HELENA

af

Euripides

Öfversatt af

Axel Gabriel Sjöström

EURIPIDIS HELENA.

SVETHICE REDDITA cuius Particulam Primam VENIA AMPLISSIMAE FACULTATIS PHILOSOPHICAE AD IMPERIALEM ALEXANDREAM IN FENNIA UNIVEBSITATEM

PRAESIDE

AXELIO GABRIELE SJÖSTRÖM Literaturae Graecae Professore Publico et Ordinario Imper. Ord. de St. Wladimiro in IV Classe Equite P.P. RESPONDENS ALEXANDER HULTIN

Stipendiarius Quintae Cohortis Pyrobolorum Savono-Carelus In Auditorio Philos. die 1 Nov. 1843 h.p.m.4.

Helsingfors, hos J.C. Frenckell & Son, 1845.

PERSONERNE:

Helena. Teukros. Khoren. Menelaos. Gumman. Budet. Thronoe. Theoklymenos.[Andra budet] Dioskurerne.

HELENA.

Här rinner Nilens nymphbebodda vatten fram, Hans, som, i stället för den himmelska regnskurn, Egyptens åkrar vattnar, när hvit snö bortsmällt. Sålänge Proteus lefde, var han landets drott, Och bodde uppå Pharos' ö, Egyptens kong. 5 Bland vattnets tärnor en han valde till gemål, Psamathe, såsnart hon öfvergiftit Aiakos. Hon födde sedan tvenne barn i denna borg, En son Theoklymenos, som from mot gudarna. Sitt lif framlefde, och en dotter, underskön, 10 Sin moders ögonsten, sålänge barn hon var; Men när hon vuxit upp, och var giftvuxen mö, Hon kallades Theonoe, ty gudaråd Hon kände alla, varande och vardande; Utaf sin morfar Nereus hon den gåfvan fått. 15 Mitt fosterland är icke heller oberömdt, Sparta; min far är Tyndareus; ett rykte går, Att Zeus en gång inställde sig hos moder min, Leda, se'n han sig tagit skepnad af en svan, Samt sof hos henne stjälandes, liksom han flytt 20 Ur örnens klor, ifall den sägn trovärdig är. Sjelf Helena jag kallas, och de qval jag haft, Jag vill förtälja: tre gudinnor ställde sig För Alexandros, i Idaiska grottan fram, Hera, och Kypris, och zeusborna gudamön, 25 Och önskade få höra fälld sin skönhets dom. Min fägring satte, om hvad osällt fägring är, Kypris till pris åt Alexandros, med min hand: Och vann. Idaiske Paris stallen lemnade, Och kom till Sparta, för att dela bädd' med mig. 30 Hera, misstyckande, att priset hon ej vann, Tillintetgjorde Alexandros' giftermål, Och gaf ej mig åt honom, men en själfull bild Af mig, som var af himlens ether sammansatt, Åt sonen af drott Priamos, som trodde sig 35 Mig ega fåfäng tro! och egde ej; men Zeus Med denna ofärd andra planer sammanknöt. Ett krig han bragte öfver de Helleners land, Och olycksälla Phryger, att från menskomängd Och hvimmel så befria jorden, allas mor, 40 Och låta störste man i Hellas ärad bli. Nu för de Phrygers mod utsattes jag, ej jag, Men blott mitt namn till kamppris åt Hellenerna. Då lade mig Hermes i etherslöjorna, Betäckande med moln; ty mig ej Zeus förglömt, 45 Och bragte sedan hit till Proteus' kongaborg, Som kyskast han ansåg bland alla dödliga, Att Menelaos' bädd jag hölle så i helgd. Här är jag nu, och mellertid min arme man, Med samlad här, utkräfver mig, bortröfvade, 50 Mot Ilios' vallar dragande i härnad ut. För min skull månge kämpar vid Skamandriske Flodstranden dött; men jag, som alla qvalen bär, Förbannas, och man tror att jag, förrådande Min make bland Hellener väckt det stora krig. 55 Hvi lefver jag då? Af en gud jag rösten hört, Utaf Hermes, att jag får bo i Spartas land, Det stolta, med min make, när han hör, att jag Till Ilios ej kom, ej redde annans bädd. Sålänge detta solens ljus än skådade 60 Proteus, jag var för bröllop fredad; se'n han gömms I jordens mörker, mig den hädangångens son Att äkta jäktar. Men af aktning för gemåln Här invid Proteus' minnesvård knäböjer jag, Bönfallande, att han må skydda fordna band, 65 Så att, om jag vanryktadt namn i Hellas bär, Jag ej härstädes nesa mig åsamka må.

TEUKROS.

Ho är, som makten har i detta välbefästa hus? En rik man värdig denna boning synes mig, Med konungslig omgifning, och sköntinnad borg. 70 O Ve! O gudar, hvilken syn! Förhatlig skådar jag, Och blodig bild af qvinnan, som min ofärd var, Och samtlige Akhaiers. Dig, som liknar så Helena, förskjute gudarne! Och stode jag 75 Ej här på okänd jord, för säkert slungad sten Du strax umgällde, att du är Zeus dottersbild.

HELENA.

Hvarför du usle, ho du är, afskyr du mig, Och hatar mig, för hennes olyckshändelser?

TEUKROS.

Förlåt! För vreden vek jag mera, än jag bordt; 80 Ty hela Hellas bär ju till Zeus dotter hat. Och derför, qvinna, tag ej illa mina ord!

HELENA.

Ho är du? från hvad bygder kommer du till oss?

TEUKROS.

En bland Akhaierna jag är, de stackrarna.

HELENA.

Alltså ej under, att du hatar Helena. 85 Men hvem du är, hvarfrån, hvars son, du säga bör.

TEUKROS.

Mitt eget namn är Teukros, och min faders namn Är Telamon, och fosterlandets Salamis.

HELENA.

Hvi är du kommen hit till Nilens åkerfält?

TEUKROS.

Landsflyktig drefs jag bort utur min fosterbygd. 90

HELENA.

Ack, stackars karl! ho körde dig ur landet hän?

TEUKROS.

Min fader Telamon, som vara bordt min vän.

HELENA.

Och hvarför det? den saken din olycka gör.

TEUKROS.

Min broder Aias skulden var, vid Troia fälld.

HELENA.

Hur så? hans lif föröddes då utaf ditt svärd? 95

TEUKROS.

Frivilligt språng mot eget svärd hans bane var.

HELENA.

Var han då galen? hvilken sansad gjorde så?

TEUKROS.

Du visst Akhilleus känna torde, Peleus' son?

HELENA.

Som vi hört sägas, Helenas friare han var.

TEUKROS.

Död, väckte han bland vännerna om vapnen tvist. 100

HELENA.

Och hvilken skada hade Aias derutaf?

TEUKROS.

Då vapnen annan fick, från lifvet skildes han.

HELENA.

Du lider då gemensamt med hans lidanden?

TEUKROS.

Emedan jag med honom ej tillsamman dog.

HELENA.

Du kom då äfven med till Ilios' stolta stad? 105

TEUKROS.

Olycklig blef jag, se'n jag hjelpt att öda den.

HELENA.

Är den då redan bränd, och genom eld förstörd?

TEUKROS.

Så, att ett tydligt spår ej finns af murarna.

HELENA.

Osälla Helena, för din skull Phrygerne förgås!

TEUKROS.

Akhaierne derhos; ty ondt är mycket gjordt. 110

HELENA.

Hur lång tid har nu gått, sen staden härjades?

TEUKROS.

Man nära sju års frukter sedan bärgat in.

HELENA.

Hur lång tid eljes haden J vid Troia dröjt?

TEUKROS.

Rätt många månar, lupna genom tio år.

HELENA.

Säg, togen J den Spartiatska qvinnan ock? 115

TEUKROS.

Sjelf Menelaos henne ifrån luggen drog.

HELENA.

Såg du den arma, eller hörde prat derom?

TEUKROS.

Som dig jag ser med ögonen, ej mindre alls.

HELENA.

Sen till, att det synvilla ej från gudar var!

TEUKROS.

Säg eljes hvad du vill men nämn synvilla ej! 120

HELENA.

Tron J synvillan tillförlitlig vara då?

TEUKROS. Jag sjelf med egna ögon sett, och vettet ser.

HELENA.

Är redan hemma med gemåln Menelaos?

TEUKROS.

I Argos ej, ej heller vid Eurotas' flod.

HELENA.

Aj aj! du illa sagt för dem du illa sagt. 125

TEUKROS.

Han jemte sin gemål försvunnen vara sägs.

HELENA.

Togs ej af samtliga Argeier samma väg?

TEUKROS.

Togs visst; men stormen dref en hit, en annan dit.

HELENA.

På hvilka böljors ryggar gjorde de sin färd?

TEUKROS.

Tversöfver det Aigaiske hafvet foro de. 130

HELENA.

Har ingen se'n sett Menelaos återländ?

TEUKROS.

Allsingen; men för död i Hellas hålles han.

HELENA.

Med oss är slut; men Thestios' dotter, lefver hon?

TEUKROS.

Du Leda menar? redan hon afliden är.

HELENA.

Visst gjorde Helenas vanrykte hennes död? 135

TEUKROS.

Man säger, att hon snaran knöt kring ädel hals.

HELENA.

De Tyndarider, lefva de väl, eller ej?

TEUKROS.

De dött; de icke dött: tu tal man har derom.

HELENA.

Och hvilkendera tror man mest? o ve mig, ve!

TEUKROS.

I stjernors skepnad anses de för gudar två. 140

HELENA.

Detder du vackert sagt; hur lyder andre sägn?

TEUKROS.

Att för sin systers skull, de genom sjelfmord dött. Men nog är taladt; jag ej dubbelt sucka vill. Nu, för hvars skull jag kom till denna kongaborg, För att orakelqvinnan Theonoe få se, 145 Var mig behjelplig, att hon ger mig gudasvar, Hvarthän jag styra bör mitt skepp, för förlig vind Att Kypros' kuster hinna, der Apollon sjelf Mig förespått, att fästa bo, och Salamis Mitt nya hem benämna, för det gamlas skull. 150

HELENA.

Det skall dig sjelfva färden lära. Lemnande Vårt land, fly hädan, fremling, förrän Proteus' son Dig sett, som här är konung, men nu bortastada, Af sina trogna hundar följd, på blodig jagt. Ty hvar Hellen, som han påträffar, dräper han, 155 Och hvarföre derom du icke spörja må, Och jag ej säger; ty hvad båtade det dig?

TEUKROS.

Du talat väl, o qvinna! måtte gudarne Dig riklig vedergällning ge för goda ord! Du till gestalt visst liknar Helena, men ej 160 Ett likdant sinne, utan mycket olikt har. Hon snöpligt må förgås, och till Eurotas' stad Ej hinna; men du vare alltid lyckelig!

HELENA.

Ve mig, som i skräckliga smärtors skräckliga qval är kastad! Hur skall jag bekämpa min sorg? hvad qväde försöka, 165 Med tårar, jemmerskri, eller suckar? ve! Unga, bevingade mör, Stroph. 1. Döttrar af moder Jord, Seirener, måtte ni mina qval Dela, med Libyska 170 Lotosflöjtens eller Syringens ljud, Skänkande smärtorna ymniga tårar, Qvalena qval, och tonerna toner! Sånger, till sucken samljudiga, Skicke mig Phersephassa, 175 Blodiga, blodiga, att hon, på tårar, må Från mig, i de nattliga salar, undfå Härjade skuggors låfsång.

KHOREN.

Vid dunkla vattnet jag satt Motstr. 1. På klasige gräsets bädd, 180 De purpurskimrande mantlarna I solens gyllene strålglöd Värmande, samt i skogen af vassen. Dän ljöd då en jemmerklagan, Och jag hörde en ömklig, qvidande stämma. 185 Så suckar med verop mången gång Najaden, när uppå berget hon Sörjer den flyktande älskaren, Eller när hon i klippans klyfta, i grottan hos Pan Beklagar det gäckade bröllop. 190

HELENA.

O ve, o ve! Stroph. 2. Du byte på barbarens skepp, Helleniska flickehop, Ho bland Akhaiers seglare kom väl, ja, kom väl, Bringande tårar på tårar åt mig, 195 Bud om Ilios' undergång, Genom ödande elden skedd, För mig mångdråparinnan, Och för min skull mångplågarinnan? Leda, i snarans streck, 200 Emottog döden, Af sorg öfver nesan min. och, på sjön kringirrande, bortdog Min olycksälle gemål. Men Kastors och dess sambroders 205 Tvillingborna ära, försvunnen, Försvunnen, hemlandet, hästtrampade ängen lemnade Och skolorna vid den säfvige Eurotas, sin ungdoms äflan.

KHOREN.

O ve, o ve! Motstr. 2. 210 Mångsuckige olyckan din, O qvinna, och ödet ditt! Olycklig den stund må man kalla, man kalla, Då hos modren dig aflade Zeus, herrlig i ethern, 215 Snöhyig, med vinge af svan, Ty hvilken ofärd tryter dig? Och hvad qval har ej du utstått? Död är din mor, Och ej heller af Zeus 220 De tvillingssöner haft trefnad. Och fädernejorden ej skådar du, Men i all verlden går Det prat, som åt annors bädd Dig, vördade, öfverlemnar. 225 Och din make i sjön och i böljorna lifvet förlorat; Ej någonsin mera fädernesalen, Ej koppartemplet du lyckliggör.

HELENA.

O ve, ove! ho var det bland Phrygers folk? Stroph. 3. Eller ho från Helleniska landet 230 Har timrat för Ilios gråtvärd Fura? hvaraf hopfogande Osälla galejan se'n Priamiden seglande kom på barbarisk båt, Till min födernehärd, 235 För min menliga Fägrings skull, att roffa mitt bröllop. Men den falska mångdråparinnan Kypris Danaiderna bragte och Priamiderna död; Ve mig, olyckliga! 240 Och hon på den gyllene thron, Motstr. 3. Zeus höga omfamning, Hera, Snabbfotade sonen af Maia sände, Som mig, de friska rosenblad, inunder kappan, Samlande, bjöd till koppartemplig Athena 245 Komma; men genom ethern bortröfvande, Till detta osaliga landet, Till en split, en split bestämde För Hellas och Priamos söner. Och mitt namn vid Simuntiska böljan har 250 Ett vanskeligt rykte fått.

KHOREN.

Jag vet, att du olycklig är; dock båtar dig, Att bära lifvets händelser med tålamod.

HELENA.

Väninnor, vid hvad öde är jag sammanfäst? 255 Har till järtecken modren mig åt menskor födt? Ty ej Hellenska, ej Barbarska nånsin än I hvitt foderal till verlden sina foster släppt, Hvari mig Leda säges hafva fått af Zeus. Ett under äro mine öden, och mitt lif, 260 Dels genom Hera, dels ock för min fägrings skull. O, måtte jag, utsuddad som ett konterfej, För denna vackra, få en fulare gestalt! Och alla onda öden, som jag lider nu, Hellenerne ha glömmt; men de ej onda de 265 Nog minnas, likasom de onda ödena. Den som, enär han afser blott ett olycksfall, Af gudar hemsöks, bär det tungt, men måste dock, Men jag i många olycksöden ligger snärjd. Ty fastän icke brottslig, jag vanryktad är. 270 Och den olyckan större, än en verklig blir, När brott, som icke finnas, man påbördar Mig äfven gudarna från fosterbyggden sändt Ibland barbarer, och, beröfvad vännerna, Jag är slafvinna vorden, som dock föddes fri. 275 Ty hos barbaren allt är slaf, förutom en. Och nu det ankar, som mig ensamt uppehöll, Att komma skulle min gemål, och frälsa mig, Nu är han död, och finnes icke mera till. Ock mor min dött, och jag dess mördarinna är, 280 Väl oförskyldt, men sjelfva skulden dock är min. och hon, som husets prydnad var, och min också, Min dotter, grånar bort som ogift mö. Och sjelfve Dioskurerne, Zeus sönerne Ej finnas till; men jag i allt olyckelig, 285 I mina öden dött, men icke verkligen. Det sista blir, att, om jag kommer hem igen, I fängslet kastas utaf dem, som hålla för, Att jag från Ilios följde Menelaos åt. Ty om min make lefde, kände vi hvaran 290 Af vissa tecken, endast klara för oss två. Nu är ej så; och aldrig nånsin räddas han. Hvi lefver jag väl längre? hvad afbider jag? Att, bytande olycka emot giftermål, Tillsammanbo med en barbar, och sätta mig 295 vid kräsligt bord? Men då en vrångsinnt äkta man Med qvinna bor, hvars hela väsen vrångsinnt är, Är bäst att dö; dock huru skall jag vackert dö? Otäck är snaran, den i höjden sväfvande, Samt oanständig ock bland slafvar anses hon; 300 Men svärdet något skönt och ädelt innebär, Och kort är dödens rätta ögonblick också. Ty jag i sådant djup af olyckor är bragt, Att andra qvinnor sälla genom skönheten Befinnas, men just hon mig gör olyckelig. 305

KHOREN.

Helena, den fremmande, som kom, eho han är, Ej bör du tänka, att han idel sanning talt.

HELENA.

Bestämdt likväl han sade, att min make dött.

KHOREN.

Osanning finns emellertid med sanning mängd.

HELENA.

Och tvertemot är tillförlitlig sanningen. 310

KHOREN.

I lyckans ställe bringas du i ofärd nu.

HELENA.

Farhågan griper mig, och gör förskräckelse.

KHOREN.

Hvad välbevågenhet sker dig i detta slott?

HELENA.

Der äro alle vänner, utom friaren.

KHOREN.

Säg, vet du hvad? Nu minnesvården lemnande. 315

HELENA.

Hvad är din mening, eller hvartill råder du?

KHOREN.

Gå in, och henne, som om allting kunskap har, Nereidens dotter der, hafsnymphens, Theonoe, Bespörj, om din gemål ännu vid lifvet är, Om han är hädangången. Och när allt du vet, 320 Derefter rätta sedan både fröjd och sorg, Men förrn du intet säkert vet, hvad båtar dig, Att ängslig vara? nej, hörsamma mina råd! Gå hän från denna graf, och uppsök sierskan, Af hvilken du all sanning sedan veta får; 325 I detta slott, hvad blickar du väl efter mer? Jag äfven vill ditin med dig begifva mig, Och jemte dig hos jungfrun be om gudasvar; Ty qvinna bör med qvinna dela ärende.

HELENA.

Väninnor, jag ert råd tar an, 330 Kommen, kommen ditin, Att derinne J höra fån Samtliga mina qval!

KHOREN.

Den villiga du manar lätt.

HELENA.

Ve, osalige dag! 335 Hvad, eländiga, hvad gråt- värdt ord nu förnimmer jag?

KHOREN.

Spå dig ej qvalen påförhand, Goda, och sucka i förtid ej!

HELENA.

Hvad har händt min arma gemål? 340 Skådar han dagens ljus, Och solgudens fyrspann, Och stjernornas banor än; Eller delar han under jorden Med de döda, skuggors lott? 345

KHOREN.

Du bör till det bästa vända Hvad i en framtid kan hända.

HELENA.

Dig jag åkalla vill, dig jag besvärja vill, Du vattenrika, och säfgröna Eurotas, om sannt är ryktet, 350 Som går om min makes död.

KHOREN.

Hvarför så dårligt prat?

HELENA.

En mördande snara Kring halsen jag binda skall; Eller med mordsvärds anfall 355 Drabba min strupe tversgenom, förfärligt, Rof för gudinnorna trenne, Och Priamiden på Ida, som blå- ste på syrinxpipan vid stallen en gång.

KHOREN.

All ofärd fjerran från dig 360 Vike, och säll må du bli!

HELENA.

Olyckliga Troi, ve! För saklös sak du har fallit, och lidit hårdt Min gåfva var det, att Kypris dig sände Rikelig blod, och rikliga tårar, och smärta på smärta, Och tårar på tårar ökte ditt qval. 365 Mödrarne söner förlorade; Och jungfrur, de dödes förvandter, Sig lockarna skördade af, vid Skamandros' Phrygiska bölja. Men Hellas ett jemmerskri 370 Hof upp, och ropade ve, Och drabbade hufvut med händren, Och bestänkte finhyiga kinden Med nagelns blodiga slag, Lycksaliga mö i Arkadien, o Kallisto, som Zeus' 375 Läger med fyra fötter besteg, Hur mycket sällare var du, än moder min! Du som i ludenkäftige djurets skick, Med blodig blick, björninnas gestalt Antog, till kränkningens råga. 380 Mer salig var hon, som Artemis slöt ur dansen, Gullhornade hinden, Merops, Titanidens dotter, För fägringens skull. Min skönhet har Förstört, förstört Dardaniens Pergama, Samt olycksälla Akhaier. 385

MENELAOS.

Du, som i Pisa med Oinomaos' fyrspannsvagn, O Pelops, i fordna dagar hurtigt åkte kapp, Ack, att du då, när du till spis åt gudarna Framsattes styckad, mist bland gudarna ditt lif, Förrän du nånsin Atreus födde, fader min, 390 Som med min mor Aeropa framaflade Agamemnon, och mig, Menelaos, ett hjeltepar! Ty största krigshär — och jag talar utan skryt, — På flottan menar jag mig ha till Troia fört, Härförare och konung, utan minsta tvång, 395 Frivilligt folk från Hellas land beherrskande. Dem, som ej mera finnas till, man räkna kan Och dem som gladligt sig ur hafvet räddade, Till hemmet återbringande de dödes namn. Jag, arme, uppå blåe hafvets vida svall 400 Kringirrat lika länge, som jag Ilios' torn Förstörde; och till fosterlandet sträfvande, Mig gudarne tillstädja ej, att detta nå. Men Libyens öknar, och hvar ogästvänlig strand Jag har besökt; och när jag hemmet nära var, 405 Dref stormen mig tillbaka; aldrig seglet mitt Frisk kultje fyllde att jag hade hemmet nått. Och nu, med vännernas förlust, skeppsbruten man, Jag kastats hit, och emot klipporna mitt skepp Uti tallösa spillror sönderkrossades. 410 Af alla bjelklag kölen blott mig återstod, På hvilken, mot förmodan, knapt jag räddad är, Samt Helena, som jag från Troia tog igen. Hvad namn nu detta landet har, och folket här, Jag vet ej; störta mig i hopen blygdes jag, 415 Att lumpna drägten ingen skulle skåda få, Min ofärd döljande, af skam: högt uppsatt man, När illa går, i svårare förlägenhet Plär falla, än den längese'n vanlottade. Mig tränger nöd; ty icke något mundförråd 420 Jag har; ej kläder på min kropp; du sjelf nog kan Det skönja, med skeppstrasor mig omhöljer jag. De fordna mantlar och glansrika överplagg, Och smycken hafvet röfvade; i grottans vrå Jag gömde makan, som mig alla lidandens 425 Upphof har varit, nödgande qvarlemnade Bland vännerna, att om gemålen taga vård. Jag ensam kommer, sökande åt vännerna Undsättning här, ifall jag kunde finna den. Då denna borg, med tinnar kringbesatt, jag såg. 430 Och dessa stolta portar hos en mäktig man, Jag nalkades; sjömannen hoppas någonting Dock hos den rike få; men de, som intet ha, Änskönt de ville, kunna icke bistånd ge. Ohe! vill ingen portvakt låta skåda sig, 435 Som om min ofärd bragte tidender ditin?

GUMMAN.

Ho är vid porten? laga du dig härifrån, Och stå ej längre der bakom, åbringande Omak åt herrskapet! du eljes måste dö, Förty Hellen du är, och fågelfri alltså. 440

MENELAOS.

Min gumma, detta allt du ordade med skäl, Ty det går an; jag lyder; men håll inne dock!

GUMMAN.

Gå hän, du fremling! ty mig blifvit anbefaldt, Att bland Hellener ingen släppa i vår borg.

MENELAOS.

Träng icke på med handen, knuffas icke så! 445

GUMMAN.

På mina ord du aktar ej; ditt felet är.

MENELAOS.

Säg till härom derinne hos ditt herrskapsfolk!

GUMMAN.

Ett bittert budskap, tror jag, bli dem dine ord.

MENELAOS.

Jag fremling är, skeppsbruten, och okränklig karl.

GUMMAN.

Drag härifrån till annat hus, och oss förbi! 450

MENELAOS.

O nej, här måste jag gå in; vik undan, du!

GUMMAN.

Du oregerlig är; med våld möts våld rättnu.

MENELAOS.

Fördömdt! hvar äro mine stolte härar nu?

GUMMAN.

Hos dessa vördnadsvärdig var du; icke här.

MENELAOS.

O gud, hur oförskyldt vi bli missfirmead! 455

GUMMAN.

Hvi fuktas ögat af en tår, så jemmerligt?

MENELAOS.

Vid fordna sälla tiders minne händer det

GUMMAN.

Gå hän! och tårarna åt dina vänner gif!

MENELAOS.

Hur heter landet? hvems är denne kongaborg?

GUMMAN.

Proteus i borgen bor; Aigyptos landet nämns. 460

MENELAOS.

Aigyptos? stackars man, hvart har jag kosan ställt?

GUMMAN.

Hos Neilos' slägte hvad har du att tadla då?

MENELAOS.

Jag det ej tadlar; egen ofärd suckar jag.

GUMMAN.

För mången annan illa gått, ej endast dig.

MENELAOS.

Finns konungen, hvars namn du sade, i sin borg? 465

GUMMAN.

Der är hans grafvård, och hans son är landets kong.

MENELAOS.

Hvar kan han vara? borta eller hemma nu?

GUMMAN.

Ej hemma; mot Hellener dock fiendtligast.

MENELAOS.

Hvad har han då för skäl dertill, som angår mig?

GUMMAN.

Jo, Helena, Zeus' dotter, finns i denna borg. 470

MENELAOS.

Hvad pratar du? hur föll ditt ord? säg om en gång!

GUMMAN.

Just Tyndariden, som i Sparta fordom bott.

MENELAOS.

Och hvadan kom hon? och i hvilket ärende?

GUMMAN.

Till våra bygder lände hon från Lakedaimons jord.

MENELAOS.

När då? ur grottan dock hon icke röfvades? 475

GUMMAN.

Re'n förrn Akhaierne mot Troia ryckte ut. Men drag du hädan! ty derinnanföre finns En ting, hvaraf vår kongaborg uppskakad är. Du kommit ej i läglig tid; om herrskaren Dig fånga skulle, din gästgåfva döden blef. 480 Jag älskar er, Hellener; fastän bittra ord Jag gaf dig nyss, af fruktan för min herrskare.

MENELAOS.

Hvad skall jag säga, då jag hör, att ny ofärd Sig till de gamla sammanfogar ömkligen, Ifall jag kommit, ifrån Troia min gemål 485 Befriande, som nu i grottan undangömma, Men någon annan qvinna med detsamma namn, Som min gemåls, i dessa kongasalar bor, Och säger, att hon dotter är också af Zeus? Och finns väl någon dödelig med gudens namn 490 Vid Nilens stränder? Han i himlen är blott en. Hvar finns ett Sparta på vår jord, om icke der, Allenast der skönsäfvige Eurotas går? Och blott en ende Tyndareus bar detta namn. Finns väl med Lakedaimon landskap likbenämndt, 495 Och Troia? Jag ej gitter lemna svar derpå. Ty månge, som det syns, uppå den vida jord, Besitta samma namn, med stad en annan stad, Med qvinna qvinna: det är icke undransvärdt. Ock skole vi ej rädas alls för gummans hot; 500 Ty ingen dödlig finnes, så till sinnet rå, Att han ej, hörande mitt namn, mig ger en bit. Ryktbar är Troias brand, och jag, som tände den, Jag, Menelaos, okänd ej på jordens rymd. Jag borgens drott vill vänta, och försiktighet 505 Tvefaldt iaktta: om han är en vildsinnt man, Jag döljer mig, och återgår till skeppens vrak; Men om han visar sig godhjertad, jag begär Hvad nyttigt vara kan i denna nödens stund. Den störste ofärd blir för mig, olycklige, 510 Att andra drottar, fast jag är en konung sjelf, Om lifskost bedja; men det oundvikligt är. Ty vis mans ord, och ej mitt påhitt, lyda så: När nöden tränger, ingen är så stark som hon.

KHOREN.

Af siarinnan jag har försport, 515 Som spående trädde fram I kongaborgen, att Menelaos ännu Till kolsvart erebos ej Sin kosa tog, i jorden gömd. Och fastän länge på hafvets svall. 520 Ängslad, sin fosterjords Hamn han ej hunnit än; Men irrar omkring, Olyckelig och vännelös, På mångvexlande jord 525 Sättande foten, se'n han med åran drog Bort från de Troers land.

HELENA.

Hit åter jag till denne minnesvård nu är Ankommen, med godt budskap från Theonoe, Som allt sannfärdigt vet. Nu säger hon, att än 530 Min make lefver, och guds dager skåda får, Men irrar kring på tusen vägar, seglande Hitåt och dit, samt efter dessa irringar Att han skall komma, när han funnit qvalens slut. Ett hon ej sade om han kommer frälsad hem; 535 Men jag medflit att spörja sådant underlät, Belåten, att hon sade mig: han lefver än! Hon mente, att han är här nära någorstäds, Ur skeppsbrott frälst, med några få af vännerna. Ack, att du komme, du för mig kärälsklige! 540 Vet hvem är denne? Lägger man mot mig försåt, Igenom Proteus sleme sons tillställningar? Lik fotsnabb fåle, eller lik en yr Bakkhant, Bör jag väl nu till grafven ila? Vild är han Till sin gestalt, som äflas, att mig fånga der. 545

MENELAOS.

Dig, som till grafvens dystra grop så hastar fram, Och till de stekta offerkakor, beder jag: Stå stilla! o, hvi flyr du? Vid din anblick väcks Hos mig förstumning och förvåning särdeles.

HELENA.

Man gör oss illa; qvinnor; ty vi stängas ut 550 Från grafven af den mannen der, som gripande Vill gifta bort mig åt den drott, som jag afskyr.

MENELAOS.

Vi äre inga tjufvar, ej våldgerningsmän.

HELENA.

Åtminstone vanprydlig drägt omhöljer dig.

MENELAOS.

Lägg bort all fruktan, hejda en bevingad fot! 555

HELENA.

Jag stannar redan, se'n jag hunnit denna plats.

MENELAOS.

Ho är du, qvinna, du, hvars anblick möter mig?

HELENA.

Och hvem är du? densamma frågan anstår mig.

MENELAOS.

Jag ingen sett, som henne mera liknade.

HELENA.

O gud! att känna vännen sin, är gudaskänk. 560

MENELAOS.

Är du Hellenska, eller landsmaninna här?

HELENA.

Helleniska? men säg mig ock ditt fosterland.