Afrikanska Reseminnen / Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Verldsdel

AFRIKANSKA RESEMINNEN

Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Världsdel

af

G. E. v. ALFTHAN

Helsingfors, J. C. Frenckell & Sons boktryckeri, 1892.

INNEHÅLL:

Företal. Inledning. I. Den famosa resan begynner. II. Snowdrop på Ocean. III. Afrikas allmänna geografi. IV. Kap-kolonin. V. Utmed afrikansk postväg. VI. Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden. VII. Kolonin Natal. VIII. På tropisk stråt med Fredrik Jambone. IX. På tropisk stråt med Simo Eskola. X. Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig. XI. Mozambik och Zansibar. XII. På tropiskt haf. Slutord: Ändan kröner värket @@ Talatta, Talatta.

Finska folkets tusenåriga förmåga "att frysa och svälta men segra tillika", tillegnas detta ringa arbete, som därjämte söker bevisa, att äfven en stark hetta ej kufvar Finnar.

Företal.

Ett arbete kan vara sämre eller bättre, men har en människa engång besvärat sig med att skrifva detsamma, är det ju förvisso författaren till förargelse om det icke blir trykt.

Blir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De förtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke några förargelser — det är en ren njutning att råka ut för censurens sax — när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få njuta af dess utklipp.

Förargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda, sedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och gnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för eldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i tacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande "kunderna" har ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon genomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han — eller hon — förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt mig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de låtit alstret genomgå — i den dubbla afsikten att medels strykningar förhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga kritiker eller en skuggrädd censur.

Tre ting äro goda — hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän, skandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af solidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma färden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande — om äfven med en ramponerad kropp och en kalfatrad själ — hem igen.

I våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast tid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän, filosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer. En vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga läsarens strängt anlitade tid i anspråk.

Kritikern "ex professo" kommer väl i alla fall att få "myror i hufvudet" af en innerlig önskan att sänka "biets gadd" i dessa anspråkslösa reseminnen.

Vare sig han — eller hon — gör det för att läka min reumatism eller för att få de efter afrikanska "väntalitebuskarne" jämt och nätt helade såren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra en bok så "lyhykäinen" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig tanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet pryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion oförskämdhet mannen till.

Helsingfors den 7 Mars 1892.

G.E. v. A.

Inledning.

"Huru man blir resenär."

— — — — — Ständigt man mig velat klandra Då jag ej fått likna andra. — — — — —

Medan de flesta af mina jämnåriga — ungdomar äro de icke — åtnjutit en relativt eller måhända — äfven absolut fridfull tillvaro, har jag sällan fått förblifva i ro på stranden, utan städse, fattad af bränningen, åter och åter utkastats i vågsvallet…

Redan som blodung åtföljde jag min vördade fader på långa och mödosamma färder i Lappmarken. Den vilda jakten en hel höst tvärt igenom ryska Karelen utgör ej häller något minne af frid och ro.

1877-1878 deltog jag i fälttåget mot turkarne. 1879 besökte jag Paris och London.

Åren 1880-1881 gjorde jag en resa genom en stor del af Nordamerikas Förenta Stater.

1885-1886 vistades jag i Sydamerika — se "En utflykt till Antipoder" G. W. Edlunds förlag 1887. 1888 företog jag en tripp till Berlin, Schweiz, Wien och Tyrolen, — denna gång för att söka bot för min sjuka hustru.

Då man betänker att författaren däremellan iföljd af inträffade omständigheter åtskilliga gånger rest vårt eget land igenom kors och tvärs; vidare i "affärer" besökt våra nya vänner ryssarne och våra gamla vänner svenskarne, så nog blir äfven en zigenarsjäl trött med mindre —!

Det egendomliga ligger i att "den sköna själen" ursprungligen fasade för strapatser och att slita ondt, tvärtom var "den" ganska bekvämt anlagd, med hufvudintresset grupperadt kring nya uniformer, sköna damers baltoaletter och promenaddräkter. Reslusten inskränkte sig till en spatsergång på Esplanaden och något slädparti.

Naturbeundran visade sig i frasen — vanligen riktad till en fager, gråögd tärna: — "Hvilken härlig utsikt, min fröken!"

Jakt, fiske och all annan idrott ingaf leda om man undantager konsten att rida med någon dam på modet ifrån brunnshuset till senatstorget, och från senatstorget till — brunnshuset, eller att promenera ledande en stor hund vid band "kapellet rundt".

Några djupare studier i filosofi, matematik m.m. kommo ej ifråga. Man tog lifvet från den glada sidan och var mästare i att brygga bålar, så varma, som kalla… Man var rätt belåten med sig själf, tänkte just icke på medmänniskor och ansträngde sig öfver hufvud endast då man måste ut på — exercis.

Skulle jag fortsatt på samma sätt vore jag nu kanhända kammarjunkare och ansedd för en stadig herre, istället blef jag resenär och — bondemåg.

Sådana lekbollar för omständigheterna äro vi människor.

Huru förändrad är icke nu efter "studier", pröfningar och strider min lifsåskådning. Mig förnöjer numera hvarken damers toaletter eller nya uniformer, icke ens om dessa senare äro prydda med glänsande tecken.

Nej — det är ej mer blott bjällerklang som det gäller! Efter att hafva tagit afsked från militären — militären utan tross och kanoner — beslöt jag att egna mig åt jordbruk.

På det natursköna Kirjola upplefde jag sedan några lyckliga år under, som jag tror, sträfsamt arbete.

Så skänker lifvet en och annan stiltje… då och då solljus på blomsterprydda ängar… månsken i susande skogar och älfvodans… ljufva anderöster hviska om frid och försoning, om någonting bättre, fullkomligare, engång, för — den finska människan…

Men oblida makter begynna åter sitt spel. Ogynsamma konjunkturer tillstöta. Resultatet utmynnar i — "En utflykt till Antipoder". — Farväl hustru, barn, släktingar och vänner…

— — — Återkommen trampar jag ånyo fädernetorfvan, synnerligen kär för biltoge män.

Efter några omgångar tror man sig lycklig och säll. Solen ler och reumatismen ger vika. Affären går och det vackra hemmet öppnar sin famn åt mina små barn — då modern sjuknar in för att aldrig mera repa sig. — Idyllen tager plötsligt slut — och penningarna äfven…

Jag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner och drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa, förlorade! Fadershjärtat vaknar och — förståndet också.

Nu börjar "vigilansen", men då man blott bjuder på sodavatten — går den illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en "gammal vän" — som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag friar — och får ja!

Hon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om mindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek och icke alls om — penningar. Det var någonting det.

Vi gifte oss — "mannen af börd och kvinnan af folket".

Många af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka utkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.

Här kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som: "Alla människors broderskap". Humoristen Saphir anmärker att frasen lyder så och icke: "Alla människors systerskap", emedan man lättare vägrar sin "broder" något — redan artigheten mot täcka könet erfordrar ett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. — Huru många "bröder" har icke jag, och — likväl! — Jag sett dem en tid, en annan och jag ser dem ej mera.

Men som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt den vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt mot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende. Aldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd af att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare följa broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller sig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna de fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar till mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag instämmer: "Gud signe eder hederspaschor!" Ja väl, mitt förflutna lifs många motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina små älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för min andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i det tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt dåligt — och man påstår att det finnes samveten — ändå sämre…

Det — samvetet — tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt mycket godt. Odlen edert samvete!

Vi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min hustru att återvända, blef jag allena.

Jo det var hemtrefligt!

Sorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti, trakasserier af kreti och pleti — ända hit, finansiella trångmål, den ofvan beskrifna samvetsoron… möjligen därtill bitterheten af en eller annan oförrätt, som man lidit — ah, man brydde sig ej mera om den usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra nytta åt världen genom att dö!

Då, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en optimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den gamla vännens bref, som kom med sista posten: — — — — — "du som af envishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar, efter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än dit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då engång konsekvent, gamla gosse. Res igen — res och res — men res till Södra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra finska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för vinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det! Kanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser roliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande hem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt — som, var du lugn för det — så mångas här hemma… Lef väl och välkommen åter!" — — — En timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som hållit sig så käck och försakat så mycket…

Man låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett beslut.

"Hän till Afrika!"

Ett oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och med detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande botten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad man, vid jämförelse, hemma ser vara: "blankt åt f—s" önskar man gärna se exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där gå spruckna kittlar och aflagda kläder med "fjång", medan klent mod, snobberi m.m. bortdunsta.

Slutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en del af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva, och sålunda blir man äfven "författare". Anhåller om öfverseende och tecknar eder

G.E. v. A.

Artsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.

I Kapitlet.

Den famösa resan begynner.

Stockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.

Juli 1890.

Nu — vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att för bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan blifvit "satt på papper". Skall man våga försöket så måste det ske på ett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke häller vara.

Skärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet, Villastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om. Ej häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen med hela makten af historiska minnen eller "Djurgåln" med sina friska vindar och bilder "ur nya tidens lif" skall locka mig till en längre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och Bellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.

I det lilla undangömda värdshuset "Bellmansro" med dess porslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru och jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den förgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi, min andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse socialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i ådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra med sitt demokratiska "sans ceremonie" en vacker morgon i början af juni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att höra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika voro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem båda, hvarken fisk eller fågel… oförstådd af världen, den jag, uppriktigt sagdt, ej häller fattar…

Författaren torde nu — efter företal och inledning vara mera känd än mången person, om hvilken tidningarna förkunna: "Den kände filologen N.N. har i dag aflidit", eller "den kände pianisten M.M. anlände i går till vår ort". — Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt Göta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att yttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva midsommartiden!

Bäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och snygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om kanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar. Granens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder flyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.

Därpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla. Fjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.

Seglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är tilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars skönhet.

Däremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till Trollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i fosterjordens sköte: "Du blott en yngling är — en konung synes denne mig!"

De nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare bärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!

I detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför, visar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.

Hvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan. Trollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra din berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?

Denna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt öfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist, "sminka" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd bland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall och rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad. Sannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!

Men jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här våra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter, icke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och kommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen som en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.

Halfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan. Det bästa folket (sic)!

Warum? — Darum!

Till Amerika, Australien, Nya Zeeland — och jag till Afrika.

På frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga svar: "Nog ä' ja' finne", eller: "Suomalainenhan minä olen". Samma gester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma folk fast de tala olika språk!

Med hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna äro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna ängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.

I den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske något sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens största stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första omsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker man ovilkorligen.

Utanför svallar hafvet — hafvet med ebb och flod, och uppe på en af höjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I hamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas ifrigt.

Lif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på Esplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står däruppe vid ruinen! — — "Lilla London" har förlorats ur sikte och vi äro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.

Åter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga, sandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin blanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom oss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och gammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och vacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var köksan, vackra voro städerskorna och matroserna — en värklig blandning af Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren som kaptenen godhetsfullt tagit ombord — gratis — för att Finland blödt för Sverge.

Vi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks, Gravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp maskin!

— "Farväl kapten och tack"!

— "Lycka på resan! Lefve Finland!"

— "Yksin Lontoossa" — rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck i en skranglig "cab" hvars kusk sagt sig känna en billig "boarding".

Att befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan är icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga bekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade beslutit försöka mig på: "help one self".

Hjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under Londonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke, utan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.

Men så påstår jag mig ej vara någon Herkules häller!

Sålunda visade sig svensk-norske generalkonsuln Juhlin-Dannfelt, hvilken jag hade att tacka för så mycket från min föregående resa till Sydamerika, åter vänlig och nobel.

En tagg ur den fosterländska törnrosen stack mig likväl här i hjärtat. Gemenhet och förtal synas då värkligen icke vara bannlysta ur vära landamären.

Falsifieradt skvaller begagnar till och med skriftliga utvägar, när munvädret icke kan uppfångas. Är det åter inskränkthet eller ren enfald, som intet förmår fatta, då, ja då — skall det just varda si och så med vårt framtida "olento". Fosterland! — morituri te salutant! — Men jag afviker från ämnet. Herr generalkonsuln hade utstått en svår sjukdom och det var därför ett sant nöje att se den fine, kloke och ädle mannen ånyo återstäld.

Herrskapet Welin, frun född Hedenström, hvilka med stor framgång och oberäknelig nytta sträfva för de talrika skandinaviska sjömännens materiella och andliga bästa, voro ett par personer, till hvilka jag äfven för alltid skall stå i den största tacksamhetsskuld. Ingeniör Welin är föreståndare för "The Scandinavian Sailors' Temperence Home" och fru Agnes Welin-Hedenström har redan länge förut i London värkat såsom sina och våra sjöfarande landsmäns goda genius.

En förträfflig vän fann jag i herr Harald Appelberg nu bosatt i Malmö. Hans afskedspresent, en solid, kort sjömansrock af bästa slag, var mitt trognaste plagg i Afrika och höll dessutom upp min "prestige" bland "Snowdrops" matroser under den långa oceanfärden.

Slutligen vill jag ej glömma vår finska pastor herr S—man, som, ehuru välvillig, föga kan göra något för i nöd stadda landsmän. Han borde af staten utrustas med medel, om ej för Afrikaresande, så för andra emigranter och sjöfolk.

Mycket har i vårt land blifvit gjordt för modernäringen jordbruket, om äfven mera kunnat göras t.ex. med kronans öfverloppsjordar, isynnerhet där skogen växer glest, men råg, korn, hafre och potatis kan odlas. Nu, sent om sider, begynner intresset för modernäringen fisket.

Få se när modernäringen sjöfarten egnas tillbörlig uppmärksamhet! Det obetydliga i Exportföreningen, som icke tagit steget fullt ut, och anslaget till några ångfartyg faller bjärt i ögonen.

Frågas billigt, hvad tillgöres för sjömännen?

"En rå sjöman" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl så anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet, skall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles bör förgätas. — — —

Midnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt sitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas karta.

Fara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och blifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand och fot —?

Och hvarför? För mina synders skull. Nej — för att man älskar tala fritt, skrifva fritt… För att man icke hyllat den gängse uppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en olycklig stjärna.

Men barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder, den bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt och mycket annat sedan! — — —

Följande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet "Snowdrop", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay. Ordres i sjön. Det var ett så poetiskt namn "Snöflingan". Måntro den sista man någonsin i lifvet skall skåda?

Innan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons märkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro i kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets skull måste jag fatta mig helt kort.

I trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för skandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det för orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter och dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre, förståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen; den vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras runnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga, oerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast kunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till exploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem tillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för par glas "schtarkt" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden, som man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.

Om kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och tartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande stoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén anländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven trumma i spetsen. Vid "holydays", då lustfarare från och till landet passera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen värkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga nerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga dockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt sig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men redan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de tillslutna portarne. Karl den, som hinner först.

Snart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna ännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera ansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen fartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala ångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet på San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till kanalen…

II Klapitlet.

Snowdrop på Ocean.

Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom, hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!

Augusti 1890.

Man är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för att beskrifva oceanen åberopar jag ånyo "En utflykt till Antipoder" kap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor uttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.

Törhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad mellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med tjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt till.

Vi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla segel för en styf nordväst med byar.

— "Skyskrapan bort", ropar the Captain och strax därpå: "Stagseglen bort utom apan."

Åskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden tjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och rullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig och stampningen mindre, gongongen ljuder, "åtta glas, Port watsch" skall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad hop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan den ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande svenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen högtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och den stackars unge fotografen Sievertson m.fl.

Vi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.

The first Mate's barska stämma ljuder oss tillmöte.

Storbramseglet, storöfverbramseglet och tvänne klyfvare bärgades i en hast.

Gaffelapan äfven och mesanmastens beginesegel.

Sedan kom turen till fockmastens öfre segel. Hej, hur det bar undan. Klyfvarbommen strök i sjön med sina vatten och skufblindor och hvad de alt må heta…

Men framåt gick det, för de refvade återstående seglen.

Med darrande knän och händer kommo vi tre landtkrabbor denna gång helskinnade ned på däck.

Meyer hade fått sig en knuff af irländaren, för att han icke hittat rätt på refsejsingarne, och Sievertson ett par patenta örfilar af svenskarne, för att den stackars gossen icke kunde förmås göra annat på förmärsrån än hålla sig fast.

Jag hade gudi lof erfarenhet nog att någorlunda nöjsamt draga mig ur spelet samt fick till och med en kompliment af första styrman, som nedlåtande slog mig på axeln för mitt arbete med den sönderbrutna klyfvarbommens fastande, medelst talja, vid ankarspelets cylinder.

— "You will be a good sailor with the time", yttrade han småleende och tillade "What's your shipsname my boy?"

— "Makefast" — svarade jag utan tvekan.

— "Allright — nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare."

Styrmannen vände sig om på klacken.

— Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt utmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid skenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina. Förstod ej då att uppdraget var ett sorts "mention honorable." Alla möjliga former har också afunden!

Frånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder, så hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till Marockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.

Såväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och luften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt strålade rakt öfver hjässan, uti Orion.

Tiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel uppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.

Förste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af remontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt hans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl under lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej i faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan och blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.

Kaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig på att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.

Mina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af andre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.

Detta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven svenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste styrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid till bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.

En annan gång råkade andre styrman i envig med en matros och då jag ilade till hjälp fick jag plötsligt bakifrån ett slag med en spake, så att jag döfvad föll ned på skansluckan.

Provianten var skämd, "bisketten" begynte "lefva" och vattnet smakade äckligt, knorret steg stund från stund.

Herran vete hvad det blifvit af oss, om icke vi igen blifvit undfägnade med en storm, hvilken visserligen till en början dref oss ur kursen, men sedan vände om till vår fördel, och för fulla babordshalsar fingo vi en vacker, solig morgon Afrikas höga kust i sikte ungefär vid 17 Greenwich longitud och 30 Sydlig latitud.

Vi kryssade nu några dagar upp mot Port Nolloth, hvars skimrande kopparrika bärg redan lyste i fjärran. Dock "Hast Du mir gesehen!" En ihärdig frisk kultje blåste emot, och då lasten till Nolloth var obetydlig, beslöt kaptenen vända om och styra kosan på Goda Hopps udden. Hvilken angenäm färd var det ej! En ren lustfärd långsmed Afrikas här och hvar synliga kuster.

Nattetid lyste hafvet med fosforglans vida ikring. Infusorierna bildade emellanåt långa slingrande eldrep. Om dagen seglade nätta, vackert färgade musslor sirligt förbi oss.

Oräkneliga skaror nyfikna tumlare-delfiner kommo rusande genom vågen långt ifrån. Flygfisk-svärmar flögo upp, skrämda af bruset kring skeppsbogen.

Vildändernas falanger sågos högt uppe i skyn och snåla kapdufvor och andra hafsfåglar kretsa oafbrutet öfver kölvattnet, i hvilket ett par unga hajar uppehålla sig.

En dag visade sig på afstånd hvalar och slutligen fingo vi njuta af anblicken utaf den majestätiska albatrossen.

The Captain förströdde sig med att skjuta på dem. Mig skulle detta ej varit i smaken om jag äfven bommat mindre ofta än han!

Under hela oceanresan hade vi på sin höjd fått sikte på 3 à 4 stycken seglare, ehuru väl 100,000 hvarje stund plöja hafvet, nu syntes de däremot hvarje dag. En kväll kort efter mörkrets inbrott signalerade utkiken "Light under portbaw" och vi blefvo i tillfälle betrakta en af Sir Donald Currie & C:is ståtliga första klass passagerarebåtar — jag tror det var Hawarden Castle — som rikt eklärerad ilade förbi oss. Sådana fartyg ha en större farhastighet än våra bantåg.

Följande dag passerade vi ett stort fregattskepp, kommande från Java, och vår besättning, som upptäkte några fruntimmersparasoller på akterdäck, kom i formlig extas, hurrade, "cheerade" och viftade med hattar och dukar. Cherchez la femme! — Fören stöter emot Cape Towns dockkaj. Oceanen är åter lyckligt öfverseglad — huru oändlig den än är, hvilka hemligheter den än gömmer i sitt ofantliga djup, — vare sig lämningarna efter den försvunna civiliserade världsdelen Atalanta eller hiskliga blötdjur och pansarvidunder, ja fast själfvaste stora sjöormen, ett står fast: det är med klappande hjärta man hoppar i land på Afrikas jord. Nyfikenheten har så spänt nerverna, att man tycker flygsanden, som den starka blåsten för i ögon, öron och näsborrar, är skönare att inandas än passadens härliga vindfläktar. Oceanen är ändå bara vatten och fiskar, medan Afrika är jord, växter och varmblodiga djur och människor. Att största delen människor äro svarta märker man genast vid första ögonkastet. — Farväl sjökamrater! Vill det väl — återse vi hvarandra i Port Elisabeth, ty dit skall Snowdrop om några dagar ställa kosan — och jag med.

III Kapitlet.

Afrikas allmänna geografi.

För menige män och lärde, som ej bekymrat sig om Afrika. Man bör ej marschera efter hvarandra likt kungarne i Sköna Helena.

Afrika ligger ungefär emellan 37 1/2° N. Lat. och 35° S. Lat. samt 45 3/4° Paris 50° Greenwich O. Long och 20° Paris 24 3/4° Greenwich V. Long.

Dess ytinnehåll är omkring en half miljon och par tiotusental kvadratmil. Finlands areal är 6,000 kvadratmil med några hundratal därtill.

Afrikas största floder äro Nilen, Niger, Kongo, Zambesi och Orange floden m.fl. Vårt land skulle icke inrymma någon af dem, knapt nog europäiska Ryssland. Nilen är längst, Kongo vattenrikast och djupast. Amason floden i Sydamerika är flodernas "Champion of the world", men den är grund.

Afrikas största sjöar äro Viktoria-Nyanza, Tanganika, Njassa, Tsad, Bangweolo eller Bemba, nära hvars strand Livingstone dog. Vidare N'gami, Meru, Albert Edvard och Albert Nyassa, Rudolfssjö, Mokarikari, Estoscha, Leopoldsjön och andra Kongoflodens sjöar.

Afrikas högsta bärg äro följande: Atlas i Marocko, Tar-So-Bero i Sahara, Pellot och Kolima i Senegal, Kamerun, midtemot ön Fernando Po i Guinea bukten, Erango i Hererodamara, Kapbärgen och Svartabärgen, Storm och Drakbärgen mellan Boers republiker och Natal, Motopa i Maschonaland, Bismarck, Zambo och Milundseka kring Zambesi och Schirvé sjön, vidare Tata-Magongo i Loanda-Benguela, Mbonda i det inre Lunda, Lokinga vid Bangweolo, Lomve västerom om Makualanden, Rubeho i Usagara, Kilimandjaro och Kenia mellan Viktoria sjön och Indiska ocean, Dem-Bekir i Bahr El Ghasel, samt Ruvenzori eller Mänbärgen bakom Viktoria och Schweinfurthbärget i Vadelai vid öfre Nilen. Ändtligen alplandet Habesch eller Abyssinien. De högsta bärgstopparne äro ständigt snöbetäkta, äfven under ekvatorn. På den stora ön Madagaskar i Indiska ocean, österom Mozambik kanalen, ligga höga bärg.

Afrika är rikt på mineralier och metaller.

Guld påträffas öfveralt, utom i Sahara och norrom denna öken. Mesta guldet finnes vid Guineaviken och i det inre mellan ekvatorn och 30° S. Lat.

Silfver är en för Afrika icke häller främmande produkt. Transvaal har flere silfvergrufvor. Boers länder äro rika på diamanter och stenkol. Diamantfebern har skapat den ståtliga staden Kimberley midt i en vidsträkt öken, där vatten sparsamt erhålles och lifsförnödenheterna endast långväga ifrån. Marmor och porfyr förekomma såväl i norra som södra Afrika.

Koppar erhålles från flere ställen i öfverflöd, såsom vid Port Nolloth. Kopparringar om armar och ben utgöra de afrikanska svarta fruntimrens största förtjusning, medan de däremot äro jämförelsevis likgiltiga för föremål af guld.

Synnerligen söder om 5° S. Lat. är Afrika rikt på både järn, bly, zink, salt m.m. Katanga lär vara ett värkligt Eldorado.

Att Afrikas fauna och flora är mäktig, omväxlande och, där ej vatten saknas, äfven utomordentligt rik vet hvar och en, men äfven i Sahara och Kalahari ryter lejonet då det fäller giraffen, medan antiloper och strutsar fly förfärade undan.

Ehuru negrerna hushålla med elefanter sämre än vi med veden, finnas dessa djurens kejsare ännu i talrika hjordar uti det inre, och var jag i tillfälle att se en flock af dessa väldiga djur taga sig ett hafsbad vid Cap Delgado, ej långt från Rovuma flodens mynning. Hvem kan uppräkna de olika slagen af "nöt", jag menar här fyrfota med hofvar och klöfvar försedda djur, af hvilka det formligen kokar i skogarne nedanom Kongo ända till Boers stater. Märkligt nog påstår Stanley, att urskogen emellan Aruvimi, en biflod till Kongo, samt sjön Albert var öde och tom.

Ehuru H.M. Stanley ovilkorligen är den djärfvaste och förste af alla Afrikaresande, fruktar jag i all min ringhet att han misstagit sig härvidlag. En stor expedition, som hans senaste, med en Maxims kulspruta kan skrämma äfven en noshörning på flykten, för att ej nämna små fåglar.

Gnubockar, damaantiloper och flodhästar förekomma "en masse", men ledsamt nog äfven hyenor, ormar, såsom den ilskna och giftiga Pufferten, hvilka icke tvekar att förfölja och kasta sig på en ryttare. Enfin de så att säga humoristiska, men elaka krokodilerna, hvilka jag gärna lämnar, då jag haft så många obehag af såväl fyr- som tvåbenta krokodiler.

Det indiska hönset, som öfverflyttats till Afrika, har så förökat sig på Mozambik kusten, att en höna säljes för ett pris motsvarande fem penni vårt mynt. Inhemska afrikanska pärlhöns äro dyrare. Getter äro Afrikas "pièce de résistance."

Utan att uppehålla mig vid äckliga leddjur och crustaceer vill jag vidare relatera något om de många, enligt våra begrepp underliga, fast ofta välsmakande fiskar, hvilka simma i floder, sjöar och längs kusterna. Här vimlar det af den spetsnosade Mölertsen och den trubbnosade Springerten. Lax och forell, gädda och kolsvart aborre. Gruntern, som vid fångande grymtar som en liten gris. Månfisken. Den enorma Viktoriatrattan. Hornfiskar. Blånosen. Elektriska flundran. Darrålen. Sandstocken, som är stor, alldeles genomskinlig och anses ytterst delikat. Krithvita simpor. Den otäcka kattfisken, som med sina palper hårdt griper om fiskarens fingrar eller vrist. Sandhundhajen — liten men elak. En oändlig serie — lefvande dels i salt, dels i sött vatten, samt ibland i båda.

Dock nog nu om fiskar!

Af deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise gräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken man vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad och tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå "Hara-Kiri" blott för att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar och papegojor återkommer jag törhända framdeles till.

Men om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min afsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag slå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal bygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik. M. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med påtrykt "Maschado Mozambik."

Följande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska gaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste "Uelzen Deutschland." Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande dödats.

En samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga ombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som förde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig nämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af en portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa. Hvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.

Tonga eller som jag tror de heta "sällskaps fåglar", små blågrå med hvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man högt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större kroppsstorlek.

Kolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln med sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare, scharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och "man soll sich nicht verblüffen lassen", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare besvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon rullning af ångbåten.

Men låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står otvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar Olje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i södra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke kaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar riktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en alldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör till släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab, apbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär, fikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. — alla frodas de i Afrika vare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten uppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens röda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas skogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.

Det australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter himmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall det väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning och kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad nytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets terpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd om bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas äro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och citron, också de infödda afrikanska medborgare.

Detta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe för det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro numera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det samma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för "niggrarne" längs hela Mozambik kanalen.

I södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda sädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl negerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet af ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan pistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika kan bjuda uppå.

Till det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi räkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.

Blodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika förhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck, en strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och Kingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade densamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som tusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej "såg ängen för bara blommor." Hvilken arom i luften. Outsägligt!

Buffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika arterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till ljusblått och blekhvitt. — Och när man sedan skådar hela byggnader öfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade, doftande ornamenteringar — —!

Traditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en af Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera i flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo upphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens början påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom annorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga historikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad. Riken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden sträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet omfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans) torde grundlagt detta välde.

Vid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med hufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder och västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre Zambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner härröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir, i Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet sjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses utgöra en kvarlefva.

I det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från Bangwelo ända bort till Kongo och Nilen.

I dessa näjder finnas nu de obetydligt kända Lunda staterna.

Det säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha hade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste konungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu. Ett halft dussin "kilulu" voro ministrar, bland dem: kocken och skarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare. Efter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort muhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön utträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.

Ungefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500 Afrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för sitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och till indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.

Till och med den portugisiska gamla staden Mozambik vågade han anfalla. Mazimbus enka Matsussa eller Tin-bana-dumba fortsatte eröfringarna. Matsussa eller Tin-bana-dumba N:o II for fram ännu vildare och utbredde skräck i alla riktningar.

Djagafolket var kraftfullt men grymt och blodtörstigt. Deras plägseder voro sudlade med den värsta vantro, utan rediga moraliska begrepp vare sig i ett eller annat. Barnamord hörde till religionsbruken.

Inom tidens lopp blefvo dock sederna bättre och mildare, så att Mutata Kasangi-Polanka till och med lät döpa sig och sin familj, jämte det han bistod portugiserne mot den vilda negerdrottningen Anna Singa.

I slutet af 1600 talet splittrade sig den afrikanska "Stor-Moguls" rike för inre oroligheter, engelsmäns och portugisers påträngningar.

För närvarande finnas visserligen större riken i Afrika, men icke efter den skala, uti hvilken Kanem, Morapu, Zimbus eller Monomatapa voro tilltagna. Större delen äro mindre höfdingadömen, i besittning af obetydliga områden. Däraf oafbrutna talrika krig, mest för slafhandelns skull.

Som man vet, hafva — utom den Fria Kongostaten och de i norden belägna Marokko, Egypten och Abbyssinien — Tyskland, England och Frankrike nominelt beslagtagit all ledig mark, den icke portugiserne förut besatt.

Mahdins dunkla och prekära rike må vi här lämna åsido.

Den enda ras, som på senare tider och kanske ännu i framtiden sätter ett hårdt motstånd mot européns inträngande, är kafferrasen i Sydöstra-afrika eller de egentliga Zulus. Deras ryktbara furstar hafva gifvit engelsmän, boers och portugiser ofantligt bråk och bekymmer. Kafferns starka familjekänsla gör, att några hundratusen, ja tiotusental äro färdiga att bilda en nation, medan de talrika hottentotterna icke tyckas hafva begrepp om nationalitetskänsla, (solidaritetskänsla!) — Detta oafsedt sitt vackra och rika språk. "Slagen till slant" passade åt hottentotten till ordspråk. Kaffern går däremot omkring och rufvar huru han skall kunna hämnas inkräktaren af hans jord. Det är den svarte indianen. Den svarta demimonde världen i kolonialstäderna räknar äfven 10 hottentottskor på en kafferska. Utom hottentottskan och Tete-Kafir är bland Afrikas otaliga dialekter Hainbundoabantu och Kisuabili språket vid Zansibarkusten de mest framstående.

Buschmännen förefalla apmässiga och utgöra, måhända, Darwins saknade mellanlänk.

Den som är hugad blifva afrikakännare har nuförtiden ett rikt material i Mungo Parks, Livingstones, Camerons, Burtons, Barths, Spekes, Ch. Andersons, Schweinfurths, Manch's, Galtons, Du Chaillus, Pogges, Nachtigals, Serpa Pintos, Bakers, De svenske officerarnes "Tre år i Kongo" —, ett utmärkt arbete —, vidare H.M. Stanleys, Emins, Triviers m.fl. utgifna resebeskrifningar och vetenskapliga afhandlingar.

IV Kapitlet.

Kap-kolonin.

Sydafrikas hufvudstad. Nationalparken Knysna. Olika sätt att resa, gratis eller efter två guldfuchsar. Skilnaden emellan en Hottentottska och en Kaffer. Zigenare af högre rangklass. Landsortsstäder m.m.

Senare hälften af september 1890.

En neger i den för härvarande svarte arbetare traditionella dräkten, hoc est i en stor säck, med hål utskurna för hufvud och armar, stod med min sjömanskista på sitt ulliga, bara hufvud och mina öfriga effekter framför sig på marken, färdig att fatta tag i dem och bära sakerna hvarthän han än fick order af den hvite mannen.

Ordern var ännu ej gifven, och detta ehuru redan väl en halftimme förflutit sedan jag städslat karlen.

Villrådig satte jag mig på en lös kvadersten, som af någon anledning icke funnit användning vid de storartade, dels fullbordade, dels vidare fortgående arbetena på förbättrande af Kapstadens hamn, hvilken är öppen, synnerligen för vindar ifrån nordväst.

Min svarte hajduk blängde en stund, hvarefter han varsamt placerade kistan på kajen, satte sig uppå den och, med ett för en neger ovanligt lugn, ur en liten säck framdrog en tennflaska, fyld med vatten, ett par runda hvetebullar och en strut sandsocker, hvilket alt han strax lät sig väl smaka. Vatten, hvetebröd och en dosis sandsocker utgör negerarbetarnes i Kapkolonins hamnstäder hufvudsakliga föda. I nattkvarteret, skjul där de i större och mindre skaror logera, tillkommer emellanåt en skål kokt ris och vid "prasdnikar" en bit kött — sak samma efter hvilket slags djur…

Särdeles sparsamma förstå de svarte arbetarne att inom 5 à 6 månader hopbringa en icke obetydlig summa, med hvilken de sedan tillhandla sig lämpliga bytesartiklar, för att i sina ofta aflägset belägna byar köpa sig nya hustrur m.m. Ju flere kvinnor en sådan man eger, dess ljusare ser han framtiden an — motsatt mot oss. — Nålpenningar till toaletter komma ej ifråga och medan mannen arbetar i hamnen, så bruka hustrurna jorden och förkofra boskapen. En dag synes karlen ej mer vid anmälningstiden å kontoret. Själf välbärgad negerbonde, sänder han en fattig kusin i stället! Aldrig vistas han i staden längre tid än halfva året. Ofvansagda gäller förnämligast kafferstammen. Hottentotterne, massan af arbetarne i hufvudstaden Cape Town och i småstäderna, äro jämförelsevis lättsinniga och vårdslösa.

Några regndroppar föllo. Jag blickade upp förvånad. Det regnar jämförelsevis sällan i denna västliga zon af Kapkolonin. Så hade jag hört och läst. Solen glänste ännu emot "Tafel-Table" eller på svenska Bordbärgets sluttningar, medan kring Lejonhufvudet och Djäfvulspiggen mörka lager af moln hade hopats. Själfva staden, där den utsträkte sig på slätten från bärgets fot till hafsstranden, låg i en egendomlig belysning. På en stadsdel föll ett stridt regn, en annan träffades af tre à fyra grant skimrande regnbågar, under det att några delar åter lågo i solljuset.

öfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och de spetälskas hospital — Robben Island — stiga äfven molnmassor. Vinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med ett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga blixtar.

En god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med, men min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag misstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren — i september — faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att rusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag gaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.

Från denna kaffe "schopp" begynte sedan min rastlösa 8 månaders hemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och uppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre, per järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva — luftballong, med hästar, bufflar och mula eller "en footback"; ensam med blott stafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men äfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och hjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.

"Die Todten reiten schnell" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra år tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag "En vivant il faut se dépécher aussi tout de mème."

Negern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr — en Borgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe, antagligen för sjömän och arbetare. — Inredt på engelskt sätt med reminiscenser af gammal holländsk smak. "The old Dutsch" har i dag som är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt inrättade och "gåpående" Kapkolonin.

Själfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin docka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala publika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga gammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga bärgen i fonden — själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig, oförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: "höga som kommande tider, dystra som de förgångna."

Refrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har det varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid varda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan "det hela som är ingenting?"

— "Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar"… hörde jag en röst gnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat Kiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen i fråga. — "I Arkadien" — tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar man sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet ej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu varmare intryck.

Tilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka på någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands svenska ljuda "varmast."

Finsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla gossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. — Den jag råkade på i kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och Anderson hette han — icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej mera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade jag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår egen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons sånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun — i närheten af, låt vara — Goda Hoppsudden.

Tacka Gud måste man i alla fall. A. kände Kap ut och in och det dröjde ej lång tid innan äfven jag gjorde så, och dessutom slut på de fem pund jag förtjänat å Snowdrop. Går det engång, så går det, och bär det utför, så bär det! Jag formerade bekantskap med en finne Lz som, sedan flere år bosatt i Kap och gift med en hotellvärds dotter därstädes, var glad att få höra nyheter hemifrån och vänlig nog att hjälpa mig i väg på min beramade tur omkring Zansibar. Ingen småsak förresten för en "pank" herre och svårare att lyckas i, fruktar jag, än t.ex. att segla till Hangö välförsedd, eller rida på velociped från H:fors till Borgå midsommartid och skida tillbaka till julhälgen — men sport, är sport — när det kostar mycket penningar.

Den förnämsta gatan i Kapstaden är Adderley Street, alias Heerengracht. på vänster hand — efter som jag kom in på gatan — visade sig bangården, Standardbankens hus, den säkraste af alla afrikanska banker, af hvilka Union och Africanbank instälde sina betalningar innan jag ännu hunnit till Natal, vidare, högre upp, en gammal holländsk kyrka med en säregen spira. Till höger magasin med spegelglas fönster, butiker och kontor.

En vacker gata stöter där till, St. Georgs gatan. Vi styra kosan utmed den. Tidningsbyråer: Cape-Times, Annual argus' spedition, postkontoret, klubblokaler och en vacker katedral upptäktes här. I Öster, mot bärgen skådar man den engelska villastaden. Hvarje boning är omgifven af en den mest inbjudande trollska, större eller mindre trädgård med springbrunn och här och där utstälda statyetter — af Venus, Psyke, Terpsichore, Bismarck och drottning Victoria.

Västerut ligga de urgamla holländska gatorna Loop, Burgh m.fl. I slutet af Adderley Street befinner sig den magnifika Regeringsparken, midt igenom hvilken en imponerande ekallé löper. Allén förefaller att vara innevånarnes älsklingspromenad.

I närheten af ingången till ekallén tronar Kap-parlamentets hus, kanske det ståtligaste i staden, uppfördt af röda tegel med trappor och pelare af cement eller en vacker, men något porös granit.

Ej långt därifrån äro bibliotek och muséer uppförda midt emot den Botaniska trädgården, på hvars motsatta sida Guvernörsresidenset befinner sig — en oregelbunden, ful gammalmodig byggnad.

Kapregeringen är ganska själfständig, såsom alla Englands kolonistyrelser. Genralguvernören Sir Henry Lochs var för ögonblicket med svit och en skvadron husarer uppe i Betjuanaland. Premierministern Mr Cecil Rhodes är kolonins rikaste diamantfältegare i Kimberley. Ehuru af holländskt ursprung lär han vara både aktad och mäktig på grund af framstående egenskaper. Han torde drömma om ett stort sydafrikanskt förbund och torde vara en nagel i ögat för boers, liksom för Natalkolonisterne.

Garnisonen är tämligen stark, men förstärkes yttermera af den "frivilliga armén", hvilken senare äfven fungerar som brandkår och till och med besitter eget artilleri. Dessutom finnes en talrik öfver hela kolonin spridd beriden polis eller gendarmeri. En afdelning af engelska flottan ligger städse i Simons-bay, till hvilken vik ett skildt järnvägsspår leder, till Kalkstation och Simonstown. Befästningar uppföras öfver alt på höjderna. Huru gärna hade jag ej, påminnande mig utsikten från Teneriffas pik, klifvit upp på Tafel eller Flata bärget men i följd af hårda omständigheter och för att ej blifva längre på vägen än lifvet skulle räcka begaf jag mig ombord å en af de ångbåtar som trafikera Sydafrikas kuster. Några dagar därefter steg jag ånyo i land vid den vilda, natursköna orten Knysna.

I flerdubbla kedjor höja sig bärgen vid Knysna — 23 1/4° Greenwich Long. 34° S. Lat. — alt högre och högre inåt landet. Nyligen har man funnit guld i dem.

De högsta, längst bort belägna, höljas af hvita dimmor, närmare kusten te sig deras ryggar som gredelinblå, i zigzag gående strimmor och ännu närmare resa de sig skogbeklädda gröna, slutligen har man strandens höga sandreflar, silfver och guldglänsande i aftonsolens skimmer öfver rödfärgadt haf. Det är ett färgspel utan like som jag förr ej skådat, hvarken på Mont-blanc i Schveitz, när alptoppen hälsar ljusets ursprung en klar, tidig morgonstund, eller i St. Vincents kraterhamn — hvarken vid Goda Hoppsuddens himmelsstormande klippa eller på Kap Agulhas romantiska, hafvet spetsen bjudande uddar; — måhända dock ute på ocean, då en laber bris färgar vågornas ryggar hvita, solen går upp eller ned och månen blänker högt uppe, bland stjärnorna.

En suck lättar bröstet huru ensam man än är — och i Afrika. Huru än öfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den gripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk natur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de högmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande skönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande skogsbäckar. Dödt! tanklöst! — hvilka dumheter! Naturen lefver, icke alltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker, jag är öfvertygad därom — ett strå hvassare än vi — som väl ofta tänka tokigt.

Vi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum nedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet af en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af oss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.

Blicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o människa, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som är litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas narr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola ju skildra en afrikafärd och närmast nu — Knysna.

Knysna är en obetydlig ort "med en hamn som ligger midt på torra landet", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan uppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten har rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode samt utnämna en hamnkapten.

Det bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga bärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har af kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono- eller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det dock mer än blott ett "tuppfjät" emellan ett, med iakttagande af alla vederbörliga former, uppsatt protokoll och ett "fait accompli".

En poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva instuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt, äfven på vilda djur —.

Om af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet, men Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af Kapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång enligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig själft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor — af passabel storlek — och hväsande ormar, men elefanter sågo vi icke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant — en morgon i daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar och en panter eller leopard — omöjligt att urskilja i den rådande skymningen.

En af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera hörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då han för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens skogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra elefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets tak och varit nära att vräka omkull hela kojan.

På sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och spången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana sig en väg.

Ett tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att komma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt för ormar och ohyran i löfvärket.

Jo, jo, men — nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö chaussén efter de lifliga guldskymlarne!

Närmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom slut.

Vågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver Groote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara Karrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året är en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt och kloförsedt.

Slättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora — tio par bufflar — i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt välvilliga när de upptäkt att man ej är "en fördömd rödnacke", vill säga: engelsman.

Ehuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i dag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i dessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare. Äfven många judar och tyskar.

Kafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande hottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen "Niggrar", men mycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.

Utom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet för negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en ljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt på deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt — hårdare än våra bondkvinnor — åt sina män, som hysa inga anlag att ställas under toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft, gärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man bokstafligen — baxnar.

Jag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och en hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna hvarandra som blåbär — hvarken i afseende å svärta, profil eller karaktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt mer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser, nubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan zansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera ifrån den mörkaste natt till en "svagt rosenskimrande morgongryning"; kaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta nog värkliga "färggåtor" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva sina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna — tertium non datur — äro mycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att ingen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.

Hottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag för korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande proportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga, prickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd i hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser albinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta i samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika nyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk. Hottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på sin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet förakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu hällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade under min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta hälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding, som ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit drottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En annan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från Europa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru dukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller, rusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.

Stränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta landsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott, och — finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en främmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan, men icke — repet, om man nb. får tag i karlen.

Uitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams Town en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af Winterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa Bay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om engelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för konstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt landet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med strutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på tvätten af ull.

Strutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen utmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till Atlanten i väster.

På den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej skog och vildmark taga lofven.

Kapsherryn är billig och utmärkt god — ocksä tämligen stark.

Se, så där ja — nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth med ett afrikanskt bantåg.

Gräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och eukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår handelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.

Port Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands metropol, törhända dock något mera.

Några steg och man står på "Jetty Street" samt är om några Ögonblick ute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.

Riktigt — där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade "Snowdrop". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar. Tvä bref.

"Långt från öga långt från hjärta."

I brefven läser jag råd och förmaningar om huru man bör bete sig för att bäst reda sig i Afrika. Mycket tacksam, men skulle hällre emottagit hundra bref, utan en enda förmaning, men i stället fullskrifna af nyheter hemifrån.

Go'morron, go'morron! Nej så roligt! Snowdropkamraterna, de unga vännerna Meyer och Sievertson skaka hand med mig. Vi voro tre stycken där och endast Meyer hade ett pund i fickan, som den generöse gossen genast stälde till vår gemensamma disposition. Vi sofde godt i hvar sin säng i ett långt, snygt rum uti enkefru Lowes boardingshus. Andra dagen åto vi duktigt, men blefvo till natten bortkörda af den grymma enkefrun, då vi ej mera hade att betala kontant. Namnet gjorde intet till saken, ty "Lowe" betyder ju kärlek. Döttrarna togo oss dock vänligt i hand, beklagande vårt öde.

Rädda för kapstädernas stränga polis logerade vi med våra saker ute i det fria utanför staden, inbäddade i sandbanken vid hafsstranden. Månen blickade vemodsfullt ned på oss. Sievertson snyftade, Meyer såg mycket fundersam ut och jag — var argare än en spindel.

Följande morgon tog jag reda på landsmannen Martin Nyberg — för närvarande i Rangoon, i Asien. Ädelmodigt stod Nyberg oss bi. Han hade god plats som uppsyningsman vid en kajbyggnad.

Med Nybergs hjälp skaffade jag Meyer och Sievertson ombord på en norsk skuta, som seglade till Port Natal, där de unga männen hade bekanta och aflägsnare anförvandter.

Det var med tårar i ögonen jag tog afsked af ynglingarne, och Meyer tvang mig låna sitt fickur — ett fickur som sedermera räddade mitt lif — en tacksamhetsskuld som jag gärna ville återgälda Meyer hundrafalt icke för att jag så ifrigt hänger vid lifshanken, men för att jag sannerligen ej velat dö, fallen för en rofgirig kaffers käppslag — och kanske bli kokad till ragout efteråt, till en mer eller mindre smaklig måltid åt hans fruar.

Jag skall pröfva läsarens tålamod med en kort beskrifning öfver Port Elisabeth, där jag vistades några dygn.

Det märkligaste intresset samlar sig kring Market Square eller torget, samt detta tidigt om morgonen.

En bråkdel, ehuru en mindre, af världens nästan alla nationer fyller då den stora platsen med dess springbrunn i midten; det ganska prydliga rådhuset på ena sidan och den parallelt med hafsstranden löpande hufvudgatan Main-Street's ena ändpunkt på den andra.

Main-Street är en ett par kilometer lång gata, med i början fina hus, som ju längre man går desto mera urartar till en stinkande gränd med usla negerruckel.

Jag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden, men antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven typerna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.

Kuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga indiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar, som äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf dessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland innehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga indozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock öfversållade med ofta dyrbara smycken.

Men infödingen själf "massa nigger!" Jo, han var säkert ej frånvarande. Tvärtom — han var mycket talrikt representerad — ifrån djupaste ebenholz till skäraste ljusbrunt — nästan som färgbrytningen på Knysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller prickig.

Jo — det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen äro negrerna löjligt nervösa eller — ha' de inga nerver alls. Huru "dåm" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå ut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke. Godmodiga och äfven älskvärda — riktiga svarta fransmän. In i landet äta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i uppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig. Hottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål och listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par gånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa nationaliteter.

Hvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå in på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke erkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på intet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och godhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.

Vinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse gatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i villastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St. George, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner frekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.

Den i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre datum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd, vackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden och öppna hafvet. Alfredsparken — namnet ett minne af hertigen af Edinburghs besök på 60-talet — syntes mig åter med sin kägelbana och danspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid utgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med tjänstepigor — svarta —.

Åter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en annan, växtligheten yppigare men krogarna lika — dyra.

Jag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis — i ett lider — på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men föredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf. En viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade sig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned, öfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén att hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt uttryck… Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till M.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.

Fotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V. Pettersson lägo på bordet framför soffan.

Påminner mig att jag gaf M.N. ett medhaft exemplar af mina ungdoms pennalster, utgifna under benämningen Skuggan, ett redaktionsfel, ty de buro ursprungligen titeln — I Skuggan — reslektyr för mognare ungdom till sommarferierna.

V Kapitlet.

Utmed afrikansk postväg.

Tre landsortsstäder. Mundering. Statskalendern och Adolsboken. Dagrar & skuggor. En afrikansk postiljon. Backfisch à la kaffer. Umpanajas sköna själ. Kaffernotiser. Tyska legionen från krimkriget i Transkeilandet. Guldfält och "Den ledes" frestelser.

Oktober 1890.

"Tack skall ni ha, Martin Nyberg, och lef väl tils vi råkas" — M.N. viftade med näsduken till farväl åt sin landsman.

Bantåget rusade i väg ibland gräsbevuxna, trädlösa kullar och det bar af mot norr, bokstafligen vers l'inconnu.

Med järnvägen kunde jag resa ända till Grahamstown. Därifrån tänkte jag vandra mot Boers republiker och sedan vända i en halfbåge till St. Johns river eller på Kafir Umsinvubu. Vid dessa exkursioner behöfver man väl ej vara utrustad med vapen och förnödenheter i den skala man är tvungen t.ex. vid expeditioner i Kongostatens inre, men icke kunde jag därför skryta med att vara väl försedd. Vapen — en gammal, rostig Colts revolver af grof kaliber, ammunition — 30 st. patroner.

Proviant: ett engelskt pund nio shillings. En ny pipa, present af Sievertson, med kort skaft och elfenbens munstycke. 2 god amerikansk tobak. Den afrikanska tobakskulturen är stadd i tillväxt, men som den nu serveras i kompakta rullar har den en frändskap med mahorkan ehuru den visst är lenare att tugga.

Öfriga förnödenheter:

Ett st. stärkt ny hvit skjorta — för något högtidligt ögonblick.

3 st. ylleskjortor (Åbo, Juselius).

3 st. yllekalsonger (H:fors, Kräki).

2 par afrikanska mockasiner, för att icke krypdjur från marken skola intränga och vålla en olidlig klåda.

3 par af erfarne vandrare rekommenderade skor.

En kompass.

En god karta öfver Sydafrika (ännu i behåll).

Inga strumpor.

Inga näsdukar höll jag på att berätta, tvärtom jag var försedd med femtio à sextio stycken, röda med affigurerade clowner, englar och elefanter i hvitt. Ytterligare: ett par långa band hvita, blå och röda glaspärlor. Dessa artiklar skulle tjäna som betalning för mat eller hvilket var det samma, till att ställa sig in hos negerhöfdingarnes gemåler.

Lektyr skall jag då alltid hafva med mig. På Pampan i Sydamerika hade jag t.ex.: Statskalendern. Denna gång hade ödet fogat att jag utom ett Konversationslexikon — engelskt kafirskt — tagit med mig den s.k. Adelsboken. I händelse jag läst i den under de många ensamma stunderna skulle jag bestämdt nu duga till Ridderskapets genealog — men jag duger icke —. Ursäkta att jag icke skäms för att tillägga att ett engelskt nya testamente, skänkt af Fru Hedenström-Welin i London och föga större till formatet, än att det väl inrymts i en större västficka, medföljde på färden.