ANNA-CLARA OCH HENNES BRÖDER
EN BOK OM BARN
AV
HASSE Z.
FJÄRDE TILLÖKADE UPPLAGAN
MED TECKNINGAR
AV
EIGIL SCHWAB
STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1921
[INNEHÅLL.]
ANNA-CLARA
OM ANNA-CLARAS FÖDELSE.
Anna-Clara kom sist av tre. Och hennes moder blev mycket glad då hon äntligen kom. Hennes fader blev också mycket glad, men han visade det icke fullt så mycket, ty han var en man.
Anna-Clara föddes en söndag, mitt i vintern, en mörk och tråkig februarisöndag, så tung och dyster som endast en vintersöndag i en stad kan vara.
Gatorna lågo öde och tomma, ty människorna ville inte gå ut i detta råa väder.
Då klockan blev fem, gick Anna-Claras moder och fader för att äta middag på en restaurang. Icke därför att de brukade göra det, utan därför att två av deras vänner, som också voro gifta och leddes om söndagarna, bett dem om sällskap. Människor som varit gifta några år, ha ofta mycket svårt att vara ensamma.
På restaurangen var det inte mycket folk. Anna-Claras föräldrar hade valt denna lokal just därför. De visste att de skulle få vara ensamma med sina vänner.
Och så blev det en festmiddag denna döda tråkiga söndag. Detta trots att ingen hade menat det. Det var den femte gästen som ordnade om alltsammans och vände en enkel tråkig söndagsmiddag till något helt annat än vad man tänkt från början. Den femte gästen var Anna-Clara. Hon kom inte till början av middagen—men så var hon ju heller inte bjuden, så hon visste ju inte om att hon skulle passa tiden. Hon kom till fågeln.
Hennes moder reste sig och sade:
—Jag tror ...
Och sedan hände en hel mängd i flygande fläng. Telefon—en bil—och en man som stod ensam kvar på trottoaren, barhuvad, tittande efter vagnen som försvann.
Anna-Claras moder ville vara ensam då hon mötte sitt barn.
Mannen gick tillbaka till vännerna. Han såg sig omkring. Det var som han aldrig förut sett detta rum. Där hängde en vaktmästare mot en vägg och där satt en kassörska vid en pulpet. De sågo trötta och döda ut.
I detta ögonblick kanske—
Han sprang ut i vestibulen. Någon ringt? Hör efter noga!
Där kom en gammal man in i matsalen. Han satte sig vid ett fönsterbord och såg på matsedeln med den trötthet i blick och min som man ofta finner hos de gamla uteätarna.
En vaktmästare kom rusande från vestibulen. Anna-Claras fader såg honom komma och sprang emot honom.
Telefonens mikrofon låg på ett litet bord avlyftad från apparaten. Mannen som kallats, tog luren i sin hand, såg på den och tänkte: ett ord är nyckeln, till liv eller död.
Han hörde sin egen röst och så i sitt öra en annans, som sade:
—Tänk det var en flicka!
Han släppte luren och sprang uppför trappan till matsalen. Scenen var ny mot nyss. Vaktmästaren vid sin vägg såg glad ut, fröken vid pulpeten smålog och den gamle uteätaren gjorde en gest som ville han säga: Sitt ned unge man och dela en flaska vin med mig!
Visste de vad som hänt?
Han stannade framför vännerna och ropade högt:
—Nu har hon kommit—Anna-Clara! Hon hälsar så mycket!
Han kände det som han plötsligt fått lust att skåla med hela lokalen, med vaktmästaren vid väggen, med fröken vid pulpeten och med den gamle uteätaren—men han gjorde det inte, ty han var en behärskad man.
De hade somnat då han kom. Han smög sig fram och såg på dem. Modern låg med händerna knäppta som till bön. Han såg på henne och med en glimt av avund tänkte han:
Så lycklig har jag aldrig sett henne.
Och Anna-Clara—
Han kom ut. Emanuel, som var åtta år, stod i dörren. Hans ögon lyste av tusen nyfikna frågor.
—Är det sant, sade han, att hon är oppnäst?
—Ja, sade fadern, det är sant!
Han låg vaken och tänkte. Så sprang han plötsligt upp ur sängen och in till Emanuel.
—Jag ville bara veta, sade han, om du hade något emot, att hon var oppnäst.
—Nej, för all del, svarade Emanuel, som alltid varit så viktig, för mej får det vara hur som helst med den näsan, jag tyckte bara att det var så skojigt.
Det gamla daluret slog 12 korta snabba slag. Därute stod vinternatten mörk och tung. Men ingen katt jamade, ty man var ännu bara i februari.
RELIGION.
Då Anna-Clara var sju år och gick i första förberedande klassen kom hon en dag och begärde en psalmbok.
—Hur så, sade jag.
—Därför att Gunvor har en i morgonbön som hon är så mallig över.
—Det är möjligt, svarade jag, men jag har inte hört, att så små flickor behöva psalmbok.
—Men Gunvor har en.
Alltså gick jag för att köpa en psalmbok.
Det finns många olika psalmböcker. Små, vackra böcker med mjuka skinnband och guldkanter på bladen och så stora böcker med enkla rediga bokstäver. Jag bestämde mig för en sådan, ty den var billigast och barn böra tidigt vänja sig vid sparsamhet, framför allt i allvarliga ting.
Jag skrev Anna-Claras namn i psalmboken och gav henne den efter middagen. Hon blev nästan lika glad som då hon fick sin första boll. Hon tog boken och sade:
—Den är precis likadan som den Gunvor har. Varpå hon gick in för sig själv och stängde dörren.
Jag satt en stund och tänkte över fallet, tills jag—må gentlemännens alla helgon förlåta mig!—gick fram till dörren och kikade genom nyckelhålet.
Där stod Anna-Clara mitt i rummet framför den stora spegeln. Psalmboken höll hon uppslagen framför sig och med sin falska röst sjöng hon ur boken. Då och då tittade hon i spegeln för att se hur hon gjorde sig. Ibland satte hon hårrosetten rätt och ibland var det ett veck på kjolen som inte låg som det skulle.
Jag öppnade dörren och steg in.
—Min kära Anna-Clara, sade jag, en psalmbok är en mycket allvarligare sak än vad du föreställer dig. För att sjunga ur en psalmbok behöver man ingen repetition framför en spegel. Det passar sig inte alls. En psalmbok är ingenting att kokettera med. Då du kommer högre upp i skolan kommer din lärarinna att berätta dig vad en psalmbok egentligen är.
Anna-Clara satt tyst och allvarlig. Så såg hon mig rätt i ansiktet och sade i en bestämd ton:
—Jag vill bara säga dig en sak: man går inte in i ett stängt rum utan att knacka först!
Jag tror inte att Anna-Clara är mogen för de religiösa spörsmålen.
KAJSA.
Nu är det sagorna. Först alla dem om trollen. Om Bim-bam-bo som är så stor och så lång att han kan titta över de högsta trän och se ned på andra sidan om stora berg och skogar. Han har så stora fötter att hela hus och trädgårdar försvinna mellan hans tår. Akta dig för honom när han kommer gående.
Och så är det det lilla trollet, som bara är fult och springer omkring och stjäl små barn och stoppar ned dem i en säck och bär hem dem till sin fru, som är ännu fulare och som kokar de små barnen i en stor gryta. Det vill säga, det vill hon gärna göra, men barnen bli alltid räddade i sista minuten, ty annars sover Anna-Clara så oroligt.
Men så är det Kajsa. Det är något alldeles särskilt med henne. Hon är inte något troll utan en liten flicka och hon föddes en kväll, då Anna-Clara hade mässlingen. Febern var rätt hög, så att vi vågade oss inte på Bim-bam-bo eller det lilla fula trollet, som springer omkring och tar små barn.
—Nu skall jag berätta för dig om en liten flicka.
—Vad heter hon?
—Hon heter Kajsa.
—Hur mycket år är hon?
—Hon är 5 år som du.
—Var bor hon?
—Vänta skall du få höra.
Kajsa bor på landet i ett litet hus som hennes pappa rår om. Hon har en bror, som heter Olle, och han är 7 år.
—Har hon några dockor?
—Hon har tre dockor och så en liten babydocka, alldeles som du. Och så har hon ett dockskåp och en liten vagn för dockorna att åka i. Och kälke har hon på vintern. Och hennes mamma hjälper henne att sy dockkläderna—
Det blir ingen saga om Kajsa. Ty det händer henne ingenting märkvärdigt. Men sedan Kajsa kom till, äro trollen alldeles bannlysta. Vi glömma dem alldeles.
Mitt på dagen händer det att Anna-Clara kommer och viskar i mitt öra:—I kväll—Kajsa!
Ty Kajsa är en hemlighet mellan oss. Emanuel vet inte om henne och inte heller Karl-Olof. Hon lever för oss om kvällarna, då det blir tyst och sömnen gläntar på dörren. Ja, det händer ibland att Anna-Clara drömmer om henne.
Kajsa firar sin födelsedag och sin namnsdag och hennes små väninnor, som vi också känna, äro hos henne och leka med dockorna och Olle försöker spela dem alla möjliga spratt, men då får han smörj av Kajsas pappa. Ty pojkar ska inte vara elaka mot små flickor.
Men så en kväll händer något. Anna-Clara säger plötsligt:
—Vad är existera för något?
—Existera—varför frågar du det?
—Jo, för i dag talade jag om för Emanuel alltihop om Kajsa och då sa han: hon existerar inte. Vad mente han med det?
—Emanuel är dum, säger jag, han pratar så mycket, som han inte förstår.
Anna-Clara är tyst, men hon tänker. Dagen därpå, då jag börjar tala om Kajsa, säger hon:
—Jag bryr mig inte om henne mer, för hon existerar inte—hon finns inte!
Stackars Kajsa. Så gick det med henne. En flicka som inte existerar, kan man inte tala om.
Vi ha återgått till det stora trollet Bim-bam-bo som är så stor att han kan titta över de högsta skogar och berg. Hans existens har Emanuel ännu inte vågat förneka.
ANNA-CLARA BERÄTTAR OM ETT FILMDRAMA SOM HON SETT.
—Jag har varit på bio med Sten för han har haft mässlingen och hans mamma bjöd mej för han har badat så nu är han bra—ä mamma hemma?—och så gick vi på Karla för de ä nära och där var ett filmdrama fast de var inget kärleksdrama för de var för barn—ä mamma hemma?—och de va om en pojke som bara var femton år men som utmärkte sig för stor karaktäringsförmåga för de stod på programmet och hans mamma var död så dom bodde på en station i Amerika med ett plank omkring men hans mamma var ett porträtt som han stod och såg på och andades så underligt för hans pappa ville gifta sig med en annan tant—ä mamma hemma?—och hans pappa hade uniform för han var kapten på stationen innanför planket. Stens mamma köpte knäckkola hos Agusta Jansson innan vi gick på bion. Och så hade pojken en trumpet som han blåste i och så kom indianerna och anföll stationen och sköt genom planket så att dom som var innanför föll omkull och dog och då var pojkens pappa borta och pojken tog och grävde ett hål under planket och så kröp han ut med sin nya mamma och gömde henne i en grotta med gräs omkring men när de blev paus sa jag till Sten ä de säkert att du är bra från mässlingen nu och då flög en gumma opp som satt framför och skrek har dom barn me mässling på biografer—ä mamma hemma?—och sen tog pojken en häst och red i väg utanför planket och började blåsa i trumpeten så att indianerna trodde att soldaterna skulle komma och då blev dom rädda och red i väg men pojken som räddade allesammans blev skjuten i armen fast han blev bra sedan och så kom hans pappa hem för han hörde trumpeten och då flydde alla indianerna och dom blev så glada allihop innanför planket och pojken fick en ny trumpet av sin nya mamma och så blåste han i den fast han hade ont i armen men han hade uniform som var vådligt stilig för det hände i Amerika alltsammans fast Sten sa att alltihop var gjort på en gård i Berlin där dom gör alla biografdramer fast det står att dom spelar i Amerika—ä mamma hemma?—men inte tror jag att gumman fick mässlingen fast hon satt framför oss. Äldre människor ä så underliga—
HAVET.
En morgon medan hela huset sover, står min dotter utanför stugan och lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hört förut. Det är icke blåsten, icke någon fågel och heller icke någon motor som dunkar.
Då jag kommer ut på förstubron för att gå till hamnen och båtarna, kommer hon emot mig och säger:
—Vad är det som hörs så underligt?
Jag lyssnar och så svarar jag:
—Det är ju havet. Vinden är sydlig, då hörs det hit. Det är dyningen.
—Vad är havet för något?
—Havet är det stora, stora vattnet på andra sidan ön. Det är så stort att man inte ser slutet på det. Det går ända till Ryssland!
—Kan man gå till havet?
—Ja visst, tvärs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka före frukost. Kom!
Och så gå vi till havet. Mycket förväntansfulla. Vägen går först förbi gruvorna, som äro fyllda med vatten och som skrämma oss med sina kala mörka väggar och sina svarta blanka ödlor som kila i det gröna vattnet. Så gå vi genom skogen, en smal stig, hal och glatt, över stenar och blanka hällar. Och så äro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter har gått sedan jag sist stod här och med alla sinnen förnimmer jag det oändligas underbara makt. Det är som att andas på nytt efter många, långa månaders fängsel och tryck.
—Detta är det stora vida havet, säger jag till min dotter, där hon står med händerna på ryggen och kisar mot solen.
Det blir tyst ett ögonblick och så svarar hon:
—Det var väl ingenting.
Och så vänder hon föraktfullt ryggen åt det stora, underbara, mäktiga havet.
Vi gå tysta hemåt över klippor och hällar, på smala stigar över hala barr, men jag vågar inte vända mig och se på det stackars havet. Jag har liksom en känsla av att det försvunnit och sjunkit ned i jordens innandömen, i skam och blygsel över en liten kvinnas hårda dom.
DELFINEN.
En morgon kommer Anna-Clara springande uppför backen. Hon springer inte på vägen, hon kommer mitt i gräset bland blommorna och timotejen. Jag ser på långt håll att det har hänt något, något mycket märkvärdigt, som måste berättas.
Hon är mycket upprörd, då hon kommer fram. Alldeles röd i ansiktet av ansträngning. Och ögonen lysa.
—Vad har hänt? säger jag, är det en orm eller en tjur?
—Nej, säger Anna-Clara, inte alls, utan två riktiga sjöofficerare med uniform, såna där som de stora flickorna dansa med på Sossitén kom och talade vid mej.
—Nej, så märkvärdigt, tänk. Vad sa dom?
—Först såg jag att det låg en stor pansarbåt alldeles vid Tallholmen och han hade inte varit där förut, åtminstone var han inte här i går och så stod jag just och frågte Olle om han hade fått någon ål för han metar ål för de fick vaktmästarn på hotellet häromdan, en riktig ål som han sålde för två och femti och då kommer en barkass med sjömän som rodde och i aktern satt dom där officerarna på en svart duk och dom styrde med ett styre som såg så konstigt ut alldeles som en stolsrygg och så gick dom i land och kom rakt fram till mej och den ena gjorde honnör så här och frågade hur gammal jag var och vad jag hette och de sa jag och då skratta dom och bad mej hälsa pappa.
—Tackar, sade jag, vad hette herrarna?
—Det sa dom inte, men det var alldeles riktiga officerare med uniform.
Denna sommar hade Anna-Clara bestämt att hon skulle gifta sig med en tandläkare. Hon hade hört att de förtjänade så mycket pengar och tiderna äro ju så dåliga. Men en dag ändrade hon tycke och sade:
—När jag blir stor ska jag gifta mej med en sån där.
En sån där var en sjöofficer. Det låg ingenting nedsättande i benämningen, det var bara en sorts förkortning.
—Varför just en sjöofficer, sade vi, av ett visst intresse för en blivande måg.
—Därför att dom ä så snälla.
Jag tänkte: om tio år säger hon: därför att de äro så stiliga. En liten flicka vill ha en god man. En stor flicka vill ha en stilig man.
En dag blev Anna-Clara riktigt bekant med en sjöofficer. Han var kapten på en u-båt. Och det var något! Han var så förfärligt snäll och han visste precis hur man skulle hantera en liten flicka.
Anna-Clara fick vara med om något så underbart, som att komma ombord på u-båtens moderfartyg—hon undrade ett tag om den stora båten var riktig mamma till den lilla. Hon fick titta på allting som fanns ombord och en morgon, då hela ön sov, var hon med ute på fjärden i en motorbåt och fick se på hur u-båten dök. Först gick det så sakta, men så, med ett, spolade vågorna över däcket och man såg bara ett smalt rör som stack opp och så försvann även det. Anna-Clara började frysa och hon blev rädd. Hon ställde sig upp i båten och såg ut över vattnet. Hennes vän, kaptenen, var borta. Tänk om han aldrig kom opp mer!
Sjön gick hög och motorbåten dök mellan vågorna. Men det gjorde ingenting—sådant var Anna-Clara van vid. Det var bara i början det kändes litet underligt i maggropen. Sjön stänkte i stora klara droppar över ansiktet, det var lustigt. Men inunder vattnet, därnere med u-båten....
Någon ropar:
—Se! Och alla peka utåt vattnet. Där är han igen i vattenläge.
Anna-Clara far hem. Det är ännu tidigt på morgonen och uppe i land blåser det inte så mycket som på sjön. Det är varmt och vackert men ändå är det icke en vanlig dag. Morgonens stora äventyr bor ännu i hennes hjärta.
En dag får Anna-Clara ett långt brev från kaptenen på u-båten. Det är ett vackert och roligt brev och hon läser det många gånger. Och tänk, inne i brevet ligger en present, ett svart mössband och på det står i guld: Delfinen. Det är ett sådant band som Anna-Clara önskat sig så länge. Ett riktigt mössband, inte ett sådant där som man köper i affärerna och som det bara står Kungl. Flottan på. Det kan ju vara vad som helst. Anna-Clara känner ingen flicka som har ett band med Delfinen på. Hon måste ha mössan var dag, när hon kommer till staden. Hon måste ha den i skolan.
Anna-Clara är med på den stora bjudningen. Hon var inte bjuden, men då vi drucko kaffet stod hon utanför trädgården med händerna på ryggen och tittade och undrade över vad stora människor egentligen ha för sig på sina stora bjudningar. Och så fick den snälla värdinnan se henne och så togs hon in och blev mottagen som en riktig gäst som bara hade kommit litet för sent. Hon satt på trappan till verandan och såg och lyssnade med alla sina ögon och öron. Vad herrarna voro glada och röda och så de skrattade, nästan åt allt vad de sade. Hon förstod inte vad de talade om, ända tills att den unge doktorn sade något som kom henne att lyssna ännu mera spänt än förut. Doktorn sade:
—En sak har roat mig här på ön—bland mycket annat, för all del—och det är de unga damernas hattar, de små vita segelhattarna. Förr i tiden bar riddaren sin dams färger i sin fjäderbuske, nu är det tvärt om—har den unga kvinnan någon god vän vid flottan så bär hon hans båtnamn på sin hatt. Här finns en ung käck fru—över hennes vackra panna lyser Tapperheten i eldskrift, här gå unga flickor med Äran och Manligheten och Fylgia om sina vackra lockar och häromdagen mötte jag i en barnvagn en liten flicka som förskräckte mig, ty mitt i huvudet på henne stod plötsligt utan föregående varning: Clas Fleming.
Allt det där är mycket vackert, men för mig har det något av adress. Tänk oss att vi droge ut konsekvenserna (Anna-Clara undrade vad det var som skulle dras ut) och att en ung dam, som hade en vän i en affär, gick med en hatt på vilken stod i guldskrift: Karl August Perssons Garn- och Vävnadshandel eller t. ex. Oskar Johanssons Kött-, Korv- och Fläskhandel.
Man skrattade och tyckte att doktorn var en rolig karl. Men Anna-Clara föll i tankar, och då vi gingo hem sent på kvällen stannade hon i mörkret mitt på vägen och sade:
—Jag vill veta en sak.
—Vilken sak?
—Jag vill veta om det finns någon fläskhandlare som heter Delfin?
—Inte som jag vet—hur så?
Anna-Clara svarar inte, men jag förstår hennes oro och jag stillar den.
Hela sommaren bär hon Delfinens band på sin mössa och då hösten kommer, lägger hon det i en ask och skriver på locket med stor och tydlig stil: Mitt vackra band som jag fick av den snälle kaptenen och sjöofficeren sommaren 1917.
CHOKLADKAKAN.
En dag på hösten. Luften är hög och klar och himlen blå.
—I dag reser jag till landet, säger jag till Anna-Clara. Det kan inte hjälpas. Jag måste se hur det står till i skogen och vid havet en sådan här dag. Jag reser med båten på morgonen och jag är framme på middagen. Om du inte skulle gå i skolan kunde du följa med.
Anna-Clara ser tankfull ut och så säger hon:
—Det är en sak som jag har på landet, som jag glömde då vi flyttade in. Tag hem den åt mig.
—Så, vad är nu det?
—Jo, på översta hyllan i allra minsta garderoben ligger en chokladkaka, jag vill ha den.
—Du skall få den. Jag skall hämta den. Det gläder mig att ha ett ärende, då jag kommer ut. Det gör ett gott intryck på mig själv. Jag skall hämta chokladkakan.
Så går färden och allt är sig likt, blott vackrare än på sommaren. Det är liv i vattnet och luften, vinden blåser friskt och stora seglare stryka fram över fjärdarna. I villorna är det tyst och stilla och badhotellen äro tillbommade.
Solen går i moln och det blir kallt.
—Låt oss sitta i salongen och prata och ljuga för varann.
Han har bott i skärgården i 30 år. Han vet och kan allt om människor och ställen. Han berättar just så som jag vill det, lugnt och stilla utan att själv märka poängen och det karaktäristiska i en historia. Han överlåter godhetsfullt den saken åt mig.
Vinden friskar i och sjön börjar gå hög. Båten rullar och snart är däcket tomt. Genom salongens ruta ser jag vatten och himmel mötas, för att i nästa sekund åter gå isär. Glasen skallra på brickan och min vän håller med ena handen i soffan för balansens skull.
—Ser du kobben längst där ute, säger han, norr om fyren. Där ligger en stuga. Jag har bott där en hel vinter, levat som en bland dem, i mörker och kyla. Jag längtar inte dit igen, men ändå ångrar jag inte min tid där. Där bor en gammal fiskare, en karl som livet kramat, utan att få kol på. Jag reser ut för den gubben. Han har skrivit och bett mej komma. Låt oss segla dit tillsammans!
Nu har jag varit på Storön och sett att allt var sig likt. Löven hade gulnat och det var tyst på ängen. Där låg en tennisboll kastad som en smutsig snöboll. Badhuset var stängt och inga båtar vid bryggan. Människorna hade tagit sommaren med sig och rest.
Vi seglade till kobben, min vän och jag, och våta och kalla gingo vi i land. Den gamle fiskaren satt i mörkret, vi förde lampor med oss och mat och dryck och tobak till gamla pipor. Där gick kvällen i trygghet och värme, med havet vräkande mot klippor och skär.
Ångbåten går hem nästa dag på kvällen. Och klockan är tio då vi nå min port i staden.
—Farväl, säger jag, till min vän. Och tack för i år. Nu går en vinter—om den går—och sedan fångar oss våren i skären igen!
Vi skiljas och jag letar efter nyckeln till porten. Då, med ett, står en liten sak rätt upp och ned i min hjärna: Anna-Claras chokladkaka!
Jag har glömt att hämta chokladkakan på översta hyllan i allra minsta garderoben!
Jag ser henne sitta där uppe i sin vita säng och bara vänta.
Vad angår henne alla mina äventyr, vad rör henne all höstens granna färg över himmel och jord. Hon skall ha sin chokladkaka! Jag har rest ut för att hämta en chokladkaka och jag skall ha den med mig, då jag kommer hem! Allt annat är av intet värde.
Jag går ut på gatan och jag går runt kvarteret. Någon utväg måste finnas!
Att vänta och gå upp när hon somnat? Hon somnar inte. Och i alla händelser vaknar hon före mig i morgon bittida.
Att gå upp helt frankt och djärvt och säga: jag har glömt chokladkakan! Här har du en krona i stället! Det går inte. Det är inte pengar den här gången. Det är en enda, en bestämd chokladkaka hon skall ha.
Jag stannar och funderar. Mitt framför mig på gatan står en poliskonstapel. Jag känner honom, han är en hygglig karl. Han har gått på detta pass i många år. Jag skall anförtro mig åt honom!
Konstapeln får min historia. Han förstår mycket väl hur saken ligger och han säger:
—Man måste alltid hålla sina löften till barn. De äro så noga med det. Jag har själv en liten flicka, så jag vet hur det är. Jag ser ingen annan råd än att redaktören går och lägger sig på ett hotell och sedan i morgon köper en chokladkaka.
Jag funderar och svarar:
—Det går inte. Jag vet inte vilket märke det är på kakan som ligger på översta hyllan i minsta garderoben. Jag vet inte vad det är för fabrikat. Jag kan inte vara med om ett bedrägeri!
—Då vet jag ingen råd, säger konstapeln. Och så går han ifrån mig och lämnar mig ensam i mörkret mitt på gatan.
Men jag går hem och jag tänker:
Här är ett tillfälle för Slumpen och Försynen att visa vad de kunna. Nu få vi se hur det går!
Anna-Clara är vaken då jag kommer. Naturligtvis. Hon sitter rätt upp i sängen och nickar vänligt.
—God afton, säger jag. Nu är man hemma igen! Det är skönt att komma in i ljus och värme från mörkret där ute. Men det var vackert bland skären. Ni kan inte tänka er så vackert—jag talar fort och snabbt och byter hastigt ämnen för att få bort den fördömda chokladkakan som svävar över våra huvuden.
—Men det gick hög sjö på fjärden. Och bladen hade gulnat i backen upp till villan. Men alarna stodo gröna. Det är märkvärdigt vad alar äro gröna länge på hösten. Jag vet inga trän som äro gröna så länge om hösten som alarna. Eken är inte grön så länge och inte lönnen heller. De vissna fort, mycket fort....
—Jag tycker du pratar så mycket, säger Anna-Clara. Och så kommer det: Fick du tag i chokladkakan?
—Chokladkakan, säger jag, den ja! Jo visst! Och så vänder jag på huvudet för att se på något annat. Då hör jag ett fnitter. Anna-Clara har plötsligt krupit ner under täcket och ligger där och bara skrattar.
Jag rycker av henne täcket och säger:
—Unge! Vad skrattar du åt?!
—Jag skrattar åt—att—du har—en chokladkaka—när det—aldrig—har legat—någon—chokladkaka—på—översta hyllan i minsta garderoben—för det var bara—som jag hitta på!
Då släppte jag täcket och gick in för mig själv och tänkte över den evigt unga frågan: varför skola vi män, hur gamla vi än bli, låta lura oss av kvinnor, hur unga de än äro?
EN FRÅGA.
(UNDER KRIGET 1914.)
Om morgnarna går jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en sandhög med en hink och en spade, hon gör grottor och fästningar, och jag sitter bredvid på ett säte och läser min morgontidning om allt det underbara som händer ute i världen. Ibland tala vi vid varandra, min dotter och jag, om sanden och om en liten ekorre, som då och då kilar över vägen. Men så en dag kommer hon på något nytt, ser på mig allvarligt och säger:
—Är det krig nu, pappa?
—Ja, mitt barn, tyvärr.
—Vilka är det som krigar?
—Det är tyskar och fransmän och serber och ryssar och japaner.
—Kriga inte engelsmännen också?
—Jo, de äro med.
—Varför sa inte pappa det?
Man får inte glömma något för barn. De äro noga.
—Varför krigar dom?
—Jag tror att det är för att dom inte tycker om varandra.
—Varför tycker dom inte om varandra?
—Det var en stilig grotta du har gjort.
—Varför tycker dom inte om varandra?
—Jag vet inte—det kanske är därför att dom bor för nära varandra.
—På landet bodde vi nära Malmströms och Fröbergs men inte krigade vi med dom. Säj!
Paus. Så lades spaden och hinken bort och så kom det:
—Säj, pappa, varför kommer det ingen polis och tar dom när dom håller på och bråkar och slåss så där förfärligt? Finns det kanske inga poliser i utlandet?
I detsamma kilade ekorren över sandhögen. Gudi vare tack och lov!
MIN DOTTERS FÖRLOVNINGAR.
Då min dotter var fyra år, steg Leonard in i hennes liv. Man skulle kunna säga att han kom direkt från gatan. De möttes första gången på trottoaren utanför huset. Min dotter hade ett rött rullband. Hon grep ett fast tag i det, ty hon var övertygad om att den främmande pojken skulle ta det ifrån henne. Hon kände nämligen endast sina bröder.
Men den främmande pojken tog icke rullbandet. Han såg på det och så sade han, i det han lyfte sin vita mössa:
—Jag heter Leonard. Det var ett mycket vackert rullband du har. Det är målat i en sådan vacker färg. Även jag skulle gärna vilja hava ett sådant vackert rullband.
Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade icke ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina kläder! Min dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på magen. Att hon skulle ta den på sig i dag! Så räckte hon Leonard rullbandet och sade:
—Vill du rulla runt kvarteret? Det är ingen konst! Det går så lätt.
Tio minuter senare kom min dotter rusande in till mig och sade:
—Jag har träffat en ny pojke! Han heter Leonard! Han talar så fint! Jag har förlovat mig med honom! Jag ska få en ring av honom som jag ska ha om söndagarna! Vi ä riktigt förlovade!
Vi gillade min dotters val. Leonard var en väluppfostrad gosse. Jag har aldrig träffat någon som talat så grammatikaliskt som han. Man fick riktigt vara på sin vakt då han var hemma. Pojkarna, som voro dubbelt så gamla, vågade icke öppna munnen då han var närvarande. Han spred en allvarlig och betänksam stämning över familjen så fort han kom.
Min dotters och Leonards förlovning varade i fjorton dagar. Min dotter bar ring två söndagar. På torsdagen förlovade hon sig med Sten.
—Vad nu, sade jag, är det slut med Leonard?
—Han är så tråkig, sade min dotter. Och så är han inte elegant!
—Elegant!! Vem har lärt dig sådana ord?
—Får jag inte säga de? Ä de ett svärord??
—Nära på! Små barn använda inte sådana ord.
—Men tant Paula sa häromdan: du ä riktigt elegant! De ä sant att hon sa de!
Vi tyckte inte att Sten var elegant. Men han var söt och snäll och lät sin nya fästmö leka med alla sina leksaker. De voro mycket lyckliga, men på tjugonde dagen av deras förlovning slogs förbindelsen upp. Det var min dotter som gjorde det och man kan säga att hon gjorde det ordentligt.
De lekte i rummet intill. Jag hörde dem tala, högt och ivrigt, och så slogs dörren upp och min dotter kom in. Hon såg allvarligt förargad ut och sade i mycket bestämd ton:
—Pappa! Var ä boxhandskarna??
—Vad ska du med dem?
—Jag ska klå upp Sten! Var ä dom?!
—Dom ligger i ekskåpet.
Hon fick fram handskarna och jag hjälpte henne att knyta till dem om handlederna. Det var stora, ordentliga boxhandskar—samma modell som Jack Johnson använder.
Så flög hon i väg och jag hörde hur förlovningen slogs upp. Jag gick efter. Sten låg uppkrupen i soffhörnet och min dotter bankade på honom med de stora handskarna. Han var nog ridderlig att inte slå igen.
—Vad är detta för spektakel, sade jag. Varför slår du Sten, som är så snäll? Vad har han gjort?
—Han säger att deras tax är lika fin som våran Chapman, men jag säger att deras tax är ingen äkta tax, för han har inget spader äss under svansen!
—Det har han visst, sade Sten.
—Han har inget spader äss! Han har inget spader äss! Han har inget spader äss!
Så slogs den förlovningen upp.
En tid därefter flyttade min dotter till landet och där förlovade hon sig med herr Frenssen. Herr Frenssen var en ung tysk som bodde i stugan bredvid. Han lekte med min dotter och en dag kom hon och anförtrodde mig:
—Nu ska jag förlova mig med herr Frenssen!
—Herr Frenssen, sade jag, är minst tjugufem år äldre än du. Kan det vara riktigt förståndigt.
—Jag ska förlova mig med honom för han ä så snäll!
—Jaså. Jag skall tala med herr Frenssen. Så gick jag över till den unge tysken. Han satt vid sitt morgonte, men tog emot mig mycket vänligt.
—Herr Frenssen, sade jag, min dotter har berättat, att hon förlovat sig med er. Kan ni försörja en hustru? Vad har ni att bjuda henne?
Herr Frenssen såg på mig mycket allvarligt och så sade han:
—Jag icke ferstå. Jag varit så litet i Sverige, jag icke friat till svensk flicka. Jag hava en fästemö i Tyskland.
Jag gick in till min dotter och sade henne vilken usel person hon kastat sin kärlek på. Jag sade henne att han var förlovad förut, i Tyskland. Att man icke fick vara förlovad med mer än en i taget, att den tyska flickan skulle bli mycket ledsen om hon fick veta att han var förlovad även här. Ingenting tog.
Min dotter svarade:
—Det gör ingenting att herr Frenssen är förlovad förut! För hon ä ju i Tyskland!
Då tog jag min hatt och käpp och lämnade alltsammans.
Ungdomen har en underlig moral nu för tiden!
CLARA
Min dotter, som är 5 och ½ år—det är mycket viktigt med ½—har ett litet barn. Någon tycker kanske att detta är väl tidigt, och man blir kanske förskräckt, då man får höra, att min dotter fick det lilla barnet redan då hon var 3 år.
Naturligtvis är det icke något riktigt barn. Det är en docka och hon heter Clara. Hon kom på julafton och hon var mycket fin. Hon hade sidenklänning och blå ögon och porslinshuvud och riktigt hår, som kunde kammas.
Då Clara var 2 år, hände något sorgligt. Hon tappade håret. Då min dotter kammade henne en söndagsmorgon—det var mycket viktigt, att Clara kammades på söndagen—tappade hon håret. Alltsammans satt på kammen och min dotter gav till ett skrik, så att alla i huset lämnade sina sysslor och sade:
—Vad är det?
Lovisa, som stod i köket och stekte abborrar, tappade en stor smörklick på golvet, min dotters moder, som såg efter att Lovisa stekte abborrarna, blev mycket förskräckt och själv sprang jag in och ropade som alla de andra:
—Vad är det??
—Man kan se in i huvet på Clara! skrek min dotter. Man kan se rakt in i huvet!
Och det kunde man. Huvudet var alldeles tomt, det vackra, blonda håret hade dolt ett stort, svart hål.
—Så förfärligt, sade jag. Och så tog jag bort håret från kammen och sade:
—Jag skall gumma fast alltsammans med syndetikon, så blir hon som förut. Var inte ledsen!
—Hon blir aldrig som förut, grät min dotter.
—Jo, precis som förut, sade jag, alldeles som förut.
—Nej, det blir hon inte, för förut visste jag inte att hon hade ett stort, svart hål inuti huvut! Stackars lilla Clara! Nu vet jag ju det!
—Tänk på, sade jag, att det finns riktiga, gamla människor, som också tappa håret. Tänk på morbror Per, han har en vit fläck uppe i huvudet. Och han är lika glad för det.
—Men man kan inte se in i huvet på morbror Per!
—Nej, gudskelov, sade jag. Men tänk på tant Edla, jag skall säga dig en sak, men du får inte berätta det: hennes hår är löst alltsammans! Men du får inte berätta det!
Min dotter blev tyst. Så sade hon:
—Men tant Edla gummar inte fast håret med syndetikon!
—Nej, hon har något annat knep, som vi inte vet, men det är lika löst för det.
Så lagade jag Clara. Hon såg ut precis som förut. Och när hon hade torkat, kunde man börja kamma henne igen. Men min dotter gjorde det aldrig. Hon lade undan Clara och lekte aldrig med henne.
Men på julafton, då min dotter var 5 år, kom en farbror åkande i bil. Och han hade med sig ett stort paket och i det paketet låg en ny, stor docka. Det var den finaste docka vi sett och vi sade allesammans, att det var för galet att komma med en så fin present. Men min dotter blev så glad, att hon hoppade och skrek av glädje. Just en sådan docka hade hon alltid önskat sig.
Hon var klädd i en grön sammetsklänning, hon hade svart hår eller nästan svart, och hon kunde sova riktigt. Det vill säga, hon snarkade inte, men hon kunde blunda helt och hållet, när man lade henne ned. Och satte man henne upp, så blev hon alldeles vaken igen.
Min dotter höll henne i sin famn och glömde alla sina andra saker för den fina dockan, hon satte henne i soffhörnet och såg på henne och sade:
—Gissa, vad hon skall heta! Hon skall heta Anne-Marie!
Och då sade vi alla:
—Anne-Marie är ett mycket vackert namn! Hon skall heta Anne-Marie!
Och så var det som på alla vackra julaftnar. Vi åto gröt och den snälle farbrorn som kommit med Anne-Marie lekte med barnen tills de blevo trötta och började blinka mot alla ljusen och deras moder sade:
—Nu gå vi och lägga oss—i morgon är åter en dag!
Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på julnatten och pratade och skämtade.