Produced by Jari Koivisto

IPHIGENEIA I AULIS

Af

Euripides

Öfversatt och I Disputationer utgifven

Axel Gabriel Sjöström

Helsingfors, hos J.C. Frenckell & Son, 1846.

IPHIGENEIA I AULIS

PERSONERNE.

AGAMEMNON. GUBBEN. KHOREN.MENELAOS. KLYTAIMNESTRA. IPHIENEIA. AKHILLEUS. SÄNDEBUDET.

AGAMEMNON.
O gubbe, utur denna boningen
Träd ut!

GUBBEN.
Jag träder. Hvad är ditt bestyr,
Agamemnon, drott?

AGAMEMNON.
Hör hit!

GUBBEN.
Jag har brådt.
Ty mig sömnlös är ålderdomen,
Och i ögonen skarp är blicken. 5

AGAMEMNON.
Ho är stjernan, som seglar deruppe?

GUBBEN.
Seirios, nära den sjubanige
Pleias, strålar på hvalfvet midt.

AGAMEMNON.
Ej minsta kny af fåglar hörs,
Ej heller ur sjön, och vindarne tyst 10
Här öfver Euripos sig laggt.

GUBBEN.
Hvi skyndar du dig ur tältet nu,
Agamemnon, drott?
Ännu härstädes är lugn i Aulis,
Och orubbade murarnes vakter stå. 15
Följ mig ditin!

AGAMEMNON.
Jag dig afundas, gubbe,
Afundas hvarje dödlig, som ett sorglöst lif
Okänd tillryggalägga och oberömd;
De stora herrar ej afundas jag.

GUBBEN.
Dock lifvets ära är i storheten. 20

AGAMEMNON.
Men sådan ära ganska vansklig är,
[Och ärelustan]
Väl ljuf, men skadelig för egaren.
Än gudarnes bud, ej tagne i akt,
Föröda ett lif; än menniskors 25
Meningar många
Och vrånga det pläga förbittra.

GUBBEN.
Ej gillar jag slikt tanksätt hos en högsatt man,
Ej till allt det goda har dig fostrat upp,
Agamemnon, Atreus. 30
Du glädje och sorg erfara bör;
Ty en dödlig är du. Änskönt du ej vill,
Blir sådan gudarnes vilja likväl.
Du har åt dig upptändt facklans ljus,
Och skrifver ett bref, 35
Just det, som i handen du bär ännu,
Samt stryker hvarenda bokstaf ut,
Förseglar, och bryter upp igen;
Du kastar din fackla på marken, och gjuter
Ömniga tårar. Men allt 40
Hvad bakvändt är utföll på din lott,
Förutom att rasa. Hvad går åt, hvad går åt dig?
Hvad är åfärde, åfärde med dig, min kong?
O, välan, meddela du saken nu oss!
Du kan tala till god och redelig man; 45
Ty åt din gemål mig fordom Tyndareus
Sände som hemgift,
Och brudledsagare täcktes.

AGAMEMNON.
Åt Leda, Thestios' dotter, föddes flickor tre,
Phoibe, och Klytaimnestra, som blef min gemål, 50
Samt Helena, till hvilken kommo, giljande,
De mest ansedde ynglingar från Hellas' land.
Men svåra hotelser och ömsesidig död
Förspordes från enhvar, som skulle korgen få.
För fadren Tyndarens betänklig saken var, 55
Att dottren ge, och icke ge, och huru bäst
Han toge ödet. Nu han detta infall fick,
Att svärja borde friarne, och handslag ge
Hvaran inbördes, samt, med bränneoffringar,
Ingå förbund, och heligt sig förpligta så, 60
Att den, hvars maka blefve ungmön Tyndaris,
Gemensamt bistå, om man henne röfvade
Ifrån sitt hem, och drefve mannen ur dess bädd,
Bekriga röfvarn, och hans stad med vapenmakt
Förstöra, om den var barbarisk, om hellensk. 65
Men när de svurit alle, rådligt Tyndareus,
Den gamle, friarna med fyndighet besvek,
Tillåtande sin dotter vilja en bland dem,
Till hvilken förde Aphrodites ljufva flägt.
Hon valde då; — o, att han aldrig tagit mot! 70
Menelaos. Kom så ifrän Phrygien han, som dömmt
Gudinnorna, — så ryktet ibland folket går —
Till Lakedaimon, blomstrande i kläders ståt,
Och blank af gull, och af barbarisk pyntighet;
Och älskande den älskande, han reste bort 75
Med röfvad Helena till Idas stall; ty hemma var
Ej Menelaos. Se'n kring Hellas, rasande,
Anförde han den fordna ed till Tyndareus,
Att åt den oförrättade man lofvat hämd.
Nu drogo således till strid Hellenerne, 80
Med väpnad arm, och hit till Aulis' trånga pass
Anlände de, med skepp och sköldar, och derhos
Med hästar många, och med vagnar rustade.
Och mig, som broder, blott för Menelaos' skull,
De gjorde till härförare. O, hade dock, 85
För mig, en annan vunnit slik utmärkelse!
När hären nu församlad var, och sammanförd,
Vi sutto, uti seglingsnöd, på Aulis' kust.
Men Kalkhas, siaren, oss rådde, i vår nöd,
Iphigeneia, hvilkens fader sjelf jag är, 90
Åt Artemis att offra, som i landet bor:
Fri segling skulle fås, och Phrygers nederlag,
Ifall vi henne offrade, men eljes ej.
Och jag, som detta hörde, utan omsvep, bjöd
Talthybios, att hela hären skicka hän, 95
Då jag ej ville egen dotter slå ihjäl.
Dock broder min, anförande
Att lida allt bevekte mig; då strax ett bref
Jag skref, och skickade till Klytaimnestra bud,
Att sända dottren hit, Akhilleus till gemål, 100
Upphöjande den unge hjeltens värdighet
Med tillägg, att han följer ej Akhaierna,
Om ej från oss till Phthia han en maka för.
Förty gehör inför gemåln blott så jag vann,
Att jag om dottren ljög ihop ett giftermål. 105
Vi endast kände saken bland Akhaierna,
Jag, Kalkhas, Odysseus, Meneleos; hvad jag
Då illa tänkte, bättre nu omskrifves här
På detta blad, som du, i nattens skygga, mig
Försegla och uppbryta sett, du gamle man. 110
Välan, emottag brefvet du, och dig begif
Till Argos! Allt hvad uppå bladen gömms,
Allt hvad derinne skrifvet står, jag säga vill,
Ty trogen är du mot mitt hus och min gemål.

GUBBEN.
O säg, meddela, att äfven jag må 115
Frambära i ord hvad du skrifvit har.

AGAMEMNON.
Jag sänder, uppå mitt förra bref,
Till dig, o dotter af Leda,
Att du ej må akicka ditt hjertebarn
Till Euboias buktiga tunga, 120
Sqvalpsaknande Aulis.
Ty vi till kommande dagar nu
Uppskjute vår dotters bröllop.

GUBBEN.
Hur akall ej Akhilleus, gäckad på äktenskap,
Uti det stolta sinnet, fatta harm 125
Mot dig, och mot din gemål?
Det förskräckeligt är. Hur menar du? säg!

AGAMEMNON.
Tomt ord, men ej sak för Akhilleus är allt,
Som af bröllop ej vet, ej vet, hvad vi göre,
Ej, att jag beslutit min dotter åt honom 130
Till brudliga famntag
Gifva, och kärlekens sambädd.

GUBBEN.
Ditt spel är nog högt, Agamemnon, drott,
Som åt gudinnans son din dotter till maka
Lofvande, ville för Danaer offra upp. 135

AGAMEMNON.
Ve mig, från sinnena är jag,
O ve, jag störtar i ofärd!
Gå derföre, bevinga din fot, och vik
Allsicke for ålderdomen?

GUBBEN.
Jag hastar, min drott.
AGAMEMNON.
Ej nu vid lundernas källor du må 140
Sätta dig ned, ej dåras af sömn!

GUBBEN.
Goda ord jag begär.

AGAMEMNON.
Öfverallt der du tager af i vägaskel,
Se noga till, att dig icke må undgå, 145
Framsvängande uppå snabba hjul,
Den vagn, som bringar min dotter
Till de Danaers skepp!

GUBBEN.
Skall så ske.

AGAMEMNON.
Ifall de afrest hemifrån,
Och du på hitväg skulle möta dem, 150
Vänd då tillbaka, och på betslet rör,
Och styr till Kyklopernas jettemur!

GUBBEN.
Hur skall jag vinna tro för dessa ord,
Säg, hos din dotter, och hos din gemål?

AGAMEMNON.
Pitschaftet gömm till denna skrifvelses sigill; 155
Gå! Redan morgonrodna'ns sken,
Och elden ifrån solens fyrspannsvagn
Upplysa himlarymden.
Grip verket an! 160
Alldeles salig bland de dödliga,
Och lycklig ingen var;
Ty smärtlös är ingen född.

KHOREN.
På sanden jag vandrat hit, Stroph.
Och stranden af Aulis' kust, 165
Euripos' flöden igenom
Farande, och trånghamniga
Khalkis lemnande, min stad
Vid hafvet vällande vattnets fostrerska
I herrliga Arethusa, 170
Akhaiers här för att skåda få,
Och Akhaiers skepplänkande årblad,
Halfgudarnes, hvilka till Troia
på tusen galejor
Blondlockig drott Menelaoa, — 175
Makar våre det sagt, —
Bringa, och faderbold Agamemnon,
För att Helena återta,
Hvilken ifrån rörömnig Eurotas
Paris, koherden, sig fick 180
Till gåfva utaf Aphrodite,
Enär, vid daggiga källans rand,
Med Hera och Pallas en tvist, en tvist
Om fägringen Kypris hade.
Igenom mångoffrige Artemis' 185
Lund jag ilande kommit,
Med kinden i purpurglöd
Utaf ungdomelig blyghet,
Sköldens värn, och väpnade tält
Hos de Danaer önskande 190
Skåda, och hästars tropp.
Jag har sett de både Aianters hjeltepar,
Oileus' ättling och Telamons,
Sett Salamis' ärekrans,
Och Protesilaos, på bänk, 195
Med brädspelets mångtrassliga bric-
kor förlustande sig;
Samt Palamedes; som födde en son af Posei-
daon, och Diomedes, för-
tjusad af diskos' nöjen, 200
Och bredvid Meriones Ares'
Ättling, ett under för dödliga,
Och honom från klippiga ön,
Laertes' son, och derhos Ni-
reus, bland Akhaierna skonat. 205
Ja, äfven i fötterna vindlike
Snabblöparen Akhilleus,
Som är född af Thetis, och
Kheiron fostrade upp,
Jag såg på den kisliga 210
Stranden löpa, i fulla vapen, fram,
Anställande täfling i snabblopp
Med en fyrspannsvagn,
För att vinna sig segerpris. 215
Men vagnåkaren ropade,
Eumelos, Pheretiades,
Hos hvilken de skönsta fålar jag såg,
Gullsirade med mundlag,
Och stungna med åkarpigg, 220
De medlersta under sitt ok,
Skeckar med hvitsprängdt hår,
Linlöparne hvardera utanför,
I buktadt språng snedgående, 225
Eldhårige, och nederst vid oklufven hof
Mångspräcklige, och bredvid dessa störte fram
Peleidas uti fulla vapen, vid vagnsstoln,
Och bredvid vagnshjulets naf. 230
[Till skeppen många jag kommen var, Stroph. 1.
Och osägeligt skådespel,
För att qvinnoögats blick
Mätta med ljuflig förtjusning,
Och på högra flygeln utaf flottan låg 235
Myrmidoners Phthiotiska här,
I femtio väldiga skepp.
Och som gyllene bokstamsbilder
Nereiderna stodo att skåda, 240
Fälttecken för Akhilleus' män.
De Argeiers likårade skepp Motstr. 1.
Lågo nära invid;
Hvilkas härförare var Mekisteus'
Son, som fostras af Talaos, fadren; 245
Samt Kapaneus' son Sthenelos. Från Atthis med
Sextio skepp låg Theseus'
Son derinvid, som hade
Gudinnan Pallas, i afbild, 250
Uppå bevingad hästvagn ställd,
Lycksamt tjertecken för sjömän.
De Boioters flotta, af femtio Stroph. 2
Hafsgalejor, jag såg,
Med bilderverk utsirade; 255
Kadmos dem förde an, hvars skepp en gyllene drake
Hade i akterspegeln.
Leitos, jordboren drott,
Förde sjömanshären an 260
Från det Phokiske land;
Och Lokreusers med dem liktaliga skepp
Oileus' ättling, som lemnat
Berömda Thronions fäste.
Ifrån Kyklopiska Mykenai Motstr. 2 265
Sonen af Atreus rustat ut
Etthundrade skepps församlade män.
Derhos Adrastos var, försten, vän åt sin vän,
Att henne; som rymt från sin hembygd, 270
För barbarisk älskogs skull,
Hellas vunne tillbaka.
Och från Nestors Pylos,
Gerenierns, jag skåda fick
Skeppsvapen, oxfotadt att se, 275
Grannguden Alpheios.
Från Ainianerna tolf skepp
Rustade voro, som drott Guneus
Förde, och nära till dessa
Befunnos de drottar från Elis, 280
Som Epeier benämde allt folk.
Eurytos var deras kong,
Och anförde den Taphiske härn,
Den hvitbeårade, hvars drott Meges
Var, till Phyleus en ättelägg, 285
Som lemnat de Ekhinadska,
För sjömän otillgänglige öars grupp.
Men Aias, fosterson af Salamis,
Förente med den venstra högra flygeln. 290
Helt nära till de yttersta galejorna
Han hade tagit ankarplats,
Med tolf pilsnabba skepp sig lägrande. Jag så
Hörde och skådade
Sjöfolkets här. 295
Ho som bringar med honom i strid
Barbariska lodjor,
Ej hämtar dem åter.
Sådan jag skåda fick
Fiendtliga flottan, 300
Och hvad jag hemma hörde, minnes jag
Om hela sammanbragta hären.]

GUBBEN.
Menelaos, hvad du icke våga bordt, du vågar djerft.

MENELAOS.
Gå hän! du alltför trogen mot husbonden är.

GUBBEN.
Den skymf hvarmed du skymfar mig, gör mitt beröm. 305

MENELAOS.
Men gör du, hvad ej göras bör, du tör få stryk.

GUBBEN.
Du bör ej bryta upp det bref, jag tog emot.

MENELAOS.
Du bör ej ofärd bringa på Hellenerna.

GUBBEN.
Med andra trät; men brefvet mig behålla låt!

MENELAOS.
Jag låter icke. 310

GUBBEN.
Och ej heller släpper jag.

MENELAOS.
Med spiran ur din skalle strax jag manar blod.

GUBBEN.
Att dö för egen herre, är dock ärofullt.

MENELAOS.
Nog af! som tjenare du håller långa tal.

GUBBEN.
Ack, herre, oss sker orättvisa! Nu ditt bref,
Bortryckande utur min hand med våld, dender 315
O Agamemnon; vill ej mot oss öfva rätt.

AGAMEMNON.
O ve!
Hvad är här i dörrn för väsen? hvilka ohemula ord!

GUBBEN.
Mine ord, och icke dennes, föras an med mera skäl.

AGAMEMNON.
Hvi mot honom, Menelaos, strider du, och öfvar våld?

MENELAOS.
Se oss an, att jag deraf må taga början till mitt svar. 320
AGAMEMNON.
Skulle jag ej öppna ögat, rädd kantänka, Atreus' son?

MENELAOS.
Ser du detta bref, de slemsta tidenders medbringare?

AGAMEMNON.
Jo, jag ser; och till en början, lemna det ur häderna!

MENELAOS.
Ej, förrn jag åt Danaer alla visat hvad der skrifvet står.

AGAMEMNON.
Vet du ock, hvad dig ej anstår veta, som sigillet bröt? 325

MENELAOS.
Ängslas skall du, när jag yppar ondt, som hemligen du gjort.

AGAMEMNON.
Hvar har du uppfångat brefvet? gudar, hvilken skamlöshet!

MENELAOS.
Väntande din dotter, om hon kommer ifrån Argos hit.

AGAMEMNON.
Höfves dig att mig bespeja? är ej detta skamlöshet?

MENELAOS.
Föll mig in, att sådant vilja: ej är jag din tjenare. 330

AGAMEMNON.
Vackert sagdt! Jag får ej vara herre uti eget hus?

MENELAOS.
Nej; ty falskhet är din tanke, nu, och förr, och framdeles.

AGAMEMNON.
Du är ganska qvick: talkunnig tunga gör förtappelse.

MENELAOS.
Orättvist, för vänner gagnlös, vett förutan stadga är,
Jag dig önskar öfvertyga, och du ej i vrede, bör 335
Stöta sanningen ifrån dig; svårt jag ej ansätter dig.
När du fikte, Danaider att till Ilios föra an,
Icke viljande, till skenet, men i verket, viljande,
Minns, hur ödmjuk du dig tedde, fattande hvarenda hand,
Hur du olåst hade dörren för hvar knekt, som ville in; 340
Hur du gaf gehör åt alla, äfven dem, som ej begärt,
För att genom slika fukter köpa packets hyllande?
Men såsnart du egde makten, bytande ditt handlingssätt,
Emot fordna vänner mera var du icke samme vän,
Utan inlåst, otillgänglig. Bör dock en rättskaffens man, 345
När han makten har i händer, icke byta tankesätt,
Utan mest mot sina vänner vara tillförlitelig,
När han mest dem gitter gagna, under egen lyckas dar.
Detta först jag nu anmärker, der jag först dig fela såg.
Men så fort du ländt till Aulis, jemte Allhelleners här, 350
Du ett intet var, och skrämdes genom gudars skickelse,
Saknande god vind till Troia. Danaïderne dig då
Bjödo låta skeppen fara, ej i Aulis lida prack.
Hurdan vore nu din anblick och förvirring, hade ej
Med en här af tusen fartyg du mot Priamos befäl! 355
Mig du frågte: hvad att göra? hvilken utväg finna nu?
Att ej, skild ifrån befälet, du om äran miste gick.
Se'n när, i oraklet, Kalkhas bjöd dig, för en lycksam färd,
Artemis din dotter offra, vardt du uti själen glad,
Lofvande, att gerna offra, och frivillig sände bud — 360
Tvungen må du icke säga! — till gemåln, att skicka hit
Dotter din, med förevändning, att Achilleus maka bli.
Sedan, ändrande din mening, skrifver du ett annat bref,
Att du aldrig nånsin blifver egen dotters baneman.
Denne samme ether hörde dessa orden ur din mund. 365
Uti statens värf har sådant många tusen andra händt:
Verket de med kraft begynna, och gå se'n med skammen dän,
Genom medborgsmänners vrånghet dels, och dels af eget fel,
När de sjelfve icke gitta fylla sitt åliggande.
Öfver olyckssälla Hellas aldramest jag suckar dock, 370
Som mot futtiga barbarer ärnande en hjeltbragd,
Måste låta dem få slippa hånfullt, för din dotters skull.
Ingen för behofvet endast gjorde jag till styresman
Uti freden, eller kriget; höfdingen bör insigt ha
I sitt värf; enhvar är herre, som besitter vett dertill. 375

KHOREN. Det förskräckligt är, att bröder mellan hörda ord, Och strider uppstå, när de råka osams bli.

AGAMEMNON.
Jag vill dig upptukta vackert, kort, och icke särdeles
Rynka skonlöst ögenbrynen, utan helt beskedligen;
Ty du är min bror: rättskaffens man ock hofsam vara plär: 380
Säg mig, hvi du så förgrymmas, röjande en blodig blick?
Ho gör dig förnär? hvad vill du? saknar du din äkta bädd?
Sådan kan jag dig ej skaffa; den du egde, skötte du
Dåligt. Jag, som intet brutit, skulle straffas för din skull?
Qväljer dig min ärelystnad? Önskar du i armarna 385
Sluta en behaglig qvinna, sättande allt sundt förnuft,
Och din pligt åsido? Sleme lustar bo i nidings bröst.
Om jag förr ej tänkte riktigt, men nu klokt beslutit om,
Är jag derför galen? Heldre du, som elak maka mist,
Och vill henne återvinna, om en gud dig lycka ger. 390
Tyndareiska eden svoro illasinnte friarne,
De giftsjuke. En gudinna, hoppets menar jag, ändock
Saken mer tillvägabragte, än du sjelf med all din makt.
Tag dem nu till hjelp, så tror jag, att du inser dårskapen;
Ty ej tanklös är försynen, men hon finna nog förmår,
Huru dessa eder svoros tvunget och försåtligen. 395
Egna barn jag aldrig dräper; hvad din fördel kunde bli,
Hämd på brottsliga gemålen, strede emot rättvisan,
Och jag skulle nätter, dagar smälta uti tårar bort,
Om jag laglöst och orättvist handlade mot egna barn.
Vare detta dig nu genmäldt kort, och lätt och klarligen! 400
Viil du dig ej väl besinna, väl jag vårdar egen sak.

KHOREN.
Ett sådant tal är olikt det, scm för en stund
Du sade: och medrätta skonas egna barn.

MENELAOS.
O ve! jag, arme man, ej några vänner har.

AGAMEMNON.
Jo visat! om vännerna du ej förderfva vill. 405

MENELAOS.
Så visa mig, att du är född af samme far!

AGAMEMNON.
Att vishet dela, föddes jag, men dårskap ej.

MENELAOS.
Gemensam sorg med vännerna bör vännen ha.

AGAMEMNON.
Mig mana, då du handlar rätt, ej kränker mig!

MENELAOS.
Du dessa qval med Hellas icke dela vill? 410

AGAMEMNON.
En gud har krämpan öfver Hellas sändt, och dig.

MENELAOS.
Forhäf dig öfver spiran, och förskjut din bror!
Men jag skail vända mig till andra företag,
Och andra vänner. — — —

SÄNDEBUDET.
O, du Allhelleners drott,
Agamemnon, med din dotter hit jag kommen är, 415
Som Iphigeneia du derhemma kallade.
Tillika följer modren, Klytaimnestra, med,
Samt ung Orestes, att din ögonfägnad bli,
Du som så länge borta varit hemifrån.
Men som de långa vägen rest, vid källan nu, 420
Den vattensköna, hvila de små föttren ut,
De sjelfve jemte fålarna; på ängens gräs
Jag dem bar utsläppt, att af betet mätta sig.
Att du dem hunne ta emot, jag lupit hit
Förut; ty hela hären vet derom, och snabbt 425
Gick ryktet vida, att din dotter kommen är.
Och nu till skådning skyndar hit ikapp all härn,
För att din dotter se, ty jordens väldige
Utmärkas och begapas ibland alla folk.
Man spörjer: blir här bröllop af? hvad förehas? 430
Har, längtande att dottren se, Agamemnon drott
Hit flickan bringa låtit? Andre yttra sig:
Åt Artemis ungjungfrun visst inviga de,
Åt Aulis' drottning;, hvem skall henne föra fram?
Välan, så börja du med offerkorgarna, 435
Bekransen hufvut, och du, Menelaos, drott,
Brudqvädet ordna, och i salarna derhos
Vid lotospipans toner skalle föttrens dån;
Ty denne dag vardt för prinsessan lyckosam.

AGAMEMNON.
Rätt bra och väl! men gå du in emellertid; 440
Det öfriga, om ödet vill, sig reder nog.
Ve mig! hvad skall jag, arme, säga? börja hvar?
I hvilka fjettrar af nödvändighet vi snärjts!
Emellam kom en gudamakt, som visare
Än alla mina tankeverk dock vida är. 445
Hur har ej ringa härkomst egna fördelar!
För sådant folk att gråta passar ganska väl,
Och yttra hvad som helst. För den välbördige
Är detta oförd. Folkets högste höfvitsmän,
Jag stolt mig känner, och är folkets slaf likväl. 450
Förty jag blygs, att lemna tårarna sitt lopp;
Att icke gråta, likaleds jag, arme, blygs,
Som råkat ut för aldrastörsta olyckslott.
Låt se alltså, hvad vill jag säga min gemål?
Hur helsa, och med hvilket öga blicka an? 455
Hon skapat mitt förderf, som kom okallad hit
I förtid, uti olycksstund, hon kanske följt
Sin dotter, för att gifta henne bort, och ge
Det käraste, der hon mig finner ondskefull.
Men ack, den arma jungfrun — jungfrun, nå? — 460
Som mörkrets drott — så synes det — snart äkta skall,
Hur jag beklagar! hon mig så anropa tör:
O, fader, mig du dräpa vill? slikt giftermål
Du sjelf må fira, och enhvar; som är din vän.
Orestes, stående bredvid, skall skrika till 465
Förståndigt, hvad han ej förstår; än är han barn.
O ve, hur mig förderfvat denne Helenas
Tjuf, sonen utaf Priamos, Paris, som detta gjort.

KHOREN.
Ock jag beklagar; qvinnan ifrån annor land
Det höfs, att sucka öfver drottars olyckslott. 470

MENELAOS.
O Broder, tillåt mig ändock ett handslag få?

AGAMEMNON.
Rätt gerna; din är malten; jag en stackars man.

MENELAOS.
Vid Pelops svärjer jag, som vardt min faders far,
Och din benämd, samt Atreus, som oss båda födt,
Att jag vill säga dig ur hjertat redligen, 475
Och utan allsköns arga list, mitt tankesätt.
Enär jag såg, hur du ur ögat tårar gjöt,
Medömkan kände jag, och sjelf brast ut i gråt,
Och afstår nu ifrån de fordna yrkanden,
Mot dig ej hård, och är på samma punkt, som du, 480
Samt råder dig, att hvarken dräpa eget barn,
Ej heller mig tillgodose; ej rättvist är,
Att du skall sucka, medan mig allting går väl,
Att dine dö, men mine skåda dagens ljus.
Hvad vill jag ock? kan jag ej annan maka få, 485
Af bästa sort, ifall jag önskar gifta mig?
Men, störtande min egen bror, som jag ej bordt,
Hvi skulle Helena jag föredraga, ondt for godt?
Jag ung och dårlig var, tills, saken nära sedd,
Jag märkte hvad det är, att dräpa egna barn. 490
Dessutom ock miskund med olycksälla mön
Mig påkom, då vår skyldskap jag besinnade;
Hon håller på, att för mitt kränkta äktenskap
Bli offer: hvad har Helena med dotter din?
Må hären, upplöst, fara ifrån Aulis' hamn! 495
Hör upp att fukta ögonen med tårar, du,
Min broder, och att mana äfven mig till gråt!
Men har du fått ett gudasvar om dotter din,
Det mig ej röre; dig min andel skänker jag.
Till andra tankar jag mig vändt från hårda ord, 500
Mig skett, hvad rätt och billigt är; jag återgår,
Att broder älska: sådan är rättskaffens mans
Sedvana, att han stannar vid det bästa städs.

KHOREN.
Ditt tal är ädelt, sjelfve Tantalos, Zeus' son,
Tillständigt; ej stamfäderne få skam af dig. 505

AGAMEMNON.
Haf tack, o Menelaos, som mot allt mitt hopp,
Dig värdigt, har förändrat fordna tankesätt!

MENELAOS.
Igenom älskog bröder mellan alstras split,
Och genom egennytta; men jag afsky här
För sådant bittert inbördes förhållande. 510

AGAMEMNON.
Och mellertid jag råkat i nödvändighet,
Att mot min dotter föra ut ett blodigt mord.

MENELAOS.
Hur så? ho skulle kunna dig dertill förmå?

AGAMEMNON.Jo, hela skaran af Akhaiers krigarhär.

MENELAOS.
Ej, om till Argos henne du afsänder hem. 515

AGAMEMNON.
Det ena kunde hemligt ske; det andra ej.

MENELAOS.
Hur så? Man pöbeln ej förmycket frukta bör.

AGAMEMNON.
Kalkhas oraklet röjer för Argeiers här.

MENELAOS.
Ej, om han dessförinnan dör: det händer lätt.

AGAMEMNON.
Hvar siarslägt är äresjuk och ondskefull. 520

MENELAOS.
Och hvarken redlig eller nyttig någonsin.

AGAMEMNON.
Du rädes ej för det, som nu mig faller in?

MENELAOS.
Hur kan jag fatta upp den tanke, du ej sagt?

AGAMEMNON.

Det Sisypheiske ynglet af alltsamman vet.

MENELAOS.
Ej kan Odysseus skada dig, ej heller mig. 525

AGAMEMNON.
Han städs illfundig varit, och en packets man.

MENELAOS.
Af ärelystnad drifves han; ett stort förderf.

AGAMEMNON.
Var säker, att han uppstår bland Argeierna,
Och ropar ut oraklet, som oss Kalkhas gaf,
Och hur jag lofte offra, och ej håller ord, 530
Åt Artemis min dotter. Se'n han öfvertalt
Argeierna, att dräpa dig och mig, han skall
Be flickan dräpa. Om jag hän till Argos flyr.
Så komma de, att, jemte Kyklopeiska mura,
Igrund utplundra landet, och föröda det. 535
Så gräslig är min ofärd, ack, jag arme man!
Och till förtviflan genom gudar bringas jag.
En sak mig akta, Menelaos, gående
I lägret, att ej Klytaimnestra veta må
Härom, förrän åt mörkret jag min dotter vigt, 540
Att jag, med minsta tårar, må olycklig bli.
Men hållen munnen ren, I qvinnor, fremlingar!

KHOREN.
Lycksalige de, som i stilla ro, Stroph. 1.
Och med äkta tro sam-
dela kärlekens läger, 545
I lugnet, fjerran ifrån
Ursinnig brånads glöd! förty
Guldlockige kärleksguden
Sin båge spänner på tvenne sätt:
Det ena till lifvets lycka, 550
Till trassel det andra är.
Jag sådant för brudsäng min,
Skön Kypris, mig undanber.
Förunna af fägring åt mig
Lagom, gif kyska begär! 555
Låt mig njuta af kär-
leken, skild från dess öfverdrift!
De dödliges lynne ej likadant är, Motstr. 1.
Sed liknar ej sed; med denrät-
te är lyckan säker alltid. 560
Uppfostran och vårdad tukt
Kraftfullt föra till dygd;
Ty, att blygas är vishet,
Och ljuflig förtjusning bereds,
Då med besinning man inser 565
Det rätta, der ryktet bringar
Ovanskelig ära åt menskolif.
Stort är, att efter dygden sträfva,
Hos qvinnan, genom stilla kärlek;
Hos mannen annorlunda deremot 570
Ett inneboende och mångutbil-
dadt skick ger staten mera glans.
Du kom, o Paris, från ort, der du Stroph. 2
Som herde vardt fostrad upp
Hos mjella kalfvar på Idas berg, 575
Der du fremmande toner, på Phrygisk flöjt,
Efter Olympos', den fordne mästarns,
Exempel, lockade fram.
Jufversköna betade korna, Motstr. 2
När gudinnornas dom dig förestod, 580
Som till Hellas kallade dig
Framför de elfenfogade palat-
sen, der du äfven i Helenas
Motblickande ögonklot
Inskickade kärlek, 585
Och sjelf af kärlek hänfördes. Epod.
Derför split och örlig Hellas förde jemte svärd och skepp.
Till Troias konungaborg,
O ve!
Stor de stores lycka är. 590
Sen i kongens dotter nu,
Förstinnan Iphigeneia,
Samt Tyndareus', Klytaimnestra,
Hur från de stora ledande sin ätt,
Oändlig lycka de uppnått! 595
De mäktige gudar bringa sällhetens lott
Åt osalige menniskornas slägt,
[Här stannom, Khalkis' döttrar och fosterbarn,
Och drottningen hjelpom ur vagnen ned, —
Att hon ej faller, och stöter sig, — 600
Glädtigt med händer och hjertlig vård,
Att ej, nykommen, hon skrämmer sig,
Agamemnons ärade dotter!
Ej oro, ej heller förskräckelse
Hos de Argeiska. 605
Väninnor, väninnor, vi väcka må!]

KLYTAIMNESTRA.
Vi räkne detta oss till lyckligt förebud,
Påpassligheten och den varma helsningen;
Och hopp jag hyser derför, att till godt förbund
Jag brud medbringar. Derför nu ur vagnarna 610
Utstyrseln bären, som åt flickan jag har med,
Och bringen allt rätt omsorgsfullt i vårt gemak!
Men du, miu dotter, lemna vagn och fålar strax.
Och stig med tjusande och späda foten ut.
Och J, småjungfrur, henne uti armarna 615
Mottagen och ur vagnen beledsagen hän!
Mig äfven någon låne stödet af sin hand,
Pådet jag sitsen här må kunna lemna väl!
Och framför redet ställen eder, somlige;
Ty obevekligt skrämmande är hästens blick. 620
Och denne gosse, konung Agamemnons son,
Orestes, tagen mot, mitt lilla stackars barn.
Du sofver, trött af raska åkningen, mitt guld?
I lycklig stund, till systers brudsång vakna upp,
Ty sjelf af ädel börd, du svåger blifva skall 625
Jemväl åt tapper man, Thetis' gudlike son.
Kom, dotter, kom och sätt dig vackert vid min fot,
Hos moder din, Iphigeneia, och mig gör
Bland dessa fremlingar afundsamt lyckelig,
Och helsa äfven fader din, som nalkas oss! 630
O du, min högsta vördnad, Agamemnon drott,
Vi kommit, icke ohörsammande ditt bud.

IPHIGENEIA.
O moder, strax jag springer fram — blif icke ond! —
Och sluta vill mitt bröst intill min faders bröst.
Jag längtar, fader, till din barm, framspringande, 635
Att efter många dars förlopp, mig trycka få.
Ty jag din anblick saknar. O, blif icke ond!

KLYTAIMNESTRA.
Gör, dotter, som du vill; städs var du faderkär
Mer än de andra barn, som jag till verlden bar.

IPHIGENEIA.
Min far, hur gerna jag dig ändtlig återser! 640

AGAMEMNON.
Och far din dig; det har du lika sagt för två.

IPHIGENEIA.
Hell dig! haf tack, att hit du låtit hämta mig!

AGAMEMNON.
Jag vet ej, hvad jag svara må dertill, mitt barn.

IPHIGENEIA.
O ve!
Du skådar mig ej lugnt, som du så gerna ser.

AGAMEMNON. Bekymmer många har en kong och höfvitsman. 645

IPHIGENEIA.
Dröj nu hos mig, och vänd dig till bekymren ej!

AGAMEMNON.
Hos dig ju endast är jag nu, ej annorstäds.

IPHIGENEIA.
Sänk ögonbrynet, och mig skänk en vänlig blick!

AGAMEMNON.
Se, åt din anblick glad jag är, så glad, mitt barn!

IPHIGENEIA.
Och tårar gjuter, du ur ögonen likväl? 650

AGAMEMNON.
Oss varder lång frånvarelsen, som förestår.

IPHIGENEIA.
Jag vet ej, hvad du säger, vet ej, bäste far.

AGAMEMNON.
Klokt är ditt tal, och väcker min medömkan mer.

IPHIGENEIA.
Oklokt jag tala vill, blott jag kan fägna dig.

AGAMEMNON.
O ve, ej tiga gitter jag, men prisar dig. 655

IPHIGENEIA.
Blif, fader, du här hemma qvar hos dina barn!

AGAMEMNON.
Jag ville väl; då jag ej kan, det grämer mig.

IPHIGENEIA.
Må alla spjut forgås, och Menelaos' harm!

AGAMEMNON.
Förut skall, hvad min ofärd gjort, ock andras bli.

IPHIGENEIA.
Hur mjcken tid du borta dröjt i Aulis' hamn! 660

AGAMEMNON.
Mig hindrar något, att affärda härn, ännu.

IPHIGENEIA.
Hvar säger man de Phryger bo, min bäste far?

AGAMEMNON.
Der Paris aldrig, son till Priamos, bordt bo.

IPHIGENEIA.
Du reser då långt bort, min far, och lemnar mig?

AGAMEMNON.
Dig, dotter, samma förestår, som fader din. 665

IPHIGENEIA.
O ve!
Ack, om för oss det ginge an, att jag far med.

AGAMEMNON.
Du ock skall resa dit, der du din fader minns.

IPHIGENEIA.
Skall jag med modren, eller ensam, segla hän?

AGAMEMNON.
Helt ensam, ifrån fader skild, och ifrån mor.

IPHIGENEIA.
Du vill väl icke flytta mig till annat hem? 670

AGAMEMNON.
Tyst — tyst! den saken icke flickor veta må.

IPHIGENEIA.
Från Phryger hasta, när du allt bestyrt, min far!

AGAMEMNON.
Ett offer offra dessförinnan bör jag här.

IPHIGENEIA.
Vid offer bör man ta i akt hvad heligt är.

AGAMEMNON.
Det får du se; ty du vid vigvattnet skall stå. 675

IPHIGENEIA.
Kring altaret vi skole khorer ställa, far?

AGAMEMNON.
Mer afuudsvärd än jag är du, som intet vet.
Gå in i salen, för att ses af flickorna,
Se'n du mig gett en bitter kyss, samt handslag med,
Du, som sålänge nödgas bo från fader skild! 680
Ack fagra bröst, och kinder, o, du blonda hår,
Hur tung för eder vorden är de Phrygers stad,
Samt Helena!… Jag slutar här; en brådskad dagg
Ur ögonen mig qväljer, då jag nalkas dig.
Träd i gemaket! Dig om ursäkt beder jag, 685
O Ledas dotter, om jag är förmycket rörd,
När till Akhilleus jag min dotter gifter bort:
Ett lyckosamt parti, som sårar mellertid
Föräldrarna, enär till annor hus en far,
Som mycket lidit, nu sin dotter lemnar ut. 690

KLYTAIMNESTRA.
Så oklok är ej jag; och var du viss derom,
Att jag hörsammar, utan dina lärdomar,
När jag, vid bröllopssånger, följer dotter ut;
Men landets sed med hennes ålder stämmer in.
Hans namn jag vet, åt hvilken du vår dotter loft; 695
Nu vill jag veta, af hvad slägt och land han är.

AGAMEMNON.
Aigino dotter var till fadren Asopos.

KLYTAIMNESTRA.
Och henne äktade en dödlig, eller gud?

AGAMEMNON.
Zeus sjelf, och födde Aiakos, Oinonas drott.

KLYTAIMNESTRA.

Ho var den son, som ärfde Aiakos' palats? 700

AGAMEMNON.
Det Peleus var, och Peleus Nereus' dotter fick.

KLYTAIMNESTRA.
Gaf guden, eller tog han emot gudars råd?

AGAMEMNON.
Zeus talman var, och fadren sjelf biföll dertill.

KLYTAIMNESTRA.
Hvar höll han bröllop? monne i hafssvallningen?

AGAMEMNON.
Der Kheiron uppå Pelions helga höjder bor. 705

KLYTAIMNESTRA.
Der kertaureiska slägtet sägs sin bostad ha?

AGAMEMNON.
Der firade drott Peleus' bröllop gudarne.

KLYTAIMNESTRA.
Thetis har fostrat, eller fadren, Akhilleus?

AGAMEMNON.
Kheiron, att han ej skulle lära dårars sed.

KLYTAIMNESTRA.
Ack!
Vis fostraren; men han, som gaf, än visare. 710

AGAMEMNON.
En sådan man nu blifva skall ditt barns gemål.

KLYTAIMNESTRA.
Ej tadelvärd; men hvar i Hellas finns hans stad?

AGAMEMNON.
I Phthias bygder, vid Apidanos flodens strand.

KLYTAIMNESTRA.
Dit skall han då min unga jungfru föra hän?

AGAMEMNON.
Detder skall bli hans sak, enär han flickan fått. 715

KLYTAIMNESTRA.
Dem önskas lycka. Men hvad dag sker bröllopet?

AGAMEMNON.
När månens lyckosama krets i fyllet står.

KLYTAIMNESTRA.
Har väl förlofningsoffret re'n gudinnan fått?

AGAMEMNON.
Det reder jag, och är med saken sysselsatt.

KLYTAIMNESTRA.
Och sedan vill du gifva bröllopsmåltiden? 720

AGAMEMNON.
Först offret offra, som jag bör, åt gudarna.

KLYTAIMNESTRA.
Hvar skole vi ge qvinnorna ett festgelag?

AGAMEMNON.
Här invid de Argeiers aktergranna skepp.

KLYTAIMNESTRA.
Bra, och nödvändigt; men bidrag ock du dertill!

AGAMEMNON.
Vet du, o qvinna, hvad som göras bör? lyd mig! 725

KLYTAIMNESTRA.
Hvad vore det? — att dig hörsamma är jag vand.

AGAMEMNON.
Vi äre äfven der, hvarest brudgumen är.

KLYTAIMNESTRA.
J, utan modren gören hvad jag göra bör?

AGAMEMNON.
Med Danaïders hjelp bortgifte dottren vi.

KLYTAIMNESTRA.
Men jag, hvar bör jag vistas då emellertid? 730

AGAMEMNON.
Res du till Argos, och tag vård om flickorna!

KLYTAIMNESTRA.
Min dotter lemnande? och hvem bär facklan då?

AGAMEMNON.
Jag sjelf har ljuset, såsom vid ett bröllop höfs.

KLYTAIMNESTRA.

Så är ej seden; men du ringa aktar det.

AGAMEMNON.
Dig passar ej, att vistas här i härens stoj. 735

KLYTAIMNESTRA.
Det passar, att en mor bortgifter dotter sin.

AGAMEMNON.
Och att ej flickor ensame i gården bo.

KLYTAIMNESTRA.
I säkra jungfruburen väl bevakas de.

AGAMEMNON.
Mig lyd!

KLYTAIMNESTRA.
Nej, vid argeiska gudadrottningen!
Gå du, och handla utomhus; jag inomhus 740
Bestyr om det, som kommer unga brudar till.

AGAMEMNON.
Ve mig, som fruktlöst kom, bedragen i mitt hopp,
Att fjerran sända från min åsyn min gemål!
Jag smider ränker, och emot de käraste
Uttänker knep, besegrad öfverallt likväl. 745
Med fågelsiarn Kalkhas jag emellertid
Om hvad är guden kärt, och mig ej lyckosamt
Vill gå, att undersöka nu, os Hellas' qval.
Den vite mannen i sin gård besitta bör
God och rättskaffens maka, eller ogift bli. 750

KHOREN.
Komma till Simoeis, och Stroph.
Silfverhvirflarna skall
Helleners samtlige här,
Både med sköldar och med skepp, 755
Till Ilios, och till Troias
Phoibeiska bygder,
Der om Kassandra jag hört har,
Att hon slänger de blonda flätor kring,
Med lagrens friskgrönskande krans
Smyckad, hvar gång desa guds 760
Orakelfläktning förspörjs.
Stå skola på Pergamos borg, Motstr.
Och Troias murar omkring
Troer, då kopparsköldad Ares
På sjön, och uti skönstammiga skepp 765
Sig närmar med rodd
Simuntiska flodens bädd,
För att de i ethern boende, två
Dioskurers syster, Helena,
Bringa ur Priamos' borg, 770
Till Hellas' jord, medelst Akhaiers
Lansmödande sköldar och kastspjut.
Men Pergamos, Phrygers stad, Epod.
Samt stenmurade tornen han
Kringskansar med blodig strid, 775
Afmejade hufvun i mängd
Släpande genom Troias stad,
Som han igrund förstör;
Månggråtiga flickorna gör han,
Samt Priamos' maka jemväl. 780
Men Helena, dottren af Zeus,
Månggråtig, skall lära sig inse,
Att sin make hon svikit. Ej mig,
Ej heller mine barns barn, 785
Den tanke må falla in,
Hvilken månggyllene
Lydinnor, och Phrygers gemåler
Kasta vid väfstoln fram,
Till hvarandra ordande så: 790
Ho vill skönflätiga håret mig,
Att till ömkelig bågsträng snos,
För härjad fosterbygd, afhösta nu?
Din skulden är, långhalsige svanens dotter;
Om sann är sägen, 795
Att Leda sig hängaf
Åt vingade fågeln, då
Zeus bytte sin gudagestalt;
Eller om ock, på Pieriska blad,
Dikten till menskorna slikt
Eljes burit och obetänkt. 800

AKHILLEUS.
Hvar är Akhaiernes härförare, monn tro?
Hvem säga vill bland tjenarne, att Peleus' son,
Akhilleus, söker honom uti portarna?
Med lika lott vi dröje ej vid Euripus;
Ty andre bland oss, frie än från äktenskap, 805
Och lemnande derhemma toma boningar,
På strändren sitta; andre redan make ha,
Och barn: så våldsam kärlek Hellas öfverkom
Till detta härtåg, icke utan gudars råd.
Jag derför tolka måste min rättvisa sak; 810
Men för sig sjelf en annan orde, om han vill.
Ty lemnande Pharsalos' jord och far Peleus,
Jag bidar här, vid mager fläkt från Euripus,
Och hejdar Myrmidonerna, som tränga på,
Samt säga städs: Akhilleus, o, hvi dröje vi? 815
Hur länge bör vår väg till Ilios mätas än?
Gör hvad du gör, och hvarom ej, för hären hem,
Och bida ej Atreidens dröjsmål längre ut!

KLYTAIMNESTRA.
O son utaf Nereiden, hörande ditt tal
Derinnifrån, framför min boning träder jag. 820

AKHILLEUS.
Ack, höga blygsamhet! hvem tro den qvinnan är,
Som framfor mig jag skådar, dejlig till gestalt?

KLYTAIMNESTRA.
Ej under, att du mig ej känner, som förut
Du aldrig sett, och din försynthet prisar jag.

AKHILLEUS.
Ho är du, och hvi kom till Danaïders här 825
Du, qvinna, hit bland män, med sköld beväpnade?

KLYTAIMNESTRA.
Jag Ledas dotter nämns, och Klytaimnestra är
Mitt namn, och min gemål är Agamemnon drott.

AKHILLEUS.
Ikorthet bra du lemnat svar på hufvudsak.
Mig skamligt är, att vexla ord med qvinnorna. 830

KLYTAIMNESTRA.
Blif qvar! hvi rymmer du? och foga hand i hand
Med mig, till lycklig början af ett giftermål!

AKHILLEUS.
Hvad säger du? jag hand med dig? jag aktar mer
Agamemnon, än att komma vid hvad mig ej höfs.

KLYTAIMNESTRA.
Visst höfves det, emedan du min dotter dock 835
Skall äkta, du Nereidens, hafsgudinnans, son.

AKHILLEUS.
Hvad bröllop, qvinna, menar du? jag blir helt stum
Blott du ej stemplande hopsmider sådant tal?

KLYTAIMNESTRA.
Hos alla medföddt är, att vörda vännerna,
De nya, när de skåda dem, i friarvärf. 840

AKHILLEUS.
Jag till din dotter, qvinna, aldrig friade,
Ej heller ha Atreider talt om giftermål.

KLYTAIMNESTRA.
Hvad är dethär? nu åter öfver mina ord
Du undre; ty ditt tal för mig är underbart.

AKHILLEUS.
Så gissa då; att gissa oss gemensamt är; 845
Ty ingendera ljuge vi dock troligtvis.

KLYTAIMNESTRA.
Går detta ej förlångt? Jag stiftar äktenskap,
Som, tycks det, icke finnes till: jag blygs derför.

AKHILLEUS.
Kanhända har man drifvit gäck med mig och dig.
Men slå ur hågen sådantder, och bry ej om! 850

KLYTAIMNESTRA.
Farväl! Ty aldrig mera möter jag din blick,
Jag, ljugarinna, som har lidit oförskyldt.

AKHILLEUS.
Dig lemnas samma svar af mig; nu din gemål
Jag går att söka inne i palatset strax.

GUBBEN.
Fremling, Aiakos' ättling, bida, att jag språka får med dig! 855
Dig, gudinnans son, jag menar, och dig, Ledas dotter, med.

AKHILLEUS.
Hvem ur öppna dörren ropar? huru rädd han ropar oss!

GUBBEN.
Tjenare; dermed ej prunkar jag; ej ödet det medger.

AKHILLEUS.
Hvilkens? min ej; Agamemnon har jag ej att skaffa med.

GUBBEN.
Hennes, som står der, en gåfva af dess fader Tyndareus. 860

AKHILLEUS.
Se, jag stannar; låt nu höra, hvarför du mig ropar an.

GUBBEN.
Stån J begge helt allena framför dessa portar nu?

AKHILLEUS.
Tala! ensame vi äre; och ur kongahuset träd!

GUBBEN.
Slump, och du, min goda vilja, rädda dessa som jag vill!

AKHILLEUS.
Detta tal åt framtid syftar, och farhåga innebär. 865

KLYTAIMNESTRA.
Vid ditt handslag, bida icke, om du något säga vill!

GUBBEN.
Vet du, hvem jag är, och huru god mot dig och dina barn?

KLYTAIMNESTRA.
Jo, jag vet, att du är gammal tjenare uti mitt hus.

GUBBEN.
Samt, att mig, bland brudegåfvor, mottog Agamemnon drott.

KLYTAIMNESTRA.
Du med mig till Argos lände, och var alltid sedan min. 870

GUBBEN.
Ja, och emot dig välvillig, mindre mot din man jag är.

KLYTAIMNESTRA.
Låt då nu omsider veta, hvad du har, att säga oss.

GUBBEN.
Med sin egen hand din dotter ärnar fadren slå ihjäl.

KLYTAIMNESTRA.
Huru? sådant tal jag afskyr; gubbe, du från vettet är.

GUBBEN.
Med sitt svärd den arma flickans hvita hals afhugger han! 875

KLYTAIMNESTRA.
Ve mig, arma! är min make vorden så vansinnig nu?

GUBBEN.
Ganska klok, men mot din dotter, och mot dig han vrångsinnt är.

KLYTAIMNESTRA.
På hvad skäl? ho är den niding, som har intalt honom slikt?

GUBBEN.
Ett orakel, säger Kalkhas, att krigshären sluppe hän.

KLYTAIMNESTRA.
Hvart? — Jag arma, och den arma, som dess fader dräpa vill! 880

GUBBEN.
Hän till Troia. Menelaos återfår så Helena.

KLYTAIMNESTRA.
Så af vår Iphigeneia Helenas hemfärd beror?

GUBBEN.
Allt du vet: din dotter ärnar fadren offra Artemis.

KLYTAIMNESTRA.
Hvad var menadt med det bröllop, som mig förde hemifrån.

GUBBEN.
Att du skulle bringa gladlig dottren, som Akhilleus' brud. 885

KLYTAIMNESTRA.
O min dotter, till din ofärd du har kommit, och din mor.

GUBBEN.
Jemmerligt J liden båda: djerft var Agamemnons dåd.

KLYTAIMNESTRA.
Jag förgås, jag arma; ögat gömmer icke tåren mer.

GUBBEN.
Derest bittert är att gråta, när man mister sina barn.

KLYTAIMNESTRA.
Du o, gubbe, säg dock, hvadan du allt detta vet och hört? 890

GUBBEN.
Jag ett bref dig skulle bringa till det förra, som han skref.

KLYTAIMNESTRA.
Bjöd deri han, eller nekte, föra dottren hit till död?

GUBBEN.
Icke bringa; ty din make var då vid sitt fulla vett.

KLYTAIMNESTRA.
Då du hade brefvet, hvarför gaf du det då icke mig?

GUBBEN.
Menelaos tog det från mig. Han är dessa fasors skuld. 895

KLYTAIMNESTRA.
Ättling af Nereiden, Peleus' son, förstår du saken nu?

AKHILLEUS.
Jag har hört, hur du är osäll, och det tager jag ej lätt.

KLYTAIMNESTRA.
Dotter min de ärna dräpa, med ditt bröllop i försåt.

AKHILLEUS.
På din make jag förargas, och så enkelt det ej tar.

KLYTAIMNESTRA.
Jag ej derföre bör blygas, att knäböja vid din fot, 900
Dödlig för den gudaborne; ty på hvad högmodas jag?
Mera bör för hvem jag göra, än för egen dotter min?
Ack, gudinnas son, beskärma mig uti olyckans stund!
Värna henne, som din maka nämdes, fruktlöst; men ändock
Kransande jag förde henne, för att blifva din gemål, 905
Som jag nu, att slagtas, följer. Dig till nesa lända skall,
Värnar du ej henne; anskönt ej i äktenskap förent,
Hette du den arma jungfruns hulde make mellertid.
Vid ditt skägg, och vid ditt handslag, vid din mor jag manar dig;
Ty ditt namn mig gjort olycklig, som mig äfven rädda bör; 910
Annat altare ej eger jag, att fly till, än ditt knä.
Ingen vän mig nära bidar; Agamemnon har du hört,
Huru rå han är och vågsam; qvinna, som du skådar, kom
Jag till härn af tygellösa, och till brott forvägna män,
Dock rättskaffens, när de vilja. Om du vågar sträcka hand, 915
Mig till bistånd, är jag räddad; eljes jag förlorad är.

KHOREN. Föräldrakänslan mäktig är, och kärleksvarm, Och egna barn försvarar hvar med mund och arm.

AKHILLEUS.
Mitt stolta sinne lyftar sig mot högre rymd,
Men vet ändock, att smärtas i olyckorna, 920
Och lagom fröjdas, då när vinden blåser god.
Ty välbetankte äro slike dödlige,
Att, med besinning, lefva hela lifvet rätt.
Ibland är ljuft, att ej förmycket vara klok,
Ibland är gagneligt, att ega visheten. 925
Jag, fostrad upp uti försyntaste mans hus,
I Kheirons, har mig lärt de enkla tankesätt
Atreiderna, om de oss föra riktigt an,
Jag lyda vill; om icke rätt, ej lyder jag.
Men der i Troia, städse min sjelfständighet 930
Bevisande, jag tjenar Ares hvad jag kan.
Och dig, som grymt af dina aldrakärsta led,
Så mycket som uträttas får af ynglingen,
Med mitt medlidande jag hjelpsamt värna vill.
Ej nånsin skall din dotter dräpas af sin far, 935
Se'n mig hon lofvats; ty i sina snaror ej
Din make någonsin skall snärja min person;
Förty mitt namn, om ock han icke höjde svärd,
Din dotter dräpa skall, och orsak är dertill
Din make. Ren är icke mera min person; 940
Om genom mig förstöres och mitt giftermål
Den ungmö, som odrägeligt och mycket led,
Misshandlad så förvåningsvärdt och oförskyldt
Jag vore bland Argeier aldrasämste man,
Samt intet värd, och Menelaos kärnekarl, 945
Jag vore icke Peleus' son, men nidingens,
Ifall mitt namn ett mordskäl blir åt din gemål
Vid den uti hafsböljorna uppfostrade
Nereus, gudinnan Thetis', far, och min morfar,
Skall ej sin dotter komma vid Agamemnon drott, 950
Nej, icke dess lillfinger ens, ej mantelfåll,
Ty eljes Sipylos, barbarers gränsort, hete stad,
Der desse höfvitsmän sin härkomst begge ha,
Och Phthias namn ej mer må spörjas någonstäds.
Men med vigvatten bittert börja skall och mjöl 955
Spåmannen Kalkhas. Hvad monntro en spåman är?
Den litet sannt, men mycket lögner talar ut
Påmåfå; och när det ej träffar går sin kos.
Ej tusen flickor, för att sig en make få,
Min hand och bädd begära, såsom blifvit sagdt; 960
Men mig med öfvermod bemött Agamemnon drott.
Sjelf hade han begära bordt mitt namn af mig,
Att dottren locka; men om Klytaimnestra helst
Jag öfvertalt, att gifva dottren åt en man,
Jag henne skänkt Hellenerna, ifall deraf 965
Berodde färden hän till Ilios. Jag icke nekt,
Att, från min sida, understödja allmänt väl.
Nu är jag intet: af härföraren beror
Så lätt, att handla, och att icke handla rätt.
Snart vet mitt svärd, som, förrän jag mot Phrygerna 970
Uttågar, jag befukta vill med mord och blod,
Om dotter din mig någon här fråntaga skall.
Var derför lugn: en väldig gud för dig jag här
Uppträdt, ännu ej gud, men likväl framdeles.

KHOREN.
Hvad dig är värdigt, Peleus' son, du ordat nu, 975
Samt hafsgudinnan, vörnadsvärda moder din.

KLYTAIMNESTRA.
Ack!
Hur skall jag prisa dig med ord, förmycket ej,
Och ej förlitet, att din ynnest ej förspills?
Rättskaffens männer, som berömmas, på visst sätt 980
Berömmarn hata, om han nyttjar öfverdrift.
Ock blyges jag, att komma fram med jemmerord,
Då jag är sjuk, men du från mina krämpor fri.
Ett svepskäl har, ehuru han från fjerran är,
En redlig man, att hjelpa de olyckliga. 985
Förbarma dig! ty jemmerligt jag lidit har,
Som trodde först, att du min svärson skulle bli,
Och hyste dårligt hopp; nu kunde ganska lätt
Min dräpta dotter för din framtids giftermål
Jertecken blifva, som du bör dig akta för.
Men väl du början talade, och slutet väl; 990
Ty blott du endast vill, så blir min dotter frelst.
Bör hon, bönfallande, omfatta dina knän?
Det ojungfruligt vore; men om dig så syns,
Hon med otvunget öga blygsam komma skall;
Kanske, fastän hon borta är, jag vinner det? 995

AKHILLEUS.
Hon stanne inne; ty det sker af blygsamhet.

KLYTAIMNESTRA.
Så mycket möjligt är, hon bör sig blygt bete.

AKHILLEUS.
Du hvarken bör din dotter bringa för min
Ej heller vi blottställa oss för dårlig skymf:
Ty talrik krigshär, ifrån hembekymmer fri, 1000
Plär älska slema samtal och vanhedrande
Bönfallande, J kommen dock till samma mål,
Som om du icke alls bönföll; min hufvudsak
Är, att ifrån olyckorna aflägsna er.
När ett du hört, vet, att jag icke ljuga skall: 1005
Ty om jag ljuger, och bedrägligt sviker er,
Då må jag dö, men icke, om jag räddar mön.

KLYTAIMNESTRA.
Dig ske allt godt, som lisar de olyckliga!

AKHILLEUS.
Så hör då nu, att saken sig anordne väl!

KLYTAIMNESTRA.
Hvi säger du mig detta? dig jag lyda bör. 1010

AKHILLEUS.
Intal om fadren, att han bättre tankar får.

KLYTAIMNESTRA.
Han elak är, och fruktar hären särdeles.

AKHILLEUS.
Men skäl emellertid ju öfvervinna skäl.

KLYTAIMNESTRA.
Mitt hopp är iskallt; säg dock, hvad jag göra bör!

AKHILLEUS.
Bed bonom först, att icke döda dotter sin; 1015
Men om han sätter sig emot, kom då till mig!
Ty om han dig tillviljes gör, behöfs ej min
Bemedling alls, och räddningen är genast gjord;
Men jag skall vara bättre stämd emot en vän.
Ej heller hären mig skall förebrå, om jag 1020
Med skäl uträttar saken heldre än med våld.
Är detta väl bestyrdt; det fröjdar vännerna,
och dig, fastän det utan all min åtgärd sker.

KLYTAIMNESTRA.
Klokt är ditt tal. Här måste göras, som du vill.
Men om jag ej uträtta kan hvad jag begär, 1025
Hvar skall jag åter råka dig? hvart stackare
Väl gå, att söka upp den hand, som hjelper mig?

AKHILLEUS.
Vi äre dine väktare, der det behöfs,
Så att dig ingen varsnar, när du uppskrämd går
Igenom krigshärn; ej du bringe fadrens hus 1030
Påskam; ty Tyndareus förtjente sannerlig
Ej elakt rykte; stor han är bland Hellas' folk.

KLYTAIMNESTRA.
Rätt så! gå du förut; jag måste lyda dig,
Om gudar finnas, skall rättrådig man, som du,
Upphinna målet; hvarom ej, hvi äflas då? 1035

KHOREN.
Hvad bröllopsqväde ur Libysk flöjt, Stropk.
Samt från dansälskelig Kithara,
Och utur rörfogade Syrin-
ger uppstämde sitt ljud,
När på Pelions berg skönflätige 1040
Pierider, vid gudarnes måltid,
Med guldsandulade foten,
Stampande takt mot mark,
Till Peleus' bröllop kommo,
Med melodiska toner Thetis och Aiakidas, 1045
På Keutaurers berg låfsjungande,
Uti Peliadiske landen!
Men Dardanidas, för Zeus'
Läger en ljuf klenod, 1050
I kraterers gyllene skålar
Hämtade nektarns skatt,
Den Phrygiske Ganymedes.
Bredevid hvitglänsande
Sanden sig svängande 1055
Femtio flickor i khordans,
Nereus' bröllop begingo.
Med gnistrande facklor och kransadt hår Motstr.
Hästbetande skaran kom
Af Keutaurer, till gudarnes 1060
Måltid och Bakkhos' pokal.
Men högt utropade: dotter af Nereus!
De Thessaliska flickor; och verldens ljus,
Spåguden Phoibos, och han, som sångmörs'
Slägtledningar vet, 1065
Kheiron uppnämnde honom,
Som med Myrmidoners lansväpnade sköldmän
Skall komma, att Priamos' stolta
Jord föröda med eld, 1070
Kring kroppen med gyllene,
Hephaistosarbetade vapen
Omvärnad, en gåfva utaf
Gudinnan sin moder
Thetis, som honom födt hade 1075
Lycksalig. De gu-
dar då den faderherrliga,
Första Nereidens bröllop,
Och Peleus' högtid firade,
Men på ditt lockiga hufvud en krans Epod. 1080
Skola Argeierna lägga, liksom på skäckig,
Utur klippgrottornas natt
Utkommande, än oskärad hind,
Blodande, Iphigeneia, din hals,
Din, som ej vuxit upp vid herdepipan, 1085
Eller vid herdarnes sus och dus,
Utan en Inakhos' ättling till brud
Af din moder bildades.
Hvad har väl blygsamheten,
Eller dygden, i anlete röjd, 1090
För kraft numera i verlden?
Här gudlösheten är vorden
Mäktig, och dygd dere-
mot af dödliga hånas,
Och lagbrott vinner lag, 1095
Och ej dödlige samfält lägga sig vinn,
Att ej drabbe dem gudars hämd.

KLYTAIMNESTRA.
Jag gått ur huset, för att söka min gemål,
Som lemnat det, och redan länge borta är;
I tårar är beklagansvärda dotter min, 1100
Och jemmersuckar följa vexelvis hvaran,
Se'n hon om mordet hört, som reds af hennes far.
Jag ögat haft på honom, som der nära går.
På Agamemnon, som rätt snart mot eget barn
Befinnas skall, föröfvande ett nidingsverk. 1105

AGAMEMNON.
Dig, Ledas dotter, lempligt just jag utomhus
Får råka, för att, skild från jungfrun, säga ord,
Som icke anstå höra den, som giftas skall.

KLYTAIMNESTRA.
Hvad är det, hvartill läglighet erbjudes dig?

AGAMEMNON.
Låt dottren följa ut ur huset med sin far! 1110
Vigvatnet redan färdigt står och välbereddt,
Samt offermjöl, att kastas uti reningseld,
Och qvigor, till att slaktas före bröllopet
Åt Artemis, och flåsa ut sin svarta blod.

KLYTAIMNESTRA.
I dina ord du talar väl, men gerningen 1115
jag vet ej, under hvilket namn jag gilla skall.
Kom ut, min dotter; ty du känner, hvad din far
Nu förehar; tag under kappan, och led ut
Orestes, lilla stackars brodren din, mitt barn!
Der är hon redan, och hörsammar dina bud; 1120
Det öfriga för henne och för mig jag säga vill.

AGAMEMNON. Mitt barn, hvi gråter du, och ser ej gladt på mig, och fäller ögat ned till jord, med manteln täckt?

KLYTAIMNESTRA.
O ve!
Hvar skall till dessa mina qval jag början ta?
Ty alla kan jag ställa i det första rum, 1125
Samt i det sista, ock det medlersta jemväl.

AGAMEMNON.
Hvad är dethär? J alla kommit på ett ut,
Med idelig förvirring blott och uppskrämd blick.

KLYTAIMNESTRA.
Säg mig uppriktigt, make, hvad jag spörjer dig!

AGAMEMNON.
Uppmaning ej behöfves alls; jag spörjas vill. 1130

KLYTAIMNESTRA.
Din dotter ärnar du och min nu slå ihjäl?

AGAMEMNON.
O ve!
Den arma menar du, misstänksam utan skäl.

KLYTAIMNESTRA.
Var lugn,
Och svara på min första fråga om igen!

AGAMEMNON.
Om du mig rimligt sporde, finge du slikt svar.

KLYTAIMNESTRA.
Ej annat spörjer jag, och annat icke säg! 1135

AGAMEMNON.
Du höga skickelse, och mine ödens gud!

KLYTAIMNESTRA.
Och mine, hennes: en de tre olyckliges.

AGAMEMNON.
Hvari har man dig kränkt?

KLYTAIMNESTRA.
Derom mig spörjer du?
Ditt fina infall utan allsköns finhet är.

AGAMEMNON.
Jag är förlorad, och förrådd min hemlighet. 1140