The Project Gutenberg eBook, Lifvet på Island under sagotiden, by Hans Olof Hildebrand Hildebrand

LIFVET PÅ ISLAND
UNDER
SAGOTIDEN.

AF
HANS OLOF HILDEBRAND HILDEBRAND.

STOCKHOLM,
JOSEPH SELIGMANNS BOKHANDEL.

STOCKHOLM,
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1867.

FÖRORD.

Följande framställning af det forntida lifvet på Island har tillkommit i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar Kommitterade för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, hållit å Stora Börssalen den 11 Februari och de fyra följande måndagarna innevarande år. Min afsigt, när jag valde detta ämne och då jag nu, till en del i följd af uppmaningar från olika håll, utgifver föreläsningarna, har endast varit att sprida kännedomen om den på historiska källor rikaste afdelningen af Nordens forntid, icke att komma med splitternya frukter af egen forskning.

De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt lösta. Att på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en menniskoålder eller mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid och krafter medgifva, uppträda som medarbetare för ernåendet af detta för oss högvigtiga mål. Den förberedande öfversigten af det redan undangjorda arbetet, har jag här velat i utkast meddela.

De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen, rådfrågat, äro Vigfússons afhandling om Timatal i Islendinga-Sögum, samt hans inledningar till Eyrbyggja-Sagan och de af honom och Möbius utgifna Fornsögur, Maurers afhandling Die Entstehung des Isländischen States und seiner Verfassung och hans stora arbete, Die Bekehrung des Norwegischen Stammes samt Weinholds Altnordisches Leben. Genom att här nämna dessa författare och härmed uttala min tacksamhetsskuld till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från upprepade citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt af en annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, beröfvad äran af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter har jag deremot beröfvat mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda punkter, i hvilka jag varit af olika mening med mina föregångare.

Dasents förträffliga upplaga af Burnt Njal kom mig tyvärr ej tillhanda förr än under loppet af tryckningen.

Stockholm den 31 Maj 1867.

INNEHÅLL.

RÄTTELSER.

(Dessa har rättats.)

1.
Utflyttningen till Island.

Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar, men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga, det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd, åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt kommande slägten.

Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill jag framställa det forntida lifvet på Island.

Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor. Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia, om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes, jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss eller icke.

Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius, kallades från sin verksamhet härnere år 865 — ett af de få årtal i vår äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke till vår historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!

Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen, genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord, “vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten, att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s. att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår, då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade, möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild, för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.

Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter, och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod, att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde vara något att försöka.

På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år 874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller, såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.

När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga, ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem gudarna leda sig vid valet af boningsplats.

Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare. Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877 fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der, som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes), förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom till Island.

Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.

På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge, bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.

Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen, ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.

Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara sig i det yttre — farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100 fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med 300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.

Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde, öfverfölls i Norska skären och togs — för kung Haralds räkning.

Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet. “Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom, for han i viking i österväg — till Östersjöns östra stränder — och vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen. Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt, hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens räkning tagit hans skepp — de voro konungens fränder — dödar en af dem och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte på sin konung.

Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27 år gammal.

Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf, dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren. Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda af konungens farkoster var hål hugget i botten.

Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått — Thorolfs skepp, som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs skepp fick följa hans fränder till Island.

Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor. Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.

Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord. Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter, att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de nuvarande Hebriderna, men — för egen räkning. Då drog Harald in hans egendomar i Norge.

Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till dessa senare — de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd — och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem. Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på nåd eller onåd.

Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom — den s. k. skuldaliden — och många vänner dessutom samt sitt bohag samt större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning, på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga, snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det gamla templet i Norge — den ena var öfverst utskuren till en bild af Thor — kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.

Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.

Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890 och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna — det är endast de märkligaste, jag omnämnt — spridde sig hastigt och lockade mången, som tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.

Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr), den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar — sagan tillägger honom begge hedersnamnen — och måste vika för öfvermakten. Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe. Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af Kettil Plattnäsas döttrar.[7]

En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades Anund träfot.

Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga, om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9].

Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de, som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten, till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet, betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och qvad:

Likt böljan är det onda

Lifvet för spjuthvässaren.

Hafvets gångare

Hastar till fjerran land.

Länder rika och vänners flock

Lemnar jag och till slut —

Klent är bytet, får jag

Kallbak och lemnade åkrar.»

“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna en del af sin jord och då stannar Anund.

Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge. För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann Grönland.

Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande omständigheter, de foro dit — för ro skuld. Hur mången af oss skulle väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig. Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?

Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka sig en fristad i något annat af Nordens länder — det var ju mången, som hade fränder i alla tre — men han gör det icke. Det skall vara god landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill han ensam stanna efter.

Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden, enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag framdeles får påpeka.

I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan, när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät, men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade, der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna — och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa stormarna.

Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år 888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig, den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.

Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200 år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080 och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn — de Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika — samt t. ex. tvenne trälar — Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera — och tre hemmamän — samme Geirmund hade åttatio — så blir den nyss uppgifna siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning, torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande. Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår — så hade ön år 1786 tiotusen invånare mindre än tre är tidigare — och oberoende af dessa tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.

Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.

Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i våra bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde finnas en särskild sakernas ordning.

Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.

Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor, som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen, likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.

I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo, var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden, detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.

Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna, landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och samtiden utfört.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet. Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön — här var ingen brist på stridigheter — utan de foro ut, härjade för egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.

Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren. Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000 och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före, huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.

2.
Land och folk.

Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda. Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på Skotlands kust ungefär hundra.

Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest — åtminstone under större delen af landnamstiden — man fick jord för allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser, hur tegarna legat och dikena gått.

Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s. något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark, Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet.

Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar, som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet; endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda. Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket.

Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa. Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill, att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar, af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa, kyliga vintern — och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden, af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt, och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström, som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden, som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig, söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen — hvem af oss ville väl der söka ett hem? Och likväl — för att nämna ett exempel — när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande, rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.

Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre. Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom Åker, Åkersnäs, Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.

Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om man har skäl för antagandet, att skogen — han bestod förnämligast af björk samt i någon mon äfven af vide och rönn — derjemte var högväxtare, torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen blef till slut omöjlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog slut och sedan fick enhvar föra det goda, han förvärfvat, hem till sig och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt.

Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro — utom på ett ställe — vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen, utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.

Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen. Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot marken och förarens rop!

Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en kulen höst, der

— “rundt omkring bär jorden af sig sjelf

en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,

och gyllne äpplen glöda mellan löfven

och röda drufvor hänga på hvar gren

och smärta pelarstammar grönska der,

omhuldade af söderns rika rankor.“

Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand, der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått. Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan like. Och här — jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert.

Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne. Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig. Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller fornålderssagorna.

Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka, rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt, som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till, när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild berusning — ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara mäktig — det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur striden på Vigrafjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig. Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom, gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann man — en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de framsatta rätterna, osten och skyret — den löpnade, vasselfria mjölken — och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern.

Höggo vi med svärdet.

Högt fröjdar mig jämnan,

att Balders faders bänkar

bonade vet jag till festen.

Drickom öl nu genast

ur djurets krokiga horn.

Sorg ej kämpen för döden

känner i höga Fjölnes hus.

Icke jag skall för ängslan

skämmas i Odens salar.

Höggo vi med svärdet.

Här skulle nu alla

Åslögs söner med svärden

hvassa striden väcka,

om de med visshet visste,

hvad vederfares oss,

hur många ormar

etterfulla mig slita.

Sådant möderne fick jag

sönerna, att hjertat duger.

Höggo vi med svärdet.

Har jag femti gånger

folkens strider främjat,

femtio och ännu en.

Minst jag trodde af män,

att mig vara skulle

(ung jag lärde udden färga)

annan konung större.

Oss månde Äser bjuda;

ej åt döden jag sörjer.

Detta vill jag lykta.

Diser hem mig bjuda,

som från Härjans salar

Oden till mig skickat.

Glad skall jag öl med Äser

i högsätet dricka.

Lidna äro lifvets stunder

Leende vill jag dö.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“, försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla, korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den sången kallade de gamle för den “höga sången.“

Med tänkande sinnet

skall ej mannen skryta,

hellre med hugen försigtig.

Då när en klok och förtegen

kommer till gården,

sällan får varsam skada,

ty trognare vän

träffar mannen aldrig

än manvett mycket.

Tigsam och tänksam,

tilltagsen vare i striden

konungens afkomma.

Glad och frimodig

finne man kämpen,

tills honom döden drabbar.

Oklok man

alltid tror sig kunna lefva,

om han fejder flyr.

Men åldern gifver

Honom ingen frid;

om ock gamarne ge den.

Oklok man

alla tar för vänner,

som vänligt välja orden,

men han känner,

då han till thinget kommer,

att förspråkare har han få.

Afväg mycken

är till onda vännen,

bor han ock vid banad väg;

men till god vän

ligga genvägar,

vore han ock fjerran faren.

Bo är bättre,

om ock det litet är,

herre är enhvar hemma.

Blodigt är hjertat

hans, som sig bedja skall

mat till alla mål.

Med vapen och kläder

skall du vännen glädja,

med det å honom sjelf synes.

Gifvande och återgifvande

äro vänner längst,

om det alltid varder väl.

Vännen sin skall

mannen vara vän

honom och hans vän.

Men sin oväns

skall ingen man

väns vän vara.

Vissnar tall,

som ståndar på torpet

värmer henne ej bark ell’ barr,

så är den man,

som ingen älskar.

Hvi skulle han länge lefva?

Dör fänad,

dö fränder,

dör en sjelf —

jag vet ett,

som aldrig dör,

domen om dödan man.

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion. Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra. Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn, liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen, som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare, på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål, så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.

Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna, drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken, innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.

Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders hednatid — Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen en Christusbild från medeltiden — och man kan derför icke yttra sig i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande, ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien, ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade innehållet.

Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden, allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen, omfattande undersökning.

Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande en särskild klass med högre insigt — ett antagande, som allför ofta möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet, se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.

Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden skarp, komma till den sista striden.

Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt, synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders tro och lära, när Oden spörjer henne till:

Hvi frågar du mig?

hvi frestar du mig?

Allt vet jag, Oden,

hvar du dolt ditt öga

i den klara

Mimes brunn.

Mjöd dricker Mime

morgon hvarje

af valfaders pant.

Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej, att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!

Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid, ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det “ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende rene, vardt ryckt ifrån dem?

Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en mensklig kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige, som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.

Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till en början se honom i hans hem.

Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor; ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.

Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att vara försigtig, när man inträder i ett hus —

Vinklar alla

du väl omskåde,

förr’n in du träder,

ty ovisst är att veta,

hvar ovänner sitta

å bänken inne.

Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna öppna för oss.

Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne skepp — om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod — genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.

Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen. Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna, forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget. Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och värma. Ljus tändas först till natten.

Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att

vägkost värre

får ej mannen

än öfvermått af öl.

Ty mindre vet

af vettet mannen,

då han mera dricker.

Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro upphängda på stolparna öfver bänkraderna.

Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått, till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?

Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar, allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag icke kan underlåta att här påminna om den.

Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig eller slår hop sina händer.

Gingo jarlar,

allkloke, fram,

som henne sorgen

stilla tänkte.

Fastän Gudrun

ej gråta kunde,

var hon sorgsen,

hjertat ville brista.

Suto herrliga

jarlabrudar,

guldbeprydda,

hos Gudrun.

Hvar af dem sade

sitt lidande,

som de bittrast

burit hade.

Då qvad Gjaflög,

Gjukes dotter:

“Mig vet jag på jorden

fröjdelösast;

har jag fem männers

fall utståndit,

tvenne döttrars,

trenne systrars,

åtta bröders.

Dock jag lefver, ensam.“

Fastän Gudrun

ej gråta kunde,

var hon sorgsen

öfver makens död

och djupt bedröfvad

vid förstens lik.

Då qvad Härborg,

Hunalands drottning:

“har jag hårdare

harm att säga;

mina sju söner,

sunnanlands,

min man, åttonde,

i strid föllo.“

“Fader och moder,

fyra bröder,

dem på vågen

vinden svek;

böljan slog

mot skeppets bord.“

“Sjelf skulle jag smycka,