ESTER BLENDA NORDSTRÖM
KÅTORNAS FOLK

ESTER BLENDA NORDSTRÖM

KÅTORNAS FOLK

ANDRA UPPLAGAN

STOCKHOLM
WAHLSTRÖM & WIDSTRAND

PAPPERSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAG

ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEB.
STOCKHOLM
1916

TILL
HJALMAR LUNDBOHM
LAPPARNAS TILLIT OCH VÄN

Vårens värsta och vildaste snöstorm rasar över öde slätter. Det viner och tjuter, det rasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånar som åskan, det rasar som laviner, det vrålar och kvider — alla jordens skräckljud ha samlats för att åta sig sin stämma i vildmarkens jättekonsert. Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vita moln komma yrande och svepa sig om oss, där vi vandra — några små människor och djur i vanmäktig kamp mot en rasande fiende — virvla, bita, tränga sig in genom skinnkläderna som vore det spindelväv man bure, ta andan från en, tvinga en att spänna varje muskel för att orka ta ut det steg man påbörjat, gripa en med kalla hårda händer, girigt och obarmhärtigt som om misskund ej funnes i världen. Det rinner våt smält snö utefter bröst och rygg, den fryser till is så man går med ett knastrande, kallt pansar omkring sig, och inombords är det visst också is fast det känns som drucke man flytande eld, när den dödskalla luften rinner genom strupen. Dödskallt är allt. Det är som om jorden dött, som om glädjen dött, som om allt levande dött, som om det i hela vida världen ej funnes flera människor än vi, ej flera djur än de renar och hundar, som mödosamt stappla framåt mot stormen. Det blygrå nattljuset är dött, våra egna kroppar äro döda och kalla och röra sig som marionetter i vars trådar en grym hand drar: ett steg framåt med höger fot, ett steg med vänster, ett steg med höger — — — Och för varje gång har man att dra foten upp ur djup snö, som tynger och suger.

— Hur länge, tänker jag och sveper schalen bättre om huvudet med valna händer. Hur länge! Ska vi gå till domedags klockor ringa eller tills vi stupa och dö av trötthet?

Men ingen svarar, och hade jag också skrikit ut frågan med mina lungors hela kraft, hade ljudet av min röst drunknat och blivit borta i stormens vrål, ej hunnit ens halvvägs fram till ledaren av raiden framför min. I åtta timmar ha vi gått nu. Utan vila och utan rast, likt förtappade själar som dömts att irra utan ro i de dödas vita land — framåt bara! Med ett liktågs stillhet skrida vi, stegen måste rättas efter renarnas tramp, och så trötta som de stackars djuren äro, dra de inte de tunga pulkorna mer än steg för steg. Och ändå flämta deras sidor, mularna stå öppna, tungan hänger ute, och huvudet böjs så djupt mot marken som tömmen tillåter.

Varje ren är bunden vid pulkan framför med en kort lädertöm som knutits kring halsen och en sådan rad på åtta till tio pulkor kallas raid. Varje raid har sin ledare, som står i ansvar för, att allting går rätt och riktigt till: att alla pulkorna äro med och inga djur slitit sig lösa, att alla dragremmar äro i ordentligt skick, att alla renar dra samvetsgrant och inte låta kamraten före i ledet släpa på mer än vad honom tillkommer, att inga pulkor välta vid någon tvär vändning, att allt överhuvudtaget fungerar som det ska. I vackert och klart väder är det lätt nog, man vänder sig om emellanåt och kastar en blick utefter raiden, märker genast om något är i olag och ställer allt till rätta. Men nu — i denna storm! Man förmår knappt urskilja renen bakom sig, får inte släppa pulkan framför ur sikte — det kan vara detsamma som döden, ty spåren sopas igen på ett ögonblick, och den tomma grå värld man vandrar framåt i har ingen barmhärtighet med vilsna människor. Med jämna mellanrum stannar pulkan framför, men de ögon man följer den med ha nästan slutat att se, så trötta och svidande äro de och ibland märker man inte ens att pulkan står stilla, förrän man stupar över den. Då har förste raidledaren stannat och hela det långa, långa bandet av pulkor och dragare stanna en minut för att varje ledare ska kunna inspektera. Renarna sjunka ned på snön eller stå som de stannat, med utspärrade ben och hängande huvud, och innan allt på nytt är redo till marsch måste de trötta sparkas upp på benen. Så går det igen! Spöklikt, flämtande, ljudlöst.

— Hur länge! tänker jag. Nu är det nio timmar vi krupit fram mot stormen. Ska aldrig renarna stupa!

Ty det är efter renarnas krafter varje flyttnings längd bestämmes. Människorna betyda ingenting — det är brått när man går mot sommar och sol och grönt bete åt dem, som ge en liv, föda och tillvaro, det är brått, när solen skiner varm bortanför fjällen och när där borta vinkar all den härlighet som de vårsvaga djuren behöva. Det är brått när fattigdomen kommer skrämmande nära och man vet, att bara man är bakom de vita fjällkammarna där västerut så väntar vila och lugn och gott bete. Hur skulle man väl då ha tid att tänka på sig själv, på om ens egen usla kropp blir trött och tung och kall — framåt bara!

Men det börjar lida mot slutet av renarnas krafter också. Två ha redan fallit i min raid, men tvingats upp igen. I raiden framför föll nyss en, och på de sträckta halsarna och den häftiga flämtningen syns det, att det snart är slut på styrkan hos dem allesammans. De gå så länge de kunna hålla sig på benen, när de inte orka mer störta de, sjunka ned utan ett ljud. Först på knä, men ryckas så med av pulkan framför, falla på sidan och släpa vidare som ett dött ting, som den dragrem de äro bundna vid, med sin egen pulkas hela tyngd efter. Det är som om de skulle slitas mitt itu inför ens ögon och man ser deras stora svarta ögon rulla i vånda. Den dubbla bördan blir för tung för renen framför — han faller, lika tyst och lika stilla. Först på knä, så stramas tömmen om halsen allt hårdare, nacken sträckes tills den är bristfärdig och tum för tum töjs den smärta fina kroppen ut till onaturlig längd och släpas framåt. Renarna framför stanna eller falla, beroende på hur trötta de äro, och ledaren kommer för att se vad som står på. Med ett ryck dras den tunga pulkan fram, och när dragremmen på det viset blivit mindre spänd tvingas det utmattade djuret på benen igen med sparkar och vredgade rop. Sparkarna ta väl inte så hårt, ty skon är av mjuk päls och den nakna foten inuti stoppad i tjockt hö, men för den som aldrig sett det förr är det en syn, som är svår att uthärda. Men det måste väl så vara, med bedjande ord och vänliga smekningar rör man inte ett renhjärta och snart tänker man inte längre på om det är grymt eller orätt, gör själv detsamma utan att blinka — nerverna slipas bort rätt fort, och djurskyddshjärtat också, när det gäller livet. Och så fort alla dragare stå på sina ben igen, ofta skälvande och segnfärdiga, går marschen som förut.

Ögonen äro blinda och värkande av snö och storm, fötterna äro som blyklumpar, händerna ömma av köld fastän de äro stuckna i pälsvantar stoppade med hö, ansiktet är som is, ej längre känsligt för vinden, och när jag tar mig över kinden, där det förnims som en lätt klåda, blir den vita vanten röd av blod. Utan att jag märkt det har väl mitt ansikte kommit emot något vasst föremål — kanske ett renhorn vid arbetet att få upp ett störtat djur — och jag har ett djupt sår alldeles under ögat. Jag önskar jag finge göra som renarna, sjunka ned på snön bara ett par minuter och borra ansiktet mot bröstet så jag kunde andas ett par djupa varma andetag och inte ständigt denna våta isluft, som kommer lungorna att kännas som ville de springa i stycken. Det vore nog döden, men kanske en ljuv död — jag vet inte.

Nu stannar raiden framför igen, jag hör ett svagt barnskrik mitt i stormens gny, hör Gates milda, lugnande röst och ser Heikka, hennes man, komma som en grå skugga ut ur ett snömoln.

— Dä litt kvile no! säger han på sin lustiga lappnorska och småler uppmuntrande mot mig. Inte lång stunn men lite. Je ser åt herkarna dina, sätt dej å kvil. Du ä nok trött stakkel — sånt stygvejr har je aller sitt förr. Nog fick du då väre med på lappflytt!

Han slukas upp av en tjutande vindil, och jag går upp till Gate, som har en lång och svår raid att leda med många halvtama djur i, som i början höllo på att gå från vettet av förskräckelse och ursinne. Nu ligga de som döda på snön med stela svarta ögon, och inte ens de gnällande hundarna som traska omkring i tröstlös rådvillhet kunna förmå dem att göra en rörelse av skrämsel.

När jag kommer upp till Gate ligger hon på knä framför den första pulkan, och i den rasande stormen och vinande snön har hon bröstet bart och ger di åt en rödnäst, hungrig liten krabat, som äter så det klunkar i halsen och inte låter köld och snö bekomma sig det minsta, där hon ligger varmt instoppad bland lena fällar. Gate vänder på huvudet och ler sitt blida leende mot mig, men hennes ögon äro trötta och jag ser att handen skälver som lyfter pälsen åt sidan över bröstet.

— Ska vi gå länge till, Gate, frågar jag, eller är det slut snart?

— Jag vet inte. Här finns ingen mat för herkarna, men kanske vi stanna lite i en kåta här borta. Jag vet inte, fråga manfolken.

Jag vänder nedåt min raid igen för att fråga Heikka, men hinner aldrig längre än till första pulkan. Där snubblar jag över en snödriva och faller — — — Det är mjukt och skönt att vila i snö, när man är mycket trött, sömnen kommer varm och stilla, man känner inte stormen, inte de vassa isiga snömolnen piska mot ansiktet; man drömmer om röda eldar och varma solar, om strålande sommar och grönt gräs, man minns inte längre att det väntar långa, vita, stormiga slätter och en vandring utan slut på stelfrusna, dödströtta fötter, känner bara i dvala hur allt blir lugnt och varmt och ljuvt — hur — — —

Ett ryck i armen väcker mig till hälften och jag känner, ännu i drömmen, hur något hårt glider genom mina fingrar — så hör jag ett svagt hundskall, tramp och flåsande intill mig, och spritter upp i ångest. Raiden går igen, det var pulkan jag gripit om i fallet, som jag kände glida ur min hand, och medan ångesten för mitt liv hugger i hjärtat springer jag upp och efter raiden, som försvunnit i snöyran. Den sista renens klocka klingar som ur ett oändligt fjärran och på domnade fötter gör jag ett försök att springa. Det är timmar som gå, tycker jag, innan jag skymtar en grå liten pulka framför mig — kanske är det bara sekunder, men så fyllda av ensamhet och pina, att jag ej kan mäta dem efter klocka. Och så är jag åter hos min tåliga, vita ren, som ensam skött mina plikter, lägger åter tömmen över axeln och håller mig så nära Gates sista pulka, att jag nästan snubblar över den.

*

Ännu en timme går färden, medan stormen blir allt mer svindlande, allt mer ursinnig — och så stanna vi igen. Mellan de yrande snöbyarna skymtar jag en svart liten kåta och vet, att därinne väntar livets härlighet i form av kaffe, värme och mjuka fällar. Så binder jag tömmen i pulkans framstam och traskar upp till den främsta raiden, där “gamlingen“ och “gamlan“ stå inbegripna i en livlig konversation om en störtad ren, som i fallet brutit sitt horn, så att hela huvudet är en enda blodig massa. Gamlingen är några och sjuttio år, distriktets rikaste lapp och stolt, som den enväldige konung han är. Det är han, som bestämmer över allt, han som befaller uppbrott och vila, han som leder vägen genom snö och storm, han som härskar över byns innevånare. Byn består av fyra rika familjer: hans gifta döttrar och söner. Nikke heter han. Och om Nikke säger: i kväll flyttar vi! så flyttas det på kvällen om det så regnade spik från himlen. Och om Nikke säger: i dag ska herkarna hämtas och föras i gärdet och skiljas! så lägga hans stolta och vackra söner utan ett ord, som små lydiga barn, lasson om axeln, spänna skidorna på och ränna ut att söka renarna, som ibland kunna ha gått miltals bort. Och det kan hända, att Nikke själv går med, den stoltaste bland dem alla — med lasson om axeln och mössan på sned med den väldiga tovsen gungande över örat. Hans gång är smidig och lätt, hans kolt är lika kokett kort och vid, som hos den yngste lappadonis, hans bälte är brett och späckat med silverknappar och hans hår fladdrar gråsvart och lockigt och långt. Hans lasso susar lika vinande snabbt som de ungas och träffar det utsedda offret lika säkert — den starkaste renoxe kan inte fälla honom och den skyggaste vaja måste följa, när hans lasso snärjer.

Och “gamlan“! Hon är åttiotvå år och gift med Nikke. Hon är liten och skrumpen och brun med ett ansikte som smutsigt pergament och händer som likna små fågelklor. Men i det vissna ansiktet lysa ögonen unga med en skrattande glans, och mössans rand går brokig och glad över den fårade pannan. Den svarta pälsen är vid och mjuk och dragen så smal om livet som nånsin på den mest välvuxna tjuguårstös, och de spensliga, fina benen, klädda i tätt åtsittande renhudsdamasker (säpäkkee), äro lindade så hårt med band vid anklarna, att det är ett under, att de inte gå rätt av. Banden äro granna och röda, på fötterna har hon vita små pälsskor, och hennes gång är så trippande och lätt som om hon knappt trampade på snön. Hon har lett sin raid under natten, hon som de unga, och när jag ser hennes lilla raka gumgestalt, hennes små dockfötter och de smala benen kan jag inte återhålla en fråga:

— Du är väl trött nu, Elle?

— Trött! Hon ser på mig med klara ögon, som blinka mot snöyran, snyter sig kraftigt i sin lilla fågelklohand och tittar igen. Så skrattar hon med sin tandlösa mund och ser så lustigt barnslig ut i detsamma — och så säger hon föraktfullt: Så gammal är jag väl ändå inte!

Med nästan skräckblandad vördnad ser jag hur hon trippar upp mot kåtan, lyfter undan dörren och stiger över den höga tröskeln med ett raskt steg. Ett ögonblick kämpar hon med stormen, som vill riva dörren från henne, segrar och lägger den på sin plats igen med ett vant grepp och en liten bestämd smäll. Men när jag kommer in sitter hon hopsjunken framför elden med ögon som på en gång blivit gamla, det skälver litet kring munnen och huvudet har sjunkit ned på bröstet och bärs inte längre så karskt och högt på den tunna bruna halsen. Du är nog trött ändå, lilla gammelmor! tänker jag för mig själv. Det är inte gott att vandra genom snö och storm på de små fina fötterna, som ha trampat fjällens vita snö och myrarnas mjuka tuvor nu snart hundra år. Du har rätt att låta huvudet sjunka, när du tror ingen ser dig, du har rätt att sucka tungt och djupt, när du tror ingen hör dig — för vi veta ändå, att när uppbrottets timme slår igen är du den första, som är färdig, är du den första, som lägger tömmen över axeln och trippar mot vår och sommar med huvudet högt, kolten i svaj och ögonen unga på nytt. Lilla gammelmor!

Det är varmt och lugnt och ljuvligt härinne. Elden brinner het och röd och luktar av färskt björkris, kaffepannan hänger på och de två gamla, som bo i kåtan, prata vänligt och frågvist om alla små detaljer, som möjligen ha hänt eller kunna hänt på vägen. De ha varit ett par dagar före oss på flyttningen och slagit läger här för att låta renarna vila och beta — egentligen skulle de gått en halv mil till, men herkarna orkade inte. Gud välsigne kräken! tänker jag och kryper ännu närmare elden med en känsla av dåsigt välbehag. Vi äro inne allesammans nu, och en efter en komma också hundarna smygande med rädda ögon och svansarna mellan benen. Snart är kåtan så full av människor och djur, att det nästan är trängsel och snön smälter i floder från våra pälser, säpäkke och skor. Kvinnornas genomvåta schalar hängas till tork, de som blivit alltför våta om fötterna lossa skorna och breda höet framför elden, kaffet kokar och pratet är i gång. Det stormar, så kåtan darrar och gungar, och tältduken klapprar mot stängerna, som skulle den slås mitt itu, dörrens ribbor dunka — ibland flyger den upp och kastas åt sidan och himmelens alla vilda vindar rusa in så gnistorna dansa kring väggarna och röken gör en blind. Till slut bindes den fast med en rem, och det blir en smula lugnare.

Jag sitter och ser på ringen kring elden, en ring av mörkhyade kvinnor och män klädda i djurhudar från huvud till fot med flammande fantastiska färger till inslag i sömmar och band. Rött och gult och kornblått — tofsarna på männens mössor äro som stora röda blommor, som sommarens lysande pioner, kvinnornas granna luvor rama in deras fina ansikten i en jämn, vacker oval och de fulländat ädla, svagt bruna händerna röras med förnäm och säker grandezza, snabbt utan brådska. De två som äga kåtan äro gamla som Metusalem och fattigt klädda — allt vittnar om armod förresten — de få, skabbiga fällarna, bohaget, kåtaduken. Men kaffet är gott och starkt och de två kopparna, det enda av porslin som ett lapphushåll äger, vandra från mun till mun så fort de hinna tömmas. Konversationen löper lika snabbt och lätt, det skrattas och pratas precis som om storm och vedermödor inte funnes till, som om det ännu ej väntade oss oändliga, vida slätter att vandra över innan vilans timme äntligen ingår på allvar. Jag hör rösterna allt längre bort, ser elden som genom en dimma, känner bara hur kaffet värmer och mättar, lutar mig tillbaka mot fällarna och somnar med min svidande kind mot en hunds våta rygg.

*

— En halvmil till bara! säger Gate tröstande när hon väcker mig, efter en halvtimme. Och våt och huttrande snubblar jag ut till vandringen och kylan igen, ännu med sömnen i ögonen och kåtans värme i minnet. Stormen och snön vräka sig över oss, ännu vildare än förr, slita och brusa som om njutningen att plåga oss vore dubbelt stor efter den lilla stund vi gömt oss undan, och det är med knapp nöd vi kunna hålla oss uppe på benen fastän vi pressa hela tyngden av våra kroppar mot orkanens tryck. Sakta, sakta sätta raiderna i gång, mödosamt ta renarna ut stegen, kallt och vått rinner isvattnet nedför rygg och bröst igen. Några av småbarnen vakna och skrika ur fällarnas djup, en hundvalp gnyr ömkligt och hjärtskärande, och jag vandrar framåt som i dröm — en sådan dröm som man kan vakna vid ibland i kväljande ångest: man går och går och tar ut stegen det längsta man kan i pinande brådska, men kommer ändå inte ur stället. Det här är verklighet, man vaknar inte, man tar ut stegen och flyttar fötterna rastlöst, men det är som stode man evigt stilla på samma punkt i det oformliga, öde grå som böljar runt omkring.

En halvmil bara! Men så lång och tung, att jag börjar tro vi gått vilse och aldrig skall komma till raststället vid trädgränsen, där de sista låga små björkarna stå innan fjällens eviga snö dödar allt som vill växa och leva. Men den har ändå ett slut, och när jag ser Gates raid vika ur spåret och sluta upp tätt bredvid den föregående vet jag, att stunden äntligen är kommen, viker själv åt sidan och leder mina renar jämsides med hennes. Snart stå alla raiderna samlade i bredd — elva stycken, men man ser inte mer än de allra närmaste för snön. Och nu börjas arbetet med frånspänning, uppsnöring av de pulkor där det nödvändigaste husgerådet är inpackat, kåtans uppsättning, vedhuggning och en massa göromål, som äro oundgängligen nödvändiga, när ett hem skall resas i vildmarken. Göromål, som även i vanliga fall äro mödosamma och ta lång tid, men som nu i denna rasande storm fordra dubbla krafter och mer än dubbel tid. Det går fubbligt och långsamt bara att lossa selarna med valna och svullna fingrar, när renarna sparka av otålighet och rasa och stånga så fort man kommer i deras närhet — de vädra föda och frihet, och så fort de blivit lösa störta de sig över skaren med ivriga, hårda klövar, som snart tränga igenom den frasande skorpan och sparka snön i yrande moln från laven. De, som orka. Men det är många av dem, de mera nytämjda och ovana, som knappast orka stappla ett par steg från pulkan, förrän de sjunka ned och ligga som en grå, livlös massa den snön småningom täcker. De starka, de arbeta och skrapa, stå snart som i en grotta djupt nere under skaren, så man endast ser deras mörka ryggar och framsträckta huvuden med mular, som snappa laven snabbt och ivrigt.

I detta herrans väder kan det inte bli tanke på att resa mer än en kåta, och man får vara glad om man lyckas få upp den. Annars har varje familj sin egen och isäntä — d. ä. husfadern — tar genast itu med resningsarbete så fort raiderna stannat. Nu arbeta alla på att få en kåta upp så fort som möjligt, männen söka fram sina snöskovlar och gå till verket med en iver, som tycks vara alldeles oförminskad av de tretton timmarnas vandring. En stor del av arbetet är redan undangjord av renarna, som skrapat bar en tillräckligt stor del av marken, den behöver bara jämnas ut en smula. Förresten är det inte lönt ens, så som snön vräker ned, fram med stängerna bara så det går fort. Under tiden ha kvinnorna snört upp husgerådspulkorna, tagit reda på sina yxor, och skida inåt den låga lilla skogen efter ved. Det är alltid kvinnfolkens göra att förse hushållet med ved, och det är minsann varken ett lätt eller litet arbete, när elden ska brinna från morgon till kväll utan avbrott. Men aldrig hör man dem knota, de tänka inte en gång på att det kan vara annorlunda — det har så varit sedan urminnes tider: männen sköta renarna och kvinnorna sköta hemmet med allt vad därtill hör. Och vedhuggningen går med fart och kraft, yxan svingas så det viner och den blanka eggen träffar så precis där den ska, att det är ett under.

Jag sitter på en pulka med händerna under den korslagda röda ytterschalen och ser hur arbetet skrider. Ved kan jag inte hugga ännu, har inte hunnit lära mig det, och något annat är det väl inte att göra för tillfället. Så jag sitter overksam med ryggen mot orkanen och ögonen på männen, som just börjat resa kåtastängerna. Snart står skelettet svart och fast med stormstöd ställda inuti till skydd mot orkanen, och nog måste himlarnas herre ta till sina allra hårdaste väder om något ska kunna rubbas i den luftiga byggnaden, som ser så bräcklig ut, men är så stadig. Nu ser jag hur Nikke och Heikka veckla ut kåtadukens ena halva och med slött intresse väntar jag vad de brusande vindarna ska ta sig till med den. Ratsch! — där viner den ur deras händer som en väldig svart fana och smäller i trots. En gång till — där ligger den nu på kåtastängerna, pressad tätt intill dem, och vana fingrar fästa den hårt och tvinga den fast. Men det står en smattrande dans på de sneda, svarta stängerna, och emellanåt river sig en flik lös och klatschar triumferande i stormen, tills den fångas och fjättras igen. Den andra halvan bråkar inte alls, fladdrar bara helt lugnt i lä och låter sig tvingas utan motspänstighet.

Det känns skyddat och hemlikt inne, fastän detta “inne“ ännu ingenting är annat än en tom vit snöfläck med sotiga vadmalsmattor omkring. Men snart kommer riset och gör det vita brunt, så kommer veden i mitten och ur den en tjock blå rök som så småningom förtunnas och färgas orangeröd av flammorna, så kommer järnkättingen och vattenkitteln där snön smälter och fräser, så kommer kaffepannan och så komma fällarna — och allra sist barnen, yrvakna och frusna. De minsta grymta och smågnälla i komsins djup, de större krypa så långt intill elden de våga, utan att bränna pälsarna, och med ivriga ögon vakta de kaffepannan, som börjar ryka lovande ur pipen. Vi äro inne allesammans nu — hemma! Aldrig har jag känt och förstått det ordet som nu, efter den vandringen, efter den stormen med den värkande tröttheten i kroppen. Utanför de tunna tygväggarna dånar orkanen, leker och drar i dem så de äro bristfärdiga, genom räppen virvlar snön ned på oss, och röken kommer ögonen att tåras och värka — utanför är tomma, vita slätter, utan gräns och utan slut. De vänta oss, vi skola vandra över dem med tusen och åter tusen steg innan den långa, lugna sommarvilan ingår — men vad bry oss väl de! Vad bryr oss väl hela världen! Ty där den egna kåtan reses, där har lappen sitt hem och där känner man all hemmets härliga lugn och trygghet, om solen skiner eller orkaner rasa.

Jag är så upptagen av förunderligheten i denna känsla här mitt bland fjällens främmande vithet, att jag knappt märker den kaffekopp som räckes mig. Men efter fyra koppar ser jag klart och vaket igen, ser hur Elle somnat med hundvalpen i knät och händerna knäppta kring hans mjuka lilla ulltuss till kropp, ser hur Gate ammar den rödnästa lilla lappjäntan, hur Heikka tänder sin pipa, hur Pete spottar en tobaksstråle in i elden, hur Nikko vänder sitt våta skohö, hur — — —

Mer minns jag inte, vet bara, som i en dröm, att en varsam hand löser bältet kring mitt liv, att samma varsamma hand skjuter en mjuk kudde under mitt huvud och breder en len fäll över mig. Sen vet jag inte mer, kryper bara ihop i värmen och suckar av välbehag, hör rösterna som från en annan värld, småler litet åt stormen, som inte kan göra mig något ont längre. Och min sista medvetna tanke är: i dag är det första maj!

Det är afton, när jag vaknar igen — det var morgon, när jag somnade; hela den långa natten hade vandringen gått och mina ben kännas ännu som blyklumpar av trötthet. I halvslummer hör jag hur stormen rasar lika vilt, lika brakande ursinnig och hur duken klapprar och slår. Annars hörs inte ett ljud, och när jag sticker huvudet ur sovsäcken ser jag bara ett vitt kaos av mjuka snökullar runt den tomma och kalla härden. Den enda levande varelse utom jag själv tycks vara en svart hund, som med dystert klippande öron och i tungsinta betraktelser sitter och huttrar i den grå kvällsdagern — han har väl blivit sparkad ut ur någon varm fäll, där han försökt göra det allt för bekvämt åt sig på den sovandes bekostnad och känner sig nu som den mest orättvist och illa behandlade hund i kristenheten. Det syns på honom.

— Rill! lockar jag. Rill, tjö — det är: “kom hit“. Först tittar han på mig med en min, som tydligare än ord säger: “gör mig inte på ännu sämre humör med dåligt skämt“, sedan börjar hans lilla svansstump inställsamt och förhoppningsfullt att röra på sig, öronen spetsas, och med försiktiga steg smyger han fram till mig, glider ned under min fäll och drar en lång, djup suck av tillfredsställelse. Jag ligger på rygg och ser hur snön ryker in genom räppen, känner den kyla mitt ansikte och mina händer, hur jag blir våt när den smälter. Men det gör ingenting nu, ingenting gör något nu — jag ligger så mjukt och varmt, stormen rycker och sliter i kåtan, men mig når den inte, alla de vita snökullarna ligga så orörliga som om det inte funnos levande människor under dem, och ändå räknar jag ut, att det bör vara nitton eller tjugu som sova där. Med barnen då också naturligtvis, det är inte mer än elva vuxna. Det ryker en smula från en brand, som inte är riktigt släckt, en hundvalp gnyr i sömnen — det börjar kännas kallt om händer och ansikte, och jag kryper ned i värmen igen i min sovsäck och sover tills dagen är ljus, elden flammar och kaffepannan kokar. Alla de vita snökullarna ha förvandlats till väl avskakade fällar och filtar, runt elden sitta kvinnorna och barnen och fyra av hundarna. Männen är ute för att se till renarna eller slå upp kåtorna, stormen har bedarrat och solen skiner stor och klar rätt ned genom räppen.

Gate ser på mig och skrattar där hon sitter nedhukad vid boasson på emäntäs plats. Boasson är köket i en lappkåta, där alla pannor och grytor ha sin plats, och emäntä är värdinnan. Boasson är alltid mitt emot ingången och följaktligen emäntä också och hennes makt och härlighet inom kåtan äro obegränsade. Gate skrattar ännu mer, när hon räcker mig kaffekoppen och litet generad frågar jag hur länge jag sovit.

— Det är länge det! svarar hon och ger mig min klocka som jag hängt upp bredvid min huvudgärd. Hon var 10 i går morse när du somnade och då drog du henne. Nu står hon, men solen är över middag — men du är väl snart död av svält, tänker jag.

Men jag känner ingen hunger, endast ett obeskrivligt välbehag efter min långa natt — i över ett dygn har jag sovit — och jag stiger ur sovsäck och fällar och går rätt ut i solen, som skiner på snön så det värker i ögonen. Mitt i i den låga lilla björkskogen ligga kåtorna. De tre andra äro uppslagna nu och jag ser Ellekare, min lilla lapska tjänstflicka, komma skidande från sluttningen ovanför med ett fång golvris under armen och yxan blänkande i solskenet, där den sitter instucken i bältet. Och bältet blänker också av alla silverknappar det är prytt med, den röda schalen lyser och pälskolten svajar för vart steg. Luften är så glittrande kall och klar, himlen så ljust blå, kåtorna så sotsvarta mot den vita snön, fjällen så buktiga i ram kring horisonten och solen — solen så oändligt lysande, så ofattbart strålande att man knappt tror det är denna världen man lever i. Se björkarna hur deras grenar äro vårröda och glansiga, se röken ur räppen hur den stiger blå och tunn, se snön hur vit och fin — så man knappt näns gå över den med pälssockorna, se renen där med huvudet lyft i ångest för hundarnas skall, hör bjällran som hänger om hans hals, hur den klingar genom den vita världen, se hundvalpen som på drumliga små ben försöker en stormgalopp, hur hans svarta ullkropp blir vitgnistrande av snön han rullar sig i. Se hur pulkorna sticka fram sina graciöst formade framstammar ur snötäcket, som yrt över dem, se lappen som kommer glidande på långa smala skidor, hur hans röda mösstofs gungar, hur hans bandprydda ben flytta sig i seg och smidig takt, hör yxhuggen ur skogen, känn hur livet är underbart och strålande, hur varje andedrag är fullhet och lycka och härlighet. Och så stillheten! Bakom hundarnas skall och barnens skrik, bakom renens bjällra och yxhuggens stålklang hör man stillheten, vet man stillheten, vilar man i den och lyssnar till den.

Nu slår Gate dörren åt sidan och ropar några mjuka, lapska ord åt Ellekare, som genast slänger sin risknippa och vänder skidorna åt vårt håll — och båda två gå vi in i kåtans dunkel och äta en jättemåltid framför den röda elden, medan hundarna sitta i ring omkring oss med påpassliga käftar och ögon. Gate har fyra barn, alla flickor, den äldsta tio år, den yngsta några månader och oftast osynlig, ehuru ingalunda ohörbar i den djupa och väl hopsnörda komson. De andra äro ständigt i rörelse, ständigt i mer eller mindre allvarligt gräl med varandra, ständigt glada och ständigt med en glupande aptit. Ristin är två år, oändligt viktig och beskäftig, Pirhanne är fyra, med ljust hår och blå, skälmaktiga ögon. Inker är tio och uppträder med moderlighet och bestämdhet mot de små. Alla äro klädda i dräkter som troget kopierats efter de vuxnas: bandskor, säpäkke, koltar, schalar, förkläden, bälten — allt precis som de stora ha det, med undantag av mössorna, som för Pirhanne och Ristin ha ett mera barnsligt snitt. Deras rörelser och vanor äro också välgjorda kopior och ingenting kan vara mer löjligt än att se hur den tvååriga Ristin, som inte kan tala rent och knappt går på sina små ben, med oefterhärmlig värdighet spottar på fingrarna och tar bort ett glöd som sprakat ut på hennes kolt, kastar det på elden och omsorgsfullt blåser bort askan som möjligen han ha stannat kvar på pälsen. Eller hur hon allvarligt slår kaffe på fatet, biter av ett stycke socker och andäktigt sörplande och smackande dricker fatet tomt, tar koppen som står bredvid, skvalpar runt kaffet för att få renosten väl blandad, och häller fatet fullt igen. Eller hur hon jonglerar med en stadig, skarpslipad slidkniv, spetsar en ordentlig bit renkött på den och för den in i sin lilla mun med oroväckande hastighet. Eller hur hon med sin grövsta röst hojtar: tsu rissi! åt en näsvis hund och sparkar till honom med en liten straffande fot, som måste kännas som en smekning där den träffar — men hunden slokar med svansen och lyder hennes: olkus! (ut) med en fart som lockar en till skratt i smyg. Ty hennes stora allvarliga ögon tillåta intet skämt med hennes person.

Och Pirhanne ryter sitt: bija osa gitta! stäng dörren! med en röst som inte tål någon motsägelse, och som man ögonblickligen och obetingat lyder. Med beskäftig min torkar hon Ristins våta lilla näsa, så oskyldigt och moderligt, att man intet svek anar. Men det händer allt att Ristin uppger ett gällt nödrop ibland, och då har Pirhanne i ett obevakat ögonblick nupit lite för omilt i näsan eller försåtligt gripit tag i en av Ristins små korta bruna lockar och ryckt till en aning för hårt. När då Inker allvarligt tar itu med synderskan eller Gate själv finner sig föranlåten att ingripa, så blicka de två klarblå ögonen så skälmaktigt och skrattande emot dem, att förebråelserna mildras mer än vad nyttigt är. Jag försöker själv ibland att med stränghet tala till henne: voi, voi! säger jag, vastis neita! fy en sån stygg flicka du är! Men Pirhanne böjer bara huvudet ned mot bröstet och låter sitt ansikte anta ett oemotståndligt komiskt och bedjande uttryck, och så måste jag vända mig bort mycket fort för att inte komma på skam med ett leende. — Men Inker, hon är stadig och allvarlig och tioårigt värdig i sätt och tal. Hon leker, att hon är stor flicka, som syr mössor och stas åt sig, av nästan mikroskopiska lappar; hon vänder sig med avsky bort, när Pirhanne föreslår någon så barnslig lek som renleken (elustallat), där renhorn föreställa hjord och träpinnar hundar — nej, Inker vill leka hushåll, vill vara emäntä med många snälla och lydiga barn omkring sig, vill gå bort och dricka kaffe i andra, låtsade kåtor och resonera högtidligt och allvarligt om förnuftiga saker. Ibland får hon Pirhanne med i leken, och då kan man få höra de allra mest förunderliga saker om man har öronen öppna och ser ointresserad ut. Det pratas och skvallras i noggrann efterhärmning av de vuxna; om renhjord och skosyning, om garvning av läder och om odugligt tjänstefolk, om vad kaffet har stigit och vad mjölet är uselt, om allt som rör det dagliga livet. Pirhanne säger de besynnerligaste saker, hon har en fantasi, som inte ens Inkers allvar kan hejda, och fast jag inte på långt när förstår allt, som ramlar ur hennes lilla mun med förbluffande fart, hör jag ändå nog för att fullkomligt förstå Inkers hjälplösa min. Ibland blir det gräl av och det slutar nästan alltid med, att Pirhanne gör en sorti, som inte är fullt värdig en äldre lappmatrona som njutit gästvänskap i en annan kåta.

Dagarna gå fort i vila och den första dagen i detta läger är lika alla de andra i förra lägret. Det är så mycket att göra, så mycket att sköta så timmarna flyga bort. Skidor ska tjäras, ved huggas, våta kläder torkas, pulkor packas upp och packas igen; man äter, dricker kaffe, pratar, stickar, går på besök i kåtorna — innan man vet ordet om är kvällen kommen och den stora matgrytan över elden till det största målet på hela dagen. Vi sitta i halvskymningen framför brasan, alla samlade och i väntan att märgbenen och köttet i den väldiga grytan ska bli färdigt och puttra slut. Heikka har varit med renarna till fjälls, och som vanligt rör sig samtalet uteslutande kring “ello“ d. ä. hjorden. Varhelst två eller tre lappar äro församlade kan man vara säker om, att pratet är i full gång, och lika säker kan man vara, att det bara är renar, bete, flyttningar och väderlek, som dryftas. Och vad annat skulle de väl tala om, vad annat skulle de slösa sina omsorger på än det enda existensmedel de äga. Kriget angår dem ej, det är så långt borta och den enda olägenheten med det är, att mjölet och kaffet blir dyrare. Sveriges rikes angelägenheter ha de så litet att göra med och veta så litet om, böcker ha de inga annat än finska predikningar, tidningar inte heller — men väder och vind ha de runt om, på väder och vind beror deras existens, renarna leva de av och Gud är för dem renarnas Gud och vädrens.

Heikka talar om en renko, som fött en kalv under natten, och bekymret är stort, att det lilla nyfödda kräket inte skall kunna leva igenom kölden och våren och ta sig fram med de andra till Norge. Gamlingen har kommit in från kåtan bredvid och samtalet är ivrigare än någonsin, då hundarna plötsligt börja ett vilt skällande och flyga ut med ett raseri, som om den vilde jägarn själv vore i antågande. Gates hand stannar, just som hon är i färd med att lyfta grytan av elden, Heikka tystnar i sin beskrivning över vajans (kons) tillstånd, Ristin stirrar förväntansfullt mot dörren och gamlingen sticker ut huvudet för att se vad som står på.

— Det är Nilsa, säger han, Nilsa och Sanna. Utan herkar. Och Nilsa har en säck på ryggen.

Nilsa och Sanna äro de fattiga lappar vi gästat under stormnatten, och underrättelsen om deras ankomst är oväntad, ty de hade bestämt att stanna en vecka till på samma ställe. Som de ännu äro långt borta, berättar Gate för mig deras historia i korta drag — deras enkla och rörande historia. Nilsa är över sjuttio år och Sanna något äldre. Båda voro så fattiga, att kommunen tog hand om dem och lät inackordera dem hos nybyggare i en finnby. De bodde i var sin ända av byn, men träffades ändå emellanåt och delgåvo varandra sina sorger och bedrövelser, och den outsägliga plåga det var för dem att på gamla dagar vara tvungna att bo inom fasta väggar under tjocka brädtak — de som i alla sina dagar varit under himmelens stjärnor. I späda björkdungar och på öde slätter hade de bott, på villande fjäll och i djupa skogar, och mellan sig själva och stormar och regn hade de endast haft en sotig duk, och Guds himmel hade välvt sig över räppen. Det är inte gott att stängas in mellan väggar och tunga tak då, och de plågades också och ledo över måttan. Till slut stod de inte ut längre utan slogo tillsammans den lilla egendom de hade — några renar, en kåta, litet husgeråd — och flyttade ut till de vida slätterna igen, till de låga björkskogarna, till stjärnorna och solen, till stormarna och regnen. Så gingo de till prästen för att gifta sig, men gubben hade barn från sitt första äktenskap, och de ville inte ge sin tillåtelse till detta giftermål, det kunde kanske göra att arvet blev mindre. Då gingo de båda gamla till prästen igen för att få råd och hjälp, och han var en förståndig man, som sade, att när de velat gifta sig men inte fått, så var inte synden deras om de bodde tillsammans. Och så bodde de samman i sin fattiga kåta, fröso tillsammans och hungrade tillsammans, men voro ändå fria, som riporna på fjällsluttningarna, drogo vart de behagade i världen, stolta över sin frihet och över sitt fattiga hem.

Nu kommo de! Jag kör ut huvudet bredvid gamlingens och vaktar deras ankomst med ivriga blickar. Men de komma ej som jag väntat få se dem — med raka ryggar och glada steg, med stolta ansikten och klara ögon. Ånej, vad kan väl ha hänt dem? Så sakta de gå, så bedrövade deras ansikten äro, så brutna och böjda de vandra fram, han med en säck på ryggen, hon med ett knyte i handen. De ryta inte åt hundarna, som skälla och tjuta i ilska, det är som om de ej hörde dem ens, de höja ej huvudet vid vår hälsning, mumla endast till svar och slå sig tysta ned vid elden, hon med en suck bra lik en snyftning.

Ingen säger något. Ingen frågar. Gate kastar bara mera ris på brasan och Heikka stoppar med fundersam min sin pipa. Så kommer förklaringen från Nilsa med sträv, låg röst, i enkla ord, utan bitterhet, utan förebråelser, endast med en oändlig, tung sorg och resignation: Strax efter det vi gått hände det. Man hade gått ut för att ta rätt på ännu en tsaggi (stödjestång), då en stormil värre än någon annan vräkte sig över kåtan, kastade den över ända, lekte med den, bollade med den, rev den sönder och samman tills snön fick den i sin makt, skymde den och täckte den. Fällar och husgeråd flögo för stormen och gömdes av snön. Nilsa hann få tag på litet bröd, Sanna på en filt — det var allt. Men pulkorna kunde ej blåsa bort, och i dem fann Nilsa sin snöskovel och grävde en grotta under snön. Där eldade de med de vedpinnar de kunde få tag på och med en pulka, som höggs sönder till bränsle, och där bodde och svulto de i ett dygn, de två gamla som ej kunde släppa sin frihet för lugn och trygghet i stängda hus. När stormen var slut, grävde Nilsa fram vad han kunde hitta, men mycket var borta, kåtaduken i trasor och stängerna spridda över slätten och dolda av snön.

— Det var en svår pröving för er gamlingar, säger Heikka med allvarlig röst och Gate skyndar sig att sätta ett stort fat med kött framför dem.

— Ja, svarar Nilsa och suckar tungt — ja, nog är den svår. Men det värsta är, att alla komma att säga, att det är för vi äro för gamla. De kanske inte låta oss vara kvar ute längre, vi kanske få sluta nu. Det är som om Sanna inte orkade längre heller.

— Voi, voi! jämrar Sanna — att vi ä’ så gamla, att vi ä’ så gamla. Nog orkar jag, Nilsa, men vi ä’ gamla. — — —

Heikka tröstar med lugna ord, lovar hjälp och bistånd och när vi alla ätit, ta Sanna och Nilsa sina knyten igen — de vilja inte stanna över natten utan äro nöjda med Heikkas löfte att komma till dem dagen därpå. Och medan nymånen lyfter sin bleka skära bakom en vit fjällkam vandra de båda gamla vägen hem till sin grotta igen, över öde myrar där rävarna tjuta och snön glimmar.

Långsamt glider tiden fram — men ändå snabbt på något förunderligt vis, fylld som den är av tusen små göromål och upplevelser. Vi vandra en natt, vila så i två eller tre dygn, kanske mera om vädret är dåligt och sedan ut i ödemarkerna igen. Alltid går marscherna på natten, då är föret bäst och skaren hårdast — om dagen då solen hunnit mjuka upp den bär man lätt igenom och ned i den lösa snön, och det blir mödosamt att ta sig fram om än aldrig så kort stycke. Solen skiner både natt och dag nu förresten, bara några korta timmar är den borta, så rullar den upp igen bakom en fjällkam och lyser på snön med kall, gyllengul glans, i början utan värme, men med en klarhet som kommer en att undra om man verkligen sett solsken förr.

På ett ställe lågo vi i läger en hel vecka, det var nära den stora renhjorden, som vi hunnit upp — den brukar annars alltid vara långt före, men på grund av några för tidigt födda kalvar måste halt göras en tid just vid trädgränsen där födan är lättast att komma åt. Hjorden låg inte på mer än en halv mils avstånd, och om mornarna kommo de tjänstehjon, som voro lediga ned till lägret, för att vila och äta och bo i en ordentlig kåta några timmar. De ha ett strängt arbete, renvaktarna, strängt och ansvarsfullt. De ha endast en halv kåta att bo i, vinter och sommar lika, den är lättare att flytta än en hel, går fortare att ta ner så att man snabbt kan följa hjorden i brusande fart, när den löper från den ena betesplatsen till den andra. Men kallt blir det i dessa kåtor, de ge endast skydd för det allra värsta ovädret och ha inte en skymt av den hemtrevnad som är så betagande i de stora kåtorna. Tre, fyra bo de tillsammans, vanligen två drängar och två tjänstflickor och deras vakttjänstgöring varar för var och en ett dygn. Ständigt runt, runt om hjorden måste vaktaren löpa och efter honom hunden — ständigt måste han ha alla sinnen spända, ständigt vet han farorna lura. Några minuters slappnat aktgivande, och hjorden kan vara spridd för alla himmelens vindar, järv, varg och lo kunna hänga sina offer i strupen och skadan bli större än någon kan räkna. Tjugufyra timmar i ständig rörelse, då och då till tröst en kaffetår kokad på elden i kåtan, några tuggor torrt kött och stelfruset ojäst rågbröd, det är allt som bjuds. Och när de tjugufyra timmarna äro slut blir det vaktbyte. Den avlöste äter, dricker, värmer sig framför elden, rullar upp de iskalla fällarna, kryper ned med filten dragen högt över huvudet och sover den dödströttes sömn i långa tunga andedrag. För att nästa dygn, eller i bästa fall det tredje åter ränna kring hjorden med vaksamma ögon och alla sinnen på spänn. Lasson ligger lindad kring axlarna, alltid färdig till användning, knivarna glida lätt i slidorna, skarpslipat är stålet de äro gjorda av.

Gates piga hette Anne, och en starkare och gladare jänta har väl aldrig trätt foten i ett par skidvidjor. Hon kom susande nedför fjällbranterna mot kåtan så kolten stod rätt ut av det starka luftdraget, hennes ansikte var så svartbrunt av sol och snö, att det var nästan lika mörkt som hennes blanka, svarta hår, ögonen voro bruna och stora, fulla av den mest tindrande livsglädje och den ständigt pratande och leende munnen visade de vitaste tänder. Alltid var hon glad — om hon kom i en snöyra så skidorna knappt gick att flytta, eller om solen sken så det sved i ögonen — lika skrattande hälsade hon sitt: boris! lika muntert logo hennes ögon, och den långa vaknatt hon hade bakom sig tycktes inte bekomma henne ett smul. Som en hök slog hon ned på allt som glänste grant och blankt, ögonen fingo ett trånande uttryck och händerna sträcktes med en nästan omedveten gest efter det. Såg hon en vacker, brokig mössa tog hon den utan krus från ägarinnans huvud, strök snabbt av sin egen, vars hakband sällan voro knutna, och provade ögonblickligen den nyfunna klenoden. Ur barmfickans djup uppfiskades en spegeldosa och med en min av obeskrivlig förtjusning skådade hon sin bild däri. I småbitar, ty hela hennes ansikte rymdes ingalunda på en gång i det minimala glaset. När emäntä var inne i kåtan vågade hon sig inte på spegeln — alltför uppenbar fåfänga strider mot religionens bud och Gate var varmt religiös — då provade hon bara och frågade, om det var fint. Och så pratade hon, pratade, pratade i ett enda hastigt gående om allt mellan himmel och jord, som föll henne i sinnet. Hon hade en käresta också, men han var dräng i Norge, långt norrut, och det var utomordentligt viktiga stunder då brev skulle skrivas till honom. Det gick inte på en gång det inte, och inte flög pennan över papperet heller precis. Långsamt och med oändlig möda formades bokstav efter bokstav, tungan hade hon stuckit ett stycke utanför munnen och tänderna beto i hop över den, ibland stånkade hon och torkade svettdropparna ur pannan, och så skrev hon vidare. När det blev för besvärligt bad hon Ellekare om hjälp, och då sutto de båda nedhukade på risgolvet med huvudena tätt ihop över papperet under viskande överläggningar och mycket fnissande. Ellekare var slängd i att skriva, hon hade gått i Lannavaara lappskola i många år och kunde både svenska och finska och lapska lika flytande. Brev skrivas alltid på finska, lappar emellan, fastän de använda lapskan i talspråk. Men de kunna inte uttrycka sig på sitt eget modersmål i skrift, de veta inte hur det stavas, känna inte igen det om de se det skrivet och kunna ofta inte en gång läsa det i tryck. Finska är lättare, den har inte så många besvärliga ljud, som i lapskan endast kunna betecknas på fonetisk väg, den skrives som den talas, och de flesta lappar läsa en finsk bok utan stor svårighet.

Därför avfattades också Annes brev på finska. Men fastän det var ett kärleksbrev så användes inte ordet älska en enda gång, vilket visst väckte Ellekares ogillande, ty ett litet stilla tystlåtet gräl utspann sig om ordet rakastan — jag älskar. Men Anne var bestämd och gav sig inte, och rakastan uteslöts. Tre gånger kom Anne hem innan det viktiga brevet blev färdigt, då förseglades det noggrant, och jag ombads att skriva den långa utanskriften. Vilket jag ock gjorde med min skönaste stil till Annes stora belåtenhet. Det var sista kvällen hon var hos oss på flera veckor, ty kvällen därpå skulle vi flytta, och innan hon dansade åstad till fjälls bad hon mig ta ett riktigt “tsappis porträhta“ — vackert porträtt — av henne med den svarta dosan jag hade, så skulle hon skicka det till Nila. Det lovade jag, och hon skrudade sig i sin finaste kyrkstass för den ändan: en strålande silkeduk med breda fransar lades om halsen, nyaste mössan med veckad vit spets sattes på, ett brett knappklätt bälte spändes löst om livet, banden kring anklarna drogos åt om möjligt ännu hårdare, de okammade hårtestarna strökos omsorgsfullt ur pannan och Anne var redo. Efter mycket fnitter blev äntligen plåten tagen, och sedan hon uttalat sin obegränsade och skrattfyllda tacksamhet tog hon av sig stassen och rände till fjälls så snön rök om skidorna.

— Hon är snäll, men hon är inte kristen, sade Ellekare med djupt allvar i stämman, när Anne försvunnit bakom den första fjällavsatsen.

— Är du kristen du då?

— Ja nog ä jag det nog.

— Varför är du mer kristen än Anne?

— Hon är så fåfäng och pratar så mycket dumt å det får man då aldrig i världen göra om man ä kristen.

— Men det gör då du också precis lika mycket. Och fåfäng! Du har ju så många pärlband om halsen så du får inte rum med fler.

— Och så sjunger hon djävulens sånger, fortsatte Ellekare utan att vidare gå in på fåfängan.

— Vad är djävulens sånger för något? Hur sjunger hon då?

Ellekare ser rådlös ut. Att tjäna hos en människa, som inte en gång vet vad djävulens sånger är! Vart ska det ta vägen?

— Ä du inte kristen? frågar hon med all världens undran avspeglad i sina bruna ögon. Eller tror du inte att det är djävulens sång, som hon sjunger däruppe på branten nu?

Det hörs en lång klar stark ton uppifrån fjället åt det håll där Anne försvann, en till, mera mild och svag, ännu en, ännu en, sen blir det tyst. Men de tre, fyra tonerna smälta samman till en harmoni, som på ett förunderligt sätt ger all den kalla och tysta vitheten omkring oss, inte mer än fyra toner och ändå komma de en att känna fjällens höghet, snöns vithet, tystnaden. Jag ser på Ellekare och hennes ansikte är fullt av strängt ogillande.

— Men kära, säger jag, är det djävulens sångkonst! Då önskar jag att jag kunde den.

— Du får inte säga så, det är farligt och syndigt. Tänk om en predikant hörde dig, då finge du allt höra hur stor synd det är att sjunga sådant, och säga sådant. Förresten var det Jonsa Karens joik hon sjöng.

— Det kan inte vara synd Ellekare, att joika. Om man joikar om hur blå himlen är, hur vit snön lyser, hur solen skiner, hur vacker hela Guds värld är, så kan det väl inte vara synd. Tror du inte att Gud tycker det är riktigt roligt att höra på i stället?

— Men ingen kristen får joika, det har predikanterna sagt och de vet nog vad som är synd eller inte. När du inte tycker det är synd, så är det för att djävulen talar i ditt hjärta. Och han talar nog i Annes hjärta också. Hon är ingen kristen, men när predikanten kommer i sommar så blir hon kanske. Hon blev det förra sommaren, det vet jag då, men hon har glömt det igen, för hon vart det inte riktigt med hjärtat.

— Visst är hon väl kristen, Ellekare lilla. Hon är väl döpt som många andra, hon är nog konfirmerad också tänker jag?

— Ja men för det blir man inte kristen. Det ska du inte tro.

— O, Læstadius! tänker jag. Din makt varar utöver det ändliga. Ett halvt århundrade efter din död är du den ende, sanne profeten, vars lära — fritt tolkad av ditt ords förkunnare — är heligare för ditt folk än Guds egen profets. Din stränga, tuktande lära, som vill göra all jordens glädje till synd.

Och utan ett ord mera till Ellekare, som står eldad av predikonitets ande, går jag in i Gammel-Elles kåta för att dricka kaffe och leka med den svarta lilla hundvalpen. Därinne sitter Marge, gamlingens dotter, och i sin famn har hon sitt yngsta barn, en halvårsgammal liten flicka, som gnäller och kvider och vrider huvudet otåligt undan moderns bara bröst.

— Inte vill hon äta heller, säger Marge bedrövat till Elle, och skriker gör hon för jämnan. Vad kan det vara, som hon har fått i kinden. Kan du säga? frågar hon mig och visar fram Inker-Annas lilla kind, som på ena sidan är svullen och röd och ful.

Jag tar på den — den är hård och het och tydligen mycket öm, för Inker-Anna häver upp ett hickande tjut och fäktar med små, små händer i vild förtvivlan.

Det är väl en böld, tänker jag för mig själv och ordinerar varma grötar när vi ligga i läger och sedan schalar omkring huvudet på flyttningarna, så att inget drag ska komma åt kinden.

— Ja, svarar Marge oroligt. Är det farligt tror du? Dör hon?

Hennes ögon äro så bönfallande och förtvivlade, att jag knappt kan möta dem fast jag visst inte tror, att det är någon fara med flickan, utan söker ta på mig den säkraste och karskaste doktorsmin jag kan, och svarar med trygg röst:

— Visst inte! Lägg bara grötar på ofta — pia podji dauja niera nala.

— Ja, ja! svarar Marge och lutar sig med ett lyckligt leende över den lilla kvidande tösen, far smekande med sin mun över det smala lilla ansiktet och mumlar de ömmaste ord med den ömmaste röst. Så värdiga och behärskade som de annars äro, lappkvinnorna — så tröga till allt vad känsloutbrott heter, att man ibland nästan undrar om inte deras hjärta är av is — mot sina barn förmå de inte hålla ömheten dold djupast i sina sinnen, inför dem kunna de ej dölja sin oändliga kärlek. Den lyser fram i deras ögon, i deras händers mjuka grepp, den hörs i rösten, som får en så mild och varm klang och i orden som falla så milda och vackra, när en mor, som Marge nu, lutar sig över sitt lilla barn och trycker det intill sig. Aldrig har jag sett en moderskärlek så stark som i dessa små vildmarkshem, aldrig hört mildare röster, sett ljuvare blickar.

Dagen därpå kommer Marge till mig tidigt på morgonen och Inker-Anna har hon med sig.

— Nå? frågar jag. Har du haft grötar på?

— Ja då, men inte är hon bättre.

— Får jag se! ber jag och lindar schalen från flickans huvud. Omknuten med en smutsig halsduk ligger där litet kall gröt, och kinden är precis lika svullen och hård och röd.

— När lade du på den här gröten?

— I går kväll.

— Men du skulle ju lägga på ofta, sade jag dig.

— Ja men sen var det ju natt och då måste jag sova och kunde inte koka gröt.

— Ja, bryr du dig mer om nattsömn än din flickas liv, säger jag förargad, då är det ingenting att göra åt saken.

Det var grymt sagt, och jag ångrade mig också genast, men det lät så likgiltigt det hon svarat mig, att jag inte brydde mig om att väga orden. Men Marge blev så vit, som snön utanför dörren, hennes ögon blevo svarta av ångest och med en röst, som var låg och hes, sade hon:

— Dör hon nu, för att jag sov?

— Nej nej, hon dör visst inte Marge — jag blev bara ond på dig för att du inte förstod hur viktigt det var, att du skötte henne väl nu, när det är kallt om nätterna och kinden ska ha det så varmt. Men gå nu genast hem, så ska jag komma om en stund och hjälpa dig.

Ellekare är tolk, ty ännu kan jag inte säga så många och så svåra ord på lapska som det här samtalet fordrar, och när hon slutat mitt anförande reser sig Marge snabbt och försvinner genom oksan (dörren), som om livet hängde på hur fort hon kom hem. Tillsammans lägga vi sedan gröt på Inker-Anna, som lugn och nöjd somnar så fort det varma tagit bort de häftigaste smärtorna. Under dagens lopp byter Marge var timme gröten, och när männen gå att hämta renarna från hjorden sticker Nikko in sitt svarta huvud i vår kåta och lägger ett stort stycke torrkött i mitt knä, där jag sitter och stickar. Och så nickar han med ett vänligt grin och går igen utan ett ord.

— Han tackar för Inker-Anna, säger Ellekare och väger med belåten min renbogen i sin hand. Det här blir bra i vårt hushåll det!

Ellekare och jag bo nämligen endast nu under flyttningen i Gates och Heikkas kåta, vi äro inackorderade hos dem, men när vi väl hunnit fram till sommarvistet får jag min egen kåta — skolkåtan — och mitt eget hushåll. Det är därför Ellekare så förtjust låter köttstycket gunga i handen, då vet hon, att det finns mat åtminstone den första tiden — hon har tydligen intet som helst förtroende för de matförråd jag medför i mina fem fullastade pulkor.

— Lägg det i första pulkan, Ellekare, säger jag, så kan vi äta av det på vandringen i natt om vi bli hungriga.

— Ja det vore nog mycke bra, nickar Ellekare gillande och ser på mig med en blick, som kan tydas: Du är kanske inte så dum ändå, som jag trodde. Fast kristen är du inte!

Och så går hon ut med köttet och tar sedan itu med packningen av de saker vi haft uppe under vilodagarna. Gate är redan i full gång med förberedelserna till flyttningen, och det dröjer väl heller inte så länge förrän männen komma åter med herkarna.

*

Den sista raiden är färdig, och sakta börjar färden västerut. Vi ha en mycket lång vandring framför oss denna gång, avståndet mellan trädgräns till trädgräns över högfjället måste tas i två marscher, och som den sträckan inte kan beräknas till mindre än sex mil, få vi nog gå minst ett halvt dygn i taget för att hinna, ty så sakta som renarna nu skrida fram och så tungt som föret är med flera tums nyfallen snö ovanpå skaren tar tre mil en rundlig tid. Det är av den allra största vikt, att vägen kan tas i två marscher för vedens skull. På högfjället växer inte ett strå en gång, och man är uteslutande hänvisad till det björkris man fört med sig från trädgränsen. Tar det slut har man inget annat att göra än att frysa, och det händer heller inte så sällan att man gör har Gate berättat mig, ty pulkorna äro redan förut tungt nog lastade, och därför kan man endast ta med sig det minsta möjliga kvantum ved.

Så vandra vi då och hoppas på vackert väder. Uppåt, uppåt bär det nu i långsträckt, sugande sluttning, saktare än vanligt trampa renarna fram, det knarrar och skriker under pulkorna och skidorna glida trögt. Gamlingen går först, sen kommer Elle, sen Marge, sen Nikko, sen hela den långa svarta raden av pulkor, människor och djur. Hundarna lufsa slokörade efter, och allting är så tyst, att pulkornas knarrande blir till ett stort och nästan outhärdligt buller. Alla gå i sina egna tankar, se så sorgsna ut som om tunga bedrövelser väntade dem, och ingen ler och hojtar som alltid annars på våra flyttningar. Är det den blygrå himlen, som gör dem oroliga, är det vinden, som börjar blåsa kall, eller är det något annat, något som jag aldrig kan gissa, aldrig får veta kanske? Det är som om vi hade lik i raiden, tänker jag för mig själv och minns i samma ögonblick en ohygglig historia som Ellekare berättat mig, om en flyttning, då hon var med och en ung flicka dog.

— Hon var den vackraste flickan i byn, sade Ellekare, men hon var inte kristen. Hon joikade och var mycket fåfäng och tyckte inte om att arbeta. Men vacker var hon och glad jämt. Hon skulle gifta sig med en pojke i samma by, och han var också med på flyttningen. En kväll blev hon förskräckligt sjuk, men fastän hon skrek så det hördes över hela lägret, så fick ändå ingen gå in i kåtan för hennes mor, som höll igen oksan och sade, att ingen hjälp behövdes. Och då var ändå den utav alla lappkvinnor som är bästa läkaren framme vid kåtan och ville gå in. Nej! sa Marja, hon behöver ingen hjälp. Men flickan hon låg där inne och skrek så förfärligt att man knappt kunde stanna i lägret. Om natten dog hon, och Marja lade henne i den finaste pulkan och risade tätt över henne. På kvällen skulle vi flytta vidare — det var på våren det här — och vi skulle gå en krok så vi kom förbi de dödas ö som låg i en stor norsk sjö, och där skulle pulkan med liket sättas, tills vi kom förbi på hösten igen. Då skulle det tas med och begravas i vigd jord vid Andersmässan. Men vi hade inte gått långt stycke, förrän Per, det var hennes käresta, började slå ikring sig med händerna och skrika och springa från raid och allt. Alldeles vit var han i ansiktet och ögonen så skrämda som en renkalvs när lasson tar modern.

— Kom inte! skrek han. Kom inte hit! Tror du inte jag ser dig, ditt — — och så svor han och sa stygga ord. Gå inte bakom ryggen på mig, skrek han, gå åtminstone bredvid mig. Till helvete kommer du, till helvete kommer du! Och så skrattade han och slog med armarna omkring sig. Ligg stilla i din pulka, spring inte efter mig! Se nu hur du skrattar — kan du skratta du som inte får nån salighet. Och så tog han sig med båda händer om huvudet och sprang igen. Marja, hon blev nästan skrämd från vettet och allesammans kände vi det allt förskräckligt, mest därför att han svor och sade så stygga ord. Pulkan med liket gick i den allra sista raiden, och en vit ren drog den, och Marja hade satt på honom flickans brudseltyg som hon hållit på att sy just innan hon dog. De voro röda och gula och blå och hade mycket stass på, för den flickan var alltid så mycket för allt som var fint, så nog skulle hennes brudsele vara finare än någon annans. Inte kunde hon väl tänka, att hon skulle ha den första gången när hon drogs som lik. Per han vände sig också om och såg på pulkan. Gå tillbaka och lägg dig! skrek han igen. Jag har inget ont gjort dig, men nog vet jag vad du har gjort mig, ditt — — och så sa han något fult igen. Men då gick en av de äldre männen fram till honom, en mycket from och kristen lapp: Bed i stället, du Per, sa han och tog honom i armen. Bed att Gud hjälper både dig och henne innan ni båda för evig tid får brinna i helvetets eld. Och Per blev alldeles stilla, som ett litet barn alldeles. Och han bad Fader vår och alla bådo vi med. Och medan vi bådo steg solen upp och det ondas makt var bruten. Sedan gick Per bort till sin raid igen, och utan att något vidare hände kom vi fram till de dödas ö. Och där lyfte Per själv pulkan upp i ett högt träd och ingen kunde veta hur han fick så stark en kraft, att han kunde orka lyfta det ensam, som annars är två mäns börda.

På detta går jag och tänker och minns fler och fler hårresande detaljer från Ellekares berättelse, då jag hör ett lågt rop från Gate och ser hennes hand peka framåt mot raiden. Och så skrattar hon så klingande att det är omöjligt att inte instämma redan innan man vet orsaken. Men den får jag snart nog klar för mig och något mer löjeväckande än den syn jag ser, kan jag knappt tänka mig. Främst i täten går gamlingen med värdiga, avmätta steg, hans korta kolt vippar och de långa lockarna flyga för vinden, över axeln ligger repet som leder första renen, efter renen släpar pulkan — sen finns det inget mer. Av någon anledning har renen numro två slitit tömmen, som band honom vid den föregående pulkans bakstam, naturligtvis stannat och med honom alla de andra i den raiden. Utom den första, som ledd av gamlingen, stilla och utan protest skrider fram. Gamlingen märker rakt ingenting, han känner, att allting går stilla och jämt, att renen följer utan möda, att alltså hela raiden är i god ordning — och så glider han majestätiskt vidare, nöjd och belåten att inte ha något extra besvär. Elle har inte hojtat på honom, annars brukar alltid den som går näst bakom ge alarm, om han märker en oreda, som ledaren kanske inte känner genast. Men Elle fnissade endast tyst och gjorde ett tecken åt en av sönerna att ta hand om den övergivna raiden, vilket denne också skrattande gjorde. Och där gick nu Nikke sin stolta gång i absolut ovetenhet om hur löjlig han tog sig ut med sin enda ren och sin enda pulka. Vi tillbringade alla en nästan farligt glad timme innan Nikke upptäckte attentatet. Vid den tidpunkten voro vi alla så matta av undertryckt skratt att vi knappt orkade ta oss fram, och Nikkes min, när han kastade en blick bakåt för att granska sin långa ståtliga raid och endast fann en ren och en pulka, var något så obeskrivligt, att den nästan tog andan ifrån oss. Ond blev han inte, för det var ju uteslutande hans eget fel, att han gått så länge utan att se till raiden, men gränslöst skamsen såg han ut. Och sen gick han nästan baklänges i sin ängslan att det skulle gå på samma sätt en gång till.

I vår allmänna munterhet ha vi knappt märkt att snön börjat falla allt tätare och att vinden virvlar om med den i vild fart. Vi ha den i ryggen och därför känns den inte så svår, men renarna få allt tyngre att dra och snart faller en, om en stund ännu en, och det blir tydligt att vi snart måste slå läger för att invänta bättre väder.

— Det varar inte länge det här, säger Heikka och håller handen upp i luften för att känna på vindens styrka, men vi måste nog stanna ändå.

Det är bedrövligt, men nöden har ingen lag. Snön far redan i täta moln och pulkorna stå knappt till att rubba ur sitt läge. Så slå vi läger igen efter endast fyra timmars vandring, och det tas litet av den dyrbara veden till ett kaffekok. För övrigt äta vi torrskaffning och krypa så snart som möjligt ned i fällarna för att sova och glömma kölden och stormen utanför. — På morgonen skiner solen igen och männen gå redan tidigt att söka herkarna så att vi snart ska komma i väg. Litet kaffe igen och några skivor halstrat torrkött, sen slocknar elden och vi huttra i kylan, som redan börjar kännas aftonvass.

En ny färd begynner; långa kalla klara mil vandra vi, och efter tolv timmar äro vi framme vid den plats som är utsedd för vila i ett dygn. Medan kåtorna slås upp inspekteras vedförråden av kvinnorna, som komma till det glädjande resultatet, att vi kunna få riktiga brasor och inte behöva frysa. Likväl handskas man försiktigt med de dyrbara kvistarna, och när kaffet druckits och alla ätit sig mätta släcks elden — man kan aldrig veta vad fjällen ha för väder i beredskap! ånej, man kan aldrig veta!

När jag vaknar fram mot kvällen är det snöstorm igen. Rasande, tjutande snöstorm, så hela kåtan darrar. En liten ynklig eld lever ett tynande liv med mycken rök. Anne-Marja skriker i komson, Ristin sitter butter och sur med tummen i munnen och Pirhannes blå ögon ha mistat all sin muntra skälmskhet. Heikka täljer på en hornsked, hans ansikte är allvarligt, och när han ser min frågande blick skakar han bara på huvudet.

— Stygvejr nu. Flytje går int i natt och int i mora heller. Vi lätt bli här tils stygvejr ä över.

— Men veden — den tar väl alldeles slut?

— Vi får spara och frysa när vi inte behöver koka mat, faller Gate in. Det är inte annat att göra.

Gud så vi fröso! I fyra dygn blevo vi liggande där, mitt ute på högfjället. Jag sov mest, nedkrupen i fällarna, och så gjorde de andra. Men ändå fröso vi så ansiktena voro blå och händerna skakade, så vi knappt kunde hålla koppen, när vi då och då ljummade upp lite vatten och kaffe att värma oss med. Ända till tredje kvällen räckte den ved vi haft med från trädgränsen, men då lade Gate de sista små pinnarna under kitteln och Heikka såg ännu allvarligare ut.

— Blir det inte flyttväder i morgon heller, sade han, så får vi väl göra som för två år sedan, Gate.

— Ja, ja, svarar Gate och suckar. Men vi har det bättre nu ändå, Heikka.

— Hur var det då, om det kunde vara värre? frågar jag och sträcker händerna mot elden för att fånga litet av den svaga värmen.

— Jag fick Ristin då, svarar Gate långt borta i tankar, och så får jag höra en historia, som kommer mig att glömma våra små svårigheter nu och endast tänka på det elände, som då var före. Det blev samma väder den gången: snöyra och storm, knappt var det med veden. Så blev Gate sjuk i barnsnöd, svårt sjuk, så sjuk, att det såg ut som om både hon och det ofödda barnet skulle dö. Gammel-Elle var barnmorska, och svårare arbete har hon aldrig haft. Två män rullade och kastade Gate på en filt under de svåraste värkarna — det är det enda medlet att något lindra plågorna, förklarar Gate — och i två tre dygn varade förlossningen. Under den tiden måste elden ständigt brinna, annars hade hon väl dött av kölden om inte annat, och för att få bränsle höggos både pulkor och kåtastänger till ved. På fjärde dagen saktade ovädret, så att Heikka och en till kunde skida tillbaka till trädgränsen efter ved, och samma dags morgon föddes Ristin till världen. Och kvällen därpå gick färden igen, med ett kvidande litet liv bäddat i framstammen av en pulka och en blek ung kvinna sittande bakom. En annan ledde hennes raid, ett par pulkor och kåtastänger hade förlorats, en ny människa hade börjat sin besvärliga jordevandring — det var ingenting mer med det. Att det var kallt så det dansade små blå stjärnor i luften brydde ingen sig om, kölden kommer och går, den rår man inte över, det blir ju sommar och värme en gång också!

Gate berättar sin historia med en röst, som är fullkomligt lugn och lidelsefri, som om hon talade om en annan människa den hon knappt känner. Från gamlingens kåta hörs en yxa i starka hugg och Heikka nickar: “Nu tar gamlingen en pulka! Men jag väntar allt ändå till i morgon.“ Och det gör han klokt i, ty äntligen på fjärde dagen tystnar stormen, slutar snön att yra och solen skymtar dimmigt bakom molnen. Ett par kåtastänger får sörja för elden den dagen, alltid räcker det till några kaffetårar och lite halstrad sursik. Nu när man vet att vandringen förestår är alla tråkigheter så lätta att bära.

Medan vi vänta på männen och renarna går jag över till Marge, för att höra hur det är med Inker-Anna. Det har inte kunnat bli så tätt med de varma grötarna nu, men kinden är i alla fall mjukare och börjar skifta i grönt och gult. Hon både äter och dricker och sover rätt lugnt, så Marge är glad och nöjd igen och anser all fara över.

— När det nu går hål på bölden så ska du säga till mig, kommenderar jag.

— Ja, säger Marge, men ska jag inte ta hål på den?

— Nej det får du inte göra. På inga villkor. Lägg många schalar om nu under flyttningen.

Renarnas klockor höras långt bortifrån, och jag skyndar hem till Gates kåta för att hjälpa till med nedtagningen. En timme under ivrigt och ansträngande arbete, som gör en varm för första gången på många dygn — och så äro vi på väg igen. Den näst sista vandringen innan den stora sommarvilan kommer.

Äntligen ha vi hunnit till sista raststället och en härlig, veckolång vila väntar nedanför fjället Tsoutso. Högt och väldigt reser det sig ovanför våra små kåtor och sträcker sin vassa rygg så långt upp i himlen, att den döljes av moln för våra jordiska stackars blickar, som hädiskt höjas mot de glimmande vita branterna. Kommer man upp på det fjällets topp och vädret är klart så kan man se till Soppero, den lilla nybyggarbyn, som ligger mitt i en oändlig sandöken, ja ända till Kiruna om man har en stark kikare, och följa hela den väg, som vi behövt veckor för att tillryggalägga. En lugn solig dag med en sakta vind sydostifrån förnimma vi till och med ett svagt dån, som upprepas flera gånger under dagens lopp.

— Det är elden från berget! säger Nikke. Nu få vi klart väder länge, när den hörs ända hit.

Elden från berget! Sprängskotten från Kiruna gruvor, som höras hit alla de långa milen! Vad det känns underligt att förnimma bullret från världen och människornas arbete härute i den tysta och döda vildmarken, där man redan hunnit glömma, att det finns något annat liv bortom den krans av fjäll, som stå runt horisonten och stänga ute alla tankar, allt medvetande om ett liv som inte är detta. Man ser solen gå upp och ner, ser månen hänga blek och bortglömd i den vita natten, hör riporna kuttra och locka på fjällbranterna, hör en rens klocka tona länge och milt i tystnaden, och man tycker, att annorlunda får livet inte vara om det ska kunna levas. När solen går ned på natten sätter man skidorna på, hänger yxan i bältet, tar snarklykorna i handen och snarorna om halsen och ränner uppåt stupen för att gillra snarorna. En kniv dinglar vid var höft, skidstaven frasar mot snön med klang som av stål, himlen är full av rosiga moln, som sakta fara mot öster, runt om står en kall och klar vårluft och riporna kuttra förälskat i snåren. Kan livet vara vackrare, fullare än man lever det en sådan natt, vad bryr en människor och buller och all världens fåfänglighet, hur kan man orka tänka på vad som finns bortom fjällens allvarliga rand! Det finns intet bortom, det finns inga andra människor än det starka, smidiga vildmarksfolket, som bor i de svarta små kåtorna därnedanför den sista fjällbranten, ingen annan värld än denna vita, ingen annan himmel än denna rosenröda, ingen annan måne än den bleka bukten där i norr.

Gud vet hur man blir häruppe i ensamheten på fjället, men det känns nästan som vore det en svår synd man redde sig till, när man börjar hugga ris och laga till snarorna. Inte kan det väl vara synd att fånga en ripa, när man behöver den till mat, inte kan det väl vara en orätt man begår, när man gillrar en snara så försåtligt, att inte ens det skarpaste ripöga ska kunna se var den är lagd. Inte tyckte Heikka det var synd, när han lärde ut konsten häromdagen och visade, hur riset ska huggas och sättas i häckar så att bara en liten glugg blir fri och farbar mitt i ett busksnår. Och att just i den gluggen gillra upp snaran — är det alltför slugt och fult gjort för att det ska kunna ha någon välsignelse med sig? Jag vet inte, det känns som när man gör något orätt, men det kan ändå inte vara riktigt mycket synd. Det blir bara en eller två ripor mindre som locka och ropa varann i nätterna, det blir lite tystare bara, det är det hela. Och snara på snara gillras och lagas till med mycket arbete och besvär — de måste vara på sina platser innan solen går upp och det är inte lång stund till dess. Men det blir färdigt någon gång det också och sen går den susande farten nedför. Ho! så skidorna slinta på den isglatta skaren, farten blir farligt snabb och ibland stupar man utför en lömsk tvärbrant, som i det villande nattljuset ser ut som den oskyldigaste, lätta lilla sluttning. Då gäller det att stå stadigt på benen, att inte fäkta i luften och ge upp alla möjligheter till ett ärofullt nedslag — det kan gå om man tar saken kallt. Men oftast blir det för den, som är ovan, en hissnande kullerbytta och ett blodigt ansikte, ty skaren smeker inte med lena händer så här års. Upp igen bara och skratta åt skråmorna, de svida mindre då, och sen utför igen med samma hetsiga, galna fart. Den sista biten är långsluttande, där står man stadigt och utan ängslan, där flyger man snabbare än fågeln och svänger fram mot kåtan så det sjunger om öronen.

Inne sova de redan, en del under rahkas — små extra sovtält av lärft, som spänns upp mellan kåtastängerna — en del bara med filten dragen över huvudet. Jag ser Heikkas mösstofs sticka fram under en fäll — sovande eller vakande har en lapp alltid mössan på, endast när han äter stryker han den av huvudet — och bredvid mösstofsen ligger Rill, som med ett skarpt bjäfs rusar emot mig, när jag lyfter undan oksan. De andra hundarna stämma in, och ett ögonblick är det ett ohyggligt väsen, men några ilskna ord från Heikka komma dem att skamsna krypa in bland fällarna igen, och tystnaden sänker sig på nytt över kåtan. Endast Gate är vaken, hon sticker huvudet ut ur rahkasen och ler mot mig med sömnklippande ögon.

— Är du hemma nu? säger hon vänligt. Gör upp eld och få dig lite kaffe. Torrköttet ligger i laukon.

Så drar hon in huvudet igen. Ristin, som hon har bredvid sig ger upp en jämrande suck, sen blir allt tyst som förut, endast riset rasslar, när jag drar ihop det till eld, svavelstickan fräser och den stickande blå lågan fladdrar med frän lukt, nävern kröker sig som i vilda smärtor, när eldtungorna slicka den, och när riset tar eld smäller det med glada små skott, knastrar och piper. Kaffepannan står tillreds, vattenkitteln är full med halvfruset vatten, och kaffesäcken ligger inom räckhåll. Den är blank och liten, gjord av läder som från början varit ljusbrunt, men som decenniers sot och flott ge en vacker och skinande patina, så att den nu är fullkomligt djupsvart. Ur den låter jag det finmalda hembrända kaffet rinna ner i kaffepannans lock — det är det rätta måttet — tar några saltkorn ur träflaskan, som hänger på en krok i boasson och skjuter pannan nära intill elden, makar veden väl omkring och ser noga efter att jag vänt pipen åt rätt håll, åt boasson, från ingången. Ve mig om jag ställt den åt andra hållet! då hade jag dragit ofärd och fattigdom över kåtan och alla dess innevånare.

Medan kaffet kokar åt det rätta hållet söker jag reda på smör och bröd och torrkött, drar kniven ur slidan och äter en måltid som kungen själv i hela sitt stora slott aldrig kan få maken till: gott, salt smör, fört med från Soppero i en stor kagge, som ska räcka sommaren över, nybakat bröd av rågmjöl och vatten, mjukt och segt på samma gång med en frisk och delikat smak; och så torrköttet som skärs i långa tunna skivor och halstras på glöden eller äts rått, alldeles som man vill. Rökt renkött torkat i solen, det smakar som vildmarken doftar, när det är sol och sommar.

Kaffet fräser över och i samma minut är Gates huvud på nytt ute ur rahkasen.

— Ge mig en kopp också! ber hon. Jag kan inte somna i kväll med någon ro. Jag vaknar så fort jag hinner. Får jag en kopp kaffe så blir det bättre.

— Då somnar du väl aldrig, säger jag, men Gate bara ler åt en så grov villfarelse och håller ut handen efter koppen jag är i färd med att fylla.

— Har du lagt bra med mjölk i botten? frågar hon och för säkerhets skull tar jag ännu en sked av den gryniga, torkade renmjölken och ger henne se’n koppen som är hälld så full att även fatet nästan rinner över — det ska vara så, annars ser det snålt och lite världsvant ut.

— Socker! kommenderar Gate lakoniskt och utan ett ord tar jag ett par sockerbitar ur sockerdosan och räcker henne. Det brukas så också — koppen räcks från hand till hand, sockret likaså, det är inget krus med brickor och fat, inte i vardagslag åtminstone.

Och så dricker Gate och jag tysta vårt kaffe, det rofyllda suset av sovande människor fyller stillheten, och med en förunderligt stark känsla av hem och skydd makar jag samman bränderna så att elden flammar högre. Är det den som gjuter allt detta guld över kåtans svarta väggar? Eller vad är det? Ett under har skett inför våra ögon. Är det samma kåta vi sitta i eller har någon mäktig trollkarls formel fört oss till en underbar lapphimmel där allt är av skinande guld! Till och med Gate, som väl sett detta under kanske tusen gånger förr, stannar av i sin kaffedrickning och fyller inte fatet på nytt, fastän hon redan har koppen på lut över det. Guld är alltsammans, guld de svarta vadmalsväggarna, som nyss hängde så sotiga, de svarta stängerna över räppen, rent, lysande, skälvande guld. Elden som nyss brann så klar är blek och utan liv, de vita rahkas bli till gyllene vävnader av oskattbart värde och i våra pälskoltar lysa varje hår som doppat i flytande guld. Det gnistrar och böljar av guld vart vi se — riset på golvet, stenarna kring härden, till och med den svarta kaffepåsen och de grå hundarna — allt är förklarat, förhärligat, skönare än något jordiskt.

— Päivi! säger Gate stilla. Solen. Nu går den upp, nu kommer ljuset.

Och sakta dricker hon ut sitt kaffe, ställer ifrån sig koppen, för rahkasens guldväv undan över sitt huvud och kryper in igen till Ristin och sömnen. Men utanför kåtan darrar luften i rosa och guld, himlens alla små moln ha stannat i sin flykt — det är som stode de stilla i förundran och tillbedjan, som om de sakta bleknade av hänryckning och salighet, som om de böjde sig för sin härskares vilja och lät rosan gå över till glimmande, sprakande guld, medan rymden omkring dem blir djupare blå och månen skamsen sänker sin skära i väster. Ripornas kutter tystnar, renens klocka har ännu en ton hängande i luften, men sedan — inte ett ljud, inte ett knäpp. Molnen stå alltjämt lika dyrkande stilla och gyllene och över de vita fjällen dansar solens guldkula med en glans som intet öga kan uthärda, när snön kastar skenet åter i brytningar och strålar. Och stilla går jag in igen i den varma kåtan, sakta löser jag bälte och förklädesband och skor och gömmer mig djupt nere bland fällarna för ljuset och morgonens klarhet.

*

— Nå fick du något? frågar Heikka intresserat, när jag långt fram på dagen kommer åter från min vittjningstur. Stolt håller jag upp två snaror och i dem var sin ripa, och Heikka undersöker dem med tydligt gillande avspeglat i sitt mörka ansikte.

— Två! säger han. Du är nog väldig jäger du! Och så skrattar han så alla hans blanka tänder glimma och återgår till sitt arbete att tjära skidor. Gate sitter tankfull framför elden och nickar bara, när hon ser min fångst, som Ellekare genast tar hand om och börjar tillreda. Hon ser inte så glad ut som vanligt och jag tittar lite fundersamt på henne för att utröna om hon möjligen är sjuk eller vad det kan vara som gör henne bedrövad. Men det dröjer inte länge förrän hon själv talar om det. Det är Rill, han är sjuk, och Gate vet inte vad som kan fattas honom.

— Jag förstår mig inte på hunden, säger hon. Inte äter han och inte skäller han och inte slåss han! Och bekymrad ser hon på hunden, som dåsig och slö ligger utsträckt framför elden. Titta, jag räcker honom rena köttet och han blinkar inte en gång!

Hon håller framför hans nos en bit rått kött, som i vanliga fall bestämt skulle kommit Rill att tvivla på hennes förstånd och att som en blixt kasta sig över det — kött bjuds minsann inte alla dagar — men nu vänder han endast bort huvudet och suckar med gränslös bitterhet och sorg. Och Gate suckar också, ty Rill är en god renhund och en bra kamrat åt barnen.

— Ja, han är nog sjuk, kräket? säger jag och far undersökande med handen över hans kropp för att söka utröna om han gjort sig illa vid något av de täta och vilda slagsmålen med sidaens övriga hundar. Men upptäcker endast hur ohyggligt mager hans stackars kropp är under den lurviga pälsen, hur varje revben ligger bart och vasst utan ett spår av kött över, hur muskler och senor äro smala och hårt spända över benstommen. Gud vet vad en lapphund lever av, tänker jag för mig själv och stryker sakta hans smala nos, som vilar mot mitt knä, jag har aldrig sett dem få ett riktigt mål mat på de veckor jag flyttat med kåtan — någon enstaka gång en stekpanna full med buljong efter ett lappkok. Lapparna äta själva mycket sällan köttspadet, det urkokta köttet tar man noga vara på och endast det allra fetaste skummet, som blåses av den översta ytan, användes till att doppa köttet i. Den andra klara, starka buljongen ges åt hundarna, ett par pannor fulla i veckan. Kanske — något annat såg jag dem aldrig få. Men så äro de också så hungriga, att de äta det golvris, på vilket möjligen en köttbit en gång fallit, och anse det inte för lönlös möda att i timmar borra och böka med nosen i golvet för att slutligen triumferande glufsa i sig en ytterst minimal brödbit, som någon tappat under måltiden. Ibland ligga de dock hoprullade i mätt belåtenhet utan synbar anledning och ha då förmodligen gjort sig ett gott mål på en råtta eller något annat skogens djur, som de lyckats fånga.

Så mager som Rill nu har jag dock aldrig kännt ens någon lapphund vara, och Gate och jag se fundersamma på varandra.

— Han har masken, tänker jag, säger så Gate. Jag får gå till Matte.

— Mask? Har Matte bot för det?

— Matte vet något! svarar Gate med mystisk röst och med tonvikt på vet. Och jag undrar vad han väl i all världen kan veta som gör, att Gate tänker gå till honom med en sjuk hund.

Matte är en liten böjd lappgubbe som i mina ögon just inte ser ut att veta något särskilt alls, men jag minns, att han har klara små bruna ögon och ett vänligt leende. Han är en fastboende fiskarlapp, som året om har sin kåta på samma plats och det ställe vi nu ligga stilla på är endast några kilometer från hans hem. Gate kastar ännu en granskande blick på Rill, som inte en gång orkar lyfta huvudet ur mitt knä, och så går hon ut, tar skidorna på och ränner bort åt Mattes håll med stor fart. Jag lyfter undan kåtaduken litet där jag sitter och ser henne med skickliga, snabba kast ta sig uppför den branta fjällsidan, men jag glömmer både henne och hunden för den starka doft av vilt, som strömmar från en ripstek, som sakta vänds över elden på en träpinne. Runt, runt snurras den, blir ljusbrun och ångande av smör och hetta, doftar så till och med Rill med en glimt av intresse lyfter upp nosen, och knastrar så lockande, att det är knappt man kan vänta tills den är färdigstekt. När man i tre veckors tid inte har ätit annat än torrkött och stekt renbringa till morgon, middag och kväll är det inte utan, att utsikten till en ripstek, är den än aldrig så seg, känns som om man vore bjuden på det största och finaste gästabud i världen. Det snösmälta vattnet smakar som kostligt vin, när man sköljer ned en ripvinge; och det nybakade rågbrödet, som ligger till tallrik, blir genomdränkt av brynt, droppande smör och smakar nästan som fågel det också, när det sedan brytes och ätes bit för bit. En furstlig måltid från början till slut — slutet är två stora koppar starkt kaffe, som Ellekare tillrett.

Jag har knappt svalt den sista klunken förrän Gate kommer åter med Matte, som hon träffat på väg till lägret. Matte, som “vet något“ och kan bota en hund, som har mask.

— Han äter inte och dricker inte och skäller inte! säger Rills matmor och betraktar frågande Matte. Nog har han väl masken då?

— Det är masken ja! svarar Matte tvärsäkert, lyfter Rills huvud ur mitt knä, för ett par fingrar in mellan hans käftar och undersöker tungan. Och så sjuk är den eljest så ilskne Rill, att han endast morrar över denna främmande människas närgångenhet, endast suckar djupt och kastar en plågad blick omkring sig. Gates ögon släppa inte Mattes ansikte för en sekund, och när han kort förkunnar: mask! börjar hon genast en del förunderliga förberedelser. Först tar hon fram baktråget — en vid, avlång skålformigt urholkad björkstam — så tar hon litet aska från härden och lägger i två små prydliga högar mitt i tråget, där bredvid ett par vassa träpinnar, som hon först omsorgsfullt spetsat och skalat, så skär hon av ett stycke kött och placerar det vid sidan av askan och allra sist läggs kåtans vassaste kniv i skålen. Jag makar mig närmare för att se vad som vidare ska bli av, men Gates förberedelser äro slut, så när som på ett par repstumpar, vilka rullas i hop i ring kring askhögarna. I stället kommer Mattes tur, och han slår sig ned på golvet med vitt utspärrade ben, ställer skålen inom räckhåll, tar försiktigt upp repen så att ej askan rubbas och river med ett raskt grepp Rill på rygg ned mellan sina knän, där allt hans gnyende och jämrande tjänar till intet. Repen slås om hans käftar, ett om över- och ett om underkäken, och Gate och jag hålla i var sitt, så att hans gap blir vitt uppspärrat. Så flyttar Matte skålen litet närmare och operationen börjar. Detta är att “ta masken av hunden“:

Matte tar en nypa aska från en av högarna, griper med vänstra handen ett fast tag om Rills tunga, som tack vare den tröga askan inte kan glida ur greppet, drar den ut så långt det går och viker spetsen över fingern, så att undersidan kommer upp, glatt och spänd. Så sträcker han ut högra handen, tar kniven och gör i tungans mitt, alldeles intill den stora blodådern, ett raskt, långt snitt, fattar sen en av träpinnarna, för den in i skåran och petar fram ett litet vitt, runt benstycke som verkligen är så likt en mask och kröker sig så levande, att man måste känna och fingra på det, för att bli övertygad om, att det verkligen bara är ett stycke halvstyvt brosk.

Så skickligt och raskt har allt gått, att Rill knappt hunnit märka vad det är fråga om förrän han redan är opererad och står förbluffad med viftande svans framför Matte, som lagt “masken“ i skålen och nu skär av bägge dess ändar. Mittstycket lägger han därefter i köttet, stoppar väl in det och slänger alltsammans till Rill.

— Ja, du kan försöka, säger jag — han äter minsann inte!

Men han äter, han sväljer det helt, och svansen viftar i vild förtjusning — Gate slår upp litet buljong som står i en gryta, och han dricker och lapar så det är en lust. Matte ser på och ler sitt vänliga leende åt min häpna min.

— Han blir bra nu. Jag tog masken ifrån honom ser du.

— Men Matte, det där var väl ingen mask, det var ju ändå bara ett ben?

— Det kan vara en mask och det kan vara ett ben, och det kan inte vara en mask och det kan inte vara ett ben, svarar Matte orakelmässigt, och det är allt jag får veta om den saken. Men Gate förklarar sedan, när han har gått:

— Det händer emellanåt, att en hund slutar upp med att äta och skälla och ligger som om han vore död. Oftast är det en av de flinkaste hundarna, en som skäller mycket och springer fort. Och då har han masken. Och det var det du såg Matte tog bort. Och om Matte inte hade tagit den nu, så hade den vuxit ännu mer, runt ikring tungspetsen, och då hade Rill dött. För om en hund inte kan böja tungan kan han inte äta och inte slicka och då dör han. Men nu är Rill frisk igen och blir inte sjuk mer.

— Hur vet du det då?

— Jo, han åt masken och när de göra det så bli de aldrig sjuka mer. Om de inte äta upp den, utan låta den ligga, så kommer masken igen.

Och Rill är frisk som en nötkärna igen, det märker jag tydligt om ett par timmar på de andra hundarnas fransade öron och ödmjuka hållning — om det nu är masken eller något annat som förut tärt på hans morska sinne. Men att det är slut på den grönare hundungdomens självsvåld och översitteri, som vuxit skyhögt under Rills sjukdom, det finns det inget tvivel om — de sloka med svansen allesamman och trycka sig ödmjukt upp mot väggarna, när deras herre och mästare behagar flytta sig från en plats till en annan. Och den svalda masken borgar för, att några gyllene frihetsdagar ej längre vinka för dem ens i det mest avlägsna fjärran.

Men det är en operation, som återstår innan färden får gå vidare, och det är lilla Inker-Annas böld som under de sista dagarna blivit alltmer gul och grön och där varet nu nästan skvalpar inuti. Jag reder mig att gå till hennes kåta och tar med mig lite förbandsartiklar och en steriliserande vätska ur min medicinkista — jag har en plåtlåda som innehåller lite av varje som kan bli till nytta vid enklare sjukdomsfall — och så vandrar jag åstad till Marges kåta, som ligger ett stycke bort på en liten höjd. I backen upp mot Marge träffar jag på Inker och Pirhanne och Ristin, som varit spårlöst försvunna från kåtan hela förmiddagen, och med dem all den späda lappungdom, som de tre unga familjerna ståtar med. Det vill säga den del av den, som något så när kan stödja på sina ben. Med vilda skrän och förtjusta hojtningar kommer ett helt lass åkande utför backen — jag försöker räkna dem i förbifarten, men hinner inte längre än till fem, förrän de äro förbi och glida ut på slätten med god och vacker fart. Allesammans falla av så småningom — en och en alltefter ålder och värdighet, och sist sitter Inker triumferande kvar medan de andra rulla omkring, som små röda och blå bollar i snön. De två sammanbundna skidorna fara oberört vidare sin bana och det blir stor kapplöpning om vem som först ska nå och hämta dem åter. Inker segrar på nytt med anciennitetens rätt, hela skaran knogar uppåt igen, skrattande och stapplande — Ristin, som är minst, dras vid händerna av två något äldre, ibland stupa alla tre på näsan och det blir en stunds spännande tystnad medan de fundera på om de ska tjuta eller ta saken lugnt, vanligen besluta de sig för det senare och kravla vidare med ansikten, som äro blossande röda av ansträngning och solbränna. Och så går den vilda jakten utföre igen — alla sju maka ihop sig tätt på skidorna, ho! ropar en och så börjas det. Sakta först, sen fortare och fortare, tills de små betänkligt börja vackla, falla av och dra en del med sig i fallet. Det är ett skratt och ett skrik och ett jubel, så man tycker sig aldrig ha sett barn leka förrän nu, under denna djupblå himmel, på denna oändliga vita slätt, med denna strålande varma sol, som skiner och ler över alltsammans.

Jag glömmer minsann både Inker-Anna och alla sjukdomar som finns, där jag står och ser på den glada kälkåkningen, och när Inker frågar: “Ska du åka med?“ så gör jag naturligtvis det, faller av som de andra, det är inte möjligt annat, och tar min andel av Ristin i uppförsbacken. Men när jag står färdig att åka ned för tredje gången återkallas jag till dygdens stig av Marge, som kommer ut ur kåtan och ropar på mig med ivrig röst. Och när hon slår oksan tillsida hör jag Inker-Annas späda stämma, som gällt skär genom den stilla luften.

— Hur är det med henne? frågar jag, när jag varm och andfådd hinner upp.

— Det har gått hål nu! förklarar Marge stolt, och fastän jag har mina privata små tvivelsmål om att det verkligen “gått“ hål, och inte petats med en mer eller mindre ren nål, så får det i alla fall vara med den saken som det vill. Inker-Anna är pigg och morsk, som aldrig det och småler till och med älskvärt mot mig. Men tillsmord och smutsig är hon så jag får fullt upp att göra med att tvätta henne ren, medan Marge ängsligt följer alla mina förehavanden.

— När badade du henne sist, Marge?

— Å, det är nog över en vecka sedan nu, tänker jag. Jag har inte velat göra det när hon har varit så här dålig. Och så är det sugningstiden också nu och hon är så orolig för den skull.

— Sugningstiden???

— Ja, svarar Marge och skrattar litet åt min förvånade röst. Ser du, när hon föddes, så var hon så liten och nästan kvävd av navelsträngen och mor min, som då var hos mig och hjälpte mig blev rädd och trodde jäntungen skulle dö. Och för att hon inte skulle göra det så tog hon och sög henne över hela kroppen, och då tog hon sig och blev vid liv. Men sen dess så måste hon sugas med jämna mellanrum — så där en fem, sex veckor emellan, annars blir hon sjuk. Och hon skriker och gnyr och vill inte äta förrän hon blivit sugen, och vill bara ligga på rygg. Och så blir hon alldeles blåaktig över hela kroppen. Se själv här så ska du få se.

Hon drar upp Inker-Annas kolt så hela den lilla magen blir bar och verkligen är den inte lite blåaktig, som om barnet frös mycket. Och jag säger också:

— Hon fryser väl bara nu, stackarn.

Men Marge skakar på huvudet och försäkrar, att hon haft så mycket om henne att det inte kan vara möjligt.

— Jag ska suga henne nu, förresten, så får du själv se, att det går bort.

Jag lägger mera ved på elden så den brinner riktigt varm, Marge löser upp Inker-Annas kläder och lägger sin mun mot det sprattlande och tjutande lilla livet, och ögonblickligen tystnar skriket. Inker-Anna ler och kluckar av förtjusning och Marge för sin mun sugande över bröst och rygg. Det blir små röda märken i huden och det är som om det röda spred sig, fördelade sig över hela kroppen, den blåa färgen försvinner och snart är det ett alldeles skärt litet knyte som sprattlar i Marges knä och sträcker sig av välbehag framför den starka elden.

— Nu ser du själv, nu är det blå borta. Nu skriker hon inte heller längre! säger Marge lugnt. Om fem veckor är det likadant, eller kanske sex — det blir längre mellan var gång ju äldre hon blir. Men nog måste hon bli flera år innan man slipper att suga henne.

— Är det ofta så med små barn, Marge? Att de måste sugas?

— Ånej, inte så ofta. Men det händer ibland. Det beror bara på om man kan få dem att leva vid födseln utan sugning. Men görs det då, så måste man hålla på en tid framåt, och gör man det inte för var gång barnet visar att det behövs så dör det. — När tror du jag kan våga bada henne?

— Det är nog bäst att du väntar lite med det tills hon blir alldeles frisk, annars kan hon bli förkyld så kallt som det är.

— Ja, det är väl bäst det, men hon skulle allt badas snart, för det är bra längesedan nu.

När det gäller barnen äro lapparna renliga i allra högsta grad. De badas och tvättas ordentligt och samvetsgrant under sina första två år i denna jämmerdalen. Sedan är det slut — sedan blir det aldrig tal om ett bad så länge livet varar. Litet vått i ansiktet kallas för tvättning; halsen kommer sällan i fråga, händerna ett par gånger i veckan. Det är allt. Utom håret — det tvättas varje söndagsmorgon både hos män och kvinnor, men det får väl förmodligen skrivas på självbevarelsedriftens konto, ty det är gott om ohyra i lappkåtorna och i den tjocka, långa peruken finns det otaliga kryp. Nästan var kväll är det jakt, och den börjas vanligen, när aftonmåltiden är undanstökad och elden brinner hög och klar. Då lägger mannen plötsligt huvudet i emäntäs knä, sedan han först strukit av mössan. Och emäntä drar med en behagfull gest kniven ur slidan, flyttar och plockar i de orediga lockarna och dödar offren mellan tummen och kniven. Under tiden ta de andra sina koltar och halsdukar i skärskådande, göra då och då ett snabbt grepp och föra handen över elden där massbränning sker. Inker brukar i allmänhet sköta Ristins huvud medan Gate tar hand om de andras, och när arbetet är slut torkas knivbladen lätt av mot riset och stickas så med största lugn in i slidan igen. När man sedan dagen därpå ser bröd och kött skäras med samma knivar, så tycker man kanske, att det är lite besynnerligt, men det är vars och ens ensak och ingenting, som tycks inverka på det allmänna välbefinnandet. Till Gates ära vill jag säga, att hon tvättade sin kniv innan hon på nytt använde den till mat, åtminstone när hon skar till kött åt mig och när jag såg det — Gate var alltid ovanligt ren och snygg — men många gånger såg jag andra emäntär, som utan en tanke på, att det kunde vara annat än en fullkomligt naturlig sak använde sina knivar till maten efter att bara ha strukit av dem mot riset och kolten när huvudskötseln var överstånden. Annars är det egentligen ingenting att anmärka mot renligheten. Att var och en noga slickar av sin sked efter begagnandet och sticker den i barmfickan till nästa gång är ju ingenting att klaga på, och att man ofta räcks en sådan sked när man kommer som gäst i en kåta är kanske inte så trevligt — men man blir så snart van. Och inte fäster man sig väl vid att de två kaffekoppar, som finns i ett hushåll få vandra många gånger laget runt utan att diskas innan alla hunnit få sin ranson av påtår och tretår! Man får inte ha för stora pretentioner. När man är ute i vildmarken, är vattnet dyrbart. I synnerhet på vintern, då var droppe ska smältas av snö, och veden är besvärlig att skaffa. Man får vara glad att man har tillräckligt att dricka och har inte rätt att begära, att det ska diskas och tvättas jämt precis som om man bara hade en kran att vrida på ur vilken outtömliga förråd av vatten strömmade.

Fällar och filtar vädras och piskas ofta, innerkoltar och ytterkoltar likaså, och halsdukarna tvättas och kokas med inte alltför långa mellanrum. Så jag tycker på det hela taget inte man kan klaga på renligheten. För övrigt blir det så litet smuts — på vintern åtminstone. Utanför är bara den rena snön, lägret ligger aldrig länge på samma ställe och begreppet smuts finns noga räknat inte. Det som finns är sot, och det är sotet, som sätter sin patina på allt och kommer det att se svart och smutsigt ut. Men sot är inte smuts och en lappkåta är inte smutsig — den är svart och nedrökt bara. Bohaget är skamfilat och nött, men man kan inte begära att det ska se prydligt och fint ut, när det ständigt packas och packas upp, när det förs omkring hundratals mil varje år, och när var sak alltid är i användning, alltid är absolut nödvändig att ha till hands. Det är ett under ändå hur allt kan hålla samman och åtminstone vara helt. Men det beror på packningen, och aldrig kan man väl få se någon packa mera genialt, mera snabbt, mera med användande av vartenda litet skrymsle än en lapp.

Som Gate nu, när hon står lutad över kökspulkan, när jag kommer tillbaka från min utflykt till Marges kåta! Varje sak har sin bestämda plats — har väl haft det sedan urminnes tider — och varje föremål ligger väl skyddat, sinnrikt omlagt med fint ris. I det svartaste mörker kan hon gå till sina pulkor och plocka fram precis vad hon vill ha, därför att allt ligger där det ska ligga. Och det förklarar också i någon mån den fabulösa snabbhet med vilken ett läger kan slås upp och vara redo. Det söks aldrig efter något, ingen far omkring och frågar: “Var har du stoppat yxan? Var ligger kaffepannan? Var är snöspaden, i vilken pulka?“ Alla veta var dessa saker skola finnas och de finnas där också.

På samma sätt är det, när raiderna ställas i ordning. Varje pulka har sin plats, varje ren har sin pulka, varje raidledare vet sin plats. Så t. ex. leder alltid emäntä den raid där kåtatillbehören äro packade, och samma ren drar den pulka, där kåtastängerna snörts in — vanligen är det en gammal lugn oxe, som varit med om mer än en flyttning, och det är, som visste han vilket ansvar, som vilade på honom, när han har kåtan att dra. De långa krokstängerna släpa alltid en på var sida om pulkan, då de äro för skrymmande och stora att snöra fast bland de andra — och dessa krokstänger kunna ibland ställa till ett förfärligt spektakel om de i en för skarp sväng hugga fast i något träd eller i en sten — pulkan kan välta, renen bli skrämd från vettet och hela raiden bli en enda hopplös röra. Det är därför som en gammal lugn herk alltid spänns för krokstängerna. När han blir van vet han vad han har bakom sig, tar ut alla svängar långt och försiktigt och ibland, vid svåra passager, kan man få se honom vända sig om och titta hur det ska gå, om han ska kunna klara ekipaget igenom. Gate har två utmärkta kåtarenar, det händer sällan, att de trassla till det för sig, och jag har många gånger sett henne le av stolthet, när de rett sig där de andras ställt till oreda.

Hon har slutat packningen av kökspulkan nu, lägger lite ris över och börjar snöra det smala läderrepet, som håller det hela samman. Med ett stannar hon av i arbetet och böjer sig lyssnande fram.

— Nu kommer herkarna! säger hon och tar med fördubblad iver itu med snörningen. Ur de andra kåtorna komma kvinnorna ut, brådska fram och tillbaka med tunga bördor och långt bortifrån de stora slätterna höras klockor klinga, hundar skälla och män ropa.

Den sista milen, den sista flyttningen, den sista långa vandringsnatten! I nära en månad ha vi varit på väg nu — i en ständig oro, ett ständigt jäkt, med ständiga uppbrott, ständig köld, ständiga snöstormar. I kväll är det klart väder, fjällen stå koboltblå mot den gula aftonhimlen, och det är så stilla i luften, att varje litet ljud liksom flyter ut i tystnaden och bärs miltals bort. Ja, så stilla är det, att nyss, när jag stod utanför oksan och såg hur snön färgades röd av solen och hur en rens hornkrona tecknade sig spetsig och graciös mot den klara rymden — så stilla var det då, att jag förnam min egen andedräkt nästan som ett buller. Och ändå andas man så lätt här.

Nu sitter jag inne i kåtan, som är tom och övergiven, utan fällar och utan kisor, med endast en svag och frysande eld och en ensam kaffekittel som puttrar. I min famn sover Anne-Marja — lill-tösen — som ännu inte packats in i sitt varma bo i Gates pulka, och mitt emot mig sitta två rufsiga, slokörade hundar, som gnälla bönfallande med ögonen riktade på mig. Den ena har en väldig tung träkloss om halsen, den andra har ena framtassen uppbunden med en rem, och bägge se så förtvivlade och självmordsfundersamma ut, att mitt hjärta en minut blir rört till svag medömkan. Men jag förhärdar mig, ty jag vet, att de lida ett rättvist straff för gamla synder, och att om jag nu lossade på träkloss och framtass så skulle det bli en vild jakt på ren i natt, och kanske något stackars vilsekommet kräk finge släppa livet till för mitt medlidsamma sinnes skull.

Jag minns väl den förra flyttningsnatten — snöyra och gråmörker hela tiden tills soluppgången kom. Då blev allt på ett ögonblick lysande klart, luften stilla, snön rosafärgad och fjällen så gnistrande vita och höga. Raiderna stannade några minuter, och alla vände vi ansiktena mot solen, som röd och väldig gled fram bakom en vass kam. Männen föllo på knä för att tända sina pipor, kvinnorna för att vila — de korta pälsarna böljade om dem, och det var, som levde jag i sagornas värld, i längesedan svunna tider då människorna gingo i djurhudar och gåvo solen sina offer och sin dyrkan. Renarna hade trötta sjunkit ned på snön framför pulkorna, och solen speglade sig i deras svarta, kupiga ögon, som alltid äro så sorgsna och fuktiga. Endast hundarna såg jag ej, de voro som slukade upp av vidderna, och jag märkte att även de andra saknade dem och undrade. Då kommo de. Smygande som vargar, inställsamma och krypande, med gnäll i struparna och ängslan i ögonen — och deras huvuden och bröst och tassar voro purpurfärgade som solen på snön. Det stod en doft från dem av rått kött och varmt blod, deras annars så hungriga blickar hade en mätt, nöjd glans, och tungorna slickade ivrigt och regelbundet kring käftarna. Männen och kvinnorna flögo upp, och med röster, som blevo hesa av raseri vrålade de till dem, slogo dem, sparkade dem, rev och slet i dem, och den djupa stillheten blev fylld av skrik och tjut och vreda rop.

— Men vad är det, vad ha de gjort? frågade jag, och jag visste att mitt ansikte var fullt av skräck över dessa människor, som så plötsligt vände sig från solen och friden och blevo till vilda, rasande djur.

— Vad det är! De huggormarnas avföda ha dödat en ren på fjället och rivit i sig honom hel och hållen.

— Dödat! Men de vakta ju och skydda renen och skulle väl vara hans vänner?

— När människorna är med ja, och när många renar äro på ett ställe. Men inte annars — det ska du inte tro. Då äro de likadana som ulv och järv, och träffa de en ensam ren, som nu på våren till är svag och matt och inte orkar löpa ifrån dem, då är han snart i deras bukar. De bita sig fast i strupen och hänga med hur han än springer, och till slut orkar han inte mer, utan stupar och slits sönder innan han hunnit marken nästan. Å ni — —

Och Heikka tar åter fatt på Rill och ger honom med hätska ögon många och tunga slag. Och när Rinki kommer i min närhet kan han vara säker om, att en spark inte är utesluten, och jag känner en avsky och rädsla för honom så stark, att det nästan är kväljande.

Så med den morgonen i minnet, där jag nu sitter framför elden, har jag ingen som helst lust att röra ett finger till deras hjälp, och mitt hjärta förblir hårt trots allt deras ömkliga gnyende. Utanför stimma barn och hundar i vild flyttningsglädje, renarna skaka på sig så bjällrorna klinga, kvinnorna hojta och ropa till varann, där de snöra samman pulkorna, och männen ordna raiderna innan herkarna spännas för.

Sista natten! Det är då slut nu på vandring och slit — det är sommarens vila, som kommer, när denna natten är över och solen härnäst står högt på himmelen. Kommer sommaren själv också? Jag har hört berättas av lappar, att ibland, när de sista milen tillryggalagts, kan det vara som en vacker saga och ett under alltsammans — så, att när man kommer utför den sista fjällbranten rätt uppifrån snön och kölden och stormen, kan dalen stå i lövsprickning, kan solen skina helt och stort, marken vara mjuk och grön och en ljum, len luft bölja omkring en. Och jag tänker på det höga, vita fjället där långt, långt borta — när vi hunnit över det äro vi framme. Är sommaren där då, eller våren kanske bara? Lysa björkarna gröna där, är det spätt, ljust gräs att trampa på i stället för denna ishårda skare, där skidorna slinta som på glas, finns det andra färger att se och inte endast denna eviga, kalla vithet? Kanske fåglar sjunga där och fylla tystnaden med vårens alla tusen ljud? Kanske sveper där en ljummare vind än här, kanske växer där stora, höga träd, kanske skiner solen alltid, kanske brusa där inga rivande snöstormar, kanske — — —

Ratsch! där föll kåtadukens ena halva och stängerna stå frysande och svarta mot himlens blekblå oändlighet, medan gnistorna yra från elden och fara uppåt som alltför varma och klara stjärnor. Anne-Marja vaknar med ett tjut som kunnat väcka döda och Gate kommer skrattande in, tar tösen och lägger henne till bröstet. Det är det sista mötet på många timmar och Anne-Marja tycks förstå att det är bäst att hugga för sig av alla krafter. Under tiden rasslar den andra halvan av duken utför stommen, och det känns så besynnerligt naket att sitta kring elden utan de skyddande väggarna omkring. Hundarna gnälla ändå sorgsnare och krypa ihop med nosarna i svansen, jag drar päsken tätare ihop kring halsen, knyter schalen fastare i kors över bröstet och huttrar till i kölden som nu kommer så nära. Men Gate sitter med uppfläkt päls och bröstet bart och skrattar åt mig och hela livet visst förresten, som hon gläds åt, så de bruna unga ögonen stråla och le. Anne-Marja känner nog också, att sommaren är ett bra stycke närmare och att det är ljuvligt att leva, ty hennes starka lilla näve griper ett fast tag om moderns bröst och med stora, mörka ögon ser hon upp i Gates ansikte och låter höra ett litet hickande, lyckligt skratt, mot den blick som möter hennes i stor och glad ömhet. Så somnar hon, mätt och nöjd med munnen ännu halvöppen i skratt, och sakta sveper Gate fällar och filtar om henne och bär henne ut i sin pulka, där det är rett som ett fågelbo för Anne-Marjas lilla mjuka person. Och om snöstormarna rasa aldrig så vilt och kölden står som en knivsegg mot ansiktena, nog har Anne-Marja det varmt och gott och lent, och vaknar hon vid en hård stöt från pulkan så hör hon genast Gates röst över sig — mild och lugn och tröstande.

Nu äro kåtastängerna också nere, och de sista kopparna kaffe drickas, det sista riset flammar, pulkan med kåtatillbehören snöres samman och selningen börjar. Det är inte som att sela en häst minsann, att spänna remtygen om en ren. Nej då, det ska ingen tro! Det är inte lönt att komma klampande rätt på med bogträna över armen och tömmen dinglande, att helt lugnt kasta alltsammans över renens rygg och sen spänna och ordna så mycket man nån’sin orkar tills allt är färdigt. För då bleve det ingen flyttning av — efter en halvtimme skulle man stå ensam kvar med värkande armar och ben och titta på det ställe, där renarna hade stått. Medan de glättigt ilade upp mot fjällen och friheten.

Så här går det till när en ren ska’ selas: han står bunden med halsremmen i pulkan framför — pulkorna äro ställda just i den ordning de ska gå innan renarna bindas fast vid dem — och han stirrar tjurigt och lett, redan när man kommer långt borta. Bogträna och dragträt ligga tillreds, fästade vid sin pulka, och dem tar man först upp, skrapar dem väl rena från snö och is med slidkniven, och reder sig sedan att gå till anfall. Är herken gammal och slug ser han genast om man är ovan vid arbetet och störtar löst på en med skarpa klövar och vassa hornspetsar — är han ung och litet körd gör han precis detsamma bara i ett vilt försök att möjligen bli fri. Och på det sättet har man det lika trevligt med båda sorterna. Det är inte värt att bli ledsen och modfälld om ett horn rispar upp kinden eller en klöv klapprar ned på ett par revben så det knakar i dem. Ta emot det utan att blinka, men häv upp ett så fulltonigt tjut som möjligt och slå igen. Och när så det fromma djuret vilar sig ett ögonblick med hängande huvud och flämtande sidor, passa då på att med en blixtsnabb rörelse skjuta bogträt över nacken, spänna väl fast det, föra dragträt ned under buken, bakom frambenen, spänna väl fast det och placera dragremmen så att den ej trasslar sig och lindar sig om djurets ben, när raiderna ska’ sätta i gång. Men lägg noga märke till, att allt detta skall gå med en jämn rörelse, utan avbrott, utan fubbel, utan ryckningar och hårda tag. Det är ett enda litet tag som gör alltsammans — ett enda smidigt kast med armen, och när man väl lärt sig det en gång går hela selningen sedan utan ett spår till besvär.

Alla raiderna äro färdiga, alla raidledare på sina platser utom männen, som på knä framför en halvsläckt, rykande kåtaeld tänder sina pipor med de sista glöden. Hundarna luska omkring med hängande huvuden och släpande klossar och akta sig väl att komma inom räckhåll. Det slösas frikostigt med sparkar och slag under flyttningen, ty då måste det vara ordning mer än någonsin annars — ordning och lydnad. Det duger inte att ränna vilt omkring och skälla, att följa spår och intressanta dofter, som möjligen kunna locka en hundnäsa — tyst och stilla ska’ hundarna gå på sidan om raiderna, långt på sidan, så att dragrenarna ej skrämmas. Och försöker någon att smyga sig undan på egna vägar, uppstämmer hans herre och husbonde ögonblickligen ett så fruktansvärt vrål, att den skyldige genast med slak svans ändrar kosa, medan han gör ett ytterligt misslyckat försök att se ut som om det blott varit en liten tillfällig och alls inte avsiktlig avvikelse från den rätta stigen.

— Ho! skallar nu Gammel-Nikkes röst. Allt är klart till uppbrott och med långa, säkra steg sätter han skidorna i gång. Hans raid är lång — tolv stycken stora vackra herkar och pulkor, och efter honom trippar Elle med sin raid, efter henne Heikka, Ellekare, Gate, och alla de andra. Och likt en svart jättepil borrar sig det långa tåget in i vildmarken medan klockorna klinga, pulkorna rassla och riporna kuttra på fjällbranterna. Sommaren är bortom det vita fjället där!

Ånej, inte var sommaren där. Inte sjöng fåglarna, inte grönskade träden, inte var marken mjuk och bar — snön låg där som på fjällen, björkarna stodo svarta och våta, och en iskall vind låg på rakt norrifrån. Men var det inte ändå, som om vi kommit närmare våren, var det inte som om vi logo gladare och friare, som om vi andades lättare, som om solen brände lite hetare här än två mil längre bort, där Tsoutsos vita kam lyfte sig mot himlen? Var det inte ändå ljuvare här, blidare, ljummare — eller var det bara medvetandet om vilan, som äntligen blev vår egendom, efter den långa, långa vandringen? Hela det stora byalaget låg här redan — vår sida var den sista på flyttningen, och runt om i björkskogen, som sluttar ned mot sjön Tarfallajauri ligga kåtorna tätt med glada rökpelare ur räpparna. Klockan är inte mer än fem på morgonen, och i vanliga fall är det ännu många timmar till den vanliga uppstigningstiden, men vår ankomst har fått alla på benen, och utanför varje kåta står det lappar, som hälsa och ropa, fråga och skratta. Och när renarna släppts och selats av sprida vi oss i de olika gästfria små hemmen och dricka kaffe så mycket vi orka. Gate och Ellekare och Heikka och jag gå in i den närmaste, och vi ha knappt hunnit slå oss ned förrän vi ha kaffekoppar i händerna och socker i munnen. Alla kåtans innevånare äro fulla av det mest odelade intresse för vår färd, våra mödor, våra prövningar, berätta om sin egen flyttning, som också varit besvärlig nog, men inte på långt när med så svårt väder, och beklaga oss högljutt och uppriktigt, när de få höra våra äventyr. Innan man vet ordet av har man satt i sig en fem sex koppar kaffe, sen kommer maten och kaffe igen, hur många koppar som helst. Emäntä — hon heter Sanna och har ett ansikte som strålar av välvilja och gästfrihet — kokar och steker, pratar och skrattar i ett gående och tycks inte en minut vara missnöjd eller sur, att mitt i natten ha blivit ryckt ur sin ljuvaste sömn för att vara värdinna åt oss. Utanför tar blåsten till, snön börjar yra, genom en reva i kåtaduken stryker en kall pust över ryggen och det känns dubbelt behagligt att krypa närmare elden, som sprakar och värmer med höga flammor. Dåsigt skruvar man in sig i pälskoltens mjuka värme, ögonen blinka sömnigt, inte ens kaffet förmår hålla en klarvaken. Det är alltför stilla härinne, alltför hemlikt och varmt, när man kommer från kölden och de långa milen därute. Det är omöjligt att inte luta sig litet bakåt mot uppstaplade fällar som så försåtligt locka bakom ryggen och sluta ögonen en minut i vaggande ro. Men Sanna vill tala med mig nu och som ur en dimma hör jag hennes klara röst:

— Nå du är lärarinnan du! säger hon och skrattar mot mig med oemotståndligt vänliga ögon, när jag sömndrucken möter hennes blick. Du har fått sliti ont du på den här flyttningen. Voi, voi, sånt stygvejr ni har haft. Men nu får du vila och välkommen hit är du också! Hur ska du trivas hos lapparna nu tror du? Men vi ska vara snälla mot dig, du ska inte vara rädd. Vi ska nog försöka så du inte längtar ifrån oss!

Hon ler så vänligt mot mig, och rösten har en klang, som hos en mor, som ska lugna och trösta. Och allesammans nicka mot mig och skratta och se så milt på mig, att jag nästan får som en klump i halsen och har lite svårt att se dem alla riktigt klart. Den finaste lady på jorden, de finaste, bästa människor av dem, som leva i civilisationens värld skulle inte kunnat på ett förnämare och vackrare sätt ha tagit emot en främling i sin krets än Sanna och dessa lappar gjorde med mig.

— Det var väl inte krig i Sverige? frågar en gråskäggig, bistert blickande gubbe, som rökt och spottat utan uppehåll från det vi trädde in i kåtan.

— Nej, det var det inte, svarar jag och ser oroligt på honom. Är det krig nu då?

— Lär allt vara det.

Jag känner hur jag blir röd och blek ömsom och reser mig till hälften upp, så klarvaken som jag inte varit förut på hela tiden.

— Vad säger du! Är det krig, verkligen krig?

Kan det hända så mycket på en månad? tänker jag. Det var så lugnt allting, när jag lämnade Soppero, hur ska jag komma hem, vad ska jag ta mig till! Och i en vild dans ser jag alla de mil jag vandrat åter bränna för mitt medvetande — ska jag springa dem igen med denna fasa inom mig, ska jag bryta upp nu genast och gå, gå över de öde vidderna, innan jag ens hunnit sova tröttheten efter den sista vandringen ur mig. Jag tänker allt detta så snabbt, att det väl inte tar en sekund, och gubbens svar har ännu inte nått mig. Så hör jag hans lugna röst:

— Ånej, inte vet jag, men nog är det väl troligt. För skogs-Jon från Sappisasi drog här förbi i går och han kom just från Soppero. Och där är mjölet två gånger så dyrt nu, som när vi lämnade det för sex veckor sen, och då kan det väl inte vara annat än krig. Voi, voi, vad det blir dyrt med mjöl och kaffe sen! När dom krigar. Tror du dom kommer och skjuter oss lappar?

— Visst inte! svarar jag och skrattar, så lätt om hjärtat igen som endast den kan vara, som känner sig ha sluppit ifrån det svåraste i livet. Visst inte! Och det är inte krig heller för den delen, det är jag alldeles säker på. Mjölet kan bli dyrt ändå och kaffet med. Du höll på att skrämma mig rent fördärvad med ditt krig.

Allesammans skratta igen, och mitt i den allmänna munterheten öppnas oksan försiktigt, och en halvvuxen pojke kommer in i ett moln av snö. Han försöker göra sig så liten, som möjligt, men Sannas kvicka öga undkommer ingen, och ögonblickligen blir han anropad.

— Nilsa, där sitter lärarinnan! Gå fram och hälsa nu vackert.

Och Nilsa skruvar sig förlägen och allvarlig fram till mig, räcker ut armen och lägger den om mina axlar: Boris, boris opahädja! mumlar han. Goddag lärarinna. Och: Boris, Nilsa! hälsar jag högtidligt tillbaka med min arm om hans skuldror.

Nilsa är Sannas son, och en vacker liten pojke är han. Ögonen äro stora och bruna och allvarliga, ansiktet smalt med rena, ädla drag och håret långt och svart. Han sitter så förlägen mitt emot mig med en kaffekopp i handen, då och då möter jag hans blick, som i smyg granskar och väger mig. Och när jag då skrattar, blir hans ansikte så flammande rött att ögonen nästan tåras. Det dröjer inte länge förrän oksan på nytt öppnas med stor försynthet, och en efter en komma de äldre av mina disciplar tågande, alla ohyggligt förlägna och mer eller mindre fnittrande. De hälsa och tala med viskande röster, och försvinna som blixtar så fort de uppfyllt alla hövlighetsplikter, för att utanför kåtan föra ett fasligt stim och väsen, tydligen ämnat att imponera på mig.

Heikka och Gate ha redan gett sig av till sitt arbete med kåtaslagning och rishuggning, men Ellekare och jag sitta i lugn och ro — vår kåta blir inte rest ännu på några timmar och vi följa Sannas råd och lägga oss att sova en stund. Sanna har hämtat in alldeles nya, obegagnade fällar och filtar och dem ordnar hon till mjuka bäddar. Jag får en skinande vit rakkas över mig och sover snart tryggt och lugnt.

Fyra timmar därefter väcker Sanna mig, naturligtvis med kaffe och mat, och sedan gå Ellekare och jag i den piskande snövinden att hugga golvris till vår egen kåta och reda den i ordning. Heikka har redan satt upp den och med alla krafter skynda vi oss att få allting färdigt så snart som möjligt. Det ger en så glad känsla att arbeta för sitt första egna hem, om det också bara är en svart liten kåta långt uppe i Lapplands ödemarker, och vi äro så ivriga både Ellekare och jag, att vi varken tänka på tid eller rum. Åskådare ha vi också, så många barn som finnas i närheten och de ge oss ett handtag då och då, när det behövs. Emellanåt kommer det också någon fullvuxen, som ger oss råd och vinkar när han kan, och alla äro de djupt intresserade av vad allt mina pulkor kunna innehålla. De ha nog väntat sig de förunderligaste saker och se nog en smula besvikna ut, när det ena efter det andra tas fram, som är precis likadant som deras eget. Koksir (en sorts lapska träskopor med långa skaft), kisor, husgeråd av alla möjliga slag — allt är lapskt — och fastän de se både gillande och förnöjda ut, svävar det ändå liksom en missräkningens ande i luften över att ingenting nytt och märkvärdigt finns att se på. Till och med en vanlig lapprakkas har jag och en fårskinnsfäll att breda över mig. Och ingen madrass att ligga på, som annars alla andra lärarinnor haft med sig.

Lasse, han gamlingen inne från Sannas kåta, ser sig betänksamt om bland sakerna, som ännu inte placerats på sina platser i kåtan, utan stå huller om buller vid pulkorna. Så ler han med finurlig och skälmsk min, och all bisterheten stryks i ett tag bort från ansiktet:

— Du kan allt gifta dej med en lappgosse genast du! För hushållet ditt är i ordning med kisor och allt, det ser jag, och bara lapskt är det alltsammans. Mån tro vem de ska bli?

— Ja säj de du! småler jag till svar där jag står böjd över en pulka. Och det skrattas mycket och länge av alla åt det enkla och lyckade skämt Lasse kommit fram med. Det fordras inte mycket förrän allas ögon tindra i leenden — och inte så mycket heller förrän sorgen får dem att mörkna. De äro snara som barn till alla sinnesrörelser: snart bedrövade, snart tröstade — gråt ser man sällan, men sorg, som inte är mindre tung för det; leenden är det gott om, men vemodet kan lura så nära, att ett ord lyfter det fram ur mörkret igen. Men nu är det bara glädje som råder, och skratten komma tätt och hjärtligt där minsta lilla anledning kan tänkas. Inte minst åt Heikka, som vid arbetet med att sätta upp luvvin — ett sorts primitivt häbbrä, där maten förvaras för att skydda den för rovdjur och kringstrykande hundar — slinter på stegen och står huvudstupa ned i snön. Han slår sig inte alls och skrattar själv lika muntert som de andra, när han klänger upp igen för att lägga sista handen vid sitt verk. Och när luvvin nu är färdig är det Ellekares och min tur att äntra upp för stegen och stuva in hela vårt matförråd i det lilla loftet, så enkelt men ändå tillräckligt för sitt ändamål, som allting är hos lapparna: två par höga, korsade björkstammar surrade säkert ihop med rep och i den klyka de bilda ligger ett golv av smala stänger, till tak ett par säckar och ris — det är det hela, men en säker plats är det att lägga sitt matförråd, inga djur kan nå det och regn och snö inte heller.

Dit upp ska nu allt, som inte brukas till varje mål, ty bröd och sådant stannar naturligtvis i kåtan. Och det är minsann inte det enklaste att krångla sig upp med bördor på den smala lilla stegen, som egentligen endast är avsedd att användas vid kåtans upp- och nedtagning. Den är gjord av en enda trädstam som karvats ur så, att ram och steg blivit fria, men den är inte mer än tio cm. bred på själva stegplattan, så att bara en smal fot i sänder kan få rum. Stegpinnarna sitta långt ifrån varann, och den del som stödes mot marken består av en vass spets, som borrar sig ned så att stegen ej kan glida utåt, när någon står på den. Men snurra runt kan den så mycket ledigare, och det fordras medfödd ekvilibristisk begåvning i allra högsta grad, för att utan äventyr ta sig upp och nedför den stegen. Så smal är den upptill, att den minsta lilla vickning av den som klättrar ögonblickligen kommer den att snurra runt och befria sig från bördan. Men har man lyckligt och väl kommit upp genom något herrens under och stolt lutar sig inåt luvvin för att placera eller hämta något där, viker den gärna åt sidan som om den vore fäst vid marken med gångjärn, och så skrider man snabbt och obevekligt mot sitt fall. Å den stegen! Innan man lärde sig alla dess knep och tilltag. Det var minnsann ett studium, som man inte blev färdig med första dagen och inte andra heller.

Äntligen var i alla fall allt där som skulle dit, både i kåtan och i luvvin, och det stolta och oförgätliga ögonblick nalkades, då jag kokade den första pannan kaffe på vår första eld.

— Nu ä vi här! sade Ellekare. Nu bo vi här! Nu ä du emäntä i egen kåta å jag ä din piga å du ska säga mig vad jag nu ska göra. Vi ska väl laga till middag?

Ellekare är mycket materialistiskt anlagd, men laga mat kan hon inte. Och inte jag heller, varför det är med en viss spänning vi gå till verket. Heikka ska bjudas på mat innan han går, och hungriga äro vi alla tre — klockan har hunnit bli åtta och mer, och det är nära tio timmar sen vi åto sist, men vi ha inte haft tid att tänka på mat ens, mycket mindre då laga någon. Nu ska det i alla fall göras, och gott måste det bli, för vi vill inte skämmas för Heikka. Men det är inte lätt, och till en början står jag alldeles handfallen, ty den ringa kunskap jag har om födas sammansättning är van att räkna med åtminstone ägg och mjölk och potatis. Men ingendera av dessa ingredienser finns ju möjligheter att ha i ett lapphushåll på vintern, konserver har jag inte alls tagit med mig några, och alltså stå vi inför den absoluta nödvändigheten att tillreda en snabb och god måltid av de saker, som stå till buds. Och vi göra det också: fruktsoppa med mannagrynsklimp. Eller kanske jag i sanningens namn ska säga: mannagrynssoppa med fruktklimp. Ty klimpen kunde lätt drickas ur kopp och soppan var fast och grötliknande. Men äran var i alla fall räddad, för Heikka åt och tycktes ganska angenämt berörd, om det nu var för att rätten var fullständigt okänd för honom, eller om han verkligen tyckte det var gott, det är något, som jag vill låta vara alldeles osagt. Ellekare och jag åto också — i en stor koksi med varsin hornsked, och vi voro mycket hungriga, så vi hade inte just tid att känna efter hur det smakade. Mätta blevo vi då i alla fall, och när Heikka druckit sina två koppar kaffe så tog han avsked och gick hem till sitt med nöjd uppsyn. Så han var också mätt, och med lugnat sinne började vi göra i ordning våra bäddar för natten.

Och sedan lade vi oss, trötta och glada, fyllda av den trygga känsla som ett eget hem ger, var det än är och hurdant. Det var obeskrivligt ljuvt att ligga med ögonen mot räppen och se hur de tunga molnen foro, att se den ljusblå rökstrimman från den döende elden stiga rakt och vackert upp mot dem, att höra riporna skratta i ungskogen och björkarna susa för nattvinden, och att hela tiden veta: Du ligger i den egen kåta, det är ditt det här, dina grytor, dina fällar och hela den långa sommaren får du vila från vandringar och mödosamma vägar. Och i morgon komma alla skolbarnen!

— Ellekare! säger jag och ger med min fot en liten knuff åt hennes huvud, där hon ligger nedanför mig på samma sida av kåtan, Ellekare!

— Jaa, mumlar Ellekare sömnigt.

— Ligger du bra? — Ty måste jag inte veta om mitt tjänstehjon for illa eller ej.

— Jaa, de gör jag.

— Hur ska vi vakna i morgon?

— Å vi vakna nog.

— Men jag vaknar aldrig på mornarna. Vaknar du säkert?

— Jaa då! Har du drage klockan din? Så ska jag titta på henne när jag vaknar och väcka dig, när tiden blir.

— Godnatt då Ellekare!

— Godnatt lärarinna!

Vi vakna verkligen i tid, men det får kanske mera tillskrivas försynen i form av nyfikna lappbarn än Ellekare och mig, ty vi voro så dödströtta efter vår långa arbetsdag, att sömnen inte ville släppa våra ögon frivilligt. Men redan i arla morgonstund började det smälla helt försynt i oksan, och min yrvakna blick hann fånga en rödtofsad pojkmössa, innan den försvann, och ett par spejande bruna ögon, som jag igenkände tillhöra Nilsa, gossen från kåtan intill. Han är inte ensam, ty ett stilla fnissande förnimmes utanför och om en liten stund gluttar ett flickhuvud i dörröppningen, möter min blick med ett förläget småleende och försvinner blixtsnabbt. Så hörs trampet av springande fötter, några halvkvävda skrattsalvor och så blir allt tyst för en liten stund. Ellekare och jag ligga och dra oss en stund till, genom räppen yr lite fin snö — alltså snöstorm i antågande igen. Det kännes gnistrande kallt, när man lyfter upp huvudet, vattnet i kitteln är bottenfruset och morgonljuset ser grått och ovänligt ut. Men nu går Ellekare med fart i skorna sedan hon först omsorgsfullt höat dem, med ett brak slänger hon upp oksan och hämtar in ett fång ved, och snart börjar en svag rök stiga mellan hennes händer, där hon ligger på knä framför härden, en frisk doft av brinnande näver fyller den skarpa luften och gör den mera mild att andas, det börjar spraka i veden som Ellekare skickligt ordnar till en strålande morgonbrasa, kaffekvarnen surrar, sockret klipps med små vassa stålklingande ljud, koppar klirra. Och så mitt upp i denna ljuva lilla hushållssymfoni kommer Ellekares klara röst gnolande en entonig, sorgsen finsk visa, som hon tar om och om igen utan uppehåll, så den blir till en sövande vaggsång. Jag känner hur sömnen kommer smygande, men innan jag hinner somna på nytt skramlar en full kaffekopp vid min huvudgärd, räckt av Ellekares lilla bruna hand — och så är dagen börjad!

Många timmar dröjde det inte förrän kåtan var full med folk och nog kan man räkna det kaffe i litervis, som dracks den dagen hos mig. Den ena pannan efter den andra koktes och tömdes, de två kopparna voro ständigt i gång, och varenda sak jag hade granskades och beskådades, visserligen mycket diskret, men dock grundligt. Och alltsammans tycktes de finna ganska gott. Smör och ost och bröd hade en storartad åtgång — somliga, som kommo långväga ifrån, skulle bjudas på mera fast föda än bara kaffe, och Ellekare och jag hade på förhand sinsemellan gjort upp ett litet tecken, som betydde: långväga gäst! Och så fort detta tecken gjordes började jag genast förberedelser att med värdighet bjuda mitt salt och bröd. På den lilla runda träbrickan med långt skaft, som dels får tjänstgöra som bakbord, dels som lock över vattenkitteln, placerade jag ett par runda, nybakade brödkakor, bredvid dem en liten smörask och så osten. Alltsammans räckes till gästen, som efter en kort tvekan och ett svagt mummel: in mon lät nälkis! jag är inte hungrig! flyttar sig närmare och sätter sig bekvämt tillrätta på golvet. Är det en man stryker han först mössan av huvudet och för med en vacker rörelse håret ur pannen, är det en kvinna slår hon sig bara ned utan förberedelser, men båda äta lika sakta och värdigt, utan ett spår till brådska eller aptit. Det tar också alltid sin rundliga tid innan de ätit färdigt, men då har en hel del hunnit konsumeras ändå på detta lugna, trygga sätt. Så fort ätandet är undangjort torkar sig gästen omsorgsfullt om munnen, sätter ordentligt locket på smörasken efter sig, makar alla rester väl tillsammans på brickan och räcker den tillbaka till värdinnan med ett: Kito ätnat! tack så mycket. Emäntä nickar, häller kaffe bräddfullt i kopp och fat och bjuder. Och minst två koppar ska det vara innan nästa gäst får betjänas. Till ritualen hör också, att emäntä alltid själv dricker första koppen av ett nytt kaffekok för att visa att kaffet är gott. I somliga kåtor brukas det också att två fulla koppar sätts på brickan och räcks åt gästen, varpå han först har att dricka ut den ena och så den andra som påtår.

Frampå middagen börja mödrarna anlända med barnen, som skrivas in och lämna sina betygsböcker från föregående år — de som redan prövat en skolas besvärligheter. De små, som ska börja första gången se bara oändligt skrämda och olyckliga ut och trycka sig ängsligt till mors kolt. Fjorton barn är det i allt, det äldsta femton år — en lång, drumlig pojke med långa ben och armar och en väldig hårmassa, som ligger långt ned i ögonen — det yngsta nyss fyllda sju år och vackert som en liten kerub i sin nya granna kolt. Mödrarna dricka kaffe och prata, nypa i tyget på min kolt, medan jag naturligtvis nyper i deras, utbyta tankar om priser på spetsar och band och grannlåt och ha det utmärkt trevligt. Barnen glömma snart sin första skygghet och sörpla i sig sitt kaffe med ganska förnöjda miner, springa sen ut och leka och föra ett förfärligt stim kring kåtan. Då och då, när de bli alltför högljudda sticker den mor, som tycker sig ha hört sin telnings röst över de andras, sitt huvud utom oksan och håller ett kort, men kärnfullt anförande, som resulterar i ett ögonblicks dödstystnad. Men snart är allt glömt igen och leken rasar som förut. — En timme eller två sitta mödrarna kvar och aldrig sinar pratets ström, så resa de sig, släta kolten ned utmed höfterna och försvinna pilsnabbt genom oksan, utan att säga adjö, utan att tacka — det brukas inte. Barnen följa med, alla ränna i väg på sina skidor och det blir så tyst i ett nu, att stillheten susar för öronen. Men rätt vad det är kommer en stormil susande som skakar kåtan, snön knastrar, när den piskas mot duken och några flingor singla ned genom räppen och fräsa i elden.

— Har du mera ved huggen, Ellekare?

— Nej, men jag ska gå ut och skaffa nu. Det är väl middagsdags snart?

— Ja. Vad ska vi laga?

Vi titta rådvilla på varann, tills vi besluta oss för gröt och torrkött såsom varande både enkel och närande föda. Och medan Ellekare hugger ved anrättar jag måltiden, som sedan förtäres till sista smula trots de otaliga koppar kaffe som konsumerats under dagens lopp. Sen bakar Ellekare igen, ty nästan allt brödet har tagit slut under dagens gästabud, och jag börjar göra i ordning böcker och schema och rusta mig för mitt arbete i vetandets tjänst. Och innan vi veta ordet av ha vi den grå svaga skymningen över oss, som ännu en tid framåt ska säga oss, när natten faller på. Om ett par veckor bara slutar solen att gå ned och sen ha vi inte ens en skuggning i ljuset kvar, när stackars jordiska klockor visa, att natten är kommen. Nu viner stormen hårdare, snön frasar utanför och kölden är bister — men vår varma eld brinner klar, och när vi krypa ned bland våra fällar efter en sista kaffefest med Sanna och Lasse från kåtan bredvid, känna vi ingenting av ovädret som rasar, stoppa bara om oss väl kring axlar och ben och somna, medan ännu några röda glöd pyra på härden.

*

Redan innan klockan åtta på morgonen hör jag tramp och fnissningar utanför, och när jag tittar ut har jag nästan alla mina elever i väntan, fastän det är en hel timme före tiden.

— Klockan är inte nio än på länge, säger jag, och utan ett ord dunsta de bort åt olika håll, för att om tio minuter åter fnittra och viska utanför oksan. När de inte ha någon klocka att gå efter, är det inte så gott, och eftersom det snöregnar och blåser kallt låter jag dem komma in och värma sig framför elden. Och då alla äro komna tycker jag den felande halvtimmen inte är något att hålla på och börjar terminen. Med bön naturligtvis, efter uråldrigt bruk, och så psalmsång. De äldre som kunna läsa få var sin psalmbok ur skolans bokskrin, jag tar upp psalmen och så börjas sången. Om man verkligen har rätt att kalla den så. Alla vilja vara med, men ingen har ens den svagaste aning om vad det vill säga att sjunga en melodi eller överhuvud taget träffa en ton. Utan just där deras röst av en händelse slår ned får psalmen börja, det kan vara i bas eller diskant, det gör alldeles detsamma. Ordens rätta uttal är av mycket större vikt, och äro de besvärliga kan jag hinna sluta versen, medan den övriga kören ännu stavar på första strofen. Var och en följer med och skyndar sig så fort han kan, var och en gör sina små hjälplösa försök att skapa en melodi lik den jag sjunger, som hans öra fattar och uppfångar den — och det hela blir till en konsert vars make ännu intet mänskligt öra hört. Jag vet inte hur jag behöll kontenansen, jag minns bara att Ellekare huvudstupa kastade sig ur kåtan med blodrött ansikte, och att min röst var misstänkt svävande under några takter. Men barnen voro så upptagna av att stava och sjunga, att de inte märkte någonting, och väl var det.

Ja, så var början gjord och arbetet väntade! Men först skulle alla tala om vad de hette, så att jag visste vad jag skulle kalla dem, och det var ett gruvligt besvär att få ur dem det. Efter säkert en timmes ihärdigt frågande hade jag då fått allas namn med låga förskrämda röster och med mycket fnitter och skruvande, men äntligen var då den skärselden genomliden och skolan i gång på fullt allvar. De insikter jag fick i mina elevers kunskaper redan denna första dag voro ingalunda uppmuntrande — timme efter timme upptäcktes nya avgrunder. Till att börja med var det innanläsningen som fullständigt tog andan från mig. Jag gav de äldsta läroböcker, medan de yngre fick välskrivning och de allra yngsta övade sig i tålamod och stadgat uppförande.

— Läs nu första stycket, Nilsa! sade jag. Och Nilsa började med hög stackig röst:

— Vat en krota perättade allteles ytom sig så att ten knappt kunte tala sate en krota till sin far far som satt vit päcken ...

Allt utan ett spår till skiljetecken eller uttryck naturligtvis, men med något så oändligt själlöst över sig, att jag greps av en hemsk misstanke och frågade:

— Säg mig nu Nilsa, vad groda heter på lapska.

Intet svar, bara ett förläget stirrande från Nilsa och fnitter från de andra.

— Kan någon annan svara?

Ingen. Groda är kanske ett bra svårt ord, tänkte jag — jag ska ta något lättare. Kan du säga, vad bäck heter då? Inget svar. Och på alla mina frågor om de enklaste vardagsord kan ingen ge mig en antaglig översättning. Ibland försöka de hitta på något, som åtminstone ljuder lika, men det är så sällan det träffar rätt, att jag snart genomskådar den lilla listen. Så svarar t. ex. någon, när jag ber honom översätta ropa: ruobbi. Men det betyder sår på lapska och kan alltså inte alls godkännas. Dessa barn ha gått i skola i tre, fyra år och lärarna ha haft till uppgift att bibringa dem undervisning i svenska språket. Deras enda läroböcker äro på svenska: katekes, biblisk historia, läsebok, och ur dem ha de haft läxor. Utan att förstå ett enda ord ha de fått rabbla psalmverser, bibelspråk, tio Guds bud, och av styckena i läseboken begripit precis lika mycket, som om man satt dem att läsa kinesiska eller något annat lika besynnerligt språk. Det är första timmens glada erfarenhet.

Andra timmen låter jag de äldsta skriva, mellanklassen får läsa och de minsta få pennor och papper för att lära sig rita uppstrecket till i. Griffeltavlor finns det två stycken i skolmateriallådan, men inga grifflar ha blivit medskickade så det är lika när för det. Och så måste jag ge nybörjarna pennor i deras små bruna nypor, och där blir minsann skrivning av så bitarna yr om blyertspennorna. Det är inte så gott, att trycka lagom hårt, när man aldrig försökt att skriva förr och jag bävade, när jag såg hur pennorna blevo mindre och mindre. För knivar hade de ju tillreds i bältet, åtminstone pojkarna så små de voro, och det fanns inga hinder, när det gällde formering. Och formerades gjordes det sannerligen så Ellekare kunde haft till tändved en vecka om hon passat på och samlat upp spånen. Jag förmanade dem: Tryck inte hårt! och då sågo de allvarligt på mig, torkade sig om näsan med smutsiga små nävar och började på nytt med högtidliga, viktiga miner. Men resultatet blev lika klent. Jag tog deras hand i min och förde pennan, och de finaste streck trollades fram, men under samma hand ensam sade det knack! och en bit blyerts for i luften så det var en lust åt det. Till slut fingo de skriva med bara träet för att öva sig i att hålla om pennan åtminstone och så småningom minska trycket. Så hade då de sysselsättning en stund, och jag fick ägna mig åt mellanklassen, som hjälpligt kunde stava och lägga ihop och staka sig fram genom de enklaste ord. Det var precis samma förhållande med dem som med de äldsta — ingenting begrepo de av de svenska ord de krånglade till, och intet svar fick jag av dem heller på mina frågor. Men skriva efter förskrift gjorde de alla riktigt bra, när man betänker hur de måste sitta nedhukade på risgolvet med knäna uppdragna och böckerna stödda mot dem. De skrivböcker med förskrift som användes voro av den sorten, som brukas i vanliga folkskolor, och det var onekligen ytterligt löjligt att läsa de förskrifter som stod tryckta överst på varje sida: Sitt rak i ryggen! Håll fötterna rakt på fotbrädan! Stöd handen lätt mot bordet! Luta ej huvudet!

Nästa timme ägnades åt räkning för de största, skrivning på nytt för mellanklassen och inlärande av bokstaven i för de små. Det var gränslöst besvärligt att hålla dem i arbete alla, och den första tiden blev jag rent vimmelkantig innan jag fick in vanan, att utan ett ögonblicks tvekan kasta mig från räkneproblemen i översta klassen till stavningen i mellanklassen och från stavningen till dirigerande av streckskrivningen hos nybörjarna, och från streckskrivningen åter till räkneproblemen. Men det gick snart, bara man blev van. — Räkningen beredde mig en ny överraskning. Så länge jag höll mig till huvudräkning med mycket små tal gick det rätt bra, men så snart jag började med skrivna problem blev det annat av. Efter tre års skolgång ansåg jag, att ett sådant tal som detta utan svårighet borde kunna räknas ut: 19 + 11 + 13. De fingo sina tal och satte sig på sina platser, och jag ägnade min uppmärksamhet åt de andra eleverna. Efter tio minuter tittade jag på seniorerna och undrade, om de inte skulle kunna vara färdiga snart. Men det såg inte så ut. Ögonen stirrade stelt, pennorna skrevo och ritade, läpparna rörde sig, fingrarna trummade, och suckar och stönanden fyllde luften. De kliade sig i huvudena så det dånade, snöto och fräste i fingrarna och arbetade med en intensitet, som var rent förbluffande när jag för mig själv betänkte uppgifternas enkelhet. Men då jag äntligen fick se deras böcker, så förstod jag fullkomligt deras bedrövelse och delade den med dem av mitt fulla hjärta. Hela sidan var full med små streck — streck vid streck, streck vid streck — i grupper, påblötta och utsuddade med tummen, när det blivit för många.

Först stirrade jag bara fylld av häpnad på förstörelsen, förstod icke vad meningen var en gång, men så gick det plötsligt upp för mig, att det var det sätt, som man lärt dessa barn att lägga samman 2 och 2 eller 10 och 10. Först tio streck på ett ställe, så tio på ett annat och så vidare allt efter problemens längd och talens storlek, och när de så med mycken svett och möda ritat ut alla sina streck, så hade de ett förskräckligt arbete att räkna samman dem alla. Addition i kolumner hade de aldrig hört talas om, subtraktion existerade inte, multiplikation var nästan löjligt att nämna, och vid blotta tanken på division kände jag svindel.

Det måste alltså bli för mig att börja från den allra första, enklaste begynnelsen och lära dem förstå, att räkning inte bara är streck, att strecken kunna representeras av siffror i kolumner, att ett tal kan tänkas innehålla alla de streck, som eljest måste ritas och räknas samman. Det var den erfarenheten räknelektionen gav mig, och så värst glädjande var den ju inte. Med detta lät jag dagens arbete vara slut — vi voro trötta allesammans — och med läxor att läsa på gav jag dem hemlov, vilket hälsades med nedslående förtjusning och efterkoms med en snabbhet endast möjlig att åstadkommas av barn, som veta att skolan är slut för dagen. Och med en suck tackade jag dem för denna snabbhet, lade mig raklång på en fäll och beslöt att för en timme åtminstone låta bli att fundera över hur i all världen jag skulle kunna lära dem allt som de skulle kunna och inte kunde.

När skolan varat omkring en vecka kommer pingsten och med den naturligtvis pingstlov i tre dagar. Vädret är strålande vackert igen med kalla nätter och vårljumma dagar. Vi försöka åtminstone att tro, att det är våren som är oss nära om också de gamla runka på huvudena och spå lång vinter ännu.

— Vad ska vi göra de tre dagarna när vi ingen skola ha? Ellekare talar alltid i pluralis, när det gäller skolan och kåtan.

— Om vi skulle ta och gå efter post! föreslår jag. Ty nu är det nära sex veckor sedan jag hört några nyheter från den värld, som är bortom de vita fjällens krans och det känns lite underligt att ingenting veta om de sina, om kriget, om allt som kan ha hänt på hela denna långa tid.

— Ja det gör vi! svarar Ellekare ögonblickligen och utan ett spår till tvekan, och ögonen lysa på henne bara vid tanken på den långa färden, och allt vad hon ska få se på den. Det är sju mil över fjällen till Torne Träsks station som också är vårt närmaste ställe att hämta post från. Om vägen dit veta vi intet, men med karta och kompass ska det väl inte vara omöjligt att ta sig fram. Förresten kanske vi kan få någon lapp att följa med, som känner vägen. Och så gå vi till Heikka, som är vårt stöd och vår tillflykt i alla kinkiga situationer.

— Kan du följa med? frågar jag. Du ska inte behöva göra det för inte förstås.

— Kan inte! svarar Heikka bestämt. Jag ska gå långt in till Norge till hjorden och tre andra av männen följa med mig. Vi gå i kväll, och i morgon gå de övriga, så du kan nog inte få någon som följer dig. Och ensamma ska ni inte gå, för vägen är besvärlig.

— Men jag har karta och kompass.

— Å har du det! Ja ja, du vet väl bäst hur mycket man kan tro på sådana ting. Men trolldom för aldrig lycka med sig och trolltyg är det. Att den lilla dosan ska kunna visa väderstrecken.

Han ser allvarligt ogillande ut och Gate likaså. Men efter många koppar kaffe och mycket pratande ha vi då fått veta en hel del om vägen: om rastställen där det finns källor, som inte äro tillfrusna, om var en ensam fiskekåta är belägen där vi kunna få vila och mat och värme, om genaste vägen att snedda över Träsket. Och vi besluta oss för att gå ensamma och ta avsked av Heikka och Gate som ge oss många förmaningar och goda råd. Gate dessutom en hel del kommissioner om vi kunna komma in i någon handelsbod fastän det är helg. Och så ränna vi hem till vår egen kåta för att rusta oss till femtonmila färden. För kortare än så kan vi inte beräkna att vägen är, har Heikka sagt. Snarare längre. — Vi packa kaffepanna, torrkött, bröd och smör i våra laukos (ryggsäckar), och tändstickor plocka vi våra dosor fulla med. Lapparna ha alltid svavelstickor, som de köpa i finnbyarna, någon annan stans tror jag inte de finnas att tillgå i hela Sveriges land — och förvara dem i små dosor av mässing, som egentligen äro ämnade till snus, men som också utmärkt lämpa sig till tändstickor. Dessa dosor ha också den stora förtjänsten att de ha två bottnar, i den ena förvaras tändstickorna, i den andra är en spegel inkittad och mellan spegeln och locket brukar vanligen en liten finkam ligga förvarad för att alltid finnas till hands.

När solen går ned bakom Rokomborre, det stora fjället mitt emot vår kåta, stå vi färdiga att ge oss av. All mat är upplagd i luovvin, allt ömtåligt upphängt på krokar så att inga hundar eller andra djur kan nå det, runt kring kåtan ha vi stjälpt tomma pulkor, så att inga hundar ska kunna böka upp duken med nosen och ta sig in, och till slut sätta vi mot oksan en hel liten björk, till tecken att ingen är hemma, och att huset är låst.

Solen kryper allt längre ned bakom Rokomborre, vars förundransvärt regelbundna, prismaslipade sidor gnistra i orange och rött, himlen är blå med små bleka moln, och kölden har redan kommit och höljt den solluckrade snön med en hård skorpa, där skidorna nästan glida av sig själva. Och med ett stupa vi utför sluttningen ned mot sjön, slingra oss mellan björkstammarna och glida i ett buktat blåskuggigt spår över sjön upp mot de branta fjällsidorna på andra sidan. Kallare och kallare blir det, luften står vass mot våra ansikten, andedräkten far som en rök efter oss. Snart sjunker solen alldeles, men himlen är full av glans — tyst, tyst är det, inte en hund skäller, inte en ripa kuttrar, inte ett ljud från en levande varelse oroar stillheten, bara våra skidors knarrande, vår hastiga andhämtning, våra ryggsäckars gnidning mot axlarna.

Efter fem timmar rasta vi — då ha vi hunnit fyra mil, varav två oavbrutet ha burit uppför och två oavbrutet nedför. Vi koka kaffe, halstra torrkött, äta och se på kartan. Sen sträcka vi ut oss på snön och sova litet, och solen bränner hela tiden — den har kommit tillbaka för länge sedan. Men vi få inte vila lång stund, det dröjer inte många timmar nu, förrän snön blir mjuk och tung för skidorna, och ännu ha vi den besvärligaste vägen kvar genom svår terräng. Så ge vi oss av igen, rasta på nytt några minuter i Kattevuoma, en liten grå finnby på en öde slätt, och komma rätt sent på eftermiddagen fram till Torne Träsk.

Just som vi stiga av skidorna vid stationshuset brusar ett tåg förbi, till Ellekares oerhörda förskräckelse och häpnad. Hon hade aldrig sett ett sådant besynnerligt odjur förr, aldrig hört ett så starkt larm och hon blev alldeles vit av fasa, när det dånade förbi. Tog ett hårt tag i min arm och sade tyst för sig själv: — Herra siunit, herra siunit de lä varalas! Herregud, herregud, det är farligt!

— Det är tåget Ellekare. Var inte rädd.

Men Ellekare är rädd, och hon släpper inte taget om min arm, förrän det sista ljudet av oväsendet försvunnit i fjärran. Då drar hon en lång suck och småler av lättnad, men håller sig ändå mycket nära mig, när vi tassa in för att fråga om post och nattlogis. Posten få vi, men nattlogis är det värre med. Möjligen väntsalen, men den är kall och oeldad, och det finns bara hårda golvet att ligga på. I alla fall är det tak över huvudet, och vi tacka för det, och bereda oss att gå och titta på vårt enkla sovrum.

— Stackare! säger en arbetarhustru, som står bredvid och hört vårt samtal. Nog kan ni väl få ligga hos mig. Om ni håller er snygga. Kom med så ska vi se till!

Och vi följa på trötta fötter, få en fäll på golvet att ligga på, en filt att breda över oss och litet mat innan vi krypa till kojs. Ägg och smör och mjölk och bröd. Det smakade efter fem veckors torrköttskost!

— Finns det någon handelsbod här? frågar jag värdinnan. Och får till svar, att ingen finns närmare än i Kiruna.

— Hur långt är det dit?

— Inte fullt två timmars resa på tåget. Det går malmtåg tidigt i morgon bitti och inte är det dyr resa heller. Res ni dit, flickor, så får ni både fara på tåg och se Kiruna om ni inte varit där förr.

— Inte jag! säger Ellekare. Och så ser hon bönfallande på mig, och inga ögon kunna tigga som Ellekares. När så vår värdinna vidare talar om, att vi kunna komma tillbaka vilken tid på dagen som helst, finns det inget som hindrar ett litet Kirunabesök och det beslutas att vi skola resa med malmtåget kl. 9 på morgonen.

*

I Kiruna var det söndag — pingstdagen. Där var barmark och vårluft och fåglar, som sjöngo. Det var som en saga. Det var stora knoppar på träden och människorna gingo i sommarkläder, i lätta tunna sommarkläder, som solen sken på så de lyste. Vi kommo i våra pälskoltar, med våra ryggsäckar, med bruna och trötta ansikten och vi kände oss bra lika de bibliska bröllopsgästerna, som inga fina kläder hade. Vi voro inte tvättade och inte kammade en gång — det hade varit bråttom på morgonen — och vi kände oss gruvligt skamsna. Så gingo vi till järnvägshotellet för att få ett rum och göra oss lite snygga. Men fingo gå med oförrättat ärende — åt lappar hyrde man inte ut rum!

— Stackars lappar! sade jag till den morska dam, som körde ut oss. Stackars lappar, vad ha de gjort för ont?