Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.

TECKNINGAR OCH DRÖMMAR

af

—a —g [Fredrika Runeberg].

Först publicerad av
Theodor Söderholms förlag 1861.

Imprimatur: C. R. Lindberg.

Innehåll:

Sid.
Aikyn……………………………. 1.
Simrith………………………….. 9.
Manala Jungfrun…………………… 18.
En Dröm………………………….. 27.
Salik Sardar Khans maka……………. 32.
En saga om Vreden…………………. 52.
Liljekonvaljen……………………. 54.
Qvinnan på Tongatabu………………. 57.
Oleandern………………………… 67.
Strålbarnen………………………. 71.
Rankvexten……………………….. 74.
Myggdansen……………………….. 77.
Miriam…………………………… 81.
Tre som flyttade till Sverige………. 87.
Rosen……………………………. 93.
Indianens qvinna………………….. 95.
Elas frågor………………………. 99.
Lilla Isgumman……………………. 102.
Hvad skall den gamla?……………… 107.
Det skönaste smycket………………. 108.
Allt hur man tar det………………. 114.
Kuhinanuis dotter…………………. 116.
Puppan…………………………… 117.
Vid insjöns strand………………… 119.
Fläktarnes lek……………………. 125.
Danserskan……………………….. 129.
Glasörat…………………………. 136.
De vackraste händerna……………… 171.
Suomiqvinnan på Saimaudden…………. 180.
Blommornas nytta………………….. 186.
Harpspelerskans Dotter…………….. 187.
Facetter af qvinnans lif…………… 192.
Jasminen…………………………. 212.
De vackra orden…………………… 215.
Den opp- och nedvända verlden………. 219.
Aminas dröm………………………. 225.
Missionären………………………. 228.
Kamtschadalens hustru……………… 233.
Odalisken………………………… 238.
Hildred………………………….. 260.

Aikyn.

Sakta sjöng aftonvinden "sof i ro" för vågen, som vaggade till hvila. Mellan björkarne syntes, huru solen lekte med en lång guldstrimma öfver sjön. Rundt omkring stodo blommorna med daggperlor på bladen. Hvilan sänkte sig öfver jorden med ett sagta sus.

Slumrade qvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.

En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes det.

Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet för fäderneslandet; smycken af modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen, hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trögt din gärd. Se huru få droppar synas på rosen. Tider hafva funnits, då äfven du erlade fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft tålamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam må undandraga dig? Skynda att fylla äfven ditt mått af tårar."

I en skål af demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan försvunno i botten, så ringa syntes de.

Qvinnan knäföll i bäfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar gälda, att mitt hjerta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar, ack då svigtar min själ".

"Se", sade engeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".

Än en gång bäfvade qvinnan: "Ljusa engel, låt mig vandra genom tiden, för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig söka, kanske finner jag någon tår, som fallit obemärkt, hvarmed jag kan fylla något af måttet. För litet deraf har jag ännu skattat, för att jag ensam skulle förmå att fylla skålen". Hon blickade upp, för att läsa engelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande öfver vattnet och nådde hennes öga, och engeln var försvunnen.

Men se, hennes hjerta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen? Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?

Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af snöstormen? Skola de uppätas af vargarne?

Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.

Der är ljus och der är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sållt åt den vinde Mirgán.

Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härberge?

Hvad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många papper, är väl zarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att lägga skatt på Samojeden? Främlingen säger, att han vill lära Samojedens språk. Vill han trolla renarne från tundran?

Aikyn stiger fram på golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.

"Hvart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett fremmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och moder?"

"O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes lif kostade dig".

"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den värnlösa? Farväl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"

"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjenarinna åt en man! Farväl du ljufva hem".

Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde Samojeden, så att pannan vidrörde golfvet.

"Du, min herre, som råder öfver Aikyn, krossa dock icke den arma, som din makt vore. Förakta icke din tjenarinna. Låt henne i ditt anlete se en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som snöstormen talar till drifvan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar".

Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde qvar bland de många tälten. Han lärde sig Samojedens språk, och han hörde, huru mannen talade till Aikyn som snöstormen till drifvan. Han såg huru hon arbetade mera än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken vänlighet som trälen.

Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Öfverhopa icke den späda med det arbete, som vore dig sjelf för tungt. Bemöt henne vänligt, hon är menniska som du".

"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om icke för att ha någon, som hemtar mig ved och vatten och gör mina sysslor?" Derpå slängde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. — Menniska, qvinnan? Åh, ett orent djur!"

Främlingen talade till Aikyn på drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen".

Mildt slog Aikyn upp ögat och såg på den fremmande. "Främling, är du af qvinna född, finns i ditt land icke qvinnor, efter du ömkar mig? Icke har jag ju värre än andra qvinnor, det är så vårt öde".

"I mitt land finnas qvinnor, men de äro dock menniskor. Aikyn kom, följ mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt Samojedens språk, och om du än der måste tjena för ditt uppehälle, så blir du dock åtminstone ej misshandlad".

Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga qvinnans mjuka hull bäfvar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ bäfvar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon är svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga, att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är så bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin köpta egendom. Aikyn är icke tjuf, skall icke bedraga Mirgán och föra bort den han köpt".

"Vill främlingen medföra en, som lär honom att tala med Samojedens tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna, ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjellråttans på drifvan. Han går hvart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det honom lika, huru eländigt hans lif blir; men han skall gå med dig, som varit vänlig mot Aikyn".

Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde den unge Samojeden.

Åter svällde främlingens hjerta, då han såg huru Aikyn led. Han såg den späda gestalten öfverallt fårad af ärr efter spjutet, såg den bleka infallna kinden, den lutade gången. Han hade sett qvinnan vara träl öfverallt, der han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.

Hans renar stodo förespända, han skulle resa. Mirgán var på jagt. "Aikyn kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, dermed är du löst. Du är blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer, i mitt land lär du känna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du menniska".

Aikyns öga strålade, intet sade hon.

Ynglingen sade: "jag bad Tadibén, att han skulle fråga andarne, jag sade: man har tagit min hvita ren och sålt den åt en annan, som ej vill lemna den. Jag betalar honom, hvad han betalt, och röfvar ej min hvita ren".

"Tadibén frågade andarne, han slog på sin trumma, han lyssnade till andarnes svar. De svarade:"

"Bed ynglingen lemna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är den åter hans".

Än klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade: "Främling, så säga våra sägner; Fordom lefde en Tadibé, han hette Urier. Han var den högste af alla Tadibéer, en spåman öfver alla, vis öfver alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallte han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin släde, och hustrurna stego i hvar sin släde, och renarne drogo dem upp mot himlen. Men Urier såg, huru hans unga hustrus ren icke mäktade stiga uppåt, utan huru hennes släde allt mer sänkte sig mot jorden. Han frågade henne, och hon sade: i min klädnad sydde jag ett band, som jag tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Låt mig återvända".

"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade med honom himmelens herrlighet, åkte med dess starka renar, hade aldrig brist på villebråd eller annat godt".

"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i Aikyns drägt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig".

Simrith.

Den mäktige konungen Arthahsasta hvilade, under en resa, en dag öfver i Ninive, och hans undersåter firade fröjdefester öfver att konungen dröjde inom deras murar.

Nu framträdde åtta af landets skönaste döttrar, prydda med guld och dyrbara stenar, och lysande lika af skönhet som af prakt, och de dansade inför konungen.

Då de slutat vinkade konungen åt den skönaste af dem alla, att hon skulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde knä under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. "Hvem är du, landets skönaste dotter?" frågade konungen. "Måtte konungens lefnad vara lyckosam!" svarade tärnan, "din tjenarinna är enda barnet af Moabiten Bosnai, den hängångne".

Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjerta kan önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; hvad vill du begära för en nåd af mig?"

"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjenarinna hoppas att konungen vill höra hennes bön?"

"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste prydnad! Vill du välja dig en make af de ädlaste i landet, jag svär dig, vore det än konungens egen son, du skall blifva hans. Eller åtrår du makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solens, han skall gifva dig hvad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon".

"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgifve honom alltid!
Ringa är den lott din tjenarinna begär. Gif henne, o konung, till äkta,
Bani den Israeliten, som tjenar i ditt förmak".

Konungen sammandrog sina ögonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar gifvas åt en af fängelsets barn, en af dessa, som konungens nåd tillåtit att draga hem för att uppbygga sin förstörda stad. Du, landets ädlaste dotter, din faders slägt skulle förskjuta dig".

"Vågar din tjenarinna tala?"

"Tala".

"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dottrens själ har fäst sig vid hans, som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan att förstöra! Din tjenarinnas slägt vill icke gifva henne åt en af fängelsets barn, men se, o konung! din vilja är deras lag, och din lag är helig. Din tjenarinna vet att ditt ord är ett fast berg!"

Konungen befallte att Moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han infann sig genast och nedkastade sig inför konungen.

Arthahsasta befaller, att du gifver den Israeliten Bani din broders dotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar hennes arf till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i hans land, dit konungen lofvat honom att tåga till de sina.

"Höra är lyda", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens befallning.

Men Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, der hon kastade sig neder och tackade Israels gud, som bistått henne.

Men hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen hunnit få veta hvad som händt hos konungen, och hon sprang nu att uppsöka Bani, för att förkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu få vi föra mitt hjertas dotter till våra fäders land, och alla hennes rikedomar blifva dina, min själs son! Gläd dig, Bani, gläd dig du lyckans utkorade!" När Bani förnam hennes mening, bad han henne bedja Simrith, att han finge ett samtal med henne.

Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den fattige och föraktade fången?"

Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag din."

Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Sluteligen sade han: "Tack, o Simrith, för denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag derföre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola täfla om dig. Ack, hos oss vore du en främling, derföre skulle du der förskjutas och här äro fängelsets barn föraktade! Blif här i ära och rikedom".

Nu såg Simrith opp, lyfte högt sitt hufvud och sade: "Nej, Bani, med dig vill jag följa, hos dig är mitt hem, här ar jag främmande. Din Gud har jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall blifva mitt folk. Hälften af mina ägodelar skola vi helga åt din Guds hus, och du skall vara min herre".

Ett år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmas väg från Jerusalem, och Bani var en af sitt folks öfversta, och Simrith hade suttit i kammaren och spunnit och väfvit kosteliga tyger, men nu satt hon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig öfver dess fägring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket godt hafver Herren gifvit mig, huru skall mitt hjerta tillfyllest lofsjunga och prisa?" Och när de andra qvinnorna, af de Moabiters och de Cananiters och andra fremmande folkslags döttrar, prydde sig med gyllene klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda inför allt folk eller dansade inför sina afgudar, då sade de till henne: "Simrith, hvarföre skall du ensam stänga dig inne, se, vi hafva nog mycket uppoffrat, som lemnat hem och vänner för att följa med fängelsets barn till deras förstörda stad, icke skola vi dock neka oss alla nöjen". Men då sade Simrith: "Låter oss vara glada, hvar efter sin håg, jag har glädje mer än mången". Men de andra qvinnorna vredgades dock icke på henne, ty hon var mild och ödmjuk af hjertat, och klandrade icke de andra, ehuru hon ej följde dem.

Men se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till all fängelsets barn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och hvilken som icke komme inom tre dagar, hans egodelar skulle gifvas till spillo, och han afskiljas från menigheten.

Och Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med dig Simrith, jag går till Jerusalem".

Men Simrith svarade: "Herren gifve dig en lycklig hemkomst; mitt hjerta är tungt!"

Och Bani gick upp i staden och satte sig jemte allt folket inför Guds hus.

[1] Och Esra, presten, stod upp och sade till dem: "J hafven förtagit eder i det att J hafven tagit främmande hustrur, på det J skullen ännu föröka Israels skuld".

[1] 1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.

"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuft är och skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur."

"Då svarade hela menigheten och sade med höga röst: ske såsom du oss sagt hafver".

"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är det icke heller ens eller två dagars gerning: ty vi hafve sådane öfverträdelse mycken gjort".

"Låt oss beställa våra öfverstar i hela menighetene, att alle de i våra städer, som främmande hustrur tagit hafva, komma på bestämd tid, och de äldste i hvar stad, och deras domare med: till dess vår Guds vrede må från oss vänd varda i denna saken".

Men Bani satt stilla såsom slagen af åskan, och rörde hvarken hand eller mun. Men när folket begynte skingras, då steg han opp. Han var till utseende som en eldslåga, och hans drägt fladdrade för stormen, men hans långa lockiga hår nedföll nu raknadt kring hufvudet och vattnet strömmade der utföre. Så trädde han fram för presterna och de äldste och sade: "Håll, utöfven icke orättvisa i Herrans Israels Guds namn! Skall väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som bedrifvit afguderi och otillbörligt väsende, må de fördrifvas; men se, äfven jag har en moabitisk qvinna till hustru, hvem känner icke hennes fromhet och gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med rofdjuret".

Men då ropade allt folket: "Hvarföre skulle Bani ensam blifva undantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skuld". Och de ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen stormade han rasande bort och hem.

"Simrith" ropade han genast då han inträdde. "Låtom oss draga hädan. Lägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler skola snart vara tillreds, vi resa".

"Bani, o min herre, hvi vredgas du så, hvad har händt?"

Bani berättade nu för henne, huru de främmande hustrurna och barnen skulle frånskiljas och sade sedan: "Dig lemnar jag aldrig. Jag vill öfvergifva fader och moder och blifva när mina hustru, vi skola vandra till främmande land".

Simrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, derpå steg hon opp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du öfvergifva ditt folk och blifva en främling ibland hedningar för din qvinnas skuld. Se! du är en af ditt folks öfversta, hurudant exempel vill du gifva, att du skulle vara den förste att öfverträda Herrans bud. Se, jag går, gif mig något att jag må kunna lefva och uppföda din son, och jag vill söka mig en tillflykt vid ditt lands gränsor, på det jag må se röken af offren inför Herranom och känna doften af blommorna på ditt lands ängar. Du skall taga dig till hustru en af Israels döttrar och du skall snart glömma Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så mycket. Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn".

På första dagen i tionde månaden satte sig Esra presten och de ypperste fäderne och de som beställde voro, och afskiljde alla de främmande qvinnor och deras barn.

Och Bani rasade af ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith och hennes son och hennes tjenarinnor blefvo satta på kameler och fingo en vägvisare, som skulle föra henne till hennes slägt.

Men hon sade: "Ingalunda till min slägt, ty de hafva förskjutit mig, emedan jag omvändt mig till Israels Gud, och följt hit med Bani".

Då sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle uppgifva hvart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem föra henne hvart de ville, Herren skulle väl gifva henne ett hem.

Och då de satte henne på kamelen och började tåget, då lemnade krafterna henne, och hon sjönk ned afsvimmad. Då kom Esra gående den samma vägen och sade: "hvem är denna unga qvinna?"

Och folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var Moabitiskan Simrith, Banis hustru, som hade gifvit sina ägodelar åt Herrans hus, och nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.

Och Esra frågade vidare, då svarade honom Simriths gamla amma, som gret omkring sin matmoder: "Herre, när furstar och konungar ville qvarhålla denna mitt hjertas dotter i hennes land, ja, då sjelfva den man, hon ville följa, bad henne qvarstadna i ära och rikedom, då sade hon lik Ruth: din Gud skall blifva min Gud och ditt land skall blifva mitt land, och så sade hon: hälften af mina rikedomar vill jag gifva din Guds hus, och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din tjenarinna, lärt henne att dyrka Israels Gud, och nu bortjagas hon, lik en missdåderska, och fråga alla dessa här hurudan hon varit".

Då ropade allt folket med hög röst: "Du Guds man, låt icke förjaga henne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har varit den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta". Då bad Esra att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så gick han åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och der de äldstas råd ännu var.

Och han gick upp i templet och bad inför Herran om insigt i denna saken, och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda häri, och berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren varder henne upptagande för hennes fromhets skuld".

När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och togo honom af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel och lust och sjöngo och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara öfver dem, som frukta honom".

Men Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren för den stora nåd henne vederfarits: "Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad; ty jag sade i min häpenhet: jag är bortdrifven ifrå dina ögon: likväl hörde du min böns röst, då jag till dig ropade".

"Glädjens Herranom all verlden, sjunger, priser och lofver!"

Manala[1] Jungfrun.

[1] Underjorden.

"Lif är kärlek".

Vill du höra sagan om Kalmas[1] dotter?

[1] Förgängelsen.

Dunkel framrinner Tuoniströmmen[1]. Hvem skymtar i dimman på dess strand? Hvem nalkas mörka Manala hemmet?

[1] Underjordens flod.

Kalma står på andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas döttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du den yngsta af dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens andra strand".

[1] Döden.

Redan flyter båten sagta fram på det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka ror med tysta åratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas. Hvem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din vext bådar styrka i hvarje muskel; huru har du låtit besegra dig? Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten, hvarföre låter du Tuoni bortföra dig?

[1] Dödens hem.

Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta flägt krusade det matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade. Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.

"Det är för sent, du gamla sångare" ropade Kalma på stranden. "Tuoni återger ej det rof han fattat. Skynda med färjan, från Manala återvänder ingen".

Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen. Ynglingen slog upp sin blick.

Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".

Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade på ynglingen, den ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första som der uppstigit.

Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida, sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders hem hvad henne blifvit frånröfvadt. Icke må lifvet vinna seger öfver döden! — Kalmatar gå!"

Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma på ängen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till luften om ditt leda hem är der, eller i vattnet, om du är fiskens syster eller äfjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du troll". Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en skymtande skugga.

Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med undergörande salfva, och band deröfver fina bindlar.

På afstånd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den sårades brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt rummet. Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den afsvimmade.

Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss på dina läppar och du vore min; men ack, i min moders gårdar, der förstöring och tillintetgörelse bo. Kärlek är lif. Hvarföre skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida, hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från lifvet, från ljuset, från dig". Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och bjöd henne gå.

Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den arma bort med en suck.

Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf:

"Kalmatar, du långt bort burna,
Hvarför vill du söka värma?
Hvarför värma, hvarför glädje?
Ägde väl din moder glädje
Der i Manala, det dunkla?
Ägde dina systrar glädje
Uti mörka maskars hemvist?
Ack ej glädje jag ju söker;
Söker blott en droppe värma,
Liten, som i svalans hjerta,
I än mindre fågels inre,
Som i minsta blommas fibrer
Som i minsta stoftkorns gömma.
Söker blott af ljus en stråle,
Ej så rik som lysmask skenet,
Mindre än ett fjäril ögas.
Men hos honom blott finns värme,
Men blott han är ljus och glädje,
Han som, arma, dig förskjuter!
Domna, domna, Tuoni jungfru!
Domna, dröm ej falska drömmar".

Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sof. På hans slutna öga hvilade i kärlek hennes blick och en skymt af en blek rosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som fläkten försvann den arma. Och hon sjöng:

"Om jag dock den siska vore
Till hvars röst han villigt lyssnar.
Om jag helst den blomma vore
Som hans hand så vänligt bryter.
Om med fläkten jag fick byta
Som förfriskar mildt hans kinder,
Ljust och rikt mitt öde vore.
Milde skapare mig unna
Till en flinga snö att bytas,
Som får smälta på hans lockar;
Eller till en liten bubbla,
Som försvinner vid hans händer;
Eller blott till stoft på marken
Som utaf hans fot får krossas".

Tiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade, och gick så en dag till sin bruds föräldrar och sade: "gif mig jungfrun att jag må föra henne hem till maka". Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den snabba elgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande forsfallets vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än elgen, flyktigare än forssens vatten! Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt. Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for hon med den rike friaren från södern".

Ynglingen teg, men den gyllne brudgåfvan som låg i hans hand krossades till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren för att återvända hem. Han märkte det ej.

Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun. Hon svalkade den glödande kinden, hon lade handen på hans hjerta och lugnade dess hvassa, brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde vid hans sida Kalmatar. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.

Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre het brände smärtan i hjertat, mindre brinnande glödde vreden i ögat vid Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det yttre, och vredgad utbrast han: "Vik hädan, troll, hvi förföljer du mig?" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.

Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:

"Tjockna natt kring Kalma dottren
Att ej någon henne skönjer.
Brusa storm med vilda vingar,
Att ej någon hör min stämma.
Skog, du dystra, drag dig samman
Att en fot ditt djup ej hinner.
Dölj den arma i din gömma,
Mig, förutan hopp den enda!
Uti lifvet, än i döden
Gafs hvar varelse att hoppas;
Blott den arma Tuoni dottren
Gafs ej ens att hoppas döden".

Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som en man stodo Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men mäktigt frambrusade främlingarnes flod emot Suomis skaror, och längre och längre trängde främlingarne fram, och Suomis ynglingar störtade som tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred för främlingarne.

Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han föll, svärdens klang tystnade, stridsfältet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens flicka kunde icke lifva den fallne.

Se, då stod der en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla hufvud, från hvilket i rika vågor nedföll de hvita lockarnes flod. Sakta sväfvade mantelns rika veck för den nattliga vinden, alfvar thronade på den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade munnen öfver det rika skägget.

Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala. Skola maskarne föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget, så skön som dagens sken?"

"Jungfru" sade den höge, "du är en Manala dotter!"

"Fader" svarade jungfrun ödmjukt sänkande sitt hufvud, "mitt hem var i Manala, men din sång gaf mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr har du återgett honom lifvet med din sång, den alltförmående; Fader foga ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala".

Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuoni jungfru, äfven min makt viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är ordet".

Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste icke hvar hon skulle söka honom som kunde hjelpa.

Men ur fjerran hördes en sagta sång, en bön till den högste i himlen. En stjerna blickade klar från fästet och Kalmatar nedsjönk på knä, men hon bad icke, ty hon kände ej bönens ord.

Och i det hon knäböjde, då kom han den Mäktige för hvilken den gamle måste vika.

I bäfvande glädje fattade jungfrun en fåll af hans skimrande hvita klädnad och böjde ned sitt hufvud. Och himmelskt leende utsträckte han sin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen af hans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då den himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun böjde sig sakta öfver honom, löste med en kyss hans ande och flög med den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.

En Dröm.

"Drömmar som strömmar", säger man, och anser det ej löna mödan hvarken att berätta, eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat dem, och isynnerhet då jag var ung, drömde jag äfven ofta vaken. Att sitta framför den småningom nedfallande eldbrasan, och se in i dess vexlande former, var ett af mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan utbrunnit, satt jag ofta försänkt i drömmar med blicken hvilande på den gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndörrarna dertill, eller på den ännu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet der framföre.

Mina föräldrars hus var ett af dem, som före branden i Åbo, funnos byggda på och af de gamla klosterruinerna. Källrar med göthiska hvalf, andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en källare, allt sådant, i förening med de otaliga spöklika ljud och syner, tjenstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i rörelse. Hvad hade jag icke velat ge för att få en tydning af hvad jag såg qvar sedan forntiden, eller af huru man här fordom lefvat och hvilka märkvärdiga händelser här tilldragit sig.

Småningom vande jag mig att se en betydelse i allt, äfven det alldagligaste, det ringaste. Derföre voro mig de vexlande bilderna i den fallande glöden så kära; de gåfvo så många ämnen åt min inbildnings spel.

Dock, ett föremål, som jag ofta hade för mina ögon, men i hvilket jag aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna gråsvarta, fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbildningen lifva.

Jag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen för ett par gamla tanter läsa gamla, tråkiga andaktsböcker, en dag gömde i boken en af honom sjelf skrifven uppbyggelig betraktelse öfver en sopqvast, läste upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade tanterna, hvilka trodde den vara uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan ihåg denna anekdot. En sopqvast, hvarföre icke? Tusen saker kunna ju sägas om den; men denna fatala kakelugnsdörr, finns det väl något olyckligare skapadt än den, så utan grace, så utan poesi?

En afton hade jag särdeles lifligt tänkt härpå, och ännu från sängen kastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för ett litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.

Mina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod framför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara blott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den aldrafinaste lilla luftiga flicka.

Detta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: "Syster, du som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så ofta sett på mig med medlidande, ser du hvad jag är fin och lätt, och jag är ändå ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott i drömmen kan du se mig, ty jag sitter der så fängslad att jag ej eljest kan visa mig för dig. Min fader är den store eldkonungen, den store smeden. Jag var så glad och hoppade omkring på blommorna, en liten flamma som ej brände, en liten flicka, som ej tyngde ens det minsta strå.

En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig i sin smedja och sade: "ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men vänta, jag skall väl smida dig en bättre kropp", och så lade han guld i elden och silfver, och började smida. Men när jag såg mig om, såg jag en ful man med rödt hår, som satt och såg på. Jag blef rädd och kröp bakom min far, men han sade: "göm dig icke, flicka, utan låt din fästman se på dig". När jag åter såg på den främmande och såg hans röda hår och krokiga ben och sneda mun, då sade jag: "Fy far, en så'n ful karl, honom tar jag aldrig till man!"

Men då blef det värre af, ty min far blef ond, kastade guldet och silfret ur ässian, och lade dit en bit jern, som han smidde och smidde under det han mumlade: "så skall du väl få försöka, din näsperla, huru godt det smakar att vara ful". Och bäst jag ej visste huru, så kände jag mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde han fram den fula mannen till städet, och smidde endast några tag i hans anlete, och några på hans armar och ben, och mannen stod der så fager och skön, som den vackraste yngling jag sett. "Gå nu och tjena menniskorna", sade min fader, "och lär dig att vara ödmjuk; förr blir du ej fri".

Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag dubbelt längtat ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått, hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu — hör du deras röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma, de komma på stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras af deras anda. Vakna, vakna!"

Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!" sade min moders röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur sömnen. Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i flere hus, snart kastade sig elden öfver ån, inom några timmar stod äfven mitt barndomshem i lågor.

Dagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna af vårt hem. Jag skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på hvilken kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en sorglig blick uppåt, som ett farväl åt detta hem, som varit vittne till min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt öfver mig, och inför mina fötter nedstörtade den förbrända kakelugnen med sin skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett sammanhängande stycke.

Salik Sardar Khans Maka.

Solen går ned!
Brinnande purpur på molnen,
Flytande guld vid Himlens rand,
Skimmervågor, viggar af färger,
Glödande skyars fria lek,
Hvad sägen j väl?

Viljen j väl
Herrligt berätta om dagen,
Dagen som klar uti vestern bor,
Hatar dunklet, forskar i djupet?
Viljen j locka längtan dit?
Hvad viljen j mig?

Öster du natt!
Slumrande rosor på bäddar,
Svällande, veka, söfver du.
Sakta vaggar dimmiga slöjan,
Sagornas tärnors lätta drägt,
I aningens land.

Rosornas lund,
Öster, du sagornas hembygd,
Kulna, sorgsna Suomi-sångens,
Rika, varma, blomstrande syster,
Dunkelt glödande öster, du,
Du lockar mig mer.

Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården stod på lätta pelare hennes palats, af doftande jasminer och fylliga rosor väfdes dess väggar, dess tak var ett hvalf, strålande af guld och purpur och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga sköna tärnor i skära hvita drägter, hennes hofjungfrur voro rosor och liljor och blommor utan tal. När hon hvilade på divanens svällande perlesmyckade dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest smekande toner, och näktergalarne slogo sina mildaste slag; men sväfvade hon åter omkring i sitt rike i glädtig lek med sina tärnor, då drillade näktergalarne gällt med tusende tungor, och glänsande fjärilar flögo med skiftande vingar, en ståtlig lifvakt, omkring henne.

Kände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade aldrig skådat någon annan man, än hennes fader.

En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn. Tankfull höll hon sin hand under en af dess finaste strålar, så att den återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i gräset, på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter, som vanligen fästade hennes dunkla lockar.

Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en ung man, hvilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly, men han qvarhöll henne. "Sköna Alhejdi", sade han, "öknens son har trotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett ögonblick, och han är mer än belönad".

Alhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville blicka i hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra. Snart hördes en af hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, då solen går till hvila, sköna Alhejdi", sade fremlingen och försvann, i det han betydelsefullt lade fingret på munnen.

Hvem var den fremmande? Hvad ville han? Hvarifrån kom han, huru hade han sluppit in?

Alhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar endast löst sammanfästade och utan smycken. Det blef morgon, redan vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat. Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan högt på himmelen då hon vaknade.

Sköna tärnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg. Hvarföre vill hon i dag vara så skön? Hvarföre smyckar hon sig? På hvem tänker hennes hjerta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller är det, emedan den okände fremlingen skall se henne?

Solen sänker sig, den skall snart gå att slumra i vesterns svällande molnbäddar. "Alhejdis väninnor, lemnen mig ensam, jag vill slumra en stund, låten ingen nalkas".

Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen? Kommer han, den herrlige fremlingen? Hon måste dock varna honom, befalla honom att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och bli upptäckt. Det vore hans säkra död.

Alhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Der stod redan fremlingen hög och herrlig med den blixtrande blicken.

"Alhejdi, skönaste, ljufvaste sol! Hvar finnes i verlden den, hvars skönhet ens skulle synas en stjerna invid din!"

"Fremling, vet du icke, att Ben Hamouns slafvar skulle döda dig, om de funno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna dig".

"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag lemna dig. Dig måste jag ega, dig måste jag befria, eller ock dö för dig. Alhejdi, du himmelska, hvad är du annat än en fånge, fast dina bojor äro förgylda. Lefver du icke här instängd såsom en fången gazell, dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han som herrskar öfver de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana, hvad frihet är! Vet du, hur hjertat klappar, då man ilar hastigare än vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens vilja innan ens ett tecken tydt den för honom. Har du sett män i blodig kamp med öknens vilddjur, har du blifvit hyllad af de gränslösa rymdernas folk, af dem, som ega verlden, ty de ega sin häst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha perlor och kostliga smycken? Ett ord, och du får dem, skulle de än hemtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor och rökelse, Karavanernas fege söner skola skatta dig sådant i mängd. Eller vill du ha sköna slafvinnor? Landets ädlaste döttrar skola bortföras, för att tjena dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar Khan är de frias furste, han har försmått alla qvinnor och älskat endast bragder och fejdens ära; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du blifva slafvinna åt någon feg Schach, som knappt ser dig bland hundrade, eller vill du blifva den tappres älskade, hans ögons ljus, hans hjertas blod, hans lifs eld. Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Blif ej förskräckt, du hulda, de få der intet skada, intet bortföra, endast fängsla uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom Alhejdi, min snabba fåle väntar dig här utanföre, snart äro vi ibland bergen, der en skara af mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej mera. Skynda, kom Alhejdi!"

Hastigt fattade han om den sköna flickans smärta lif och bar henne under skyndsamt språng ur trädgården öfver ett ställe, der muren syntes vara enkom nedrifven, ut öfver fältet. Der stod en frustande häst bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flög det ädla djuret snabbare än en jagad fogel, lättare än gazellen. Det frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hofvar syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning. Salik omfattade henne med den ena handen, den andra höll hästens tyglar. "Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara".

"Salik, jag är trygg hos dig".

Men hvem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta framåt med vildt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens blixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är lätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarene hinna närmare, Salik omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut i handen. Höljdt af skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod flyter ur dess af sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen, det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande.

"Salik, se mina väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi lefva, för att se dig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det tungt att så dö".

Snart syntes en af de förföljande framom de andra, men ännu på afstånd. Nu ljöd en susning, nu flög en skugga öfver fältet, och tumlande rullade häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög förbi honom, men redan trängde Saliks andra spjut i hästens bröst. Den stegrade sig frustande och föll med sin ryttare till marken. Nu hade också den tredje hunnit närmare; han lossade ett skott, men felade i farten och låg i detsamma sjelf för Saliks skott blodig i sanden, och hans häst flög med ohejdad fart tillbaka öfver fältet. Salik fattade sin andra pistol, den fjerde förföljaren tvekade ett ögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa honom långt innan han kunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda rop ur bergen. Jublande omgåfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart försvunno de alla ur de förföljandes åsyn.

Ben Hamouns slafvar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de återvände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golfvet i sitt hus och ref sitt hår och sitt skägg, och ropade den ena gången efter den andra: "Allah hafver tillåtit att röfvare bortfört mitt lifs ära, mitt sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blifvit intagen i Schachens, min herres, harem. Hvilken mäktig man skulle jag ej varit genom henne, huru ärad hade jag icke blifvit. Den skönaste hade hon varit af alla min herres qvinnor. Och nu är hon borta, borta utan hjelp".

Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade: "Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din dotter".

"Du skulle hafva vaktat henne", röt Ben Hamoun, "det hade varit bättre än att råda nu".

"Åh!" sade amman med sådan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid gå till moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända mig till sin slägtinge, den sköna Zayda, för att genom henne förmå Schachen, Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder folk för att förfölja röfvarene".

Detta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slafvar, som buro dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en af Schachens favoritsultaninnor, och inom hela harem upphäfdes ett stort sorgeskri vid underrättelsen om, att Alhejdi blifvit bortröfvad, och det just invid murarna af sjelfva hufvudstaden. Men när Schachen en stund derefter inträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår, gråtande och ropande: "O, att jag skulle upplefva den dag, då jag skulle se en sådan skymf öfvergå min herre, hvars ära kringstrålar hela verlden".

Schachen frågade, hvad henne fattades, och hon svarade under häftiga tårar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bägare med smärtans bittraste dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa röfvare, som genomströfva vildmarken, hafva i dag vågat sig ända till portarne af din heliga stad, och hafva bortröfvat en af mina slägtingar, den sköna Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt aldrig mer ditt anlete lysa inom harems portar, ty dina qvinnor skola icke se dess ljus för tårar". Och åter utgjöt hon en flod af gråt.

På Schachens befallning inträdde uppsyningsmannen öfver harem, Hojar
Baschi.

"Hvem var denna Alhejdi, som blifvit bortröfvad?" frågade Konungen.

"O herre, den skönaste klenod. Din tjenare hade lyckats att finna denna juvel ibland qvinnor, och hon var redan bestämd för den höga lyckan att få pryda ditt harem. Hon var skön som den glänsande fullmånen, som den lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behålla henne till nästa nymånad, för att bereda henne att värdigt mottaga sin lycka".

Emellertid anlände Storviziren, som Schachen låtit kalla; "Sadrazam", tilltalade honom Schachen strängt: "oduglige tjenare, hvarföre underrättar du mig icke om, huru man skymfar min hufvudstad? Röfvare våga sig ända till dess portar".

Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah är stor, konungens makt varar evinnerligen. Hvilken skulle väl i vishet och skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta sin nåd skina öfver sin ringaste slaf, som ätit stoft och sofvit med uppmärksamhetens öga, så att han försummat sin pligt".

"Välan, jag vill gifva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas, har återhemtat flickan och förgjort den djerfve röfvaren och hela hans anhang. Endast hans hufvud kan friköpa ditt".

På en sammetslik gräsmatta invid en källa hvilade Alhejdi. På litet afstånd slumrade en dunkel krigaretropp, knappt synlig i natten, hvar och en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade af männen.

"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste jag unna männen och äfven hästarne, de skulle ej uthärda eljest; huru skulle då du, ljufva, icke uttröttas. Hvarföre vill du icke slumra? Och jag nänns dock knappt be dig derom, jag finge ej då se dina ögons glans och höra din rösts ljufhet".

"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne, så många tankar tränga sig in på mig, och jag kan dock blott tänka ett — att jag funnit dig".

"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem".

"Aldrig har jag hvilat på kuddar så veka som detta gräs!"

Hastigt spratt en af de sofvande männen upp, lade sitt öra tätt till jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blef uppmärksam.

Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar Khan, hör du ej hästarnes hofvar? Har också du blifvit bedårad af en qvinna".

Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke vredgas".

Nu lutade sig äfven Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är visserligen Schachens utskickade, som förfölja oss. Vi få ej blottställa Alhejdi".

Han hvisslade, i ett ögonblick suto männen till häst. "Till öknen, tyst försigtigt som den lurande tigern, men snabbt som vingade fogeln".

Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade öfver marken, — var det lätta moln, som skuggande flögo öfver fältet? var det en sakta nattvind som fläktade? Men fästet är klart som en dunkelblå azur, intet blad röres på de trän, som omgifva källan, der Alhejdi hvilat; och nu äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt kring lilla källan.

Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek och ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke, att Salik skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon vacklar. Snabb som blixten är Salik af hästen. "Flygen, söken om det är möjligt finna en källa. Vi rasta, om än tusenden förföljde oss. Alhejdi, den minsta fläkt af blekhet på din kind, det minsta dunkel i ditt strålande öga sårar mitt hjerta värre, än någon af Schachens dolkar kan göra det".

En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar och, knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet.

Men förföljarena hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en rad af blanka spjut.

"Bäfva icke Alhejdi, vi skola segra för dig".

"Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt enhvar, som vill nalkas att störa hennes ro".

Snabbt ilade ryttareskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblef i bäfvan ensam vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts den af de stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot källan nalkades några få män i sagta ridt. Hvem föra de emellan sig? Det är Salik Sardar Khan, som de föra sårad ur striden.

"Alhejdi du är vår, vi hafva drifvit dem på flykten. Innan de hinna utsända nya förföljare, äro vi säkra bland våra berg hos de mina".

Ännu en dags morgon grydde, och Salik låg på sitt smyckade läger i sitt eget tält. Hans sår mörknade, febern brände hans blod. Tigande och bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo att såren voro dödliga.

Då trädde en gammal qvinna till tältets dörr. "Gifven rum för den visa, som mycket vet och förmår". Hon stannade framför Alhejdi, som satt sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt hörbar röst: "I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd. Den balsam, som droppar, när en skön qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar, helar genast jernets sår, men hon måste gå ensam den senare timmans väg". Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla följde henne.

"Följer du mig den första timman, visar du mig vägen?"

"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna att ensam sväfva i öknen?

"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta mitt värf".

Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty
Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt.

"O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för vilddjur".

Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad såsom till en längre färd.

"Nå Abbas", sade Salik vänligt, "hvart ärnar du dig utan att jag hört deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lemnat mig".

"Jag går till Ispahan".

"Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo i öknen, har knappt upphört att röka".

"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak. Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa lejonet, om ock i hans kula".

"Nå hvad ernar du i Ispahan?"

"Handla".

"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera älskat spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla för mig. Jag har öfverflöd af hjordar och annat, som jag icke behöfver".

"Jag har ernat be dig att få sälja allehanda onyttigt".

"Säg hvad du vill, du skall ega valet".

"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk".

Salik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade åter hans blick och han sade: "Abbas, du är missnöjd med denna ovanliga ro af några månader? Men tro ej, att jag derföre glömt att strida. Låtom oss göra ett ströftåg snart, jag vill ordna allt".

Abbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors öfver bröstet och bugade sig sägande: "I den barmhertige och milde Gudens namn, ära vare verldens beherrskare. Jag är beredd att följa dig hvart du vill, mina tjenare kunna försälja mina hjordars öfverflöd".

Alhejdi, varsnar du dammolnet der vid öknens rand, vet du hvad det bådar? Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget. Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi. Har du förvärfvat skatter, och är deras vård dig kärare än att möta din älskade? Eller kanske sårad? Ha, balsamträdet i öknen, Salik, Salik, skynda dig, eld förtär mitt hjerta. Späda äro mina fötter, men de skola dock bära mig till ditt möte".

Nu störtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi ryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd af qvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället der Alhejdi stod. Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en qvinna. Så hade äfven Alhejdi en gång sutit, och hvem var denna? Lågande glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick in i sin boning. Men der mötte hennes blick en sällsam syn. På en divan satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens svartögda dotter icke skådat.

Salik trädde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda henne väl. Jag har tagit henne af köpmän, som förde henne att säljas. De hade köpt henne af Turkar, som röfvat henne långt, långt härifrån. Ser du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silfverklar natt. Du har ofta sagt, att du icke älskade våra qvinnor, att de voro vilda. Nå väl, denna är mild och ljuf. Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag dig dessutom".

"Salik, endast du återhemtar din kärlek, så är den mig öfver alla verldens skatter".

Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och såg med sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne vänligt i det hon sade: "icke kan jag vredgas på dig, du dufva".

Med hvarje dag slöt sig den sköna fremmande allt mer till Alhejdi, och Alhejdi älskade henne; men hennes hjerta led allt djupare, ty hon såg huru Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den fremmande, så sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet af sitt bröst.

Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas".

Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i öknen. Älskar du din häst mera än mig".

"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.

Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen.

"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten".

Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan. "Alhejdi, mannens hjerta är en rosengård, har rum för många blommor. Huru skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Äfven kärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig som stenen, hon vore ej skön då. Men äfven Alhejdi är kär för Salik".

Salik gick bort. I Alhejdis hjerta bodde natt.

Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik
Sardar Khan. Hon gick.

Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af ett spjut under jagten. Intet annat än den balsam, hvars källa du känner, kan rädda den. Gå, att du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag med mina män återkommer från jagten".

"O Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag hemtade balsam för din häst".

Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar
Khan gifver icke en befallning två gånger", sade Salik långsamt.
Alhejdi gick.

Hon hade ännu ej gått långt, då stod framför henne den gamla visa, som bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk. "Min själs dotter, den gamle kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar Khan har bjudit mig komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill jag gifva äfven dig något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna udd. Se dess tre kanter äro hvassa, vidrör dem icke, minsta vidrörande sårar, och minsta sår ger död på ögonblicket!" Sakta som hon kommit, smög sig den gamla bort.

Alhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. "Tre dödar! ha! Alhejdi, ville du väl döda henne, den fromma, som gråter öfver Saliks makt, den hon ej kan emotstå? Ljusa fremmande flicka, icke hatar Alhejdi dig".

Men redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden, glödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina fötter, tänkte hon på tigern som lurande genomsmög öknen, eller tänkte hon på Salik Sardar Khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik fullmånen mellan silfverglänsande skyar, och på Saliks brinnande blickar, hvilka, glömmande henne, nu blott berusade sig af den nya brudens skönhet.

Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden. Men hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke glömt sin dolk.

Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan, som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud.

"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans maka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill sända slafvar att bära henne hem".

Redan lyfte Saliks häst foten till språng, då bad Alhejdi med sakta röst: "Salik, innan du far, stig ned af din häst och gif mig din hand, om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".

"Nå, hvarföre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig af hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt hjerta, i det hon sade: "Lef väl Salik! Välsignad vare Allah och Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik, tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt, som du brukade förr".

Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår väl så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider nu hem förut".

Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden, en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre.

Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de? Bära de prydnader eller blommor, eller skänker åt den sköna bruden på hennes bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg långsamma, deras blickar dystra, hvarföre glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke blommor åt bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman, som var den skönaste af alla.

Men se ur qvinnornas boning störtar den ljusa fremmande flickan. Rika prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar. Hon tyckes fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stadnar, hon bäfvar. "Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, hvad glimmar i din halfslutna hand, tack Alhejdi".

Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu, hon tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon ber. På hennes fäders språk gå orden öfver hennes läppar: "Fader, o fader, styrk ditt svigtande barn, att hon må tåligt lida, hvad du ålägger henne. Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk mig, att jag må tåligt och undergifvet säga: icke min vilja utan din". Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska jernet, och mildt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker sitt hufvud, nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd.

Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de vissnades, läger. Rasa ej så. Hvi stöter du det lilla jernet i ditt bröst, det intränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter en mans lif med några droppar blod, och endast tre dödar lågo ju dolda på dolkens udd.

En saga om Vreden.

Vet du hvad vrede är? Jo det är en hel knippe dolkar och svärd, fina, skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid somliga hjertan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, hvassa och skarpa mera än om de vore smidda af det finaste stål, hos andra likna de blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från hjertat. Men när hjertat kommer i sådan svallning att klämmarn rubbas, då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring till tungans spets, till ögat, till handen, ja till hvarje kroppens del, och derifrån ut i verlden.

De såra, de sticka, de mörda blindt hvad de träffa, men vi som utsända dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så länge att de spända nerffjädrarne slaknat, då falla de åter småningom tillbaka, hvar på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast öfver dem.

Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.

Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.

Liljekonvaljen.

Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten? Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera sidan nedstörta i den skimrande grafven?

När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle, långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.

Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?

Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden, ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.

Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta och tråna och veta ej sjelfva hvarföre.

Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?" Och konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej annat. Men fråga rosorna se huru rika de blomstra".

Rosor vexa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande, huru kunnen j blomstra så rikt, så yppigt, hvad gläder så edert hjerta, hvarföre måste vi arma tråna".

Gladt svara rosorna: "Se vi vexa här fritt, den resandes hjul krossar oss icke, knappt når oss ett damkorn af dem hans vagn sätter i rörelse, och vi äga hela den sköna verld, som här utbreder sig för oss; vi äro rika, vi äga sol, vi äga dagg, men — vi äga af allt dock endast den ena hälften, derföre att vi stå här på åsens ena sida, men se björken, den äger all vida verldens fägring rundt omkring sig, den äger sol, luft och lif, hvadan de än må komma, derföre är björken stor, derföre är björken stark och fager mer än någon annan".

Men vägens konvalje visste icke huru hon skulle, äfven hon, komma från vägens dam till ljus och frihet.

Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.

"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en af de svajande grenarna"; och högt uppe sväfvade nu blomman, och hon lefde ett ögonblick af ljus, der intet stoft föll på hennes skönhet; nästa ögonblick var hon död.

Qvinnan på Tongatabu.

"Fremlingens lära är vacker, fremlingens lära är mild; Wainahée älskar fremlingens lära, Wainahée hör gerna fremlingens röst, när han talar fridens ord, när han bjuder stridsklubban hvila och menniskorna älska hvarandra. Wainahée ville blifva fremlingens syster och låta honom vattenösa sitt hufvud — men hon vill det ej numera. Fremling, Wainahée är stolt, hon är fri. Se, fremlingen säger, att hans gud befaller qvinnan lyda mannen! Wainahée vill icke bli fremlingens syster, vill icke låta vattenösa sig. Fremlingen har bedragit henne, då han sade, att hans lära bjuder frihet, likhet för alla. Wainahée vill icke blifva slaf i sin själ".

"Flicka, är du mindre slaf, då en fremmande krigare bortröfvar dig? Han krossar dig i stoftet för sin fot".

"Ja då är Wainahée fri, fri som fogeln i luften. Hennes själ är fri, ty vill hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne till stoft. Hvite fremling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara undergifven. De många öarnes gud är qvinna, hon bor i skyarna, men hon säger icke, att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det är lätt".

Fremlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig deri och fattade årarna, han skulle blott ro öfver till vikens andra sida. Lugn och stilla låg viken, men utanför svallade högt bränningen mot korallrefvet. Den hvite mannen var icke van vid kanotens årar, han var icke van vid hafvets bränning; åren halkade ur hans hand, den fördes hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld kämpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.

Bitter är hafvets sälta. Wainahée de milda sjöarnas mö har icke badat i det salta vattnet, som skys af öarnas tärnor; men hon kan simma, hon kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den mäktige och snart ligger den hvite på den hvita korallsanden vid Wainahées fötter.

"Fremling från fjerran, hvarföre skulle du lemna ditt land, för att dö i
Tongatabus våg?"

"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?"

"Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän din ande flytt".

"Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf".

"Hvi gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud, hvars röst du lydde; han sände dig till oceanens ö, för att dö!"

"På stranden af fjerran ö sitter hans moder, hon flätar en korg med konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåfva, när han kommer hem, att han må se, huru hans moder tänkt på honom. Moder till fremlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick öfver hafvet, din son sofver på den hvita sanden på Tongatabus strand".

"På stranden af fjerran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka. Maka, kasta bort mattan, din älskling sofver på Tongatabus strand".

"Hvem skall odla din yams, hvem skall slå ned dina kokosnötter, hvem skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå oskördade, din jord skall stå oskött på fjerran strand".

"Fremling från fjerran, flickan på oceanens ö skall strö blommor öfver ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du hvilar bland blommor".

Vid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu, de voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro mat till henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke begagna sina händer.

Kom så en qvinna skyndsamt. "Wainahée! höfdingarnes höfding, han den unge, de hundra öarnes beherrskare, segraren öfver Tongatabus fiender kommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu".

Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes öga log och hennes hår pryddes af blommor, då hon gick emot höfdingen. Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot. Höfdingen stadnade och Wainahée vidrörde sina axlar med hans fot; men då höfdingen skulle upplyfta och omfamna den unga för att upphäfva tabu, då bäfvade den starke ett ögonblick tillbaka, men slöt henne sedan häftigt till sig, i det han sade: "Wainahée, icke allenast nu skall du hvila vid höfdingens hjerta; för alltid är din plats der och vid hans sida". Och han tog af sitt hufvud sin röda fjäderprydnad och fastade den på Wainahées hufvud. Men Wainahée darrade som magnoliens blomma på sin stjelk och blickade sedan opp, såsom om hon sett solen gå opp ur hafvet, och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa som det minsta strå vid höfdingens fot.

Men öfver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand. Tvenne gånger hade man sett dylika förut. Der voro hvita män och deras djur, det var deras ö och deras boning. Men af deras sällsynta djur försvann ett, och deras höfding vredgades. Men icke ens öns store höfding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt, och djuret är ditt; men den, som tagit det, har lyckats dölja det äfven för mig".

De hvites höfding vredgades allt mera och hotade att förstöra Tongatabus ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns höfding bjöd sina krigare väpna sig, och de stodo mellan träden färdiga till försvar. Men då lät de hvites höfding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot, och palmerna föllo och krigarena föllo som rör för den mäktige, och i vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte höfding. Han vek icke och krigarena veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade, de kunde intet mot den fjerran ifrån drabbande makten.

Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden. Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack, många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas. Kanoterna voro icke få dagars arbete.

Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och åskan.

Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon steg upp och gick till de hvites höfding, satte sig ned inför honom, tog hans fot, vidrörde med den yttre och inre sidan af sin hand och förde den sedan till sina axlar i det hon sade: "Höfding, du är stor och mäktig, var ock stor i mildhet och rättvisa, som i vrede. Se du har gjort oss till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon fiende; låt nu din hämnd hvila".