av gongongen ombord. Frukost halv sju, och sen var det vi och handbagaget som ögonblickligen knuffades akteröver till landgången. Och när passen väl visats upp så bar det av till tullhallen, som väntade nedanför. Det var början på den fasansfulla dagen, som nog ingen av oss glömmer i brådrasket.

I långa rader stodo vi bakom våra öppnade kappsäckar, i tålig väntan på att tullmännen skulle komma och syna vår enkla packning, och nog märktes det på somliga av passagerarna, att de inte voro så alldeles fria från skuldbelastat samvete, när de tänkte på vad de hade med sig. De plockade och smusslade och flyttade, och kastade då och då ängsliga blickar omkring sig för att se, om någon lade märke till vad de hade för sig. Och så kom till slut en galonerad tjänsteman och vände upp och ned på allting, när det föll honom in. Ibland bara lyfte han lite vårdslöst på översta lagret, gjorde en underbar hieroglyf med en kritstump på väsklocket och gick vidare. Men rätt vad det var, och utan minsta spår till barmhärtighet eller anledning, vräkte han upp allt, som låg i en omsorgsfullt packad koffert. Ut på det smutsiga golvet flög de mest underliga saker, som jag inte kunde begripa, att en vettig människa ens kunnat tänka på att föra med sig över havet – rörande, opraktiska, omöjliga föremål: oljetryck i ramar, snäckskrin och speglar, fotogenlampor med fantastiska oljehus, mässingsljusstakar, broderade kuddar, helt säkert stoppade med fjäder från hemgårdens höns. Det var nästan omöjligt att hålla tårarna tillbaka, när man såg det ligga spritt på golvet i en enda röra, och det var svårt att inte rusa fram och klämma till amerikanaren, som stod där och flinade och rotade i alltsammans. En pojkstackare, som på det sättet fått hela sin koffert tömd, satte sig ned på kanten av den och böjde huvudet djupt ned, men det syntes ändå, att han grät. I ena handen höll han en tavla föreställande »Människans åldrar från vaggan till graven», det gamla fruktansvärda oljetrycket, som man ännu kan hitta i nån bondgård långt borta i obygden. Då nästan brast mitt hjärta, och som jag var färdig och kritad på allt bagaget gick jag fram och hjälpte honom lite, så gott jag kunde.

»Skynda dej Kalle!» sa jag och gav honom en knuff. »Du måste packa in alltsammans igen. Tog dom någe för dej?»

»Tog!» sa Kalle. »Va faen skulle dom ta? Ja hadde inte så möcke som lite kunjak en gång å di annra pöjka, som hadde sitt köffer fulla me sprit, dom har di inte tittat åt en gång. Mor packa själv alltihop åt mej, å inte en sak la ho ner, som ja inte behövde.»

»Hm!» sa jag och tittade på »Människans åldrar från vaggan till graven».

Och så packade jag. Där var mycket i den kofferten! Fina tjocka hemstickade och hemspunna vita yllestrumpor, hemvävda och alldeles nya handdukar av gråvitt linne, stadiga skjortor av oblekt tyg, tunga byskomakrade kängor – å!, så mycket av allt det en mor kan tänka på att rusta ut sin gosse med, när han första gången ska ut på egen hand, långt bort från hem och omvårdnad. Jag packade och packade, och då och då ramlade en tår ned bland alltsammans. Men det gjorde ju inte så mycket, för den tog ingen plats. Och när jag äntligen hade fått ner alltsammans, och Kalle och jag med förenade vikter lyckats klämma ihop locket, började de skrika och hojta, att vi skulle ställa upp oss i marschordning. Och så föstes vi vidare – jag kan omöjligt använda ett annat ord, för det var sannerligen som om vi varit en boskapshjord. Stannade man ett ögonblick för att få bättre tag i kappsäcken eller puffa hatten till rätta, så fick man sig ett rytande eller ett hårt tag om armen, och vidare bar det. Ut till färjan, som låg och väntade och skulle ta oss över till Ellis Island.

Och ännu mer lik en boskapshjord kände vi oss där. Inga bänkar mer än ett par smala intill skorstenen, inga fönster mer än ett par gluggar vid var sida och så smutsigt överallt, att man helst velat stå i luften om man kunnat. En trappa upp fanns det en stor, ljus sal, med fönster och dörrar ut till en utbyggd gång, som gick runt hela färjan. Där var det svalt och ganska rent, men tror någon vi fick vara där? Ingalunda! Några få djärva, som vågat sig upp, blevo genast barskt nedkörda i kreatursfållan inunder, och där fick vi sitta på våra kappsäckar de tre kvart eller en timme kanske, som resan varade. Aldrig har jag sett ett sorgligare följe! Somliga voro ännu medtagna och bleka efter sjösjukan, och gammalfarbror, han från Småland, var så eländig, att han inte kunde sitta rak en gång, utan dinglade över bänken, så vi sutto i en ständig ångest, att någon överhetsperson skulle få se honom och ta in honom i sjukrummet och lägga honom. För se om det hänt, hade han fått stanna på Ellis Island i evigheter och kanske aldrig kommit i land. Vi började bli lite nervösa för Ellis Island nu ska jag lova!

Så kom det en karl och sålde persikor. Fyra för tio cents, och som de flesta inte hade en aning om vad en cents var, så drog han nog i väg med många kvartsdollars i stället, om jag får tro hans fula uppsyn rätt, och att döma av de två eller tre jag räddade i sista minuten, just som han var färdig att ge sig av med bytet. Det satt en flicka bredvid mig. Var hon hörde hemma gör detsamma, men från Sverige var det, och hon hade nog gått rätt från kon hon mjölkade och upp på tåget, för hon var verkligen otroligt »frisch vom Fass». Hon köpte genast fyra stenhårda, omogna persikor och trodde väl att det var äpplen, det fromma livet – för resten var det inte så gott att se i halvmörkret heller. Och persikor förekom nog mera sällan i hennes hemtrakt. Så hon högg i gladeligen med den fulaste och lösaste uppsättning tänder man nånsin kunde få skåda. Krrrrasch! lät det. Och där satt hon! Med persikan i ena handen och den spräckta lösgommen i den andra. Det är syndigt att skratta åt folk, som råka ut för en sån olyckshändelse, men jag skulle vilja se den ängel i himmelen, som hade hållit sig allvarlig inför den minen. Jag kunde det inte i alla händelser, men jag tror inte det var fler som såg det, för vi två sutto på samma unika, och runt omkring pratade folk, så de varken hörde eller sågo.

Stackars flicka! Hon skulle resa ända ut till västkusten och se ut på det viset. Jag rådde henne att bara inte öppna munnen och inte skratta heller. Men den förmaningen hade jag nog aldrig behövt ge. Ifrån att ha varit den mest språksamma och fnittrande tös, man kunde se, knep hon nu ihop munnen, så hon fick det mest illsluga drag i sitt fromma ansikte. Hon fnallade i alla fall lite i smyg på sin persika, och tröstade sig med, att i Amerika kunde hon få mycket finare tänder än hemma. Och det skulle jag tro, för maken har jag aldrig sett. Finns det inte någon lag hemma, som förbjuder så kallade »tandtekniker» att utöva ett yrke, som de inte alls duga till. Denne tekniker hade helt enkelt klippt av alla flickans tänder vid tandköttet, och satt in lösa på en gom. Man satt i en ständig ängslan så fort hon öppnade munnen, och i synnerhet när hon skrattade, att:

»Nu kommer dom, nu kommer dom, o herre gud, nu finns det ingen hjälp längre!» Men hon klarade sig alltid med häpnadsväckande skicklighet i sista minuten. Ända till persikan kom och gjorde ett slut på eländet.

Jag satt och funderade och filosoferade och retade upp mig över denna tandtekniker, så jag inte märkte, att färjan saktade av och till slut låg alldeles stilla. Men när alla rusade upp och började vilt riva efter kappsäckar och väskor, vaknade jag också till liv och högg tag i mitt gepäck, som jag suttit och ruvat över, lik en drake på sin skatt. Och så voro vi då vid Ellis Island.

En av de små ryska flickorna – hon var väl sex år omkring – trippade i land före mig. Hon var klädd i vit klänning och vita halvstrumpor och så till den grad fin. I famnen hade hon sin docka och en balalaika, lika lång som hon själv. Efter henne kom hennes mamma, iklädd den magnifikaste persianpäls jag nånsin sett, och på den en chinchillakrage, som hon nog inte fått till skänks. Och vi, som hade trott, att dom var så fattiga och eländiga. Ja, jag säger det! Och bakom persianpälsen kom en av sälbisam med bäverkrage och sist Manja, som kunde spela på balalaikan och var tio år, och nu iklädd en dress av skär crêpe de chine, som liljorna på marken och Salomo i all sin prakt kunnat avundas henne.

Och så beträdde vi Ellis Islands av tusenden och åter tusenden förbannade mark. I têten gick Sonja med balalaikan stolt tryckt mot sin lilla mage, efter kom pälsarna och Manja, och efter dem en samling, som vore värd några hundra meter films. Jag försökte gå ur ledet för att fotografera, men det skulle jag aldrig ha gjort:

»You hurry up there and file in!» röt någon, och jag »hurryade up», var säker på det. Men jag hann se lite av den tavla vi utgjorde i vårsolens glans, och med rörelse fann jag åter några glimtar av min småländska barndoms rödrandiga nattsäckar och flätade korgkassar med grön bård. De hade väl sett sin fosterjord för sista gången, antar jag.

I en väldig, glastäckt hall fördes vi in, och där var så fullt med bänkar, så man visste inte vilken man skulle välja för att sitta bäst. Men vi behövde minsann inte länge fundera på det.

En ilsken stämma kommenderade: »Girls here and men over there!»

»Va skriker han um?» viskade en av mina oskuldsfulla olyckskamrater, som endast kunde säga och förstå »Yes».

»Flickorna här och karlarna därborta», översatte jag. »Vi sitter rätt som vi gör. Rör dej inte för då har du honom över dej.»

Och vi satt. Intill oss voro liksom hönsburar av ståltråd, och genom dem fick vi så småningom traska, med allt vårt handbagage. Svettiga och smutsiga och hungriga. Alla hade vi haft en sista undersökning på båten dagen förut, med ut- och invändningar på ögonen och granskning i huvud och händer.

Först släpptes en tjugu, trettio kvinnor genom hönsburarna och så lika många män. Just som jag skulle följa efter min kamrat, som var före mig i raden fick jag en knuff i bröstet av den tjänsteman, som skötte spärren, och tillsades att sitta ner och vänta tills min tur kom.

»Ja vell stanna också då, ja vell stanna också!» skrek flickan, som sluppit igenom och svängde väldeliga med sina väskor. Men se det gick ju inte förstås. Hon fick sig ett tag i armen så hon kände det, tänker jag. Och i väg bar det. Men jag hörde hennes »ja vell stanna» ända långt upp i trappan. Stackars liten – jag såg henne aldrig mer, men hon finns väl någonstans mellan New York och San Francisco nu. Hoppas jag åtminstone, men man vet aldrig.

Till slut blev det min tur, och en hel hop följde i mina spår, och i den trånga hönsburen stodo vi länge sammanpackade, utan möjlighet att ens sätta ned de tunga väskorna på golvet. Så lite utrymme var där. Det stank av inpyrd smuts och snusk – inte så mycket av folket, som från väggar och tak och golv. Äntligen öppnades spärren, och vi drevos vidare, lik den boskapshjord vi var, till ny läkarundersökning. Jag var glad då, att det var en skandinavisk båt jag kom med, full av snyggt klädda och ganska rena människor. Annars vet väl ingen vad elände man kunnat dra på sig i det trånga avklädningsrummet, där kläderna måste kastas i en hög på golvet om varandra och hur som helst. Men det kröp ohyra på väggarna, och där var en stank så outhärdlig, att mer än en blev sjuk.

Efter en tämligen lättvindig undersökning kördes vi in i en stor sal, en trappa upp. Den var dekorerad med amerikanska flaggor och en orgel och många bänkar och en predikstol. Vi väntade oss nästan att få ett Guds ord med på färden, men därav blev intet. Jag såg den ena efter den andra av mina kamrater i tur och ordning gå fram till en liten kateder, där de visade papper och pengar, och svarade på en hop frågor, och släpptes igenom. Äntligen kom turen till mig, och jag knegade fram med min kappa och mina väskor, en i var hand, och den lilla med pengar och papper under armen.

Det var en svensk, eller åtminstone en som kunde svenska skapligt, som stod bakom pulpeten och välkomnade mig. Eller vad jag ska kalla det för. Så mycket »välkommen, lilla vän!» var det ju inte, ty hans första ord voro:

»Får jag se ditt pass. Men låt det gå undan och stå inte där i evighet!»

Jag hade nämligen lutat mig ner ett ögonblick för att sätta ifrån mig väskorna och lägga kappan på dem. Men jag fick upp passet i en fart, och han läste noga och länge, fastän det kunde då varit gjort på en sekund. Men det var ingen brådska nu minsann!

»Va heter du?» sa han sen, och fastän jag tyckte det var en tämligen onödig fråga, eftersom han satt med passet framför sig, så sade jag det i alla fall, ödmjukt och stilla.

»Var kommer du ifrån?»

»Stockholm.»

Det stod också på passet, men han tyckte väl jag såg misstänkt ut, så han skulle försöka komma på mig med tvetalan. Eller det kanske kom sig av, att jag i min dårskap, reste med kabinettspass och inte, som de andra, med små blå passböcker.

»Vart ska du hän i Amerika?» fortsatte han med grälsjuk röst.

»Först ska jag stanna några dar i New York och sen resa vidare till släktingar i Minnesota.»

»Var lever di?»

»Ledsamt nog har jag inte adressen på mig till dem. Den har av misstag kommit i den stora kofferten, som står i bagagerummet. Men om jag får gå dit ska jag lämna den om ett ögonblick.»

»Varför har du inte adressen till dom?»

Jag upprepade tåligt mina skäl. Han hörde på, petade sig under tiden i tänderna med ett oerhört smutsigt pekfinger och såg uttråkad ut.

»Vem ska du hälsa på i New York?» kom det sedan.

»En god vän, som har bjudit mig till sitt hem. Han heter ...» Och så uppgav jag namnet på en man, som är mycket känd i Amerika och även i Sverige för allt det arbete han nedlagt på att försöka föra Sverige och Amerika samman.

»Du har väl hans adress i den stora trunken också, förstås?»

Detta med ett obeskrivligt infamt leende. Herre min skapare, om jag fått ge honom en örfil ändå! I stället plockade jag upp adressen ur väskan och lämnade honom den. Han tittade inte på den en gång, utan såg på sitt pekfinger en stund, innan han fortsatte:

»Var träffade du den herrn?»

»I Sverige.»

»Va gjorde han i Sverige?»

»Det frågade jag honom inte om. Han var väl där för att se på landet.»

»Much fine he saw I guess!» mumlade han för sig själv och hånflinade.

»Vad sa ni?» frågade jag ursinnig.

»Det var inget, som angår dej. Har du pengar?»

»Var så god och räkna!» sa jag och bredde ut min samlade förmögenhet, som i någon mån översteg de stipulerade 50 dollars man måste ha vid landstigningen.

»Du har fått så mycke pengar av den där fina herrn, kan jag tro?»

»Jag tror inte det angår er, var jag fått dem ifrån», svarade jag, för nu var jag så ursinnig, att intet kunde hindra mig att vara oförskämd igen.

»Du är morsk du! Men vi ska nog ta stärkelsen ur dej på Ellis Island. Vad har du för yrke? Du var väl piga hemma, kan jag tro?»

»Jag har verkligen varit det en gång», svarade jag duvolikt, för det var ju sant.

»Har varit! Ja, du är väl än, om inte jag ser fel. Ye bet ja har sitt många ve den här desken.»

»Har ni varit lika utsökt älskvärd mot alla, så är det nog ingen som glömmer er.»

Han såg lite fundersam ut ett slag, som om han inte riktigt visste hur han skulle ta det där, sen fortsatte han, ignorerande min lilla innerligt menade artighet:

»Du tror väl inte att du får gå i land här?»

»Jag hade tänkt det, jo!»

»Du har ingen adress till dina släktingar – jahavisstja i trunken! I should smile! – Och så tänker du få stanna i New York, och där ska du bo hos en ungkarl.»

»Ungkarl!» nästan skrek jag. »Men Herre Gud, han är ju gift och har fru och barn.»

Det var första gången jag såg honom se litet flat ut, men han behärskade sig och sade bara:

»Jaha, de ska vi nog ta reda på. Jag har skrivit upp hans adress på det här kortet. Och det var piga du sa du var.»

»Jag sa, att jag har varit det. Nu skriver jag böcker.»

»Hä!» sa han, och fick för andra gången ett sorts uttryck i ansiktet. »Jaså, jo ja tackar ja. Böcker. Hell you do my putty one! Kan du möjligen komma ihåg namnet på någon du har skrivit.»

»Ja, det kan jag, och kanske ni så småningom i en framtid kommer att komma ihåg en också, eftersom ni kommer att uppta några sidor i den. Men jag ska gärna skriva upp namnen på dem som hittills ha publicerats.»

»Nä tack. Jag har hållit på me dej länge nog. En författarinna, som reser tredje klass och har varit piga. Då kan du väl tala engelska också?»

»Ja, det kan jag.»

»Hm, visst jo. Säj något då, så får jag höra.»

Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lutade mig över bordet och log så pass förföriskt jag kunde åstadkomma, och så sa jag:

»You perfect darling! I just love you!»

Där fick han så han teg en stund. Men han blev så röd av ilska, att jag ett hänryckt ögonblick nästan hoppades han skulle få hjärtslag. Men det fick han inte. Han bara pekade majestätiskt nedåt en trappa och fullkomligt väste fram – nu förstår jag det ordet, som står i alla bättre romaner –:

»Gå ner för den trappan där. Inte den som de andra går, för di ä fria nu, utan den andra. Där ska du nog bli sittande tills du lär dej tala sanning och veta hut. Ta ditt bagage och lämna det här kortet till den som vaktar dörren därnere, så slipper du in. Gå!»

Och jag gick. Med väskor i var hand och kappan släpande efter. Men när dörren därnere låstes upp för att släppa in mig, så gjorde det jag såg och hörde, att jag för första gången begrep det gamla, gamla, alltid citerade och någon gång sanna uttrycket:

»I, som här inträden – låten hoppet fara!»

MISSTÄNKTA.

Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Han kröp omkring på golvet, som vår Herre hade skapt honom, eller närapå åtminstone, för trasan han hade kring livet dolde inte ens det allra nödvändigaste, och pärlbandet han hade om halsen var mera till prydnad än något annat, så vitt jag kunde förstå. Som jag tror stannade jag ungefär mitt i mitt fall och i innerlig kontakt lutad mot mina egna väskor, så jag kunde inte precis ha skadat ungen så värst. Men han satte i ett illvrål i alla fall, och hans svarta mamma kom rusande och höll ett tal till mig, inspirerat och uttömmande, det är jag säker på, men jag begrep inte ett ljud, så det besväret kunde hon ha besparat sig. När jag kom på benen igen, gav jag herrskapet var sin grön persika, som jag ännu hade kvar i fickan, och vi skildes leende och med alla utvärtes former av sann högaktning. Så hörde jag en klar röst bredvid mig:

»Men Gud menneske, er du kommen her osså. Jeg trodde jeg skulle bli spänna gal jeg!»

Det var en liten norsk kamrat från båten, och om någonsin en människas drag uttryckt verklig och hänförd glädje, så var det hennes vid åsynen av mig. Hon var grimlig i ansiktet av tårar, men de torkade ögonblickligen.

»Va ä de me dej?» frågade jag. »Du sitter väl inte i sjön heller och de ä väl ingen människa som gör dej nåt ont?»

»Nej, men du kan skönne det da. Här ä er inte et menneske fra dampern uden hun der» – en nick bortåt ett hörn, där jag såg en hopkrupen gestalt, vars hela attityd skriade om den mest nedslagna och bittra sinnesstämning. »Hvor er alle de andre henne? Jeg har väret her snart en time jeg, og inte kan jeg snakke et ord, og bare jeg gaar när til dörn henne, saa kommer der noen og sier no jeg inte förstår de spor av og peger at jag ska sitte ned. Du verlden! Du kan jo snakke deres vämmelie sprog du. Se til at du faar tag i han fyren her udenfor og spörg ham vad der er i veien.»

Stackars Oleanna! Gud vet vilka fasor hon trodde väntade henne, och jag hade ju ingen tröst att ge, mer än att hon inte skulle vara ängslig, att det ordnade sig nog, och såna där dumma välmenta ord, som bara gör folk ännu räddare. Så gick jag bort till byltet i hörnan och fann där en annan reskamrat, en svenska, som varken hörde eller talade någonting vettigt.

»Va ä de åt dej då?» sade jag känslolöst och ruskade henne i armen tills jag fick liv i henne.

»Ingenting», snyftade hon. »Men de va väl å få nån å tala ett kristet språk te. Oleanna begriper ju inte ett ord och di här annra, di kan ju göra en toki!»

Se denna svenska var skånska, och Oleanna förstod henne inte mer än om hon talt kinesiska. Och så kastade de sig över mig bägge två, för att de hade hört mig tala lite engelska med danskar ombord. Jag skulle gå och fråga var de andra voro, varför just vi skulle sitta här, varför ... å, det var så mycket så!

»Vi ä misstänkta!» sa jag. »Och det är inte värt och prata med dom, för här inne vet dom ingenting och får nog inget säja heller. Det är bäst å bara hålla sej lugn. Vi kommer väl ut vad det lider.»

Och så gick jag och såg mig omkring för att något ha att göra. Och där fanns att se på. Unga människor, gamla människor, vrak till människor och småungar i alla kulörer, som krälade omkring på golvet i den väldiga salen. Slogs gjorde de, barnen, och skrek, och de gjorde annat också, som deras mammor borde sett till, att de valt en mera lämplig plats för. Man fick se sig för ordentligt hur man placerade fötterna. Förutom barnens små bidrag var där fruktskal och tobaksbussar och gammalt tuggummi och papperslappar och hårkammar och buteljer och matrester. Jag skulle kunna sitta i timmar och räkna upp allt vad som fanns på det golvet – i lika många timmar som jag hade tid på mig att studera det. Men vad ska det tjäna till, det är osmakligt nog det jag redan talat om.

Rätt vad det var slogs en dörr upp långt borta, och in trädde en jätte till neger. Då blev det fart i församlingen. Alla, som kunde gå eller krypa eller på något sätt fortskaffa sig, gnodde allt vad tygen höllo bort till den dörren, som ögonblickligen stängdes och låstes så fort negern kommit igenom. Han hade ett papper i handen, och nu begrep jag vad det var frågan om. Han läste upp de, som blevo frigivna.

Sannerligen var det inte precis som man hört om, att det gick till under franska revolutionens dagar, då en nationalgardist trädde in och läste upp namnen på de aristokrater, som skulle ut i bödelskärran. Den enda lilla skillnaden här var, att aristokraterna inte alls voro ett spår till aristokrater, och att det var friheten i stället för bödelskärran, som väntade. Annars var det nog bra snarlikt. De, som hörde sina namn ropas ut, stego åt sidan med lysande ögon, och de som delat deras öde i kanske många bedrövliga veckor, lät sin egen missmodighet fara och hjälpte de lyckliga att finna sina tillhörigheter, följde dem till dörren och kysste dem till farväl med så glada ansikten de kunde åstadkomma. Å – jag såg mycket hjältemod och storsinthet på de långa timmar jag satt där och väntade själv. Men när den grymma och obevekliga dörren föll igen efter de fria, då gingo fångarna åt var sitt håll och syntes inte förrän nästa gång utroparen kom in. Och många hade rödgråtna, förtvivlade ögon. Men de logo ändå i glädje, när någon som länge väntat fick slippa lös, och aldrig hörde jag någon av dem säga ett otåligt ord. De bara gingo helt stilla bort igen till sitt hörn och började den långa väntan på nytt.

Utom en! En ryska med svarta ögon och kortklippt lockigt hår, som var så svart, att det nästan gick över i blått. För var och en av de vänner hon kände, som fick gå, grät hon ett litet tag, sedan hon först med många små ord, som läto likt duvokutter, önskat dem lycka i den värld dit vi alla väntade att få komma ut. Och när hon lett, tills de inte syntes mer, så grät hon tills hon var trött på det, och så tog hon sin balalaika och spelade och sjöng. Inte begrep jag ett ord, men det var trevligt i alla fall med lite musik i detta helvete av tårar och förtvivlan, och för var gång hon spelade lyste det till lite i ansiktena, och de samlades omkring henne och lyssnade. Och hon sjöng – med den ljuvaste lilla röst i världen och med huvudet lite tillbakakastat och ögon, som sågo långt bortom Ellis Island. Kanske vilda stepper, kanske någon hon älskade därborta – vad vet jag! Kanske hon inte tänkte på någonting mer än sin sång och sin balalaika och sig själv. Rätt vad det var slutade hon och lade instrumentet bredvid sig med sån kraft så det sa »Bom!» i alla strängarna. Så grät hon en vers igen, och så skrattade hon, och så hissade hon en snorig och smutsig unge, och så spelade hon ett tag rätt vad det var. Och så samma program igen. Ja, nog var det en lustig liten varelse alltid, men hon satte fart på det hela i alla fall.

Mina kamrater sutto kvar på sin bänk, och dystrare uppsyn får man sällan skåda på levande människor. De verkade mer döda än levande för resten och muttrade bara någonting då och då om, att dom »inte kunde begripa». Men när den tjocke niggern trädde in var halvtimme – då ska ni se det blev liv i dem! Den snabbaste Marathonlöpare kunde ha något att lära av det sätt varpå de störtade upp och i ett ögonblick flögo fram mot målet – d. v. s. niggern. Men återfärden gick i betydligt långsammare tempo.

»Hade ni inte pengar nog, eller hade ni gömt undan era adresser som jag, eller vad i all världen var det för fel med er?» frågade jag en gång, när de slokörade vände åter.

»Jeg havde da adressen riktinok te söster mi», sade norskan indignerad. »Men pengene skulle jeg vistnok faa paa damperns kontor. Og det havde jeg da papir paa.»

»Ja, då får du bara sitta här tills dom tagit reda på det då. För biljetten ut till California hade du ju redan när du reste hemifrån?»

»Ja da! Kan skönne de da!»

»Då kommer du nog snart ut. Men du då, Johanna?»

»Ja hadde både pengar å adress te människer i Nevyörk. Men ja känner di inte å har allri sitt dom, men di vet att jag kommer å har lovat ta ut maj å ja ska få bo hos di tess ja får plass. Men di ska komma å hämta maj sa han däruppe» – hon menade inte Gud utan min specielle älskling i våningen ovanför.

»Ja, han var söt!» sade jag.

»SÖIT!» fullkomligt vrålade Johanna på sin allra bredaste skånska. »Jeo, dä va han! Dä va dein räliaste kar jau neonsin har seitt, å så eilak å sau oförrskämd att ...»

Hon stannade av och kippade efter andan, så indignerad blev hon vid blotta minnet. Jag log uppmuntrande, men när hon inte fortsatte tog jag vid i min roll av tröstens ängel:

»Men du behöver nog inte vara orolig heller då, begriper du välan, Johanna. Då bara telefonerar eller telegraferar dom till dom och så kommer dom hit och så kommer du ut. För dom kan inte hindra dom att ta ut dig, förstår du. Så mycket har jag då tagit reda på, medan jag gått här och lodat.»

Ovanstående mening ser konstig ut, från grammatikalisk och fonetisk synpunkt. Men Johanna fattade genast min enkla svenska och såg lite lättad ut. Och mycket riktigt! Det stod inte på tio minuter så var niggern där igen med sitt plakat, och Johanna och Oleanna togo sitt lilla vanliga Marathonlopp med hoppets glans i rödgråtna ögon. En hel rad med namn först och så kom det:

»Djåhänna Djåhäns’n.»

»Dä du!» sa jag och gav Johanna en knuff, där hon stod och gapade. Hon kunde inte begripa, att det var hennes gamla hederliga svenska namn, som lät så besynnerligt. Men det var det i alla fall och Djåhänna Djåhäns’n fick tag i sitt pick och pack och vandrade själaglad ut genom fängelseporten.

Det kändes nästan lite konstigt att bli lämnad kvar. Men jag hade ju Oleanna ännu och startade henne att berätta om sin fästman, som väntade därute i fjärran västern. Och sen blev det middag serverad för de misstänkta, och som det var sex timmar sen vi fått något i oss, så knallade vi i väg en trappa upp till matsalen och försökte äta. Men det var inte vidare aptitligt det hela, och varken Oleanna eller jag kunde få ner något att tala om. Porslinet var flottigt och lite skorvigt här och där, och på var tallrik lågo två enorma skivor fett oxkött med potatismos. Brödet var vitt och gott, och kaffet skulle ha smakat som nektar, om det inte ställts in i väldiga handkannor av emalj, smutsiga och oaptitliga. Det serverades i muggar utan öron. Vid vårt bord voro nykomlingarna placerade – det syntes så väl. För alla ansträngde sig tydligen att svälja gråten på samma gång som maten, och ingen åt just någonting. Så vi voro snart färdiga att gå ner till vårt fängelse igen. Men se det fick vi inte. Där stod en myndig dam i trappöppningen och hejdade oss med en gest så majestätisk, att det är sällan annat än på bio man får se dess like. Och där fick vi stå, tills alla de andra voro mätta och nöjda, så vi kunde gå ned i samlad trupp, alla vaktade på en gång som de fångar vi voro. Åhå jaja! Det är mycket man ska gå igenom här i livet.

När vi kommit ner igen ansågs visst tiden mogen för en liten rengöring. Varför det inte gjorts medan alla voro uppe till middag övergår mitt förstånd, men det fanns väl några dolda orsaker kan jag tro. Det sopades med långa borstar, så dammet stod i högan sky och lade sig på bänkarna i stället. Så det blev i alla fall lite ombyte.

Medan vi varit uppe hade persianpälsen med ägarinna kommit in också, och hon hälsade mig med tårar och tyska, efter som vi talat lite tillsammans på båten på detta ädla språk. Hennes var lika usel som min, men vi begrep varann. Och hon hade inte den blekaste aning om varför hon blivit hitskickad, när alla andra av hennes nationalitet redan voro fria och ute. Och hon, som hade sin man i stan och allting. Och han, som hade bil och allting. Och här satt hon med barn och persianpäls och allting. Ja, det var ett elände! Om hon kunde få skicka ett telegram åtminstone. Ville jag inte höra efter åt henne? Jag gick till en av fängelsedörrarna och bankade tills det väckte uppseende inom murarna, men fast jag både hörde och såg folk skymta utanför de mattslipade glasrutorna, så var det ingen som brydde sig om mina bultningar. De voro väl för vana vid den sortens bråk, kan jag tro. Så jag lovade henne att passa på nästa gång niggern kom och försöka tala reson med honom innan han försvann i yttervärlden.

En liten ljushårig pojkspoling satt på golvet och gallskrek. Han hade blött ner sig och allt i närheten, så det var stora skandalen, och hans mamma drog i väg med honom till toaletten, och jag följde med för att se hur där såg ut. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Ett smalt, långt rum, utan dörr och därinne en rad platser, men inga dörrar, ingenting, som kunde gömma en undan allas blickar ett ögonblick ens. Det var det värsta jag kunnat tänka mig. Och smutsigt och grisigt och förfärligt, osnyggat av barn och slödder. Jag kom ut fortare än in, det försäkrar jag, och det var första gången sen jag lämnade Sverige, som jag kände ansatser till sjösjuka.

När jag hann fram igen till den bänk vi gjort till vårt högkvarter fann jag Oleanna där, glädjestrålande. Hon var också fri nu och bara väntade på, att jag skulle komma tillbaka, så hon fick säga adjö. Så nu blev det bara jag kvar av hela ressällskapet – ja, och så hon i persianpälsen. Hon var förresten redan uppslukad av en hel kohort ryssar med lilla balalaikan i spetsen och väl var det, för jag hade just inte mycket att säga henne. Men när Oleanna for ut genom dörren, ut i solskenet och med biljetten till Californien på fickan, då var det inte långt ifrån, att jag började lipa jag också. Där satt en klump i halsen, som jag svalde många gånger för att få ned. För att något göra tog jag fram papper och penna för att skriva brev, men då blev det tusen gånger värre, för då började jag längta hem också. Så jag smällde igen portföljen och beslöt mig för att ta mitt öde i egna händer, och när niggern kom in nästa gång, utan att läsa upp mitt namn, smög jag mig bakom honom och blockerade dörren och lät honom inte gå förrän han lovat att höra efter, hur länge jag skulle sitta kvar. Han lovade, och jag sjönk ned på närmaste stenhårda bänk.

Om en stund kom han igen och döm om min häpnad, när i hans släptåg Djåhänna Djåhäns’n stapplade in med väskor och allt. Jag hann inte fråga henne med detsamma, för svartingen vinkade högtidligt till mig, och så fick jag veta hur mina papper stod. Det lät trevligt och muntert! Adressen jag givit i New York var inte fullt rätt, men det var bara ett par gatnummer som skilde, mannen, som bodde där, var ogift och hade aldrig hört talas om mig, aldrig varit i Sverige, och jag var just en snygg en! Därmed gick han.

Och jag – jag sjönk ner bredvid Johanna, mållös av häpnad och ursinne och ängslan. Jag begrep inte ett dugg. Och när Johanna tänkte börja med sitt elände, så gick jag bara min väg för att få vara i fred och tänka. Jag skrev till slut ett telegram till mannen i fråga, nej till hans fru, för att inte ytterligare förvärra saken, och bultade på en annan nyupptäckt dörr och bad att få det avsänt.

Jag vet inte hur länge jag stod där och hamrade, men det var en bra nog lång stund, och jag tänkte just med värkande händer ge upp allt hopp att bli hörd på andra sidan, då dörren plötsligt slängdes upp och en ung man med smutsgrått, finnigt ansikte och tydligen tillhörande den mosaiska trosbekännelsen vrålade: »Shut up damn you!» och smällde igen den lika hastigt igen. Men nu visste jag, att det fanns folk åtminstone bakom den fängelseporten, så jag gnodde oförtrutet på med händer och fötter, fast besluten att tvinga mig till ett svar. Och upp flög dörren igen, och jag tror bara jag hade ett hastigt bakåtsteg att tacka för, att jag inte fick ett slag mitt i ansiktet av gentlemannen utanför:

»What in hell’s the matter?» skrek han. »If you dare ...»

Det är inte lönt att försöka återge hans språk, men en hamnbuse i Stockholm skulle känt sig som en blyg konfirmand om han hört det, och fast jag säkert inte begrep mer än hälften av alla de invektiver och svordomar han lät flöda över mig, så begrep jag i alla fall tillräckligt för att bli imponerad av det engelska språkets rikedom. Ond hann jag inte bli och inte rädd heller, fast han hotade mig med jag vet inte vad allt för ohyggliga straff – det gick så blixtrande fort alltsammans, att jag bara stod och gapade. Och innan jag hann forma om munnen till svar for dörren igen, så det skallrade i väggen, och en nyckel vreds om utanför i dubbla slag.

När jag äntligen kom till mig så mycket, att jag fick ansiktet ordnat igen och såg mig om efter närmaste bänk att sjunka ned på, mötte min blick en annan, som med innerligt sympati vilade i min. Den tillhörde en storvuxen, svartmuskig man, som stod ledigt lutad mot en sopborste med långt skaft, och när han tittat på mig länge nog, spred sig ett grin över hela hans ansikte.

»He’s a nice one!» sa han och gjorde en gest med tummen åt dörren till.

Jag nickade – fortfarande förstummad.

»Jag har varit här i tre veckor», fortsatte han på bruten engelska. »Men kommer jag nånsin ut från de här helvetet ska han bli den första jag vrir om nacken på. Om jag kan få tag på’n.»

»Har han varit oförskämd mot er också?» frågade jag.

Då fick jag ett leende till svar, så fullt av medlidande och överlägsenhet, att jag blev riktigt förlägen.

»Oförskämd!» svarade han med något nästan drömmande i tonen. »Oförskämd! Ni tyckte väl inte han var någe vidare oförskämd mot er heller. Det var de mildaste ja har hört honom. Men vänta, när han kommer i tagena!»

Efter den upplysningen lät jag dörren vara i fred och beslöt att försöka få tala ett ord med negern igen. Han var visserligen ohövlig, men alltför värdig att låta sitt dåliga lynne ta överhand och ge det utlopp i fula ord. Så jag gjorde min lilla vanliga manöver och stod bakom honom framför dörren nästa gång han skulle ut igen.

Kunde jag få skicka av ett telegram? Gärna för honom. Vem skulle jag lämna det till? En pojke från telegrafen, som kom och tog upp telegram. När kom han? Om några timmar kanske, eller kanske också inte förrän i morgon – han hade redan varit där en gång i dag. Fanns det möjligen någon svensk tjänsteman på platsen man kunde få tala med och be om hjälp? Det kunde ju hända att svenska prästen var där, men det fick jag ta reda på själv.

Och så föste han undan mig, och så smällde den dörren igen, och så stod jag där igen.

Ta reda på det själv! Det var det värsta jag hört. Och det sa jag också och mycket mer på den mest välklingande svenska jag kunde åstadkomma. Så gick jag till Johanna, för att få tala inför någon, som kunde uppskatta mina fantasifulla och om inneboende kraft vittnande yttranden. Och där kom jag till den rätta! Med gillanden och små goda tillägg då och då lyssnade hon, och hela hennes förbittrade själ låg i glansen från hennes ögonpar. Till slut kunde jag inga fler ord, och då kom hennes tur.

Hon hade flugit ut på frihetens vingar och skjutsats in i en hönsbur, och utanför stod en hel hög med folk, som pratade och tittade. En av dem var den frun, som var en bekant till Johannas bekant, och den kände hon igen på utseendet efter porträttet. Se godda, godda! sa Johanna och godda, godda! sa den andra. Och de skakade hand över barriären. Så kom det en karl i uniform och började tala till Johannas bekantas bekant utanför. De pratade engelska, så Johanna begrep ju inte ett ord. Därefter vände sig den uniformerade till Johanna och frågade på svenska:

»Du känner den här damen?»

»Jomän», sa Johanna, »mycke väl.»

»Ä du släkt me henne?»

»Nä inte de precis, men vi ä bekanta.»

»Jaså – hon säjer att ni ä kusiner.»

»Säje hon de», sa Johanna.

För vad i all världen skulle hon säja.

»In me dej igen!» sa han. »De duger inte å ljuga här inte. Du får gå tebaks tess vi får höra vidare.»

Och så knuffade han Johanna framför sig till fängelset igen, och där satt hon nu.

Och där satt jag. Båda anklagade för lögn och bedrägeri och avvaktande vår dom, som utan tvivel blev att vända om hem igen. Trevligt var det, men jag var inte så ledsen som Johannastackarn i alla fall, för jag hade ju bara gett mig ut för att få se och uppleva något nytt, och det hade jag sannerligen fått också. Och nog skulle jag kunna ta mig ut med hjälp av svenska myndigheter. Jag hade ju i alla fall inte ljugit, som jag visste av, och det hade ju inte Johanna strängt taget heller, ty, som hon sade:

»Ja konne väl inte tänka maj, att mänskan skulle va så tosi.»

Men hon hade skenet emot sig. Vi satt och stirrade ned på det smutsiga stengolvet och filosoferade över världens ondska.

»Ska de här va Amerika å ska di behandla en så över allt här, så struntar då jag i å stanna här!» sa Johanna till slut. Hon sa inte strunta precis, utan något mycket mer drastiskt och passande för situationen. Men det lät så komiskt och trohjärtat mitt i allt utländskt babbel omkring oss, att jag brast i skratt och lurade henne med om en stund. Så vi satt där och grinade till slut, som om vi varit på den allra roligaste bio och kunde knappt sluta. Men så fick vi se en alldeles främmande, vit herre träda in genom niggerns dörr och han lät upp sin mun och sade:

»Är det några svenskar här, som behöver råd och hjälp?»

Jag skulle tro, att det var! Vi virvlade fram, Johanna och jag, och talade om våra bekymmer. Först Johanna och sen jag.

Det var svenska pastorn, Rev. Axel C. H. Helander, och en mera välvillig och sympatisk man har jag sällan träffat. Han skrattade gott åt min historia och sade, att han genast skulle gå och ta reda på hur det förhöll sig. Han skulle snart vara tillbaka, och han skulle nog få ut oss båda två. Och var säker på att han fick det också! Inom en kvart kom han tillbaka med Johannas frikort och bad oss ta vårt bagage med. Med mig var han inte riktigt klar än, men det skulle snart ordnas. Allt vad han hade hört var, att jag uppgivit falsk adress.

»Här är kortet med mannens namn», sa han, »ni ser själv om det stämmer med era uppgifter.»

Jag tittade. Tänk, den uslingen en trappa upp hade satt ett annat namn – mycket likt för all del, men ett annat i alla fall. Och av en händelse hade väl en man med det namnet bott på samma gata, som den jag uppgivit. Jag blev så förbittrat ond, att jag höll på att glömma, att jag var i sällskap med en andans man. Men när jag förklarat för honom vem jag skulle hälsa på blev han alldeles förbluffad över min inkvisitors okunnighet.

»Han är ju känd över hela Amerika», sade han. »Det här ska vi snart reda ut.»

Allihop därinne i fängelset försökte ta oss i hand och sade var och en på sitt språk: Lycka till! Persianpälsen tog mig i famn och bad mig »um Gotteswillen» skicka av det telegram hon hade skrivit. Och så öppnades portarna och vi skredo stolta ut – så stolta man kan se ut med en kappsäck i var hand, hatten på sned och den evinnerliga kappan släpande efter.

Johanna föstes in i hönsburen, men jag fick gå fram till en nobel herre i fin uniform, och för honom upprullades mitt lidandes historia inte alls oävet av pastor Helander, som lade särskild vikt vid, att jag var en journalist, som åkt som emigrant bara för att studera mottagandet på Ellis Island och livet där. Jag kunde inte begripa då, varför han talade så mycket om det, men sen fick jag höra orsaken, och begrep också, varför jag fick så mycket bugningar och leenden och välvilja från samma personer, som för en stund sen inte sett sig om en gång om de trampat på mig. Det hände sig nämligen för ett par år sen, att en kvinnlig amerikansk journalist gick igenom Ellis Island på falskt pass som emigrant, och hon ställde till med ett sånt rabalder i sin tidning, att saken kom inför senaten, och det beslöts att ändringar skulle vidtas. Jag vet inte om det blev något gjort – i alla händelser skulle det tåla vid bra mycket mer.

Men jag har hört berättas från säkert håll, att den kommitté, som utsågs att ta emigrantstationen i närmare betraktande, på förhand annonserade sin ankomst, och naturligtvis var allt så fint, när de kommo dit, att det inte fanns någonting att klaga över. Snarare tvärtom. Och så gick allt sin gilla gång som förut. Eller sin ogilla. Ändå äro de amerikanska tidningarna fulla av skräckhistorier från Ellis Island – den ena före och den andra efter. Om folk som utan anledning blivit kvarhållna i veckor och månader, till och med så länge, att de blivit sjuka och dött där, medan de hela tiden gått i förtvivlad väntan och längtan att slippa ut och bli fria igen.

Naturligtvis förstår man, att detta Ellis Island är en nödvändig institution i ett sådant land som Amerika, där miljoner människor av alla nationer och samhällsställningar söka komma in. Det är till, för att skydda landet från mindervärdigt folk, som det helst vill vara utan, och det kan ingen säga något om. Men därför behöver det inte göras till ett helvete, där människor pinas och plågas och spärras inne utan rimlig anledning. Där behövde inte kräla av ohyra och stinka av snusk, och det är inte nödvändigt, att emigranterna behandlas likt skabbiga djur, som stängas in i fållor medan de vänta på slaktbänken. Det är så onödigt allt detta, så lite människovärdigt, och det går egentligen så lite i stil med Amerika, som ju är ett vänligt och gästfritt land. Och det är orätt och synd, att en emigrants första intryck av det land han vill göra till sitt, ska vara detta: gränslöst översitteri och en ovänlighet och ohövlighet, som går över alla gränser. Han kommer, färdig att arbeta och villig att älska sitt nya land – som ett litet barn kommer för att se om den styvmor det fått, vill ta det i famn och säga: »Du och jag ska bli goda vänner, bara du lyder mig och vill försöka hålla av mig lite.» Och han är så villig, så barnsligt färdig att beundra och göra sitt bästa. Så möts han av Ellis Island, där alla gör allt för att inte förstå honom, att inte hjälpa honom, och så kommer han äntligen över till Amerika med bitterhet i hjärtat och med Johannas ord på läpparna:

»Ska detta vara Amerika och blir man så behandlad, då vill jag hem igen!»

Men det är inte Amerika.

Det är bara Ellis Island.

LÖSSLÄPPTA PÅ BROADWAY.

Lutherska Immigranthemmet gör inte vid första anblicken ett, vad man skulle kalla glättigt intryck, men för oss och för alla andra, som där inträda, spelar den saken just inte så stor roll. Det var den trygga hamnen i alla fall, som vi äntligen seglade in i, och fast pastor Helander lämnade oss nästan genast för att återvända till ön och släppte oss ensamma i den mörka hallen, så togo vi det lugnt och kände, att nu voro vi i alla fall innanför murarna, vi voro i Amerika, och vi ville se den, som försökte vräka oss ut igen. Bakom en disk i en hörna stod portiern, eller vad jag ska kalla honom för – en stor, bred, ljus skåning, som faderligt kallade oss till sig och önskade få reda på lite av varje om oss:

»Kom fleckorr!» sa han.

Och vi kom. Vi skulle ha rum anvisat åt oss, och vi skulle lämna numren på vårt stora bagage, som ännu stod instuvat på Ellis Island och, efter vad vi fick veta, inte skulle komma över till fastlandet på tre dagar ännu. Sorgsna stirrade Johanna och jag på varann och på våra dammiga, smutsiga kläder, men det var ingenting att göra åt den saken.

Så var det rummet! Eftersom tre skandinaviska båtar kommit in på en gång och Immigranthemmet var det enda i sitt slag, så var det överfullt, eller skulle bli, när alla sluppo ut från Ellis Island, och skåningen dekreterade, att eftersom vi kom i sällskap och kände varann, så måste vi ligga i samma säng.

»I samma säng!» skrek vi bägge två.

»Ja – men dein ä breid.»

»Då liggorr ja hellre pau golvet!» sa Johanna Johansson, och jag var glad, att hon sagt det, så slapp jag. När man äntligen sluppit från båtens stenhårda, smala koj – äntligen var fri igen – och så ligga i samma säng som en vilt främmande människa!

»Ja», sa jag. »Hellre på golvet! Men det finns väl hotell i den här lilla stan också, så man kan få sig ett eget rum och en egen säng. Och jag ska ta reda på ett genast.»

Då log skåningen – överlägset, medlidsamt och en smula hånfullt.

»Dä trodde du att du feck!» sa han. »Nänämän! Har pastorn tatt ut daj, så får du inte gå från det här huset förrn du har plass som tjänsteflecka, å den skaffar han daj, så han veit var du fenns. Å flöttar du från den plassen, så måste du komma hit tess han får en annan åt daj å på de viset får du hålla på ett år. Han har tatt ut daj på sett ansvar, å han ansvarar för daj ett år. Så dä bler inga hotell ente! Utan dä bler samma säng i natt, tess folk hinner resa unnan, å sen kan ni få varsenn.»

Johannas min var värd pengar och det var antagligen min också. Johanna klarade strupen och jag såg, att nu eller aldrig skulle skåningen få höra ett sanningens ord eller två, så jag lutade mig mera bekvämt mot disken, och väntade. Johanna startade. Eldigt, med svenskt mod i svällande barm, med dödande pilar skjutande ut ur smala blå ögon, med en röst, som skakade av ursinne och hopade vedermödors heliga vrede. Bägge händerna lågo knutna på disken framför den förbluffade portiern, då och då höjde hon en och lät den falla ned med kraft igen, hatten hasade fram och tillbaka, allt efter som hon kastade med huvudet. Hon var styv, Johanna, och skånskan flöt som hjältars språk ur hennes mun. Hon började med Köpenhamn och alla »oförskämda» undersökningar där, som om man varit ett djur och inte en människa, hon övergick till båten och havet och sjösjukan och alla de lidanden hon genomgått under resan, fortsatte med färjan, som förde oss till Ellis Island, och när hon äntligen hunnit dit var hon placerad för en stund. Ingenting hoppade hon över, ingenting glömde hon, och hennes språk, när hon hann till det beskedliga livet, som utgett henne för sin kusin, var sådant, att jag nästan var gråtfärdig över att ej kunna stenografi, så det kunde bli bevarat åt eftervärlden.

Då och då försökte portiern hejda henne, flika in ett ord, lugna henne. Han kunde lika väl försökt hejda en lavin. Johanna Johansson från Skåne i Sverige önskade uttala sitt hjärtas mening – och hon gjorde det! Hon började närma sig kärnan av sitt anförande och, född till orator, hade hon byggt upp sina lidandes torn så skyhögt och så säkert, att när äntligen klimax kom: i samma säng, stå under uppsikt ett år, inte få vara fri – då darrade man och svindlade vid tanken på, att en av Guds skapade varelser kunde ha genomlevat så mycket, söndersargats av så många avgrundskval, blott för att till slut, när hon trotsat allt och triumferande stod på fast mark, trampas i stoftet och göras till fånge. Johanna bad att få veta, vad ont hon gjort. Hon anhöll vänligt att bli underrättad om, i fall hon var anklagad för mord eller stöld eller något annat brott, som nödvändiggjorde ett års »polisuppsikt», hon ville hövligt be att få bli upplyst om ... å, så mycket!

Och när hon äntligen var färdig, drog hon upp sin näsduk och torkade svetten ur sitt mycket röda ansikte, vilket exempel blixtsnabbt följdes av portiern och mig. Han var dödstyst och bara stirrade på Johanna – men det var något av dröm i blicken, och jag tänkte, att detta hans barndoms klingande idiom, som han kanske på åratal ej hört så väl och så kraftigt talat, fört honom åter till »flydda sällare dar».

Till slut återfann han sin röst, upphov den och sade:

»Ja cära inte va du skällorr efter. Här ä nöckelen te rommet.»

Och utan ett ord vidare knogade vi med våra väskor uppför två branta, smala trappor och fann vårt rum, som var ljust och rent och mest möblerat med sängar. En väldig »breid» en, tydligen avsedd för Johanna och mig, och en annan smalare, där någon främling skulle vila. Vi satte oss på vår gemensamma sängkant och stirrade trumpet på huset mitt emot. Genom det öppna fönstret trängde en intensiv hetta in, mängd med dövande gatubuller och dofter av rök och bensin och olja och allt annat, som en storstad stinker av. Och rätt vad det var, mitt i alltsammans, kom en virvlande, skrattande jazzmelodi, som till och med förmådde Johannas ansikte att ljusna lite. Hon följde efter mig, när jag sprang fram till fönstret. Där nere på gatan stod en karl med ett positiv så stort som ett piano, och det drillade och visslade och klang ur det, så jag har aldrig hört dess like. Och Johanna hon sa:

»Harregu!» sa hon. »Di har gjort posentiven allteftersom husen ä stora te. En skulle gå ut å se på stan, men dä får en inte förstås. Då sätter di väl fångkedjor om benen på en. Harregu, harregu, att ja va så dum så ja for hit.»

»Va inte orolig, du, Djåhänna Djåhäns’n», sa jag. »All vår början bliver svår. Och sen blir det bra på slutet, och vi ska nog ut och se på stan i dag. Vi ska bara göra oss lite i ordning först. Det fanns ett badrum mitt emot vår dörr, såg jag, så vi kan åtminstone bli rena.»

En timme senare seglade Johanna och jag ner för trapporna, fast beslutna att »komma ut på stan». Den lilla hallen var full av folk – en Ellis Island-färja hade just kommit in, och skåningen stod omgiven av en hel skock immigranter. Men tror ni inte han såg oss ändå? Joo då! Och vi fick visst inte gå ut ensamma, inte. Nyårrk var inte som Landskrona eller Växjö eller Linseping, inte. Om dä va dä vi trodde, så tog vi fel. Vad skulle vi göra om vi gick vilse och inte hittade hem igen? Och om någon lurade oss i nån fälla och stal våra pengar och gjorde det som värre var kanske? Nix, små fleckorr, inte utanför dörren!

Sant och riktigt varenda ord. Det började gå upp för mig, att Svenska Lutherska Immigranthemmet inte bara var till för att hysa immigranter och ta emot dem och hjälpa dem till rätta – det tog vara på sina inackorderingar också, och fast jag visste, att jag nog skulle kunna klara både Johanna och mig själv i världsvimlet, så teg jag stilla och lyckades få Johanna att göra detsamma. Vilket var besvärligt, ty hennes vikingablod började sjuda igen, det såg jag tydligt. Men jag drog henne med in i det lilla läsrummet innanför hallen, och där slog vi oss ned och väntade till det skulle bli litet tomt därute, så vi kunde få tala ett förståndets ord med portiern. Läsrummet var fullt med biblar och Luther och svenska flaggor och andra prydnader, och där hittade jag en liten bok om Immigranthemmet och dess verksamhet, och på sista bladet fanns en underbar teckning, som jag inte kunde se mig mätt på. Det fanns allt på den: den höviske bondsonen, som blottar sitt huvud till avsked för sina gråtande föräldrar, stugan med björkar och granar kring, sjön bakom med ett segel upp och ned, den lilla kyrkan på stranden och i bakgrunden fjäll och sommarmolnig himmel. Han har en kappsäck i handen, ynglingen, och när man ser på honom en stund får man det intrycket, att han både går och kommer – fötterna peka hemåt, men huvudet åt annat håll. Att han ska till Amerika är dock tydligt, och att Immigranthemmet väntar honom är ännu tydligare. Det är rätt under hans fötter, omvirvlat av moln eller vågor, jag kan inte riktigt komma underfund med vilket, och allra underst är New Yorks hamn med Frihetsstatyn, som har en mer än vanligt dyster och sorgsen uppsyn. En norrlänning, som tar avsked av sitt hem för att trotsa allt och slå sig fram i en främmande värld. Men det är jag säker om, att gick han från den stugan och de fjällen, så kommer han att »längtadit, längtadit igen».

Johanna tyckte också om tavlan – hon bara kunde inte begripa, varför de inte hade tagit Ellis Island med, för det var det viktigaste, enligt hennes mening. Och så fällde hon en stilla tår på det och intresserade sig inte ett smul för, att Immigranthemmet kunde hysa sjuttiofem gäster i tjugusju rum, och att hon kunde få frukost för 25 cents och middag för 30. Och att inget ont kunde nå henne så länge hon stod under hemmets skydd. Hon bara grät för alltihop. Hon hade inte kommit till Amerika för att bli en fånge, inte! Hon hade hört, att det var ett fritt land, men det tyckte hon synn om, när man inte ens fick gå ut på gatan, utan skulle sitta inburad i ett fängelse! Men när jag berättade för henne hurudant det var ute på gatan, så blev hon något lugnare. Och när vi talade med portiern, som äntligen hade litet tyst omkring sig, så blev hon ännu mera stilla, och när han lät oss gå, och hon fick se en glimt av Broadway, så bara teg hon. Vi fick nämligen slippa ut, eftersom jag kunde engelska och hade vistats i större städer än »Linseping».

Jag ska inte dröja vid Broadways härligheter – därför att jag inte kan. Därför att jag såg så litet av allting som det gärna är möjligt. Jag såg bara Johanna. Och när jag inte såg henne, riktade jag min blick mot himlen i namnlös fasa, utan spår av intresse för Broadway. Hade jag inte tagit ut henne på mitt ansvar? Hade jag inte lovat att föra henne säkert tillbaka igen! Och var fanns hon nu? Jag har aldrig sett maken till människa förresten! Nog har jag varit ciceron hemma i Stockholm för bekanta från det verkligt stilla bondlandet, och nog har jag sett dem sätta över gatorna med kjolarna högt upphivade i en allt uppslukande skräck för bilar och andra fordon, och nog har jag skrattat mig halvt fördärvad emellanåt och varit lite ängslig emellanåt.

Men se Johanna! Det hjälpte inte hur fast jag höll henne i armen. När hon tyckte det såg farligt ut, så slet hon sig – hon sprang baklänges, när hon skulle gå framåt, hon missade genom himmelens underverk att krossas under ursinnigt klämtande spårvagnar, hon tycktes finna ett speciellt nöje i att ställa sig i vägen för en förbisusande bil för att just i sista ögonblicket skygga åt sidan, lagom att få en puff i ryggen av en travande häst. Hon snodde och vände, backade och avancerade på ett sätt, som jag aldrig sett en liknelse till, och troligen inte New York heller. Ilskna poliser röto och visslade åt henne, chaufförer svor så det osade, kuskar drog in sina hästar, så de satte sig på hasorna – och mitt i allt detta flög Johanna Johansson från Sverige, skräckslagen och vild av fasa. Och jag stod på en trottoarkant och väntade, hjälplös och matt av ångest och lovade mig själv, att aldrig nånsin mer i hela mitt liv ta en »landsort» i mitt hägn och skydd.

Efter tio tvärgator var jag så utpumpad, och Johanna såg så medtagen ut, att jag beslöt att finna vila, var som helst och hur som helst. Och mat! Och något att dricka! Men helst innan nästa tvärgatas mardröm började på nytt.

Vi hittade en »Child’s» restaurang i nästa hus, och där vacklade vi in. Johanna stirrade hopplöst på matsedeln och skakade på huvudet åt allt jag översatte. Men när jag kom till skinka och ägg spreds ett förklarat skimmer över hennes ansikte och jag förstod, att skinka och ägg skulle det bli.

»För si de kan di inte forrdarrva!» sa hon. »Skinka å ägg dä måste va skinka å ägg.»

Och medan vi åt och drack vårt isvatten, lugnades våra sinnen något, och på mina allvarliga föreställningar lovade Johanna dyrt och heligt att uppföra sig som folk, när vi skulle över tvärgatorna, inte titta åt något håll, bara följa med och se ut, som om hon aldrig gjort annat än loverat på Broadway så länge hon levat. Och sen gav vi oss av igen med mera värdighet och elegans. Vi stannade vid vartenda fönster och tittade länge och noga på allt, och när vi gingo vidare till nästa, hann vi även kasta en blick på strömmen av människor, som böljade omkring oss, och som Johanna hade både kvicka ögon och en rörlig tunga, så hade jag inte tråkigt en sekund. Allt var ju nytt för mig också, för den delen.

»Harregu!» sa Johanna, när hon bildat sig ett omdöme om de unga damer vi mötte. »Harregu, så korta kjortlar di har! Di räcker inte mer än te knäna och knappt de en gång. Å sicka smala ben! Å va i allan ti har di gjort med syna på saj. Di ser ju ut som om di doppat ner ansiktet i ett mjöltråg jämt etter kinnbenen.»

Ja, det var sant. Ett underligare sätt att pudra sig har jag aldrig sett. Från pannan och ned till hakan gick ett jämt, tjockt, kritvitt band av puder, endast avbrutet av munnens skarlakansröda, bågiga sminklinje. Kinderna voro sminkade och pudrade på vanligt europeiskt sätt, men det vita bandet över pannan, näsa och haka kom dem att likna clowner. Kjolarna voro verkligen de kortaste jag skådat, och somliga av dess ägarinnor hade för värmens skull t. o. m. rullat ned strumporna över knäna, så de voro bara. Alla hade »bobbed hair, permanent waved», och nästan alla voro barhuvade. Eftersom klockan var lite över fem och de strömmade ut ur kontorslokaler och banker och affärer, så var det inte svårt att förstå, att det var självförsörjande små flickor, som slutat jobbet för dagen och störtade till spårvagnar och subways för att komma hem. Det var en fullkomligt ny sorts människotyp vi såg – »flappers», har jag fått veta sedan, är det smeknamn de gå under, och jag ska ägna dem ett särskilt kapitel vad det lider. Men ett är säkert – att »flappers» och niggrerna var vad som mest gjorde intryck på Johanna. Skyskraporna gjorde inte någon större succés, men att niggerjäntor gick omkring lösa och lediga som vanligt folk, i korta kjolar och silkesstrumpor och puder, det kunde hon inte komma över. Och komiska sågo de ut, där de svassade omkring, det kan inte förnekas.

När vi vände hemåt började skymningen falla, och vi styrde Broadway nedför igen. Skylt efter skylt blossade upp med dansande färger och blinkande elektriska lampor. Det rann likt vattenfall i luften, som mörknade så ovant fort för oss nordbor – det blixtrade, det virvlade, det hoppade, det gled som ormar. Det lyste av bokstäver och namn, som liksom hängde för sig själva, tryckta in med eld på himlens svarta sammet. Hela hus flammade upp i ljusan låga och långt borta fläckte Woolsworthbyggnadens torn upp hela skyn, så det var som om man fick se en glimt av barndomens sagohimmel, där allt var strålande guld och silver.

Vi voro så trötta, så vi snubblade fram i skenet från alla dessa strålande skyltar, som gjorde gatan ljus, som mitt på dagen. Runt om oss svepte människor fram och tillbaka, skrattande, pratande, skrikande. Med ett kände jag, hur Johannas grepp blev hårdare kring min arm, och när jag tittade på henne, fick jag se ett par tårar, som runno sakta och blänkande utför hennes runda kinder.

»Dä långt him te Sverige nu!» sa hon bara.

»Långt!» svarade jag, och svalde något, som klämde om strupen.

»Hadde ja inte daj nu, så begynnade ja å gråta redit.»

»Vi är trötta», sa jag. »Nu går vi hem till Luther.»

DET FÖRSTA HOTELLET.

Hur det var så kom jag lös ur Luthers armar samma kväll efter ett långt och ingående samtal med pastor Helander och fick tillåtelse att ge mig av till ett hotell, som han kände till, sedan han först gjort sig underrättad om att där fanns rum. Och så följdes jag dit av den tjocke skåningen efter ett hjärtslitande adjö till Johanna, som ej blygdes att låta sorgens tårar fritt rinna och endast lät sig tröstas av mitt högtidliga löfte att komma tillbaka dagen därpå och ta ut henne till Coney Islands vilda fröjder.

»Ja kännorr maj så insam, så insam!» var det sista jag hörde.

Det var inte fritt att inte jag kände mig »insam» jag också, där jag skakade Broadway uppåt i en spårvagn, och när vi slutligen stannade utanför en hotellskylt, där namnet kröp och slingrade längs fasaden som ormar av eld, så tyckte jag i mitt stilla sinne, att kanske det ändå hade varit lika bra, att jag stannat på Immigranthemmet. Men så kom jag ihåg den delade sängen och följde morskt i skåningens kölvatten, mellan grinande svartingar, som stod och vaktade porten. Likväl hann jag se på ormskylten: »Rooms One dollar and up» – »Rum från en dollar och uppåt» och med den upplysningen i mitt medvetande kom jag fram till portierdisken. Skåningen hade tydligen intet som helst förtroende till min engelska, utan högg genast i med förhandlingarna, och som han var bekant på stället lät jag honom hållas, fick min nyckel, sa adjö till det snälla livet, som så faderligt hjälpt mig till rätta och ville ge honom en halvdollar för besväret. Men han sköt undan min hand med stor bestämdhet och sade vänligt:

»Naj naj tack – du behövorr dom bättre själv!»

Och så gick han, och jag åkte upp i hissen med en niggerpiccolo, som höll min väska med ena handen och petade sig i näsan med den andra, allt medan han med outtröttlig energi tuggade och vände på sitt tuggummi.

Jag fördes in i ett rum, som ögonblickligen gav mina luktorgan kväljande förnimmelser av Ellis Island, och när en usel liten taklampa vridits på, blev illusionen ännu fullständigare. Litet som en båtkajuta var det, mörkt som en likkista och smutsigt, smutsigt över all beskrivning. Tapeterna hängde i trasor på väggarna, nedfläckade och av en hemsk röd färg – mattan utgjordes av ett par hål med smala bristfärdiga trådar kring och möblemanget av en stol, en byrå och en jättesäng. Inga gardiner. Och genom det gapande svarta fönstret trängde för mig okända, fruktansvärda dofter in.

Piccolon släppte väskan handlöst i golvet och var redan på väg ut, när jag fick tag på min röst och hojtade:

»För guds skull! Finns det inget bättre rum att få?»

Han tittade på mig en stund, vände tuggummit ett par gånger och svarade till slut:

»Soitännli!»

Vilket väl var negriska för: Certainly.

»Skaffa mig ett då», bad jag.

»Wait a minute!»

Och så försvann han. En minut! Jag satt där väl i en halv timma i det svarta hålet och väntade och våndades åt stanken och snusket och hettan, och när jag till slut givit upp allt hopp om att nånsin få se pojkuslingen igen och började titta mig om efter en ringklocka, så kom han äntligen tuggande och högg min kappsäck utan ett ord, slängde bara tummen över axeln till tecken åt mig att följa med och rände i väg. Och jag efter. In i hissen igen och ned till elvte våningen, genom mil av korridorer, och så in i ett annat rum.

»Tre dollars!» sa han, när ljuset var tänt, släppte väskan på sitt vanliga eleganta och handlösa sätt och försvann utan minsta spår till ljudlöshet.

En tynande lampa i taket, gröna tapeter som voro hela, men outsägligt nedfläckade, i synnerhet vid sängen, en matta, som tydligen en gång i sin fantastiskt avlägsna ungdom, varit röd om man fick döma av en smal fingersbred strimma i den oåtkomligaste hörnan – annars bestod den av dunkelbruna trådar – två stolar, en byrå med böljande lackering och så ett litet skrangligt bord med tre rätt uppstående ben och det fjärde hängande i luften på ett trött och sorgset sätt, likt en utsliten åkarkamp som står och sover. För säkerhets skull var det lutat mot väggen. Fönstrets fyrkant stod svart och gardinlös, men hettan som strömmade in var här bara fylld av bensindoft och andra gatans lukter, och ett öronbedövande larm hördes utifrån.

»Det här är ett ’uppåt’ rum», sa jag för mig själv där jag satt på sängkanten och dystert blickade mig omkring. Gud sig förbarme! Och det kostar 12 kroner om dan. Se nådeligen till mej!

Och med denna fromma önskan stängde jag till fönsterluckorna – rullgardin fanns heller ingen – klädde av mig och försvann i jättesängens djup med den tröstefulla tanken, att i morgon söka reda på mina vänner, som ingenting visste om min ankomst och slippa fri från det här hotellhålet. Men den sista, den allra sista och lyckliga tanke jag hade, var en skylt, som jag sett på väggen nere i hallen, där det bland alla andra härligheter, som hotellet förfogade över, även annonserades:

»Positively no bedbugs!» – »Absolut inga vägglöss!»

Sen somnade jag och vaknade inte förrän långt fram på nästa dag i en mardröm om Ellis Island och negrer och en svart cell, dit jag blivit släpad för att där tillbringa mitt återstående liv. Jag vaknade vid min egen jämmer, och intet av det mitt skräckslagna öga mötte kunde hjälpa till att förta ångesten: ett svagt halvdunkel, väggar, som tornade upp sig hemskt och trångt omkring mig och därtill en hetta så intensiv och kvalfull, att andedräkten kom och gick i små flämtar. Så småningom klarnade det då för mig, att jag inte var på Ellis Island och inte i fängelse, och att jag tvärtom bodde i ett »uppåt» rum, och att utanför vinkade New York och friheten. Så jag flög upp och slog åt sidan luckorna med fart – och slog för dem med lika stor kläm igen. Mitt emot över den mycket smala gatan hängde fyra herrar i fyra fönster och ägnade sig synbarligen åt den upplyftande sysselsättningen att betrakta livet i allmänhet och livet bakom hotellfönstren i synnerhet.

Det enda ljus jag hade var alltså den usla lilla lampan i taket, och vid dess sorgsna sken jagade jag rummet runt efter en ringklocka. Fanns ingen. Bara en flottig telefon, som jag till slut i min förtvivlan attackerade. Långt om länge kom det svar, och jag anhöll om att få beställa ett bad:

»All right!» svarade rösten, och sen surrade det bara i luren.

»All right!» tänkte jag också och lade mig igen i väntan på att få badet anmält. En halvtimme och inget bad hördes av – tre kvart. Då ringde jag igen på telefon och bad att få städerskan skickad till mig. All right!

Om en stund en väldig bultning på dörren, och när jag öppnade stod en neger utanför klädd i hotellets livré – tydligen »städerskan».

»Ma’am?» sa han och torkade svetten ur ansiktet med en blårutig näsduk.

»Jag vill ha ett bad!» sa jag.

»I have no objections!» svarade han och log sataniskt. Inte mej emot!

Jag blev så häpen över detta originella svar från en hotelluppassare, att jag teg längre än min vana är och bara stirrade. Vilket gav honom tillfälle att fortsätta:

»Anything more, ma’am?» Någe mer, frun?

»Nej, bara ett bad – men genast.»

»Well I told ye – I have no objections. Take it an welcome!»

Sade och gick.

»Jag har ingeting emot’et. Ta’t bara!»

Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.

Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om. Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt, när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle ha kunnat skrämt mig ned i det.

Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om »absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta var sista natten jag tillbringat på detta hotell.

»Ack harregu!» som Johanna brukade säga.

Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!

Sängkanten igen.

Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga taltratten och ropade hallå.

»Some gentlemen asking for you, madam.»

»For me?!» skrek jag.

»Yes – they are waiting downstairs.»

Några gentlemen, som väntade på mig därnere.

Jag har väl aldrig hört på maken! muttrade jag för mig själv, och när jag funderat länge nog på detta mysterium tog jag på mig hatten och gick ned, eftersom det var det enklaste sättet att tyda gåtan.

Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga, breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.

Jag har ännu ett minne kvar därifrån, och det ska jag behålla så länge jag lever: ett vykort av oss alla, placerade i en motorlös bil med Johanna vid ratten och Elof och jag och Gusta i baksätet, medan Anderson från Wisconsin ömt håller armen lutad mot sätet bak Johannas rygg och milt skådar henne an. Bakom oss är en kuliss, som föreställer de vildaste snötäckta fjäll, och utför dem vindlar en hissnande väg längs vilken det är förstått, att Johanna med underbar skicklighet chaufferat oss. Detta kort beställdes i dussinvis, och jag förmodar, att det för längesedan gjort furore både i Lannaskede och Eslöv och annorstädes dit det sänts med »kära hälsningar». Johanna är bäst på det. Hennes ansikte bär en prägel av fast beslutsamhet, parad med en viss djärv vildhet och förtröstan. Var gång jag ser på det måste jag le och minnas henne som hon såg ut den gången, då hon läste lagen för skåningen på »Hemmet». Ja, det var en dag!

När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt sätt.