Produced by Jari Koivisto

EURIPIDES' ELEKTRA

Öfversatt

af

Axel Gabriel Sjöström.

Helsingfors, hos J.C. FRENCKELL & SON, 1843.

Euripidis Electra.
Svethice redditus
cuius
Particulam Primam
VENIA AMPLISSIMAE FACULTATIS PHILOSOPHICAE AD IMPERIALEM
ALEXANDRIALEM IN PENNIA UNIVERSITATEM
PRAESIDE
AXELIO GABRIELE SJÖSTRÖM
Literaturae Graecae Professore Publico et Ordinarie
P.P
RESPONDENS
CAROLUS JOHANNES AUGUSTUS LEIDENIUS
Borealis
In Auditorio Philos; die 7 Jun. 1843
h.a.m. 10.
HELSINGFORSIAE
EX OFFICINA TYPOGRAPHICA FRENCKELLIANA

ELEKTRA.

PERSONERNE:

BONDEN.
ELEKTRA.
ORESTES.
PYLADES, stum.
KLYTAIMNESTRA.
KHOREN.
GUBBEN.
SÄNDEBUDET.
DIOSKURERNE.

BONDEN.

O, gamle Argosland, och du, Inachosflod,
Dän fordom på ettusen skepp i härnad drog
Mot Troerlandet Agamemnon, konungen;
Och se'n han nedgjort herrskarn uti Ilios,
Drott Priamos; och tagit stolta staden in, 5
Till samma Argos återkom, uppställande
I höga templen fiendernas bytesskatt!
Der gick nog allting väl; men hemma i sin borg
Han föll för Klytaimnestras, egen makas, svek,
Och för Aigisthos', sonens af Thyestes, hand. 10
Så Tantalos' urgamla spira lemnande,
Han dog, och nu Aigisthos konung är härstäds,
Och har till maka dottren utaf Tyndareus.
Af dem, han lemnade, när han till Troia for,
Sonen Orestes, och ungtärnan Elektra, 15
Af dessa bortstal fadrens gamle vårdare
Orestes, som Aigisthos hade dräpa tänkt,
Och gaf åt Strophios, att fostras i Phokensers land,
Men i sin faders boning blef Elektra qvar,
Och henne strax, såsrnart hon blifvit mogen mö, 20
Begärde uti Hellas' land de förste män.
Af fruktan, att en son hon skulle föda fram
Till Agamemnons hämnare, i borgen höll
Aigisthos henne, och åt friaren ej gaf,
Nu då det mellertid var mycken fara vardt, 25
Att åt ättboren man hon hemligt födde barn,
Beslöt han dräpa henne; gryma modren dock
Sin dotter räddade utur Aigisthos' våld.
Ty för sin makes dråp ett svepskäl hade hon,
Men fruktade, att hatad bli för barnets mord. 30
Och efter detta stemplade Aigisthos nu
Sålunda: ho som dräpte Agamemnons son,
Som rymmt ur landet, skulle derför bli betald.
Elektra deremot bortskänkte han åt mig
Till maka; mig, som från de Mykenaiers ätt 35
Härstammar, och i sådan hänsigt icke blygs.
Ty glansrik genom börden, jag på egendom
Är arm: och Fattigdom föröder Adelskap;
Så att han ringa fruktan bar för ringa man.
Men om en man med värdighet Elektra fått, 40
Förgäten hämd åt Agamemnons dräp helt visst
En sådan väckt, ock gett Aigisthos rättvist straff.
Ock har jag aldrig hennes bädd — det vet Kypris —
Oskära vågat; och för mig hon jungfru är.
Förty jag blygs, att rik mans dotter, som jag fått, 45
I sådant kränka, hvartill jag är oförtjent.
Och honom, som i folkets mund min svåger nämns,
Stackars Orestes, ömkar jag, om, hem anländ,
Han måste skåda systrens bröllop olyksfullt.
Men skulle någon säga, att en narr jag är, 50
Som fått ung Jungfru i gemak, och nalkas ej,
Han vete, att med lätta sinnens alnmått han
Det rätta mäter, och är just en sådan sjelf.

ELEKTRA.

Kolsvarta natt, de gyllne stjernors fostreraka,
I hvilken, detta embar på mitt hufvud stäldt, 55
Till vattenkällan jag mig hän begifver nu,
Visst icke störtad än i sådan uselhet,
Men för att visa gudarna Aigisthos' brott,
Och upp mot ethern sända suckar till min far!
Förty nidqvinnan, Tyndaridskan, moder min, 60
Att smickra bolarn, stötte mig utur vår borg;
Och sedan åt Aigisthos andra barn hon födt,
Tillöfverlopps Orestes räknar hon och mig.

BONDEN.

För min skull, hvi, osälla, gör du dig besvär
Med slikt bestyr, du försteligt uppfostrade. 65
Och hvi afstår du ej, då jag dig ber derom?

ELEKTRA.

Jag skattar dig jemlik med gudarna, som vän;
Ty i min nöd du icke har missaktat mig.
Skön är för dödliga den lott, att räddaren
Uti olyckan finna, som jag funnit dig. 70
Jag derför bör, ock oombedd, hvad jag förmår,
Din börda lätta, att du henne bära kan,
Samt dela arbete med dig. Du har dock nog
Bestyr derute. Inomhus det är min pligt,
Att allt omsköta. Ljuft för arbetskarlen är, 75
Från gärdet hemländ, att god ordning möta få.

BONDEN.

Gå bara, om dig lyster; ty ej långt ifrån
Vårt pörte källan är; men jag, då dager blir,
Till åkern drifver oxarna, och sår min teg.
Lat vu'en ingen, fast han Gud på tungan bär, 80
Förutan arbete, sitt uppehälle fick.

ORESTES.

Min Pylades, dig ibland menskor skattar jag
I vänskap och i trohet främst, och redlighet!
Du är den ende, som Orestes älskat har,
Mig, stackars man, utaf Aigisthos grymt förföljd, 85
Som gaf min far sin bane, af förderflig mor
Biträdd, ifrån orakelguden kommer jag
Till Argoslandet, så att ingen vet derom,
I mening, att med mord umgälla mördarne.
Min faders graf besökte jag, förlidne natt, 90
Och gjöt en tår, och offrade en lock derpå.
Och slagtade ett lamm, hvars blod jag rinna lät
I hemlighet, att intet vet våldsherrskaren.
Dock inom stadens mur min fot ej sätter jag;
Men tveksam mellan tvenne dåd jag kommit hit 95
Till landets gränser: för att genast vandra bort
Åt annan ort, om spejarn sett mig, sökande
Min syster åter; — ty man säger, att förmäld
Hon fäst sitt bo, och icke mera jungfru är; —
Att råka henne, och till min deltagerska 100
I hämden få, och forska hvad bak muren hörs.
Alltså — ty Eos höjer ren sin stråleblick —
Från denna stig vi vika må på annan stråt.
Ty någon plogkarl, eller någon piga tör
Väl visa sig, af hvilken vi utforska må, 105
Om syster min har fäst sitt bo i denna trakt.
Dock der jag varsnar någon ibland tärnorna,
Som ifrån källan bär på klippta hufvudet
Ett embar; sittom derför här och spörjom åt
Hos tjensteqvinnan, om vi någon kunskap få, 110
Min Pylades, i sak, hvarför vi kommit hit.

ELEKTRA.

Stig hurtigt på! nu är hög tid; Stroph.
O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!
Ve mig, ve mig!
Agamemnons egen dotter 115
Är jag, och mig födde Klytaimnestra,
Skräcklig dotter af Tyndareus.
Jag kallas den olyckssälla
Elektra af medborgsmän.
Ve, ve, de tryckande hjerteqval, 120
O far, och mitt gryma lif!
Du redan i underjord
Hvilar, af egen maka dräpt,
Och Aigisthos, o Agamemnon.
Välan, stämm upp din sorgelåt, 125
Och väck mångtåriga fröjden!
— — — — — — — — — —
Stig hurtigt på! nu är hög tid;
O skynda, skynda dig, gråtande, framåt!
Ve mig, ve mig!
I hvilken stad, och i hvilket hus, 130
O stackars min broder, tjenar du,
I fadrens salar lemnande,
Vid bittraste olyckslott,
Beklagliga systren qvar?
Måtte du komma, i sådan nöd, 135
Mig arma till räddning, Zeus, o Zeus,
Och hämnare af min faders
Skändeligt gjutna blod,
Ställande kosan till Argos' land!
Men nu detta embar frän huf- 140
vudet lyftande, nattliga klageljud
Jag till min fader vill höja upp.
Dödsqvädet, o fader, en klagesång Epod.
Jag sänder ditneder i suckar,
Af hvilka jag alla dagar 145
Qväljs, och med naglarna
Sönderklöser min hals,
Och drabbar mitt klippta hufvud med handen,
Allt för din död.
Ve, ve, jag vill slita min lock! 150
Och liksom melodiska svanen
I strömmande flodens bädd
Påkallar sin älsklige far,
Som i gillrets i svekliga garn
Fann döden: så dig, olycklige 155
Fader, begråter jag,
Som fick det aldrayttersta badet i
Dödens ohyggliga bädd.
Ve mig — ve,
För bittra din mordyxas skull, fader, 160
För bittra din resas beslut från Ilios!
Ej med ett prunkskärp mötte dig.
Makan, och icke med blomsterkrans;
Nej, med tveeggige svärdet hon
Aigisthos i sorglig nidbragd halp, 165
Som hon hemligt tog i sitt läger.

KHOREN.

Agamemnons dotter, jag kommen är, Stroph. 1.
Elektra, till din landtliga boning.
Hit lände en, lände en mjölkdrinkare,
Mykenaier och bergsbo nyss, 170
Som säger, att till öfvermorgon
Utsätta en offerfest
Argeierne, och till Hero
Samtlige jungfrur erna gå.

ELEKTRA.

Ej, väninnor, för högtidsprål Stroph. 2. 175
Hjertat, eller för gyllene
Keder, mer hänföres hos mig,
Arma; ej träder jag nånsin i dans
Med Argeiska tärnorna mer,
Svängande svarfvade foten. 180
Tåren mitt offer är,
Och jag, olyckliga, vårdar blott
Om tåren, alla dagar.
Skåda mitt tofviga hår,
Och denna trasiga kappa, om 185
De anstå Agamemnons
Konungsliga dotter, och
Troia, som städse min fader
Minnes, af hvilken det intogs.

KHOREN.

Gud är mäktig; men värdigas dock af mig Motstr. 190
Mångstickade manteln taga, och kläda på
Det gyllene tillägg till ditt fägrings glans!
Menar du, med tårar dig,
Fast gudar du ej vördar, seger få
På fienderna? — Genom suckar ej, 195
Men böner, höjda till gu-
dars thron, vinns lyckan, mitt barn.

ELEKTRA.

Ej bland gudarna någon bor Motstr. 2.
Den olyckligas verop öf-
ver öfvadt fadermord. 200
Ve mig, för dräpte fadren, ve!
Samt för den lefvande irraren,
Som nu vistas i fremmande land,
Den arme man, och sitter kanske
Vid drängars härd, 205
Fast son af ståtelig far.
Sjelf jag i fattiga hybblet ber,
Förtvinande i mitt sinne,
Bortkörd ur min faders palats,
Uppå bergsklinterna här. 210
Men mor hon ligger i mördarns bädd,
Och sofver hos annor man.

KHOREN.

För Hellas' folk till mången ofärd skulden är
Din moders syster, Helens, och för ditt hus.

ELEKTRA.

Ack, sek, J qvinnor! nu jag afstår från min gråt. 215
Invid vår boning fremlingar, som lägrat sig
Derborta, smyga ju utur försåtet fram.
Du, vägen utför, skyndsamt, och till hybblet jag
Illgerningsmännen måga fly med snabba steg.

ORESTES.

Blif qvar, beklagansvärda, och min hand ej räds! 220

ELEKTRA.

Jag vid Apollon beder: slå mig ej ihjäl!

ORESTES.

Jag andra dräpa ville, mer fiendtliga.

ELEKTRA.

Gå hän, och nalkas ej hvad dig ej nalkas höfs.

ORESTES.

Ej kan jag någon närma mig med större skäl.

ELEKTRA.

Säg, hvi du svärdbeväpnad dröjer vid mitt tjell? 225

ORESTES.

Blif qvar, och hör mig! du kanhända träffat rätt.

ELEKTRA.

Jag blir, och är fullkomligt din, som makten har.

ORESTES.

Från broder din med tidender jag kommit hit.

ELEKTRA.

Säg mig, du käre, om han lefver, eller dött?

ORESTES.

Han lefver; ty det bästa först jag säga vill. 230

ELEKTRA.

Dig önskas välgång som de ljufva ordens lön.

ORESTES.

Oss båda unnar jag gemensamt denna lott.

ELEKTRA.

Hvar vistas han, den usle, uselt landsförvist?

ORESTES.

Han tvinar bort, och lyder lag än här, än der.

ELEKTRA.

Och lider brist på dagens nödtorft möjligen? 235

ORESTES.

O nej! men dock vanmäktig är landsflyktig man.

ELEKTRA.

Med hvilket budskap kommer du från honom nu?

ORESTES.

Jag frågar: lefver du? hvad qval betrycka dig?

ELEKTRA.

Först skådar du, hur till en skrika jag förbytts,

ORESTES.

Af qvalen tvinad, att jag just beklagar dig. 240

ELEKTRA.

Mitt hufvud rakadt är och hår, på Skythers vis.

ORESTES.

Din broder och din dräpte far dig smärta gör.

ELEKTRA.

O ve! hvad är mig kärare, än desse två?

ORESTES.

Ack, ack, hvad hyser du för tankar om din bror?

ELEKTRA.

Han borta är, den älsklige, och hemma ej. 245

ORESTES.

Se'n hvilken tid från staden fjerran bor du här?

ELEKTRA.

O fremling, mig man gifte bort, en olycksstund!

ORESTES.

Din arme bror! — din man dock Mykenaier är?

ELEKTRA.

Ej så, som fadren ärnade bortgifta mig.

ORESTES.

Ack, låt mig höra, och berätta för din bror! 250

ELEKTRA.

I denna koja bor jag här, på fjerran trakt.

ORESTES.

Slikt hus koherden eller dikarn värdigt är.

ELEKTRA.

Javäl en fattig hedersman, och mot mig blid.

ORESTES.

Hvad blidhet är det då, som finns hos din gemål?

ELEKTRA.

Min bädd han aldrig nånsin djerfts att närma sig. 255

ORESTES.

Af kyskhetslöfte bragt derhän, af kallt förakt?

ELEKTRA.

Min fader kränka och min mor han ville ej.

ORESTES.

Vardt han ej glad emellertid att ega dig?

ELEKTRA.

Han ej Aigisthos gilla vill, som gifteman.

ORESTES.

Begriper! — — att ej för Orestes stå tillsvars. 260

ELEKTRA.

Visst var han rädd för det också; men eljes klok.

ORESTES.

Ack!
En hedersman du nämner, som bör hållas väl.

ELEKTRA.

Ifall han kommer hem, som nu är bortastadd.

ORESTES.

Än moder din, fördrog hon sådant giftermål?

ELEKTRA.

Nog älskar qvinnan karlarna; ej egna barn. 265

ORESTES.

Säg mig, hvarför Aigisthos dig så skymfade?

ELEKTRA.

Han gaf mig honom, att jag blefve ungars mor.

ORESTES.

Ej söners, som dig skulle hämnas framdeles?

ELEKTRA.

Såsom han stemplat, skall han göra mig besked.

ORESTES.

Vet modrens make, att ännu du jungfru går? 270

ELEKTRA.

Det vet han icke; jag med tystnad döljer det.

ORESTES.

Tillåts väninnorna, här stå, att höra oss?

ELEKTRA.

Jo, dina ord och mina vackert dölja de.

ORESTES.

Hvad gjorde väl Orestes, om han komme hem?

ELEKTRA.

Det frågar du? — ett skamligt tal! Är väl nu tid? 275

ORESTES.

Hur sloge han ihjäl sin faders banemän?

ELEKTRA.

Af fienderna lidande hvad fadren led.

ORESTES.

Med hans hjelp vågade du dräpa moder din?

ELEKTRA.

Ja visst, med samma yxa, som min fader draps.

ORESTES.

Får jag det säga? är ditt tal att lita på? 280

ELEKTRA.

Jag doge gerna se'n jag gjutit modrens blod.

ORESTES.

Ack!
Om nu Orestes vore här, och hörde allt!

ELEKTRA.

Änskönt jag såge, kände jag ej honom mer.

ORESTES.

Det är ej under; ung du skildes från ung bror.

ELEKTRA.

En ende skulle känna honom dock ännu. 285

ORESTES.

Han visst, som sägs ha honom ifrån döden frälst?

ELEKTRA.

Hans egen fars skolmästare, en gammal man.

ORESTES.

Din far; den mördade, säg, hvilar han i graf?

ELEKTRA.

Han hvilar, som han hvilar, vräkt ur egen borg.

ORESTES.

Ve mig! hvad sade du? de dödlige alltså 290 Af andras qval förnimma äfven smärtens gadd. Förtälj mig saken! att jag bär till broder din Oljufva ord, men nödiga att höra dock. Barmhertighet dock aldrig uti oträngdt mål, Hos visa männer finns; men icke strafflöst är, 295 Om alltför mycken vishet hos den vise bor.

KHOREN.

Densamma hjertats önskan delar äfven jag.
Ty fjerran här på landet boende, jag ej
Af stadens nidverk vet, men ville veta nu.

ELEKTRA.

Må vara! om jag måste. Men jag måste väl 300
Förtro åt vännen mina och min faders qval.
Men dig, o främling, beder jag, som talet väckt,
Säg för Orestes mina lidanden, och hans,
Och aldraförst, af hurdan mantel jag är skyld,
Hur smutsig jag är, och inunder hvilket tak 305
Jag bor, som dock härstammar ifrån kongaborg.
Ock jag med skottspoln väfver mina kläder sjelf,
Såframt jag ej vill naken gå, och lottlös bli;
Sjelf äfven vattnet ifrån floden hämtar jag,
Från gudafester utestängd, från danser skild. 310
Jag hustrur hatar, då jag sjelf är jungfru blott?
Jag Kastor hatar, som, förrn han bland gudar kom,
Förlofvades med mig, sin egen anförvandt.
Min mor, omgifven utaf Phrygisk bytesskatt,
På thronen sitter, och de Asiatiska 315
Småtärnor stå bredvid, dem far tillfångatogs
Idaiska mantlarna tlllsammanfästade
Med gyllne spännen; dock min faders svarta blod
I borgen ruttnar än, och han, som honom drap,
Bestigande min faders vagn, far hurtigt fram; 320
Och spiran, hvarmed far anförde Hellas' folk,
Han öfver modig håller i blodsölad hand.
Men Agamemnons minnesvård missfirmad blir,
Samt undfår gjuteoffer, eller myrtenstjelk
Ej någonsin, och tom på smycken står hans graf. 325
Af vin uppfuktad mellertid, min moders man
Den store, som han kallas, trampar deruppå,
Och på grafstenen slungar sten på sten,
Samt vågar föra emot oss ett sådant tal:
"Hvar är Orestes? Han sin faders vård minsann 330
Rätt väl försvarar?" — Så han hädas, bortastadd.
Säg honom det, o fremling, då jag ber derom,
På månge andres vägnar, hvilkas tolk jag är,
Så händerna, som tungan, och beängslad själ,
Och mitt kalskurna hufvud, och Orestes' far. 335
Ty nesligt är, om samme far de Phryger slog,
Men han allena ej en ende dräpa kan,
Den unge kämpen, aflad utaf bättre far.

KHOREN.

Der ser jag mannen, just din make menar jag,
Som, efter slutadt arbete, nu kommer hem. 340

BONDEN.

Ha! hvad är det för fremlingar, jag skådar här?
Utaf hvad orsak ha de till mitt hybbles dörr
Anländt? monntro de söka mig? Stor skam
För hustru, att med unga glopar stå i prat.

ELEKTRA.

Min kära du, mot mig ej må du svartsjuk bli! 345
Du sanningen skall veta strax: de fremmande
Ifrån Orestes kommit hit, som sändebud.
J fremlingar, misstycken icke gubbens ord!

BONDEN.

Hvad säga de? Finns mannen till, och ser guds dag?

ELEKTRA.

Så spörjes visst; och deras tal mig trovärdt syns. 350

BONDEN.

Monntro han minnes fadren än, och dina qval?

ELEKTRA.

Det vill jag tro; vanmäktig är landsflyktig man.

BONDEN.

Hvad tidender ha de ifrån Orestes bragt?

ELEKTRA.

Att speja mina lidanden han skickat dem.

BONDEN.

Somt se de säkert sjelfve; somt förtäljer du. 355

ELEKTRA.

Dem känna de, och intet görs dem mer behof.

BONDEN.

Alltså man dörren längesedan öppna bordt:
Inträden här! Som lön för goda ord J fån
Gästplägning strav, så godt mitt ringa hus förmår.
Fort, drängar, lyften derför in ressakerna, 360
Och krusen icke J, från älskad älsklige
Hitkomne! Ty änskönt jag är en fattig man,
Min ringa härkomsts bruk för er ej röjer jag.

ORESTES (till Elektra).

Vid gudar, han som till ett kyskhetsäktenskap
Med dig förmäldes, vill Orestes ingen skam! 365

ELEKTRA.

Just denne kallas man åt mig, olyckliga!

ORESTES.

O ve!
Ej finns ett säkert tecken uppå mannamod;
Förty förvirring är de dödliges natur.
Jag ofta sett, att sonen utaf ädel far
Blef usling; sett af slema fäder goda barn; 370
Sett armod uti rike mannens tankesätt,
Men höga tankar hos den läge bettlaren.
Hur skall alltså man dömma rätt i sådan sak?
Kanhända efter rikdom? dålig domare!
Än efter dem som intet ha? nej, armoden 375
Är krämpig, och i nödens stund lär mannen svek.
Än efter vapnen? Ho, då han lansudden såg,
Intygade väl rätt, hvem som den tappre är?
Det bästa blir, att lemna sådan sak derhän.
Ty denne mannen, hvarken bland Argeier stor, 380
Ej heller uppblåst af sin ätts förmenta glans,
Men utur hopen en, befunnits har brakarl,
Er sansen, J, som, utaf toma fördomar
Uppfyllde, ståten och, på tonen, menskorna
Bedömmen och, på umgängssättet, ädlingar! 385
De ädle männer ensame förvalta väl
Så stad, som hus; men toma kroppar utan själ,
De äro stoder uppå torg: — I härnaden
Den starke armen, som den svage, skördas hän:
Och sådant allt beror af tapperhet och art. 390
Derför — han är det värd, tillstädes eller ej,
Agamemnons son, för hvars skull hit vi kommit ha —
Nu låtom oss mottaga bjudningen; välan,
J tjenare, vi måste in; den fattige
Mer än den rike vare mig välvillig värd! 395
Alltså jag prisar denne mannens gästfrihet;
Men såge hellre, att din egen bror likväl,
Sjelf lycklig, mig ledsagade i lyckligt hus.
Kanske han kommer; ty orakelgudens ord
Ha laga kraft; ej menskors spådom aktar jag. 400

KHOREN.

Nu, mer än nånsin, o Elektra värmes upp
Af fröjd vårt hjerta; ty måhända stadgar sig
Vår lycka herrligt, som så långsamt hittills skred.

ELEKTRA.

Min stackars man, då nog du vet vår fattigdom,
Hvi tog du dessa gäster mot, förmer än du? 405

BONDEN.

Hvi, om de äro, som de synas, ädlingar,
Ej hölle de tillgodo smått såväl som stort?

ELEKTRA.

Emedan du misstagit dig, och fattig är,
Så gå nu till min fäders gamle vårdare,
Der han vid floden Tanaos, som genomskär 410
Argeiska landets gränser, liksom Spartas jords,
Med hjorden vistas, se'n ur staden han fördref!
Bed honom gå till hybblet sitt, och derifrån
Till fremlingarnas bord förskjuta oss en rätt.
Hur han skall glädjas, och beprisa gudarna, 415
Förnimmande, att gossen lefver, som han frälst!
Ty ej ur fadersborgen, och utaf vår mor
Vi något finge; men blott harm bebådade
Om skökan hörde, att Orestes lefver än.

BONDEN.

Om dig så synes, vill jag bringa detta bud 420
Till gubben; gå nu oförtöfvadt du ditin,
Och ställ i ordning der! Blott hustrun vilja har,
Hon för en måltid tusen medel finner upp.
Ock är så mycket i vårt hybble qvar ännu,
Så att vi gitte dessa mätta för en dag. 425
Men efter nu på sådant ämne tanken föll,
Begrundar jag, hur penningen har mycken kraft.
Att hjelpa vänner med, samt, när man krämpa får,
Der ur sig redat daglig nödtorft är likväl
En ringa ting; ty mättad mage gör enhvar, 430
Såväl den rika, som den arma lika fröjd.

KHOREN.

Stolte galejor, som drogen fordom till Troia, Slroph. 1.
Med otaliga årors mängd,
Bland Nereiderna hållande dans,
Der flöjtvänlig svängde Del- 435
phinen sig, omkring mörksprö-
tiga stammar vältrad,
Beledsagande Thetis' son,
I föttrens språng lätte Akhilleus,
Med Agamemnon, till Troiske, 440
Simoentiska stranden!
Och Nereiderne, lemnande Euboias kust, Motstr. 1.
Från Hephaistos' gyllene städ
Hämtade vapnens konstfulla verk,
Uppå Pelion, och i hö- 445
ga Ossas heliga lunder,
Nymphernas vårdtorn,
Spörjande dessa, hvar hjeltens far,
Riddaren, fostrat åt Hellas dess ljus,
Thetis', hafsgudinnans, ättling, 450
Åt Atreides ett snabbfotadt värn.
Men af någon i Naupliske hamnen, _Stroph_2.
Som från Ilios kommit, de hörde,
Att, uppå din, o Thetis' son,
Herrlige skölds omkrets, 455
Följande bilder, skräckbilder
För Phrygerna, ristats in.
På kringlöpande randens rund
Halsskördaren Perseus, med vingad
Sko öfver hafvet, fram- 460
for, och Gorgos hufvud höll,
Med Zeus' budbärare Hermes,
Maias landtlige ättling.
Och i midten af skölden strilade Motstr. 2.
Solens blanka skifva 465
Med vinghästarnas spann,
och stjernors etheriske danshär,
Pleiader, Hyader, för Hektors
Ögon ett dödsbad.
Uppå gullsirade hjelmen sågos 470
Sphinger, med sjungna bytet i klorna
Hållet; på pansaret, som är
Ländvärnaren, i fyr-
språng lopp en lejoninna, och blicken
Peirenaiske fålen följde. 475
På mordiska glafven fyrhofvade hästar sig stegrade, Epod.
och kring ryggen hvirflade skyar af stoft.
Sådane männers drott,
Stridpröfvade kämpars, drap du, o Tyndareus' 480
Dotter, din egen gemål, vanartade qvinna!
Thy skola de himmelske dig en gång
Nedsända till underjorden, och jag
Skall se ur den blödande strupen 485
Med svärd utgjutet, ditt blod.

GUBBEN.

Hvar är hon, hvar min unga, vördnadsvärda fru,
Agamemnons dotter, som jag fordom fostrade?
Hur brant är ej uppgången hit till hennes hus,
För sammankrumpen gammal man, att trampa på! 490
Till sina vänner måste man dock, tänja ut
Refbenen ömsesids och krökta knäets veck.
Ack, dotter min, jag ser du nyss hemkommen är,
Jag skyndat hit, att bringa dig ett litet lamm,
Som jag ur hjordarna åt dig utplockade, 495
Och blomsterkransar, jemte ostar, som jag valt;
Dessutom ock en gammal skatt ur källaren,
Till doften ljuflig, njugg, men kostelig likväl,
Att blanda ut en skål med krukans svaga dryck
Man bringe detta till de fremmande, du fått, 500
Men jag med fliken af min kappa ögonen,
Dän tårar välla, torka vill emellertid.

ELEKTRA.

Hvad är, du gamle, som ditt öga fuktigt gör?
Du minns kanske min ofärd, sedan fordomtid?
Kanske Orestes' usla landsflykt smärtar dig? 505
Kanske min fader, som du förr i famnen bar,
Och gagnlöst fostrade för dig och vännerna?

GUBBEN.

Visst gagnlöst! nu jag dock ej kunde hejda mig.
Ty då af händelse jag lände till hans graf,
I ensamheten föll jag ned derpå, och gret, 510
Och öppnande på legeln, offergjöt derur,
Och myrtenqvisrtar ställde kring på kumlets rand
På sjelfva bålet såg jag då svartulligt får,
Nyss slagtadt, och ej längese'n utgjutet blod,
Och blonde hårets lockar såg jag, skördade, 515
Samt undrade, min dotter, ho bland menniskor
Tordts grafven nalkas; det ej en Argeier var.
Men kanske kom din broder hem i hemlighet,
Och hyllade dervid sin faders olycksgraf.
Betrakta locken, läggande vid eget här, 520
Om det ej är till färgen lika med dethär.
Förty hos dem, som rinner samme faders blod,
Plär mången kroppens del antaga samma skick.

ELEKTRA.

Du, gamle, ordar hvad ej vise männer höfs,
Ifall du menar, att min djerfve bror, i smyg, 525
Af fruktan för Aigisthos, kom till detta land.
Dessutom hvad är väl en hårlocks vittnesbörd?
Hans, i palaistran bildad ut på riddarvis;
Min, utaf kammen agad? — Slikt omöjligt är.
Du lika lockar finna skall hos många nog, 530
I hvilka samme blod ej rinner, gamle man.

GUBBEN.

Träd du uti hans spår, och pröfva, om hans sko
Ett märke lemnat, passligt för din fot, mitt barn!

ELEKTRA.

Hur är det möjligt, att uti stenbunden mark,
Som denna, aftryck gjordes? om dock vore så, 535
Kanhända är två syskons fot ej lika stor,
En qvinnas och en mans: Karl lofven tar.

GUBBEN.

Ifall din bror till våra bygder kommen är,
Säg, om du märke eger på skottspolens verk,
Hvari jag honom hemligt räddade från död? 540

ELEKTRA.

Ack, minns du ej, att, då Orestes gick från oss,
Jag än var barn? men om jag äfven kappor väft,
Hur skulle han, då liten pilt, i samma gå,
Såframt ej kläder jemte kroppen vexa till?
Nej, någon fremling, af medömkan, klippt sin lock 545
På grafven, eller rörd af hela landets sorg.

GUBBEN.

Hvar äro fremlingarne nu? jag önskar se,
Och spörja dem om allt, ehvad din broder rör.

ELEKTRA.

Der komma de utur vårt tjell med snabba steg.

GUBBEN.

De högvälborna! — dock jag lemnar det osagdt; 550
Ty högvälboren mången var en stympare.
Likväl jag fremlingarna nu välkomna vill.

ORESTES.

Var helsad, gubbe! utaf hvem, Elektra, säg,
Har du den gamla vänsqvarlefvan qvar ännu?

ELEKTRA.

O fremling, det är han, som fostrade min far. 555

ORESTES.

Hvad säger du? densamme, som din broder stal.

ELEKTRA.

Min bror han räddat, om han eljes lefver än.

ORESTES.

O ve!
Hvi ser han på mig, likasom skärskådande
Ett silfversmycke? menar han mig någon lik?

ELEKTRA.

Kanske han gläds, att ann Orestes se i dig. 560

ORESTES.

En älskad man; men hvarför stöfvar han omkring?

ELEKTRA.

Du fremmande, med häpnad, ock jag detta ser.

GUBBEN.

Elektra, väna dotter, bed till gudarna!

ELEKTRA.

Om hvad? om det som icke är, om det som är.

GUBBEN.

Att få den dyra skatten, som gud visar dig. 565

ELEKTRA.

Till gudarna jag beder; nu hvad vill du mer?

GUBBEN.

Nu kasta ögat, barn, på denne älsklige!

ELEKTRA.

En stund jag fruktat, att ej mer du riktig är.

GUBBEN.

Är jag ej riktig, jag, som skådar broder din?

ELEKTRA.

Hvad har du, gamle, sagt? ditt tal oväntadt är. 570

ORESTES.

Att här jag ser Orestes, Agamemnons son.

ELEKTRA.

Hvad märke har du, som jag kunde lita på.

GUBBEN.

Ett ärr vid ögat efter blodigt sår, han fick,
Då han en kalf förföljde jemte dig, och stalp.

ELEKTRA.

Hvaba? jag märket skådar efter fallet sjelf. 575

GUBBEN.

Men dröjer än, att närma dig den käraste?

ELEKTRA.

Nej, icke mer; utaf ditt märke är min själ
Fullt öfvertygad. Du, som lände ändtligen,
Dig eger jag. — — —

ORESTES.

Och du omsider ägs af mig.

ELEKTRA.

Jag aldrig trodde — — — 580

ORESTES.

Jag ej heller hoppades.

ELEKTRA.

Är du den rätte?

ORESTES.

Ja, din ende bundsförvandt!
Ifall det varp jag drager upp, som kastas nu.
Det vet jag, och man mer ej bör på gudar tro,
Om brottet högre ställes än rättrådighet