CARL
SVENSKE

HISTORISK BERÄTTELSE
FRÅN FRIHETSTIDEN AF
GUSTAF BJÖRLIN.

ILLUSTRERAD AF NILS LARSON.

STOCKHOLM
F. M. ERICSSONS FÖRLAG.

STOCKHOLM
CENTRAL-TRYCKERIET, 1900.

I.

När de händelser börja, hvilka i det följande skola skildras, hade striden mellan de politiska partier, som i vår historia fått namn af hattar och mössor, nått sin fulla utveckling och ränkerna om den afgörande makten spunnos som allra ifrigast. Hattpartiet, som för tillfället hade makten, ville till hvarje pris återvinna Sveriges gamla anseende och till den ändan återtaga från Ryssland hvad som genom Carl XII:s krig gått förloradt. Sällan, sades inom dess led, hade de »politiska konjunkturerna» varit så gynnsamma för detta måls uppnående. Nyligen inveckladt i ett blodigt krig med Turkiet, som medtagit dess bästa krafter, hade Ryssland på sistone hemsökts af hungersnöd och därmed följande inre oroligheter. Dessutom voro äfven dess ledande personligheter splittrade i partier. Storfurstinnan Elisabeth, tsar Peters dotter, hade länge fikat efter sin faders tron, som innehades af den späde tsar Ivan. Ett svenskt anfall från Finland – så hoppades hennes partivänner – skulle bortkalla Petersburgs garnison och därigenom underlätta för dem genomförandet af den tronhvälfning, de hade i sinnet. För ett dylikt anfall voro de därför redo att erbjuda hattpartiet i Sverige, genom den fåfänge och ärelystne Gyllenborg, de största fördelar. Denne hade också lyssnat till de förledande anbuden och, under låtsade förevändningar, styrt om att svenska trupper blifvit öfversända till Finland. Men mösspartiet lät icke utan vidare föreskrifva sig lagar. Äfven det räknade inom sina led kraftfulla och snillrika män, och desse arbetade med all makt för att ett stadigvarande fredslugn skulle råda inom den yttre politiken; åtminstone voro de ingalunda sinnade att tillstädja att rådet skulle få »skrida till verkligheter», d. v. s. börja kriget, när tillfället syntes detsamma lofvande. I regeln blef öfvervikten på hattarnas sida och för hvarje ny triumf, de hemförde, dess bittrare och mera hänsynslös blef partistriden. Någon medlande makt, som kunde hålla de politiska lidelserna inom tillbörliga gränser, fanns icke; kungen var nu mera endast en nolla och rådet snarare ett tvistefrö mellan de stridande än, såsom det bort hafva varit, ett själfständigt, öfver partierna stående tribunal af skiljedomare. Hos ständerna låg styrelsens tyngdpunkt och inom deras sekreta utskott fälldes utslaget i alla viktigare frågor, sedan dessa helt knapphändigt och ensidigt blifvit förberedda på de hemliga klubbarna eller hos de främmande sändebuden.

Så länge den fräjdade statsmannen rådsherren Arvid Horn haft maktens tömmar i sin starka hand, hade partiernas täflingsstrid likväl hållits inom vissa gränser. Landet hade också varit så utmattadt efter de många föregående krigsåren, att det ej haft krafter att lösa större uppgifter. Men i samma mån välmågan ökades under fredslugnet, i samma mån infunno sig de gamla minnena, det gamla föreställningssättet. Statskroppen hade stympats, men, likasom fallet är med en lemlästad människa, riket Sverige tyckte sig känna och kunna arbeta alltjämt med de förlorade lemmarna. Folket tänkte ännu såsom under storhetstiden. Och det föreföll därför mången, äfven om han stod utanför det rådande hattpartiet, att det gick för långsamt att på fredlig väg återvinna hvad som genom kriget förlorats, samt att det nog fanns kraft, om blott viljan icke fattades. Sveriges storhet, hette det, hade ju varit kriget. Sveriges makt hade hvilat på svärdspetsen. På slagfältet kunde nederlagens skymf fortast aftvås, den forna äran återställas. Skulle till äfventyrs den egna kraften, mot förmodan, icke räcka till, kunde ju stridigheter mellan de blifvande fienderna förlama motståndet och underlätta framgången för de svenska vapnen. Så tänkte och talade man, då Sveriges ära kom på dagordningen; och någon vis statsman, sådan som Arvid Horn, fanns icke längre i rådsalen, att stäfja öfverdrifterna. Nu, efteråt, ser man klart hur statsskeppet fördes mot bränningar, där ofärd var nära, och klandrar de styrandes lättsinne och halsstarrighet. Men därför bör det icke förnekas, att det ligger något storslaget i denna det svenska folkets sträfvan att å nyo söka göra landet till ett stort och mäktigt rike vid en tidpunkt, då det ännu på långt när icke återhämtat sig efter den våldsamma förblödning, då det låg krossadt och tillintetgjordt vid sidan af sin fallne hjälte under tyngden af öfvermäktiga fiender.

Ju högre partilidelsernas mål ställer sig, dess mer griper striden omkring sig. Frågan om krig eller fred blef småningom ett talämne inom alla folkklasser, bland hattar och mössor, krigsvänner och fredsvänner, bland män af det brådstörtande framåtskridandet liksom af den säfliga konservatismen. Från rådsalen och ständernas utskott smög den sig ut på osynliga vägar till de hemliga klubbarna, till familjehärden, ja, dryftades till och med inom kort med bibelns ord på själfva predikstolen. Den låg så att säga i luften, hvart man kom, under denna för Sverige så betydelsefulla tidpunkt, en tidpunkt af politiska ränker och våldsbragder samt af djupt gående sociala hvälfningar, hvartill vår historia hittills ej kunnat uppvisa något motstycke.

^* _* ^*

Det var i solnedgången, söndagen den 16. juni 1741. Hela Stockholm hade den dagen varit ute på malmarna för att skåda på äppelblom, lukta på häggen eller rulla sig och stå på hufvudet på de ljusgröna gräsmattorna. Folket kom nu tillbaka öfver Norrmalms torg med sina matknyten, än i spridda flockar, än i större skaror. Alla skulle ner för det sluttande torget mot slaktarhusbron för att komma till sina hem i någon af stadens mörka gränder. Kvällen var härlig och utsikten nere på bron lika vacker, som den skulle för en person af vår tid synts egendomlig. I öster fick solljuset de små grönsprängda rutorna i Arsenalen att glimma som guld; på sidan om dess höga, erggröna koppartak och många tornspiror höjde sig öfver den brusande strömmen fasaderna af Fersenska och Düringska palatsen samt något längre ut, åt Skeppsholmen till, den röda väderkvarnen med sin granne, den korsformiga träkyrkan, i hvilken Tollstadius under förmiddagen talat så vackert »om ett rättfärdigt folks upphöjelse och ett syndigt folks förnedring och fördärf». Till höger om Skeppsholmens låga bro syntes på höjden »larmbatteriet» med sin höga flaggstång och framför detsamma strömmen med sina många fartyg och roddslupar. Till höger om denna tafla, liksom innefattande den med en lodrät, ofantlig ram, reste sig konturerna af Tessins mästerverk, det ståtliga slottet, å hvilket arbetet nu närmade sig sitt slut. Parallelt med Slaktarhusbron gick gamla Norrbro. Vid norra broändarna lågo vakthus, spruthus och fiskblötarbodar; allesamman små, rödmålade trähus, mer eller mindre förfallna. Här höllo åkare och månglerskor till under hvardagarna; men nu på sabbaten voro de försvunna, och deras platser intogos, såsom nämndt, af de hemvändande folkhoparna eller af grupper af äldre borgare, som dryftade något af dagens spörsmål, såsom om nyttan och den sannolika profiten af det nedanför liggande kvarnhuset, om den nyligen utgifna skråförordningen eller dylikt; allt medan de rökte ur sina kritpipor och med betänksamma miner spottade ner i strömmen.

Det var i synnerhet två bland dessa senare, som ådrogo sig uppmärksamheten, tack vare den ifver, hvarmed de tycktes utbyta sina tankar. Med all sannolikhet kunde båda räknas till borgarklassen; ty, ehuru olika till snitt och utstyrsel, hade deras dräkter det utmärkande draget gemensamt, att de saknade, hvad hos den tidens adelsmän alltid fanns, krigiska tillbehör, såsom värja och sporrar. Äfven af sättet, på hvilket de buro sina hattar, kunde man förstå att denna gissning icke var så oriktig. Tvärtemot hvad bruket fordrade af den tidens kavaljerer, satt nämligen hatten lika stadigt nedtryckt på den yngres hvitpudrade, bakåtstrukna, franska modeperuk som på den äldres yfviga allongeperuk. Deras samtal röjde ännu tydligare stånd och yrke.

»Jag står vid hvad jag sagt. Så sant jag är en ärlig mössa och heter Göran Smedman och har krambod vid Packartorget, gå vi en stor landsens nöd till mötes, om icke ständerna ta’ krediten under armarna, så att den reela handeln kan komma på en ordentlig fot till rikets nytta, uppkomst och förkofring.»

Den högvälaktade åldermannens ansikte antog, under det han yttrade dessa ord, ett allvarligare uttryck, medan hans blickar sänktes mot den djupa strömfåran under dem. Det dröjde en stund innan hans följeslagare svarade.

»Min herre», sade denne slutligen med ett inställsamt leende, »bör inte ta så hett vid sig öfver mina ord, som fälldes i hastigheten. Jag ville visst inte rosa den svenska krediten; – mig synes att denna aldrig stått på så klena fötter som nu! Nej, jag ville blott uttala mig mot dårskapen att söka förbättra den medels inrättandet af inhemska manufakturverk, hvilket endast blir själfbedrägeri. Få se nu om inte själfva Alingsås gör bankrutt? Man börjar ju redan söka narra folk till sig med publikation om bättre köp; ja, raggen ta mig, om det ej går åt fanders» – tillade han, med ett förnumstigt leende, i det han utslätade sina spetsmanschetter, som tillskrynklats under hans lifliga åtbörder.

»Jag är hvarken intressent i Alingsås, i kattuntryckeriet eller i någon annan societet, som är delaktig af femprocentsmedlen», afbröt honom åldermannen. »Jag är helt slätt och rätt en gammal ärlig och välmenande köpman, som lämnar sådana frågor, som min herre behagat framställa, åt politici att afgöra. Att min herre, som är kommissionär för ett af de största husen i Amsterdam, icke kan tycka om de försök som

här på sista tiden blifvit gjorda att göra inhemskt ylletyg, kan jag därför nogsamt förstå. Det dröjde ju lång tid innan själfva England kunde frigöra sig från de holländska fabrikerna. Men allting med måtta; allting med måtta, säger jag ...»

»Är det inte glädjande», inföll den andre, som blef lugnare i samma mån åldermannen förifrade sig, »att se huru väl våra styrande, och framför allt vår skicklige och nitfulle kanslipresident, förstå att gripa in i nuvarande lyckliga konjunkturer, för att höja vår kredit på den utländska marknaden?»

»Sköna konjunkturer», afbröt honom åldermannen. »Hvilket land behöfver bättre fred och stillasittande än Sverige? Och hvilket land är mindre tjänligt till aktivitet och krigsrörelser? – Genom våra s. k. stora konungars slagsmål ha handel och näringar sjunkit ned i djupaste vanmakt. – Minns fullväl hur för icke länge sedan skoflickarne måste hämta sina skoremmar från Danzig; och sutto där inte tyska månglare och sålde morötter styfvertals på Jakobstorg! För sådan kredit ger jag ej ett runstycke.»

»Men nu har landet hämtat krafter på nytt!»

»Nog sant! Genom Guds nåd är Sverige stadt i tilltagande och förkofring; handeln och sjöfarten ökas. Få vi hålla på en tid i lugn och ro, tror också jag att vi en dag bli så starka, att vi kunna återtaga hvad som gått förloradt.»

»Bravo, min herre! Våra tankar äro ju, när allt kommer till stycket, lika; det är blott om rätta tidpunkten vi skilja oss. Men gjorde vi inte bäst, såsom min herre nyss sade, att öfverlämna bestämmandet därom åt våra politici?»

»Våra politici?» inföll åldermannen med ny ifver; »hvilka äro de? Menen I ungdomarne på riddarhuset, som dag ut och dag in skräna på krigsbuller? Undrar just hur de skulle se ut i synen, om vi skulle hotas med en fientlig descent på kusten? – Men, för att återgå till ämnet, min herre sade för en stund sedan: »Sverige ligger inte under samma klimat som England och har inte häller Englands stora rörelsekapital.» – Jag svarar nu: tänk på konsekvensen! Klimatet kunna vi ju inte ändra; men kapital kan vinnas. Därtill fordras dock ett stadigvarande fredslugn. Nu går det ej att försöka. Se blott huru alla våra inhemska företag, just af brist på lugn och stadga i det offentliga, gå kräftgången. Hur går det med Västindiska kompaniet; hur står det till månne med porslinsbruket?»

»Pipbruket på Långholmen lär inte stå sig mer än jämt?»

»Pipbruket? Åh, därmed är ingen fara», svarade åldermannen med en själfbelåten min, i det han stödde sig på sitt silfverbeslagna spanska rör.

»Förlåt! Jag visste ej att ålderman Smedman var en af intressenterna.»

»Jo, det äger sin riktighet! – Men vi glömma ju alldeles bort», återtog åldermannen, i det han tog upp sitt ur ur byxsäcken, »att tiden ej står stilla. Har ni lust att pröfva en Malaga-sekt, jag köpte i går af skepparen på Tre rosor? ... Jag kan äfven» – han sänkte rösten till sakta hviskning – »visa ett prof på virginskt knaster, hvars make inte lossats vid Stockholms packhus och som till och med smakar en fattig syndare bättre än mäster Langlois’ franska »surströmming» – i synnerhet om den rökes ur en Långholmspipa ... Men det säger jag på förhand, löp ej i näsan på några beslagskarlar med den tobaken!»

Herr Bisot – ty så var namnet på åldermannens envise motsägare – var nu vid sitt egentliga mål och ärnade göra sin blifvande värd sig ännu mera bevågen genom att säga några smickrande ord om pipbruket, – hvilket som industriel anläggning bildade ett så lysande undantag från allt annat af samma slag, som den svenska företagsamheten sökte åstadkomma – då höga rop efter vakten nådde hans öra. Då han vände sig om, såg han uppe vid hörnet af Regeringsgatan en större folkhop, som sorlade och väsnades på ett oroväckande sätt.

Hvad kunde orsaken vara? En sådan folkskockning på själfva sabbatsaftonen kunde han inte minnas sig ha sett.

Ej gärna kunde det vara några »tattare», zigenare eller franska gyckelmakare – bekanta för sina konstiga luftsprång – ty sådant folk fick icke vanhelga sabbaten med sina upptåg. Ej häller kunde det vara något slagsmål mellan hetsigt ungt folk från riddarhuset. Sedan det beryktade Rålambska gurglet på Riddarhustorget var detta frispektakel så vanligt, att det icke kunde locka tio stockholmare att stanna för att se på. Men hvad än orsaken kunde vara, folkskockningen tillväxte mer och mer och lockade slutligen äfven den säflige åldermannen att, åtföljd af Bisot, skynda dit upp för att bana sig väg genom trängseln bland famnstora styfkjortlar, utspända rockar, vida peruker och armfästa hattar.

Ju längre in åldermannen trängde sig, dess tydligare blef det för honom att fara var å färde; ty på sorlet hördes, att folket var uppretadt.

»En tocken lymmel till kusk!» skrek en äldre matrona tätt invid honom, i det hon lyfte upp ett litet barn på armen – »körde han inte rakt öfver pojken, då han skulle in på apoteket!»

Åldermannen såg nu öfver människohufvudena en hög vagnskorg och framför densamma på ett ännu högre säte en groflemmad, rödbrusig kusk i adligt livré.

»Och inte ville han stanna häller», skrek en annan kvinna, »då man ropade till honom, utan slog blott de stackars öken ännu hårdare!»

»Hör nu, god’ vänner!» sade åldermannen med så hög röst han förmådde, »vet I ej att sabbaten ej gått ut än? Ni måste uppföra er med större försyn ...»

Men orden drunknade i sorlet. Åldermannen var synbarligen ej någon person, som kunde få bukt med en uppretad folkhop.

»Om inte fruntimret där», återtog den första matronan, i det hon skrek orden in i örat på åldermannen, »sett så innerligen söt och rar ut, hade nog den långe blåfågeln där uppe redan varit torrbultad in på bara kroppen. Men se blott, hur vackert hon ber för honom!»

»Nej, hör ej på kvinnosnack, gossar!» skrek en röst ur hopen, »ett friskt tag, och vi välta hela kalaset i rännstenen.»

Ett högljudt bifallssorl hälsade dessa ord och i nästa ögonblick skyndade ett tjog kraftiga armar att fatta tag i hjulen trots kuskens slängar med den stora blypiskan.

Men när nöden är störst är hjälpen närmast, säger med sanning ett gammalt svenskt ordspråk. Just som åldermannen väntade sig få höra ett förfärligt skrik af damerna inne i vagnskorgen, efterföljdt af braket, när denna gick i stycken mot stenläggningen, samt blundade af försiktighet för att en gång kunna vittna att han ingenting sett, hörde han i stället några kraftiga kommandoord, och när han till följd däraf kom att slå upp ögonen, såg han tvänne resliga, uniformerade ryttare på svarta hästar bana sig väg genom folkhopen genom att slå till höger och vänster med sina långa ryttarvärjor. Nu hördes äfven vakten närma sig från andra sidan. Folkhopen måste vika för den beväpnade ordningsmakten och vagnen kunde åter sätta sig i rörelse.

Det var med en viss nyfikenhet, som den yngre af de båda ryttarne vände sig om i sadeln, då han kommit öfver Norrbro, för att närmare betrakta de båda damerna, som åkte i vagnen, hvilken nu tog af nedåt Riddaregatan[1]. Äfven de tycktes visa samma intresse för honom; ty just som han vände sig om drogo de åt sidan sina florshufvor, hvilket förhållande kunnat förmå hvilken ryttare som hälst, tyckte han efteråt, att låta sin häst sakta sina steg.

Båda damerna voro vackra. Den ena var icke mera ung. De tycktes likna hvarandra. Af dessa tre fakta drog han den slutsatsen, att de voro mor och dotter. Att de voro af förnäm börd, var han äfven snart på det klara med. Den äldres höga panna, hennes fina ansiktsprofil, de välbildade, fast något för hårdt slutna läpparna voro drag, som gåfvo åt hennes ansikte ett uttryck af på en gång stolthet och själsstyrka. De gråblå ögonen, hvilka så sällsamt stucko af mot det pudrade håret, talade på samma gång om skarpsinnighet och befallande öfverlägsenhet, hvilket han också särskildt gifvit akt på i trängseln där borta, då hon suttit rak och förnäm samt med ett föraktfullt leende sett på hur man velat välta omkull vagnen.

Men hade han än vid första ögonkastet trott sig kunna klassificera de båda damerna såsom mor och dotter, dröjde det icke länge innan han kände sig tveksam. Ty hvar låg i själfva verket likheten? Vagnen, som långsamt rörde sig öfver den gropiga, illa stenlagda gatan, gaf honom god tid till observationer medan de passerade förbi. Svårligen kunde man finna tvänne ansiktsuttryck mera olika, om än i de yttre dragen funnos vissa likheter. Den viljekraft – man kunde nästan säga det trots – som afmålades i hvarje min i den äldres ansikte, var hos den yngre mildradt till lugn undergifvenhet; hvad som hos den förra kunde tolkas såsom förnäm högdragenhet tycktes hos den senare endast vara medvetandet af eget värde, och slutligen, då den äldres skarpa ögon uttryckte afsky och hat, hade den yngres, då de långsamt vändt sig bort från de hotande grupperna, snarare talat om öfverseende än hämnd, snarare velat säga att hon hyste miskund med deras raseri än att hon önskade kunna vedergälla det.

Hennes höga, allvarliga panna, från hvilken det blonda, lätt pudrade håret var struket bakåt och i behagfulla lockar föll ned på hennes axlar, ökade ännu mer det själfulla uttrycket i hennes ögon. Men detta uttryck märkte man ej i första ögonkastet. Den lilla körsbärsmunnen med sitt näpna småleende, de små groparna i de fylliga kinderna, hvilka hos den tidens ungherrar stodo så högt i anseende, de smäktande ögonlocken, allt tydde på så mycken sparad glädje och lekande lifskraft, att den sinnliga skönheten i främsta rummet måste tilldraga sig hvarje ung mans uppmärksamhet. Det djupare själslif, som afspeglade sig ur hennes uttrycksfulla ögon, var en flyktig skymt, ett halft beslöjadt löfte om inre rikare skatter, som först vid ett närmare sökande kunde dragas fram i dagen.

Emellertid hade båda ryttarne i långsam skridt fortsatt sin väg öfver den lilla öppna plats, som på denna tid utgjorde Mynttorget, och i hvilken Stadssmedjegatan och Riddaregatan utmynnade. Man hade då ännu icke hunnit tröttna på den breda, skummande strömfåran, för att pressa henne tillsamman mellan stela granitväggar, lika litet som man å andra sidan känt otrefnad af att de små, oansenliga husen, med sina röda tegeltak och grönsprängda fönsterrutor, stängde utsikten mot öster och hindrade att den vackra planen nedanför norra slottsfasaden, med dess ståtliga uppfartsvägar, såsom nu är fallet, var fri och öppen från Myntet[2] ända fram till Skeppsbron.

Den yngre af de två ryttarne höll stilla ett ögonblick, för att se hvilken väg vagnen skulle inslå. Därefter vände han sig långsamt om och skyndade sig efter sin äldre kamrat, hvilken redan hunnit ett godt stycke in på Stadssmedjegatan.

II.

Ryttarne redo en stund tysta bredvid hvarandra; först då de hunnit ett stycke framåt den nästan folktomma gatan, började den äldre, efter att hafva sett sig om åt alla sidor och utstött ett par hostningar, att tilltala sin följeslagare i en ton som på en gång röjde trotjänaren och vännen.

»Min unge herre ser nu», sade han, i det han klappade sin häst på den löddriga halsen, »att det stundom kan vara sant nog hvad gammalt folk säger. Här är värre än ett räfide; här finns allt hvad lättingar och dagdrifvare heter, förutom lättfärdigt och nyfiket kvinnfolk, hvilket åker omkring på gatorna, i stället för att arbeta som annat hederligt folk.»

»Det beror väl på oss själfva om vi duka under för frestelsen?»

»Prästsnack. – Den onde kommer i så många nya skepnader, ska’ nådig herrn veta, att prästerna icke längre få bukt med honom. Borra de in honom i en ek, grinar han strax emot dem från en enbuske. Därför lämna de nu åt hvar och en att sköta sig bäst han kan och säga att frestelsen kommer af oss själfva. När nådig herrn får se alla de komedier, bållhus, hemliga församlingar och annat trolltyg, hvarmed folket här hvarje natt sysselsätter sig, men som försvinna på ljusa dagen, ska’ han säkert gifva gamle Lars rätt.»

»Det tviflar jag på. Men hvarför väsnades de där borta i gathörnet?»

»De äro konstiga hästar, de gröne – säger ordspråket. De hade väl icke fått nog af sitt fåfängliga kringlöpande. Kanske hade det varit någon soteld i närheten – eller hade beslagskarlarne lagt beslag på någon underviktig kringla, fasttagit en skamlös åkare eller kringklappat någon ovettig roddarkäring. – Min unge herre ska’ veta», tillade han, i det han med ett själfbelåtet leende strök upp sina yfviga, gråsprängda knäfvelbårar, »att se’n trettio år tillbaka – i salig generalens tid – då jag fick nog af att se all deras afvoghet och illvilja mot Stenbocken, känner gamle Lars sitt stockholmsfolk.»

»De fingo maka sig vackert åt sidan för våra plitar.»

»Ja, vi voro sura för dem som rönnbären för räfven», sade Lars grinande. »Men de bitas inte riktigt, ska’ nådig herrn veta, vid dagsljus.»

Lars började nu en lång historia om huru han en gång varit utsatt för pöbelns raseri på Hötorget för trettio år sedan. Hans herre, som emellertid vid första antydningen kände igen hvart det skulle bära, gaf icke akt på hans prat, utan började i stället att med nyfiken uppmärksamhet betrakta de gammaldags, smutsgrå byggnader, hvilka med sina höga och smala trappgaflar bildade husraderna långs den krokiga gatan, hvilken snarare gaf intrycket af en djup fästningsgraf med mörka, tvära branter än af den förnämsta gatan i en hufvudstad. På det intresse, hvarmed den unge mannen fäste sina blickar äfven vid de obetydligaste ting, kunde man tydligen se att han var en person, hvilken på samma gång var främling och saknade nog världserfarenhet att kunna dölja det.

De båda ryttarne hade hunnit ett godt stycke framåt Västerlånggatan, innan den äldre hunnit sluta sin långdragna berättelse. En stor blå och röd skylt, som svängde öfver gatan, kom emellertid hans herre att vakna upp ur sina funderingar och, ordnande sina tyglar, vände han sig till sin pratande följeslagare med den frågan, om de icke snart voro framme. Denne jakade till frågan med en nick på hufvudet och sade, i det han pekade på en större skylt, som framstack från ett hus längre fram på gatan: »Ers nåd får hålla till godo! Man har bättre ställen att välja på, såsom Kronan vid Drottninggatan eller Bacchus vid Skeppsbron, för att icke tala om flere andra ännu förnämligare, men vi skulle, förstås, taga vårt härberge så långt som möjligt in i det djupaste fördärfvet.»

»Man får se till att matsäcken icke tar slut redan vid första vägkröken.»

»Men ers nåds far skulle aldrig – och han var ändå en ganska god hushållare – velat fördjupa sig så långt in bland detta krämarpacket. Under fälttåget kunde det väl någon gång hända», tillfogade han med knipslug min, »men då var det endast för att utkräfva brandskatt, klippa några feta judar eller något annat som krupit undan bland rucklena; och då gick det lustigt till.»

»Det kan jag nog tro, men Lars vet ju att jag icke tycker om att min fars namn inblandas i sådana historier, och jag tycker icke häller om att man talar illa om människor, hos hvilka vi skola kvarstanna; ty, som man säger, den hönan är icke klok, som orenar eget bo. – Men här ha vi ju Vinfatet?»

»Rätt, nådig herre, här ha vi en af räfkulorna», svarade Lars, som icke tycktes mycket fråga efter rådet, »och se, räffar står ju själf där borta på tröskeln.» Under det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna, och sedan han vårdslöst kastat tyglarna åt den djupt bugande värdshusvärden, var han med ett vigt språng ur sadeln, hvarefter han skyndade sig att själf mottaga tyglarna på sin herres häst.

Värden på stället, den välfödde mäster Rinck, jämte ett par rödkindade tjänstflickor i bindmössor och redgarnströjor, hade emellertid skyndat sig att lösgöra de resandes sadelsäckar. Den först nämnde gjorde sig samtidigt underrättad om de resandes namn och karaktär, hvarifrån de kommo, samt frågade, då de sade sig komma från Finland, om öfverresan gått lyckligt, om de glömt att låta visitera sina saker vid Norrtull, om beslagskarlarne varit höfliga, om skjutshästarna från Ensta varit goda att rida på o. s. v., samt skyndade sig därefter, så mycket hans små korta ben förmådde, uppför en smal trappa, för att visa vägen till ett tarfligt möbleradt rum i tredje våningen, där han slutligen lämnade sina nya gäster med många bugningar, önskande dem i all ödmjukhet, som han sade, en lugn och angenäm sömn och hvila under hans ringa tak.

Vi vilja nu dröja några ögonblick, för att gifva läsaren en närmare beskrifning på de båda ryttarne, under det att de, vid det sparsamma dagsljus som ännu lyckades tränga sig in genom de smutsiga fönsterrutorna, uppacka sina små ryttarkappsäckar.

Den yngre af dem båda, eller den som under det samtal, för hvilket vi nyss redogjort, titulerats ers nåd, var en helt ung man – på sin höjd några och tjugu år. Utan att kunna kallas sköna, verkade hans anletsdrag tilldragande på åskådaren för det allvar, paradt med ungdomlig friskhet och oförvägenhet, som de uttryckte. De djupblå ögonen talade både om ett klart förstånd och medfödd karaktärsfasthet och gåfvo i förening med de gula lockarna åt det samma en äkta nordisk prägel. Han var därför en vacker typ af den urgamla Svenskesläkten, hvars namn han bar; äfven hans yttre i öfrigt passade därmed i stycke. Växten var reslig. Hans väl proportionerade lemmar tydde på en för hans ålder icke vanlig styrka. På alla hans rörelser kunde man också märka, att hans uppfostran icke skett under inflytelsen af ett vekligt salongslif, utan snarare i skog och mark tillsammans med björnar och vargar eller med kärfva bussar i fäkthuset eller i ridsalen. Intet af den tidens så i de yttersta detaljer ceremoniösa och cirklade umgängesmanér tycktes hafva hittat vägen till hans läromästare.

Det kunde därför icke förefalla besynnerligt att hans dräkt icke var i öfverensstämmelse med det vanliga bruket utan redan vid första ögonkastet förrådde landsortsskräddarens smak och arbetsskicklighet. Men skulle han än för sin klädsels skull och det oöfverlagda i sina rörelser icke kunna hoppas att vinna jämnåriges beundran på en kunglig assemblé, skulle det varit i hög grad nedsättande för de unga skönheter, som vid denna tid befolkade Västerlånggatans fönsterrader, eller den unga damen i vagnen, om man påstått att deras hjärtan icke klappat varmare vid åsynen af den unge, ståtlige ryttaren i den gamla och välkända Carl XII:s-dräkten med gula uppslag och stora, blanka knappar.

Hvad hans följeslagare beträffar, var denne en af dessa väderbitna bussar, hvilka lika ofta fått sofva under bar himmel vid skenet från bivackelden som under sotad ås. Dräkten var om möjligt ännu mera omodärn än hans herres, och den grofva huggvärjan med det stora, af dubbla byglar bildade fästet kunde snarare tagas för ett stort stekspett än ett vapen ämnadt till tvekamp mellan vanliga människor. Rundt omkring det rödbrusiga anletet framstucko här och där några gråsprängda hårtestar, och de ljusgrå ögonen, hvilka kärft och trumpet plirade fram under de yfviga, i grått och rödt skiftande ögonbrynen, uttryckte på en gång kraft och slughet. Om vi vilja fullända porträttet, måste vi tillägga en stor, i rödt och blått skiftande näsa, hvilken på ett besynnerligt sätt delats genom ett bredt ärr, samt några gråröda skäggstrån, hvilka fåfängt sträfvade att antaga formen af ett stubbigt hakskägg. Bilden, såsom den i sammanhang tedde sig, påminde om en till hälften kolnad ek, som skogsbranden lämnat obesegrad, och som därför föraktfullt blickar ned på den glesa, tvinande ungskogen, hvilken varit nog djärf att träda i stället för de gamla ekarna, hennes forna kamrater.

»Hvar var det, Lars», sade Svenske efter en stunds tystnad, »som min morbror biskopen hade sin bostad? Jag måste redan i afton söka upp honom; ty säkert är han orolig öfver att min ankomst dröjt så länge.»

»Präster och biskopar taga sig icke vid något, som icke faller i tiondepåsen», svarade Lars trumpet, i det han sökte att med ett bristfälligt elddon tända eld på ett talgljus.

»Var det icke i Storkyrkobrinken?»

»Hos handelsmannen Anders Geist – i Storkyrkobrinken – ofvanpå källaren Spanska vinpipan ...»

»Kan jag då få veta hvar vinpipan ligger?» afbröt den unge mannen otåligt.

»Är det ej sent att gå ut? Mina ben äro alldeles styfva.»

»Du är öm om mig i dag, käre Lars», sade Svenske småleende, »annat var det i Krakolla, då du körde ut mig i smällkalla vintern för att härda skinnet.»

»Andra tider det», mumlade Lars för sig själf, i det han ändtligen lyckats tända ljuset, som han satte ifrån sig på bordet.

»Nu ger jag den onde både dig och dina tider», sade Svenske, förargad öfver att han icke kunde få en tydligare anvisning, »se bara till att du själf får något till kvällsvard, skall jag nog sköta mig som jag tål.»

Med dessa ord kastade han på sig sin långa ryttarkappa och var redan ett godt stycke ned i trappan, innan Lars hunnit utbyta sitt mummel till något mera begripligt ordflöde ...

Det var redan mörkt, då Svenske utträdde genom porten; men mäster Rinck var nog artig att i egen person följa honom till Storkyrkobrinken och en gång väl framkommen hit, var det icke svårt att se mäster Geists skylt, som föreställde ett vinfat, och hvilken var inifrån upplyst af en rykande talgdank.

Huset, från hvilket skylten stack fram, var litet och oansenligt. Som det var efter den tid på kvällen, då alla krogar skulle stängas, hade dess invånare troligen redan länge sedan gått till hvila. Endast från ett fönster i andra våningen syntes ett matt ljussken bana sig fram genom vecken på de tätt åtdragna gardinerna.

En stund förut hade i det låga rum, hvarifrån ljusskenet

kom, suttit tvänne äldre män, på hvar sin sida om ett skinnklädt bord, hvarpå ett enstaka talgljus flämtade matt i en stor kopparljusstake, belysande rummets enkla, nästan tarfliga inredning. Denna bestod af en i hvitt målad säng med höga fötter och omgifven af slitna sparlakan af grön slessing samt på den motsatta väggen några höga rygglänstolar, öfverdragna med skinn, samt en stor dragkista, med snedvridna messingsbeslag och sprucken stenskifva. De två öfriga väggarna voro fullsatta med bokhyllor från golf till tak, fyllda med gula och hvita pergamentsband, af hvilka senare äfven en del förirrat sig ned till stolar och bord.

Af de samtalande personernas dräkter kunde man förstå att de tillhörde det högvördiga prästeståndet. Deras ända till halsen igenknäppta svarta rockar med de hvita, flere tum breda nedhängande kragarna, de svarta kalotterna, som endast tilläto en krans af stripigt hår sticka fram rundt om ansiktet, angåfvo nämligen otvetydigt att så måste vara förhållandet. Båda hade synbarligen för länge sedan öfverskridit mannaålderns gräns och åren hade gått fram med djupa fåror i deras anleten. Men motståndet mot ålderdomens härjande hand hade varit olika. Hos den ene, den högvördige biskopen Juslenius, hade det varit kärft, vresigt, och hans anlete bar nu efter slutad strid en nästan asketisk prägel. Hos den andre åter, prosten Sinius, hade det varit mjukt, elastiskt, eftergifvande men på samma gång segt, och uttrycket i hans fylliga ansikte gaf också till känna att det måste finnas kvar inom honom en god portion af lefnadslust och förnöjsamhet både med sig själf och andra.

Deras blickar, som ofta mötts under samtalets gång, lade denna skillnad ännu skarpare i dagen; ty då den förres talade om den flinthårda viljekraften, de stålsatta grundsatserna, hvilka ingenting fick ändra, tydde den senares i stället på en lika hög grad af godlynt undfallenhet för andras kraftigare viljor.

Det hade rådt en stunds tystnad, då Juslenius, efter att hafva kastat en hastig blick ned på gatan, vände sig till sin kamrat, som långsamt bläddrade i en tjock foliant, med orden:

»Min ärade broder säger alltså att både Plato och andra forntidens vise hafva talat om Terra atlantis, hvilken Atlas skulle hafva burit på sina axlar, och som skulle hafva inneslutit en himmel med trädgårdar, där frukter af guld och ädla stenar växte. Men hur kan väl detta bevisas? Af hvad som är kan man nog sluta sig till hvad som har varit, och visserligen är det troligt att det funnits en tid, då alla växter gått fram ur sina första frön och alla djur ur sina ägg – men att det land, som först fick skåda denna härlighet, varit våra förfäders, därom är jag icke på något sätt öfvertygad af hvad min ärade broder nyss anfört. – Godt och väl alltså», tillade han, i det han reste sig upp, »hvad min ärade broder anfört om åtskilliga författare – och vare det långt ifrån mig att på nytt vilja jaga gallan i blodet på en gammal vän genom att blotta den lucka, som klarligen och tydligen kan märkas i argumentationen – men så länge det icke till fullo, hoc est in logico, kan bevisas, hur förvandlingen från en leende lustgård till ett land af is och snö är försiggången, är jag af motsatt mening.»

»Salig Olof Rudbeck och flere andra vidt fräjdade auktoriteter hafva likväl påstått», inföll Sinius med ett godmodigt leende, »att Sverige var de gamles Manhem och att detta var ett paradis och en boning för gudar; samt att både Pallas, Flora och Venus, för att icke tala om andra lustgudinnor, där blifvit födda och uppammade samt lefvat tillsamman med de andra svenska fruntimren och först i en senare tid flyttat sig längre ned åt södern.»

»Dumt snack, om Rudbeck så talat», svarade biskopen häftigt. »Utan orsak och medel, hvad verksamhet finnes i naturen? Då de hedniska poeterna tala om paradiset, kalla de visserligen, som min ärade broder säger, tiden för en stadig vår, ver temporis, ver ætatis, ver mundi, ver æternum – men huru kunna vi väl finna de orsaker och medel, som af ett paradis med växter, frukt och timlig ljufvelighet i största öfverflöd gjort ett sådant island likt vårt?»

Den något öfverlägsna ton, hvari denna fråga framställdes, kunde emellertid ingalunda rubba den andres godmodiga lugn.

»Homerus, poeternas rätte fader, bevisade ju solklart», svarade Sinius säfligt, i det han lutade sig fram öfver bordet, »att både Flora, Pan, Pomona, Venus och Pallas haft sitt tillhåll här i norden. Tiden, då de vistades här, har ju till och med fått namn af guldåldern; sedan kom silfveråldern, därpå koppar- och järnåldern och ...»

»Leråldern», inföll Juslenius skrattande; »ja, jag känner fullständigt terminologien och har till och med nyligen läst min ärade brors senaste disputation om »Theoria telluris eller planeternas första tillkomst och söndring från sitt Chaos» – men min käre broder skall icke taga hett vid sig för hvad jag nu säger», tillade han, då det ändtligen syntes på prostens röda ansikte att han icke var alldeles otillgänglig för en viss författarefåfänga. »På det att det goda förhållandet oss emellan icke må förspillas på sådana svårbevisliga hypoteser, vill jag gärna så till vida gifva med mig, att jag tror att Sverige möjligen i forna tider varit, i jämförelse med hvad det nu är, ett paradis och ett Kanaan – samt vill gärna äfven medgifva, att vårt land kunde hafva haft de åbor, som min ärade bror talat om, redan vid Noaks tid. Men låtom oss nu återgå till vårt egentliga ämne och rådgöra om tillståndet, sådant det för närvarande är i landet; hvilket, Gud bättre, är långt ifrån sådant som det borde och kunde vara.»

»Den som vill knäppa nötter med dig», sade Sinius, i det han torkade sig i pannan, »får icke godt om förtjänsten. Näst den långe grefven på riddarhuset med de stora skospännena, känner jag ingen, som äger större förmåga att få min annars lugna galla i jäsning. Men in nuce, hur var det nu med hufvudfrågan? Min högvördige broder är således fortfarande ogunstigt stämd mot våra sträfvanden?»

»In nuce och in perpetuum; – min bror har emellertid mycket rätt däri, att det är af hög vikt att ståndet handlar conjunctis viribus, i synnerhet i frågor som denna, hvilken rör landets sanna förkofring.»

»Lyckliga konjunkturer synas, Gud vare lof, alltmera närma sig ...»

»Min ärade bror menar att krig och undergång kan lättare än eljes beredas vårt land?» afbröt biskopen.

»Vare detta långt från mig, men jag tror att man kan bringa landet till välmåga.»

»Jag känner alltför väl, hvart ni hattar vilja komma med edra fraser om långsamhet och stillasittande», sade Juslenius, i det han reste sig från sin plats och såg den andre forskande i ögonen, »men förr än jag med min röst bidrager till att hetsa folket till krig mot ryssen, förr må hela mitt stift förklara mig vara en ovärdig förkunnare af Guds ord.»

»Är det då icke förenligt både med Guds och människors lag, att de svaga söka finna de konjunkturer, med hvilkas hjälp de kunna återtaga från den starke hvad han med orätt röfvat till sig? Har icke ryssen genom tusende illistiga konster gjort det sista fredsslutet endast till en död bokstaf? Hvem vet väl om han icke redan rufvar på att genom ett plötsligt öfverfall bortröfva ännu mer? Och slutligen, hur har han icke behandlat dem af allmogen, som han röfvade bort under kriget?»

»Sant nog, han framgår grymt, där han får makten, men han är den starke och vi de svage, och mig synes därför klokast att vi med kristligt tålamod vänta och bida på Hans hjälp, hvilken säkerligen en gång skall bistå oss.»

»Har då icke Han redan nu gifvit oss det rätta tillfället? Äro icke konjunkturerna nu så gynnsamma, som de någonsin kunna vara? Turken har ju förtärt ryssens bästa krafter och våra soldater skola för öfrigt nog än en gång veta att slåss mot tio moskoviter!»

»Eländigt prat från ungdomen på riddarhuset», svarade Juslenius och fäste ett par skarpa ögonkast på den talande. »Vi äro ju ännu knappt så starka, att vi kunna stå på våra egna fötter, långt mindre kämpa mot en mäktig granne. Men det är lätt att se hvarthän I viljen drifva folkandan, och vår Herre lärer nog också en gång komma att straffa öfvermodet.»

»Mirabile visu, håller vår Herre naturligtvis endast med ryssar och engelsmän, fredskrukor och mössor», inföll Sinius, som hade svårt att längre spela sin rol som underhandlare. »Om annat hederligt folk, som vill offra lika mycket för ett älskadt fosterland, heter det, att det skall förgås som Sodom och Gomorra endast för att det hyser en rättmätig tanke på ett snart återtagande af våra förlorade provinser. Det skall dock till slut nogsamt visa sig», fortfor han efter en stunds tystnad, »hvilket parti, som vill sitt lands uppkomst och förkofring, det som vill gå i ryskt ledband och dansa för engelska guinéer eller det som sträfvar att framför allt vara svenskt; och svenskt är det att vilja stå på sin rätt och återtaga hvad våldet bortröfvat ...»

»Spara dylika lättsinniga talesätt», afbröt honom Juslenius allvarligt, »när såg min ärade broder att jag någonsin tog mutor af mina vänner?»

»Förlåt de oöfverlagda orden», återtog Sinius och räckte Juslenius handen, »och vare det långt ifrån min afsikt att påstå något sådant om min gamle vördade vän – men då lugn och krafter svika, glömmer man icke sällan vännen för de stora hindrens eller hastiga ordens skull.»

»Må ske då», svarade Juslenius, i det han fattade hans hand. – »I de stora idéernas jordmån frodas människoanden» – återtog han efter den tystnad, som följde på försoningen – »ju högre målet är, för hvilket vi sträfva, dess mera kraft och fasthet gifver oss vår Herre på färden – men vårt mål ligger högre än min ärade broder anar – det är generationers verk, som ni hattar vilja utföra på en gång genom några svaga, fast fåfänga och ärelystna partiledare och med det arma folkets blod och penningar. – Och I tänken icke på», fortfor han efter en ny tystnad, »att Sverige är krossadt. Många sådana andar som du och jag skola förtäras och uppgå i det eviga, innan den gamla kärnkraften på nytt ingjutits i folket, innan det ännu vet med sig att det, som du nyss sade, bor i de gamles Manhem; – men mån I akta er», fortsatte han efter en stunds tystnad, i det hans skarpa ögon fäste sig med ett underbart uttryck på den andres leende ansikte, »mån I akta er om I velen i fåvitskt öfvermod rusa mot faran; björnen dödar väktaren, om han tvingas öfver förmågan!»

Vid den tystnad, som följde på dessa ord, hördes porten till nedre förstugan uppläsas. Sinius, som synbarligen icke ville anträffas, där han befann sig, skyndade sig nu att taga farväl, i det han förklarade sig endast till en del kunna gilla hvad hans ärade broder senast sagt; men hoppades snart åter få fortsätta diskussionen om samma angelägna ärende.

När dörren tillslutits efter honom, stod biskopen en stund tankfull lutad mot bordet, tills en blick på det slocknande ljuset väckte honom upp ur hans funderingar. Sedan han framtagit och satt ett nytt talgljus i den stora kopparstaken samt gjort några slag fram och tillbaka på golfvet, satte han sig vid skrifbordet – hvars höga uppsatser och svängda ben nästan voro fullkomligt dolda af den mängd af böcker och pappersrullar, som betäckte detsamma eller lågo i stora högar på golfvet –, då en sakta knackning på dörren kom honom att vända blicken åt detta håll.

Den inträdande dröjde ödmjukt vid dörren; biskopen ansträngde därför förgäfves sina ögon för att igenkänna den person, som så sent på aftonen störde hans studier.

»Hvem är du, som besöker mig vid denna tid?» ropade han, i det han reste sig. »Äst du en dödlig människa, så stig fram, äst du däremot en ande, så säg mig, hvadan du irrar så bland människornas boningar?»

»Min vördade morbror får icke taga det så allvarligt», svarade en ung, klangfull stämma ur skumrasket, »jag är helt simpelt en vanlig dödlig och kom icke att tänka på att jag stod så här i skuggan.»

»Man tänker alltid så litet här i världen», sade biskopen, i det han tog Svenske i famn, »men det gläder mig emellertid att en gång få se dig, systerson, frisk och helbrägda. – Vacker och ståtlig, ser jag; du ser ut som en hel karl», tillade han, i det han fortfor att betrakta honom. – »Det är många år sedan jag såg dig, jag tror fulla femton; också är det långt från Österbotten till Åbo, och trägna göromål medgifva icke långa resor. Men hur mår min käre broder?» afbröt han sig, då Svenske icke sade något. »Lefver väl och med all hälsa, vill jag hoppas?»

»Min välgörare har slutat», sade ynglingen kort och tyst, liksom för sig själf.

»Icke mer i lifvet?»

»Det var fjorton dagar i går, se’n han dog.»

»Men han var ju i sin bästa ålder, kry och duktig: allt tycktes ju gifva hopp om en lång och säll lefnad?»

»Ingen kunde ana att det skulle gå så fort.»

»Jaså – ja, döden kommer ofta då man minst väntar honom, och vår Herres vägar äro outrannsakliga; men sätt dig ned, barn, och berätta; jag vet ju endast att du ärnade dig hit för att söka tjänst vid någon af de många knekthoparna, ty detta var allt hvad Lars Skeppare sade mig, då han sist var här från Åbo.»

»Vi ärnade skrifva, men som jag själf skulle fara hit, vardt det ingenting utaf och det fanns också intet annat än sorg och bedröfvelse att skrifva om. Den stora förmögenheten hade redan minskats betydligt under kriget, som morbror vet, och af det som återstod gick största delen förlorad, då de franska kaparne för tre år sedan togo bort den stora spaniefararen. Från den stunden vardt också morbror Henrik för hvarje dag alltmera sorgsen; de nymodiga bruken med inhemska manufakturer och allt hvad det heter, åstadkommo äfven förargelse, som förbittrade hans sista dagar. – Så dog, som morbror vet, mamma; ... och en dag – det var i slutet af förliden höst – hemkom han mer än vanligt sorgsen från hamnen, där en mängd nyfikna samlats för att skåda ett stort skepp, som dagen förut inlupit. »Stort fartyg», sade han, »men min spaniefarare var ändå vackrare.» Dessa ord voro de enda han yttrade hela den aftonen. Dagen därpå kallade han mig till sig, just då jag skulle gå ut för att jaga. »Barn», sade han, i det han fäste sina ögon på mig med ett obeskrifligt uttryck, »när jag är död, finner du intet efter mig, utan du måste tänka på att själf slå dig fram i världen.» »Inte dör väl morbror så snart», svarade jag. »Man kan icke veta, när det stora bokslutet skall göras upp. – Du är ung och stark», återtog han, »rider och fäktar som det anstår sonen till en af gamle kungens bussar; du bör därför kunna, som din far gjorde, själf bana dig fram genom lifvet. Men jag har tänkt att det därvid borde vara en stor lättnad, om det funnes någon god vän, som kunde föra dig på rätta stråten. Om jag därför en dag icke mer skulle finnas i detta lifvet, skall du begifva dig till min bror biskopen, så skaffar han dig nog fram de första stegen.»

Tårarna, som den unge mannen hittills lyckats återhålla, letade sig nu ner för hans solbrända kinder under den långa tystnad som följde på hans berättelse.

Slutligen reste sig biskopen och frågade, i det han vänligt lade sin hand på hans axel, »har du aldrig hört någonting om din far?»

»Nej, aldrig. Som morbror vet, vardt han tagen till fånga, när han försvarade mor och oss syskon mot ryssen. Värjan här», tillade han med en stolt blick åt sidan, »är det enda minne jag fått i arf efter honom.»

»Mången har fått ringare.»

»Så tänker också jag och jag ville icke för allt på jorden utbyta den mot de strumpstickor, som jag sett de unga junkrarne gå och sprätta med här i staden. »Lär honom sköta sin värja väl, Lars, det kommer nog flere sådana dagar än», hade min far sagt, då ryssarne gjorde sista stormningen. Strax därpå ramlade taket på byggningen. I en brunn undgingo min mor och jag deras efterspaningar, men pappa och min två år äldre syster blefvo borta. När min mor sedan kom till fullt medvetande, såg hon öfver de rykande askhögarna endast några hvita segel långt ut på fjärden. Om min far dödats under striden eller bortförts på någon af dessa båtar till de ryska vildmarkerna, därom fingo vi aldrig någon kunskap. Mången afton satt min stackars mor, sorgsen och tankfull, och skådade ut öfver det vida, stormande hafvet utanför den lilla torfklädda stugan där ute på skäret – dit vi, som morbror vet, måste taga vår tillflykt, tills morbror Henrik slutligen en dag tog oss till sig – liksom hade hon väntat att pappa skulle komma tillbaka.»

»Jag har hört detta – nå, har sedan dess ingenting försports om honom?»

»Ingenting.»

»Sorgliga nyheter således allt igenom som du för med dig, barn. De uppväcka inga glada tankar; men svara mig nu på en annan sak, lämnade min broder alldeles intet efter sig?»

»Kronan häftar visserligen i skuld för 50,000 koppardaler och här äro förskrifningar därpå», sade han och lade en bunt handlingar på bordet, »men som morbror ser, hafva sedlarna en hög nummer, och den dag de komma att utfalla torde därför icke vara nära.»

»Visserligen; men man har ändock något godt att vänta och jag skall nog se till, hvad man i den saken kan uträtta. Från min sida behöfver du i detta fall inte frukta; mina behof äro redan förut väl fyllda, och, om Gud vill, ända till döddagar. Med dig är det emellertid en annan sak: du behöfver framför allt penningar; – det är en svår tid vi lefva uti och utan penningar kommer man ingen väg. Men det är sent», afbröt han sig, »och du är trött, kan jag tänka, efter din långa resa. Vi kunna därför fortsätta vår öfverläggning om din utsikt för framtiden i morgon bittida. Hvar var det som du hade din bostad?»

»Spanska Vinfatet vid Västerlånggatan.»

»Hos mäster Rinck? En skön lufver; men det kan då göra dig detsamma; skadar likväl icke att hafva ögonen på honom.»

Det dröjde ännu en god stund, innan Svenske denna kväll fick öfverlämna sig åt hvilan. Lars hade nämligen, tvärt emot sina ofta uttalade grundsatser, tagit sig för att anställa en jämförelse mellan stopölet nere på källaren och det öl han fått under sina fälttåg i Tyskland, hvarigenom han helt och hållet kommit att glömma bort att sätta i ordning sin herres helgdagskläder och skaffa bättre kvarter åt hästarna, hvilket framför allt annat ålagts honom, på det att de i felfritt tillstånd skulle kunna återställas till ägarne, hvilka dagen därpå skulle hämta dem. En allvarlig tillrättavisning var därför på sin plats. Men i stället för att enligt sin vana vid sådana tillfällen trumpen och ordkarg lyssna på hvad som sades för att efteråt komma med någon lika kort som mustig reflexion, var han nu själfva pratsamheten och företog sig bland annat att uppräkna alla de ölsorter, som han gjort bekantskap med under gamle kungens fälttåg, och som vackra flickor, med röda körsbärsläppar och breda fötter, skänkt i åt honom, då han på sin löddriga häst hållit stilla utanför deras härbergen. Slutligen var han så inne i sin jämförelse mellan Braunschweigisk mumma och Güstrauer Kniesenack, Ratzeburger Rummeldeus, Berliner Kuffenbier och Mecklenburgisk Pipenstal und Klume, att han icke alls visste hvar han befann sig.

Svenske, hvilken, då han gått upp för trappan, som hastigast kastat en blick in i källarsalen, antog att Lars haft till sällskap några gamla kamrater från Lifregementet, hvilka suttit där, och fann häri den bästa ursäkten. Ovan som han var att uppträda som husbonde, förklarade han också, sedan han lyckats få slut på de långa beskrifningarna, att nästa gång Lars ville ställa till dylika jämförelser, borde han först säga till åt sin herre därom och framför allt icke glömma hästarna.

Det var första gången Svenske sof i en stor stad. Den massa nya intryck, han under aftonens lopp erfarit, höll hans själskraft fortfarande i en orolig spänning. Slutligen, sedan han väl för tredje gången genomgått sitt samtal med morbrodern och funnit att den bästa hjälp, han kunde hoppas af honom, vore om han kunde skaffa honom in vid något regemente, kom han genom någon egendomlig tankeförbindelse att tänka på uppträdet på Norrmalmstorg och de damer som han där sett. Förgäfves ansträngde han likväl sin inbillningskraft för att återupplifva för sig deras anletsdrag. Slutligen antogo bilderna alla möjliga former, och i ett kaos af figurer fick han slutligen tillträde till drömmens vidsträckta fält. Här tyckte han sig vara med om och åse hur Lars fick duktigt stryk af en uppretad folkhop, huru hästarna framför den stora phaëtonen, skrämda af morbrodern, skenade af mot Norrström med en ung, vacker flicka, som han förgäfves ansträngde sina krafter för att rädda, och allt detta utan att han kunde få sina egna ben från stället.

III.

Det var full dager, då Svenske vaknade. Lars, som för länge sedan rengjort hans stora ryttarstöflar och nyfärgat det gula gehänget, stod så rak och styf, som en fyra tum hög skinnhalsduk någonsin kan göra en ryttare, då biskopen steg uppför trappan och frågade efter Svenske. Denne, som genast kände igen sin morbror på rösten, skyndade sig att öppna dörren och bad honom vara hjärtligt välkommen.

»Minns du», sade biskopen, sedan han tagit plats, »gamla tant Beata?»

»Beata Lavonia, hvem skulle icke minnas henne?» svarade Svenske hjärtligt, »hvem skulle icke minnas gamla tant Beata; lefver hon ännu?»

»Hon lefver, fast mycket gammal. Hon har ofta talat om dig. Tills för ett par år sedan bodde hon i general Buddenbrocks familj, men bor nu för sig själf i ett par rum vid Tyska plan.»

»Då vill jag söka upp henne», inföll Svenske ifrigt. »Morbror Henrik talade mycket om henne under sina sista dagar och bad mig hälsa henne, om hon fanns kvar i lifvet. Hon var numro ett af alla kvinnor, sade han ofta, då något var i olag i huset; ingen kunde laga till en sådan köttsoppa med klimpar som hon eller lägga för en kapun så, att det klufna af stjärten icke kom att förfaras.»

»Vi kunna i afton söka upp henne. Jag äter middag på Gyllene freden vid Järntorget. På slaget ett kan du söka upp mig där, få vi närmare talas vid om saken. Vänta på Lafonts kaffehus midt emot; där kan du se när jag går förbi och höra hvad nytt som står i avisorna.» –

I norra hörnet af Järntorget, där i våra dagar ett af bankhusen är beläget, låg vid tiden för vår berättelse ett litet tvåvåningshus. Den under en föregående tid mycket brukliga askgrå färg, hvarmed det var öfvermåladt, och hvilken redan i och för sig hade något dystert med sig, tog sig ännu tråkigare ut, när, såsom här var fallet, de omgifvande byggnaderna voro hållna i en gladare, med den modärna smaken mera öfverensstämmande färgton. De smala fönstren med sina små, till största delen spruckna, grönsprängda rutor sutto så tätt inpå hvarandra, att deras karmar nästan stötte tillsamman. Den framåtlutande frontespisen slutligen med sin delvis affallna rappning tycktes hota att i hvarje ögonblick störta ned.

Men bottenvåningen hade på sista tiden undergått en grundlig reparation, och de mest granntyckte nödgades medgifva, att mäster Lafont i den vägen gjort hvad man billigtvis kunde begära för att tillfredsställa sina kunder.

I nedre våningen af huset var nämligen hans mycket besökta kaffehus, hvilket – åtminstone hvad varornas godhet och skänkflickornas skönhet vidkom – icke stod efter det i den förnäma världen kanske ännu mer omtalade och lofprisade Guillemot’s i Storkyrkobrinken.

Om man från den mörka och fuktiga förstugan, som ledde tvärs igenom huset till den af åtskilliga afskrädeshögar och tomma vinfat fyllda gården, trädde in genom dörren till höger, gaf också inredningen till känna att man befann sig på ett af de förnämare kaffehusen. Längst fram i rummet stod den breda med åtskilliga karotter och skålar af hvitt porslin fullsatta omålade disken, bakom hvilken tronade en rödkindad Hebe i redgarnströja och bindmössa, färdig att iskänka lifgifvande nektar. Om någon detta oaktadt icke skulle haft nog lokalsinne för att finna sig till rätta eller kanske till och med vid inträdet uraktlåtit att fästa uppmärksamheten på den vackert färgade skylten, hvilken med sina förgyllda drufklasar gnisslade öfver dörren, skulle det icke dröja länge, innan nykomlingen af den alltid uppmärksamme och bugande värdens flytande tunga fått visshet om att han befann sig på mäster Lafonts nya, betydligt utvidgade kaffehus, där allt serverades à la mode de Paris och där unga män af condition hälst hade sina rendez-vous, samt att Lafonts kaffehus visst icke stod efter för det af några få unga, oerfarna narrar omtalade Guillemot’s, hvilket i själfva verket endast hade att tacka en vacker flicka för att någon gick dit.

Äfven Svenske blef i sin tur invigd i dessa och kanske ännu några fler af ställets företräden och satt nu, väntande på att biskopen skulle gå förbi, vid ett af de öppna fönstren. Han var inbegripen i ett lifligt samtal med Lars, som sade att han icke kunde förstå hvad det var för ett slags öl, som några af gästerna hade framför sig och som värden kallade koffé eller kaffé och som serverades i »tassar».

»Hör, gosse, gif hit en »tass», sade slutligen Lars, rynkande ögonbrynen. »Vi vilja fuller känna på den där svartsoppan.»

»Det skall väl vara förnämt här», sade Svenske, i det han undrande såg sig omkring, »att dricka öl i sådana där små koppar. Hemma gjorde vi det alltid, om det skulle vara riktigt fint, i stora röda skålar.»

»En fingerborg godt stopöl kan räcka till för mer än ett hönshufvud», inföll Lars, »men jag hoppas», tillade han, i det han med en mönstrande blick betraktade gossen som framsatte koppen, »att du ej lagt pors i ölet, ty då skall fanen rida dig.»

»Det är kanske mumma?» inföll Svenske; »sådant öl lär smaka ganska rart.»

Lugnad af denna nära till hands liggande förklaring förde Lars koppen till läpparna. Dessa hade likväl icke förr vidrört brädden, än han kastade kopp och fat utåt golfvet och rusade med upplyft hand mot den förvånade gossen, som icke kunde fatta hvad ondt han gjort.

»Skall jag icke lära dig att göra narr af gammalt folk!» skrek han alldeles ursinnig i det han grep honom om nacken.

Förmodligen hade gossen råkat ganska illa ut, om inte Svenske och ett par af de andra gästerna skyndat sig att skilja dem åt.

»Han skulle sagt mig förut att det ej var öl utan en sådan där gemen trolldryck», sade Lars, något lugnad. »Det sakramenskade sattyget svider som eld på läpparna!»

»Det skall icke drickas så varmt», framhickade värden, hvars trinda anlete var alldeles uppsvälldt af skratt.

»Värma mig hit och värma mig dit», muttrade Lars vresigt. »Om du icke springer i flygande fläng till Blåkulla, din utbasade tjufpojke, och kommer igen med en duktig sup ratafia,[3] ska’ hin onde krama dig.»

Lars hade just fått denna nya dryck till sig och kunde icke nog berömma för Svenske hur mycket bättre den var än den svarta trollsmörjan han nyss bortkastat, då dörren till förstugan rycktes upp på vid gafvel och några nya gäster inträdde, hvilka togo deras uppmärksamhet i anspråk. Klädsel och hållning utvisade att de voro officerare. De bakåtstrukna perukerna voro starkt pudrade, deras smala värjor hängde, i enlighet med nyaste modet, vinkelrätt mot vaden och deras röda klackar och stora skospännen, eller som de kallades boucles d’artois, hvilka de nyttjade i stället för de förut brukliga bandrosetterna, gåfvo på samma gång till känna att de tillhörde den klass af unga adelsmän, hvilken vid denna tid hade den oskattbara förmånen att få rikta språket med det nya ordet »sprätthök». Af deras högdragna ord och befallande åtbörder kunde man också märka att deras uppfostran icke skett under inflytande af en alltför stel hofetikett, utan snarare kunde räkna sina förnämsta intryck från lägret eller kanske sannolikare från dylika kaffehus som det, hvari de nu inträdde.

»En flaska äkta franskt vin, ma chère – men fort!» ropade den först inträdande åt skänkjungfrun, under det att den till golfvet bugande värden artigt framsatte stolar.

»Det är, ma foi, sant, mes amis», fortsatte han, i det han vårdslöst slängde hatten på bordet utan att låtsa märka mäster Lafonts vördnadsbetygelser, »hvad den fördömde snushanen säger. Jag är sannerligen en ovärdig republikens medlem. Om jag än icke uppenbarligen knorrar öfver våra fega partihjältar sker det dock så mycket oftare hemligen. Jag ger dock icke – sacré nom de Dieu! – en möglig runstyckeskringla för all den fred och blomstrande näringar, som skulle komma i landet, om dessa bonnets de nuit, dessa fördömda nattmössor, skulle på nytt komma till styret.»

»Ah bah! – då äro våra egna höge mycket bättre», inföll en af de andra, en ung man med bleka anletsdrag och rödkantade ögonlock, under det att de samtliga slogo sig ned kring bordet.

»En sådan gudsnådelig pultron», fortsatte den förste talaren, i det han lutade sig bakåt i stolen och lade benen i kors öfver hvarandra. »Han påstod, vertebleu, att vi spelade cinque et neuf om vårt folks välfärd – mon Dieu! – och endast därför att vi vilja göra ett nytt fälttåg mot ryssen. Men jag skall lära honom att en annan gång blanda för mycket tokprat i sina predikningar.»

»Meijersdorff har rätt», läspade en tredje, en medelålders man med pussigt, skinande anlete, »prästerna, och framför allt vår högvördige motståndare Juslenius, äro nu värre än själfva bondpopulacen – men quel bruit pour une omelette! Våra stridigheter börja snart öfvergå till det löjliga. Vore det icke mycket bättre, om vi blefve hemma i landet och aldrig komme till riksdagen, utan öfverlämnade åt rådet att ensamt råda och styra?»

»Dumt käringprat!» inföll Meijersdorff kort, otåligt trummande med fingrarna på bordet.

»Mon frère ville i lugn och ro förstås, uppöfva sina förut tillräckligt utbildade smakorgan genom att resa landet ikring för att inspektera sina vänners kök?» inföll den fjärde i laget, en storväxt man med slappa, glåmiga anletsdrag, svarta mustascher. »Nej, rörelse i spelet måste det vara, om vi hafva Sveriges ära och uppkomst till mål och vilja återtaga hvad som gått förloradt.»

»Borde man icke först börja med tronföljden?» läspade den lille bleke.

»Parbleu, mes amis!» återtog Meijersdorff, utan att fästa sig vid den siste talarens fråga. »Schulenberg söker värfva oss för sina stormaktsdrömmar genom att tala om Sveriges ära och uppkomst, men hur går det väl med dina egna Geschäft, och din stora pension, cher ami? Vi skulle ju alla varda delaktiga i denna nya Salbergsgrufvan såsom en välbehöflig uppmuntran åt våra hittills öppna pungar? Hur var det, vill icke prins Wilhelm löna sin trogne minister efter förtjänst?»

»Taisez-vous donc!» afbröt den lille fete, eller, för att nämna honom med hans rätta namn, hotjunkaren vid holsteinska hofvet Jean Christophe Laforme. »Lämna hans affärer i fred, så att vi icke ett tu tre få ett nytt slagsmål på halsen. Jag skall i stället berätta för er en amusante nouvelle.»

»Om kungens senaste bal en masque i Carlbergsparken», ropade alla på en gång, »men den nouvellen har du redan berättat för oss fem gånger.»

»Nej, bättre på min ära! Hör bara på. Lisette – Ja, ni känna henne alla – en förtjusande söt och aimable varelse – kan ni väl tänka er? – hon har blifvit otrogen partiet.»

»Pardon, intet raillerie!» sade Meijersdorff häftigt afbrytande.

»Fullkomligt allvar; vid sista picknicken på Liljeholmen hade hon alla moucherna på vänster sida. Hon har blifvit mössa.»

»En sådan nippertippa», inföll den lille bleke med en förnäm rynkning på näsan. »Hennes pappa har varit simpel skrifvare.»

»Det var då det. Nu går han inte längre af för hackor. Han lär ha taffel med tio frikuverter hvarje måndag. Men – för att lämna pappan, – en af våra vänner – gör samma hvilken – som såg att ena halfvan af hennes förtjusande anlete var alldeles rennons på vårt hemliga fälttecken ville detta oaktadt bjuda henne armen till en angläs ... men kan ni gissa hvad hon svarade honom: »Monsieur», sade hon med en snörpning på söta munnen, »Ni ser alltför väl att jag nu mera hör till min fars parti och torde Ni därför behaga kasta edra blickar på någon annan dam och icke göra ansträngningar för min ringa okunnighet.»

Laforme drog ihop sina läppar till ett tyst skratt, under det han med en mystisk blick såg på Meijersdorff, hvilket återigen hade till följd att Schulenbergs anlete vardt alldeles pionrödt af den häftiga ansträngningen att återhålla skrattmusklerna.

»Lisette är ung och skön», sade Meijersdorff liknöjdt; »admirabelt väl växt, dansar, sjunger och spelar clavecin excellent, har vett som en ängel och det bästa hjärta, men – parbleu! – hennes tokiga systers griller ha’ gjort äfven henne tokig! Med min courtoisie på det hållet är det för länge sedan slut. Har du ej något annat af ditt tokprat att komma med? Hur är det, har kungens favorittik valpat ännu? Hur står det till med gubben Wrangels hjärtklappning, som han fick för tio år sedan, då han högst nådigst vardt erbjuden rådsämbetet?»

»Friherrinnan Stjernstråle förklarade här om dagen», inföll Schulenberg, sättande från sig den tömda tennmuggen, »att hon hällre ville gifta bort sin lilla bleknos till dotter med den tölpigaste underofficer vid hennes mans regemente – c’est-à-dire om han vore af hennes parti – än med vår vän här baron von Meijersdorff, hvilken, som malicen påstått, slagit sina slag äfven på det hållet.»

»Den stora hemgiften har en viss dragningskraft», sade Laforme försmädligt. – »Men hvad säger ni väl», afbröt han sig med låtsadt allvar, »vår vän är ju både ung och äger alla de personliga förtjänster, som böra behaga fruntimren. Se bara hur han visar sina nya randiga silkesstrumpor för vackra Marie, det söta barnet.»

»Dieu me damne! – nu kan det vara slut med ditt dåliga skämt», sade Meijersdorff, i det han slog handen i bordet, så att vinflaskorna och tennmuggarna foro om hvarandra – »och dessutom», tillade han, i det han pekade på Svenske, som nyfiket betraktade dem, »gif akt på omgifningen – se hur den där unga glophanen där borta i hörnet gapar på oss.»

»Skål, mina vänner!» sade den lille bleke med flickansiktet, som hittills suttit tyst och med oförställd beundran åhört de andras tal.

»Skål!» repeterade Schulenberg med sin hesa, skorrande stämma. »Håll nu stickorna nere säger jag. – Du, Laforme, kan mans gärna välja någon annan än Meijersdorff till föremål för ditt skämt, annars vet du att skräddarn får ett obehagligt besvär med din undertröja.»

»Ah bah!» – mumlade Laforme, i det han med vresig min lutade sig bakåt och intog en så bekväm

ställning som möjligt i den rankiga länstolen. – »Man kan då icke i lugn och ro få smälta sin mjölkvälling eller dricka denna sura komposition, som dessa hederliga människor kalla för drufsaft, oaktadt det, parbleu, ej finnes ett russinkorn uti den, utan att Meijersdorff skall vara framme med sin fördömda värjspets. Så snart man nämner hans namn, tager han det som en calomnie.»

»Hvad jag nyss berättade var dock endast inledningen», fortfor han efter en stunds tystnad. – »Enfin – vid slutet af en votering under sista riksdagen – je n’ose pas le dire – dånade la femme och skref en så favorable billet-doux åt en viss amant, att hon ångrade sig, då den var afsänd.»

»A propos la femme», läspade den lille bleke, »ha’ mes amis hört den förfärliga olyckan i går afton på Norrmalmstorg?»

»Hvilken olycka?»

»Lugn, mina vänner, det hände dem, potz donner, ingenting», sade Schulenberg skrattande.

»Quelle bourgeoisie!» utbrast Laforme, efter att utförligt hafva berättat tilldragelsen på torget föregående afton, i det han med en öfverlägsen min betraktade de öfriga kunderna. – »En dame ur le monde får icke längre åka på gatan utan att offenseras af dessa tölpiga borgare!»

»Och det är denna populace, som vill råda i republiken och deltaga i statens sekreta göromål», läspade den lille bleke med en föraktlig åtbörd.

»Donner Wetter, skall mans icke éducera den med järnhandskar!»

»Mais voilà la conséquence», läspade Laforme, »man gör alla dessa infödda skrifvare till noblesse, så snart de kunna skrifva en supplique på en lönande tjänst – och låter gammal fri adel tjäna endast för äran. – Att populacen ej kan égardera en dylik lös blandning, som man här i landet kallar noblesse, är icke underligt. – En person som icke brukat peruk och afrakadt skägg förr än vid fyratio års ålder; – quel chevalier? Det Buddenbrockska vapnet lyste i ögonen på dem – eller hur mon ami?» återtog han, i det han med ett retsamt småleende vände sig till Meijersdorff.

»Pendard, que tu es!» skrek Meijersdorff utan att höra de sista orden, i det han tog en liten kypargosse, som, intet ondt anade, såg ut genom fönstret, i örat. »Din herre gör sitt kaffehus till en riktig ölkrog, där snart en homme de qualité icke kan visa sig.»

»Quel horreur!» utropade Laforme, höjande på axlarna, i det han kastade en blick på Svenske. »Hur litet förstår sig icke folket här på att lefva som gentilhommes. Nej, tacka vet jag Paris. Hur förtjusande var du icke sköna stad. Och dessa förtjusande soiréer, komedier, operor, la belle Lucinde!» Liksom öfverväldigad af sina minnen, började han med skorrande stämma att gnola Lucindes vackra air:

Tircis, je ne veux point refuser

Ce que vous pourrez demander.

L’amant, qui nous a su toucher

A droit de tout prétendre.

A! La la lalala lahaa!

»Tyst med dina kärleksvisor!» afbröt honom Schulenberg. »Du narrar ju hit allt folket på torget med ditt skrik.»

»Min vackra air, som jag skall sjunga i morgon för la belle Taube, då kungen jagar på Djurgården,» svarade Laforme, godmodigt. »Det är den nyaste air i Stockholm; knappt bekant mer än på några kaffehus.»

»Är det inte ett besynnerligt land vi lefva i», inföll nu den lille bleke ynglingen, »där hvarje liten fröken räknar som en nåd att vara kungens frilla, medan en ärlig kavaljer i godt sällskap ej kan få tala vid en ung dam utom på otaliga omvägar och under sträng bevakning af en hel division gamla tanter!» – »Men, entre nous», fortfor han, i det han sökte gifva sitt ansikte ett högviktigt uttryck, »grefvinnan af Casselstein lär icke längre vara sin konung trogen. Mon frères entreprise är därför måttlig att skryta öfver.»

»Se, mes amis, hvad den bengeln sneglar på oss» afbröt dem nu Laforme. »Hvilken ruskig uppsyn!»

»Er rock, unge man, är bestämdt från kung Orres tid», fortfor han, i det han lämnade sin plats och började på närmare håll fixera Svenske från topp till tå. »Hvilket orent linne, hvilka storkragiga handskar! De äro ju, à tout horreur, glacerade under näsan – och en sådan värja sedan, parbleu! – Ha ha ha! Ett veritabelt stekspett!»

De hånfulla orden och ännu mera skrattet från de öfriga gästerna bragte Svenskes blod i jäsning. Då han inte visste rätt hvad han borde göra, lät han dem en stund hållas med sin mönstring. Men då Laforme lyfte upp hans rockskört och undersökte hans värja, kunde han icke längre underkasta sig deras skämt. Med en kraftig rörelse sköt han de mest närgångne åt sidan och bad dem inte leka alltför oförsiktigt med hans stekspett.

Hans lugna, värdiga uppträdande skulle säkerligen hafva gjort tillbörlig verkan, om han icke haft den egenskapen att bryta på finska, hvilket hos hans åhörare var ägnadt att öka munterheten. Härtill bidrog äfven Lars, som nu trädde fram. Sedan gammalt var denne icke synnerligen gynnsamt stämd mot allt hvad unga adelssprättar hette. Han sökte därför visserligen till en början att med ett godmodigt grin svälja ned stickorden, som haglade kring honom för hans långa hår, lappiga strumpor och storkragade ryttarhandskar. Men man kunde se att gallan sjöd inom honom.

»Blixt och kanoner!» hviskade han i örat på Svenske, »här går icke an att nappas – vakten kommer som en Jehu öfver oss och då blir slutet af visan icke rart.»

Men hans unge herre hörde nu icke mer hans råd. Han hade redan flyttat fram svärdfästet och betraktade med mörka, hotfulla blickar de skrattande kavaljererna, som bildat ring kring honom.

»Välan då, go’ herrar», sade han, då skrattet fortfor. »En mot en! – Och må den som längre vill kackla sin fransyska rotvälska först dansa för spettet, som ni behagar kalla det.»

I det han yttrade dessa ord, satte han hatten på hufvudet och drog ut sin långa värja, med hvilken han gjorde en duktig släng omkring sig.

»Talar du sådant språk, din vettvilling; och vågar du till och med förolämpa det sköna franska språket», sade Meijersdorff, i det äfven han drog sin värja och ställde sig i gard mot honom, »skola vi snart se, om vi icke kunna lära dig à vivre, ma foi!»

»Meijersdorff har rätt», läspade Laforme, i det han sköt sin länstol närmare de stridande, för att så bekvämt som möjligt åse deras envig, »och det kan vara ett lika så godt tidsfördrif som något annat att spetsa upp en sådan där kacklande tuppkyckling – fast det egentligen äcklar mig före middagen att åse blodsutgjutelse. Det strider för öfrigt mot min distinction att slåss med män, hvilka man icke vet, om de ens äro af adel, fast de bära en stor pamp vid sidan.»

Meijersdorff hade redan börjat. Med några invecklade stötar och finter sökte han göra sig förvissad om det motstånd han kunde vänta sig. Då han fann att detta icke var synnerligen stort, roade han sig med att till sina kamraters synnerliga nöje reta den unge mannen, för att narra honom att begå fel. Men Svenske höll sig alldeles lugn för alla stickord. Han hade nog att tänka på hvad han hade för händer. Hittills hade han endast fäktat på lek mot gamle Lars eller några jämnåriga i sin hembygd och han kände därför snart, hur svetten prässades ur pannan på honom vid hans ansträngningar att hålla Meijersdorffs värjspets från lifvet.

»En ters mellan refbenen», mumlade Lars halfhögt på finska bakom hans rygg, »och pass på finten, ers nåd.»

Men detta råd, som Lars gaf i all välmening, höll på att stå hans herre dyrt, ty endast genom skärpt och odelad uppmärksamhet på motståndarens alla rörelser hade han hittills varit i stånd att någorlunda bibehålla jämvikten. I samma ögonblick som han skulle tänka på något mer och söka följa Lars råd, vardt därför hans motstånd försvagadt. Då han sökte utföra den af Lars angifna stöten från det svåra läge, hvari han befann sig, vände nämligen Meijersdorff om sin hand i secunda och lät Svenskes klinga löpa af mot sin, hvarjämte han, samtidigt sänkande spetsen af sin egen värja, gjorde ett snabbt steg framåt och grep med ett

kraftigt tag om fästet på Svenskes värja, som han vred ur handen på honom.

»Parbleu, unge man», sade Meijersdorff, då hans kamrater jublade omkring honom, »man skall vara långt borta från landet för att tro sig kunna lära Meijersdorff parera en enkel ters.»

Den unge mannen svarade icke på de skämtsamma och hånande infall som från alla sidor haglade öfver honom. Han skämdes i sitt innersta för sin dåliga fäktkonst och hade gärna velat börja om på nytt, om icke Lars hållit honom tillbaka. Denne, som själf ville försöka sin lycka, hade redan blottat sin långa huggvärja, då rop hördes från gatan att patrullen var i antågande från slottsvakten. Inom ett ögonblick var rummet nästan tomt på gäster, och Lars, som stannat midt på golfvet, stod där småsvärjande och försagd, undrande hvad som nu stod på.

Svenske väcktes ur sina funderingar af en främmande person i sprättig dräkt och väl pudrad peruk, som förtroligt slog honom på axeln.

»Bra gjordt, unge man», sade han, »själfve Porat skulle icke hafva skött sin klinga bättre. En fint anlagd per quartam, så contravacera och så en stöt under den andres klinga med ligation per secundam, så en volt och därefter denna ypperliga ters och contrafint – en satans vacker stöt! Man bör emellertid vara litet mera varsam», tillade han, i det han försiktigt såg sig omkring och varnande höjde fingret, »då man vill göra en sådan vacker stöt, ty annars går det, som det nu gick. Man mister ett tu tre sitt eget vapen. Detta hände själfve mäster Noëlgrange, som dock är fäktmästare vid det kungliga franska hofvet, och är saken därför intet att sörja öfver. Behagar min herre tömma en liten bägare ratafia? Eller skall det måhända vara Rhenskt? I så fall finns här ypperligt Rotenbleicher.»

»Nej, jag tackar!» sade Svenske, i det han insatte sin värja och aftog hatten.

»Det är dock ganska välgörande. Min herre är förmodligen uppkommen till riksdagen?»

»Nej.»

»Säkert då för någon annan orsak?» fortfor den främmande med ett inställsamt leende. »Skulle min herre emellertid för denna eller någon annan orsaks skull behöfva en god vän, skall undertecknad Bisot, kommissionär för huset Soekort & C:i i Amsterdam stå till ers nådes tjänst.»

»Jag tackar för er vänlighet», svarade Svenske kort, »men jag måste just på stunden aflägsna mig. Ursäkta!»

Och med en bugning, som han sökte göra så artig som möjligt, lämnade han rummet, tätt i hälarna följd af Lars, som hviskade åt honom att pratet om patrullen endast varit falskt alarm, som värden ställt till, för att hans kaffehus icke skulle komma i vanrykte genom något nytt slagsmål.

»En större vildhjärna har man väl aldrig sett», sade Bisot i förtrolig ton till några äldre borgare, som sutto kvar vid sina ölmuggar.

»Att för kungens kärleksaffärer med fröken Taube, eller, som hon nu lär kallas, grefvinnan Casselstein, gifva sig i slagsmål med den skarpaste klingan i hela hufvudstaden – kan man tänka sig något mera tokigt?»

Dessa ord, som tydligen yttrades i afsikt att väcka borgarnes nyfikenhet, hade tillbörlig verkan; ty desse frågade genast, om icke deras alltid så väl underrättade och vidt förfarne vän ville i deras anspråkslösa sällskap smaka på några glas godt Rhenskt, hvilket tillbud Bisot – sedan han några gånger förklarat, att han dagen förut blifvit så väl trakterad af sin vän, gamle åldermannen Smedman, att han icke visste rätt, om hans trägna göromål tilläte att han på detta sätt fortsatte äfven under denna dag – likväl icke i längden kunde motstå.

Af hans berättelse framgick, att den unge mannen varit en af mösspartiets spioner, som sökt lyssna på ett politiskt samtal, som förts vid ett annat bord mellan några officerare af hattpartiet, och att en af dessa med flit sagt några förnärmande ord om fröken Taube – som mössorna nu sökte vinna på sin sida – som kommit den unge mannen, hvilken, såsom alla mössor, hade ett något för hett blod, att utmana dem på duell. »Och därpå, go’ vänner», slutade han sitt anförande, »därpå kunnen I tydligt och klart se att mössorna hafva spioner och slagskämpar i sin sold.»

IV.

Då Svenske lämnade Lafonts kaffehus, styrde han kosan tvärs öfver torget till källaren Gyllene freden, där han, som läsaren torde påminna sig, stämt möte med sin morbror. Men middagstimmen var förliden och han förebrådde sig att han låtit sin nyfikenhet förleda sig att alltför länge lyssna till officerarnes prat.

Vid denna tid spisade man i regeln à table d’hôte. Den numera[4] nästan undantagslöst brukliga portionsspisningen var helt och hållet okänd. På ett bestämdt klockslag, vanligen kl. ett, men äfven tidigare, infunno sig gästerna för att vid ett gemensamt bord förtära de få rätter som värden låtit tillreda.

Då Svenske inkom i källarsalen på Gyllene freden, var därför denna nästan tom. Alla gästerna hade för en god stund sedan, efter hvad värden berättade, aflägsnat sig. Hans högvördighet biskopen hade emellertid icke varit bland dem. Han brukade eljes hvarje dag, försäkrade värden, hedra stället med sin närvaro.

Det dröjde dock icke många minuter, innan biskopens magra skepnad visade sig i dörren. Att dagens öfverläggning inom sekreta utskottet varit häftig visade sig otvetydigt på hans stela, pergamentslika ansikte, hvilket utmärkte sig för en mer än vanlig liflighet.

»Den afgörande dagen närmar sig mer och mer», sade han tyst till Svenske, i det han lämnade sin kappa och hatt åt den bugande värden, som skyndat fram för att mottaga dem. – »Och kroppens nödtorft bör ej få stå tillbaka för viktigare värf, eller hur, mäster Peter?» fortfor han.

Den kruserlige värden svarade endast med många bugningar, i det han diskret drog sig tillbaka.

Utan att vidare bevärdiga honom fortfor han därför, vänd till Svenske:

»Men våra motståndares antal tillväxer för hvarje dag. Det är också lättare att med förflugna planer hänföra en obetänksam massa än att sedermera bringa samma planer till verkställighet. – Men äfven du, min son, ser upprörd ut», afbröt han sig, i det han kastade en forskande blick på den unge mannen; »har något händt dig?»

Svenske berättade nu utförligt uppträdet på Lafonts kaffehus och yttrade sin ledsnad öfver att han icke bättre kunnat lägga band på sitt sinne.

Biskopen lugnade honom emellertid med den förklaringen, att det icke var så ovanligt att ungdomen vid riksdagen kifvades. En ärlig tvekamp mellan unga män, oaktadt den kanske icke till fullo kunde anses öfverensstämmande med den heliga skrift, hörde ej till våra svåraste synder. Hvad som försvårade saken var dess politiska sida. ’Parva scintilla neglecta magnum sæpe excitat incendium’, säger Curtius, sade han; »våra motståndare skola helt säkert icke underlåta att uppdikta de värsta historier med sammansvärjning, förräderi och uppror. Men må hvar dag hafva sin omsorg och sin plåga. Nu skola vi icke mer tänka därpå, utan i stället se till hur det kan gå med verkliggörandet af dina framtidsplaner. Jag har redan talat vid några vänner. För närvarande synes ringa utsikt vara för handen, att du, oaktadt din fars förtjänster, skall snart lyckas få rekommendation till något regemente. Men vi skola hoppas att det reder sig!»

»Du är mycket god som tänker på mig», sade Svenske, rörd, i det han fattade biskopens hand.

»Inga tacksägelser, min son! Se i stället till att du får något af den här fårsteken, det mesta är redan uppätet, och resten är bara ben och senor, men sero venientibus ossa, det är uttydt: den som kommer sist till kvarnen får sist mala. Vi få vara nöjda, om Peter vill gifva oss något alls denna tid på dagen.»

Deras enkla måltid var också snart slutad. Kräsligheten i mat hörde icke till denna tids hvardagslif. Den var hänvisad till de större kalasen, hvilka också till följd af de prof, som de kunde ställa på gästernas matsmältningsorgan, hade allt skäl att fordra en långvarig förberedelse och en grundlig efterföljande späkning. Sedan därför fårsteken med vattenlingonen och de ättikdränkta portulaksstjälkarna var affärdad, återstod endast den magra köttsoppan och med denna och några »fattiga riddare» var måltiden slut. Som biskopen strax på eftermiddagen skulle deltaga i sitt stånds öfverläggningar, tog han genast afsked af Svenske, hvilken han emellertid gaf det rådet att se sig något om i staden, tills dess de, som öfverenskommet var, skulle besöka tant Beata.

Då Svenske lämnade Gyllene freden, styrde han sin kosa framåt Österlånggatan, som denna tid var en af hufvudstadens finaste gator. Hans afsikt var att taga det under byggnad varande slottet i närmare ögonsikte. Detta var nu till sina yttre delar nästan fullbordadt; men på södra sidan återstod ännu åtskilligt att fullständiga. Sålunda voro för tillfället en del arbetare som bäst sysselsatta med att fylla den djupa slottsgrafven. Den bredvid liggande Storkyrkan var äfven under reparation. De många små och låga handelsbodar, som på alla sidor omgåfvo henne, skulle bort, på det att stadsarkitekten Carlbergs snille skulle få tillfälle att visa ett mästerprof på sin konstnärliga storhet genom att gifva åt hufvudstadens dôm det smaklösa yttre, hvari densamma ännu den dag i dag är befinner sig.

Då Svenske vikit om hörnet af det nya bollhuset och stod försjunken i slottets betraktande, fästes hans uppmärksamhet på några män och kvinnor i den bakom nämnda hus liggande trädgården. Deras besynnerliga klädnad, på en gång bjärt, lysande och trasig, sade honom att de måste tillhöra det under sista tiden så mycket omtalade Svenska komediantsällskapet, hvilket för penningar gaf föreställningar i bollhuset två gånger i veckan, och hvilka föreställningar han senast på förmiddagen hört mycket omtalas på kaffehuset. De skulle samma afton kl. 5 uppföra en större komedi i tre »öppningar», kallad Plutus eller mammon. Enligt affischen skulle åskådarne förnöjas icke blott med hörseln utan äfven med synen genom många snillrika maskiner, luftsprång och intermeder. Hans nyfikenhet – han hade aldrig förr hört en komedi omtalas, än mindre sett någon sådan uppföras – hade blifvit väckt, men hans morbror hade alldeles ogillat hans plan att åse föreställningen. »Oaktadt det i det hela taget icke kan få anses som något groft slöseri, hade han sagt att betala sina 16 styfver, för att få se deras konster», »är dock vårt fäderneslands närvarande tillstånd så allvarligt, att det bör betaga oss all lust efter dylika fåfängliga njutningar och i stället gifva oss en verklig anledning till sorg efter Guds sinne, som också ensam kan åstadkomma bättring.»

Biskopen hade äfven talat om komediernas hedniska ursprung. »De romerska hedningarne hade afsett med dem att, som de sade ridendo castigare mores eller, med andra ord, velat genom dem införa den utvärtes dygd, som de funno i det blotta sunda förnuftet. Men detta gagnade ju för oss kristna, hvilka redan genom födelsen vore delaktiga af Guds rena ord till rakt ingenting. Guds ord upptäckte tillräckligt för oss vårt invärtes fördärf genom allehanda lärdomar och förmaningar, hvilka också ensamma ägde tillräcklig kraft att förmå oss – om vi det ville! – att bortlägga det onda och förnyas till det goda.»

Dessa ord från hans vördade morbrors läppar hade gjort ett djupt intryck på Svenske. Tanken på att han kanske om igen skulle ådraga sig några spefåglars hånfulla ord och blickar för sina urvuxna, gammalmodiga kläder förjagade nu sista resten af begär hos honom att åskåda dylika sällars konststycken. Det var därför med en viss förargelse, som han såg sig utsatt för det skrattande komediantsällskapets blickar.

»Vid alla Bacchi prästinnor», hördes en hes karlröst öfver de skrattande fruntimmersstämmorna, »liknar icke den här unge mannen på ett hår bror Köppel som den stolta fattigdomen. Se blott hvilken min! Kanske han är lappkungen som skall inspektera vår nya habit.»

Nu visade sig mellan syrenbuskarna ett magert kvinnoansikte, hvilket, till följd af en stark påläggning af blyhvitt och karmin, påminde Svenske om de gamla helgonbilder han sett hemma på kyrkvinden.

»Akta dig Trundman att du icke råkar illa ut, som du gjorde här om dagen, då du ville agera Carion för stadsgevaldiern ner på skeppsbron.»

»Lappri, Filine, den här ser sannerligen icke så farlig ut. I ska’ få se, go’ vänner, att det är en officer från provinsen, som vill låna ut pengar åt våra bankobetjänter.»

»Konsterna stiga och vetenskaperna komma i anseende,» inföll den som kallats Köppel – en lång, mager man, iklädd en utsliten, gräsgrön rock och bärande kalott på hufvudet i stället för peruk –. »Men jag tror snarare att han kommer från min vän Harpagon, som inte vill tvätta sig för att kunna spara på vattnet.»

Detta svar uppväckte säkerligen glada minnen, ty hela sällskapet började nu att skratta med full hals.

Svenske, som icke onödigtvis ville gifva näring åt deras skämt, men icke häller velat vika för första stöten, ansåg nu tillfället lämpligt att draga sig ur spelet, hvilket äfven lyckades honom utan vidare obehag, genom att gå in i slottsporten som stod öppen. Väl inkommen på borggården, tog han sedermera af på vinst och förlust in åt en mörk hvalfgång. Utan att närmare efterhöra om det var tillåtet eller icke, fortsatte han med hastiga steg tills han kom till en bred stentrappa. Nu var hans tanke att vända om; men han kunde icke motstå sin nyfikenhet, utan beslöt efter någon tvekan att fortsätta. Utan att han själf riktigt visste hur han kommit dit, stod han någon stund senare i en praktfull sal, som med sina höga fönster vette utåt Logården. Åbo gamla slott hade varit det största boningshus, som han dittills skådat, och det höga rum med grant utsirade tak, hvari han nu befann sig, det bonade golfvet samt framför allt den vackra utsikten från fönstren väckte därför, som naturligt var, hans både förvåning och beundran.

Om han icke haft så mycket vackert på en gång att studera, skulle han icke underlåtit att i fönstret bredvid lägga märke till en äldre man, som med lika förtjusning tycktes försjunken i åskådandet af det rörliga skådespelet nedanför på strömmen, och hvilken, för att göra det ännu bekvämare för sig, nästan helt och hållet uppkrupit i den djupa fönsternischen. Hans yttre tycktes utvisa en man ur den välmående medelklassen, en borgare, som icke lyckats att vid ölmuggen till fullo förstöra de pengar, som gynnsamma aftal på Tyska stallplan eller utanför Guillemot’s kaffehus inbringat. Växten var hög och fetlagd och bredden mellan axlarna tydde på försvarlig styrka. De stora, ljusgrå ögonen, hvilka matta och intetsägande sköto fram likt kaninögon ur det pussiga ansiktet i förening med hans tjocka läppar antydde lusta efter sinnlig njutning, kanske äfven vana vid ringa tankeverksamhet.

Kläderna voro tarfliga. Den röda västen, som bjärt stack af mot den grå rocken, var försedd med ett delvis urblekt guldbroderi. Såväl den som rocken var nedfläckad af minnen från mer än ett middagsmål. Dräkten fullständigades af ljusgrå redgarnsstrumpor, en hvit halsduk med långa spetsändar samt gammalmodiga skor utan spännen, men i stället försedda med stora röda bandrosetter, länge sedan ur modet. På hufvudet satt en gulhvit allongeperuk, hvilken i vida lockar nedföll på axlarna.

Svenske tog det därför ganska lugnt, när mannen, då han blef honom varse, väckte honom ur hans funderingar genom ett slag på axeln.

»Hvad gör mans här min unge man?» frågade han med stark tysk brytning, under det han nyfiket betraktade Svenske. »Hör mans bara på, mein Herr», fortfor han, då Svenske icke svarade, »hvad vill en sådan man här att göra? Här är kungens gemak.»

Svenske, som trodde att hans gammalmodiga klädsel var på väg att skaffa honom något nytt obehag, svarade kärft, att han icke trodde att det rörde någon hvar han stod, då han icke gjorde något ondt, och undrade om den som frågade var borgmästaren eller stadsfiskalen.

»Beim Teuffel, tager icke den man mig för en borgmästare. Det borde Aulœvill höra», sade den okände småleende – Hans röda ansikte utvisade i själfva verket höjden af nöje. – »Nein, beim Gott, mein lieber Herr!» fortfor han, »jag är ingendera. Och Ni må gärna se så mycket mans vill. Ach, du Gott! Att taga mig för gubben Aulœvill!» – han skrattade så, att tårarna stodo honom i ögonen – »Mein Herr är från landet, kan jag förstå?» återtog han i det hans stora rödsprängda ögon, som det tycktes med synnerligt välbehag fäste sig vid huggvärjan och kraghandskarna.

Svenske var icke alls belåten med den närgångna mönstringen. Och det var icke utan en viss näsvishet både i ton och åtbörder som han anmärkte: »att det

tydligen kunde ses på min frågvise »min herre» att han icke vore från landet, ty där höll man sig snygg och ren, äfven om man icke hade så fina och välskurna kläder.»

Men gubben tog anmärkningen med orubblig godmodighet, anmärkande endast att det var ett dåligt tidens tecken att ungt folk klandrade allt nu för tiden. »Men hvad heter han, min vän?»

»Mitt namn är Svenske», svarade denne och rätade på sig. »Dopnamnet har jag fått efter vår högstsalige konung, Carolus vid namn. För öfrigt har min herre gissat rätt, att jag är från landet.» Han vände sig i detsamma om för att gå.

»Godt namn att brås på!»

»Ja, det är det», svarade Svenske, som missförstod uttrycket. »Och gifve Gud att vi hade honom ännu i behåll i dessa dåliga tider, då skulle icke en ung adelsman antastas, hvart han gick, både af kavaljerer, komedianter och sådana här krämare, endast för att han icke har rocken fullsatt med franskt glitter, eller saknar en sådan där lingarnshätta på hufvudet som min herre tyckes yfvas öfver.»

»Sakta, mein Herr, kungen tycker icke om att man talar så högt.»

»Kungen bor mans inte här ännu», sade Svenske, härmande den andres viktiga min, då han tyckte att dennes förmynderskap började gå för långt, »och för öfrigt ger jag den här kungen en god dag. En ung adelsman, som vill göra gagn och skaffa sig fram i världen, får gå och drifva här sysslolös omkring, utan att kungen har så mycken makt, att han kan skaffa honom ens en fänriksyssla. Allt skall gå genom det sekreta rådet eller hvad de kalla det vid riksens ständer.»

»Pots tausend, hvad säger man om kungen?» afbröt honom den okände med något sträfvare tonfall, i det han rätade upp sin stora kropp och sökte intaga en soldatlik ställning; »denk er doch etwas besser nach ein ander mal!»

I detsamma gjorde han en militärisk vändning mot dörren för att aflägsna sig, då en ung kavaljer inträdde från den motsatta dörren och till Svenskes icke ringa förvåning gjorde en djup bugning för den gamle mannen. »Hans Maj:t», sade han, »signalen är hissad på Logården och sluparna ligga i ordning att öfverföra jägarne.»

»Väl, von Buddenbrock, då vilja vi strax infinna oss.»

»Kungen själf», mumlade Svenske. Det gick formligen omkring i hans hufvud. Men han sansade sig genast. Han hade hört berättas, mindes han, att kung Fredrik var en god och mild konung. Icke vetande rätt huru han skulle te sig, och ytterligare förvirrad genom de blickar, hvarmed kungen och hans unge kavaljer betraktade honom, tog han slutligen ett steg framåt och föll på knä, i det han med några osammanhängande ord sökte uttrycka hur olycklig han kände sig till mods öfver att hafva tagit den glorvyrdigste konungen, landets fader, för en vanlig människa, hvarför han i sin djupaste undersåtliga ringhet bad om tillgift.

Det godmodiga leende hvarmed konungen åhörde hans anförande lugnade honom. »Ja, mitt namn är Friedrich», sade konungen och vinkade åt honom att stiga upp. »För öfrigt är jag visserligen intet annat än en vanlig människa; och ingenting kan väl vara likare en konung än att vara en människa. Men jag har hört min unge man rekommenderas af en utaf mina vänner,» återtog han, med en nådig böjning på hufvudet, »och det är icke utan att jag är skyldig er en återtjänst. Friedrich glömmer aldrig en tjänst – var vår frände Carolus stor i striden, kan Friedrich visa sig stor i friden.»

Då Svenske icke kunde återhålla några utrop af förvåning, afbröt honom konungen:

»Beim Gott! Unge man, jag vet allt; – von Buddenbrock här har redan omtalat alltsamman. Historien går ju för öfrigt hela staden omkring! – Men man får icke vara så hetsig af sig, äfven om man är i sin goda rätt och vill taga en vacker dams parti. – Man skall hålla sin värja i styr, såsom vi en gång för alla befallt. – Emellertid vilja vi nu», fortfor han efter en stunds tvekan, »till straff för att unge man, genom att draga svärd i residenset, brustit aktning för kungens närvaro ålägga honom att hela aftonen vara i denna tråkiga mans sällskap, hvilken under en hel förmiddag icke kunnat berätta för konungen en enda galant historia, utan endast hållit bedröfliga sorgetal öfver sin far, generalen i Finland, eller om ryssar och kosacker som bränna folk lefvande.

Och här har mans till andra kläder», fortfor kungen godmodigt – då Svenske bugande afhörde hans befallningar – i det han började en undersökning af sina stora västfickor, hvilken emellertid icke ledde till något resultat; ty sedan han fortsatt därmed en stund – och detta så grundligt, att han vände ut och in på fickorna – sade han med samma godmodiga leende: »Potz donner! Den skälmen Dalin tog verkligen den sista dukaten från kungen i dag!»

Nu öppnades dörren och en medelålders man, klädd nästan alldeles lika med konungen, steg öfver tröskeln.

»Broman» sade konungen, vänligt framräckande sin hand för att kyssas, »välkommen! Vi borde egentligen vara ond på dig, då vi hela långa eftermiddagen fått sitta här ensam och endast kunnat roa oss med att se på gubben Blom, hur han lastar in veden där nere. Men hvar har man varit hela långa dagen?»

»Ers maj:t, trägna göromål; penningebekymmer –», började Broman med ett inställsamt småleende, under det han gjorde en djup bugning.

»Potz donner, man; – redan slut? Sverige skulle vara ett riktigt Peru, för att vår kommersiepresident skulle vara en honnett man. Men vi vilja tala en annan gång därom. Hur var slutet på historien vi fick löfte om? Vi älska icke böcker och vilja därför hälst hafva deras innehåll omtaladt för oss.»

»Menar Ers maj:t historien om de nio fångade björnungarne?»