Sockerpullor och Pepparkorn: Små bilder ur skånska folklifvet förr och nu

Tryckfel i originaldokumentet har rättats i denna upplaga.

SOCKERPULLOR

OCH

PEPPARKORN

SMÅ BILDER UR SKÅNSKA FOLKLIFVET

FÖRR OCH NU

AF

HENRIK WRANÉR

STOCKHOLM

Albert Bonniers Förlag

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907

3

De kostliga fruntimmerna!

En sann historia från "den gamla, goda tiden".

I.

— Men kan du inte svara ordentligt, Helena lilla? Det är då bra besynnerligt med fruntimmer: de ä de kostligaste och obegripligaste människor på jorden. En kan stå en hel timme och förklara och lägga ut allting och ge dem in det med tesked och spörja och fråga, men att få ett svar rentut — nej, se det är lika omöjligt som att gå på händerna uppför ett kyrktorn. Nu har jag väl i fem år, hvarenda gång vi träffats, stått och repat upp den gamla historien och slutat med den gamla frågan. Inte har jag kommit längre för det. Säg nu någonting en gång för alla, snälla Helena!

Hon skakade sakta på hufvudet.

— Hvad ska jag svara? sa hon.

— Du måtte väl åtminstone i Herrans namn kunna svara ja eller nej, människa! Säger du ja och tar mig — ja, så är ju saken klar, och säger du nej, blir det också slag i saken. Tar du inte mig, ska du väl ha någon annan. Men på hela Guds gröna jord finns det då ingen människa, som håller tiotusendelen så mycket af dig som jag, ser du, Helena. 4

— Inte behöfver jag ta någon alls — — —

— Prata persilja och kantnagga kaffekoppar är ingen konst. Men annars vet väl du lika bra som jag, att det aldrig har funnits och inte finns och inte i eviga tider kommer att finnas ett fruntimmer, som inte vill gifta sig, när bara den rätte kommer.

— Den rätte, ja! Där sa du ett sant ord. Mor brukade alltid säga: »En lär aldrig känna en karl i grund och botten, förrän en är gift med honom, och då är det jagu så dags!» Hon hade fått försöka det, stackaren. Mellan far och henne var det så rart, innan de blefvo gifta, så en kan inte säga hur hett det var. »Han kunde ätit upp mig,» sa mor ibland. »Det var nästan synd att han inte gjorde det!» sa hon och suckade. »Då hade pinan inte blifvit så lång!»

— Ja, det har jag hört hundra gånger nu — — —

— På äldre dar bara gnatade och traggade och kältade han på henne och rände efter andra, så han gjorde sig till ett spektakel för hela häradet. Och ändå skötte han sitt arbete, och det kunde gå hela år som han inte smakte en droppe starkt, så det kunde han inte skylla på. Men han var alldeles utledsen på mor och gitte inte se åt henne, därför att hon blef gammal och ful och vissen af det myckna besväret med alla oss ungar.

— Så tror du, att jag skulle bli likadan?

— Inte kan jag veta, hur du skulle kunna bli? Det första, en minns i lifvet, sitter djupast och fastast — det går aldrig bort, du Jesper.

— Men du vet, att jag håller dig så innerligt kär.

— Så sa far också till mor — innan han hade fått henne. 5

— Om en stjäl, ska man väl inte tro alla om att vara tjufvar. Alla ä väl inte likadana?

— Hvem vet?

— Jaja, då tjänar det ju inte till något att tala med dig om det mer, sa han tungt och långsamt. Det är likså godt att jag då säger godnatt.

— Godnatt, Jesper!

Han gick några steg. Så vände han om.

— Hör du, Helena. Det är bara en sak till, som jag skulle vilja spörja dig om.

— Nåå? sa hon och stannade.

— Finns det någon, som — som står dig närmare? Någon, som du har fäst dig vid?

— Nej, visst inte, snälla du. Om jag skulle våga försöket med någon i hela världen, skulle det vara med dig.

— En tröst var det ju, fast den inte var mycket värd. Lofva mig nu bara en sak!

— Det skulle vara?

— Sök opp mig och säg mig till den dag, du blir klar med dina egna tankar. Den kan kanske ändå komma.

Hon svarade inte. Han gick. Oupphörligt vände han sig om. Hon stod kvar på samma ställe i djupa tankar. Men hon kallade honom inte tillbaka.

II.

De voro stadda på vandring hem från en danstillställning den vackra sommarkvällen. De hade ju samma väg, efter Helena tjänte i prostgården och 6 Jesper hos häradsdomarens midt emot. Föröfrigt voro de ju bekanta »från barnaben», hade gått i skola samman, plockat ax ihop på storgubbarnas afmejade sädesfält och läst sig fram på samma gång.

Alla trodde, att där fanns någon slags klockarekärlek dem emellan, fast den då inte syntes, vare sig i ord, åthäfvor eller gärningar. Men det finns ju som gamle klockaren sa — folk som kan dölja både kärlek och procenteri — hårolja är svårare, sa han.

Nu hade Jesper emellertid många gånger sagt sin mening till Helena, när de voro riktigt för sig själfva. Alltid hade det slutat på samma sätt, och denna kväll beslöt han, att nu skulle det för hans del vara slut med frågorna i den vägen. Men han kände sig mycket nedslagen, när han gick in och kröp till kojs i sin kammare, nätt och jämnt så stor, att en människa kunde vända sig där. Hvad är all dans den vackraste sommarkväll, när en inte har något för att en håller af en människa så, att man kunde vilja dö för henne? Det förstås, att helst ville man ju lefva för och ihop med henne. Men när hon inte kan ge ett ordentligt svar — —

Inte var det just mycket med Helenas humör heller, sedan hon och Jesper hade skilts åt. Hon kom å ena sidan ihåg sin moders pinos historia och gummans många förmaningar, att dottern aldrig skulle göra sig till skotrasa för en karl. Hennes sista ord hade ju varit: »Om du är så enfaldig och tror på någon och tar honom och han gör dig olycklig — och det gör han — så vänder jag mig i grafven!» Inte skulle gamla mor behöfva störas i sin griftero för den sakens skull!

Men å andra sidan hade det sina sidor att tjäna. 7 Så länge hon ännu var ung och kunde ta i med bägge näfvarna, kunde det nog gå; men när åldern toge till och krafterna toge af — ja, hvad skulle då bli hennes lott? Fattighuset, förstås. Nog skulle väl alltid prosten ha en vrå och en beta bröd åt henne, om han lefde. Men han hade ju hunnit ut på ålderdomen och kunde falla ifrån när som helst, och man vet, hur det går, när »det kommer en ny konung, som ingenting vet om Josef». Det är inte alla präster, som göra prästgården eller dess torp till änkesäte åt orkeslösa trotjänarinnor, hade biskopen en gång sagt om Helenas prost. Det var nog ett sant ord.

Och Jesper var en snäll karl, som alltid visat henne vänlighet och gått henne till handa med råd och dåd efter tillfälle och lägenhet samt ställt om att hennes gamla fattiga mor kom hederligt i grafven. Helena var minsann skyldig honom tie riksdaler för den välgärningen än i dag. Men aldrig han hade sagt så mycket som ett halft ord om det, fast han hade så liten lön.

Om hon skulle våga sig? Inte kunde väl modern vända sig i grafven, om galet skulle gå och han skulle bli elak mot henne! Om hon skulle fråga prosten — — — Men han komme nog att skratta åt henne. Och så skulle han locka alltihop ur henne: han behöfde ju bara fråga, hvarför hon kom med ett sådant spörjsmål. Nej, det dugde inte.

Men om nu Jesper skulle vända sin håg till någon annan? Det vore kanske värre än om modern vände sig i grafven!

Helena blef alldeles het ända ner på ryggen. Om hon ändå åtminstone hade sagt honom ett vänligt ord i afskedsstunden! Tänk, om Johanna, som tjänte 8 samman med honom hos häradsdomarens, skulle börja lägga ut sina krokar för honom! Hon hade minsann granna ögon, den apan, och lade all sin lön i kläder — hade hvita strumpor som en karl, så att alla glodde på henne, det belätet. Man hade nu aldrig hört, att Jesper var slamsig med töser eller brukade stå på tå för dem, men kanske, när han nu gått förgäfves så länge efter en, skulle han ränna tosing efter så många flera.

Hade Jesper den kvällen gått ut i trädgården i stället för att ligga och sucka på sitt ensamma läger, skulle han funnit Helena sitta orolig och förgråten i prästgårdens löfsal midt emot, färdig att genom en liten hostning ge sin närvaro tillkänna. Men nu låg han och läste halfhögt för sig själf ur psalmboken:

Den versen kunde han utantill: den hade sjungits, när han stod på kyrkogolfvet i världen — — samman med henne — Helena.

Och när den stackars tösen förgäfves suttit i löfsalen, tills morgonrodnaden började rinna opp i öster, gick hon också in och lade sig. Och läste samma vers — hon kom ihåg den alltifrån den dagen, då hon läste sig fram. Tillsammans med Jesper — — —

9

III.

Två år hade gått. Helena och Jesper sågo som oftast hvarandra, både i kyrkan och därhemma, hälsade kort men taltes aldrig närmare vid. Bägge två hade slutat upp att gå på dans.

Så en dag säger prosten till Helena:

— Nå, mitt barn! Hur ska vi ha det nästa år? Blir du kvar?

— Ja, vill prosten ha mig, så stannar jag. Åtminstone har jag inte tänkt annat.

— Ser du, jag trodde att du möjligen tänkte på att gifta dig?

Hon blef röd som ett blod.

— Som du vet, fortsatte prosten utan att låtsa om något, så flyttar Magnus, så jag är tvungen att skaffa mig en annan prästadräng. Kunde jag få en gift, så vore det bäst på alla vis, och han kunde få de två rummen i gafveln på loglängan. Hade du nu haft någon i tankarna, så kunde han och du ha blifvit ett par och så kunde du hjälpt till lite här i prästgården efter tid och lägenhet — det kunde ju alltid varit bra att fylla någon rynka med, hva?

Helena bara fingrade på förklädet utan att kunna få fram ett enda ord.

— Jag hade tänkt lite på Jesper här inne hos häradsdomarens. Det är en dunderpojke. Hur är det? Har du inte också tänkt på honom någon gång i världen? Jag tycker, jag har hört en fågel kvittra om någonting ditåt?

— Nog har han frågat mig och det mer än en gång. 10

— Nåå?

— Sista gången sa jag rent nej.

— Hvarför det då?

— Jag har sett så mycket tråk hemma, när jag var liten. Far och mor lefde som hund och katt, ja, det är då inte någon riktig liknelse, för mor bara teg och led. Men då förstod jag, att se’n en är vigd och smidd vid någon, är det för sent att ångra sig.

— På hur många ställen tror du inte, att enigheten är för smalt tillklippt? Men det skall väl inte skrämma alla andra! En får väl lita en smula på Vår Herre och på hvad hjärtat säger. Där trillade en tegelpanna från kyrkotaket i fjol och tog döden på den gamle kyrkvaktaren, som stod nedanför och klippte buxbomshäcken — skulle nu ingen människa våga nalkas Guds hus af fruktan, att en panna skulle falla ner och slå ihjäl alla i församlingen? Skildes ni i vredesmod?

— Nä jösses! Han bad mig låta honom veta, om jag skulle bli på det klara med mig själf.

— Och det har du aldrig gjort?

— Bevares väl! Jag skulle skäms ögonen af mig.

— Slet du bandet, är det din skyldighet att ta första steget — förstår du inte det? Och i sådant är en kvinna alltid »nimmare i nyporna» än en karl. Ni ä ju båda två bra människor med godt anseende hos alla.

— Jag skulle inte kunna! sa hon sakta.

— Håller du inte en smula af honom då?

— Visst gör jag det — för prosten kan jag ju godt erkänna det. Så fort jag hade sagt nej, var jag på det klara genast. Och hade han frågat en gång till, hade svaret blifvit helt annorlunda. Jag har legat 11 och gråtit många nätter för det se — se’n! sa hon och smålipade.

— Ni ä roliga, ni kvinnor! sa prosten och smålog.

— Det sa Jesper också — samma kväll, erkände hon naivt.

— Där ä hufvud på skaft på den där — det har jag alltid sagt. Men då är ju hela saken enkel som fot i strumpa?

Hon bara skakade på hufvudet.

— Du kan väl begripa, att ni inte får gå bägge två och plåga er på hvar sitt håll på detta viset! sa prosten ifrigt. Det skulle då väl vara ynkligt, om inte jag, som är både filosofie och teologie doktor, skulle kunna reda ut den här härfvan.

— Aldrig så mycken lärdom hjälper inte i kärlekssaker, sa hon.

— Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom — å bevars! Det var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att ge mig några strumpeband för besväret.

Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes kinder.

— Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon.

Men blicken tindrade.

— Hvarför skulle inte en gammal präst kunna försöka på att göra en tjänst mot en sjåpig tösunge, som ligger och lipar om nätterna och låter en duktig karl gå och sucka om dagarna? Ska inte människorna lätta hvarandras bördor? Jag måtte inte ha inplantat katekesen riktigt hos dig, innan du läste dig fram! 12 Nu vet jag, hur det ska gå till. Du går ut — nu, i denna dag, som i dag är — och söker få fatt i honom och ber honom titta in till mig i kväll. Du kan ju säga honom, att det är fråga om prästgårdstjänsten, så att han inte tror, att han skall stå enskild skrift, om han nu skulle ha något på sitt samvete. Det tror jag då inte, men du misstänker honom naturligtvis för allting.

— Det gör jag visst inte! sa hon eftertryckligt.

— Nå, ge dig då i väg och få honom i vingabenet och säg till honom!

— Det skulle jag väl kunna våga mig på, sa hon tveksamt.

— Så tycker jag med! sa prosten torrt.

— Nu är jag tvungen att fråga prosten om en sak.

— Gå på du bara, medan du är i tagen!

— Innan mor dog, sa hon, att hon skulle vända sig i grafven, om jag gifte mig med någon och blefve olycklig. Inte kan hon väl göra det?

— Behöfver du göra den frågan?

— Nää, inte precis, men det är ändå tryggare att ha prostens ord på det.

— Vet du hvad jag då svarar? Jo, tag du Jesper och blif en lycklig maka! Så är du så mycket säkrare på att gumman får ro i sin graf och fröjd i sin himmel! Börjar du lipa nu igen? Tvätta ögonen, innan du går efter Jesper. Annars tror han, att det är för hans skull du har gråtit.

— Ja, är det inte det då? Inte är det för någon annan.

— Raska på nu!

13

IV.

— Du träffade honom?

— Ja, det gjorde jag. Han blef så glad, så.

— Ska jag städsla dig för nästa år?

— Jag tror knappt att det lönar sig, vet prosten.

— Jasåå — inte det? Nå, det ena ordet gaf det andra och så — — —

— Ja, så — blef det tal om oss två — — —

— Och så började du lipa, förstås?

— Jag är rädd, att jag gjorde det! sa hon och smålog.

— Nå, han då?

— Han — han frågade om igen — så jag slapp.

— Ja, ha inte somliga tur här i världen! Då slipper jag att uppträda som böneman.

— Jaa, det gick utan några doktorshattar. Men prosten ska ändå ha så oändligt mycket tack, för det var i alla fall prosten, som hittade på alltihop — —

— Nå, det var då åtminstone något! mumlade prosten och log i sitt gamla hvita skägg.

— Han kommer visst redan på gården.

— Såå. Han är fermare än du! Nu går du och sätter på kaffe, och när så han och jag ha snackats vid, så kommenderar jag honom att gå i köket och bli undfägnad af dig, förstår du! Och nu hoppas jag, att du tar emot honom med öppna armar om också inte med varma serveter! och Gud signe både dig och honom! Du har varit en trogen tjänarinna — — vid Moses och profeterna, tar hon till lipen igen! Spring genast!

Jesper trädde in, bredbent och trygg. 14

— God dag, god dag! Sitt ner, Jesper! Hm! Ja, Helena talte väl om, att jag behöfver en ny dräng och hade tänkt just på dig?

— Jo, det var något sådant.

— Nå, sa hon också, att jag helst ville ha en gift dräng, som har något att lefva och sträfva för och har glädje af att hålla sig hemma och inte blir orsak till några historier med kvinnfolk och så’nt där?

— Hon sa just inte precis ackurat allt det där, men jag förstod ju ändå andemeningen. Och Helena så väl som jag tro, att det skulle där väl kunna bli råd för, jag menar hvad äktenskap beträffar — — —

— Jaså, hon sa det? Du har ju alltid haft ett godt öga till henne, Jesper?

— Nog har jag det — naturligtvis — det förstås. Men så tänkte hon ju på allt hvad modern hade sagt, och så var hon tvehågsen.

— Jaja, Jesper, det kan en ju inte undra på.

— Men så ä ju också fruntimmer inte goda att bli kloka på: hundingen vete, om de själfva riktigt ha klart för sig, hvad de vilja!

— Åhjo, men det är inte alltid de komma underfund med det i rättan tid. Nu har Helena sett, att mor och jag har — skam till sägandes — lefva skäligen skapligt och kärligt samman, fast vi nu ha varit gifta i öfver tretti år. Och så har du väl ingenting sagt sen den där gången, då hon sa nej — så vidt jag kan förstå?

— Det tjänte ju ingenting till att sjunga om den gamla visan, när hon inte ville sjunga med.

— Nej visst. Men så bra det är att tala i sinom tid med fruntimmer, så är det nästan ändå bättre att kunna tiga i rätt tid. Nu har hon gått och tänkt 15 och tänkt och undrat, om du inte snart skulle komma igen. Och när du inte kom, så blef hon ängslig och rädd, att någon annan skulle ta dig och så förstod hon, att hon alltid hållit af dig. Så var äpplet moget — du bara behöfde rista i stammen och så föll det rakt i famnen på dig. Det är en gammal historia, Jesper. Men den går igen i alla tider, ser du. Hm! När jag i går kom frågan på tal, såg jag ju, hur glad hon blef. Så ställa vi väl om lysning, tänker jag, så att ni kan hålla bröllop i flyttningsveckan — där är väl ingen af er, som ska in och rusta om i sta’n, dit annars så många tjänstehjons löner gå nu för tiden. Så börjar du ditt nya tjänsteår som prästens dräng och Helenas husbonde. Lycka till och när vi nu ha pratat ut och kommit öfverens om lön och hur vi skall ställa det för er nere i längan, så ska du gå in till Helena — jag har sagt, att hon ska bjuda dig på kaffe. Och så ska du vara öm och snäll mot henne och inte låta henne umgälla, att hon var tveksam. Ser du, de bästa hustrurna ä de, som tänka sig för och inte kyssa till vid första lockton.

— Det kan nog vara, det. Prosten är ju en lärd man och vet hvad han säger. Men nog tar det tid att komma underfund med fruntimmerna för den, som är olärd.

— För de lärda också! mumlade prosten och log.

16

Hur »Fiffens» tös fick fästman.

— Det börjar bli på upphällningen med de gamla riktigt märkliga gubbarna nu nere på Skåneslätten, sa en af mina gamla vänner i fjor. Folk läser för mycket och reser för mycket och ser för mycket, och ingen törs vara annorlunda än alla andra, för då titta alla på honom.

— Nå, är inte det bra, då? frågade jag.

— Jo bevars, om alla vore hvarandra lika i hygglighet och redlighet, men det ser mer ut som om alla skulle vilja likna hvarandra i illfundighet och djäkerskap. Nej, förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för pengar nästan, så komiska som de voro. Jag kommer ihåg ett par, som lefde här i församlingen för en fyrtio à femtio år se’n.

Den ene kallade de för »Fiffen» — han hette egentligen Filip Fransson och var smålänning född. Där gick några besynnerliga historier om att han haft något knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål på ägget. Kontrollören, en sergeant, fick rymma till Amerika, och Fransson slog sig ned här i Smörlunda och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en gammal major sa, som var öfverkontrollör: 17 »Det som rinner genom rören,» sa han, »det blir dyrt för tillverkaren, men det som rinner bredvid, det har han så godt som till skänks; åtminstone slipper han förarga sig öfver att han ska betala för det han får koka sina egna potatis.»

Den inflyttade fick snart namnet »Fiffen». Och det var en fiffig karl: med sin talande tunga och sina galanta fasoner »gick han af folk och i folk med stora träskor», som det hette förr i världen. Han tjusade till alla. Isynnerhet när han ville göra affärer med någon och hade satt sig för att klå honom, kunde han se så tjyfvingens menlös och oskyldig ut. Det drog emellertid inte länge om förrän de flesta hade samma åsikt om honom som prästen. Denne hade »Fiffen» lurat vid köp af en sugga och det så grundligt, att prästen sa rent ut, att »Fiffen» var värre än en svart höna, och att om någon i våra tider kunde vara »besatt af en oren ande», så skulle det allt vara »Fiffen».

Ursprungligen hade den illmarige gubbarackaren haft fem flickor, men de fyra hade »gått åt» — tack vare sin förmögenhet, fadrens knipslughet och tösernas egen fäderneärfda snackesamhet. Nu var bara den äldsta kvar. Hon var knepig och klipsk som far sin, men vidare fager under ögonen var hon inte och inte just ofvanför heller. Det var lögn, att gubben kunde bli af med Evangelina — som hon till på köpet i ett olyckligt ögonblick hade blifvit kallad — och det grämde både honom och henne. Hur komisk hon såg ut med sin röda tofviga paryr, sin fräkniga hy, sina surmjölksblå ögon och formlösa figur, hade hon som alla andra kvinnor naturligtvis ingenting mot att bli gift. »Tvärtom!» sa den, som ramlade utför trappan! 18 Att i all sin tid gå hemma hos gubben var just inte lockande.

Det var den ene af de bägge gubbarna. Den andre hette Kristoffer Andreasson. Han var rik som ett troll, men han var också led som ett troll och halfunken och småsur och utgammal som ett troll. Han hade ett af byns fetaste hemman, om också hemmantalet inte var så stort — och det sörjde han ju inte öfver, när det gällde skatten — gick och påtade dag ut och dag in i trädgård och hönshus och gödselstad, men umgicks hvarken med fränder eller oskylda. Vänner hade han inga — som snåljobar ju aldrig ha — lånte ut pengar mot blodiga räntor, såg luggsliten och sjaskig ut, sade sällan ett sött ord: hvarken konfekt eller sirap och hade svårt att kunna behålla en tjänare mer än ett halft år i rad. Och han misstrodde alla.

Men i alla fall blef han jämmerligen öfverrumplad och insatt i äktenskapets bur. För se, ingen är så värnlös som en ogift karl, och beslutar ett fruntimmer, att han ska ge sig, så får han ge sig — han må nu se’n bli aldrig så öfvergifven.

Det var en dag på efterhösten som »Fiffen» satt och åt frukost samman med sin ogifta dotter. Vid den tiden är det lite att göra, och väderleken är kulen och mulen, och alla halfgamla töser äro då mulnare än annars, och så vankas nästan aldrig annat än sill och potatis till frukost, efter slaktetiden ännu inte har börjat. Det är en mycket ofröjdsam tid.

Därför såg också »Fiffen» på gammaltösen och riste på hufvudet och sa med oartig rättframhet:

— Du börjar allt se en smula vissen ut, du, Evangelina! 19

— Prschpmm! fräste tösen och blef eldröd i hela synen.

— Nånå! Det kan du ju inte hjälpa, sa gubben småleende. Gamla bli vi alla — det är så världens lopp. Men vet du: det vore så godt att du gifte dig!

— Tack så mycket! När ingen vill ha mig! Jag kan då väl inte heller gå ut och öfverfalla någon heller? Hva?! Det är så lätt att säga: du skulle — men göra det!

— Nä, det förstås. Men du — — du ser alltid så sur ut.

— Säg mig, hvarför skulle jag se söt ut?

— Hm — nänä. Vi få lof att fundera ut något, du. Du känner ju Kristoffer Andreasson på nummer fyrtioett?

— Den gamle gnidaren?

— Ja.

— Trefligare karlar har jag sett.

— Men inte fått.

— Ja, det är nägu inte mitt fel.

— Vill du ha honom?

— Det vore alltid bättre än inte — åtminstone sluppe man då höra systrarnas speglosor om »förstfödslorätt» och »glasberg» och allt så’nt. Men vill han ha mig — han vill nog inte ha någon annan än sig själf?

— Ja, det är det vi ska ta reda på. Vill han inte, så kan han få göra det ändå.

— Inte kunna vi väl tvinga människan?

— Han kan tas med konst.

— Det begriper jag inte.

— Hvad behöfs det också? Gå du bara och kläd dig i det bästa du har och se inte arg och sur 20 ut — tänk, att du är säker om honom — ja, dra så där på munnen! Inte är du så anskrämlig, inte, när du bara skrattar. Jag ska sköta alltihop, men se mild ut! Var i ordning om en timme, så resa vi.

Evangelina förstod inte far sin, men hon lydde som ett snällt barn. Och att uppfylla fjärde budet är något, som löfte med sig hafver.

Hon gick in och tvådde sig och gnodde sig och hon skurade till och med halsen, fast det var midt i veckan. Och när akten var slutad, sken skinnet och hårtestarna hade måst foga sig i sitt öde. Fuktade med sirapsdricka, lågo de släta och fridfulla som en insjö i sommarkväll, belyst af solens sjunkande röda strålar. Så tog hon på sig mors gamla utsydda tröja från 1749, satte ny silkesduk i halsen, tog fin vadmalskjortel och silkeschalett samt stoppade kyrkenäsduken och luktvattensflaskan i fickan, sedan hon gnuggat ett par lavendelkvistar i händerna för att »lukta som folk om näfvarna».

Gubben kom på utsatt tid i full stass: med stor röd yllehalsduk, som gick upp öfver öronen i trots af det soliga vädret, i kapuschong, nyköpt piska och kragstöflar. Och så bar det af.

Men den, som glodde och gapade, när den fina skjutsen körde in på hans gård, det var Kristoffer Andreasson. Han låg som vanligt och dåsade i kakelugnsbänken, reste sig då och då upp till hälften och tog en liten slurk ur toddyn, som påbörjades på morgonen samt »förfotades» hela dagen.

I brådskan fick karlstackaren höger toffla på vänster 21 fot, och räfskinnskasketten blef satt bakvändt, så att skärmen fick in plats i nacken. Men i alla fall gick han ut — »Fiffen» var ju en välbetrodd man.

— Hvad i jössu namn vill ni? var hans första uppriktiga och förbluffade fråga.

Evangelina såg förstulet på honom.

— Så han ser ut! hviskade hon till sin far. Se! Tårna sitta på galen sida på fötterna på honom. Vi vända och resa genast hem igen.

— Håll nosen på dig, tös! sa han argt men tyst.

— Usch nej, jag kan inte, far!

— Tig, unge! God dag, god dag, min käre Kristoffer! Håhåja, vi ha varit ute och åkt ett slag och rastat ungföljorna. Och så säger jag till Lina här: Vi ska en gång köra in och se hur Kristoffer har det: han ska ju ha gjort stugelängan så fin, fast den inte är rent ny. Och så är det något som jag tycker så mycket om hos Kristoffer, säger jag, och det är det, att han aldrig gör sig till och säger ett och menar ett annat, utan han är en rätt israelit, i hvilken intet svek är. Och som han sköter sitt landtbruk! Inga nymodigheter, men ändå utmärkt, rent. Men vi vilja inte komma och vålla omak och stanna inte — jag ville bara köra in och se hur här såg ut nu för tiden här på gården.

— Ååh! Stigen in, när ni ha kommit hit! Gån in om dörren!

— Ja, tack! sa »Fiffen». Att gå genom fönstren har aldrig varit min sak.

Och så fingo gubbarna sig ett godt grin.

Kristoffer gick ut och kom igen. Han var ute både länge och väl, och var gång som han kom tillbaka, hade han bytt om något nytt plagg. Slutligen 22 uppenbarade sig något gammalt, torrt och visset, som skulle föreställa en husförestånderska eller trotjänarinna, som spände ögonen alldeles otäckt i Evangelina, fräste och småspottade men till slut kom in med kaffe och smör och bröd och äggakaka och lammalår och »gök», fastän det inte var konjak eller ens rom utan endast »finkelura».

Nå, de åto och drucko. Och så småningom töade de upp — som alla människor brukade göra, när »Fiffen» hade haft dem om hand en liten taga och fått mjuka upp deras ytterhud. Han berättade historier om den och den och talte om deras kärleksroman. Och han började fumla med knogarna i sina ögon och sa, att en sådan roman som hans och nu saligen i Herranom aflidna Kajsa Britas — ja, det hade väl knappt funnits i Småland förr, fastän där hade funnits folk, som både förstått sig på kärlek och gjort vers om det. Sådana som Linné, som hade varit blomsterkonung och skrifvit »Axel och Maria», och en biskop, som hade funnit upp en liten blomma, som hette Linneja och var uppkallad efter den andre, hvarjämte han hade skrifvit något om en konfirmation i Skatelöf, där Kristina Nilsson blef född en gång i världen, hon som kan sjunga som himmelens änglar.

Han pratade på, så att stackars Kristoffer fick inte en syl i vädret. Och när de hade lagt in tillräckligt med lammalår och »stångjärn» — som brännvinet då för tiden kallades — steg »Fiffen» upp, gick bort till gamle Kristoffer, lade kärligt sin arm om hans hals, kysste honom enligt gammaldags sed ljudligt på kinden och sa:

— Många gånger har jag farit här förbi, men jag har aldrig kört in — jag visste ju inte så noga, 23 hurudan du var. Och vi smålänningar se gärna opp i allting. Men alltid har jag tyckt att det har varit en hälsickes synd om dig att du ska gå här som en pelikan i öknen och inte ha någon att luta ditt hufvud till. Lina och jag ha talt oräkneliga gånger om dig. Hon är ju blyg annars men för sin gamle far öppnar hon sitt hjärta. Och så har hon sagt så: en sådan rask och rustande karl i sitt arbete som han — det få vi allt leta efter i sju kyrksocknar, och Herren har välsignat hans arbete — se en sådan massa nötkreatur han har på bete år efter år. Nu kommer jag in och ser, hur du har det, Kristoffer; du bor som en kung, du Kristoffer, men du har ledsamt, Kristoffer. Det syns: du tar tofflorna galet på dig. Och nu ska jag säga dig min hjärtans mening: kan hon förljufva ditt unga lif i din ålders dallrande höst, så har både hon och du min välsignelse. För detta är en glad, en välsignad dag. Hennes systrar ha alla flugit ut ur boet: min välsignelse har följt dem och lagt sig öfver dem som en molnstod. Hon har ett hjärta. Ett hjärta för sin far. Hon ville helst bli hemma och vara mitt allt intill min sista stund — ingen vet hur ömhjärtad hon är. Men jag har suttit och sett på henne i dag. Jag har sett hur hennes hjärta smälter, när hon tänker på din enslighet, Kristoffer, och hon ska få bli din maka, trösta dig och förljufva dina dagar. Det hjälper inte du vinkar, tös. Jag förstår, att du känner dig schönerad, men ser du, mitt barn, jag är en rättfram man och säger min mening. Och så är Kristoffer. Och nu tiger du. Ser du så glad han blef, Lina! Tag honom i famn, tösen min — tag honom i famn — jag befaller dig det. Och Herren vare med eder liksom med eder vare ock 24 Herren! Detta var en härlig, välsignad, lycksalig, oförglömmelig stund.

Som en lydig dotter ägnar och anstår, gick Evangelina bort och tog Kristoffer om halsen och lade sin kind mot hans.

— Seså, tös! Sitt nu inte och gör dig till, utan ge honom en kyss! Jag har ju så tidt hört hur mycket du har tänkt på honom.

Hon lydde, förstås.

Kristoffer satt som förlamad. Snapsarna, maten och detta snack, som aldrig stannade af utan var som ett kvarnfall, hade alldeles bedöfvat honom. Han hade inte ens hunnit få klart för sig hvad meningen var med »Fiffens» senaste långa tal, förrän han kände kyssen på sina läppar. Först höll han på att fråga, hvad i hundingen det här var för spektakel och om han inte skulle kunna få vara i fred i sitt eget hus. Men han fick inte fram ett ord förrän han stod omsluten af två mycket senfulla kvinnoarmar och med »Fiffens» hand välsignande på sin kala hufvudskalleplats. För första gången i sitt lif svimmade han — lyckligtvis så, att han föll med hufvudet i Evangelinas knä och kroppen i kakelugnsbänken.

— Ser du, hur han håller af dig, barnet mitt! sa »Fiffen». Han dånade af. Jaja, en sådan öfversvinnelig glädje är inte så lätt att bära: det finns de, som ha dött som torskar på fläcken af salighet.

Om en stund kryade den lycklige fästmannen till, vaknade slutligen opp riktigt och stirrade vildt omkring sig. Men Evangelina lade armarna åter om hans hals, drog honom intill mormors utsydda tröja från år 1749 och sa smeksamt: 25

— Din väntans tid ska inte bli lång, och se’n ska vi aldrig skiljas mer.

From som ett lamm, det till slaktning ledes, lät Kristoffer henne göra med honom som hon ville. Först efter en lång stund bemannade han sig så pass, att han kunde ropa:

— Eljena! Din hundingens mara! Kommer du aldrig med toddyvattnet?

Det kom, blef glam och glädje. »Fiffen» pratade, så att Kristoffer visste inte hvarken ut eller in. Och emellanåt kysste och kelade Evangelina med honom. Så småningom fattade den gamle enstöringen eld. Innan »Fiffen» och Evangelina reste, hade Kristoffer blifvit så uppiggad och varm, att han själf kysst tösen två gånger och högtidligen lofvat att dagen därpå göra besök hos sin trolofvade.

Där gick nu tösalifvet, klädd i högtidsstass, dagen efter och bullade opp allt hvad tänkas kunde. Men den, som inte kom, det var Kristoffer. Han låg hemma och led af »kopparslagare». Därtill kom, att han inte hade riktigt klart för sig allt som händt kvällen förut: han hade en dunkel aning om kyssar och äktenskapslöfte, men han var inte säker att han inte också gått i borgen för nå’nting, fast han inte kunde begripa hvad det kunde ha varit. Han låste portarna, löste hunden och gjorde ett heligt löfte att aldrig låta främmande människor — och allraminst kyssalystna töser — komma in på hans gård mer. Ånej — han skulle allt veta hvad han gjorde en annan gång. Och hundingen inte skulle han vara så dum och plocka 26 fram sin gamla rom — den hade ju gått till de galater.

Så låg han där i dödsens ångest i ett par, tre dar. Ingen slapp in på gården. Antagligen skulle där aldrig blifvit något af hela historien, om inte den där svenska afundsjukan, som gör så mycket ondt, hade kommit med i historien.

Men nu hade Kristoffer en gammal moster, som inte tålte honom och inte sig själf och inte någon annan heller. Hon fick reda på giftermålsplanen och gick ner till Kristoffer och seglade in genom något torfhus eller på annan bakväg. Och när hon kom in till den dödskrämde Kristoffer och skällde ut honom för hans dumhet att på gamla dar gå och låta ett fruntimmer drifva med sig, bredde hon tjockt med ovett på.

Kristoffer blef himlaarg: han skulle visa dem, att han inte alls gick på grafvens brädd och han skulle ta ut lysning och gifta sig och hålla kristnagille och kyrkogångsgille. Och därmed klädde han sig i söndagsdräkt och gick upp till »Fiffens».

»Fiffen» hade ju genom kunskapare reda på allt. Han tog mycket kyligt mot Kristoffer.

— Nej, lilla bror, sa han. Är det så att du står under förmynderskap af dina mostrar eller fastrar, så ska vi inte tala om det där. Vi kunna vara lika goda vänner, du och jag, men ser du, min dotter gifter sig inte med en käring utan med en, som är karl för sin hatt och vet hvad han vill. En vacker dag skulle de komma och bestämma hur du skulle klä dig och när ni två finge kyssas och om ni finge köpa för mer än femtio öre kaffe åt gången. Sådant ligger inte för hvarken mig eller min tös, ser du! Den som ska in i 27 vår släkt, han ska inte låta leda sig utan handla som han själf vill.

Nu blef Kristoffer alldeles vild. Han skulle visa, att han inte krusade gamla käringar. Och nu var det bara en sak han ville: »Fiffen» och Evangelina skulle just i dag — genast — på fläcken resa till prästen och ta ut lysning.

— Du får förlåta honom och vedergälla ondt med godt! sa »Fiffen» till Evangelina.

Hon snyftade.

— Han blir nog bättre, när ni lefvat samman en tid! tröstade gubben. Tänk på hvad kvinnan förmår!

— Ja, Gud gifve det! sa Lina.

— Bara för att förarga dem, ska jag ta dig — är du nöjd nu? sa Kristoffer.

— Kyss honom! sa »Fiffen». Du blir nog lycklig, Lina.

28

»Kluddarens» midsommarsgille.

I.

»Kladdaren» var möllare och hette Strömvall. Hans kvarn låg djupt nere vid den lilla forsen och tog sig så poetiskt ut, att folk kommo långa vägar ifrån för att se den och rita af den. För resten var Strömvall en kladd i allt: i affärer, i allvar och skämt. Man kunde aldrig lita på honom, och det mesta han gjorde här i världen, var att han fattade en massa stora beslut, som han aldrig verkställde. Han köpte hem dyra saker för kvarnens drifvande men lät dem ligga och fördärfvas i ett skjul ute på gården. Han skref in sig i föreningar och gick aldrig dit, gjorde inrop på auktioner men betalte inte, förrän länsmannen kom för att göra utmätning. Han var allmänt ansedd för en stolle.

Och ändå gick det honom ganska väl i handom. Guds barn har, som bekant, ingen tur i kortspel, men »kladdaren» hade. Han kunde sitta och spela knack en hel kväll och gå med »obesedt» och ta hem alla tre spelen; han kunde köpa »tre friska» och få trumfess. Dessutom var han af aktad släkt och treflig i ett gladt lag, hade en snäll kvinna och rara barn. Så’nt kan hålla en karl uppe bra länge, om han bara 29 inte gör för stora dumheter eller läser Sveriges rikes lag bakvändt.

Ni såg kanske aldrig »kladdarens» lilla Selma? Nej, jag kan tro det, och det är synd om er. För en gladare och rarare unge har då aldrig ränt i mellanblå strumpor och buteljgrön kjortel. Hon gick för resten aldrig — hon sväfvade fram lätt som ett sommarmoln: Till och med den gamle malätne pastorsadjunkten töade upp, när han såg henne, och sa en gång till klockaren, att ingen karl med något så när mänskliga krafter behöfde riskera att begå mened, om han inför Herrens altare lofvade att bära henne på sina händer i alla sina lifsdagar, amen. Men när den gamle enstöringen slutligen liknade henne vid en ceder på Libanon, ville inte klockaren vara med längre: hon var ju ganska liten till växten och inte var hon tvåtusen år gammal som cedrarna på Libanon skulle vara, efter hvad där stått i en tidning. Det skulle klockaren för resten hållit inne med, för följden af hans lösmynthet blef den, att han därefter fick larfva till annexförsamlingen, efter han inte fick åka med pastorn, som inte ville ha en gudsförnekare på sin skjuts, som han sa. »Att fåglarna i luften flyga öfver ditt hufvud, kan du inte hindra,» sa han, »men du kan hindra att de bygga bo i ditt hår.» Han trodde inte klockaren mer än jämt, för denne var god vän med klockare Nils Lilja i Billinge, han, som skrifvit en hel del rysliga böcker. Och så höll han »Allehanda för folket».

30

II.

»Kluddaren» var inte liksom »Kladdaren» ett öknamn utan ett hedersnamn. Så är det ofta nog med sådana namn, som allmogen ger någon af sin egen krets. Och hade Emil Ingvarsson kommit att lämna sin fäderneby, behöft slita för att komma fram och tagit konsten att »göra gubbar» på rena allvaret, hade kanske hans namn nu haft lika god klang som Calle Larssons eller Karl Aspelins, Vicke Andréns eller Jenny Nyströms.

Redan som barnunge visade Emil alldeles utpräglade anlag för konst så vidt det gällde att med teckning efterhärma naturen. Drack han mjölk eller kaffe och därvid spillde på bordet, såsom barn ju ofta nog för sed hafva, var det hans förtjusning att sitta och peta med fingret i våttet, tills han fick fram en gris, en ko, en häst eller en höna, allt efter som det föll honom in. Helst ritade han fyrbenta djur: de voro så lätta att skilja åt. Hästar hade yfvig man, kon horn och grisen knorr på svansen.

När pojken var 7—8 år gammal, hade han ritat af alla byns pojkar och märkligare kreatur med träkol eller tjära på faderns hvita stugulänga, så långt den räckte. Stryk fick han i långa banor och ovett utan all ände, men det var som att slå vatten på gåsen.

I skolan ritade han af »mästers» långa »snushorn» på svarta taflans framsida och den grannaste tösen på baksidan. Och det lyckades så bra, att han snart inte behöfde sätta ut tösens namn. När han nu fått smörj för den första bilden och glåpord af den afritades 31 afundsjuka kamrater för den andra, snyltade han sig vanligen på friminuterna till en kaka eller karamell af den afbildade tösen. I nödfall höll han till godo med en kyss. För sådana hade han nämligen redan tidigt en utpräglad smak. Klockaren, som visste allt eller åtminstone sökte uppvisa skäl för allt, påstod att det kom sig däraf, att Emils föräldrar till en början mest lefde på kärlek och fåglasång, innan de blefvo rika och olyckliga i sitt äktenskap.

Med tiden blef han för resten »mästers» favorit. När den gamle katekesinpiskaren, som för öfrigt var barnkär och snäll trots sin bistra min, en dag gick åstad och fyllde femtio år, var det Emil, som tog mod till sig och skref följande kväde på svarta taflan inom en krans af rosor, liljor och lika märkliga som däjeliga blader:

Det syns genast att detta kväde gick från hjärtat eller kanske snarare från ryggtaflan, som hade svårt att glömma gamla minnen, som tydligen gjort ett djupt, smärtsamt och outplånligt intryck. Också är ju sista versen mycket längre och innehållsrikare än de andra.

Men kvädet gick också till hjärtat. I glädjen och förtjusningen öfver dessa däjliga, rimmade rader och den väldiga spettkaka, som de andra barnen för sammanskjutna slantar beställt hos kantor Svenssons 32 fru, som var konstnärinna i konsten att baka spettkakor, gick läraren så långt att han vid kafferepet i skolsalen högtidligen lofvade att låsa in rottingen. Men han sa också: »Ve den människas barn, för hvars skull den sedan varder åter framtagen och ve det barnets ändalykt!»

Under konfirmationstiden redde sig Emil mycket bra. Hans mor hade sytt ihop hans fickor och undersökte utan barmhärtighet hans kläder, innan han skulle gå till prästen. Fanns då någon penna eller pappersbit undangömd ens på de märkvärdigaste ställen, blef den utan miskund anammad. Hon var nämligen rädd att pojkarackaren skulle sitta och rita af pastorn också, bli bortkörd från konfirmationen och utskämd för alla sina dar i jordelifvet samt evigt fördömd i det tillkommande. Dag och natt tiggde hon pojken om att hålla sig i skinnet, och han gjorde så samt slapp fram.

Sedan börjades emellertid en period af tallösa kludderier och mycken visdiktning. I ett afseende var Emil Ingvarsson olik alla andra bypoeter: han var hvarken fruktad, hatad eller afundad, utan jämnåriga som andra sågo hans framgång med lugn. Hans visor såväl som hans bilder voro roliga, någon gång lite »klatschiga» men i alla fall, vare sig det nu gällde ord eller bild, så hjärtans godmodiga att man ordentligen slogs om att bli besjungen eller afkonterfejad.

— Hvarför kan du aldrig göra en liten vers om mig? sporde mer än en af byns täcka tärnor. Och egentligen var Emil aldrig rent omedgörlig, helst om tösen såg treflig ut och han i förskott fick ut sin skaldelön uti samma mynt, som han varit van att för sina bilder på svarta taflans baksida få uppbära under skoltiden. 33

Därför svärmade han också kring alla flickor, yr som en snurra, bara de sågo bra ut eller voro riktigt glada. Och därför hade nästan alla töser i byn en liten versstump af honom eller några kostliga bilder från dansgillen, lekstugor eller marknader. Han hörde hemma öfverallt liksom spelmannen, sotaren och tiggaren, fast mera välkommen än de två sistnämnda. Han förde solsken med sig, sa klockaren, och gamla gummor blefvo som unga jäntor, när de sågo och hörde honom. I prästgården var han som barn i huset och kallade prosten för farbror.

III.

»Kluddarens» fädernehem låg alldeles midtför »Kladdarens» kvarn. Gubben Ingvar hörde till dessa gammaldags trygga, säfliga, hjärtesnälla, menlösa slättbor, som voro så vanliga förr i världen, då sekterism, fackföreningar och spekulationer ännu voro en saga blott, då den fäderneärfda tron var för helig att ställas under debatt, om också den för de allra flesta var mest ett ord, då en cession väckte ordentligt uppseende och stämplade den, som gjort den, såsom en människa, den där visserligen ej förlorat medborgerligt förtroende, men som ingen kunde hysa förtroende till, och då en af de gamla släkterna i en by skulle ansett det som en evig skam att låta stamhemmanet gå ur släktens händer. Alla nyheter såg gubben med misstro; den nya tiden ville han inte höra talas om. Hade Abrahams, Isaks och Jakobs Gud låtit hans fader och förfäder väl gå, skulle han nog göra så allt framgent utan både dränering och »säckagödsel», sa Ingvar och nickade sakta. 34

Naturligtvis hade Emil och Selma ofta träffats och varit mycket samman under uppväxtåren.

Emil sa en gång till sin mor:

— Det är någonting särskildt med den flickan. De andra tösungarna här i byn äro som karameller: en kan inte låta bli att föra dem till munnen, men det blir en äcklig smak bakefter. Selma är mer som de här små sockerpullorna, som de ha i glasägg nere hos prostens påsktiden: de ä hvita och fina och vackra och alls inte klistriga, utan innerst sitter där ett kumminkorn, och det sätter krydda och smak på det hela. En får alltid gå och tvätta sig om händerna, när en har ätit karameller, men så är det inte med sockerpullorna.

— Hör du, pojke! sa gumman. Kan jag läsa rätt i dina ögon, så är du ju alldeles förtjust i barnet! Hm! Nå, har du inte frågat henne?

— Inte kysst henne en gång — och hon är väl nästan den enda af mina skolkamrater, jag kan säga det om.

— Ja, du har då alla dar varit en riktig slickemun!

— Därför är jag också led vid konfekt, om den ligger på en hylla, där jag kan ta den, när jag vill.

— Inte har jag något mot Selma — tala du vid henne! Egentligen har jag just inte tyckt mycket om din evinnerliga kurtis med töserna här. Men en mor ser ju igenom fingrarna med en hel hop, när det gäller hennes egen son, och en sak har jag alltid varit säker på: att ingen tös skulle behöfva gå och fälla tårar för din skull. Du kysser alla, liksom en annan pojke tar dem i hand. Men de äro glada vid dig — inte för din egen skull utan för de gåfvor, som vår Herre 35 har gett dig — det ska du aldrig glömma. Och nu ska jag säga dig något. Majstången ska resas här i år, och här ska midsommarsgillet firas. Passa på vid något lämpligt tillfälle, kläm in henne i något hörn och släpp henne inte, förrän hon har svarat!

IV.

Glädjen stod högt öfver takåsen på »Kluddarens» fädernegård, och majstången likaså. I trädgården i den allra största bersån var dukadt ett rundt bord, där toddyvirke, punsch, vin och saft trifdes i idyllisk endräkt. Hit inbjödos »Kluddarens» bästa vänner och skolkamrater af båda könen allt emellanåt — ungdomen i allmänhet hade sina bord med »sammansalad» välfägnad ute på gården ett stycke från majstången. Naturligtvis betraktades det som en heder att bli inbjuden till Emils löfsal, och kringom den kretsade som kråkor en hel hop icke minst af byns rikaste och mest firade pojkar och töser från åbohemmanen.

Emil var ute och svängde sig i nästan hvarenda dans. Detta gjorde att hans bekanta gingo ut och in i bersån och sågo sig till godo »utan krus och suppleanger» — som barnmorskan sa, hon som alltid ville vara så fin, eftersom hon gått i »flickskolepensionsanstalt». Det gjorde, att bersån stundom var smäckfull och stundom alldeles tom.

Och på det viset bar det så till att ut på kvällskvisten, när sommarsolen redan hade sjunkit och trötta utdansade ben börjat bli tunga, kom Emil in i löfsalen och fann lilla Selma sittande där alldeles ensam. 36 Röd och flämtande efter dansen — det riktigt ångade af henne.

Han trugade i henne ett glas saft och tog själf ett glas punsch. Och så sutto de där. Det lade sig med ens den där underliga stämningen öfver dem, som så ofta griper oss en sommarnatt. Allt gammalt färglöst är som förgånget, framtiden synes rosenfärgad men lika fjärran som den morgonrodnad, hvilken redan kan skymtas i öster. Man tycker det är så härligt att lefva, att man ovillkorligen måste tänka på döden — bara för att med tanken och drömmen mäta, hur mycket af lifvets glädje man skall kunna hinna att förvärfva, innan liemannen kommer.

— Du, Emil! sa Selma om en stund tveksamt.

— Nå?

— Du, som har satt ihop så många verser om hvar tös och hvar katt — höll jag på att säga — fast jag aldrig fått några, har du inte någon gång skrifvit några kärleksverser?

— Nej, du Selma. Det har jag inte. Men jag tror nästan att jag skulle kunna skrifva några i kväll.

— Tror du?

-. Ja, om jag får skrifva dem till dig — på riktigt rena, rama allvaret.

— Försök då! sade hon tyst och blidt.

— Men då vill jag ha en kyss för dem.

— Fy, nu är det slut med glädjen. Du, som har fått kyssar af hvarenda tös i hela häradet för dina verser. Det måtte vara gammalt för dig, och när du skulle skrifva på allvar, som du sa — — —

— Aldrig i lifvet har jag kysst dig.

— Nej, det har du inte.

— Just därför skulle det vara spritter nytt. Men 37 är det nu så, att du inte vill ge mig en kyss, så ge mig ditt hjärta och den här lilla solbrända rara tassen — det har ingen gett mig förr.

— Det får bero på hur vackra verserna bli, sa hon skälmaktigt.

Så fick han då fram sin lilla »kluddebok» och sin blyertspenna. Och så satte de sig fram till bordet. Jag kan inte förklara hur det kom sig, men de satte sig tätt intill hvarandra, och han lade vänstra armen om lifvet på det lilla pyret. Folk, som förstår sig på det, säger att så går det lättast att skrifva kärleksverser en midsommarnatt.

Alltemellanåt stoppade han pennspetsen i mun och tuggade på den, men om en stund hade han i alla fall ett poem färdigt. Och så läste han upp det för henne. Hon hörde på med strålande ögon och blossande kinder.

— Nåå, Selma lilla? sa han och drog henne till sig.

— Var det första gång, voro nog inte verserna oäfna, sa hon. Fast jag nu inte förstår mig så mycket på det, eftersom jag aldrig har fått några verser förr.

— Nå, hjärtat, som jag skulle ha?

— Har du ditt kvar riktigt onaggadt?

— Jaa, du Selma.

— Så får du väl ha mitt, då, och ta mig hel och hållen.

Därmed lade hon armarna omkring hans hals.

— Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda. 38

Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete.

— Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du glömmer dem själf?

— Ja, om du bara tänker på att du har gett mig ditt hjärta och din tro och hela ditt lilla väsen — det har jag aldrig bedt någon annan om eller fått det.

Så kysste hon honom varmt och länge.

— Vet du, hvilken vers jag tyckte bäst om? sa hon se’n.

— Nej.

— Den sista:

— Ja, hvad är kärleken annat än en sommardröm? Och är lifvet annat?

— Åjo — där är också höst och vinter — se’n.

— Men sommarminnena glömmas aldrig.

— Mina begynna nu — låt dem bli så många, att de räcka!

39

Därför var hon blek.

— Inte för att det precis kan vara något särskildt nöje just för en så pass ung spoling som dig att komma på begrafning och sitta där inklämd i flera timmar, sa mor. Men eftersom nu den här jordafärden väl blir den största här har varit här i bygderna på många år, kan du ju där få se hur det går till ute i stora världen. Och så är där så godt om mat — det spar alltid lite här hemma ett par tre dagar efteråt. Allaredan i går, när jag var där och svepte häradsdomaren, hade där kommit öfver tretti höns och tuppar till soppan. Och därför tycker jag, att du gärna kan gå med; om någon kan behöfva sig ett räfvamätte är det väl den, som ska proppa skallen full med all världens kungar och kejsare och påfvar.

Jag följde med mor och fick sitta bredvid henne. Inte ibland de andra pojkarna, och det var det allra värsta. De kunde då åtminstone få göra gubbar åt hvarandra, hviska samman eller smånypas i benen. Men jag måste sitta som en »målad bock». Middagen drog som vanligt ut i flera timmar, och jag satt där och hade ledsamt och såg mig omkring bland begrafningsgästerna.

— Hvem är hon, som sitter i hörnet under den 40 stora klockan, den där människan, som är så fasligt blek? hviskade jag till mor.

— Sitt inte och peka, pojke! Jag vet, hvem du menar. Det är Mårten Espens Kersti.

— Hvarför är hon så blek?

— Det är af kärlek.

Jag måste ha glott stort på mor, för hon drog en smula på mun.

— Kärlek? Är det kärleken till Gud eller kärleken till nästan? sa jag slutligen.

— Tyst nu — det där begriper du inte ännu. Och när en är på begrafning, ska en sitta tyst och stilla och allvarlig och bara äta allt hvad man orkar.

Hela dagen hade jag ögonen på den där märkvärdigt bleka kvinnan, tills jag på kvällen somnade, förtyngd af den myckna maten och den tjocka tobaksröken. När gästerna långt fram på morgonen bröto upp och jag var väckt, bjöd Kersti mor och mig på skjuts. Och glad var jag. Jag hade en massa mat i mig och en hel hop knyten med kakor, hönsaskrof, kalfvaben och andra härligheter, som vi skulle smörja oss med en hel vecka.

När vi stannade utanför Kerstis gård, bad hon oss stiga in, och så satte hon kaffesurran på.

— Da’n är i alla fall tillspillogifven, sa hon. Nu kan Lillen lägga sig här på min säng och sofva en stund, medan vi prata lite samman, du och jag. Det är bra många år se’n vi hade en riktigt förtrolig snackestund ihop. Men först ska han ha en kopp, han också — ofvanpå så mycken mat kan en inte sofva, om inte en får lite kaffe.

Jag fick min kopp, och det var som med ens all sömnighet försvunnit. Jag hade ju också tagit mig 41 en grundlig lur på gillet. Alltså lade jag mig till ro på dynan och slöt ögonen, men jag hörde hvartenda ord, de sade. Och jag tror, att om jag så blefve hundra år, skulle de aldrig gå ur mitt minne.