Afrikanska Reseminnen / Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Verldsdel

AFRIKANSKA RESEMINNEN

Äfventyr och Intryck från En utflykt till de Svartes Världsdel

af

G. E. v. ALFTHAN

Helsingfors, J. C. Frenckell & Sons boktryckeri, 1892.

INNEHÅLL:

Företal. Inledning. I. Den famosa resan begynner. II. Snowdrop på Ocean. III. Afrikas allmänna geografi. IV. Kap-kolonin. V. Utmed afrikansk postväg. VI. Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden. VII. Kolonin Natal. VIII. På tropisk stråt med Fredrik Jambone. IX. På tropisk stråt med Simo Eskola. X. Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig. XI. Mozambik och Zansibar. XII. På tropiskt haf. Slutord: Ändan kröner värket @@ Talatta, Talatta.

Finska folkets tusenåriga förmåga "att frysa och svälta men segra tillika", tillegnas detta ringa arbete, som därjämte söker bevisa, att äfven en stark hetta ej kufvar Finnar.

Företal.

Ett arbete kan vara sämre eller bättre, men har en människa engång besvärat sig med att skrifva detsamma, är det ju förvisso författaren till förargelse om det icke blir trykt.

Blir det sedan icke köpt och läst, så har han en ny förargelse. De förtretligheter censuren kan vålla äfven den harmlösaste själ äro icke några förargelser — det är en ren njutning att råka ut för censurens sax — när nu engång en sådan existerar. Jag hoppas icke denna gång få njuta af dess utklipp.

Förargelsen att icke få de under en mödosam färd med svårighet förda, sedermera utarbetade anteckningarna trykta slet och ref i sinnet och gnagade på märg och ben så, att manuskriptet redan var utsatt för eldfara. Faran gick emellertid öfver, för hvilket anteckningarna stå i tacksamhetsskuld till en min vän. Om någon af de blifvande "kunderna" har ett ögonblicks nöje eller får någon ljus idé, i det han eller hon genomögnar landsmannens afrikanska minnen, så ber jag att han — eller hon — förenar sig med mig i att tacka denne. De vänner hvilka biträdt mig vid redigeringen tackar jag för den tålamodspröfvande granskning de låtit alstret genomgå — i den dubbla afsikten att medels strykningar förhindra obehagliga framtida utklipp vare sig af skandalhungriga kritiker eller en skuggrädd censur.

Tre ting äro goda — hvarför jag härmedels äfven tackar de landsmän, skandinaver och äfven främmande människor, hvilka manade af solidaritetskänsla eller ett godt hjärta hulpo mig ut på den vågsamma färden, lyckligt igenom densamma och slutligen lifslefvande — om äfven med en ramponerad kropp och en kalfatrad själ — hem igen.

I våra hetsade, nervösa fin de siècle dagar ger man sig knappast tid att ögna genom tidningar; vare det därför blott vetenskapsmän, filosofer och skalder tillåtet att nedskrifva tråkiga, digra volymer. En vanlig dödlig syndare bör vinlägga sig om att icke för mycket taga läsarens strängt anlitade tid i anspråk.

Kritikern "ex professo" kommer väl i alla fall att få "myror i hufvudet" af en innerlig önskan att sänka "biets gadd" i dessa anspråkslösa reseminnen.

Vare sig han — eller hon — gör det för att läka min reumatism eller för att få de efter afrikanska "väntalitebuskarne" jämt och nätt helade såren att ånyo blöda; i hvarje händelse är nuförtiden bäst att göra en bok så "lyhykäinen" som möjligt. Försiktigheten borde ingifva mig tanken att enligt gammal vana skrifva anonymt, men liksom blygsamhet pryder kvinnan, hör frimodighet, ja till och med en viss portion oförskämdhet mannen till.

Helsingfors den 7 Mars 1892.

G.E. v. A.

Inledning.

"Huru man blir resenär."

— — — — — Ständigt man mig velat klandra Då jag ej fått likna andra. — — — — —

Medan de flesta af mina jämnåriga — ungdomar äro de icke — åtnjutit en relativt eller måhända — äfven absolut fridfull tillvaro, har jag sällan fått förblifva i ro på stranden, utan städse, fattad af bränningen, åter och åter utkastats i vågsvallet…

Redan som blodung åtföljde jag min vördade fader på långa och mödosamma färder i Lappmarken. Den vilda jakten en hel höst tvärt igenom ryska Karelen utgör ej häller något minne af frid och ro.

1877-1878 deltog jag i fälttåget mot turkarne. 1879 besökte jag Paris och London.

Åren 1880-1881 gjorde jag en resa genom en stor del af Nordamerikas Förenta Stater.

1885-1886 vistades jag i Sydamerika — se "En utflykt till Antipoder" G. W. Edlunds förlag 1887. 1888 företog jag en tripp till Berlin, Schweiz, Wien och Tyrolen, — denna gång för att söka bot för min sjuka hustru.

Då man betänker att författaren däremellan iföljd af inträffade omständigheter åtskilliga gånger rest vårt eget land igenom kors och tvärs; vidare i "affärer" besökt våra nya vänner ryssarne och våra gamla vänner svenskarne, så nog blir äfven en zigenarsjäl trött med mindre —!

Det egendomliga ligger i att "den sköna själen" ursprungligen fasade för strapatser och att slita ondt, tvärtom var "den" ganska bekvämt anlagd, med hufvudintresset grupperadt kring nya uniformer, sköna damers baltoaletter och promenaddräkter. Reslusten inskränkte sig till en spatsergång på Esplanaden och något slädparti.

Naturbeundran visade sig i frasen — vanligen riktad till en fager, gråögd tärna: — "Hvilken härlig utsikt, min fröken!"

Jakt, fiske och all annan idrott ingaf leda om man undantager konsten att rida med någon dam på modet ifrån brunnshuset till senatstorget, och från senatstorget till — brunnshuset, eller att promenera ledande en stor hund vid band "kapellet rundt".

Några djupare studier i filosofi, matematik m.m. kommo ej ifråga. Man tog lifvet från den glada sidan och var mästare i att brygga bålar, så varma, som kalla… Man var rätt belåten med sig själf, tänkte just icke på medmänniskor och ansträngde sig öfver hufvud endast då man måste ut på — exercis.

Skulle jag fortsatt på samma sätt vore jag nu kanhända kammarjunkare och ansedd för en stadig herre, istället blef jag resenär och — bondemåg.

Sådana lekbollar för omständigheterna äro vi människor.

Huru förändrad är icke nu efter "studier", pröfningar och strider min lifsåskådning. Mig förnöjer numera hvarken damers toaletter eller nya uniformer, icke ens om dessa senare äro prydda med glänsande tecken.

Nej — det är ej mer blott bjällerklang som det gäller! Efter att hafva tagit afsked från militären — militären utan tross och kanoner — beslöt jag att egna mig åt jordbruk.

På det natursköna Kirjola upplefde jag sedan några lyckliga år under, som jag tror, sträfsamt arbete.

Så skänker lifvet en och annan stiltje… då och då solljus på blomsterprydda ängar… månsken i susande skogar och älfvodans… ljufva anderöster hviska om frid och försoning, om någonting bättre, fullkomligare, engång, för — den finska människan…

Men oblida makter begynna åter sitt spel. Ogynsamma konjunkturer tillstöta. Resultatet utmynnar i — "En utflykt till Antipoder". — Farväl hustru, barn, släktingar och vänner…

— — — Återkommen trampar jag ånyo fädernetorfvan, synnerligen kär för biltoge män.

Efter några omgångar tror man sig lycklig och säll. Solen ler och reumatismen ger vika. Affären går och det vackra hemmet öppnar sin famn åt mina små barn — då modern sjuknar in för att aldrig mera repa sig. — Idyllen tager plötsligt slut — och penningarna äfven…

Jag fattas af förtviflan, anlitar glaset och lider af dystra syner och drömmar, ser barnen inkastade på arenan bland rofdjur. Värnlösa, förlorade! Fadershjärtat vaknar och — förståndet också.

Nu börjar "vigilansen", men då man blott bjuder på sodavatten — går den illa. Då visar sig den räddande ängeln i skepnad af en "gammal vän" — som fått korgen af en kvinna. Han presenterar mig för henne, jag friar — och får ja!

Hon var en patriotisk flicka, som talade om blå garibaldiskjortor; om mindre anspråk och större själfständighetskänsla, om fosterlandskärlek och icke alls om — penningar. Det var någonting det.

Vi gifte oss — "mannen af börd och kvinnan af folket".

Många af våra små beräkningar slogo felt och därför nödgades vi söka utkomst i främmande land, tvungna att lämna mina barn i släktens vård.

Här kan jag icke underlåta att nämna några ord om sådana uttryck som: "Alla människors broderskap". Humoristen Saphir anmärker att frasen lyder så och icke: "Alla människors systerskap", emedan man lättare vägrar sin "broder" något — redan artigheten mot täcka könet erfordrar ett hänsynsfullare uppträdande mot systrar. — Huru många "bröder" har icke jag, och — likväl! — Jag sett dem en tid, en annan och jag ser dem ej mera.

Men som man bäddat får man ligga. Att jag är så alldeles ensam, oaktadt den vordna stora umgängeskretsen, måtte bero på att jag handlat orätt mot dem, att jag är den största syndare af dem alla, törhända den ende. Aldrig i världen har jag väl blifvit så ensam och öfvergifven i följd af att vederbörande icke mera se någon fördel för sig i att vidare följa broderskapets hälga lagar, sedan min lyckas stjärna ånyo håller sig dold bakom töcken. Det kan aldrig komma ifråga. Antagligen tjäna de fosterlandet genom att lämna mig åt mitt öde. Mitt samvete ropar till mig: knorra icke vindtböjtel mot dessa ädla patrioter, och jag instämmer: "Gud signe eder hederspaschor!" Ja väl, mitt förflutna lifs många motgångar, en hetsig naturs otaliga felgrepp, hågkomsten af mina små älskliga barn, det vemodiga minnet af min första maka, aktning för min andra hustru, ditt och datt förenade sig om att lösa fogningarna i det tämligen hårdt tillskrufvade samvetet. Mitt samvete vardt riktigt dåligt — och man påstår att det finnes samveten — ändå sämre…

Det — samvetet — tär och förtär, men uträttar likväl så ofantligt mycket godt. Odlen edert samvete!

Vi reste altså, men redan i Stockholm, därifrån en sjukdom tvingade min hustru att återvända, blef jag allena.

Jo det var hemtrefligt!

Sorgliga meddelanden om oväntade bekymmer dem fosterlandet råkat uti, trakasserier af kreti och pleti — ända hit, finansiella trångmål, den ofvan beskrifna samvetsoron… möjligen därtill bitterheten af en eller annan oförrätt, som man lidit — ah, man brydde sig ej mera om den usla lifshanken, utan greps utaf idén att man skulle kunna göra nytta åt världen genom att dö!

Då, just när pessimismens rötter fattat ett djupt fäste, sköt en optimistisk planta upp och spirade alt högre, ju längre jag läste i den gamla vännens bref, som kom med sista posten: — — — — — "du som af envishet, öfvertygelse eller genom ödet städse gått dina egna vägar, efter eget hufvud; du som dumdristigt icke tvekade att resa än hit än dit i världen och senast tänkt på Amur. Hvi förtviflar du nu? Var då engång konsekvent, gamla gosse. Res igen — res och res — men res till Södra Afrika och se efter om där finnes någon lämplig plats för våra finska emigranter, för dem, som redan blifvit strödda likt agnar för vinden och för dem, som kanske framdeles icke skulle önska blifva det! Kanske handelsförbindelser kunde anordnas? Nyheter äro i alla händelser roliga att få höra. Res, gamle gosse, res och kom frisk och lefvande hem igen så har ditt år ej gått alldeles förloradt — som, var du lugn för det — så mångas här hemma… Lef väl och välkommen åter!" — — — En timme satt jag och stirrade tankfull och tänkte på vännen, som hållit sig så käck och försakat så mycket…

Man låter tanken vagga hit och vagga dit till dess man fattar ett beslut.

"Hän till Afrika!"

Ett oblidkeligt öde bestämmer att man skall varda resenär, men i och med detsamma danas man till patriot, ty hvad som är bra på främmande botten vill man naturligtvis ha importeradt till hemlandet och hvad man, vid jämförelse, hemma ser vara: "blankt åt f—s" önskar man gärna se exporteradt, rättare expatrieradt. Afrika är ett lämpligt land, där gå spruckna kittlar och aflagda kläder med "fjång", medan klent mod, snobberi m.m. bortdunsta.

Slutligen måste man ju berätta för landsmanninnor och landsmän hälst en del af hvad man sett och hört, så godt förmåga och resurser medgifva, och sålunda blir man äfven "författare". Anhåller om öfverseende och tecknar eder

G.E. v. A.

Artsjö socken i en bondgård den 30 december 1891.

I Kapitlet.

Den famösa resan begynner.

Stockholms minnen. Göta kanal. Lilla och stora London.

Juli 1890.

Nu — vid gränsen till det tjugonde seklet är det en vansklig sak att för bildade nordbor beskrifva Stockholm, så mycket har om staden redan blifvit "satt på papper". Skall man våga försöket så måste det ske på ett alldeles nytt, originelt sätt. En vidlyftig skildring får det icke häller vara.

Skärgärdens trollska scenerier, Waxholms fästning, inloppets skönhet, Villastaden, Katarina hissen och konungaborgen berättar jag icke om. Ej häller talar jag om Mose- och Hasselbacken. Hvarken Riddarholmen med hela makten af historiska minnen eller "Djurgåln" med sina friska vindar och bilder "ur nya tidens lif" skall locka mig till en längre afhandling. Endast Gustaf Vasas bildstod på Riddarholmen och Bellmansbysten i Djurgården ber jag få påminna om.

I det lilla undangömda värdshuset "Bellmansro" med dess porslinskakelugnar från Bellmans dagar, sutto vi, min aflidna fru och jag, för år tillbaka, en hel dag försänkta i samtal om den förgångna tid, som aldrig kommer åter. Det var då, det. Nu gingo vi, min andra hustru och jag, ut till skogen vid Lill-Jans för att åse socialistmötet. Min första hustru, med sitt aristokratiska blod i ådrorna, hörde gärna historier från Gustaf III dagar, medan min andra med sitt demokratiska "sans ceremonie" en vacker morgon i början af juni 1890 förklarade sig hugad att spatsera ut till Lill-Jans för att höra på hvad Branting, Palm & consortes hade att förtälja. Så olika voro kvinnorna, att jag, arme man, blifvit ett mellanting mellan dem båda, hvarken fisk eller fågel… oförstådd af världen, den jag, uppriktigt sagdt, ej häller fattar…

Författaren torde nu — efter företal och inledning vara mera känd än mången person, om hvilken tidningarna förkunna: "Den kände filologen N.N. har i dag aflidit", eller "den kände pianisten M.M. anlände i går till vår ort". — Men mera känd än författaren är otvifvelaktigt Göta kanal, om hvilken jag finner det omöjligt afhålla mig från att yttra några ord af förtjusning. Hvilka omväxlande syner vid själfva midsommartiden!

Bäst man befinner sig vid Motala berömda värkstäder, sirliga och snygga, och ser hälgdagsklädda skaror glamma på hvardera sidan om kanalen, är man i djupaste vildmarken och genomplöjer tysta skogssjöar. Granens doft blandar sig med den af nyligen utsprucket björklöf. Änder flyga snattrande ur vassen, i hvilken gäddan slår och löjan plaskar.

Därpå glida vi mellan frodiga klöfverängar. Bin surra, syrsor gnissla. Fjärilar fladdra öfver till oss och högt uppe drillar lärkan.

Seglatsen öfver Vetterns och Venerns stora, svagt krusade vattenytor är tilldragande, men obesegrad framstår för minnet Finlands sjöars skönhet.

Däremot ställer slutet af vägen, ifrån det täcka Vennersborg till Trollhättan, Saima kanal afgjordt i skuggan. Kära, gamla kanal gräfd i fosterjordens sköte: "Du blott en yngling är — en konung synes denne mig!"

De nya slussarne, de gamla slussarne, inhuggna djupare och i hårdare bärg än klipptempel uti Indien, och trafiken sedan!

I detsamma toppläntan af en skonare försvunnit i afgrunden nedanför, visar sig skrofvet af en ångare invid slussporten ofvanom.

Hvilken fastnaglande, svindlande syn från bron öfver Trollhättan. Trollhätta, du naturens skötebarn. Ho är den, som troget förmår skildra din berusande skönhet, din öfverväldigande kraft?

Denna dånande vattenmassa, som högsinnadt skänker bort af sitt öfverflöd åt törstiga fabriker och kvarnar, hvilka, fult och näsvist, "sminka" dess rand, för att ömsom bred och mäktig, Ömsom muntert spridd bland skogiga holmar, klippor och stenar i tallösa forsar, vattenfall och rännilar ånyo framströmma allvarsam, förenad och obesegrad. Sannerligen häpnadsväckande är du, kolossala Trollhätta!

Men jag glömmer människorna för naturen. Med människor förstår jag här våra på fördäck och i lastrummet tätt sammanpackade finska emigranter, icke de välfödda svenska och engelska herrskapen på akterdäck och kommandobrygga, icke ens den värkligen pigga och söta Göteborgsmissen som en god stund styrt ångbåten ute på Vennern.

Halfannat hundratal landsmän som fly, fly som jag från fädernetorfvan. Det bästa folket (sic)!

Warum? — Darum!

Till Amerika, Australien, Nya Zeeland — och jag till Afrika.

På frågan: Hvad är ni för landsmän? fick man oföränderligt samma trygga svar: "Nog ä' ja' finne", eller: "Suomalainenhan minä olen". Samma gester med handen öfver hakan eller bakom örat. Visst äro de af samma folk fast de tala olika språk!

Med hvilken fart det bär af utför Göta breda älf, och hvad stränderna äro vackra och varierande! Skogbevuxna höjder och odlade, lägre belägna ängder, byar, fabriker och kyrkspiror, ång- och segelfartyg.

I den stilla aftonstunden komma vi in i det rika, välbebygda, kanske något sträfva och enformiga Göteborg. Men så är det Göteborgarens största stolthet att nämnas Lilla Londons medborgare och hans första omsorg är att väl ansa sina engelska polisonger. Stackars karl! tänker man ovilkorligen.

Utanför svallar hafvet — hafvet med ebb och flod, och uppe på en af höjderna lyser i aftonsolens glans ruinerna af den gamla borgen. I hamnen ligga talrika stora ångare och segelskepp. Det lossas och lastas ifrigt.

Lif och rörelse på de breda hamngatorna, lif och rörelse äfven på Esplanaderna af folk som begifva sig upp till Tivoli. En ensam en står däruppe vid ruinen! — — "Lilla London" har förlorats ur sikte och vi äro redan ur Göta älfs breda mynning, ute på Nordsjön.

Åter på Nordsjöns oroliga bölja som vresigt fräser mot några höga, sandklädda holmar, på väg till stora London. Lotsen lyfter sin blanka hatt till farväl och i ett nu gungar hans båt långt bakom oss. Lastångaren Prins Oskar, kapten W., var ett långt, fult och gammalmodigt fartyg; i stället var dess kapten kort, men vänlig och vacker. Vacker var styrmannen, maskinisten var vacker, vacker var köksan, vackra voro städerskorna och matroserna — en värklig blandning af Göta och Svea. Mindre vacker tedde sig däremot den ende passageraren som kaptenen godhetsfullt tagit ombord — gratis — för att Finland blödt för Sverge.

Vi foro öfver Nordsjön och inlupo i Thamesfloden. Cattle docks, Gravesend, Victoria-Albert docks, Greenwich, Tillbury dock. Stopp maskin!

— "Farväl kapten och tack"!

— "Lycka på resan! Lefve Finland!"

— "Yksin Lontoossa" — rann mig i sinnet där jag satt med min kappsäck i en skranglig "cab" hvars kusk sagt sig känna en billig "boarding".

Att befinna sig ensam i London med ett pund och tre shilling i fickan är icke något afundsvärdt. Visserligen hade jag af gammalt åtskilliga bekanta där, men bittra öden hade gjort mig människoskygg och jag hade beslutit försöka mig på: "help one self".

Hjälpa sig själf låter väl mycket bussigt, men är emellertid under Londonska förhållanden ett Herkulesvärk. Mig lyckades det äfven icke, utan blef jag nödd och tvungen begära råd och bistånd.

Men så påstår jag mig ej vara någon Herkules häller!

Sålunda visade sig svensk-norske generalkonsuln Juhlin-Dannfelt, hvilken jag hade att tacka för så mycket från min föregående resa till Sydamerika, åter vänlig och nobel.

En tagg ur den fosterländska törnrosen stack mig likväl här i hjärtat. Gemenhet och förtal synas då värkligen icke vara bannlysta ur vära landamären.

Falsifieradt skvaller begagnar till och med skriftliga utvägar, när munvädret icke kan uppfångas. Är det åter inskränkthet eller ren enfald, som intet förmår fatta, då, ja då — skall det just varda si och så med vårt framtida "olento". Fosterland! — morituri te salutant! — Men jag afviker från ämnet. Herr generalkonsuln hade utstått en svår sjukdom och det var därför ett sant nöje att se den fine, kloke och ädle mannen ånyo återstäld.

Herrskapet Welin, frun född Hedenström, hvilka med stor framgång och oberäknelig nytta sträfva för de talrika skandinaviska sjömännens materiella och andliga bästa, voro ett par personer, till hvilka jag äfven för alltid skall stå i den största tacksamhetsskuld. Ingeniör Welin är föreståndare för "The Scandinavian Sailors' Temperence Home" och fru Agnes Welin-Hedenström har redan länge förut i London värkat såsom sina och våra sjöfarande landsmäns goda genius.

En förträfflig vän fann jag i herr Harald Appelberg nu bosatt i Malmö. Hans afskedspresent, en solid, kort sjömansrock af bästa slag, var mitt trognaste plagg i Afrika och höll dessutom upp min "prestige" bland "Snowdrops" matroser under den långa oceanfärden.

Slutligen vill jag ej glömma vår finska pastor herr S—man, som, ehuru välvillig, föga kan göra något för i nöd stadda landsmän. Han borde af staten utrustas med medel, om ej för Afrikaresande, så för andra emigranter och sjöfolk.

Mycket har i vårt land blifvit gjordt för modernäringen jordbruket, om äfven mera kunnat göras t.ex. med kronans öfverloppsjordar, isynnerhet där skogen växer glest, men råg, korn, hafre och potatis kan odlas. Nu, sent om sider, begynner intresset för modernäringen fisket.

Få se när modernäringen sjöfarten egnas tillbörlig uppmärksamhet! Det obetydliga i Exportföreningen, som icke tagit steget fullt ut, och anslaget till några ångfartyg faller bjärt i ögonen.

Frågas billigt, hvad tillgöres för sjömännen?

"En rå sjöman" är lätt uttaladt af en lagerkrönt magister. Det är väl så anordnadt af försynen att magistern, som ofta endast kostar landet, skall omhuldas, medan beckig båtsman, som underhåller landet, alldeles bör förgätas. — — —

Midnattstimmen har förrunnit och ljuset nästan brunnit ut, men alt sitter jag med brefven från hemmet i handen och stirrar på Afrikas karta.

Fara hem och råka ut för spott och hån af en fåvitsk hop. Fara hem och blifva klafbunden till tanke och ord, Gud vet om icke äfven till hand och fot —?

Och hvarför? För mina synders skull. Nej — för att man älskar tala fritt, skrifva fritt… För att man icke hyllat den gängse uppskörtnings teorin. För att man haft otur och blifvit född under en olycklig stjärna.

Men barnen och deras fosterland? Grånade föräldrar. En älskad moder, den bästa af alla och den man minsann ej skonat mest. Och så mångt och mycket annat sedan! — — —

Följande morgon hade jag tagit hyra som simpel matros på järnskeppet "Snowdrop", destineradt till Port Nolloth, Cape Town och Algoa Bay. Ordres i sjön. Det var ett så poetiskt namn "Snöflingan". Måntro den sista man någonsin i lifvet skall skåda?

Innan vi dock segla åstad skall jag försöka skildra en af Londons märkligaste sidor, lifvet i dockorna och de lediga sjömännens tillvaro i kvarteren kring Commercial East och West India roads. För utrymmets skull måste jag fatta mig helt kort.

I trakten befinna sig alla de största sjömanshemmen. Det för skandinaver och finnar, redan omnämdt, det för engelska sjömän, det för orientaler m.fl. Äfven vimlar det af sjömanshemmens konkurrenter och dödsfiender, boardinglokaler och krogar. Endast den mindre, förståndigare och nyktra delen af sjöfolket kan inrymmas i hemmen; den vida större delen faller ett offer för boardingmastrar, deras runnare och inställsamma krogvärdar. Dessa hafva till den grad unga, oerfarna karlar och supiga sällar i sina klor, att dessa knappast kunna kallas sjömän. Lönlösa sjöslafvar vore en korrektare titel. Till exploatationsaffären höra ytterligare de s.k. danshusen, jämte dem tillhörande kvinliga adepter. Ännu tillkommer den hos krogvärdarne för par glas "schtarkt" per dag engagerade mångtaliga sjödemimondvärlden, som man ser lysa i alla färger, såväl i afseende å dräkt som hy.

Om kvällen efter sju, då äfven docksarbetare blifva lediga och tartuffeanlagda sjömän slinka ut ur hemmen, råder ett bedöfvande stoj och eger ett brokigt virrvarr rum i denna näjd. Frälsningsarmén anländer dessutom icke sällan med sina pukor, trumpeter och äfven trumma i spetsen. Vid "holydays", då lustfarare från och till landet passera, raketer, svärmare och bengaliska eldar afbrännas, är platsen värkligen icke lämplig hvilopunkt för en stilla person med svaga nerver. Bestämdt en värre förbistring än i Babylon. Under tiden ligga dockorna med de i deras famn slutna jättelika skeppen och den oändligt sig utsträckande raden af väldiga magasin i djupaste tystnad. Men redan i arla morgonstunden samlas ofantliga skockar af arbetare vid de tillslutna portarne. Karl den, som hinner först.

Snart flyter den lefvande strömmen in och det bullrar inom dockorna ännu starkare, än utanför dem senaste natt. Arbetet är mera ansträngande, men så också betydligt nyttigare för världen. Tiotusen fartyg in- och utklareras. Från den smäckra skonaren till den kolossala ångare, som går på Kina, eller det ännu hiskligare segeljärnskeppet på San Fransisko. Äfven vårt fartyg bogseras ut, utför Thames till kanalen…

II Klapitlet.

Snowdrop på Ocean.

Då en sjöman till häst är en styggelse inför Herranom, hvad är en f.d. gardes officer uppe i riggen, om icke en styggelse för själfva Hin Onde! Lookout for Africa!

Augusti 1890.

Man är envis som en finne, det kan nu inte hjälpas. Istället för att beskrifva oceanen åberopar jag ånyo "En utflykt till Antipoder" kap. sid. 11, 12 & 13 på hvilka blad man finner en del af de känslor uttrykta, hvilka bemäktiga sig ens varelse vid åsynen af densamma.

Törhända är man ej mera så poetisk som då. Det är också en stor skilnad mellan att resa som passagerare på en ångare och att sitta i riggen med tjärade händer som matros på en segelskuta. Äfven åldern värkar sitt till.

Vi hafva seglat ut ur La Manche och stryka i väg söderut med fulla segel för en styf nordväst med byar.

— "Skyskrapan bort", ropar the Captain och strax därpå: "Stagseglen bort utom apan."

Åskan går. Regnet smattrar ned mot däcket. Den alt starkare vinden tjuter i riggen. Mörkret är intensivt. Fartyget kränger vådligt och rullar ibland häftigt öfver för en störtsjö. Vinden blir mer akterlig och stampningen mindre, gongongen ljuder, "åtta glas, Port watsch" skall upp på däck. Iklädda oljerockar och sjöstöflar klifver en blandad hop uppför trappan. Negern i spetsen, tuggande och spottande, sedan den ständigt vresige, röde irländaren, så några alltid svärjande svenskar; en malaj i fez, en kines utan hårpiska och slutligen tämligen högtidligt stämda en f.d. finsk officer, norske kontoristen Meyer och den stackars unge fotografen Sievertson m.fl.

Vi skulle göra vår debyt i natt uppe i riggen under storm, i mörker.

The first Mate's barska stämma ljuder oss tillmöte.

Storbramseglet, storöfverbramseglet och tvänne klyfvare bärgades i en hast.

Gaffelapan äfven och mesanmastens beginesegel.

Sedan kom turen till fockmastens öfre segel. Hej, hur det bar undan. Klyfvarbommen strök i sjön med sina vatten och skufblindor och hvad de alt må heta…

Men framåt gick det, för de refvade återstående seglen.

Med darrande knän och händer kommo vi tre landtkrabbor denna gång helskinnade ned på däck.

Meyer hade fått sig en knuff af irländaren, för att han icke hittat rätt på refsejsingarne, och Sievertson ett par patenta örfilar af svenskarne, för att den stackars gossen icke kunde förmås göra annat på förmärsrån än hålla sig fast.

Jag hade gudi lof erfarenhet nog att någorlunda nöjsamt draga mig ur spelet samt fick till och med en kompliment af första styrman, som nedlåtande slog mig på axeln för mitt arbete med den sönderbrutna klyfvarbommens fastande, medelst talja, vid ankarspelets cylinder.

— "You will be a good sailor with the time", yttrade han småleende och tillade "What's your shipsname my boy?"

— "Makefast" — svarade jag utan tvekan.

— "Allright — nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare."

Styrmannen vände sig om på klacken.

— Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt utmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid skenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina. Förstod ej då att uppdraget var ett sorts "mention honorable." Alla möjliga former har också afunden!

Frånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder, så hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till Marockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.

Såväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och luften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt strålade rakt öfver hjässan, uti Orion.

Tiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel uppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.

Förste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af remontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt hans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl under lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej i faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan och blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.

Kaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig på att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.

Mina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af andre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.

Detta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven svenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste styrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid till bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.

En annan gång råkade andre styrman i envig med en matros och då jag ilade till hjälp fick jag plötsligt bakifrån ett slag med en spake, så att jag döfvad föll ned på skansluckan.

Provianten var skämd, "bisketten" begynte "lefva" och vattnet smakade äckligt, knorret steg stund från stund.

Herran vete hvad det blifvit af oss, om icke vi igen blifvit undfägnade med en storm, hvilken visserligen till en början dref oss ur kursen, men sedan vände om till vår fördel, och för fulla babordshalsar fingo vi en vacker, solig morgon Afrikas höga kust i sikte ungefär vid 17 Greenwich longitud och 30 Sydlig latitud.

Vi kryssade nu några dagar upp mot Port Nolloth, hvars skimrande kopparrika bärg redan lyste i fjärran. Dock "Hast Du mir gesehen!" En ihärdig frisk kultje blåste emot, och då lasten till Nolloth var obetydlig, beslöt kaptenen vända om och styra kosan på Goda Hopps udden. Hvilken angenäm färd var det ej! En ren lustfärd långsmed Afrikas här och hvar synliga kuster.

Nattetid lyste hafvet med fosforglans vida ikring. Infusorierna bildade emellanåt långa slingrande eldrep. Om dagen seglade nätta, vackert färgade musslor sirligt förbi oss.

Oräkneliga skaror nyfikna tumlare-delfiner kommo rusande genom vågen långt ifrån. Flygfisk-svärmar flögo upp, skrämda af bruset kring skeppsbogen.

Vildändernas falanger sågos högt uppe i skyn och snåla kapdufvor och andra hafsfåglar kretsa oafbrutet öfver kölvattnet, i hvilket ett par unga hajar uppehålla sig.

En dag visade sig på afstånd hvalar och slutligen fingo vi njuta af anblicken utaf den majestätiska albatrossen.

The Captain förströdde sig med att skjuta på dem. Mig skulle detta ej varit i smaken om jag äfven bommat mindre ofta än han!

Under hela oceanresan hade vi på sin höjd fått sikte på 3 à 4 stycken seglare, ehuru väl 100,000 hvarje stund plöja hafvet, nu syntes de däremot hvarje dag. En kväll kort efter mörkrets inbrott signalerade utkiken "Light under portbaw" och vi blefvo i tillfälle betrakta en af Sir Donald Currie & C:is ståtliga första klass passagerarebåtar — jag tror det var Hawarden Castle — som rikt eklärerad ilade förbi oss. Sådana fartyg ha en större farhastighet än våra bantåg.

Följande dag passerade vi ett stort fregattskepp, kommande från Java, och vår besättning, som upptäkte några fruntimmersparasoller på akterdäck, kom i formlig extas, hurrade, "cheerade" och viftade med hattar och dukar. Cherchez la femme! — Fören stöter emot Cape Towns dockkaj. Oceanen är åter lyckligt öfverseglad — huru oändlig den än är, hvilka hemligheter den än gömmer i sitt ofantliga djup, — vare sig lämningarna efter den försvunna civiliserade världsdelen Atalanta eller hiskliga blötdjur och pansarvidunder, ja fast själfvaste stora sjöormen, ett står fast: det är med klappande hjärta man hoppar i land på Afrikas jord. Nyfikenheten har så spänt nerverna, att man tycker flygsanden, som den starka blåsten för i ögon, öron och näsborrar, är skönare att inandas än passadens härliga vindfläktar. Oceanen är ändå bara vatten och fiskar, medan Afrika är jord, växter och varmblodiga djur och människor. Att största delen människor äro svarta märker man genast vid första ögonkastet. — Farväl sjökamrater! Vill det väl — återse vi hvarandra i Port Elisabeth, ty dit skall Snowdrop om några dagar ställa kosan — och jag med.

III Kapitlet.

Afrikas allmänna geografi.

För menige män och lärde, som ej bekymrat sig om Afrika. Man bör ej marschera efter hvarandra likt kungarne i Sköna Helena.

Afrika ligger ungefär emellan 37 1/2° N. Lat. och 35° S. Lat. samt 45 3/4° Paris 50° Greenwich O. Long och 20° Paris 24 3/4° Greenwich V. Long.

Dess ytinnehåll är omkring en half miljon och par tiotusental kvadratmil. Finlands areal är 6,000 kvadratmil med några hundratal därtill.

Afrikas största floder äro Nilen, Niger, Kongo, Zambesi och Orange floden m.fl. Vårt land skulle icke inrymma någon af dem, knapt nog europäiska Ryssland. Nilen är längst, Kongo vattenrikast och djupast. Amason floden i Sydamerika är flodernas "Champion of the world", men den är grund.

Afrikas största sjöar äro Viktoria-Nyanza, Tanganika, Njassa, Tsad, Bangweolo eller Bemba, nära hvars strand Livingstone dog. Vidare N'gami, Meru, Albert Edvard och Albert Nyassa, Rudolfssjö, Mokarikari, Estoscha, Leopoldsjön och andra Kongoflodens sjöar.

Afrikas högsta bärg äro följande: Atlas i Marocko, Tar-So-Bero i Sahara, Pellot och Kolima i Senegal, Kamerun, midtemot ön Fernando Po i Guinea bukten, Erango i Hererodamara, Kapbärgen och Svartabärgen, Storm och Drakbärgen mellan Boers republiker och Natal, Motopa i Maschonaland, Bismarck, Zambo och Milundseka kring Zambesi och Schirvé sjön, vidare Tata-Magongo i Loanda-Benguela, Mbonda i det inre Lunda, Lokinga vid Bangweolo, Lomve västerom om Makualanden, Rubeho i Usagara, Kilimandjaro och Kenia mellan Viktoria sjön och Indiska ocean, Dem-Bekir i Bahr El Ghasel, samt Ruvenzori eller Mänbärgen bakom Viktoria och Schweinfurthbärget i Vadelai vid öfre Nilen. Ändtligen alplandet Habesch eller Abyssinien. De högsta bärgstopparne äro ständigt snöbetäkta, äfven under ekvatorn. På den stora ön Madagaskar i Indiska ocean, österom Mozambik kanalen, ligga höga bärg.

Afrika är rikt på mineralier och metaller.

Guld påträffas öfveralt, utom i Sahara och norrom denna öken. Mesta guldet finnes vid Guineaviken och i det inre mellan ekvatorn och 30° S. Lat.

Silfver är en för Afrika icke häller främmande produkt. Transvaal har flere silfvergrufvor. Boers länder äro rika på diamanter och stenkol. Diamantfebern har skapat den ståtliga staden Kimberley midt i en vidsträkt öken, där vatten sparsamt erhålles och lifsförnödenheterna endast långväga ifrån. Marmor och porfyr förekomma såväl i norra som södra Afrika.

Koppar erhålles från flere ställen i öfverflöd, såsom vid Port Nolloth. Kopparringar om armar och ben utgöra de afrikanska svarta fruntimrens största förtjusning, medan de däremot äro jämförelsevis likgiltiga för föremål af guld.

Synnerligen söder om 5° S. Lat. är Afrika rikt på både järn, bly, zink, salt m.m. Katanga lär vara ett värkligt Eldorado.

Att Afrikas fauna och flora är mäktig, omväxlande och, där ej vatten saknas, äfven utomordentligt rik vet hvar och en, men äfven i Sahara och Kalahari ryter lejonet då det fäller giraffen, medan antiloper och strutsar fly förfärade undan.

Ehuru negrerna hushålla med elefanter sämre än vi med veden, finnas dessa djurens kejsare ännu i talrika hjordar uti det inre, och var jag i tillfälle att se en flock af dessa väldiga djur taga sig ett hafsbad vid Cap Delgado, ej långt från Rovuma flodens mynning. Hvem kan uppräkna de olika slagen af "nöt", jag menar här fyrfota med hofvar och klöfvar försedda djur, af hvilka det formligen kokar i skogarne nedanom Kongo ända till Boers stater. Märkligt nog påstår Stanley, att urskogen emellan Aruvimi, en biflod till Kongo, samt sjön Albert var öde och tom.

Ehuru H.M. Stanley ovilkorligen är den djärfvaste och förste af alla Afrikaresande, fruktar jag i all min ringhet att han misstagit sig härvidlag. En stor expedition, som hans senaste, med en Maxims kulspruta kan skrämma äfven en noshörning på flykten, för att ej nämna små fåglar.

Gnubockar, damaantiloper och flodhästar förekomma "en masse", men ledsamt nog äfven hyenor, ormar, såsom den ilskna och giftiga Pufferten, hvilka icke tvekar att förfölja och kasta sig på en ryttare. Enfin de så att säga humoristiska, men elaka krokodilerna, hvilka jag gärna lämnar, då jag haft så många obehag af såväl fyr- som tvåbenta krokodiler.

Det indiska hönset, som öfverflyttats till Afrika, har så förökat sig på Mozambik kusten, att en höna säljes för ett pris motsvarande fem penni vårt mynt. Inhemska afrikanska pärlhöns äro dyrare. Getter äro Afrikas "pièce de résistance."

Utan att uppehålla mig vid äckliga leddjur och crustaceer vill jag vidare relatera något om de många, enligt våra begrepp underliga, fast ofta välsmakande fiskar, hvilka simma i floder, sjöar och längs kusterna. Här vimlar det af den spetsnosade Mölertsen och den trubbnosade Springerten. Lax och forell, gädda och kolsvart aborre. Gruntern, som vid fångande grymtar som en liten gris. Månfisken. Den enorma Viktoriatrattan. Hornfiskar. Blånosen. Elektriska flundran. Darrålen. Sandstocken, som är stor, alldeles genomskinlig och anses ytterst delikat. Krithvita simpor. Den otäcka kattfisken, som med sina palper hårdt griper om fiskarens fingrar eller vrist. Sandhundhajen — liten men elak. En oändlig serie — lefvande dels i salt, dels i sött vatten, samt ibland i båda.

Dock nog nu om fiskar!

Af deltagande för den redan tröttnande läsaren skall jag totalt förbise gräshoppar, myror, moskitos, flugor och mångfaldig ohyra, af hvilken man vid ett oförsiktigt valdt lägerställe bokstafligen blir öfversållad och tvungen att förbittrad resa sig, färdig att begå "Hara-Kiri" blott för att slippa den objudna invasionen; apor, roffåglar, marabustorkar och papegojor återkommer jag törhända framdeles till.

Men om små sångfåglar och svalor vill jag genast säga något. Då min afsikt ingalunda är att göra boken lång, torr och dyr, tänker jag slå två flugor i en smäll och berätta om ett par svalor, som åratal bygt sitt näste under taket på verandan i Maschados hus i Mozambik. M. fångade dem en dag och fäste ett sidenband om hvarderas hals med påtrykt "Maschado Mozambik."

Följande år ätervände den ena svalan, den andra torde de italienska gaminerna stulit. Svalan bar ett gult band på hvilket jag läste "Uelzen Deutschland." Svalan själf, stackare, hade vid dess förnyade infångande dödats.

En samling af små söta sångfåglar var jag i tillfälle att iakttaga ombord å H.M. Sultanens af Tjangebars (Zansibars) ångare Barava, som förde oss från Mozambik till Tjangebar. Uti en stor bur befunno sig nämligen några hundra af dessa oskyldiga små kvittrare. De sändes af en portugisisk dam i Tonga såsom gåfva åt någon förnämitet i Lisboa. Hvilket oförmodadt och trefligt ressällskap.

Tonga eller som jag tror de heta "sällskaps fåglar", små blågrå med hvita bröst, sutto radade på pinnen vid och på hvarandra, 6 à 8 man högt. I det fria bo de i tusental tillhopa. En annan art är af större kroppsstorlek.

Kolibris, metallglänsande honingsugare, den högmodiga paradisfågeln med sin orimligt långa nedhängande stjärt, bi- och flugfångare, scharlakansfågeln, kägelsnabeln, starar och "man soll sich nicht verblüffen lassen", en näktergal, som fick göra resan retur utan vidare besvär än sitta på en pinne och spänna tarsen litet stramare vid någon rullning af ångbåten.

Men låtom oss nu öfvergå till växtvärlden. Främst i rangrullan står otvifvelaktigt Dadelpalmen i norra Afrika jämte sina släktingar Olje och Kokos palmerna i tropiken samt de lummiga Cykadéerna i södra Afrika. Den som tycker om ananas (pine äpples) föraktar icke kaktusarterna, likasom den egentliga kaktus hvilken ibland bildar riktiga blomsterskogar och växer till ansenlig höjd. Ananas är en alldeles låg planta af kaktus artadt utseende, men om den precis hör till släktet vet jag ej. Harts afsöndrar den mycket. Jätte-baobab, apbrödsträd, sykomorer, cypresser, ebenholz, mahogny, akacier, mulbär, fikon, plommon, mpafu och pomerans m.fl. — alla frodas de i Afrika vare sig i norr eller söder, och i centrala delen af kontinenten uppnå deras gelikar en storlek och prakt, hvarmed endast Kaliforniens röda fura, de brasilianska träden och Parana samt Bermejo flodernas skogs-distrikter i Grand Chaco försiktigt våga täfla.

Det australiska gummi-feberträdet, som spirar upp och skjuter himmelshögt öfveralt, där det planteras, finner man äfven här och skall det väl såsom Sydamerikas eucalyptus engång i förening med dikning och kanalisering göra slut på den farliga intermittenta febern. Hvad nytta skulle ej våra bröstsjuka hafva af det vackra mangoträdets terpentinhaltiga, välsmakande frukter! Och ej skulle vi lida hungersnöd om bananas bara ville växa vilda hos oss som de göra i Afrika. Bananas äro världens kanske nyttigaste frukter; efter dem komma apelsin och citron, också de infödda afrikanska medborgare.

Detta kan man ej säga om tebusken, medan däremot anses Nubiens kaffe för det bästa i världen. Java kaffeträd, cacao och indiskt te äro numera äfven acklimatiserade t.ex. i Natal och trifvas utmärkt. Det samma är förhållande med riset, hvilket redan utgör hufvudfödan för "niggrarne" längs hela Mozambik kanalen.

I södra och norra Afrika finna vi alla, äfven i Europa använda sädesslag och i Cap till och med råg. Specielt afrikanska äro väl negerkornet Durrah, som är så gifvande, att man erhållit 3357 kornet af ett ax; vidare flere afrikanska hveteslag. Påminna vi oss sedan pistozza, manihok, söta batater och tomater m.m. så ser man hvad Afrika kan bjuda uppå.

Till det angenämaste af alt hvad Afrika likväl har att erbjuda måste vi räkna dess härliga, i alla färger prunkande, välluktande blomster.

Blodtörstig tyrann och vekaste ungmö skulle säkert stanna lika förhäxade som jag vid den anblick en liten undangömd fläck, en strandäng vid en biflod till den mellan Grahamstown och Kingwilliamstown rinnande Stora Fiskfloden företedde, då jag påträffade densamma. Ängen hade engång varit upplöjd och var det väl därför som tusentals blomsorter radat sig, sida vid sida, så tätt att man ej "såg ängen för bara blommor." Hvilken arom i luften. Outsägligt!

Buffon hade bort beskrifva och Lichtenstein räkna upp de olika arterna i alla deras olika schatteringar, från glödande eldrödt till ljusblått och blekhvitt. — Och när man sedan skådar hela byggnader öfverskyggade, beprydda med mängden af dessa naturens fintmäjslade, doftande ornamenteringar — —!

Traditionen förmäler att Afrikas älsta urinnevånare härstamma från en af Gubben Noaks söner. Dennes efterkommande utgrenade sig sedermera i flere olika stammar, hvilka genom kroasering med andra raser gåfvo upphof åt de sinsemellan olika folkslag, som vid tiden för historiens början påträffas i denna världsdel. Sedermera inträffade här, likasom annorstädes, stora folkvandringar. Anledningen till dessa voro, säga historikerna, kannibalism, månggifte och slafveri plus roflystnad. Riken sammanstörtade och andra upprättades. Omkring Niger-floden sträkte sig det stora Kanemväldet ut öfver Sahara. På 1600-talet omfattade Stor-Mokoko kongolanden. En viss Anzico (= chimpans) torde grundlagt detta välde.

Vid 1700 talet, och redan förut, existerade det mäktiga Monomatapa med hufvudstaden Kitiva, hvars inflytande sträkte sig från Zambesi i söder och västerut bortom Njassa sjön till Musiatunja vattenfall vid öfre Zambesi. De af Mauch 1871 upptäkta Zimboboes, Solukutas m.fl. ruiner härröra från detta välde, såvida de ej räkna sina anor från Ophir, i Salomos tid, eller än längre tillbaka i tiden, från det i hafvet sjunkna landet emellan Mozambik och Ceylon, af hvilket Madagaskar anses utgöra en kvarlefva.

I det inre utbredde sig Muati-Morapus eller Moluais höfdingadöme från Bangwelo ända bort till Kongo och Nilen.

I dessa näjder finnas nu de obetydligt kända Lunda staterna.

Det säregna med Morapuska riket var, att en kvinna kallad Lukokisha hade första ordet och hennes à la oraklet i Delfi gifna bud måste konungen, Muati, hörsamma. Därjämte fans en senat benämd Kilulu. Ett halft dussin "kilulu" voro ministrar, bland dem: kocken och skarprättaren. öfriga kilulus voro guvernörer och ceremonimästare. Efter Kanems fall bildades med Timbuktu som hufvudort ett stort muhamedanskt välde. Från trakten af Viktoria Nyassa eller Ukerewe-sjön utträngdes innevånarne af det ljusa blandningsfolket gallas.

Ungefär från länderna kring floden Kassais utflöde i Kongo bröt år 1500 Afrikas Napoleon, den fruktade kejsar Zimbu (= lejon), i spetsen för sitt Djagafolk. Han framtågade ända till Kaplandets gränser i söder och till indiska Oceanen i närheten af Sabaflodens mynne i öster.

Till och med den portugisiska gamla staden Mozambik vågade han anfalla. Mazimbus enka Matsussa eller Tin-bana-dumba fortsatte eröfringarna. Matsussa eller Tin-bana-dumba N:o II for fram ännu vildare och utbredde skräck i alla riktningar.

Djagafolket var kraftfullt men grymt och blodtörstigt. Deras plägseder voro sudlade med den värsta vantro, utan rediga moraliska begrepp vare sig i ett eller annat. Barnamord hörde till religionsbruken.

Inom tidens lopp blefvo dock sederna bättre och mildare, så att Mutata Kasangi-Polanka till och med lät döpa sig och sin familj, jämte det han bistod portugiserne mot den vilda negerdrottningen Anna Singa.

I slutet af 1600 talet splittrade sig den afrikanska "Stor-Moguls" rike för inre oroligheter, engelsmäns och portugisers påträngningar.

För närvarande finnas visserligen större riken i Afrika, men icke efter den skala, uti hvilken Kanem, Morapu, Zimbus eller Monomatapa voro tilltagna. Större delen äro mindre höfdingadömen, i besittning af obetydliga områden. Däraf oafbrutna talrika krig, mest för slafhandelns skull.

Som man vet, hafva — utom den Fria Kongostaten och de i norden belägna Marokko, Egypten och Abbyssinien — Tyskland, England och Frankrike nominelt beslagtagit all ledig mark, den icke portugiserne förut besatt.

Mahdins dunkla och prekära rike må vi här lämna åsido.

Den enda ras, som på senare tider och kanske ännu i framtiden sätter ett hårdt motstånd mot européns inträngande, är kafferrasen i Sydöstra-afrika eller de egentliga Zulus. Deras ryktbara furstar hafva gifvit engelsmän, boers och portugiser ofantligt bråk och bekymmer. Kafferns starka familjekänsla gör, att några hundratusen, ja tiotusental äro färdiga att bilda en nation, medan de talrika hottentotterna icke tyckas hafva begrepp om nationalitetskänsla, (solidaritetskänsla!) — Detta oafsedt sitt vackra och rika språk. "Slagen till slant" passade åt hottentotten till ordspråk. Kaffern går däremot omkring och rufvar huru han skall kunna hämnas inkräktaren af hans jord. Det är den svarte indianen. Den svarta demimonde världen i kolonialstäderna räknar äfven 10 hottentottskor på en kafferska. Utom hottentottskan och Tete-Kafir är bland Afrikas otaliga dialekter Hainbundoabantu och Kisuabili språket vid Zansibarkusten de mest framstående.

Buschmännen förefalla apmässiga och utgöra, måhända, Darwins saknade mellanlänk.

Den som är hugad blifva afrikakännare har nuförtiden ett rikt material i Mungo Parks, Livingstones, Camerons, Burtons, Barths, Spekes, Ch. Andersons, Schweinfurths, Manch's, Galtons, Du Chaillus, Pogges, Nachtigals, Serpa Pintos, Bakers, De svenske officerarnes "Tre år i Kongo" —, ett utmärkt arbete —, vidare H.M. Stanleys, Emins, Triviers m.fl. utgifna resebeskrifningar och vetenskapliga afhandlingar.

IV Kapitlet.

Kap-kolonin.

Sydafrikas hufvudstad. Nationalparken Knysna. Olika sätt att resa, gratis eller efter två guldfuchsar. Skilnaden emellan en Hottentottska och en Kaffer. Zigenare af högre rangklass. Landsortsstäder m.m.

Senare hälften af september 1890.

En neger i den för härvarande svarte arbetare traditionella dräkten, hoc est i en stor säck, med hål utskurna för hufvud och armar, stod med min sjömanskista på sitt ulliga, bara hufvud och mina öfriga effekter framför sig på marken, färdig att fatta tag i dem och bära sakerna hvarthän han än fick order af den hvite mannen.

Ordern var ännu ej gifven, och detta ehuru redan väl en halftimme förflutit sedan jag städslat karlen.

Villrådig satte jag mig på en lös kvadersten, som af någon anledning icke funnit användning vid de storartade, dels fullbordade, dels vidare fortgående arbetena på förbättrande af Kapstadens hamn, hvilken är öppen, synnerligen för vindar ifrån nordväst.

Min svarte hajduk blängde en stund, hvarefter han varsamt placerade kistan på kajen, satte sig uppå den och, med ett för en neger ovanligt lugn, ur en liten säck framdrog en tennflaska, fyld med vatten, ett par runda hvetebullar och en strut sandsocker, hvilket alt han strax lät sig väl smaka. Vatten, hvetebröd och en dosis sandsocker utgör negerarbetarnes i Kapkolonins hamnstäder hufvudsakliga föda. I nattkvarteret, skjul där de i större och mindre skaror logera, tillkommer emellanåt en skål kokt ris och vid "prasdnikar" en bit kött — sak samma efter hvilket slags djur…

Särdeles sparsamma förstå de svarte arbetarne att inom 5 à 6 månader hopbringa en icke obetydlig summa, med hvilken de sedan tillhandla sig lämpliga bytesartiklar, för att i sina ofta aflägset belägna byar köpa sig nya hustrur m.m. Ju flere kvinnor en sådan man eger, dess ljusare ser han framtiden an — motsatt mot oss. — Nålpenningar till toaletter komma ej ifråga och medan mannen arbetar i hamnen, så bruka hustrurna jorden och förkofra boskapen. En dag synes karlen ej mer vid anmälningstiden å kontoret. Själf välbärgad negerbonde, sänder han en fattig kusin i stället! Aldrig vistas han i staden längre tid än halfva året. Ofvansagda gäller förnämligast kafferstammen. Hottentotterne, massan af arbetarne i hufvudstaden Cape Town och i småstäderna, äro jämförelsevis lättsinniga och vårdslösa.

Några regndroppar föllo. Jag blickade upp förvånad. Det regnar jämförelsevis sällan i denna västliga zon af Kapkolonin. Så hade jag hört och läst. Solen glänste ännu emot "Tafel-Table" eller på svenska Bordbärgets sluttningar, medan kring Lejonhufvudet och Djäfvulspiggen mörka lager af moln hade hopats. Själfva staden, där den utsträkte sig på slätten från bärgets fot till hafsstranden, låg i en egendomlig belysning. På en stadsdel föll ett stridt regn, en annan träffades af tre à fyra grant skimrande regnbågar, under det att några delar åter lågo i solljuset.

öfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och de spetälskas hospital — Robben Island — stiga äfven molnmassor. Vinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med ett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga blixtar.

En god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med, men min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag misstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren — i september — faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att rusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag gaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.

Från denna kaffe "schopp" begynte sedan min rastlösa 8 månaders hemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och uppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre, per järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva — luftballong, med hästar, bufflar och mula eller "en footback"; ensam med blott stafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men äfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och hjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.

"Die Todten reiten schnell" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra år tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag "En vivant il faut se dépécher aussi tout de mème."

Negern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr — en Borgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe, antagligen för sjömän och arbetare. — Inredt på engelskt sätt med reminiscenser af gammal holländsk smak. "The old Dutsch" har i dag som är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt inrättade och "gåpående" Kapkolonin.

Själfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin docka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala publika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga gammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga bärgen i fonden — själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig, oförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: "höga som kommande tider, dystra som de förgångna."

Refrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har det varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid varda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan "det hela som är ingenting?"

— "Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar"… hörde jag en röst gnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat Kiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen i fråga. — "I Arkadien" — tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar man sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet ej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu varmare intryck.

Tilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka på någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands svenska ljuda "varmast."

Finsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla gossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. — Den jag råkade på i kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och Anderson hette han — icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej mera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade jag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår egen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons sånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun — i närheten af, låt vara — Goda Hoppsudden.

Tacka Gud måste man i alla fall. A. kände Kap ut och in och det dröjde ej lång tid innan äfven jag gjorde så, och dessutom slut på de fem pund jag förtjänat å Snowdrop. Går det engång, så går det, och bär det utför, så bär det! Jag formerade bekantskap med en finne Lz som, sedan flere år bosatt i Kap och gift med en hotellvärds dotter därstädes, var glad att få höra nyheter hemifrån och vänlig nog att hjälpa mig i väg på min beramade tur omkring Zansibar. Ingen småsak förresten för en "pank" herre och svårare att lyckas i, fruktar jag, än t.ex. att segla till Hangö välförsedd, eller rida på velociped från H:fors till Borgå midsommartid och skida tillbaka till julhälgen — men sport, är sport — när det kostar mycket penningar.

Den förnämsta gatan i Kapstaden är Adderley Street, alias Heerengracht. på vänster hand — efter som jag kom in på gatan — visade sig bangården, Standardbankens hus, den säkraste af alla afrikanska banker, af hvilka Union och Africanbank instälde sina betalningar innan jag ännu hunnit till Natal, vidare, högre upp, en gammal holländsk kyrka med en säregen spira. Till höger magasin med spegelglas fönster, butiker och kontor.

En vacker gata stöter där till, St. Georgs gatan. Vi styra kosan utmed den. Tidningsbyråer: Cape-Times, Annual argus' spedition, postkontoret, klubblokaler och en vacker katedral upptäktes här. I Öster, mot bärgen skådar man den engelska villastaden. Hvarje boning är omgifven af en den mest inbjudande trollska, större eller mindre trädgård med springbrunn och här och där utstälda statyetter — af Venus, Psyke, Terpsichore, Bismarck och drottning Victoria.

Västerut ligga de urgamla holländska gatorna Loop, Burgh m.fl. I slutet af Adderley Street befinner sig den magnifika Regeringsparken, midt igenom hvilken en imponerande ekallé löper. Allén förefaller att vara innevånarnes älsklingspromenad.

I närheten af ingången till ekallén tronar Kap-parlamentets hus, kanske det ståtligaste i staden, uppfördt af röda tegel med trappor och pelare af cement eller en vacker, men något porös granit.

Ej långt därifrån äro bibliotek och muséer uppförda midt emot den Botaniska trädgården, på hvars motsatta sida Guvernörsresidenset befinner sig — en oregelbunden, ful gammalmodig byggnad.

Kapregeringen är ganska själfständig, såsom alla Englands kolonistyrelser. Genralguvernören Sir Henry Lochs var för ögonblicket med svit och en skvadron husarer uppe i Betjuanaland. Premierministern Mr Cecil Rhodes är kolonins rikaste diamantfältegare i Kimberley. Ehuru af holländskt ursprung lär han vara både aktad och mäktig på grund af framstående egenskaper. Han torde drömma om ett stort sydafrikanskt förbund och torde vara en nagel i ögat för boers, liksom för Natalkolonisterne.

Garnisonen är tämligen stark, men förstärkes yttermera af den "frivilliga armén", hvilken senare äfven fungerar som brandkår och till och med besitter eget artilleri. Dessutom finnes en talrik öfver hela kolonin spridd beriden polis eller gendarmeri. En afdelning af engelska flottan ligger städse i Simons-bay, till hvilken vik ett skildt järnvägsspår leder, till Kalkstation och Simonstown. Befästningar uppföras öfver alt på höjderna. Huru gärna hade jag ej, påminnande mig utsikten från Teneriffas pik, klifvit upp på Tafel eller Flata bärget men i följd af hårda omständigheter och för att ej blifva längre på vägen än lifvet skulle räcka begaf jag mig ombord å en af de ångbåtar som trafikera Sydafrikas kuster. Några dagar därefter steg jag ånyo i land vid den vilda, natursköna orten Knysna.

I flerdubbla kedjor höja sig bärgen vid Knysna — 23 1/4° Greenwich Long. 34° S. Lat. — alt högre och högre inåt landet. Nyligen har man funnit guld i dem.

De högsta, längst bort belägna, höljas af hvita dimmor, närmare kusten te sig deras ryggar som gredelinblå, i zigzag gående strimmor och ännu närmare resa de sig skogbeklädda gröna, slutligen har man strandens höga sandreflar, silfver och guldglänsande i aftonsolens skimmer öfver rödfärgadt haf. Det är ett färgspel utan like som jag förr ej skådat, hvarken på Mont-blanc i Schveitz, när alptoppen hälsar ljusets ursprung en klar, tidig morgonstund, eller i St. Vincents kraterhamn — hvarken vid Goda Hoppsuddens himmelsstormande klippa eller på Kap Agulhas romantiska, hafvet spetsen bjudande uddar; — måhända dock ute på ocean, då en laber bris färgar vågornas ryggar hvita, solen går upp eller ned och månen blänker högt uppe, bland stjärnorna.

En suck lättar bröstet huru ensam man än är — och i Afrika. Huru än öfvergifven, gjutes balsam i såradt hjärta, tröstas själen då den gripes af den trollkraft som ligger i anblicken af en majestätisk natur, döfvas af dess fridfulla, öfverlägsna härlighet. Hvad betyda de högmodigaste lefvande män mot dessa döda toppar, hvad de mest smäktande skönheter mot dessa i behagfulla kaskader uti oceanen nedspringande skogsbäckar. Dödt! tanklöst! — hvilka dumheter! Naturen lefver, icke alltid stolt, misstänker jag, öfver vårt sätt att lefva, och tänker, jag är öfvertygad därom — ett strå hvassare än vi — som väl ofta tänka tokigt.

Vi kryp och parasiter, som lyckats stjäla en gnista af Guds i Universum nedlagda förnuft; vi tro på oss själfva och jubla vid genomborrandet af en tunnel eller invigningen af ett operahus. Möjligen bra gjordt af oss, men mycket ringa i bredd med Universalandens värk uti naturen.

Blicka genom teleskopet eller uti mikroskopet och begrunda om du, o människa, ur stånd att fatta sanningen. hvad stort är, eller hvad som är litet, åtminstone begriper att du själf, o ve, blott är en stackas narr, så länge du inbillar dig vara kronan på skapelsen. Men vi skola ju skildra en afrikafärd och närmast nu — Knysna.

Knysna är en obetydlig ort "med en hamn som ligger midt på torra landet", dit endast små fartyg kunna intränga; större få med ångan uppehålla sig utanför, i öppna hafvet. Sedan man funnit guld i närheten har rörelsen ökats och man funderar på att tillkalla ingeniören Coode samt utnämna en hamnkapten.

Det bärgiga skogsdistriktet till Juniondal och äfven Kuga bärgsdistriktet, emellan tvänne åar, som flyta ut i Groote floden, har af kapregeringen på sätt och vis exproprierats för att bilda en krono- eller rättare nationalpark. I denna vilda och laglösa näjd är det dock mer än blott ett "tuppfjät" emellan ett, med iakttagande af alla vederbörliga former, uppsatt protokoll och ett "fait accompli".

En poetisk redaktionssekreterare utaf akten lär till och med hafva instuckit en paragraf, som förbjöd all skogsafvärkan och all jakt, äfven på vilda djur —.

Om af denna orsak eller med anledning af traktens otillgänglighet, men Knysna distriktet är det enda återstående ställe i södra delen af Kapkolonin, där elefanter påträffäs och lejonets rytande ännu någongång enligt sägen höres. Att apor och stora ormar väl trifvas faller af sig själft. På min vandring till Uitenhage råkade vi ut för argsinta apor — af passabel storlek — och hväsande ormar, men elefanter sågo vi icke, ej häller hörde vi lejonets rytande. Det är sant — en morgon i daggryningen fingo vi se en strid emellan några väldiga myrbjörnar och en panter eller leopard — omöjligt att urskilja i den rådande skymningen.

En af björnarne blef på platsen till frukost åt panterkissan. Sedermera hörde jag af norrmannen Engh, en vandrande elektrotekniker, att då han för ett år sedan legat öfver natten hos några beridna regeringens skogvakter i deras bostad i skogen, på vägen till Juniondal, fyra elefanter, bland annat, med snablarne hade bortrykt det lilla husets tak och varit nära att vräka omkull hela kojan.

På sina ställen är skogen tät och genomflätad med slingerväxter och spången igenväxt, så att man med de dolkformade knifvarne mäste bana sig en väg.

Ett tidsödande arbete, i hvilket man ej har större framgång än att komma framåt ett par tiotal famnar i timmen, och dessutom obehagligt för ormar och ohyran i löfvärket.

Jo, jo, men — nog reste man bekvämare förut i sin vagn längs Tölö chaussén efter de lifliga guldskymlarne!

Närmare Humansdorp blir det mindre backigt och skogen tar småningom slut.

Vågformade gräsmarker begynna och vid Hankey, där man färdas öfver Groote floden, gör man bekantskap med en flik af den ryktbara Karrosteppen, som, ökenlik 7 à 8 månader, den återstående delen af året är en saftig betesmark och vimlar af lif, två och fyrbent, behornadt och kloförsedt.

Slättlandet till Uitenhage öfverfares makligt i oxfora — tio par bufflar — i sällskap med några ovanligt fryntlige boers, synnerligt välvilliga när de upptäkt att man ej är "en fördömd rödnacke", vill säga: engelsman.

Ehuru alt engelskt numera har Öfvervälde i Kapkolonin, utgöra ännu i dag boers majoriteten af den hvita befolkningen, i västra delen. Just i dessa trakter begynna emellertid engelska element uppträda talrikare. Äfven många judar och tyskar.

Kafferrasen uttränger därjämte de härintill förekommande hottentotterna. Kaffrer och hottentotter äro värkligen "Niggrar", men mycket olika hvarandra, så till utseende som karaktär.

Utom att hottentotterna äro mörka och i sina anletsdrag förete idealet för negertypen, och kaffern åter har en markerad profil, med en ljusbrun eller indianröd färgskiftning, skiljas de båda stammarne lätt på deras fruntimmer. Kafferskorna få nämligen arbeta hårdt — hårdare än våra bondkvinnor — åt sina män, som hysa inga anlag att ställas under toffeln, medan hottentottskan har en godmodigare äkta hälft, gärna latas och lägger på hullet, ibland öfverhöfvan så att man bokstafligen — baxnar.

Jag har redan förut haft äran orda om skilnaden emellan en kaffer och en hottentott. I allmänhet bör man icke tro att alla negrer likna hvarandra som blåbär — hvarken i afseende å svärta, profil eller karaktär. De, negrerna, skilja sig på hudfärgen sinsemellan betydligt mer än vi, hvita människor. Somalis äro ibland gula som kineser, nubiern är svart som kol, sudanesen är icke mycket blekare, medan zansibariten har s.a.s. en skiftning i grönt. Herrar kongoiter variera ifrån den mörkaste natt till en "svagt rosenskimrande morgongryning"; kaffern är brun och hottentotterna, koin-koin folket, mörka men ofta nog värkliga "färggåtor" för hvilket de, så påstår man, särskildt hafva sina fruntimmer att tacka. Hottentottskorna — tertium non datur — äro mycket lätta på foten och dessutom altjämt i ett tillstånd som gör, att ingen brist på ammor någonsin förefinnes inom deras landamären.

Hottentotterna äro annars ett muntert och jovialiskt släkte, med anlag för korpulens, hvilken hos det täcka könet emllanåt når skrämmande proportioner, en sak som vi redan omnämt. När man nu ser strimmiga, prickiga och skäckiga species, så nog blir man snart humoristiskt stämd i hottentottskt sällskap. Tillägga vi slutligen att man ej sällan ser albinos och dvärgar så måste det erkännas, att negrer mindre äro stöpta i samma form än t.ex.: pedagoger och teologer af den hvita hudens olika nyanser. Hottentotten är annars en slarf och kaffern en girigbuk. Hottentotten böjer sig utan vidare för sin hvite herre och mumlar på sin höjd: jag är slagen till slant, då däremot kaffern med hämdlystet förakt gärna slår ihjäl främlingen, som inkräktat hans mark, och ännu hällre enleverar dennes fru och döttrar. Några händelser som inträffade under min vandring kunna omnämnas. En gammal missionärs ännu äldre äkta hälft, en gumma på nära sjuttio, blef bortröfvad af en ung höfding, som ville lysa öfver en sin medtäflare genom att skryta med en hvit drottning. Efter mycket besvär fick man den gamla damen hem igen. En annan gång gick det värre. Ett ungt nygift par hade just anländt från Europa till Durban. Mannen satt vid arbetsbordet, medan hans unga fru dukade upp kvällsvarden på verandan. Han hörde plötsligt ett buller, rusade ut, men hans unga hustru var och blef totalt försvunnen.

Stränga lagar råda i Kapkolonin. De svarte äro i de flesta landsortsstäder förbjudna att röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott, och — finner en kaffer ett rep, efter hvilket hänger en främmande oxe, åsna eller häst, så blir han utan vidare kvitt åsnan, men icke — repet, om man nb. får tag i karlen.

Uitenhage, tillika med Kapstaden, Graaf Reinet och King Williams Town en af kolonins älsta städer, är belägen på sluttningen af Winterbockbärgen och ter sig pittoreskt öfver den ned till Algoa Bay flytande ån. Dutsch-styl var den rådande, men man påmindes om engelsmännens herradöme genom regeringens stora värkstäder för konstruerande af lokomotiv. Liksom i den par hundra engelska mil inåt landet belägna Graaf Reinet ryska judar monopoliserat handeln med strutsfjäder, hade samma folk af en annan nation här lagt vantarna på tvätten af ull.

Strutsfarmande och ullproduktion d.v.s. fårafvel är hufvudnäringen utmed hela den vida Karrosteppen, begynnande härifrän ända bort till Atlanten i väster.

På den sydliga kustremsan odlas vinrankan och tobaksplantan, där ej skog och vildmark taga lofven.

Kapsherryn är billig och utmärkt god — ocksä tämligen stark.

Se, så där ja — nu sitter man i en kupé och ilar till Port Elisabeth med ett afrikanskt bantåg.

Gräsbevuxna låga kullar utan annat tecken till skog än fruktträd och eukalyptus kring farmarnes boningar. Några timmar och man uppnår handelsstaden Port Elisabeth med dess kosmopolitiska fysionomi.

Port Elisabeth är lika mycket Afrikas Liverpool, som Jyväskylä Finlands metropol, törhända dock något mera.

Några steg och man står på "Jetty Street" samt är om några Ögonblick ute på vägbrytaren. En vänlig gammal herre lånar sin kikare.

Riktigt — där ute på den öppna redden gungar sakta den halflastade "Snowdrop". Jag går upp på postkontoret. Väntar. Får ändtligen svar. Tvä bref.

"Långt från öga långt från hjärta."

I brefven läser jag råd och förmaningar om huru man bör bete sig för att bäst reda sig i Afrika. Mycket tacksam, men skulle hällre emottagit hundra bref, utan en enda förmaning, men i stället fullskrifna af nyheter hemifrån.

Go'morron, go'morron! Nej så roligt! Snowdropkamraterna, de unga vännerna Meyer och Sievertson skaka hand med mig. Vi voro tre stycken där och endast Meyer hade ett pund i fickan, som den generöse gossen genast stälde till vår gemensamma disposition. Vi sofde godt i hvar sin säng i ett långt, snygt rum uti enkefru Lowes boardingshus. Andra dagen åto vi duktigt, men blefvo till natten bortkörda af den grymma enkefrun, då vi ej mera hade att betala kontant. Namnet gjorde intet till saken, ty "Lowe" betyder ju kärlek. Döttrarna togo oss dock vänligt i hand, beklagande vårt öde.

Rädda för kapstädernas stränga polis logerade vi med våra saker ute i det fria utanför staden, inbäddade i sandbanken vid hafsstranden. Månen blickade vemodsfullt ned på oss. Sievertson snyftade, Meyer såg mycket fundersam ut och jag — var argare än en spindel.

Följande morgon tog jag reda på landsmannen Martin Nyberg — för närvarande i Rangoon, i Asien. Ädelmodigt stod Nyberg oss bi. Han hade god plats som uppsyningsman vid en kajbyggnad.

Med Nybergs hjälp skaffade jag Meyer och Sievertson ombord på en norsk skuta, som seglade till Port Natal, där de unga männen hade bekanta och aflägsnare anförvandter.

Det var med tårar i ögonen jag tog afsked af ynglingarne, och Meyer tvang mig låna sitt fickur — ett fickur som sedermera räddade mitt lif — en tacksamhetsskuld som jag gärna ville återgälda Meyer hundrafalt icke för att jag så ifrigt hänger vid lifshanken, men för att jag sannerligen ej velat dö, fallen för en rofgirig kaffers käppslag — och kanske bli kokad till ragout efteråt, till en mer eller mindre smaklig måltid åt hans fruar.

Jag skall pröfva läsarens tålamod med en kort beskrifning öfver Port Elisabeth, där jag vistades några dygn.

Det märkligaste intresset samlar sig kring Market Square eller torget, samt detta tidigt om morgonen.

En bråkdel, ehuru en mindre, af världens nästan alla nationer fyller då den stora platsen med dess springbrunn i midten; det ganska prydliga rådhuset på ena sidan och den parallelt med hafsstranden löpande hufvudgatan Main-Street's ena ändpunkt på den andra.

Main-Street är en ett par kilometer lång gata, med i början fina hus, som ju längre man går desto mera urartar till en stinkande gränd med usla negerruckel.

Jag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden, men antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven typerna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.

Kuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga indiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar, som äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf dessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland innehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga indozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock öfversållade med ofta dyrbara smycken.

Men infödingen själf "massa nigger!" Jo, han var säkert ej frånvarande. Tvärtom — han var mycket talrikt representerad — ifrån djupaste ebenholz till skäraste ljusbrunt — nästan som färgbrytningen på Knysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller prickig.

Jo — det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen äro negrerna löjligt nervösa eller — ha' de inga nerver alls. Huru "dåm" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå ut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke. Godmodiga och äfven älskvärda — riktiga svarta fransmän. In i landet äta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i uppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig. Hottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål och listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par gånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa nationaliteter.

Hvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå in på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke erkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på intet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och godhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.

Vinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse gatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i villastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St. George, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner frekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.

Den i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre datum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd, vackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden och öppna hafvet. Alfredsparken — namnet ett minne af hertigen af Edinburghs besök på 60-talet — syntes mig åter med sin kägelbana och danspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid utgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med tjänstepigor — svarta —.

Åter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en annan, växtligheten yppigare men krogarna lika — dyra.

Jag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis — i ett lider — på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men föredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf. En viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade sig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned, öfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén att hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt uttryck… Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till M.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.

Fotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V. Pettersson lägo på bordet framför soffan.

Påminner mig att jag gaf M.N. ett medhaft exemplar af mina ungdoms pennalster, utgifna under benämningen Skuggan, ett redaktionsfel, ty de buro ursprungligen titeln — I Skuggan — reslektyr för mognare ungdom till sommarferierna.

V Kapitlet.

Utmed afrikansk postväg.

Tre landsortsstäder. Mundering. Statskalendern och Adolsboken. Dagrar & skuggor. En afrikansk postiljon. Backfisch à la kaffer. Umpanajas sköna själ. Kaffernotiser. Tyska legionen från krimkriget i Transkeilandet. Guldfält och "Den ledes" frestelser.

Oktober 1890.

"Tack skall ni ha, Martin Nyberg, och lef väl tils vi råkas" — M.N. viftade med näsduken till farväl åt sin landsman.

Bantåget rusade i väg ibland gräsbevuxna, trädlösa kullar och det bar af mot norr, bokstafligen vers l'inconnu.

Med järnvägen kunde jag resa ända till Grahamstown. Därifrån tänkte jag vandra mot Boers republiker och sedan vända i en halfbåge till St. Johns river eller på Kafir Umsinvubu. Vid dessa exkursioner behöfver man väl ej vara utrustad med vapen och förnödenheter i den skala man är tvungen t.ex. vid expeditioner i Kongostatens inre, men icke kunde jag därför skryta med att vara väl försedd. Vapen — en gammal, rostig Colts revolver af grof kaliber, ammunition — 30 st. patroner.

Proviant: ett engelskt pund nio shillings. En ny pipa, present af Sievertson, med kort skaft och elfenbens munstycke. 2 god amerikansk tobak. Den afrikanska tobakskulturen är stadd i tillväxt, men som den nu serveras i kompakta rullar har den en frändskap med mahorkan ehuru den visst är lenare att tugga.

Öfriga förnödenheter:

Ett st. stärkt ny hvit skjorta — för något högtidligt ögonblick.

3 st. ylleskjortor (Åbo, Juselius).

3 st. yllekalsonger (H:fors, Kräki).

2 par afrikanska mockasiner, för att icke krypdjur från marken skola intränga och vålla en olidlig klåda.

3 par af erfarne vandrare rekommenderade skor.

En kompass.

En god karta öfver Sydafrika (ännu i behåll).

Inga strumpor.

Inga näsdukar höll jag på att berätta, tvärtom jag var försedd med femtio à sextio stycken, röda med affigurerade clowner, englar och elefanter i hvitt. Ytterligare: ett par långa band hvita, blå och röda glaspärlor. Dessa artiklar skulle tjäna som betalning för mat eller hvilket var det samma, till att ställa sig in hos negerhöfdingarnes gemåler.

Lektyr skall jag då alltid hafva med mig. På Pampan i Sydamerika hade jag t.ex.: Statskalendern. Denna gång hade ödet fogat att jag utom ett Konversationslexikon — engelskt kafirskt — tagit med mig den s.k. Adelsboken. I händelse jag läst i den under de många ensamma stunderna skulle jag bestämdt nu duga till Ridderskapets genealog — men jag duger icke —. Ursäkta att jag icke skäms för att tillägga att ett engelskt nya testamente, skänkt af Fru Hedenström-Welin i London och föga större till formatet, än att det väl inrymts i en större västficka, medföljde på färden.

Runebergs Fänrik Ståls sägner, Hertzbergs Kalevala och alla mina öfriga saker hade kvarlämnats i M.N:s värd, i Port Elisabeth.

Att jag har byxor och rock och bland de i filten inlindade sakerna äfven en kort oljetröja, som skydd mot regn, förstås af sig själft. Mycket behöfver man, med litet kommer man tillrätta. Med ännu mindre till och med än det ofvan uppräknade, som den hulda läsarinnan snart får erfara. Mina herrar där hemma, sänken edra anspråk!

Då man befinner sig ensam, fjärran från fosterjorden, leka dess förhållanden i hågen. Dagrar och skuggor framstå tydligare. Den s.k. komparativa anatomin är icke min specialitet — om jag alls har någon — men att jämföra människotypen ute i världen med den i hemlandet har oafbrutet sysselsatt mitt sinne och skall jag om förhållandena medgifva i en skild liten bok nedlägga frukten af mina iakttagelser härutinnan.

Bokens titel ljuder ungefär så här:

En profryttares observationer. Författade med anledning af att den artikel han gjorde uti var osäljbar, och då han hälst på något sätt ville tillgodogöra principalens på profven bortkastade kapital.

Utbjuder man en slik encyklopedi i bokhandeln, så ber jag att man hvarken gråter eller skrattar, bara småler invärtes, eller knyter näfven i fickan.

Medan vi pladdrat ditt och datt hafva vi passerat Alice-dals junction till Kimberley, en ort den jag uppriktigt sagdt aldrig besökt, ehuru jag på några afrikanska föredrag i Studenthuset tog mig friheten därom uttrycka mig något tvetydigt. I Grahamstown var jag däremot, och dit komma vi i rappet. Att Kimberley för att vara midt i en afrikansk öken är ett undervärk i sitt slag kvarstår dock som ett faktum. Kimberley är fokus för diamantsökare och guldgräfvarestånden. Guld och synnerligen diamanter är dagligt bröd, men det dagliga brödet däremot släpas långt ifrån och är därför dyrt, ja fattas emellanåt alldeles.

Då hos oss en kavaljer erbjuder sin sköna valet emellan ett guldarmband eller diamant brosch, föredrager Kimberleys täcka kön blifva inviteradt på ostsmörgås eller presenteradt med en portion biffstek avec potatis.

Man må ej misskänna mig då jag utropar: Människorna äro nog de samma, men förhållandena olika!

"Grahamstown" ropar konduktören.

Tåget fortsätter sin ilfärd ned mot kusten till Port Alfred, Grahamstowns hamn — en liten ort cirka 100 eng. mil från Port Elisabeth. Staden själf ligger omtrent 100 eng. mil från Elisabeth och 50 d:o från kusten.

Näst Kapstaden är den kolonins hemtrefnaste ort och dess situation i en kitteldal bland Zuurbärgens grönskande långsamt stigande sluttningar, med deras lummiga skogar här och där, ger den resande intrycket af frid och ro. Häftiga vindar ega ej tillträde i Grahams dal och då höjderna äro behagligt afrundade, utan alla skarpa spetsar, mullrar åskan ej här så bedöfvande. Möjligen af detta skäl har Grahamstown blifvit Sydafrikas Boston. Lärda sällskap, bibliotek, museer, sjukhus, biskopen, högsta domstolen för ett vidsträkt distrikt, jämte styrelsen för östra Kapkolonins beridna polis hafva gjort denna ort till sitt rendez-vous. Vårt gamla Borgå påminner det om för mängden af i stadens park på soffor sittande, med brillor utrustade, åldriga, pensionerade kaptjänstemän och vidare genom sin fula kyrka.

Att societén i Grahamstown såsom den i Fredrikshamn är un petit peu pedantisk faller också i ögonen. Jag, som blott tänkte på naturen, studier af vildar och stråten hemåt, skyndade mig till en svensk målare Karl Anderson den jag blifvit hänvisad till.

På vägen mötte jag ett långt ståtligt begrafningståg. Kistan drogs af fyra med svart dok Öfverklädda hästar, och en kanon dragen af sex hästar, medan ridande artillerister i frivilliga arméns granna uniform på hvardera sidan, följde efter. Sedan en sorgklädd kvinna med tvänne barn. En flock officerare, municipalitetet, de omtalda lärda korporationerna o.s.v. Slutligen stadens samtliga hvita innevånare — åtminstone en stor del af dem, äfven min målarmästare. En otrolig mängd negrer afslutade den effektfulla synen.

Att en musikkår gick i spetsen glömde jag omnämna, men kan göra det nu, med bifogande af en anmärkning, att så manstark kåren än var, den musikaliska prestationen på långt när ej gick upp emot de så kritiserade "frivilliga" jag i sista stunden lyckades snappa upp för mitt föredrag i Brandkårshuset: Jorden rundt.

Anderson bad mig hjälpa sig med tapetsering af en villa som låg vid en magnifik fikus allé i stadens utkant. Efter några dagars klistring fick jag en liten välbehöflig förstärkning till min klena reskassa, samt goda råd och rekommendation till den kände, käcke postföraren Ben Smith, en amerikansk neger från Sydkarolina. Ben Smith var en man af min ålder och, vågar jag säga, äfven något så när af mitt skaplynne.

Vid en flaska Hamburger öl — pris 2 frcs — blefvo vi såta vänner, och då Ben Smith upptäkte att jag rest i Förenta staterna proponerade han genast ett slags brorskål samt nämde mig därefter endast "käre landsman" med ett ständigt appendix af: "Ett elände att måsta lefva här, bland dessa fördömda niggrar. Ska' vi resa åter till Amerika?"

Till Amerika reste vi ej, men till Kingstown i en bekvämt inredd postvagn, förespänd med sex snöhvita lifliga hästar och åtföljd af tvänne ridande polismän. Det var aftonen den 16 oktober 1890 under det briljantaste månsken som vi kuskade åstad på den smala, rödaktiga men ställvis ganska goda postvägen till King Williamstown.

Först trafvade vi i väg igenom en skoglös vågig slätt, sedan blefvo kullarnes sluttningar högre och brantare och någon morgon därpå galopperade vi igenom en vild romantisk näjd. Vägen ringlade sig upp och ned, gjorde tvära vändningar eller sträkte sig i rät linie längs någon ås med afgrunder gapande på hvardera sidan. Solen strålade från firmamentet men rundt omkring öfver höjderna vid horisonten voro täta regnmolm lägrade. Åter och återigen fick man njuta af de underbara färgbrytningar, de märkvärdiga skiftningar, de skuggor och dagrar dem Afrikas sol — och äfven dess måne — förmå frambringa.

Molnen stego och på engång sågo vi kanske ett hundratal af skimrande regnbågar. Det var något det.

Landskapet ändrar sig småningom. Marken är ej mera så oländig, men ju närmare vi komma till Great Fish river, desto tätare blir skogen. Plötsligt stanna vi, vid mörkrets inbrott. Vi skola byta om hästar. Engång hade vi redan förut ömsat de svettiga, uttröttade kräken.

Kaphästen tror jag öfverträffar vår inhemska finska uti ihärdighet, är dessutom snabbare och vackrare. Engelskt fullblod lär väl ha sin del i förtjänsten.

Det är en undangömd plats af världen, den, där vi byta om hästar. Omgifven af majs, hvetefält och doftande blomsterängar, beskuggad af en gammal fruktträdgård, samt kringränd af urskogen, ligga vid en i Fiskfloden utmynnande å farmens af murgrön, vinranka och slingerblomster öfverväxta låga men hvitrappade och snygga bonings- och uthus.

Ben Smith, som här i posthuset brukade intaga sin varma måltid för dygnet, inbjöd höggunstigast sin "landsman" att dela kakan. "Niggern" eller skjutskarlen och de konvojerande poliserna fingo hålla till godo ute på gården.

Efter kvällsvarden hade vi en timmes rast och gingo ned till farmen vid åstranden.

Döm om min öfverraskning — en öfverraskning hvilken sedermera blef en vana. Farmaren och hans unga fru voro hyggligt folk, vackert folk, bildadt folk, som hade fyra små söta barn och för 6 år sedan emigrerat för att slippa förödmjukelser af en rik och högmodig släkt, däruppe i "Old England". I deras sällskap skulle man godt hafva trifts i ett år. Vår timma tog snart slut. Vi fingo en skön varm grogg — toddy — till afsked och så bar det af igen igenom skogen, öfver stockar och stenar och mot daggryningen rakt ned i Great Fish river — af misstag.

Ben Smith som insomnat ruskade om skjutsnegern, så att den skrämde karlen darrade som ett asplöf.

— "Fördömde svarte nigger, har du inte ögon i hufvudet", röt den fruktansvärde postiljonen.

Jag försökte förgäfves kväfva ett ljudligt skratt. Skjutskarlen var nämligen en brun, ovanligt ljus kaffer, medan den värde mister Ben glänste som ebenholz.

Ursinnig blickade Ben på mig. Illistig var han och alls ej dum.

— "Jaså, käre landsman skrattar åt mig!" utbrast han förtörnad och innan jag hann svara ett ord hade den starke mannen skuffat mig ur vagnen och kastat mitt i filten inlindade bagage efter mig.

Följande ögonblick stod jag ensam på flodstranden. Mina öron uppfångade ljudet af vagnen som körde ned på färjan och snart såg jag denna öfverfara floden med mitt forna ressällskap ombord.

Sådana förargelser har man i denna snöda värld för att man skrattar åt någonting löjligt — och huru mycket är ej löjligt, mer än löjligt!

Det blef fullt dagsljus, men jag satt fortfarande vid färjstället och stirrade melankoliskt öfver floden. Ett ögonblick funderade jag att hala mig långsmed det utspända repet, men tanken på möjligheten af krokodiler, ehuru sådana icke förekomma förrän i Natal, närmare ekvatorn, och olust för att få filten genomdränkt af vattnet afhöll mig från denna utväg.

Rökande min pipa satt jag således, väntande på hvad komma skulle. Plötsligt hördes glada röster och nästa minut såg jag huru tre unga kafferflickor från 14 till 16 år… plaskade, plaskade lustigt… i Fiskflodens strömmande vatten.

Jag ropade med min mest inställsamma stämma, lyfte mitt bylte i höjden, pekade på färjan och slet remmarne som omslöto filten loss.

Flickorna simmade emellertid öfver utan att taga notis om mig. Ibland vinkade de åt mig, skrattande, än med armarna, än med benen…

Säker om framgång framdrog jag emellertid mina röda näsdukar, ifrigt uppmanande flickorna att hala färjan öfver till mig.

De unga svarta damerna, hvilka sanningen att säga icke hade mera på sig än de haft det vid sin födsel, höllo rådplägning på den andra stranden. Kort om godt, jag kom lyckligt öfver med en kostnad af 30 bomulls näsdukar. Rörd af deras barnsliga glädje vaknade inom mig den vordne finske gardesofficeren och jag öfverlämnade till dem äfven öfriga, i min ego befintliga bytesartiklar fortsättande min route med blott tre näsdukar och ett halsband på lager. Detta skulle jag icke hafva gjort för intet.

Efter en halftimmes vandring upphans jag af de muntra negertösarna, som med lifligt minspel, alla möjliga åtbörder och under ett oerhördt pladder syntes invitera mig till sin närbelägna by.

Efter någon tvekan följde jag de unga kvinnorna. Vi veko af på en smal spång, en genväg antager jag, men tråkig för den taggiga akacia, som envisas att växa just vid vägkanten och kallas "Vänta-litet".

Efter en marsch, kommo vi ut på en öppen plats, äfven den vid floden. På en liten kulle reste sig ett dussin runda kafferhyddor.

Kafferhyddan består af i marken instuckna bamburör eller af andra trädslag gjorda stänger, hvilkas spetsar bindas ihop upptill.

Väggarne täckas medelst ett dubbelt flätvärk af något slags styf, men seg bast. Emellan flätvärket instoppas riskvistar och annat, hvilket sedan beslås med ett sorts murbruk.

Klimatet nödvändiggör inga rökhål i taket, som täckes af platanblad eller i brist däraf med annat löfvärk. Maten kokas vanligen under ett midt i smärre byar uppfördt täkt skjul, på fyra stänger.

Kaffrernas föda består, utom det som skogen möjligen lämnar, utaf getkött och surmjölk; hos de mera driftiga tillkommer majskakor. I närheten af de hvitas kolonier och städer förstå de dock förse sig med ett och hvarje, ej alltid på lagligt sätt. Bland annat äro de djärfva och skickliga fårtjufvar. Den ridande polisen har ytterst svårt och lyckas relativt sällan gripa erfarna fårtjufvar. Den ser väl kaffrerne men aldrig fåren, hvilka i nödfall dödas och gräfvas ned — ad interim. Därvid täckes marken såväl med löf och torf, så att blott inöfvade och goda hundar kunna uppspåra stället.

Som man kan förstå är den beridna polisen och Kapkolonins kaffrer svurna dödsfiender. Ingendera parten skonar den andra i obevakade ögonblick, utan vittnen. Näst amerikanska och kanadensiska gränsvakter mot indianerna hafva väl få män svårare tjänsteåligganden än Kaps ridande polis.

Förmögnare kaffrer ega äfven små boskapshjordar och hästar, höfdingar större och "stora" höfdingar, konungar eller ättlingar efter sädana äro i besittning af ett ansenligt antal nöt, får, svin, getter och hästar. Föröfrigt fick jag ej så noga reda på den saken, om hjorden följde med person eller personen höjdes genom det antal boskap han egde. Det kan ju vara likgiltigt när nu några människor ska göra sig bättre än andra, fast de ofta äro sämre.

Det var första gången jag befann mig ensam bland svarta vildar — ty så måste jag väl nämna dem. Med indianer hade jag varit och — tänkte jag — den ena vilden som den andra.

Flickorna förde mig raka vägen till den största kojan, utanför hvilken en gammal kaffer satt på en något lappad och omfasonerad men värklig f.d. äkta vienerstol. Ett lifligt meningsutbyte vidtog, mest med tecken och åtbörder. Kaffren tilltalar mig på bruten engelska och antagligen god kafir samt säger ungefår så här:

"Mig vara Umpanaja — vara en skön själ — vara mycket duktig karl — Kings-Towns fina köpmän vara min vän — Mig vara rik svart — Du vara fattig hvit — Du vara god mot mina flickor — Jag hjälpa dig — men du gifva mig de tre sista näsdukarna och bandet. Sedan du få Mifasi att visa dig gena vägen till Kingstown — Du kunna vara där om par dagar — Du få af mig rekommendation." — — —

Det sista chockerade mig in i djupet af min själ, att behöfva en svarts rekommendation till sina hvita bröder! Jag tackade, gaf bort näsdukarne och halsbandet, erhöll en bit torkadt getkött, — en stenhård hvetebulle, den jag blötte i vatten — gick sedan att säga farväl och bocka för den imponerande Umpanaja — "Du gå med flickan — hon hafva också en skön själ — andra kafferherrar vara inte goda på hvita" — ifylde Umpanaja, i det han afskedade mig med en gest och icke utan en snål blick på mitt, i min granna, brunröda filt insvepta bylte.

Lätt om hjärtat men alls ej poetiskt stämd följde jag den vänliga Mifasi tätt i spåren. Det är ingen småsak att följa kaffrerna, som gå elastiskt som hade de gummisulor. En fullvuxen karl måste man följa nästan i halft språng. Att springa i kapp med kaffrer är en galenskap.

Mifasi kunde så många engelska ord att jag förstod, att hon förfrågade sig om huruvida jag ej vore villig att taga henne till hustru. Hon kunde, sade hon, baka bröd, bygga hyddor, mjölka getter, så majs, tobak, kassava och manihok m.m.

Jag låtsade underhandla ända tils vi tillryggalagt den 12 à 15 kilometer långa skogsspången och jag återsåg postvägen. I beklagande ton yttrade jag nu: "full af beundran för hennes dygd, talanger, skönhet och ungdom — hon var knapt 14 år — hade jag ledsamt nog förmånen att hafva cirka femtio hustrur förut — och hvita voro de dessutom".

Den stackars Mifasi kastade på mig en fasans blick och försvann i blinken ur min åsyn.

Kafferhöfdingar äro smickrade af en hvit måg, men får en stackars kafferflicka ett oäkta barn af mulattyp säges hon ovilkorligen blifva dödad af sina stamforvandter.

När man betänker antalet "loafers" som guld och diamantfälten lockat till Kap, kan man tänka sig den oreda och det elände de åstadkomma; antagligen äro äfven de en af orsakerna till kafferstammens fientlighet mot hvita. Förresten förstå kaffertösarna nog taga sig i akt. Mången utlefvad hufvudstadsdam bar ej så fina själsinstinkter som den vilda kafferflickan, och har hon äfven finare, så är damen ej så stolt, synnerligen på ensliga skogsstigar…

King-Williamstown är en stad på 10,000 inbyggare, de svarta inberäknade, och har jämförelsevis ett engelskt utseende.

Trött af vandringen och uthungrad traskade jag förbi några vattenkvarnar och öfver den pittoreska bro, som är slagen öfver den än pittoreskare Buffalo River, samt steg in vid första matställe på Kidsons Yard — Kings-Towns salutorg. — Den vänliga värdinnan M:rs Valentine Kukard bemötte mig väl, gaf mig nattlogis och tillrådde mig besöka East London.

Hos några därboende skandinaver kunde jag skaffa mig protektion för inträde i den kår frivillige hvite, som skulle bilda gränsvakt mot det oberoende Pondolandet, i hvilket krig utbrutit emellan konung Sicgaus tvänne underhöfdingar, Umhlangasso och Manandu.

Se där något för mig! Ett godt stycke väg hemåt på kronokonto, det var lockande. För Kingstown och dess handel med Basutos intresserade jag mig ej särdeles.

Altså till East London att inandas hafsluft någon dag.

Halfva vägen beslöt jag lunka till fots för att få en inblick uti någon af de tyska kolonierna Frankfurt, Berlin eller Potsdam. Norrut från Kingstown nära Alice ligger Lowedales ryktbara "institut" för kaffrer. Nitiske missionärer och andre män försöka där uppfostra och bilda kafferherrar, åtminstone att få kafferungdomen till tron på Kristus.

East Londons hamn bildas af Buffalo flodens mynne. Sir John Coode, den ryktbare engelske ingeniören, försöker förbättra denna hamn, liksom han ledt arbetena i Kapstadens och andra Sydafrikanska städers. Efter konferenser med den gode och hjärtlige kapten M:r, en dansk, och svensken skomakaren C.V. Vahl, en gammal hedersgubbe med en likadan gumma, och några andra, bland dem den glade perukmakaren Axel Christensen, fick jag någorlunda klart för mig hvad jag hade att göra. Afreste med en segelkutter ett stycke längs kusten, landsteg vid Panmure, där jag träffade en för mig behöflig person. For därefter med järnväg till Potsdam och gick sedan till fots öfver skoglösa, böljande grässlätter till kolonin Berlin.

Tyskarne i Kapkolonins östra del härstamma fån den tyska legion, som för engelsk räkning deltog i krimkriget 1854. England, då i farten med att kolonisera Kapkolonin, erbjöd legionen jord härstädes.

Dessa vordna legoknektar, med barn och barnabarn, bilda nu hufvudkontingenten af possessionatsfamiljerna från East London ända till Elandsbärgen. "Herrskapena på landet, Kuopion takana".

En eftermiddag stannade jag vid trappuppgången till den första "herrgården" i Berlin. Då sakerna på ryggen tyngde och dagen varit olidligt varm, hade jag blifvit både trött och svettig. Ingen människa syntes till. Jag gick därför uppför trappstegen, kastade byltet af mig, uttog patronerna ur revolvern för att icke ingifva misstankar om min fräjd — och vräkte mig ogeneradt på en träsoffa å verandan.

Jag insomnade. Vaknar upp alldeles yr vid att man häftigt ruskar om mig. — Hör sådana uttryck som: Donnerwetter! Verdamter teufel! Ist er verrückt geworden? I ett nu uppreste jag mig under tusen ursäkter. Skildrade på tyska hvad jag ville och hvem jag var, samt bad om kvarter för natten och mat.

Blickande omkring såg jag mig omgifven af en mängd personer. Fruar, "Gretchens" och småttingar med fingret i mun. Flere af fruarna buro dibarn på armen eller hade det vid bröstet. Dessutom voro där åtskilliga unga män af olika uppsyn. Ett par sprättar i höga gula stöflar och ridpiska i handen. En profryttarlik figur och flere karlar med bondaktigt skick.

Ett mummel af ogillande och spefulla, ironiska yttranden hördes här och hvar. Jag begynte känna mig på sju famnars vatten, då lyckligtvis en äldre person af anständigt utseende trängde sig igenom hopen och vänligt sporde af mig hvad jag önskade.

Jag upprepade det redan sagda med tillägg, att jag hade tagit värfning vid den och den skvadronen för tjänstgöring på Pondolandets gräns. Jag viste nämligen, att kolonisterna hyste en viss oro för att Pondooroligheterna skulle värka på deras grannkaffrer. — "Oh — sehr gut — ganz gut", svarade den gamle herrn. Så hastigt vänder sig lyckans hjul. I fara att blifva sparkad nedför trappan, blef jag oförhappandes bjuden med på kalaset — firandet af en förlofning emellan den gamle herrns dotter och den profryttarlika, långa figuren.

Jag blef nästan fjäsad af de unga damerna, så kuslig jag än såg ut efter marschen i hetta och dam.

Jag begagnade svada och världserfarenhet samt utgöt mig specielt à la Othello till Desdemona för värdens blodunga dotter, som, fruktar jag, snart såg upp till mig som till en af hjältarne i Niebelungen-Lied.

Sprättarne voro de enda, som drogo sig undan och tjurades i ett hörn på andra sidan den stora salen, medan fästmannen nervöst tummade om sin tjocka urkedja och betraktade mig med ögon fylda af förbittring och dödligt hat. Den stackarn hade blott haft kaffrernas fårstölder till konversationsämne.

En viss Heinrich Koch, f.d. officer, numera handlande i Berlin, erbjöd mig kvarter för några dygn. K. hade kämpat mot Zuluernes siste konung, Dinizulu, af engelsmännen internerad på St. Helena, där han, enligt sägen, bebor några af Napoleons rum. Koch berättade, att Zuluerne voro ett vildt men intelligent, fosterländskt och tappert folk. Han sade sin åsikt vara, att de ännu i framtiden skulle låta höra af sig. Om det vill illa, tillade han, så få vi upplefva en allmän kafferresning med Zulus uti spetsen. Större delen af de från kafferinstituten utdimissionerade hafva visat sig vara Zulus. Mycken stolthet känna Zuluerne öfver att de dödat kejsar-prinsen, Napoleon III:es son.

Då själfförtroende och tapperhet äro lika tilldragande som blind egenkärlek, skuggräddsla och feghet motbjudande, anser jag… men — vågar icke fullända meningen, då jag är en nutids finne och ingen Zulukaffer…

Om Finland talade vi länge med herr Koch, medan jag, så godt jag kunde, bistod honom och hans fyra kafferpigor med en ny trädgårdsanläggning kring huset.

Kolonisterna bygga låga, men oftast ganska solida hus, med cementerade grundvalar och tak af zinkplåt. Golfven beläggas med ett slags asfalt. Klimatet erfordrar visst icke sådan grundlighet i byggnadssättet, men det gör i stället de feberalstrande ångor, jätteråttor, ormar och ohyra som luftstrecket, redan här, rikligen alstrar. Kapkolonin och jämförelsevis äfven Natal äro dock bra nog fria från feber och de skadliga utdunstningar de portugisiska kolonialprovinserna Delagoa Bay, Zambesi och Mozambik lida utaf.

Koch hjälpte mig välvilligt med kompletterande af min anspråkslösa utrustning, och den 28 oktober 1890 skakade jag å bantåget till Queenstown.

Elandsbärgens utgreningar och stora Kej flodens vattensystem bilda måleriska och fruktbara landskap, hvilka genom järnvägens utsträckning till Aliwul North utvecklat sig uti odling och kultur samt förefalla ganska tätt befolkade. Små städer, byar och farmer, utom infödingarnes talrika kraaler, gifva omväxling åt de jämförelsevis skogfattiga distrikten mot Stormbärgen, Tembu och Fingoland. Aliwul North, ett hveteland, ligger vid Orange floden, men för att komma med tåget till Blomfountein måste man fara den Elisabethska vägen öfver Craddock, som har heta svafvelkällor, och De Aar — den Kap-Kimberleyska vägens Kaipiais.

Jag stannade vid stationen Dohn nära den på Elandshöjderna befintliga Stutterheim, också en af den tyska krimlegionens anläggningar. Gärna hade jag rest till Imvani och besökt de nyupptäkta kollagren vid Indve; ännu hällre hade jag velat se staden Queenstown med sin ryktbara "hanglip", som skjuter öfver 7,000 fot i höjden, men allra hälst hade jag begifvit mig till järnvägens slutpunkt i det inre, det uppåtgående Aliwul North, hvarifrån man har regelbunden omnibusförbindelse till de rika guldfälten Witwatersrand.

Guld är muld — ibland och för somliga människonaturer. Tänk så nära möjligheten att gräfva eller röfva mig till en miljon — ty hvardera sättet användes där borta — och ändå afstå därifrån. Idiot! Vänta, förhasta eder icke i omdömet, medborgare! Blir man rik, kan det lätt hända, att man blir feg, och det folk, som frös och svalt och segrade tillika, var ej rikt — men tappert var det. Alla stöpas ej som Gustaf Wasa, Washington eller Bolivar, tre rika patrioter. Garibaldi var fattig.

Jag måtte vara en åsna — detta tro nog äfven många där hemma. — Att hålla den gyllene kalfven fast från svansen och släppa tag — drifven af hemlängtan. I stället för att låta kpt/100 förvrida hufvudet på mig, begynte hemlandssånger tona inom bröstet och jag påminte mig runan i Kanteletar som säger: att man hällre dricker eget lands vatten ur näfverrifvan än främmande lands öl ur krus.

Jag afstod således från guldjäktandet till förmån för detsamma värdigare individer. Måtte mina barn förakta det lika djupt, men dock hålla så mycket af varan i förvar, att de ej blifva tvungna krypa i stoftet för första bästa förgylda oxe; såsom jag, arme man, så ofta fått lof göra det.

Afstå från Witwatersrand tyktes mig ergo ej så svårt och det var ej häller för att söka guld jag så gärna rest dit upp, utan endast för att se om Mammons habitueer inne i Afrika besutto någon likhet med våra egna — "midt uti H:fors och rundtom K-p-o!" —

VI Kapitlet.

Solo äfventyr uti Fingo, Bomyan och Pondolanden.

En afrikansk varieté. Gamle Eljens måg-bekymmer. Natten på stenen i floden. Vänligt bemötande af en åsna. Kapten H-ton och "The old man" (icke Gladstone), Krig och fruntimmer. Skonerten "Meta".

November 1890.

Svårt kändes det att skiljas från M:r L. D'Arcs kringvandrande marionett & sångsällskap och isynnerhet från dess pianist Percival de Croes. P.d.C. var typen för en duktig karl, fast han var så alt igenom musikalisk. Sådana gossar är jag svag för. Tänkte ofrivilligt på Kösse, Kalle och den store kapellmästarens lille son.

Sällskapet befann sig på en turné i östra Kapkolonin, hade roliga marionetter och söta hvita sujetter som drillade "Das ist die Liebe", så att både "Gerda och Anna" fått lust att resa med dem — med mig naturligtvis icke, dels för mina underliga guldteorier och dels för den äfventyrliga vandring jag nu påbörjade, längs södra stranden af en biflod till Stora Kej floden, genom Fingoland hän till en liten stad, där man hade tillfälle taga värfning till Pondoland och som bar det prosaiska namnet "Butterworth".

När jag låter tanken ila tillbaka och påminner mig denna en envis finnes solovandring på parhundra engelska mil öfver Kej floden, Butterworth, Roschee floden, Bomyans land och Umtata floden till Umzinvubu eller St. Johns flodens mynne, skrattar jag för mig själf. Nog är Gud de dårars förmyndare. Dum får man dock ej vara under en sådan vandring, och en viss vän till mig, som anses vara en klok karl, ehuru han är något oerfaren, skulle ovilkorligen behöft ett helt reservkompani för att reda sig — och ändå är det troligt att hvarken han eller hans kompani med lifvet kommit undan; i lyckligaste fall med helt skinn i behåll…

Jag får lof att pusta och hämta andan, innan jag tager ut de följande, hastiga stormstegen, några veckor å rad, i det närmaste utan vidare raster än någon halt för att tända på pipan.

Kvatlambabärgens utsprång och talrika smärre eller större floder, hvilka här och där bilda små sjöar, göra naturen fager och tilltalande, hvarvid det för Afrika egendomliga granna färgspelet i atmosfären jämte solens skarpa reflex emot den mångartade jordytan förhöjer intrycket.

Jag har emellertid redan förut ordat om denna Afrikas fägring, där ej sterila öknar eller vattenbrist döda lifvet, ehuru äfven där, synnerligen i bärgstrakter, en besynnerlig glans och underbara formationer försätta nerverna i hittils okända vibrationer, medan sinnet bäfvar under någonting hemlighetsfullt, ogenomträngligt…

Jag kan t.ex. aldrig glömma, huru hemska, ofattliga ruinerna efter gamla kulturbyggnader tedde sig, en månskensnatt med vind och mörka strömoln, senare på hemresan, vid Saba floden, bakom Sandala i Sofalalandet, på 20° S. Latitud.

Jag utesluter från detta kapitel mera detaljerade naturbeskrifningar och relaterar endast för eder er landsmans personliga öden under 18 à 20 dygn.

Icke närmelsevis så påpackad som en s.k. laukkurysse, tyngde likväl de i filten inlindade effekterna mer än ryggen egentligen tålde vid, medan revolvern och det af pianisten Percival de Croes skänkta gammalmodiga enpipiga geväret ännu ökade bördan. Men man är piskad till att hafva godt hufvud, starka armar och ben då och då här i lifvet. Harald Appelbergs starka, men något varma sjömanspaltå vägde äfven, men var ovärderlig om nätterna och ville jag äfven för "minnets" skull icke lämna den ifrån mig.

Med den stadiga hasselkäppen i hand gick vandringen dock för sig, längs den med ån sig slingrande spången, men i taggiga buskager eller då jag gjorde en krok för att undvika Fingo kaffrernes byar, ville jag emellanåt förgås af trötthet, där jag i hettan stretade framåt på ömma fotsulor.

En dag gick jag förbi en farm, utbad mig, om också mot ersättning, erhålla någon förplägning, men då jag var till fots — boerskonvenansens första fordran är att en hederlig karl bör uppträda till häst, bra nog för många rackare — då jag var till fots och icke talade den gamla holländskan, blef jag snöpligen afvisad af en gammal fru och hennes unga döttrar — grymma kvinnor! Ett störtregn öfverraskade mig kort därpå. Till natten fick jag dock logis på en annan enslig farm, befolkad med humanare varelser. Vid affärden gaf man mig en butelj kaffedricka och några smörgåsar till vägkost.

På Bridebacks pittoreskt belägna kaffervärdshus & landthandel bemöttes jag åter med sann gästfrihet af den unge M:ton och hans vackra hustru, bildadt folk, som af något skäl — M:tons familj ville ej låta de unga gifta sig — hade gifvit Bristol på båten och icke fruktade här i utmarken skaffa sig sin existens genom handel med kaffrer. Deras lilla son på 10 år var redan väl bevandrad i kaffrernes knep och konster. Den ridande polisen besökte emellertid regelbundet stället, för all säkerhets skull, och bäst var det, ty två hvita människor och ett barn lämnade vind för våg skulle väl kaffrerna snart nog gjort "kaputt".

I sista ögonblicket och utan att hafva förtärt en munsbit mat under två dygn, mötte jag en lastvagn förspänd med fyra bufflar, hvilka med viftande svansar, filosofisk tystnad och långsam gång sträfvade uppför en med småskog bevuxen backe. Djuren fäste ej stort afseende vid den smala vägen, utan drogo kärran sans soucis och sans cérémonies öfver stockar och stenar i en viss, för mig mystisk riktning. Efter ett ögonblicks eftertanke sprang jag tillbaka och häjdade djuren. Efter ytterligare ett kortare betänkande upphäfde jag höga skri och hade nöjet om några minuter erhålla svar. Kort därpå kommo två unga raska hvita tösar — tyska bondflickor — andtrutna fram till vagnen.

Jag förklarade mig och bifogade en ursäkt, för den händelse att jag handlat orätt. — "Nej för all del" — genmälte den ena. — "De elaka kräken rymde ifrån oss där nere, medan vi sökte efter jordnötter". Flickorna hette Rosa och Maria Eljens, döttrar till en gammal tysk farmare, en af de sista åt detta håll.

Efter mycket bråk fingo vi vagnen på vägen igen, och innan solen gått ned satt den biltoge nordlänningen helt gemytligt i bästa rummet af gamle Eljens lilla farm.

Vid Eljens anblick återkom hågkomsten af gamle S.S. Svensson på Argentinas Pampas i Tandil. Eljens lefnadslopp hade dock varit mindre romantiskt. Han bodde här sedan 1875 — i trakten af Komgha — och hade 1855 med tyska legionen kommit till Afrika.

Eljen och jag blefvo goda vänner — sämre har jag haft hemma. — Rik var gubben icke, men försedde mig dock med proviant och gaf mig många goda råd.

— "Blif här och gift dig med en af mina flickor" — brummade gubben. "Fruntimmer äro så nyckfulla och här finnes ej hvita kavaljerer på miltal. Fingos äro visserligen de hyggligaste och vänligaste af alla kaffrer, men svarta mågar skulle jag likväl icke gärna se i huset". Gubben runkade missnöjd på sitt hufvud, då jag genmälde, att jag hade barn och redan var gift andra gången.

— "Du har då kommit hit för diamanterna?"

— "Nej — endast för att genast återvända hem igen."

— "Ah — du reser för emigranter då?"

— "Hm. Så ungefär" — mumlade jag otydligt — och lofvade sedan att sända alla kraftige unge "Well looking" hvite män jag skulle komma öfver till hans farm. Sedermera gaf jag äfven hans adress åt några unga beridna poliser.

— "Tack skall du ha. — Inte alls dumt! Jag får väl tag i en hvit till slut, och om han ej nöjer sig med den ena kan han gärna för mig taga bägge flickorna. Det är väl ej så farligt här i landet; kristna kaffrer ha ju ända till dussinet."

Rosa och Maria hade tillagat en kraftig måltid på batater, äppelmos och fårkött, och jag var nog falsk att i afskedets stund blinka med ögonen och hviska: "Auf wiedersehen".

Stora Fisk flodens öfverfart hade kostat mig alla mina röda näsdukar och glaspärlor, och nu gälde det att komma öfver Stora Kej floden. Spången ledde ned till ett bredt ställe af älfven, hvilken såväl ofvan som nedan bildade forsar. En gördel af öfver vattnet synliga stenar sträkte sig till den motsatta stranden, men afståndet mellan stenarne var nog långt och vattenfåran väl djup. Efter stort besvär lyckades jag likväl praktisera mig öfver några stenar och beslöt stanna öfver natten på den tredje, som erbjöd tillräckligt rum för att sträcka ut sig. Insvept i filten låg jag på rygg, med renseln under hufvudet samt geväret vid sidan och blickade upp mot Orion. Försjunken i tankar att denna stjärnkonstellation ungefär samtidigt betraktas äfven af andra finska ögon i söder, såsom af mina i norr, insomnade jag vemodig i hågen.

Jag tror ej att man efter så många äfventyr och pröfningar kan skrämma mig så lätt, men nog gick en kåre längs ryggen på mig, då jag vaknade i daggryningen och såg en lång kaffer med de sedvanliga två käpparne — puukkon hos våra landsmän — stuckna under ena armhålan, stå bredvid mig fingrerande om mitt gamla muskedunder. Min kunskap i kafir var så dålig, att jag, synnerligen i hastigheten, icke fann ett annat uttryck än — "Faza, Faza"… Kaffern vände på hufvudet och smålog. Faza betyder vacker flicka; kaffern trodde väl mig vitsa och mena bössan!

Kanske mannen var humorist, ty han grinade med sina hvita tänder, knäpte på geväret och upprepade skrattande — "Faza, Faza. Yes, Yes!" Skämtsamma naturer förstå hvarandra värkligen snart. Den gamla bössan med tillhörande femton patroner och — vännen Meyers klocka räddade mitt lif samt hjälpte mig öfver Kej floden, genom den långe kafferräkeln, som tog dessa saker i pant för besväret. Man får betala dyra färjpengar i Afrika — åtminstone vid knepiga tillfällen!

Floden Inhampuro eller Limpopo var då, så bred och djup den än är, betydligt billigare, ty en byhöfdings första gemål rodde mig egenhändigt öfver med sina "hjälphustrur" för presenten af min värdelösa gamla frack.

Sedan kaffern, hvars namn jag glömt, yttermera hjälpt mig med att tömma resten af Eljenska matsäcken, visade han mig vägen genom några skogsdungar till en väl trampad stig. Utsträckande armen i östlig riktning sade han tämligen begripligt: "Butterworth", "Nquamqwa" och försvann själf åt ett annat håll, iakttagande försiktigheten att hålla ansiktet till en del vändt mot mig.

Han gjorde måhända rätt däri, ty min högra hand slöt krampaktigt om revolverkolfven.

Förargad lunkade jag än genom täta skogsdungar än öfver blomsterprydda ängder. Marken var kuperad. Trädslagen bestodo af vild valnöt, bok, järn- och päronträd, men till största delen af det äfven i "Grand Cliaco" förekommande s.k. "Yellowwood" (Podocarpus) samt Stinkträd (Oreodaphne) — ett sorts "teak".

Jag drack, rökte och hvilade mig de heta middagstimmarna vid någon i Kej floden flytande häck.

Inspirerades här af en god idé, nämligen att vandra om nätterna, de månljusa stunderna.

Redan första natten fick jag ressällskap. Jag hörde nämligen någonting galoppera efter mig och spände redan revolverhanen, då ett välbekant läte underrättade mig om att förföljaren var en — åsna.

Åsnan hade grimma och en liten träsadel på ryggen. Djuret skubbade halsen mot min arm och tillät mig utan krångel, efter att hafva blifvit undfägnad med en bit maiskaka, att stiga i sadeln.

Jag tänker det var första gången jag blef vänligt bemött af en åsna och antagligen den sista. — Åsnan var rask och kry och ehuru stigbyglar felades lät jag den gärna galoppera så mycket den behagade. Inemot soluppgången såg jag ett gärde af ståltråd omgifva mais-, hvete- och tohakstäppor, och snart framskymtade äfven hvita byggnader, en antediluviansk kvarn af gammal holländsk konstruktion och en liten kyrka, lik Kirjola ladugård, med kors öfver takåsen. Får äran presentera Butterworth, samlingspunkt för vakten mot Pondolandets bistra höfdingar! Min åsnas ihärdiga "yahhande" lockade till oss några andra betande åsnor och skrämde en flock tama strutsar och en fårskock på flykten. Stor uppståndelse!

Ett par beridna poliser kommo sprängande emot oss.

Efter en kort förklaring omhändertogs åsnan af poliserna och jag blef förd inför "el capitano".

Sköna själar förstå fort hvarandra. M:r H:ton och jag blefvo snart lierade. Jag framvisade min tjänsteförteckning och mina till engelska och franska öfversatta rekommendationer af generalerna P. och S. Ett bref från svensk-norska konsulatet i Port Elisabeth samt ett annat från kapten S:son gjorde ocksä sitt till. Erhöll ögonblicklig anställning som skrifvare, korpral och närmaste man efter kapten H:ton själf.

Med hvilken min af öfverlägsen nedlåtenhet mönstrade jag ej följande dag de två poliserna, som dagen förut gripit mig och åsnan!

Men ack — högmod går för fall. Ändtligen — välbestäld högre tjänsteman vid frivilliga gränspolisen mot Pondoland, skulle det oblida ödet åter draga ett streck i räkningen, i det jag fick feber och häftiga magplågor.

Jag intog på en gång så kinin som opium, hvarefter jag föll i en dvala som räkte ett par dygn. Den barmhertiga hustrun till den farmare, hos hvilken jag bodde, skötte om mig. Kapten H:ton, som under tiden aftågat till Idutywa, hade varit god nog och betalat för mig en vecka framåt, lämnat en sig tillhörig häst till min disposition och dessutom i en skinnväska skorpor, konserver, en half flaska kognak och följande rader på engelska:

Min dyra M:r A.

Anser det bäst för eder att lunka i väg öfver Umtata ned till kusten, där ni bör kunna få tag i något fartyg. Dock välkommen äfven med oss. Tackar er mycket för gladt sällskap och berättelserna från Finland. Gud vare med eder önskar uppriktigt

vännen James H:ton.

Märkvärdigt!

Långt ute i vida världen skall man råka på hjärtegoda människor, medan i hembygden somliga utspy blott etter och galla.

Hvad skulle jag göra?

Uppsöka kaptenen eller söka hinna kusten vid Umtata?

En morgon tidigt red jag min väg besluten att låta ödet afgöra om framtiden. — — — —

Den gamla men lifliga kapvallacken uppkallade jag "The old man" — till minne af H:ton. Matroser på engelska fartyg kalla vanligen kaptenen "The old man" eller "The grand old man", och då flere af de värfvade voro matroser — troligen förrymda — så hade H:ton fått detta smeknamn.

— "The old man" — vallacken nämligen — gjorde icke sin första tripp öfver Afrikas kullar; detta insåg jag snart.

Med nosen i marken likt en stöfvare skyndade den "fyrbente gubben" åstad i nordostlig riktning och jag lät honom hållas. — En dag blef jag under en siesta öfverfallen af en hop små Bomyan-kaffer pojkar, hvilka ursinnigt anföllo mig med sina käpper — i akt och mening, tänker jag, att frånröfva mig "The old man" och effekterna.

Jag skrattade först, men då de unge svarte spetsbofvarne började gå mig in på lifvet — de voro till antalet sex — och den störste till och med slog mig hårdt på skuldran, sträkte jag ut armarne, böjde ned hufvudet och slog mig igenom till hästen, som var bunden vid ett träd. De små uslingarne förföljde mig och jag hann erhålla åtskilliga slag, innan jag fick revolvern ur hölstret. Pysarne, i en ålder af från 8 till 10 år, måtte icke begripit sig på eldvapen, ty de fortforo med sitt angrepp, hvarjämte de upphofvo höga rop. Som en blixt genomgick min hjärna, att de ville uppehålla mig, tils pappor och mammor skulle hinna anlända.

Skjuta på barnen ville jag ej häller. Emellertid afsköt jag ett skott i luften, ursinnig af ett slag, som bräkte min Stanley-hatt. Mera förvånade än skrämda drogo pysarne sig litet tillbaka, så att jag fick tid att kasta mig på hästryggen.

"I grefvens tid!" Bakom kullen dök en hel hop af fullvuxna svartingar upp, och i samma ögonblick "The old man" föll in i galopp, hveno redan asegajer till höger och vänster.

Nu fick "The old man" anstränga sina gamla ben, och stryk fick gubben med.

Hela slätten var beströdd med kafferhyddor och öfveralt hördes rop, och här och där slungades en asegaj i marken midt för nosen på "The old man." — Husch hvad det bar af mot Umtata-River, som rann ibland de blånande höjderna därborta. Raschee floden hade vi dagen förut redan genomvadat.

Umtata är gränsfloden mot det oberoende Pondolandet, — Det fria Kaffraria —, men som vi sett, äro i obevakade ögonblick de brittisk-kapska undersåtarne redan på denna sidan mindre fogliga till lynnet. I medeltal mördas årligen 10 % af ridande polisen i dessa näjder. Den ridande polisen består annars af jämförelsevis hyggligt folk, hvita och mulatter; äkta svart färg har ej tillträde. Bastarderna äro, märkvärdigt nog, till sinnelaget "hvitare än de hvite" själfve.

Amerikanska negern Ben Smith ville ju ej häller erkänna sig vara en nigger.

Ja — fåfängan har många sidor och synpunkter, den med. De infödda soldaterna i portugisiska kolonistäderna Kilimane och Mosambik hörde jag flere gånger yttra till kolleger af det hvita regemente, som anländt för Maschona-affären:

— "Mig icke vara nigger (negro) — mig vara soldat, kungens soldat."

Ärelystnaden glöder öfveralt under kolen — eller om det sedan är bara fåfängan. — — —

Romanen mellan "The old man" och mig tog ett tragiskt slut.

Landets skapnad blef alt mera bärgig, sedan Umtata öfvergätts; jag fäste mig vid de ofantliga lummiga hängpilar, som kransade dess stränder.

Människor såg man icke till, men väl kol och sot efter förbrända kafferbyar. Det så kallade kriget försiggick visserligen i en annan näjd, men negrerna här i trakten hade väl delat sig i två partier, de med.

Jag red försiktigt framåt, grubblande öfver hvem som skulle rycka åt sig segerpalmen — Umhlangasso eller Manandu, samt hvad den gamle Sicgau, deras öfverherre, egentligen tänkte på, som lät dem slåss sinsemellan.

Plötsligt susade en pil rakt i halsen på den stackars "Old man", som genast stannade och begynte blöda ur näsborrame.

Jag har alltid älskat hästar, huru icke då de fyra, som långt från fäderneslandet lättat min kamp för lifvet. "Turkki", den lilla bulgaren, som dog i Finland, tillfölje af att en rå dräng slog den med en stör. Dorotillo och Marikita, mina båda pampas cimarroner.

Dorotillo köptes af en mestizkvinna i Asul med löfte att icke slakta den. Marikita skiljdes jag från i Olavaria. Mennonitkolonins "pater" hade lofvat se till, att hon skulle ha det bra hos Mennonitbonden. Nu den stackars "Old man", som pustande lagt sig ned på gräset — pilen har gått tvärtigenom halsen och sitter kvar. Jag försöker ett par gånger draga ut den men förgäfves. Jag fattas af ett fullkomligt raseri. Det måtte icke vara klokt att bringa en hel nation, huru fåtalig som hälst, i ett slikt tillstånd. Ett skott i örat stillade den lille trogne afrikanens smärta för alltid, men ej mitt högligen upprörda sinne.

Uppfyld af berserka känslor, med dolken i ena handen och revolvern i den andra, samt ett tjog lösa patroner i bröstfickan, stormade jag upp mot några kojor på den röda sandbranten. Obetänksamt och öfveriladt, men se där två af mina vordna svagheter…

På femtio stegs afstånd sköt jag utan vidare ett skott i den största af de fyra hyddorna. Det var en dumhet. Hämnas en stupad vän och kamrat är en plikt, men en häst!

Drifna till själfförsvar rusade efter skottet en mängd negresser ut. Där var ej en enda karl, såvidt jag kunde upptäcka; mycket lätt begripligt föröfrigt — ty karlarne voro troligen uppbådade till "värneplikt", med anledning af "krig."

Jag retirerade, först baklänges, därefter med ena sidan förut, slutligen i språng.

En ganska vacker kvinna sköt manhaftigt nog ett par pilar efter mig. Skulle jag varit en neger, hade jag säkert enleverat henne i stället för att riskera döda henne med mitt revolverskott mot hyddan.

Kvinnorna skreko som besatta och "ragassade" förfärligt. Jag tog min filtpacke från hästländen och fortsatte min reträtt i sydostlig riktning mot hafvet.

Innan skymningen föll på kunde jag från en höjd iakttaga de några och tjugu kvinnorna och barnen, som stökade omkring "The old man." Jag fattade snart sammanhanget. De skuro honom i bitar till "halstrad biff." Lofvad och prisad vare Herran! Skulle pilen råkat mig, hade jag törhända fått samma öde som han — före honom.

Blodet hade råkat i svallning, hvarför jag marscherade oafbrutet, efter kompassnålens anvisning, utan att känna till någon trötthet. Flintan och fnösket fingo tjäna som ljus i mörkret tils månen steg öfver bärgstopparne.

Rastlöst framåt till hafvet. Ahead! Ahead!

En tur på resan var att jag ofta hade månljus under vandringen. Månen lyser äfven starkare än hos oss, hvilket väl beror af atmosfärens beskaffenhet och jordmånens natur.

Ännu ett dygn traskade jag öfver skoglösa höjder; kringgick sedan en stor skog, smygande längs brynet. Upptäkte en klump otäcka svarta ormar. Pelikaner och andra vadare syntes i ett moras. Jag råkar in i en tät dimma på en höjd, går flere timmar igenom dimman. Ser otydligt eldar eller brand lägre ned på den motsatta sluttningen. Håller på att stupa öfver ett par lik — strypta äldre negresser, ty jag finner ej nägot blodspår.

Jag börjar känna det kusligt med tillvaron och fryser dessutom. Dimman fuktar som ett duggregn och rysningar genomila en.

Ändtligen måtte jag nått den dominerande punkten!

Hafsbrisen, kännspak på lukten, blåser emot mig, som nästan sofver gående. Jag piggas upp. Vinden tilltager och vid solens uppgång ser jag oceanens vida yta fjärran ännu, likt ett hvitt och blått band — de finska färgerna — men det är bara den hvita flygsanden vid kusten och Söderhafvets vatten. Ingen klocka har jag, men dömer efter solhöjden att klockan borde vara 3 à 4 e.m., då jag, som sofvit 3 à 4 timmar under lika många dygn, ankommer till hafsstranden. Gud är god. Knapt 100 famnar från stranden ligger en liten norsk skonare för ankar i en vik, ty sjön därute går hög.

Engång har man tur, en riktig bondtur!

En liten julle lägger ut, sedan jag under en halftimme bråkat med att blifva uppmärksammad. Jullen häller ett stycke ut i sjön.

— "What do you want?" — ropar en af männen i båten.

Jag, som sett norska unionsflaggan vaja för vinden från gaffelnocken, ropar på svenska:

— "Jag är finne. Hjälp mig ombord. Nöden är stor!"

Bränningen är svår men jag går ut till midjan i vattnet.

— "Akta dåm sej för hajar. Vänta litet!" — Ett rep susar genom luften. Jag griper det, fäster ändan om mitt bylte, samt viker det sedan dubbelt under armhålorna, med en knut på ryggen, ty annars kan man få flyta med benen i vädret. Inom en minut är jag genomvåt och i den nästa med pick och pack i jullen, samt inom fem minuter ombord å "Meta", kapten J. Petersen — en hedersgubbe — som skakande på hufvudet frågar:

— "Huru ska' man så där begifva sig in i landet just som negrerna befinna sig i slagsmål."

— "För att få lust lefva igen, en tid, och sedan ha något att berätta om hemma", svarar jag.

Pondos rika, för ögonblicket af blod besudlade höglandsbetesmarker försvunno ur sikte, likaså Umzinvubus eller St. Johnflodens imponerande dalgång och mynning, som lilla "Meta" käkt seglat nära intill, själf väl knappast märkbar, i den skummande jättehöga oceanböljans kamp mot strömhvirflarna.

— — — Like giant sentinels on either hand, The stately portals of the river stand, Their rugged crests, and headlands bold and free, Rising in silent grandeur o'er the sea, Whose foaming waves engird with silvery showers St. John's grand cliffs and castellated towers Low at their feet, in deep eternal shade, The river flows past mountain, krautz and glade, Onward and onward from its distant source, Till, midst this scene sublime, it ends its course. — — —

Umzinvubus "norska" sceneri hörde blott till minnet — såvida vi icke från Finland företaga oss en ny vikingafärd dit, en vikingafärd fin de siècle…

Får man inte, hyggligt folk, hålla sin täppa i fred, så kan man ju resa dit och eröfra de oberoende "Pondodalarne" — hämnas stackars "Old man!"

Den 22 november 1890.

Kuttern formligen rusar genom vägen för svällande segel natt och dag.

Jag sitter tyst och antecknar med blyerts de senast upplefda äfventyren. I fall en månad tillbringas på det här viset, blir det alt en tjock lunta. Hvad klokt kan jag väl företaga här i Afrika alldeles ensam, utan instrument, utan det ringaste hopp om statsanslag och med föga hopp om fyrkar i bref — ja icke ens enkla bref från de femhundra eller tusen vännerna.

Men man är så otacksam, så omöjlig… i sådana stackares ögon, hvilka äro så fasligt rädda för allting här i världen, utom att "klå" sin nästa. De begripa rimligtvis ej att de kanske följande ögonblick själfva, just då de spänt ut den högmodiga påfågelstjärten, kunna få den reducerad till en enda, simpel gåspenna…

Nå, nå — så farligt är det ändå icke som det låter, synnerligen när man älskar sina fiender…

Kuststräckan på hvardera sida om floden Umtanvunar erbjuder anblicken af skogfattiga höjder ungefär så höga som våra finska kullar, men vid floden Umzinkulus utflöde antaga de tätt skogbevuxna höjderna grandiosa proportioner. Innan Port Natal är nådd blir man i tillfälle att emellan — grått, blått och grönt — nakna klippor, himmel och skog — skåda "tre åldrar." Tre åldrar äro tre röda höga kullar af järnockra, hvilka lysa som eld långt ut till hafs — i ljusrödt, rosen och blodrödt — däraf namnet. Det kan vara minnesmärken efter våra gamla nordanmän, anmärkte kapten P:n. I skymningen ser kuststräckan rätt egen ut. Ifrån den jämt löpande högslätten, ibland öfvergående i lågland, uppstiga pyramidformade, afstympade koner eller sockertoppformade branta höjder — af sjömännen kallade "Djäfvulsbarnens grafvårdar." Den gryende dagen visar oss åter floden Umzinkulus mynning ej mycket mindre storslagen än St. Johns. På Umzinkulus stränder bygga och bo ett hundratal norska familjer, som först tänkte emigrera till ön Madagaskar, men sedan hamnade hit. Briggen Luises historia och irrfärder förtjänade att af T-stjerna behandlas som underlag till en finsk sjöroman, medan E-felt just kunde måla landskapet med "tre åldrar" på en duk. Det är sannerligen en stor skada, att afståndet dit är mera långt och resan något besvärlig och dessutom något dyr!

VII Kapitlet.

Kolonin Natal.

Durban — också en hufvudstad. Torra statistiska data — för helgjutna och stadgade personer, samt en liten tidningshistoria och naturscenerier för människor à la författaren. Ett Julbad. Titulus Simo Eskola anträffas.

December 1890.

Den senaste månadens ströftåg hade förvildat mitt sinne; nästan gjort mig till en neger. Ehuru mänskligheten sträfvar efter en fulländad civilisation kan man ej förneka att vilden, lifvet i och med naturen, har sina stunder af frid och lycka, dem t.ex. hvarken Roms', Helsingfors' eller Raumos' innevånare hafva ett redigt begrepp om. Den vilda människan får vara sådan hon är, utan att andra komma och blanda sig i hennes affärer, hon reder sig galant både utan löständer och profpredikan.

En person, som ofta blifvit ramponerad och kalfatrad, känner djupt välsignelsen af till och med en total ensamhet i naturens sköte. Han vill då icke gärna höra ett bi surra, ej se en fjäril fladdra. Han vill då ej se den rörelse, som vinden vållar i trädens kronor, eller höra vågens brus. Han tål ej något lif alls, begär en orubbad frid, hälst ett oändligt snötäcke eller, om i Afrika, en oändlig sandöken. — — —

Natten föll på, då vi skjutande god fart fingo ögnamärke på de otaliga ljus, som blinkade från Port Natals "Point", och den vidsträkta, på slätten nedanom Umgheni höjderna utbredda staden Durban.

Omkring den sandudde, som utgör spetsen af Point, äro redan nu stora kajbyggnader färdiga; andra äro under anläggning. Midtemot udden på andra sidan sundet löper såväl längs hafskusten i sydväst som i en halfbåge norrut en hög, brant skogbeväxt ås, hvilken inåt land bildar en naturlig hamn ända till floden Umghenis mynning och i sin vinkel, vid udden, en naturlig väldig vågbrytare mot oceanen. Högt uppe på "The Bluff" är ett fyrtorn uppfördt och något längre bort med utsikt öfver hamnen en "Alphydda".

För att skydda den stora insjölika saltvatten hamnen från uppslamning utbygges, efter Sir Coodes anvisningar, ett, om jag får taga mig friheten symboliskt uttrycka: horisontalt liggande Eiffeltorn.

Vågbrytaren begynner med flere armar för att sedan afsmalna ju längre den hinner ut i ocean.

"Människovärket" pågår alt fortfarande, människovärket som vill besegra naturen —.

Stora muddringsvärk arbeta rastlöst vid flodens mynning och i hamnen.

Natal gör sannerligen stora uppoffringar för att förskaffa sig en oceanhamn och göra Durban till en världsstad. Sörnäs! Sörnäs! Du blir på efterkälken.

Den högre belägna villastaden är en tjusande boningsort, medan de lägre stadsdelarne sjuda af det nervösa lifvet hos ett släkte, som vill fram; dam, ryttare, oxforor, tramways och sjungande negerbärare. Ett undantag utgör "Catos Creiche" med sina några bulevardgator och sina mot inre viken vettande "djungler", hvilkas stråtvägar utgöras af spångar och där, midt i en storstad, apor och ormar ännu hafva sitt tillhåll. Ortens grundläggare bar namnet Cato. För decennier tillbaka kom han dit och stälde sig så väl med då regerande kafferhöfdingen, att han för en romflaska och en dosis bengaliska eldar erhöll i förläning hela det sköna hamnstället. Hans hus ligger vid Creichens utkant och en hög mast med en ständigt svajande flagga visar främlingen dess plats.

Att Cato gjorde en än bättre affär än ägarene af köpingen Salo eller nuvarande ägaren till Gumtäckt kommer att göra, detta oaktadt Durban är detsamma som vårt Helsingfors, eller vid köpets afslutande var det — kan tagas för säkert.

Men det är företagsamheten som bör betalas. Klimatet, läget och en rik jord jämte frisinta politiska förhållanden äro därjämte dyra artiklar.

Cato är mycket aktad af medborgarene, en sak som vanligen ej är banerbrytares, uppfinnares och grundläggares lott.

Port Natals inbyggare torde icke spekulera på att flytta till oss, men går det illa med tiden få vi kanske lof kippa öfver till Natal; dessutom: när jorden afsvalnar hinner kylan troligen förr H:fors än P:t Natal. Sker detta icke — desto roligare.

Apropos — hvarför icke i god tid grundlägga en finsk koloni, som kunde hafva regelbundna affärsrelationer med moderlandet, som gjorde dyra kaffe-, socker-, frukt- och bomullsmellanhänder öfverflödiga och med moraliska band skulle hålla emigranten fäst vid moderlandet.

Förut har jag pläderat för Patagonien, nu röstar jag på Zululand. Det är ingen skam att ändra åsikt, blott man alltid sträfvar efter en rättvis och god.

Natals regering, som är stadd i full täflan med Kapstadens och gärna ville undgå dennes lust för annekteringar, tager med tacksamhet inom sina landamären emot hyfsade europeiska element, hvilka den beviljar alla möjliga politiska, nationella och andra förmåner.

I denna lilla bok är ej min afsikt behandla affärsförbindelsers ordnande på aflägsnare bygder eller emigrationsfrågan i detalj, uti hvilket jag icke är fackman, utan min enda önskan är att, liksom i "En utflykt till Antipoder", såvidt omständigheterna tillåta, gifva uppslag till något nytt, framvisa nya, måhända fruktbringande synpunkter.

Då jag ogeneradt följt nutidens vackra princip att oafbrutet tala om det viktiga "jaget" — en god princip för en hel nation, men öfverflödigt använd mindre sympatisk för individen — för att således slippa att tala om mig själf skall jag — äfven för ombytes skull — på några blad skildra Natal, dess förhållanden samt slutligen draga några paralleler med rivalen Kap.

Dessförinnan hembär jag emellertid min hjärtliga tacksamhet till ingeniören Eckhoff, Th. Rasmussen, N. Nielsen, herrar Lundh, Engh och Höijer samt landsmännen Michelsson och Sandström — den senare bosatt i Maritzburg.

Till min stora glädje återfann jag unge Meijer välbehållen i Natal — han är nu på en affär i Stänger, i Zululand.

En treflig utfärd gjorde vi, några nordbor, julen 1890 till herr Lundh och det natursköna Umgheni, ett slags "Tölö-Tivoli" vid floden af samma namn, några mil från Durban. Därmed skall jag dock hafva äran sedermera traktera läsaren.

Zululand har sin särskilda struktur, lagom medelhöjd öfver hafvet, något sandblandad jordmån, den stora "Tugela" och en mängd mindre floder, som genomströmma detsamma, samt också några goda hamnplatser. Skogfattigt i allmänhet har det dock här och där präktiga skogar. En barrträdart, jämförd med vår fura; australisk eucalyptus; ek (Quercus pedunculata) m.fl. trädslag äro med framgång planterade, utom de inhemska trädslagen, hvilka, med tropiska växtblandningar, äro de samma som i Kapkolonin. Zululand är nämligen kyligare till sitt luftstreck än den koloni det nominelt underlyder eller Natal, ehuru det ligger närmare ekvatorn. Efter dess vordna konungars — Dinga, Panda, Cetevayo och Dinizulu — täta strider med boers och engelsmän äro dess bygder glest befolkade och väl lämpade för nordisk emigration. Ad notam!

Norrom Zululand ända till Portugiskolonierna och västerut mot boers stater befinner sig det behagliga och bördiga Svaziland, för närvarande underlydande en drottning, som främst utmärker sig för sin kolossala fetma, men äfven för ett listigt och kraftfullt regemente, omringad som hon är af olika jordspekulanter.

Natal är ett förlofvadt land, förlofvadt med ett klimat, icke alls ohälsosamt och det bästa i världen för odling af alla slag utaf ädlare frukt. Om Egypten har varit världens kornbod, så nog blir Natal dess fruktmagasin. Kaffe, socker, tobak, ris, hvete och mais äro hemmastadda inom dess landamären. Boskapsskötseln är i stark utveckling, till och med mejerihandteringen.

På min vandring med en kringresande handlande rundt om staden Maritzburg såg jag hos landtbrukare af olika bildningsgrad svenska De Laval separatorer (såsom hos Sutton i Hovick), tröskvärk (s.s. hos George Ross) m.fl. Utmärkta mulor och äfven hästar acklimatiseras mer och mer.

Solicitor general (advokat) Scott i Maritzburg gaf mig intressanta upplysningar öfver somliga förhållanden i det leende landet, hvilka här emellertid vore för vidlyftigt att upprepa.

Natal kan fördelas i tre välbevattnade distrikt, hvaraf hafsbandet är fruktboden, midtellandet kornboden och upplandet mot Transvaal har boskaps- och mjölkhushållning jämte en altmer stigande bärgshandtering. Stenkol har man, isynnerhet på senare tider, funnit uti rika lager, hvilket mycket invärkar på realiserande af påtänkta järnvägsförbindelser vida ikring. Kolonin Natal hade 1889 omkring 750 eng. mil järnvägar i fullfärdigt skick, medan en projekterad linje sträkte sig till Elands Laagte öfver Ladysmith, för att möta den från Lorenzo Marqueso bygda banan öfver Komati floden. Strutsfarmandet är ej här så utbredt som i Kap, ej häller är vinberedningen ännu på modet, kanske för att kapkolonisterna hunnit längre.

Här kan omnämnas huru strutsen plockas.

I en trälår ledes djuret in. Den långa halsen med dess fårhufvud sticker ut. Längs öppningar i sidorna kan man föra in handen och rycka ut fjädern. Vid hvarje utryckning får lådan en spark. Strutsen är ej jordens slugaste djur — man kan plocka djuret tio gånger, innan det anar oråd och får motvilja för låren.

Te och kaffe ha med fördel kultiverats, äfven olika moluckiska krydder. De förnämsta fruktsorterna äro följande: apelsiner, citroner, guavas, galläpplen, ananas, bananas, mango, persikor, aprikoser, (acklimatiserade) gronodiller, alla våra bärsorter — utom hjortron och lingon. Vindrufvor, äppel-granat, amotingula, päron, fikon, laquats, valnötter, almands (mandel), tamarinder och mulbär. Från maj till september är vinter, och kylan känbar emellanåt inåt landet. I Zululand tränger den sig ända ned till kusten, ehuru det ligger närmare tropiken.

Regn faller mest sommartid (från oktober till april). Medeltal för värmen är 64° Fahrenheit — Londons medeltal är 50°, Brisbanes i Australien 70° och ön Mauritius' 76°.

Ehuru emigrationen i allmänhet borde försiggå i större skala, med ett visst kapital och kredit som bas att stödja sig på, vill jag nedan meddela några notiser för enskilda emigrationslystne.

Till intet nytt land bör man begifva sig utan en god hälsa och en fast karaktär. Den finaste gentleman bör ej tveka taga ihop med kroppsarbete, om det så gäller. Ordspråket: mycket behöfs, litet förslår, får äfven vara en lefnadsregel — i början åtminstone. Gentlemän, som vid glasens klang prata bort halfva dagen å kaféer, äro underkastade diverse öden, innan de komma i riktiga kolonigängor. Icke allenast i kolonier, utan äfven i gamla länder bör man föröfrigt sträfva ej för sig själf, utan för sina barn och fosterlandets väl…

Landtbrukare med mindre kapital — to begin — samt efter dem folk som lärt sig ordentligt något handtvärk "do best".

Förresten säger mig en viss erfarenhet, att hvarje man eller kvinna som vill "do well" — kan göra det lättare i nya länder, än i gamla, där korruptionen ofta vill ha det illa gjordt, eller icke vill ha alls något gjordt (sic.).

En äfven den minsta kännedom af engelska språket är absolut nödvändigför emigranten — han må nu begifva sig till hvilken ny näjd af världen som hälst — undantagande Sibirien.

Fogdar, öfverherdar — negrer användas som vanliga vallhjon — och domestiker hos högre tjänstemän, rika köpmän och farmare — öfriga använda negrer — erhålla jämte kost och logis en månatlig aflöning af ungefär 50 à 60 engelska shillings, längre inåt landet till och med det dubbla. Vanliga hvita kroppsarbetare förtjäna — kvinliga 25 shillings, manliga dubbelt mera. Negerarbetare erhålla endast från 2 till 3 shillings, jämte födan. Handtvärkare utfå en dagspenning — utan mat och kvarter: —

Bokbindare (blott i större städer… 6-7 shillings. Typografer — " — … 8-10 " Tegelslagare … 6-10 " Snickare och timmermän … 7-13 " Murare … 7-12 " Sadelmakare och garfvare … 5-10 " Stenhuggare … 9-16 " Skräddare och skomakare … 10-16 " Maskinarbetare … 10-17 " Finsmeder … 7-11 " Grofsmeder … 10-15 " o.s.v.

Den högre betalningen gäller, ju mera inåt man beger sig.

Inackorderingar kosta för arbetare från 20 till 35 shillings i månaden, medan finare handtvärkare betala 50 à 60 sh. alt inclusive logis.

Priset på förnödenheter per pund är: för bröd 2 à 3 eng. d.; kött 5 à 7 d.; korf 1 sh.; smör färskt 2: och salt 1 sh.; ost 1 sh. 6 d.; te 3 sh. (indiskt); kaffe 9 d.; socker 4 d.

Ofvannämda är beräknadt för städerna, likasom efterföljande pris på: ett dussin skjortor (bom.) 30 sh.; skor 6 à 9 sh.; benkläder 6-20 sh.; rockar 7-25 sh.; strumpor (linne) 1 sh. 6 d.; madrasser 18-40 sh.; täcken (filtar) 10 sh.; kalikå per yard 6 d. och flanell per yard 2 till 2 sh. 6 d. I klädesväg är bäst på förhand vara välförsedd. Tullförhållandena äro relativt liberala.

Kapkolouins budget etc.

Inkomst 3,039.280 eng. pund. Utgift 3,384,287 " Statsskuld 21,171,855 " Hamnstyrelsens skuld 1,289,439 " Värde å räntegifvande egendom 37,799,508 " Area odisponerad kronojord 45,298,808 acres Jämvägarnes utsträckning 1,599 eng. mil. Telegraftrådens utsträckning 8,663 " Landsvägar 8,400 " Vingårdars antal 70,000. Brittiska ut- och inklarerade fartygs tontal 5,106,328. Andra nationers 275,789. Export af ull (1888) för 2,182,000 pund.

Från 1 januari till 1 oktobor 1887.

Export: Strutsfjäder för 295,519 £. Fisk 15,844 Diamanter 3,120,163 Skinn, hår och horn 494.234

Kolonin Natals budget etc.

Inkomst 811,925 eng. pund. Utgift 622,175 " Tullinkomster 1887 140,405 " " 1888 231,407 " Af hvite uppköpts 6,000,000 acres land. Reserveradt för infödingar 2,000.000 " (Zululand icke här inberäknadt).

Statistiska data öfver befolkningen 1886.

Kapkolonin. Européer 40,000. Infödda européer 300,000. Halfkast 50,000. Infödingar svarta 660,000.

Natalkolonin. Européer 5,000. Halfkast 1,000. Infödda européer 40,000. Infödingar svarta 500,000.

Transkeilandet. Européer 300. Infödda européer 300. Halfkast 500. Infödingar svarta 25,000.

Boers. Orangestaten. Européer 350. Infödda boers 62,000. Halfkast 2,000. Infödingar svarta 75,000.

Boers. Transvaalstaten. Européer 5,000. Infödda boers 80,000. Halfkast 1,500. Infödingar svarta 600,000.

Basutosland. Svarta 170,000.

Gricquland. Svarta 50,000.

Betjuana (engelska). Svarta 300,000.

Genom bekanta försattes jag i tillfälle att ifrån Durban göra en utflykt genom kolonin Natal per järnväg ända bort till Ladysmith, på vägen till New-Castle Afrikano, ett rikt stenkolsdistrikt, samt Barberton guldfälten. Därifrån gick stråten per egna ben till Upper-Tugela, en bärgsby vid Tugelas källor, hvarifrän Drakenbärgstoppen Mount Al-Sources vid soluppgången lyser blå, gul och karmosinröd, naken, vild och skräckinjagande ibland rundtomkring spökande dimmor, hvilka rifna af vinden synas dansa i månljuset likt spökgestalter.

Champagne-Castle söderut, som ger upphof åt Orange floden i väster och lilla Mooi i öster, hvilken rinner i Tugela, är 10,500 fot hög, hör till samma släkte som Al-Sources, men bjuder på gröna skogar och ängar lägre ned.

Befinner man sig djupt nere i dalen, omsväfvad af ljumma fläktar, uti blomsterdoften på stranden vid Mooi ån, sysselsatt med att vattna sin nye väns herr Louis Vanlicks, från Utrecht, långa oxspann, med tillhjälp af hans båda Zulus och flere unga vackra Basutoflickor från den närbelägna negerbyn och därunder blickar upp mot bärgen — då — ja — då inbillar man sig ett ögonblick, att världens lyckligaste tillvaro är "herdars och herdinnors".

De skrattande, plaskande skönheterna, af hvilka några hafva en filt kastad öfver sig, andra en röd shertingstrasa omkring länden och de yngsta — ingenting, ehuru lika oskuldsfulla som trots någon af våra baldockor! De röda och hvita oxarne, sörplande vatten eller idislande, flegmatiskt viftande med svansen åt näsvisa flugor och bromsar. De båda kaffrerna i sina korta hvita byxor och röda öppna bomullskjortor, skrikande åt sina kräk och klatschande med piskan. De hvita, höga, magra vindthundarne, hvilka med vädrande nosar och spetsade öron följamed några enorma råttor, som simma öfver ån. De små honingssugare och stora fjärilar, som fladdra omkring bland buskarne. Blomdoften — alt bidrager till att stämma sinnet för idyll, då plötsligt Vanlicks "hvita fru" — (jag misstänker han hade några svarta med sig också) — med sin framskjutna haka och hvassa, krökta näsa borta under vagnens soltält begynte hålla sparlakansläxor för sin beskedlige man, som låg utsträkt på gräset nedanför.

— "Du skall få se, att du ångrar dig hafva tagit den där loafern och röfvaren till oss". — Med "loafern och röfvaren" menade hon mig. — "Innan vi hunnit Maritzburg skall han hafva mördat oss alla och farit i väg med oxarne, vagnen och godset". — "Skrik ej så högt, han kunde höra dig och det vore minsann en skam". — "Höra — han må gärna höra — desto bättre, så skäms han packa sig på oss, den gemena ruinacken". — "Han är ju ingen engelsman, vet jag", återtog mannen.

Jag kunde ej höra vidare, ty det kom en sådan störtflod af bittra utgjutelser från den "hvita frun", att de hittils så muntra Basutoflickorna blefvo förstämda och gingo bort till sin by.

Långsamt gick jag upp till Vanlick och sade på tyska: — "Med tack för eder vänlighet tror jag det är säkrast jag åter reser ned med järnvägen. Har pengar nog därtill och kommer fortare fram. Jag…"

Vanlick steg upp från sin liggande position. — "Gud dömme mig, om jag låter Er gå. Att resa ensam med käringen och de dumma negrerna hela långa vägen till Howick — då man kan få trefligt ressällskap — nej pass! Hvad tror ni mig om?" — Ett rasande ordflöde ur vagnen afklipte Vanlicks tal, men han drog mig bort vid armen och vi gingo tillsammans till den andra vagnen, där gubben bjöd på en "knäpp".

Backe upp och backe ned, öfver grönskande slätter eller genom dungar af silfverpoppel och blommande kaktus kommo vi en afton ned till de stora engelska farmarne vid Howick, där floden Umgheni gör ett flere hundra fot högt vattenfall.

För att slippa sin äkta hälfts aftonresonemang proponerade Vanlick, som träffat en gammal bekant, negern Maruka, tschinownik hos den mäktiga Maffasse, att vi med denne ännu samma afton skulle göra ett besök hos höfdingen, som höll palawer och med hvilken Vanlick gärna ville ingå affärsförbindelser.

Trakten kring Natals hufvudstad Maritzburg är pittoresk, och sedd från verandan af det lilla värdshuset "Town Hill" å Drakbärgens utgrening är den rent af storartad. Bärg och dälder omväxla behagligt, och en vacker aftonstund, då solen sänder sneda strålar öfver bygden, ter sig det vidsträkta landskapet måleriskt. Blågrå bärgstoppar med grönskande sluttningar, mot hvilka de af oxforor och ryttare upptrampade rödbruna vägarne och de silfverskimrande små bärgsfloderna med sina många kaskader bjärt afsticka. Här och där flockar af betande får samt några framilande strutsar i närheten af farmarnes rappade hus, hvilka äro försedda med tak af zinkplat. Husen äro öfverskuggade af planterad australeukalyptus. Längre bort mellan breda bärgskrefvor skådar ögat lunder af bananas och guaver, skogar af cactus, tamarind, akasie, valnöt och mulbär. Apor af olika storlek och brokiga papegojor täfla i lifligt meningsutbyte ibland trädens kronor, men öfverröstas ibland af åsnornas skrän från åkertegen, medan kolibris och tallösa fjärilar svärma bland blommorna på slätten, där äfven en och annan orm ringlar sig.

Långt i fjärran vid horizonten, knapt skönjbara på bärgsryggen under rosenfärgade moln, ligga vid palmernas fötter kaffrernas runda, svartbruna hyddor.

Men på kullen, bakom hvilken Umsindusi framrinner, ser man höfdingen Maffasse's stora kraal, som egentligen utgör målet för vår färd under denna vackra afton. Vi följa troget, men andtrutna, den gråulliga negern Maruka i spåren. Han är Maffasse's så att säga "journal officiel."

Höfdingen Maffasse, som, åtminstone hvad han själf påstod, hyllade engelsmännen, civilisationen och framåtskridandet, hade nämligen fått kännedom om, att regenterne i de civiliserade länderna hade sina egna tidningsorgan, hvilka vanligen få dansa efter regentens pipa, och då den store höfdingen hvarken egde tryckpräss eller lämplig redaktionspersonal att tillgå, hade han anstält Maruka, hvilken ansågs såsom en af de mest förslagna männen i hans höfdingadöme, att fungera i egenskap af officiel tidning.

Men i och med detsamma som den officiella tidningen "utkom", begynte en annan likadan utgifvas, hvilken var besoldad af oppositionspartiet, och hvad var då naturligare än att dessa båda lefnadsfriska "tidningar" litet emellan skulle komma i lufven på hvarandra. Jag skall här i korthet skildra tillgången vid en dylik sammandrabbning mellan de båda tidningsorganen.

Maffasse håller i kväll "palawer", och från vida näjder rundtomkring tågar folket till hofkraalen, för att hedra och skatta till ättlingen af den fordom så fruktade konung Dinga. Storkonungarne hade alla gått till sina fäder — Dinga, Panda, Cetewayo och Dinisulu — men deras småkusiner hade fått en del af arfvet, ehuru, så när som på Maffasse och några andra, bra litet af äran.

Maffasse måtte varit en riktig Bismarck. Han stod väl inne hos engelska guvernören, och att döma af den talrikt besökta "palawern" äfven hos sitt folk.

De unge männen med sina af zebra- och panterskinn skickligt sammansydda "karosser" öfver skuldran höllo skölden och asegajen i ena handen, medan de med den andra ledde en mager krake, mula eller oxe, och de unga flickorna, med den röda filten eller kretontyget näpet draperadt kring länden, upptagade gruppvis, bärande kokosmjölk i stora pumpor på hufvudet.

Strömmen af anländande blef större och större, högen af gåfvor växte alt mera, sorlet af röster ökades hvarje minut, och då skymningen inbröt, rådde ett virrvarr utan like. Rostiga, spruckna kittlar puttrade öfver stora eldar, ur hvilka ångan af kokande getkött och höns uppsteg.

Månen steg upp på himlahvalfvet och spred sitt sken öfver "kung" Maffasse, där han med en stolt min satt på en afsågad palmstubbe, iklädd ett par trasiga byxor och en urblekt slokig filthatt. Månen kastade sitt sken öfver hans dansande undersåtar, hvilkas svarta skepnader vid ljudet af ett slags trummor och en sjömans-harmonika utförde egendomliga, groteska rörelser.

"Landthandlanden" infann sig, och efter en majestätisk gest af Maffasse utdelades krukor och flaskor, innehållande såkallad "nigger-brandy" och på köpet rullar af den starka, berusande hamptobaken "daggan."

Vår vän Maruka tillkallades. Han hördes snart utbasunera nyheterna för dagen, redogöra för skattebeloppen under den kommande tiden, och han framvrålade slutligen något, som skulle föreställa höfdingens reformförslag.

Hvilken oväntad scenförändring, möjlig blott i ett rådslag med oberäkneliga, af brandy upphetsade negrer.

Trummorna tystnade, harmonikans ljud afstannade med några klagande toner, och i nästa ögonblick utbröt det vildaste slagsmål emellan "Den officiella tidningen" och en annan äldre neger, som förestäldes tillhöra det konservativa oppositions-partiet. Handgemänget blef allmänt. Maffasse uppsteg, snart sagdt blek af vrede, och efter att ha hugnat sitt officiella organ med en väldig spark, ropade han på sina tjugo eller trettio gemåler, högväxta, starka kvinliga varelser, hvilka mangrant anrykte och genast kastade sig in i det värsta vimlet.

Utan att afvakta vare sig upplösningen af den afrikanska regeringskonseljen eller "den nådiga propositionens" möjliga öde, funno vi främlingar oss föranlåtna att taga till reträtten, tillsammans med den illa tilltygade Maruka, som sedermera under marschen förklarade sig aldrig mera vilja blifva "ett officielt organ", "ty", sade han, "högdjuren äro alltid otacksamma." — — —

I ett hörn af den öppna waggon, som med tåget ifrån Maritzburg snart skulle komma ut på slätten vid Durban, satt eder landsman trångt ihopklämd bland negerfolk med fruktkorgar, indier med stora tvättbyken och kinesiska kulis med kräftor, krabbor, fågel och fisk, hvilka alla skulle ned till torgdagen i Durban. Jag var den ende hvite personagen i hopen.

Äfven den simplaste af denna färg brukar resa antingen i högre klass eller i reserverade kupén — jag åter ville åka med vildar. Efter många om och men af konduktören dref jag min önskan igenom.

Maritzburg med sin härliga park — parker äro nu engång för alla de sydafrikanska städernas stolthet och prydnad — samt sitt annars något föråldrade lif och utseende, om man undantager de prydliga publika byggnaderna och minnesvårdar efter de i de många zulu och boers krigen fallne — Maritzburg där herr Vanlick tänkte försöka få sin fru att antingen ändra ton eller gå in på skilsmässa — Maritzburg med minnet af herrskapet Sandström och herrarne Sjöblom, den ene svensk, den andre finne, och deras mig visade vänlighet — Maritzburg skymtade ännu i hågen då tåget bromsade. — Jag böjde ut halfva kroppen och såg ett oxspann med en väldig kärra bakom makligt röra sig utmed järnvägsbanken. Det var några af Vanlicks gammalmodiga landsmän, som på detta vis roade sig att förtreta den moderna engelska metoden för att komma fortare fram med ånga.

Efter ett hiskeligt oväsen, svordomar och ett otal piskslängar fick boern med sin vagn fortsätta färden — i diket, och vi brusade framåt för att några timmar därpå stanna vid bangården i Durban, sedan vi redan länge dessförinnan uppmärksammat tornet på stadens statliga rådhus, hvilket beherskar terrängen vida omkring likt domen på vår Nikolaikyrka.

Durban är, som redan nämts, en stor och vill äfven vara en civiliserad stad, men i en stor och civiliserad stad kommer man svårt till rätta utan penningar och utan arbete…

En vecka låg jag hos R. men fåfängt — marknaden var öfverfull af från Europa tillströmmade herrar, som voro nöjda att för 6 shillings arbeta vid järnvägens mekaniska värkstad eller som lastupptecknare vid hamnen. "Ingen ville ut på landet och blifva uppäten", yttrade en titulus till mig.

En åderlåtning föranleddes visserligen genom utrustande af ett halft dussin guldsökarepartier till Beira, Manica, Tati och Maschonaland — äfven mig erbjöds emploj, men jag hade tagit Matti ur skolan och redan i Kap fattat ett beslut att resa hem igen, fortast möjligt samt på hvad sätt som hälst. Min gamle vän, lilla "Meta" låg åter i hamnen, efter en ny tur på East London, och jag begaf mig ombord. Gamle kapten Petersen var samme ädle gubbe som förut.

— "Jaså ni har nog nu", — sade han småskrattande. — "Nej — kapten, jag skulle vilja känna litet mer om Afrika och tänkte fråga Er, huru jag skulle kunna komma härifrån till Zansibar?"

Gubben stirrade förvånad på mig.

— "Men det är mycket kittsligt äfven när man har fullt upp med pengar, ty det är dåligt med kommunikationerna, alt ännu, den där Mozambik vägen."

Då berättade jag för gubben en del af "mitt lif" och fick höra ett och annat i gensvar; ett mera hårdt, många gånger mer växlande lif än eder pröfvade skildrares. — — — "Men jag förstår, Ni vill göra något extra — lägga kaka på kaka. — Vänta, om jag kan! Kom hit i kväll, Ni skall råka några norska, en svensk och en dansk sjökapten — kanske vi tillsammans kunna göra något för en 'res-finne'."

Gubben P:s kvadruppelallians hade äfven den effekt, att jag kunde fatta en viss plan; planen att varpa mig hem Zansibarvägen till sjös eller till lands — fast genom luften. Sådant var humöret. Och sedan — om man ej förmådde göra annan nytta åt fosterlandet, så lärde man sig att duga till ciceron, i fall de där hemma skulle komma till ett: "bättre fly än illa fäkta" — hvilket Gud förbjude!

Mina personliga synpunkter om hvad man bör eller icke bör göra må lämnas därhän. Till sjökaptener skall jag emellertid ständigt hysa en stor klockarkärlek; det borde föröfrigt alla finnar göra — en sjöfarande nation hafva vi ju varit.

Juldagen hade vi en treflig utfärd från Durban till Umgheni, bland hvars skogbeväxta höjder trädgårdsmästar Lundh hade slagit ned sina bopålar. Högt från kammen af en ås skeno några hvita fläckar i solljuset. Det var Lundh's hus emellan lummiga mango och apelsinträd.

Hvilka hjärtegoda, kloka och världserfarna människor, herrn, frun, döttrar och son — och så emottogo de främlingar med ett finare sätt och mera takt, än mången af de förnäma damer vi känt i "des jours de fête qui sont passés."

Vi togo oss ett bad i floden Umgheni, i närheten af ett ställe, där flere hundrade negerkvinnor och indiskor tvättade byke under glam och prat. Floden är strid men grund genom sandbankar, hvilka omsättas hastigare än H:fors procentareväxlar.

Unge Meyer, som legat och solat sig på rygg uppå en af dem, begynte plötsligt skria "krokodil, krokodil, hjälp!" Till vår fasa sågo vi honom glida ned från sanden i den djupa putten bredvid banken. Krokodiler äro numera här ytterst sällsynta, högre uppåt, floden gifves det dock af dessa vidriga reptiler och enligt herr Lundh's sons utsago påträffas flodhästen i de små träsken ett tiotal eng. mil härifrån, bland bärgen vid Sicalec. Utan all vår medvärkan kröp M:r emellertid ånyo upp på banken, högst förvånad att ha sina bägge långa ben i behåll. Gåtan löstes genast, då två unga kafferflickor döko upp i strömmen nära andra stranden. Kiknande af skratt gjorde de lång näsa åt M:r, som såg förargad ut. De hade oförmärkt simmat öfver och knipit M. i benen — för att agera krokodil. Den konsten tyckas fruntimmer älska att öfva på olika sätt. — — —

Komiskt är att åse en kaffer, som går utmed landsvägen och pratar högt med sig själf. Deras lifliga temperament vallar detta. Äfven begynna de tilltala en person långt innan man kommer inom hörhåll.

Ett negersällskap, arbetare vid den pågående järnvägsbyggnaden, firar julhälgen och den lediga tiden med att dansa och musicera i skuggan af en dunge träd. På det entoniga stränginstrumentet — mazimba — ljuder ständigt samma melodi och några negerflickor nästan i paradis dräkt hoppa outtröttliga oafbrutet om hvarandra uti samma enformiga rytm som musiken. Några svarta unga karlslokar åskåda dansen, utsträkta i gräset, medan de röka inhemska vidunderliga pipor, bestående af buffelhorn, i hvars smalare ända befinner sig ett hål med instucket trämunstycke. I en slags skål, skrufvad i andra ändan af hornet och stor som ett barnhufvud, brinner en riktig "kokko" på stark hamptobak. Aristokrater äro de goda negrerna ej; ofta sprättar. — — — Några indier föra källvatten till staden på ryggen af antagligen från Indien transporterade helt små uroxar. Vattnet förvaras i säckar af hud. Den ena huden ser ut som ett pösande, f.d. svin, den andra påminner om släktet Eqvus: d.v.s. har i tiden varit ett tre månaders föl.

Intressant är att här i de svartes världsdel se de indiske kulis bostäder och lefnadssätt. På grund, så sade man, af negrernas håglöshet, lättja, tjufskhet och afvoghet mot hvite användas kulis som tjänstehjon och vid lägre järnvägsbefattningar. En del äro tvätt- och glanstrykningsaffärister och några slutligen rika köpmän med kontor, hela kusten upp, ända till Zansibar.

Meyer och jag bevistade en hinduisk gudstjänst i en pagod några kilometer från Durban. Läsaren har väl reda på Indien bättre än jag törhända, men vill jag blott framhålla de underliga känslor, hvilka bemäktigade sig en då man efter slutad brahmansk kyrkoceremoni trädde i det fria och såg en hop stojande negrer, som tågade förbi med den uppfiskade, af hinduprästen just i floden lagda gud, som han förklarat hafva länge sedan simmat igenom oceanen, hän till Bombay. Indierna låtsade icke märka negerskojet med deras gud.

Strax härefter åhörde vi Pastor W:te i skandinaviska baptistkyrkan uti Durban. Fattade af en viss mani gingo vi sedan till episkopal kyrkan och slöto hälgdagen i en närbelägen negerby, där under vår närvaro en schism utbröt emellan en kristnad reformert kaffer, som fick halfva byn på sin sida, och en regnmakare och medicinman af den gamla fetischskolan, som knep den andra hälften. Katolska präster sågo vi den dagen icke.

Vi äro återkomna från vår utfärd och taga oss före att lindra svettningen genom ett ytterligare jul-bad, denna gång i Port Natals hamns salta vatten. — — —

Snygg och måttlig måste man vara i varma klimat, annars kan det gå en illa, och ändå super den kaukasiska rasen icke mindre där än hemma hos sig i Europa. — — —

Andra dagen går jag ensam ut för att bese en aflägsnare del af staden. Jag passerar alldeles i utkanten en smutsig gata, regnet hade nyligen fallit i strömmar. Jag hör skrål och sång ifrån en restaurant af sista klass; tonerna af en harmonika jämte bekanta melodier från hemlandet. Altsammans med en äkta finsk brytning af svenskan. Jag steg in i huset och gick om en stund därifrån ned till mitt kvarter med landsmannen Simo Eskola.

S.E. var sedermera min kamrat under en del af den 4 månader varande rutschen upp till Mozambik och därifrån sedan till Zansibar, Port Said och Stambul.

Sämre kamrat kunde man hafva, måhända äfven en bättre, men hvar och en har sin natur. Felas det mig ett och hvarje — eller Eskola något — som gärna erkännes, så frågas därjämte ödmjukast: herrar landsmän och I bönder med! Ären I då några englatyper? Älsken i fosterlandet mera än vi, för det att ni mått bra hemma, och en del aldrig slitit ondt eller sett mer af världen, än edert eget porträtt i den irrgångssalong försynen placerat eder uti?

VIII Kapitlet.

På tropisk stråt med Fredrik Jambone.

Lorenzo Marqueso. En afrikansk possessionat. Bismaschi och bror Bellman. Inhampuros öfvergång kostar en del "gamla kläders". Skogsidyller af olika slag. Vår lifdrabant Sambande. Umzias hvite män. Herr Kulums slafkaravan. Zimboes ruiner. Beiras ljus blinka.

Januari 1891.

Den oformliga och urgamla lastångaren Limpopo sätter sin rostiga propeller i rörelse, följd i hack och häl af den lilla, men lifskraftiga ångbåten Falcon, som skall upp ända till Beira för att användas på Pungwe floden. Farväl i vänner i Port Natal, föga kan jag belöna eder för all visad vänskap, men det kan Gud. "Om Gud så vill håll dig blott still" — heter refrängen, men om nu Gud icke vill, att vännerna hemma hålla sig stilla, utan sänder dem att röra på sig ur vårt kära fädernesland, så kan jag gifva dem goda adresser, önska de åter handla och utbyta varor med de rika trakter jag i hast genomflugit och ännu kommer att genomflyga, har jag den glädjen kunna betjäna "de mina" med référencer. Men bäst vore om den finska nationen sände såväl lärdt som praktiskt folk för att grundligare och med framtida profit för fäderneslandet inleda transaktioner och knyta förbindelser. Mellanhänder äro dyra och man behöfver icke nödvändigt vara beroende af dem. Detta är nu en käpphäst, som jag också ständigt skall rida uppå…

Lustigt var att se huru fänad, fjäderfä och hemåt resande negerarbetare "i en och samma pott" sammanföstes på det rymliga fördäcket, och tokroliga voro de scener man fick bevittna; så t.ex. kan jag ej glömma huru negrernas höfding förtviflad löpte omkring sökande sin femte fru, som slutligen hissades ombord i samma korg med fyra får och ett par feta grisar.

En frisk kultje blåste och lilla Falcon blef så småningom efter.

En tid ångade vi fram med Zululandets kuster i sikte, tils man åter befann sig ute på det vida hafvet, den indiska oceanen. — — —

Limpopo hade något slags hemlighetsfulla uppdrag; frakt m.m. för Beira, Maschonalandets strategiska punkt vid hafvet, beläget nära Pungwe flodens utlopp. — Beira ligger ungefär 35° O. Greenwich longitud och 20° Syd. latitud.

Om Maschona land hade nyligen det engelska s.k. Charters Company, portugisarne och boers — alla tre — kommit i lufven på hvarandra. "Kullan pyhä nälkä" — här som på vissa andra platser af jordklotet.

Jag fick ej klart för mig hvems af de trennes intressen gamla ångaren Limpopo ansträngde sitt lappade skrof för ute på sjön.

Ombord fans material för den portugisiska guvernörens hus i Beira och en flock hvite arbetare för någon negerkejsare i det inre — Lobengula eller Umzilo. Då desse hvite män hade en viss ridderlighet i sitt uppträdande och alla voro engelsmän, misstänker jag, att de voro engelska Charter Companys förklädda soldater, som reste inkognito. Men den ena affären, som den andra. "Vaken affärsman och vaket samvete lär icke alltid hålla ihop", sa' Flintus Adamson.

Hafvet har jag talat om i en "Utflykt till antipoder" och äfven här mer än tillräckligt. Väderleken var för öfrigt duskig och regnig, hvarför jag i stället för att studera haf och negrer, dem vi äfven haft nog af, gick till första styrmannen, en liten, trind mycket glad och treflig herre, som pratat bort med mig en timme och lofvat låna reslektyr.

Döm om min förvåning! Utom L. Mechelins franska bok om Finlands lag och rätt, af hvilken jag under färden sett ett par exemplar hos sjökaptener, var V. Petterssons "En polisgevaldigers berättelser ur H:fors lifvet" hos M. Nyberg i Port Elisabeth den enda bok från vårt land jag under denna resa sett, men "tre ting äro goda". Med orden "I will give some book of Yours" gaf styrmannen mig en bok — och vid ankomsten till Lorenzo gaf jag tacksamt åt honom tillbaka: — — Edw. Westermarcks doktors disputation: "The Human marriage". Styrmannen hade direkte kommit från London till sin plats på Limpopo och på något sätt erhållit boken. — — —

Då Simo Eskola beslutit resa med ångaren Limpopo vidare, ända till Kilimane, men jag envisades med att lära känna så mycket som möjligt af de svartes världsdel, sprang jag i hettan omkring i staden efterforskande en viss, mystisk herre "Bonbon", "Jambon" eller "Mauvaiston" som man hade sagt mig endera dagen skulle begifva sig öfver Saba upp till Hans Höghet Umzias, en negerpotentat. Han påträffades slutligen också, gick in på att taga mig med sig, men skulle rycka ut först om en vecka på grund af ett svårare feberanfall. — — —

En hvit i Afrika har att hålla på sin värdighet mer än en svart behöfver göra det i Europa, tänker jag, om nu därför eller för att "pennyless" främling öfveralt har det svårt, synnerligen i en stad med Lorenzos egenskaper — har skådat flere dylika i världen föröfrigt — altnog jag, med min natur, föredrog ett litet soloknytparti till landet… — — —

Strax efter nyåret rådde en brännande hetta i bärgstrakten emellan Komati och Umbelozi floderna, en half grad västerom den portugisiska kolonialstaden Lorenzo Marqueso vid Indiska oceanens kust. Kamraten måste ligga en vecka på hospitalet och jag beslöt att tillbringa de sydafrikanska så att säga Johannedagarne ute på landet för att njuta af den tropiska naturens skönhet. Det var en lång vandring med bössan öfver skuldran och den i filten inlindade provianten på ryggen — och icke utan sina faror.

Framåt, framåt på den smala, rödaktiga vägen, där den slingrade sig emellan skyhöga skogbeväxta branter, hvilkas spetsar underligt aftecknade sig mot det af den nedgående solen i bjärta violetta färger målade firmamentet. Än tykte man sig se en rad af pelare; än ett förfallet torn med vida brescher och skottgluggar. Ibland lummiga cykadeer, fikon och gummiträd reser sig här och hvar en palm, tronande likt en jätte. På bägge sidor skönjas saftiga ängar smyckade med hvita och röda blommor. Bäckar bilda glittrande kaskader under sina häjdlösa språng nedför sluttningen. På ett ställe går vägen under ett vattenfall, som kastar sig ifrån en hundratal fot ofvanom befintlig, med slingerväxter tätt öfvervuxen klippa, och skummet stänker öfver resenären. Det kännes behagligt att få uppmjuka sina blodiga, hårdnade fotsulor samt låta nacken och hjässan komma under duschen. En hop babuner, (ett slags jättemarkattor), korsa vägen under ilskna ögonkast. Ett par afrikanska python ringa sig uppför en euforbia. Deras skinn blänker i kvartmånens sista strålar. Papegojorna föra ett hiskligt oväsen där de sitta tätt intill hvarandra på grenarne af några uttorkade träd. En flock skygga antiloper sätta af i fyrsprång och försvinna i ett ögonblick.

Ofrivilligt blickar man bakom sig. Riktigt! några schakaler skymta fram. Deras ögon lysa som vargens, men lyckligtvis äro de mycket fega. Jag uppgifver ett rop och de äro borta. En envis gammal en vill icke lomma af. Jag stannar något tveksam. Ett morrande! Jag skjuter. Pang! Besten, som icke träffats, har försvunnit. Jag lägger af i halft språng nedåt vägen, ständigt nedåt… Man urskiljer knapt vägen. De vildaste drömmar ha' blifvit uppfylda. Ensam, i mörkret, i en afrikansk vildmark, som vimlar af vilddjur och kanske snart äfven af vildar.

Ts — hvilket underligt ljud! Det härstammar frän floden Umbilosis brusande forsar uti dälden mellan bärgen. I dess närhet ligga W. Surringhams stora plantager. Mod och framföralt tålamod! Fotterna värka efter fyra dygns promenad à 20 engelska mil och ehuru marken blir jämnare, vägen mjukare, skogen småningom tager slut och gräsbevuxna ängder begynna, så bemäktigar sig en svindel hufvudet, och just när solen stiger öfver horisonten och ögat lyckats uppfånga en skymt af plantagerna, sjunker jag medvetslös ned på gräset vid roten af en akasiebuske.

Jag vaknar först efter en lång stund, i det att jag känner något isande kyligt i nacken och längs ryggraden. Långsamt och mödosamt reser jag mig. Lycka att jag legat under akasian, ty solen baddar hett! Jag gnuggar ögonen och ser framför mig en ståtlig, hvit man i brun kalamenkadräkt, en studsare kastad öfver ena axeln, ett par skjutna fåglar öfver den andra och en jaktväska i handen.

"I think you are very ill, my friend" — yttrade mannen till mig med vänligt blickande ögon och lugn, världserfaren stämma. "Sannerligen blef jag ej ganska öfverraskad af att se en hvit man utsträkt här tvärt öfver vägaskilnaden. Ni pratade i sömnen och gestikulerade, så nog insåg jag genast att ni fallit ett offer för febern. En lycka för er att ni lag bland akasiebuskarne. Solen är farlig i dag. Hvarifrån kommer ni? Från kusten eller inifrån?"

"Sir, från Finland!" — Hjässa och tinningar brunno och slitningarna i mitt inre vållade stor smärta, medan äfven fötterna värkte. Jag viste knapt mer hvar jag var eller hvad jag sade.

"Well, Ni är skral, men var lugn, jag skall hjälpa Er hem till oss. Mitt namn är Henry Surringham och jag är älste son till den gamle gentlemannen som eger plantagerna här."

"Thank you, thank you" — var det enda som kom ur min brännande strupe, medan den starke engelsmannen fattade tag i armen, satt den stora grå filthatten genomdränkt af kognak stadigt på mitt ömma hufvud, och så leddes jag bort som ett barn.

Vi anlände ändtligen till ort och ställe — jag redan medvetslös. Slutligen kvicknade jag dock ur domningen — malarian går emellanåt som den kommit — och kände mig relativt pigg. Jag ligger på mjukt strutsfjunsbolster i en bred mahognysäng och ser mig skyddad för blodtörstiga moskitos af ett fint musslinsomhölje, fästadt i taket. En hvit lampa med röd pappersskärm sprider något ljus i den hemlighetsfulla skymning som råder. Genom de gröna fallskärmarne i fönstren strömma aromatiska vällukter från fruktträd och eucalyptus, medan till öronen tränga ljud af negrer som ropa, får som bräka, någon åsnas skri, grymtande grisar m.m.

Af en med hvit och blå musslin draperad negress väktes jag då och då för att intaga en dosis stark kininlösning. Morgonen därpå satt jag redan upprätt i en länstol, drack kaffe och samspråkade med mr William Surringham, till hvilken advokaten W. Scott lämnat mig sitt visitkort med rekommendationer.

Familjen S. från Nord-England hade beslutit öfvergifva Albions gamla ö med anledning af älsta sonens giftermål med dottern till en portugisisk köpman, hvars affärer förnämligast gingo på dessa kolonier.

"Klimatet här är visserligen icke just hälsosamt. För hett på dagen, för fuktigt om natten och så därtill moskitos- och tse-tse flugor, som inte vilja låta en god häst lefva i frid och ro. Men alt det där blir bättre med tiden och mitt hopp är att mina efterkommande eniga och lyckliga skola utbreda civilisation samt hos de svarte ingjuta andan af 'old Englands' gamla frihet och geni", sade mr S.

Härpå begäfvo vi oss till frukosten som väntade, och jag blef förestäld för hr S:s familj. Mrs S. var en nobelt blickande matrona. W. Henrys fru en liten, täck mörklagd sydländska med hjärtegodt strålande ögon, medan systern, miss Maude, var en skär och ren gestalt med intelligenta, mörkgrå ögon och ett skälmaktigt leende kring den lilla munnen. Den lätta, ljusröda dräkten med dess många puffar och rynkor och de blå sidenrosetterna förhöjde ytterligare denna värkligen englalika uppenbarelse, hvars minsta rörelser dessutom voro graciösa och naturliga.

Ehuru min ursprungliga afsikt hade varit att stanna en tid — ja kanske en längre, och i sådan händelse sända återbud till kamraten för hemresan, ändrade jag mig dock.

Någon dag därefter bar det således i väg mot Lorenzo Marqueso. Men denna gång per mula i godt sällskap med en gammal trotjänare till familjen S., som ombestyrde posttjänsten. Vi foro en omväg, och med S:s förord på fickan anlände jag helskinnad till den tråkiga staden på den unkna hafsslätten invid Delagoa Bay.

Ofrivilligt blef jag nära staden vittne till en af de många olika metoder, medels hvilka nedslaktande försiggår här i världen. Det var en riktig negermetod! Femtio svarta halade i ett rep och drogo åt ett håll, medan femtio andra halade i ett annat rep och drogo åt ett annat håll. Repen voro fästade om de stora hornen till ett halft dussin halfvilda kräk, svartaktiga bufflar. När repen spänts ordentligt och bäst djuret stod och filosoferade, så rusade negrernas höfding med en stor knif i handen och halshögg buffeln med ett tag.

I staden — säkerligen den mest supiga stad i hela världen, — såg jag på samma gång två andra syner. Invid uppbördshuset var en konung lägrad, åtföljd af skinnprydda assegaj- och sköldbeväpnade krigare samt en stor skara kvinnor. Krigarne voro där för ståtens och ceremonins skull, men kvinnorna för att genom sitt arbete till staden fylla den resterande skatteskillingen. Bakom hvarje af de arbetande kvinnorna, hvilka voro sysselsatta med dikesgräfning och dränering, stod en båld svart krigare med en lång vipp i handen. Vid minsta söl af de svarta fruntimren vankades genast på ryggen. Arma kvinnor!

Men Gudi lof, man är framme vid hamnbryggan och får taga sig en grundlig doppning i bittert oceanvatten, som gör en godt efter ridten i värmen, oaktadt obehaget af att gå öfver den efter ebben bara sanden, där tusental af små crustacéer, eller kanske bara vattenskalbaggar, löpa hit och dit emellan sina hål, medan äfven maskar och andra mer eller mindre äckliga kryp nästan förtaga en lusten af doppningen i vattnet. Hvilken glädjande anblick det däremot skulle varit för svåger min, den ifrige forskaren på crustacéers och deras gelikars gebit! Som en liten notis för honom kan jag bilägga att den lilla crustacén — eller arachniden — hade spindelben med "kräftklo" på en skild fortkomstledamot. Benens antal voro 6 à 8, inclusive benet med kräftklon. Djurets färg gulgrå och dess storlek en centimeter. Thorax saknades nästan alldeles, medan abdomen närmade sig spindelns och hufvudet knapt skönjdes för de utstående kräftögonen. Hafva kräken ej blifvit nämda och systematiserade förut, så ber jag om äran få uppkalla dem, hvilka föreföllo vara af ett humoristiskt lynne: Crustacea Arachnidae Oscarii Fenomenalis. En lärd beskrifning eller hur — och af hvilken nytta sedan!

På de föredrag i Studenthuset, hvarunder författaren hade äran inför hufvudstadens publik skildra sina äfventyr i Afrika samt några förhållanden därstädes, tvang mig den knappa tiden samt den skämtsamma behandlingen af ämnet att göra hopp hit och dit.

Beklagligtvis är äfven denna skildring fragmentarisk och ofullständig, då den oafbrutna rörelsen och det vanskliga i mitt läge förhindrade omsorgsfullare anteckningar och noggrannare undersökningar.

Simo Eskola, som led af feber, fick rättighet att i egenskap af hjälpmatros följa med Limpopo till Beira, hvarest ångaren stannade en längre tid, medan jag med den älskvärde elsassaren Fredrik Jambone, murare och smed till yrket, beslöt fortskafla oss till samma ort landsvägen.

En icke obildad, vidt berest och särdeles sympatisk person var Jambone den angenämaste kamrat man kunde få, och mången bortskämd Helsingforsare skulle gärna suttit i samspråk med honom på "Nybergs kafé". Glad och kvick som en fransman var han samvetsgrann och ordentlig som en tysk.

Kroaseringar torde nu i alla hänseenden hafva ett godt inflytande på kött, blod, ben och hufvud — ett godt omen för oss i Finland.

Berömda resande, Stanley bland dem, räkna spalttals upp hvad alt en Afrika resenär behöfver och hvad de haft med sig.

Vi vilja göra likaså. — Kanske vi bli berömda på så sätt åtminstone.

Som följer:

Min, af en sjökapten förärade, dubbel bössa af engelst fabrikat. Ena pipan för kula, den andra hade jag ständigt laddad med af Jambone preparerade patroner med såkallade drufhagel (varghagel),

Jambones kavalleri studsare (Winchester N:o 18).

Jambone var i besittning af en praktiskt inredd rensel af något tunt, välgarfvadt skinn, i hvilken rymdes olika förnödenheter och nödvändighetsartiklar, medan jag uti mitt trogna, goda fälttäcke, enligt soldat metod, hade diverse saker insvepta. Om natten begagnade jag sällan filten, utan den af H. Appelberg i London mig skänkta korta, starka sjömanspaltån. Hvardera buro vi på en påse proviant — skeppsskorpor, några salta köttkonserver, kaffe-surrogat, te, litet socker och salt. Därjämte i en bleckflaska kognak. Något chinin, klorodyne och ricinoljekapslar voro vi äfven försedda med. Två goda fältknifvar samt Jambones goda och min dåliga revolver fullbordade ekiperingen.

Då jag vid tidpunkten för turkiska kriget 1877 nedförde Finska gardets reservkompani, blef jag af min ädla moder utrustad vida rikligare, ehuru man då hade hela kompani attiraljen till sitt förfogande.

Dock man får ibland lof att sänka sina pretensioner ju äldre man blir — det skulle däremot vara rätt nesligt för en nation, tycker jag. För min del skäms jag ej, ty jag hade öfverhöfvan stora i min ungdom, och var ej den enda hos oss i detta fall…

Jambones oktant, den vi icke kunde använda, då vi ej egde trigonometriska tabeller; min gamla frack, några brokiga dukar och glaspärlor voro de enda lyxartiklar vi medförde för att vid behof medelst dem "purra palt i negrer".

Lördagen den 10 januari 1891 kl. 6 f.m. aftågade Jambone och jag från hotel "Ultramarino" i Lorenzo Marqueso, där moskitos på förhand velat äta upp oss under natten. Våra kompasser behöfde vi icke ännu, ty vi gingo för i dag endast ned till stranden, hvarifrån vi med en arabisk dow fått lägenhet till en liten ort vid kusten, söderom krokodilfloden Inhampuros mynning, vid namn Manhela.

I Manhela hoppades vi erhålla några Gassakaffrer i slyngelåldern för att bära en del af våra effekter mot — för att skryta — rent engelskt guld.

Därifrån förelåg en vandring på en vägasträcka ungefär så lång som från Helsingfors till Uleåborg eller från 26° Syd. L. till 20 1/2° d:o d:o, där Beira sades ligga, vid de förenade floderna Busis och Pungwes utlopp.

Araberna hafva följt med sin tid, ifrån ridderliga mohrer hafva de förvandlats till slafhandlare och giriga köpmän. I afseende å sjöduglighet måtto de aldrig varit fenicier, och finnar äro de visserligen icke häller. Djärfhet saknas dem ej, men deras "dower" med höga akterstammar, latinska eller fyrkantiga segel utan klyfvare m.m. duga ej till annat än att länsa undan vinden, men då går det ofta ganska fort med fören i vågkammen.

Vi seglade förbi några holmar och uddar, hvarefter landet sänkte sig alt mera. Vid nymånens första silfverstrålar kastade downs ankar i en liten bukt och vi fördes med båt i land.

Några individer från Intschi-Intschi vid Inhampuros (el. Limpopos) mynning voro lyckligtvis på orten, och efter vidlyftiga underhandlingar, så man skulle trott det gält köpet af en finsk bondgård, antogo de sig oss. Bimaschi hette den ena karlen, en tvär och tråkig figur, medan den andra, säreget nog, kallade sig Pullman, Bullman eller Bellman. Det var omöjligt att riktigt uppfatta honom ty en sjukdom hade — koppor gissar jag — farit af med näsan. En glad fyr var det emellertid och jag nämde honom naturligtvis alltid Bellman.

Ridån går upp. Scenen föreställer en svagt gräsbevuxen låg ås, med sanka marker på hvardera sidan. Här och där en buske.

I fjärran, till höger, urskiljes en strimma af obestämd färg, det är hafvets bränningar, som störta öfver den sandiga stranden. Solen hettar oförsvarligt och fast man icke öfvergått vändkretsen tycker man sig vara vid ekvatorn. Fyra skuggor afteckna sig mot den af fukt och värme nästan ångande jordytan — de äro Jambones, min, Bimaschis och den fryntlige koppärriges utan näsa — Bellmans. Den sistnämda bar en af araberna tillhandlad matsäckskorg, utan hvilken vi sannerligen aldrig nått Inhampuros glittrande, ljusbruna vattenflöde, med dess många sandbankar, angenäma tillhåll för talrika krokodiler.

Täta trädungar af något slags tropisk hängpil och storbladiga vattenväxter förekommo, men icke var det den vackraste tafla jag sett här i Afrika. Jambone var emellertid karl för sin breda hatt och upptäkte ett någorlunda drägligt logis för natten. Vi gjorde en ring af eldar omkring oss till skydd mot reptiler af alla slag och så blef det ett lifligt teckenutbyte med engelska och portugisiska ordblandningar för att förklara för Bimaschi och mr Pullman, att de icke skulle få betaldt, innan de skaffat kanot för öfverfarten. Bimaschi förstod intet, ville ingenting begripa, men min fryntlige vän Bellman gaf slutligen tillkänna, att han till morgonen från någon nära belägen fiskar-kraal skulle skaffa båt och roddare. "Vakten" höllo moskitos, men då dagen grydde infann sig den näslöse hederspojken med en urhålkad trästam — och fyra kvinnor — jag tror nästan Pullmans egna fruar. Hvarje dam fick ett glaspärlhalsband och vår vän min frack, som han med en älskvärd min skänkte den yngsta, troligen favoriserade kvinnan, hvilken iklädd endast fracken stolt styrde farkosten, under det att karlen själf, nog artigt af en neger, grep i en af de korta, spadlika paddelårorna.

Strömmen var stark och vi drefvo långt ned.

Jambone var en märkvärdig karl och Gud vet huru han i Lorenzo skaffat sig reda på alt möjligt, men han kunde beskrifva den väg vi hade framför oss någorlunda rätt.

Den gamle finnen B—kvist (från Borgå?) hade visst äfven tolkat för mig om de höfdingar han kände bland Gassafolket, men då jag ej antecknat namnen, voro mina kunskaper ganska dunkla. Ehuru man aldrig bör vara lat och håglös, tror jag det äfven härvidlag skulle tjänat till intet, såsom Jambone fattat sin resplan, han ville nämligen fortast möjligast hinna till en för mig mystisk ort, Shibu, Schibutel eller Schiboleth vid Saba floden, där utsände från den mäktige, för portugiserna mera obetydligt krusande konung Umzias väntade på honom. Jag fick nu del af hans hemlighet — han skulle till Umzias' kraal för att en tid framåt bära titeln "hofarkitekt" mot en kolossal lön af guld, elfenben och slafvinnor, af hvilka senare han, mycket humoristiskt, sade sig vilja hålla den nättaste för egen räkning, medan han utbytte de andra mot valuta. Efter slutadt arbete drömde han sig åter rask och frisk hemma i Elsass, eller möjligen till och med i Paris, som rentier.

Scenen från södra sidan af Limpopo upprepades några dagar senare på den norra, med den enda skilnad att karavanen nu utgjordes af blott tvänne skuggor. Landskapet förändrades dock så småningom. Himlen mulnade och vi hunno skogsregionen, just lagom för att rädda oss undan en hvirfvelstorm med åska och hällande ösregn.

Drifver oturen ofta så sparkar lyckan ibland. Icke långt från skogsbrynet, vid kanten af den stig vi valt, funno vi några någorlunda bibehållna rishyddor, i en af hvilken Jambone försiktigt tittade. "Pas habité, tant mieux", yttrade han.

Vi klefvo in, afbördade oss vårt påhäng och inrättade oss så bekvämt som möjligt. Med stor skicklighet och med tillhjälp af "en villig gesäll" förfärdigade Jambone en dörr och åt mig en brits, medels vertikala och horisontala käppar, af hvilka vi funno en stor mängd i en knut af den trekantiga kojan. En matta af palmbast, som vi senare hittade i den andra större kojan, fulländade bädden. Jambones af fina snören gjorda hängmatta vållade mindre bråk att uppsätta. Vi åto slut på våra salta köttkonserver, togo ett par klunkar kognak och sträkte ut oss med blossande pipor.

Eld ville Jambone ej göra upp, innan vi först efter regnet gjort en rekognoscering.

Vi äro i vilda näjder nu och få lof vara slugare än Creekindianer. Jambone hade varit i Kanada innan han kom till Afrika. Sofva gjorde vi istället och det med besked, ehuru taket läkte här och hvar. Vi vaknade, enligt Jambones remonterur kl. 4 e.m. Durbantid, iföljd af att vi hörde röster.

Tysta reste vi oss upp och med vapen i hand tittade vi ut genom springor i väggen. Jag bör ifylla här, att Jambone tämligen bra redde sig på kafir, en viktig sak, ehuru dialekterna väl variera. Jag måste äfven bedja de unga damerna om ursäkt för hvad som närmast följer, i yttersta fall kunna de ju stryka öfver raderna med blyerts, efter att först hastigt ha genomögnat dem. —

På den lilla öppna platsen framför hyddan stodo ifrigt gestikulerande en äldre och en yngre neger, jag använder ordet karl hädanefter, då Jambone och jag voro de ende hvite under förloppet af de tre veckor vi lunkade tillsammans. Ett stycke väg från karlarne, med ögonen förläget riktade mot marken, stod en alldeles ung flicka på högst 13 är, den ålder man i dessa trakter anlägger långa kjolar om man har sådana. Flickan stackarn hade bara ett skynke kring länden, men fyra, fem rader mässing- och kopparringar virade kring vristen och handleder. Hennes öronsnibbar voro beprydda med stora elfenbensplattor, uttänjda och hängande ned — man kan säga — nästan till axlarne.

Jambone lyssnade. Alt samma gamla historia.

Den äldre höll på att öfvertala den yngre mannen att öfverlämna flickan åt honom för en get. Priset höjdes snart till en ko och slutligen bjöds geten och en kruka öl på köpet, dock icke Sinebrychoffskt, utan af detta jäsande slag, med en lukt af sur deg, som kaffern benämner djaóla och kongoiten pombé.

Ynglingen mumlade ändtligen något om ett ytterligare tillägg af par kurbitser palmvin, hvartill "gammeln" invände etwas om oerhörda fordringar.

Den arma flickan syntes högst orolig för utgången, och vi antogo det bero på hennes fruktan för att ynglingen skulle låta beveka sig.

"Vår proviant är slut", hviskade Jambone till mig "så att vi i alla fall äro tvungna inleda bekantskaper. Här är nu ett skönt tillfälle". Utan att invänta svar från mig öppnade han dörren och stod följande minut midt ibland de af fasa förstenade svarta.

Men Jambone var Cicero och Demostenes tillsammantagna, synnerligen i att invärka på negrer. Fasan öfvergick till småleenden och då jag på en vink af Jambone visade min magra skepnad, så var det "fem vänner", som turvis smakade på resten af våra kognakskantiner. Också flickan försmådde ej den starka varan; och icke underligt, ty luften var kylig efter regnvädret. Jambone valdes till skiljedomare.

— "Mon cher George", sade Jambone till mig, "jag tror att det primo är bäst för oss att stå väl med den gamle herrn, som antagligen har mer att påstå i byn än ungdomen; secundo har gossen mera nytta af kon, geten och ölkrukan, än af tösen, hvars förlust han nog behändigt kan ersätta med hundra andra."

Man skulle trott vännen Jambone hade läst Tegnér! — "Tertio — blir tösen säkert lyckligare, ty hon får gubben i sina vantar, i stället för att kanske om något är få gifva vika eller bytas bort mot en rival, och kärleken — kommer nog efter äktenskapet."

Knapt hade Jambone slutat sitt andragande, innan han gaf sitt domsutslag till alla parternas innerliga belåtenhet.

Ynglingen fick den för oss obrukbara oktanten som minne och de sistakognaksdropparne som tröst, medan flickan erhöll en hvit bomulls karlskjorta till brudutstyrsel, mot vilkor att genast gifva sin nya fästman en kyss i vår närvaro och dymedels stadfästa domen. Kyssen gladde gamlingen till den grad, att han äfven omfamnade och kyste oss.

När slutet är godt — är allting godt, och trygga sofvo vi natten öfver i vår hydda, sedan vi fått löfte af våra nya vänner, att de följande dag ifrån byn Mahlakambi skulle skicka oss en vägvisare till portugisiska kolonin Injambane vid kusten. Individen ifråga, som var en permitterad soldat från Injambanes garnison, befann sig i deras by och sades gärna komma med. Ärligt nog afrådde de oss enstämmigt från att själfva besöka byn, hvars höfding var bruljerad med portugiserne.

Andra dagen kokade vi i vår lilla bleckpanna te, några gropar ris och skorpsmulor till en ovanlig, men ätbar soppa. Vatten fingo vi från en regngöl i närheten. Föröfrigt lefde vi af att röka vära pipor och berätta för hvarandra våra lefnadsöden.

Jambone, som visat sig vara mera sluten än jag anat, öppnade likväl sitt hjärta och sade att orsaken till hans nuvarande äfventyrliga lif härledde sig hvarken af specielt vinstbegär — ty han hade små behof, — ej häller hade olycklig kärlek vållat honom ett streck i räkningen — nej.

"En afton" — berättade han — "hemkom jag, som arbetade som finsmed och filare på en större värkstad i min hemort, tidigare än vanligt. Jag smög mig sakta till dörren, som vette åt en trädgård, för att surprenera min lilla hustru; vi hade varit gifta något år.

"Emellertid var det jag som blef surprenerad, då jag hastigt öppnade dörren och utropet: 'Déja libre' bortdog på mina läppar vid anblicken af min fru, som satt i min brukspatrons knä."

"Ni känner mig, mon cher George. — Utan onödiga exklamationer gick jag lugnt fram till en byrå, sedan jag reglat dörren och stoppat nyckeln i fickan. Jag framdrog en laddad revolver samt papper, penna och bläck."

"'Skrif min herre' — mannen var gift — 'skrif att ni å banken deponerar 10,000 francs för den där kvinnans räkning. Räntorna att lyftas hvarje kvartal.'

"Tack vare den höjda revolvern skref mannen en fullt laglig förbindelse med hans signetring som bilaga.

"'Och nu' — bifogade jag — 'är ni god och ger mig hvad ni händelsevis har på eder.' Det var 2,200 francs.

"'Farväl mitt herrskap' — fortfor jag —. 'Lefven sälla.'

"Jag reglade dörren ånyo, denna gång utanför, och begaf mig i väg till stationen. Till en af mig känd advokat sände jag ett bref, ringen och förbindelsen; själf tog jag plats på snälltåget. En vecka därefter gungade jag på Atlanten, — — och nu — är vår soldat här." —

En koppärrig ful, äldre ovanligt svart man steg värkligen in i vår hydda, åtföljd af ynglingen, som ifrigt rekommenderade oss och däremellan inrapporterade att såväl kon som geten kommit honom ordentligt tillhanda, samt att rivalen blott i så måtto lurat honom, att han vidhållit och genomdrifvit, att ölkrukan skulle tömmas af kontrahenterna gemensamt.

Soldaten, som var klädd i en kort jacka med två rader knappar och benkläder af hvitt kalamenkatyg och bar ett par skor i ena handen och ett knyte i den andra, höll till Jambone följande tal på portugisisk-engelsk rotvälska:

— "Sambande Monko vara kungens soldat och inte någon niggerhedning — villa visa — signores — raka vägen på Injambane — villa bara ha ett inglesi pund per hufvud och att hvite bror" — mig ignorerade han fullkomligt, men det var en sak jag redan sedan länge blifvit van vid — … "att hvite bror uti Injambane — lagar ihop vänskap emellan Signor Fer—ro Ca—do, — hans chef — och Sambande Monko. Sambande Monko varit för länge hos sina kvinnor — alldeles för länge"… tillade karlen med en suck, i det han lät sitt hufvud sjunka mot det beklämda bröstet. Jambone var värkligen storslagen i att kunna imponera på folk, så hvita som svarta. Samma dag vadade vi ganska muntra och nöjda öfver Saurrah floden och fördjupade oss i det täta buskaget på andra sidan.

Altsedan mina färder i Kapkolonin hade jag ej sett termitboningar, men en dag, på en slätt, glest trädbevuxen, med en jordmån af rödaktig lera sågo vi en koloni af dessa hvitaktiga myror. Djurens hyddor voro här mindre höga och mera rundt hvälfda än i Kap, hvarest de stundom nådde en ansenlig böjd och afsmalnade i oregelbundna spetsar.

Af de i Kap talrika fula, åsneörade vilda svinen, tillika med myrbjörnar och myrslokar en af termiternas dödsfiender, sågo vi intet spår. Icke häller fingo vi syn på de i södra Afrika parallelt med strutsen löpande väldiga trappfåglarna. Engång, vid en större vattensamling, i hvilken flere bäckar utgöto sig, väkte vårt triumvirats ankomst en ryslig uppståndelse bland en "société" af otaliga större och mindre vadare; pelikaner af hiskligt utseende och den ännu större samt så när som på några granna fjäderbuskar ännu fulare jättehägern behedrade äfven träsket med sin närvaro. Allestädes närvarande voro äfven apor och ormar. Inga noshörningar, flodhästar, ej ens krokodiler fingo syn på oss, ej häller vi på dem. Zebror, kvaggor, elandshjortar och gnubockar torde icke alls uppehålla sig å dessa orter — antagligen dela de hästens smak i dess afsky för tse-tse flugan, hvilken tillika med moskitos och bromsar här har ett af sina stamhåll. Här och där ibland de mörka, täta snåren ligga väl dock kadaver af någon fallen elefant eller annat stort djur, emedan obehagliga, hest skränande asgamar emellanåt flyga upp i vår väg. Svarta tvåbenta upptäckas lika litet. Någon gång — ett par nätter — uppfånga våra öron skral och trumslag och vi tycka oss se skymten af eldar liknande irrbloss och eldflugor; vid slika tillfällen blir Sambande nervös och ber oss skynda framåt.

Vi skola fatta oss kortare, annars hinna vi aldrig till Beira, där Simo Eskola väl svär i mig som bäst.

Skog och skog och öppnare platser däremellan.

En morgon hörde vi elefanters trumpetande men sågo ej djuren. Jambone sköt en natt ihjäl ett kattdjur, ytterst långt, med korta ben. Hvarken en leopard eller panter. Pälsen var jämförelsevis långhårig och mörkbrun. En natt då vi passerade en by och den erfarne Sambande Monko smög sig till närmaste hydda öfver en manihoktäppa, för att knipa något fjäderfä till frukost nästa morgon, blefvo Jambone och jag anfallna af en flock stora apor, som kommo ur manihokåkern.

Vi fingo lof skjuta på en alt för närgången ilsken hane. Aporna flydde, men byinnevånarne vaknade, och hals öfver hufvud måste vi åter begifva oss till skogs, där Sambande Monko andtruten snart upphann oss — dock medhafvande en tupp och en höna — den hedersknyffeln — — — Hafsbrisen kittlade våra näsborrar — och hvad är det? Omedvetet aftogo vi hattarne — Sambande Monko hade ingen — och lyssnade. — Det var Injambanes kyrkklockor, som ringde och pinglade.

— "Är det ett välkommen! Jambone?" frågade jag.

— "Gott weiss" — genmälde han.

Vi kommo ut ur skogen, fram till den sandiga, låga stranden och sågo det midtemot på udden liggande, lilla Injambane, med sina granna, i ljusröda och blå färger lysande byggnader samt sin näpna kyrka i midten.

Sambande Monko korsar sig andäktigt. Han är god katolik, oafsedt sina tre hustrur.

Jambone, som flytande talade portugisiska, begaf sig öfver viken i ett slags kanot, gjord af en trästam och tvänne bräden, hvilken Sambande Monko anskaffade. Sambande och jag gömde oss emellertid i skogen. Oroliga rykten hade nämligen kommit till våra öron om Charters Companys agitationer bland negerstammarne, och portugiserne höllo noga utkik efter alla ensamt sträfvande hvite icke-portugiser.

Solen sjönk, men Jambone återkom icke. I mörkret begaf sig Sambande till en bekant fiskare efter någonting till förtäring och vände redligen tillbaka med kassava, kantinen fyld med öl, en majskaka, några mangoes och en stor halstrad fisk. Vi läto oss väl smaka. Solen går upp igen, men intet afhöres från Jambone!

Jag ser en fransk brigg lyckligt komma genom den fruktansvärda, skyhöga bränningen ute på fjärden utanför viken och får en ljus tanke: "om icke Jambone återvänder till kvällen, skall jag bedja Sambande Monko hjälpa mig ombord å briggen."

Gudi lof, medan Sambande ånyo på kvällkvisten begifvit sig till fiskaren — efter proviant — jag gaf honom de tre engelska shillings jag egde kvar — säg jag en båt med tre personer lägga ut från en af Injambanes bryggor och paddla öfver till oss.

I båten befunno sig negern som rodde, en portugisisk tjänsteman och Jambone. De stego i land, och på en hvissling af Jambone trädde jag obeväpnad fram ur gömslet.

Jambone sade att jag skulle förevisa mina papper, om jag hade några, samt tillrådde mig berätta på franska, att jag tillhört "Limpopo's" besättning; försummat mig samt nu ville försöka upphinna fartyget i Beira. Portugisen betraktade mig misstänksamt, men sade slutligen "Si, signor" och återgaf mig mina papper.

— "Hvar ligger Finland?" frågade han därefter plötsligt. "Jag har aldrig sett finska flaggan", tillade han eftertänksamt.

— "Icke jag häller tils dato, men väl dess färger", genmälde jag och afgaf därpå en kort relation om vårt land med en anhållan om att han underrättade hela portugisiska Östafrika om saken; om görligt fast hela Afrika…

Med ett småleende steg portugisen i sin båt, och då han hunnit öfver viken, dök vår vän Sambande i det samma upp ur ett snår. Jambone berättade att han blifvit kvarhållen samt sedan förhörd af kommendanten. Han hade dock gifvit tillfredsställande svar om sin blifvande befattning hos Hans M:t Umzias — portugisernes lydkonung, tributär, bäste vän och — dödsfiende.

Då han tänkt, att vi skulle tillbringa någon dag i Injambane hade han äfven talat om mig, men med det resultat att kommendanten sände en tjänsteman att förhöra också mig och dessutom förbjöd oss vidare tillträde.

Jambone afrådde Sambande från att infinna sig. Han hade redan blifvit afskrifven ur rullorna som desertör. Jambone, som var i besittning af ett tjog engelska pund, erbjöd nu Sambande att följa oss som vägvisare och tolk. Jag åter hade af vår underliga Borgå-bo B—qvist i Lorenzo hört om gamla ruiner vid Sabafloden och kände en stor nyfikenhet att få beskåda dem.

Vi togo oss en siesta på rygg, alla tre i bredd, lyssnande till småfåglars kvitter i trädens kronor och med ögonen riktade på det näpna Injambane och den i viken ankrade briggen. Cassandra tykte jag den hette.

Efter en timmes hvila reste vi oss hastigt och upptogo våra bördor och vapen — negern hade en knölpåk — och så begynte vi ånyo vandra på Afrikas jord. Vädret var vackert. En frisk vind mildrade hettan likasom de ilande molntappar, hvilka som oftast undanskymde solen.

Vi gingo längs en skogsspång nära hafskusten, hvarefter vi inslogo en mer nordvästlig riktning.

Floden Luitschi, en biflod till Limpopo, äfven kallad Krokodilfloden och Inhampuro, flyter ett hundratal engelska mil västerut igenom Hlenga. Svårt är för en europé att traska utmed negerspångar, ty negrerna gå med fötterna inåt och skapa stigar med spetsig botten, så att man altjämt "slår klöfver" och gör slingerbultar. Sambande Monko hittade dock slutligen på en bredare väg, en gammal elefantväg — möjligen också en slafstråt.

Elefanter finnas ännu, ehuru de blifva sällsyntare år efter år.

En afton lägrade vi oss vid en vacker skogssjö, från hvilken "ån" ej mer flöt åt hafvet, utan inåt landet till Luitschi eller Luissi floden.

Vid den muntert sprakande elden berättade Sambande Monko interiörer från Saurrahs näjder, och jag låg eftertänksam och drömde mig in i barndomen, långt upp till Valkjärvi sjö nära Uleåälf, där min fader älskade lägga ut sina abborrnät och vi pojkar, Anton, Otto och jag, glammade på stranden kring elden, agerande kockar.

Alt det där är nu förbi — förbi och ännu mycket mera därtill som skalden säger:

Som ung dör den som gudarne ha' kär Och slipper gå den långa väg och hala Se vänner dö och som värre är Vänskapen själf och alt det ideala.

Månen lyste genom trädens kronor grannare än i "Gluntarne." Alt var tyst, vinden hade mojnat af. Jag väntade redan få höra ekorrens pip eller ankans snattrande.

Nej, det hörde vi ej, men i dess ställe ett doft morrande, tjugo eller trettio steg ifran oss.

Sambande grep sin knölpåk och vi våra bössor.

Ljudet kom från en liten udde beväxt med täta buskar.

— "Dumt att vi ej ega en hund" — mumlade Jambone och försökte med blicken tränga genom snåren.

Morrandet värkade obehagligt på min just så poetiskt vemodiga stämning. Jo, den nakna värkligheten är vemodig nog. Skada att jag antingen ej har eller ej varit i tillfälle utveckla det s.k. sportsinnet. En "sportpappa" skulle väl varit förtjust öfver situationen — fast kanhända lagom — ty intet vidare hördes af, vi ansågo oss blott turvis måste hålla noga utkik.

Fisk hördes plaska i "vassen" af tumstjocka bamburör; men ett otal slingerväxter kors och tvärs förtog all utsikt af vattenytan.

Djup kan ett sådant afrikanskt träsk nog ega, men icke ger det samma ögonfägnad som våra vackra "Järvet." öppna vattenplättar här och där som "neckrosor i ån." Jag menar naturligtvis härmed icke de stora insjöarna, hvilka i prakt torde öfverträffa alla världens sju undervärk, utan talar här blott om små skogsträsk i Hlengatrakten.

Flere dylika vattensamlingar sågo vi eller gingo vi tätt förbi, påminta om deras tillvaro genom att de ohyggliga moskitos alt tätare surrade om öronen eller platta, vämjeliga ormar med glänsande små ögon oftare hväste mellan våra fötter. Taggiga buskar tilltalade oss alt emellanåt "Vänta litet! vänta litet! Hvarthän så skyndsamt?"

En obehaglig känning i lederna och värk kring pannan kommer en att stanna, taga en gröpe kinin i handen och utan att mucka svälja det bäska, men välgörande läkemedlet.

Men hvart tog spången vägen? Jambone, som tänkt på alt, hade en yxa med sig. Sambande Monko och jag arbetade med våra knifvar. Med sönderrifna blodiga fingrar och ett visst antal skarpt bitande löfvärksohyra i nacken återse vi spången.

Och munförrådet — jo det var det mest humoristiska kapitlet och det för oss mest tragiska, isynnerhet de sista två dagarne, då vi icke egde andra resurser än att använda våra sista tobaksblad till tuggbussar.

Ja — inte var det Stanleys Aruvimi urskogar, men icke voro dessa nöjsammare för det.

Ändtligen vidtogo höjder och branter och blåsten hven öfver öppna platser. Sambande Monko vinkade gladt med armen och sade att vi ej voro långt från Sinohilske's kraal, som åter låg i närheten af Tombari, och mot aftonen tågade vi ut på vida slätter. I väster skönjdes höjder af aktningsvärd storlek.

En hop negerbarn sprungo förfärade undan oss, och innan vi viste ordet af voro vi omringade af en hel hop spjutbeväpnade män och kvinnor, utan annan toalett än ringar om fotleden. Kroppen hade de insmord med palmolja och ansiktet med rödockra med hvita streck härs och tvärs. Fylliga och kraftfulla gestalter allesammans.

Våra utmärglade figurer gjorde ett slätt intryck, och vi kunde blott skryta med våra trasiga kläder — förlåt — Jambone och jag dessutom med vårt hvita skinn, som ställvis framlyste ur paltorna.

Sambande Monka, som kände sina gossar, hade redan på långt håll från det första, huset begynt med hög röst basuna ut "Kejsar Umzias arkitekts nådiga anländande" och sin egen höga samhällsställning. Som jag engång nämde — mig ansåg han vara "en blott till last", ett nonsens — och rätt hade ju karlen i det stora hela. — — —

Djaola ölet luktade besynnerligt som jag redan sagt, likt en jäsande surdeg i pörtets knut, men efter sumpvattnet smakade det som grädde på blancmanger!

Och kokt höns med ris! — man trodde sig ett moment vara turkisk pascha vid pillaven.

Åtminstone skyndade vi oss att äta som paschor, med fingrarne, så hungriga voro vi. Cassava, bananer — O! De unga flickorna, eller som bror Sambande uttrykte sig "de möra pärlhönsen", närmade sig först något skygt, sedan djärfvare och kände på kinden och handen, ja kände här och där, så att man till slut smått förlägen reste sig och med en artig bugning och ett stiligt småleende drog sig undan till Jambone, som länge sedan rest till "Ejäderholmarne" under den aflånga, upp och nedvända, med bastmattor öfverdragna, cirka tre fot höga och 6 fot breda pärtkorg vi fått oss anvisade till logis. — Jag förvånar mig alls ej om Umzias har lust att blifva en svart Ludvig II af Bajern, och det med mera fog. Om åtskilliga hus i Helsingfors äro alldeles för luxuösa, så är motsatsen fallet med ett sådant där "pärtkorgslogement."

Emellertid tänker jag, att det var så bra äfven för oss, att Jambone blifvit "bestäld" af Hans Höghet; jag fruktar storligen, att vi annars fort nog kunnat blifva "bestälda till middagsmat" af de kannibaliskt blickande infödingarne. Negern är råare, hans bäcken närmare apans än vårt, men alt detta oaktadt blir hans själ väl "hvit" med tiden — utom i två fall: han kommer aldrig att fatta "Den bärgtagna" hvarken han, den svarte, eller hon, den svarta, och de komma alltid bäggedera att förakta vegeterianer. "Kött som kött" bara det är mört, sak samma hvad djur det tillhört — fast en Homo sapiens.

Vi erhöllo besök af en "arabisk" handlande — hufvudsakligen i slafvar — som jag för min del omöjligt kunde skilja från de andra svarta.

"Araben" talade bruten engelska och erbjöd sig hjälpa oss fram till Sabavägen, då han hört att vi voro Umzias "hvite män." Där läg knuten. Han skulle upp till konungen och "handla" om en tid. Om det låg i vår förmåga att gifva par engelska guinéer och dessutom ginge an att något berömma honom hos H. H:t, så hade han — Kulum ul Haleh — intet synnerligt däremot.

Jambone uppträdde som en förnäm man egnar och anstår, och jag drefs omedvetet, af beundran eller något dylikt, att mer och mer föreställa hans "hofmästare." Sanningen att säga var det en tacksamhetskänsla — icke för att han varit en god kamrat, eller skänkt mig sitt andra skopar, eller för att höja hans anseende hos den svarta hopen, utan rätt och slätt för att han räddat mitt lif genom att taga mig med sig…

Icke hjälper det mycket där hemma att höra till "Ridderskapet och Adeln", men ännu mindre därborta…

Höfdingen syntes icke till. Kulum torde hållit honom under toffeln.

En dag därefter, — vi voro icke ännu fullt äterstälda efter strapatserna i skogen, — reste vi norrut med herr Kuluins karavan.

"Schyboms" kraal låg bakom oss. Mangora västvart, ostvart åter Galbula bärg och flod; sådär ungefär på 22 1/2 Syd. Lat: 34° Greenwich longitud var det och norrut gick det.

Jag red på ett ungt nöt, som rände i väg med mig öfver stenar och moras, så att jag ibland förtviflad fick hålla det vid bägge hornen — respektabelt stora redan. Trodde det vara en dresserad oxe, men underrättades sedermera om att det var en ko.

Nervretande var att se ett långt tåg af folk af båda könen — äfven barn — fastbundna vid hvarandra på en 5 à 6 stegs distans med en fin kedja, dock gröfre än den med hvilken vi fastkedja gårdvaren. Fullvuxna karlar hade dessutom sina halsar instuckna i en sorts grepar af trä.

En viss oro förnams hos uppsyningsmännen på grund af oroande underrättelser från området kring Pungwe och Busifloderna, där "inglesi" sades röra sig.

Nog äro engelsmännen sträfva och barska, men hvilken nation har mera tjänat mänskligheten och de humanistiska sträfvandena?

Det förut af Jambone omtalade Schubruk, Schiblek eller Schiboleth kringgicks och Sabaflodens här klippiga, där med väldiga träd bevuxna stränder nåddes en regnig natt, hvarunder man tykt sig höra lejonets rytande — jag för första gången i det fria. Jag kan icke underlåta att omnämna det minst sagdt ogenerade sätt, med hvilket man handterar de stackars om halsen järnade slafvarne. När en sådan där "handelsartikel" dör eller endast insjuknar, afhugger man helt enkelt hufvudet af honom eller henne och slipper sålunda fort och galant det olägliga påhänget vid kedjan. Gräsligt! Och den skändliga misshandlingen! Och barnens lidande! Behagligt är ej häller åse, huru i onödan ett tjog människor få resa sig och gå långa vägar för t.ex. hämtande af några vedklabbar eller ett ämbar vatten — att ej tala om andra vidrigheter vid ett sådant sammankopplande. Slaftransporter är det värsta man kan få skåda här i vår jämmerdal.

— Nog f—n har jag sett rackare hemma, men inte sådana där afrikanska bofvar ändå!

En vacker morgon, när dagen gryr, hafva "kedjans innehafvare" på flotta eller i båtar glidit utför strömmen, ned till den väntande "dhowwen" uti deltats smygvrår eller Gud vet — hvart!

Karlarne från Sinyjingas kraal äro färdiga med sin paddelkanot, med hvilken det för oss skall bära nedför Sabafloden till Chiloane vid dagens första gryning. Sin ädelmodiga natur likmätigt har en oförgätlig vän, "en simpel arbetare" utrustat en "adelsman" så väl, att han utan nöd kan uppnå kusten utmed den vackra floden Saba.

Aldrig mera ser jag denne nye vän uppå jordens yta, men törhända snart nog många gamla — fiender. Fatum est — man undgår ej sitt öde!

Ensam sitter jag, likt ett fordomtima pelarhälgon, och dock detsamma väl nog olika, på en grushög.

Månen i sitt sista kvartal lyser tillräckligt tydligt för att visa spåren af en rak, bred väg, som slingrar blott på höjden.

Långt i fjärran öfver Urhobi bärgens toppar lysa röda och gula strimmor, med hvilka den nedgångna solen färgar de af vinden drifna mörka molnen.

Närmare glimra nakna om hvarandra kastade granitklippor och jätteblock.

Susande och rasslande skogar af tamarind och mpafu, sykomor och fikon glänsa när månen skymtar fram.

Men märkvärdigare än det öfriga synas dunkelt brutna hemlighetsfulla pelare — hvarken romare, dorer eller korinter — och grushögar och halftförvittrade murar, och underliga, mörka klyftor — eller grafvar!…

Med några ord: de första åt kusten till befintliga märkena efter Zimboes väldiga, ifrån Saba öfver Urhobi till Gorgongosi och så bort mot Teté sig sträckande ruiner af ett afrikanskt Babel eller Niniveh??

Intet nytt under solen. Det som varit haf blir land, och land blir sjöbotten. Fåfänglighet och förgänglighet!

Tanke, skall du lysa ett ögonblick likt meteoren för att sedan försjunka i förgängelse — för evigt? Aldrig!

Jag har flere timmars vandring ned till floden och får ej försumma mig, får ej — om jag ock skulle vilja.

Manihokgröten smakar bra nog i den svala morgonstunden och strax därpå "daska" vi ned för floden — tvänne "kolorerade" utanpå och en som är det innantill.

Hvad skall man beskrifva Saba, när Stanley skildrat Kongo, Livingstone Zambesi och redan Moses Nilen?

Båten rör vid den lilla ångaren Falcon, som välvilligt lofvar taga mig med till Beira, där Limpopo alt ännu ligger.

Hinner blott kasta en blick på Chiloane — lågt, sumpigt, moskitiskt och kanske litet moskovitiskt hvad skick och ordning beträffar.

En ny Noaks ark ligger kullslagen på stranden. Torde vara ett minne af en listig hvit affärist, som förespeglat "guvernören" att Chiloane med egen flotta snart nog blefve världens centrum. Han fick anslag och begynte med "arken." När skrofvet blifvit halffärdigt rymde gunstig herrn med briggen m.m. — och därmed blef det — utom att guvernören blef afsatt, naturligtvis.

Det vore bra om guvernörer alltid blefve afsatta, när de begå dumheter, men så är gu'nås visst icke fallet.

Lilla Falcon hade knagglat sig upp hit utmed kusten ifrån Natal efter många motigheter och faror.

Nu var vädret härligt med små svalkande regnskurar, och vi kilade i väg gungande endast för den evinnerliga oceandyningen, som aldrig slutar och om hvilken ingen vet hvar den börjar. Vi styrde kosan tvärt öfver den rektangelformade bukt, som Sabas delta bildar i söder, Busi och Pungxve floderna i norr.

Vi resa genom en veritabel skärgård och komma in i Beiras vida vik. Ljus blinka från fjärran, och på vår gälla hvissling svarar brummande gamla farbror "Limpopo" — ångaren —.

IX Kapitlet.

På tropisk stråt med Simo Eskola.

Huru vi återfunno hvarandra. Den egendomliga sångartrien. Vännen Luusi. Zambesi floden uppnås. Tigrar och en förfelad "karonka". Limpopo i Kilimane. Becki' båtsman. Negerstudier. Djunga.

Februari 1891.

Falcon lade sig invid Limpopo's sida till natten och jag klef upp för fallrepstrappan. Sökte här och där på det stora fartyget innan jag fick tag på Simo Eskola, som låg innerst i hörnet uti ett af de stora lastrummen på en packe halm med våra säckar under britsen och med cirka 150 negrer af alla åldrar och kön till reskamrater. Vi hade nu varit skilda sedan vi voro i Lorenzo Marqueso.

Han sof så tungt, att jag icke ville väcka honom, för den händelse att han möjligen fått arbeta strängt. Plötsligt öppnade han ögonlocken, men trodde sig se mig i drömmen. "Olisko se mahdollista että A. vielä elää?" sade han slutligen, i det han uppreste sig, gnuggade sig riktigt vaken, och så — skakade vi hand.

Limpopo hade alt haft sina äfventyr, den med, under afstickare i de föga eller ej alls kända hamnar den besökt. Elfenben och annat mottogs — tyger, kram och — krut m.m. gaf man i utbyte, mot en beräkning af 1 för 100. — Uti Inhambanes stora bränningar hade fartyget varit i fara att kantra, då det genom befälets obekantskap med det märkliga strömdraget på stället råkat komma med bredsidan emot den oförmodadt, skyhögt sig upptornande vågen. Böljan hade fullkomligt begrafvit skeppet för en stund.

Utmärglad af dålig föda, feber och strapatser kom jag öfverens med Eskola, som ännu hade några pund i behåll, att uppoffra myntet så att vi kunde slippa med Limpopo så långt som möjligt norrut för att sedan färdas landvägen.

Förste styrmannen, som lånat mig Edw. Westermarcks bok, sade att vi gärna kunde följa med ända till Djunga eller Matla, hvarifrån vi måste söka "krafla" oss upp till Mozambik.

Fartyget skulle dock ligga kvar ännu en vecka i Beira, hvarför jag föreslog Eskola att med mig göra en exkursion öfver Muzunguri, Ignamonto och Buttohöjden till den stora floden Zambesis delta och Kilimane.

Utför strömmen tänkte jag mig på något sätt kunna få oss flötade ned till Kilimane, där ångaren Limpopo skulle inträffa om någon tid. Med styrmannen hade jag öfverenskommit, att han i alla händelser skulle kvarlämna våra effekter å den vid Zambesis norra utlopp befintliga lotsstationen.

"Altså allright Simo?" frågade jag.

"Kyllä, vaan en tahtoisi oikeen rupea siihen" — mumlade S. Eskola till svar. "Jää pois sitten" — utbrast jag, "menen yksin" — och i förargelsen tillade jag yttermera åtskilliga "f—n anamma" och "s—a, p—e", hvilka kraftuttryck emellertid gjorde sin värkan, ity att S.E. plötsligt invände: "Tulen sentäänkin mukaan"; klappadt och klart altså!

Tidigt i morgonskymningen förde en båt oss i land.

Jämförelsevis låga, delvis sumpiga skogslandskap af samma natur som där nere i Illenga. För den blifvande fri- och stapelstaden Beira hade skogen undanröjts, några byggnader, skjul och tält och, längre bort, ett fäste blifvit uppförda.

Guvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på morgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören ifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta mustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller olika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till hans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet afvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans med fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna, bristfälliga fästet, och så litet passande för en — guvernör! Den mystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet. Antagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.

En ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.

Hela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det väl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till Zambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen klok här i världen…

Jag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock döden värre än han vid Waterloo — eller är det en brinnande önskan att uträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta ett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland — Eläköön Suomi, till domedag!

Vi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig mark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan engång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga fördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot — den halfva expeditionen af "nationell fåfänga" och den andra hälften utan att hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så — nå — så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.

Erfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos två sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från Kilimane näjden.

"En avant". — Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade en ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom höjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande frustade.

Min kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart voro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.

Luuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde jag honom sjunga — i falsett förstås: "Och en månskenskväll, och en månskenskväll" o.s.v., samt "Flickorna gå i dansen med röda gullband", och "Klara stjärna du som strålar" — slutligen "Jäkeln hvad hon va' nätter den blå, den blå". — Endast en eller par strofver naturligtvis! Simo Eskola gnolade å sin sida gärna: "Minä seisoin korkealla vuorella" m.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen eller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi — i trio — klämde till med "Suomis sång" till och med. Luuci — han hade godt gehör — uttalade orden ungefär så här.

"Hirrhurrhärrli Sungiskäller Ssmhumischång."

Icke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss ett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då mitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.

(glad) Hullu — buppu Hu—u—boo Buppu — hullu Boo—u—hu—u—u, Si signór!

och

(sorgsen) Malumi — wauvgwe Kalatschi Makwali - mfazwe buldaki No signór!

Karaktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. — Föröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom äfventyren.

Emellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och nattlogis, så att nog kunde kören "M.M." trygt resa midtigenom hela Afrika — på längden, med blott "Kösses" taktpinne som vapen.

En afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg, hade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg ergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom till någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men skuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig örfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och vi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på ett sockerfält.

Vår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar och bambuskogar, — ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne svärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna tänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig glädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då bössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan skämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det ofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde den storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn och faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.

Att vi slitit ondt, men också haft några "negerglada" stunder i ett par vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det värsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo på att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade här ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma "kuppa" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af stod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och öron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och morrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom i nacken samt skuttade bort i väldiga språng.

Den öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett träd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne tämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för rensning af deras täta, ulliga lugg.

Märkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och hörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon till och med.

Luuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden för att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under tiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna stockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken, tyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S—a P—e satte sig den något originelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I det samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i den dunkla dagern på en mindre — krokodil, som förskräkt lommade i sitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga "hvilopunkterna" värkligen voro kullfallna trästammar.

Sånt ska ock hända här i världen.

Rädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full rätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.

Luuci återvände med några bananer och torkad fisk.

Då han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade något om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler naffsa behändigt bort äfven tjocka ben.

Det var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.

För fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på Appelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane — fyra skulle varit schangtilare — "Aber schaber! Aber schaber!"

Omöjligt att orientera sig!

Ibland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att råka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.

Det enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle fara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om en flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå och Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och Luuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga trygga och säkra "tervakukot".

Fåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg en och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa närmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med deras betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut. En natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och ett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från hafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar sedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen såg jag första gången tvänne enorma "pantrar (?)", hvilka masade sig i solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska djuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig — och äfven jag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade varnande: "Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i kölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt."

Simo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: "Nuot totta ei ovatkaan kissan penikoita", och jag grubblade öfver min dumhet — att icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag åtminstone fått gälla som sportsman. Ja — skulle jag hafva trumpetat ut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan större kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då, detta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben, tredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit en "karonka" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott att tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och lidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att segla i väg och skjuta ned de två "pantrar" jag lämnade att masa sig på sandbädden vid Zambesi!

Vi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande genomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.

Paddlarne — ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt — vredo ut och in på sina ögon och mumlade: "Maluku, Maluku", i det de förde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig sälle.

En ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla soltält utspända midt på strömmen.

Den portugisiska fregatten har följt med. — Det ser ut som om gamla Limpopo vore under polisuppsikt.

Kilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande — till det yttre — på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas och andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från en svunnen tid — kanske från Vasco di Gamas — så liknar den bilden af en större riddarborg från feodaltiden.

De anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af landsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller ro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller blifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den snöda jorden och händelsevis — Gud vare tack och lof därför — varit finne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att "tvåla in". Pro secundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor sträkt mig sin hand i mången nödens stund. — Tertio om icke kapten H:tons "Oldman" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej hade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om icke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till Afrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke sprang, — förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.

"Om icke" och "för att icke" väger tungt på jorden, synnerligen i kritiska ögonblick.

Jo — människor, saker och ting hänga tillhopa alldeles som länkarne i en kedja, fast de ej alltid passa lika väl till hvarandra som kuggarne i två smorda hjul. — Propellerns enformiga slag förnams ånyo. Mot arbete ombord sluppo de tvänne finnarne — af första och fjärde — rättare femte — ståndet — med till Djunga eller Matla Antonio — efter behag.

Bra dunkelt var vårt öde än! De två geografiska graderna från Djunga till Mozambik tykte man ju icke vara "hela världen" — nej hela världen var det ej, men bra mycket ändå för två fattige ensamme män — och värst för den ena…

Hem var det långt ännu — och hvad sedan om det nu icke varit så långt? Jo, däri låg knuten — en vemodsfull inre stämma hviskade: det kan vara detsamma. Icke vet du hvad som väntar dig hemma häller, gamle gosse!

Men Gud är stor, god och mäktig, hans natur och mål härligare och mera storslagna än hvilken generals eller jurisdoktors som hälst, för att icke tala om någon vanlig magisters eller "simpel kaptens". Själfva professorn i själsanalys med tillhjälp af världens skickligaste ingeniör kommer ingen hvart utan det Högsta Förnuftet till: — apulainen. Allah in Shallah!

Märkligt nog följde den portugisiska fregatten oss i spåren. Limpopo hade ögonskenligen en dålig "kritsch" hos Mozambiks generalguvernör.

Hafskusten visade en stoltare struktur. De flacka trakterna taga slut och blånande höjder kunna skönjas längre in, bakom strandens skogbevuxna branter. Emellanåt en värkligt pittoresk skärgård. Landet buktar sig. Snart ser man det ej mera, ända till dess vi anlöpa Djunga.

Gamla "Becki Båtsman" ombord är en stor humorist. Han vill hålla i slangen och ber mig hålla i grisen, som stånkar i hettan och skall få ett saltvattensbad. — "Bästa vän — hvad ni är opraktisk" — säger han slutligen. — "Jag kan ju skölja öfver er med det samma — det kostar annars blodiga fem shillings och som ni är anstäld som kvasimatros får ni dessutom ej alls bada i mässen".

Det var logiskt.

Jag höll grisen stadigt fast i öronen och fick mig ett skönt bad gratis.

På lediga stunder gör jag anteckningar öfver olika negertyper — och äfven hvita, som under ett evigt fortgående sorl röra sig öfver eller under däck.

De mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de ständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna. Höfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det anstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå eller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga endast: — "Aha — jag tror jag imponerar!" — Jo — det ena är lika löjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet beundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor, är visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i fantasins världar och bland folk med "klang i sina valdthorn".

Svarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer i slafvar och andra slag "kupetser" i Zansibar, Daar es Salaam, Bagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från Kairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu hafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller kopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med konstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut några — för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått tatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring går om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste sätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.

Hvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes i Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina aningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför reflexionerna — bona fide — göra sig själfva. Huru de kunna glamma och ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att de ej hemma häller haft det — så alt för roligt.

Slafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för att vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att fröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött, så lägger han sig gärna genast till hvila — om i skuggan af den från feber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar honom föga. Våra europeiska emigranter — utom i vanliga fall finnarne — se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta — rättare en tung börda från ryggen…

I lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor. En gammal filur — en värklig "pelimanni" — både en fiol med tre strängar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar rundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m. i den stylen — alt under lifliga rop, sammanslående af händer och stampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla väderstreck.

Jag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes hafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde med mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En af dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel formade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara sig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd. Sjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E. och jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i gröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru jag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare vidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med ordet humbug — på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han slog sig stolt för bröstet och sade, "Mig vara själf en tjänsteman". — Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i förfärdigande af flätmattor.

En fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten vid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med mekaniska anlag.

Efter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar utanför Djunga — Angoscha — Maladschi. Det vanliga sceneriet med skogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde sig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af bärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak än de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland. Den som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den höga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga björkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.

X Kapitlet.

Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.

Möte med en lefvande begrafven landsman. Afrikansk idyll. En svart skönhet i full paryr. En gåta den icke sig lösa låter. Likt råttor i fällan. Det första lejon vi se vänder oss ryggen. Romantiskt afbrott i det mänskliga lidandets prosaiska legend. De sista stormstegen.

Vi säga för alltid farväl åt den gamla, rostiga ångare, som hjälpt oss hemåt så långa vägstycken, ty om ej slumpen fört den i vår väg hade vår Afrika expedition troligen ej försiggått så snabt, utom att vi möjligen i den hypervilda trakten emellan Lukugu och Angoscha floderna kanske kommit i tillfälle varda stekta eller kokta. — Nå, nå tids nog och rum tillfylles för att ännu hinna blifva uppätna, åtminstone råa.

Gungande i den klumpiga båten blicka vi något likgiltigt mot stranden, och de med blå, upphöjda streck tatuerade kua negrerna röra blott trögt på årorna.

Nigger farkostens styrman förstod emellertid att kvikt passa på en stor våg och, vipps där äro vi, fast i strandens sand. Roddarne hoppa ur och hala båten ett stycke högre upp.

Jag blickade omkring mig. En ej alldeles obetydlig flods mynning är i sikte. Några rödmenade eller hvitrappade hus synas jämväl. Ovilkorligen har ett af dem den portugisiska flaggan vajande högt mot det skimrande dunkelblå.

Negerkojor, några af en rätt respektabel utsträckning, ligga här och där, på ett ställe bildande en hel gata. Högre upp i en skogsdunge ser jag en stor arabisk "tembe" omgifven af en hvass pallissad. — I förstån mig väl. Emellertid komma några barn med korgar och utbjuda frukt.

Från fartyget tillhandlad "biskets" utgör i förening med frukten vår frukost.

En hvit man bärande på en stor hvit solskärm går forbi oss.

Den hvite mannen betraktar mig mycket noga. Han stirrar stint på mig, ungefär som man gör, då man vill "titta ut" folk från en salong eller en krog. Här, borta i Afrika, är man väl hvarken så kitslig eller så lätt uttittad, men i alla fall förargar mig hans gapande. Jag stiger upp, min kamrat med, och vi bereda oss på att undanbedja oss hans stumma, ihärdiga kritik af våra, i parentes sagdt, tämligen ruskiga figurer. — Då utropar plötsligt den hvite, i det han fattar mig om skuldrorna och häftigt ruskar om mig:

— "Gamle vän Tasso! är det värkligen du? Huru f—n har du kommit hit?"

Skulle jag vara ett fruntimmer kunde jag trygt skrifva, att jag höll på att få dåndimpen och i min häpenhet svarade jag ej annat än — "ja, säj det!"

Hvem denne vår landsman och min gamle bekante var lämna vi osagdt. Vare det nog då jag säger, att den stackars karlen försyndat sig här i världen många, många gånger oftare och djupare än sagesmannen. Ingen skall dock våga påstå att, huru svårt man än må hafva syndat, man icke skall kunna försona det; och idiot är den som altför skarpt klandrar en annan, alldeles glömsk af att han — eller med förlof hon — inför vår Herre säkerligen själf visar sig mer eller mindre "prickad." Glömmen icke detta, enfaldiga bakdantare, hvilka stoltseren, inbillande eder själfva vara bättre än andra; troende eder vara värda minst en miljon finska mark, ehuru ni gärna, utan den ringaste skada för fosterlandet, kunde säljas åt kannibalerna för en fallande kreditbiljett. — — —

Vännen ifråga, vi kalla honom X., hade genom oerhörda lidanden försonat sina brott, och att han, så fattig och sjuk han än var, uppbjöd sina sista krafter att bistå sina landsmän, länder honom väl icke till annat än heder.

Efter åtskilliga afslag var jag rent af tvungen taga hans hjälp i anspråk vid anblicken af den förtviflan, som bemäktigade sig honom hvarje gång jag nekade begagna mig af hans medvärkan i och för vår marsch till Mozambik.

— "Jag står på grafvens bredd", yttrade han "och den glädje slumpen beredt mig i sista stunden bör du ej undanhålla mig."

Ödets nycker och slumpens sammanträffanden synas på ett märkligt sätt ofta nog ingripa uti människolifvets gång.

Utan landsmannens mellankomst vete Herren om inte benen förbleknat och själen förflyktat någonstädes bland Nagul Ngombes måleriska höjder.

Landsmannen var uppeldad vid tanken på att äfven finnar, alldeles ensamma och utan alla resurser, vågat trotsa Afrikas ödemarker, vildar, koppor och feber.

— "Jag beundrar riktigt denne simple sjöman", utlät han sig om Simo Eskola.

Stackar S.E.! — Engång hemma i det kära fosterlandet skall du få skåda annat — en medlidsam axelryckning af någon egenkär ung magister, som tänker sig vara fosterlandets stödjepelare, eller ett ironiskt småleende af någon utlefvad sprätthök, hvars hjältemodigaste handling i lifvet varit att med spatserkäppen, stucken genom gallret, reta Högholmens isbjörn. Hvad din herre och följeslagare beträffar skola somliga högtbegåfvade och lärde af hans gelikar misstroget skaka på hufvudet, fulla af illusioner öfver sin egen nyttiga tillvaro på Opris.

Landsmannen utrustade oss således på det bästa och yttrade när vi lade oss till hvila sent om kvällen:

— "Huru angenämt det än vore för mig att hålla dig kvar, är det bäst för er att skynda i väg, så att ni icke försummen månadsbåten från Mozambik till Zansibar. Dess mer som jag är i tillfälle att gifva er en vägviserska"…

— "Vägviserska?" afbröt jag förvånad.

— "Ja — en kvinna", återtog vännen småleende, medan en lätt rodnad färgade hans insjunkna, bleka kinder.

— "Hon har varit mitt faktotum, ja alt i allom under de två år jag vistats här som agent, och då jag nu råkat dig och inser att jag icke har länge mera kvar här på jorden, önskar jag gärna se henne så säkert som möjligt, medan tid ännu är, sänd tillbaka hem. Hon är nämligen från Mozambiks omnäjd, dotter till en gammal höfding, från hvilken en skurk till portugis engång röfvat henne. Hennes man och tvänne barn vänta nog otåligt. Arma kvinna, hon är nog i valet och kvalet mellan att öfvergifva mig och längtan efter sin fäderneby och sina barn. Jag har emellertid öfvertalat henne, till och med befalt henne att ledsaga dig igenom skogarne."

Underliga saker försiggå sannerligen på vår jord, för att icke säga gräsliga, vidunderliga…

Skulle detta nu varit en hvit kvinna, så hade historien förefallit hemsk nog, men Nahakwa var svart och — vanan blir halfva naturen — jag såg saken i svart. Efter alt hvad jag redan hört, sett och erfarit om slafhandeln, tykte jag att Nahakwas öde tedde sig ljust nog, i bredd med månget annat svart fruntimmers, hvilket aldrig i världen skulle hafva drömt sig hem igen, efter att engång hafva kommit på slika vägar — och i godt sällskap till på köpet…

Medan S.E. låg utsträkt på en matta i det mellersta af vår landsmans tre rum i hans arabiske principals tembe och snarkade, dess högre, ju hårdare de tunga regndropparne föllo ned på taket af tunn zinkplåt; medan en mkua yngling sysslade med den lilla ljusgrå vindthunden af afrikansk ras, "Muhlah", som i morgon bittida skulle åtfölja sin herskarinna Nahakwa; medan elden i den vida dörröppningen till förstugan kom den hårda veden att spraka och knäppa; medan tekitteln sakta puttrade och det urgamla arabiska vägguret enformigt pickade; medan vinden då och då tjutande hven om stolparna och knutarna ute på den tillstängda gården, ackompanjerad af någon häftig regnskur och äfven af blixt och dunder; medan enstaka rop från det på höjden belägna, omgärdade stora huset obehagligt afbrötos af hyenors skall eller en gets bräkande; medan jag satt hopknipen på den låga divanen i förrummet, med ögonen fästade vid den ojämt flammande eldbrasan på marken vid utgången och med öronen lyssnade till landsmannen, som med svag, dämpad stämma lärde mig — resignation; medan jag mer och mer försjönk uti grubbel öfver alt hvad jag genomlefvat och funderade på hvad som alt ännu skulle vankas, så vekos plötsligt dörrgardinerna af palmbastfibrer, som skilde oss från det inre rummet, åt sidan, och en högväxt smärt negress, insvept i hvitt bomullstyg, fästadt med en knut öfver ena axeln, trädde in. Hon var omkring tjugofem år gammal, hade blå, halfmånformade tatueringar på pannan och kinderna fulltecknade med blå, upphöjda streck. Hon bar stora röda korallringar i öron snibbarna, ett bredt silfverarmband om ena handleden och en tunn spiraltråd af koppar, löpande ett tiotal hvarf kring hvardera fotvristen. Det var Nahakwa!

Hennes stora, brinnande ögon gåfvo mig en hastig, skygg blick, hvarpå hon med en ödmjuk åtbörd satte sig ned på marken vid landsmannens fötter. De samtalade en stund på en mig obegriplig dialekt — antagligen mkua-sahili. — Kvinnan fattade flere gånger med tårdränkta ögon landsmannens hand, och äfven han foreföll mig ganska upprörd, då han sent omsider relaterade för mig om Nahakwas tillgifvenhet för honom, huru han räddat henne från slaftransport kedjan och huru hon ömt vårdat honom hela den tid han vistats här och många gånger räddat honom genom sin kännedom om förhållandena och negrernas plägseder vid affärströftåg i det inre.

— "Emellertid", bifogade han, "måste hon bort. Mina dagar äro räknade och Gud vete hennes öde efter mitt frånfälle. Hemma är hon dock säkrare."

Stackars karl, han hade blifvit själfuppoffrande ända till ytterlighet efter ett egoistiskt lif.

Jag gjorde ännu invändningar, men förgäfves. Då han stod fast vid förslaget, bad jag honom säga henne, att hon skulle räkna på mig "som på en hvit" men tilllade försiktigtvis: "och som på en gentleman."

Vi drucko vårt te och lade oss att sofva.

Solen stod redan högt på firmamentet andra dagen, innan vi kommo oss i väg. En stark blåst, som dånande vräkte bränningen mot den sandiga stranden, och en delvis mulen himmel mildrade dock hettan och vi begynte vår stormmarsch till Mozambik, sedan jag förut hållit ett tal till S.E. och tagit löfte af honom att bemöta Nahakwa med skyldig respekt.

S.E. — gubben fattig — strök helt belåtet sina stora mustascher hvar gång jag nämde honom "gentleman och hvit", men hans stora, ärliga blå ögon fortforo att blicka fram något skalkaktigt, hvilket ingaf mig ej liten oro.

Emellertid bar det i väg för alla tre med vindthunden som avantgarde.

Jag måste uppriktigt säga: svårt är det att skiljas, synnerligen under de omständigheter som landsmannen och jag befunno oss uti. Vi gräto bägge — ja allesammans, utom vindthunden. Tvänne bref har jag sedermera skrifvit till honom, men något svar har jag ej fått. Han var så tärd af sjukdom, att han väl ej lefver mera. Jag bönfaller att läsaren-landsmannen med mig önskar frid, försoning och förlåtelse öfver hans stoft, om han är död, lättnad i plågorna, om han lefver — annat kan ej jag, ej häller den mest vekhjärtade läsarinna tillgöra för honom. De indisk-arabiska köpmän, hvilkas agent han var på orten, sörja nog för resten.

— "Lefve Finland till domedag" — voro denne vår fjärran vistande landsmans sista ord, som trängde till mig, där jag från toppen af en kulle tillvinkade honom mitt "adjö" med den af honom mig förärade stora, starka palmfiberhatten.

Den som icke tröttnat på att ögna genom skildringen ända härtill, lär väl erkänna att det för en tid af icke fullt ett år varit äfventyr nog, mer än tillfylles; men hvad väntar oss icke de närmaste tiotal dygnen emellan Matla och Mozambik! Makua folket är vildsint och uppretadt af det elände, som den skändliga slafhandeln alstrat ända bort till Zambesi, Nyassa och Tanganika sjöarne. För ett par decennier tillbaka formligen upprefs den mänskliga existensen från rötterna i dessa trakter genom Almakajungas, Tippo-Tibs, Buschiris och andra slafhandlares handtlangare. Lejon, som nära på försvunnit, läto åter höra sina rytanden ibland lämningar efter nedbrända byar. I flodbäddar lågo uppsvälda lik och öfver alt i skogar och bland blommorna på ängar hittades gulnade, flitigt gnagade benrangel och kotor efter människor. Jo det går skönt till här i världen!

Alla främlingar äro fruktade eller hatade, hvilket är detsamma. — Portugisernes krigskorvetter kryssa upp och ned utmed kusten, och så långt ett bombardement värkar har befolkningen en viss försyn. Norrom Mozambik ända ned till stranden lär den vara mordiskt stämd. Sedan den internationella förföljelsen mot slafhandeln omöjliggjort trafiken sjöledes, har en stråt blifvit öppnad ini landet igenom skogen, på ett visst afstånd från kusten. Denna slafväg med sina små krumbukter, kurragömmor och genspångar lär, sorgligt nog, fortlöpa i en räcka ända upp till Kap Gvardafui vid Bab el Mandeb. Vid tillfälle förrinner den likt ökenfloden i sanden för att oförhappandes ånyo dyka upp på passlig tidpunkt, vid lämpligt ställe.

I denna långa slafgata utmynna på behagliga platser de stora "tvärgator", som gå tvärt genom kontinenten.

Utmed långgatan var det som äfven vår lilla trupp gjorde sin frammarsch. Endast man håller ögon och öron öppna är slafstråten den säkraste vägen, ty man råkar sällan annat lefvande på den utom slaftransporter. Byar ligga icke i närheten och såväl elefanter, antiloper som rofdjur tyckas sky den hemska kommunikationsleden, — de senaste väl för arabernas långa musköter, som träffa bra.

Huru skall jag nu rätt beskrifva veckans äfventyr och vedermödor samt dess emellanåt tragikomiska eller helt humoristiska pointer?

Godt! Först sprang "Muhlah", vindthunden, med sin spetsiga nos vädrande åt höger och vänster. Sedan gick Nahakwa med en försvarlig börda på hufvudet, men likväl lätt och elastiskt. Jag vandrade henne tätt i spåren. Därefter vaggade S.E. tålig, men surmulen. En värdig afslutning bildade par makuamän eller kvinnor, som af Nahakwa antogos som bärare för hennes medförda saker och vårt proviantförråd.

Vägen slingrade sig igenom landskap af den mest växlande skapnad. Böljande slätter med en ensam grupp af palmer på toppen af någon kulle; ett enstaka jätteträ, eller någon fikus eller sykomor; ibland en lång rad af något slags tropiska popplar — pinier — hvilka bildade alléer dem man skulle kunnat tro vara planterade. Här och där smärre flockar af antiloper. — En art af respektabel storlek har utomordentligt långa korkskrufformade horn, som ligga i samma plan med hufvudet, annars liknar den vår nordiska vildren. Damgazellen ser man också till. En gång om kvällen blickade solen eldröd fram emellan de digra molnen och visade oss fyra giraffer, hvilka kvartettmässigt stodo emot hvarandra i skydd af ett stort trä. Hiskliga roffåglar — gamar eller örnar — kretsade ofta högt uppe i skyn öfver våra hjässor.

Västerut höjde sig landet ständigt i afsatser, den ena platån öfver den andra, med gredlinblå bärgsryggar eller enskilda spetsar i fonden. Då solen reflekterades emot dessa bärgväggar, skimrade de i alla regnbågens färger. En annan gång föreföllo de kolsvarta med gnistrande hvita eller röda fläckar — vatten, nakna porfyreller granithällar?

Österut, mot indiska oceanen, var utsikten, då marken oafbrutet sänkte sig, vidsträkt, ehuru vi, som begagnade slafvägens "skymundan", mest vandrade uti de tropiska skogssnårens dunkel.

Inga människor hade vi sett till, då vi efter fyra, fem dygns marsch slogo läger vid Makopus strandbädd. Bärarne från Antonio-Matla eller Mtatli skulle härifrån vända åter till Paroputo. Den ena af dem var en yngling, den andra en groflämmad kvinna, någon väninna till Nahakwa.

Uttröttade af det växlande solbaddet, störtskurarne och den hastiga marschen utan halter, som kom oss att flämta och svettas, kastade S.E. och jag oss utan vidare ned på en sandplätt, med våra filtar kastade öfver oss. Jag väktes midt i natten af S.E. Eldarne på hvardera sidan om oss hade nästan slocknat.

— "Hvad nu?" — frågade jag yrvaken af S.E. på finska.

— "Vi äro ensamma. De hafva gått ifrån oss."

Jag reste mig och ropade ett par gånger "Nahakwa", men fick intet svar.

Nahakwa, hennes väninna, ynglingen, vindthunden, effekterna och proviantlådan — alles war weg.

Ah du lieber Augustin! Där stodo vi och gapade i skumrasket på hvarandra, med våra filtar i handen.

Tystnaden bröts af S.E., som lugnt tände eld på sin pipa och i en sarkastisk ton yttrade:

— "Nog märkte jag redan i temben, att det var likasom litet samförstånd emellan Nahakwa och den där ynglingen, som tjänade med henne hos 'Juhani herra'."

Gåtan blef aldrig och blir väl aldrig löst. Om Nahakwa utan oss fortsatte vägen till sin hemort, om hon återvände till vår landsman i Djunga eller lät enlevera sig af ynglingen — därom kan jag icke gifva någon upplysning.

Äfven jag tände på min snugga och så inväntade vi daggryningen, lyssnande till den lilla flodens sorl och brus, där den ilade halft undanskymd af det täta löfvärket och bredbladiga vattenväxter hän ned till oceanen. Moskitos surrade obehagligt och stucko oss obarmhertigt. Några kolossala flädermöss skuro vinklar i luften ofvan oss. Just innan solens uppgång öfverhöljdes vi af ett hällregn, åtföljdt af åska och tallösa blixtrar, hvilkas sken emellanåt upplyste platsen så att man kunnat läsa, skrifva och — räkna tänkte jag — jo — räkna galet.

Falska beräkningar återigen! Jag kan då icke räkna rätt märker jag.

Nahakwa hade jag hyst en sådan sympati för, och nu hade hon lämnat oss i sticket.

Och vännen landsmannen, som sagt henne vara trofast som guld. Så där mycket är guldet värdt! — Lyckligtvis hade vi placerat våra bössor och väskan med patroner, några skorpor och "taskumatti" i en tät buske, där vi vid dagsljusets infallande till vår glädje funno dem orörda. Vi skuro oss ett par långa käppar, aftogo oss våra våta kläder, hvilkavi fastbundo vid käpparnes smaländor, fastade de äfven genomblötta filtarna löst om skuldran och så satte vi oss i rörelse enligt kompassnålens anvisning.

Det blåste friskt emot oss, flanelltröjan och benkläderna fladdrade från ändan af käppen, filten bildade en half luftballong på ryggen. Iklädda endast våra hattar och skor, med bössorna öfver axeln, tågade vi fram i adams-dräkt, två hvite negrer…

Det kändes helt uppfriskande att sålunda i afrikansk baltoalett promenera långs den dunkla svala skogsvägen, synnerligen som blåsten och dagsljuset skrämmer bort moskitos. Vi skulle emellertid icke gjort så, ty innan solen sjönk hade vi blifvit tvungna intaga par tre gröpar kininpulver mot den feber, som efter genomvadandet af en liten sumpig däld kom magen att värka, knäna att darra och tinningar, nacke och hjässa att bulta, sticka och glöda liksom man skyfflat glödande kol i hufvudet. Ögonen brände och slutligen sågo vi föremålen omkring oss dansa likt Macbeths häxor, vålnader och troll, raketter och stjärnor lyste och fräste i ett beckmörker, hvari slutligen midtibland skyhögt skummande böljor "Den flygande Holländaren" seglade rakt på oss, under det att en faslig svafvellukt ville kväfva vår andedräkt… Någonting slet och rykte uti våra ömma kroppar och… En öfverraskande syn framstälde sig för våra blickar, då vi återvunno vårt förlorade medvetande. Vi lågo bredvid hvarandra i ett trångt mellanrum emellan tvänne ovanligt höga, aflånga negerhyddor. Himlen var molnfri och stjärnor blinkade vänligt ned. Ett förfärligt oljud uppfylde rymden. Slag på trätrummor, tam-tams, mpafunäfverlurar och skrammel af hvarjehanda slag ackompanjerade ett enformigt tjutande, än dämpadt, än stigande till gälla utdragna skri, oktaver högre än höga C och till och med otänkbara för själfva en operas hjältetenor i det moment första älskarinnan kastar sig i hans armar.

Gamla gossar, vana gossar!

Vildarne hade tydligen kommit öfver oss på vägen, där vi lågo i vanmakt, och släpat oss till sin by.

Landsmannens varningar att besöka infödingarne, hvilka äfven voro misstänkta för kannibaliska plägseder, for mig i sinnet och jag delgaf S.E. mina farhågor.

Jublet vi hörde kunde möjligen vara en glädje och tacksägelsefest till anden Mzimu eller Maluku för den present han gifvit medborgarne i Nagulue.

"Paras mennä karkuun, ennenkuin ne p—t saavat meidät kiinni ja kentiesi pistävät meidät kattilaan" — menade S.E., och jag instämde fullkomligt.

Det var emellertid lättare sagdt än gjordt. Då vi skulle resa oss, nekade ben och armar att göra den ringaste tjänst.

Till all lycka upptäkte vi snart en hög af saker ett stycke närmare grändens öppning. Det var våra effekter dem de tanklösa negrerna icke bekymrat sig om att placera längre undan för oss.

Jag kraflade mig till sakerna och fick omsider fatt i kognakskantinen och kininpåsen. En nypa kinin och en duktig klunk af den goda franska kognaken fick oss på benen, och med ansträngande af all vår viljekraft lyckades vi äfven kläda på oss flanelltröja och benkläder. Gripande våra rostiga bössor och väskan begynte vi vackla fram utmed gränden.

Vi kommo lyckligt till slutet af gången, men där stälde ett gärde af taggig mimosa och andra likartade växter en oöfverstiglig skiljemur emellan oss och friheten, lifvet och utsikten att vid soluppgången hackas till kalops.

"S—a p—e" — utbrast S.E. förtviflad. Plötsligt fick jag en idé.

"Vi bryta oss in genom den sköra husväggen, och sedan få vi se."

Ingen tid var att förlora, och som vildarnes skrål fortgick, lyckades vi, så svaga vi än voro, att praktisera oss in i huset. Jag tände eld på en vaxsticka och såg att vi befunno oss i ett nästan tomt rum af mindre dimensioner. En hög majsax och manihokrötter, några surmjölkskurbitser och ett par spjut utgjorde hela bohaget. Ett halft dussin jättestora råttor begåfvo sig på flykten vid antändningen af en ny vaxsticka. Detta var tydligen skafferiet. Nu höllo vi en kort öfverläggning, sittande på hvar sin stora kurbits och med den laddade bössan mellan knäna. Att gå ur huset och rusa ut var icke rådligt. Byarna i skogen äro bygda i ellipsform, hafva en palissad af taggiga växter, och utgångarna tillbommas noga till natten. Tända eld på byn — vi kände hvardera motvilja häremot och hade föröfrigt icke klart för oss följderna.

Med feber i kroppen, värkande hufvud och en torr, brännande strupe är man så lagom "hittuger" af sig, hvarför vi äfven väl en timme sutto på våra kurbitser utan att varda klokare därför. Redan hade vi hört stämmor och steg utanför och med darrande händer fastare gripit om bössorna, då det infernaliska stojet på bygården afstannade för en gets ängsliga bräkande och ett ändlöst kackel af hönsen. Strax därpå ett mullrande rytande.

"Lejon, Lejon, Zimbu, Zimbu", ljöd i korus och man tyktes allmänt rusa till utgångsporten. Skyndsamt utdrucko vi den sista kognaken samt smögo oss ut, äfven vi, färdiga till handling, så godt krafterna tilläto det. Vårt uppträdande vållade rop och skrik, men då några nya rytanden förnummos, lyckades vi i villervallan komma utom stängslet.

Kastspjut, eldbränder och stenar haglade genom luften såväl mot oss som mot lejonet i samma fart.

Knapt hade vi stannat för att hämta andan vid skogsbrynet, innan vi i dagens första ljus upptäkte en gul, rörlig massa, som snabt rörde sig ett stycke framför oss. Det var lejonet med en stor svart get i gapet. Djuret stannade, vände det enorma lurfviga hufvudet emot de i fjärran stojande och gestikulerande vildarne, uppgaf ett dämpadt morrande och var med tre å fyra väldiga språng försvunnet i skogssnåren.

Jag kände mig bättre. Grannskapet med djurens konung i dess fulla odresserade frihet måtte satt blodet i så starkt omlopp, att en stor del af feberbacillerna dödats af strömsättningen. En osläcklig törst plågade mig däremot förfärligt. S.E. var likblek och stapplade, hvarför jag öfvergaf tanken på frammarsch i dag och i stället, stödjande honom, sökte upp åt oss ett gömställe bakom en liten bäck uti en urholkning i marken. S.E. insomnade strax tungt, efter att hafva druckit litet vatten, och jag satte mig nedhukad till vakttjänstgöring. Dagen var klar. Solen steg alt högre och värmen blef tryckande, äfven där vi befunno oss i skuggan, i urholkningen. Också jag somnade in. Ingenting hände oss till all lycka. Efter en fem å sex timmars stärkande sömn vaknade vi med friskare kropp och bättre humör. En liten flaska kamfersmixtur slukades per hälft och så skulle vi begifva oss i väg, då vi till vår fasa funno att S.E:s bössa var försvunnen. Oförklarligt var det, såvida ej mannen i feberyrseln omedvetet förlagt den. En timmes sökande ledde ej till något resultat. Våra filtar hade också gått förlorade. Det oundvikliga är icke värdt att sörja öfver. Som vi gingo och stodo begåfvo vi oss i väg med god fart. S.E. fick min bössa och jag nöjde mig med min gamla pröfvade Colts revolver, ett minne från äfventyren i Kapkolonin ett halft år tillbaka i tiden.

Den sista veckans stormiga väderlek hade slagit om och en djup tystnad rådde i dalgången mellan Nagulues från Ngombe högland utskjutande höjder.

I nordväst bakom höglandet reste sig några blågrå bärgtoppar med tvära, i zigzag gående konturer. Dessa fjälltoppar uppstiga från Lomwe beryktade alpland, bebodt af yaofolket och i hvilket sjön Nyassa-Nyassa ligger inbäddad.

Slafvägen hade tjänat som stråt åt frie finske män… Frie finske män — hvad pratar jag för galimathias?

Landsmannens sorgsna, insjunkna skepnad, den stolta negressen Nahakwa och hennes vindthund, febern, trasslet i byn och lejonet, den längs slafvägen altjämt återkommande synen af mänskliga skelett och benknotar — "cela suffit" skulle man tycka, men nej, ännu vänta oss pröfningar, innan ödet tillstädjer oss bulta på det berömda generalguvernörsresidenset Mozambiks portar.

Vi hafva traskat öfver en vecka "immer vorwärts" och kanske när alt går ikring med bättre tur än mången annan — på andra ställen af Afrika, ty denna vackra, men osunda och moskitosuppfylda kust af Afrika uppvaktas sällan af hvite resande.

Den dag som är, är den törhända mindre känd än flere länder i det innersta inre af kontinenten.

En skön morgon upptäkte vi, där vi luffade längs kammen af en ås, talrika byar med husen ordnade i gator och gränder och en ovanligt stark folkrörelse, så vidt man kunde urskilja på det långa afståndet.

Huru intressant att få aflägga ett besök hos konungen, få veta hans namn, studera folkets natur, väsen och grad af kultur, taga reda på om de brukade äta upp hvarandra! Bah — mitt öde var endast att samla minnen, om lyckan är god reta upp forskningsbegäret hos någon lyckligare lottad, kompetentare landsman. — Emigration till denna näjd kan ej komma ifråga för klimatets skull. Själfvaste Central Afrika är sundare än det giftiga Guinea och Mozambik.

Hurudana märkliga trädartade ormbunkar! Hvilken oändlig mångfald af insekter! Fjärilar stora som små fåglar och fåglar ej mycket större än getingar. Ett slags "Crocodilus minor" och otäcka iglar och argsinta platta vattenormar. Pelikaner, marabu-storkar och gamar, papegojor och apor, och apor, och apor. — Huru gärna hade jag ej tagit allesammans — ja en flodhäst, en rinoceros och ett par giraffer, kanske en hel elefant med mig och placerat dem i Helsingfors djurgård till hopens begapande — en otvifvelaktigt dock mycket lärorikare och nyttigare sysselsättning, än att slå absolut dank eller gå omkring i timtal och narra sig själf eller någon stackars flicka. Ack — jag hade blott en blomma — protea argentea — med mig som ett litet minne; dock äfven "Silfverbladet" gick sedermera förloradt på vägen. Jo — min hälsa strök jämväl på denna afrikanska rutsch och det är ju äfven ett minne, ehuru något fatalt.

Emellertid tågade S.E. och jag framåt så godt vi förmådde. En afton hade vi lyckats "öfverkomma" en fet gås och på morgonen hade jag — med vinchester kula — skjutit ett pärlhöns. Maten är halfva födan, äfven utan helan, halfvan och fisksupen, och vi kände oss jämförelsevis krya. Endast vår toalett begynte ingifva oss svåra bekymmer. Ännu en vecka och vi skulle hafva blott skinnet att pryda oss med. Jag stoltserade redan vägen framåt i ett par trasiga skor och — kolt — en röd flanellsjacka, medan kamraten hade en stor ylleduk om halsen och en vicehäradshöfdings, en min väns, grå yllekalsonger om nedre delen af sin korpus. Inte voro vi sorgsna för den sakens skull. Kläder är icke värsta sorgen i Afrika och själfva kärleken hvilar därstädes ej häller på pälsbrämad kappa, utan är fullt tillfredsstäld med en ny, vacker bomullsnäsduk.

S.E. tykte att vi snart borde anlända till Zansibar eller — Bombay, medan jag åter fruktade för att vi aldrig ens skulle hinna Mozambik.

Det var solsken och vackert väder, fåglarna kvittrade och aporna hoppade lustigt i trädens kronor. Denna vandring på den torra, glest skogbevuxna mon — en furomo var det ej — skulle egt sina behag under intrycket af den vidsträkta utsikten ostvart, där vi redan oroligt undersökte horisonten, om den "blåa randen" händelsevis ville yppa sig; denna vandring, under hvilken man befann sig ensam med naturen, hade varit behaglig nog, om vi ej lidit af en så att säga akut och stationär hunger och törst. Då och då var man väl i tillfälle läska sig med något vildt plommon eller en mangoe, men en ansträngande promenad retar aptiten, synnerligen efter genomgången febersjukdom, och det hade ej alls varit oäfvet att åter kunna "kuppa" en kalkon eller skjuta ned ett pärlhöns — men nej det bestods icke.

På ett ställe vädra vi en källa och njuta af dess klara, ehuru något ljumma vatten.

Tankarne surrade rundtom, dock alltid med den bestämda medelpunkten: Mozambik.

Vi vandrade och vandrade utan något som hälst dån af klackar, ty vi gingo numera barfota. På mitt hufvud tronade den sista resten af en fordom ståtlig panamahatt, medan adjutanten fick nöja sig med en af en hvit skjorta förfärdigad "tavallinen piikan huivi".

Högligen mystiska halflågo vi i skygd af några aromatiskt doftande med otaliga röda och hvita blommor betäkta buskar. Vår tobak räkte jämt och nätt till en sista pipa. Också tändstickorna voro lätt räknade. Jag blickade hän mot en hop sandstenar, vid hvilkas fot en förbittrad drabbning som bäst pågick emellan trenne särdeles från hvarandra sig skiljande arter af släktet Formica eller Myrmica. Ett långt led af medelstora svarta myror anföll med ursinnigt raseri en skock ljusbruna, nästan ljusröda myror af, tykte jag, nära en centimeters längd, försedda med en uppsväld, grof bakkropp. En oräknelig skara diminutiva myror föreföllo hålla ett med jättarne. Ett par skalbaggar af ett osympatiskt utseende rände af och an ibland myrorna, ytterligt uppretade och nervösa. Öfveralt skall man nu också slåss och vara nervös.

Men hvad är det? Uppför den slingrande gångstigen till vår sandås trefva under skratt och tonerna af något slags pipande flöjt fyra unga svarta damer. Att de tillhöra "ståndspersons klassen" kan ses af de skynken de bära kring länden, ty det täcka könet, som tillhör "plebsen och packet" — hvad dessa ord nu egentligen månde betyda föröfrigt — altnog fattigt folk går här i landet utan vidare påhäng. Äldre förståndigare karlar omgjorda sig dock med en skinntrens.

— "Skola vi inleda bekantskap?"

— "Naturligtvis. Kanske de skaffa oss mat" menar S.E. "Vi ha haft det lugnt nu några dagar, så vi kunna ju igen stå en dust."

— "Fasa, maza, misi, rizi, uyngwe, sennoritas, ladys" — tillropade vi flickorna så snart de hunnit upp på platån. Ett samfäldt anskri af bestörtning och ett, tu, tre voro de unga misserna åter nere i dalen. Den sista formligen rullade sig ned.

Resoluta karlar, som vi voro, räkte det icke många ögonblick innan vi reste ned samma väg och nu begynte på den lilla slätten en kapplöpning. Det gälde få tag i någon af dem, förrän de hunno skogsbrynet på sluttningen midt emot. Aldrig hade vi dock fått fast våra sköna, om ej den älsta och klumpigaste af dem hade snafvat och i nästa minut blifvit uppfångad af tvänne tvåbenta lejon.

Märkvärdigt nog sade flickan ej ett ord. Om det var stolthet eller förskräckelse, som förlamade hennes tunga, kunde jag icke afgöra.

De andra töserna hade försvunnit i snåren, antagligen höllo de nu därifrån utkik och hade möjligen någon af dem sprungit hem till pappa, mamma, bröder och fästmän för att hämta hjälp.

— "Ska' vi släppa henne", yttrade jag något rådvill.

— "Nej", svarade S.E., "hon ska' skaffa mat och visa oss genaste vägen till staden".

— "Well", — återtog jag, "men nog är jag tillräckligt gentleman för att icke länge mera stå och hälla fast det stackars barnet på detta sätt" — den unga kvinnan var högst femton år. —

— "Well" — genmälde S.E. — "Förklara åt henne saken".

O! huru jag tolkade våra känslor. Medan S.E. höll ett fast tag iflickan, så förde jag handen till munnen, trykte därefter med en sorgsen min på magen och slutade mimiken med en sirlig bugning och en så grasiös slängkyss som möjligt.

Flickan brast ut i ett klingande skratt och då S.E. uti ifvern släpte sitt tag och noggrant upprepade mina gester, kom hon burdus fram till mig, strök med handen öfver min hals och såg sedan på sin hand. Hon trodde oss vara hvitsminkade negrer som agerade litet komedi. Förhållandet är att fetischpräster, regnmakare och konsortes bruka måla sig hvita vid högtidliga tillfällen.

Emellertid tyktes hon ånyo fattas af oro vid närmare skärskådande utaf våra nunor och synnerligen vid anblicken af S.E:s ljusblå ögon.

Hon gjorde redan min af att taga till flykten, då jag, fattad af en gudaboren ingifvelse, föll på knä, befallande, manande titulus S.E. att göra detsamma.

Där lågo vi två gamla hvita nu på våra knän inför den unga svarta flickan.

Dygden säges hafva sin belöning, men ridderlighet mot fruntimmer — äfven om de äro kulörta — har för visso det. I stället för att schappa begynte flickan tilltala oss, därvid hon på negerfason — ytterst lifligt. rullade med ögonen, vinkade med handen, utsträkte armen och emellanåt till och med sparkade i luften med ena foten. På hennes tillrop visade sig den ena efter den andra af de öfriga jäntorna och närmade sig, om än försiktigt, platsen för rendez-vous'et. Jag hvarken kan eller vill här skildra den mimiska konversation, som följde under väl en timmes tid. Med glädje konstaterade jag dock att Mozambik var dem välbekant — namnet åtminstone, att de ändtligen begrepo vår anhållan om föda, samt att de synbarligen icke ville bereda oss någon förargelse. Jag trodde mig märka, att vår första bekantskap gick därhän i vänskap, att hon till och med gaf S.E. ett ömt ögonkast.

Vi pekade på vår förra lägerplats uppe på platån, och de fiffiga flickorna förstodo snart, att vi där skulle invänta dem samt att de skulle skynda sig. Utfattiga som vi voro — halfnakna för att säga sanningen — hade jag ej annat råd än att skänka min korta röda flanellsjacka åt vår primadonna och vara nöjd med att hafva den långa ylleskjortan ännu i behåll…

Tre timmar senare kom den ärliga flickan, åtföljd af ett groflemmadt fullvuxet fruntimmer — hennes mor? Hon var iklädd den röda flanellsjackan och hade koafferat, sminkat och smort sig alldeles omåttligt med ockra och palmsmör — så nog fruktar jag vi lämnade ett krossadt hjärta därborta i byn Matumba.

Fruntimren gåfvo oss en kokt höna — oplockad, stekt manihok, litet kassava rot och en skål surmjölk, som S.E. drack ut i ett andedrag. Jag förtärde litet af manihoken och tog kassava roten till tuggbuss, medan S. E. behändigt plockade hönan, som inom några ögonblick af honom uppäts med ben och vingar.

En urblekt, hundrade gånger tvättad sidennäsduk gafs som present åt den äldre kvinnan, och så begynte vi laga oss i ordning till förnyadt framtågande. Men det är icke så lätt att komma fri från fruntimmer dem man råkat haka sig fast uti. Flickan, hvilken jag tykte kallade sig "Maisli", erhöll häftiga förebråelser af den äldre damen, då vi enständigt nekade följa dem åt till deras by. Maisli hade påtagligen uppgifvit, att vi skulle besöka byn, och sålunda utvärkat åt oss proviant.

Under de svarta fruntimrens dispyt hade vi emellertid hunnit aflägsna oss, men de upphunno oss nästa minut och den äldre tog mig pockande i armen, i det hon uppmanade mig att vända om. Då jag i detsamma såg en hop med sköldar och spjut beväpnade vildar röra sig på den lilla slätten nedanom, gaf jag S.E. en vink, hvarpå han aflossade ett skott ur winchestern med påföljd, att de stackars negresserna genast rymde sin kos och vi med stormsteg fortsatte vår marsch. Jo, jo — otack är världens lön!

Följande morgon hade vi fröjden att vid den uppgående solens strålar — emellan 5-6 f.m. — från en dominerande punkt se någonting starkt glimrande och skinande hvitt långt borta vid horisonten. Efter en minuts reflexion utbrusto vi på engång:

"Kyllä se nyt on kaupunki."

Vi luffade oafbrutet nedåt och anlände till den utmed hela ostkusten sig sträckande skogsregionen och sumplanden.

Vi rastade på ett ställe, där en skogseld nyligen rasat, och njöto af att ligga utsträkta på den sotiga marken, som naturligtvis var fri från kryp, ohyra och ormar. En viss oro hade bemäktigat sig oss, och vid nästa dags första gryning voro vi igen på vandring, numera värkligen liknande fläckiga negrer, då sotet starkt fästat sig vid huden på alla möjliga och omöjliga ställen af kroppen. På en liten öppen plats sågo vi emellan ett par grenar ett utspändt bastrep med vidhängande dinglande köttstycken och skinkor utsatta till torkning i solen. Vid noggrannare eftersyn togo vi denna gång skrämda till benen så fort vi blott förmådde. — Det var människokött, åtminstone hade — tvänne svarta "liljekullar" tillhört en kvinna.

Vi voro icke hemma ännu, men nog tackade vi Gud, då vi numera voro endast några tiotal engelska mil aflägsna från Mozambik.

Dagen efter ankommo vi till Makombe vikens innersta flik och kastade oss utan tanke på hajar, bränningar eller hvad det än vara må i vattnet. Oceanvågen sköljde öfver oss och stärkte till den grad sinne och fysik, att vi muntert gnolande utan känsla af trötthet knallade i väg och tidigt följande dag under, om jag så får uttrycka mig, allmän sensation intågade i Lumbu — en negerförstad till Mozambik på fastlandet.

På vår egen anhållan omhändertogos vi af polischefen i Lumbu, en hvit portugisisk soldat, och transporterades öfver till generalguvernörsresidenset, den i flere sekel sina anor räknande staden och fästningen Mozambik, anno mundi 1891 den 14 mars, Matildadagen.

* * * * *

Herr polismästaren i Lumbu anropade en båt, gaf oss en kulört portugis — gevaldiger — som eskort, och så rodde man oss öfver till ön och staden Mozambik.

Gevaldigern ansåg det höra till sin ämbetsplikt att hålla hvardera af oss under armen. En portugisisk herre, som händelsevis såg oss landstiga med "vår gemensamma vän", var emellertid nog nobel att befria oss ifrån honom, och, utan att fästa afseende vid ordspråket "som man går klädd så blir man hädd", dessutom nog hjärtlig att bjuda oss på ett glas utmärkt vin hemma hos sig.

Jag berättade att jag innehade ett bref till S:r José Maschado.

"Si" — utropade räddaren af vår ambition. "Jag känner Maschado mycket bra. Generalguvernören heter också Maschado, men Er vän är kryddkrämare".

Följande ögonblick voro vi på väg, beledsagade af den portugisiska herrn.

XI Kapitlet.

Mozambik och Zansibar (Tjanguebar).

Några ord om dessa gamla städers natur och väsen. Fest för de ankommande "hvite soldaterne." Portugisisk — engelsk — tysk — zansibarisk storpolitik. I sista laget och grefvens tid. — Den högsinte missionären, jesuitpatern A. Le Roi's mellankomst.

Mars 1891.

I samma eleganta kostym vi förut omnämt och alt ännu något sotiga klifva vi tätt efter S:r Rebello in i Mozambik. Det är just torgtiden och talrika skaror röra sig på gatorna och den breda, lummiga delvis makadamiserade väg eller allé, som ifrån Lumbusidan igenom en stor negerförstad leder till de egentliga europeiskt-indiska stadsdelarne. Till höger resa sig branter, glest bevuxna med kokospalmer. Vänsterom, nere i den tätt skogbevuxna, djupa ganska vidtutbredda dalsänkningen, ser man mellan trädstammarne, i skydd af de yppiga kronorna och delvis dolda för blicken, de långsträkta bruna, af riskvistar, halm och murbruk uppförda, välbekanta afrikanska husen, med smala gränder som skilja dem åt. Dessa negerpalats hafva vanligen intet fönster, utan kommer ljus och luft in genom den smala dörren. Hvarje hushåll har ett större ytterrum, med en mindre kammare bakom. Flere hushåll bygga ofta gemensamt upp ett hus. Mellanväggarna äro nog genomskinliga och äfven ytterväggen ej altför solid.

En ensam uppmärksam vandrare kan därför under en promenad lätt få reda på alt som försiggår inom hus — både se och höra. Märkligt nog lär negrernas likgiltighet för hemlighetsmakeri i hvardagslifvet, ja den frivola öppenheten i deras sinnelag, icke gifva något större rum för skvallret. Allting förefaller hvar och en — så naturligt.

Vi gå förbi det storslaget tilltagna, men ofullbordade hospitalet och komma in i portugisstaden. Det är en gammal välbebygd stad med gårdar från Henrik Navigadors dagar och gårdar från nyaste tid.

Konsulerna hafva väldiga palats, och guvernörsresidenset, vid hufvudbryggan och med utsikt åt hamnen, är en solid och vacker byggnad i de här vanliga ljusröda eller blå färgerna. Utanför är en esplanad med musikestrad. Kyrkan framställer för inbillningen S:t Gudule katedralen i Brüssel, likvisst i karrikerad form. På östra sidan ligger en stor park och bakom parken fästet, en gammaldags borg.

Ehuru den fashionobla stadsdelen ligger här och äfven några portugisiska förnämiteter finnas, så hvarken ser eller hör man något som går under benämningen ekipager.

Generalguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt underhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s privatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig dandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en boricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta. Opåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar residerande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta fortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del beskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga, endast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest giftämnet är förkapsladt. Andra — t.ex. en af våra vägvisare, den famösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller bromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af — "tse, tse-tse, tse."

Gatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga. Hvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare vi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s. tjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för republikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom de 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart vice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var en indiska; ombyte förnöjer. Detta beror dock ej så mycket af brist på moral, utan mer af nödvändigheten att hafva någon som sköter om hemmet — huru anspråkslöst det än är… Makua-kua karlar torde vara farligare att använda i tjänst än den falskaste Zulukaffer och mycket dyra, medan däremot de från inre landet hit flyktade, svarta kvinnorna äro trogna och tillgifna sin nye beskyddare, hvilken väl ej behandlar dem med synnerlig aktning, men likväl hvarken piskar, flår eller äter upp dem.

Dessa svarta damer äro till större delen tatuerade och tugga den tänderna totalt förstörande betheln; en vana hämtad af indierna och minst sagdt en af de afskyvärdaste det täcka könet kunnat hitta på.

Salutorget i staden, inom ett prydligt skrank och delvis öfvertäkt, erbjuder åskådaren en rörlig tafla på förmiddagen och äfven senare. "Landsorts" Kuanegrer frekventera ofta staden, ehuru de torde måsta skaffa sig något slags pass eller tillåtelse. Frukttillförseln är därför stor och mångfaldig. Äfven ebenholz, mahogny, palmolja, durrah, ris och elfenben omsättes i ganska ansenliga kvantiteter. Ett som förvånade mig var den rikliga tillgången på hönsfågel, såväl inhemska som utländska. Apor, papegojor och sångfåglar i bur fördes äfven till torgs.

Bland märkvärdigheter var jag i tillfälle här se en albinos, med nästan röda ögonpupiller, mager och klen, med krusigt hår, — jämte ett dvärgpar, ganska välskapade och icke alls obehagliga, som Sydamerikas hemska jordätare, geofagerna, med deras utspända magar. Indiska köpmän, som på slafhandel samlat — in partibus infidelium — oerhörda rikedomar, sitta med benen i kors på korta divaner och förakta ej att själf servera åt kunderna "varor raras." Indiern är otroligt hushållsaktig. En indisk "baron", agent för sultanens af Zansibar ångbåtar, såg jag egenhändigt hjälpa till vid målning af märken på fraktlårar, fast mannen är mångmiljonär, och Adamji-Mijah khan, son till en pappa med hiskligt mycket "koftis", hvilken bistod mig att slippa öfver till Zansibar, försmådde ej taga däcksplats med oss, och ändå såg jag honom innehafva en skinnsäck, full med påsar af guldmynt och indiska rupees.

Snål var Adamji likväl ej, ty hela vägen och ännu i Zansibar uppträdde han mycket generöst. Konsten låg i de små behofven. Det var annars en bildad fin man, något kortvuxen och korpulent, men med ett vackert anlete och traditionella indiska prinsmustascher, som nog hafva förorsakat och ännu torde komma att vålla mången zigenerska af högre rang hjärtekval. Adamji khans familj hade aldrig besudlat sig med slaftraden, utan handlade via Bombay på Natal, Mozambik och Durban med engelska manufakturer. Adamji personligen intresserar sig dessutom för handel med indiska och afrikanska vilda djur.

Det var han, som välvilligt lofvade vid anfordran bestyra om tropiska djurslag för vår Högholme.

Flere indiska köpmän i Mozambik och Zansibar, åt hvilka jag berättade om vårt undangömda land, sade sig vara villiga att med våra köpmän ingå direkta affärsförbindelser för import af indiska och afrikanska produkter. Tjära och färdigsågade bräder, äfven järn och papper, tagas af dem gärna i utbyte. —

Midtemot sundet, på fasta landet, ligger Lumba, en transito ort för inre landet och i den djupa skogen, någonstädes norrut, det hemlighetsfulla Otrobando, en ort, som portugiserne på senare tider starkt befästat till ett slags Metz, vare sig mot engelsmän eller infödingar, och dit de fört kanoner, proviant samt låtit besätta med både hvita trupper från Lisboa och en del af Goas garnison. Goa ligger i hafvet i närheten af Bombay uti Indien, och tillhör ännu Portugal.

De dagar vi tillbringade i Mozambik voro "balsam på såren." Maschado var älskvärdheten själf, isynnerhet sedan jag till honom öfverlämnat brefvet från den namnlöse landsmannen.

Icke nog med att han intet tog betaldt. Han betalade ännu frakten för våra kistor, hvilka med en arabisk dhow fortsatt resan hit från Matla. Dessutom bjöd han mig på utflykter i grannskapet. Det intressantaste var besöket i det indiska kvarteret, som befann sig på en udde. Hvilka otroliga seder, hvilka egendomliga bruk hos dessa asiater!

Nog lefva vi i många hänseenden annorlunda än indier och negrer! — —

En stor fest voro vi i tillfälle att öfvervara i Mozambik. Några stora portugisiska transportskepp med två hvita regementen och ett batteri anlände nämligen dagen innan vår afresa och general-guvernören lät föranstalta festiviteter af alla slag. Musikkårer utförde operapotpourrier; kulörta lyktor hängde i trädens kronor; raketter och bengaliska eldar; parad af fästets svarta garnison; bal hos Hans Excellens — jag var en stund uppe i lånad röd frack — och slutligen stor karneval i negerstadsdelen med dans på en öppen gräslinda.

På redden illuminerade alla fartyg.

Ingen kan förneka portugiserne patriotiska strömningar och tapperhet — åtminstone här i Mozambik under festdagarna.

Lustigast var emellertid att åse negressernas dans ute i parken, vid en militärorkesters ackompagnement.

Om kapellet spelade glada eller vemodiga melodier — lika godt — de svarta damerna funno sig genast. Än togo de långsamma menuettsteg, än surrade de omkring som snurror. S.E. med sin nordiska tröghet satt på en bänk och skrattade så att tårarna tillrade.

I början trädde kvinnorna dansen med en filt, en kjol etc. uppå sig. Till slut voro de på håret lika Eva i paradiset innan syndafallet — den svarta Eva menar jag. Ett rep spändt i en vid ring tillät ingen karl närma sig, — —

H:s M:t Sultanen af Zansibar är en stor, ståtlig man, med rödblommigt ansikte — åtminstone den dag jag såg honom på en balkong strax efter en festmiddag — och ett kortklipt svart, tätt skägg från det ena örat till det andra. — Den nuvarande sultanen, hvilken för några år tillbaka efterträdde sin äldre broder, torde vara en jovialisk och godmodig natur, som mer och mer vändt sitt intresse från arabisk politik, synnerligen sedan engelsmän och tyskar tagit af honom hela hans område så när som på öarna Zansibar och Pemba.

Sultan Achmed ben Siyjid har lämnat den otacksamma politiska rollen af arabernas padisshach och i stället bygt sig ett antal större och mindre ångare, och är nu sina forna höfdingars hufvudkassör, generalagent och bankir samt världens största grosshandlande.

Till vår lycka anlände just H:s M:ts i Zansibar kustångare Barava till Mozambik och tog — med Adamji khan's bistånd — oss ombord.

Värkligen en afrikafärd till sjös och till lands såsom få. Jag är ej tillräckligt falsk för att ej medgifva, att det började blifva tillräckligt af detta traskande med påsen på ryggen och stafven i hand, — ja — af sjöresor med; af alt detta tiggande. Tigga kallas hemma att "vigga" och detta tröstade mig något.

Med ett visst välbehag sträkte jag emellertid ut mig på den af Adamji "lånade" madrassen, högt på ofvandäck. Simo Eskola lade sig nere på storluckan, där han tykte det blåste mindre.

Fundersam låg jag på rygg och blickade upp mot tindrande stjärnor och lysande månhalfva, då tvänne i hvita burnuser klädda zansibarmän artigt förfrågade sig om de fingo taga sina sofplatser vid min sida. Det var riktigt hyfsade karlar.

— "Med nöje" — svarade jag på samma språk som de tilltalat mig eller engelskan.

På det viset fick jag i hast två präktiga karlar till sällskap och två hyggliga negrer till vänner.

De hette Mohammed — en lång, ståtlig, allvarsam man — och Abdallah — en liten, liflig, munter figur. Bägge voro af H.M. Stanleys män.

Den ena hade som alldeles ung varit med genom "De Svartes världsdel" och sedan tjänat i Kongo under Stanleys generalguvernörskap. Den andra hade varit med på Emin-pascha expeditionen.

Se där tvänne afrikaresande, som förvandlade mig till en nolla eller kanske, med fästadt afseende vid alla strapatser och utstånden lifsfara, till + 1.

Flere floder flyta ned i oceanen emellan Mozambik och Zansibar. Deras utlopp hafva bildat vikar och en större eller mindre skärgård uti dem. En dubbelflikad vik, där vi med ångan uppe aflastade några kolly i en båt, bar den kuriösa benämningen Memma, medan en flod mera norrut hette Luuri — ett namn som hos mig uppväkte ett vemodigt minne ifrån hemmet.

Vid Ibo lågo vi flere timmar för ankar. En stor fjärd med flere holmar och uddar karaktäriserar här trakten något i vår naturs styl.

För att Afrikas ostkust icke har inskärningar såsom Norge eller Europa i allmänhet, bör man dock icke tro, att den är en enformigt löpande sträcka som t.ex. Svarta hafvets.

Oroande underrättelser kommo från Tunga — också ett namn — där en upprorisk negerkung trängt in och, så påstod man, mördat hela garnisonen och alla hvita.

Vår kapten, en gammal arab, iklädd liksom styrmannen och maskinisten de indiska muhamedanernas nationaldräkt, beslöt iakttaga försiktighet vid infarten i Tunga viken emellan Majapi ön och Cap Delgado.

Efter en lång väntan kommo fyra stora båtar, af hvilka en hade den portugisiska flaggan svajande öfver akterstäfven.

Adamji khan, som var bekant med befälet från en föregående resa, sade åt mig efteråt, att det oroande ryktet delvis var sant. En del af garnisonen hade fraterniserat med kringboende stammar, några tredskande individer hade blifvit skjutna, några innebyggare i byn mördade och en portugisisk tjänsteman dödad. Det var hans enka och tre barn som nu med pick och pack skulle öfver Zansibar återvända till Lissabon.

Damen var sorgsen och blek och hade med sig en svart duenna för barnen. Portugisiskorna se behagliga ut och hafva ett allvarsamt städadt skick.

En laddning tokroliga markattor och en stor bur med hundradetal sångfåglar "winchades" upp på däck.

Då vi passerade Cap Delgado sågo vi den rara synen af tre elefanter, en stor och två mindre, som med snablarna högt i vädret togo sig ett hafsbad uti bränningen, som spolade öfver dem skummande, utan att förmå bringa djuren ur deras ställning. Dessa tjockhudars styrka måtte vara kolossal och tyngden dito. En gång i världen mötte jag oceanbränningen, som genast kastade mig omkull och sedan oemotståndligt drog mig med sig på djupt vatten, där ofta hajar lura på sitt rof. Jag skulle väl sluppit lifvet då, om icke en fiskarjakt i samma stund räkt mig en hjälpsam hand.

Det hände sig i Charleston, C.U.S. of A. anno 1880.

Vi hafva skridit öfver den tysk-afrikanska gränsen och floden Rovuma är bakom oss. Kusten blir alt mera pittoresk. Uddar och holmar; än låg-, än högland. Vid floden Rufidji och ön Mafia utskjuta långa uddar, hvilka bilda värkliga fjordar. Dar-es-Salaam, Monada, Vindi och Mago äro nästan sagolikt natursköna, äfven genom den tropiska vegetationens yppighet. De små floderna Rufus och Wami bilda underbara dalar. Sadani och Bagamoyo, hvars bakom sandreflarne liggande gredelinblå, höga kullar under klara dagar tydligt skönjas likt mörka molnlager under den 4 à 5 timmars ångbåtsresan till Tjanguebar, som namnet å orten uttalas.

Tjanguebar (Zansibar) gjorde på mig ett mäktigt intryck, om också ej ett Konstantinopolitanskt.

En frisk vind hade, sedan ett par störtskurar rensat luften, kommit svalkan på aftonkvisten att öfvergå i kyla. Så 5 à 6° nära ekvatorn vi än voro ilade frossbrytningar genom våra utnötta kroppshyddor.

Abdallah och Muhammeddi skaffade oss ett provisoriskt logis hos en man från St. Helena.

Ehuru för närvarande den tillbakadrifna arabiska aristokratins stamhåll är Zansibar jordens mest kosmopolitiska samhälle.

En ståtlig syn, ännu grannare än vår s.k. Majparad, ni må tro mig eller icke, företedde de olika nationernas stora prydliga örlogsmän, som i länga rader sakta gungade på böljorna. Af H:s M:ts egna ångare fans äfven ett antal tillstädes. Åtskilliga seglare likaså, bland annat en norsk bark; hvilken hamn på jorden hyser ej åtminstone en norsk skuta! Driftigt folk de där norrmännen på alla gebit, ehuru för mig — och för mången norrman deras fatala gurgel med svenskarne förefaller vara ren extra humbug.

Ja, nog pluggade jag geografi i unga år och har sedan af ödet blifvit förledd att blifva praktisk geograf, men så många olika nationaliteter jag fick se och höra i Tjanguebar, trodde jag det icke fans till här i världen — ingenting vet man, fast man pluggat — till och med förnäma ryssar, som varit på elefantjakt till Mpu — Mpwa, upptäkte jag — naturligtvis drickande champagne tillsammans med några franska chansonetter. Ja, skall jag nu räkna upp alla människor jag såg, alla språk jag hörde — vi talade finska — alla de ting jag betraktade…

Kameler med förbundna ögon — användes som kvarnar…

Ett sultanens hofekipage, förespändt med fyra snöhvita araber d.v.s. med fyra arabiska hästar, hvilket med ljungande fart reste ut ur staden, förbi fängelset — en sevärdhet — och utmed den goda chaussén, som leder rundtom ön Zansibar.

De döda bufflar, åsnor och kameler, och en och annan neger, som här och där låg på samma chaussé och dem polisen ej hunnit undanskaffa.

De vackra villor i dälder och på kullar, hela ön omkring, skuggade af härliga pandan- och andra träd, omgifna af blomsterrabatter, som tillhöra konsuler eller rika köpmän — af alla möjliga religioner.

Sultanens stora nya palats midt i staden och just midtemot tullkammaren. Palatset är en fyrkantig byggnad i fyra våningar, grönt till färgen och med balkonger löpande rundtom. Täkta gångar leda högt upp i rymden; en till harem bakom torget, en annan till hoffängelset, en gammal ruin, vid den förnämsta gatan, en tredje till högvakten, där af general Mathews inexercerad vakt i persisk-franska uniformer ständigt logerar, en fjärde ändtligen till stallet, där den famösa suggan kan beses. Suggan är där för att fan skall fara i den och icke i hästarne. En femte underjordisk gång, från en lönndörr, är gjord för H:s M:t själf, troligen för knepiga tillfällen.

Mottagningstiden ser man på torget strax utan för palatset allvarliga, till tänderna beväpnade arabhöfdingar, i prunkande silkes- och sammetsdräkter, långsamt gå fram och tillbaka, i det de ibland sända en halft förstulen, trånande blick till balkongen, där arabernas förste adelsman snart borde visa sig. Längre bort på torget står plebs, bestående af nyfikna europeiska matroser, negrer med bakbundna händer i långa rader, med väktare och riskarlar bakom sig, några indiska köpmän, fria Suahilis, ett halft dussin chansonettsångerskor med sin impressario och jag, m. fl.

Kl. 11 f.m. visade sig sultanen på balkongen omgifven af vizirer och en eller annan konsul.

En grant utstyrd ceremonimästare höll ett andragande ifrån torget till en annan ännu grannare gubbe uppe på balkongen.

Sultanen vinkade med ena handen och arabfurstarne klefvo strålande in i palatset. Sultanen vinkade en gång till! Impressarion och hans chansonetter, ännu nytrare än de mörka ädlingarne, försvunno äfven de i palatsets portal. Sultanen höjde ett finger. Samtliga bakbundna negrer fingo ett kok stryk, hvarpå de släptes fria och löpte sin kos.

Sultanen vinkade ej mer utan gick fram till balustraden, blickade ett ögonblick ned till oss, vände sig om och gick. Det samma tänkte jag göra, då — — — några "lifvade" engelska matroser från Mombassa och tyska från Bagamoyo begynte applådera från ett hörn af torget. Lyckligtvis fick en europé dem bort, han bjöd dem antagligen till någon krog på en snaps, innan någon skandal skedde.

På den långa, till bron åt Ungudja sig sträckande gatan var vandraren i tillfälle studera lif och typer från alla världsdelar; ja somliga skulle man trott tillhöra en annan planet.

Bagaren i värsta farten framför ugnen bredvid hofslagaren, som just håller på med att sko några trilska muldjur, medan mjölnarens pojkar drifva ett par kameler i utslitet skinn, gående med bundna ögon omkring ett valsvärk. Ett dussin ammande negresser. En fotograf som aftager dem och en engelsk lord som ser uppå. En lång rad kvinliga fångar — slafvar? — sammanlänkade vid en kedja, med sin jovialiska uppsyningsman. Indier, kineser, malajer, mulor, åsnor, getter, svin — härstädes ingen märkvärdighet sedan engelsmän och tyskar annekterat fastlandet; vidare engelsmännen och tyskarne själfva, negrer i oändlighet, araber, madagasker, kattor, hundar, sjömän och jag; — ts — där kommer ännu vaktparaden under tonerna af flöjter och trumpeter.

Simo Eskola är ånyo insjuknad i feber. Märkligt att den starka karlen var känsligare för sjukdomar än jag, klene man. Efter stor möda fick jag honom in på franska hospitalet, hörande till "La mission catholique Française, Congrégation du S:t Esprit de S:t Coeur de Marie, fondé 1842." Denna mission är, näst den engelska Afrika-missionen i Zansibar, den förnämsta i världen, och hafva missioner gjort någon nytta, så är det dessa bägge, hvilka förfoga öfver stora tillgångar och ledas med insikt, energi samt en värklig kristlig själfuppoffring. Hafva jesuiter gjort illa i Europa, så nog hafva de sökt reparera det i Sydamerika och Afrika. Biskopen i franska missionen heter för närvarande M:ngr de Courmant och "Le père supérieur" är den ädle A. Le Roi. I Daar-es-Salaam är Le pére Allemande chef. Andra abboter äro Sacleux och Cauche. Vill man nödvändigt skicka en skärf, så är det till Le père A. Le Roi. Den mannen kan och förstår därmed göra mera nytta än alla skandinaviska och finska missioner tillsammans.

Genom Superiörens kristliga godhet fick jag äfven själf logis i klostret. Utsikten från mitt lilla fönster där förde blicken öfver till institutet S:t Coeur et S:t Esprit och den stora planen däremellan, där arabiska dhows ur- och inlastade sina frakter. Slafvar och slafvinnor släpade där från morgon till kväll, under det hårdaste ok. Detta sker midtemellan tre kristna etablissement, ty engelska missionen låg ej långt därifrån, inåt ön. Ingalunda var detta dock de uppoffrande missionärernas fel; nej, nog är det andras, tänker jag.

Men huru slippa hem?

Efter fåfänga försök hos den franske ångbåtsagenten herr G. lyckades jag bättre hos den tyske, sedan han hört att jag var finne. Emellertid kom den noble Père A. Le Roi emellan och förskotterade ett par däcksplatser åt S.E. och mig ända till Port Said. Jag hade redan tänkt taga anställning vid tyska skyddsvakten i det sköna landet Usagara och tillrådt S.E. att taga hyra som matros hos norrmannen.

Fattig som jag ju är, tvekar jag emottaga det generösa anbudet, men min ställning som far till fyra barn och man till en stackars liten hustru, — att ej tala om den gräfvande känsla, som kallas hemlängtan, invärkade afgörande, utom att jag var förpliktigad hjälpa S. Eskola till Europa. Jag gick att säga farväl åt Mohameddi och Abdallah. Det var ingen tid att förlora, ty den stora franska pakettångaren från Madagaskar hade redan anländt.

Vi drucko ett afskedsglas på ett hotel tillhörigt en rumän, och i största hast sporde jag af männen hvem de höllo mera på: Stanley eller Emin, och de svarade Stanley. Jag frågade hvem som var strängare mot negrerne, tyskar eller engelsmän. De svarade: "tyskarne. De hafva hängt sultanens kusin Buschiri." Nå men af de två Stanley och Emin då? "Stanley." Inte blir jag riktigt klok på edra svar — utbrast jag. Tippo-Tipp föredragen I väl framför alla? Mohameddi och Abdallah skrattade tils den ena yttrade: "Hör nu, herre, tala och skrif ingenting om de där sakerna, det är bäst för oss alla."

XII Kapitlet.

På tropiskt haf.

Röda hafvet, så illa beryktadt för sina hvirfvelstormar, — icke att glömma det puts hafvet i bolag med Moses i tiden spelade Farao och hela hans här, — Röda hafvet låg nästan spegellugnt och endast här och där såg man strömfåran efter ryggfenan på någon af dess fruktansvärda hajar. Solen, som obarmhertigt baddat på det stora fartyget, där det under propellerns enformiga ljud stadigt banade sig en väg genom den blanka vattenspegeln, som förargad fräste och skummade mot bogen och kring propellern, — solen, som redan närmade sig horisonten, tyktes måla alt i röda färger. Sydvästra Arabiens kala höjder lågo under en purprad himmel och de alt mer försvinnande abyssiniska bärgstopparna voro omhöljda af rodnande dunster. Refvens basaltformade sandstensklippor lyste gulröda, och den emellan dem ibland framskymtande pyramidöknens mot Nilfloden sig sträckande ändlösa sanddyningar syntes brunröda. Eldarne klängde röda i fysionomin ur den väldiga ångarens stönande inre.

De på fördäcket utsträkta hemförlofvade zuaverna, från Mayotte, föreföllo röda i sina brokiga uniformer, liksom deras medhafda apor, papegojan och lejonungen, Proviantbufflarne voro röda. Rödaktiga voro skeppskatten och den stora bulldoggen. Några i konversationssalongen efter I:sta klassens utsökta middag kaffe et kognak drickande engelska officerare voro röda i ansiktet, ehuru iklädda endast tunt flanell, och de resande portugisiska damerna hade köpt sig röda mantillor i Tjanguebar (Zansibar). Stevarter löpte i korta, röda frackar, och drapering och panelning i hytter och alla vinklar och vrår glänste röda. Själfva hafsytan skimrade i rödt, och äfven månskifvan, som mer och mer gjorde sig skönjbar, hade feberglöd i anletet. Med obetydlig fantasi kunde man hafva drömt sig resa på Röda hafvet, så rödt tedde sig alt för blicken. — Men nej, plötsligt upptäcker man en ung, alldeles ung fru, med azurblå ögon och gyllene hår, i hvit sidenklädning, nedsjunken i en garibaldistol midskepps invid en af de röda och svarta jätteventilatorerna för maskinrummet. Lutad mot den öfver däck höjda luftskorstenen, står en smärt, mörk, ung man med flammande blick, bleka kinder och ett hånande uttryck öfver munnen, i en oklanderlig tropisk gentlemannadräkt. Se där en syn, som ej var röd! Misstag! Mannen hade en stor, röd halskravatt och fruntimret rödt kring ögonen — af gråt!

Närmare tre veckor hade förflutit, sedan vi lämnat Tjanguebar, och ännu skulle vi ett halft dussin dygn gunga på böljan, innan Suez nåddes. Hvarken de korta uppehållen i Mombasso, Aden och Obock, ej häller det emellanåt storartade, alltid säregna, då och då skönjbara kustlandskapet på bägge sidor hade förmått förjaga det betungade sinnet hos den hemåt sträfvande resenären. Härdt pröfvad "Ude och Hjemme", med ramlade illusioner och kväfda ideal, ensam i vida världen och under inflytelsen af sjölifvets monotona gång faller man offer för ett slags melankoli — "sjösmärtan" — törhända en afart af nutidens allmänna hemska åkomma — Weltschmerz? — Ingalunda dock att förblanda med den oskyldiga gängse sjösjukan. Åker man dessutom s.a.s. på sista klassen, utan komfort eller lektyr, så, så — nå ja — så karl man är, begagnar man sig af minsta tillfälle till förströelse. Tillfredsstäld nyfikenhet är ju också ett nöje och roa sig måste man för att fördrifva sorgbundenheten. Van att fatta sig snabt öfvergår man från tanke till handling och oförmärkt som en jaguar till tapirer smyger man sig förbi apor och bufflar, lejonunge och dogg, mellan zuaver och matroser, öfver packor och trossar och segelduk, igenom kockens "charcoalbox" till den stora ventilatorn och sätter sig i nedhukad ställning bakom densamma. Man begrafvar hufvudet i händerna och låtsar slumra. Är man då iförd en utsliten sjömanskavaj och stukad panamahatt, så märkes man icke, hur man än blir sedd. — — —

Man glömmer sina sorger. Hela ens tillvaro går upp i att lyssna och lyssna… Man drifves af en oemotståndlig otrå; af en dunkel aning om att det gifves andra olyckliga om bord. Hvilken tröst i blotta misstanken, att också andra människor äro nedstämda, kvalda i själen…

Det förgråtna vackra ögonparet! Och det spotska draget kring munnen! Man spårar sorgen som vindthunden gazellen.

En obeskriflig "suggestion" hviskar förföriskt: brott, samvetskval, elände! Ofrivilligt snuddar man med några hastiga ögonkast öfver den unga fruns, eller flickans, på en gång smidiga och fylliga gestalt, och skelar sedan på hans vackra, men likgiltiga och obestridligt falska uppsyn och sökta later.

Sköna själar äro vi i besittning af, vi människor. Vi afundas andra äfven deras lidande och deras förödmjukelse. Jag ville icke gifva femton finska penni för själens nobless hos en annan individ och — möjligen icke fem för min egen.

De sutto tysta, men jag iakttog ihärdigt min afvaktande hållning bakom ventilatorn.

Rubikon var öfvergången. Jag skulle hafva reda på deras hemlighet och taga den med mig till min vrå emellan Peldoivis fjäll och Saimas fjärdar.

Jag ville hämta med mig hem fröet till en tragedi eller komedi.

Ändtligen hörde jag en vek, vibrerande stämma.

— "Älskade Anatol!"

"Pass upp! gamle skämtare", tänkte jag. "Nu börjar det."

— "Hvad säger du mitt ljufva barn?"

Han fick endast ett djupt snyftande och några suckar till svar.

— "Men så lugna dig i Herrans namn, bästa Camilla", fortfor han i en tonart, som väl skulle vara smekande och mild, ehuru den ljöd nog hård och sträf i mina öron.

— "Hvarför hafva vi syndat så svårt, Anatol? Hvarken Gud eller människor skola förlåta oss. Vi hafva bestulit…"

Lejonungen och bulldoggen hålla ett sådant oväsen, att man knapt hör ett ord.

— "Guds förbannelse…"

— "Bah — Guds — Du lilla fjolla… att i våra dagar…"

— "Älskade Anatol, låtom oss dö tillsammans."

Det är så… modernt — smålog jag invärtes.

En paus. Jag vred försiktigt på hufvudet. Anatol stod stum och blickade ut öfver hafvet.

Camilla hade dolt sitt anlete under mantillan.

Slutligen begynte Anatol, i det han förstulet såg sig omkring ifall någon var i närheten — någon af salongspassagerarne — en människa i utsliten kavaj och söndrig panamahatt är ej just med som faktor, vare sig på en ångbåt eller hvar som hälst för öfrigt.

— "Camilla, du vet huru högt jag älskar dig, högre än alt annat i världen! — Vi voro tvungna att taga detta steg. Ditt tillstånd hade ju annars upptäkt vårt förhållande. Vi äro försedda med ett tillräckligt kapital…"

— "Hvilket du öfvertalade mig tillgripa af mina föräldrar. Din hustrus nipper… Un! hvilka fasliga syner! Natt och dag pina mig…"

— "Tala då saktare. Du för oss i fördärfvet…"

— "Alt är mig likgiltigt. Jag vill ej lefva mera."

Åter skelade mina ögon på dem, sägo hennes hufvud nedböjdt och honom stelt stirrande på henne.

Han eftertänkte synbarligen något. Plötsligen utbrast han äfven:

— "Nåväl — efter du så vill ha' det. Jag går in på din önskan. Rättare sagdt, jag är uttröttad genom ditt ständiga jämrande, plågad af att skåda dina kval. Jag är beredd. Så snart jag vidtagit åtgärd om vår kvarlåtenskap och skrifvit några bref, så…"

Skeppsmusiken — en septett — spelade i detsamma upp en kadrilj på det, sedan solen sjunkit, à la tivoli upplysta akterdäcket.

Parets samtal afstannade. Anatol trykte ett par kyssar på Camillas röda läppar och de unga tu aflägsnade sig. Camilla, numera lugnad, stödde sig, snarare hängde vid Anatols arm och blickade så strålande, kärleksfullt upp till hans stora, beslöjade ögon och sirliga mustascher.

Här tyktes ingen tid vara att förlora, och i en handvändning hade jag uppsökt den gamle fryntlige skeppsdoktorn, med hvilken jag blifvit god vän under förtroligt samspråk i de svala angenäma aftonstunderna efter mörkrets inbrott, och hvilken jag hade att tacka för en varm rekommendation till kocken, som därefter på bästa sätt förplägade den sjuke hemresande "sjömannen".

Jag knackade på läkarens dörr och steg in i samma fart. "Nå, hvad står på, my dear friend?"

Stum och förvånad åhörde han min berättelse och då jag slutat sade han endast:

"Merci, mon ami — C'est ca entre nous." — — —

"Ska' det vara åsnor? Ridåsnor? Mulåsnor? Exemplariska åsnor?" ropade öfver hvarandra trasiga negerpojkar och fellahsynglingar, då vi landade vid den smuts- och flugrika staden Suez. Då vårt fartyg måste vänta i flere timmar, innan det kom i turen att få löpa in i kanalen, begagnade sig en del passagerare af en liten ångslup för att taga i skärskådande den på andra sidan af den vida hafsviken, ibland några halft uttorkade sykomorer, tamarinder och palmer på en sandslätt liggande staden. Den är lika oansenlig och ful som Port Said vid kanalens norra inlopp är ståtlig och snygg. Bland turisterna befunno sig Camilla och Anatol samt skildraren. Vi spredo oss emellertid åt skilda håll.

På utsatt klockslag voro vi alla åter församlade på den lilla ångslupens trånga däckstiljor. Camilla kom i sista laget buren i en bärstol. Hon såg sjuk ut och föreföll ängslig och upprörd.

En gäll hvissling ljöd. Det var signalen till afgång. Ännu gällare ljöd dock den arma Camillas anskri.

"Vänta, vänta! Anatol är ej här ännu!"

Och vi väntade. Vi väntade, tils en egyptier utstyrd i något slags hotelluniform kom rusande ned till båten med en biljett, som han efter några förfrågningar öfverlämnade åt Camilla.

Han försvann och vår ångslup satte sig i rörelse. Det var hög tid. Skeppet trumpetade redan efter oss. Men Camilla! Ja, hon satt likblek och stirrade på den lilla, hvita papperslappen i sin hand. Plötsligt sjönk hennes hufvud ned mot skuldran på den bredvid sittande personen. Efter ankomsten till fartyget blef hon varsamt af matroserna inburen i sin hytt. Den väldiga maskinen pustade några gånger. Propellern hvirflade om ett par tag, och vi gledo majestätiskt in i Suezkanalen.

Månen blänkte grant bland tindrande stjärnor och ljuseffekten ökades af kanalens eklärerade stationer, de bländande elektriska ljusen och andra mångfärgade lampor.

En mörk strimma rörde sig långsamt mot Sinaibärgen öfver öknen. Ett ringlande tåg af dromedarer, hästar, araber och negerkvinnor — en hel karavan. På ett annat ställe tjöto gula bestar — hyänor eller sjakaler — kring något kadaver.

Ökensyner vid elektriskt ljus! Tankfull står man med hakan öfver relingens kant och betraktar alt det underliga omkring sig. Ibland är kanalen så smal och fartygets skrof är så högt, att man tror sig färdas på torra landet. Farten är ringa, och nästan ljudlöst glider man hän mot norr, is och köld. Men här är ljumt och skönt och ökenluften härlig. Emellanåt möta vi andra flytande palats med deras bjärta ljus i fören eller hvilande i djupt mörker förtöjda vid någon station.

Då och då stoj, rop och olika signaler, medan flaggor höjas och sänkas, eldar uppflamma och slockna, hvarefter djup tystnad åter inträder.

Vi passera några smärre och en större insjö, där vår väg är utprickad med lysande bojar.

Någon gång en höjd, som undanskymmer utsikten för utkiken i märskorgen. Äfven en och annan nog tvär vändning. Annars en evinnerligt sig utsträckande vattenlinial öfver det brungula, ofta gnistrande sandplanet. Vid stationerna försök till träplanteringar. Kanallotsar segla kors och tvärs på Ismailasjön. Också synas klumpiga negerfarkoster.

Nu… någon klappar mig på axeln.

— "Herr doktor!"

— "Har ni icke gått till kojs ännu? Men det må så vara, när man just passerar detta egendomliga ställe af jorden… Emellertid, jag sökte Er". — Den gode doktorn talade så vemodsfullt. Det var icke hans vanliga muntra ton. En sorglig aning genomfor mig.

— "Det har händt något, herr doktor?"

— "Javäl" —

— "Ah!"

— "Hon är död och han är häktad."

— "Min Gud" — utbrast jag förskräkt. — Allting sken i rödt därute på Röda hafvet.

Doktorn gaf mig en vink. Jag följde honom. Vi trefvade igenom första klassens långa, mattbelagda korridorer tils vi uppnådde "De dödas hytt". Där låg Camilla i sin hvita sidenklädning, men själf ännu hvitare… Det fagra hufvudet var böjdt och armarna lågo i kors öfver bröstet. Medresande damer hade smyckat liket med några sköna rosor, kamelior och andra röda blomster. Röda skulle de vara, ty det var redan på Röda hafvet hon druckit sig till döden — såsom hon då trodde, tillika med sin Anatol. Men Anatol hade smuttat på bara rent vin. I Suez på hotellet hade Camilla andra gången tänkt sig komma att dö med sin förförare — hennes egen svåger, hennes äldre systers man. Giftet hade nu ändtligen gjort sin värkan. I den biljett Anatol sändt Camilla till ängslupen erkände han sitt nya brott, sitt nesliga förräderi.

Doktorn förmådde icke mera rädda henne. Hon dog, men skeppets kommendant hämnades den arma. Genom hans telegrafiska omsorg blef Anatol häktad ännu samma natt i sällskap med en yppig kreolska, fru W:o. Fru W:o var en skön och glad madagaskisk enka, hvars tjusande spel och sång mången kväll under den långa sjöfärden hade fängslat passagerarne i första klassen.

Doktorn och jag kastade en sista blick på den stackars Camilla och gingo därefter sorgsna upp på däck. — "Min vän" — yttrade läkaren — "här har Ni nu fått erfara huru det står till med karaktären och moralen. Se denne herr Anatol. Han gifter sig med en fin och bildad kvinna och får af sin svärfar en förtroendepost på Madagaskar. Hans unga svägerska kommer från Frankrike på besök till sin syster. Anatol begagnar sig af dennas barnsliga oerfarenhet. Han förgiftar sin hustru och flyr med Camilla, men glömmer ej förty att därom underrätta sin älskarinna fru W:o. Denna följer med och äggar Anatol till nya brott. Sådan är herr Anatol och icke är fru W:o just bättre. Sådan är världen nu och blir sämre…"

— "Detta fall är väl ett undantags fall" — mumlade jag.

— "Låt vara" — genmälde doktorn — "i afseende å mångfalden och den vidriga formen på brotten, men nog anser jag det vara ett faktum att i den mån snillet och kunskapen vidgas karaktären krympt ihop, nästan försvunnit ur den s.k. stora världen. Det enda recept mot denna tilltagande egoism och karaktärslöshet man kan skrifva lyder sålunda: Genomträngs af fruktan och vördnad för Gud, kärlek och aktning för dina medmänniskor. Annars", — tillade doktorn och gaf mig handen till afsked, "går mänskligheten sorgliga öden till mötes. Det egna jagets kolossala egoism gör oss — civiliserade — till kannibaler, mera raffinerade än urskogarnas".

I Port Said åtskilde tvingande omständigheter S.E. och mig. Han afreste till London för att senare komma på besök till Finland, medan jag med njuggan nöd erhöll ett tillfälle att slippa direkte med den ryska pakettångaren "Odessa" till staden af samma namn vid Svarta hafvets kust.

Egendomliga rubbningar i nervsystemet. Ju kyligare luften blir dess nervösare känner man sig. De svartes välkomsthälsning bestod uti en afvärjande rörelse med handen och nu vinkar man så inbjudande: kom hit! kom hit! — men likväl kommer en underlig rädsla öfver en.

Dumheter. "Borta bra men hemma bäst" ilar förtröstansfullt genom hjärnan, tils en fruktansvärd kollision med en ny vibration: "borta illa dock hemma värst" försätter mig uti en obeskriflig bäfvan. Bah, människan är ej till uteslutande för grubbel öfver sin egen själs och kropps välbefinnande, utan…?

Därför — farväl du varma sköna Afrika!

Slutord.

Ändan kröner värket — Talatta, Talatta!

April 1891.

När man kommit till Konstantinopel, korsfararnes forna gästgifveri, till Stambul, där halfmånen ännu är i inackordering, kan man väl säga, att afrikanska reseminnen redan svunnit hän. Efter ett besök i Floria Tschehmedje och San-Stefano, där de sista såkallade egna fyrkarna användes för att nedlägga några minneskransar å vära finska grafvar, gick det kort om godt med kronoskjuts till Odessa.

Från Odessa genom det heliga Ryssland till Petersburg, och därifrån, tack vare ungdomsvännen Lalle B., öfver gränsen hem till Finland.

* * * * *

Ett ädelt föräldrahjärta förnekar sig ej, men hvad öfriga hjärtan beträffar, hade de under min vistelse i tropiken, i följd af den kalla vintern häruppe, antingen förkylt sig, fått influenza eller frusit till isklumpar. Några mycket bekanta kände icke igen mig på gatan, andra icke ens inom hus. En, precis landsman var han dock ej, påminde sig mig så småningom, alt under det han åhörde en röfvarhistoria, som jag uppdiktade i hans närvaro och hvilken slutade med att jag blifvit egare till en af de största diamanterna i Kimberley. Det gjorde intet till saken att jag alluderade på, att jag förskaffat mig den genom inbrott, rån och mord — den gamle gossen blef alt fryntligare, skakade hand med mig tillslut, gratulerade och sade förtroligt: "Diamant som diamant."

Anmärkas bör dock att ett par "patenta" karlar med stor hjärtlighet emottogo sin gamle, pröfvade kamrat. — — —

* * * * *

Egyptens sagorika bygder, Libanons snöhöljda skrefvor, Cyperns prunkande stränder, Arkipelagens trollska småöar, Smyrnas leende fjord… Abyssiniens bärgtoppar lysa icke så grant uti aftonsolen, som Suomis granithällar i morgonrodnaden…

Cypresser, mangols, palmer och sykomorer susa och rassla icke så vemodsfullt, som vårt lands björkar, alar och barrträd…

Mozambiks sångfåglar kvittra icke så muntert, som de våra…

Natals apelsiner och bananas gå icke upp mot våra hjortron, lingon och blåbär, tycker jag…

Kaps fina sherry och konstantiavin smakar ej närmelsevis så godt som "en sup renadt" eller "en tuting" drucken hemma i Finland…

Konstantinopels läge är tjusande, men det är ett intet emot Helsingfors…

Bosforens vatten skimrar i blått, grönt, rödt, silfver och guld, men dess glans öfvergår aldrig — i mina ögon — ensliga skogsjöars i vårt land…

* * * * *

"Che coglione" — hvilken narr, säges Napoleon Bonaparte hafva utropat, då Ludvig den XVI visade sig i ett af Tuileriernas fönster med den röda, frygiska mössan på sitt hufvud. Narraktigt var det, men likväl måste hvarje individ med såkallade mänskliga egenskaper sympatisera med Ludvig och afsky Napoleon.

En god människa är faktiskt en narr. Rif hjärtat ur bröstet, förakta öfriga människor, betrakta dem endast som redskap för din egen vällust, glöm bort att du själf, åtminstone till det yttre, är en människa, samt drick utan skrupler ur Lethes vatten, när samvetet beslår dig med en ny infami.

Så låter devisen för vägen till lycka och framgång.

Huru hemskt om det vore sant. Men är det sant, så är det mänsklighetens eget fel och den får skylla sig själf.

Hvarför skall man vara en narr? De gamle grekerne filosoferade, romarne filosoferade och Kristus predikade.

Längre hafva vi ändå ej hunnit, utan äro vi alt fortfarande iklädda samma evinnerliga narrkåpa. Blomsternarrar, mjölnarrar, hofnarrar, men hufvudsakligen och framför alt narrar, sådana narrar som blifva lurade af sin egen narraktighet.

Denna reseskildring är redan alldeles för vidlyftig och innehåller, ledsamt nog, inga saker af vikt. Utaf en gnista kan ju emellertid en låga uppflamma. Om denna anspråkslösa bok bland sina läsare väcker någon på tanken att, bättre utrustad än författaren, göra en tripp rundt om Afrika, så kan vårt älskade och älskliga men undangömda och kyliga fädernesland däraf kanske draga någon nytta. Kanske kunna då handelsrelationer knytas, emigranter här söka och finna en bättre utkomst än hemma! Bra, äfven den störste af alla narrar har då tjänat fosterlandet och får aflägga sin narrkåpa — sekel efter sin begrafning.

I händelse författaren vore i besittning af en god hälsa, solida kunskaper, snille i öfverflöd och ett starkt kapital, så vore han bestämdt villig att offra dem på "Vårt lands" altare. Själf i saknad af ofvanstående, anbefaller han hos dem af sina landsmaninnor och landsmän, som äro de lyckliga innehafvarene af en del eller af alt ofvanuppräknadt, att utan tvekan offra den dem af försynen gifna förmånen — till fäderneslandets bästa, genom donationer och företagsamhet.

Glad är den resande emellertid, om blott landsmaninnors och landsmäns intresse blifvit väkt för ovilkorligen viktiga spörsmål, dem man ej afvisar endast med ett lätt utropadt: Fantasi! Utopi! Galenskaper!

* * * * *

Om man inser det sanna och goda i att innerligt älska sitt fädernesland, om hela ens tillvaro går upp i att se lyckan sprida sig, dygden uppblomstra, det sköna och stora omhuldas, afund, fåfänga och småsinne förkväfvas i vårt kära fädernesland, om man tänker sig detsamma engång förete bilden af en modellstat, af det förlorade paradiset — så — om man har sådana ideal, tjänar man indirekt hela mänskligheten och känner sig, om än annars olycklig — dock lycksalig.

Måtte alla finska medborgarinnor och medborgare blifva lycksaliga! Lefve Finland! Eläköön Suomi!