YSAÏL

EN BERÄTTELSE FRÅN CHICAGO
AF
HENNING BERGER

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1905

INNEHÅLL.

I.

I.
Stormen.

En eftermiddag i september stod i norr ett stort moln öfver Clark street.

Det reste sig bakom Lincoln Park, hvars grönska klart belystes af några sneda solstrålar, sträckte sig öfver hotellet La Plazas höga och smala skyskrapareskelett, som lyste tegelrödt i aftonglansen, och tornade upp sig till en ofantlig blågrå kägla, skarpt konturtecknad mot en kall och blekgrön hösthimmel. Molnets form, som äfven kunde sägas likna en slägga i en knuten jättenäfve, företedde något olycksbådande och sällsamt hotande, på samma gång som det förlänade gatuperspektivet ett gåtfullt och i sin drömstämning storartadt och utom det verkligas gränser draget aspekt. Långt bortifrån, nästan ned vid den smutsiga och oljiga floden, där svängbroar hängde och undervattenstunnlarna löpte, kunde man som i ett stereoskop iakttaga hästar, vagnar, automobiler och långsamt vandrande figurer uppe vid parkentréen. Kabelvagnarna, de elektriska tågen och vagongerna på sidogatans luftbana, själfva husen, träden och båglampornas höga stolpar tecknade sig under detta alltjämt stigande moln leksaksartadt små, och hela den långsträckta vyn fick en anstrykning af dockteater. Den påminde äfven om något af dessa gamla gravyrblad af en Callot eller Stefano della Bella, där man på en handsbredds yta ser en massa mikroskopiskt små varelser röra sig på ett torg med fjärrutsträckning i det oändliga, under en milshög och skybelastad himmel.

Molnet steg långsamt och täckte parkfondens bleka hvalf, sänkande gatans aflägsnare partier i en blyfärgad skugga. Men de närmast floden belägna tvärgatorna belystes ännu af västersol, som i breda band strimmade Clark street.

Vid Ohio street hade en folkskockning uppstått. De söderifrån kommande kabelvagnarna, fullastade med hemåtvändande arbetare och fabriksflickor, råkade i själfva svängkurvan i kollision med en rad ofantliga bagagevagnar, höga som hus och bjärt målade likt cirkus- eller menagerivagonger. Hvardera dragen af tre par stora, gråfläckiga elefanthästar, upptogo de tillsammans en ansenlig plats, och då tunnelmynningen fortfor att utspy långa ramsor af människomyllrande kabelvagnståg, blef snart Clark streets södra ända en lefvande blockad, som sträckte sig ned till floden. Liksom för att ytterligare förvärra och afstänga all trafik, svängde nu också bron, på samma gång afbrytande ledningen för de elektriska spårvagnarna, och skockningen och trängseln blef oerhörd. Oberörda af detta framgledo sakta på norra sidan af svängbron en rad majsskutor, medan genom brons bågformiga järnöfverbyggnad skymtade i den bortersta rännan sotröksbolmande bogserare, hvars dubbla trossar, spända till bristning, drogo bomullspråmar. Varuhusen på andra sidan, frukt- och fiskkvarteren, lågo nästan i mörker, och ljus började glimma som vargögon mellan de öfvertäckta basarborden och inne i de öppna bananashallarna, men de höga spannmålselevatorernas snedskurna toppar brunno ännu i kvällsglöd, liknande forntidens primitiva och fula fyrbåkar. Vinden, som förut varit sydlig, hade kvarlämnat en frän lukt från de stora slakterierna, Union Stock Yards, en lukt af blod och kött, hvilken ännu dröjde i den kvafva luften öfver floden.

Molnet låg nu så godt som öfver hela himmelsöppningen mellan den långa gatans takresningar. Uppe vid Lincolnparken, hvars grönska smultit hop med skybanken, tycktes det hvila på husen, och söderut sänktes det oaflåtligt. Solen var försvunnen, och en och annan regndroppe, stor och tung, satte ett svart och klatschande märke på den grå asfalten.

Hugo Nordling lämnade sin plats på spårvagnens yttersida, där han hängt mellan himmel och ett smalt fotsteg, med båda händerna krampaktigt fasthållande sig vid ett spensligt takstöd, och steg ned på gatan. Regnet tycktes öka, och ännu hördes ej gonggongen från kabelbolagets reparationsvagn, under det att däremot allt flera lastvagnar, cabs, buggies, automobiler, bicyklar och nedgående spårvagnar anlände. Då han därtill utbetalt hälften af sin tillfälliga förmögenhet, tio cents, och ej hade något bestämdt mål för sin färd, ansåg han sig kunna lika väl stanna, där allt annat rörligt synbarligen beslutat iakttaga ett pulserandets pauserande, och för några minuter hvila sina värkande och uttröttade lemmar.

Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och detta väckte honom till lif.

Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita. Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas — betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.

Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål gratis till hvarje glas!

Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden.

Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle vintern följa — hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och en fläkt, som skulle bebåda morgon.

Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer skulle kunna återstå. Men så var det likväl — alltid litet till, något mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som ett fallande stjärnskott.

Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som lockat — underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, ändå — han visste hvad som slumrade bakom: idéerna, grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän världsberyktade — drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade slantarna hitut.

Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna, med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.

Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror, insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde, häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last — fortare, fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.

Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna, halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas. Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas af stormmolnet.

Det var nästan mörkt. En skymning, som blef dess vemodigare, emedan den tändande gnistan till de stora båglamporna just utsändts, steg mellan husen. Man såg lykta efter lykta flamma till, de plötsliga ljusprickarna hoppade i sicksack gatan upp. Snart brann ett oändligt pärlband i den melankoliska sista dagsbelysningen. Då började det åter regna.

Den unge utvandraren vände sig beslutsamt mot krogingången. Han hade endast fem cents, och den lilla nickelslanten kunde likaväl här som annorstädes — han hade först ärnat sig längre upp, närmare de svenska kvarteren — tjäna till att vid ett glas öl få glufsa i sig så mycket som möjligt af gratistilltugget som kvällsmat. Därjämte finge han skydd undan ovädret, sedan nu hans spårvagn längese’n gått. Och det skulle blifva ett oväder! — Men natten? Nå, den finge han väl, som så ofta förr, tillbringa ute.

Då han tog ett steg mot dörren, fängslades hans blick af en blänkande snedspegel, tillhörande källarvåningens rakstuga. Först tycktes den endast reflektera den mörka himlen, där skyar jagade i hvitt och grått, men därpå upptäckte han vid ännu ett halft steg sitt eget hufvud mot den höga och orofyllda bakgrunden. Han smålog omedvetet mot sin bild: ett präktigt hufvud på de breda axlarna, afskurna af spegelramens underkant, som till ett bröstporträtt. En tänkares panna öfver gråblå drömmarögon, råggult och oklippt hår och en blond stubbmustasch. Ett vekt underparti för resten, och dock något af uthållighet i kindlinjerna. Så mager han var! Ingen därhemma skulle känna igen honom. Och så solbränd. Hår och skägg stucko ju af som konstlad maskering mot skinnets brons.

Nordling kastade ännu en blick uppåt gatan. Den var så godt som tom, och först nu insåg han att det var i sista minuten, kabelvagnarna flytt för stormen. Regnet började piska ursinnigare, det föll med dånet af trumhvirflar, hagelblandadt och hårdt — asfalten hvitnade under dansande trindkorn. Långt bort växte mörkret till en hastigt framrullande svart vägg, en häst störtade vid tvärgatans hörn, och han såg människor förskräckta springa mot närmaste ingångar. Ett hvisslande ljud, följdt af ett underjordiskt buller, hven och rullade som en osynlig våg längs husens väggar, hvilka tycktes vackla. På en gång delades jättemolnet af hundratals blixtar som likt eldormar ringlade uppåt och nedåt, liksom ätande sig en fräsande väg i skybankens yta. Stormen, västerns tornado, slet kring hans hufvud och han famlade bedöfvad, öfverväldigad och beklämd efter svängdörrens metallgrepp.

Då såg han hur på den tomma, öfvergifna, vattenforsande gatan en kvinna skyndade rakt emot honom. Hennes tunna klänning var smetad till kroppen och kring hennes svarthåriga och obetäckta hufvud lekte himlens och stormens blixtar som ett diadem. Hon bar i ena handen en gitarr, och det såg ut som kom hon rätt ur det rämnande molnet.

II.
Wosslicks källare.

Hugo Nordling slängde upp dörren. Den var af glas, men ändå genombruten, täckt af ett nätfint, grönt galler. Den unga flickan rusade förbi honom in i källarsalen.

I samma ögonblick kom en liten rödbrusig tysk eller böhmare i skjortärmarna och grått, snarare än hvitt förkläde fram. Matrester, som lefverkorf, limburgerost och dylikt, hade fläckat hans dräkt, där han förmodligen torkat någon förskärarknif. Han såg ut som en slaktare men var utan tvifvel uppassare.

— Gom in, skrek han, eller gå ot. Warum bleiben sie doch hier — so, so, in oder ot — damn it!

Nordling hoppade in.

Den lille kyparen fortsatte, darrande på målet af både spritinverkan och förskräckelse och med hvitlöksstinkande andedräkt:

— Vi måssde natürlich stänge här — in tette ferbannede väder — se på det golf! Hjälp mick no, så får tu en glas bier.

Åskan skrällde till och blixtar ljungade — de tycktes hväsa vid själfva tröskeln.

Inifrån lokalen hördes en hög och skroflig basröst:

— Raska på, fyllhund, sätt bommen för — här får ingen mer komma in.

— Glas bier — hjälp mick tu, hviskade uppassaren.

Han sköt till ett par stora innerdörrar, delade på midten i flygelvikningar, och Nordling tryckte axlarna mot plankorna, samtidigt prässande ned med sina starka händer en stor järnbom, som den lille flåsande tysken knappt mäktade hålla. Den passade slutligen i kramporna och de reste sig andfådda upp. Golfvet, närmast dörren, tydligen nött och gropigt, liknade en miniatyrsjö af smutsigt vatten, på hvilket sågspån simmade.

Svensken såg sig omkring. Lokalen hade tycke af väntsal — den var ovanligt stor, halliknande, med högt tak, uppburet af en dubbel rad smala pelare. På vänsterväggen hängde en till dimensionerna och ämnet storartad tafla, men ohyggligt illa målad, en plankstrykarimitation, en handtverksmässig kopia af Makarts Karl den stores intåg i Antwerpen. Längs motsatta väggen löpte en flottig och mörk utskänkningsdisk, baren, bakom hvilken höga hyllor, fullproppade med buteljer af alla former och färger, glas i alla storlekar, porslinsmuggar, bålar, sejdlar och terrakottabyster af simplaste slag, reste sig. Tre kassaregister af nickel blänkte öfver den långa raden af ölfat, hvilkas kopparkranar ständigt droppade fradga i baljorna på golfvet inunder. Schablonmässiga oljetrycksporträtt af kejsar Wilhelm I, Bismarck och Moltke, prydde fondväggen öfver trenne mystiska dörrar, omsorgsfullt slutna och försedda med mekaniska själfstängare. Ett dunkel, som den underliga dagern vid en solförmörkelse, rådde i salen. Fönstren mot gatan, hvilka sutto högt upp, piskades svarta af hagelströmmarna och rutades då och då fantastiskt af gulskimrande blixtar.

I denna skymning sutto eller stodo i grupper ett femtiotal personer. De flesta sågo ut som arbetare, men några hade i sin klädsel en mer affärsmässig och kontorslik anstrykning. Längst bort vid baren stod en imponerande gestalt, hög, svartklädd, med väl tillknäppt redingot öfver en bred, litet fetlagd gestalt. På disken bredvid honom stod bland små tömda viskytumlare och sodasifoner hans höga hatt, välborstad till nötning, svartglänsande och litet luddig som en illa slickad katt. En rulle gulnade papper stod snedt på stup i hatten. Mannens slätrakade ansikte var pussigt och blekt, kring den låga pannan ringlade små svarta lockar som sniglar. Ögonen, som speglade ovädersblixtarna utifrån, voro ljusa och lyste stundom under tunga och svullna lock af ett sällsamt vanvettsskimmer, hvilket äfven tycktes sprida sig öfver de skarpa dragen kring näsa och mun. Gestalten hade något af fallen imperator öfver sig, och hufvudets mask var Neros.

Nordlings blick dröjde vid företeelsen, han kände sig på samma gång intagen af och oroad öfver detta utseende. En nervös förkänsla af en eller annan kommande katastrof grep honom, kittlade bukhålans nervcentrum till ångest och kom honom att andas kort och tungt som skulle han kväfvas i den elektricitetsladdade atmosfären.

Salen var nu nästan svart. Samtalets låga sorl drunknade i det utdragna rullandet från åskan.

Uppassaren kom fram med ett stort fotglas, fylldt af öl, fradgan rann kring hans fingrar.

— Hier, sade han, und där borta har du frilunch — gorfvarna äro heta hela tiden. Dank you för den hjälp ...

Man skrek på öl från ett bord, där fyra individer, som sågo ut som kapplöpningsjobbare för hemlig vadhållning, med hattarna på nacken och cigarrer i mun, spelade poker med flugsmutsade och flottiga kort. Tysken skyndade bort.

Nordling gick fram till ett högt väggbord med stenskifva, där en blå gaslåga lyste under en stor panna. På bordet, som omsvärmades, trots en sakta snurrande mekanisk fläkt, af en här af flugor, stodo assietter med rester af wurst och surkål, brödkanter och tomatobitar. En stor skål var fylld med rifven pepparrot, i en annan stod i ättiksblandadt vatten en massa sölade gafflar med trasiga hornskaft. En glasburk innehöll selleristjälkar och färsk hvitlök, hvars grönskande skaft stucko upp öfver kanten som fjäderbuskar. Bredvid en stor och rund, stinkande limburgerost, fanns en bunke med en anrättning af filmjölk och hackad gräslök, och från pannan med frankfurterkorfvarna steg ångan som en sky. Nordling betänkte sig ej.

Han tog en tallrik, rörde hastigt kring gaffeln i ättiksfludiet och lade därpå fyra korfvar, några selleristjälkar, pepparrot, och ett par skedar af filmjölksröran på den. Ett stort stycke ost kapade han af med en knif och lät det omslutas af de tvenne största bitarna svartbröd. Ölglaset hade han ställt på närmaste bord, tätt vid en pelare, och där slog han sig nu ned.

Han åt med den arbetslöses och uthungrades glupskhet. De starka kryddorna förtogo möjligheten af rätternas ursprungliga smak, god eller dålig. Munnen sved när han sköljde ned tuggorna med en klunk öl.

Värmen och maten kom honom att för ögonblicket slöa till. Han idisslade för hundrade gången den likt en mara hans hjärna ridande tanken på arbete. Och som vanligt såg han för sig en massa personer, som hade denna saknade klenod.

Nu mindes han senast det långa tåget af stannade kabelvagnar på gatan utanför. Han såg tydligt alla dessa män med sina frukostpaket eller lunchblecklådor, sina blusar eller arbetsskjortor. Här och där ett verktyg, en hyfvel eller ett järn. De äldre rökte sina majssnuggor, de yngre cigarrettstumpar, en del läste aftontidningarna under det de väntade. Uttröttade foro de dock hem till familj eller ordnadt logementshus, där kvällsvarden, landets hufvudmåltid, rykande väntade. Och se’n skulle lördagen, veckans aflöningsdag, komma, då de på kvällen hade råd att taga några extra glas, gå på melodramteatrarna eller till de stora danslokalerna. Hur hade han ej utmålat för sig detta regelbundna lif, som han skulle föra de första åren i det främmande landet, till dess han fått ihop nog att våga något eget, taga språnget. Det lilla rum, han skulle hyra, den rikliga föda, han skulle tre gånger om dagen förtära, hvar han skulle köpa kläder, dricka sitt öl, skaffa sin tobak. Banken, i hvilken hans besparingar skulle insättas: han såg sig själf addera i en liten bok. Hur hade han ej studerat annonsspalterna i söndagstidningarnas väldiga formatupplaga, hur han gått, sökt, stått i kö, hängt på platsanskaffningsbyråerna. Och hur till slut dådlösheten kommit smygande, den tilltagande likgiltigheten, lättjan. Begäret att lefva blott för dagen, rysningen att gå upp om morgnarna, de allt vildare idéerna om något oförväntadt, som skulle inträffa. Gatans dagdrifvarlif, krogens hvilostunder, de alltmer aflägsna utsikternas ständiga uppskjutande. På nytt detta farliga drömlif, som redan en gång förut gjort honom nära omöjlig där hemma i det gamla landet. Den där vansinniga grubbeltanken på uppfinningen, som han aldrig helt ville släppa. Och under tiden detta gradvisa sjunkande till nästan vagabondens ståndpunkt.

Ja, vagabond. Satt han ej här nu med tomt glas och färdig att taga ett nytt, och se’n ännu ett, fastän han då ej skulle ha pängar kvar till spårvagn för natten och morgondagen. Tröstade han sig redan icke med, att blefve det endast vackert väder, kunde han godt gå ute en natt i stället för att tigga om plats på en soffa hos vänner ute i förstaden. Och sade han sig ej hvarje dag, att komme man blott in i oktober, skulle han få arbete — ännu hängde sommarstilleståndet kvar. Och detta trots att han redan nu med en rysning tänkte på vinterns köld och snö och hemska, kalla vindar från den stora sjön.

Den unge svensken knackade. Därpå kom han plötsligt ihåg att han ej längre ägde tio cents, utan endast fem, han hade nyss glömt att han hunnit betala konduktören sin slant innan vagnarna stannat. Ett nytt glas och han skulle vara alldeles utan mynt. Men tysken kom redan med ölet.

Det blef med ens svart natt. Därpå ljungade ett band af silfverhvita blixtar och en knall liknande en häftig dynamitexplosion skrällde genom rummet, som tycktes darra. Glasen klingade bakom disken och några röster skreko högt till. Bland dessa urskildes en kvinnas höga och gälla skri af fasa. Sedan blef det tyst under det man hörde regn och hagel falla likt dån af blykulor mot plåtbetäckning. Och slutligen öfvergick detta smattrande till så ursinnig skurhäftighet att det lät som ett ihållande knackande af hammare och släggor. Man kunde också höra det brusande vattenforsandet på gatan, det lät som strömvågor nedanför ett vattenfall.

Värdens stämma hördes först:

— Tänd gasen, skynda på!

Och kyparens oroliga svar:

— Ja, ja, bara det nu icke är farligt ...

Darrande slog han eld och lyckades, balanserande på tåspetsarna, tända de åtta brännare, som på korta armar höllos ut från salspelarna. Lågorna spredo endast en ofullständig belysning i det stora rummet, de tycktes sväfva i dimma och brunno trögt och ostadigt med fladdrande blå och gula spetsar. Åskslagen fortforo och ekade från omgifvande tomma tvärgator och deras bakgränder.

En af pokerspelarna slängde sina kort och strök ned i handen några slantar. Han var helt blek.

— Jag spelar inte på en stund, sade han.

De öfriga invände ej något. Gäspande sköto de ned hattarna på nästippen och sträckte på sig, med armarna slående bågar öfver hufvudet. Här och där rekvirerades öl eller visky. Värden hängde med trumpen uppsyn öfver en tidning, under det han samtidigt rökte och gaf akt på kassaapparaterna. Neroansiktet stod orörlig som en bildstod.

Nordling hade fått sitt glas just som åskslaget inträffat. Afsiktligt eller icke, hade kyparen ej tagit nickelslanten som låg på bordet. — Hur skall jag göra, tänkte svensken, törs jag stoppa på mig myntet?

En uppassare öppnade en af fonddörrarna. Där bakom tycktes vara någon gång till en gård, ty ett kallt drag strömmade ut och regnfallets plask hördes hårdare, det lät som smällde vattnet mot asfalt och tomma tunnor. Strax därpå kom han tillbaka med ett fat obrutna ostron som han satte på lunchbordet. Några karlar kommo fram och togo för sig.

Äfven Nordling reste sig. Men i det han höjde sig, med ena handen stödd mot skifvan så att tummen kunde oförmärkt skrapa in femcentsstycket, fick han sikte på en grupp, förut dold af den honom närstående pelaren. Den fängslade honom till den grad att han blef stående lika orörlig som imperatorsgestalten vid diskhörnet.

Kring ett rundt bord med tomma glas och fem spridda bentärningar sutto några män, halft höljda i kappor och med slokhattar eller mössor på de lockiga hufvudena. De rökte kritpipor, hade ringar i öronen och voro ovanligt mörkhyade. En af dem, den äldsta, med grått i det bruna och krusiga skägget, hade benen, från foten upp till knät, korsvis lindade med breda band af blått ylle. Hans rock hade, i stället för knappar, som det tycktes, dubbla rader af gamla silfvermynt.

Men det var ej denna, nog så pittoreska samling, som attraherade svenskens uppmärksamhet; som vanligt hade hans blick sekundsnabbt omringat och uppfattat figurerna, måleriskt värderat situationen och hjärnfotograferat den. Dock tillbakasköts bilden för en annan — den unga flicka, som satt framför bordet, styf och orörlig och med ett stelnadt drag af förskräckelse i det vackra ansiktet.

Det var samma kvinna, som sprungit in genom krogdörren, när ovädret bröt löst.

Hon satt på den låga barstolen som en gudinna på sin olympiska pall. Gitarren låg på golfvet. Hennes svagt brunbrynta ansikte var blekt — likt den vaga opalskiftning, man kan iakttaga på en gardin vid tidigt morgonljus. Ansiktet — ungt, rent orientaliskt — var prägladt af ett allvar, som påminde om det uttryck, bilden af den stora sfinxen ger oss. Öfverbelysningen från pelarens dimmiga gaslåga kastade underskugga från den smala och raka näsan öfver en hårdt sluten mun, fullkomligt tecknad, trots tunna och violetta läppar. Det svarta håret, tungt och hårdt sammanvridet i ormflätor, i hvilka ett par blå fasettererade stennålar glittrade, förlänade pannan ett utseende af diadembärande — en mörk krona, hotfullt vriden af okändt smide. Hennes ögon voro vidöppna, mandelformade och ändock tillräckligt rundade för att låta iris framträda likt kattens vidgade pupill vid vaket iakttagande. De hade ett uttryck af outransaklig skräck. Kring halsen, som var obetäckt, ringlade ett halsband af bernstenskulor.

Nordling stirrade förhäxad på denna syn. Det var en tafla, som hans inneboende artistiska temperament genast slukade begärligt. Han trodde sig drömma.

Den unga flickan satt alldeles rak, oberörd, liksom främmande för omgifningen. Hennes torftiga dräkt, en simpel och oväderssmutsad kattunsklänning af enklaste snitt, föll i raka, stela och likväl formintima veck kring den unga kroppen. Sålunda aftecknade den skarpt de unga brösten, midjans smalhet, höfternas svagt rundade linjer. Äfven de sluttande skuldrornas och armarnas konturer framträdde, som hade hon varit naken, och öfverbelysningen hjälpte upp att gifva relief. Ett gallerfönster, minnande om cell, bakom det underbara hufvudet bidrog att gifva scenen anstrykning af tablå.

Men det var ögonens uttryck, som mest tjusade, rent af hypnotiserade betraktaren. Han såg hur deras färg, liknande ljust vin, likväl bar en simmande förnimmelse af ovädret utanför, en gungande spegelbild af naturens uppror och dess kufvade fasa för det obegripliga. De voro ödesögon — dunkla och druckna af dödens lif.

I detta ögonblick skallade ett plötsligt gapskratt genom salen. Det kom en hvar att rycka till. Den unga flickan skakades som af en rysning, hennes ögon vidgades en sekund ännu mer, därpå tändes de af repulsiv eld och med en obeskriflig åtbörd, så enkel men talande, af harm, som stegrades till afsky, reste hon sig. Ögonen drogos hop till smala springor, inom hvilka flöto svartrödt, och de fina penselbrynen linjeförenades och fälldes djupt ned till ett hotfullt vågstreck.

Skrattet upprepades och besvarades af gäckande ekon under ackompanjemang af åskans skrällar och hagelstormens dån. Nordling, hvilken tyckte känna sitt hjärta spritta af länge återhållen nervös förskräckelse, såg sig förvirrad omkring.

— Hvad är det, stammade han, hvad i guds namn —

En af spelarna pekade mot utskänkningsdisken.

Det var neroansiktet, som skrattade. Han stod med tillbakakastadt hufvud och framskjutet bröst, i talarställning som på en tribun, händerna knutna, någon gång låtande dem vifta i luften med en för öfrigt väl beräknad och plastisk gest. Ena foten var obetydligt skjuten framom den andra, som hos en violinspelare.

— Ha, skrek han, ha!

Och mellan de rullande hånskrattsalfvorna inblandade han obegripliga ord.

— Han måste vara tokig, hviskade Hugo.

— Galen, svarade ynglingen vid pokerbordet i en sorts tillrättavisande ton, som talade han om något, hela världen borde veta. — Det är ju O’Neill, advokaten.

Det låg dock något sublimt, äfven om det var vansinnets gloria, öfver företeelsen. De svarta snigellockarna snodde sig kring den bleka pannan och då han med ett ryck plötsligt slet upp redingotens alla knappar och kastade slagen vidt tillbaka, framhäfdes öfverkroppens starka byggnad ännu mer — en torso som hos de grekiska gudastoderna. Han grep pappersrullen och skakade den högt i luften. Stämman steg till vibrerande vrål, men bibehöll ändå en viss klang:

— Mina herrar — mina herrar ...

— Tyst — ts — ts, hyssjade värden.

— Tig, Wosslick, kroghållare och kopplare, före detta alderman och stadsmedelsröfvare — det måtte jag bäst veta som ljugit dig fri — tig!

Alla hade rest sig och grupperna upplöstes. Till och med kring matbordet blef tomt. Uppassarna fnissade förstulet och gjorde menande grimaser åt kända kunder. Åskådarna bildade halfcirkel kring advokaten.

Men värdens runda och röda ansikte endast log. Några rätt uppstående hårstrån från hans starkt pomaderade och väl benade frisyr darrade lätt. Han rullade sin feta, svarta och spolformiga cigarr från den ena mungipan till den andra. Seende sig omkring med sina i skinande fettvalkar begrafna grisögon, harklade han, liksom sökande instämmanden:

— Ack, den O’Neill, han är bra. Storartad — storartad ...

Den lille tyske kyparen gnäggade: — Dja, han er pra, han er wunderbar.

Spelaren skrek:

— Bjud på något, O’Neill!

— Tig! röt advokaten.

Därpå, slående ut med armarna:

— Mina herrar! Ni hör hur den store domaren väsnas där ute — inte sant? Den store domaren med allvar uti blick och majestät på pannan — som någon, lyckligtvis längese’n afdöd, poet yttrat sig. Under detta, de lössläppta elementens raseri — ja, mina herrar, jag vet mycket väl att frasen är rent förbannadt utnött, men händelsevis passar den — ha vi här kommit samman. Det tyckes mig som såge jag idel anklagade: domare och jurymän — och hvarför inte för resten advokater också — här i afton. Ty, det är vid stjärnbaneret sant, aldrig har jag bland nämnda ingredienser skådat hvad man innerst skulle vilja erkänna vara hederligt folk. Nej! Visserligen har jag lyckats få en stackars kvinna, som dödat sitt oäkta barn, dömd till lifstids tukthus — vet ni hvad det vill säga? — och äfven fått frikänd en giftblandare — han var nämligen millionär — men hvad betyder det? Bosch, mina herrar, bara bosch. Ah, jag har talat! Gud, så jag talat! Den silfvertungade O’Neill — mina herrar. Ja, så kallades jag. Och skämtafdelningen i våra stora dagliga uttydde det på sitt sätt — ni förstår: silfver — tungade ... Jaa, det var inte dumt, det var sant, silfver fattas ej — inte sant, krögare? Nå, stadsfullmäktig Wosslick, nicka åtminstone? Hvem var det som sa’ något? Unge man, unge falskspelare, vare sig du hängs här i Joliet eller får en liten skön stöt på fyra tusen volts i stolen i Sing-Sing — jag sympatiserar i alla fall med dig! Ja, tro mig, mina älsklige, vi äro alla lika — alla på samma stråt. Vi vandra samma väg — samma väg! Jag är visserligen full och galen, men — hoho! — galen är jag alltid, men — men — men inte alltid full. Det gäller därför att alltid bli full ... Herrar jurymän, jag slutar med att erinra er om — icke edra gelikar, det gör lagen — utan — utan — utan om att ni äro alla familjefäder, att ni ha ett hem, små barn ... Värna detta, värna dem, i den dom ni besluta. Jag yrkar lifstids tukthus å denna brottsliga kvinna.

Advokaten såg sig omkring med vilda och förvirrade ögon. Han rosslade hest och slet med ett hastigt ryck upp kragen. Den svarta halsduken brast och hängde med ett band ned efter västen. Så skrek han:

— Tjufvar, pack och röfvare — mina bröder, hvad vilja ni ha? Jag bjuder — ta det dyraste! Hej, Wosslick ...

Han stack ena handen i byxfickan och drog ut en grabbnäfve silfvermynt och sedlar, dem han kastade på disken. Därpå slog han med knuten näfve i den massiva skifvan slag på slag, bemödande sig att fastnita de stora dollarslantarna i träet. Värden sökte lugna honom.

Ett bifallssorl hälsade talet. Kyparna sprungo omkring:

— Hvad vill ni ha — ni hörde han sa’ det dyraste?

Det blef en allmän rörelse i salen. Det var som hade det osammanhängande talet haft en förlösande verkan på oväderstrycket, stormen meddelat. Alla flyttade sig, rörde sig, gestikulerade, samtalade. Åskan mullrade ännu, men på afstånd. Regnet föll, men jämnare, mer i takt, vinden hven utdraget, men lågt, som suset om hösten genom präriegräset. Det var musik i dessa naturljud — långa, brusande stråkdrag, afslutandet af en mäktig och obändig symfoni.

Nordling andades djupt. Den sammanrafsade föda, trasor af en måltid, som han glupskt slukat, kvarlämnade ej det varaktigare intrycket af mättnad och slö belåtenhet, hvilken den spiltades foderranson beskär. Hans strupe brände af törst genom lök- och rödpeppartillsatsen. Han såg vildt, som våldsamt väckt ur en dröm, på uppassaren.

— Gif mig er bästa visky och soda, sade han. — Och en cigarr — men från öarna, om ni har här, förstår du ...

Rundt omkring honom sorlade gästerna. Det var nattens barn, olycksfolk, utskum, folk på sidan af lagen. Spelare och tjufvar, utan tvifvel, kopplare, dagdrifvare, arbetslösa. Han kände sig på en gång solidarisk med dessa, ville göra något, säga något. Därpå fick han infallet gå fram till den förryckte advokaten för att trycka hans hand. — Hvarför inte, tänkte han, hvad var det han nyss sade? Samma väg — ja — visst, hur enkelt och träffande! Men då han trängde sig igenom leden, där kyparna sprungo med flaskor i en hand och glaslastade brickor i den andra, under det de höllo cigarrlådor klämda under armarna, såg han att O’Neill spelade tärning med värden. De små benpjäserna skrällde mot disken, hvar gång han med en ed hårdt slog ned den öfverstjälpta läderbägaren.

Då erinrade sig Hugo zigenarna.

Han såg ifrigt mot deras bord.

De sutto ungefär som förut. Karlarna hade fått vin och pratade lifligt sinsemellan, ett par stoppade kritpipor, de andra rullade snabbt cigarretter mellan de smutsiga och bruna fingrarna. Men flickan hade vändt ryggen till och lagt ned hufvudet mot sina på bordet korslagda armar. Sjalen öfver axlarna stack upp som en trekantig kapuschong.

Nordling balanserade sitt lilla viskyglas på handens flatsida och gick öfver till gruppen.

— Lycka till, sade han, lycka till — treflig natt?

En af karlarna, den i förnämligare dräkt, såg upp. Han log och tänderna lyste hvita i det knollriga skägget. Flickan rörde sig icke.

— Lycka till, sade han på bruten engelska, lycka till. God vän, god vän, tycka om Amerika. Mycket god vän, glad gosse ...

Nordling kände sig hastigt förlägen, främmande. — Hvad skall jag säga? öfvervägde han.

Han stirrade på kvinnans svarta rundnacke.

Mannen med silfvermynten i jackan fick en glimt i ögat. Han klappade flickgestalten lätt på skuldran.

— Ysaïl, sade han, sjung något.

Flickan satte sig upp.

— Sjung något, Ysaïl, bad karlen. Och han tillade några ord på ett obegripligt språk.

Hon reste sig.

En af männen reste sig samtidigt. Han tog upp gitarren från golfvet och räckte henne den med en sorts bugning, hvarvid han förde ena foten bakåt och lätt böjde knäet. Därpå tog han sin mössa och gick rundt salen, stannade vid de olika grupperna, grimaserade, pratade och skrattade. Så småningom bildade kroggästerna en vid ring kring sällskapet under gallerfönstret. De flesta hade halftömda glas i händerna och på nytt föresväfvade Nordling bilden af en teatertablå. Äfven värden hade makat sig utanför sin disk. Ett par af spelarna och den lilla böhmiska kyparen stodo på stolar. — Endast advokaten stannade dyster och mörk, med böjdt hufvud på sin plats. — Åskan hade dött bort.

Då knäppte flickan ett anslag på gitarrens strängar. Hon slöt ögonen och lät hufvudet lätt falla framåt. Några fina hårslingor, som lossnat, föllo som mjuka blomstjälkar kring kinderna.

Ysaïl sjöng.

Det var en lång, dallrande ton som flöt och porlade. Därpå steg den och orden, omöjliga att urskilja, klingade och hoppade skumdroppslikt. Så blef rösten sträf, mörk, nästan hes. Hon höjde hufvudet, öppnade ögonen vidt och skrek ut ett rop och en suck — en snyftning i natten. Hon sjöng vidare — hvad sjöng hon väl om? Ansiktet var blekt och allvarligt, ibland strängt. Ögonen sågo långt bort. Då och då vibrerade en ton från gitarren.

Hugo Nordling stirrade så länge på den underliga sångerskan, att hans allt mer vidgade pupiller till slut blefvo glasartadt stela som hos en i hypnotisk sömn försänkt person. I en sorts fjärrskådning skönjde han sitt föregående och trodde sig se ett kommande. Och Ysaïls bild kom emot honom som förut på gatan under molnet, blixtarna och stormen.

Ovädret hade gått. Äfven vinden hven ej längre, icke en pust förnams utanför fönstren och den bommade dörren. Endast den smältande hagelsnöns droppande från rännor och fasadlister tonade i takt med zigenerskans sång.

Stumma, med halföppna munnar och riktspända blickar, stod flocken från gatan, kroggästerna och dräggen. De glömde för en kort minut visky, natt och lifvets oväder. Äfven den oärlige värdens djuriska anlete uttryckte en slö frid, som ej hade med hvardagsnjutningarnas råheter att skaffa. Och från O’Neill, den begåfvade mutkolfven, mannen med det sjuka samvetet och sinnet, trängde en djup suck. Den steg ur hans tunga bröst som ett förtviflans amen till hans nyss förut utslungade förvirrade litania öfver ett förspilldt lif.

Den främmande flickan slog en drill, knäppte tre hårda grepp på gitarren och slutade sin sång med ett högt skri. Hon rätade upp sig, pressade knäna hårdt tillsamman, böjde kroppen bakåt så de spända bröstens vårtor tecknades tydligt genom tyget, och lyfte de smala armarna högt och rakt öfver hufvudet, med båda händerna fasthållande gitarren. Hufvudet låg likaledes tillbakakastadt — ett gåtfullt leende kring de fina munvinklarna. Ögonen, orörligt fixerande framåt, högt öfver hopens hufvuden, skimrade gula som halsbandets bärnstenspärlor.

I detta ögonblick lyste fönstret upp bakom Ysaïl. Det färgades smaragdgenomskinligt och en bred flod af månsken bröt en pelare af silfver och grönt i gasljusets röktöckniga dunkel. Gallret aftecknades skarpt på golfvets belysta kvadrat och skuggbilden träffade äfven en flik af flickans klänning.

III.
Månskensnatten.

Ett sorl uppstod efter sången, så fort flickan vaknat ur sin tranceliknande bildstodspose. Hon spratt till, riste lätt hufvudet, lät armarna glida ned och sjönk därefter ihop på stolen. Under det karlen med mössan tiggande gjorde en rond, sade Wosslick gäspande till om en omgång öl på ställets bekostnad. En och annan klappade i händerna, några gingo mot dörren, den ett par uppassare höllo på att öppna; pokerspelarna trefvade efter slantar i sina fickor. Nordling lät blicken löpa rundt — han hade på nytt fattats af djup beklämning. — Hvad hade hon sjungit om? Det lät som längtan och hat, och just dessa känslor fyllde honom. Lydande impulsen gick han hastigt ut.

Luften var ren och hade något af det eggande hos ungt vin i sin svalka. Ett grönt månsken flödade ned från himmelskupan, hvars malakithvälfning öfver de mörka husen tycktes ofantlig. Ljuset regnade med millioner lysande synålsspetsar, och då han såg upp, tyckte han sig i stället skåda ned i ett svindlande, bottenlöst svalg. Gatans träkubbsbeläggning hade redan uppsugit vattnet och en af Amerikas underbara indiansommarnätter efterträdde hagelstormen.

— Hvart skall jag gå? undrade svensken. Han kände sig ej trött och beslöt att vandra upp till parken. Men då han nått motsatta trottoaren, vände han sig om för att kasta en sista blick på Wosslicks källare.

Nätverksdörrarna stodo vidöppna. Gulljusfloden, dammdansande och tung, föll snedt ut på den månbelysta asfalten. Raglande figurer, likt ruggiga nattfåglar, stampade och hoppade ut. De veko in på smala och mörka stigar, svunno i gränderna, skyggade till och med för natthimlens ljuskälla och drogos genast till sitt element, hvilket var ett femte — mörkret. De smulto hop med det, försvunno i skuggorna.

Till sist kom äfven zigenargruppen. På den sida af gatan, Nordling befann sig, var djup skugga. Karlarna — de voro sex, räknade han nu — och den unga kvinnan stannade i månskenet. Myntknapparna i höfdingens rock blänkte.

De samtalade en stund och därpå lämnade, till Nordlings förvåning, männen Ysaïl. Hon stod kvar utanför krogen under det de gingo ned mot bron.

Men plötsligt drog hon sjalen likt ett huckle tätare kring hufvudet. Med gitarren tätt tryckt under armen, och till hälften dold af tygstycket, började hon snabbt gå norrut. Hon halft sprang och vid första tvärgata, Erie street, vek hon af åt väster. Nordling följde.

Clark street låg öde och månbelyst. Dubbelspåren i gatans midt skeno. Parkfonden hägrade i ett skir af cypressgrönt och daggdroppsreflexer.

Sidogatan var svart som en graf. Zigenerskans gestalt skymtade ljus vid ett hörn. Med några långa steg upphann Hugo henne.

Hon vände hufvudet.

— Hvad ni vilja? sade hon.

Nordling betänkte sig ej. Kamratlikt svarade han:

— Jag vill gå med dig. Får jag det! Jag har ingenstans att vara i natt. Jag var också hos Wosslick ...

Hon höjde ögonbrynen.

— Hvad säger du? Du är tokig.

— Nej — hör nu. Du sjöng så vackert. Hvad heter du?

Hon log.

— Hvad jag heta? Du inte kunna säga. Jag heter Ysaïl.

Hon uttalade namnet hviskande. Det lät som en susning med något af ormhväsande öfver sista vokalen. Hugo hade uppfattat ljuden förut, men han var ej säker på uttalet.

— Det är vackert, sade han, hvarifrån kommer du?

Hon gick långsamt framåt, sneglande på honom.

— Och du? Hvarifrån?

— Från Sverige. Långt bort, du vet, i norden, i snön —

— Ah, ja, jag veta. Du kommer från Ryssland.

— Nej. Men det gör det samma. — Så mörkt här är.

Gatan låg fullkomligt svart. Inga lyktor brunno. Månskenet belyste endast taken och glimtvis öfversta våningarna. De närmade sig västra flodarmen — de sämsta kvarteren.

Flickan stannade.

— Inte gå längre, sade hon. Det vara farligt.

— Jag vill — jag vill, utbrast han.

— Nej — dum. God natt.

Nordling grep henne om lifvet. Hon brottades med honom och sade något på sitt främmande tungomål. Därpå blef hon på en gång alldeles stilla, smög upp mot honom och hviskade, tydligen bemödande sig att tala så korrekt engelska som möjligt:

— Släpp mig eller jag ropa. Du får träffa Ysaïl hos Wosslick annan kväll. Lyd!

Han sökte kyssa henne och hörde hur gitarrsträngarna sakta vibrerade som i kvidan och jämmer vid omfamningen. Men hon vred sig lös, ilade öfver gatan och var borta.

Hugo lyssnade. Han hörde vattnet plaska kring kajpålverket. Otydligt skymtade ett broskelett i mörkret. Han blef rädd. Det tycktes honom som tassade skuggor kring svartgapen rundt om. Detta var den värsta delen af staden — rånens och lönmordens kryphål. Han sprang ut på midten af gatan och började skynda mot öster.

Clark streets båglampsband lyste långt bort. Med hvarje gata han passerade blef det ljusare. Larrabee — Sedgewick — Market — Wells — Lasalle — ändtligen, han nådde Clark. Där stannade han. En urmakares klockskylt visade half två.

Förtviflan grep honom. Han skådade längs gatan och tyckte sig se en oändlig passage, bitvis diamantgnistrande, som länkar i ett dubbelradigt halsband, stundom delande ljus och mörker i vägens midt, men långa sträckor höljd i svarta skuggor, hvilka äfven klättrade upp på husfasadernas månglimmande fönster. Hur skulle det till sist gå med honom — ständigt, som hittills, bland de utestängda drifvas förbi den skimrande pärlbandsstråten för att drunkna, begrafvas i slagskuggorna?

Half två — två, fyra, sex, åtta — ah, minst sex, sju timmar att gå och gå och gå innan morgon kom. Och då — hvad då? Hvarför ej —? Men nej, obegripligt, men nej, nej, nej. Icke än.

Han gick långsamt framåt. Han tänkte smyga in i parken, och trots parkpolisen finna någon plats att sofva ett par timmar.

Kvarter efter kvarter passerades. De smala husen, med sina utskjutande trottoarställningar, likt fotpallar, än af trä, än järn, än sten, reste sig spöklikt. Gröna spjälluckor täckte en del fönster, trasiga, sneda, ribbrutna. Här och där gapade endast svarta hål i månljuset — rutorna hade slagits in af hagelstormen. Det kunde vara ett led på ett helt kvarter af dylika fönster, alltid på samma sida. Stora skyddstak, stödda på pålar, hvälfdes öfver gatan, där butiker för lifsförnödenheter skyltade med presenningstäckta tunnor och korgar. Utanför de talrika cigarrbutikerna stodo stela träbilder, föreställande indianer med fjäderbuske och lyft tomahawk. Apotekens glaskulor, fyllda med färgadt vatten, glödde svagt i de skumma fönstren. Från omsorgsfullt tillbommade krogar, spelnästen och glädjehus hördes dämpadt sorlet och klangen af sånger, eder, glas och tärningskast eller kortslag. — Månen belyste gatan, satte en ruta, en list, ett dörrvred i glans eller grönfärgade stora och oregelbundna partier af annonsplank, gaflar och telegraf- eller spårvagnspelare.

Nordling nådde Chestnut street. Vinden susade i tvärgatans trädplantering. Från en bakdörr till ett franskt kafé raglade några gestalter. Deras uppslagna halfkappor visade glänsande skjortbröst inom frackurringningar. De hojtade till och viftade meningslöst med sina käppar åt den hemlöse. En af dem snafvade på gatans dubbelspår och tappade sin höga hatt. Snubblande uppgåfvo de öfriga vilda tjut, hvilka skulle föreställa någon indianstams krigsrop.

Längre upp låg Engels varieté. Cabs, hyrvagnar och automobiler höllo ännu utanför. Stora båglampor gåfvo gredelin bakgrund åt de svarta silhuetterna. Från bottenvåningens restaurang hördes banjomusik, och hotellets fönster uppöfver lyste gula. Uppgifven af trötthet stannade Hugo och stödde sig mot en röd metallpost, en cylinder för emottagning af korsbandsförsändelser.

En vagn, dragen af mulåsnor, kom sakta gatan ned. Den liknade en omnibus, var upplyst, hade skorsten, hvarur rök bolmade, och omgafs af stekos. En röst ropade oupphörligt från takets kuskbock:

— Hot tomale, varm korf, pannkakor. — Hot tomale ...

Nordling lystrade. Den mexikanska läckerheten, hot tomale, glödhet präriekyckling med cayennepeppar, lockade. Men han erinrade sig genast att den kostade tio cents. Han hade blott fem. Skulle han taga kaffe och majskakor eller korf?

Vagnen stannade utanför varietélokalen. Några kuskar kommo fram. Äfven ett par gamla blomsterförsäljerskor, hvars trasiga korgar voro fulla af den vissnande varan, linkade fram. En af dem grät, högljudt beklagande att hennes karl slagit henne, emedan hon ej kunnat sälja något. Med andedräkten stinkande af visky babblade hon:

— Han slog mej, yes he did. Det är Bessie, den där rödhåriga ungen som tar kunderna där inne. Och hon ä’ ju bara tretton år, men gör hvad som helst ... Hon borde anmälas ...

Nordling stannade vid ett af klaffönstren.

— Kaffe, sade han, och majskakor — men varma!

Han kom ihåg att kaffe var stimulerande mot sömn.

En grå kopp, utan öra, och som såg ut att vara gjord af sten, räcktes ut. På pappfatet lågo tre små rykande runda kakor. En röst hördes ur flottröken:

— Nå, hit med nickeln!

Hugo räckte fram sitt femcentsstycke.

Plötsligt darrande som af malariafrossa drack han kaffet och sväljde degklumparna. Med skakande hand sköt han koppen in öfver den nedfällda fönsterbrädan. Han torkade sig med tröjärmen om munnen — en gest han aldrig kunnat därhemma. Från andra sidan vagnen hördes den druckna gatuförsäljerskans lallande:

— Han slog mej — yes he did ...

Månen lyste.

Nordling vandrade vidare. Han såg snart parkingången, grandios i nattbelysningen, med Lincolns stengestalt, stående framför presidentstolen, och den halfcirkelformiga balustraden slående ring, lik en skära, omkring sockeln. Längre bort, på ömse sidor, hvilade sfinxerna, hvita i månskenet; stadsdelens alla avenyer löpte här ihop i solfjäderspets.

Han stannade. Strax bortom La Plazahotellets rundtornshörn stodo två konstaplar, svängande sina battonger.

Svensken vände och gick mot sjön, hvars yta glänste vid slutet af parkbulevarden. Och där nere stannade han.

I en svag buktning stodo de stora träden efter Lake Michigan. Den breda, hvita stenvägen krökte sig tom ända bort till kolossalstatyn af general Grant till häst, de stora hvalfbågarna under sockeln syntes tydligt. Mot denna strand, som tycktes formad i porslin, lik kanten af ett jättefat, skvalpade en sakta dyning af grönt vatten, hvars små bristande böljekammar blänkte i guld. Ut till hamnpirens arm, strecksmal, kritfärgad, och där en röd-hvit växellanterna roterade, låg vattengolfvet i malakitmosaik. Och himmelskupan var lika grön, dess hvälfning genomskinligt ljus. Månen, cirkelrund, stor, intensivt bländande, belyste sjö, strand, skog och sträckan af villor längs Lake Shore Drive.

Hugo Nordling kände sig trött — trött intill döden. Hans fötter värkte och det var som hade han från knäna ned ej haft några ben. Låren voro styfva och ömma som efter slag, armar, axlar och nacke stela. Ögonen tårades och ville slutas samman. Vacklande famlade han efter stöd och höll sig i en trädstam. Kunde han lägga sig ned? Där i skuggan — en skugga som sammet — borde han ej synas. Han böjde sig ned, gräset var ännu fuktigt.

Hittills hade sömnen afvärjts, men nu kände han sig öfverväldigad. Han tyckte sig ej kunna hålla hufvudet upprätt. Han smög emellertid framåt — långt borta stod en bänk. Han lade sig på rygg, månskenet regnade. Han blundade, men månskenet simmade under de värkande ögonlocken. Så såg han Ysaïl och hörde trädens sus. Trädens sus och Ysaïls blickar söfde honom och han slumrade in.

En stöt mellan refbenen väckte honom. Det föreföll som en svart hufva dragits för hans ansikte. Hvad var det? Hvad ville man? Ögonen slötos åter, sömntyngda, muskelslappa. Då kände han ett par kraftiga käppslag under fotsulorna och satte sig hastigt upp. En polis med kasken ned öfver ögonbrynen stod bredvid honom. Det var egentligen ett godmodigt utseende med hundögon och grånad mustasch. Han lät sin tjocka battong dingla lekfullt från det lilla tofsprydda lädersnöret kring handleden.

— Hej, sade han, wake up — inte sofva! Sätt fart i benen bara ...

Hugo gnuggade ögonen.

— Hvad gör det? sade han.

— Reglementet, kamrat. Måste lydas. Se så — move on!

Nordling reste sig och sökte rysande sträcka på sig. Hans kropp var efter den korta sömnen likstel.

Han stapplade uppåt vägen där galler vid galler utmärkte miljonärernas slottsliknande villor. Plötsligt stannade han. Han gnuggade ögonen. Därpå betraktade han förvirrad scenen framför sig.

Ett galler, hvars spjutspetsar voro bronserade, och hvars fot bestod af snidad granit, blänkte i månskenet. Bakom sträckte sig välklippta gräsmattor i rundlar, ovaler, trekanter, mellan hvilka hvita sandgångar slingrade. Rabatter och buskager voro strödda på denna mjuka och mörka yta ända upp till strängt klippta och tuktade häckar, nästan svarta i sin grönska. Några stora, röda blommor vände mot månen sina hufvuden. Skenet var så bländande, att Nordling kunde urskilja kalkarnas darrande pistiller.

Bakom häckarna höjde sig ett slott i fantasistil. Murarna, af nyckfullt omväxlande granit och brunsten, täcktes här och hvar af slingerväxter och murgröna, som stundom nådde ända upp till altaner och en bruten takfot. Smidesverk, de fasetterade fönstren, takens skifferbeläggning och tornens spiror glittrade som solvågor i månljuset.

En röd ampel brann inom en fönsterdörr till en terrass. Men för öfrigt var det släckt inom den stora byggnaden, som tycktes sofva i den vackra och sagobelysta natten.

Det var dock något annat än palatset som fängslat Hugo och kommit honom att för några ögonblick glömma sin trötthet. Midt på gården, i skuggan från en stallbyggnad, som, äfven den, liknade ett litet slott, stod en karl. I sin blårandiga skjorttröja och förkläde och med skärmmössan på nacken, såg han ut som en trädgårdsmästare.

Han stod nära kanten af en vattenbassin, hvars konstfontän var nedskrufvad, och från cementkanten ringlade en slang med sprutstycke till hans händer. Ett sakta porlande tillkännagaf att sprutan var i arbete och strålen — det var det underbara — var riktad mot slottets tredje våning.

Nordling stirrade. Gällde det att släcka en liten ofarlig eldsvåda, som plötsligt uppflammat, och så tyst som möjligt utan att oroa de sofvande invånarna? Otänkbart. Eller var det en nattlig vattning af någon sällsam klängväxt, som fordrade detta sätt i sin främmande omgifning? Hugo följde silfverstrålens båge, där den bröt fram ur skugglinjen och lät ett fint duggregn, likt pärlskum, yra ned mot marken. Nej, strålen träffade spegelglasrutan och rann sedan, splittrad i skimrande vattenränder ned mot fönstrets ornamentkarm och vidare längs murytan. Det var alldeles tyst, de krenelerade tornen reste sig mot den gröna månhimlen, trädgruppernas nattskuggor lågo som målade på gräsmattorna och mannen med slangen stod likt en staty orörlig och riktade alltjämt sprutan mot fönstret i tredje våningen. Endast bassinens svaga gurgling, det mjuka hväsandet från munstycket och vattnets fall mot rutan, hvilket liknade strandsorl, hördes.

Då kände han en hand på sin skuldra.

— Inga funderingar på att krypa öfver, hoppas jag?

Nordling ryckte till. Poliskonstapeln stod bakom honom.

— Hvad betyder detta?

Irländaren tvekade.

— Vet ni inte?

— Nej.

— Där bor Palmer-Hudson, slaktarn, millionären.

— Nå?

Konstapeln var tillfredsställd.

— Du är all right, sade han. Hoppas du snart får arbete. Jo — old man Palmer kan inte sofva, förstår du. Sofver hela sommaren på atlanterångare därför att då hör han vattenskvalp — vågorna slå mot fartygsväggarna, förstår du. Reser jämt. Men måste hem till hösten och jobba i svin. Kan ej sofva, insomnia, förstår du. Har för mycket pängar — kan inte sofva. Då står Jim Blakely om nätterna och sprutar på den gamle mannens sängkammarfönster. Låter som på sjön och old Palmer får sofva ett par timmar. Konstigt ...

Han talade i en butter och likväl vänlig ton. Båda stodo tysta, stirrande mot huset och kaskaden från vattenslangen.

Mannen på gården stoppade. Han lät sprutan glida ned i gräset och afvaktade. Det hördes hur vattnet rann ned i bassinen.

Då öppnades efter ett par minuter ett balkongfönster och en gubbe i pyjamas blef synlig. Månen belyste klart ett hvitt och härjadt anlete.

— Mer, skrek han, sluta inte, Jim, more, Jim!

Och Jim började åter sin sprutning.

Nordling vände sig och därvid vacklade han till. Han kände dödströttheten återvända.

— Hvar skall jag få sofva, snyftade han och hans röst fick uttrycket af ett kvidande barns.

Polisen betraktade honom tyst. Det kom ett uttryck i hans ögon, som Hugo med dunkel förvåning fann likna Ysaïls skrämselblick i krogen vid åskslaget. Det var en underlig blandning af förskräckelse och medlidande, en sorts undergifven förvåning inför något ofattligt.

Irländaren sade tvärt:

— Jag kommer ej mer tillbaka i natt den här ronden. Ingen annan heller. Good night.

Och han gick hastigt sin väg, söderut, mot staden.

Svensken såg en sekund efter irländaren. Därefter sprang han, snafvande och stapplande, mot träden vid sjön. Uppbjudande sina sista krafter lyckades han släpa närmsta soffa in mellan stammarna. Han lade sig raklång och såg hur månens strålar silade in genom det gröna hvalfvet. Så förvirrades allt, strålar och blad dansade som små sjövågor och han somnade djupt.

Han hade sofvit länge. En dröm väckte honom. Han tyckte att han var på det långa kabeltåget som öfverfylldt af arbetare ringlade upp ur tunneln. I tusental foro de trötta maskinerna hem. Trängseln var oerhörd. Han kämpade för att behålla sin plats på en af vagnarna. Men till sist måste han gifva efter och med ett skri föll han ned från plattformen och under hjulen. — Det var då, han vaknade. Han hade fallit af soffan och låg på marken. Solen lyste, det måste vara klockan tolf på dagen. Hans hufvud värkte, men han kände sig utsöfd. Nordling reste sig.

Han smög upp mot bulevarden. Det Potter-Hudsonska palatset låg starkt solbelyst med fällda markiser för alla fönster. Några karlar gingo innanför gallerverket och maskinklippte gräsmattorna. En neger polerade mässingsbeslagen på en terrassdörr. Under hufvudentréens portalöfverbyggnad väntade en chaufför i en väldig och glänsande lyxtonneau.

Hugo fortsatte en sidogata fram till Clark street. Vid hörnet hejdades han af ett nedgående kabeltåg, tätt packadt med arbetare. Klockan kunde således ej ännu vara mycket.

Någon skrek hans namn från en af vagnarna. Det var en bekant, en svensk snickare.

— Hej, Hugo, skrek han, gå till boardinghuset, mistress Ostroem har fått ett bref, ett rek till dig ...

Kabelvagnarna slamrade bort.

II.

IV.
The boardinghouse.

Dörren åt gatan stod öppen till gamla fru Åströms inackorderingsställe vid Chestnut street. En mager piga sopade trappuppgången och från hallen stod dammet som en rök öfver förstutrappan, på hvars järnbalustrad satt en par och fyrtiårs herre i hvit jockeymössa och rökande en silfverbeslagen sjöskumspipa. Hvar gång den unga flickan närmade sig honom och lutade sig ned i sitt arbete, passade han på att tämligen djärft och hårdhändt krama henne hvar så föll sig, hvarvid hon blodröd i ansiktet, men med blickarna drunknande i mannens karamellvackra utseende — innefattande glänsande bruna, fullkomligt uttryckslösa ögon samt stora svärtade mustascher — hviskade:

— Nej men jisis, mister Ostroem då — låt bli — tänk om missis ...

Ned ifrån köket trängde matos: lukt af biffstek, af pannkakor, som gräddades, och den syrliga aromen af förvällda tomater.

Hugo Nordling kom gatan uppåt. Han var ännu stel i lederna, men budskapet om pänningar hade stimulerat mer än mat och hvila. Han sökte erinra sig hur mycket han egentligen kunde vara skyldig fru Ostroem för den tid han bott och ätit hos henne på kredit. Ett halft år hade han bott där och däraf betalt för två månader, sedan hade han då och då stuckit åt henne någon dollar — men å andra sidan hade han ibland lånat af henne. Han var nog skyldig för fyra månader à tjugufem dollars, alltså hundra dollars. Gud i himlen, hundra dollars! Och hvad kunde brefvet innehålla? Det var förmodligen från hans moster, den snälla, tåliga, undergifna, gamla, goda moster Kristin, som af sin lilla kassörskelön försakat ihop hundra kronor till den älskade systersonen i Amerika, och nu sände dem, då hon ju aldrig fick bref, till det hus, hon trodde att syster Karins Hugo alltjämt bodde i. — Här fick Hugo tårarna i ögonen, ty han mindes den döda modern. — Och hundra kronor — tjugufem, tjugusju dollars! Hvad skulle den beskedliga mistress Ostroem låta nöja sig med?

Nordling var framme. Han tänkte öppna järngrinden och gå in matsalsvägen. Matsalen låg, liksom köket, i souterrainvåningen.

Då fick mister Ostroem sikte på honom.

Han flög upp som en retad kalkontupp. Därpå blef han likblek i ansiktet och hans blå skäggbotten lyste. — Det var periodiskt återkommande anfall af ursinnig ilska hos denne drönare, och de kunde drabba hvem som helst af hustruns inackorderingar. Nordling hatade han på grund af ett inbilladt förolämpande öfversitteri under den tid, denne hade pängar och han själf, som vanligt, ej förtjänade något. — I verkligheten var han från början en skicklig finsnickare, men hade i det nya landet innehaft en fördelaktig hofmästarbefattning hos en millionär och under denna sin butlertid gjort bekantskap med den tjugo år äldre kokerskan, gift sig med henne och förmått henne på sina ganska dryga besparingar sätta upp ett boardinghouse. Hvarefter han lefde lugnt på sitt ståtliga utseende, under ständiga tiggerier från hustrun och mystiska antydningar om en politisk plats, som i framtiden väntade honom, då en viss person blefve vald till borgmästare.

Mister Ostroem rusade ned från trappan. Pekande på Nordling med pipskaftet, som skälfde i hans hand, framstötte han, darrande på målet:

— Hvad vill ni här — låna pängar af gumman — våga inte gå in — för jag vet inte hvad jag gör — ut —

Hugo smålog.

— How do you do, mister Ostroem, sade han lugnt. — Jag vill betala gumman litet pängar ...

Herr Ostroem slog om.

— Betala — nå — ja — det — det kan ni göra till mig.

— Naturligtvis — men gumman har brefvet.

Ostroem gick mulen uppför trappan. Han skulle dock om en stund kanske kunna få en femdollar af gumman till sin biljardspelning — det enda han numera var skicklig i.

Hugo gick ned och in i matsalen. Det var ett aflångt rum, lågt i taket, hvitstruket, blommor för fönstret, som stötte i marken, och ett långt bord med hvit duk längs midten, afdelande två rader rottingstolar. Tre lampor med reflexskärmar af bleck hängde i taket öfver bordet, belysande dess center och bägge flyglar. Centern kommenderades af en väldig fruktskål med magert innehåll, flyglarna hade hvar sin förman i ett par bordsställ af skurnött nickel, bärande legendariska rester af cakes och marmelader. Mellan dessa framstående poster kommo de underordnade i form af brödkorgar, hvilka däremot voro pyramidaliskt väl försedda. Gemene man slutligen bildades af ett batteri tomma tallrikar på dubbla leder, och hvilkas gradbeteckning kunde sägas vara de fettränder, det flottiga diskvattnet i hastigheten kvarlämnat. Vapnen, för att fullständiga liknelsen, knifvar och gafflar, lågo staplade tillsammans med en hög sammanrullade grå fältkappor — servetter — på en liten hörnhylla. Lamporna voro ej tända och det var skumt i salen, trots tidig förmiddag. Golfvet luktade såpa och fukt efter nyligen skedd skurning och från fondens kök hördes en vredgad kvinnoröst. Det var matmoderns. Flickan, som städat, fick sin skrupens för slampigheten med herrn, hvilket mistress Ostroem nedifrån iakttagit genom spiraltrappans midtelurhålkning. — Hon använde den som ett ofantligt såväl tele- som stetoskop.

Hugo Nordling väntade några minuter. Stormen i köket lade sig och snart hördes därifrån endast smällandet af spiselluckor och kastrullock. Dörren gled upp och fru Ostroem kom in.

Hon var en liten tjock och rund gumma med ett par vänliga grå ögon i ett degansikte, färgadt rödt af arbetet vid ugnen. På hufvudets glesa grå testar bar hon en liten svart spetsmössa, hade små guldringar i öronen, mycket breda och tjocka vigselringar på ett kort ringfinger och vid en rem kring lifvet en väska och en stor nyckelknippa. Hon log fryntligt som en gammal clown vid åsynen af Nordling.

— Nå, hur har herrn det — något jobb ännu? sade hon.

Och då han ej genast svarade, oviss om taktiken i genmälet, fortsatte hon omedelbart med en viss gammaldags gemyt:

— Såja, mister Nårdling, nog kommer jobb — det är bara att hålla i. Här är bref till honom, få se hvad det kan vara. Och Ostroem tänker gå.

Eftermeningen, som tillades i hviskande ton och kunde tyckas sakna sammanhang med frågorna för öfrigt, var gummans vanliga sätt att sluta hvilket resonnemang som helst och betydde att Ostroem hotat med att lämna henne. En hotelse som naturligtvis aldrig sattes i verket. Hugo log också:

— Å strunt, han vet nog att han aldrig får ett bättre boardinghouse än här! Jag väntar ännu, jag, på den där utlofvade ritarplatsen hos Frazer & Chalmer. Äfven Western Electric har gifvit mig godt hopp ...

Det sista var endast ett godt hopp i Hugo Nordlings fantasi för att stärka intrycket för tillfället, men den första firman hade verkligen på en rekommendation från Göteborg antecknat den unge svenskens namn.

— Och det där brefvet ... sade Hugo dröjande.

Gumman hade satt sig och knäppt upp sin väska. Hon tog upp ett aflångt kuvert med fyra svenska frimärken och fem små sigill på.

— Mister Nårdling är väl snäll och tänker på mej! sade hon i en sorts klagande underton och räckte honom brefvet. Därefter blef hon sittande med ögonen riktade på den unge mannen.

Han var en smula generad. Det fanns ej annan råd än att bryta brefvet. Emellertid gick han långsamt fram mot fönstret, liksom för att kunna se bättre, höjde kuvertet ett par gånger mot dagern, slet hastigt upp det, under det han vände värdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade den ljudlöst samman i handen, låtande samtidigt lacken knastra för att förtaga möjligt prassel, och förpassade den snabbt som en trolleriprofessor i en västficka. Det hela tog två sekunder. — Han snurrade rundt.

— Få se, sade han, hvad någon hygglig själ har skickat.

— Har inte mister Nårdling skrifvit hem efter viss summa då? frågade fru Ostroem i missräkning.

— Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som helst, sade Nordling i lätt ton. Han tillade:

— Och då vill jag ej oroa dem ...

Värdinnan suckade.

Hugo sprätte upp sidorna af kuvertet för att gifva sig sken af att ej ännu ha tillräckligt öppnat det. Därpå drog han fram två sedlar och ett sexviket brefark.

— Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se bara, mistress Ostroem, gull, gull, lull, lull — och redan växladt i amerikanskt mynt.

Han tillade vemodsfullt:

— Det blir ej mycket i vårt mynt, men där hemma betyder sjuttiofem kronor mycket, ofta nog.

— Yes, yes, suckade gumman.

— Nå — rättvis delning, här är tjugu dollars, hälften hvar, var så god fru Ostroem.

Han räckte henne en tiodollarssedel.

— Tack, tack.

— Och så kan fru Ostroem vara snäll och växla den här kanske?

Värdinnan öppnade sin väska, stoppade ned de bägge sedlarna och började skramla med mynten.

— Jag vet knappt om jag kan — jo, det blir jämnt det, en femdollar i papper och fem i silfver om mister Nårdling vill?

— Tack, kära fru Ostroem — jag önskar jag kunnat gifva mer ...

Han vek ihop sedeln och stoppade de stora silfvermynten i byxfickan. De tyngde skönt.

— Hvar bor Nårdling nu? frågade gumman och reste sig pustande.

Hugo valde den billigaste gatan, han visste, för sitt svar:

— På Market street.

— Hos svenskar?

Han visste ej hvarför, men svarade instinktivt:

— Nej, hos tyskar.

— Yes — dom ska’ väl ha lite’ dom med ... Vill han ej äta litet?

Värdinnan slätade ut ett dukhörn på slagfältet, hvars trupper alltjämt stodo i parad.

— Tack fru Ostroem, men kunde jag få ta ett bad? De ha inte badrum därhemma.

Han lade märke till att gumman efter betalningen uteslöt herrtiteln och kände sig plötsligt nedstämd.

— Jo vars, gå upp bara.

— Och så har jag visst litet tvätt, som jag ej kunde ta ut när jag flytta’?

— Ja vars, ta’t. Det ligger i Nårdlings gamla rum, som ej är uthyrdt.

Gumman skumpade ut i köket och Hugo klef trapporna med fyra steg i taget.

Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, som blott innehöll en säng, en byrå och en stol, sjönk han ihop. Han kände sig ytterligt matt och ånyo kom den utestängdes förtviflan öfver honom.

Här hade han drömt och planerat invandrarens första stormförslag. Hur han tänkt och spekulerat — hur han gäckats och lidit. Hvilken ångest och rädsla han utstått inom dessa fyra trånga väggar, hvilka lögner han måst skrifva till hemlandet, och hvilka lögner han fått utdela här! Här hade han legat sömnlös och nu, nu i denna stund var han ännu så djupt sjunken att han måste emottaga allmosor hemifrån — och från en fattig. Och därtill alltjämt ljuga för en annan fattig — ah —

Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen skakades af snyftningar och tårarna sipprade mellan hans fingrar. Han var för vek, han dugde nog aldrig — hvad skulle han göra — hvad skulle det väl bli sedan —? Och dessa pängar — detta bref som han knappt vågade läsa, ty han kände sig ovärdig ...

Med blicken bländad af tårar läste han, mumlande orden med kväfd röst som i en stapplande bön vid någon kärs bår.

Och han läste: