CLAES FLEMINGS TIDER

Dramatisk dikt i fem acter

FREDRIK CYGNAEUS

Helsingfors, Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1851.

Imprimatur: Herman Molander.

I have had no view to the stage; in its present state it is, perhaps, not a very exalted object of ambition.

Lord Byron, Marino Faliero.

Elias Lönnrot tillegnas denna Dikt, — det mödofullaste arbete, mitt lif hittills förmått åstadkomma, — såsom gärd af beundran och tillgifvenhet för den aktningsvärdaste karakter och den inflytelserikaste litterära verksamhet, hvaraf, under denna tidsålder, Finska Nationen blifvit hedrad och upplifvad.

Helsingfors den 27 November 1851.

af Författaren.

CLAES FLEMINGS TIDER.

PERSONERNA.

CLAES FLEMING. JOHAN FLEMING, hans son. DE VIJK, trolofvad med Claes Flemings dotter. BENGT BONDE. DANIEL HJORT. KERN. HERTIG CARLS SÄNDEBUD. OLOF STENBOCK. Furst RADZIVILL. Grefve LUBOMIRSKY. KRASINSKY. OLOF, Svensk Veteran. En gammal Trotjenare i Flemings hus. En Befälhafvare vid Finska flottan. En Finsk Officer. En ung Finsk Knekt. HEXAN. MATHILDA, hennes fosterdotter. EBBA STENBOCK, Claes Flemings Maka. CATHARINA MÅNSDOTTER, Konung Erik XIV:s Enka. Catharina Månsdotters följeslagare. Svenska, Finska och Pohlska Knektar. En Småsven. En Budbärare. Invånare i Åbo.

Lokalen för handlingen: Åbo stad och dess omgifning Tiden: våren 1597.

FÖRSTA ACTEN.

En ringa boning, gömd i ruinerna af Kustö förfallna Biskops-slott. Förbleknade Maria-bilder och brutna crucifixer påminna om den förjagade Katholicismen. Ett något större rum med tvenne dörrar, den ena åt fonden, den andra åt venstra sidan. En spisel i ett hörn af rummet.

SCEN I.

Bengt Bonde. Daniel Hjort.

BENGT BONDE.

En blytung trötthet genom mina lemmar Sin stela bölja hvälfde hela dagen. Den fryser nu till is, och ej mitt blod Har värma mer att lösa upp dess kyla. Uppå min långa vandring gamla sår Fördämningen af de halfläkta ärren Bortspolade, och utur friska källor Bar blodet hän all värma, som fanns öfrig. Min hela kraft jag aldrig dock behöfde Så väl som nu. I morgon re'n kanhända Jag står inför Claes Fleming. Mången gång Jag rusat förr emot hans knektars lansar Med icke brutet mod, fastän mitt vapen Var nästan det allenast. Men jag känner Min styrka svika mig vid blotta tanken Att mot hans pantsarklädda hjerta nu Jäg måste löpa storm, då såsom vapen Min hembygds lidande och nöd blott lyftas. Inunder menskans slutna ögonlock Upptina lifvets ådror, friskt ånyo. Liksom inunder egen hyddas tak Den trötte vandrarn lefver upp på nytt. I några ögonblick af hvila jag Min nötta lifskraft nedersänka ville Och hämta den pånyttfödd derutur.

DANIEL HJORT.

Hvem kan en rolig hvila väl förtjena, Om icke den, som vakat såsom du?

BENGT BONDE.

Så fåfängt som mitt vakande, min hvila I dessa tider var. Man sofver roligt Ej på sin hembygds blodiga ruiner. Dock lugnare än annars nu jag somnar Se'n jag förvissats att Ni ej Ert hjerta Vändt från Ert folk och land. — Vi börjat frukta Att våra lik och våra hyddors grus Och strömmarna utaf vårt gjutna blod, Mer än den kalla murn af Flemings slott Sig hopat, söndrande oss från hvarandra. Olyckan är det sämsta bindningsmedlet Emellan dem, som deraf dödligt drabbats, Och andra — hvilka blott hört derom talas.

DANIEL HJORT.

Mer kraftigt dock än något annat binder Olyckan dem, som hon gemensamt träffat. Föll ej hvart slag, som mot Er riktades Också emot min barm? Och endast hoppet Att med min svaga hand afböja kunna Ett eller annat af de hårda slagen Mig qvarhöll fjerran ifrån Er, som blödde, Och nära honom, som gjöt ut Ert blod.

BENGT BONDE.

Jag vet, jag tror det nu. Och denna tro Besparat skulle mången bitter stund För dem, som lefde fordom Edra vänner, Och dem, som hade upphört vara det Förr än de hörde upp att lefva.

Bengt Bonde slumrar in emot ett kullstjelpt crucifix.

DANIEL HJORT. Ha! De gingo bort till offerdödens skuggor, Omgifna i sin dödsstund utaf skuggor, Långt bistrare än sjelfva dödens; skuggor. Som ropade inunder hånskratt än I halftillslutna öron, då re'n natten De fallnes öga täckte. Bort de gingo Förbannande förrädarn, den de älskat, För hvilken förr de skulle glfvit lifvet, Och som dock hade skattat sig lycksalig, Om han sitt lif fått gifva ut för dem. Kan du, o afgrund, tänka ut en pina, Mer skärande än den mig jorden tillredt! Mot detta lifvets qval, hvad vore dödens! — — Men hvem har rätt att lyssna ännu till Sin egen smärtas suck, när han förnummit Dem gräfeeliga dödspust, hvilken flämtar Utur din sönderslitna barm, mitt land!

BENGT BONDE, vridande sig oroligt under sömnen.

Maria, fly! Tag barnen med dig. Djupt I skogens hålor sök ett hem åt Eder. Hör du ej bullret re'n af ryttarns sporre Och hästens hofvar. Efter få minuter Blir mordbrandslågan sista gästen i Vår gamla koja. Hvad! du tvekar än? Fly, säger jag dig. Rädda barnen, om Du väntar frälsning för din egen själ. Den äldsta gossen får blott lemnas qvar. Han fyllde fjorton år i förgår, och Han måste hjelpa till att mota rånarn. — Gud Er välsigne! Tack för trogen kärlek. I fall på jorden vi ej se hvarandra, Så finns derofvan annat hem än skogens. — Nu ha de flyktat. Hit, J bröder! Mejen Med Edra liar röfvarenes lif Och trösken dem med Edra klubbor! — Aj! Jag träffades i bröstet af ett lansstygn. Men det gör ingenting. — Håll ut, kamrater!

Han inslumrar något lugnare.

DANIEL HJORT.

Olycklige! Ditt lidande, din strid Ej döfvas ens af sömnens valmodofter. Den, som har öfverlefvat hvad du känt, I grafvens mullbädd följs väl än af drömmar. — —

Jag trodde att det tillgått skoningslöst: Att satan flyttat ut en koloni, Ifrån sitt rike, som blef alltför trångt, På Finlands jord, hvars slagna folk gett vika. Hur fattig uppå färger är ändock Inbillningskraften, då den söker måla I dyster gräslighet, hvad verkligheten Med några mästardrag fullända vet! Jag fattar nu, att allt det blod, som tecknats I strömmar på min kränkta fosterjord, Inför min tanke var ett ringa utkast, Så mildt som det, en halfsöfd vårlig morgon Emellan skogens bryn och himlens diktar!

BENGT BONDE, såsom förr.

Jag orkar icke mer. Farväl, du koja, Der fädren dogo, och jag sjelf blef född. Du har ej dödsbädd mer för mig, ej vagga För barnen. Snart du endast aska är, Liksom min kropp är stoft. God vare nådig Min arma själ och mina arma barn!

DANIEL HJORT.

Ej mycket egde du, min fosterjord, För dina söner, ammade i armod Upp till din egen hårdhet vid ditt bröst; Men hvad du gaf var rent och obefläckadt. Förbannelse ej grumlat elementen. Besmittad än var ej naturens kyss. Men nu! När törsten drifver dina barn Att dennas brand i dina floder släcka, Då ökas hettan blott — utaf det blod, Som icke funnit vatten nog att klarna. Och ifrån djupen sträckas stela händer Af slagna bröder — manande till hämnd. När jägarn hungrig fällt sitt villebråd, Han stirrar tvekande — och vågar icke Sitt rof förtära: ty hans fader varit För detta nyss ett tillredt rof, kanske. Och vill han sända från förtrampad jord Mot himlen upp sin blick, då kastas blicken Tillbaks af blodbestänkta lemningar, Dem fogeln skriande med bödeln delat. Gå, arma folk, ej mer till Herrans hus Att vid dess altar lägga ned den börda, Som sammantryckt ditt bröst till stenens hårdhet, Ifall den icke löst det upp i stoft. Gå icke dit! En ryslig vakt har spärrat Dess ingång för ditt sjuka sinnes trånad, Som sökte tröst och möter blott förtviflan. Du känner dessa blodbesprängda ögon, Som stirra mot dig efter dödens qval. De hafva hvilat med en faders huldhet, En broders kärlek i ditt rörda öga. Ha dessa lik, med hvilka stormen leker, Ur grafven stigit att bebåda domen, Den eviga, som nära är för handen? O, nej! De vittna tvärtom endast, att En rättvis dom på jorden ej förkunnas: Att lifvet ta'r, men grafven ej får sitt. Ha! Skändlighet, som uti djefvulsk snålhet Din fräcka thron på tempelmuren bygger, Du visa vill att den, som har nog makt Att ingen menska mer behöfva frukta, Bortkasta kan den fruktan ock för Gud, Som han har hycklat, tvungen af behofvet.

BENGT BONDE, såsom förr.

Förbi det är med mig. Min gosse, bort! Ditt unga lif att rädda sök, till tröst Och hjelp åt moder din, den öfvergifna. Din hjelp är Gud! När Flemings magt är bruten Rår Gud väl åter, såsom förr, i landet.

DANIEL HJORT.

Och han, som vållat denna härjningsfasa, Han, hvilkens ande ledt de afgrundsandar, Som, släppta lösa, uti hast förvandlat Hans fäders land till ödslig kyrkogård, Der endast griftens ro och glömska saknas — Han skådar med sin isblick lugnt omkring Och tycker att hans verk är ganska godt. —

Jag stått en gång vid oceanens strand Och sett, har höstens sol betraktade Med gräslig köld den öde rymd, som nyss Knappt egde rum för all förstöring, buren Inunder stormens vingar vidt deröfver. Jag trodde då, att intet fanns på jorden Så hårdt, så skoningslöst, som denna solblick. Jag tror ej mera så, se'n jag Claes Fleming Har blicka sett omkring det land, han bytt Från menskors hem till en oändlig kala För vilda djur — och ega ej en tår Uti sitt torra öga, ej en suck I ödemarken af sitt vilda hjerta För ödemarken, han omkring sig skapat. Jag ryser väl för detta dödens lugn Hos den, som jagat lifvets ro från landet. Men sådan tiden är, hvars räkning han Har grundlagt här, att afundsvärd den synes, Som qväfvas ser i sin förblödda barm, Likt öknens källa under brännhet flygsand, Hvar känsla för sin egen nöd och andras. De onda magter, hvilka folkets sägner Tro göra kroppen hård mot hugg och pilar, De hafva väl en annan kraft, hvaraf Nu göres mer behof. De kunna gifva En själens hårdhet, som består hvart prof. Mig deras gunst ej denna än beskärt, Och jag har tviflat om ett godt den vore. Men Flemings välde ammar onda tankar, Som utur tomma bröst sin lifskraft dricka.

BENGT BONDE, såsom förr.

Jag lefver än. Ack, hvarför har jag vaknat Att skåda all förstöring, hvilken gått Vildt härjande på menniskornas sinne, Liksom uppå vår bygd! Hvem finns väl trogen I denna tid, då själarnas förbistring Är vildare än tungomålens var Vid Babels torn? — Har också han oss svikit? Tron ej det ryktet! — Han förrädare! Vår Daniel, som växt i våra hyddor Med oss tillsammans, — som böjt knä med oss Vid samma altare, — som ut vi rustat, På det han skulle samla ljus derute, Att dermed lysa upp vårt mörker sedan; — Han en förrädare mot land och folk! Det vore rysligt mer än något annat. Men så det synes dock. Gud sig förbarme!

DANIEL HJORT.

Ja! Gud sig öfver mig förbarme. Om Ännu barmhertighet kan strömma ned Från himlen, som sig slutit öfver Finland, En droppe deraf falle på min själ Och rädde denna ur förtviflans öken. — —

Men äfven jorden har en tillflykt dock, I hvars asyl misstänksamhetens pest Ej hunnit än besmitta hjertats renhet. Än finns en mjällhvit hand, som plåna kan Blodfläckarna från det förblödda sinnet; En dufva, hvilkens vingar flägta bort Hvart strömoln, innan det på barmen haglar. Jag vill ditt bo uppsöka, milda dufva, Dit ingen rofsnål fogel hittat än. Det är den enda fristad, hvaruti Orkanen ej fått plats att veckla ut Den fana, som, der hoplagd, frid betecknar. Claes Flemings allmagt sträcker sig ej dit. Mitt välde vidtar vid dess helga gränsor, Som honom och hvad honom tillhör stänga. Om denna fridens lund ej hägnats här, Min själ ej blifvit mina striders valplats; Och stormens vinge skulle sopat redan Mitt stoft från något af min hembygds slagtfält.

Han tager några steg för att gå ut genom dörrn i fonden.

Dock re'n hon nalkas. Fastän stegens ljud Ej nå mitt öra, hjertats klappning hviskar Det dock till mig med aningarnas stämma.

Du vill gå bort i detta Herrans väder?

BENGT BONDE.

Vid sådant är jag van. Det värsta, som Mig kunde träffa, vore — dina gäster.

HEXAN till Daniel Hjort.

Ni, som Claes Fleming dageligen sett, Ni är väl mindre vek än denne bonde, Som städs' förblifvit det, hvartill han föddes. Tror Ni Er ock för god att bli min gäst?

DANIEL HJORT.

Du smädar, äfven du, den olycksfödde, Som uppsteg från sin dal till dessa höjder, Der man blott ser, hur ödslig verlden är. Ut måste jag i natten, der ej man Är tvungen skåda mera något af All verldens härlighet och — dess elände Och hör blott stormens himlasända röster, Men ifrån menniskornas smålek skonas.

HEXAN.

Gå du och dröm i skogen, som du drömde I kojan och i slottet. Jag vill handla, När stunden är för handen: min och hämndens. Du kan blott lida under klagan, medan Ditt arma land förblöder ljudlöst. Jag, Jag handla skall för dig och för Er alla, Som hämndens andar i min själ befalla.

Bengt Bonde och Daniel Hjort gå.

SCEN IV.

HEXAN.

De dröja än. Derute likväl ryter En storm, som bordt hitkasta mina gäster Likt gnistan, slungade från en sotig skorsten Till ro i skogens djup. Ha' de gått vilse I nattens mörker? Mäster Philip och Herr Olof Stenbock borde dock sig känna Väl hemmastadda uppå dunkla stigar. Den, som har stulit lifvet af sin kung. Och den, som ville råna det med våld, Kan väl ej irras af en nattlig vandring.

Hon börjar syssla vid spiseln.

Det är en skam att låta upp sin boning Till hamn för desse, som i tröstlöst skeppsbrott Re'n mistat allt, hvad menskligt är hos menskan. Men stormvräkt sjelf, jag drifvits af mitt öde Mot samma klippor, dit de bergat lifvet.

Hon sätter bordet i ordning.

Med stackars mäster Kern är det dock synd: Han spritter under bördan af sitt samvet', Liksom en syndig själ, tryckt af ett Ætna. Men jag kan dock ej neka mig det nöjet Att kasta bränsle i hans helvete För att det göra än mer hett för honom.

Hon lägger mera ved i ugnen.

Med Stenbock vore denna möda spilld: Sitt eget samvete den frossarn uppfrätt, Och endast då och då af något fel Uti matsmältningens organer, påminns Han om den hårda spis, som blifvit slukad. — — Nu höras tunga steg; så stiger ingen, Som ej bär grofva brott på sina skuldror.

SCEN V.

Hexan. Kern. Stenbock.

HEXAN.

Ni låtit länge vänta uppå Er.

STENBOCK.

Du, som så mycket vet, ju känner väl, Att man för länge icke vänta kan, När uppå godt man bidar. Men låt se! Du bullat upp liksom, en julqväll, modren, Då sin herr son hon hoppas famna åter. Du är dig städse lik, den yppersta Bland alla muttrar, stammande från Evas Urgamla adel. Om jag blefve fan, Till farmor jag dig korade.

HEXAN.

Det tycks, Som en förvandling ej för Er är nödig.

STENBOCK.

Jag tycker just som du. Förlora skulle Jag säkert deruppå, och du ej mindre. Ty kunder såsom vi bestås ej alltid. Med stålbepantsradt samvet och app'tit För fem, vi äro gäster, som ej svika I dryckjom mer än uti androm styckjom. Förstås, jag talt om mig och ej om denne.

Pekar på Kern.

Hviskande.

Men det förslog för honom dock! Ty Hexa, Du veta bör, att du ej är den enda Som kan tillreda rätter, hvilka mätta För alla tider. Mäster Philip, hvilken Nött bort sin ungdom på den ädla konsten, Att utur hvarje växt och krydda leta, Hvad som kan båta lifvets helsa, lärde Derjemte, hvad som för det gagnar mindre. Af hans allvetenhet man tog i anspråk Den ena sidan först. Det var hans lyckas, Hans äras tid. Dock andra tider kommo, De räcka än; de räcka evigt, evigt! —

HEXAN, hånande.

Det var ju det, ni önskat. Edert högmod Om bragder drömde, som ej glömmas skulle.

KERN fortfor, utan att lyssna till hennes ord:

Man sade: Mäster Philip, öfver lif Och död är ni ju herre. Lifvet Ni ofta nog ryckt re'n ur dödens klor, Som derpå räknat såsom säkert byte. Nu återstår att visa äfven prof Uppå den andra sidan af Er konst. Ni ej Er nöjt att på dess yta halka: Ni trängt på djupet, djupare än någon. Hvad är mot Er den välska konsten? Aqua Toffana blott den silar fegt i natten Med matta, svaga händer. Långa år, Decennier behöfvas till att göra Behörig verkan. När den träffat in, Då äro borta re'n de, hvilka skulle Den långsamt mogna frukten tacksamt plocka, Och borta är med dem belöningen, Som kunnat fylla fuskarns fega hand. Men, om ej ryktet diktat uppå er En konst, en lärdom, som Er aldrig varit, Så kan ni drabba såsom blixten drabbar, Så kan ni fälla såsom stormen fäller, Oemotståndligt, ögonblickligt, säkert. Och stor, som skickligheten, blir Er lön. Begär ni guld? Ett tryggadt rikes skatter Der ligga för den hand, som räddat detta. Vill ni ha gunst? En konung, på hvars hufvud Orubblig kronan sitter sent omsider, Är ju Er gäldenär; och all den ångest, Som flyktat från hans hjerta, lemnar rum Blott åt en förespråkare, hvars stämma Hörs der så länge, som dess egna slag. Men helst ni önskar ära, ädla själars Ambrosia och nektar? Ho väl täfla Med mäster Philip kunde, han, hvars make Ej norden sett i Äskulapens under, Och hvilkens minsta steg af Södern följs Med afund, hvari dess beundran kläddes.

STENBOCK, med oro, hvilken han fåfängt söker dölja under vilda miner.

Nej, mig du prise! Se här den Lethe-dryck, hvarefter du Så häftigt törstar. Vinet flammar präktigt Uti pokalens krater. I dess heta glöd Förbrinna dina ormar, som blott kunna I gyttja pusta, såsom sjelf du säger. Och helvetet ej syns för bara eld. Af vinet fröjdas menskans sinne; detta Du, som en höglärd man, ju bättre vet An jag, fast lärans sanning mer jag pröfvat.

Ett skarpt bösskott höres, i samma ögonblick Stenbock vill föra bägaren till sina läppar.

Hu! Hvad var det? Det luktar kungablod!

Han kastar vinet med fasa mot taket och stirrar uppåt.

Skall denna stråle blod då evigt spritta Ur samma öppna sår. Kan då ett lik, Som längese'n förmultnat, hysa än Så friska källor uti kylda ådror? — Nej! Nej! Det är ej blod, det vin ju är, Som doftar ljuft och smakar ännu bättre, Likt kyssarna på flickans friska läppar. Fyll i en väldig sats. Vårt täcka trio En skål skall tömma för de lefvande, Och icke heller glömma bort de döda.

I detsamma han åter skall dricka, aflossas ett annat och omedelbart derpå ett tredje skott. Stenbock bortkastar bägarn och rusar ut, ropande:

Det der ju träffade min Kung omsider!

SCEN VI.

Kern. Hexan.

KERN, seende länge efter den bortilande.

O! Erik, Erik! Du, som var så svag, Förr än vi trampade i aska ned Din matta lefnadsgnista, huru stark Du blifvit nu, se'n du en skugga är Utäf den böjda skugga du var då!

HEXAN.

Väl är kung Erik mera stark i döden, Än han i lifvet var. Dock, ringa vore Hans kungavålnads makt, om icke den Kan göra större under än att skrämma Ett par förlegade lönnmördarsjälar Att se i drömmar det de satt i verket; Blott lejda verktyg åt missdådaren, Som klef på thronen som en vanlig brottsling Uppå schavotten, lönen för hans illbragd, Och lifvet stal från den, som fått sitt lif I samma konnngsbädd, der sjelf han föddes. Se, Mäster Philip! Denna arm, som Ni

Pekar åt det håll, dit Stenbock gått

Är det den vidtberömde mäster Kern, Lifmedikus — den siste — hos en konung. Som täckes hålla ett så gudligt tal? Ja väl, det är han sjelf, handtlangaren Åt brodermord, åt en upprorisk furste: Han, som ej vet utaf ett fosterland, Och derför icke heller känner till Ett hjerta, som kan blöda med sitt folk, Och derför finner, att den hästhof, hvilken Förtrampar sista tecknet utaf lif Uti dess barm, har högre rätt och helgd Än folkets nödskri uti dödsminuten. — —

En rörelse spörjes åt den inre sidan. Hexan, störd deraf afbryter, men fortfar kort derpå.

Hvad var väl det? Hvem har trängt hit att lyssna?

En ljusskymt inifrån upplyser plötsligt hennes dystra ansigte.

Förlåt, du denna sorgebonings hulda, Menlösa ande! Det är du, som nalkas. Bort måste allt besmittadt härifrån, Att ej ohelgas detta rena väsen.

KERN, med sorgsen bitterhet, i det han aflägsnar sig.

Då måste äfven Ni Ert hem väl lemna: Det torde kosta mer på den, som eger Ett sådant, än uppå en annan, hvilken Ej nå'nsin vetat, hvad ett hem vill säga.

Går långsamt bort.

SCEN VII.

Hexan. Mathilda.

Hexans ansigtsdrag klarna ännu mera vid Mathildas inträde, och närma sig en — ehuru förvissnad — skönhet, hvarifrån hvarje skymt af mörker vikit, sedan hon med ängslig hastighet undanskaffat lemningarna af de vildes måltid.

HEXAN.

Välkommen du, min andra, bästa morgon! Ljus hemtar du och frid, när helst du nalkas: Natt kan ej trifvas, der ditt öga lyser; Har godt du slumrat, då det slutet var?

MATHILDA, slående sina armar kring henne.

Nu är allt godt igen, se'n, moder, dig Jag åter ser så god och huld, som altid. Men mörka drömmar, gycklande, sitt spel Bedrifvit, natten lång, uti mitt sinne. Från afgrund ryckte de mig bort till afgrund, Och allestädes stod du, moder, oblid. Som jag dig aldrig skådat förr; än hotfull, Än varnande, du höjde upp din hand Och se'n den sänkte, pekande mot djupen.

HEXAN, orolig.

Var lugn, mitt barn. Du såg ju drömda bilder.

MATHILDA.

Gud vare prisad, som sin morgon låter På nytt belysa oss och dem, vi älske. Bedrager mig mitt hjertas klappning ej, Så leder morgonstrålen hit ännu En annan, den näst dig jag älskar mest.

Hon år till fönstret och blickar utåt skogen.

O, Herre! Huru härlig är din verld, När den ur natten dykar uppåt mot Ett ljushaf, flytande utur ditt öga, Som bortta'r makten ifrån nattens skuggor Och ställer det, som ädelt är och godt, I klarhet för den åter klara blicken. Af ljuset fick jag, moder, dig tillbaka, Såsom du är och städs' mot mig skall blifva. Och äfven honom skall detsamma gifva Åt mig uti hans hjertas varma sanning, För hvilken drömmens falska irrbloss flykta.

HEXAN.

Hans klarhet skall väl ställa småningom Din gamla moder så i skuggan, att Din kärlek ej mer finner väg till henne.

MATHILDA.

När denna väg ej ljusnar för min själ, Höljs den af dödens skuggor. Se'n mitt hjerta Af dubbel kärlek fyllts, du älskas dubbelt. — — Men hjertat längtar efter morgonluften Som seglet efter vindens andetag. Jag måste ut i skogens friska vildhet, Som ljuft af vårens första kärlek rörs. Farväl! Håll af mig, som jag älskar dig.

Hon skyndar ut.

HEXAN, följande henne till utgången.

Hur än din tanke svärma må kring rymden, Låt ej din fot förledas, att den följa.

MATHILDA, vändande tillbaka.

Till hemmet vänds ju tankens kretsgång heldst, Som dufvans vinge vände hem till arken.

Hon går.

SCEN VIII.

HEXAN.

Du blida dufva! Du min dystra lefnads Hngsvalelse och tröst. I dig jag finner. Allt, hvad i lifvets skeppsbrott gick förloradt. Ditt lif jag ryckte fordom undan döden; Skall jag dig kunna hägna ock emot Roffåglarne, som omkring dig slå neder? Det kan bli svårt; ja svårare ån störta Den, som förtrampat allt och allt vill värna. Med dig min själ förlorad ginge helt: Du faster mig ännu vid menskligheten. Nar jag din oskuld icke mer får se, När jag din kärleks värma ej mer känner, Då råder om mitt väsen endast hatet, Blindt, mörkt, och fäller den oblidkligt kallt, Som från mitt folk och mig har röfvat allt.

Hon går inåt.

SCEN IX.

Scenen förvandlas till en vild trakt af den närbelägna skogen.

Krasinsky. Stenbock.

En gestalt à la Sarmiel stryker, bortvänd, öfver scenen: hunnen till dennes gräns, vänder han sig om och vinkar med handen åt Krasinsky. Denne gör ett steg framåt för att följa gestalten, men hejdar sig med beslutsamhet. Sedan lutar sig Krasinsky mot en nedbränd kullfallen fura, och stirrar med geväret i handen på marken, men slår plötsligt upp ögat, då en solstråle fallit på hans vapen.

KRASINSKY.

Se'n solen bjuder sig till gäst här inne, Är denna vildmark ej mer hem för mig. Det var ej ljusets makter här jag sökte. Ej deras spår förbrände denna mark, Så att ett gräs derur väl aldrig skjuter. Men hvad bekymra mig väl markens blomster Och frukt? Ej der jag mina skördar skär. De mogna vid en annan eld, än dagens, Och andra liar meja dem, än tärnans, Som drömmer om att bygga eget bo.

Han blir varse Stenbock, som ur skogen går emot honom.

Ej dessa äro mina ögnamärken.

Krasinsky slår, — efter några få tag —, värjan med jättekraft ur Stenbocks hand, så att den kastas långt inåt skogens mörker.

STENBOCK.

Det var ett björnatag! Bland hundra männer, Jag redan frestat, ej jag funnit än En arm, så styf som er. Vi ska' bli vänner!

KRASINSKY.

Det gör mig ondt, att ej Ert anbud jag, Så smickrande det är, kan taga mot. Min vänskap längese'n jag re'n gett bort; Och han, som fått den, delar ej med någon.

STENBOCK.

Jag skattar honom afundsvärd och lycklig.

KRASINSKY ironiskt.

Ni är dock mer än god mot honom. Han Skall ofelbart Ert tänkesätt belöna Så, som ni tyckes väl förtjena det.

Stenbock aflägsnar sig på en fåfäng upptäcktsfärd efter sitt svärd. Krasinsky ser emellertid Johan Fleming under kärleksfullt samtal med Mathilda, närma sig den nejd, der hexans boning är belägen.

Jag ser, att man i dessa nejder stämmer Ock andra möten, än det nyss jag haft. För min del gerna. Redan är förgången Den tid, då sådant lockade min håg. Det är din lycka, kärleksdruckne pilt, Och kanske äfven hennes. Ty förlorad Du vore, om mig samma eld förtärde, Som i den stunden, då jag vigdes vid En annan flamma, som sin brudgum bidar. Förlorad är hon väl i alla fall; Men ej det tillhör mig deröfver grubbla. Ett under tycks dock den der hyddan vara: På en gång ugglebo och dufvonäste.

Han går.

SCEN X.

För mig den dock är större än mitt lif, Ja, ej stort mindre än min kärlek sjelf. Fast du är ledsen, gör mig dock till viljes Ännu en enda gång. Låt värman af Din kyss sig gjuta på den arma blomman, Som, bruten, rönt för litet solens värma.

Pekar på en viss blomma.

MATHILDA.

Du bröt den, Johan, drifven af din kärlek. O! om din kärlek skulle en gång — — Nej! Det var en ryslig tanke. Bort, nattvandrare Från drömmens mörker, än på ljusa dagen! En kärlek såsom min i brutna blomman Ej frukta bör en bild utaf sitt öde.

Kysser blomman häftigt. Johan Fleming kysser den strax derefter.

JOHAN FLEMING.

Nu först den helgad käns till vårens tolk. Den ånga, som utur dess hjerta doftar, Är vårens anda nu i högre mening. Hvem skilja kan dess doft ifrån din själs? De smultit, vigts till ett, och bättre lott Jag ej begär än att berusad dricka Min lefnad all af denna etherdryck.

MATHILDA, med djupt allvar.

Men jag begärer mera af min Johan.

JOHAN FLEMING, förvånad.

Mathilda?

MATHILDA.

Ljuflig är för mig din kärlek Som hoppet för min själ, som soln för ögat, Och ej för mig begäres det, jag fordrar. Jag vore nöjd att, liksom dessa blommor Omslutas af ett band, sä lent, men — vekt

Rycker på der gröna sidenbandet, som hållit blommorna tillsammans, hvarvid detta brister, och blommorna förströs kring golfvet.

Jag kan, jag vill, jag bör ej lyssna till Ditt afgrundshårda hämndeskri, du djefvul Förklädd till engel. Slitet sidenbandet, Som oss tillsammansknöt, är nu för alltid. Jag flykta vill till verldens sista gränser. Ack! vore den nog stor, att kunna skilja Mig sjelf från minnet, som vid dig mig binder.

Jag lyder sanningen, och derför kan Din nyck jag icke lyda. Och om än Jag kunde det, jag det ej skulle vilja. Mitt ögas minne, lika litet som Mitt hjertas, låter från sig röfva bort Den ljufva anblick, som ditt — — hat mig bjöd, Då du, som dvalts inunder detta tak,

Pekar åt den sidan, der hyddan är belägen.

Försoningsfullt din hand i Flemings lade.

MATHILDA.

Har denna hand tryckt handen af en Fleming? Ha' dessa läppar kysst en Flemings mund? Har detta hjerta för en Fleming klappat? Och handen, läpparna och hjertat sjönko Ej djupt uti en syndaflod af blod, På hvilken ingen räddnings-ark kan flyta? Det är omöjligt! Denna synd kan Gud, Som låter dock allt ondt befläcka jorden, Likväl ej tåla. Jorden skulle remnat, I svalget stukande den pligtförgätna, Som älskat sonen af sin faders bödel. — — Det var en villa af din syn, som ställde Invid min sida Flemings son. Bekänn, Skumögde gubbe, detta misstag, och Jag vill förlåta dig den ångest, du Har diktat åt min själ, mot hvilken dödens Kan kännas endast som en kärleksrysning. — — —

Du tiger. — Om du hade rätt ändock! Hans vilda sorg, då jag bad honom hata Claes Fleming, jag omsider börjar fatta. Ack! Det är jag, som främst förtjenar hat, Af dem, jag trodde älska mig i himlen.

KERN.

I himlens salighet släcks jordens hat, Och kärleken i jordens dunkla dalar Som stjernan strålar upp till himlens blickar.

MATHILDA.

En kärlek såsom min, lik afgrundslågan, Blott hädande emot Guds himmel sträfvar: Ej Gud, ej mensbor kunna den förlåta.

KERN.

Nej, det är endast jag och det jag gjort, För hvilka vägen till försoning stänges.

MATHILDA, missförstående hans mening.

Misströstar du, som blott mitt brott har yppat? Hvad skall då jag, som brottet sjelf begått! För mig finns mer ej hem, ej anförvandter. Ut måste jag, i vida, vilda verlden! Bäst vore, att i närmsta fjärd få sjunka, Liksom en vindpust, barn af hafvets klippor.

Mathilda går bort åt ett håll, motsatt det, hvaråt hyddan ligger. Kern qvarstannar grubblande.

Scen XII.

SÄNDEBUDET.

Fru Ebba. Tjenaren. Claes Fleming.

FRU EBBA, till den inträdande Claes Fleming.

Du kan ju allt i detta land, närhelst Det gäller blott din kung. En vink af dig Kan samla härar, båda menigheter Att resa sig i massa, eller jaga Som lösta falkar öfver land och rike. Men när det om ditt eget blod är fråga, Din ende son, I hvilken Flemings namn Och lif skall lefva än, när du år stolt, Du obekymrad tycks, som då det gäller Att låta blodet flyta ur din kropp På något slagtfält för din afgud, kungen. Vår Johan är förlorad — — —

CLAES FLEMING.

Lugna dig! Ännu ju intet är förloradt.

FRU EBBA.

Intet! Och detta kan du säga. Hvad skall menskan Förlora, att det borde synas något? Kan den, som redan mistat har ett öga Och hotas med att ock det andra mista, Kan den väl vänta lugn, som vore intet Å färde, tills att med dess sista ljus All verldens ljus för evigt blifvit utsläckt? Är det ej nog med hvad vi re'n förlorat? När vi vår dotter miste, halfsläckt redan Mitt ögas dag mig tycktes uti tårar.

En häftig skakning genombäfvar härvid Flemings själ.

När nu vår Johan äfven går förlorad, Det slocknar helt och hållet, ifall tårens Uttömda källor ännu gömma qvar Så mycket, som en bergets skrefva gifver Åt den, vid henne dignar, tärd af törst.

CLAES FLEMING.

En mor, som led förluster, dina lika, Har rätt att klaga; men hon bör ock hoppas, Att Gud barmhertig ser till hennes sorg.

FRU EBBA.

O, kunde jag det hoppas! Men jag fruktar, Att om vår Johan uppsöks af Hans blick, För fädernes missgerning barnet drabbas.

CLAES FLEMING, brusande upp i vrede.

Hör upp att qvida dårligt, qvinna, öfver Hvad som du icke vet ännu ha skett, Och icke heller hända kan. Är Johan Gås-ungen lik, som, kläckt utaf en höna, Sig vågat några famnar ut från stranden Och lemnat modren sörjande derpå? Skall Flemings son ett dygn ej våga ströfva I närmsta skogar, utan att han tyckes Förlorad, om han några timmar dröjer Mer än hans mor har gifvit honom lof. Har du då glömt de Vijk, som åtföljt Johan? Han ensam ju försloge, om det gällde Att skydda hundra nunnor, släppta lös Utur ett kloster. Faran den är ingen. Och om också en sådan funnes, ville Jag att sig Johan lärde småningom Blott lita på sig sjelf. Det kan behöfvas Med tiden — — —

Han tillägger lugnare:

Jag dessutom redan skickat Ett tjog af raska knektar i hans spår.

Vändande sig till den gamle tjenaren.

Gå äfven du, som i hans barndom burit Så ofta Johan uppå dina armar. En moders tårar äro heliga, Och bränna bittert, der de falla ned. Du känner, mer än någon, marken het, Hvarest de gjutits, och du skall ej hvila Din bräckta kraft, förr än du återhämtat Den, som dem pressat och dem torka kan.

FRU EBBA.

Tack för det ordet, du min lefnads stolthet!

Fru Ebba och Tjenaren gå åt skilda håll.

SCEN III.

Claes Fleming. En Småsven. En gammal Sjö-Officer.

SMÅSVENNEN.

Ett Sändebud från Hertig Carl begär Att blifva hördt.

CLAES FLEMING.

Nu re'n! Bed bonom vänta.

Småsvennen går.

CLAES FLEMING, till Officeren.

Välkommen! Blir sjöfogelfångsten god?

OFFICEREN.

Mer rik än någonsin. De gamla kullar Framföda ungar, såsom vågen vågor. Ej göms en vik uti vår vida skärgård, Der ej ett segel börjat lustigt leka Med vårens muntra vindar, och ej längtar Att pröfva deras kraft, till stormar vuxen.

CLAES FLEMING.

Det låter godt. Dock bättre ej, kamrat, Än af dig, gamle hafsörn, jag det väntat. Du dina vingar får väl lossa snart Och dermed klappa grundligt om hvar fiskmås, Som fiska vill i grumligt vatten här.

OFFICEREN.

En sådan vågar sig väl ej så lätt Till våra skär, så länge vid dem ligger Den gamle, trogne skytt — Claes Fleming. Men, Ifall den frestar det, med skjuten vinge Den bloda vågen skall, hvarpå den flyr. Det lofvar jag.

CLAES FLEMING.

Och du har aldrig lofvat Det du ej ville eller kunde hålla.

Officeren går.

SMÅSVENNEN, ånyo inträdande.

Hans Kunglig Höghets Sändebud — —

CLAES FLEMING.

Får bida.

Jag är för gammal, att numera lära Mig något synnerligen nytt. Dock tackar Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf, Om huru stark sig anser Hertig Carl, Och hvad han tror sig kunna vedervåga. Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man Af honom någonsin begära kan, När han sin herres rätta mening mäktat Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka; Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta, Att minnet så af gammalt som af nytt, Framkalladt genom mig uti Ert sinne, Har satt i svallning Edra känslors ström, Så att ur den uppvräktes ett och annat, Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma. Er rätta afsigt likaväl Ni vann, Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner. Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför Jag hyser säkert hopp derom, att Ni Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud, För att bekräfta segern af den sak, Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd, Än till och med den djerfve Hertig Carls.

Fleming går.

SCEN VI.

Radzivill uppträder med buller och bång.

BENGT BONDE.

Till dessa andra hör väl äfven denne?

CLAES FLEMING.

Ett lefvande bevis åtminstone På spökens svaghet träder upp med honom. Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar

Ve den Pohlska bildning, Som ej dem unnar säte eller stämma! Den tid skall komma, då, fast landsförviste, De bistert dömma land och folk till döden.

Tro mig: mitt lif ett högre mål ej önskar, — Om målet ock betydde lifvets gräns. Som Ni, jag föddes ju på dessa stränder, Som barn der lekt och härdats der till man. Så väl, som Ni, jag ville skåda lyckan Uppblomstra uti alla våra dalar. Med dubbel kraft jag skulle draga svärdet, Då det ej mot Er gäller mer, men med.

Men vänner kunna vi ej blifva, innan J blifvit Kungens män, så väl som jag. Det är mitt ord, oåterkalleligt, Likt dödens slutdom. Du förkunne det Åt dem, som utsändt dig. Nu drag i frid Rätt fram, och ej till höger eller venster Din blick förvilla. Gud, den Högste, gifve Att jag dig ej mer skåda må i lifvet. Allt, hvad du sednast skött, är ej ditt värf.

BENGT BONDE.

Jag närmsta väg upp till min hembygd drager, Med mera frid, än dädan jag gick ned.

Claes Fleming räcker honom handen till afsked.

Slut På Andra Acten.

TREDJE ACTEN.

En ödslig hafsstrand. Det är qväll. Månen har ännu ej stigit upp.

SCEN I.

Så ung jag är, jag annat sett än du. — — Gå medlertid, du gode, sakta hemåt. Vi unge skola på de lösta vågor Vår lycka söka.

TJENAREN.

Dröjen icke länge, Jag Er besvär, vid allt hvad heligt finnes.

Han går.

SCEN III.

Johan Fleming. De Vijk.

DE VIJK.

Den gamles mening vill du följa, Johan?

JOHAN FLEMING.

Kan du betvifla, att jag ville det? Men jag det icke kan. Som brottslingen, Emellan hästar sliten, slits min själ. Min moder gjuter sorgetårar, och Jag får ej byta dem i glädjens. Det Är dock för rysligt. Om du visste allt!

DE VIJK.

JOHAN FLEMING.

BENGT BONDE.

Jag trodde, att jag aldrig onödd skulle Till lejonkulan återvända. — Herre! Förlåt att jag ett mensko-ord nu bryter, I hopp att icke bryta mot Din vilja.

Scenen förändras till Åbo stads torg, sådant det var i Sigismunds tid. Domkyrkans torn och öfre resning höja sig i fonden, öfver de mellanliggande husen. Det är töcknig natt, som småningom ljusnar till klar vårmorgon. En talrik vakt af Svenskar och Pohlackar svärmar på torget kring krigar-eldar. Då sorlet på torget stiger allt högre, släckas efter hand, men hastigt, de få ljusen, som äro upptända i kringliggande hus.

SCEN VI.

Krasinsky. Olof. Svenska och Pohlska Krigs-Knektar.

KRASINSKY sjunger.

Ej på jordens rund det finns ett land, Godt likt det, som ifrån Weichselns strand Sig mot alla verldens kanter sträcker: Mörka flickor glöda eldigt der, Och hvar knekt, som lans i handen bär, Af en furste, hvilkens makt sig sträcker Längre än den stackars Kungens.

Pohlens rike är de fries jord: Bonden blef till slaf allenast gjord, Och han måste lyda blindt sin herre. Om hans hustru nåd för denne fann, Eller fästmön knipes bort, minsann, Han för det ej blefve mycket värre, Fast han kröns som stackars Kungen.

Uti Pohlen skärs med tälgknif guld: Ej behöfver krigarn göra skuld, Ty han eger allt hvad juden eger. Man ej pratar städs om "rikets lag", Lag är der blott krigarns välbehag, Och hans svärd der mer än spiran väger I den stackars Kungens händer.

Uti Pohlen kan en enda man Vida mer än allas vilja kan: Säger en sitt veto, nederfalla, Liksom idel stoft, förslag och val, Huru än må slösas fagert tal Om det gagn, de kunde ge åt alla, — Utom åt den stackars Kungen.

Ej på jordens rund det finns ett land, Godt likt det, som ifrån Weichselns strand Sig mot verldens alla kanter sträcker. Tokig den, som lemnar Pohlens jord, För att frysa bort sitt lif i nord, Hvarest vintern utan ända räcker — Hin må slåss för stackars Kungen.

KRASINSKY.

Hvad! — Andra länder säger du? Förgäten Af ära, glömmer du också, att altt, Hvaröfver spiran sträcks af Sigismund, Ett lydland är inunder Pohlens rike, Och bör sig rätta efter dettas sed. Vet du ej mer, att hvarje knekt, som föddes Uti det stora landet, är mer värd, Än alla krypfän, som sig kalla här För stora herrar i sitt björna-ide. Och att en bondtamp, sådan som du sjelf, Är ej ens värd att lösa upp hans skotvång.

SVENSKARNE.

Stå på dig, Olof! Du har ryggstöd nog. Lär dem att veta hut, som intet veta!

POHLACKARNE.

Gif icke efter! Vi nog skola märka Hans ryggstöd, som man slika stycken tecknar.

OLOF.

Frid! Frid! Kamrater — J från Weichselns stränder! Och J, som ägen samma modersmål Som jag! — Vår tvedrägt gäller ej blott oss, Men drabba kan en högre sak, än den, Ett lättrördt sinne nu har gjort till vår. Hur skall ej hvarje ovän till vår konung, Som för oss alla är en lika fader, Sig glädja, om han hör, att vi, som varit De tappraste, de trognaste, de bäste, Som upprätthållit kunga-maktens helgd, Nu vilje rifva, hvad vi sjelfve uppbyggt; Och spola bort med strömmen af vårt blod Den sådd, som hittills utur detta spirat! Utaf vår hetta bortfräts hvarje skörd, Och nordens kalla snö långt bättre kan De nya frön bevara, dem vi utså. — Måhända jag har vållat denna strid, Som blossat upp emellan oss, hvars rök Ej lät oss se, hvad som vår frid tillhörer. Det felet vore dubbelt oförlåtligt, Då ålderns snö sig lägrat på den is, Som norden breda bordt omkring mitt hjerta. Men värman, hvilken lefver hos mig än, Kan likväl verka något godt kanske. Den manar mig, att sammanfoga genast En damm emot vår vredes vilda ström, Uti ett vänligt handslag, hvari qväfves Hvar gnista af den harm, som hotat nyss, Att tända vådeld i vårt eget läger. Låt mig, Krasinsky, lägga i din hand Min, jemte bönen om förlåtelse, Ifall du tror, att det var jag, som felat.

KRASINSKY.

Lik qvinnan vek, jag låter icke locka Min hand i dens, hvars ord mig förolämpat; Som dermed fortfar än, då han försmädligt Om ursäkt tigger — under talesätt, Som mera dölja lömskt anklagelsen, Än öppet bära fram ett erkändt fel. Min hand, som slutit bättre slags förbund, Är alltför god till slika upptågs gyckel.

EN SVENSK.

Du är en niding, icke värd att slås Till marken af den hand, som bjudes dig, Förlåtande det fel, som blott är ditt!

KRASINSKY.

KNEKTEN.

Se'n du nu hörer hvad förrädiskt tal, Hon vågar bruka mot Claes Fleming sjelf, Du lärer lusten mistat, att dig göra Medbrottslig i förräderiet! Släpp Blott henne. Vi nog skola sörja för, Att hon blir straffad så, som hon förtjenar.

MATHILDA.

För Guds skull, öfvergif mig icke nu! Jag är ej brottslig, utan blott olycklig.

Hon tränger sig till hans bröst.

OLOF.

Jag vet det nog. Här är ej brott — här finnes Blott offer; och det andra finnas skall, Om någon vågar bära fräcka händer På henne, som sökt skygd invid mitt bröst, För hvilken jag med lifvet går i borgen. J Svenske män, på hvilkas modersmål Den arma burit fram sin bön om räddning, I fall J låten desse fremlingar I dag få rycka åt sig detta rof, Som Ni ej kännen, skola de i morgon Bortsläpa andra, som Er äro dyra. J skolen bistå mig att henne skydda — Mig, som Er bistått stundom, när det gällt.

EN UNG SVENSK KNEKT.

Du tar den saken alltför hett, far Olof! Är det så farligt, om de herbergera En vacker flicka, hvilken stryker kring, Och ej ens nämna vill sitt hem, på det Man ej må återföra henne dit, Der hon haft ledsamt och ej trifdes väl?

EN ANNAN KNEKT.

Han talar rätt. Låt ej ditt gämla hjerta, Som gerna åberopar ålderns snö, Bortsmälta så, vid första blicken af Ett nittonårigt ögas dolda eld.

Flere gifva sitt bifall tillkänna.

OLOF.

Du himlens Gud! Är detta Svenska ord, Och Svenska männers tankar? — Äfven jag Har varit ung en gång — den tiden, när Den store Wasas dag re'n börjat sjunka; Men ord som dessa, från en ynglings läppar, Ej nådde då ett gammalt öra, äfven Om harmens löpeld bortbrännt alla band. Du påstår, att han talat rätt, som tycker, Att det är blott en ringa ting om oskuld, Om qvinnors helgd, om en olyckligs bön Bortkastas uti helgerånarns klor, Och ingen hand sig höjer till försvar. — Du sade sanning, Konung Gustaf, som Du alltid sade det, när i ditt afsked Du förespådde tiders ankomst, då Man skulle vilja gräfva dig ur grafven. De tider kommit snarare, än du Väl kunnat ana; de re'n länge funnits. J kämpar, fulle utaf eld och ifver, Nyss, då en dåres ord Er galla svärtat, J stån så lugne och förkunnen nu De råd, som galenskapen gifvit in, Liksom de vore höjden af all vishet. Finns ingen här, som dela vill med mig Min ära att försvara den betryckta, Så går jag ensam mot mitt sista öde, Såsom en man, som är för gammal re'n, Att vika från sin pligt; men ej för gammal Ännu att dö för den, om så skall vara. Hit, Pohlens röfvarskaror! På ett lik Slås Eder brygga till Er lustas offer.

Bengt Bonde framspringer med lyftad knif, sedan han en stund betraktat ställningen.

SCEN IV.

De förre. Bengt Bonde.

BENGT BONDE.

Ej på ett lik allenast, uppå tvenne Går dessa vilddjurs stråt! Invid din sida Står nu en man, som förr emot dig stått, Men alltid närmast intill den betryckte. Jag gifver gerna lifvet bort för henne, Som du försvarar. Ej jag trodde mer, Att det var värdt nog mycket, att få gälda Min och de minas stora skuld till honom, Som gifvit henne lifvet, och sitt eget För Finlands arma, öfvergifna folk.

Han rycker svärdet från en närstående Svensk.

KRASINSKY.

Der fån J mera visshet, än som fordras, Att fälla den förrädarn Olof. Honom Jag länge misstänkt för att ha försåtligt Stått i gemenskap med dem alla, hvilka Emot vår konung burit afvog sköld.

OLOF.

Gud dömme mellan oss! Han ser väl bäst I hvilket bröst förräderiet ormar: Om uti det, som bjuder allt sitt blod Till att försvara allt hvad kunga-makten Bör skydda främst: olycka, oskuld; eller I det, hvars vildhet gör, att kungens makt Syns blott ett annat namn för tyranni, För våld! — J dröjen länge. Räcker Det Pohlska modet icke mera till, När tjugu måste hjeltedådet öfva Mot tvenne män, som ej ha landsmän mer?

Rörelse bland Svenskarne. Mathilda rycker till sig knifven, som Bengt Bonde undanstuckit i sitt bälte.

MATHILDA.

Du ej behöfver detta vapen mer, Men jag deraf kan göra bättre bruk. O, kunde Ni Ert mål så säkert träffa, Som jag skall finna mitt, då vore segern Så viss, som, Eder undergång nu är.

BENGT BONDE.

Jag kan ej hindra Er från Ert beslut, Ty jag vill Edert väl, och tiden är Så ond, att döden gifver bättre hopp, Än lifvet lemna kan. — Mig skänker rikt Den död, jag ljuta får för Er, belöning För all den trohet, hvarmed jag har älskat Mitt fosterland och dem, som älskat det.

Då Pohlackarne, följande isynnerhet Krasinskys vinkar och uppmaningar, bereda sig att rusa emot Olof och Bengt Bonde, uppstår en ännu starkare rörelse bland Svenskarne.

EN SVENSK KNEKT.

Det vore nesligt utan namn och gräns, Att öfvergifva den, som aldrig svek I nöd och lust, åt de barbarers vildhet, Af hvilka han blir hatad mest för det, Som gör så kär för oss vår gamle Olof: Hans Svenska sinnelag, hans lust att säga Den sanning ut, som bor uti hans hjerta. J gören som J viljen; men jag skulle Med skam och nesa återvända hem, I fall jag möttes der af helsningen: Der kommer också en bland dem, som låtit Sin stridsbror mördas, utan att ett finger Upplyfta till försvar för honom, hvilken Dock räddat flere bland dem förr i striden.

SVENSKARNE.

Vi följa dig. Den skammen nederböje Vår hufvud ej, att vi förrådt vår stridsbror.

KRASINSKY rusar i vild vrede emot Olof.

Mitt handslag nyss begärde du, som tecken Till vår försoning. Här det gifves dig Långt mer uppriktigt, än i fall du fått Det som bevis, att jag förlåta kunnat.

Han sårar honom illa.

OLOF.

Min sista stund är nära. När den kommit, Min helsning bären till min hembygd, vänner, Och sägen åt min son, att här jag fallit Såsom en ärans man, med Gud försonad Och med hvar menniska. — —

BENGT BONDE.

KRASINSKY.

Du skämtar lustigt nog, och detta skämt Bevisar nogsamt, hvad jag nu dig sagt, Att du ej passar, der det gäller frågor Utaf helt annan art, än lek och joller. Ur vägen måste du för våra lekar. Du vill ej springa hem. Lik' mycket! Jag En lekkamrat har här åt dig till hands. Der gömmer sig en flicka, som re'n hunnit Vid männers handtag vänja sig. Hon gifver Dig tröst och mod, i fall ditt mod dig sviker.

JOHAN FLEMING blir varse och igenkänner Mathilda.

Min Gud! Hon här, i denna röfvarkula!

KRASINSKY.

Jaså! Du också henne förr har känt. Jag kunde nästan ana det, då så Hon bäfvar för din far och herre, hvilken Väl ej med samma glädje Er bekantskap Har åsett, som J sjelfve. Vi Pohlacker, Vi äro fördomsfrie. Gå nu blott, Att din bekantskap lifva upp på nytt.

De Vijk hastar in.

JOHAN FLEMING.

Tig, djefvul! Hvarje hväsning af din tunga Utspyr nog gift och etter, att deraf Allt menskligt, heligt uppå jordens rund, Besmittas kunde och förgås. Drag nu ditt svärd, Och visa om det har en tusendel Utaf din tungas mördarkraft. Jag vill Först göra den för evigt stum; se'n gäller Det Eder alla, nidingar, som sluten En borg af Edra kroppar omkring honom, Och med Er fräckhet hägnen in hans egen. En efter annan träden fram mot mig, I fall J icke älsken mer, att alla På en gång, uppå äkta röfvarvis, Er kasta mot en ensam fiende.

DE VIJK, lugnt och allvarligt.

Du är ej ensam, Johan! Jag dig bistår, I lif och död. Jag har kanske att fordra En skuld utaf din vänskap. Afstå, broder, Åt mig ditt envig emot denne bof. Du är för god, att i hans svarta blod Ditt rena svärd befläcka, Johan Fleming!

JOHAN FLEMING.

Hvaren bör stå och falla för sig sjelf. Mitt svärd du kallat rent; du dermed menat, Att det ännu ej pryddes af de fläckar, Som gifva glans åt hjeltens klinga. Jag Den rätta stunden funnit nu dertill, Och låter den ej tagas ifrån mig, Ej ens af himlens salighet — — och dig. För god jag icke vara vill att kämpa Min strid för det, jag älskar mer än lifvet.

DE VIJK.

Jag dig förstår och gillar ditt beslut, Du vill dig gifva sjelf ditt riddarslag. — Hur det än går, blir jag dig nära, broder!

JOHAN FLEMING.

Till hälften endast du mig än förstår.

Pekar åt Mathilda, som de Vijk ej varsnat.

Se dit, och allt skall klarna för din själ!

Han går emot Krasinsky, som med osäker blick följt yttringarne af den inre förstoring, hvilken plötsligt växt i Johan Flemings själ och möter honom.

Hvart har ditt stora mod, som präktigt bars Utaf de stora orden, flyktat nu, När handling borde fylla tomma rummet, Som de i luften lemnat efter sig?

KRASINSKY.

Jag ser, att goda englar klingan föra För dig; men fresta vill, om ej ändå Min onda dämon blir dem öfvermäktig.

Han stupar efter kort strid, och fortfar med bittert hånskratt.

Du svek mig, djefvul, denna gång omsider. Haf tack likväl, för hvad du lät mig göra Och njuta, tills att vårt förbund blef slut! Ditt välde vidta'r, och du skall väl öfva Det på min själ, så som min kropp har öfvat Sin makt på dig, förr slaf, men nu min herre. — Hon spådde sannt, den hexan, hvilken sade, Att blott ett svärd uti en ynglings hand, Som vågat höja detta obefläckadt Upp mot mig, skulle sönderrifva lätt Det pantsar, som osynligt kring mig smiddes. Af mitt förbund med dunkla makters höfding. Mot Er, kamrater, svärdet kraften mistat. Upp! Slagten honom, som mig mördat, till Försonings-offer på barbarisk jord, Der jag skall multna långt, ack, långt ifrån Det sköna Pohlen, jag ej mer får skåda!

Pohlackarne bringas åter i rörelse af Krasinskys sista ord.

EN POHLSK KNEKT.

Ej låtom denna skam uppå oss falla, Att af en pojke blifver nederslagen Den tappraste utaf oss alla — han, Som ställde sig att kämpa ensam ut Vår strid — den gällde ju oss alla lika — Och vi ej kräfva hämnd af banemannen! Det stora Pohlen skulle rodna öfver Så fega söner, om det erfar, att Vi låtit sonen af en Finsk Baron Onäpst afdagata' en krigsman, hvilken Claes Fleming sjelf bordt hylla som sin herre.

DE VIJK.

J Svenskar hört, hur denne niding vågat Att häda Eder store höfding — honom? Hvars största fel måhända varit det, Att han har älskat Eder alltför mycket.

Striden är åter nära att uppblossa. Då uppträder Claes Fleming, som hört de sista orden. Alla svärd sänkas ned och en allmän bestörtning griper de nyss så modige.

SCEN X.

De förre. Claes Fleming.

CLAES FLEMING.

Halt!

FLERE RÖSTER.

Gud nåde oss! Det är Claes Fleming sjelf! Det är förbi med oss, förbi!

CLAES FLEMING.

Ja väll Det är förbi med tiden för det sjelfsvåld, Som, se'n det slagit varglons klor uti De hjertan, dem det afvändt ifrån kungen, Nu rifver sönder hvad än återstår Af dem, som kalla sig hans bästa vänner. J ären säkert redan ganska trötta Vid lif och lem, vid gods och hem, då J De armar huggen sjelfve af, som borde Försvara Er mot folk, af hvilka nåd Ej står att vänta, om kung Sigismund Sin starka hand ifrån Er tager bort. J skolen känna snart till denna dock, Och få det straff, Er gerning har förtjent.

Han blir varse den slagne Krasinsky.

Der ligger en, som var en bof; men tjente Sin konung likväl tappert. Hvilkens hand Har förekommit här Försynens och Rättvisans dom. Hvem har Krasinsky mördat?

Djup tystnad.

Hvad denna ort, som nyss hört svärdets klang, Nu blifvit plötsligt stum! En tunga vågar Ej röra sig, att bära till mig fram Bekännelsen om dråpet, handen öfvat.

JOHAN FLEMING.

Du talar blott om mord och dråp, min fader, Och derför kan din fråga icke mötas Af svar, ifrån en krigarskaras hjertan.

CLAES FLEMING.

Hör jag väl rätt? Kom ifrån dig det ord, Som lär Claes Fleming att sitt ord rätt ställa? Jag tror mig brukat ha' det rätta, då Det gäller att få veta, hur en krigsman I fredlig tid, på sjelfva fridens altar, Borgfridens höga hägn, har blifvit slagtad.

Ger ett tecken att Krasinskys lik skall bortföras.

JOHAN FLEMING.

Han, som du nyss har nämnt en bof, han föll, Som han förtjente — för min hand, o fader!

CLAES FLEMING, döljande sin bestörtning.

Tack för det ordet! Vi tillsammans andats Vår ungdoms fria luft; och nu, min Johan, Skall fängsel-luftens qvalm sin tyngd förminska, Då våra hjertan den gemensamt trycker. Förutan döden ingen! var det valspråk, Som band vår konungs moder vid sin make, I nöd och lust, i bojan och på thronen. Detsamma oss förenat, och det fäster Oss vid hvarandra, om ock samma bila Det sista samband blefve oss emellan.

MATHILDA.

Javäl! Så feg ej finnes här en man Bland dem, som vuxit jemte våra skogar! Och sjelfva qvinnan lär omsider inse, Att ej den tid, som grundats af Claes Fleming, Så farlig är, som hon den trodde förr. Min tacksamhet mig omotståndligt bjuder, Att ropa högt hvad han, som lifvet vågat For mig, ej nämnde med ett andetag. Den sak, som hänfört till hans sista strid Bengt Bonde, var ej fremmande för honom. Det var hans egen, angick honom nära, Som alla de, hvari han kämpat förr. Det var för mig han offrat sig, för dottren Utaf en stridsbror, hvilken jemte honom För Finland stått; och, lycklig mer än Bengt, Fått falla på dess jord, som skölden faller På kämpens bröst, när hjertat klappat ut. Haf tack för all din trohet, du, hvars själ Är mera herrlig, än de allas, hvilka Sig kalla stolt för detta landets herrar. Jag är så arm, att intet jag kan göra För dig. Min sista bön likväl skall höjas Till Gud, om evig frid för den, som offrat Sin egen ro för andras blott. I templet Får denna bön väl aldrig stiga mer, Men kring hvar bön sig tempel städse hvälfva. — Du vill det icke, och jag ej förmår Vanhelga ens till båtnad för din räddning En bön om mildhet, sträfvande till denna Iskalla barm, der ej ett hjerta klappar För egna barn en gång.

JOHAN FLEMING.

O, min Mathilda! Ej sårade du också det stora hjerta, Som du ej känner; och hvari så gerna Jag skulle vilja ställa dig i rummet, Som blifvit öde, då derur skall ryckas Den kärlek, hvilken jag ej mer förtjenar.

MATHILDA.

Det fanns en kärlek, som du har förtjenat Måhända vida mindre, än din faders. Den finns ej mer, se'n jag omsider vet, Att det var Flemings son, som stulit den.

JOHAN FLEMING.

Du älskar mig ej mer, Mathilda? Se Uti mitt öga, som för sista gången Emot sin morgons skönsta stjernor blickar, Och säg, att du mig icke älskar mer! Det vore godt! — Ej morgonljus få blända Det öga, som i fängslets skymning öfvas, Att skåda modigt in i dödens natt.

Mathilda blickar länge på Johan Fleming, som knäböjt för henne, och slår slutligen sina armar omkring honom, sig sjelf ej mera mäktig.

MATHILDA.

Jag älskar dig, Claes Flemings son, i lif Och död! — Min faders blodbestänkta skugga, Förlåt mig det! Jag kan ej annorlunda.

Mathildas blickar mötas i detsamma af Daniel Hjort, hvilken nyss förut inkommit och likblek stirrar på henne, hvarefter hon, vänd emot honom, utropar:

Af dig kan jag förlåtelse ej hoppas.

Vår Konungs kod, i detta bref, är skrifvet Utur mitt eget hjerta: "Glömska åt Det som har varit, hvarest ångern stigit Uppå de platser, der det onda herrskat." För att du må din ånger visa, Bengt, Och straffas såsom du förtjenat det, Du måste göra mig en tjenst. Du röja Skall genom denna ock, att du blott minnes, Med trohet, hvad som godt och ädelt varit. Förutan skygd du icke lemna kan Ju denna flicka, som du ville hägna Med våda för ditt eget lif. Ledsaga Till slottet henne. Hon uti min maka Skall finna der en moder, vill jag hoppas.

BENGT BONDE.

O! Om Ni aldrig straffat annorlunda, Än Ni mig straffar nu, finns ej i Finland En redlig man, som icke vore redo Sitt lif för Eder vedervåga gladligt.

Bengt Bonde går, åtföljd af Mathilda. Likaledes skingras de öfrige åt olika håll. Äfven Olof, stödjande sig på tvenne kamrater, lemnar scenen. Endast Daniel Hjort qvarstannar, och Hexan inträder kort derpå.

SCENT XIII.

Daniel Hjort. Hexan.

DANIEL HJORT.

Vik från mig, djefvul, fast jag fallit djupt! Jag kände ju en ilning genomljunga Min själ med glädje, då jag såg hans ofärd, Som från mig röfvat bort min lefnads lycka. Den tanken skall dock ej få makt med mig. Fastän jag ingen fröjd i lifvet hoppas, En fröjd lik denna inger mig dock fasa. Mathildas hjerta, älskande och sällt, Mig skulle salig gjort; men ej nog usel Jag känner mig, att plocka upp det krossadt Bland spillrorna af hennes egen lycka.

Hexan inträder, blickande oroligt omkring sig.

HEXAN.

Hvar finns Mathilda?

DANIEL HJORT.

Hon som bäst sig lärer Att vörda Flemings hustru såsom svärmor.

HEXAN, med fasa.

Förr än hon lärt sig det, må Åbo slott, Nedstörtadt, krossa allt hvad Fleming heter — Och det, som aldrig får det namnet bära!

En Franciskaner-munk tittar skygg in på scenen. Han drager sig tillbaka, men återkommer genast derefter, jemte tre andra bröder bärande en likbår, öfvertåckt med en eldröd mantel, hvilken liknar andens, som visade sig för Krasinsky i Första Acten. Munkarne sjunga doft, medan de tåga till öppningen af Klöstergatan.

Chör.

Under menskans alla öden, Säker om sitt rof, står döden, Bidande den rätta stunden. Åt den fromme öppnas himlen, Men den onde rycks från hvimlen Och mot djupen kastas, bunden.

DANIEL HJORT.

Krasinskys lik förs dit hans själ förutgått.

Förjaga minnet deraf, att du lefver, Då du på sträckbänk pinas. Jaga känslan Af hvad du lider då, ur dina lemmar, — Och minnet af hvad jag har lidit, skall Din glömska följa, fastän tungt ocb långsamt.

BENGT BONDE.

Du arma moder! Ej du glömma kan — Jag fattar det, fast jag ej vågat tränga Till djupet af ditt hela olycksöde. Hur fjerran vi än skiljas från de tider, Då fädren sina vilda offer fällde Åt vreda gudar, man af helig rysning Dock grips, när oinvigd man vågar skrida Till ställen, rysligt heliga för dem. Af samma rysning jag tillbakahölls, Hvar gång jag ville lyfta täckelset, Som gömde hvad du längesedan lidit. Och endast det, som ryktet bar på vingar, Af alla väder lånta, hann derom Upp till vår bygd, likt lemningar af hären, Som slagen irrar, utan säkert mål. — — Nu skiljas våra vägar åt för alltid. Och främling för din smärtas rätta namn, Jag bortgår än, som hittills. Det är billigt. Du sjelf den burit; hvarför skall en annan Kringbära endast hennes tomma mått. Då ingen dödlig lindra kan din sorg, Hvi skulle du kring jorden strö dess vigter?

Stenbock inträder, gnolande på en visa.

SCEN II.

De förre. Stenbock.

STENBOCK.

Jag sökte muntra äfventyr; men ej Jag tyckes gjort det bästa fynd, när hit Min kosa ställdes. Lustigt lif jag älskar; Men melancholiska figurer skymma, Hvarthelst jag vänder mig, min lefnads glädje.

HEXAN.

Ni möts af samma glädje, som Ni medför, Herr Olof Stenbock, städs.

En ryckning genomilar vid detta namn Bengt Bonde, och hans hand lägger sig medvetslöst på skaftet af hans knif. Han sansar sig dock ögonblickligt, och synes åter lugn. Stenbock har dock bemärkt rörelsen.

STENBOCK.

Ursäkta mig, Att obedd jag har vågat tränga in I Er rådskammare. Men detta hvalf, Hvarunder Eder öfverläggning plägas, Ju räcker till åt alla.

HEXAN.

Utan tvifvel: Ty nederfallet det försloge nogsamt Att krossa dem, som annars just ej hafva Att skaffa någonting med himlen.

STENBOCK.

Den Nog dröjer, att sig göra sådant omak, Tills Er rådplägning öfver allmänt bästa Ett lyckligt slut har tagit. Väntar himlen Så länge blott, den spara kan sin möda Att falla ned. Ty jordens krafter spisa Väl till att stäfja Ert förbund. Jag vill Emedlertid till Er förstärkning sända En bundsförvandt, som jag såg irra nyss Kring dessa nejder. Fast ej knif han bär, Som vissa andra, kan hans vishet dock Och den erfarenhet, han vunnit har Uti Claes Flemings slott, Er gagna mycket.

HEXAN.

Dväljs han i Flemings slott, han bäst ju passar Till kund åt dennes högvälborne frände.

Stenbock fixerar skarpt och förnämt Bengt Bonde.

STENBOCK.

Hvad som sig passar bäst, det kan blott du Och dessa lymlar, som dig bistå, säga.

Stenbock går. Bengt Bonde blottar sin knif med raseri. Stenbock vänder sig likgiltigt och med förakt tillbaka.

BENGT BONDE.

Du kungamördar-skurk!

STENBOCK.

Emedlertid jag med förtvifladt mod Flög bort i ryttarhopens spår. Blott dessa Jag fann, men icke den, till hvilken spåren Mig leda skulle. Qvällen mörknade Alltmera, lik det hopp, mig upprätthållit. Då såg jag hafvet blånande, emellan Dess stränders björkar. Och en djup förtviflan Gjöt i min själ den längtan, att få sänka Uti dess svala famn min heta sorg. Så godt det varit, om min längtans vink Jag hade följa fått. Men annorlunda Mitt ödes stig var tecknad ofvan stjernor. Knappt hunnen stranden, såg jag långt från denna En ekstock, hvarmed våg och vindar lekte I nyckfullt välbehag; dock ledning af En mensklig vilja kunde der ej spörjas. Men snart, vid månans ljus, jag äfven märkte Små barnahänder, hvilka lustigt ville I vägomsköljda återskenet gripa. Den späda gungade dervid så häftigt Sin svaga farkost, att om hon på vågen Re'n hade gungat, faran ej tyckts större. Med ängslig hast jag sprang längs klipporna; En annan båt till sluts ur deras skrefvor Blef lösryckt, och i nästa ögonblick Jag andlös tryckte mot mitt bröst Mathilda, Som saligt log ännu åt dödsens lek, Hvarur hon togs. Trött vid sin grymma lek, Vid stranden ryttarn henne lemnat nyss. Den späda vaggat båten se'n så länge Tills den från sanden gled, och hon deri, Lik månskensstrålen, flöt mot vida hafvet.

BENGT BONDE.

Lik henne, var ju äfven du nu räddad.

HEXAN.

Jag trodde så, och bar med lugnadt mod, Fast trött till döds, min ljufva börda hemåt.

SCEN VI.

De förre. Kern.

HEXAN.

Hvad går åt Eder, mäster Philip?

BENGT BONDE.

Kom till mitt bröst, du olycksfödde man, Om du ej fruktar, att dess hat dig sargar. Ve! öfver mig, jag usla stoft, som vågat En annans tjenare förmätet döma, Och icke domen sparat har åt Honom, Som rättvist dömer och — —

KERN, sprittande upp med förskräckelse.

Som rättvist dömer!

BENGT BONDE.

Men ock barmhertigt. Han din arma själ Ifrån förtviflan rädde mildt. — Farväl!

Bengt Bonde går åt ett håll. Hexan åt ett annat.

KERN.

För denna ljusskymt i en ändlös natt Haf tack, o Herre! Du till viljan skådat. Min varning bortsköt Fleming med förakt, Då den från kunga-mördarn kom. Men bonden, Som endast lidit, hvad som Fleming gjort, Han kände i sin själ, att godt jag menat, Och blef ett echo af Din nådes röst.

Han blir varse Daniel Hjort, som långsamt återvänder.

Der nalkas en, som kan om lycka tala, Om hem, om vänner, hvilka akta honom. Hans lärdomsskrud blef ej en Nessus-mantel, Som tärt det innersta utaf hans lifsrot. O! Skulle jag, som han, mig slutit in I tankens rika, fria verld, och aldrig På handlingarnes hala is gått vilse, Jag ej behöfde fly den lycklige — Och ej den olycksfullaste bland alla, Om någon tillflyktsort än funnes till, Som kunde dölja Kern för honom sjelf.

Kern går. Daniel Hjort blickar efter honom.

SCEN VII.

DANIEL HJORT.

Han viker undan för mig, äfven han. — — Du bortgått, Bengt, också till hemmets stränder. Och lemnat mig här ensam, lik ett fotspår, Af vandrarn intryckt i den öde heden. Ack! Tom är verlden, tom lik fängselhvalfvet. Hvarunder fången släpar sina kedjor I åratal, och ej ett väsen möter, Som skulle vänligt spörja, hvilka tankar Frambryta i hans pannas djupa fåror, Och hvilka känslor spränga hjertats kamrar, Fast ej en länk de bryta ur hans boja.

Men är jag icke fri? — Ja, fri lik fogeln, Hvars bur man öppnar midt i isig vinter, Se'n vingen stäckts, och fängslets gallerverk Hans himmel, jord och skog har länge varit; Och han förglömt att reda sig bland drifvor, Men saknar kraft att fly till andra nejder, Der blomsterkedjor stäfjat vinterns framfart. Är det ej re'n för sent? Kan jag bli frigjord? Jag låg för länge i de dubbla band, Som kring mitt väsende förrädiskt snärdes. Utaf min kärleks smekande förtrollning Och af den herrskarviljas allmakt, hvilken Böjt ned min själ, liksom orkanen vassen.

O! Hvarför blef jag kastad ut i lifvet Uppå en tid, då Finland var för trångt För annat, än för Flemingarnes segrar! En Fleming stal min kärlek — och det var Hans rätt: jag får deröfver ej ens klaga. En annan plundrade min mannakraft: Och det är jag, som evigt skall fördömas, Då han beundras ännu efter sekler I detta land, der han ej annat byggt, Än högar utaf grus, af lik bebodda. Allt hvad han, ny Herostratus, har utfört. Det minsta ord af denne fiende Till allt sitt folk, uppletas skall begärligt; Man skall med honom skryta, då man yfves I rusigt öfvermod af store män, Dem Finland till sin ära födde fram. Men jag fördöms af desse, hvilka Fleming Beherrskar än ur tusen-årig graf: Fördöms, för det min svaghet icke motståit Den tryckning, som de sjelfve känna än, Fast graf och sekler spjernat emot denna.

Dock — åfven om du vore stor som verlden, Mot sin lifegenskap min själ sig reser. Din son ju kränkt en makt, långt mera helig Och vördnadsbjudande, än din: min kärlek. Hvi skulle jag ej kunna slita mig Ur detta trollnät, hvari du mig fångat? Berusad af den tjusningskraft, som strömmar Utur din ande omotståndeligt, Liksom ur kärleken — jag glömde länge, Att ej min rätta plats fanns vid din fot. Lik den, som sofvit ruset bort, och skakad Ur höga drömmar, känner sig på marken, Är jag ock hänvist till min låga dal. Hvad skulle jag uti de stores salar? Låg var den hydda, ur hvars dörr jag gick, Lik dagakarlen, till sitt tunga arhet. Från höga portar vänder jag omsider Mer nedböjd, än från hemmets ringa boning: Ty skuldlöst svällde då mitt unga hjerta. Nu står jag nedtryckt, söndersliten af Misstanken om förräderi, begånget Emot det folk, jag hafver svurit trohet, I lif och död, i medgång; liksom ofärd. Och dubbelt nedtryckt, står jag en gång för All samtid och all framtid, sedan jag Tillbaka till min första fana trädt, Och rifvit detta ledband, som mig förde Beröfvad viljan — träl af Flemings vilja, Och mindre fri, än fången stundom är I skötet af sin centners-tunga boja. Hvad båtar mig min stolthets hviskning om Att dock min känsla städs orubbligt stått Uppå det rättas regelbundna linie? Hvem skulle tro mig, äfven om jag ville Ödmjuka mig, att högt derom försäkra. Med kraft af öfvertygelse blott talar En handling, som sig aldrig sjelf förnekat Och ej förnekas kan. Så sent det är, Jag vill mig ställa under detta bröstvärn. Ej uti penitentens tagelskjorta, Med flärdfull ruelse; men som en man. Ej verldens pris, ej dess förlåtelse Jag eftertraktar ens; och minst jag menar Mig värd martyrens törnekrona — fast Den kronan stundom dock mitt sinne frestat. Och synts mig afund, synts mig lifvet värd. Med fast beslut jag går en makt att trotsa, För hvilken Finlands alla klubbor sjunkit: Min vilja reser jag mot Flemings vilja.

SCEN VIII.

Scenen förändras till salen i Åbo slott.

Claes Fleming. Stenbock.

Claes Fleming är sysselsatt med att öppna några bref. Medan han genomögnar dessa, inträder Stenbock, utan att Fleming låtsar mårka det.

CLAES FLEMING.

Om alla vore dock som Arvid Tavast Och Gödick Fincke. Bättre män har Kungen Ej i sitt rike, fast de smädas af Den äre-, tro- och gudsförgätne skurken Hans Hansson och hans lumpne själa-fränder, Dem Gud och Satan samfaldt må förderfva!

STENBOCK.

Båda sitta nära hvarandra, sysselsatta med broderi-arbete, Matbilda tager en fotpall och flyttar den ännu närmare till Fru Ebba, innan hon sätter sig derpå.

FRU EBBA.

Ej denna är en plats för dig, Mathilda.

MATHILDA.

Vid dina knän är mig så godt att vara. Låt mig få drömma, att jag än är liten Och lutar hufvudet mot modersskötet.

Fru Ebba fäller en tår på sitt arbete.

FRU EBBA.

Det är så skumt för mina ögon åter. I mina da'r jag gråtit har för mycket. Det blir till slut en elak vana, och Man skämmer derigenom bort sin syn. — Men lika mycket, om jag icke ser Så snart fullborda detta arbet — ämnadt Till prydnad åt min Johan, när han skall En gång i verlden brudgum stå. Det torde Så hastigt ej behöfva vara färdigt.

CLAES FLEMING.

SCEN IV.

SÄNDEBUDET.

Här börjar kännas brydsamt, mer ocb mer: Och låge hafvet mellan mig och Åbo, Det skulle glittra skönare, än nånsin Dess fjärdar sig från slottets fenster te. — En vexling i mitt läge är väl möjlig, Ja, sannolik — men annorlunda, än Med mitt intresse tyckas kan förenligt.

I stället att jag stirrar nu åt berget Här midt emot, med längtan att mig röra Så fritt derpå, som gettren vid dess branter, Det kunde sig en vacker morgon hända, Att jag i motsatt riktning måste kika, Från berget hit åt slottet, och får se Långt mindre lif, än hittills, samt det röja Än mindre, än jag här det röja kunnat. Så knappt det ock om lif och frihet varit. —

Ditt hjul i all min da'r jag följde, Lycka! Kan du så otacksam emot mig vara, Att åt ett annat hjul du i min dödsstund Mig öfverlemna skulle? Än jag hoppas, Att du, som hjelpt mig öfver månget svalg, Hvaraf jag hotats, äfven nu mig bistår. Vis' mig en flik utaf din klädfåll blott! Jag fatta skall i den, ej släppa tag, Förr än du hjelpt mig till mitt dolda mål. — — — Den gamle Kern jag smyga sett kring slottet. I afsigt att sig tränga dit. Det bådar Ej godt. En skugga af sitt eget fordom, Han vet för mycket af, hvad komma borde. Tvi det der bonde-samvetet, som hindrat Min dolk att gräfva graf åt all hans vishet, Af hvilken intet gagn nu mer kan väntas! — Hvad som skall ske, bör tima klokt och hastigt Och tyst, likt dina steg, du djupa Natt. Du fostrarinna af de största planer, Och deras graf. Blif nu en vagga åt Det, som jag vill — men graf åt Flemings vilja.

Mathilda inträder, utan att blifva varse Sändebudet, som dragit sig undan i en fördjupning på ena sidan. Hon blickar ut ifrån ett slottsfönster.

SCEN V.

Sändebudet. Mathilda.

MATHILDA sjunger.

Hur rikt är himlens djup, då på dess yta, Så mycken herrlighet i vexling rår! Om jag fick välja, skulle jag väl byta Med dessa, hvilkas ban kring hvalfvet går?

Med hvem mitt fria val jag skulle börja? Med töcknet, som bär åskor på sin arm? Så starkt det är, det tycks dock kunna sörja: Jag derför vill det trycka till min barm.

Du hoppets bild, du sky, som purpurn målar, Hvad har väl du att bjuda mig till tröst? Jag önskar ej ditt guld, ej dina strålar, — Men hoppet flyte till mitt arma bröst.

Och fogeln, som nyss flyttat från sin Söder, Hvad tog han hem med sig väl derifrån? I honom söderns varma kärlek glöder, — Ack, finge jag dock dela af hans lån!

Men längst der borta, invid blåa randen, Der möte stämts af himmel, jord och haf, Den skira dimman står vid hemlands-stranden Och längtar vingad till sin öppna graf.

Tag, milda dimma, mig på dina vingar, Med all min sorg, min kärlek och mitt hopp. När jag med dig till hafvets djup mig svingar, Då får jag frid — men ej på fästets topp.

När Mathilda vänder sig om, märker hon först Sändebudet, som under sången sakta smugit sig fram. Hon närmar sig och säger till honom.

Jag nog af sorgen pröfvat, för att veta Att han till sällskap ensamhet blott älskar. När jag gått bort, hon kommer i mitt ställe Och ger den tröst, jag fåfängt ville gifva.

Hon vänder sig om, för att gå.

SÄNDEBUDET, för sig sjelf.

Sentimentala fraser tyckas icke Här taga skruf. Men frestom annorlunda!

Han går raskt efter Mathilda, fattar hennes hand och förer henne tillbaka.

Du får ej lemna mig så ensam här, Bland sorgsna minnen, dem ditt qväde samlat. Du måste gifva dem ditt eget sällskap, Och dina egna sorger än dertill. Det lika ljuft, som sällsamt, är att se En flicka bära manligt det, hvarunder En man så ofta dignar ned i vanmakt.

MATHILDA.

Att bära sorgen, minst man kan sig lära Af mig, som, spökrädd, ängslas icke blott Då hä'n de gått; men äfven, när på afstånd, Ej hunna fram ännu, de kasta skuggor.

SÄNDEBUDET.

Är det väl möjligt! Men på hvilket sätt?

SÄNDEBUDET.

En Engels röst hon trott sig höra — då Ett vaknadt barndomsminne kanske blott Till henne hviskat. Rösten lärde, att Hon borde söka upp förvaringsrummet, Der våra fäder fordom hade nedlagt Allt, hvad för dem det högsta värde haft. Hon skulle finna der, ej dolda skatter, Men en klenod — af henne högre skattad Än hafvens perlor eller bergens guld. Blott en atom utaf det funna borde Upplösas uti den pokal, som högst Af huset aktades. Se'n drycken pröfvats Af kärleksfulla läppar först, den skulle Af samma hand, som tillredt honom, räckas Åt föremålet för en trofast ömhet, Men föremål också för ondskans funder. Och när han deraf druckit, vardt han hård Mot menskors och Hin Ondes arga konster.

Min moder följde engla-röstens vink: Beredde drycken, smakade deraf, Väl vetande, att hennes kärlek dock Den aldrahögsta var. Så helgad, bägarn Utaf mig tömdes — och ifrån den stunden Jag framgick trygg, som hafsörn går utöfver De stormupprörda vågor, hvilka krossa Allt annat, slungadt emot deras klippor.

MATHILDA.

Hur underbart! Men jag har länge vetat, Att slika medel finnas. Dock — hvad båtar, Att veta det och att Ni räddats, då Jag ej kan skydda den, jag ville hägna!

Sändebudet betänker sig nägra ögenblick.

SÄNDEBUDET.

Er oro rör mig djupt, och fast jag icke Vet hvem den gäller, jag för Er skull dock Vill afstå ifrån gåfvan, som min moder Uti sin dödsstund hängde kring min hals.

Han tar fram en medaljong, prydd med ett fruntiramers-porträtt, och öppnar den.

Se här förvaras denna återstod Utaf det underbara mediet. — Hvarför Skall jag i grafven taga det med mig, Då något godt jag dermed göra kunde? Jag sjelf är gammal, äger ingen mer, Som skulle kärleksfullt bereda drycken, Om jag den ock behöfde än en gång. Er hand ett bättre bruk deraf kan göra. — Det bästa jag att bjuda har, Er skänkes; Men låt min tår den fukta först och läppen, Välsignande min moders minne vörda.

Han tager ur medaljongen förgiftet, som är höljdt i dyrbart omslag, hvilket af honom kysses.

MATHILDA.

Hur skall jag kunna tacka Eder?

SÄNDEBUDET.

Flicka! En handling, såsom min, den göres icke För att ett vanskligt tacke-offer skörda. Han lefver nog, som skall den en gång löna, I Sin rättfärdighet, som den förtjenar. — — Ej såsom gärd utaf din tacksamhet, Men blott för att ej gåfvan skall förfela Behörig verkan, du mig svärja måste, Att du bevarar denna hemlighet, Tills du dess verkan pröfvat — lika troget, Som jag den sjelf bevarat.

MATHILDA.

Ja, jag svärjer Vid minnet af min arma moders aska.

SÄNDEBUDET.

Nå väl!

Han öfverlemnar åt henne förgiftet.

MATHILDA.

Gud löne Er, så visst, som jag Ert ädelmod ej mäktar återgälda!

Hon går. Sändebudet försjunker en stund i mörka tankar.

SÄNDEBUDET.

Det var ett rysligt dåd! Bland alla dessa, Som tynga på den tomma plats, der fordom Mitt samvet var beläget, finnes intet Med det jemnförligt, hvilket nu föröfvats. — Men den, som ändamålet vill, han bör Ock vilja medlen. Räddas måste Sverige Ifrån den ofärd, hvilken hotar det Uti den Pohlske Sigismunds gestalt. Af Flemings vilja buren, är han Kung, Men skugga blott, när Fleming sjelf står lik. — Du stackars barn, hvars kärlek åstadkommer Förvandlingen — du gör ju liksom Fleming, Som sjelf sig menar rädda fosterlandet, Då han den afgrund vidgar, dit det sjunker. Du måste dö — tillsammans med din gerning. Att ej förråda den. Du sannolikt Dör mera lugnt, än sjelf jag dör en gång.

Han skakas våldsamt vid denna tanke.

Du faller, arma flicka, som millioner I striden fallit, lyftande till seger De välden, throner, tankar, hvilkas sak För kämpa-skaran varit fremmande — Som Pohlens träldoms-ok för Sveas nacke.

SCEN V.

Scenen förändras till Åbo stads torg, hvarest det hvimlar af folk.

Stenbock. Lubomirsky. Folk.

EN KARL.

Jag ser, att något är å färde här.

EN ANNAN.

Det ser jag ock; men hvad? Kan Ni det säga?

DEN FÖRRE.

Ni stal ifrån mig just densamma fråga, Den jag Er ville ge till skänks. Tro icke Likväl, att jag en smulgråt är; och pank Så hastigt göres. Med förenta krafter, Vi vände oss till denne der. Hans näsa Är skinande, liksom en fyrbåk. Säkert Den vädrat opp, hvad vind det blåser nu. —

Vändande sig till den påpekade.

Ni ser så snusförnuftig ut, att Ni kan dela — —

DEN TREDJE.

Jo visst! För hela verlden har jag snus, Af egen art och verkan och tillverkning. Men dermed är ej tid. Ty större frågor Här skola göras. Kuggas måste en, På hvilken snus ej biter — knappast krut.

DEN ANDRE.

Skall någon kuggas? Det ju vore präktigt! Vi äro med, om det ock gällde fan.

DEN TREDJE.

Väl just ej honom sjelf, men likväl en Ibland hans bästa bundsförvandter.

DEN ANDRE. Vår Nyfikenhet Ni töjt på sträckbänk. Gör Dess pina dock så kort, som möjligt.

DEN TREDJE.

Föga Er fyndighet mig tyckes passa till Ett längdmått för nyfikenheten, då Ni icke gissat, att det gäller Fleming.

DEN ANDRE.

Claes Fleming! Nej, jag tackar Er ödmjukast. Bjud åt de andra herrarne. Jag tager Min Maths ur skolan.

Han drager sig undan.

DEN TREDJE.

Och jag tecknar genast Uppå din rygg ett harpass, som betyg.

Han slår efter honom med sin påk. En annan grupp nalkas, uti hvilken Stenbock, förklädd, ifrigt gestikulerar.

STENBOCK.

Det är såsom jag sagt: hans tyranni Af inga gränsor mera vet. Utur Sin egen son han just på detta stället Det unga blodet tappa skall.

EN POHLACK.

Och detta Med rätta, om det samme pojke är, Som vår Krasinsky slog — —

EN ANNAN.

Nå, har man sett Förr en krabat, så långsint, som den der? Var då Krasinsky icke värd sin död? Han, som med satan slutit ett förbund Och som var värre sjelf, än sjelfva fan. Är det väl billigt, att den stackars gossen Skall dräpas som en hund, då han befriat Vår här från sådant odjur? Nej, jag säger: Det får ej ske, och blott den värsta mes, Med händerna i kors, kan det tillåta.

POHLACKEN.

Men blossa då ej upp, som tända blår! Nog vet du, att din mening min är äfven.

Flera andra hafva emedlertid samlat sig och gifva sitt bifall tillkänna.

DEN FÖRSTE.

Jag hört af säker hand, att han skall släpa Hit ännu mer af det utländska packet, För att med dem ihjälslå allt, hvad öfrigt Än finns af landets egna barn, dem ej Han hunnit äta upp. Ja, det berättas För visso, att blodhundar, stora såsom Små elefanter, göra tjenst vid skaran För att uppspåra hvarje lönnligt smyghål Och sönderrifva allt, som der sig dolt; Och blifver något öfrigt, slukas det Alldeles rått af hedniska Baschkirer, Kalmucker eller annat dylikt otyg.

EN ANNAN.

Det vore ryslit, men dock ganska troligt Om denne, som i natt skall låtit strypa Bengt Bonde, fast han gifvit honom lejd, Och Bengt har uppfyllt hvarje faststäldt villkor.

DEN FÖRSTE.

Ja, lita sedan på Claes Flemings ord, Fast städs han yfs, att hålla tro och lofven. Så länge lifvet sitter i en, måste Man förekomma den menedaren, Mot hvilken ingen säkerhet mer finnes.

EN TREDJE.

Hvad skall man vänta sig af en, som smyger Hvar qväll och morgon sjelf och släpar andra Till en papistisk håla, inredd till Kapell i sjelfva slottet. Christendomen, Den rena, sanna, löper största fara Om denne Antichrist ej rödjes undan.

En fjerde, som blott hört slutet, framträder och tror sig tala till trosförvandter.

EN FJERDE.

Det är en sak, väl värd att rätt behjertas. Hans grymma falskhet sträcker sig ju till Ej endast lif och gods, hvaröfver menskor Må råda, men ock till vår helga lära. Man aktar Konungens och Påfvens bud För intet — låter kätteriets ogräs Allt mera frodas, tills det öfvervuxit Den helga Jungfruns bild och all dess dyrkan.

Härvid uppstår ett väldigt sorl.

EN RÖST.

DEN ANDRE.

Åh, var lugn! — Har ingen fara! Om Flemingen jag känner rätt, så göres Herr Grefven till ett hufvud kortare. Då är en småtjuf, såsom du, långt högre.

DEN FÖRSTE.

En sanning, djup som natten, klar som dagen!

Lubomirsky har emellertid under häftiga åtbörder samtalat med de särskilda grupperna.

LUBOMIRSKY.

Tar ej Ert prat omsider, något slut? Den, som är menniska, han följe mig Till slottet! Fänaden må stanna här!

MÅNGA RÖSTER.

Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!

ANDRA RÖSTER.

Nej — först vi bryte Johan Flemings fängsel!

Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna, utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.

DANIEL HJORT.

Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt Till dessa stigar, der du nedåt halkat, Från brott till brott, från uselt till mer uselt Lönnmördare, bakdantare, spion, Din väg skall blifva kort numera! Jag Vill sörja för, att du snart nog befrias Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat Hvad hafve ej vi andre rätt att göra, Då landets ädlingar som Stenbock handla?

SCEN VII.

Scenen förändras till Högtidssalen i Åbo slott. Gustaf I:s, Johan III:s, Sigismunds, Catharina Stenbocks och Catharina Jagellonicas porträtter pryda väggarna. En väldig thron, hvars ryggstöd bär en krona, synes längst borta i fonden. Ett af fensterna leder till en balkong.

SCEN VIII.

Claes Fleming. De Vijk. Johan Fleming.

CLAES FLEMING.

Jag var beredd på sällsamma besök. Er visste jag dock ingalunda vänta. Har det så långt då gått, att Flemings vilja Ej ens med fängselbommars tillhjelp och Med riddar-edens, binder någon mer?

DE VIJK.

Din vilja är oss lag och lik Guds bud; Om här vi stå, är det att den förnimma.

CLAES FLEMING.

Det var ej här den skulle Er förkunnas.

JOHAN FLEMING.

Af en upprorisk, stormig skara bröts Vårt fängsels dörr; och hopen störtar hit Inunder hotfullt dån, liksom lavinen. Jag blygs försäkra, att vi icke bedt Om en befrielse, lik denna. Löse Vi ryckte oss ifrån befriarhopens Smek — mer förhatligt, än den tyngsta boja.

DE VIJK.

Och nu vi stå för dig med ödmjuk bön: Försmå ej offret af vårt svärd, vårt mod, I denna stund allenast. Nu vår plats Framför ditt stora, stolta hjerta är. Gud gifve, att det blefve oss beskärdt Din godhet löna och vår kärlek visa. Med strömmen af vårt bästa hjerteblod. Låt oss i detta ögonblick ännu En gång få vara dina söner, att Den skönsta rätt vi äge — dö för dig. När faran är förbi, vi åter äro Blott dina fångar, — om ej döden vänligt Det fängsel öppnat, som din vrede tillslöt.

Ett vildt skri höres nedifrån borggården. Claes Flemings öga skimrar dervid af en jerf, heroisk eld.

CLAES FLEMING.

Ej okärt blefve mig, att stödjas af Er ungdomsdjerfva, starka arm, ifall Här vore fara eller nöd å färde. Men detta väsen, som sig blåser upp Uti sin tomhet till en hvirfvelvind, Förflyga skall, liksom en sådan, spårlöst. Dock nej! Ett spår det likväl lemna skall, Hvarvid min tanke dröjer re'n med glädje: Det är Er trohets och Ert mannamods, Som djupt sig trycker i mitt fadershjerta. Ett trängre fängelse åt Er jag ämnat, Än der Ni hittills dvalts — men det är ljust Och varmt. Ni der otåligt redan väntas. Er skynden derför dit.

Min tacksamhet — —

CLAES FLEMING.

Det är ju jag, som borde Er tacka för den redebogenhet, Hvarmed Ni andras önskan går till mötes.

Matbilda går, för att uppfylla Claes Flemings önskan; men stannar vid dörrn och talar för sig sjelf.

MATHILDA.

Det rätta ögonblicket nu är inne: Jag ser Guds vilja, och den måste ske. Hård hjelten blifve emot allt försåt!

CLAES FLEMING.

Gref Lubomirsky! Ej Ni torde vägra Att såsom husets vän oss följa dit.

Han pekar utåt balkongen.

Ni finna skall, att samma folk, mot hvilket Ni nyss så häftigt vredgats, dock i djupet Utaf sin själ har rum för gränslös godhet.

LUBOMIRSKY.

Mitt rätta ställe, store man, är aldrig Vid Eder sida. Minst den är det nu. Men jag Er följer in i sjelfva döden, Om Ni befaller så, — som skugga jag Mig ställa vill invid Er beros-dager.

Mathilda återkommer, med bägarn ifylld.

CLAES FLEMING.

Har du beredt en ljuflig dryck?

MATHILDA.

Så ljuf, Som all min kärlek kunnat åstadkomma.

Claes Fleming fattar Mathilda med högra handen och Lubomirsky med den venstra, samt förer dem ut på balkongen. Ett doft sorl uppstår i början bland den nedanföre församlade folkskaran, och några röster ropa: "Ned med Lubomirsky!" Men då Mathilda, vänligt vinkande med handen, druckit ur bägaren, hvilken hon sedan med förklarad blick räcker åt Claes Fleming, och denne tömt den, uppstiger ett omätligt jubelrop, kvarur förnimmas orden: "Lefve Claes Fleming och herr Gustafs dotter!"

CLAES FLEMING.

Vår Konung lefve och hans trogna folk!

Hexan har härunder inträdt i salen. Hon hör med harm glädjeropen skalla.

HEXAN.

Hvad som bör ske, det måste ske nu genast. Det gäller ej min hämnd allenast, — men Matbildas frälsning ur förtappelse.

Claes Fleming återvänder med sina följeslagare, mycket blek, men med fridfullt uttryck på sitt anlete. Då de nalkas, drager sig Hexan åt sidan, så att hon ej af dem förmärkes. Lubomirsky och Mathilda gå åt skilda håll. Claes Fleming stannar qvar.

CLAES FLEMING.

En stund, som denna, gjuter vallmodoft På tusen bistra minnens vakna sorger. Ett enda bland dem somnar aldrig bort, Hur än jag månde vagga det till hvila.

Ej solen ville dig förhindra från Att visa den en syn, som förr ej skådats. Hon derför lät ditt blinda raseri Nedbryta alla möjlighetens skrankor. Dock, menskors galenskap ej henne angår: Hon annars nyss sitt öga skulle slutit, För att ej leda fram den druckna hopen, Som fick förstärkning af en man, hvars minne Sig trodde dricka broderskål med glömskan.

CLAES FLEMING, spritter upp med häftighet.

Låt ej ditt arga hjertas gam-klor hugga I detta ämne, alltför godt för dem. Vill du, att smittan, af din ondskas pest All godhet mörda skall, som rörs i verlden? Gud sjelf ifrån sin thron med glädje skådar, När folk och konung sig hvarandra närma.

HEXAN, utbristande i vildt hånskratt.

HEXAN.

Det är en droppe, mot det haf, som bortsköljt Från denna bygd all rätt, all frid, all lycka. För detta stämmer jag Claes Fleming, dig, Att stå till ansvars intill domedagen.

CLAES FLEMING.

Hvadhelst jag gjort, det gjordes för min Konung, Och räknas skall som bot emot din fordran, När redogörelsernas timma slagit Och jag mitt värf har fyllt.

HEXAN.

Du fyllt det re'n, Så vidt dig gifvet var att detta fylla!

CLAES FLEMING,

Då Kungen i Upsala gick att taga Emot sin krona, svärdet bars af mig. Mitt högsta lefnadshopp det är, att föra Bortom vårt hemlands gräns hans svärd ännu Uti min sista strid, som i min första. Men äfven här än återstår likväl Så mycket, som min kraft i anspråk tager. Upprorets hydra, som nu tyckes qväfd, Kan resa uppå nytt sitt fräcka hufvud. Det sägs, att Hertig Carl skall vänta blott På gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta Sitt bogspröt in uti det helga vapen, Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrönas. Det får ej ske, så länge denna hand Kan höja sig ännu, — så länge vilja Bor än i detta bröst, och än en tanke Uti mitt hufvud mäktar viljan styra. En Herre blott har detta land och rike: Han heter Sigismund och ej Carolus. Bevis, att jag för Svea Konungs rätt Ej stridt, såsom det höfs en riddersman — Och denna thron, som jag med lif och blod Försvarat hittills, sjelf jag krossa skall. Tilldess jag kämpa vill —

HEXAN.

Du kämpat ut! Hon pekar utåt hafvet. Se här, hur vinden vändt sig. Dessa vimplar, Som der i fjerran peka hitåt, visa Åt Hertig Carl den väg, du sökte stänga. Gif rum! Du falla måste under bördan Utaf ditt folks förbannelse, hvars röst Förkunnas genom mig. Och med dig faller Den utaf brodermord nedtryckta thronen, Åt hvilken du ett brottsligt värn har varit.

Claes Fleming vacklar dödsblek emot thronen, och fasthåller sig dervid.

CLAES FLEMING.

Omhägnen, högre Makter, Kung och land!

HEXAN.

Din Konungs undergång är landets räddning.

CLAES FLEMING.

Det mörknar för min blick — men vilda lågor Dock tränga genom mörkret. — Sluka de Min dotter eller din? —

HEXAN.

Min dotter blott Du lyckades förgöra. Din — hon lefver.

CLAES FLEMING.

Min dotter lefver, sade du? —

HEXAN.

Hon nalkas.

SCEN XIV.

De förre. Mathilda.

Mathilda stapplar in, äfven hon med döden inom sig. Claes Fleming öppnar sina tillslutna ögon, och stirrar några ögonblick på Mathilda.

CLAES FLEMING.

Ja, det är hon — mitt barn, och — Johans brud!

Han dignar ned på thronen och krossar den genom fallets tyngd. Kronan nedfaller och rullar längs golfvet.

HEXAN.

Så stolt, du upprätt stod — du faller, Fleming. — J store Andar, uti hvilkas hand Ett ringa redskap jag fått vara, låten Allt våld, allt ondt, likt denna thronen splittras!

Mathilda sjunker ned på knä vid Claes Flemings lik.

MATHILDA.

Ack! Att så kraftlös var min arma kärlek!

HEXAN.

Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min. Mer stark, än kärleken, var likväl hatet.

Mathilda blickar upp och blir med fasa varse Hexan.

MATHILDA.

Oblidk'liga! Du utfört, hrad jag fruktat!

Hon nedsjunker död, gömmande sitt ansigte vid Claes Flemings bröst.

HEXAN.

Död. äfven hon! — Hur kunde hon dock lefva?

SCEN XV.

Hexan. Fru Ebba. Lubomirsky. Folk.

Fru Ebba Stenbock hastar in, åtföljd af flere personer. Hon framträder och betraktar de döde under storsint, resignerad sorg.

FRU EBBA.

Vår sköld, vår värja, ligger bruten neder, Och liksom jag, är äfven Sverige lemnadt En enka, sörjande den man, hvars like Dess sol ej mera ser. Odödligt lefver Din rätt, Kung Sigismund, likväl. För den Vi vilje alla stå till sista man.

LUBOMIRSKY.

Min arm står till din tjenst: om sjelfva fästet Vill på dig störta, sträcks mot det min lans.

En man ur hopen pekar på Hexan, som dervid igenkännes af Fru Ebba.

EN RÖST.

Se der står hon, som hitträngt med förderfvet; Sin gerning följe hon i gräsligt spår.

FRU EBBA.

Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt; Men hon omenskligt led — och han blott hata.

Hon närmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar, endast hörbart för denna.

Men om du ägde rätt att hata Fleming; Hvad gjorde dig väl detta stackars barn?

HEXAN hviskande.

Det bättre ar för dig, liksom för henne, Att hon som lik blir klädd, än såsom — brud; Ty hennes olyckssälla moder var Ock hennes brudgums mor!

FRU EBBA.

Ha — modershjerta! Var sådan meningen utaf din hviskning?

Sändebudet inträder. Strax derefter Joban Fleming och De Vijk.

SCEX XVI.

De förre, Sändebudet, Johan Fleming, De Vijk.

SÄNDEBUDET.

Hvad hända skulle, skett. I spillror ligger Kung Sigismundi thron, och värnet störtadt. Men kronan, hvilken rullat här i stoftet, Jag fångar upp och för den dit den hörer.

Han upptager den fallna kronan.

LUBOMIRSKY.

Kom ej din hand dervid! Den bränner handen, Liksom det hufvud, hvaråt du den ämnar.

SÄNDEBUDET.

I Nordens land ett hufvud finns allenast, Som passar för den. Det skall hafva kronan.

Han och Lubomirsky draga sina svärd. Sändebudet drifver, våldsamt kämpande, Lubomirsky öfver Claes Flemings lik ifrån scenen. Johan Fleming och De Vijk instörta. Den förre kastar sig gråtande på knä vid de döde.

DE VIJK.

KERN.

Hvem är Ni, himlaväsen, som Er nedlät Att om förlåtelse här bedja en, Den Gud och menskor ej förlåta kunna. Jag tycker mig ha' hört Er milda stämma I bättre dagar fordom. Edert anlet Än lyser för mitt matta ögas blick Som sol'n i nedergången der på skogen.

Han träder henne närmare, och igenkännande Drottningen, sjunker han på knä.

O! Gud är stor. Det är Kung Eriks maka, Som stilla ville, Kern, din heta hunger. Ni tog en Engels hämnd. Följ, drottning, mig, Och Ni skall se, hur menniskorna hämnas.

Kern fattar Catharinas hand och hon låter sig af honom föras.

SCEN XVIII.

CATHARINA.

Der Gud har dömt, ej menniskorna döme!

STENBOCK.

Är Guds barmhertighet för mig då stängd?

CATHARINA.

Fly till Hans Son! Hos Honom finnes frelsning.

STENBOCK, knäböjande.

Blif Du mitt helgon och bed för min själ. Om ej Din bön försonings-porten spränger, Sluts den igen för mig — — för evigt, evigt.

Claes Flemings tider: Dramatisk dikt i fem akter