| Sv. Theatern. | N:o 143. |
MIN TANTS PLANER.
KOMEDI I EN AKT
AF
HENRI NICOLLE.
Fri öfversättning.
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
Pris: 50 öre.
Jemlikt Kongl. Maj:ts Nåd. förordning af den 20 Juli 1855, ega de Theater-Direktörer i landsorten, som vilja gifva denna pjes, att derom öfverenskomma med Författaren, under adress: Albert Bonnier i Stockholm.
MIN TANTS PLANER.
KOMEDI I EN AKT
AF
HENRI NICOLLE.
Fri öfversättning.
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
PERSONERNA.
| Ernest Duplessis. |
| Fru Gardonnière. |
| Cecile, hennes niéce. |
| Lise, kammarjungfru. |
Händelsen föregår i Paris.
STOCKHOLM.
HÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1864.
En elegant salong med dörrar på båda sidorna; i fonden en kamin; midt på scenen ett bord med stolar omkring. Till venster en soffa, och framför den ett mindre bord med skriftyg och papper. Till höger en fåtölj, och framför den ett litet sybord, med sykorg och handarbete.
Första Scenen.
FRU GARDONNIÈRE. LISE.
Frun (inkommer hastigt från höger med ett bref i handen. Lise inkommer från venster). Lise, lemna det här brefvet genast till sin adress och vänta på svar. Det måste blifva ett svar!
Lise. Ja frun! (afsides i det hon ser på brefvet). Åh! till den unga grannen som frun processar med! Det var lustigt! (går till venster).
Andra Scenen.
FRU GARDONNIÈRE.
Ändtligen är första steget taget, och jag hoppas att jag skall lyckas! Det är sannt att jag kastar mig in i ett tokigt, ett romaneskt äfventyr — — ett omöjligt kanhända — — Omöjligt? nej! Jag vågar mycket, det vet, det känner jag — — men hvad skulle jag [4] också inte våga för min snälla Cecile? Ty att förlora henne, att se henne begrafva i ett kloster så mycken ungdom och skönhet, det skulle vara döden för mig. Men min plan skall lyckas, och döden får vänta! För att väcka hennes rena och känsliga hjerta för kärleken, behöfs endast att hon tror sig älskad, verkligt älskad af en ung man lika vacker som hon sjelf; och med ett hjerta lika rent som hennes eget. — Nåväl! en sådan ung man finns verkligen . . jag har träffat på ett sådant hjerta! Skall han komma? tänk om han skulle vägra — det vore pikant nog, efter allt hvad jag vågat för honom . . ty jag kan inte neka att jag gått djerft till väga! (vid fönstret) Ja, min käre granne! jag har varit mycket djerf emot er! Man hade sagt mig så mycket till er fördel, för omkring ett halft år sedan. . . Ni var arbetsam, ni älskade studier och resor, ni hade varit en god son, och allt detta sammanlagdt gjorde att jag i er anade ämnet till en utmärkt äkta man. I samma ögonblick fattade jag den föresatsen att gifta er med min Cecile! Och hvarför inte? Ålder, förmögenhet, samhällsställning, allt passar förträffligt! Men ni kände inte hvarandra. Ni min herre, lefde indraget, min niéce ville aldrig taga emot något besök . . huru föra er tillsammans? — Jo, jag hittade på ett medel . . en god process . . ja! det vill säga, en mycket dålig sådan! En stackars liten bäck letade sig fram genom bådas våra trädgårdar; vattnet torkade ut på våren, och när det kom igen så sökte det sig en annan väg . . jag skyndade mig att anklaga er för att hafva gifvit den ett annat lopp . . och jag skickade er en stämning, i den förhoppning att ni skulle infinna er för att föreslå mig förlikning, eller afgifva en förklaring — — — Nej! inte ett ord, inte det minsta steg att gå mig till möte! — Men när ni i går fått veta att jag, sedan jag förlorat i första instansen, ämnade appellera till högre rätt, då ändtligen blef min unga herre litet orolig . . ni har skrifvit till mig — jag har svarat, och nu vill jag väl se om ni inte skall komma till slut!
Tredje Scenen.
FRUN. LISE.
Lise (hastigt från venster). Frun! jag fick ett svar!
Frun. Åh! det var jag säker om!
Lise. Här är det!
Frun. Gif hit! (läser). »Ja min fru, vi skulle kanske kunna komma öfverens, om endast advokaterna icke blanda sig i saken. Låt oss förklara oss: jag är till er tjenst. Jag antager på förhand den dag och timma, som ni behagar utsätta för vårt samtal?» — Ah! jag har fångat honom!
Lise (afsides). Det var märkvärdigt hvad frun är glad!
Frun (skrifvande). »Jag väntar er redan i dag, vid middagstiden. Er tillgifna granne, enkefru Gardonnière.» — Lise! skynda genast tillbaka med det här svaret!
Lise. Skall det vara svar nu med?
Frun (otåligt). Åhnej! skynda!
Lise (afsides). Det här är kuriöst! (går).
Fjerde Scenen.
FRUN. CECILE.
Frun. Mina planer krönas ändtligen med framgång! Cecile skall inte gå i kloster! (sätter sig på soffan).
Cecile (från höger, sätter sig bredvid henne på en taburett). Hvad är det åt er, min tant? Ni ser så glad ut!
Frun. Ah, det är du Cecile! omfamna mig, mitt barn!
Cecile. Gerna! Hvad hade tant så roligt åt då jag kom in?
Frun. Jag tänkte på en underlig idé som herr Lapierre hade i går.
Cecile. Er advokat?
Frun. Ja, min dyre advokat! Kan du gissa hvad han föreslog mig?
Cecile. En ny process?
Frun. Nej! ett nytt äktenskap!
Cecile. För er?
Frun. För mig.
Cecile. Och med hvem?
Frun. Med honom sjelf, naturligtvis!
Cecile. Och det skrattar ni åt?
Frun. Som du ser!
Cecile. Ni ämnar då verkligen gifta er för tredje gången, tant?
Frun. Tycker du det!
Cecile. Således gaf ni honom afsked?
Frun. Jag tror det nästan!
Cecile. För alltid?
Frun. Det är troligt! Jag sade honom visserligen att mitt hus är mycket tyst och ödsligt — och att jag trodde det en man skulle behöfvas der. Men om jag gifte mig, så skulle det se ut som om jag ville göra min niéce arflös! Dessutom om jag skall välja en man, så är det bättre att välja den åt henne än åt mig . . min tid är förbi, och hennes kommer!
Cecile. Min tant. — —
Frun. Ja, så är det, mitt barn!
Cecile. Men jag — —
Frun. Seså, rodna inte, och framför allt, upprepa inte den der vanliga frasen som man hör all ungt folk nu för tiden! De äro i fråga om äktenskapet alldeles som väl uppfostrade barn, hvilka slå ner ögonen när man bjuder dem bakelser eller konfekt! — Du småler? Genera dig inte, mitt barn! skratta till och med . . det gör mig så ondt att se dig dyster och sorgsen! Du måste medge att jag gjort allt för att förströ dig . . jag har till och med skaffat dig en process, men jag är verkligen rädd att jag måste förneka dig denna förströelse snart nog!
Cecile. Hur så, tant? fruktar ni kanske för kostnaderna?
Frun. Ja, litet för kostnaderna, och mycket för pratet!
Cecile. Hvilket prat!
Frun. Ser du, kära barn, en process, hur obetydlig som helst, väcker alltid uppmärksamhet. Tidningarne tala om den —
Cecile. Tidningarne?
Frun. Dessutom är jag trött på hela saken och efter som domstolen i går förklarat vår granne hafva rättighet att vara ensam om den lilla bäcken, så tror jag att vi böra stanna der!
Cecile. Och våra stackars träd som skola dö ut?
Frun. Vi få begagna dem till ved!
Cecile. Åh tant, ni är elak i dag.
Frun. Det är derför att jag vill inte längre vara narr för — —
Cecile. Narr? hvad menar tant?
Frun (afsides). Det går bra! (högt) Du tror dig hämnas på vår granne, genom att anställa den der tråkiga processen emot honom?
Cecile. Nåväl?
Frun. Nåväl, tvärtom! han har drifvit gäck med oss båda två!
Cecile. Huru?
Frun. Han är förtjust öfver våra förföljelser!
Cecile. Åh!
Frun. Han har ledt bort bäcken bara för att få det derhän!
Cecile. Ja, men af hvad skäl?
Frun. Af det skäl att — — — nej jag kan inte . . jag bör inte säga dig det!
Cecile. Nåja, i så fall — —
Frun. Men i alla fall — om du lofvar mig att aldrig för någon . . . för någon . . . du förstår mig?
Cecile. Jag lofvar allt hvad ni vill, tant!
Frun. Nåväl, mitt stackars barn — men kom ihåg att du har lofvat!
Cecile. Ja tant, ja!
Frun. Nåväl — vår unge granne, herr Duplessis — du kommer att bli, ond — herr Duplessis har tvungit oss till en process, bara för att få knyta förbindelser med oss —
Cecile. Lagliga?
Frun. Ja, lagliga och alfvarsamma!
Cecile. Hvad menar tant?
Frun. Åh, det är en afskyvärd tillställning! Man skall anfalla mig, — har han sagt till sig sjelf — jag försvarar mig, jag vinner, och under förevändning af att uppgöra en förlikning, kan jag presentera mig hos dem!
Cecile. Här?
Frun. Just här! »Och en gång der, kan jag sjelf bli i tillfälle att se» — — gissar du inte?
Cecile. Nej! Bli, i tillfälle att se — hvad?
Frun. Om han lyckas behaga dig.
Cecile. Hvarför det?
Frun. För att gifta sig med dig!
Cecile. Men . . af hvad skäl?
Frun. Af det skälet att han älskar dig.
Cecile. Han älskar mig . . mig — min tant?
Frun. Ja, dig — dig, min niéce! och om du visste — —
Cecile. Säg ut, tant!
Frun. Nej . . nej! . det är fråga om någonting mycket vigtigt . .
Cecile. Ja, men jag har ju lofvat?
Frun. Ja, det var sannt! Nå ja, då får jag väl ingenting dölja för dig! Men min Gud, det är så svårt — — (tar hennes hand och för henne till fönstret). Ser du det der stora kastanieträdet i hans trädgård . . der, midtför — —
Cecile. Ja.
Frun. Han klättrar upp i det hvarje qväll för att beundra dig, när du sitter ute på terrassen.
Cecile. Men det är opassande — — — och så mycket mera opassande som jag nästan alltid går dit utan att ha gjort toalett.
Frun. Jag har ju sagt det . . det är himmelskriande! Men det är väl ändå värre! Härom morgonen, när jag kom in hit i salongen, hittade jag ett papper på golfvet, ett papper fastadt med schärt band vid en stor kastanie.
Cecile. Ett karteradt papper?
Frun. Nej, ett papper med verser på . . verser adresserade till dig!
Cecile. Verser! . Allt det här är mycket ledsamt, mycket komprometterande . . att klättra upp i ett kastanieträd . . att kasta in verser . . Dåliga verser förmodligen? Har tant dem qvar?
Frun. Nej, jag har förlagt dem.
Cecile. Så tråkigt! Men i alla fall, på det der sättet kan det väl inte fortfara?
Frun. Nej, jag hoppas det!
Cecile. Det vill säga, ni ämnar ta edra försigtighetsmått?
Frun. Lita på det!
Cecile. Och att om han nånsin vågar visa sig här — —
Frun. Åh!
Femte Scenen.
DE FÖRRE. LISE.
Lise. Herr Ernest Duplessis frågar om frun vill taga emot honom.
Frun. (till Cecile). Hvad sade jag?
Cecile. Han vågar komma hit!
Frun. Som du ser . . men oroa dig inte . . jag vet hvad jag skall göra!
Cecile. Ah! ni vet?
Frun. Ja visst, och jag är säker om att du skall gilla — —
Cecile. Hvad då?
Frun. Att jag gör som du nyss antydde!
Cecile. Som jag antydde?
Frun. Ja visst . . nemligen visa bort honom. [11]
Cecile. Ah! har jag sagt det?
Frun. Sedan jag först låtit honom förstå — —
Cecile. Ja visst, tant!
Frun. Att han aldrig kan ha hopp om att behaga dig — —
Cecile. Nej, inte det minsta . . ni känner min föresatts . . .
Frun. Klostret, ja!
Cecile. Och det hade derför kanske varit bäst att inte ta’ emot honom! . (till Lise) Bed herr Duplessis stiga in!
Lise. Ja, mamsell! (går).
Cecile. Jag går in till mig! (stannar och ser åt dörren som Lise lemnat öppen).
Frun. Nå?
Lise (anmäler). Herr Duplessis!
Cecile. Ja, jag går, tant . . jag går! (skyndar in).
Frun (för sig). Aha! nyfiken! Då är jag lugn.
Sjette Scenen.
FRUN. ERNEST.
Ernest (inkommer och helsar). Min fru!
Frun. Min herre!
Ernest. Ni har varit så god och önskat ett samtal med mig, och jag är färdig att — —
Frun. Ett ögonblick! Vi träffas visserligen för att tala om affärer, men affärerna behöfva icke förjaga artigheten! Gör mig det nöjet att — —
Ernest (tar en stol). Jag tackar, min fru!
Frun (afsides i det hon går till sin fåtölj). Han ser bättre ut än jag trodde, och jag har gjort ett ypperligt val för min niéce!
Ernest (afsides). Hon kommer säkert att fordra hälften af bäcken . . jag skall försvara den till sista droppen!
Frun (gladt, i det hon ser Ernest med allvarligt och tillbakadraget väsende sätta sig på långt afstånd). För allt i verlden, herr Ernest! lät oss lägga bort alla motpartsminer, och efter som vi äro här för att uppgöra en öfverenskommelse, så räck mig er hand — det blir en god början!
Ernest. Min fru! (afsides) Får gå för handen — — men hvad bäcken beträffar — —
Frun. Vet ni min unge granne, att ni har totalt besegrat mig i går.
Ernest. Ack ja, min fru, — totalt!
Frun. Men vet ni också att jag kunde ta min revanche genom att gå till högre instance?
Ernest. Ingenting är omöjligt, min fru!
Frun. Såvida jag inte föredrog att förklara mig nöjd med hvad jag fått.
Ernest. Huru, ni afstår?
Frun. Från att appellera? . . bestämdt!
Ernest (mycket belåten). Således är allt slut, min fru?
Frun. Ja, affären är uppgjord . . vi få lefva utan vatten!
Ernest (artigt och muntert). Akta er — min fru! . Jag är litet misstrogen . . jag har alltid hört sägas att i fråga om processer, ger man ingenting för intet!
Frun. Ni tror kanske att jag vill beröfva edra blommor några droppar vatten? Ah, min herre ni [13] misskänner mig! Det smärtade mig att ni skulle anse mig för en orättvis, processlysten och farlig granne, — — jag ville bevisa er motsatsen, se der allt! och det är derföre som jag proponerat ett samtal emellan oss. Det är sannt att jag är litet egen, litet fantastisk — åtminstone har man sagt mig det ibland! Men fast man anser mig vara qvick, så har jag ändå haft tillräckligt förstånd att redan från början inse det vår process var afskyvärd!
Ernest. Men i så fall . . hvarför börja den?
Frun. Af vigtiga . . men hemliga skäl . . som skulle ursäkta mig, hoppas jag, i fall det vore mig tillåtet att yppa dem!
Ernest. Vigtiga och hemliga skäl?
Frun (stiger upp och ringer). Han tyckes ha förstått mig! (Lise inkommer). Lise, har hon frågat efter mig.
Lise. Hvilken, frun?
Frun. Min niéce?
Lise. Jag tror inte det?
Frun. Mår hon något bättre i dag?
Lise (förvånad). Hvilken, frun?
Frun. Min niéce.
Lise. Kors! . hon mår som vanligt!
Frun (med bedröfvad mine). Hon hvilar sig, inte sannt?
Lise. Nej, hon klär sig.
Frun. Du menar att hon försöker stiga upp.
Lise (afsides). Hvad behöfver frun bekymra sig för mamsell?
Ernest. Är er niéce illamående?
Frun. Hon är sjuklig . . det syns visst inte på henne — tvärtom . . men det är så mycket mera oroande . . [14] (till Lise) Ah! . (till Ernest) Ni tillåter? (till Lise) Om min niéce frågar om jag gått ut, så svara ja. Det vill säga, nej! Men tala för all del inte om att herr Duplessis är här.
Lise (i det hon går). Om jag begriper ett ord, så — —
Ernest. Men hvarför dölja att jag är här, min fru? Skulle min närvaro kunna — —
Frun. Åh . . nej, nej!
Ernest. Ni säger det der med en ton — —
Frun. Men det är kanske orätt af mig att uppehålla er så länge.
Ernest. Ni har således ingenting mera att säga mig? Ni önskar ingen öfverenskommelse, intet skadestånd?
Frun. Ack jo, det var sannt . . jag höll på att glömma det!
Ernest (afsides). Seså! nu ä’ vi der!
Frun. Jag begär — er vänskap!
Ernest. Ingenting annat? . Men den har ni ju redan!
Frun (med bryderi). Ja . . ni är en ädel ung man, ni är öppenhjertig . . god . . och jag tänkte — —
Ernest. Hvad då?
Frun. Åh, ingenting! . Farväl, min herre!
Ernest (afsides i det han går). Det är ett utmärkt fruntimmer!
Frun (afsides). Han är nyfiken att få veta mera!
Ernest (afsides). Det vore kanske på sin plats att erbjuda henne hälften utaf bäcken! (närmar sig). Min fru . .
Frun (afsides). Der är han igen!
Ernest. Ännu ett ord, om jag får be!
Frun. Min herre!
Ernest. Nyss på stunden, när ni hade den artigheten att vilja ursäkta er för det ni öppnat process mot mig, afbröt man er just som ni ämnade tala om vigtiga och hemliga skäl . .
Frun. Har jag talt om sådana?
Ernest. Ja min fru . . och som det inte är möjligt annat än att dessa skäl till någon del angå mig — —
Frun (lifligt). För all del . . tro inte — — —
Ernest. Men min fru, om dessa skäl verkligen röra min person — —
Frun. Ni söker förgäfves få mig att yppa dem!
Ernest. Jag kan således inte få ert förtroende?
Frun. Nej, det är omöjligt!
Ernest. Då återstår mig endast att aflägsna mig. Farväl min fru!
Frun. Herr Duplessis!
Ernest. Min fru!
Frun. Ni tycks taga så liflig del i hvad som rör oss, att jag inte kan öka mitt syndaregister emot er, genom att visa er misstroende. Har ni styrka att bevara en högst ömtålig hemlighet!
Ernest. Jag har en ovanlig styrka, min fru!
Frun. Ni svär således att aldrig för någon yppa . .
Ernest. Ja, jag svär det!
Frun. Och jag emottar er ed! (afsides) Nu måtte jag kunna vara säker om tystnad på båda hållen!
Ernest (afsides). Hvad skall jag väl få höra! (de sätta sig vid bordet midt på scenen).
Frun. Min käre granne, jag har ingen mera anhörig än min niéce. Begåfvad med alla ungdomens [16] och skönhetens behag, har hon hastigt, ifrån att vara glad, lycklig och leende, blifvit orolig, tankspridd och nedslagen.
Ernest. Skulle väl bäcken i trädgården kunna vara orsaken?
Frun. Afbryt mig inte! Jag har således sett henne sorgsen, förändrad — och när jag velat undersöka skälen till denna förvandling, så har jag — med en häpnad som ni säkert skall dela — upptäckt — —
Ernest. Min Gud, ni skrämmer mig!
Frun. Kom ihåg att ni har lofvat mig den mest obrottsliga tystnad!
Ernest. Ja min fru . . jag har till och med svurit! . . . Ni har upptäckt.
Frun. Ser ni den der terassen?
Ernest. Som vetter åt min trädgård? . Ja.
Frun. Förut gick hon nästan aldrig dit. Men på en gång, det är väl omkring ett år sedan, går hon dit hvarje dag. Hon har låtit sätta upp ett tält der.
Ernest. För att få skugga troligen!
Frun. Så säger hon . . men den förklaringen ansåg jag ej giltig . . jag ville se, och jag såg —
Ernest. Hvad då?
Frun. Att hvarje qväll, då jag trodde hon var i sitt rum — —
Ernest. Nåväl?
Frun. Så gick hon helt försigtigt derifrån och gömde sig i tältet; hon stannade der orörlig och upprörd som en ny Hero, väntande en ny Leander!
Ernest. Och denne nye Leander?
Frun. Är ni, min herre!
Ernest. Jag?! (de stiga upp).
Frun. Ack ja!
Ernest. Är ni säker på det?
Frun. Alldeles för säker, min herre! Också måste jag gripa till ett energiskt medel.
Ernest. Hvilket medel?
Frun. Jag måste anställa en process mot er. Jag måste dränka denne nye Leander, och lyckligtvis fanns er bäck alldeles till hands!
Ernest. Men jag måste tillstå att jag inte begriper — —
Frun. Förstår ni inte det? Det var min pligt att bota min niéce för hennes olyckliga kärlek.
Ernest. Olyckliga?
Frun. Ja, efter som den är utan hopp! Och det finns ingen obehagligare karl än den som man processar med.
Ernest. På min ära, min fru . . idén var ganska fyndig! . Men ännu en gång, är ni säker på att det är mig hon älskar?
Frun. Ack ja!
Ernest. Har ni giltiga skäl att tro det?
Frun. Tyvärr!
Ernest. Jag måste tillstå för er att jag inte vågar tro det!
Frun. Ni är svår att öfvertyga!
Ernest. Nej min fru, men jag är blygsam, och jag tvekar antaga — —
Frun. När allt kommer omkring, så har ni kanske rätt.
Ernest. Ja, inte sannt?
Frun. Jag har kunnat misstaga mig.
Ernest. Tror ni det!
Frun. En sådan der kärlek kommer inte utan skäl!
Ernest. Nej visst inte!
Frun. Det fordras hos den som skall inge en sådan passion, nästan öfvernaturliga egenskaper!
Ernest. Ja, det är sannt!
Frun. Och fastän ni är en ganska ovanlig ung man —
Ernest. Ja visst . . men i alla fall . . . hennes qvällstationer i tältet — —
Frun. Det var kanske bara nyfikenhet! . .
Ernest. Nej min fru . . nej, ni har rätt! Ingenting är mera påtagligt! . . det är jag som sysselsätter henne . . jag finner olyckligtvis i allt hvad ni sagt mig, spåren af en verklig, allvarlig kärlek.
Frun. Ack min Gud, der kommer hon! Gå, min herre, så att hon inte får se er!
Sjunde Scenen.
DE FÖRRE. CECILE.
Cecile. Ni har frågat efter mig, min tant?
Ernest (afsides). Det är hon!
Cecile (blir honom varse). Ah, förlåt . . jag visste inte . .
Frun (spelar brydd). Jag tänkte sjelf inte uppå, att — —