Produced by David Starner, Torbjörn Alm and PG Distributed Proofreaders

HIMLAURET ELLER DET PROFETISKA ORDET

Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram

AF

F. FRANSON

CHICAGO: CHICAGO-BLADETS FÖRLAG. 1898.

INNEHÅLL:

Sid.
Företal 3
FÖRSTA AFDELNINGEN.
Domedagen och den sanna beredelsen derför 7
ANDRA AFDELNINGEN.
Vakna! Vakna! Uppb. 1-5 18
TREDJE AFDELNINGEN.
Jordens eröfring begynner. Uppb. 6-7 39
FJERDE AFDELNINGEN.
De 70 årsveckorna 66
FEMTE AFDELNINGEN.
Jordens eröfring fortsättes. Uppb. 8-9 76
SJETTE AFDELNINGEN.
De tusen åren, m.m. Uppb. 20 158
SJUNDE AFDELNINGEN.
Det nya Jerusalem. Uppb. 20-21 177
ÅTTONDE AFDELNINGEN.
Efter de tusen åren 183
NIONDE AFDELNINGEN.
När kommer Kristus? 203
TIONDE AFDELNINGEN.
Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna 219
ELFTE AFDELNINGEN.
Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens
ankomst kan inträffa när som helst 250
TOLFTE AFDELNINGEN.
Brudens inbjudning till sin brudgum 266
Slutord 271
Diagram
Tre öfversigtstabeller

FÖRETAL.

Då jag för ett par tiotal år sedan reste omkring med frälsningens evangelium i Schweitz, hände sig en påskmorgon, att jag ej hade något möte utsatt, hvarför jag begaf mig till en af de reformerta statskyrkorna att höra predikan, som ju handlade om Kristi uppståndelse. Jag var icke så särskildt intresserad uti hvad jag hörde, hufvudsakligast på grund af att jag ej visste, huruvida mannen, som talade, menade Kristi verkliga uppståndelse, eller om han endast trodde på de idéers, de sanningars och den karakters uppståndelse uti menskligheten, som Kristus predikade och var i besittning af. Detta sätt att tolka Kristi uppståndelse och andra kristliga sanningar är ej ovanligt hvarken i Schweitz eller Tyskland bland de rationalistiske presterna.

Mina tankar lupo sålunda snart i en annan rigtning. Jag begynte fundera på, om någon öfverensstämmelse kunde förefinnas emellan den tid, Kristus tillbragte på korset och i grafven till uppståndelsen, och Kristi församlings lidande och uppståndelse; detta då enligt 2 Petr. 3:8, der vi läsa, att en dag är för Herren som tusen år för oss. Min första tanke blef, att detta ju ej vore möjligt, då ju Kristus låg i jorden tre dagar och tre nätter. Men vid närmare eftertanke blef det snart klart, att ehuru Jesus låg under en del af alla de tre dygnen, i grafven—hvadan sålunda uttrycket enligt judiskt föreställningssätt var berättigadt—var det dock i verkligheten ej fullt två dygn från kl. 3 fredagseftermiddagen, då han nedtogs från korset, till söndagsmorgonen. På första dygnet låg han blott tre timmar, från kl. 3 till 6 e.m., då dygnet enligt judisk beräkning slutade, och på tredje dygnet låg han endast från kl. 6 lördags afton till tidigt påföljande morgon. När jag kom hem, begynte jag att räkna: Om en dag är = 1,000 år, så är en timme (1/24 dels dygn) = 41-2/3 år, och sålunda utgöra de sex timmarne, Jesus tillbragte på Golgata, från kl. 9 f.m. ("tredje timmen," Mark. 15:25) till kl. 3 e.m. ("nionde timmen," v. 34), jemt 250 år (41-2/3 x 6.) Huru förvånad blef jag ej att finna, att detta öfverensstämde precis med den förföljelsetid af jemt 250 år, som öfvergick Guds församling från år 63, då aposteln Jakob blef dödad med svärd, till år 313, då kejsar Konstantin antog kristendomen och (alldeles som fordom Josef af Arimatia gjorde med Kristus) nedtog den korsfästade församlingen från korset, sedan den varit der 1/4 årtusende, liksom Kristus hade varit på sitt kors 1/4 dygn. Nu blef jag högst intresserad att finna ut, huru långt vi såsom Kristi kropp hafva "uppfyllt det, som fattas i Kristi lidande," Kol. 1:24, eller huru långt vi hafva följt vår frälsare mot uppståndelsen, enligt samma beräkning, eller med andra ord, huru nära vi äro vår påskmorgon.

De 63 åren innan Jakob blef dödad (= 1-1/2 timme) och innan församlingens svåraste lidanden begynte, fingo motsvara den bespottelse, hudflängning och törnekröning, som Jesus led, innan han blef korsfäst, och jag fann så, att församlingen, Kristi kropp, hade följt sitt hufvud tills efter kl. 1/2 5 påskmorgonen. För att nu taga detta år, 1897, till ändpunkt vid beräkningen, se vi, att från år 313 till 1897 är 1584 år, hvilken tid, omsatt i himmelska timmar, utgör just omkring 38, och att sålunda det himmelska uret visar kl. 5 påskmorgonen.

När uppstod Jesus?

Matteus säger "i gryningen," Markus "mycket bittida, då solen gick upp," Lukas "mycket bittida" och Johannes "tidigt på morgonen." Det synes sålunda, som om vår uppståndelse ej borde vara så långt borta!

Uti Os. 5:15 säger Herren om Israel: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum, till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte," och förutsäger, att de skola vända sig till Herren med den förvissningen: "Han skall göra oss lefvande efter två dagar; på tredje dagen skall han resa oss upp, att vi må lefva inför hans ansigte." Himlauret för Israel har på sätt och vis stått, alltsedan de korsfäste sin konung. Det stannade vid den 69:de årsveckans slut (hvarom mera längre fram), men judarne begynna nu förstå, att uret under tiden har gått för hedningarne och för Guds församling. Snart är församlingens tid slut, hon upptages, och Herren skall ånyo "låta Israel lefva för hans ansigte."

Må Herren nu välsigna denna boks läsare, och må himlauret—det profetiska ordet,—blifva dem alltmera kärt, ju närmare det lider mot änden. Med denna önskan utsändes denna bok, som jag på mångas uppmaning ändtligen fått tid att skrifva. Den vill vara ett pekfinger på bibelns säkra ur—dock ej på några minut- eller sekundvisare, ty sådana har himlauret inga—utan på dess timvisare. "Dag och timme" är oss ej uppenbaradt, men vi kunna och böra veta den ungefärliga tiden, eller när han är "nära för dörren," jemte så mycket som möjligt af allt det härliga, som denna tilldragelse bär i sitt sköte.

Skulle pekfingret för någon vara svårt att följa, hjelper en half timmes bön betydligt. Gnugga endast sömnen ur ögonen, tänd på lampan, se noga på uret, d.v.s. stå upp och understryk hvarje ställe, som anföres, i din egen bibel, och du får snart både förstånd angående himlauret och insigt om att—det är tid att stiga upp!

Stockholm, Sverige, i Nov. 1897.

F. Franson.

FÖRSTA AFDELNINGEN.

Domedagen och den sanna beredelsen derför.

Att Kristi tillkommelse, jemförd med andra sanningar, intager en mycket mera framstående plats i bibeln, än den fått uti de troendes hjertan i allmänhet, är uppenbart. Icke mindre än 318 gånger nämnes denna sanning i nya testamentet, sålunda gifvande den en mera framskjuten plats än någon annan sanning. Endast i brefven häntydes derpå 67 gånger, hvaremot på försoningen endast 57 gånger. Hvarje invändning emot dess betoning vare sig i tal eller skrift, är sålunda alldeles obehörig.

Vi vilja begynna med betraktelsen af: Domedagen och den sanna beredelsen derför.

"Det var en torr början," hör jag någon utropa. Till svar får jag upplysa, att dessa ord endast äro ett annat uttryck för innehållet af en hel bok i bibeln, nämligen Uppenbarelseboken. Hvad är väl egentligen summa summarum af denna bok? Jo, med undantag af några få verser uti början af kap. 21, hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, utgör hela boken ingenting annat än en framställning af domedagens olika händelser.

Hvad är väl första kapitlet, om ej en beskrifning på domaren sjelf,
Jesus Kristus, åt hvilken "all dom är gifven?" Joh. 5:22.

Hvad innehålla väl andra och tredje kapitlen, om ej sju varningsbref från domaren till hans folk att vara honom trogna, till dess han kommer, så att de må undgå att med verlden fördömas?

Märk uttrycken: "Annars kommer jag snart till dig," 2:5, och samma uttryck i v. 16. Vidare: "Jag är den, som ransakar njurar och hjertan," v. 23. "Om du icke är vaken, skall jag komma öfver dig som en tjuf," 3:3. "Jag skall utspy dig ur min mun," v. 16. "Den som öfvervinner" och "den som har öra, han höre." Kan något vara tydligare, än att domaren här påminner de sina om, att "domen skall begynna på Guds hus." Skilsmessan försiggår emellan dem, som "hört" och "öfvervunnit," och de andra på det sätt, att de förra upptagas och de senare qvarlemnas. Denna delning utgör just domen öfver Guds folk—åtminstone rörande den frågan, huruvida de ega lif eller ej. Efter upptagandet synas de dömas rörande sin trohet, då lönen skall utdelas.

Hvad innehålla kap. 4 och 5, om ej den skönaste beskrifning på dem, som dömts "värdiga att undfly allt detta, som skall komma," efter deras upptagande i härligheten, kap. 4, och domarens högtidliga förklaring, att han har rätt också att döma den qvarlemnade ogudaktiga verlden? Han bevisar sig verkligen ega denna rätt genom att djerft taga bokrullen (= testamentshandlingarna till jorden och symbolen af hans domarevärdighet) ur hans hand, som satt på tronen, hvilken handling sanktionerades af helgon och änglar, ja, af allt skapadt, kap. 5.

Hvad utgöra kap. 6-19 annat än domens utförande öfver jordens folk, förorsakande bland annat hos många det härliga resultatet, beskrifvet hos profeten: "När Herrens domar gå öfver jorden, skola folken lära sig rättfärdighet," Es. 26:9. "De komma och tillbedja för dig, ty dina domar hafva blifvit uppenbara!" Upp. 15:4.

Märk huru orden "domar," "dom" och "döma" oupphörligt förekomma i dessa kapitel. I kap. 6 läsa vi om krig, hungersnöd och pest, hvarigenom 1/4 af jordens befolkning bortsopas; i kap. 8: "Många menniskor dogo;" i kap. 9 har det redan gått så långt, att det talas om "de öfriga menniskorna, som ej hade blifvit dödade genom dessa plågor;" i kap. 11 läsa vi: "Din vrede kom och tiden, att de döda skulle dömas;" kap. 12: Domen öfver satan att nedkastas; kap 13: Domen öfver menniskorna genom antikrist och den falske profeten; kap. 14: "Stunden, för hans dom har kommit;" kap. 15: "Dina domar ha blifvit uppenbara;" kap. 16: "Rättfärdig är du, att du har dömt så;" "sanna och rätta äro dina domar;" kap. 17: "Kom hit; jag skall visa dig domen öfver skökan;" kap. 18: "Stark är Herren Gud, som har dömt henne;" kap. 19: "Han har dömt, den stora skökan," och domen öfver antikrist och den falske profeten; kap. 20: Domen öfver satan och domen under de tusen åren (nämligen i samma bemärkelse, som då vi läsa om t.ex. Jeftah, att han dömde, d.v.s. styrde, regerade öfver Israel i 6 år, eller om Simson, att han hade dömt Israel i 20 år); och slutligen domen framför den hvita tronen, v. 11-15.

Äfven större delen af kap. 21 och 22 tala om Kristi och hans heligas dom, d.v.s. regentskap från det himmelska Jerusalem öfver jordens nationer under de tusen åren. "De skola regera," läsa vi, "i evigheters evighet," eg. "intill" (eis) "tidsåldrars tidsåldrar," sålunda icke under "tidsåldrars tidsåldrar," hvilket ju blefve att regera längre än Jesus sjelf (som ju ej skall regera längre än under de tusen åren, 1 Kor. 15:24), utan till början af den egentliga evigheten, som benämnes tidsåldrarnas tidsåldrar.

Vi hafva nu liksom "i anden" öfverfarit hela Uppenbarelseboken och funnit, att den utgör en beskrifning på domedagen eller "Herrens dag," som den kallas i Uppb. 1:10.

Johannes var i anden (sålunda ej i verkligheten utan öfverförd i ett hänryckningstillstånd) på denna dag och såg liksom ett panorama öfver det hela. Vi hafva gjort detsamma. Men liksom Johannes beskref allt noga, vilja vi ock noga genomgå, hvad han skrifvit. Dock vilja vi först anföra flera ställen ur andra delar af Guds ord, der det talas om "domens dag," "den yttersta dagen" och "Herrens dag" eller "Kristi dag"—alla uttryck, hvarmed nästa tidsålder betecknas. Vi önska nämligen framställa dessa sanningar så tydligt, att äfven den mest enfaldige må kunna fatta desamma. Detta är så mycket vigtigare, som vi från barndomen insupit de mest förvillande uppfattningar rörande många af bibelns sanningar. Vi hafva t.ex. från barndomen föreställt oss, att yttersta dagen eller domens dag vore en dag på 24 timmar samt att derunder vore att vänta endast pina och lidande. Uti 2 Petr. 3:7 läsa vi om "de ogudaktiga menniskornas doms och förtappelses dag," men i följande vers säges oss lyckligtvis, huru lång den är, nämligen 1,000 år. Dessa uttryck: "En dag är för Herren såsom tusen år," och "han är långmodig för eder skull" o.s.v. användas nästan beständigt på tiden före Kristi tillkommelse, under det att de helt tydligt utgöra en klar definition på betydelsen af ordet domedag och längden deraf och visa oss, att Herren är så långmodig för vår skull, att han tager ett helt årtusende till domedag i stället för att afgöra allt på 24 timmar.

Gud tänker på sina barns många böner för judars och hedningars omvändelse och skall icke nöja sig med de svar på bönhörelse, han gifvit oss före sin sons tillkommelse. O, nej, "för vår skull," för vårt trägna arbetes och våra innerliga böners skull tager han 1,000 år till domedag, så att skaror måtte frälsas såväl under vedermödan som under den långa tid, då satan är bunden.

Uttrycket "den yttersta dagen" förekommer fyra gånger i kap. 6 af Johannis evangelium, nämligen i v. 39, 40, 44, 54. Och på alla ställena säges det, att Herren skall uppväcka de troende "på den yttersta dagen." Huru kan detta stämma öfverens med de troendes uppståndelse redan vid början af de tusen åren? Skulle yttersta dagen vara detsamma som domen framför "den hvita tronen" eller de tusen åren, Uppb. 21:11, då stämmer det icke alls in. Men det är den icke, utan "yttersta dagen" är detsamma som "domedagen" och är sålunda tusen år lång. Jesus säger icke i Joh. 6, vid hvilken tid af yttersta dagen de rättfärdigas uppståndelse skall försiggå, om vid dess morgon eller dess afton; Uppenbarelseboken åter, som uppenbarar händelsernas ordning, upplyser oss om, att den sker vid dagens början, 20:5, 6. Likaså säges uti 2 Petr. 3:10, att på "Herrens dag" skola "elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro derpå, förbrännas," men utan att angifva, om detta skall ske vid början eller slutet af dagen. Åter kommer Uppenbarelseboken oss till hjelp och visar, att denna katastrof skall ske först vid dagens afton, efter de tusen årens slut, 21:1.

Rörande det andra missförståndet, eller att domedagen uteslutande skulle vara full af fasa, se vi, huru annorlunda redan gamla testamentets heliga föreställde sig saken, då t.ex. psalmisten utbrister: "Himmelen fröjde sig och vare glad, hafvet bruse. Alla skogens träd juble, ty han kommer för att döma jorden!" Ps. 96:11-13. Likaså Ps. 98: "Strömmarne klappe i händerna, alla berg juble, när han kommer till att döma jorden." Orsaken till deras jubel vid tanken på domedagen angifves i nästa vers: "Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med rättvisa," vers 9.

När Paulus predikade på Areopagen i Atén om den man, genom hvilken Gud skulle "döma verlden med rättfärdighet," menade han icke endast att varna dem för straffet för deras orättfärdigheter, utan äfven att trösta dem med den rättfärdighets spira, som Guds son då skall föra öfver jorden. Jfr Luk. 13:35.

Uttrycket "Herrens dag" begagnas mycket ofta af de gamla profeterna och genom hela bibeln för att fastställa samma sak eller de förfärliga straffdomar, den regeringsprocess, som skall öfvergå menskligheten och de derpå följande tusen fridsåren—med andra ord den tid, då han gör sig känd såsom Herre. Uti 2 Mos. 6:3 säger Gud till Moses följande märkliga ord: "Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud allsmäktig, men under mitt namn af Herren gjorde jag mig icke känd af dem." Moses deremot fick lära känna, att Gud var Herre, då han såg straffdomarne öfver Egypten.

Följande bibelställen gifva oss en god idé om denna dags karaktär: "Si, Herrens dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare. Jag skall göra en man sällsyntare än finaste guld och en menniska sällsyntare än guld från Ofir. Jag skall skaka himmelen, och jorden skall bäfva på sitt rum vid Herren Sebaots harm och på hans glödande vredes dag." Es. 13:9, 12. "Hvad viljen I med Herrens dag? Den är mörker och icke ljus. Det skall gå eder såsom den, som flyr för ett lejon och mötes af en björn." Am. 5:18, 19. "Sol och måne svartna, och stjernorna draga in sin glans. Och Herren skall ryta ifrån Sion." Joel 3:15-16. "När Herrens dag låter höra sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de befästa städerna och för de höga tinnarne. Och jag skall tränga folket, att de skola gå såsom blinda, emedan de hafva syndat mot Herren, och deras blod skall kastas kring såsom stoft, och deras kött såsom träck. Äfven deras silfver och deras guld skall icke kunna hjelpa dem på Herrens vredes dag, och af hans nitälskans eld varder hela jorden förtärd; ty han skall göra plötsligt slut på alla, som bo på jorden." Sef. 1:14-18.

Att dock icke bokstafligt hvarje menniska dödas, såsom adventister och andra påstå, ses af det följande kapitlet: "Söken Herren—söken ödmjukhet! Törhända kunnen I varda bergade på Herrens vredes dag." Sef. 2:3. "Jag skall låta qvarblifva af dig ett folk, ödmjukt och undergifvet, och dessa skola förtrösta på Herrens namn." Sef. 3:12. Det är här som i beskrifningen på Noas flod, der också uttryck begagnas som: "Jag vill utrota ifrån jorden alla varelser, som jag har gjort," 1 Mos. 7:4, och "allt kött förgicks" och "alla menniskor," 1 Mos. 7:21, och dock läsa vi der om att några, nämligen de åtta, blefvo räddade. Så ock här. Några af Israel och några af de andra folken skola omvända sig under vredestiden och sedan begynna att fortplanta en rättfärdig befolkning. Att icke Herrens dag endast upptages af straffdomar visar t.ex. Sak. 14, som begynner med orden: "Herrens dag kommer," v. 1. Vi läsa der, efter beskrifningen på, att Herren satt sina fötter på oljoberget, då domen utföres, att Herren sedan skall "vara konung öfver hela landet," v. 9, att "ingen förbannelse skall mer ega rum," v. 11, att alla öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem år efter år "skola draga upp för att tillbedja Herren Sebaot, och för att fira löfhyddohögtiden," v. 16, och att på samma "dag, som brinner såsom en ugn," skall "rättfärdighetens sol uppgå med salighet under sina vingar" för några, hvilka skola "gå ut och springa som gödda kalfvar." Mal. 4:2.

Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom "rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga timmar för att bli upptagna. Brudskarans upptagande är första tilldragelsen på Herrens dag. Derefter komma straffdomarna, som afslutas med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget; det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan solen, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste, jorden någonsin skådat.

På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början endast från solens uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa, att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora antikristiska arméerna. Det var denna Herrens dag, som icke skulle komma öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn" och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och regera tillsammans med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre straffdomar bli dem tillmätta.

ANDRA AFDELNINGEN.

Vakna! Vakna!

Uppenbarelseboken. Kap. l-5.

Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att underlägga sig jorden och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste han låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra, hvarunder dock Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda sig. Vi hafva sett, att han skall göra sig känd såsom Herre[1] och att menniskorna måste välja, antingen att omvända sig eller att utrotas. Satan har haft sex dagar (= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens furste och gud. Det är ej för mycket då, att Herren får en dag (= 1,000 år), som tillhör honom. Detta handlingssätt är för resten intet nytt, i ty att Herrens ande redan på Asas tid dref konungen att församla folket och, fatta det beslutet, att "de skulle söka Herren, sina fäders Gud, af hela sitt hjerta och af hela sin själ, och att hvar och en, som icke sökte Herren, Israels Gud, han skulle DÖDAS, både liten, och stor, både man och qvinna." 2 Krön. 15:12, 13.

Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som komma skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens straffdomar, ty de äro de bästa Gud kan sända. Om en person måste genomgå en operation, tycker han ju bäst om, att den företages med det första. Verlden har en operation att genomgå, ty något annat hjelper den ej; bäst då att välkomna knifven. Syndafloden var nog den bästa välsignelse, Gud då kunde sända i ty att menniskornas ondska eljest hade gått så öfver alla bräddar, att den snart förvandlat jorden till ett helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet och börja ett nytt med den rättfärdige Noas familj.

Uppenbarelseboken handlar sålunda om framtiden, och hvarje tolkning af den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid (räknad från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara omkring år 95), strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken, der det heter, att Herren visat Johannes, "hvad som snart skall ske" (märk, icke hvad som har skett.) Om någon sålunda skulle påstå, t.ex. att "vilddjuret," 13:1, framställer den gudsfientliga verldsmagten ända från Faraos dagar och sedan hela tiden, eller att gossebarnets upplyftande, 12:5, framställer Kristi himmelsfärd m.m., så se vi, att dessa förklaringar, huru träffande de än må synas vara, ej hålla profvet, då ju dessa händelser redan då tillhörde det förflutna.[2] Att Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika bokstafligt som andra bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att Herren sjelf förklarat det, som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja vi endast hänvisa till ett enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den helige andes förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju berg" och "sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden," förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen" förklaras vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter," förklaras vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och tungomål." "Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en stad, nämligen "den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes komma att ännu en gång träda fram på verldsarenan.

Vi sade, att första kapitlet beskrifver domarens utseende, hans, som vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan "stöta bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna" eller församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan bortslunga från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro honom trogna. Hans ögon äro en domares, "såsom en eldslåga." Många menniskor hafva en blick så skarp, att det förekommer oss, som de skulle kunna genomborra oss med styrkan deraf; dock är den blicken endast en menniskas. Hvilken skärpa måste det ej ligga i denna blick! Den om Niagarafallet ("mycket vatten") påminnande "rösten," v. 15, och "det tveeggade svärdet," allt passar in på hans framträdande i egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan äfven fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen, blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver" o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de slumrande troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det. Jakob hade haft ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke, mina bröder, mot hvarandra, se domaren står för dörren," Joh. 5:9. Paulas likaså, då han sade: "Dömen derför icke i förtid, innan Herren kommer." 1 Kor. 4:5. Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom fader åkallen den, som utan anseende till person dömer efter hvars och ens gerning, så vandren i fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr. 1:7.

Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens offentliga vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att förbereda Guds församling på dess förestående ransakning. Den blir tvåfaldig, först rörande egandet af lifvet, och för det andra rörande lönen.

Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som mycket sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn, så äro vi ock arfvingar," Rom. 8:17; "de, som hafva dött i Kristus skola uppstå först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "vi, som lefva," (icke några endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de troende skola upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att I mån aktas värdige att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom tron togs Enok bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild värdighet, som till och med en troende måste förskaffa sig, och att han sålunda ej bör låta sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas, kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en troshandling å vår sida—likasåväl som en allmaktshandling, å Guds—framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de kunna taga ett sådant trossteg?

Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det något nytt som måste fram, nämligen den förhärligade kroppen.

Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant, då han sade: "Att jag om möjligt måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl in i paradiset. Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck, då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."

Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu högre grad än här. "Men nu förblifva tro, hopp, kärlek, dessa tre." 1 Kor. 13:13.

Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något sådant tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet, eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro "sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet, njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja. De äro afund-sjuka, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro. Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det förekommer lika orimligt.

Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan antingen att taga till sig salfvan från Gilead och bli friska eller ock att dö den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot andens röst, som bjuder honom alltid tala sanning; förtalerskan, som gör detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder, hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till hvilket pris som helst få den botad—sådana predikanter, sådana församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer, om ej en förändring inträder.

De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty Gud kan ej lemna qvar ett enda af sina barn, äfven om de äro svaga. Nej, dessa äro icke barn, när han kommer, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom—andliga lik, och sådana måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de måste blifva qvar, äfven om hvarken de sjelfva eller andra misstänka, att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom, de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de kunna förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.): "Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem." Af de tio jungfrurna blifva hälften fåvitska jungfrur. Af de sju församlingarna var det endast två>, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall du blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall jag?

Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras två gånger, först huruvida de hafva lif eller ej, sedan med afseende på vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas, hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir upptaget, kommer dock ej att erhålla den lön som andra, hvilka, lefvat hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det arbetet, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom förbön, samtal eller vandel, som de andra utfört.

Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas? Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit "rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt, broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling, hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall göras. Det är här, vi sitta i väfstolen, det är der, vi bära drägten. Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva vandrat i anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti deras andliga lif och—dö.

De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen: "Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig, annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.

Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf." Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din hjertedörr, ehuru du kallar dig troende—Herren "skall utspy dig ur sin mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.

Men å andra sidan: håller du på att tåligt lida för hans skull, då väntar dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens snara tillkommelse och bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) sjelfva frestelsetimmen, d.v.s. från sjelfva den tid, då den stora antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord: "Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två, till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens, missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen lidandets krona, 2:10, och vakandets och verkandets krona, 3:11.

Kap. 4.

Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3, huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom prester och de senare såsom konungar.

Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas böner," 5:8, samt få vara medel till välsignelse för jordens folk under de tusen åren.

Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af honom, att tillbedja honom skall blifva vår käraste sysselsättning. De tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se 5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De "tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt, 11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar. Johannes, som endast "i anden" var på Herrens dag, förstod ej, huru jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden—han grät af fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike. Strax skyndar en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full blomma.

Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma ur "den stora bedröfvelsen."

Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der alla englar sägas stå omkring tronen och omkring de äldste. Här talas om alla änglarna, och dock om en annan klass, nämligen de äldste. Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2, om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de förnämste furstarne"—bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1 kallas "den store fursten"—uttryck, som låta oss förstå, att det finns andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder egentligen äldre) eller yngre änglar vet bibeln ingenting; hvad den deremot vet af är församlingsäldste, såsom representanter af Guds församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på jorden, äro menniskor, hvarför skulle ej "de äldste," som representera Guds församling i himmelen, ock få vara menniskor.

D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."

Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.

Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet "oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9 samt uti den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra hade haft ett annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt bevis deremot. För att taga ett annat exempel: ordet "apostlar" är utelemnadt uti Codex Vaticanus i Efes. 3:5, der står endast "uppenbarad för hans heliga och profeter." Ordet "apostlar" har der troligen blifvit uteglömdt. Det kan äfven vara möjligt här. Ordet "oss" finnes dessutom i så många manuskript, att dess plats ansetts berättigad uti många öfversättningar, deribland bibelkommissionens.

Lektor Waldenström säger: "Sannolikast synes den uppfattningen vara, att dermed (med de tjugofyra äldste) förstås de tolf patriarkerna och de tolf apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet."

Någon torde undra på, hvarför de säga "köpt oss," men "gjort dem" åt vår Gud till ett konungadöme och till prester, och "de" skola regera på jorden.

Litet eftertanke visar oss dock, att detta uttryckssätt är fullt berättigadt. Om en församling, ja, vi kunna hellre säga om ett tusental af församlingar sände en enda äldste såsom deras ombud till ett möte, skulle vi aldrig förvåna oss öfver, äfven om han oupphörligt begagnade ordet "dem" på tal om församlingens eller församlingarnas beslut och intressen och aldrig ordet oss. Om tjugofyra äldste skola representera millioner af troende, får man ej förundra sig öfver, om de, glömmande sig sjelfva, begagna ordet "dem" om de millioner, som de representera.

Ja, om till och med ordet "dem" också hade stått efter "köpt," kunde dessa tjugofyra äldste ändå tillhöra brudskaran. Men så står det ej, utan i somliga manuskript står intet och i andra "oss." Strax nedanför läsa vi ju dessutom om änglarnas hyllning, v. 11, både huru många de voro och hvad de sade (ej sjöngo.) Änglarna sägas der stå "omkring de äldste;" sålunda varande en helt annan klass. Huru enkelt blir icke allt, om vi endast följa den allmänna regeln i allt bibelstudium, nämligen att se på sammanhanget. I kap. 3:21 står löftet till Guds församling att få sitta på tronen, och i femte versen derifrån se vi en klass, på hvilken detta löfte gått i uppfyllelse, nämligen de tjugofyra äldste. Att då fatta dem såsom representanter af församlingen, faller så naturligt som något kan vara. Huruvida nu dessa tjugofyra äldste, som sitta der såsom representanter, äro desamma alltid, torde ej vara så godt att afgöra. Somliga, deribland den framstående lutherske teologen d:r Seiss i Philadelphia, Amerika, tro, att de tjugofyra äldste alltid vexla efter en viss ordningsföljd i den presterliga tjensten, hvartill vi se förebilder i 1 Krön. 24:1-19.

Angående "de fyra lifsväsendena" säger d:r Seiss, att "de också måste vara förklarade menniskor, ty de sjunga samma sång som de äldste (5:9) och äro äfven köpta med Kristi blod af allehanda folk." Utaf dessa fyra lifsväsen var det första likt ett lejon, hvilket tyder på konungslighet (lejonet är konung bland djuren), det andra likt en oxe, som tyder på uthållighet (uti att jubla och uti att göra Guds vilja; jemför: "utan uppehåll dag och natt"), det tredje hade en menniskas ansigte, som ju tyder på förstånd, insigt (inga misstag då mera.) Att det fjerde var likt en flygande örn, lärer oss den sanningen, att de förklarade skola uti uppståndelsens lätta drägt snabbt förflytta sig från plats till plats, fullgörande Herrens befallningar (se "örnen," 8:13, som beklagade de lidande menniskorna på jorden.) På snabbheten tyder ock de sex vingarne.[5]

De tjugofyra äldste framställa de heliga såsom tillbedjare (de "sutto"), under det att de fyra lifsväsendena visa oss dem i full verksamhet med den konungsliga värdighet, den ihärdighet, den insigt och den snabbhet samt med den stora förmåga att öfverskåda både framtiden, det förflutna och sig sjelfva, ja, hela verldsalltet, som deras många ögon framtill, baktill, under vingarne och rundt omkring tyda på. En vigtig omständighet måste vi till sist lägga märke till, nämligen, att som dessa tjugofyra äldste sutto på troner och hade kronor på sina hufvuden, voro de inga kroppslösa andar utan egde förhärligade kroppar, hvaraf vi få draga den slutsatsen, att uppståndelsen då allaredan egt rum. Men hade uppståndelsen egt rum, hade ock de lefvande troendes förvandling försiggått.

Kap. 5.

Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen, som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på, äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i besittning af sin rättmätiga egendom. Huru skönt dock att se, att innan en enda af de sju vredesskålarna utgjutas, innan en enda af de sju basunerna ljuda, innan en enda af de sju inseglen brytes, till och med innan bokrullen, som var förseglad med dessa insegel, lemnades till lammet för att öppnas, var brudeskaran i skyn. Pris ske Gud för denna härliga sanning! Många flera bevis finnas för densamma, hvilka vi snart skola komma till. För att få en rätt uppfattning af denna bokrulle, behöfva vi endast slå upp Jer. 32:6-15 och se, huru det gick till, då Jeremias fick fastebref på åkern, som han hade köpt af Hanameel. Han fick då "ett försegladt köpebref med de deruti bestämda vilkoren."

Hvem är jordens rättmätige egare? Det är vår Herre Jesus, som nu skall "förlossa sin egendom." Ef. 1:14. Urkunden var skrifven både på in- och utsidan, v. 1. Hvad stod i den? Somliga hafva trott, att den innehölle blott profetior och endast vore en ny slags uppenbarelse. Dess förnämsta innehåll utgjordes nog af de för egendomens besittning bestämda vilkoren. På den ena sidan voro kanske sjelfva vilkoren och på den andra vittnenas namn, som hade underskrifvit köpebrefvet. Se Jer. 32:12.

Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och åt honom blefvo gifna välde och ära och konungadöme, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta, tills han fick det af sin fader.

Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de 101 millioner änglar, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt" jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. Lammet skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett lamm bära spiran. Det heter egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27 gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han måste, ty, såsom vi redan sagt, jorden måste eröfras till hvad pris som helst. Skönt är emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.

TREDJE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring begynner.

Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.

I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och dock, huru skönt är det ej, att

det första inseglet

tros vara ett fredsanbud till de upproriska, som kanske ännu knappt hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen—eller kanske hos de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga ville jag uppbränna. Eller—man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre fred med mig!"

"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den hvita hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig "med manteln, doppad i blod," eller med, "det hvassa svärdet" och jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar den." Att han är beväpnad med båge och ej med svärd visar, huru han kan träffa sina fiender på afstånd. Många skola då falla Herren till fota, både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna länderna.

Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!" utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma, förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista kapitlet.

Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar på jorden. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp. Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt de förut gått i förhärdelse.

D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp. Bruden var vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att det är församlingen, som liknas vid de tio jungfrur, utan riket. "Då skall himmelriket varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn, såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att "vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan "halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och martyrdöden vänta nämligen dem, som då omvända sig.

Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl dem, som vilja omvända sig.[6]

Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända, troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre änglar," omtalade i kap. 14:6-10.

Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "och se", kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena inbjuda till att komma och se på, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s. representanter af Guds församling, hvilka frammana de fyra hästarna enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."

Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få frammana den hvita hästen, som tyder på den stora väckelsen, innan vi frammana de andra ryttarne, som tyda på krig (den andra), hunger (den tredje) och pest (den fjerde). Ropet: "Kom" från våra läppar der uppe, skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande af hvilka medel som helst."

En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra medel tillgripas; och så hafva vi

det andra inseglet

med det verldskrig, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den röda hästen är troligen antikrist sjelf. Den röda hästen passar mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af 2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda dömda, som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att Gud sänder ryttaren på den röda hästen omedelbart efter ryttaren på den hvita! De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden borttagas från hela jorden. Ett slagtande skall icke endast förekomma emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser, religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga, emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i upplösningstillstånd.

Det tredje inseglet.

På verldskriget—nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga på—"verlds_slagtandet_" (de skulle slagta hvarandra) följer den förfärligaste hungersnöd. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön, en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas familjer intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.

Det fjerde inseglet.

På hungersnöd följer pesten, som här kallas "döden" i samma bemärkelse, som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den blacka, likfärgade hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor. Vid

det femte inseglet

se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning. De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb. 20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första 3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första delen af versen.

Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i mellantillståndet. De aflidna kunna bedja—"de ropade med hög röst." De kunna vänta på fulländningen—"huru länge dröjer du?" De kunna vara medvetna om, hvad som försiggår på jorden. De visste, att deras blod ej var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna höra—de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få uppenbarelser—de fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn, men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen, hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med gå i sömnen (somnambulister).

När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag min andedrägt. Nej, _anden—den egentliga varelsen—_lefver, äfven sedan den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta: "Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst, i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare derigenom, att han dött. De döda uppstå ju samtidigt med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18. Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva inträffat samtidigt med hans arbete på jorden (om han valt att stanna der) framgår tydligt deraf, att han måste välja och taga endast endera delen. Eljest hade intet val behöfts, i ty att han ju kunnat taga den ena "delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen" ("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.

Huru särskildt troende, som erhållit det eviga lifvet, kunna tro, att de skola vara utan detta eviga lif—apostlarna nu snart i 2,000 år—emellan döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan endast kropp. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen," der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs 12:te kap., att han trodde på möjligheten af ett tillstånd utom kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.

Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för att bevisa, att de troendes andar icke ens kunna vara komna till paradiset. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda af Sveriges städer), att han "uppfarit" till städerna (i landet), lika litet kan det sägas om David, att han farit upp till himlarna (till alla sålunda), derför att hans ande kommit in i en enda af dem. Men hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är, att det var Kristus och icke David, som farit upp i himlarna för att såsom medregent sitta på faderns högra sida. Det är denna senare del af versen, som är dess hufvudklämm.

Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och som såsom uppstånden har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, hela David är der, d.v.s. hans själ med hans förhärligade kropp. Men till och med då är han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den platsen innehafves af Kristus ensam, och det var just detta, Petrus ville bevisa.

På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den, att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det, som sker "under solen," v. 6, d.ä. på jorden. Här står sålunda intet ord om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v. 7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.

Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den, som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning, verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9, d.ä. för denna jorden—ty det är just om den saken, det är fråga. Om en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen, under sömnen, utan endast, att de ej kunde få den njutning och kunskap, hvarom han talade. Ännu mindre menade han, att de skulle tillintetgöras. Likaså här.

Om vi också ej skulle komma att predika under mellantillståndet, såsom somliga mena, kunna vi dock, om vi dö, innan Herren kommer, utom alla tvifvel få härliga uppenbarelser af Jesus, få höra der såsom här om den "lilla tiden," som återstår till uppståndelsen (jemför "en liten tid," Uppb. 6:11 med "en liten tid," 1 Petr. 1:6). Vi kunna tacka för tidens välgerningar, vi kunna njuta af Jesus—hvilket väl blir vår hufvudsakliga sysselsättning—vi kunna bedja om Guds saks framgång på jorden—o, hvilka trosböner!—och, om Herren så behagar, få underrättelser derom, Uppb. 6:11, samt innerligt vänta efter hans uppenbarelse—detta dock mest för Jesu egen del, att han måtte blifva erkänd på jorden, men äfven för vår fulländnings skull. Vi skola utan tvifvel i paradiset äfven bedja om en lycklig uppståndelse och befrielse ifrån dödsriket, nämligen kroppens från grafven och själen från det kroppslöshetens och ofullkomlighetens tillstånd, hvaruti vi, i trots af en njutningsfull andegemenskap med Jesus under mellantillståndet, dock befinna oss. Och ändtligen, när vi segerrikt "hunnit fram till uppståndelsen från de döda," skola vi sjunga vårt: "Du dödsrike, hvar är din seger?" lika högljudt som de lefvande, hvilka aldrig dött, sjunga sitt: "Du död, hvar är din udd?" 1 Kor. 15:55. Dessa senare lemna nämligen då den död bakom sig, som under hela deras lif liksom väntat på, ehuru förgäfves, att få stinga dem med sin udd. Att själen fortlefver efter kroppens död bevisar äfven Matt. 10:28, der vi läsa om möjligheten att dräpa kroppen, utan att själen dermed dräpes. Likaså Luk. 16 om den rike mannen och Lasarus.

Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan de äro den sista domstidens blodsvittnen."

Sjette inseglet—det stora bönemötet.

Uppenbarelseboken uppenbarar sådant som ej förr varit uppenbaradt. Men äfven det förut uppenbarade, som varit dunkelt, gör hon klart.

När det i Sak. 4:2, 3 talas om "två oljeträd och två ljusstakar," vore det ej så lätt att förstå meningen, om ej Uppenbarelseboken uppenbarade för oss, att dermed menas de två vittnena, kap. 11:4. När det mystiska uttrycket "en tid, två tider och en half tid" nämnes, Dan. 7:25, 12:7, var det omöjligt för Daniel att förstå det, Dan. 12:7, 8, men så kommer Uppenbarelseboken och säger, att dermed menas 1,260 dagar, (jemför kap. 12:6 med kap. 12:14), eller att med en tid sålunda menas ett år. Likaså, när det säges uti Es. 24:20, att "jorden skall ragla såsom en drucken och gunga såsom en hängmatta;" uti Joel 3:15, att "solen skall svartna;" uti Joel 2:31, att "månen skall förvandlas till blod;" uti Matt. 24:29, att "stjernorna skola falla från himmelen;" uti Mark. 14:62, att "de ogudaktiga skola få se menniskosonen sitta på kraftens högra sida"—då kunna vi nog deraf se, att allt detta skall inträffa på Herrens dag, men under hvilken särskild tid af denna dag det händer, vore svårt att se utan Uppenbarelseboken. Men denna bok visar oss, att detta skall ske, hvarken vid det första eller andra eller sjunde inseglet utan vid det sjette.

Uti Jesu tal i Matt. 25 äro tre händelser så nära förbundna med hvarandra, nämligen Jerusalems förstöring, Kristi tillkommelse och tidsålderns ände, att det är omöjligt, att utan Uppenbarelseboken kunna se, hvart det ena eller andra hör. Som Uppenbarelseboken skrefs efter Jerusalems förstöring enligt temligen enstämmigt vittnesbörd, är dermed strax en hel del svårigheter undanröjda.

Vidare omtalar Uppenbarelseboken så tydligt, när både det ena och det andra, som ej inträffade vid Jerusalems förstöring, skall inträffa, att vi ej behöfva hafva några tvifvel. Evangelii predikan "bland alla folk" (i sin fullhet i Matt. 24:14) säger oss Uppenbarelseboken skall ske genom en af de tre änglarna, 14:6. "Förödelsens styggelse,", Matt. 24:15, och "förtrampandet af Jerusalem" skall begynna med de (senare), 3-1/2 årens början. Uppb. 11:2.

För att kunna rätt fatta dessa Herrens profetiska tal må man komma ihåg, att han för det första önskade att gifva förmanings- och uppmuntringsord till sina dåvarande lärjungar, som voro troende men judetroende, och hvilka egentligen blifvit utkallade med det mål i sigte att blifva Jesu medregenter uti det rike, som just då hade blifvit upprättadt, om ej judarne i det afgörande ögonblicket förkastat sin konung. Herren Gud visste, att så skulle ske, och det var på grund deraf, som försoningen af evighet blef satt i förbindelse med judarnes förkastelse af Kristus, eljest hade väl Gud ordnat om försoningen på annat sätt. Herren Jesus, som var medveten om, att en ny nådeshushållning skulle begynna, nämligen församlingens, samt att denna skulle behöfva tröstens och förmaningens ord, ville naturligtvis äfven säga henne något.

Vidare visste han, att efter församlingens undanryckande, under sjelfva vredesperioden, skulle ett Herrens folk finnas, äfven af judar, hvilket skulle behöfva hans ord. Nu ställer han sina ord så, att de i allmänhet passa för alla dessa tre klasser, ty de voro alla hans folk, hans lärjungar. Att säga, att den eller den versen tillhör den eller den särskilda klassen af dessa tre perioders lärjungar, är i allmänhet svårt utan Uppenbarelseboken. Och att på grund af ett eller annat uttryck uti Jesu profetiska tal söka bevisa, t. ex att Herren icke kan komma när som helst, är alldeles obefogadt. Ett sådant uttryck kan ju syfta på den tredje klassen, på de judetroende under vredestiden, till hvilka de judetroende under Jesu tid före hans död voro förelöpare.

Skyarna synas vid sjette inseglet komma att plötsligt undanrullas, så att den himmelska staden med den, som sitter på tronen, och lammet oförmodadt blifva synliga för jordens invånare. Nu blir det ett bönemöte utan like: konungar, ministrar och riksdagsmän (= "stormännen"); generaler, amiraler och kommendanter (= "befälhafvare"); millionärer och atleter (= "de rika och starka"); negrer(= "trälar") och hvita, alla bedja om hvarandra, men ej Mose bön: "Visa mig, Herre, ditt ansigte!" eller grekernas: "Vi vilja se Jesus," utan till klippor och berg bedja de: "Skylen oss för hans ansigte, som sitter på tronen, och för lammets vrede!"

Hvad kan det vara för en ryslig ogerning, som framkallat "det lilla lammets" vrede? Jo, det egensinniga motståndet emot Herrens äfven under inseglens förnyade inbjudning till frälsning. Emellertid har det nu kommit så långt, att äfven de ogudaktiga veta, att vredesdagen har begynt. De borde hafva förstått det, när de troende försvunno, kap. 4 och 5.—De borde hafva förstått det, när hungern och pesten sopade bort de öfver 300 millionerna, men de voro förblindade. Nu ändtligen blir det dem klart, och nu kunna de ej fördraga lammets vredgade blick.

Här några ord angående

betydelsen af vreden.

Bland de troende, som göra skilnad på den antikristiska förföljelsen, vedermödan och vreden, antaga några, att de troende skola få lof att vara med under den första, men slippa de två senare; andra, att de skola få lof att vara på jorden under de två första och slippa den sista. Begge dessa klasser tro dock, likasom vi, att de troende skola slippa "den tillkommande vreden." 1 Tess. 1:10. Märk, att här ej är fråga om vrede i allmänhet, hvilken ju är lika gammal som synden, utan om en särskild vrede. Det står icke vrede endast, ej en gång tillkommande vrede, utan den tillkommande vreden. Det är från denna särskilda vrede och från hela denna vrede, som de troende skola frälsas. De tro ock, att de troendes frälsning från vreden icke sker på det sättet, att dessa äro qvar på jorden, under det att vrede dryper rundt omkring dem (såsom verkligen senare blir fallet med dem, som frälsas under vredestiden, 16:2, 15), utan på det sättet, att Guds församling af Herren sjelf tages helt bort från jorden. De tro sålunda, att "Guds son, hvilken de vänta från himmelen," skall genom denna sin ankomst frälsa dem från vreden: 1 Tess. 1:10.

Låtom oss då stanna för frågan: Hvad menas med vreden? En del af dessa kära vänner synas nämligen tro, att med vreden menas endast domen öfver antikrist och hans härar, då Kristus kommer uppenbarligen. Uppb. 19. De mena sålunda, att ingen tid alls ligger emellan Kristi tillkommelse att hemta sin brud och hans uppenbarelse att döma antikrist. Andra åter mena, att dock någon tid måste förflyta emellan dessa två händelser. Rörande vreden synes det, som om det måste vara absolut omöjligt att förneka, det "de sju _vredes_skålarna" tillhöra denna vrede. De kallas _vredes_skålar. Sålunda skola de troende vara borta från jorden, medan vredesskålarna utgjutas.

Läs nu beskrifningen på dem, Uppb. 16, och du skall snart finna, 1) att det måste taga tid för alla de händelser, som omtalas vid alla dessa skålars utgjutande; 2) att Herren har ett folk äfven under den tiden på jorden, som han uppmanar att "vaka," v. 15, och som ej kan vara den Guds församling, som blef upptagen före vreden; 3) att antikrists förföljelser just då pågå, ty det är ännu vid den sjette vredesskålen, som han församlar nationerna till strid och då det gäller för de troende att ej låta afkläda sig sin sköna frälsningsskrud och "gå nakna" för att undgå hans förföljelser.

Lägg vidare märke till 4) den vedermöda, som de arma menniskorna då måste lida: de "brändes med stark brand," v. 9; de måste "dricka blod," v. 6; "de sönderbita sina tungor af smärta," v. 10. Vi se sålunda här tydligt, att antikrists förföljelser, vedermödan och vreden äro samtidiga händelser, att de två förra fortsätta ända till slutet, likasåväl som vreden, och, om Guds barn komma undan den ena vreden, komma de ock undan de två andra. Det kallas vrede, emedan det kommer från Gud; förföljelser och vedermöda, emedan det kommer genom och till menniskorna.—Gud sänder det, menniskorna lida det; det är hela skilnaden.

Men vi fortsätta. Guds barn skola frälsas från vreden. Derom äro alla ense på grund af Rom. 5:9, 1 Tess. 1:10, 5:9 m.fl. ställen. Huru förvånade blifva vi nu ej att läsa i Uppb. 15:1, att med de sju vredesskålarna är Guds vrede endast "fullbordad" eller afslutad. Ingen, som uppmanas att t.ex. afsluta ett möte med bön, tror derför, att hans bön utgjorde hela mötet, och lika litet böra vi tro, att de sju vredesskålarna utgöra hela vreden. De äro afslutningsprocessen på vreden,—det är nu allt. Vreden synes sålunda begynna med något särskildt, fortsätta med något, och så fullbordas med skålarna. Det ligger nu mycket nära till hands att tro, eftersom vi hafva tre serier af straffdomar, nämligen sju insegel, sju basuner och sju skålar, att vreden begynner med inseglen, fortsätter med basunerna och slutar med skålarna.

Men hafva vi då vrede (likasom vedermöda och förföljelser) under dessa insegel och basuner? Ja, och alldeles liknande vrede till och med. Den andra skålen utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra basunen ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad, men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje utgöt sin skål i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4; den tredje basunen ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna vardt malört, 8:11. Vrede båda gångerna. "Den fjerde utgöt sin skål öfver solen, och henne vardt gifven makt att bränna menniskorna med eld," 16:8; "den fjerde ängeln basunade och tredjedelen af solen vardt slagen," 8:12. Solen slås båda gångerna, den ena gången frambringande onaturligt mörker, den andra gången onaturlig hetta. Vrede båda gångerna.

Vid sjette vredesskålen har Gud ett folk på jorden, 16:15, likasåväl som vid den femte basunen, 9:4, och de som af det senare vilja bevisa, att Guds församling är på jorden under basunerna, borde på grund af det förra tro, att den är der äfven under vredesskålarna: Är det icke vrede, då vid femte basunen menniskorna under fem månader längta att dö och ej kunna, 9:6, eller då en tredjedel af hela jordens befolkning bortsopas vid den sjette basunen? v. 18. Det är vrede från Gud, så att det förslår, och vedermöda för menniskorna.

"Under den nöd, som står i samband med antikrists uppträdande, skola de troende vara qvar på jorden," säga somliga. I så fall skulle man hellre kunna antaga, att de skola få vara på jorden under skålarna och borta under basunerna,[7] i ty att under basunerna ej ett ord talas om någon direkt "nöd, som står i förbindelse med antikrists uppträdande," hvaremot det tydligt står derom under skålarna. Det är nämligen under skålarna—då utur den onda treenighetens mun, satan, antikrist och den falske profetens, de andar utgå, som värfva rekryter för antikrists armee— som Guds barn uppmanas att "vara vakande och bevara kläderna," bevara sin uniform. Af allt detta se vi, att vrede och vedermöda förekomma utan åtskillnad såväl under basunerna som under vredesskålarna.

Men huru är det då under inseglen? Är der någon vrede under dem? Vi hafva just läst, huru vid sjette inseglet hvarenda menniska på jorden, till och med trälarna, visste, att vreden redan hade begynt. Är icke det rysliga krig, den hungersnöd och den pest, hvarigenom en fjerdedel af jordens befolkning bortsopas, 6:8, derför att de förkastat Kristus och antagit den snart efter de troendes förvandling uppträdande antikrist—är det icke vrede såväl som vedermöda och nöd?

De ogudaktiga skola kanske söka förklara, att dessa straffdomar härröra sig från naturliga orsaker och icke äro vrede från Gud, men icke skola Guds barn—för att kunna bevisa, att Herren icke kan komma när som helst—använda sådana skäl. Men mera om detta framdeles.

De ställen, sådana som 1 Tess. 1:10, som säga oss, att det är från vreden vi skola frälsas, eller att vreden ej kan bryta ut, förrän Guds barn äro borta, visa oss ju dessutom, att vreden begynner omedelbart efter de troendes bortryckande, och att inseglen sålunda tillhöra vreden. Ja, till och med vid första inseglet står ju Herren redan med vredens båge i sina händer, sigtande på dem.

Låtom oss till sist se, om det är någon egentlig skillnad, såsom ofta påstås, på de straffdomar, som utföras under dessa insegel och basuner, och de, som komma, när Herren personligt nedstiger på oljoberget till domen i Josafats dal. Sak. 14:4-15; Upp. 19:11.

Somliga synas mena, att Herren då skall i egen person använda svärdet. Låtom oss höra! "Och det skall ske på den dagen, att förvirringen ifrån Herren blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andres hand, och den enes hand lyftes emot den andres." Sak. 14:13. Det hvassa svärdet syftar sålunda på inbördes slagtande, men inbördes slagtande hade vi redan under det andra inseglet. Vidare skulle de slås med en plåga, v. 12, hvarigenom de skulle bli passande mat för alla fåglar under himmelen o. s. v. Angående plågor hafva vi sett nog deraf i Uppb. 9:5, 11:6 m.m. Icke heller är der någon skillnad, om vi stanna vid hvilka som dömas.

Redan i kap. 12 se vi, huru en antikristisk armé förgås genom att jorden öppnade sin mun och uppslukade dem (vattnen = "skaror af folk," 17:15). I Uppb. 19 förgås dylika arméer jemte sin general genom inbördes krig. Jemför Hes. 38:21. Till och med antikrist sjelf, dessa arméers ledare, synes hafva blifvit dödad af svärd i midten på veckan, 13:14, ehuru han genom satanisk kraft hade uppstått. Ja, äfven satan får sin dom delvis förut, då han kastas ned från lufthimmelen. Se kap. 12:7-12.

Enda skillnaden vid en vrede, som utföres vid Herrens nedstigande till oljoberget, synes vara den, att Herren sjelf då är närmare sjelfva drabbningen än förr. Men äfven detta Herrens närvarande sker gradvis. Uti kap. 6:2 står han på afstånd, rigtande från tronen sina pilar. I v: 14 försvann himmelen såsom en bok som hoprullas, d.v.s. skyarne kommo på något märkligt sätt undan, så att den himmelska staden plötsligt blef synlig jemte tronsittaren och lammet.

Det synes vara vid detta tillfälle, som det nya Jerusalems stad sänker sig så lågt ned, som den kommer att vara under de tusen åren, d.v.s. så lågt, att folken kunna vandra i dess ljus, 21:24, eller att den blir synlig för jordens folk. Det är troligt, att det är den himmelska stadens glans, som drifver undan skyarna, då den sänker sig, liksom molnen försvinna för den uppgående solen. I denna ställning förblifver staden under resten af vedermödan, och det är emot denna alltid synliga stads invånare, som antikrist låter sina hädelser uppstiga, 13:6.

Herrens sista steg nedåt, d.v.s. hans nedstigande på oljoberget, hvarvid möjligen staden sänker sig ännu mera mot jorden, synes sålunda endast vara en länk uti kedjan af hans framglänsande och synes icke en gång framkalla så mycken förskräckelse som hans nedstigande med den nya staden till skyarna. Se kap. 6:16. Tvärtom, i stället för att förskräckas, hafva menniskorna då till den grad hunnit vänja sig vid den himmelska stadens och dess innevånares närhet, att de, "samlas för att strida med honom som satt på hästen och med hans här," 19:19.

Kap. 7.

Detta kapitel utgör en beskrifning på två klasser, hvilka frälsas under vedermödan. Först en klass af 144,000 judar. Många små grupper af religiösa menniskor hafva trott sig vara dessa 144,000, deribland irvingianer, adventister, mormoner, tempelvännerna och andra. Det är högligen förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar, engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v., sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass, bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2) att församlingens nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres på judar och de andra folken, är slut.

Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt står, att de beseglas för att kunna blifva qvar under vedermödan och dock ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.

Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan den stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan komma. Johannes ser dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den "skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa 144,000 skulle beseglas (ej hade blifvit det) 7:3, ser Johannes redan den stora skaran komma ur den stora vedermödan.

Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "Krig" (andra inseglet), "hunger" (tredje), "pest och vilddjur" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som sändas mot den upproriska jorden.

Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?—Jo, icke mindre än tre grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan—ja, af hvilka många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye härskaren:

1. Själarna under altaret, hvilka dö som martyrer genom halshuggning, 6:9.

2. De 144,000, som få stanna på jorden, 7:3.

3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.

En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått till paradiset; en annan får stanna på jorden, ehuru beseglad emot straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till himmelen. Både paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den "hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.

Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina kläder. Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder—hvarmed enligt kap. 19:8 menas lefvernets rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga handlingar")—hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om, att Herren är oss af Gud gifven till helgelse och förlossning, 1 Kor. 1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit kläderna och voro så passande att upptagas.

Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden, på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel. Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor, afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "alla folkslag och stammar och folk och tungomål."

Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de 144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna. De kallas ju dessutom "Guds tjenare," v. 3. Dock ej så till förståendes, som att de judar, som nu blifva sant omvända, skulle blifva qvar och blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem upplyftade, men derefter komma dessa 144,000 att vakna upp, och det kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt, att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna, komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då behöfva de dem."

"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!

Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de 144,000, som Guds tjenare på jorden, själarna under altaret, tjenande Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran, "tjenande honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa afdelning.

FJERDE AFDELNINGEN.

De 70 årsveckorna.

Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.

Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v. 4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en delvis återställelse af Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels fulla återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets (= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.

Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter 70 sjuor," nämligen af år (ty det var angående år, han hade frågat, v. 2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och "skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle då varda byggdt och smordt.

Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder: 1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434 år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de 70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att staden Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när templet skulle byggas.

Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2, ty då gafs tydlig befallning att uppbygga staden. Detta inträffar år 454 före Kristus.

Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. efter 483 år skulle Messias dödas.

Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29 efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år före vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den vanliga tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första 69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från profetian sjelf och från historien—profetians uppfyllelse. Helt annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor), sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69 endast till Kristi död, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.

Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.

Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens Gud skulle upprätta ett rike, v. 44. Det var talet om detta Gudsriket, som gjorde, att hela Palestina kom i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk," och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "han drog sig undan." Men vid ett senare tillfälle drog han sig icke undan, nämligen vid intåget i Jerusalem.

Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer en konung i Herrens namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare, näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut; det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus" då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: Jesus erbjuder sig vid detta tillfälle att blifva deras konung. Han ville liksom säga: "Nu hafven I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga konungadömet och införa de tusen årens härlighet."

Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den 69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad, och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till hedningarna och upprättat riket.

Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är helt enkelt så här: det skedde icke så, och det visste Gud. Och just derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd sig att blifva.

Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss döda honom, så blir arfvet vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också konungen dem, då "slutade judarnes klocka att gå," och sedan har den stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser, kap. 6-19, uppfyllas.

Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen; församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas dermed, att den upptages—då, men ej förr, begynner åter den rensning af templet, den judafolkets omvändelse som ett helt och de straffdomar öfver hedningarna—med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han förra gången ej fick utföra, och då skall det ske, med eller mot deras vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att rena templet, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen åren; nämligen ett bönehus för alla folk. Matt. 21:13; Es. 56:70.

Men af alla templets besökare synas inga andra än de små barnen velat hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!" Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet, Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas" och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och mottog hyllning, hvarest han fick den.

Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle få se honom, förrän de skulle välkomna honom med samma ord, v. 39, som folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin församling, sin drottning, som han vunnit under mellantiden.

Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre … du, som håller förbundet," v. 4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga förbundet och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga förbundet—och afskaffa det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."

Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse, det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.

D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: Förödelsens styggelse betyder öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet; midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller 1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22. Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.

Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år, indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m., samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som huru många dagar hvar och en behöfver.

FEMTE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring fortsattes.

Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.

Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall inträffa.

Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti

det sjunde inseglet

eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7 skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7 vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att räkna med mer än 7 insegel, ty uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7 basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna.

Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391 dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen, dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200 millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att utföra deras verk på—som skall bestå uti att på Guds befallning döda tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden—så få de ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar) + 1 dag + 1 timme blir sålunda 391 dagar och 1 timme.

Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme. Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket: "Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet "tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2 tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.

De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid. Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8); likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och 1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7 basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.

Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af omkring 2-1/2 år. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren för de första sex inseglen. När vi återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa. Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de 4-1/2 åren.

Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första—för den stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.

* * * * *

Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de 7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa, som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem då komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de 4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.

Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap. 11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel, men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes dessa antingen halshuggna eller förvandlade eller tecknade.

Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?

Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.

När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s. före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de 144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket "förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska kroppar under de tusen åren.

Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt med dem är att hafva dem qvar på jorden—antikrist och hans anhang till förtret—under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk. 18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger, så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro på bönhörelse rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen kommer.

Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på oljoberget," Sak. 14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på Sions berg," Uppb. 14:1, strax efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.

Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas, dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15; 18:4 m.fl., sedermera).

* * * * *

Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock "de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä. en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp. 4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.

Under den femte basunen, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas. Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att "menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan menniskorna, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga alla menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af någon annan orsak heller under dessa 5 månader. Alla menniskor plågas, alla längta efter döden hela tiden och från alla flyr den. Underliga fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka dock ej medföra önskad verkan!

Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från "afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna (troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar. Femte basunen är sålunda

straffet öfver spiritismen,

öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden, men det är först då, som det egentliga straffet kommer.

Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur, använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den helige ande verkat som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens onda andar sina flesta tillbedjare.

Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester, guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar, fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna slägtingar och af dem få upplysningar och råd.

Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och inför hvarandra, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke. Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd straffades med döden. "Man eller qvinna, som befattar sig med andebesvärjning … skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es. 8:19.

Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1 Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt, slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en större spiritistisk frändskap emellan dessa äkta män och vissa andra qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma anledning lemnat sina män och barn."

I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en inskränkning af hennes rättigheter… Ehuru hon hade en man i Cleveland, ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande' medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med själsfränder för att få spiritualistiskt element eller för att meddela lifsmagnetism till botande af sjukdomar."

Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro aflidna menniskors andar. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan), att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v., allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att göra, än med den man har framför sig.

En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva bort de orena andar, som frammanas vid mötet.

När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i hvilkas gestalt icke endast menniskan ("deras ansigten voro som menniskors ansigten," v. 7), utan äfven häst, lejon och skorpion äro förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de förra gjorde, utan menniskorna på jorden.

Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull, och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa på kort tid för att plåga andra—då vill blodet stelna i våra ådror. Skall "afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod, och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta, att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.

Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä. circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga dessa afgrundssvärmar.

* * * * *

Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen

muhammedanismens sista angrepp på verlden

förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet, vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år, en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna och afgudabelätena af guld och silfver … och icke från sina mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21. Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt under straffdomarna.

Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare, hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad, härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina 10 à 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien, Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem. Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana, som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande död och förödelse omkring sig.

Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af "elden, röken och svaflet, som utgick från hästarnes munnar." Ryttarne synas endast behöfva följa med.

Skola dessa 200 millioner ryttare enligt somligas förmenande vara demoner? Skola äfven de vara aflidna onda menniskors andar? Skall satan kanske finna sitt nöje uti att—sedan han begynt med att gifva antikrist en ny kropp och låtit honom uppstiga ur afgrunden, Uppb. 17:8, (detta sedan han först blifvit "sargad till döds," 13:3, d.v.s. dräpt, och kastad till afgrunden)—fortsätta med att skapa kroppar?. Satan kunde skapa ormar och grodor, 2 Mos. 7:12; 8:7, redan på Mose tid. Icke underligt, att han kan gifva antikrist en ny kropp, och att han kan skapa de förut under femte inseglet beskrifna kropparne, uti hvilka häst, menniska, lejon och skorpion äro förenade. Icke heller underligt, att han kan frambringa dessa afgrunds_hästar_, som skola framrusa öfver verlden vid den sjette basunen.

Kanske skola till sist muhammedanismens förkämpar, som nu legat i dödsriket i århundraden, tillåtas (sedan de först i likhet med antikrist erhållit nya kroppar) att spränga fram öfver jorden på dessa afgrundshästar, hvilka utan tillhjelp af deras ryttare äro mäktiga nog att utföra detta förfärliga dödandet af menniskor på jorden? Eller är det endast hästarna, som äro från afgrunden, och deras passiva ryttare vanliga menniskor, hvilkas framfart står i förbindelse med Eufratsstaden (9:14) Babylons uppkomst i de sista dagarna.

Att Babylon på nytt skall framträda på verldsskådeplatsen både som stad och som stat, är klart både af Uppb. 16:19; 18:2 och icke mindre af Dan. 2:45, der den stora bildstodens alla delar, sålunda icke allenast "jernet" (= de 10 vestromerska staterna), "kopparn" (= Grekland), "leret" (= det turkiska väldet, inneslutande den kommande "konungen af Nordens rike," Rysslands framtida vasallstat, hvarom mera framdeles) och "silfret" (= Persien), utan äfven "guldet" som är Babylon, skola tillsammans existera och tillsammans krossas uti den yttersta tiden. Babylon måste sålunda på nytt blifva ett rike. Först synes staden bli centralpunkten för den falska profetens världsreligion, och så hjertat för ett nytt rike.

De folk, som nu bo deromkring, äro ju i allmänhet muhammedaner. Men detta skall visst icke hindra dem att slita sig lösa ifrån Turkiets eländiga styrelse. Turkiets delning torde begynna vid dess yttersta öster i stället för dess yttersta vester, såsom många väntat. Vi torde snart förvånas öfver att finna Indiens och vestra Kinas många millioner muhammedaner förena sig med muhammedanerna i Afghanistan, Persien, Babylonien och Armenien om att upprätta ett nytt rike oberoende af turkarna. Indien ensamt har 60 millioner muhammedaner (de andra länderna att förtiga), långt bättre passande att regera än både turkar och araber. Att ett nytt, sjelfständigt rike, Assyrien, skall finnas till under de tusen åren, är klart af Es. 19:24: "På den dagen skall Israel vara den tredje till Egypten och till Assyrien." I v. 23 läsa vi: "Och egyptier och assyrer skola tjena Herren."

Hvilken förnöjelse är det icke att läsa om detta kommande frälsta assyriska folk, då vi komma ihåg, att de förföljda armenierna nu bo i dessa trakter. Rolerna skola bytas. Nu äro de förtryckta; då kanske de skola herska. Om det ock är Babylon, som under vredestiden spelar den ledande rolen och Assyrien endast får hjelpa till med Babylons grundande, så blir det dock Assyrien och ej Babylon, som under de tusen åren skall hafva hedersplatsen, ty Babylon skall efter dess brand aldrig mera uppbyggas. Uppenbarelseboken 18:21. Den sjette basunen synes sålunda framställa ovanliga rörelser bland folken i och omkring Eufrat.

Kap. 10.

Ängeln, som var klädd i en sky och med regnbågen öfver sitt hufvud, kan icke gerna syfta på Kristus, såsom somliga mena, ity att han säges svärja vid "honom, som lefver i evigheters evighet," v. 6. Detta är nemligen samma uttryck, som begagnas om Kristus, 1:18, hvilken der säger: "Jag var död och se jag är lefvande i evigheters evighet." Kristus framställes dessutom på flera ställen såsom skapare af himmel och jord, Joh. 1:3-10; Kol. 1:16; Ebr. 1:10 m.fl.

Den lilla öppna boken kan nog vara densamma som i femte kapitlet. Att bokrullen var liten, kan man lätt förstå deraf, att pergamentet afvecklats rullen, allt eftersom brytningen af inseglen försiggått. Nu voro alla inseglen brutna, och endast den del återstod, som betecknade händelserna under det sjunde inseglets sjunde basun. Den var således "öppen," ej såsom förut förseglad och "liten." Bokrullen i Uppb. 5 säges dessutom aldrig hafva varit en stor rulle. Såsom öppen kunde den ock öfverlemnas åt ängeln, som tycks hafva meddelat dess vigt och betydelse åt Johannes. Johannes var glad öfver denna meddelelse. Den var "i hans mun söt såsom honung." Men vid genomtänkandet af dess innebörd, nemligen de strider och straffdomar, som ännu måste komma öfver jorden, och om hvilka han ännu måste profetera, blef den honom bitter. "Den sved i hans buk." Han fick nemligen tillsägelse att "åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar."

Betydelsen af, att ängeln satte sin högra fot på hafvet och den venstra på jorden, blifver oss klar, när vi i kap. 13:1, 11 komma att se, hvad som menas med haf och jord. Med hafvet eller vattnen menas "folk, skaror, folkslag och tungomål," 17:15. Det första vilddjuret eller antikrist skall nemligen stiga upp ur det af politiska strider upprörda folkhafvet, hvaremot det andra vilddjuret—den falske profeten—skall stiga upp ur jorden—motsatsen till hafvet—det är ur den lugna, stilla, religiöst anlagda delen af jordens befolkning. Genom att nu sätta ena foten på hafvet och den andra på jorden vill engeln visa, dels att han tager den i besittning (liksom allt skulle tillhöra Josua, på hvilket "hans fotablad trädde," Jos. 1:3), dels att straffdomarna öfver antikrists och den falske profetens alla anhängare absolut förestå, om de ej omvända sig, och detta i de dagar, då den sjunde engelns röst höres. Hans röst synes säga så mycket som: Böjen eder för min Herre eller gån förlorade! Den ljöd såsom ett lejons rytande. På detsamma syfta de sju tordönens talande. De kallas tordön, och äfven om deras ord äro "förseglade," kunna vi i nog förstå deras syftemål.

Denna sista basun kommer att upptaga en tid af mindre än ett år, icke en full "tid," v. 6. Ty att orden i v. 6 ej kunna betyda, att ingen tid skall vara mer i detta uttrycks vanliga bemärkelse, är ju klart deraf, att tiden ju icke då är slut. Nej icke ens denna tidsålderns tid, ty vredesskålarna, återstå ju, och de taga tid. Derefter kommer ju de tusen åren och sedan de derpå följande tidsåldrarna.

Kap. 11.

Det Guds tempel, som här omtalas, är det tempel, som judarne skola bygga efter deras återvändande i massor till Palestina, sedan brudskaran upplyftats. Det är bygdt åt Gud, och derför kallas det Guds tempel. Att det är samma tempel, som omtalas i Hes. 40-44, är ock ganska troligt. Hela Palestinas yta, och icke minst Jerusalem, kommer dock att undergå stora förändringar före de tusen årens begynnelse. Esaia säger: "Det berget, der Herrens hus är, skall varda stäldt uppöfver andra berg och upphöjdt öfver andra höjder," 2:2. Sakaria säger: "Hela landet skall förvandlas och blifva lik Jordanslätten, och staden skall varda hög och trona på sitt rum," 14:10. Uti Uppb. 16:19 läsa vi, att "den stora staden" (som är Jerusalem, se 11:8) genom en stor jordbäfning "delas i tre delar." Es. 66:1-5 synes visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med dem sjelfva.

"Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, I skullen bygga åt mig?" v. 1. "Den, som offrar en oxe, han slår ihjel en man" (mandråpare synas vara ibland dem, som offra), "den, som offrar ett får (är som om) han vrider halsen af en hund," "den, som frambär spisoffer (är som om) han frambär svinblod" o.s.v. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så skall ock jag välja deras ofärd." Af v. 5 se vi, att några af Israel äro gudfruktiga, och att de "hatas," "förskjutas" och begabbas af de andra. Dessa utgöra det "gossebarn," som födes "i födslovånda." Uppb. 12:2. Derefter talar profeten om det gossebarn, som skulle födas "utan värk," som framställer Israels frälsning vid Herrens nedstigande på oljoberget, och först derefter om den sällhet, som "skall ledas till henne såsom en ström" o.s.v., (v. 12).

D:r Fjellstedt kommer till den öfvertygelsen, enligt beräkningarna i Hes. 40-44, att det nya templet skall byggas midt uti det heliga landet, på berget Garisim i närheten af Sikem vid Mores eklund, hvarest han först gaf Abraham det löftet: "Åt din säd vill jag gifva detta land:" 1 Mos. 12:7. Det är der, bergen Ebal och Garisim äro belägna. Den heliga staden, tror han, skall byggas omkring tre a fyra svenska mil söder derom eller omkring en och en half sv. mil norr om Jerusalem, hvarest det forna Betel var beläget. Staden skulle, enligt Melin, blifva en och en fjerdedels sv. mil i fyrkant och templet omkring ett hundra alnar långt och femtio alnar bredt.

D:r Fjellstedt tror, att templet här i Uppb. 11:1 är detsamma, som omtalas i Hesekiel, och säger: "Somliga tro, att ett dylikt tempel med sådan gudstjenst kommer att finnas under den korta tid, som förflyter från den tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, och till dess de blifvit omvända till Kristus," samt anför hvad den utmärkte kyrkoläraren M. F. Roos säger: "Men nu betänke man, om icke Herren genom profeten Hesekiel kunnat föreskrifva Israel en särskild kyrko- och polisordning på en tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra en särskild församling."

Om nu de offer, som omtalas i Hes. 40-44, skola fortsätta under de tusen åren, måste man naturligtvis antaga, att dessa icke kunde peka framåt till någon kommande Messias, utan hellre peka tillbaka till den, som redan kommit, d.v.s. hafva ungefär samma betydelse, som nattvarden har för oss. Att offren skulle vara "till försoning för Israel hus," 45:17, torde då betyda detsamma som Jesu ord i nattvarden: "Detta är min lekamen" och "mitt blod, utgjutet till syndernas förlåtelse." Dessa offer äro dessutom mycket enklare än de mosaiska. Folket, som under gamla förbundet gåfvo, allt inberäknadt, omkring 2/10 af sina skördar, skola under den nya förordningen gifva endast 1/60 af hvete och korn, 1/100 af oljan och 1/200 af boskapen "ifrån Israels vatturika mark," Hes, 45:11-15,—hvilket naturligtvis icke blir någon uppoffring alls, när man betänker, att hela landet är såsom en lustgård. Större delen af köttet som offras blir naturligtvis förtärdt, och det hela kan ju godt betraktas såsom vanliga kärleksmåltider. Af Es. 66:23 se vi, att äfven den judiska sabbaten skäll firas af Israel under de tusen åren.

Det måste medgifvas, om Israel skall bygga en ny stor stad med ett nytt tempel nu med det första, att det skulle gå långt lättare för dem såväl att få rymligare plats som tillåtelse att bygga 1-1/2 mil norr om Jerusalem än på Moria berg i sjelfva Jerusalem, ty der står nu Omars moské, och den får man väl ej undan med det första. Det är för öfrigt ganska vanligt i Palestina, att städer byggas med samma namn ett godt stycke från de gamla. Så är t.ex. förhållandet med det nuvarande Jeriko, som är beläget ett godt stycke från det gamla Jeriko, men dock bär det gamlas namn. Om sjelfva den heliga staden blir 1 1/4 mil lång, så skulle det ej blifva fullt en svensk mil från det nuvarande Jerusalem till utkanten af det nya. "Här är Herren," blir ju stadens nya namn, Hes. 48:35, hvilket ju ej hindrar, att den äfven kallas Jerusalem.

Om templet blir bygdt vid Sikem, så blir det på den högst belägna delen af Palestina, ty just der delar sig vattnet, så att en del rinner åt Medelhafvet och en del åt Jordan, derför ock ordet Sikems betydelse, nemligen: rygg. Det är liksom på en bergsrygg. Om, såsom d:r Fjellstedt tror, templet dertill blir bygdt uppå sjelfva berget, vid hvars fot Sikem ligger, nemligen på berget Garisim, synes det som om profetian i Es. 2:1 redan dermed går i uppfyllelse. Orden der kunna lätt förstås så, att det berg skall väljas till byggnadsplats för Herrens hus, som är upphöjdt öfver andra berg och höjder. Ett är sant, att om det blir bygdt der, får det ett sundt läge, redan som det nu är. Sikem är bekant för sitt klara rinnande vatten. Jag kommer ännu ihåg, huru det tjuste mitt öga, då jag var der för några år redan.

Ett annat berg, Ebal, ligger på andra sidan om Sikem. På berget Ebal uttalades "förbannelsen," och på berget Gerissim (eller Garisim) välsigneisen, 5 Mos. 27:14, 15. Kanske Herren till sist behagar att låta templet byggas på Ebal, som är något högre än Garisim (Ebals höjd är 920 meter, Garisims 870 meter), dermed visande att förbannelsen är borttagen från landet, och att Herren numera endast ämnar välsigna. Profetian i Es. 2:1 synes ännu bättre passa in på Ebal än Garisim. Jesu ord till den samaritiska qvinnan: "Den tid kommer, då I hvarken på detta berget (Garisim) eller i Jerusalem skola tillbedja, utan i ande och sanning," skulle då ock få en mera bokstaflig uppfyllelse. Sikem vore ett passande ställe att med ens göra slut på afundsjukan emellan Juda och Israel och "göra dem till ett folk i landet på Israels berg," Hes. 37:22, ity att det var just vid den derstädes sammankallade stora rådsförsamlingen, som Rehabeam, Salomos son, genom sitt ovisa svar stötte ifrån sig de tio stammarna. Salomos rätte efterträdare, Jesus, skulle sålunda få godtgöra Rehabeams oförstånd, och det till och med på samma ställe.

Detta tempel synes blifva bygdt med stor hastighet, ty enligt Dan. 9:27 skulle offren vara i full gång redan i midten af veckan, då antikrist kommer dit och afskaffar dem samt uppställer förödelsens styggelse. Enligt Dan. 8:13 synes det som såväl "offrens tid," "den ödeläggande syndens" tid och "helgedomens (templets) och härskarans (folkets) förtrampande," skulle tillsammans upptaga 2,300 dagar, nemligen de sista 2,300 dagarne af de 2,520, som utgöra de 7 åren. De första 220 dagarna skulle sålunda blifva använda till att erhålla tillåtelse att bygga och till sjelfva byggandet, hvarpå offrandet omedelbart begynner. Detta tempel kan nog byggas på mycket kort tid, om allt göres i ordning förut, såsom ju förljudes, att portar och pelare för detta ändamål redan tillverkas i olika länder. Kanske man skall höra hammarslag lika litet nu som vid Salomos tempels byggande. Man behöfver endast tänka på, huru på få dagar stora hus springa upp nu för tiden (såsom i Amerika), om penningar endast finnas för handen. Judarnes millioner kunna nog göra, att detta tempel blir bygdt (såsom årsdagsuppfyllelsen visar, hvarom mera sedan), på lika många dagar som Esras tempel på år, eller på 49 dagar.

Angående de två vittnena, 11:3, hafva vi redan förut nämnt, att de äro två profeter och äfven nämnt, när de uppträda (nämligen omkring 2-1/2 år efter de 7 årens början) och huru vidsträckt de skola vittna (öfver hela jorden). Att den ena profeten är Elia, är man enig om på grund af löftet i Mal. 4:5. Uttrycken "eld går af deras mun och förtär deras fiender" och att de hafva makt att tillsluta himmelen under de 3-1/2 år de profetera, påminna ju starkt om Elia. 1 Kon. 18:38; Jak. 5:17. Uttrycken "slå jorden med allehanda plåga" och "förvandla vatten till blod," påminna starkt om Mose. Det torde vara desamma två, som förr en gång visade sig på förklaringsberget. (Dock passar Enok ock mycket väl som den ene. Enligt Juda bref är Enok den store domsprofeten.) Ej förrän de slutat sitt vittnesbörd, kan antikrist döda dem.

Någon torde undra på, huru Elia och Mose (eller Enok) skola kunna dö. Svar: Elia, liksom Enok, for visserligen till himmelen, men det står ej, att han fick förhärligad kropp. Han kunde ej en gång få det, i ty att Jesus då ej fått vara den "förstfödde från de döda, på det att han i allt skulle vara den främste." Kol. 1:18. Elia blef upptagen för att stå "inför jordens Herre," men utan att få förhärligad kropp. Han kan sålunda komma tillbaka till jorden och dö, uppstå och fara till himmelen. Angående Mose synes ju, att han måste dö två gånger, om han skall återvända och dödas. Detta är ej omöjligt, ty Lasarus dog också två gånger. Tertullianus säger: "Enok och Elia blefvo bortryckta utan att se döden; deras död är blott uppskjuten, på det att vid deras tillkommande lidande och död deras blod må utrota antikrist." Andra kyrkofäder hafva antagit detsamma; deribland äfven Luther, som sagt, att han ej ville strida emot en sådan uppfattning. Judarne vänta så ifrigt på Elias ankomst, att de alltid framsätta en stol för honom vid hvarje påskhögtid.

Vid de två vittnenas himmelsfärd dödas sjutusen menniskor genom en jordbäfning i Jerusalem, och detta antal säges vara en tiondedel af staden. Om befolkningen vore jemnt spridd öfver staden, skulle Jerusalem vid den tiden sålunda hafva 70,000 invånare. Nu har den redan långt mer än detta antal, om de som bo utom murarna medräknas. Men straffdomar skola bortrycka en del af dessa. Ja, kort före Herrens nedstigande på oljoberget, skall hälften bortdrifvas i landsflykt samtidigt med, att två tredjedelar af landets hela invånareantal skola utrotas. Sak. 13:8; 14:2. Det är om denna landsflykt, Herren talar i Matt. 24:20: "Bedjen, att eder flykt icke sker om vintern eller om sabbaten," hvilken flykt han säger skall ske under den stora vedermödan. Märk skilnaden på flykten vid: Jerusalems förstöring, Luk. 21:21, och den flykt Matteus talar om! (Märk ock, huru lärjungarne uti Lukas ev. endast frågade angående tecknen för Jerusalems förstöring, hvaremot de i Matt. 24 frågade äfven om tidsålderns slut.)

Vid slutet af kap. 11 ljuder den sjunde basunen, hvilket framkallar utropet från de tjugofyra äldstes läppar, som "sutto inför Gud på sina troner": "Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera" o.s.v. "Och tiden kom, att de döda skulle dömas och att du skulle löna dina tjenare" o.s.v. Märk, att det ej står här, att några döda uppstodo, utan endast att de "dömas." De rättfärdiga voro redan uppståndna, ehuru ej lönen utdelats till dem, åtminstone offentligt. Men nu skall det ske vid Herrens nedstigande på oljoberget. Det är dock möjligt, att med dessa "döda" menas de två klasser, "själarna under altaret" och "dem, som, ej tillbedt vilddjuret," Uppb. 20:4, hvilka uppstå efter satans bindande och hvarmed den första uppståndelsen af slutas.

Uti kap. 11:19 läsa vi, att Guds "förbunds ark blef sedd i hans tempel" och i 15:5, att "vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades." Ett tempel synes sålunda finnas i himmelen, men i kap. 21:22 läsa vi: "Och tempel såg jag icke deruti (nämligen i den himmelska staden), ty Herren Gud är dess tempel och lammet." Huru förstå detta? Som vi veta, fick Mose befallning att göra allt efter den förebild, som blef honom visad på. berget. "Afbilderna af de himmelska tingen" renas med "kalfvars och bockars blod," men "de himmelska tingen sjelfva behöfva bättre offer." Så läsa vi i Ebr. 9:23.

Det tabernakel, som Mose gjorde, hvilket var en förebild till Salomos tempel, var sålunda endast en kopia af ett annat tabernakel i himmelen, som var urbilden. Likaså med templet. Urbilden fins i himmelen. Det är der det verkliga är både rörande tempel, ark, guld och ädelstenar, kronor och palmer, lifsträd och lifsfrukt. Hvad vi hafva här nere är i bästa fall bara kopior, aftryck, förspel. Det är möjligt, att templet i Hes. 40:40 är den sista kopian, som behöfver göras af det himmelska templet, och att originalet sedan ej längre behöfs i himmelen.

Rörande tabernaklet säges himmelen sjelf vara i denna helgedom. "Kristus har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild till det sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen." Ebr. 9:24. Det är detta tabernakel, nämligen det himmelska Jerusalem, som han skall uppslå på den nya jorden efter de tusen åren, då det skall heta: "Se, Guds tabernakel bland menniskorna." Uppb. 21:3.

Kap. 12.—Solqvinnan och gossebarnet.

Kunna vi bestämdt veta, hvem denna qvinna är? Vi läsa, att åt henne "gifves den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin plats, der hon näres under tid och tider och en half tid, fjärran ifrån ormens åsyn." Detta samma tidsuttryck hafva vi i Dan. 7:25, der vi läsa, att "den högstes heliga" eller Daniels folk, "ditt folk," som de kallas i kap. 12:1, nämligen judarne, skola vara gifna i antikrists hand för "en tid, två tider och en half tid." Qvinnan är sålunda Israel, som ju ofta i bibeln liknas vid en qvinna, ehuru ofta en Herren otrogen qvinna. Hes. 16:35. Herren Gud säger, att han skall "trolofva sig med Israel i nåd och barmhertighet," Os. 2:19, och att "han, som har skapat dig är din man." Es. 54:5.

Israel är sålunda i egentlig bemärkelse Guds, faderns, brud, hvaremot det nya förbundets folk, församlingen, är den brud, som sonen har utvalt. Hon kallas "lammets hustru." "Denna hemlighet är stor (om att en man skall blifva hos sin hustru och de två blifva ett kött), men jag säger det om Kristus och om församlingen." Ef. 5:32. Om nu qvinnan i Uppb. 12 är Israel, så få vi dock icke förstå, att dermed menas Israel under alla tider och tillstånd, utan om Israel sådant, som det kommer att framstå under den tid, hvarom Uppb. 6-19 talar, nämligen under vredestiden, vedermödans tid.

Hon är "beklädd med solen." Uti Ps. 84:12 läsa vi: "Herren Gud är sol och sköld," och uti Es. 62:1: "För Sions skull vill jag ej tiga, till dess att dess rättfärdighet uppgår såsom solens sken." Solen syftar sålunda på den Gud, som då upprättar förbundet med Israel samt på den rättfärdighet, som skall bli följden deraf. "En vecka, skall göra förbundet starkt åt många," säger Herren. Dan. 9:27. "Si, de dagar skola komma, då jag skall göra ett nytt förbund med Israels hus och Juda hus." Jer. 31:31. Israel såsom en nation eller åtminstone dess representanter i Palestina skola omslutas af denne Israels Guds härlighet, såsom vi omslutas af solen, då vi vistas i den. Israels folk har förut liksom bott i skuggan, nu kommer det i solljuset. Månen är nattens drabant och en bild af mörkrets rike. Den har hon under fötterna, d.v.s. herskar öfver den, öfver mörkret sålunda. De tolf stjernorna äro icke nattens stjernor utan ädelstenar uti hennes krona och syfta tydligt på de tolf Israels stammar. Det var elfva af dessa tolf stjernor, som redan Josef såg buga sig för honom, och sjelf var han den tolfte, och hvilkas namn stå inskrifna på de 12 perleportarna till det nya Jerusalem. Uppenbarelseboken 21:12, 21.

Qvinnans barnsnöd syftar naturligtvis på de stora lidanden, som äro förenade med gossebarnets framfödande. Det är intressant att lägga märke till, att denna qvinna, såsom redan är antydt, har mer än ett gossebarn. Detta i Uppb. 12 kap. framfödes med värk ("i födslovånda"), men vi läsa om ett annat, som framfödes "utan värk." Es. 66:8. "Innan hon har känt någon vånda, föder hon barn; innan hon haft några födslosmärtor, blifver hon förlöst med gossebarn. Hvem har hört och sett sådant? Kan på en dag ett land frambringas, eller kan ett folk födas på en gång."

Eftersom nu qvinnan är Israel, blir det sjelfklart, att äfven gossebarnet här är någon särskild klass af Israel, d.ä. sådana deraf, som först komma till mognad. Det första gossebarnet frälsas under vedermödans tid, då draken står redo att uppsluka detsamma. Det upplyftes redan före midten af veckan, ty qvinnan d.ä. den judiska nationen i sin helhet, som måste flyga ut i öknen undan ormen, blef der under de senare 3-1/2 åren.

Gossebarnet i Es. 66 deremot frälses, när Herren nedstiger på oljoberget, eller "när han kommer med eld och hans vagnar såsom en storm, för att låta sin vrede utbryta i glöd," Es. 66:15. Hans vrede skall då drabba hans fiender, men för Israel kommer han såsom en befriare, nedgörande de antikristiska idéerna. Det är då det härliga väckelsemötet, beskrifvet i Sak. 12:10, skall ega rum, då Israel "skall vända sina blickar till den de hafva stungit och hålla klagolåt öfver honom, såsom öfver ende sonen." De gråta då särskildt öfver en viss synd, nemligen öfver den, att "ende sonen" så länge blifvit af dem misskänd, men de få strax dränka alla sina synder i källan, omtalad i följande kapitel. "På den dagen skall en källa varda upplåten för Davids hus och Jerusalems inbyggare emot synd och orenlighet," Sak. 13:1. Detta blir det gossebarns födelse, som sker utan värk. Det förstfödda får dock dubbelt arf, i det att det "upplyftes till Gud och till hans tron," under det att det sista får en jordisk härlighet. De förra styra från himmelen; de senare från jorden.

Somliga vilja af kap. 19:15 bevisa, att Kristus är gossebarnet. Att detta icke går att bevisa (annat än möjligen uti någon slags föreskuggande uppfyllelse) ses både deraf, att samma ord "styra med jernspira" användes om Guds församling, 2:27, och skulle af samma grund kunna tydas på henne, samt deraf, att Johannes skref om sådant, som "snart skall ske," 1:1, och ej om sådant; som hade skett. Kristi uppståndelse var redan skedd, när Johannes fick uppenbarelsen om gossebarhet, och sålunda kan gossebarnets upplyftande till Gud och hans tron icke syfta på Kristi uppståndelse.

Jesus kan nog hålla i jernspiran, äfven om han ej är gossebarnet, och Guds församling likaså. Med denna jernspira förstås ju tydligt det rättfärdighetens regemente, som skall föras öfver jorden under rikets tid. Samma ord (rabdos), som här är användt för spira, begagnade äfven Paulus, då han säger: "Skall jag komma till eder med ris (käpp, staf), eller med kärlek och saktmodig ande?" 1 Kor. 4:21. Under de tusen åren skall god församlingstukt hållas ibland hela jordens befolkning, och hvarje skrymtande Ananias och Saffira kommer då att utrotas. Ordet "jernspira" syftar helt enkelt på, att intet motstånd då skall tålas mot Guds regemente. Gud och Kristus hålla sålunda tag uti öfversta ändan af denna jernspira, gamla testamentets heliga och Guds förhärligade församling hålla sina händer under dem på spiran, derunder andra frälsta af judar och hedningar, som upptagits under vedermödan, derunder gossebarnet i de nedre luftrymderna och sist Israel på jorden, som ju skall såsom jordisk underregent styra de andra nationerna. Det blir dock icke endast jernspira, utan äfven lammets spira; jernspira, om några skulle falla på den idén att blifva affällingar och göra uppror, men eljest är det det milda lammet och hans himmelska heliga, som ock fått lam-natur såsom hans, hvilka skola trycka prägeln på de tusen årens fridsälla regering. Att nu flera klasser af heliga finnas, är klart af bibeln, likaså är klart, att icke alla bortryckas samtidigt, emedan de ej äro mogna. D:r Seiss påpekar, huru äfven Selnecker (vid Uppb. 19:5) likasom Luther och andra nyare kyrkolärare hafva medgifvit, att de heliga med vissa mellanrum bortryckas eller uppväckas.

Det första gossebarnets upplyftande förorsakar strid i himmelen. Hvarför, fråga vi, blef ingen strid i himmelen, då Guds församling upplyftades 3-1/2 år förut? Svaret är lätt att gifva. Guds församling stannade aldrig uti de lägre luftrymderna, såsom detta gossebarn skall göra, utan fortsatte sin väg med Jesus ända till tronen. Likasom han "uppfor öfver alla himlar," Ef. 4:10, så gjorde hon.

Brudskaran drog endast genom det territorium, som beherskas af "de onda andemakterna i de himmelska rymderna," och det gick väl så fort, att satan knapt hade tid att vända sig om. Annat blir det med gossebarnet, hvilket synes vara bestämdt att utgöra liksom en mellanlänk mellan de frälsta af Israel på jorden och Guds församling (och de frälsta i allmänhet) i himmelen. När gossebarnet kommer, ljuder det till satan och hans anhang ungefär så: "Skynden ut härifrån, ty vi skola nu bo här. Lufthimmelen skall rensas, tills lammets och brudens bröllopsresa skall företagas genom den ned till jorden, och sedan skall den förblifva ren för evigt!"

Detta aflöper ej utan krig. Satan gifver icke så lätt upp sitt område, och derför måste saken afgöras genom krig. Mikael, Israels skyddsängel, Dan. 10:21; 12:1; Jud. v. 19, och hans änglar uppstå och hjelpa till i striden för deras skyddslingars välfärd och rättigheter. Gossebarnet begagnar "lammets blod" såsom vapen, d.v.s. den Jesu eviga lifskraft, som de hade boende uti sig äfven i skyn, och de aflade vittnesbörd om deras rättighet att intaga det område, som Jesu blod hade köpt och nu skulle rena. De himmelska tingen skulle nemligen renas med bättre blod än bockars, Ebr. 9:23. Blodet var utgjutet för att rena sjelfva den lägre himmelen. De stredo i detta medvetande, de aflade detta "vittnesbörd," v. 11, och—"de öfvervunno honom," v. 11. De hade ofta på jorden sett döden i ansigtet, sålunda innan de framföddes, d.v.s. innan deras antal blef fullt, men ehuru de aldrig dogo, "älskade de dock icke sitt lif allt intill döden," d.v.s. de hade varit redo att dö när som helst, om det hade behöfts. Deras mannamod på jorden gjorde dem passande för striden i himmelen. Den skara, från hvilken jubelsången öfver satans nedstörtande, v. 10, kommer, är nog både gamla och nya förbundets förklarade helgon i himmelen.

Med "bröderna," som blifvit af satan anklagade, menas nog gossebarnet. "Satan—vardt nedkastad till jorden,—och hans änglar blefvo nedkastade med honom," v. 9. "Ve jorden och hafvet! Ty djefvulen har stigit ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid," 12:12. Ej underligt, att satan nu är vred, vetande, att han förlorat ett mycket stort område, och ännu mera, då han nog är medveten om, att detta ej är hans sista utkastande, ty efter 3-1/2 år skall han kastas "till afgrunden," 20:3, och efter de tusen åren "till eldsjön," 20:10.

3-1/2 år före denna tid hade församlingen tagits bort öfver hans hufvud och nu gossebarnet. Hvad är alltså nu att göra? Jo, han vänder sig nu mot qvinnan, som födt gossebarnet, d.ä. mot den judiska nationen, som ännu är qvar på jorden. Följden blef, att hon måste "fly till öknen." Enligt mångas förmenande blir detta samma öken, der Israel förr blef "närd" på ett underbart sätt i fyratio år, nemligen Sinais öken. Draken sprutar ur sin mun vatten såsom en flod efter qvinnan, d.ä. han uppväcker jordens arméer till krig mot henne. Dessa arméer förgås, såsom det skedde med Korahs, Datans och Abirams rote derigenom, att jorden öppnade sin mun och uppslukade floden, d.ä. dödade arméerna. Detta antikrists infall i Palestina synes vara det andra i ordningen, beskrifvet i Dan. 9:27; 11:29-39, vid hvilket han afskaffar "det dagliga offret" och uppsätter "förödelsens styggelse." Draken går då bort att strida mot "de öfriga af qvinnans säd, som hålla Guds bud och hafva Jesu vittnesbörd." Qvinnan har sålunda mer än två gossebarn. Emellan de två förut nämnda framfödas dessa, som, här nämnas. Vi se längre fram i tiden dessa helgon i kap. 14:12 beredda på att dö, om det gäller, lyckliga genom löftet: "Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter," eller att upplyftas, om Gud hellre så vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "Moses och lammets sång," 15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.

Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand, blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.

Kap. 13.—Antikrist.

"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.

När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken: Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro "tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9, eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd. Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "den åttonde," 17:11.

Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att vilddjuret är en konung, nemligen "syndens menniska" eller den sista antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna först nu vid tidsålderns ände. Skulle man då nöja sig med denna skugga och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga), som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.

Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se äfven tabell III härom.)

Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss, som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto främst i riket." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger: "Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det uttrycket, icke skulle säga: "Med Guds nåde," utan med satans, ty det heter, att draken gaf honom sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans ministär.

Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden. Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig sjelf.

Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land, vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf. Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland, hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer. Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva något annat ämbete i hans ministär.

Fatta vi återigen saken, så, att dessa hufvud efterhand verkligen föllo helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af sju furstliga rikskanslerer, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig. Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist vid den tidpunkt uti den profetiska utvecklingen, som här skildras— sålunda visst icke vid den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)—sedan försökt med de fem olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare. Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v. s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.

Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän under vredesskålarna, således alldeles på slutet.

Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf vara Gud." Först derefter kommer hedningarnas förtrampande af den heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.

Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler—de tio hornen med hvilka vilddjuret stångas—få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få konungamakt, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret," d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i midten af veckan.

Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken "vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att antikrist hade varit på jorden (dock utan att vara krönt till verldsherskare), nu var han ej der, ty han var i afgrunden, men skulle uppstiga ur afgrunden till jorden, vid hvilket tillfälle hans kröning skulle försiggå.

Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva," afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren. Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse, nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare, hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet, medan antikrist var i dödsriket.

Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till, han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan uppstått på tredje dagen."

Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig lik "leoparden" uti list, lik "björnen" uti att sönderrifva och lik "lejonet" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "alla, som bo på jorden, skola tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "från verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter, att de "äro utvalda i Kristus före verldens grundläggning," Ef. 1:4. Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v. 10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande. Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de martyrernas härliga lott.

Det andra vilddjuret—den falske profeten.

Vilddjuret, som uppstiger ur jorden, d.v.s. ur det solida, religiöst anlagda element af jordens befolkning, är den falske profeten, hvilket vi tydligt kunna se genom att jemföra uttrycken: "Göra tecken," v. 13, "och det förvillar dem, som bo på jorden, uppmanande dem att göra en bild åt vilddjuret," v. 14, "det gör så att ingen kan köpa eller sälja, utom den, som har märket" v. 17, med samma slags uttryck uti Uppb. 19:20 om den falske profeten: "Vilddjuret vardt gripet tillika med den falske profeten, som i dess åsyn hade gjort tecken, med hvilka han hade förvillat dem" o.s.v. "De blefvo båda kastade i den brinnande sjön," heter det, visande ganska tydligt äfven der, att också antikrist är en person, att vi sålunda hafva att göra med två personer, af hvilka den senare (den falske profeten) står uti en sådan ställning till den förra (antikrist), att hans embete går ut på att få folk att tillbedja honom.

Antikrist är den politiske mannen och den falske profeten den religiöse. Liksom antikrist lyckas samla all verldslig makt uti sina händer, skall det lyckas den falske profeten att samla all religiös makt uti sina. Han skall lyckas få alla religionssystem att sammansmälta till ett. Hans motto skall bli det gamla tyska ordspråket: "Wir haben ja alle einen Gott, Krist, Jude, Türk und Hottentot" (= vi hafva ju alla en och samma Gud, vi må så vara kristna, judar, turkar eller hottentotter), eller den idé, som väckts genom de religiösa parlament, hvilka allt sedan världsutställningen i Chicago blifvit så omtyckta. "Alla religioner äro ungefär lika goda," det är slagordet. "Vi hafva ju en och samma Gud, och alla religionslärarne, sådana som Buddha, Confucius, Zoroaster, Kristus, Moses och Muhammed voro ju alla goda och ungefär lika goda. Och vi böra lära af dem alla det som är godt, om der finnes något, som vi ej sjelfva förstå" o.s.v.

Det lär icke heller blifva svårt för den falske profeten, som troligen blir det största spiritualistiska medium, som verlden någonsin har sett, att genom sina under sammanföra alla menniskor till ett. Han erkänner deras läror, att börja med åtminstone, men med tillägg af sina egna. Muhammed var en värdig föregångare till honom, ty han menade sig hafva upptagit det goda både hos kristendom och judendom, hvartill han fogade sina egna uppenbarelser. Den falske profetens alla planer gå ytterst ut på att kunna få menniskor att tillbedja antikrist. Detta skall också lyckas honom, men först när antikrists "dödssår blifvit läkt," v. 12, d.v.s. sedan han uppstigit ur afgrunden.

Den falske profeten är sålunda falsk uti allt, hvad han gör, och är uti det hänseendet ännu värre än skökan, hvarmed hans anhängare af Herren benämnas, ty många af dem äro nog uppriktiga uti sin falska tro. Det är intressant att se, att ingenting namnes om några åtgärder af den falske profeten, då till sist antikrists generaler, sedan de en lång tid låtit skökan rida på sig, 17:3, begynna "hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes kött och uppbränna henne uti eld." (Detta synes ske strax före den sjunde vredesskålens utgjutande, sålunda alldeles på slutet.) Han kan naturligtvis ej hjelpa dem att nedgöra det system, som han sjelf frambragt, hvilket skulle se alltför illa ut. Han tiger derför helt stilla, men är på samma gång fullkomligt nöjd med hvad som sker, ty han är antikrists villiga redskap, antikrists kultusminister uti en alldeles särskild bemärkelse. Och när antikrist finner det i öfverensstämmelse med sina planer att utrota all religion, äfven skökans, så är han dermed lika belåten, som när han förut fick uppspinna sin religion. Han blir lika nöjd med att se sina anhängare dräpas af antikrists soldater, i trots af deras trohet mot antikrists och sina egna läror, som han förut var att dräpa den, som ej ville antaga hans religion. Han blir lika nöjd med att se skökan skuffas ned från vilddjurets rygg, som han förut var att hjelpa upp henne dit.

Liksom den helige andes arbete går ut på att förhärliga Kristus, så går den falske profetens embete ut på att förhärliga antikrist. Dessa tre, satan, antikrist och den falske profeten, hvilkas uppkomst på jorden vi se i 12:12; 13:1, 11, utgöra ett slags treenighet: satan motsvarande fadern, antikrist sonen, och den falske profeten den helige ande. Uti kap. 19:19 och 20:2 se vi denna onda treenighets störtande från jorden. Det "märke," som den falske profeten skulle tvinga alla att taga, skulle utgöra antikrists namn, v. 17. Detta är mycket vigtigt att veta, i ty att man eljest kan få alla möjliga falska uppfattningar derom. Sabbatisterna tro, att söndagen är märket, men huru man skall kunna taga söndagen uti högra handen och på pannan är ej lätt att förstå. Men det tyckes vara lätt att förstå, att man kan tvingas att låta intrycka eller inbränna verldsherskarens namn på högra handen och på pannan.

Då det troligen redan finnes 666 olika gissningar om, hvad som menas med detta tal 666, som bokstäfvernas talvärde uti antikrists namn skulle låta sig hopsummeras till, vilja vi icke komma fram med någon ny, ty då kanske det blir den 667:de, utan nöja oss med, att det är långt vigtigare att förstå antikrists sanna karakter, än att veta hvad han skall heta.

Kap. 17.

Skönt är nu vidare att se, huru de 144,000 (i början af detta kapitel) blifvit bevarade genom allt det nu beskrifna, och det utan att hvarken dö eller blifva förvandlade. Det har lyckats vår Gud att bevara dessa på jorden, satan, antikrist och den falske profeten till trots, så att de vid Herrens nedstigande få stå med lammet på Sions berg i Jerusalem, 14:1. Deras märke på sina pannor, hvilket bestod uti "faderns" och "lammets" namn, bära de ock, der de stå på berget. De höllo just på, när Johannes såg dem, att lära sig en ny sång af himmelska harpospelare, v. 2, hvilkas toner trängde till deras öron, en omständighet, som synes bevisa, att med Sions berg menas det jordiska, ej det himmelska Sion,[9] ty i himmelen läras väl icke några sånger.

Hvilka dessa harpospelare äro, står ej, troligen några af de helgonskaror, hvilka åtfölja Jesus på de hvita hästarna, 19:14, och hvilkas bekantskap de nu för första gången få göra—i så fall ett nytt bevis för, att Guds församling, ehuru förhärligad, kan, liksom Jesus de fyratio dagarna emellan hans uppståndelse och himmelsfärd, få vara till välsignelse för de ännu i sina dödliga kroppar varande menniskorna under de tusen åren. De utmärkande egenskaperna hos dessa 144,000, utom att de voro präglade med Guds namn på sina pannor och läraktiga, voro: ett obesmittadt lif, v. 4, vidare en bestämd föresats, som de ock hållit, att "följa lammet, hvarhelst det går." Lammet går nämligen icke endast på de friska ängarna och till de klara vattenkällorna, utan till dem, som klippa det, och till sist till— slagtbänken. Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger, utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära bödelsbänken.

Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka, hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats, likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet, 14:13; 15:2. De voro vidare jungfrur, ett ord som likaväl kan betyda jungfruliga män eller jungfruliga andar, då det grekiska ordet användes om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De passade som en förstlingskärfve, ty de voro mogna. Och slutligen, de blefvo aldrig befunna "med lögn"—något mycket betecknande, då vi betänka, att alla dessa voro judar; ett folk, som genom sin sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till lögnens synd mer än något annat folk.

Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel," 21:8.

De tre änglabudbärarne.

Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar evangelium, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru "hatet" till skökan, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig förbidan och förvissning om sjelfva staden Babylons fall, som nu omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla: "Fallet, fallet är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att tillbedja antikrist.

Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är nära att komma utan "har kommit," visande sålunda, att under sjelfva domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan Jesus kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med "denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.

Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för alla folk, det är efter församlingens upplyftande och dock före änden på denna och före början af nästa tidsålder. Det uppfylles under sjelfva domstiden. Men mera om detta sedan.

Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja antikrist. Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39). De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef skördad," heter det, när de mogna kärvarna blefvo upptagna, 14:16. De hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de upptagas af ingen mindre än Herren sjelf, menniskans son, v. 14. Under samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.

Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel 3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen, 6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden," 1 Kor. 6:2.

Kap. 16.

Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder," som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt förvandlade till blod, så att "allt i hafvet, som hade lif, dog." Och på det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du, som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro det värda."