VI BOOKAR, KROKAR OCH ROTHAR

Ur en stadskrönika

Av Hjalmar Bergman

Svalans svenska klassiker

Redaktör: Daniel Hjorth

Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1912.

INNEHÅLL:

PERSONREGISTER I. BLEKÄNGEN FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA BROMS & KROK RÅTTKRIGET INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER. OCH APOSTELN VAKAR J. A. BROMS GÖR BOKSLUT II. BACKARNA STADEN VÄXTE APOSTELNS ÄVENTYR HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR ETT ALIBI APOSTELNS FEMTE ÄVENTYR JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN

PERSONREGISTER:

Amerikanaren, hemlighetsfull främling, lökodlare, sektstiftare, möjligen sedelförfalskare. Anders, poliskonstapel. Andersson, Blekängsmadam, baderska, städerska. Andersson, smed, föreg. son. Bergfeldt, greve, major. Bergfeldt, Vilhelm, greve, löjtnant, brukspatron. Bernhusen de Sars, Roger, baron och kammarherre, stor brukspatron. Björner, fältkamrer, lomhörd, lånar ut pengar. Björner, Abraham, son av föreg. och en Lilja, v. häradshövding, stadsfullmäktiges ordförande, praktiserande jurist. Book, prost, något pietist, sedermera känd för sitt Bordeaux. Book, Mimmi, föreg. syster, stadens mest aktade mamsell. Bring, förste stadsläkare, kallad "Fädoktorn". Broms, J. A., plåtslagare, fabriqueur, Blekängens skapare. Broms, Louise, föreg. hustru, dotter av prosten Roth, efter sin död benämnd "lilla gumman i himlen". Bäckman, magister, stor politikus. Bäckman, Ottilia, föreg. hustru. Carlén, klockare. Carlén, kallad "mutter Carlén", föreg. änka, innehar Carléns källare. Ekman, Rosa, artist under pseudonymen Rosine de Rose, sedermera värdinna på Tre Remmare och gemenligen kallad Gula Rosen. Enberg, fru, hushållerska på Björkenäs. Evelin, sköka, sedermera jungfru. Hagelin d.ä., skomakare, vederdöpare, reformator. Hagelin, madam, föreg. hustru. Hagelin d.y., skofabrikör, Zionisternas äldste. Hagelin, Benjamin, son av madam Hagelin, bibeldoktor i Amerika, predikant och profet. Halling, Gustaf, inspektor på Björkenäs, bror till fru Enberg. Holmin, Paulus, kallad "Aposteln", lektor vid Elementarläroverket, en fläckfri karaktär, innehar ett rent samvete. Hyltenius, Per, fil. dokt., brukspatron, beryktad hanrej. Hyltenius, Blenda, föreg. hustru, möjligen dotter av baron Bernhusen, egentliga orsaken till sin mans ryktbarhet. Johnsson, f.d. betjänt på Rogershus, dillerant. Krok, trivialskolerektor, mes, g.m. en Lilja. Krok, Julius, föreg. son, ingenjör, samhällsreformator, g.m. Krok, Marie, dotter av J. A. Broms. Deras barn: Louise, g.m. lektor Paulus Holmin. Agnes, ogift, förestår en söndagsskola. Abraham, lantbrukselev, t.f. inspektor på Björkenäs. Köpman från Göteborg, faster Mimmis älskare. Lagerström, verkmästare, sedermera kontorschef hos Broms & Krok. Larsson, stadsvakt, trädgårdsmästare. Larsson, byggmästare, bankdirektör m.m., Bethaniaförsamlingens äldste. Larsson, fru, föreg. hustru, Zionistiskt trosvittne. Lisen, fru Maries trotjänarinna. Lilja, Abraham I II III, brukspatroner på Viskingeholm. Lönrot, konstapel, överkonstapel, kommissarie. Ohlsson, Enok Ebenezar, grovarbetare utan anställning, rabulist. Pettersson, kallad "Liter-Pelle", arbetare, sedermera fattighjon. Pettersson, Malin, föreg. hustru, frånskild, håller hus. Petterssons tvillingar, föreg. barn. Redaktörn av Nyheterna, gammal hedersman, läser sällan sin tidning och anser ej, att det könsliga är det centrala i livet. Roth, Eberhard, prost, rationalist, barnafader. Roth, Johan Jacob, konsistorii skjutshäst, slutligen komminister och gift med en dotter av Book, samhällsfiende. Roth, Elis Eberhard, föreg. son, med. lic, stadsläkare, cynisk filosof, kallad "Jublet", möjligen far till E. E. Ohlsson. Sadelmakaregesäll, stor orosande. Schönmayer, Isac, möbelhandlare. Siedel, änkenåd. Siedel, Arvid, föreg. son, brukspatron. Starke-Petter, stadsvakt. Stenberg, Paulus, borgmästare. Sörman, trädgårdsdräng, verkmästare m.m. Sörman, fru, föreg. hustru, f.d. skänkmamsell av ovanlig skönhet. Deras barn: Sörman, Gusten, arbetare, kontorist, kontorschef, rabulist. Sörman, Elsa, sömmerska, förlovad med A. Krok, Zionistiskt trosvittne. Vickberg, f.d. hovmästare och kammartjänare. Dessutom två stycken borgmästare, två stycken stadsfiskaler. Samt Folk.

I. BLEKÄNGEN

I norra delen av staden ligger Blekängen, som icke längre är någon äng. Blekängen består av lådformiga två, eller trevåningshus, betäckta med gul, grå eller laxfärgad rappning, som ofta faller av och sällan lagas. Husen bebos av Bromsens arbetare, "verkstadsarbetare" eller "tändsticksarbetare"—men allesamman Bromsens.

Längst i norr löper Blekängsgatan från öster till väster. Således medsols, men den besväras sällan av solen. Ännu i april är den kullrig av sotiga snöhögar, som vid ovarsam beröring spruta gyttja. I oktober är gatan bottenlös. Denna förstadsaveny skäres på tre ställen av till namnet kungliga gator: Karl Johans, Sofias och Oscars. Vid Karl Johansgatan ligger Bromsens Verkstad, vid Sofiagatan ligger krogen Tre Remmare, på vars trappa Broms och Sörman mördades. Mittemot Oscarsgatans mynning på andra sidan Blekängsbäcken ligger tändsticksfabriken.

Blekängsbäcken leder Tanningesjöns vatten ned till Storån. Den börjar vackert bland al och gran, bildar små leksaksfall under Backarnas björkar, som alla vrida sina kronor mot sydost. Han är ännu tämligen ren och fin, då han träffar Brända stenen vid stadsgränsen. Men Blekängsgatan fördärvar hans karaktär, och redan vid Blekängsbron är han en slusk bland bäckar.

Bron förbinder stad och land. När lantpatronerna åkt över bron, hålla de ett ögonblick för att putsa näsan, för att se på klockan, för att skjuta mössan ner i nacken, för att taga piskan ur stället—korteligen—för att göra en vacker entré. Bönderna stanna också vid bron. Märren skall vattnas, eller har hon fått något fanstyg i hoven. Pojken tar tömmarna, och far tittar in på Tre Remmare för att höra "um di vill ha nån potatis". Pojken står och krafsar i hoven, och Blekängsbarnen råda honom vänligt att gå till skomakar Hagelin för att få starka skor åt märren. Bron är ständigt bevakad av Blekängsbarn. De förbrylla bönderna med kuggfrågor, och i mörkret kasta de sten efter patronerna. Skärvor av blomkrukor, gamla nattkärl och annat kasta de i bäcken. Ibland fånga de kattor och egga dem att angripa brons råttor. Men på hela Blekängen finns ej den katt, som vågar anfalla fotslånga råttor med bävertänder. Råttkungen själv bor under bron. Det är endast "Liter-Pelle" och Johnsson—"galna Johnsson" nämligen—som har sett honom, men man kan knappast betvivla hans existens. Skomakar Hagelin har motionerat om honom i stadsfullmäktige. Han har icke, som somliga velat påstå, någon slags krona på huvudet. Men han är fulla tre fot lång, han är mycket gammal, lever i månggifte och är upphovet till alla stadens rått-hordar. Det var också han, som bet ihjäl fru Siedels gula tax. Man fann liket uppkastat på Brända stenen, illa stympat. Fru Siedel sökte hämnd genom att lägga ut förgiftade köttstycken, ostbitar, mjölk. Andra djur togo skada därav, men råttkungen var henne för slug. Till sist försökte hon med gift i brännvin. Råttkungen drack icke en droppe. Varav skomakar Hagelin drog den slutsatsen, att råttkungen måste vara en rättrogen muhammedan.

"—förty det vi veta, att muhammedanerna icke förtära brännvin eller sådant se—"

Upptäckten av råttkungens religion ligger emellertid långt tillbaka i tiden. Fru Siedel dog ett tiotal år innan Broms kom till staden, vilket förklarar den annars oförklarliga omständigheten, att den gamla frun lät bygga sitt änkesäte på Backarna. På den tiden fanns icke Blekängslådor, icke verkstad, icke tändsticksfabrik. Från sitt fönster i södra gavelrummet såg den gamla frun en välskött åker skuren i tu delar av Björkenäsvägen. Det var en livlig väg, då som nu. Där åkte fru Siedels käre son, patron Arvid på Björkenäs, lång och mager, allvarlig som en präst. Där kom som orkanen med vinande klatschar och rytande "se opp" den käre svärsonen, baron Roger Bernhusen de Sars. Ofta körde han själv sitt svarta spann eller sina fuxar, och ofta måste Blekängsbron repareras. Bredvid honom på bocken satt galna Johnsson, ännu en späd yngling utan mustascher, finnar och hicka. Och på kaleschens dynor vilade ett eller annat fruntimmer, vackert men okänt.

Onsdagar och lördagar kom käre kusin Lilja från Viskingeholm. Han höll framför änkesätet en kvart eller så, spall kaffe på vargskinnspälsen, stoppade sockerbitarna i västfickan och grät över de dåliga smörprisen. Det var de tre herremansåken. Bondkärrorna, som skramlade förbi, voro oräkneliga och räknades icke. Men ibland kunde det hända, att en kärra, en riktig bondskjuts, stannade utanför änkesätet. Då visste gamla frun, att det var Liljas dotterson, den käre Abraham Björner, som friade till kaffekoppen. Och då fick hon brått! Fram med spetsmössan och fram med den "dyrbara" sockerkakan. Han arbetade som en slav, den stackars gossen, skjutsades från domsaga till domsaga. Men ändå kunde han finna en stund över för sin kära grande tante, skämtade lustigt, värmde hennes händer mellan sina och lät henne kyssa en fjunig och rödblommig kind.

Var det sommar och vackert väder, tog gamla frun kaschmirschalen och bamburöret ut ur skåpet och vandrade själv nedför Björkenäsvägen till bäcken och över bron. Där steg hon av vägen, stannade ett ögonblick för att torka lorgnettens glas och vandrade sedan långsamt och högtidligt fram mellan vävarna, som voro utlagda på ängen till blekning.

Det var alla stadens vävar. Alla mäns skjortor och alla fruars och mamsellers linnen och alla pigors särkar lågo här i sitt vardande. En viktig förrättning således och ett viktigt ögonblick detta, då gamla fru Siedel fyllde sitt självpåtagna värv att granska, berömma och döma. Hon var landsfru, hon var nåden på Björkenäs och stadens fruar och mamseller visste och erkände, att hennes dom ej kunde jävas. De visste också, att hon icke skrädde orden, och att hennes pipiga stämma nådde vida. De rodnade och bleknade, ungdomar fingo tårar i ögonen och samvetssjuka och harhjärtade rullade hastigt ihop sina vävar och flydde.

Obeveklig, omutlig skred fru Siedel fram, givande var och en, vad henne tillkom av gott och ont. Först när hon hunnit fram till sista räckan, närmast staden, stoppade hon in lorgnetten och med en liten handrörelse lät hon förstå, att hennes värv var fört till slut, att denna sista väv låg utanför all dom och rannsakan, över all granskning och allt beröm.

Och i det hon utförde en vacker nigning, snörpte ihop den tandlösa munnen och log:

—Min komplimang, min söta! Förträffligt, alltför charmangt.

Ty här hade nåden från Björkenäs mött sin ålderdoms käraste väninna, faster Mimmi, prostens syster, den mest aktade mamsell i staden och dess obestridda härskarinna.

FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA

I tidernas begynnelse härskade över staden en borgmästare vid namn Paulus Stenberg. Han var en frihetsälskande man och son av en frihetsälskande man. Fadern hade hela fyra veckor hållits kvar på högvakten, därtill dömd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del i 1809 års händelser, åtminstone påstod han så själv. Som borgmästare bibehöll han sin frihetskärlek men förenade den med en fruktansvärd despotism. Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna, ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla. Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt.

—Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och hustrun svarande:

—Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott, dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de icke vilja i ruset röja.

Det var en paragraf i borgmästare Stenbergs medborgerliga katekes, ett oskrivet arbete, som stadens borgmästarinna, nattvakter och fyllbultar måste känna punkt för punkt.

Borgmästarens makt, som i världsliga ting var oinskränkt, sträckte sig även in på det ecklesiastiska området. Han avskydde pietister, och konventikelplakatet var en av de få kongl. förordningar, som han verkligen respekterade. Den ende, som kunnat stävja borgmästarens makt åtminstone på kyrkstämman, prosten Eberhard Roth, var en man, som "med förnuftets logiska slutledningar sökte förena tron på religionens uppenbarade sanningar" och som följaktligen varken hade tid eller kraft för annat arbete.

Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantstött och smutsgrå, hans hår hade fallit, och skägget, som fått växa ut först på gamla dagar, var fruktansvärt strävt och ovårdat. Han drack endast vatten och åt utan att se maten, utan att lukta på den, utan att smaka. En verklig asket. Två gånger om året drack han vin för att visa, att han icke förhävde sig inför sin Frälsare, "den där ock drack vin". Men det var allt. Han var så mager, att prostinnan honom ovetande stoppade vadd här och där i kläderna, på det att han ändå måtte se ut som en bättre människa och Herrans tjänare.

I ett hänseende måste likväl prosten Eberhard ha svikit de asketiska idealen, ty prostgården vimlade ständigt av barn. Prostinnan använde tre rum till barnkammare. Ett för flickorna, ett för gossarna och ett för äldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga påstodo, att han överansträngt sig, andra åter menade att han förälskat sig i en adlig fröken. Hur som helst, tredje rummet ärvdes av sonen numro två, som var ett halvt geni och särdeles kunnig i hebreiska språket. Han blev sedermera präst, till en början rationalist liksom fadern, därefter ritchlian och konsistorii skjutshäst. Han slutade sina dagar som komminister i fädernestaden och gifte sig med prosten Books dotter.

Prosten Roth efterträddes nämligen av prosten Book, en ståtlig prästman från västkusten. Och nu kom det till heta duster mellan världslig och andlig myndighet. Book var så där halvt om halvt pietist och predikade väldeliga mot superiet. Han höll bönestunder och hans älsklingstext var den stygga historien om Lot och hans döttrar, vilken gav honom gott tillfälle att utmåla dryckenskapens ohyggliga följder.

En söndag under högmässan satt borgmästaren i sin bänk och stirrade framför sig med blodsprängda, utstående ögon. Förr i tiden hade han alltid sovit i kyrkan, men med åren hade han blivit sömnlös och led mycket därav. Han satt nu där och stirrade framför sig och såg på sina ullvantar, som voro trasiga, och tänkte på sin hustru, som var död, och på sina barn, som också voro döda, och på alla andra, som voro döda och på alltsamman. Och bäst han satt, började han brumma och småsjunga:

"Herre, fräls min gamla själ, herre, fräls min gamla själ—"

Helt sakta och tanklöst till en början, men så småningom allt högre och ursinnigare—

"Min gamlade själ", vrålade han, "mitt själaskrälle!"

Prosten Book, som sett många underliga fall av väckelse, trodde ett ögonblick att någonting sådant förelåg och skyndade ned till borgmästarebänken. Men när Stenberg blev varse sin fiende, lade han sig på ryggen, sparkade och svor. Han bars in i sakristian. Prosten konstaterade, att borgmästaren fått slag. Det var fjärde anfallet under två år och gubben hade sina nittio bakom sig. Book frågade, om han ville anamma sakramentet. Men gubben hasplade fram en massa fula ord, som väl må skrivas på dödsyrans räkning.

Så slutade borgmästar Stenberg. Hans släkt skingrades över jorden, och endast en telning därav har sedermera återvänt till staden: Stenbergs dotterdotters son, lektor Paulus Holmin, "Aposteln" kallad.

Det världsliga herraväldet i staden var till ända. Borgmästarens efterträdare var en obetydlig person, prosten Book däremot högst betydande. Han avlade så småningom de pietistiska sympatierna. Och sedan han satt en damm för brännvinsfloden, började han själv dricka ett gott bordeaux, som han tog på fat från Göteborg. Vinet vann snart en viss ryktbarhet, biskopen visiterade oftare än förr, och lantpatronerna började umgås i stadens prostgård. Även nåden på Björkenäs gjorde visit, dock först sedan prostinnan, som var en tarvlig människa, lämnat det jordiska och ersatts av faster Mimmi.

Under fulla fyratio år styrde prosten och hans syster. Ständigt lika kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns också många svårigheter att övervinna. Hantverksmästare, handlande och ämbetsmän voro alla gifta, och det var ingen särdeles konst att styra dem. Det gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesäck. Med skolpojkar, gesäller och marknadsbönder ställde det sig svårare. De voro oberoende män och ofta mycket oförvägna. Det fanns en sadelmakaregesäll—hans namn har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans gärning lever—den gesällen var en verklig revolutionär. Han fordrade egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fönster. Han ville riva kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i Blekängsbäcken, som dock var för grund. Det var även han, som antände Backarnas uthus och sålunda blev indirekt medskyldig i änkefru Siedels död. Detta sista dåd erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset.

Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar inom samhället. Den nye borgmästaren måste upprätta en säkerhetspolis, som till en början bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit trädgårdsdräng och återvände snart nog till denna näring, i det att han vårdade borgmästarinnans och faster Mimmis trädgårdar. Starke-Petter däremot var en fruktansvärd man, f.d. rättare på Klockeberga, stark och våldsam. Skomakar Hagelin påstod, att Starke-Petter "hade rättfärdigheten". Han var i själva verket så omutligt rättfärdig, att han häktade själve stadsfiskalen för fylleri. Och när Starke-Petter häktat, vågade icke borgmästaren fria. Han beredde myndigheterna många ledsamheter. När järnvägen kom, häktade han en massa "rallare", och man hade nära nog måst inställa arbetet. Men i rättan tid lyckades faster Mimmi gifta bort honom med borgmästarinnans piga. Starke-Petter klipptes liksom Simson och behöll endast det mått av rättfärdighet, som kan vara lämpligt för en polisman.

Faster Mimmis makt över de gifta männens sinnen berodde av en massa små omständigheter, vilkas inre samband man måhända icke genast skönjer. Syskonen Book hade uppfostrats i en prästgård på västkusten, ett enkelt hem, där man ofta läste postillan men sällan fann fläskstrimlor i rotmoset. De lärde förtrösta på Guds vishet och på människors enfald. Och på sig själva. I sitt tjugonde levnadsår kom Mimmi till Göteborg som husmamsell. Hon var då ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar, som fått sina seder fördärvade i London eller kanske till och med i Paris, förärade henne bröstnålar av guld, silverkammar, luktdosor av bärnsten eller kristall och andra prydliga föremål. Hon lade gåvorna i kistan och bemötte givarna med ett orubbligt, oförstående lugn. Hon var oantastlig och praktisk. Likväl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon stavade sig igenom "Les mystères de Paris" och "Le juif errant". Som hon var tämligen okunnig i franska språket, trodde hon sig gå förlustig de värsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugène Sue sannolikt skulle ha skämts att publicera.

Vidare lärde hon känna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade polkamazurka med en ung man, vars lätt beslöjade fräckhet, svarta hår, kulörta sidenduk och snäva byxor gjorde ett oförgängligt intryck på den unga kvinnosjälen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas vanitatum", och han ville låna mamsellen mr Thackerays alldeles förträffliga böcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville läsa alltför fria och vådliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig rädsla för det svarta håret och de snäva byxorna. Hon undvek, hon stängde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av år 1722, en dryck som borde "purgere liffhet och desslikes conservere mot odygdige fantaisier och importune propositioner". Den gav henne icke någon lindring. Då bad hon till sin avlidna mor, hon ville återkalla sitt rena, lugna barnasinne. Men bönen blev till ett hett, extatiskt svall av ord, som gjorde henne halvgalen. Slutligen kastade hon en schal över huvudet och sprang ut i natten för att finna svalka. När dagen bräckte låg hon och lekte med det fruktade svarta håret. Hon jollrade och skrattade som ett tillfredsställt barn. Endast i de onaturligt vidgade, rödskiftande pupillerna fanns det ännu något kvar av en obotlig rädsla.

Mamsell Mimmis kärlekssaga, som hon själv mätte i timmar och sekunder, kan för överskådlighetens skull indelas i veckor: tre vackra veckor, tre grymma veckor och en lugn vecka. Under den sistnämnda återvann mamsell Mimmi—som benämningen antyder—sitt lugn. Och väl återvunnet förlorade hon det aldrig mer. Det svarta håret och de snäva byxorna kom att tillhöra ett rikt fruntimmer, vars släktförbindelser gav kompanjonskap i ett stort handelshus. Faster Mimmi flyttade till brodern änkemannen. Hon hade magrat men icke förlorat något av sin reslighet, sin raka rygg. Hon blev snart nog kantig, hennes hy skrumpnade hastigt och fick en gråbrun färg. Men sitt lugn behöll hon, som sagt, och sin vilja.

Hon hyste en stor förkärlek för de följetonger, som på den tiden voro moderna. Hon läste dem mycket metodiskt och prickade de mera obegripliga ställena med sin strumpsticka. Hon gjorde också jämförelser mellan dessa berättelser och sin egen roman. För övrigt fick denna ett slags epilog, som blev av stor betydelse både i stadens och faster Mimmis historia. Den svarthårige mannen sände henne varje nyår ett brev, artigt och korrekt, en nyårshälsning. Och av tacksamhet för vad som hade varit—kanhända ock för vad som aldrig blev—skickade han henne till julen en kaffebal. Faster Mimmi ville i förstone icke bränna, mala, koka eller dricka denna kärleksgåva. Det var naturligtvis en känslosak, men till sin bror sade hon, att kaffet måste ligga till sig. Först när nästa jul medförde en ny kaffebal, insåg hon, att saken måste tagas mera praktiskt.

Man kan föreställa sig, vad en bal härliga, stora, bruna Javabönor skulle betyda på en tid, då stadens handlande sålde blågrönt, bittert Amerikakaffe för två riksdaler skålpundet. Det var en psykisk kraft, en makt. Och faster Mimmi visste att begagna den. För henne gällde det icke som för brodern att skaffa fint umgänge i prostgården. Hon ville behärska staden, dess kvinnliga del. Och genom kvinnkönet mankönet i största möjliga utsträckning.

Hon följde mer demokratiska principer än brodern. Varje torsdag steg hon ut på trappan och neg så djupt krinolinen tillät. Och alla fruar och madammer och mamseller nego. De nego en gång och släppte sina palsternackor, sina kalvsidor och oxläggar. De nego två gånger och torkade sina rödfrusna händer, de nego tre gånger och vandrade i lovlig ordning in i Vår Herres prostgård för att dricka kaffe. Var det idel madammer, så dracks kaffet i köket, fru borgmästarinnan och likställda fördes in till salens björk- och almmöbler, men infann sig själva Björkenäsnåden, hissades förmaksgardinerna och glaskronan och den blänkande mahognyn befriades från sina överdrag.

Samtalen under dessa kaffestunder voro livliga och rörde sig om allt, varom ett anständigt samtal kan röra sig. Värdinnan lade inga band på yttrandefriheten, men tonen var städse den bästa alltifrån kökets. "Nej, att mamselln ska vara så go och gemen!" till förmakets: "Nej, alltför delikat, min söta, en verkligen alltför delikat arom!"

Minst talade faster Mimmi själv. Om det var i hennes intresse, kunde hon giva ämnet för dagens förhandlingar—det skedde så där i förbigående, allt under det att hon skötte kaffepannan. Men sedan kopparna fyllts och de första, tvekande orden letat sig fram, återtog faster Mimmi sin stickning och förblev en tyst åhörarinna. Och likväl var det hon, som ledde samtalen. Stickade hon raskt, så talade man raskt, skedarna skramlade, kaffet rann och allt var klarhet och sämja. Gick stickningen långsamt, gick samtalet trögt. Och lade faster Mimmi strumpan i knät och kliade sig under lockarna med stickan, så suckade man till Gud och svalde ömsom kaffe, ömsom luft. Men i rätta ögonblicket kom det ett litet ord från faster Mimmi, som gav förhandlingarna ny riktning och ny fart. Ett menlöst och stilla framsagt litet ord men likväl verksamt och mäktigt. Ty gott kaffe vill alla dricka. Och rätta vägen vill alla vandra, om blott de veta, var den går.

Sålunda styrde faster Mimmi staden. Det är visserligen sant att viktigare beslut fattades och genomfördes av prosten och Stadens Äldste. Men det förringar på intet sätt faster Mimmis betydelse.

* * * * *

Sadelmakargesällen, som ofrivilligt blev orsak till Starke-Petters hårda men kortvariga despoti, har även anklagats för fru Siedels förtidiga död. Anklagelsen är sann, försåvitt det verkligen var han, som antände Backarnas uthus. Den gamla damen väcktes av eldskenet och sprang i blotta nattdräkten—som dock bestod av linne, yllestrumpor, två kjolar, en röd och en grön, samt en mycket vid yllekofta—ned till Blekängsbäcken för att hämta vatten. Hon lyckades också hämta upp två ämbar vatten, som hon ställde ifrån sig framför hemlighusets knastrande dörr. Därpå föll hon till marken, hon svimmade icke, men hon fick kramp i vadorna. Hon fördes till prostgården, och jämnt en vecka efter olyckshändelsen insomnade änkefru Siedel i den eviga sömnen. Hon var då sjuttioåtta år gammal. I sin ungdom hade hon varit tjänarinna men hade sedermera städse beflitat sig om ett gott och förnämt uppförande. Begravningen blev den gamla damen värdig, kostnaden bestreds huvudsakligast av svärsonen, baron de Sars. Sonen, patron Arvid, hade nämligen ont om penningar. Så när som på tiotusen riksdaler, vilka gingo till missionen och till Abraham Björner, ärvde han hela sin mors förmögenhet. Men inom kort gick den förlorad.

Tack vare patron Siedels ständiga penningbrist förlorade Backarna snart hedern av att vara en adlig släkts änkesäte. En främling hyrde hus och trädgård, han betalade tvåhundra riksdaler banco men medförde i övrigt ingenting gott. Backarnas trädgård fylldes med allehanda konstiga lökväxter, och ett drivhus uppbyggdes. En dräng, Sörman—även han en främling—anställdes enkom för att vårda örtagården. Han var en god arbetare men förde på fritider ett ogudaktigt liv. Hans husbonde, som var en mycket sederen person, tillät honom icke att bo på Backarna. Han fick hyra sig ett rum i närmaste hus och bodde sålunda vägg om vägg med krogen Tre Remmare. Sedan han blivit väckt och omvänd flyttade han till Hagelins och inledde en kärlekshandel med madammen.

Det var utan tvivel främlingen som väckte såväl Sörman som skomakar Hagelin och hans hustru. I Backarnas vindsrum hade främlingen inrättat ett litet tryckeri, och där arbetade han varje morgon och varje afton till långt in på natten. Folk påstod, att han fabricerade falska sedlar, men de enda alster av detta hemlighetsfulla tryckeri, som kommo till allmänhetens kännedom, var en slarvigt stavad och slarvigt tryckt uppbyggelseskrift. Den utdelades gratis av madam Hagelin och innehöll en sorts klassificering av synderna samt några delvis splitter nya meddelanden om yttersta domen. I övrigt ingenting graverande. Efter två års verksamhet på Backarna försvann främlingen, lämnande lökar och en handpress som ersättning för sista årets oguldna hyra. Borgmästaren sände Starke-Petter att söka förfalskade sedlar på Backarnas vind, och faster Mimmi gick själv dit upp för att möjligen vinna någon upplysning beträffande rymmarens religion. Men båda två fingo återvända med oförrättat ärende.

Främlingens religion förblev en hemlighet. Hans proselyter levde länge i ovisshet och rädsla liksom får, de där ingen herde hava. Prosten Book kallade dem förgäves tillbaka till det rätta fårahuset, under det att faster Mimmi stängde sin dörr för de kätterska madammerna. Skomakar Hagelin tog slutligen sitt parti, tillkallade en baptistpredikant från Norrköping och lät döpa sig och sitt hus i Blekängsbäcken. I sin hänförelse ville skomakaren döpa om själva bäcken och kalla den Jordan. Men icke ens de troende kunde förmås att giva ett så heligt namn åt ett vatten, som flöt mellan Tanningen och Storån och som till på köpet var ett tillhåll för råttkungen, hans gemåler och avföda.

När underrättelsen om Hagelins "upptåg" nådde prostgården, sutto syskonen Book vid brädspelsbordet, och gubben hade bredvid sig en av dessa varmt färgade toddar, som genom noggrann vård kunna hållas vid liv en hel lång höstafton. Prosten blev djupt bedrövad, han satte händerna för ansiktet och försjönk i betraktelser. Syster Mimmi lade sakta ifrån sig tärningarna och tog till strumpstickorna, hon ville icke störa honom. Efter en stund sade prosten—och hans tänder skallrade:

—Husch då! Du ska se, Mimmi, att skomakarn får ryska snuvan. Nå, tillade han betänksamt, det blir hans sak, den tosingen. För resten har man aldrig sett, att vederdöparna vunnit anhängare inom de burgna klasserna. Men det är ju skada ändå, ja minsann minsann—

Prosten hade rätt, det var endast fattigt folk, magert och blekt och askgrått folk, som slöt sig till Hagelin. Och även bland dem ansågs det som en skam. De frågade varandra: Ska madam Eriksson gå och köpa skor? Vilket betydde: Ska madam Eriksson gå och höra Hagelin predika? Det lät ju ståtligt och förmöget: att köpa skor. Men när man talar om en så viktig tilldragelse, brukar man varken slå ned ögonen eller dra ned mungiporna och sucka som i själanöd.

Hagelinarna gjorde verkligen icke mycket väsen av sig. De sjöngo sina psalmer med låg röst, och dopen förrättades i brunnen på skomakaregården. Prosten Book hade lätt för att glömma, han glömde vederdöparna, och faster Mimmi fann icke skäligt att oroa honom med några påminnelser.

Hände så en decembernatt fram i slutet på femtiotalet, att kyrktuppen blåste ned. Samma orkan, som förstörde hundratals tunnland Björkenässkog, satte fart i S. Johannes gamla tupp och förde honom över prostgården, över torget rakt in i fältkamrer Björners trädgård. Han krossade ett päronträd och väckte gamle fältkamrern, som eljest ansågs vara en mycket lomhörd person.

Skadan var i och för sig icke stor, tuppen var gammal och rostig. Prosten lät genast beställa en ny tupp, vacker och stor nog att rymma två tunnor spannmål. Beställningen lämnades till den nye plåtslagaren på norr, en ung man, skötsam och kyrklig. Hans namn var Jakob Broms, och han var icke född i staden.

Emellertid måste beställningen pro forma bekräftas av kyrkostämman. Och här mötte en överraskning! Just som prosten en smula hastigt och vårdslöst lyfte klubban för att klubba fast beslutet, reste sig skomakar Hagelin, talade och sade, att man ingalunda borde anskaffa ett nytt plåtkreatur. Ty tuppen, påstod Hagelin, är ett hedniskt symbolum. Varifrån hade skomakaren hämtat detta ord, och vad menade han därmed? Ingen visste det. Prosten rodnade ända upp över hjässan, och det tunna håret låg som vit aska över glöd. Han slog klubban i bordet och gick sin väg. Men när han kommit in i prostgårdens trädgård, började han gråta. Han stannade bland drivorna, och faster Mimmi måste ta honom under armen och till hälften draga honom in på expeditionsrummet.

—Fy, det var för lett, Mimmi, nej fy, det var för lett att se honom! Just så ser satan ut.

S. Johannes fick naturligtvis sin tupp och prosten sin vilja fram. Men sekteristernas skara ökades dag för dag. Psalmerna sjöngos med högan röst, och Hagelin bannade både kyrka och prost. Upprorsandan verkade bland unga och gamla. Det gick ända därhän, att en äldre madam, inbjuden i faster Mimmis eget kök, fällde detta yttrande:

—Ja men han är väl också människa—

Om hon därmed menade prosten eller Hagelin är obekant och kan också göra detsamma. Den pratsjuka gumman utstöttes ur församlingen och med henne följde många madammer och en eller två fruar. Bland dem, som övergingo till sekteristerna, var även plåtslagare Broms. Det var en betydande förlust för statskyrkan.

J. A. Broms hade antagit titeln fabriqueur, han hade gift sig med mamsell Louise Roth, gamle prostens yngsta dotter, och räknade sålunda svågerskap med stadens komminister, som ju för övrigt även han var en ur ortodox synpunkt misstänkt person. J. A. Broms inköpte den del av Björners trädgård, som gränsade till Storgatan. Här uppförde han ett trevåningshus, det största i staden näst rådhuset. På nedre botten fanns det butiker med jättestora fönster. Och under takstolarna fanns det en torkvind större än faster Mimmis. Mot tre riksdaler i veckan upplät han denna vind åt brödraförsamlingen, som icke längre rymdes i skomakarverkstaden. Själv hade J. A. Broms sällan tid att åhöra Hagelins tämligen långdragna predikningar. Men han sände sin hustru, sin dotter och sina gesäller upp på vinden. Och han tillhöll Hagelin att varje lördagsafton läsa upp hustavlan, en önskan, som Hagelin, själv familjefader och arbetsgivare, med största förnöjelse efterkom.

Det högkyrkliga partiet sammansmälte till en aristokratisk klick, mäktig visserligen på grund av det stora fyrktal dess medlemmar representerade, men ständigt oroad och chikanerad av den sekteristiska massan. Faster Mimmi steg icke längre ut på trappan att niga för alla stadens madammer. Kaffet delades ut skålpundsvis som ett slags pension åt ett fåtal trofasta själar. Prostens svärson, komminister Roth, förtärde halva balen, och man kan likväl icke påstå, att han gjorde skäl för den rikliga gåvan. Han var trög och lat, föraktade baptisterna men hyste ett lömskt hat till prostgården.

Gamle prosten fick således ensam strida mot otron, bäst han kunde. När han satt vid sin bordeaux eller vid sin toddy, hände det, att anden föll över honom och ingav honom utomordentligt kraftiga och sinnrika argument mot de vederdöpare. Men ingen förstod att fixera dessa andens blixtar, de försvunno i mörkret. Och nästa söndag vände prosten på fjärdingen och tog fram en predikan, gammal och tam, lämplig för de tider, då alla får betade i samma hage.

Vartannat år beställde prosten nya stövlar. När han då hade skomakaren på knä framför sig, drog han honom omilt i de grå testarna, talade och sade:

—Ho är du, Hagelin, att du kallar min kyrka en sköka i Babylon? Har du varit i Babylon du, Hagelin? Har du sett någon sköka då? Inte det heller?

Nej, det hade han icke, ty i mannaminne hade det icke funnits någon verklig sköka i staden, och främmande länder hade skomakaren aldrig berest. Han kom sålunda till korta inför prostens större lärdom och blev honom svaret skyldig. Men otron stävjades icke. Och tiden—eller kanske det var vinet eller toddarna—for illa fram med gamle prästen. Den höga, "serafiska" stämman sjönk till ett grötigt mummel, minnet strejkade och benen skälvde som på en orkeslös häst. När han stod i predikstolen, kunde det ibland hända, att han bröt av mitt i texten, tog timglaset och höll det mot ljuset, skakade och synade.

De stunderna rann sanden besynnerligt sakta.

Och komminister Roth, som skulle stått sin svärfar och förman bi, var sannerligen icke värd en vitten. Tre ting hade han kära här i världen, komminister Roth, sin järnkamin, sin kaffekopp och sin sjöskumspipa, som eldades med "Hoppet" eller med holländsk knaster. Kaminen eldade han med brädlappar och kol, som sonen Elis Eberhard måste stjäla från farbror Broms' kolupplag. Ack, vad kunde det göra svåger Broms? Han var rik, han. Och hade dessutom bara ett barn, under det att Rothen hade åtta. Elis Eberhard blev svart om händerna, men det fick mor tvätta av, hon skulle också ha något att göra.

Roth satt framför kaminen varje ledig stund, och de voro många. Han varken läste eller tänkte. En och annan gång tog han pipan ur mun och spottade på det glödande järnet, det var allt. Han låg sällan stilla en natt, vid tretiden måste han upp och elda. Först när järnet glödde gick han åter till vila, eller väckte sin stackars hustru och skrämde henne med hårda och oblyga smekningar. Han var en mycket dyster och fåordig man, denne Johan Jacob Roth. När han predikade talade han med flit så lågt, att ingen skulle höra honom. Han var avskydd av alla människor.

Tre gånger hade det brutit ut skorstenseld i komministergården. Tredje gången fick komministern—så prostens svärson han än var—böta för uraktlåten sotning. Fjärde gången var olyckan framme. Gnistorna trängde in i skräddare Wendells vind, där ett lager nyberedd vadd låg till torkning. Vindsluckorna stodo öppna, det blåste som alltid i februari en tämligen stark NNV. Skräddargården brann, därefter buntmakarens, därefter bagare Berthelssons, vars hus var i två våningar.

Klockan en kvart över nio på aftonen bröt elden ut. Den nyss inslumrade staden väcktes av klämtning och nattvaktens rop. Kort därefter gick brandtrumman. Borgmästarinnan, som dagen förut givit livet åt en son, bars på en madrass över till prostgården. Borgmästaren flydde med den nyfödde ut ur staden och återvände först följande morgon. Alla människor tappade huvudet, till och med Bromsen, som eljest var en redig person. Han lät sina gesäller vattendränka kollagret, som låg en halv fjärdingsväg norr om brandstället. Klockare Carlén lät rada upp säckar fyllda med sand framför kyrkan. Han var en beläst man och visste att sandsäckar kunna skydda vid belägring. Eldskräcken gjorde honom med all hans lärdom till ett åtlöje.

Faster Mimmi ensam bibehöll hela sin sinnesnärvaro och sin handlingskraft. I en fläng lät hon pigorna snörpa ihop lakan, dränkte vävsjoket i vatten och satte upp det som brandsegel framför prostgården. Samtidigt ordnade hon med sprutorna, bildade tre langningskedjor från klappbryggan i Storån upp till brandstället, och sände ridande bud till Klockeberga, Björkenäs, Rogershus och Viskingeholm.

Småttingar och åldringar togo sin tillflykt till prostgården. Två kaffepannor ångade på spisen, och linne- och klädskåp stodo på vid gavel. Sekterister och högkyrkliga gräto om varandra. Och trädgården förvandlades till en möbelmarknad. Prosten stannade i sin säng. Men han hade tänt ljus, och i högra handen höll han bibeln och i den vänstra psalmboken. Han bad med högan röst. Då faster Mimmi stack huvudet inom dörren bad han henne lösa upp nattmössebanden, på det att han skulle kunna stiga upp och gå ut till sin församling. Men faster Mimmi svarade:

—Nej, ligg du stilla, Book, och bed vår Herre om hjälp. Någon skall göra det.

Vid tvåtiden stodo sju gårdar i lågor. Björkenässprutan hade kommit strax efter tolv, och klockan tre kom Rogershussprutan. Baron de Sars red sin åbäkiga fux. Av någon anledning hade han iklätt sig kammarherreuniform, och den verkade disciplinerande. Han förde kommandot under tre timmar. Vid halvsjutiden blev han plötsligt trött och förklarade, att elden icke stod att hejda. Så red han hem—till "det vackra fruntimret" påstod stadsborna, som aldrig kunde förlåta denna desertering.

På hemvägen mötte han Viskingeholmfolket.

—Nej, vänd om! ropade baronen. Det tjänar förbanne mig ingenting till. Det brinner värre än i helvetet.

Viskingeholmfolket läto sig emellertid icke hejdas. Deras anförare, en ung förvaltare, hade måst utkämpa en skarp dust med gubben Lilja, innan han fick lov att komma staden till hjälp. Det var en nätt och prydlig liten herre, förvaltaren Julius Krok. Han bar en lång öronlock, som gärna ville falla ned i ansiktet och som gav hans utseende en anstrykning av koketteri. Han var son till gamle trivialskolerektorn, den mesen, och dotterson till Lilja.

När Viskingeholmarna åkte över Blekängsbron, hade elden nått Södergränd i söder, Jordgatan i öster och Gamla gatan i väster. Två gårdar voro redan brunna till grunden, åtta tak hade fallit och allt som allt härskade elden obestritt över fjorton gårdar. I prostens trädgård fanns icke längre plats för flera trasiga möbler, och i prostgården trängdes gubbar, gummor och illtjutande småfolk. Faster Mimmi packade en höskrinda full med barn, lät Sörman taga tömmarna och satte madam Hagelin till att taga vård om barnen. De körde upp till Backarna. Skrindan fastnade i snön och barnen måste bäras i säckar upp till huset.

Själv måste faster Mimmi söka ett par timmars vila, benen bar henne icke längre. Borgmästaren övertog befälet, understödd av Broms, som äntligen återvunnit fattningen. Julius Krok blev emellertid den verklige ledaren. Han övergav offensiven, de brinnande husen fingo brinna, och alla sprutor och hinkar spydde sitt vatten över väggar, som rykte, knastrade, svartnade. De första springande blå lågorna dränktes. Små kåkar, munsbitar för de dånande lågorna, revos och trävirket bortskaffades. Gummor, som med svedda kjolar hoppade över bränderna, jämrande och ropande förlupna kattor vid namn, fasttogos och inspärrades i Stenbergs plåtbeslagna kurra. Drängar med krokiga, skälvande ben och sömniga ögon fingo smaka förvaltarens spö. Han var värre än satan, förvaltaren, han var värre än ängelen Gabriel. Han dansade som en vilde kring elden, han skrek tills stämman sprack, han kröp så nära elden, att den koketta öronlocken fräsande reste sig som borsten på en ilsken hund.

Förvaltare Krok vann varken kärlek eller ära på den kuppen. Han fick svett skinn. Han fick tre processer på halsen och måste betala skadestånd för nedrivna kåkar. Men han begränsade elden.

Den enda, som uppskattade hans verk, var faster Mimmi. Hon kom ut på torget med liniment och bandager. Julius Krok stod ensam på kullen, samma kulle, där man sedermera rest Gustaf Wasas staty. Då faster Mimmi blev varse det brända, sotiga ansiktet och det svarta håret, greps hon av ett slags svindel. Hon gick rakt fram till ynglingen, omfamnade honom och kysste honom. Alltsedan Göteborgstiden hade faster Mimmi icke kysst en man, icke ens sin bror. Klockan var åtta på kvällen, men torget var rikligt upplyst av lågorna.

Sedan faster Mimmi kysst ynglingen och fällt några tårar, beströk hon det brända ansiktet och händerna med kalkliniment och förde honom in i prostgården.

Under natten flammade elden upp några gånger men dämpades. Och följande morgon var faran överstånden. Tre eller fyra hus stodo likväl ännu i ljusan låga.

Vid middagstiden sprängde baron de Sars i spetsen för en tio, tolv ryttare över Blekängsbron. På torget möttes han av borgmästaren, som ödmjukt tackade hans nåd, men tillika påpekade, att elden redan var släckt.

—Vasa? skrek hans nåd. Va fan nu då? Redan släckt? Va fan oroar ni folk för? Om ni släcker själva? Vasa? Helt om! För tusan! Förbålt idiotiskt! Helt om, karlar! Fy fan!

Vad beträffar orsaken och upphovet till allt detta elände, komminister Johan Jacob Roth, förblev han lugn och oberörd sittande vid sin järnkamin. Och icke nöjd med den eld, som rasade i staden, stoppade han brädlapp på brädlapp, kolstycke på kolstycke ned i kaminen, vars lucka hade handtag i form av en ängels huvud. I den allmänna villervallan tänkte ingen på komministern, vådaeldens orsak förblev en hemlighet och Johan Jacob behövde icke ens böta för uraktlåten sotning.

Eldsvådenatten hade sonen Elis Eberhard kommit in till honom och sagt:

—Far, far! Nu brinner det i skorsten igen och elden har tatt i skräddaregården.

Komministern reste sig och gick bort till fönstret.

—Ja, sade han, elden är smittsam. Alldeles som elakt lynne.

Han återvände till kaminen och satte sig. Men när han såg gossens upphetsade och förskräckta ansikte, sade han:

—Skräddarens kåk brinner, Elis Eberhard. Men det har ingen betydelse. En människa brinner och slocknar. Ett hus brinner och slocknar. Allting brinner och slocknar. Det har ingen betydelse. Lämna din far i fred, Elis Eberhard. Det är det enda, som har någon betydelse.

Detta lugna ansikte, denna lugna röst, dessa lugna ord i en sådan stund gjorde på gossens sinne ett outplånligt intryck.

BROMS & KROK

På gamla dagar blev fabriqueur J. A. Broms bekajad med en del skröpligheter, som gjorde honom till en föga prydlig person. Näsan, det stora bogsprötet, som pekat käckt och oförskräckt rakt fram, sjönk ihop, hängde slankig ned över munnen och fick en sjuklig rödblå färg. Ögonbryn och ögonhår föllo av, och ögonens mattgrå iris med små stickande pupiller skymtade fram mellan rödflammiga, varkantade ögonlock. Gubben bar på sin hjässa en skinnmössa, framtill barsliten och solkigt grå som en gammal råtta. Under mössan fanns det en svart kalott, under kalotten—åtminstone om söndagarna—en grågrön peruk, och under peruken ännu en kalott av gulvitt ylle, ett plagg, som sällan kom med i tvätten. Sommar och vinter bar han denna varma huvudbonad men begagnade däremot aldrig ytterrock. Om vintern lyste en gul kalvskinnsväst i den slitna bonjourens öppning, och mellan väst och ylleskjorta låg ett eller flera kattskinn, fasthållna med segelgarnståtar. Understundom kunde det hända, att kattsvansarna hängde fria nedanför skinnvästen, vilket gav dräkten en viss fantastisk prägel.

J. A. Broms hade en föreställning om, att denna klädsel icke anstod en fabriqueur och riddare av Kongl. Wasaorden. Han undvek södra staden, som efter branden blivit rikemanskvarter. I södra staden bodde en massa främlingar, de kände icke J. A. Broms, och det kunde falla dem in att skratta åt honom. I och för sig kunde det visserligen vara likgiltigt. Men han hade ett retligt lynne, och sedan han tvenne gånger måst böta dryga summor för misshandel, undvek han helst all onödig förargelse.

Dessutom föraktade han dessa fina hus, dessa järnbalkonger, dessa flaggstänger, dessa väderflöjlar i form av drakhuvuden eller förgyllda pilar. Han, J. A. Broms, hade skaffat staden dess första fina trevåningshus, och han ångrade det icke, ty fastigheten var räntabel. Men han trivdes icke i sitt hem. Han älskade de fattigas boningar. Blekängen, det var hans kvarter. Där var han känd, och där lät man helst bli att reta honom. När han gått sin morgonrond genom verkstaden, knäade han Karl Johansgatan utför, tog av till höger och kom in på Sofiagatan. I vänster hand höll han sin enkäpp och med högra handens fyra återstående fingrar en hörlur. Det var en så att säga officiell hörlur, vars begagnande vid vissa tillfällen borde underlätta ett stilla lyssnande vid andra, viktigare. Men det gamla knepet lurade ingen. Bromsen fick aldrig höra sanningen.

På Sofiagatan undersökte han varje hus, knackade försiktigt på rappningen, som föll och föll och föll. Han tog upp bitar från marken och sökte passa in dem i det, som fanns kvar. Han grälade över murarna och kallade dem tjuvar, fähundar, latmaskar. Men han svor aldrig.

Vid nästa hus knackade han på dörren efter att först ha kastat en blick genom fönstret. Vanligen kom ingen och öppnade varken vid första, andra eller tredje knackningen. Då blev han otålig, slog på rutan med hörluren och ropade:

—Se så, madammen, jag ser henne allt! Marsch bara och öppna! Se så, hon står ju bakom ugnen. Jag ser henne allt.

Madammen kröp fram ur ugnsvrån, öppnade och neg. Hade hon bara vetat, att det var fabrikörn själv—

Men innan nödlögnen mumlats till hälften, hade gubben slunkit in som en katt och nosat i alla vrår, i rum, i kök, i skafferi.

—Ja, här har madammen det riktigt trevligt, riktigt rart, vill jag säga. Andersson klagar, den drummeln. Skulle en inte trivas här?

Madammen ger honom en tung, trött blick och säger:

—Har en bara Guds ord, fabrikörn, så trivs en var som helst. Om det så vore i helvetet—

—Husch fy, madammen, fy skäm ut sig! sladdrar gubben och sätter luren till örat. Tror madammen att en får så här rart i helvetet? Nej då, nej då.

—Det drar, säger madammen. Det är röta i gaveln. Jag kan sticka ut hela armen.

Gubben bort i hörnet, stöter försiktigt med käppen och nosar.

—Det skulle en kunna täppa till, säger han betänksamt. Har madammen ingen gammal kjol? Var har hon gjort av den gröna, hon hade? Det går så bra. Jag är född i en torparstuga jag, ser madammen. Aldrig har jag det så varmt och gott i mitt stenhus, som jag hade där. Se, mor förstod att täppa till hon, ser madammen. Det går så bra, så bra—Madammen tänker väl inte flytta, inte?

—Vart tycker fabrikörn, att vi skulle flytta? Till söder?

—Nej, ser hon det, madammen, det går inte. På söder tar de hundra riksdaler för ett rum. Utan kök. Hundra blanka riksdaler! Jag sa det åt Andersson. Här är riktigt trevligt, riktigt rart—

—Ja, det är ända som i de saligas boningar, säger madammen tungt och utan skymten av ett löje. Bara en sluppe draget och värken. Det tar på krafterna, ser fabrikörn. Och så är en rädd, att barnen ska bli krokiga och vinda i förtid—

Alla dessa kvinnor, som kommit in från landsbygden för att föda barn åt Bromsens arbetare, plågades av en obetvinglig skräck för kroppsliga lyten. Ungarna blevo för jämmerligt ynkliga, tyckte de. Det var riktigt svårt att ta i dem. De stannade i växten som martallar, de fingo aldrig kött på benen, och musklerna voro mjuka och slankiga som vadd. De sökte trösta sig själva och varandra med att tala om "engelska sjukan", som kan läsas bort eller smörjas bort. Men det var klen tröst.

Gubben Broms å sin sida bjöd på andra tröstegrunder. Han stack fram sin högra hand, som verkligen var stygg att skåda, och sade:

—Ser madammen? Se på den! Tummen är borta och lillfingret är som en skrumpen ärtskida. Må tro, den har värkt den. Husch! Och ändå har en tagit sig fram, så en reder sig—

Broms' ofärdighet var emellertid varken medfödd eller ens åsamkad under barnaåren. Själv ville han göra troligt, att handen skadats vid den stora branden, men i själva verket torde olyckan ha timat minst ett tiotal år senare, eller just vid den tid, då Broms började in- och återköpa Blekängshusen.

Ett par år efter branden hade skomakar Hagelin på Broms' inrådan för en köpeskilling av tvåtusen riksdaler banko förvärvat Blekängen av brukspatron Arvid Siedel. Meningen var, att Brödraförsamlingen skulle övertaga köpet. Men i avgörandets stund vägrade de Äldste, påverkade av Sörman, som förebar såväl ekonomiska som religiösa betänkligheter. Där stod nu skomakaren med sin äng och sin skuld. Lyckligtvis trädde Broms emellan och köpte ängen för femton hundra. Broms i sin tur styckade ängen i tomter, som han sålde till sina arbetare. Han hjälpte dem även med att skaffa byggnadslån och gav dem många goda råd. I trots därav gick det trögt au betala räntor och amortering. Och Broms blev så småningom tvungen att återköpa sina tomter plus husen. De enda, som förlorade något på Blekängsaffären, torde—förutom arbetarna—ha varit några leverantörer och Hagelin.

Penningförlusten tog skomakaren med beundransvärt lugn. "Herren gav och Herren tog", var hans valspråk. Han var en from och god människa och hyste icke agg mot någon kristen, icke ens mot Sörman. F.d. trädgårdsdrängen hade gått i Bromsens tjänst, var till namnet verkmästare men till gagnet vida mer. Även inom brödraförsamlingen intog han en ledande ställning, vilket i sin mån bidrog att stärka principalens.

Mitt i dessa endräktens tider begav det sig, att madam Hagelin födde sin man en son. Skomakaren, som redan var en tämligen bedagad man, vägrade att erkänna detta barn. Huruvida han hade skäl för denna vägran eller ej, må lämnas oavgjort. Säkert är, att han hävdade sin åsikt med en ursinnig häftighet, som eljest var helt och hållet främmande för hans lugna natur. Han hade en vana, skomakaren, att vid allvarliga tillfällen riva sin kala hjässa med högra handens naglar, alltunder det att han med den vänstra handen dunkade sig hårt i korsryggen. Under de månader, som föregingo och följde efter madam Hagelins förlossning, rann blodet från skomakarens hjässa, och hans rygg blev slutligen så öm, att han måste skrika under de självgivna slagen. Denne stillsamme man, som mitt i den starkaste religiösa upphetsning kunde bibehålla en viss värdighet, fick med ens ett okuvligt begär att skrika.

—Det är Sörman! skrek han, så att det ekade i Blekängslådornas väggar. Det är Sörman, ditt djävla—

Skomakar Hagelin svor!

Och han ville göra mer än så. Med åsidosättande av den himmelska rättvisan ville han vända sig till den mänskliga, åberopande en paragraf i strafflagens adertonde kapitel. Slaget var riktat mot de brottsliga, men det skulle utan tvivel drabba hela Brödraförsamlingen. Och det skulle skada J. A. Broms' intressen.

Fabrikören lät kalla Hagelin till sig, tog honom med upp på torkvinden och reglade dörren.

—Var tänker du göra av barnet? frågade Broms.

—På Barnhuset! skrek skomakaren.

—Vad tänker du göra med din hustru?

—På fästning! skrek skomakaren.

—Ska du verkligen väcka förargelse i församlingen, kära Hagelin? Kära gamla Hagelin! Ska du göra oss till spott och spe för hedningarna?

Skomakaren spottade själv, han kröp in i torkvindens mörkaste hörn och med ansiktet vänt emot väggen fortfor han att klösa sin hjässa och dunka sin rygg. Broms ställde sig bakom honom, smekte honom över kinden och sade:

—Husch, kära Hagelin, fy skäm ut dig! Du ska se, att det blir så bra, så bra—Du är gamle mannen, Hagelin, husch sådana tokerier. Du har ju barn förut, käre vän, många barn. Vad kan det göra—en till—

Hagelin, som oroades av den smekande handen, vred plötsligt på huvudet och bet sin tröstare. Framtänder hade han inga men en stor hörntand, som rispade upp handen mellan tummen och pekfingret. Broms svarade med att slå honom i nacken, och slagsmålet var i full gång. I början var det sannolikt icke Broms' mening att behandla sin motståndare alltför hårt. Men handen sved. Och lantpojkens kärlek till slagsmål, som årtionden legat halvkvävd under herremannens fina och milda seder, fick åter luft och styrka och makt.

Så länge striden varade, yttrades icke ett ord. Och icke heller efteråt. Hagelin fick stanna på vinden till mörkrets inbrott. Han leddes då till sitt hem av Elis Eberhard Roth, som på den tiden var medicine kandidat. Roth och madammen skötte väl om honom, och han slapp varaktigt men. Om Sörman talade han icke vidare, ej heller om strafflagens adertonde kapitel. Barnet betraktade han med likgiltighet. Men han agade honom aldrig, vilket måhända bevisar, att slagsmålet icke utplånat alla tvivelsmål.

Den ende, som egentligen blev lidande på kuppen, var Bromsen. Han vanskötte såret, skämdes att gå till läkare och misstrodde Elis Eberhard. Följden blev, att tummen några månader senare måste amputeras. Det hände tolv år efter branden och kan således icke ställas i samband därmed.

Emellertid drog han största möjliga fördel av sitt lyte. Den hiskligt vanställda handen gav honom en prägel av lidande, som kunde vara nog så nyttigt, när det gällde att övertyga Blekängsmadammerna om lidandets allmänmänskliga karaktär. Det var för övrigt ett drygt arbete att få folk att bo kvar i Blekängslådorna. Oupphörligen dök det upp planer på nybyggen än här än där. Men det var svårt att finna plats. Backarna, som erbjöd lämplig terräng och en av skogen skyddat läge, hade efter patron Siedels ekonomiska fall övergått i svågerns, baron de Sars' ägo. Och han sålde icke.

De goda madammerna byggde luftslott där uppe på Backarna De fantiserade om trädgårdstäppor och potatisland. Nej, se jag ska då ha rovor, det är likare.—Nej, se jag ska ha sockerärter—Ja se, nog ska en ha pilargoner och tullipaner! Man talade till och med om en ko eller åtminstone en get. Och en gris naturligtvis—naturligtvis en gris!

Förslaget togs verkligen så pass på allvar, att en deputation bestående av fem arbetare sändes till baron de Sars på Rogershus. Deputationens ledare var en viss ung Pettersson, på äldre dagar nämnd med spenamnet "Liter-Pelle". Klockan sju en söndagsmorgon i april drog man åstad tagande vägen över Tanningen och Björknäs. Det är fulla tre mil till Rogershus. Matsäck medfördes och något brännvin, som dock icke skulle få förtäras förrän efter väl förrättat ärende. Vid ettiden hade man kommit till början av Rogershusallén. Deputationen slog sig ned på dikesrenen, förtärde matsäcken och diskuterade frågan. En arbetare, som varit dräng på Rogershus, föreslog, att man omedelbart skulle återvända till staden, tre förhöllo sig tveksamma, men unge Pettersson, som i smyg tagit sig en klunk ur flaskan, vandrade modigt upp på gården, följd på något avstånd av sina kamrater. Han steg in i betjäntflygeln och begärde att få tala med kammartjänaren Vickberg, hans nåds allt i allom. Audiensen beviljades, och Pettersson framställde sitt ärende. Vickberg strök sig om hakan och sade:

—Jag skulle knappast tro, att vi sälja. Det skulle strida mot våra intentioner och våra principer.

Intentioner och principer! Pettersson drog sig ögonblickligen mot dörren. Men Vickberg hejdade honom med en vänlig handrörelse.

—Om herrarna ha tillfälle att dröja en halvtimma eller så, skall jag framlägga er anhållan för hans nåd baron och kammarherren. Bevars, bevars, det är min plikt, och jag gör det gärna. Men jag ger er inga förhoppningar.

Vickberg kände sin herre endast alltför väl. Baron blev ursinnig och hotade att i egen hög person föra spanskröret över deputationen.—Vasa? Kom det fem osnutna lymlar och ville köpa Backarna? Backarna, som den idioten Arvid lurat på honom! Kanske han skulle låta lura sig en gång till, vasa?

Ut med sig, Vickberg!

Men Vickberg hann icke stänga dörren, förrän silverklockans ilskna klirrande kallade honom tillbaka.

—Vasa, Vickberg, känner han till les droits humains? Inte. Ge dem då en sup per man, de hundsfottarna. Hur många är de? Fem? Ja, ge dem två då. Och något tilltugg. Va fan glor han på? Ska jag föda en armé, jag? Ge dem så många supar han vill, tio, tjugo, trettio. Bara jag slipper si honom! Ut med sig, fule krumelur!

Deputationen fick avslag och supar, en glad kväll, vars minne levde en mansålder. Men madammerna fingo ingenting, varken rovor eller gris, varken "pilargoner" eller "tullipaner".

Broms, som fick nys om saken, åkte sedermera själv ut till Rogershus, men blev icke mottagen. Vickberg vågade icke ens underrätta om hans närvaro av fruktan att hans nåd skulle begå någon våldshandling.

Ett par år senare bröt emellertid konsortiet Vickberg-de Sars mot sina "principer och intentioner". Tre tunnland avsöndrades från Backarna och såldes till f.d. förvaltaren Julius Krok, hjälten från stora branden. Julius Krok var en hans nåd behaglig person och dessutom anförvant på långt håll. Han var son till gamle trivialskolerektorn, en beskedlig människa men omåttlig rökare och tidvis drinkare. Sin ungdom tillbragte han på Viskingeholm hos morfadern Lilja. Men när den äldre Lilja dog och efterträddes av sin son, fann unge Krok icke längre behag i Viskingeholm, framför allt icke i morbroderns sätt att hantera sitt folk. Han drog ut i världen. Efter en tre fyra år återvände han till staden. Han var alltjämt späd och finlemmad som en yngling, nästan som en gosse. Han gick ständigt klädd i brun bonjour, brun halsduk och bruna handskar. Öronlocken fanns kvar. Faster Mimmi tog en smula hand om honom, men sin mesta tid tillbragte han i doktor Elis Eberhard Roths sällskap på Carlénska källaren. Och så småningom började både Gud och människor förstå, att Julius Krok, ingenjör Julius Krok, var en slarver.

Arvet efter morfadern Lilja hade icke varit obetydligt, men svårt att förvandla i reda pengar. Krok sålde därför alla sina arvsanspråk och rättigheter till sin kusin på mödernet, vice häradshövding Abraham Björner. Det blev i alla fall en ganska vacker summa, trettio tusen riksdaler. En del därav gick åt på utländska resor, en del fastnade i klockaränkan Carléns kassakista. Återstoden måste förkovras. Ingenjör Krok köpte åtskilliga tunnland ekskog, belägen en fyra mil söderut… han hade fått nys om, att ekvirket skulle stiga på nyåret. Köpet avslutades under Mickelmässan, då alla lantpatroner komma till staden för att bestämma spannmåls- och kreaturspriser och andra priser. Köpeskillingen erlades kontant.

Sedermera visade det sig, att skogen till största delen bestod av asp. Julius Krok kunde naturligtvis ha stämt säljaren, men han hyste en obetvinglig avsky för allt "bråk". Och dessutom gav honom den susande skogen en utomordentligt god idé. För att utnyttja aspvirket beslöt han anlägga en tändsticksfabrik.

Det var betydelsefullt, det skulle giva staden ett kolossalt uppsving, och det skulle visa både Gud och människor, att Julius Krok icke var någon slarver. Under loppet av ett år förbrukade han så mycket energi, som—enligt doktor Roths utsago—var beräknad för femtio. Han förvärvade tomten, han lånade pengar, han byggde, han reste utomlands för att köpa maskiner. Till kompanjon tog han Roth, som likväl endast kunde bidraga med sitt ärliga namn, sin splitternya värdighet av andre stadsläkare och ett högtidligt löfte "att förbruka minst en ask om dagen, två ifall jag får dem gratis".

När året var tilländalupet, stod fabriken under tak, fix och färdig. Där fanns maskiner, som tillverkade tiotusen askar om dagen, maskiner, som skuro tjugutusen stickor i minuten. Där fanns virke och kol och svavel och paraffin. Allt, ända till kontorsmöbel och skrivtyg.

Det enda, som fattades, var driftkapital. Och det borde naturligtvis anskaffas. Ingenjören, som börjat slappna en smula efter alla ansträngningar, fick ånyo ett anfall av energi. Han vände sig till Rogershus. Baronen erbjöd honom tiotusen som gåva—men inga lån, nej för tusan, han ville inte bli lurad som en blind orrtupp. Han vände sig till gamle fältkamrern, som någon gång brukade placera sina medel mot skäligen hög ränta. Nej, kort och gott.

Den lille ingenjören tappade fullständigt modet. Han kröp ihop som en skälvande fågelunge i gumman Carléns röda schaggsoffa. Hans ansikte var fuktigt och vitt, locken hängde ned över ögat.

—Du ska se, Elis, du ska se—han svalde och kippade efter andan. Du ska se, att det går ikull.

Elis Eberhard hällde i honom rhum och lät honom logera i sitt väntrum om nätterna. Han vågade icke lämna honom ensam. Sålunda förstörde han sin egen goda sömn, ty ingenjören steg ofta upp mitt i natten och väckte kamraten för att få diskutera alla möjliga och framförallt alla omöjliga utvägar. En natt sade han:

—Elis, du ska se, att det är Bromsen som står bakom. Han vill själv ha fabriken.

—Tro det? mumlade doktorn. Vet du, vad du då ska göra? Du ska gifta dig med Bromsens dotter.

Julius Krok fräste till av harm över det opassande skämtet. Men när han åter krupit till kojs ropade han genom dörren:

—Elis! Varför skulle jag gifta mig med Bromsens dotter?

—Idiot! mumlade Elis Eberhard. Sov, idiot!

En afton i schaggsoffan kramkastade Krok utan märkbart sammanhang med det föregående samtalet:

—När jag inte tycker om henne?

Doktorn svarade ögonblickligen:

—Det har ingen betydelse. Får du bara fabriken i gång och får du fred för dina kreditorer, så betyder det andra ingenting. Kusin Marie tycker om dig, och du tycker icke om någon annan. Antar jag? För resten, även om så vore—

—Du är allt bra cynisk du, Elis.

—Det har jag efter min far. Han var konsistorii skjutshäst, och det lär garantera cynism under tre generationer.

Min far var trivialskolerektor, han, sade Julius Krok långsamt och tanklöst. Och med en djup suck tillade han:

—Jag kan inte minnas, att jag tyckt om något ungt fruntimmer. Nej, inte det jag minns.

Doktorn tog sin vän under armen, och de gingo upp i Bromsens hus. Mamsell Marie satt ensam i salen och sydde. Hon var en mycket duktig flicka, något grovt byggd och icke vacker men med ett stillsamt och gott sätt. De båda ungherrarna började konversera, samtalet gick skäligen trögt. Marie såg knappast upp från sitt arbete, som förargligt nog bestod av ett par linnebyxor. När herrarna gått, grät Marie av skam över dessa byxor. Hon kunde aldrig tro, att ingenjören skulle vilja komma igen.

Men han kom igen, ibland med, ibland utan doktorn. Han tycktes en smula tankspridd, en smula besvärad, och han märkte sannolikt icke, att byxorna ersatts av ett vackert broderi. Han talade mycket om allmänna angelägenheter, om fördelen av ett republikanskt styrelsesätt, om social lagstiftning och sådant. Marie begrep icke ett ord, men hon tyckte, att det var mycket roligt att höra på. Ibland såg hon honom rakt i ansiktet, och hon märkte då, att han var blygare än hon. Ibland tyckte hon, att hon borde säga något som lät vänligare än det vanliga: "God dag, far är inte hemma, men han kommer nog", eller, "Adjö, Lisen ska få lysa i trappan, för det är allt mörkt".

Men vad skulle hon säga? Hon skulle vilja säga något med ögonen. Det var förfärligt med ögonen, det var förfärligare än malheuren med byxorna. Hon kunde ingenting säga med ögonen, de sågo ut som två små gråstenar. Hon baddade dem med rosenvatten, det hjälpte icke. Blev hon riktigt upprörd, sprang hon bort till spegeln för att se, om där ändå icke skulle synas någonting i ögonen, någonting. Nej, ingenting. Bara gråsten.

På sin väns inrådan beslöt emellertid Julius Krok att göra pinan kort. Han bytte den snusfärgade bonjouren mot en svart, tog crêmefärgade handskar och cylinder. När Marie fick se honom i denna stass, tyckte hon sig aldrig ha sett någonting vackrare. Hon sprang ut i köket och ville sända in Lisen med bud om ett plötsligt illamående. Men Lisen, som visste, hur landet låg, sköt henne varligt inom salsdörren och stängde.

Där stod hon inför honom, och han var blek och rynkade pannan som i vrede, öronlocken låg ned över ögat.

—Jag har kommit, sade han kort och bestämt, för att göra fröken Marie en allvarlig fråga.

I sin halvt vanvettiga rädsla hakade flickan upp sig på ordet fröken. Vad för slag, kallade han henne fröken?

—Gode ingenjören, jag är ju bara en mamsell.

Julius Krok återfick sin naturliga ungdomliga färg. Han lade ifrån sig cylindern, satte sig vid bordet och började utveckla skälen för bortläggandet av tilltalsordet mamsell. Han hade mycket demokratiska idéer. Marie nickade gillande och sade:

—Ja, det står så i Aftonbladet. Far har också läst det, att man ska kalla alla ogifta för fröken—

Hon lade en viss tonvikt på ogifta, möjligen för att leda honom in på en annan tankegång. Men under en god halvtimme utvecklade och förfäktade han sina sociala idéer. Och för första gången fann Marie dessa argumenteringar en smula långtråkiga.

Plötsligt avbröt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan förlägenhet sade han—

—Nej, vet Marie va? Här sitter jag och pratar—och jag, som var kommen för att fria—

—Jag kunde nog se det, sade hon och nickade förnumstigt. Ingenjören är så vådligt fin, så—

—Nå—? frågade han en smula ansträngt.

Hon nickade igen.

—Jo, om det är så, att ingenjören vill, så—

J. A. Broms hade ju en hel del att invända mot sin dotters val. Men Marie var van att sköta sig själv. Krok var heller icke helt och hållet barskrapad, hade dessutom goda och fina släktförbindelser. Vidare var det ju tändsticksfabriken.

Bröllopet stod i prostgården—första och enda gången fabrikören satte sin fot i faster Mimmis förmak. De nygifta flyttade in i Bromska huset.

Firmanamnet blev Broms & Kroks Tändsticksfabrik, men tecknades endast av J. A. Broms.

Julius Kroks sakkunskap i fråga om tändsticksfabrikation var icke särdeles stor. Men den besvärade i alla fall hans svärfar.

—Husch, lille Julius Krok går och viktar sig, det är inte bra, det är inte bra—

Han införskrev från Jönköping en viss Lagerström, en grobian till karl men en "riktig tändsticksmänniska". Det var första steget till ingenjörens avlägsnande. Han måste erkänna sin underlägsenhet, och svärfaderns gnat drev honom snart ut ur fabrikssalarna.

—En tändsats ska vara att tända med, ser lille Krok, alldeles som huvudet på en klok människa är att tänka med. Ser lille Krok, det är inte bara för utseendets skull man har sitt huvud—

Julius Krok kröp upp på kontorsstolen. Det var ett straffarbete, bokföringen. Men han ansåg sig på något sätt böra förtjäna de femtusen, som svärfadern årligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock och ett tjockt pennskaft, han tänkte med en viss grym njutning på, att han så småningom skulle slita ut det där pennskaftet.

Redan första dagen kände han gång efter annan en het, fuktig pust i nacken. Det var Sörman, som stod och koxade över hans axel, granskande arbetet. Julius Krok tyckte, att det påminde om skoltiden, och när han kom hem berättade han det skämtande för sin hustru. Fru Marie sade:

—Ja, Sörman vet nog, hur det ska vara.

Det stack ingenjören. Följande dag pustade det åter i nacken, och Sörmans jämrande röst pep tätt intill hans öra:

—Aj, aj, nu har ingenjörn gjort alldeles på tok—

Han svängde om på stolen.

—Vad menar Sörman? Hur kan Sörman tillåta sig—?

Sörman drog sig baklänges, morrade fram ursäkter. Krok vände sig åter till arbetet, men det gick runt för honom, siffrorna blevo suddiga och meningslösa, han förstod icke deras sammanhang.

—Hör, Sörman—sade han dröjande. Vad är det, som är på tok? Gör jag inte rätt?

—Å för allan del! Sörman dristade visst inte rätta sin förman. Och ingenjören skulle inte vara orolig. Om fabrikören bleve missbelåten, så skulle nog Sörman taga det på sig.

Krok betänkte sig en stund och sade därpå saktmodigt och lågmält:

—Nej, det ska Sörman slippa.

Han drog av sig kontorsrocken, kröp åter in i sitt snusbruna skal och lämnade kontoret. Fru Marie blev ledsen, när hon såg sin lille man återvända mitt på blanka förmiddagen. Varför?

—Jag duger icke till det.

—Å! sade fru Marie.

Julius Krok började på allvar undra över, vad han egentligen skulle kunna duga till. Han återvände till sina ungdomliga funderingar över arbetareklassens ställning. I utländska fabriker hade han sett en del nya anordningar för arbetarnas hygien och trevnad. Det var något att taga fasta på. Där hade han kanske funnit sitt arbetsfält.

Han gick till svärfar.

—God dag, god dag, lille Krok, vad är det nu han vill?

Jo, han ville till att börja med föreslå, att en av torksalarna, som icke brukades, skulle inredas till läsestuga och matrum. Vidare borde man uppföra ett litet duschhus, kanske också anordna ett enkelt varmbad—

—Husch! Vad säger han? Dusch? Dusch får man på dårhus. Pettersson lille, Pettersson, kom hit ett tag! Vill han ha dusch, Pettersson? Ingenjören vill duscha er allihop, allihop!

—Hä, hä, hä, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd över hela fabriken och ett bra stycke in på Blekängen. Ingenjören vill duscha oss! De yngre skrattade, de äldre förskräcktes, blickade dolskt under ögonbrynen och mumlade:

—Han ska så fan heller, den stollen!

Julius Krok sade till sin svärfar:

—Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.

—Låt mig se, låt mig se—Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden, och fått upp stenhuset—just där lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt dräneringsrör i hela södra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn, och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda höll jag på med. Jo vasserra, en hinner med mycket på trettio år, bara en ligger i, bara en ligger i—

—Jag har ingenting att ligga i—

—Då skaffar man sig. Eller också lever en på sina räntor. Det går så bra, så bra—

* * * * *

Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta. Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt väntande på vännen Roth. Elis Eberhard var en trogen vän, men han hade icke sinne för det sociala. Icke heller kunde han förstå, att någon människa kunde längta efter arbete.

—Om Gud ville befria mig från mina skulder—ja, jag menar de riktiga—och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, så stannade jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och läsa följetonger, rörande följetonger. Jag tycker om att bli rörd, när det inte rör mig. För resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man ingenting annat att göra, så kan man alltid göra en god gärning. Gå ut och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behöver motion.

Prosten behövde motion, men faster Mimmi vågade icke längre släppa ut honom ensam. Det var mycket svårt. Gjorde hon min av att vilja följa honom, blev han ond, fick blodet åt huvudet och förklarade sluddrande, att han icke var något litet barn, som behövde tillsyn. Fick han gå ensam, gick han vanligen in i något hus, in till mer eller mindre främmande människor, åt vilka han gav alldeles galna namn och titlar. Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och människor, som redan länge varit gömda och glömda. Vad de andra svarade, det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin silverrova, höll den tätt framför högra ögat och sade:

—Jaha, nu är klockan så mycket, nu är det kanske inte värt, att frun bjuder mig på något.

Så blev han då bjuden på "något" och stannade timme efter timme. Till sist måste faster Mimmi kasta över sig den rundskurna kappan och ut och leta. Ingen visste, var prosten fanns. Hon måste gå ur hus och i hus, knacka på dörrarna och fråga:

—Förlåt, är prosten här?

Gatpojkarna stucko sina huvuden in i källargluggar och tittade under rännstensbroarna och ropade:

—Förlåt, är prosten här?

Och när syskonen sent omsider återvände till prostgården, ropade ungar i alla gathörn och ur alla portgångar:

—Prosten är fångad! Prosten är fångad!

Faster Mimmi tycktes varken se eller höra sina plågoandar. Men prosten slog efter dem med käppen, snurrade runt och fäktade och fick åter "blodet åt huvudet". Vilket allt skadade såväl hans hälsa som hans prästerliga anseende.

Det var därför en glädjens dag för faster Mimmi, då lille Julius Krok slank inom dörren och lågmält och beskedligt frågade, "om icke farbror skulle vara hågad för en promenad?" Prosten anade icke oråd. Han lät pälsa på sig, kysste syster på kind och tog sin "snälle bror" under armen. Faster Mimmi satt i salsfönstret och vinkade åt dem, när de långsamt och gravitetiskt vandrade över torget.

—Jaha, jag skulle kanske allt titta upp—upp ett slag. Tack för angenämt sällskap, min snälle bror.

Men Krok släppte icke taget.

—Nej, vi ska gå, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta för mycket stilla.

—Säger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga människorna. Se, jag ska säga bror, att församlingens herde har sina förpliktelser—

Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur båset och vallade honom på gatorna. Det avlöpte icke utan små tvister och tråkigheter. Men det var alltid en sysselsättning. Och en god gärning! Ingenjören sökte ibland inleda ett samtal över allmänna ämnen. Det gick inte. Prosten talade nog själv, men det var ett långsamt sluddrande tal, som varken hade början eller slut.

—jo, ser bror, på min tid var det mera gudsfruktan—se—klimatet var allt något mildare—se—jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas att det var blåräv—va—blåräv?—va är det för något?—det blev mal förstås—mal och mott—Mimmi är nog snäll förstås—men hon—börjar— bli—gammal—

Detta ingenjörens kärleksarbete fortsattes över sommaren ända in i november, då faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke längre läsa sina följetonger, ingenjören läste dem högt för henne. Prosten var i alla fall för klen att kunna gå ut. Varje morgon stapplade han in till systern, och varje morgon blev han lika förbluffad.

—Vaför något, Mimmi? Ligger du ännu? Du tänker väl inte bli sjuk?

Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade:

—Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och slinkor.

Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna. Två ekkistor beställdes, svepningslakan utsågos, alla gamla papper brändes, och prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke underteckna.

—Nej fy, det är för lett, sade han. Det är ju, som om jag skulle dö—snart—

Han dog några veckor före faster Mimmi. Dödsorsaken antogs vara en alltför stor dosis sömnmedel. Underrättelsen om hans död framfördes till faster Mimmi först sent på kvällen. Hon hade legat vaken hela dagen men föll nu i sömn eller förlorade sansen. När hon vaknade, mindes hon emellertid, vad som hade skett och sade:

—Ja, då är allt i ordning. Skaffa bra med granris och säg till klockaren, att kyrkan ska vara sopad och väl rengjord—

Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer. Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke på ett årtionde vågat sig ut ur ugnsvärmen, tog nu gud i hågen, svepte schalar kring sina länder och vandrade ut i kylan hållande psalmbok i höger hand och näsduk och glasögonfodral i den vänstra. När de finge se varandra, skrockade de högt av förvåning. Nej si Anners Ers, att du är i livet! Nej, har en sitt, Garvare-Malin! Hon ska väl ändå vara gammal.

Gummorna trängde sig in till faster Mimmi, de måste nödvändigt veta, om det varit svårt. De krafsade henne på kinden och på ryggen med sina skrumpna händer. De läste upp en och annan psalmvers för henne, och dessemellan sade de:

—Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer väl snart efter. Det kan ju inte dröja—

Doktor Roth dunkade dem i ryggen och föste dem ut i salen till kaffet. De ströko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:

—Nog ska en dö alltid, nog ska en dö, herre Jesus ja!

Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han försökte få faster Mimmi i säng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, så skulle hon åtminstone se ståten från början till slut. Nu inser de, vad de förlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekräftande. Faster Mimmi knäppte sina händer och prisade Gud:

—Jag tackar dig, Herre, att du varit nådig från början till slut. Jag tackar dig, att du låter solen skina på min käre brors begravningsdag. Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en värdig begängelse—

När faster Mimmi fem veckor senare följde sin bror, var det rusk och dusk och alls ingen ståtlig eller vacker begravning. I sitt testamente hade hon skrivit:

"Ingen har älskat mig, må därför ingen lägga blommor på min grav. Ej heller må någon följa mig till graven undantagandes officierande präst och klockare samt 1) min käre neveu herr stadsläkaren och med. licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min käre vän vällovlige ingenjören Julius Krok, om han så önskar, 3) en för mig kär person, om han av fri vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I så fall är det min önskan, att denne person måtte taga sin plats i koret nära mitt döda stoft, där eljest kära anförvanter placeras."

"Denne person" hade fyllt sina åttio år och vädret var ruskigt. Han infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han sänt kaffebalar, nu sände han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth, testamentexekutorn, ansåg, att blomsterförbudet i detta särskilda fall icke kunde vara bindande.

Doktor Roth lade för övrigt i dagen en för honom ovanlig sentimentalitet. Han stödde sig tungt på vännen Kroks arm och mumlade någonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar—" Och plötsligt sade han:

—Julius Krok, du måste skaffa dig en son.

—Käre vän, jag har ju två döttrar—

—Förslår inte! Om du inte skaffar dig en son, så måste jag skaffa mig en. Vilket den allvise guden för min och sin och allas vår skull förbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar—

—Ja, vad duger vi till? frågade Krok.

—Duger? Duger!—Nää—tillade han lågdraget och spakt. Nej, det kan du ju ha rätt i—

RÅTTKRIGET

Kroks bodde en trappa upp, Broms två trappor. På nedre botten hade Julius Krok öppnat en maskinaffär. Svärfadern var förlagsman, två eller tre gånger i månaden inspekterade han affären och gav råd, som voro befallningar.

Broms bodde ensam i sin våning. Han använde salen till matrum och sovkammare, de andra rummen stodo tillbommade. På förmaksbordet stod i gyllende ram en dagerrotyp av fru Broms, född Roth. Bredvid porträttet låg en stor, skinnklädd bibel, och på bibeln stod en nattlampa med grön kupa. Den brann alla nätter från och med den första september till den första maj. När fabriqueuren tänt lampan, brukade han giva porträttet en kyss och en smekning på ramens baksida.

—God natt, gumman lilla, muttrade han. God natt, gumman lilla i himlen, amen.

J. A. Broms hade på gamla dagar blivit en öm make.—

Fru Kroks Lisen städade salen och bar upp mat morgon och middag. Sitt "kaffe med dopp" förtärde han på krogen Tre Remmare, någon gång hos Carléns. I skymningen lunkade han hem, tände sin lampa och började rota bland sina papper. Men när papperen rasslat en stund, blev gubben mörkrädd. Han smög sig på tå in i förmaket och tände "lilla gummans" lampa. Det lugnade ibland, icke alltid. Blev det för svårt, lånade han upp lilla Louise, fru Maries äldsta dotter. Han var mycket angelägen om att stå väl hos lilla Louise. Han gav henne sockerpullor och förevisade alla sina kattskinn.

—Morfar skulle ha en levandes katt, sade Louise.

—Husch nej då. Jag har ju dig, lilla Lova!

—Ja, men Lova har ingenting, hon.

Emellertid nöjde hon sig med de döda kattorna, strök dem, schasade på dem och jollrade. Gubben återvände till sina papper. Hon störde honom aldrig, hon visste, att han inte dög att leka med.

Vid sjutiden knackade det på dörren. Broms flög upp.

—Vem kan det vara?

—Inte ska morfar bli rädd. Det är ju bara Sörman.

—Ja visst ja, suckade gubben och gick att öppna för sin förtrogne. Louise gömde sig under bordet, hon tyckte inte om Sörman.

—Kan lilla Lova säga oss, vad Sörman är för en?

—Sörman är en tjuvstryker.

—He, he, he, där hör han! Vem säger det?

—Barnen.

—He, he, he, såna elaka ungar. Va säger de om morfar?

—Morfar är fan själv.

—He, he, he. Husch då, att Lovan ska vara tillsammans med såna där elaka ungar. Stöt i golvet, Sörman, så att Lisen kommer och hämtar henne. Ska Lova komma igen i morgon?

—Ja, jag kan väl tänka det.

—Ska Lova ge morfar en kyss?

—Nej då, det gör Lova aldrig i livet.

Hon hyste icke någon större ömhet för morfadern, men hon höll det för sin plikt "att hjälpa gubben, eftersom han är så fasligt rädd". Och sedan hon fått en liten syster på halsen, fann hon det obetingat angenämare däruppe hos morfar. Syster Agnes "förde ett leverne", och syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade fått löfte på en bror. Och så fick hon en syster!

När Lisen badade den nyfödda i köket, smög Louise sig in i sängkammaren och kröp upp på sängkanten.

—Nu ska väl inte mamma vara ledsen längre, sade hon.

Fru Marie förklarade, att hon inte var ledsen alls—

—Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond, så jag kunde ha bitit pappa.

—Det var inte pappas fel—

—Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som bestämde, att det skulle bli en flicka?

Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa misstanke.

—Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.

Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet undfick namnet Abraham—ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp, tyckte Louise.

—Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större skillnad.

Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville inte, hade icke tid.

—Ska inte morfar se på, när han badar?

—Nej, husch då, husch då!

—Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.

Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis lättskötta, likaså maskinaffären—i trots av Krokens många galna idéer. Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte. Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade, taken tätade—de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus, fönster—gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.

Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".

Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam—sällan över 4-1/2%. Hela lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna kassaskåpet.

J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en egenhet.

För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man bodde så billigt och hade det så bra, så bra—

Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera, bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna. Han måste också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor. Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.

Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.

Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A. Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest och sov med maran.

"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar, hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den beskedligaste katta."

Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi kors—kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han, då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort farligare än den beskedligaste katta.

Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten. Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid. Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester, vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men absolut nödvändiga.

I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder, porslin—allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade invånarna till liv och lem.

Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.

Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur Tre Remmares disklåda.

—Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan—

J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket, morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten under taket. Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus, gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på råttorna och daska om ungarna.

Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man, fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna, "som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."

Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk, biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.

* * * * *

Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.

På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar. Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son, Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.

Båda dessa djur hörde till Louise Kroks närmaste vänkrets. Hon beslöt att använda dem i råttkriget, det skulle kosta dem ansträngning och blod, men det skulle helt säkert bereda dem ett ogement nöje.

Emellertid var Louise alltför klok att gå till verket utan grundliga förberedelser. Först och främst måste hon skaffa sig noggranna underrättelser om råttornas hemliv. Hon erfor av trovärdiga Blekängsbarn, att råttorna i början av september inte alls ha några ungar. Vidare att de vila sig på lördagarna alldeles som judarna, och att de således troligen hålla sig samlade under bron den dagen.

Den första lördagen i september, som var en mycket ruskig och blåsig dag, samlade Louise sina trupper på Blekängsgatan. Hundarna höllos i band, far och son morrade ilsket åt varandra, men denna inbördes fiendskap skulle säkerligen försvinna, när de väl kommit i strid med råttorna.

Louise ordnade sina skaror. Två gossar Björner, riktiga skvallerbyttor, skickades hem och vid deras hot att skvallra fästes intet avseende. Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hörnet av Oscarsgatan, dels för att de icke måtte bli åsyna vittnen till blodbadet, dels för att hålla utkik på obehöriga. Av samma orsak placerades lilla flickan Sörman, som hade röda strumpor, och hennes bror i hörnet av Sofiagatan. Någon överrumpling från ordningsmaktens sida befarades icke. Men det fanns i staden en ung lektor Holmin, för vilken man aldrig kunde vara säker. Han smög ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrår som en läderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av både Gud och människor men mest av barnen.

Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken. Brädstölden avlöpte lyckligt, men under tiden råkade hundarna i slagsmål, barnen släppte snörena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utför hela Blekängsgatan. Och ehuru Louise tämligen snart lyckades infånga dem, gjorde händelsen ett nedslående intryck på Blekängsbarnen.

—Ä—det är inte värt, viskade de. Ä—och så kommer bara fabrikörn rätt vad det är och slår ihjäl oss.

Av hänsyn till Louise kallade de honom fabrikörn i stället för gubbfan. Louise sade:

—Det var då också besynnerligt. Ni vill väl bli uppätna av råttorna, kan jag tro. Usch, vad ni är fega. Jag ska nog sköta om morfar.

Fördämningsarbetet påbörjades. Det var livat och utfördes snabbt och villigt. Louise måste dela sin uppmärksamhet mellan arbetet och lille Abraham, som börjat gråta. Hon blev otålig.

—Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara till besvär.

Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen, dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde. Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko, hundarna skällde och sleto i banden.

—Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det börjar regna.

—Gå hem själv! sade Agnes.

Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?

—Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag vill visa onkel Roth, att han finns.

Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten. Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade Enok Ebenezar under bron.

—Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna—

Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.

—Hagelins pojke kommer, berättade hon.—Vilken av dem?

—Benjamin.

—Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.

—Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste släppa dit Prick också.

Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt oväsen—Ä, de slåss, sade pojkarna.—Nej, de tar råttor, sade Louise. Passa på, säger jag er. Snart kommer de.

Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.

—Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.

Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham, som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron. Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.

—Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han eftertänksamt:

—Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som gubb-fan.

—Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.

—Ä—hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå ihjäl en råtta inte.

Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.

—Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig fått lov att vara med.

—Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.

Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.

Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta, som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade och nosade.

En av pojkarna sade:

—Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?

Louise svarade kort:

—Det har jag sagt.

—Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.

Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon behärskade sig och sade:

—Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en. Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.

—Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.

—Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi ha slut på råtteländet eller ska vi inte—

Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.

—Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud, fräls Enok!

Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.

Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade på huvudet och gick sin väg.

Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror. Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne i lådan.

—Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.

Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned kistan och började gräva i jorden.

—Varför ska hon begravas? frågade gossen.

—För det är synd om'na, sade flickan.

—Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.

—Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.

—Den kan Gusten med! sade gossen.

Och så läste de "Gud som haver"—flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron.

Och därmed var råttkriget slut.

INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER. OCH APOSTELN VAKAR

Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete. Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig. Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv. Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor. Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser värre än Krokens lampor!"

Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet, när han gick ut, de lyste honom i ansiktet, när han kom hem. Det var som att gå tvärs över societetshusets stora sal en första decemberkväll, då man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor igen, men svärfar sade nej. Och följden blev, att Julius Krok höll sig hemma om kvällarna.

För resten kunde han gärna stanna hemma. Änkan Carléns arvingar hade i grund förstört "källaren" för honom. De hade rivit ned det blågröna huset, schaggsoffan mellan kamin och fönstret existerade icke längre. De hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Röd plysch på möblerna, röda mattor på golv, vars bräder icke voro handsbreda. Uppasserskor i stället för skänkmamseller, och i stället för gumman Carlén med sin gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmössa, en blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.

Julius Krok kunde gärna hålla sig hemma, alltid fann han någon sysselsättning. Han satte sig vid bordet och såg på, hur fru Marie förde nålen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon åt honom, och han nickade igen. Ibland frågade hon, om han inte skulle gå ut och röra på sig litet. Det låg ingen ovänlighet i frågan, endast en svag ängslan att han kunde ha tråkigt.

Men han hade icke tråkigt. Han satt och funderade över Abraham. Vad skulle gossen bli?

Fru Marie sade:

—Om Gud vill, så blir han en hederlig karl.

Visserligen, men det var icke nog, icke ens det väsentliga. Julius Krok var själv en hederlig karl. Det viktigaste är, tänkte han, att gossen blir orädd, stark och ihärdig. Framför allt ihärdig, ja gärna envis, om det inte går för mindre. Av två onda ting—

Doktor Roth hade ställt gossens horoskop och spått—på skämt— naturligtvis—att han skulle bli skarprättare.

—Av morfar har han ett flinthjärta, av mor ett orubbligt lugn, idel goda egenskaper. Men tyvärr har pojkstackarn en far. En kar' som sover tre år och vaknar det fjärde för att rusa upp och hugga yxan i sten. Låt honom studera till skarprättare. Det är inte ärofullt men det är nyttigt—

Sådant skämt behagade icke Julius Krok, det var alltför grovkornigt. Han insåg naturligtvis det löjliga i att söka staka ut en treårig pys' levnadsbana. Men det var något att sysselsätta tankarna med, en fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmässig precision förde nålen, plågade honom. Yllegarnet fräste mot stramaljen, det var ett obehagligt ljud, ständigt upprepat, ständigt upprepat.

—Marie, skulle du inte vila dig?

—Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten, matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt—

—Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie—

—Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en "tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt. Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var lilla Agnes.

—Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa se riktigt snygg ut.

När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:

—Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.

—O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol, svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.

—Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör sen!

Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller. Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser. Och sen brast stormen lös!

—Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?

—Jag är inte full, sade. Abraham.

—Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det—

—Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så här—titta—Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt sätt. Men Louise skakade på huvudet.

—Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka vackra lekar.

Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson, madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.

—Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag drömt.

Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla, Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.—

—Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.

—Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.

—Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?

—Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.

—Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?

Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.

—Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja. Och tvillingarna med!

Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!

Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma inte känner igen dig!

Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt akta sig, det kunde bli fästning för mindre.

Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om barnavård höll han sig helst till det gamla.

—Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro kallade att styra folkens öden.

Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina testar med fingrarna och bugade.

Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok—det var en ära. Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage. Behagar herr doktorn en pris snus?

Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:

—Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern tro!—

—Va'—va'—va' är det, herr doktor? Va' är det?—Ottilia, du glömmer att göra les honneurs.

Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn kastade bomben.

—Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud Aten.

Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget pekade i vädret. Han var överväldigad.

—Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig farit till Grekland, det forna Hellas.

—Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas' förfall hade bragt honom till besinning.

Den första lördagen i september tågade folkskolans barn i god ordning ned till brygghuset, där madam Andersson fyrade på under pannan. Först kommo gossarna med magister Bäckman i spetsen. Han räknade: ett tu. Se rätt fram! På lämpligt avstånd följde fru Ottilia med flickorna. De fnissade förläget och några av de minsta gräto av skam och ängslan. Söderfruarna granskade tåget i reflexionsspeglarna och utbytte sina tankar. I Garvarebrunnsgränd hade några Blekängsmadammer samlats "för att säga adjö" åt barnen. De voro fortfarande misstrogna och förargade på ingenjören. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen.

Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna. Men intet mänskligt var honom främmande. Han spände ut sin regnkappas vingar och flög ut ur portgången.

—Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om varandra?—Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett skynke?—Och vem garanterar?

—Det gör Ottilia.

Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet. Aposteln kommer med, viskade barnen, och de höllo sig tysta som små möss.

Ångan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev röd under ögonen, hans händer skälvde.

—Det här går inte an, viskade han till magistern. Det måste vara olika baddagar för gossar och flickor.

Magistern hade ingenting att invända i princip, men han trodde, att det skulle bli dyrare för ingenjören, som stod för kostnaden.

—Det är snuskigt att tänka på pengar i ett sådant fall, menade lektorn. Han gick genast upp till ingenjören och frågade honom öppet, om han ville vara en ungdomens förförare. Nej, det ville han icke. Han begärde ökade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knöt. Fru Marie var mycket medgörlig, nar det gällde mannens "funderingar".

Följande lördag var det åter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mötte vid södertull, magistern satte skägget i vädret och låtsades icke se honom. Men lektorn strök honom över rockärmen och sade:

—Jag tänkte hjälpa magistern med att ha uppsikt över gossarna. Det är en oerhört svår sak. Vi måste betänka, tillade han viskande, att själva nakenheten verkar förförande.

Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral in i den vita dimman. "Aposteln" flög efter med flaxande vingar. Rastlöst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett ögonblick här och där för att spänna sina rödsprängda ögon i någon lekfull syndare. Gossarna stänkte vatten på honom, det hörde till badningen, och dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pöste och fräste som själva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan människofruktan. Han sprang utefter väggarna och granskade dem med förstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han sökte: En gosse hade klottrat ett fult ord på väggen.

Det blev rannsakan! Magistern måste leta igenom alla fickor för att finna den brottsliges, som måste innehålla en blyerts. De hade blyertsar allesamman, mer eller mindre söndertuggade men brukbara.

—Gossar, sade lektorn, och han talade milt, på det att den skyldige måtte gå i fällan. Gossar, kan någon av er säga, vad det här ordet egentligen betyder?

Gossarna stirrade på varandra och i backen, magisterns sträva skägg gick till väders. Men madam Andersson slog sig på knäna och skrek:

—Nej, aldrig hörde jag på maken! Ska det bli katkesförhör!

Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, försvann som en svart fågel i dimman. Han flaxade upp på Nyheternas redaktion och satte sig att skriva. Redaktören, som var en trött gammal man, sade:

—Ja, nu skriver du någonting rasande, Holmin. Och så får jag skämmas. Men vad gör det mig? Svärta som svärta, smörja som smörja.

Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern fortsatte oförtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och dessutom var han född diplomat och politikus. När "lördagsgossarna" tågade förbi någon farlig punkt, där lektorn brukade stå på lur, tog han upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjärde.

"Mörksens furste stiger ned, hotande och vred—" ljöd det ur sjuttio vidöppna pojkgap. Och aposteln måste vända. Han kunde icke tysta ned psalmsångarna. Magistern visste, vad han gjorde.

Men Julius Krok led av allt detta bråk. På söder sa' man, att han förförde barnen, och på norr, att han förkylde dem. Det var sorgligt båda delarna. Han visste ju, att det var överdrifter, men någon sanning kunde där ju ligga till grund. Också kunde han icke värja sig för den tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I och för sig kunde det nog vara rätt och bra, men det behövdes bara, att han lade handen vid—

Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom, giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller. Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och ro. De störde honom icke, och de skrattade icke åt honom, när han vände ryggen till.

Ibland fick Abraham följa med till skogen. Louise gick i skola och Agnes satt helst hos mamma. Men Abraham följde gärna med, i synnerhet om pappa bar honom, när han blev trött. Han var tyst och lydig, sprang efter som en liten hund. Syster Louise hade lärt honom, att man aldrig fick störa pappa, när han "tänkte". I skogen brukade pappa tänka högt och slå med händerna, men det förvånade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och sett prosten "bära sig åt". Han antog, att det här var någonting liknande och under alla förhållanden något, som han icke behövde bry sin hjärna med.

På Blekängsgatorna kunde det någon gång hända, att Abraham kom i slagsmål med någon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade förbjudit honom att slå fattiga barn. Det var synd.

—Ja men rika barn då? invände Abraham. Dom får jag väl klå?

—Jo, medgav ingenjören, som icke ville göra alltför stora inskränkningar på sonens frihet. Jo, om det inte är flickor. Flickor äro nämligen svagare——Ja men Agnes är starkare än jag. Henne får jag väl klå? När hon säger Ahabraham—Ingenjören svarade undvikande, och gossen fick klart för sig att strykförbudet egentligen inskränkte sig till "fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera för mycket. Var det rätt, så var det rätt.

En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön. Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att fadern rest på sig och, alltjämt hållande gossen i famn, upprepade gånger bugade i riktning mot stugan.

Abraham vred sig ett halvt varv runt och såg en underlig syn. I stugdörren stod en stor, fet ung man, besynnerligt klädd. I trots av kylan bar han varken rock eller väst, bara skjorta och byxor. Men byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen måste vara varulven. När främlingen närmade sig skrek han högt:

—Spring då, pappa! Det är varulven.

Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var. Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron de Sars på Rogershus och efter vad det påstods förlovad med baronens fosterdotter. Ingenjören kände honom ytligt, han blev förlägen över att hava blottat sig inför en främling. Han titulerade honom baron, tog tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade på stenarna. Och Abraham skrek.—

I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som kafferostare.

Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna. De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.

Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.

Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben. Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken. Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.

Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman. Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och stirrade ut i mörkret.—

J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.

De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade. De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten. Skulle de inte ha arbete till dödagar?—Var står det skrivet? frågade Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:

—Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.

Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.

Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.

Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.

—Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det fanns inte plats längre i stathuset.

—Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge dem?—

—De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?

—Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar—

—Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är ingenting att säga om.

—Ja, vi ska se till, vi ska se till—

Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade, drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på huvudet.

—Va i hällskock är det med dem? Äter di inte?

—Nej, det är allt klent, sade Malin. Det är som om de hade svårt att få ner'et. Jag kan väl aldrig tro, att de är sjuka.

—Å hut! Di där! Di är ju röda och varma som små kräftor.

Men han gjorde i alla fall ett bra litet paket av tvillingarna och bar dem upp till doktor Bring. Doktor Bring var förste stadsläkare och efter vad det påstods en obegripligt lärd man. Han hade "öga", så att han vid första blick kunde se, vad som fattades. Till skillnad från "jubeldoktorn" kallades Bring fädoktorn, emedan han ofta hälsade sina patienter med frågan: Är du nu sjuk, ditt fä?

Malin väntade i dryga två timmar på make och barn. Sedan sprang hon barhuvad och utan schal—schalen hade tvillingarna—upp till doktorn. I väntrummet fann hon Pettersson. Han satt på en stol och höll tvillingarna i knät. De sovo med öppna munnar.

—Jag skulle vänta tills de vakna, sade Liter-Pelle och smålog fånigt. Jag kunde väl inte ge mig till att väcka på dem.

—Din stolle! sade Malin. Hon tog tvillingarna och gick, Pettersson lomade efter. Inkommen i köket satte han sig vid spisen och stirrade slött framför sig.

—Nå, va sa' han? frågade Malin. Men Pettersson svarade icke. Han satt där och svalde och svalde och emellanåt gick det ett skyggt, dumt leende över ansiktet. Då blev Malin rädd. Hon röck honom i öronen och skrek:

—Jesus, Pettersson, är du full?

—Nej, sade Pettersson långsamt och avvägt. Inte är jag full något inte. Men—di—har—difteriet—

När Pettersons tvillingar kommit i jorden, tog han på nytt till att supa. Han stannade hela dagen på Tre Remmare och istapparna fingo växa bäst de gitte. En gång, när han såg fabrikörn komma fram bakom fabrikens plank, gick han ut till honom, strök av sig mössan och sade:

—Jo, se det gick allt, som det skulle. Ungarna kom i jorden. Så nu ska inte fabrikörn vara orolig något över det. Utan lapa pengar bäst han kan.

—Husch då, fy skäm ut honom! sade J. A. Broms och linkade bort så att kattsvansarna slogo honom om benen.

—Ser han inte ut som fan själv? frågade Pettersson. Och närmaste man, som var Benjamin Hagelin, svarade:

—En skulle slå ihjäl'en.

J. A. Broms var en olycklig människa. Icke nog med att man gjorde honom ansvarig för allt ont, som hände, kölden, nöden, difteriepidemien. Man gjorde också intrång på hans äganderätt, man bestal honom. Stadens myndigheter bestulo honom! De båda stadsläkarna hade kommit upp med otyget, det kallades desinfektion och det bestod i att bränna—bränna J. A. Broms tillhörigheter, saker som utgjorde säkerhet för hans utlånade pengar. Han sökte tala reson med dem, först och främst med Elis Eberhard Roth, som ju i alla fall var hans kära avlidna hustrus egen köttslige brorson.

—Se, du förstår, kära söta bror, att det är säkerhet för mina pengar. Kom med, du ska få se, att jag har uppskrivit alltsamman. Och så ska det brännas. Husch då! Det går ju så bra, så bra att tvätta—

—Jag är kolossalt ledsen, onkel. Men du förstår—lagen, hälsovårdsstadgan. Och du kan ju hålla dig skadeslös genom att taga hypotek i gravarna. De stiger, de stiger!

Doktor Bring sade:

—Håll mun, ditt fä! Annars ska jag låta bränna Blekängen från kant till kant. Nu vet du.

Det tog skruv. J. A. Broms visste icke längre var gränsen gick för dessa förfärliga läkares makt. Han måste inskränka sig till att verka i det tysta. Han sprang ur hus i hus, tiggde och bad:

—Å kära söta, beskedliga madammen, inte ska hon ta det allra bästa täcket! Det ska brännas sen, förstår hon. Brännas! Husch då! Ett splitter nytt vadderat täcke värt sina tjugu—

Men Blekängsmadammerna voro icke längre så undfallande. Döden hade givit dem en stor, dyster betydelse i samhället. Det var deras barn, som dogo, det var deras barn, som satte kyrkklockorna i rörelse. Ingenjör Krok bekostade ringningen, som eljest icke var vanlig vid fattigbegravning. Och klockorna ringde varje dag, tida och sent. Det var sorgens välde, som proklamerades. Och hur liten än trösten var, så var det i alla fall en tröst och nästan ett under, att dessa utmärglade bleka små kroppar kunde bringa Herrens väldiga klockor att sjunga.

Julius Krok begav sig till Carléns för att träffa doktor Roth vid middagsbordet—det enda ställe, där man hade någon utsikt att träffa honom.

—Hur går det? frågade ingenjören.

—Det går som det ska gå. Sjuttiofem procent skickar vi till himlen, resten behåller vi. Hade vi bättre utrymme på sjukhuset, så kunde vi kanske begränsa epidemien. Men det har vi inte.

—Det måste byggas, mumlade Krok, blek av förskräckelse. Vi måste bygga ett nytt sjukhus—

—Ja, det är så dags det! Bring skall motionera om det i stadsfullmäktige, och det kan ju bli bra till en annan gång. För närvarande få vi nöja oss med det stora bromsiska sjukhus, som kallas Blekängen.

I början av mars inlämnade hälsovårdsnämnden en rapport till stadsfullmäktige, i vilken epidemien äntligen kunde betecknas som begränsad. I sammanhang därmed äskade förste stadsläkaren, understödd av sin kollega, anslag till uppförande av ett nytt sjukhus. Ingenjör Krok talade för anslaget, men överväldigades plötsligt av rörelse, ryckte i sin lock, stammade och måste gå sin väg. Han återvände icke ens till voteringen, som han ansåg överflödig.

Det var den och det var den icke, hur man nu vill taga saken. Häradshövding Björner bemötte stadsläkaren. Han påpekade för det första, att epidemien redan var begränsad, för det andra att stadsläkaren icke till full evidens bevisat det nuvarande sjukhusets otillräcklighet. För det tredje kunde man av världshistorien lära, att tvenne epidemier sällan uppträda omedelbart efter varandra (protester från läkarna). Slutligen ville han påminna om, att drätselkammaren för närvarande låge i underhandlingar med änkefru Carléns arvingar angående inköp av det nybyggda hotellet. En stad bör icke sakna ett stadshotell. Ett stadshotell är ett produktivt företag, av särskild betydelse för affärslivet. Erinrade om Mickelsmässan, som årligen samlade mycket och rikt folk i staden, de där man icke gärna kunde undanhålla all komfort. Yrkade slutligen, att herrar stadsfullmäktige måtte på grund av anförda omständigheter och då räntesatserna för närvarande voro osedvanligt höga, avslå herr förste stadsläkarens i och för sig behjärtansvärda motion.

Doktor Bring rusade upp på stolen och skrek:

—Du vill sauvera dina pengar, ditt fä!

Men man var alltför van vid doktorns uppbrusningar för att ondgöra sig däröver. I övrigt voro meningarna delade. Häradshövding Björners segrade med knapp majoritet.

På Blekängen brydde man sig icke stort om sjukhuset, vare sig nytt eller gammalt. Sjukdomen hade kommit, sjukdomen hade gått. Några barn hade den tagit med sig, några hade fått stanna kvar i stugorna. Och nu gällde det att smyga till sig mera kol och flera brädbitar. Ty vintern ville icke giva tappt.

J. A. Broms ville heller icke giva tappt. Han ville övertyga sig om, hur mycket han förlorat. Och när reverserna förföllo, gjorde han några lagsökningar "på försök".

Då jäste det. Madammerna började kalla sina män "stackare", harkrankar och dylikt. Männen gingo till Tre Remmare. Där satt den feta madam Ekman, talade innanför de tjocka kinderna och sade:

—Inte en sup utan kontanter. Bromsen kräver mig.

—Har ni hört, sade Benjamin Hagelin, krogmadammens gunstling. Nu har Liter-Pelles Malin gått och tätt livet av sig. De ha inte sett till henne på över åtta dar. Skulle en inte slå ihjäl'en?

Liter-Pelle hade på Sörmans angivelse dömts till två månader för stöld. Han hade stulit ved och sålt för mat och supar. Hustru Malin hade gått sin väg, somliga påstodo till Rogershus, andra till Storån.

Det jäste.

Lilla Louise kom hem en kväll med svullen överläpp, näsblod och blånader. Hon hade fallit ned från brädstapeln på fabriksgården, påstod hon men ville i övrigt icke giva några förklaringar. Hela natten låg hon och grät, och Abraham måste slutligen tassa in och väcka mamma. Fru Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise:

—Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det!

Varför?—Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen".—Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka?

—Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise.

Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det. Men Louise hade visst inte fått stryk. Hon hade ramlat ned från brädstapeln.

Och Louise tog löfte, att ingenting skulle sägas åt pappa. Och så skulle pappa hållas inne om kvällarna.

I början av april hade Liter-Pelle tjänat ut sitt straff. Fängelset hade icke gjort honom tam, han såg ut som en vilde. Först begav han sig upp till Rogershus och fann där mycket riktigt sin hustru. Men svärföräldrarna ville icke släppa in honom. Han var straffad och de kunde icke skämma ut hela stathuset.

Då vandrade han tillbaka till staden, till krogen. Där gavs ingen kredit. Benjamin Hagelin skaffade honom ett par supar och de kröpo in i det lilla grå rummet, "gråsuggan" kallat. De talade länge med varandra och en och annan av arbetarna släpptes också in.

Den sjunde april på kvällen gick polisen Anders på Karl Johansgatan och polisen Lönrot på Oscarsgatan. De möttes i Garvaregränd.

—Det är folk ute i kväll, sade Lönrot.

—Ja, det är liksom oroligt, sade Anders.

En mörk hop vältrade fram ur Sofiagatan. Det var inte mycket buller, men konstaplarna ansågo sig böra hejda.

—Ska vi hindra dem? frågade Lönrot.—Det är inte på mitt pass, svarade Anders och vek in på Karl Johansgatan.

Folkhopen fortsatte Storgatan uppför och stannade framför Bromsens hus. Det var både män och kvinnor, och de sågo allesamman tämligen villrådiga ut. Kvinnorna dolde sina händer under förklädena, männen hade dragit slokhattar och mössor långt ned över ögonen. Men Liter-Pelle svingade sin mössa och skrek:

—Ut med Bromsen! Ut med Kroken! Vi ska hänga Bromsen i Kroken och doppa dem i ån.

Skaran växte och blandades med "elementarpojkar". Sorlet steg, ropen blevo högljuddare. Madammerna togo fram händerna och snöto sig i förklädssnibbarna.

J. A. Broms satt inne i förmaket hos "lilla gumman i himlen". Den gröna lampan var redan tänd, men i salen var det mörkt.

Det knackade på dörren. Broms smög sig ut i salen, stängde förmaksdörren och tände salslampan. Med eldgaffeln i hand gick han bort och öppnade dörren. Den inträdande tog ett hastigt steg åt sidan.

—Slå mig inte, slå mig inte, då går det galet.

Det var Benjamin Hagelin. Han flämtade, och hans ögon hade en het glans, men det feta, skägglösa ansiktet var blekt som vanligt.

—Nu har det allt gått, som jag sa' fabrikörn, viskade han andfådd, sväljande halva ord. Nu är de här, och de är alldeles rasande. Det gäller allt livet, ska fabrikörn se.

—Tro det, tro det—sade Bromsen.

Benjamin steg in under taklampan, så att ansiktet fick skugga.

—Jo, det är nog så, fortsatte han. Men om fabrikörn vill ha fast de värsta, så är jag den ende, som kan ange dem. Och jag kan skaffa bevis också. Jag kan skaffa två vittnen på att Liter-Pelle sagt, att han ska flå fabrikörn.

—Tro det, tro det—sade Bromsen.

Benjamin drog sig närmre dörren.

—Vill inte fabrikörn?

—Husch, tror jag det! Men det blir väl så dyrt, så dyrt.—Vad ska du ha, min snälla gosse? Begär inte för mycket—

Benjamin lyfte upp det ena benet och stod som en stork.

—Vet fabrikörn va?—efter som de säger, att det var fabrikörn som liksom skaffade mig far min—

—Nå så, nå så, säger de det—

—Fabrikörn kunne väl hjälpa mig lite grand, så jag komme någon vart. Se jag ville läsa—

—Nå så—nå så—vad ska du då bli, min snälla gosse?

—Präst, sade Benjamin. Och hans ögon förstorades av lycka, och hans kinder fingo en ovanlig rodnad.

—Fy skäm ut dig! skrek Bromsen. Innan Benjamin hann vika fick han eldgaffeln i huvudet och föll.

—Slog jag för hårt? frågade Bromsen. Men Benjamin reste sig, torkade bloden ur ansiktet med mössan och sprang utför trapporna.

När han kom ut på gatan, var folkhopen redan förskingrad. Aposteln Paulus hade skingrat "elementargossarna". Jubeldoktorn hade skingrat madammerna. Och polisen hade tagit hand om Liter-Pelle.

Lille Julius Krok hade vandrat utför trapporna för att bjuda sitt liv åt folket. Han måste erkänna för sig själv, att han varit rädd, rädd så att han måst hålla sig i ledstången med båda händerna. Han hade tänkt på det fersenska mordet, han hade känt käppar och paraplykryckor och ursinniga kvinnors naglar. Men han hade likväl gått.

Och när han nu såg gatan sopad, kände han icke enbart lättnad. Han kände också en stor tomhet och en viss besvikenhet. Han hade åtminstone velat tala vid folket, förklara sina goda avsikter.

Han kände sig mycket kraftlös och måste sätta sig ett ögonblick i trappan. Hagelin höll på att snava över honom och gav honom en spark i korsryggen. Det gjorde mycket ont. Den lille ingenjören bet ihop tänderna, men kunde icke återhålla sina tårar.

J. A. BROMS GÖR BOKSLUT

Våren kom hastigt, isen bröt upp på en natt och Blekängsbäcken svämmade över. Bron och gatan förstördes. Likaså förstördes klapphuset i Storån. I den igenfyllda garvarebrunn puttrade det som i en gryta, gulgrön dy vällde upp och makadamen sögs ned. Staden måste lagas och lappas på alla håll och kanter och Bromsens avskedade arbetare fingo sysselsättning. Men den hårda vintern hängde efter med reverser, pantkvitton och obetalda räkningar, förtjänsten måste gå till avbetalningar, och arbetet kändes tungsamt.

Barnen sökte utnyttja vårens möjligheter på bästa sätt, "jumpade" isstycken, plumsade i, drogos upp och värmdes med smörj. "Elementargossarna" eller "råttorna", som ville behålla de präktiga Storåflaken för sig själva, lågo i ständig fejd med Blekängsbarnen eller "snaskarna". På förmiddagen segrade "råttorna" och "snaskarna" drevos tillbaka över Garvarebrunnsgränd. Men sedan fabrikspiporna "visslat ut" de verkliga Blekängshjältarna, vände sig krigslyckan och striden kunde rasa het, förbittrad och oavgjord under timmar. Poliserna Anders och Lönrot bevistade dessa frispektakel, men inskredo först när någon slagen krigare stämde upp en tjutande klagosång.

—Ni ska inte föra väsen, pojkar. Då får ni skingra er. Och vändande sig till sin kollega: Ska vi inskrida, Lönrot?

—Äsch, inte ska en missunna pojkar att slåss. För resten ha de blydaggar, de djäklarna.

Hotade striden att urartas till "oljud och förargelseväckande beteende" steg Anders, som var en djärv man, fram ur sin portgång och ropade:

—Nu är det bäst, ni makar er, pojkar. Aposteln kommer över torget.

Ibland kom varningen för sent, innan härvan av armar, ben och beckad tråd hann redas ut, var Aposteln över dem. I halvmörkret kändes han igen på sin slokhatt och på sin kappa, som flaxade och fladdrade både i storm och stiltje. "Råttorna" sökte skydd hos sina fiender, dolde sig bakom "snaskarna" eller smögo in i portgångar. Men Aposteln hade kattögon och såg i mörkret. Syndarens namn kom i domareboken, i straffregistret. Och om straffet icke drabbade den skyldige, så drabbade det den oskyldige. Det ena fick ta ut det andra, straff blev det i alla fall.

Sedan Storån rensats, upphörde slagsmålen. Sommarlovet kom och en stor del av "elementargossarna" lämnade staden. Blekängshjältarna samlades på krogen för att "dricka märg i benen". De skämtade en smula med madam Ekman, som då och då valde sig favoriter ur ynglingaskaran men som på det stora hela taget behandlade dem alla med samma jämnstrukna vänlighet.

Madam Ekman var icke född i staden. Hon hade kommit en Mickelsmässa med marknadsskoj och skjutbanetält. Hennes konstnärsnamn hade varit Rosine de Rose, men som hon led av gulsot ändrades det snart till Gula Rosen. I tältet gjorde hon bekantskap med Sörman och genom Sörmans inflytande blev hon härskarinna på Tre Remmare, som på sätt och vis hörde Bromsen till. Hon återtog då sitt borgerliga namn Ekman och beflitade sig om en fläckfri vandel. Själv påstod hon sig vara gift, men prästbetyget hade en annan åsikt.

Gula Rosen strävade efter att bliva en bättre, en dygdig människa. Hon kände sina svagheter, och hon sökte bota dem genom att uppställa ett negativt sedligt livsprogram, vars huvudpunkter voro: att aldrig förtära något starkt undantagandes "besken", som är medicin, att aldrig "röra i lådan" och att aldrig radera i "boken", för så vitt det ej var alldeles nödvändigt. Att aldrig "se åt någon".

Det var stränga fordringar, och madam Ekman förmådde sällan fullgöra dem, åtminstone icke alla på en gång. När hon greps av ruelse magrade hon märkbart, ögonen blevo röda och ögonlocken svullnade av tårar. Hon blev ovänlig mot alla människor och försvarade sig så hårdhänt mot närgångna kunder, att blodvite uppstod. Under sådana tider tålde hon endast Benjamin Hagelin, som hade en besynnerlig förmåga att styrka och trösta.

—Tror du, frågade han, att du skulle stjäla, om du var rik? Skulle du supa, om du hade ett trevligt hem i stället för en nermöglad skrubb? Skulle du synda i köttet om du hade en god och kristlig make? Nej, ser Rosa det. Det är fattigdomen, som gör'et.

—Det är Bromsen, det är Bromsen! skrek madam Ekman. Hon hade trots sin fetma lätt för att falla i extas. Och läxan var innött, slutsatserna drogos automatiskt.

—Vem som bär skulden, det vet Domaren allena.

—Tror Benjamin, att jag blir salig till sist ändå?

De sutto mitt emot varandra inne i "gråsuggan", som var mycket trång och fylld av lampos och utdunstningar. Gula Rosen höll Benjamins händer i sina och stirrade honom i ögonen. Hans ögon hade en fjärrskådande blick, pupillerna voro blåskiftande som safirer. Han andades tungt och färgen steg över de blekfeta kinderna. Den dolska minen försvann och han fick ett på samma gång högtidligt och barnsligt glatt uttryck.

—Rosa skall bliva salig, sade han långsamt, och det lät som om varje ord kostat en stor ansträngning. Jag ser, att Rosa skall bliva salig.

—Å, hur kan han se det, hur kan han se det?

—Det får jag icke säga.

Men Gula Rosen böjde sig fram och viskade i hans öra:

—Är det därför att Benjamin är ren—?

—Jaa, svarade han svagt och motvilligt och tårarna stodo honom i ögonen.—

Krogkunderna skämtade en smula över "madammens profet". Men det var ett tämligen tamt skämt. Man visste inte, vad Benjamin Hagelin gick och bar på. Omtyckt var han icke, men man hade ej heller något att lägga honom till last. Mot Bromsen var han lika hätsk som någonsin Liter-Pelle själv. Och det var alltid en förtjänst.

Uppträdet den sjunde april hade kostat Liter-Pelle ytterligare två månaders fängelse. Han kom ut nedbruten och sjuk. Fru Marie tog hand om honom, skaffade honom plats som gårdskarl i det Bromsiska huset. Han höll sig nykter hela dagen, skötte sina sysslor och lekte med Abraham och med barnen Sörman, som vanligen höllo till på gården. Men för Louise var han skygg. Kom hon ned på gården, slank Pettersson in i vedboden och visade sig icke vidare. Det var emellertid sällsynt, att Louise deltog i lekarna. Hon hade blivit en mycket allvarsam flicka.

När dagssysslorna voro undanstökade, gick Pettersson till Tre Remmare. De yngre kamraterna bjödo gärna på en sup för att få Liter-Pelle "i tagen". Han kunde berätta historier av alla de sorter och bredde på förfärligt. Han berättade hurusom han tagit livtag med baronen, som slutligen måst gripa till bönboken.—Släpp mig, Pettersson, så ska du få ligga i sparlakanssängen med Stockholms likaste—

Men när gossarna frågade honom, om han trodde, att Malin skulle gifta om sig, blev han ledsen. Ruset slog om från glädje till sorg, och han grät sig till sömns med huvut på bordet.

Vid halvåttatiden vaknade han, såg sig yrvaken och orolig omkring och vacklade bort till dörren.

—Nu kommer'n, sluddrade han och knagglade sig utför stentrappan. Det blev tyst på krogen. De yngre gjorde miner, reste sig och ströko ut. De äldre stannade, tysta, tungsinta stirrade de ned i muggarna. Från gatan hördes en hackande hosta, ett harklande.

—Husch ja. Åhåjaja.

Broms och Sörman trädde in på krogen.

—Guds fred, gott folk, hälsade J. A. Broms, utan att få svar. Hans syn hade blivit svag, och han stakade framför sig med käppen.

—Husch ja, ett sådant väder. Har madammen något kaffe åt mig? Och så tar vi fram kladden.

Han stakade sig fram till gråa rummet. Benjamin Hagelin smög ut på tåspetsarna, tryckte sig upp mot väggen och gjorde sig smal.

—Husch då, brummade fabrikören. Var han nu där igen?—Kom, Sörman, så ska vi titta i kladden.

Dörren stängdes och ut till krogrummet trängde blott ett och annat enstaka husch och Sörmans mumlande, då han läste upp siffrorna.

Det blev allt svårare och svårare att hålla samman affärerna. "Metoden" visade sig ha två sidor, och på sistone hade den fula sidan kommit ut. Blekängsborna, som kedjats vid sina lådor med lån, började mista respekten för "lapparna." Flytta gjorde de visserligen icke, ty de hade vant sig vid eländet och började trivas. Men de betalade varken hyror eller räntor. Vräkning fruktade de icke, och utmätningarna voro ej heller så farliga, sedan man väl bitit huvudet av skam och kommit över blygseln. Möbler, husgeråd och kläder, som såldes på auktion, gingo för spottstyvrar. Och på ett eller annat sätt återvände de till Blekängen. Men fabrikören fick icke halva värdet.—

För att täcka förlusterna, höjde fabrikören räntan och gjorde saker, som tangerade strafflagen. Därigenom blev indrivningen ytterligare försvårad, osäkerheten större.

Det hade gått hål på säcken, slantarna rullade. Och det gick inte att laga, det sprack vid lappen och det sprack på hundrade andra ställen.

Då fick J. A. Broms maran mitt på ljusa dagen. Människorna hade blivit oärliga. Tjuvar allesamman. Och de hade sammansvurit sig mot honom. De aktade icke för rov att plundra en gråhårsman, en sjuk, en döende. Ångesten gav honom rent kroppsliga plågor. Magen sögs in och blev till en grop. Han fick kramp i mellangärdet och kroknade allt mer. Den försvagade synen ökade hans misstro, hans förtvivlan. Snart skulle han kanske gå i mörkret, och minsta Blekängsunge skulle kunna sticka handen i hans ficka, bestjäla honom, plundra honom.

Och ingen människa ville hjälpa honom, ingen ville förstå hans bekymmer. Fru Marie hänvisade honom till Gud. Men J. A. Broms hade vänt sig till Gud morgon och afton varje dag under sjuttio långa år. Och likväl tillstadde han, att J. A. Broms plundrades. Han kunde ha sänt en ängel eller, ännu bättre, ställt en pålitlig människa vid hans sida. Men det gjorde han icke.

Visserligen fanns ju Sörman, Sörman, som kände "metoden" lika väl som fabrikören själv. Men Sörman var en tjuvstryker, barnen kallade honom så. Och ur spenabarns mun skall man höra sanningen. Dessutom hade Sörman på sistone börjat sticka med ord. Han klagade över arbetarnas hat och gjorde J. A. Broms ansvarig. Hans hustru hade blivit noskig av rädsla, det var fabrikörns fel. Hans barn vågade knappt gå till skolan, där de fingo stryk och hån av kamraterna. Det var fabrikörns fel. Och själv fick Sörman icke längre ro för sitt samvete. Till gengäld och hämnd ville han väcka fabrikörns.—

Om kvällarna, när de sutto under salslampan med pappershögarna framför sig, grymtade han fram kristliga råd:

—Skulle inte fabrikörn skänka efter en smula? Vad gagnar det människan att hon vinner hela världen, om hon tager skada till sin själ? Det blir en dag i himlen också, fabrikörn. Men då blir det allt att läsa mot i andra skuldpapper—

Lyckligtvis hade Broms sin hosta, som bröt av litanian. Sörman fick hämta vatten, och när gubben druckit sade han:

—Husch, Sörman, fy skäm ut sig. Tar jag skada till min själ? Jag är en hederlig man, och här finns inte ett öre, som är orättfånget. Men bär samvetet emot, Sörman, så skall han lämna min tjänst.

—Det kan jag inte, för jag har hustru och barn.

—Och jag då? triumferade gubben. Jag då? Har jag inte till och med barnbarn.—

När papperen voro genomgångna, kontrollerade och diskuterade, gjorde Sörman tjänst som kammartjänare. Han drog av stövlarna, rocken, kalvskinnsvästen, kattskinnen och stoppade ned gubben i liggsoffan. Därefter släckte han taklampan och öppnade förmaksdörren för att släppa in det gröna skenet. Och under tiden muttrade den gamle fram långa ramsor, som än voro bön till Gud, än samspråk med tjänaren.

—Se, vad han gör, Sörman, men han skall aldrig slå sin hustru. Husch nej då. Jag rörde en gång vid lilla gummans kind—det var inte ett slag, förstår han, jag bara så här dåttade till. Men sanna mina ord, Sörman, jag glömmer det varken natt eller dag. Där ser han bäst, att jag inte är någon elak människa.—

—Nå, än Hagelin då?

—Att han fick stryk, menar Sörman—

—Nej, att han gick miste om Blekängen.

—Husch då, den kunde han gärna behållt. Men att han fick stryk, det var till nytta. Han slapp att skämmas, och madammen och Sörman. Och barnet fick kristlig uppfostran. Men en lymmel har det blivit. Å herre Gud ja. Och gubben är död. Husch, så gå de och dö, och så kommer de till himlen och så vet en aldrig, vad de ställa till för en—

Nej, gå nu med Gud, Sörman, och känn efter att låset tar.

Gubben låg på höger sida med ryggen vänd utåt rummet. Han hade den smutsgula och den svarta kalotten på, men peruken låg som ett tomt igelkottsskinn och skräpade på salsbordet. Sedan han legat en timme vid pass och väntat på sömnen, måste han upp och gå. Han blundade när han vände sig om i den knakande soffan, ty det gröna skenet gav en oviss belysning och hans skumma ögon ville gärna se, vad som icke fanns. Först när han satt sig upp och fått de sockklädda fötterna i golvet, vågade han öppna ögonen. Han grep enkäppen, som låg på klädstolen, knäppte händerna över kryckan och reste sig, rätade ut sig bit för bit. Skedde det för hastigt, tog magkrampen genast ett bra tag och kastade honom på rygg.

Uppkommen stakade han sig fram till bordet och satte på sig peruken, och sålunda utstyrd stakade han sig vidare in i förmaket. Men här måste han gå tyst och inte slamra med käppen, ty rummet inunder var barnkammare. Där sov Louise och de båda andra.

Försiktigt firade han sig ned i den stoppade, gröna emmastolen. Käppen lade han på golvet. Han tände ljusen, som stodo i svanliknande silverstakar. Han ställde bibeln på rygg och lät den falla upp vid gårdagens kapitel. Där lågo glasögonen, "nattglasen".

—Husch ja då, gumman lilla! Va' ska vi läsa? Jag tror inte, att vi fortsätter, för det var så lite uppbyggelse i går—

Han började bläddra. Efter femtio års bibelläsning kände han ännu ej texterna utan slog upp på måfå, vilket hade till följd, att han vanligen hamnade i gamla testamentet.

"Och Achab sade Isebel allt det Elia gjort hade, och huru han hade dräpt alla Baals profeter med svärd—"

Sicken en rackare! tänkte gubben Broms, som icke kände sammanhanget. Den måtte väl ha fått till slut, ty Gud är rättvis—

—Sir du, gumma lilla, va' de säger, men dräpt har jag inte. En ska vara elak, säger de, men det finns väl dom, som är värre—

Han läste vidare, pekade ut orden och hoppade icke över ett enda. Han hade fått tag i ett bra kapitel, som icke väckte några obehagliga tankar. Och när det till slut talades om en gudsman, som offrade oxar och gav folket att äta, blev han förtjust:

—Nå än jag då? Har jag inte tre hundra arbetare i mitt bröd! Det ska väl väga lite, det också.

Han stirrade över bokkanten, stirrade tillbaka i livet. Och ju mer han såg, desto fastare blev övertygelsen, att han i grund och botten var en god man. En enda gång hade han slagit sin hustru, men det hade hon förlåtit. Hon hade till och med kysst hans hand, som då ännu var hel och väldig och stark. Hagelin hade han också slagit men i god avsikt. Och minnet av denna kraftutveckling livade upp honom. Han nickade åt porträttet, sköt ut munnen och gjorde en tokrolig min, som icke använts på de sista fyratio åren.

—Tjänare, gumma lilla.

Rösten, låg och hes som en väsning, erinrade om, att kraftens dagar voro förbi. J. A. Broms blev liten igen, rädd och frusen. Underkäken skakade och läpparna slogo mot varandra, så att det lät som smackningar.

—Gumman lilla har det bra, hon, började han ett samtal. I himlen är det så bra, så bra—

Men orden blevo till smackningar. Och dessutom kände han himlen alltför litet för att länge kunna fästa sina tankar där. Han lät tankarna svärma fritt, de följde smackningarna och snart satt han och skramlade i en fjäderlös kärra, som drogs av en gulvit märr. Och hur han åkte, så kom han i Rogershusallén.

Då vaknade han eller kom till besinning. Rogershus? Vad skulle han göra där? Hämta Malin kanske? Så att Pettersson skulle få ett ordentligt hem igen. Nya tvillingar kanske. Och hålla sig borta från krogen. Husch ja då—

—Men si, gumman lilla, det var inte mitt fel, att han blev straffad. För det var Sörman, som angav—

Han debatterade frågan fram och tillbaka. "Lilla gumman" talade för en Rogershusresa, och J. A. Broms gjorde sina invändningar. Men det var bara svepskäl, och han visste hela tiden, att hon skulle få sin vilja fram. Sedan hon kommit till himlen, hade hon alltid fått sin vilja fram.

Klockan sex på morgonen kom Sörman, han fann husbonden sittande i emmastolen, hopkramad av magkrampen, frusen så att han icke kunde få fram ett begripligt ord.

—Si, si! sade Sörman. Har det nu varit svårt igen?

Sörman tände brasa och knackade upp Lisen, som kom med välling. När gubben tinat upp en smula, sade han:

—Sörman ska låta spänna för med detsamma. Jag ska åka till Rogershus och hämta hem Petterssons Malin.

—Va ska det vara bra för?

—Herran haver förenat och människor skola icke åtskilja. För resten var det Sörmans fel, men det gör detsamma.

—Är det—är det frun, som sagt—?

Gubben nickade högtidligt. Sörman klädde honom väl, fru Marie kom upp med Krokens päls, som var för liten men i alla fall bättre än ingen. Så bar det av i sakta lunk. I Björkenässkogen somnade gubben, sov utan drömmar, utan mara. Hästen, ett gammalt ök, som utrangerats ur Rogershus' besättning, tog sig fram på kända vägar och stannade utanför stallet. Gubben vaknade och ropade på hjälp. Hela gården tycktes ligga öde och folktom i höstregnet. Baron de Sars låg i Homburg och badade, och det påstods, att kyrkoherden redan arbetade på liktalet.

J. A. Broms kravlade sig ner ur kärran. Han stakade sig uppför backen, men möttes av en stor grågul hund. Broms fruktade hundar och vände. Ett av statarebarnen kom rusande nedför backen. Broms frågade efter Malin och fick besked, att hon troligen var i ladugården. Han stakade sig in i ladugården. I första spiltan satt Malin, men hon satt icke på stol och icke i halm utan i knä på en dräng. Och där nojsades.

—Fy skäm ut sig, sade Broms.

Han stakade sig ut igen, och drängen, som följt en smula slokörad, hjälpte honom upp i åket.

—Ska ni leva så? frågade Broms.

—Någe roligt ska en väl ha, sade drängen. Mannen hennes sitter på fästning, så hon kan väl behöva någe roligt, stackare.

Broms svängde piskan och höll sig rak och tapper hela allén igenom. Men när han kom ut på gärdena, slog vinden och regnet emot honom och han fick frossbrytningar.

—Husch då, det hade vi ingenting för!

Han kände sig mycket nedslagen. Det hade gått, som det ofta gick, när han letade efter något riktigt vackert och trösterikt ställe i skriften, och i stället fann mord och otukt och stöld. Och nu hade han gjort den långa resan förgäves. Och under tiden gick kanske Sörman i kassaskåpet eller raderade i böckerna. Han piskade på märren, körde i ojämn galopp. När han kom hem var han yr i huvudet. Pettersson, som tagit emot tömmarna, måste binda hästen vid gårdspumpen och bära fabrikörn upp på hans rum.

—Jag har varit på Rogershus, ser Pettersson. Meningen var att jag skulle hämtat hem Malin åt honom.

—Å, var det det, sade Pettersson, som envist stirrade på golvplankans rödbruna kvistar.

—Men se det gick inte. Och inte ska Pettersson sörja en sån kvinna och bli en slarver för hennes skull. Hon är ett skarn, husch.

—Hur vet fabrikörn det?

—Jag såg det med egna ögon—

—Fabrikörn ska ju eljest vara så skumögd—

Broms satte luren till örat.

—Hör han, Pettersson, han ska inte tro att jag ljuger. Och han ska förstå att det var i god mening—

—Tror't, sade Pettersson och gick baklänges ut ur rummet. I detsamma kom familjen Krok—fru Marie med fläderte, lilla Agnes med bröstdroppar, Abraham med varmt krus och ingenjören själv med ett ryggplåster.

—Vad var det med Pettersson? frågade fru Marie.

—En skulle aldrig försöka—sade Broms efter en stund. Nej, husch då—en skulle aldrig försöka att göra gott när en har dåligt rykte.

—Far har inte dåligt rykte, sade fru Marie lugnt men avgörande. Broms drack sitt te och räckte koppen åt Abraham.

—Fråga pojken, mumlade han. Fråga pojken, vad ungarna kalla mig. Gubbfan.

—Det säger de bara på narri, förklarade Abraham, som gärna ville trösta. Då slog Broms luren i bordet och svor:

—Ja, va fan är det, som inte är narri?—

Han gick bort till chiffoniern och tog fram sina papper. Och obekymrad om de andras närvaro började han granska siffrorna, satte kråkor och gjorde anteckningar. Fru Marie tog barnen med sig och gick för att icke störa. Ingenjörn satt kvar vid dörren och drog i sin lock.

Broms sneglade på honom.

—Säg—varför får lilla Lova inte komma hit upp? Tror ni, att jag lär henne dåligheter—

—Louise går i skolan.

—Om eftermiddagarna?

—Då läser hon läxor.

Broms vände sig plötsligt emot honom och sade:

—Men sir du, siffror är siffror, din tok. Och mig ska de ta mig fan inte lura.

—Svärfar skulle inte vara så sträng. Det ginge kanske bättre med fördragsamhet—

—Å fy skäm ut dig! Ska du predika för din svärfar, Krok lille. Kan du säga, va den här hålan skulle ha varit utan mig? Det kan du inte, för den hade ingenting varit utan J. A. Broms. Men mig ska de rynka på näsan åt! Såna skalade kvastkäppar som du och dina gelikar. Det gör detsamma. Men att en inte ska få sova om nätterna, att en inte ska få sova, när en läser i Skriften och ber till Gud—

Liknelsen med kvastkäppen gjorde intet intryck på ingenjören. Han kände, att det var ångest bakom de bittra orden, och han ville trösta. Han insåg, att det låg fara i gubbens fixa idéer, att de måste botas.

—Svärfar skulle vara ute lite bland andra människor. Svärfar sitter och grubblar över sitt och sitt. Men det går inte i längden. Man måste tänka på andra också, annars blir man sjuk. Tänk om svärfar skulle följa med mig i kväll till hotellet? Vi ha stiftat en diskussionsklubb—

—Va är det för något?

Julius Krok rodnade och snodde sin lock.

—Det är egentligen Roth och doktor Hyltenius och några fler och jag. Vi skulle komma tillsamman då och då för att utbyta åsikter om saker och ting. Det är första kvällen i kväll. Roth ska hålla ett litet programtal, så att säga. Och jag skulle relatera något angående fattigdomsförsäkring—

Broms snurrade runt.

—Va för slag? Kan man försäkra för fattigdom? Husch då, det var bra! Lille söte Krok, försäkra mig, försäkra mig. Husch då såna premier, vasa? Vet du, vad jag äger, bror lille? Nej, för det vet jag inte själv. Jag balanserar på två millioner. Men vad äger jag? Och så ska jag skänka efter—Ja, om ni försäkrar mot konkurs, annars kan jag få krypa in för vårdslöshet. Husch! Jag äger inte en fin rock en gång. Så jag kan inte få gå bland fint folk och diskutera. Husch nej då, de skulle sätta näsduk för näsan—

Julius Krok fann det visserligen troligt, att svärfadern ej skulle bliva välsedd gäst. Men det förteg han och föreslog, att fabrikören skulle låna hans redingote. J. A. Broms skrattade så att de tunna, slaka läpparna slogo ut och in.

—Husch ja då, tokigt ska vara tokigt. Det är narri. Skicka hit rocken. Men då ska jag ha uddevallare gratis.

—Toddy? föreslog ingenjören ängsligt. Och det fick kvitta. Toddy eller uddevallare, det är lika bra, så bra, så bra—

—Nu blir en folk igen, skrek han inåt förmaket, Alldeles som när lilla gumman bjöd på supéer och brylå—

Hela dagen satt han lutad över sina papper, gjorde kråkor för fordringar, som skulle indrivas och härjade svårt bland Blekängsmadammernas bohag. I skymningen tvättade han sig och klädde om sig så gott han kunde, svepte en schal över axlarna och satte sig att vänta på rocken.

Louise kom med lampa och rock. Hon måste ställa sig på en stol för att kunna hjälpa morfar.

—Är jag fin nu då?

Jo, Louise tyckte, att han var fin, fast rocken såg en smula urvuxen ut. På tillsägelse kysste hon morfars kind och lät lyfta sig ned från stolen.

—Tycker lilla Lova om morfar då?

—Ja.

—Är det sanning det?

—Ja, sade hon. Men han hörde på rösten, att hon narrades. Han strök henne över kinden med vänster hand.

—Inte behöver du ljuga, ungstackare, sade han och stakade sig ut ur rummet. Louise kände en förfärlig tyngd i sitt bröst. Hon ville springa ut, men kunde inte komma förbi morfar i trapporna. Då kröp hon in under matsalsbordet och satte sig att gråta med munnen pressad mot de uppdragna knäna.

J. A. Broms vandrade utför trapporna. Svärsonen tog honom under armen och de gingo över torget bort till det lysande hotellet. Fabrikören hade icke varit där efter änkan Carléns död. Prakten förbryllade honom. När han kom in i vestibulen måste han stanna.

—Det är rakt som i kungliga operan förr i världen. Husch, va det måtte ha kostat.

Det frackklädde herrn, som ville hjälpa honom av med rocken, gjorde honom ännu mera förlägen. Han ville rakt inte besvära. De frackklädde log, men när han fick se kalvskinnsvästen och kattsvansen tycktes han verkligen besvärad och vände sig bort. Julius Krok stoppade in kattsvansen och knäppte igen redingoten.

När han väl kommit in i salen, blev han lämnad åt sig själv. Krok hade värdsplikter. J. A. Broms jämkade på peruken och grinade mot ljuset, som skar i de sjuka ögonen. Enkäppen hade han lämnat i tamburen och nu kom han varken fram eller tillbaka. Herrarna, som både kände honom och icke kände honom, drogo sig åt sidan. Han stod ensam under kronan, grinade och mumlade.

—Är inte Roth här?—

Gamle redaktören bröt bannet, gick fram och tog honom under armen.

—Se goddagen, bror. Du ska väl ha dig någonting att sitta på.

Han kom till ro under läktaren, ljuset plågade honom icke längre. Han gladde sig som ett barn åt allt det granna lullullet i dekorering på väggar och i tak. Vad det måtte ha kostat! Men honom hade det inte kostat någonting, och det var det trevliga.

—Husch, det här skulle lilla gumman ha sett—

—Ja, visst är det grant, sade redaktören. Och nu ska vi få höra granna tal också, vad det lider. Nå, kan du se gubbarna, bror? Känner du igen dem? Där har du greve Bergfeldt, gamle majorn. Han har ätit kålsoppa till middag och nu rapar han i ett. Men det gör ingenting, för han säger: Pardon, messieurs, jag har ätit kålsoppa, en förbannat god kålsoppa. Och så är den saken klar.

—Hä, hä, hä, skrattade Broms. Det var riktigt trevligt att komma ut ett slag, så trevligt, så trevligt—

—Tycker bror.—Den där fete gossen heter Hyltenius och ska vara förlovad med Rogershusarens fosterdotter. Han är förryckt, säger de, men det gör ju ingenting, när han får hustru och tre egendomar. Där ha vi Abraham Björner. Han har ett skägg, den karln, som tyder på ursvenskt hjärta och heder. Titta, kan bror se bakom pelaren där. Det är Holmin. Om han rakade bort mustascherna så skulle han ha ansikte som en flicka. Det är väl därför han är så sedlig. Nej, nu kommer Elis Eberhard, nu ska vi tiga och lyssna.

Doktor Roth talade, men J. A. Broms lyssnade icke. Tankarna, som fängslats en stund av grannlåt och ljus, gledo åter in i gamla banor. Han slöt ögonen och såg pappersluntornas siffror. Luren, som han av artighet eller gammal vana hållit vid örat, föll till golvet. Och han iddes icke taga upp den. Vad skulle han höra? Tokprat! Han satt där han satt, därför att Kroken hade lurat honom dit, och därför att han betalt en krona i inträde. Nej, det var för resten inte den lille dumme Kroken, som lurat honom. Han hade lurat sig själv. Han hade trott, att den eviga tankegången skulle brytas. Men den bröts icke. Och den gick så här:

Se, jag föddes i en torparstuga, där det inte fanns någon torpare, åtminstone har jag aldrig sett eller hört talas om honom. Men när jag var så fattig, måste jag använda alla medel för att komma mig upp. Likafullt gjorde jag aldrig något straffbart. Och ändå aktar folk mig som en tjuv. Och jag har hjälpt många människor, det kan en se i mina papper. Och ändå säger folk, att jag är obarmhärtig. De föraktar mig, fast jag gjort större arbete än någon annan i staden. Jag har inte stulit, jag har inte mördat, jag har icke begått hor. Jag har icke missbrukat Guds namn, jag har läst i Skriften och offrat åt församling och mission. Lilla gumman i himlen vet, att jag inte är elak, fast jag slog henne en enda gång, och det förlät hon mig. Och ändå får jag inte hjälp och inte sömn. Somliga hatar mig, somliga föraktar mig. Och mitt eget barnbarn—

Här gjorde tanken en volt och kastade in på bakspår:

För hur skulle jag kunna sälja mina ägodelar och dela ut bland de fattiga? Då burade de mig för vårdslöshet. Och hur ska jag kunna hjälpa att andra är fattiga, när jag inte vet, vad jag själv har? Om de inte bestule mig, så kunde jag kanske räkna ut det på ett ungefär, och ge bort, vad som blir över. Men de stjäl och stjäl och själv lever jag som en fattiglapp, då fattiglappar leva som herremän. Men en oveten unge kan inte få döma över en gammal man, som slitit en hund hela sitt liv—

Han väcktes av sorl, av skratt och oväsen.

—Va är det nu?

—Det är Rothen förstås. Han säger, att vi ska samlas i endräkt för att diskutera det centrala i livet, det, som alla tänka på om dagen och begagna sig av om natten.—

—Va är det då?

—Det kan väl bror förstå—när det är Rothen, som säger det—Men jag ska ge honom på tafsen—

Redaktören reste på sig, kutig och sned, hov upp sin grova röst och sade:

—Förlåt, go herrar, jag vill inte störa, för jag ser nog, va det här ska bli för slags diskussioner. Och gärna för mig, eftersom jag tänker gå hem och lägga mig. Men det vill jag ha sagt för den heliga logikens skull, att gör herrarna det könsliga till det centrala i livet, så blir herrarna samt och synnerliga beskällare och ingenting annat. Och det skulle jag också tro—

Inlägget hälsades med jubel. Men redaktören tog Broms under armen och sade:

—Kom, bror, vi båda är för gamla. Pojktokar kan vara roliga till en tid, men de trötta i längden.

Han lotsade fabrikörn ut i tamburen, där stod Julius Krok.

—Nå, ingenjören, det blir en livad diskussionsklubb—

Krok svarade icke, han stod på lur bakom dörren som en katt. När stojet lagt sig något rusade han in i salen, sprang upp på tribunen och drev doktorn en örfil.

—Nej se! sade redaktören. Lammet tog humör.—

I nästa ögonblick skållade nya skrattsalvor. Doktor Roth hade tagit sin lille vän upp på armen och bar honom kring i salen, görande miner som en öm dadda.

—Nå, sade redaktören, det är ju väl, när det slutar med glädje. Kroken hade visst tänkt sig något annat, men det går val över, det med. Leve glädjen och ungdomen, kära bror. Vi gamla, vi nöjer oss med nattmössan och ett varmt krus vid fötterna.

—Husch då, och såna ska sätta näsorna i vädret. Pojkvaskar.

Redaktören ville följa honom hem, men Broms måste träffa Sörman. Och redaktören, som kände Sörman, drog sig tillbaka och gick åt annat håll. J. A. Broms stakade sig fram till Garvarebrunnsgränd. Vinden hade vänt sig och gått på nordväst. Skyarna slungades fram, över Backarna slog det blå blixtar utan knall.

Polisen Lönrot gick sitt pass i Garvarebrunnsgränd, fabrikören frågade om han kunde följa honom till Tre Remmare. Det kunde han icke, men han ropade an en pojke, som stod i Sofiagatans hörn.

—Han ska följa fabrikörn till Tre Remmare. Och se till att fabrikörn inte snubblar.

J. A. Broms lade sin högra hand på gossens axel och vandrade långsamt framåt. Det brände och stack i den sjuka handen som alltid vid väderbyte. Smärtan drog åter upp ur speldosan, de nötta tankesträngarna gåvo ifrån sig sin gamla melodi, visan om debet och kredit här på jorden och debet och kredit i himlen.

Men se att jag slog skomakarn, det var till hans eget bästa, för annars hade han fått skämmas för sin otrogna hustru—

—Husch så du skakar, pojke. Fryser du?

—Nej bevars, goda fabrikörn.

Broms tvärstannade och drog åt sig den sjuka handen.

—Är du nu här igen, din stryker? Vad vill du, va? Ska jag inte få fred för dig, va? Ska jag skicka polisen på dig?

—Det var ju polisen, som skicka mig till fabrikörn. Och för resten vet jag inte, vad jag har gjort fabrikörn—

Broms började gå, gick så gott som i blindo men ökade likväl stegen, så att Benjamin måste halvspringa.

—Va har jag gjort fabrikörn?

—Du stjäl. Du stjäl i kompis med krögerskan—

—Det är lögn inför vår herre Jesus—

—Tig! röt Broms och höjde käppen. Du stryker ikring mig, du. Du tror, att du ska plocka mig till sist. Men sir du, det går inte, det går inte. Du stryker ikring mig, för du vill slå ihjäl mig och ta plånboken. Men där blir du lurad, för jag är inte så dum, så jag bär pengar på mig—

Han började hosta och kände ryckningar i maggropen. Benjamin stödde honom. När hostattacken gav med sig, sade Benjamin:

—Fabrikörn vet, att om jag får läsa till präst, så ska jag bli som en annan människa. Se, det finns två naturer i mig, och jag kämpar för att den goda ska komma ovanpå. Ska inte fabrikörn hjälpa mig då?

—Nej, svarade Broms. Rösten var försvagad efter hostattacken men alltjämt hård som glas. Jag hjälpte dig en gång, när du inte visste det. Och det har jag fått sota för. Jag får alltid sota för, att jag hjälper folk. Nu är det slut med det.

Han försökte gå ifrån honom, men ynglingen följde flämtande och rörde vid hans rockärm.

—Fabrikörn—bara en sak till. Är det fabrikörns allvar att madam Ekman ska bort från Tre Remmare?

—Bort! skrek Broms. Hon har stulit—

—Ska inte fabrikörn ha någon barmhärtighet—

—Jag? Jag? Jag, som kunde ange henne—

—Är det fabrikörns allvar?

—Så sant jag lever, svor J. A. Broms för tredje gången denna dag. Och det var de tre första ederna efter väckelsen och dopet.

Benjamin Hagelin sackade efter. Broms steg in på Tre Remmare, som var överfull med folk. När han såg så många människor, blev han skygg och gick åter ut på stentrappan. Skenet från lyktan kastades oroligt fram och tillbaka över stenarna. Kornblixtarna lyste upp över Backarnas björkar, vilkas grenar vredos i ängslan.

—Fabrikörn ska val stiga in, ropade krögerskan. Sörman sitter i gråa rummet och tittar i kladden. Men en så fin kassa som i kväll ha vi inte haft på länge—

J. A. Broms steg in. De närmaste makade sig åt sidan, så att han fick fri väg fram till lilla dörren. Men nästan på tröskeln till grå rummet satt Liter-Pelle. Han lade armarna i kors och stirrade husbonden rakt i ansiktet, hans uppsyn påminde om den stora grågula hundens. Och J. A. Broms blev rädd. Han stannade vid disken.

—Ska inte fabrikörn gå in till Sörman, så kommer jag med kaffet.

—Är det jag, som generar? Liter-Pelle sprang upp och bugade. Mjukaste tjänare. En fattig fan ska aldrig sitta i vägen för en rik.

—Fy skäm ut dig, sade Broms och steg in till Sörman.

Han slog sig ned vid bordet och granskade kladden, men siffrorna blevo orediga. Han lyssnade för att höra, vad som sades på hans rygg. Han hörde ingenting, det hade blivit tyst i krogrummet. Men det var honom i alla fall omöjligt att fästa tankarna vid siffror. Halvt bedövad av värmen slöt han ögonen. Då såg han ett ansikte. Först var det lilla gummans men blev så småningom Louises ansikte. Han såg den plågade, gråtfärdiga barnmunnen, som skulle ljuga kärlek till morfar.

Och plötsligt slog det honom, att han aldrig givit Louise någonting. Varför hade han aldrig givit henne en leksak? En docka? Det hade icke varit snålhet, som hindrat. Han kände, att han kunde ge henne allt, allt vad han ägde. Och hon skulle ändå icke behöva ljuga någon kärlek. Det är narri. Narri som gubbfan och allt—

Men nu orkade han inte längre. Om hon bara ville leka med en docka och krypa upp i hans knä—

—Det skriker, sade Sörman.

Det lät som ett långt utdraget vrål, som från en människa eller ett djur var omöjligt att avgöra. Det kom från gatan, möjligen från fabriken. Sörman gick ut för att höra, vad som stod på.

J. A. Broms tog åter till kladden. Halvslummern hade friskat upp honom, siffrorna blevo tydliga. Han räknade klart och redigt, när han räknat ned och skulle vända, smålog han, så att tandköttet lyste fram.

—Husch ja då, gumma lilla, mumlade han. Visst ska barnet ha en docka. Den kan då inte kosta mer än en tia eller så—

Sörman slog upp dörren.

—De säger, att de håller på och slå ihjäl fabrikshunden. Va ska vi göra, fabrikörn?

—Tvy såna rackare! Husch då. Va ska vi göra? Jo, det ska han få se. Giv mig käppen.

—Nej, gå inte ut, fabrikörn, man kan aldrig veta vad det är. Och de har släckt kroglyktan.

—Den har vinden blåst ut.

J. A. Broms gick ut i krogrummet. Han rätade på sig nästan som i forna dagar. Och när han såg krogmadammen sitta nerhukad och med bortvänt ansikte sade han:

—Var inte rädd, lilla madammen, det är inte henne de vill åt. I krogdörren stod en skock arbetare, tysta och lyssnande till tjutet, som förnyades.

—Det är inte en hund, sade Sörman. Det är någon som härmar.

—Vi få se, vi få se.

Han trädde ut på trappan, dörren stängdes bakom honom och han stod i mörkret. Han trevade och fick tag i Sörmans arm.

—Nej, hör du, öppna, jag ser ingenting.

—Det är något krångel, fabrikörn. Jag får inte upp låset. De håller för.

Broms gick ner på gatan, Sörman stannade vid dörren, som han sökte få upp.

—Gå inte för långt, fabrikörn. Här, sade han och stämman var hes. Ropa på polis. Här är sattyg—

—Är du rädd? Jag ska väl knacka upp dörren—

Han vände sig om, men i detsamma stupade Sörman nedför trappan. Broms vek åt sidan, kände ett kraftigt slag under vänstra bröstet och föll.

—Låt mig inte glömma—mumlade han. En docka, en docka—

Han kunde icke förstå, varför han låg där på gatan, och varför Sörman låg där. Men det bekymrade honom icke stort. Han var endast ängslig, att han skulle glömma dockan. En man har sitt arbete, sina affärer, sina bekymmer, en småsak faller honom lätt ur minnet.

Men han ville inte glömma dockan—på inga villkor—

Kornblixtarna dansade uppe på Backarna. Molnen jagade fram, som vilsna fåglar, jäktade av ångest och storm.

J. A. Broms låg på rygg och stirrade upp mot dessa blixtbelysta moln. Det var för honom något nytt och ovanligt, och han förundrade sig. Men slutligen blev han trött på dansen och slöt ögonen.

Poliserna Anders och Lönrot funno Sörman död. Broms andades ännu, men vaknade icke till sans.

II. BACKARNA

STADEN VÄXTE

Okända, förbisedda främlingar, som i skepnad av arbetare, bodbetjänter, bokhållare smugglat sig in i samhället, läto maskerna falla och visade sig vara företagsamma, dristiga människor, de där byggde hus, satte i gång fabriker och öppnade diversebodar.

Folkmängden ökades.

Urinnevånarna kände icke längre igen sina gator. De mötte människor, som de aldrig sett förr. Människor med okända föräldrar, okända syskon, okända kläder, allting okänt. Det fanns till och med en karl, som icke kunde tala svenska, en tysk. Och häradshövding Björner hade en fransysk fröken i sitt hus. Jungfru Lisen kunde vandra hela Storgatan utför utan att möta en enda bekant—

—mer än doktorn förstås och borgmästarns otäcka hundracka.

Gamla damer, som en sista gång ville betrakta Karlslundens sönderskurna trädstammar, råkade in bland åbäkiga hus, gingo vilse på gator med främmande namn och måste skälvande och halvgråtande niga för en okänd poliskonstapel i pickelhuva och omgjordad med svärd.

Södra kyrkogården stängdes, och en ny begravningsplats togs upp en fjärdingsväg söder om staden. Så långt skulle de döda färdas. Ensamma bland främlingar skulle de vila på en slätt, där det blåste förfärligt och där lördagskrattningen helt säkert skulle försummas. Det blev svårt för de gamla att dö.

Och det var icke lätt att leva.

Vad kostade famnen björk? Vad kostade smöret? Ägg? Kött? Bara vanligt buljongskött?—hu! Och skatterna.

Utbölingarna gjorde sig stora förtjänster och levde kräsligt. Urinnevånarna erinrade sig tider, då de själva förvärvade rikedomar. De kommo mycket väl ihåg, hur de hade burit sig åt. Och de försökte omigen. Men knepen voro för gamla, utbölingarna för sluga. Då sålde de sina ägodelar—ifall de ännu ägde något—och lämnade staden. De trivdes icke längre, främlingarna togo för stor plats.

Av invandrarna kommo naturligtvis icke alla till rikedom eller ens till god bärgning. I början kände främlingarna sig vilse och övergivna, små, föraktade, förbisedda. De sökte varann, som skrämda får. Men då de voro komna från skilda landsändar, kunde främlingskapet enbart icke utgöra ett föreningsband. Religionen blev här den starka sammanhållningen. Doktor Roth har påpekat, hursom de troende under loppet av ett decennium nådde fram till stadens högsta taxeringssiffror. I spetsen för denna uppmarsch kommo de, som tillhörde Betaniakyrkan på söder. Därnäst Hagelinarna, vilka också kallas "zionisterna" efter Hagelin den yngres skofabrik Zionsborg, där de en tid höllo sina möten.

De världsligt sinnade främlingarna gingo i regel under. Gingo upp som solar i glans och glam, men slocknade hastigt, försvunno i mörker för att någon gång dyka upp igen som planeter av andra ordningen. De gingo till betanister och hagelinare för att söka hjälp men fingo till svar: Hjälp dig själv, och Gud skall hjälpa dig. Då togo de nya tag och hjälpte sig själva, men Gud lät bli att hjälpa dem, ty de voro icke troende och de offrade på världens och köttets altare. Och fabrikör Hagelin hjälpte icke, och byggmästar Larsson hjälpte icke. Ty varför skulle de taga brödet ur barnens mun och kasta det åt hundarna?

Så föllo de världsliga och lättsinniga utan möjlighet att åter stå upp. De blevo till en låg kast, som måste uträtta ödmjuka sysslor. Blekängen var deras hemvist. Och man kände igen dem på deras kläder som varit av bättre kvalitet än någonsin de troendes, men som så småningom blevo till lumpor och smuts.

De tydliga fördelarna av att tillhöra ett eller annat religiöst samfund verkade förädlande på stadens andliga liv. Det var slutligen endast personer i en oantastlig ställning och med fast lön, som vågade trotsa Gud och föra ett världsligt leverne. Mickelsmässan var alltjämt en syndens stora dag. Ty landspatronerna, som fruktade Gud var och en i sin socken, släppte Barrabam lös, så snart de åkt över Blekängsbron. Men jul och valborgsmässa och midsommar och Lucia hade blivit fromma, stillsamma dagar. Poliskonstaplarna gingo miste om extraförtjänster, som de fordom förvärvade genom att öva barmhärtighet mot felande bröder. På mindre än ett århundrade hade staden förvandlats från en sluskig liten håla, där den supige, ondsinta borgmästaren Paulus Stenberg regerade, till ett idogt, vackert samhälle med många bevillningskronor och mycken dygd.

En så genomgripande, välsignad förvandling är icke ett verk av en människa eller ett fåtal. Det är många goda viljors verk. Men för krönikören träda de stora gestalterna i förgrunden. Och därför hava vi särskilt framhållit de tre, vilkas förtjänster om staden äro obestridda, ovanskliga—faster Mimmi, skomakaren och fabrikören.

Faster Mimmi som med kaffekoppen förmildrade sederna. Skomakar Hagelin, som då han stred mot tuppens hedniska symbolum i själva verket stred mot rationalistisk vantro. J. A. Broms slutligen, som lärde folk att göra goda affärer och att kräva sin rätt utan pjosk och krumbukter.

APOSTELNS ÄVENTYR

1

Emellertid bör man icke förtiga några omständigheter, vilka i viss mån strida mot ovanstående ljusa skildring. Staden var utan tvivel dygdig och idog. Men endast från Karlslunden i söder till Garvarebrunnsgränd i norr. Ty Blekängen hade vid denna tid ett lika stadgat ont rykte som någonsin fru Hyltenius på Björkenäs, och varje försök att förneka detta rykte torde vara lönlöst.

Arbetare med något så när god timpenning och icke alltför stor familj ha för länge sedan övergivit de furstliga gatorna, Oscars, Sofias och Karl Johans. De ha flyttat till söder eller till öster till byggmästar Larssons sex stora hus, som alla måste sägas vara lika vackra, eftersom de alla sex äro byggda enligt samma ritning.

På Blekängen har skräpet stannat, bottensatsen, de fattigaste familjerna med många barn, hustrur, som förlorat sina män, om de haft några, kvinnor, som taga mot fosterbarn, kvinnor, som hyra ut rum åt kringresande artister och glädjeflickor. Det finns även på Blekängen folk, som besöker Zionsborg och Betania. De gråta i templens förgårdar och hugnas med kollekten. Men slantarna offras på Tre Remmares disk, där Gula Rosen falnar i en långsam, dyster sjukdom.

Sedan fabrikören och Sörman mördats—eller som hon uttrycker saken: omkommit i folkträngsel—har Gula Rosens liv varit idel sorg och jämmer. Förtjänsten är visserligen större nu än förr, men Benjamin Hagelin, som "läser till präst" någonstans i Amerika, behöver mycket pengar. Och Gula Rosen skickar varje månad allt, vad hon kan undvara och lite till. Det är i själva verket hennes enda tröst här i livet. De ynglingar, som alltjämt dricka märg i benen vid hennes disk, veta ej att säga vackra eller goda ord. Det skrumpna ansiktet, där ögonen flämta som slocknande lågor, avskräcker.

Benjamin Hagelin är i Amerika. Liter-Pelle, som rannsakats angående Bromsiska mordet, rannsakats och frikänts, har hamnat på fattighuset. I spetsen för en skara gråklädda, kvastbärande gubbar sopar han Blekängens gator. Inom Tre Remmares dörr får han icke komma. Krogmadammen tål icke se honom. Och överkonstapel Lönrot tittar ofta in på krogen. Lyckligtvis har Liter-Pelle vänner, som förse honom med vad han behöver.

För sina förtjänsters skull har Lönrot blivit en mäktig överkonstapel, Blekängens herre. Han inskrider alltjämt mot oljud och förargelseväckande beteende. Han vakar också över renligheten, över soplårar och avträden. Madammerna bjuda honom på kaffe och annat gott, som han förtär under tystnad, ty han är en fåordig man. Men när han druckit, drar han av högerhandsken, torkar mustascherna och säger:

—Låt nu se, att det inte blir sjukt i gården, för då tar fan vid madammen.

Alla dessa åligganden sköter han med nit och insikt. Men sedlighet och osedlighet förstår han sig icke på. Nej, tänker han och vänder sig bort, det är aldrig lönt att inskrida, för en kan ta fel.

Vad Lönrot härutinnan kan brista, gottgör Aposteln. Den mannen känner icke vila. I skymningen, då goda borgare söka en soffa, ett brädspel, en grogg, axlar Aposteln sin kappa och smyger in i Blekängsgränderna. Han vaktar och vakar först och främst över "elementargossarna", som om kvällen utbyta skolmössorna mot fädernas avlagda hattar.

Han styr skolan och Nyheterna och därmed den del av staden, som icke direkt lyder under församlingarnas äldste. Själv har han icke mer tid över för religionen, än vad som åtgår till Fader Vår och tre bordsböner. Men han står de troende nära och älskas som en broder.

Tillsammans med Agnes Krok, fru Maries yngsta dotter, har han öppnat en söndagsskola. Hans avsikt lär ursprungligen ha varit att taga fröken Agnes till äkta. Det hade ur alla synpunkter sett varit en passande förbindelse. Men fröken Agnes var ful, hennes syster Louise däremot vacker om ock något odygdig. Och Aposteln, som sig ovetande bar på några ursprungliga instinkter, gifte sig med Louise. Vad som förmådde flickan att gifta sig med Aposteln, är svårare att förstå. Hon hade alltid varit en "liten mor", Louise, kanske såg hon barnansiktet under skäggmasken. Eller hypnotiserades hon av de brinnande ögonen, som verkligen ägde en vacker djupblå färg. Under förlovningstiden var lektor Holmin mycket lycklig. Barnet tog ut sin rätt, och han lekte med sin fästmö vilt och barnsligt, kyskt men okynnigt. Äktenskapet blev emellertid för båda parterna en missräkning. Aposteln fordrade ofantligt mycket av sin hustru och då hennes icke alltför starka hälsa led därav, blev han otålig, brysk. Han grubblade över sitt äktenskap, och då han betänkte, att Louise ännu efter två år icke blivit mor, fann han deras förhållande okyskt. Han gick nu till motsatt ytterlighet, förebrådde hustrun hennes smekningar och lät förstå, att hon hade förfört honom, en sedlig människa.

Louise förstod i själva verket ingenting. Och brydde sig icke om att förstå. Hon pysslade med sina kanariefåglar, två gula små bollar som jungfru Lisen förärat henne i lysningspresent. Resten av denna stora värld brydde hon sig icke om, och hon vägrade bestämt att deltaga i söndagsskolans och andra allmänna arbeten.

Aposteln sprang ned till fru Marie—de unga bodde i fabrikörns gamla våning—sprang ned och klagade sin nöd. Fru Marie fann sig tvungen att lämna sitt salsbord och sitt stramaljarbete för att hålla ett moderligt och svärmoderligt förhör. Det gick illa. Louise bara småskrattade och skakade på huvudet. Aposteln talade, flytande som vanligt. Men när han kom till "förförelsen", förlorade fru Marie för första och enda gången i sitt liv varje tillstymmelse till självbehärskning.

—Skäms, människa, skäms, människa! skrek hon. Hon fann icke ord. Hon trummade med händer och fötter hela fanfarer. Louise blev skrämd och sprang efter vatten. Men Aposteln smittades av svärmoderns raseri. Han talade tills stämman sprack och saliven löddrade sig i mungiporna. Han liknade i detta ögonblick sin mormorsfar salig borgmästaren Paulus Stenberg, då han låg i kyrkbänken och förbannade Gud och Book och människosläktet.

Slutet blev, att jungfru Lisen måste hämta doktorn. Han körde ut Aposteln och lät fru Marie gå till sängs. Sinnesrörelsen hade varit så ovanlig, kraftuttömningen så stor, att hon måste stanna i sängen mer än en vecka. Under tiden vistades Louise hos sin mor. Men då fru Marie återvände till stramaljen, återvände Louise till sin man, och man talade icke vidare om saken.

Lille ingenjören hade hållits utanför, han visste ingenting och förstod ingenting och begrep ingenting. Men han tyckte synd om Louise utan att egentligen veta varför. När han var viss om att icke träffa sin måg, gick han upp till Louise, tog en stol och satte sig framför fågelburen. Där sutto far och dotter och nickade åt varandra, logo vänligt, klappade varandra på händerna och utbytte då och då några tankar angående kanariefåglars liv och leverne.

En afton, då den lille ingenjören återvände från Holmins, blev han stående i tamburen, stödd mot dörren. Han suckade så tungt och stönande, att fru Marie släppte sitt arbete och ropade:

—Nej, men varför suckar du, Julius? Va' är det?

Ingenjören ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Han visste icke vad det var, och varför han suckade.

—Säg, Marie, tror du, att Holmin är snäll mot Louise?

—Har du märkt något?

—Jag vet inte. Louise säger ju ingenting. Och jag har så svårt att fråga. Men är han inte snäll, så vore det ju bättre, att de skildes—

Fru Marie skakade förskräckt på huvudet. Så illa kunde det icke vara. Svärsonen var långsint, det visste hon. Antagligen gick han och surade, därför att hon bett honom skämmas. Louise fick umgälla sin mors häftighet. Det var illa. Fru Marie insåg, att hon måste söka försoning med svärsonen. Det var visserligen en smula påkostande men måste ske.

Hon tog sin stramalj och gick upp till Louise. De satte sig vid salsbordet. Strax efter åtta kom Aposteln hem.

—Jaså, är svärmor här. God afton.

Fru Marie svalde några gånger och kom slutligen fram med ursäkten. Louise rodnade ända upp under hårfästet.

—Mamma har ingenting att be om ursäkt för.

—Jaså, tror Louise det? Jo, svärmor har nog skäl att be om ursäkt. Men jag är inte långsint. Det skall vara glömt. Om svärmor lovar, att aldrig mer upprepa sådana ord i Louises närvaro. Det finns saker som icke lämpa sig för en ung kvinnas öron—

Fru Marie stirrade på honom. Gråstensögonen fingo en glimt av outsäglig förvåning.

—Men Paulus, det var ju du—

Aposteln stödde sig med knogarna mot bordet. Han tog på sig en katedermin och började föreläsningen.

—Mina tankar voro rena, ser svärmor, och följaktligen också mina ord. Men svärmor har en smutsig fantasi, och då blir allting smutsigt.—

Han fortsatte att tala, och fru Marie avbröt honom icke. Hon var alltför häpen, och hon ansträngde sig för att möjligen kunna följa med denna föreläsning, som tycktes handla om henne själv, fru Marie Louise Krok, född Broms. Louise viskade:

—Bry dig icke om det, mamma. Låt honom tala, det är det enda roliga han har här i livet. Och oss angår det inte. Vi behöver ju inte höra på. Jag hör aldrig på, vad han säger—

—Tyst, viskade fru Marie. Hon var fast besluten att höra honom till slut, finna hans mening och söka förstå honom. Det var pinsamt och det var ansträngande, men det gällde ju dotterns framtid.

—Vet icke svärmor, att det är synd att tubba en mans hustru, att egga henne till olydnad? Det står annars i katkesen, redan i lilla katkesen. Svärmor yvs över sina pengar, men de äro orätt fångna. Och när svärmor dör, skall jag giva min del till de fattiga. Jag vill icke leva av glädjehus—

Fru Marie stack nålen i vädret och viftade med handen, som en skolflicka.

—Vänta lite, Paulus. Jag förstod inte. Vem är det, som lever på glädjehus?

Han sköt rygg, drev knogarna i bordsskivan, så att lampkupan skallrade.

—Svärmor!

Fru Marie fick kramp i ögonlocken, blinkade oupphörligt—av överansträngning och bedrövelse.

—Nej, nu kan jag inte följa med, sade hon saktmodigt. Nu måtte jag alldeles ha tappat tråden. Säger Paulus verkligen, att jag lever på glädjehus?

Aposteln återtog, lugnare och mera flytande:

—Nej, det säger jag icke. Jag säger, att svärmor lever av glädjehus, nämligen av inkomsten från Blekängens glädjehus. Det är skillnad mellan av och på. Men för en smutsig fantasi är det lätt att leka med ord, när det gäller att åstadkomma en frivolitet. Vet svärmor, vad Garvarebrunnsgränd 22 är för ett hus? Och trettitvåan? Och Oscarsgatan 18? Oscarsgatan 18! Det är en veritabel bordell, hållen av Malin Pettersson, svärmors protegé. Det är en skam!

Han slog knogarna i bordet och rusade ut, han sprang av och an genom ett par rum och smällde i dörrarna.

Fru Marie tog åter till arbetet och under fulla fem minuter sydde hon lugnt och metodiskt som en maskin. Men det gråvita ansiktet fick så småningom färg, blåröda fläckar slogo upp på halsen, på kinderna, på pannan. Hakan sjönk och två djupa veck drogos från näsroten till mungiporna. När hon talade, var rösten sträv och dov.

—Är det mitt fel, Louise? Kan jag veta, vad Blekängsmänniskorna ha för sig? Är det mitt fel?

—Nej, mamma lilla, nej, nej—

—Far lämnade dem aldrig ur sikte, han höll dem i tukt och ordning. Men det finns inte längre en människa sådan som far. Modig och rättfärdig, som far var—Julius är för blödig. Lagerström har inte tid. Och vad ska jag göra? Jag går ju aldrig ut.

Julius vill, att jag ska låta riva hela Blekängen och bygga nya bostäder åt arbetarna. Men Lagerström säger, att det inte går. Och det går inte. Förra året gick tändsticksfabriken med över fyratiotusen förlust. Och jag vill ändå inte lägga ned driften. För Julius' skull. Det är ju hans verk, tändsticksfabriken.—Och så kommer Paulus och förebrår mig och säger, att jag lever av glädjehus—

—Mamma lilla ska inte bry sig om honom—mamma lilla ska inte! Han har varit så konstig, sen han upptäckte det där—på Oscarsgatan. Ibland tycker jag synd om honom. Han får inte ro, varken natt eller dag—

—Tänk om—tänk om—fru Marie drog henne intill sig. Jag är rädd ibland. Tänk om—om han inte mår bra—

Louise skrattade till.

—Jo, nog är han klok. På sitt sätt—

—Ja men, barn—kan du inte flytta ned till oss? För en tid? Å, följ mig nu genast, innan han kommer tillbaka—

Nej. Louise ville icke.

Hon följde modern till dörren och ut i förstugan.

—Nej, ser du, mamma, jag törs inte gå. Så länge jag stannar, vågar han ingenting göra mot pappa och mot dig. Därför är det bäst, jag stannar.—Nej tyst, tyst, mamma lilla, för nu står han i tamburen och lyss.

Högt sade hon:

—Jag har mitt sätt att vara klok, jag med.

Och skrattade.

2

I slutet av mars, då dagsmejan tog snön skovelvis, strejkade tändsticksarbetarna. Året förut hade verkstaden haft sin strejk, den första i staden. Den inträffade mitt i vinterkylan och varade en knapp vecka. Samtliga strejkande återfingo sina platser med undantag av unge Sörman, som ansågs vara roten och upphovet till ofoget. Lagerström vägrade att återtaga honom i arbetet, och Lagerström var allsmäktig.

Julius Krok, som varken hade lust att inlåta sig i strid med sin hustrus förste minister och ej heller ville lämna gossen på bar backe, gav honom kontorsarbete. Och det var just, vad som smakade Gusten Sörman. Han var en liten sprätt, en renlig och prydlig gosse och verkstadssotet hade varit hans bittra, förskräckta fiende. Detta förrädiska sot, som smusslar sig in överallt och hänger fast som onda drömmar.

Kontorsarbetet tillät honom att vårda sitt yttre med mera framgång än tillförne. Det gav honom också stort anseende bland forna kamrater. Han hade icke förändrat sinnelag med sysselsättning, han var alltjämt god kamrat. Den sprättaktige lille kontorsherrn umgicks förtroligt med chefens egen son. Men han umgicks lika förtroligt med den obetydligaste sotjacka. Och det smickrade.

De yngre arbetarna slöto sig kring Gusten Sörman som kring en liten profet. Han påstod sig vara socialdemokrat och anarkist, ibland det ena, ibland det andra. Marx kände han ej och icke heller någon annan stor profet. Men Liter-Pelle, som på sina resor från och till länsfängelset gjort åtskilliga bekantskaper, gav honom några föreställningar om klasskamp, om strejker, om solidaritet. Ett större mått av kunskap skulle utan tvivel ha besvärat honom. Han redde sig förträffligt med Liter-Pelles smulor, gjorde om dem efter lokala hänsyn och vann anhängare. Sörman var snart sagt den ende icke-troende, som ägde något inflytande i staden.

Hans anhängare voro uteslutande unga män. I likhet med mästaren klädde de sig med en viss elegans, gjorde utgifter för kläder och hårpomador i ställer för brännvin och bedrevo en häftig kurtis med kvinnliga kamrater. Den misslyckade verkstadsstrejken hade icke gjort dem modfällda. Tändsticksstrejken borde enligt deras förmenande bliva ett dråpslag mot samhället, mot arbetsgivaren och framför allt mot fru Maries förste minister, verkmästare Lagerström. De anade icke, hur lägligt arbetsinställelsen kom för vederbörande. Och då Abraham Krok försäkrade, att Alexander Lagerström vore minst lika oavsättlig som någonsin Alexander av Ryssland, betraktade de honom med misstro och höll honom utanför sina rådslag.

Det var nu en gång Abraham Kroks öde: att hållas utanför. Skolkamraterna, "elementargossarna" hade hållit honom utanför, emedan han icke ville deltaga i de stora bataljerna mot snaskar och deras vederlikar. Arbetarbarnen åter misstrodde honom, eftersom han i alla fall var en ättling av "gubbfan"—eller som det sedermera hette: en kapitalistunge. Han kände sin ensamhet men sörjde icke stort däröver. Gusten Sörman var honom en trogen vän, som tillfredsställde hans behov av manligt kamratskap. Och Gusten Sörmans syster tyckte han om.

Barnen Sörmans mor hade varit skänkmamsell hos änkan Carlén. Elis Eberhard Roth, som äger en oskriven men tillförlitlig förteckning över alla tiders vackra skänkmamseller, har kallat henne "en riktig Guds sockerängel med själva fan i ögonen". Man måste sätta tro till denna en läkares och kännares beskrivning men samlivet med Sörman, den ständiga oron och den tragiska upplösningen av ett måhända olyckligt äktenskap hade icke lämnat mycket kvar av Guds sockerängel. Hon blev smutsig, grå och till den grad krokig, att man framifrån såg hennes nacke. Den skugga, hon kastade, var kullrig och såg ut som skuggan av en jordhög.

När principalens son knackade på den Sörmanska dörren, hälsade hon honom med en djup nigning och med frågan:

—Är det gossen eller flickan, som önskas?

Och under många herrans år hade Abraham, artigt bugande, svarat:

—Gossen, snälla fru Sörman.

Men tiderna förändras. Abraham läste för prästen och konfirmerades. Han fick psalmbok, guldklocka och kedja. Och av doktor Roth en kråsnål i form av en hästsko. Denna nål hade ursprungligen varit en schalnål, en av dessa presenter, som faster Mimmi fått mottaga av beundrande Göteborgs-sprättar. Abraham kände icke detta affektionsvärde, men han var stolt över att äga en kråsnål av guld, och då Gusten Sörman, sin vana trogen, ville byta till sig grannlåten, vägrade han bestämt.

Gusten höjde budet, och då ingenting annat hjälpte, erbjöd han Abraham att få "titta i hålet". Detta hål befann sig mitt i en röd ros på ljusgrönt fält. Och det ljusgröna fältet var en rullgardin. Om kvällarna tilltäpptes hålet med en liten träjalusie, ty därinnanför gick Elsa Sörman, redan en sexton års flicka, till vila.

Åtrån efter grannlåt drev Gusten ända därhän att förråda sin syster. Abraham som på ett hemlighetsfullt sätt blev vittne till den mest intima avklädningsscen, greps mycket starkt av längtan efter en ung flicka. En stark men obestämd, opersonlig längtan, som först så småningom växte till varm, medveten känsla.

Från den stunden var det icke längre gossen "som önskades". Fru Sörman hyste en alltför stor vördnad för principalens familj för att vilja motsätta sig ett umgänge mellan Abraham och Elsa. Men de unga hade svårt att finna lämpliga mötesplatser. Gatorna vaktades av Aposteln. Efter Gustens upphöjelse till kontorsherre drog emellertid familjen Sörman med pick och pack bort från Blekängen och flyttade in i ett av byggmästare Larssons stora, vackra hus. Här fick Gusten eget rum, och då han sällan var hemma, blev det en ypperlig mötesplats. Fru Sörman störde icke. Endast när ungdomarnas känslosamma viskningar någon gång övergick till lekfullt raseri, tassade hon bort, stödde hjässan mot dörren och lyssnade länge.

—Elsa? Elsa tänker väl på, att det är Gustens möbler?

Likväl tröttnade Abraham snart nog på Gustens rum med dess immiga fönster, rinnande väggar, mögelfläckade tapeter. Han trotsade sin svåger och förde kärestan ut på gatan, under Krokens lampor. Det var en lördagskväll, och redan söndagsmorgon fick fru Marie kännedom om "den tråkiga historien". Aposteln redogjorde för sina undersökningar och bestyrkte uppgifterna med doktor Roths nödtvungna vittnesmål.

—Ja, suckade Jublet, jag måste erkänna, att jag iakttagit personerna i fråga under omständigheter, som tyda på stor ömsesidig tillgivenhet. Händelsen ägde rum i går kväll efter solnedgången på Floréns konditori bakom en skärm. De åto för mig okända bakelser och därtill med samma sked, vilket ökar det hälsovådliga—

—Ja, avbröt lektorn. Abraham är nu i den ålder, då man kan vänta sig vad som helst av honom.—

Fru Marie vägrade emellertid bestämt att tro "vad som helst" om Abraham. Och doktorn utvecklade sin älsklingssats, sägande:

—Folk vill vara i fred, ser bror. Det är en förbannad egenhet de ha, vare sig de är gamla eller unga. Och man ska låta dem vara i fred. Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd. Vasa? Kusin, har jag inte rätt?

Fru Marie drog i nålen, som fastnat. Hon svarade lugnt och tungt:

—Kanske det, doktor. Men inte när man har barn—

Apostelns angivelse blev utan påföljd. Han fortsatte sina spaningar. Strejken, som försatte hela samhället i orolig rörelse, rubbade icke Apostelns bana. Varje afton sköt han ut ur Bromsens portgång och fladdrade bort till Blekängen. Elsa hade blivit skrämd och höll sig undan. Men en kväll mötte han Gusten och Abraham i Garvarebrunnsgränd. Han gjorde en lov kring dem, så att säga nosade på sitt byte, hejdade Abraham. Gusten fortsatte.

—Abraham, Abraham, sade Aposteln med mild, genomträngande vänlighet. Du ska inte vara tillsamman med Gusten Sörman. Det ser illa ut.

—Å, gör det? sade Abraham.

Aposteln fortsatte att tala med mild men genomträngande röst. Han talade om frestelser och sedlig styrka. Han kröp tätt intill honom och sökte binda honom med blicken. Abraham var mycket känslig för kroppslig beröring, han kallsvettades. Och tagande ett steg tillbaka sade han:

—Du får prata vad du vill. Men skrämmer du mamma med lögner, så ska du ha stryk. Så mycket du vet det.

Aposteln rätade på sig.

—Du glömmer, att du talar till din lärare, sade han. Och i detsamma gav han Abraham med flathanden ett slag över pannan. Abraham såg solar och föll.

Aposteln böjde sig ned för att hjälpa upp den fallne, men pressades själv till marken av Sörman. Gusten red grensle över hans axlar och ryckte honom sakta i öronen.

—Du är allt ful, du, som ställer till med familjescener på gatan. Skäms, herr lektor.—Vad ska vi göra med honom? Säg fort, innan någon kommer.

—Han ska be om förlåtelse. Sen släpper vi honom, fast han är genomelak. För Louises skull.

Lektorn låg stilla under sin dubbla börda, ställningen var obekväm och ovärdig, men han förblev lugn och okänslig som en indianhövding. Då han lyfte på huvudet, kunde han se hela Oscarsgatan framåt. Där kom folk. Aposteln hoppades på snar befrielse. Men då befriarna kommit tillräckligt nära för att något så när tydligt skönjas i halvmörkret, började Aposteln stöna och det ryckte i alla hans lemmar.

Han såg fyra elementargossar och en kvinna. De omgåvo henne som en hedersvakt eller som poliskonstaplar i ämbetsutövning.

—Kära, kära gossar, bad Aposteln, förlåt mig! Jag bar mig skamligt åt, men släpp mig.

Så mycken ödmjukhet kunde Abraham icke motstå. Han släppte sitt tag. Gusten vräktes åt sidan. Och vig och kvick som en katt var Aposteln på benen och rusade in i Oscarsgatan.

Nu förstod Abraham sammanhanget. Han satte fingrarna i mun och visslade en varning.

3

Aposteln var snabblöpare, men elementargossarna hade för långt försprång. De blevo till svarta prickar i Blekängens grå skymning och försvunno. Flickan dröjde obeslutsam kvar framför Oscarsgatan 18. Hon förstod icke, hur man så i ett slag kunde förlora fyra goda kavaljerer. Hon tänkte på polisen och tryckte sig upp mot husväggen. Hon var liten och blek och hennes ögon voro röda och spelande som en vit råttas ögon.

Aposteln fladdrade några slag fram och tillbaka. När han såg. att gatan var fri, närmade han sig och lyfte på hatten. Denna hövlighetsgärd gav flickan falska föreställningar. Hon antog, att en starkare rival drivit fyra svagare på flykten. Alltid benägen att tro männen om gott strök hon Aposteln över det mjuka skägget och kallade honom Kissekatt. Hon följde honom in i portgången, klättrade upp på honom och gav smekningar, som den utståndna sinnesrörelsen gjorde alltför häftiga. Med någon ansträngning sprängde Aposteln omfamningen, ställde flickan framför sig och sade:

—Ni tar fel, stackars barn. Ni är så djupt nere i smutsen, att ni icke kan skilja mellan gott och ont. Jag är lektor Paulus Holmin.

—Å fy tusan! sade flickan och brast i gråt.

Aposteln dröjde någon tid i portgången. Så snart gossarna sett honom avlägsna sig, skyndade Gusten in i nummer aderton och hejdade flickan på tröskeln till Malin Petterssons boning.

—Stopp, Evelin! Vad ville Aposteln?

—Han skall ha reda på, vad det är för pojkar, jag umgås med. Men det kan Gusten veta, att jag är inte den som skvallrar.

—Ska han skicka polisen på dig?

—Å nej, fy då! Det är en riktig gentleman, ska jag säga Gusten. En riktigt rar kar. Och nu ska jag bli jungfru. Å herre Jösses ja, så ska det väl bli slut med de eviga pojkvaskarna—

* * * * *

Vid kvällsbordet sade Aposteln:

—I morgon, kära Louise, får du en tjänarinna.

—Jag behöver ingen.

—Nej. Men hon behöver dig.

Syster Agnes tog nu ordet och förklarade saken. Det var fråga om en fallen kvinna, som Paulus önskade rädda. Paulus, som hyste en helig skräck för all smuts, hade icke aktat sig för god att bemöta denna kvinna som en fallen syster. Anstod det Louise att spela stolt och ofördragsam? Louise svarade:

—Nej då, kära ni. Om hon bara är något så när renlig. Men kommer hon med loppor och löss—

—Du har en smutsig fantasi, sade Aposteln.

—Kan vara. Men jag har rent linne.

—Fy, Louise—det skulle pappa höra! Att göra narr av fattiga och elända.—

För att icke göra diskussionen än djupare och mera tilltrasslad, förklarade Louise, att Evelin skulle vara välkommen. Hon var villig att ordna ett trevligt rum åt flickan, att lära henne husliga sysslor och behandla henne väl. Men från själva räddningsarbetet önskade hon befrielse. Hon ansåg sig icke vara lämplig.

Evelin kom, och allt tycktes gå väl. Louise hade roligt åt hennes fasoner, och åt det lilla råttansiktet, som oupphörligen skiftade uttryck. Hon kunde berätta lustiga äventyr, hon kunde göra befängda miner och var mästare i att härma folk. Hon var också mycket betagen i Louise och gjorde allt för att roa henne.

Men Aposteln var icke nöjd med resultatet av sitt räddningsarbete. Och han sköt skulden på Louise—

—om inte du vore.

—Jag tänker inte gå ännu, sade Louise. Jag måste hålla dig i båda öronen, så att du inte bits.

Aposteln önskade icke, att Louise skulle gå sin väg, tvärtom borde hon stanna för att hjälpa honom. Hon ägde Evelins förtroende och med några försiktiga frågor skulle hon säkert kunna locka fram namnen på de gossar, som—

—Nej, se där högg du i sten, Paulus lille—

Aposteln hade förrått sina hemliga planer och drog sig skamsen tillbaka. Louise fick roa sig i fred med den vita råttan. Men om kvällarna, då lektorn återvände från skolan eller från Blekängen, tog han leksaken ifrån henne, stängde in vita råttan och gjorde henne dödstrött och dödsskrämd.

Vita råttan kämpade tappert. Men hon hade sin svaga punkt. Apostelns talande tunga framkallade hysteriska anfall och i detta tillstånd av på en gång vanmakt och gränslös upphetsning gav hon vika för sina begär.

—Ja, om du ger mig konjak, kisse, konjak, kisse, konjak, kisse.

Barhuvad och utan kappa sprang Aposteln ned till spritbolaget.

—En flaska konjak, billig. Fort! Jag har en sjuk människa i mitt hus.

Droppe för droppe köpte Aposteln den vita råttans hemligheter. Han fick en lista med syndares namn och började en jätteprocess i skolan. De dagarna var han lycklig. Han var mild och glad i hemmet, uppsluppen, raljerande skämtsam. Louise, som icke kände anledningen, sade:

—Vet du vad, Paulus, så här glad har du inte varit, sen vi voro fästeman och fästemö.

Då log han vackert, böjde knä och kysste hennes fingertoppar.

Men det kom smolk i mjölken. När buteljen tömts, tog Evelin tillbaka sina angivelser. Och hon vägrade att uppträda som vittne inför lärarekollegiet. Det fanns också lärare, som förklarade sig icke sätta stor tilltro till en drucken slinkas sladder.

Lektorn reglade ånyo dörren till vita råttans kammare, jagade henne och hypnotiserade. Louise hörde en röst, en djup altröst, som hon icke kände igen. Hon smög fram till dörren, lyssnade och såg genom nyckelhålet. Hon såg endast ofullständigt. Hon såg det lilla råttansiktet grina fram mellan Apostelns utspärrade fingrar. Hon såg, att mannen stod framåtböjd och att kvinnan låg på soffan. På golvet stod konjaksbuteljen.

Louise förstod till en början ej, vad som försiggick därinne. Hon hörde Evelin med främmande, djup röst nämna namn och berätta omständigheter utan sammanhang för den lyssnande.

Det är en skam att lyssna, tänkte Louise och gick därifrån. Den obekväma ställningen vid nyckelhålet hade gjort henne yr i huvudet. Salens väggar, bord och stolar dansade runt. Hon trevade i luften, men kunde icke finna något fast stöd. Så småningom minskade likväl yrseln, väggarna stannade, möblerna stannade och hon fann sig tätt intill sina kära fåglar, som hukade sig ned och förskrämda sneglade på hennes skälvande händer.

Louise tog fågelburen och gick sin väg. Hon ville gå hem. Hon steg nedför trappan och stannade framför fru Maries dörr. Men hon vågade icke ringa. Hon såg modern och Agnes sitta vid bordet. Fru Marie skulle fråga, varför hon kom. Och om också fru Marie kunde förstå, varför hon kom, förstå utan frågor och svar, så skulle i alla fall Agnes—

Men Louise hade ingenting att svara, ingenting att förklara, ingenting att säga. Och hon var rädd för hårda ord.

Alltså vände hon om, steg uppför trappan, stannade på halva vägen och satte sig med fågelburen i knät. Där blev hon sittande.

Det mörknade. Lisen kom ut och tände glödlamporna. Hon såg icke Louise. Ingenjören kom från kontoret. Han valde tydligen mellan att stiga in till sig och att gå upp till Holmins. Louise fick hjärtklappning. Men ingenjören skramlade med nycklarna, dörren öppnades och stängdes.

Louise blev åter lugn. Hon fann, att hon hade det ganska bra där i trappan. Ingen kom och störde henne. Hon öppnade burluckan, stack in handen och lekte med fåglarna. De satte sig på hennes fingrar, nopprade på knogarna, ryckte i ringarna. De små klorna kittlade och narrade henne att skratta. Hon satte munnen till gallret och blåste på dunbollarna, blåste upp stjärtarna, lät dem balansera med vingarna. Hon var så upptagen av sin lek, att hon icke hörde Abraham komma.

—Varför sitter du här? frågade Abraham.

Louise rodnade. Hon ville ingenting förråda, allra minst för lillebror.

—Du är dum, du, sade hon. Kanske jag inte får sitta här? När jag är led på att vara däruppe, kan jag väl få sitta här en stund—

—Varför går du inte in till mamma?

—Därför att jag vill vara ensam. Gå du och lägg dig, lilla dumsnut. Och om du skvallrar ett enda ord, så blir jag så ond—

—Hur länge tänker du stanna här? fortsatte Abraham.

—Tills—tills det har gått över. Å, du är så dum. Kan du inte begripa att det kan bli ledsamt ibland. Och att man kan behöva en smula omväxling. Och var snäll nu, Abraham, och gå din väg, Och säg ingenting—när jag ber dig—

Abraham gick. Men han hade förstört det ljuvliga lugnet. Louise var icke säker på hans tystlåtenhet, hon måste packa sig i väg.—

Då hon kom in i tamburen, såg hon, att salen var upplyst. Då och då kastades en lång skugga ut i tamburen. Hon hörde inga steg, men hon förstod att Aposteln sprang av och an därinne, och att han således var mycket upprörd.

Hon ställde buren ifrån sig, hon var rädd, att han i första häftigheten skulle rycka den till sig och skada fåglarna.

Hon trädde in i salen och Aposteln rusade mycket riktigt emot henne med höjda armar.

—Har du varit där nere? Vad har du sagt dem?

Då Louise icke svarade, slog han armarna ikring henne och bar henne bort till förmakssoffan. Han lade henne försiktigt på soffan och föll själv på knä. Louise var mycket trött, hon slöt ögonen. Hon kände att han smekte henne med ömhet, och hon tyckte att det var skönt. Hon tyckte att det var skönt, att någon bar henne som ett barn och smekte.

—Kära Louise, viskade han. Berätta, vad du har sagt dem? Har du talat illa om mig? Jag är icke ond på dig. Du kan icke förstå mina handlingar, ty ditt hjärta är icke så rent som mitt. Du är ett barn, Louise, och jag kan icke bli ond på dig. Men du ska berätta, vad du har sagt till din mor—

Han tystnade, Louise kände, att han ryckte till och släppte hennes händer. Hon hörde också, att någon kom in i rummet. Men först då Evelin började tala, slog hon upp ögonen. Evelin stod i salsdörren, hon var i nattdräkt och hon hade synbarligen svårt att hålla sig upprätt. Hennes ansikte, som var vänt mot mörkret, kunde Louise icke se.

—Jesus, kar, ge mig en skvätt! bad Evelin. Är det skäligt att lura en stackars flicka. Fy tusan, gamla kisse!

Nu blev hon varse Louise och gjorde ett försök att niga.

—Söta frun ska inte tro att jag är en dålig flicka. Jag har smort'en kring mun med allt vad jag visste. För det är nog så, att Gud vill att en ska hålla sig till sanningen. Och om de tar huvud av Gula Rosen så är det väl hennes fel, markattan. För hon tog kål på Bromsen. Och jag miste två tänder. Men ska det vara rättfärdighet att inte ge mig en skvätt för allt jag sagt honom, gamla kisse där—

Louise sprang upp, hon slingrade förbi Evelin, som öppnade stora famnen, och rusade in i sängkammaren. Hon hann slänga av sig kläderna och krypa i sängen, krypa ned under täcket.

Mot vanan knackade Aposteln på sängkammardörren. Men då han ej fick svar, trädde han in och tände ljuset. Han klädde av sig och satte sig i sängen. Från nattduksbordet tog han en liten sax och putsade naglarna på fingrar och tår. Under tiden sade han:

—Kära Louise, jag har fått viktiga upplysningar beträffande åtskilliga saker. Men jag kan icke längre behålla Evelin i mitt hus. Du missförstår mina handlingar, du mäktar icke fatta mina bevekelsegrunder. Och du skäms icke för att ljuga på mig inför dina föräldrar. Som naturligtvis ska föra lögnerna vidare. Mitt samvete är rent. Jag anbefaller mig i Guds nåd och sover sött. Måtte du kunna göra detsamma.

Han släckte ljuset, knäppte händerna och läste med hög, varm röst Fader vår. Därefter lade han sig ned och somnade.

Då Louise hörde, att han sov, steg hon upp. Hon gick ut i salen och ordnade möblerna, som kommit i oordning. Hon flyttade in fåglarna från tamburen, ställde dem på sin plats och höljde över dem med en tunn schal. Hon gick vidare in i förmaket och ordnade. Då hon såg mormoderns porträtt och den stora familjebibeln, kom hon att tänka på morfadern, gubben Broms. Hon mindes, hur hon som liten hört honom tassa ikring häruppe långa nätter. Hon tänkte på, att man sällan förstår människors vånda och sällan kommer dem till hjälp. Och hon tänkte, att det väl antagligen måste vara så.—

När det icke längre fanns någon förevändning att stanna i salen, återvände hon till sängkammaren. Hon låg en stund i mörker, men måste slutligen tända ljus. Hon satte sig upp i sängen och betraktade mannen, som låg med ansiktet till hälften nedborrat i kudden.

Och åter såg hon, att hans ansikte var ganska likt ett barns ansikte. Hon fick lust att leka med honom, kela, bära honom, trycka honom hårt mot bröstet.

Hon tog sin huvudkudde, lade den på armen och strökt den kärligt med kinden. Hon vaggade huvudet av och an, av och an tills väggarna började dansa och sängen stjälpte upp och ned som en båt i brottsjö.

Då somnade hon. Ljuset brann hela natten.

4

Aposteln vaknade tidigt. Då han såg, att ljuset brann, väckte han Louise och sade:

—Kära barn, du har haft en svår natt, ty ditt samvete är icke rent. Där ser du! Du går omkring och ljuger på din man, och så får du icke sova. Tänk, tänk! Det finns i alla fall någonting, som heter samvete, och det är mäktigare än du tror.—

Han drack sitt kaffe och stoppade två bullar i fickan för att fortsätta frukosten på gatan. Redan innan skolan började för dagen, hade han skaffat sig visshet om att Evelin talat sanning. Åtminstone delvis. Hon hade verkligen varit i Gula Rosens tjänst vid tiden för Tre Remmare-mordet. Däremot tycktes icke hennes avskedande och förlusten av två tänder ha stått i något samband med denna händelse. Madammen hade kört bort henne, emedan hon visat sig alltför angelägen om Benjamin Hagelins gunst.

Med dessa viktiga underrättelser vände sig lektor Holmin till stadsfiskalen. Den hedervärde ämbetsmannen utlovade nya undersökningar, i gengäld fordrade han av Aposteln tystlåtenhet. Han ville icke bliva störd i sin ämbetsutövning.

Lektor Holmin skrev samma dag sitt första "brev", som, efter åtskilliga av sättaren företagna strykningar, trycktes i Nyheterna. Det var riktat till en vän på landsbygden och skildrade stadslivets fördärv. Blekängen beskrevs och för att göra artikeln njutbar beströddes den med några skämtsamma ordvändningar.

Brevet väckte uppseende. Mödrarna fingo veta, att deras gossar om natten gingo vilse i Blekängens gränder. Visserligen fanns det väl knappast en moder, som icke ansåg sin gosse främmande för dessa nattliga strövtåg. Men det var förfärligt i alla fall. Frestelsen fanns där.

I Pauli "andra brev" föreslog författaren, att staden skulle inköpa hela Blekängen, riva "lådorna," utrota osedligheten och möjligen göra sig någon förtjänst genom tomtförsäljning. Förslaget vann många anhängare, och det såg nästan ut som om det skulle komma till utförande. Men i rättan tid erinrade man sig, att ingenjör Krok härigenom skulle tillskyndas en oförtjänt vinning. Han kunde minsann gärna få dras med sina trasiga lådor, som sannolikt kostade mer i underhåll än vad hyrorna gav.

Pauli tredje brev blev en historik över Blekängens uppkomst och en förfärlig bild av gubben Broms. Ingenjör Krok gömde tidningen för sin hustru. Han delade i sak sin svärsons åsikter beträffande Blekängen. Men angreppet mot död man var för svårt.

—Gubben är ju död, sade han till Holmin.

—Hans gärning lever.

—Jovisst. Men du skulle väl ändå ha tänkt en smula på Marie. Det var i alla fall hennes far—

—Jag skulle icke byta ut ett ord, om det så vore min egen far! Svärmor inbillar sig, att hon är dotter till en hedersman. Det är en farlig inbillning—

För att visa sitt oberoende av alla familjehänsyn, lade Holmin tidningen framför sin hustru och bad henne läsa.

—Är det inte sant? frågade han. Sanning, sanning!

—Det vet jag inte. Men får mamma läsa det här, så låter hon riva hela Blekängen.

Aposteln slog avvärjade med handen.

—Staden vill inte köpa.—

—Hon gör det ändå. Hellre än att folk ska gå och tala illa om morfar.

—Din mor är inte så lättsinnig, Louise. Hon har sina fel, men hon är en klok kvinna. Att reglera Blekängen fordrar kapital, som hon inte har. Hon skulle ruinera sig.

—Hon gör det ändå, sade Louise.

Aposteln gick in till sig men återvände efter en stund och sade:

—Kära Louise, du förstår väl, att jag ingalunda velat skada dina föräldrars intressen? Jag har gjort min plikt som medborgare. Man har icke velat följa mitt råd. Gott. Jag tänker icke vidare röra i smutsen. Det kan du för resten säga din mor, ifall saken skulle komma på tal. Hon behöver icke oroa sig.

—Du är bra snäll, sade Louise och log mot honom.

Och talet om Blekängen tystnade åter för en tid. Mödrarna hade tagit sina gossar i förhör och förvissat sig om att de ingalunda brukade gå vilse i Blekängens gränder. Dessa trovärdiga gossögon förjagade alla misstankar och Pauli brev föllo i glömska.

Tändsticksstrejken tog intresset. Sörman hade lyckats hålla den vid makt under fulla två månader. Han smickrade sig med att hava lyckats. Strejkkassan var visserligen tömd, men Lagerström hade redan framkastat några ord, som tydde på snar uppgörelse. Man började ångra, att man icke ställt sina fordringar högre.

I början av maj avskedades samtliga arbetare, strejkande och ickestrejkande. Fabriksdriften skulle nedläggas. Gusten erhöll underrättelsen direkt från Lagerströms mun. Abraham fick den först i andra hand. Han ville icke tro.

—Det är omöjligt. Pappa går aldrig in på det. Du ska se, när han kommer hem från Stockholm—

—Han! Han for till Stockholm för att slippa vara med om eländet. Där har du honom. Rädd som en hare. Toffelhjälte, couche!

Samtalet övergick till handgripligheter, och Gusten fick smörj. Men Abraham skämdes. Att fabriken stängdes var naturligtvis en bitter nödvändighet, och varken far eller mor hade skuld. Möjligen Lagerström—

Men han, Abraham, hade gått omkring och skroderat, givit Gusten och kamraterna falska förhoppningar. Och nu var det hans fel, att de kallade ingenjören en krake och toffelhjälte.

Abraham ville icke längre visa sig på gatorna. Han tog Elsa med sig upp till Backarna.

HERR VICKBERG OCH GALNE JOHNSSON

Bakom Backarnas envåningslänga låg en trädgård, som var gärdad av tre häckar. Innerst en buxbomshäck eller rättare lämningarna av en buxbomshäck. Den hade änkefru Siedel i tiden låtit plantera, dels för prydnads skull, dels för kolikens. Änkenåden hade nämligen haft ont av kolik och plägade bota den med buxbomsdekokt.

Därnäst kom en idegranshäck, den hemlighetsfulle amerikanske trädgårdsodlarens och sedelförfalskarens verk. Elsa Sörmans far hade grävt gropar för dessa plantor, av vilka ungefär hälften ännu voro i livet. Tre eller fyra voro vackra exemplar, som skämde ut de övriga.

Ytterst stod en häck av vanliga granar, även den tämligen ojämn och ovårdad men ganska tät. När baron de Sars gjorde sin sista stadsresa—som fortsattes till Homburg, därifrån han aldrig återvände—hade han blivit varse trädgårdens förfallna och ruskiga skick. Och han hade givit befallning om granhäcken, som borde dölja det värsta eländet.

Trädgården hade icke ansats på de sista trettio åren. Gångarna voro övervuxna med mossa och gräs och ett tumstjockt lager av mylla låg över sanden. Vilda, tarvliga örter med maskrosen i spetsen hade tågat upp på rabatterna och gjort sig till herrar. Där det brunna hemlighuset stått, bredde sig nu en hel liten skog av kardborrar. Och den enda trädgårdsväxt, som trivdes i förvildningen, var förgätmigejen, ogräsets halvsyster. I fem stora järnurnor, som sannolikt varit grönmålade men nu voro roströda, pöste mossan, svällde höst och vår, kröp ned under vintern och under rötmånaden. Ett runt järnbord i syrenbersån uppbar skärvorna av några krossade ölbuteljer.

Backarnas nuvarande beboare hade icke sinne för trädgårdsskötsel. Hovmästaren Vickberg gick nästan aldrig ut. Och betjänten Johnsson gick nästan aldrig hem annat än i nattmörker och dimma. Backarna hade blivit ett ålderdomshem, en pensionsinrättning. Baron de Sars' trotjänare rådde över egendomen under livstid. Jorden hade de arrenderat ut till Björkenäs, det gav tolvhundra kronor. Rummen hade de delat så, att Johnsson disponerade stora salongen och förmaket. Vidare hade Vickberg ensam tillträde till vinden och vindskammaren.

Här uppe på vindskammaren tillbragte herr Vickberg sin dag och ofta nog en del av natten. Han arbetade bakom en träjalusi och var mycket hemlighetsfull. Han påstod, att han fördrev sin tid med att läsa madame de Staëls Corinne och några andra franska böcker, som salig baron haft nåden lämna i hans vård. Men det var icke sant. Herr Vickbergs franska räckte icke till för Corinne. Och dessutom skulle han aldrig nänts använda en bok, vars pärm bar de tre förgyllda vapnen: Bernhusens krönta fasces, de Sars' varghuvud och Bergfeldts hammare.

Herr Vickberg sysslade med annat. Han förfalskade sedlar. Det var ett oändligt svårt och nervspännande arbete. Verktygen voro dåliga, herr Vickbergs hand en smula osäker och blicken skum. Men herr Vickberg var utomordentligt ihärdig. Efter tre års daglig övning lyckades han verkligen åstadkomma en hundrakronsedel, som var icke förvillande men ganska lik sitt original. Då brände herr Vickberg sina föregående arbeten, en hel liten förmögenhet på över fjorton tusen kronor.

Herr Vickbergs produktion höll sig sedermera på samma nivå. Sedlarna blevo icke förvillande men tämligen lika sina förebilder. Och det var nog för herr Vickberg. Ingen människa skulle vid fullt dagsljus och i nyktert tillstånd kunna ta fel på herr Vickbergs sedlars på Sveriges Riksbanks. Men det var heller icke nödvändigt. Herr Vickberg utövade icke sitt farliga yrke för nöds skull. Halva arrendesumman och räntorna på trettio års besparingar voro till fyllest för toalettutgifter, snusutgifter, perukutgifter och det dagliga brödets utgifter. Visserligen förtärde hovmästaren endast fin mat, och därtill endast konserver, sardiner i olja, burkhummer, tryfferad gåslever o.s.v. Men han åt så lite. Ett käx, ett par sardiner, ett glas rhenskt, det var nog.

Herr Vickberg kunde således på hederligt sätt få allt, vad han behövde. Hans vindskammarproduktion var icke avsedd för världsmarknaden. I herr Vickbergs sängkammare strax bredvid kakelugnen stod en gammal chiffonier, i chiffoniern fanns en lönnlåda, i lönnlådan låg en röd rysslädersportfölj med gyllene friherrekrona över låset. Och i denna portfölj, som även den tillhört salig baron, hamnade hovmästarens sedlar. Att se denna friherrliga portfölj svälla av välmåga—låt vara en falsk, en förfalskad—det var för herr Vickberg en stor, ren, osjälvisk njutning.

Herr Vickberg kunde således med gott samvete fira sina helgdagar, tvätta av sig arbetsveckans smuts, ikläda sig den svarta rocken, söndagsperuken och stormen. Med käpp och psalmbok vandrade han ned till kyrkan—statskyrkan med tuppen naturligtvis, ty Vickberg älskade icke de breda lagren och deras religion. I kyrkan förhöll han sig uppmärksam och tyst, han ansåg det opassande för en väluppfostrad man att deltaga i sången. Och dessutom hade han fula tänder. Då utgångspsalmen spelades, drog han sig långsamt utför kyrkgången, stannade en stund på kyrkbacken och ställde sin klocka, som var av guld, efter tornuret. Detta lilla förehavande tog jämnt så lång tid, som behövdes för att den väldige häradshövding Björner, stadens förste borgare och fullmäktiges ordförande, skulle hinna ut ur kyrkan. Nu lyfte herr Vickberg på hatten och smålog halvt vänligt, halvt underdånigt. Och häradshövdingen rörde vid sin slitna hattkant, stannade framför Vickberg och buffade honom lätt med sin stora mage, vilket var ett säkert tecken på aktning och välvilja. Öh-öh-öh, stånkade häradshövdingen och herr Vickberg tog fram sin dosa av silver och bjöd.

—Är det den? frågade häradshövdingen. Var det den, han snusade ur? Öh, öh, han hade förbaske mig aldrig råd att köpa sig en egen dosa.

—Nej, sade herr Vickberg och log. Salig baron och kammarherren var en stor humorist. En stor humorist.

—Just det. Öh. Gud vare med honom, Vickberg.

—Detsamma får jag önska herr häradshövdingen.

Och häradshövdingen gav honom ännu en buff med magen och rullade tungt och trögt nedöver torget. Men Vickberg rörde sina smala ben i jämn, avmätt takt på hemvägen. Han hade visat sig i samhället, så att säga fullgjort sina umgängesplikter. Han trivdes bäst i ensamheten. Men han visste också, att Roger Bernhusen de Sars' hovmästare ej honettemang kunde undandraga sig alla sällskapslivets förpliktelser.

Herr Vickbergs kamrat och samboare, betjänten Johnsson, var honom i allo olik. Johnsson hade under sitt sjuttioåriga liv varit utsatt för en otalig mängd vedervärdigheter. Alltifrån den stund, då han som tjuguårig yngling fått hut och stryk, emedan han dristat sig krama om nådig fröken Jullan, det söta lilla aset, till den dystra stund i månaden november, då han förvägrades att följa sin älskade herre till graven, hade hans liv varit oändligt rikt på förargelse och sprit. Men Johsson var en man. Det var icke hans sed att klaga. Han hade ett valspråk som bar och tröstade och det löd:

—Va fan! När man har porter till dödagar—

Porter hade varit Johnssons älsklingsdryck, så länge han levde på landet. Men fem års stadsliv hade förstört gamle Johnssons nerver och tvingat honom att söka starkare retelser. Han gjorde bekantskap med Liter-Pelle och dessa båda konnässörer utspekulerade och bryggde en dryck, vars huvudbeståndsdelar var öl och whisky, vartill kom ytterligare sexton ingredienser i fast och flytande form. Denna gudomliga dryck döpte Johnsson i en stund av ädelmod och självförsakelse till "Pelles besk". Och receptet anförtroddes i Gula Rosens vård.

För en tjugu- eller trettioårig valp skulle "Pelles besk" ha varit som blåsyra. Men en man, som fem och femtio år tjänat herrarna på Rogershus, han tål, vad han får och lite till. Ett enda litet glas försatte Johnsson i sånghumör. Han sjöng så att det surrade och knurrade och pep i Backarnas vridna björkar. Men ingen kunde höra eller förstå sångens ord, och därför gjorde det ingenting, att han sjöng.

Andra glaset tog han vid disken på Tre Remmare. Det gjorde honom till en ganska stor och förnäm man, dock icke förnämare än att han kunde erbjuda Gula Rosen lysning och kyrkbröllop.

—Och ungarna hennes tar jag med, allihop! För visst fan har hon ungar, vackra fruntimmer! Ta mig hin ska inte Johnsson föröka sig!

Men med tredje glaset fick kärleken maka på sig och giva plats åt den eviga vänskapen, som dock är någonting högre. Då kysste han Liter-Pelle eller kommissarien Lönrot eller vem annan, som befann sig inom räckhåll, och bjöd dem hand och börs och hjärta. Och allt sitt inflytande, alla sina relationer, sin makt och härlighet offrade han på vänskapens altare. Kom så fjärde glaset, det blev Jullans, domprostinnans, den friherrliga systerns. Men det var endast en parentes, ett litet ungdomsminne, som dök upp. Och ännu fällde Johnsson inga tårar.

De kommo först sedan sexan och sjuan rafflat ned genom den brännande strupen. Det var evighetsglasen, paradisglasen. Nu öppnade sig himmelens portar. Johnsson såg Gud. Och det var fan till karl! Johnsson sa' inte mer, för det var obeskrivligt. Och på Guds högra fot satt Johnssons mor och drack svagdricka och åt surströmming, ty hon var boren i Norrland. Och jösses då, vad hon var rar, lilla morsan! Lilla gumskrottan med sin strömming, som luktade fotsvett, herre jösses, det var för rart! Men likast var det att se baronen. Han som skulle till helvete, men som kom till himlen, för va tusan skulle det ha blitt för en sjaskig societé om den siste Bernhusen de Sars saknats? Då grät Johnsson och sjöng och grät:

Med änglavingar på han dansar på tå bland änglarna små—

Och är det likt något att si hans skrangliga ben. Heledudana, krumelurn lilla! Ska han vinka åt gamla Johnsson! Si, Johnsson vurtade illamående på begravningen, men det var den djäkla sojan i såsen, si. Å herre jösses si, si på baron och kammarherrn, si hur han dansar, si hur nyckeln daskar på allranådigste rumpan—

Vad som var över det sjunde glaset, det var mörker. Galne Johnsson hade sett himmelen öppen, ruset mäktade icke föra honom högre, ett barmhärtigt, tyst mörker var dess sista goda gåva. I detta mörker kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig lista ut. Men då han vaknade låg han under bordet i sin egen sal. Och gamla madam Andersson, som hade städningen, vaggade omkring i rummet och gav honom då och då en spark för att så småningom och varliga återkalla honom till livet.

Nu var dryckens alla goda gåvor uttömda och det återstod endast några mindre goda, som Johnsson gärna hade varit utan. De gjorde honom till en dålig människa. Det var icke det, att huvut värkte, att magen brände, att hett vatten bubblade i bröstet, att knäna skälvde och ryggbasten sved som piskad av nässlor—det var inte det som var värst. Men hela livet fick ett svart flor över sig, förflutet och tillkommande. Och icke såsom skulle livet ha tett sig som en sörjande kvinna, hur gammal och ful som helst. Nej, det var icke bara sorg och elände, det var på samma gång löjlighet, vidrighet, klumpighet. Det var som en smutsig gammal sugga, kring vars knorriga svans en spjuver bundit en krusflorsrosett. Det var, vad Johnsson fann i botten på Liter-Pelles besk. Ett obeskrivligt sorgligt och tungt humör, som räckte till nästa omgång beskar. Och under tiden var Johnsson en dålig människa, som talade illa om alla och en var, som spridde alla dåliga rykten och som svetsade ihop elaka lögner så kvickt och ledigt, som om han stått i mästersmedens egen rödglödande smedja.

Då fanns det varken man eller kvinna, som gick fri, varken barn eller fä, varken död eller levande. Endast Vickberg. Det kunde ju ha varit både ett och annat att säga om Vickbergs hemliga arbete. Men Johnsson teg. Man skall icke smutsa i eget bo.

ABRAHAM ODLAR JORDEN. DET BRINNER I STADEN. OCH GUSTEN TILLVERKAR ETT ALIBI

Första junidagen, sommarlovets första, vandrade Abraham och Elsa uppför Björkenäsvägen. Det var deras avsikt att gå till Tanningen för att doppa tårna i vattnet och känna, om det var mycket kallt. Men ett stycke nedanför Backarna mötte de en karl, som var karl hela dagen. Och det var galne Johnsson.

Johnsson var i första glaset. Han hade redan sjungit sin morgonsång under björkarnas nyssutspruckna löv och nu skulle han gå ned till Tre Remmare för att bjuda Gula Rosen äktenskap. Han var en stor präktig man och hans käpp, som icke var Vickbergs lilla tandpetare utan en järnskodd gärdsgårdsstör, dunkade försvarligt mot vårgruset.

När han nu fick ett så gott möte, stannade han bredbent mitt på vägen, satte händerna i sidan och sade:

—Känner I mig, snorungar?

—Jo, jo mensan, sa' Abraham. Har Johnsson sett råttkungen i dag?

Johnsson såg en smula betänksam ut och rev sig bak örat och sneglade i diket. Men så sken han upp.

—Nej sir han, gosse, det blir inte förrän i morgon. Vem ska han eljest vara son till?

—Kungen förstås!

—Där ljög du på din mor, sade Johnsson. För jag sir nog, att det är lille ingenjörn, som har varit framme. Nej, kors i jösse namn vad det är för en snäll liten karl! Är det syster eller fästmöa det där? Vem ska hon vara dotter till?

—Verkmästar Sörman, sa' Elsa och knixade.

—Å fan! Den tjuvstrykern—Ja, ja, det är sagt i all välmening. Nå, va' har hon i korgen då?

Elsa visade matsäckskorgen, som innehöll allt möjligt fast ingenting starkt. Och det tyckte Johnsson var bra. Ty själv hade han fyllt sina femtio år innan han tog första supen. Vilket naturligtvis var en evig lögn. Men nu skulle gamle Johnsson föra dem till ett ljuvligt ställe, som just kunde vara passeligt för ett par ungdomar. För nog visste Johnsson hur tockna ville ha det—just så där lite i skymundan—

Han gjorde helt om och följd av de unga stövlade han upp till Backarna. När de kommo in under björkarna hörde de buller av hjul och hästhovar i starkt trav.

—Djävlar anamma, ungar, nu gör vi front och skyldra gevär. För här kommer Björkenäs-nåden….

Det var en dogcart, vars höga, lätta hjul surrade som insektsvingar. En dam höll tömmarna och det gick nästan i sken på den slingrande Björkenäsvägen. Bredvid damen satt en tjock herre, som hade all möda att hålla sig själv och sin slokiga hatt på vederbörliga platser. Han var röd i ansiktet och såg ängslig ut.

Men Johnssons blåsprängda ansikte sken av förnöjelse.

—Den! Så här har jag burit henne, sade han och sträckte fram händerna. Fast hon var liten då förstås. Såg I, att hon nicka' åt mig? Jo jo mensan, Johnsson är bekant. Si, hon är veterligen barn av ett djädrans skönt Stockholmsfruntimmer. Men så fick baronen—Gud fröjde själen—så fick han för sig att han också skulle ha någon del i ungen. Och så blev hon fosterdotter på Rogershus. Det var väl mest bara för att få en arvinge, så att Bergfeldten skulle bli lurad på Björkenäs och Klockeberga. Se, Rogershus det fick han, för det stod i fideikommissbrevet.

Johnsson strök undan grankvistarna och förde dem in i Backarnas trädgård. Men hans tankar sysslade alltjämt med Björkenäsnåden.

—Tänka sig, att hon är ute och åker med mannen!

—Honom känner jag, sade Abraham. Det är en snäll karl.

—Tack vackert! Jo nog är han beskedlig, Hylteniussen. Men si han är tung och olustig, som en överårig tjur. Och så fick hon förstås söka annat umgänge, tösen. Först var det Bergfeldten, kusinen, och det är en liten gesvint kar och löjtnant också. Men nu är han gifter, så nu vete haken, vem det är—

—Hör nu, Johnsson ska inte vara svinaktig—

Johnsson blängde ilsket. Besken numro ett hade dunstat bort och numro två stod långt därifrån på Gula Rosens disk. Det stygga humöret tittade ut. Han vräkte fram några svordomar och förbannade alla snorungar, som hindrade gammalt folk, då de voro stadda i viktiga ärenden. Slutligen gav han från sig ett kraftigt ljud och strök ut genom den tredubbla häcken.

—Fy då! sade Elsa. Men Abraham sade:

—Det är högt i tak. Vet du vad? Här ska arbetas! Har du sett en sån rufsig trädgård förr? Här ska rensas. Vill du inte! Det ena du vill, det andra du skall, min docka lilla. Nu ska vi odla jorden.

Han gick bort till redskapsboden, vars lås var brutet och letade. Nog fanns där spadar, åtta stycken. Men järnet var sönderrostat och skaften brusto vid första tag. Slutligen fick han då en som var hjälplig. Elsa fick en liten hacka.

—Så där ja. Ställ ifrån dig korgen. Det är för besynnerligt med fruntimmer! Att de inte skäms att lata sig, när mannen arbetar? Bevars, de ska födas och klädas och kelas. Och så sitter de där och slår knut med ögonen—

Han gav sig i färd med den största rabatten. Elsa skrattade och gjorde några hack i grusgångens gräs. Men så skrek hon aj och släppte hackan.

Den var så hård i skaftet, så—

—Vet du vad? sade Abraham och vilade sig på spaden. Så här glad har jag inte varit, sen de stängde fabriken. Husch då, det var skönt att komma ifrån det. Jag sa' åt pappa i går kväll, att jag ville bli lantbrukare. Jag duger nog inte att sköta verkstan, sa' jag.

—Nej, gjorde du! Va sa' ingenjörn?

—Inte jag heller, sa' han. Du får bli, vad du vill, bara inte mamma blir ledsen.

—Han tänker då alltid på frun! O, vad han är snäll!

—Javisst. Men nu ska vi hugga i. Är det inte skönt?

Nu rök jordtorvorna, maskrosorna föllo och förgätmigejen. Men Elsa fick tårar i ögonen. Hon tyckte synd om maskrosorna. Där hade de knogat sig fram och arbetat sig upp och fått det bra. Och så skulle de komma och förstöra alltsamman—

Då måste Abraham sätta sig för skratt. Det var då en lustig tusan! Och sicken en pipsill! Men bäst han satt där och skrattade kom herr Vickberg ut på förstubron och hälsade sirligt. Han såg en smula bekymrad ut.

—Förlåt, sade Abraham och reste sig. Det här är kanske inte tillåtet. Det var herr Johnsson, som visade oss hit. Och vi tänkte, vi skulle göra lite snyggt här. Men det kanske stör herr Vickberg.

—Stör? upprepade Vickberg och såg ännu mera orolig ut. Men då Abraham drog på sig jackan, vinkade hovmästaren vänligt och nedlåtande och sade:

—Bevars, bevars, herr Krok. Varför skulle det störa mig? Tvärtom, det är angenämt för en gammal man att se två glada, vänliga unga människor. Kanske att jag kunde få bjuda—Men jag kan icke be ungherrskapet stiga in. Det är omöjligt—

Han trippade in och kom ut balanserande en bricka med två gröna, spröda glas. Det var rhenskt, herr Vickbergs livselixir. Abraham drack, men Elsa var godtemplare. Då tog herr Vickberg hennes glas och tillät sig att skåla med herr Krok. Han bad ungherrskapet, att de icke måtte klättra i träden, framför allt icke i björkarna utanför vindsrumsfönstret. Det skulle se illa ut. Så vinkade han ännu en gång vänligt med handen och trippade in.

Abraham arbetade och pratade, pratade och arbetade. Det gick nästan ännu raskare nu, vinet hade skänkt nya krafter. Elsa hackade också så smått, hackade gångarna rena. Det var ju synd om gräset med, men ändå inte så—

—Nu vilar vi och äter, sade Abraham. Det började gå en smula runt i huvudet på honom—om det nu var vinets fel eller det ovana arbetets. Elsa dukade upp maten på bordet, och Abraham släpade fram en mosstoppad urna till sittplats. Fler än en behövdes ju icke. Elsa satt i knä och så åt' de och så friade Abraham. Det gjorde han lite emellan och det slutade alltid med korgen. Ty Elsa skulle ägna sig åt sömnad och åt det andliga. Hon skulle gå in i frälsningsarmén. Då kastade Abraham henne ifrån sig och rusade upp och slog sig för pannan och deklamerade någonting om att krossa huvudet mot muren. Och mycket riktigt körde han huvudet tvärs genom granrishäcken och fick skråmor i ansiktet.

Men där ute på vägen stod Gusten Sörman och spejade ned över staden.

—Vad tusan gör du här? frågade Abraham.

Gusten bleknade—han hade lätt för att blekna, när han blev skrämd. Abraham höll undan grenarna och Gusten smög sig nätt som en katt in i trädgården.

—Jo, jag kunde tro, att jäntan också skulle vara här, sade han och lyfte på hatten med en broderlig artighet, som imponerade på Abraham, vad har ni för er? Pussas?

—Vi odlar jorden. Kom hit, ska du få låna en spade.

Men Gusten hade alls ingen lust att smutsa ned sina kläder. Han såg på, hur Abraham arbetade, och Abraham högg i ordentligt för att visa sig på styva linan. Arbetet började likväl förefalla honom en smula tröttsamt. Och trädgården var stor.

Gusten stirrade tankspridd framför sig. Plötsligt tog han upp klockan och sade:

—Nu är hon halv två.

Abraham tyckte sig ha hört tvåtutningen för en stund sedan, men brydde sig inte om att disputera. Gusten hade gått från kontoret klockan ett, så den saken var nog klar.

Har ni inte sett till Liter-Pelle? Han gick här förbi strax före mig. Visst såg du honom, Elsa?

Abraham blev förargad:

—Vad du pratar mycket smörja! Inte kan vi se tvärs genom häcken. Vad är det med dig för resten?

—Ingenting.—Vet du av, att mer än trettio tändstickare fortfarande går utan arbete? Vad ska det bli till slut? Ska de svälta ihjäl? Abraham svarade kort:

—Pappa har hjälpt dom så gott han kunnat. Och mamma har skickat mat till hustrurna—

—Storartat! hånade Gusten. Men då Abraham gjorde en tvär vändning emot honom, vek han åt sidan och sade:

—Ja, jag bara frågar, om det är någon rättvisa i det? Lagerström har skulden, men det är väl i alla fall skit till principal—Och för resten frågar jag bara: vad ska det bli av dem?

—Hör du, du! sade Abraham. Han stödde sig mot spaden, ty arbetet och vinet och förargelsen hade gjort honom yr. Vet du, vad du borde göra? Du, som är en sån kaxe! Du skulle ta en stormnatt och tända eld på hela Blekängen. Ja, se att du är en hare! Titta, Elsa, han blir vit som ett lakan.

—Varför skulle jag tända eld på Blekängen?

—Jo, för då finge pappa ut försäkringen. Och Blekängen bleve reglerad av sig själv och tomterna sålda. Och då skulle pappa anlägga en jordbrukskoloni häruppe på Backarna. Det är hans idé. Men han har inga pengar. Men du, som är en sån djäkla kaxe, du kan väl skaffa, du—

—Jo, det är en snygg fästman du har. Gusten gnäggade till och pekade med en stor åtbörd på Abraham. Min själ tror jag inte, han uppmanar folk att mordbränna—

Abraham vände honom ryggen, grävde. Elsa hackade, hon höll sig tätt intill Abraham. Hon var rädd att grälet skulle utspinnas och sluta med slagsmål som häromdagen. Men det blev varken gräl eller slagsmål.

Gusten satte näsan i vädret och söp in luften. Han upprepade manövern ett par tre gånger, men då ingen tycktes lägga märke därtill sade han med ett halvt skratt:

—Nej, jag tror Vickberg kokar kaffe. Ska vi be om en kopp? Känner ni inte, att röken slår ned?

De brydde sig icke om att svara, de fortsatte med arbetet och hoppades, att han snart skulle gå sin väg. Gusten gjorde några slag av och an framför förstubron. Han gick bort till husgaveln men stannade obeslutsam.

—Känner ni inte att röken slår ned?

Nu släppte Elsa hackan och satte näsan i vädret.

—Ja, nog luktar det alltid. Vådligt.

Abraham kunde icke förstå, varför de pladdrade om röken. Han var ursinnig, grävde och kastade torvorna. Hela ena sidan av rabatten var redan uppgrävd, nu vände han sig om.

Han kom att se på Gusten, som stod mittframför honom och mötte en orolig, glänsande blick. Han drog ett djupt andedrag. Ett ögonblick stod han stilla och såg på Gusten. Så släppte han spaden.

—Det brinner i stan, sade han.

Han sprang ut genom häcken, sprang upp på bänken mellan björkarna. En grågul rök låg som en jättestor, smutsig vaddrulle över Backarnas spirande rågfält.

Tändsticksfabriken brann.

* * * * *

Brandkåren gjorde sitt, och lågorna gjorde sitt. Det brann friskt undan. Det borde icke ha varit så svårt att släcka en vådaeld, som brutit ut mitt på ljusa dagen. Men elden tycktes ha uppstått samtidigt på flera olika ställen och det försvårade släckningen. Och det inneliggande lagret, som var ganska betydande, brann som fnöske.

Lyckligtvis var det tämligen lugnt och någon egentlig fara för närliggande kvarter förefanns icke.

Blekängsgatan var utrymd. I mynningen av Sofiagatan samlades en massa slödder. Men i Karl-Johansgatan stodo några av stadens mest ansedda män med häradshövding Björner i spetsen.

—Öh-öh, det här blir att reda ut.

—Det blir att reda ut, upprepade borgmästaren. Är det någon som vet, hur dags det började?

—Närmare tre, om herr borgmästaren tillåter, föreslog den stillsamme byggmästar Larsson. Jag hade stigit upp från bordet och hade hunnit ända fram till torget—

—En får då säga, att han har tur, pep Hagelin d.y., den lille enögde skomakaren. Lagret realiserat, maskiner och allt—

—Öh-öh-öh, grymtade häradshövdingen svårmodigt. Och svårmod och förargelse glittrade i alla dessa ögon, som vändes mot Broms & Kroks brinnande tändsticksfabrik.

Men genom slöddret i Sofiagatan gick det en stöt.

—Där kommer han, där kommer han! Å kära hjärtanes, den token!

Ingenjör Julius Krok kom springande. Han var brun från topp till tå, men hatten hade han tappat. Och öronlocken fladdrade som en vimpel. Han slog med båda händerna och slöddret gav plats.

Lille Julius kände sig buren av oanade krafter. Han kände sig ung och stark och väl beredd att kämpa mot det farliga elementet. Han kände faster Mimmis gamla läppar mot sin panna, segerlönen i hans ungdoms stora kamp. Nu skulle han väl ändå visa allt folket, vad lille Kroken dugde till. Lille Kroken, som släckte, då hela stan brann!

I hörnet av Blekängsgatan stupade han över en brandsoldat. Det var en tråkig entré på scenen. Men värre blev det. Ty nu tog brandchefen honom i kragen och förde honom omilt in bland slöddret.

—Ingenjörn får inte bryta kedjan. Ingenjörn ska vara god och hålla sig i skinnet. Ingenjörn går bara i vägen.

Där stod Julius Krok och blinkade och kippade efter andan. Att det fnissade och tissade runt ikring honom, det gjorde mindre. Men att ungdomens bragdrika tid skulle vara så ohjälpligt förbi!—

Abraham banade sig fram till honom.

—Kom, pappa. Vi kan i alla fall ingenting göra. Var god och giv plats!

Han gav några hårda knuffar och vägen blev fri. Julius Krok tog sin sons arm och vandrade hem. I Garvarebrunnsgränd möttes de av Jublet, som bar på en brun hatt.

—Ja, kunde jag inte tro, att det var brors hatt, sade han och strök upp locken och tryckte hatten på ingenjörns huvud.

—Nå, hur ha vi det med brandförsäkringen?

—Jag—jag vet inte—

Elis Eberhard blev blodröd.

—Vet inte! Vet inte! Det var mig en tusan—

—Byggnaderna voro nog försäkrade och maskinerna, men lagret—

Då slog "Jublet" samman sina ullna vantar och skrek:

—Nej, dra nu åt skogen, din lättsinnige spelevinker—

Men plötsligt fick han en eftertrycklig spark på smalbenet. Och som han i detsamma blev varse Abrahams rynkade ögonbryn, och som han i själva verket hade en ganska snabb uppfattning, gjorde han hastigt ett varv på hälen och sade:

—Ja, ser du, på det här sättet så blir det ingen förlust för försäkringsbolaget. Du lurar varken Gud eller människor, du bror.

—Nej, jag gör inte det, sade Julius Krok och suckade.

Och lågorna gjorde sitt, och brandkårn gjorde sitt, och till slut fanns det icke mycket kvar av Broms & Kroks Tändsticksfabrik. Slöddret stod alltjämt i Sofiagatan och en och annan sup langades ut från krogen. Och i Karl Johansgatan stodo stadens mest ansedda borgare. Alltjämt voro de lika svårmodiga, alltjämt glittrade deras ögon av förtret. Och lille Hagelin pep:

—Jo, en kan ha tur!

Men byggmästar Larsson, som tillika var försäkringsagent, fick papper av sin yngste kontorist. Och när han läst igenom papperen strök han sig ett par gånger över ansiktet och sade:

—Ja, om herrarna tillåter, så tror jag inte att det är någon tur heller. Fabriken är lågt försäkrad och lagret inte alls.

Då gick det en stöt genom stadens mest ansedda borgare Och de suckade.

—Öh-öh-öh, pustade häradshövding Björner. Förbaskat synd om min gamle vän—

—Synd! pep Hagelin. Ja, det är synd att fresta Gud. Och nog är det att fresta Gud att inte försäkra efter ordning.

Men ingen ville vara med om att fälla en hård dom. Och alla voro de glada, att de blivit förargelsen kvitt. Och att de icke längre behövde hysa agg och avund mot en stackars medmänniska.

Och de vandrade till sina hem, arm i arm, par om par, allt efter ålder, sympatier och förmögenhet.

APOSTELNS FEMTE ÄVENTYR

Vid tiden för fabriksbranden var staden ingalunda den minsta bland Svea Rikes städer. Den räknade åtta fabriksskorstenar och fem fyravåningshus och ett femvånings. Reflexionsspeglarna, som också kallas skvallerspeglar, hade försvunnit och samtidigt hade ytterdörrarnas fordom tämligen meningslösa lås ersatts med säkerhetskedjor, patentlås och andra skyddande uppfinningar.

Fabriksbranden endast skärpte stadsbornas redan förut pessimistiskt skarpa blick för den mänskliga naturens och denna världens ondska. Tydligen var det här icke fråga om vådaeld. Branden hade varit anlagd och man behövde icke vara särdeles gissig för att förstå, vilka händers verk den var. De arbetslösa Blekängsborna hade krävt hämnd. Åter hade Blekängen visat, vad den gömde på: tjuvar, mördare, osedlighetsnästen och mordbrännare.

Polisen gjorde ett duktigt arbete, som dock blev resultatlöst. Av tjugotre anhållna måste tjugotvå omedelbart frigivas. Den tjugutredje, som icke var någon annan än Liter-Pelle, grånad i synden, kvarhölls ungefär en veckas tid. Han tillhörde visserligen icke de avskedade arbetarna, men han var allmänt känd som en dålig karaktär, rabulistisk och ilsksint. Och det var ju icke otänkbart, att han mutats och tubbats.

Emellertid lyckades Gusten Sörman, galna Johnsson och några andra bevisa Petterssons alibi. Det var visserligen ett ganska svagt alibi, men det uppvägde likväl de ännu svagare indicier, som förelågo. Och Liter-Pelle återfick sin ställning som ett fritt, gatusopande fattighjon.

Kommissarien Lönrot utvecklade en rastlös verksamhet. Han sörplade kaffegök med alla Blekängens madammer och insamlade sålunda ett oerhört materiel, som dock visade sig vara tämligen värdelöst. Och dag och natt gjorde han sina lovar kring brandstället, ty han visste, att stora brottslingar ofta återvända till platsen för sina ogärningar. Borgmästare, råd och stadsfiskal besökte honom dagligen på valplatsen, uppmuntrande och styrkande.

Aposteln delade kommissariens åsikt beträffande brottslingens sannolika återvändande. Han var emellertid slugare än Lönrot och han älskade det hemlighetsfulla. Han klättrade upp på Brända stenen, som är belägen ett stycke öster om Björkenäsvägen. Han lade sig raklång och platt på magen, såg utan att ses. Sålunda tillbragte han flera timmar, stekt av solen och den heta hällen, stark i förhoppningen att få avslöja en ogärningsman.

Mordbrännaren trotsade emellertid alla ett sjukligt själslivs lagar och återvände icke.

Lönrot drack sin Tre-Remmare-pilsner förgäves. Men tack vare Apostelns upphöjda plats och rikare intressen blev hans vakthållning icke alldeles resultatlös. Han gjorde upptäckter. Han såg Johnssons vandringar från och till "Liter-Pelles besk". Och han såg fattighjonet Liter-Pelle supa och festa, som om han varit en burgen borgare.

Aposteln plockade fram papper och blyertspenna och trotsande det obekväma läget skrev han en artikel, som skulle bereda Gula Rosen många obehag.

Och han gjorde än värdefullare upptäckter. En morgon såg han Abraham och Elsa vandra uppför Björkenässkogen. Genast asade han sig ned från stenen och tyst och lättfotad som en indian följde han paret. Men strax bakom Backarna förlorade han dem ur sikte och kom på villospår. Han måste återvända med oförrättat ärende.

Men han förtvivlade icke. Följande dag var han i god tid på sin post. Timme efter timme låg han där i gasset. Sotlukten kvalde honom och huvudet brann. Men Aposteln ägde en martyrs översinnliga ståndaktighet. Då fabrikspiporna tutade till middag låg han där ännu. Han pressade sig tätt intill stenen för att undgå arbetarskarornas blickar. Hans ögon stodo vidöppna, runda, utstående, okänsliga för solen som porslinsögon.

Han stirrade mot en misstänkt figur, som rörde sig av och an framför den brända tomten. Det var icke mordbrännaren och det var icke Abraham. Nu drog en skara fabriksflickor förbi, de snattrade och stojade. Mannen vid brända tomten vinkade dem till sig, och nu skreko de högt av förtjusning, skrattade och dansade. Mannen bar i ena handen en snusdosa, i den andra en påse. Han bjöd flickorna ur påsen, han underhandlade med dem och en av dem knuffades slutligen fram, omfamnades och kysstes. Här försiggick tydligen en byteshandel.

Nu ville flickorna skynda därifrån, men mannen hade ännu ej fått nog av deras sällskap. Han höll dem kvar, han dök med handen ned i snusdosan, tog sig en kolossal pris och nös.

Då rullade Aposteln ned från stenen, kom på fötter igen och smög sig hastigt men ljudlöst fram mot gruppen.

På halva vägen mötte han Lönrot.

—Ser inte konstapeln, att det är folksamling och förargelseväckande beteende?

Lönrot, som ingalunda var någon konstapel, eftersom han ägde kommissaries rang och värdighet, svarade:

—Jag kan inte hindra förste stadsläkaren från att nysa mitt på gatan. Sjukdomarna är på hans sida, så det är ingen anledning att inskrida.

Då Elis Eberhard Roth blev varse sin vän Aposteln, upphörde han att nysa och ropade:

—Obacht, Kinder! Der Apostel kommt.

Och ehuru flickorna icke voro mäktiga det tyska språket, kände de likväl igen "elementargossarnas" varningsrop, bröto ringen och flydde under skratt och skrän. Aposteln gick rakt fram mot "Jublet" och spände ögonen i honom.

—Att du inte skäms! Gamla människa! Förste stadsläkare!

—Javisst, javisst, suckade "Jublet" och rodnade av blygsel. Det är för besynnerligt. Jag är en gammal man, en lärd man och en förmögen man, och ändå ska jag vara till spektakel för alla flickslinkor.

—Du har en smutsig fantasi, förklarade Aposteln. Han slog snuset från doktorns rockuppslag och tog honom under armen.

—Nu ska du följa mig upp till Backarna. Det späker köttet att gå i värmen. Har bror hört, att svärfar sålt fabrikstomten till Hagelinarna? De ska bygga sig ett bönhus. Men om de uppbyggde Herrens tempel i sina hjärtan, vore det bättre. De prutade oskäligt och girighet är synd. Emellertid tror Lagerström, att de Krokska affärerna ska kunna redas upp på det här sättet. Det är bedrövligt att sköta det timliga så lättsinnigt. Men det beror på, att deras fantasi sysslar med annat. Och nu håller min unge svåger på att förföra flickan Sörman. Men vad kan man begära av de unga, när ett gammalt svin som bror får gå lös på gatorna och skämma ut sig. Se, nu möter vi Johnsson. Titta på honom, bror. Sådan ser man ut, när man levat ett liv i laster. Ni är lika som ett par bär.

—Som ett par ruttna lingon, suckade "Jublet", som verkligen var ångerfull. Goddagen, Johnsson. Vart ska han gå?

—Till krogen, svarade Aposteln. Alltid till krogen! Men nu ska Johnsson vända om. Jag har tält med krogmadammen, det blir ingenting i dag och ingenting i morgon heller. Ingenting förrän Johnsson kan betala. Och det dröjer, eftersom julikvartalet redan är uppsupet. Nå, nu ska Johnsson säga mig, vem det var som tände.

Johnsson vände och linkade efter de båda herrarna. Han var slak och tom och spak. Han hade icke smakat "besken" på två hela dar. Tre supar hade han fått, det var allt. Och han var tam som en liten duva. Men innerst inne bubblade en gryta över helveteselden. En liten gryta full med etter, och den leda vätskan kokte och steg ända upp i halsen, brännhet.

—Oark, hisch, hasch tvi! Det var väl Liter-Pelle.

Lektorn snurrade runt.—Och alibiet? Johnsson hade ju mött honom i Björkenässkogen?

—En får väl lov att hjälpa en gammal vän, påstod Johnsson.

—Mened! Mened! skrek Aposteln. Men han ångrade sig. Han ville icke skrämma. Det var icke hans avsikt att skada Johnsson, om han bara talade om, vad han visste.

Johnsson slog ut med handen.

—Tror han, att han ska få Johnsson fast, så suger han allt i galen ände. Ellers vet jag ingenting. Mer än att de ska bygga bönhus och ta hem honom Hagelin, som stack Bromsen i tiden.

Aposteln gick nu försiktigt till väga. Han lade frågorna oskyldigt, trevade och kände efter. Och Johnsson lät sig behandlas. Han såg nog, att Aposteln smusslade med blyertspennan under rocken. Men vad gjorde det honom? Hälften ljög han, hälften var sanning, och alltsamman var han beredd att med ed förneka inför domstol.

Där vägen kröker in i skogen, stannade Johnsson.

—Hör han, lektorn, vill han vara bra och borga mig en tia, så ska han få se något rart.

—Vad är det? frågade Aposteln.

—Helledudarna, svarade Johnsson. Aposteln hade inga pengar. Men Elis Eberhard, som ville vara i fred, stack fram en femma. Han lämnade sällskapet och slog sig ned på bänken under björkarna. Där satt han och kisade ned mot staden och undrade om ryktet snart skulle vara i gång. Doktor Roth kysser fabriksflickor mitt på ljusa dagen och på mun och på Blekängsgatan! Doktor Roth var icke särdeles mån om sitt goda namn och rykte. Men han avskydde bråk.

Under tiden stod Aposteln inklämd mellan två risiga granar. Han däremot älskade bråk, för så vitt det kunde lända till sedernas förbättrande, brottslingars upptäckande och de ondas näpst.

* * * * *

Abraham och Elsa hade stigit tidigt upp denna morgon, träffats vid Brända stenen redan innan Aposteln börjat sin vakttjänst. De hade brått. Första augusti skulle Elsa till Björkenäs för att sy linnesöm. Det var ett väl lönat arbete, och fru Hyltenius var god matmor. Men Abraham var i alla fall missnöjd. Apostelns galna Evelin hade fått plats på Björkenäs, det var ett otrevligt grannskap.

Emellertid var den saken klappad och klar och stod ej att ändra. Det gällde således att använda tiden väl, om man skulle få någon glädje av Backarnas trädgård. Gångarna voro redan klara, rabatterna klara, kardborrskogen fälld. Elsa hade till sist blivit lika intresserad som Abraham. Hon ordnade och pratade och gav råd och snurrade runt och satte då och då en rova av idel beskäftighet. Hon var en smula fumlig, men det endast förhöjde nöjet för Abraham, som riktigt fick visa sig på styva linan. Nu hade han köpt frön och plantor av trädgårdsmästarn. Som hans tillgångar voro tämligen inskränkta, hade han måst köpa, vad trädgårdsmästaren helst ville bli av med, "slumpar". Och han visste verkligen icke riktigt, vad det var för sorter, han fått. De små fröna skulle få bevara sina hemligheter, tills solen och myllan och vattnet lockade fram dem.

Den stora sådden tog sin början. Vickberg stack sin smala överkropp ut genom vindsgluggen och vinkade vänligt med handen. Johnsson kom ut på förstubron och gav goda råd. Han var kunnig i allt. Tyvärr hade han sin dåliga dag och det blev mest ovett. Till slut måste Abraham mota in honom, hotande med råttkungen. Ty ehuru Johnsson var en skeptisk och upplyst man, hyste han vissa dagar en oresonlig fruktan för den store råttkungen.

Men det var som förgjort! Knappt hade Johnsson förts in, förrän Elsa lade spaden ifrån sig och började smågräla. Hon var vanligen mild som ett litet lamm, men kom hon någon gång i grältagen, tog det aldrig slut. Nu grälade hon, därför att Abraham talat illa om fru Hyltenius. Och när Abraham slutligen tvangs att prisa fru Hyltenius, då blev hon först riktigt ledsen och var nära att ta till lipen. Ty nu var det klart och uppenbart, att Abraham förälskat sig i fru Hyltenius, han som andra karlar. Abraham bedyrade, att han icke kunde förälska sig i en människa, som nästan var gumma (fru Hyltenius hade fyllt trettioett år). Men när denna blodiga oförrätt gentemot rivalen icke hade åsyftad verkan, ställde han Elsa framför sig och sade:

—Nu håller jag käft, och så håller du käft, och så blir det frid i faderns, sonens och andens namn. Topp!

Och det blev frid. Solen steg. Abraham krängde av sig rock och väst. Elsa hängde blusen på en gren. En stund senare hängde hon upp livstycket. När Aposteln tog plats i granhäcken, fann han sålunda sina offer tämligen lätt klädda. I första ögonkastet kunde han likväl icke upptäcka någonting direkt osedligt. Gossen arbetade på den stora runda rabatten mitt i trädgården, och flickan stack sätthål i myllan nedanför husets stensockel. Aposteln förlorade dock icke modet. Han tecknade åt Johnsson och påbjöd tystnad och tålamod.

Han behövde icke vänta länge. När Elsa stuckit tillräckligt många hål, tog hon Abrahams kniv och började skrapa mossan av ett körsbärsträd. Rörelsen frestade alltför mycket på det slitna linntyget, en trådknapp hoppade som ett litet djur från axeln, och den smala uddspetsen gled med retsamt behag och lade sig i en fladdrande slinga under flickans vänstra bröst.

Aposteln såg. Det ryckte i hans kropp, men han betvingade sin rörelse. Även Johnsson såg, och i trots av dagens torka kom det någonting av lycka och glädje i hans sura, kisande ögon. Slutligen är det antagligt nog, att herr Vickberg, när han då och då kastade en blick genom vindsgluggen, varsnade malheuren och log sitt varsamma gammalmansleende.

Men Abraham hade för brått. Det dröjde fem minuter, det dröjde tio, innan han av en händelse kom att vända sig mot flickan. Han såg förvånad ut och en liten smula blyg. Han strök svetten ur pannan och ögon och konstaterade, att vänstra bröstet verkligen var alldeles bart och obetäckt. Då smög han sig på huk bakom Elsa, stack huvudet in under hennes arm och nafsade som en hundvalp efter den späda frukten.

—Usch då! sade Elsa och hoppade till. Och då hon såg, att hon var naken, ryckte hon till sig livstycket.

Nu insåg Aposteln, att hans stund var kommen. Några ögonblick till och situationen skulle vara förstörd. Det gäller att taga brottslingen i hans synd.

Alltså rev han sig lös ur granarna och störtade fram, blek och lysande, triumferande som domens ängel. Han var emellertid alltför upprörd och glömde ett redan övertänkt strafftal.

—Förförare! skrek han och gick Abraham tätt in på livet. Abraham värjde sig, men Aposteln slog honom två gånger till marken. Andra gången blev han liggande, yr av slaget och av överraskningen. Men när Elsa såg, att Abraham icke rörde sig, antog hon, att han var död. Hon greps av en vettlös förskräckelse. Och liksom ett djur oemotståndligt drivs mot den förödande elden, så rusade hon rakt i Apostelns famn, bet honom, där hon kom åt, klöste och sparkade. Då återfick Aposteln sin rika talegåva. Han fängslade flickan i sina starka nävar, han lät orden spela som trumpetfanfarer, smattra och klatscha som salvorna från ett batteri. Och ett fint skum av vit saliv yrde kring hans läppar.

Abraham satte sig upp.

—Släpp henne, din sate, skrek han.

Men Aposteln hörde icke. Herr Vickberg kom ut på förstubron.

—Herr lektor!

Aposteln hörde icke. Då spindlade herr Vickberg på sina smala ben rakt fram mot den fruktansvärde och skrek i hans öra:

—Lektor Paulus Holmin!

Och lektorn vaknade, stirrade framför sig som en sömngångare, som väckts. Svårmodig och ängslig.

—Vem är ni?

—Jag är värd här på stället—

—Det här stället, avbröt Aposteln, det här stället är en bordell. Då blev herr Vickberg allvarsamt förargad.

—Ja, var ni sätter er fot, herr lektor Holmin, där blir det finaste hus en bordell. Ty ni för ett oanständigt, obildat språk. Och era tankar äro naturligtvis därefter. Men nu ber jag er hövligt men med absolut bestämdhet, att ni genast släpper den unga damen och lämnar vår trädgård. Ni har gjort ett mycket ofördelaktigt intryck på oss alla, det måste jag säga er—

Aposteln släppte verkligen sitt tag och började söka på marken. Herr Vickberg iakttog honom med förskräckelse och undran. Och då han mötte Apostelns glödande blick, drog han sig ofrivilligt åt sidan. Genast sade Aposteln:

—Nu slår samvetet herr Vickberg. Ni har en smutsig fantasi. Och det kommer ni nog att få ångra. Men nu söker jag min hatt.

Sedan han funnit sin hatt bland granarna, lämnade han trädgården utan att vidare yttra ett ord.

Elsa grät. Abraham skämdes över att ha tagit stryk. Herr Vickberg hämtade rhenskt och sockerdricka och tillät sig att skåla med sina unga vänner. Och i betraktande av sin höga ålder tillät han sig också att giva den unga damen en liten vink beträffande toaletten. Men då fick den unga damen en ny gråtattack.

I detsamma stack Elis Eberhard sin slitna mössa fram ur granhäcken och sade:

—Du Abraham! Ta och kila hem! Aposteln flyger ner över fälten, och det vore nog bäst, om du kunde komma först. Jag ska ta hand om tösen.

Så försvann Abraham. Herr Vickberg gick efter ett nytt glas. "Jublet" drack och bjöd på snus. Och herr Vickberg snusade ur "Jublets" dosa. Och "Jublet" snusade ur herr Vickbergs dosa. Därpå bjöd "Jublet" den unga damen sin arm. Och herr Vickberg stod på förstubron och viftade vänligt och artigt med handen.

Under tiden kappades Abraham med sin svåger, som fått alltför stort försprång.

Och under tiden satt Johnsson på Tre Remmare och viftade med en Riksbankens femma. Och "Liter-Pelles besk" kom på bordet. Och Johnsson blev så småningom en ganska mäktig, förnäm och godmodig gammal människa.

När Abraham halvspringande nådde Krokens lampor, mötte han sin svåger. Aposteln kom ut ur Bromsens hus och Abraham förstod, att slaget redan var förlorat.

—Vad har du ställt till?

Aposteln gick förbi utan att svara. Långsamt vandrade Abraham uppför trapporna, dröjde på varje steg. Till slut stod han där i alla fall framför dörren och måste ringa. Jungfru Lisen öppnade.

—Vad har Abraham nu ställt till med?

Abraham sköt henne åt sidan och gick rakt mot faderns dörr. Den var stängd, reglad. Han vågade icke knacka.

—Var är mamma?

—Frun är i sängkammarn. Men hon är sjuk åt hjärtat, så det är nog inte värt, han går in—

—Skrek han mycket? frågade Abraham.

—Jo, det var rent hemskt—

Nu kom syster Agnes ut i tamburen. Hon var ovanligt blid och mild. Abraham frös, så att han skakade.

—Ja, kära du—om det bara kunde lända dig till varning. Lisen, var snäll och gå till doktorn och bed honom titta upp efter middan.

Abraham smög sig ut. Han gick upp till Louise.

—Nu har han ljugit ihjäl mig, sade han och började snyfta.

—Har han ljugit, så ska han ta igen, sade Louise.

Vid fyratiden återvände Aposteln till sitt hem. Det hade varit en stor dag, och han var glad och belåten och hungrig.

Han tog fram den smala lilla nyckel, som passade i patentlåset och öppnade. Men dörren var försedd med ytterligare en av dessa moderna uppfinningar, säkerhetskedjan. Och kedjan låg i lås.

Aposteln ringde. Han ringde två, tre gånger. Då sade Louise, som hela tiden stått bakom dörren:

—Du behöver inte ringa, Paulus. Jag står här. Men jag öppnar inte. Du har ställt till med så mycket elände i dag, Paulus. Du har ljugit på lillebror och på flickan Sörman. Det där får du gå och ta igen, innan jag släpper in dig.

Aposteln betänkte sig en stund.

—Kära Louise, jag förstår, att du skämtar. Men släpp nu in mig. Jag är rasande hungrig.

—Det är inte skämt, sade Louise.

—Ja, men jag är ju hungrig.

—Jag kan räcka dig några smörgåsar genom springan. Eller också får du äta på hotellet.

—Det blir för dyrt. Å, kära lilla Louise, min lilla hustru—

Han stack handen in genom springan och gjorde en smeksam rörelse. Louise skakade hand med honom.

—Ja, jag tycker också om dig, Paulus lille. Men då ska du vara snäll. Gå nu ned och tag tillbaka, vad du har sagt. Men du ska ha vittnen på det. Annars tror jag dig inte.

Aposteln gick. Han gick till Blekängen och hämtade smeden Andersson. På återvägen kom han att tänka på, att det i alla fall var en förfärlig skandal det här. Lektor Paulus Holmin utestängd av sin egen hustru, brytande sig in i sitt eget hem! Men ta igen ville han icke. Han trodde själv att det var sant eller så gott som sant allt, vad han berättat om den stora förförelsescenen.

När smeden fann patentlåset öppet och kedjan på, visste han icke, vad han skulle göra. Skulle han fila av kedjan eller skulle han spränga dörren.

—Det blir allt dyrt det, sade Louise.

—Herre jösses, är frun därinne! skrek smeden. Nej, tro om det här är lagligt?

Och då lektorn icke svarade, samlade han sina verktyg och gick. Aposteln sade:

—Nu har jag vittne på, att du med flit stängt mig ute. Nu kan jag begära skilsmässa, när jag vill.

—Ja, det kan du, svarade Louise och sträckte vänligt fram sin lilla hand. Men hur skulle det sen gå, lille Paulus? Du bleve elak, som en riktig apa. Jag är ditt kors, Paulus. Och du behöver ett kors.

—Kära Louise, det behöva vi alla. Och jag skall göra dig till en bättre människa. Nu går jag ner till svärmor. Och när jag sedan kommer upp, så öppnar du.

—Ja, om du har vittne med dig. Annars tror jag dig inte, Paulus lille.

Aposteln gick till svärmor, som han fann i sängkammarsoffan mitt emellan Abraham och Elis Eberhard. Lille ingenjörn snodde av och an som ett torrt skinn och vred sin öronlock. Men Aposteln sade:

—Svärmor ska inte ta det så hårt. Allsammans beror på att svärmor har en smutsig fantasi—

Och därefter tog han tillbaka sina beskyllningar. På ett ungefär. Fru Marie ville resonera ytterligare om saken. Men Aposteln kunde icke stanna. Han var förfärligt hungrig. Han tog Abraham med sig som vittne. Och Louise tackade sin man och drog ifrån kedjan.

Men Abraham var ängslig för Louises skull. Och senare på kvällen gick han åter dit upp och ringde på. Han ville veta, om Aposteln varit snäll eller elak—

—Han stackare! smålog Louise. Å, han sitter i salen och jämrar sig, därför att han har en så'n elak hustru. Men nu ska jag väl bli riktigt snäll mot honom.—Nå, och hur har lillebror det?

—Jovars. Fast de ska skicka mig till lantbruksskolan redan i höst. Men vet du vad pappa sa'? Jo, sa' han, och under tiden ska vi naturligtvis ta hand om din fästmö—

—Aldrig hörde jag maken, sade Louise och slog sig på knäna. Nå, du lille stolle, är du glad då?

—Väldigt! svarade Abraham.

JULIUS KROK UTSTÅR MÅNGA VEDERVÄRDIGHETER OCH VÄXER NÅGRA TUM

Julius Krok var icke någon praktisk människa, och denna allmänt kända omständighet var måhända orsaken till, att han i sin ålders sextiotredje år beslöt att uppträda som praktisk samhällsreformator. I hemlighet hade han länge burit en reformators fröjder och lidanden. Den en gång mjuka, svarta mustaschen hade under långa timmar av socialt tänkande tuggats till styv, brungrå borst. Pannans djupa, horisontala veck vittnade om förvåning inför samhällets opraktiska och orättfärdiga organisation. Och de häftiga armrörelser, som någon gång kunde avbryta den lille herrns rätt enformiga åtbörder, voro minnen från ensamma tanketyngda vandringar i skogen, från livliga debatter bland maskinerna i magasinet.

Men nu i sin ålders sextiotredje år hade Julius Krok beslutat övergiva de ofruktbara teorierna, det tysta mustaschtuggandet, de hemliga debatterna.

Han skulle förverkliga en idé, en mycket enkel idé och mycket praktisk, fri från lärda teorier. Han skulle bilda ett bolag bland arbetarna. Han själv och några vänner, Roth t.ex. och Hyltenius, skulle teckna halva kapitalet, dock så, att arbetarna ägde majoritet. Detta bolag skulle först och främst inköpa Backarna och bygga bostäder för arbetarna-aktieägarna. De skulle få trädgård, potatisland o.s.v. Men bolaget skulle även bedriva lantbruk i större skala. En förvaltare—Abraham kanske—skulle odla Backarnas och Åstorps hundraåttio tunnland åker. Han skulle naturligtvis ha några fast anställda arbetare vid sin sida, men dessutom skulle han använda i lantbrukets tjänst all den halvvuxna manliga och kvinnliga ungdom, som nu förödde sin tid och sina krafter på Tre Remmare, i gränder och gathörn, i biljardhålor, ölkneiper och liderlighetsnästen.

Det var kärnan, det goda i denna idé. Ungdomen skulle återerövras för ett sunt, passande arbete, för livet! Och Julius Krok skulle bliva den mänsklighetens välgörare, som han så oändligt gärna ville vara. Ty naturligtvis skulle han få efterföljare riket och världen runt.—

Idén var ju icke alldeles ny, icke ens för platsen. Redan på Bromsens tid hade Blekängsborna betraktat Backarna som det förlovade landet. Och madammerna talade alltjämt om "grisen" och "geten" och "täppan", som skulle tillföra huset ett obegripligt välstånd. Projektet Backarna var sålunda av gammalt känt, den allmänna opinionen förberedd. Det borde icke möta några svårigheter att samla arbetarna kring detta företag. Och sakens praktiska sida var om möjligt ännu enklare och klarare än den ideella. Blekängens sextiotvå fastigheter skulle försäljas till staden för ett pris av minst 450 000 kr. Inteckningarna belöpte sig till cirka trehundratusen, återstod alltså hundrafemtiotusen, som i form av aktieteckning och lån skulle placeras i bolaget. Mot 4 à 5 %. Priset för de sextiotvå fastigheterna var ingalunda för högt tilltaget och staden skulle förr eller senare bliva tvungen att reglera dessa självsvåldigt uppvuxna kvarter. På det hållet mötte således inga svårigheter.

För huset Broms & Krok bleve denna försäljning visserligen icke någon lysande affär, men heller icke ruinerande. Lagerström hade redan för två år sedan bjudit ut Blekängen för sexhundra tusen men icke fått något bud. Man fick ta skeden i vackra hand och kunde också göra det. Ty husets ställning skulle i alla fall betydligt förbättras, sedan tändsticksfabrikens förluster och Blekängens eviga reparationer upphört att sluka kapital.

Bolaget slutligen, "projektet Backarna", skulle göra en lysande start. Hundrafemtio tusen från Broms & Krok, lika mycket från annat håll. Backarna och Åstorp inköpta till ett pris icke överstigande taxeringsvärdet eller åttiotusen kr., byggnadsmaterial billigt från Broms' verkstad, Larssons tegelbruk—det var ju fråga om filantropi!—och Björkenäs' såg. Vattenledning, gas, avlopp bekostades av staden.

—Tänk vad pappa kan räkna ut! sade Abraham, som först av alla invigdes i förtroendet. Tänk så enkelt! Det är ju bara att sätta i gång.—

Ingenjören rodnade och snodde sin lock. Naturligtvis var det enkelt, lätt. Men inte gick det att sätta i gång så hastigt som Abraham tänkte. Lyckligtvis for Abraham till lantbruksskolan i Västergötland, och ingenjören fick tid att i lugn och ro förbereda sin plan.

När eftermiddagskaffet burits in och punschen, som var avsedd för Elis Eberhard, slagits i och druckits ur och slagits i och druckits ur ännu en gång, började ingenjören en hastig vandring av och an i salen. Och under det han vandrade utvecklade han i avbrutna, besynnerligt styckade meningar sina planer. Ibland snodde han ut i tamburen och ställde sig framför spegeln och ordnade sitt hår. Det gjorde han för att giva dem därinne tid till eftertanke och för att själv hämta nya krafter och nytt mod.

Elis Eberhard somnade tämligen snart. Han tyckte sig ha hört någonting liknande förr och lät sig icke störas. Han suckade, fumlade efter punschglaset, och då han med pekfingret övertygat sig om, att det var tomt, somnade han definitivt.

Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud taget: ett uttryck.

—Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina arbetare så väl. Och som var så praktisk.

Det var ett beröm, och Julius Krok tog det som sådant och gladde sig. Men i själva verket hade fru Marie ingen aning om, att den lille mannen menade allvar. Julius Krok hade haft så många ideér i sin dar och planer och förslag. Och alla hade de varit goda. Men det bästa med dem hade likväl varit det, att de aldrig realiserats.

När Julius Krok märkte, att hans förslag mottogs med välvillig förståelse, blev han övermåttan glad. Han satte sig bredvid sin hustru och tog den hand, som icke förde nålen, och sade:

—Du är bra snäll, Marie.

Och fru Marie blev rörd och blyg. Hon stack nålen i blusen och strök sin lille man över kinden, tafatt och tungt. Men fröken Agnes lade socker i tredje koppen kaffe, skramlade med skeden och sade:

—Ja, vad är allt det där annat än det, att pappa är rädd för arbetarna. Det är som om arbetaren vore patron och pappa tjänare. Möter pappa en arbetare, som hälsar ovänligt eller så, så går ju pappa i veckor och grubblar och tänker på ökade löner och bostäder och gud vet allt. Men det är väl ändå upp- och nedvända världen? Paulus säger, att det är inte rätta sättet att få folk in på den rätta vägen. Och jag är då så säker på, att pappa en vacker dag går och ruinerar oss.—

—Agnes, Agnes, lugnade fru Marie. Det är ju bara ett förslag, någonting, som pappa går och tänker på, inte blir man ruinerad, därför att man vill människor väl. Hade far levat, så hade han nog kunnat förverkliga allt det där. Med vinst till och med.—

Julius Krok reste sig hastigt och gick in i sitt rum. Han hade förstått, att hans plan krävde förarbete. Och att förarbetet krävde tid.

Han försökte också göra klart för sig, att det här med Backarna endast var en dum och dyrbar nyck, som han gärna kunde avstå ifrån. Lagerström kunde ju få sköta Blekängsaffären som han skött allt det andra, korrekt och bra och med skälig vinst. Och vad Julius Krok beträffade, kunde han leva sin återstående tid så, som han levat tillförne. Det fanns ingen orsak att för hans skull riskera en förmögenhet.

Dessa förnuftsskäl voro goda och kraftiga nog. Men de hjälpte dock icke mot rädslan. Ty därutinnan hade fröken Agnes rätt: Julius Krok var rädd. Han var rädd i tredubbel måtto. Den svaga lilla kroppen skalv, när den kom i närheten av grova, arbetstunga nävar. Han kunde aldrig glömma skräcknatten, då arbetarna samlat sig utanför Bromsens hus. När han någon gång gick genom verkstaden, smög han sig fram, drog åt sig rocken, drog åt sig armarna, hälsade överdrivet artigt åt höger och vänster. Det var icke alltid, hans hälsning besvarades.

Och värre än den rent fysiska rädslan, var känslan av ensamhet. Han hade ärvt Bromsens ensamhet, hatet, föraktet. Han bar inga fladdrande kattsvansar, ingen sliten peruk, ingen smutsig kalott. Han var icke någon penningutpressare, icke någon blodsugare. Men var han drog fram, mötte han elakt stirrande ögon och hångrin. Därför vande han sig vid att gå med halvslutna ögon. När han mötte många människor, blundade han, och hans gång blev vacklande. Han bet ihop tänderna och bugade sig, snett och otympligt, men djupt och hastigt, så att ryggen jämrade, hela den lilla kroppen jämrade.

När han satt på sängkanten och såg sina fötter, och sina ben och sina knän och sina händer, tänkte han: Snart är detta slut, och jag har kommit genom livet för billigt pris. Det var en tröstande tanke. Ty på så sätt fick han något ut av livet. Han hade haft det bra, och åren hade runnit jämna och lugna och redan detta var en stor lycka. Men när han somnat, drömde han, att han var en ung man, som räddade en brinnande stad. Det var en stor och bullrande dröm, den väckte honom.

Och han satte sig upp i sängen och trevade med händerna över sin vissnande kropp. Då kom ångesten, långsam, tanklös, smygande som en sjukdom. Dödsskräcken, som icke är fruktan för döden. Dödsskräcken, som är en sista, plågsam, förtvivlad ansträngning att finna en förnuftig mening i livet.

—Julius lille, ponken min, kelade Elis Eberhard och drog honom i öronlocken. Din näsa börjar se snipig ut. Vad tusan är du för en hackspett? Ut och spring, Julius lille, ut och kuffla! Det är min metod. Lie-gubben är en allvarlig gammal herre, som ogärna springer kapp—

Och Julius Krok återtog sina gamla vanor, vandrade i skogen och talade förstånd med träden. Han kom ända upp till Tanningen och träffade sin gamle vän, den tjocke brukspatronen. De båda männen visade varandra ömsesidigt den största aktning. Det fanns en viss överensstämmelse mellan ingenjörens liv och brukspatronens. Ty, sade "Jublet", de äro som liljorna på marken, de så icke, skörda icke utan deras hustrur föder och kläder dem—

Brukspatronen var en stor, kolossal karl. Han tillbragte större delen av sitt liv uppe i jaktstugan vid Tanningen. Han gick besynnerligt klädd. Än barfota och med huvudet i skinnmössa, än bestövlad och barhuvad, i päls om sommaren, halvnaken om vintern. Bönderna drogo därav den slutsatsen, att han var galen. Men i själva verket ville han endast pröva olika hygieniska metoder. Han ville förlänga livet, och hans järnhälsa stod ut med allt. Naken eller bepälsad bar han dock alltid guldkedja och guldbrillor, som utvisade, att han var en herreman. Åt fattigt folk gav han pengar, när han hade några.

Men han var icke omtyckt och hade intet anseende. Jul och sommar, då sönerna voro hemma, gick han klädd som folk och satt till bords med sin hustru. Hans hustru var det besynnerligaste fruntimmer, som i mannaminne funnits där på trakten. Hon hade ingen skam i sig. Men hennes synder lades på mannen. Och då han vandrade ut i skogen, var han icke olik syndabocken, som själv oskyldig bar andras skuld mellan hornen.

För ett tiotal år sedan hade Per Hyltenius uppfunnit en självbindande och självlassande skördemaskin. Han förfärdigade en liten modell och förde den till Broms & Kroks mekaniska verkstad. Här fick han veta, att självbindande maskiner nyligen kommit i marknaden. Självlassningen var däremot en splitter ny uppfinning. Men den gömde på ett litet fel, som gjorde uppfinningen värdelös. Julius Krok hade icke hjärta att avslöja den hemliga bristen. Han ställde modellen på magasinet och förhalade tiden. Tio långa år hade han förhalat och talade ännu om att snart sätta arbetet i gång.

Härav kom det sig, att Julius Krok betraktade sin vän som en lättrogen, ömkansvärd stackars människa. Och brukspatronen betraktade Julius Krok som en liten stackare, oföretagsam och omöjlig. Men de visade varandra av barmhärtighet den största aktning. Och när de möttes, bugade de upprepade gånger, klappade varandras händer och sade artigheter.

Denne store tok beslöt nu Julius Krok att taga till sin förtrogne. En tok var han, men en beskedlig, välvillig människa på samma gång. Och hans hustru var härskarinna över Björkenäs, Klockeberga, Backarna och Åstorp.

Herrarna möttes nere vid Tanningen, de bjödo varann armen och vandrade upp till stugan. Vanligen kallade de varandra herr brukspatron och herr ingenjörn. Men under det att Julius Krok utvecklade sina planer, glömde han detta och duade sin gamle vän. Brukspatronen blev rörd, han fick tårar bakom brillorna. Den där lille stollen, tänkte han, den där lille stollen tycker om mig. Och för att betala detta impulsiva vänliga duande med samma mynt, låtsade han en spänd uppmärksamhet och stack då och då emellan med ett uppmuntrande rop.

—Ja, vet du, det är inte dumt, det är inte dumt!

—Nej! ropade Krok och med ett stolt kast på huvudet förde han pannluggen åt sidan. Det är inte dumt, ser bror. Och nu är bara frågan den, om ni vill sälja Backarna till ett skapligt pris.

—Ja, se det är ju min hustru—

—Naturligtvis. Men kanske att herr brukspatron skulle vilja bli vår förespråkare?

—Jovisst, jovisst. Säkert. Men så är det Abraham Björner, min hustrus homme d'affaires—Om ingenjörn ville precisera litet—Kanske först bilda bolaget och giva ett anbud?

—Naturligtvis, sade ingenjörn, kort, torrt och affärsmässigt. Bugade och gick.

Ingenjören vandrade med lätta, säkra steg den långa vägen till staden. Vid Blekängsbron mötte han en åkaredroska och tog skjuts till epidemisjukhuset. Oförväget trängde han in i doktorns allra heligaste.

—Nu ska bror hjälpa mig.

—Va' då? Är Marie sämre?

Krok skakade otåligt på huvudet.

—Hon hostar och hostar. Det är hösten. Men nu är det fråga om annat. Bror minns, va' jag sa' härom dagen? Om Backarna? Nå, nu har jag Backarna och Åstorp på hand. Nu gäller det således att få bolaget till stånd. Och att intressera vederbörande, stadsfullmäktige. Bror får lov att hjälpa mig.

Jublets hand föll tungt på den lille mannens hjässa.

—Hjälpa! Ja, om jag bara visste, var det onda är lokaliserat, så skulle jag ta till kniven.

—Jag undanber mig dåligt skämt. Det här ska tas på allvar.

Elis Eberhard stod förbluffad inför så mycken värdighet. Han krängde av sig sin vita kappa. Han slog vatten i tvättfatet och tvålade in händerna.

—Ja, ser du, Krokus lille, inte kan jag göra något. Jag vågar knappt röra en fena, för då skriver Aposteln i tidningen att jag kysser fabriksflickor. Och så får jag aldrig fred mera. För flickorna.

—Du kan tala med folk.

—Ja, ja. Nog det. Men det är allt dåliga tider för nybyggen. Larssons hus stå tomma. Inte är staden hugad för filantropiska husbyggen, när Larsson måste sänka hyrorna.

—Bror är allt bra cynisk.

—Jo jo mensan. Jublet torkade sina händer och drog på rocken. Vet du vad, Krokus lille? Det finns en man, en enda, som kan vara dig till hjälp. Hans oförvitlighet, hans kämpagestalt och hans vita skägg ställer honom över partier och husvärdar. Det är brors kusin, glorvyrdige Abraham Björner.—Ja, jag vet, jag vet. Han har inte intresse för såna här små galenskaper. Men du ska muta honom. Du ska sticka till honom en tusenlapp. Eller två eller tre alltefter råd och lägenhet. Det är med honom som med gamla läkare: han skäms att ha bestämd taxa.—

—Abraham Björner tar inte mutor.

—Nej, han tar inte. Men han tar emot. Det är den hårfina skillnad, som gör honom till den gentleman, han är. Ja, prosit, bror lille. Tappa inte näsan! Nu har du fått ett gott råd gratis. Mer kan jag inte göra. För Apostelns och min stora osedlighets skull. Men blir det en fin och anständig bolagsmiddag, så anmäler jag mig som festtalare.

Ingenjören gick hem. Han smög sig utmed husraderna och pratade en smula för sig själv. Han mötte Liter-Pelle i spetsen för sju sopande gubbar. Sopningen avstannade, gubbarna stödde sig emot sina kvastskaft och stirrade på ingenjören. Och Liter-Pelle, som gick i bakrus, viskade tämligen hörbart:

—Den fan är full.

Då blundade Julius Krok och bugade åtta resor. Men när han kom in i salen och såg sin hustru och stramaljen och garnet, slog han ut med händerna och sade:

—Marie, jag är trött. Jag är—jag är ledsen.

—Å, är du ledsen? sade fru Marie och spärrade upp ögonen. Ingenjören gjorde en helomvändning. Han gick upp till Louise och satt sig vid fågelburen. De små kräken voro ruggiga och gamla, och då Apostelns gälla snarkningar skuro genom tystnaden, hoppade de till på pinnen. Ingenjören gnuggade ansiktet med handflatorna.

—Louise lilla, din gamla pappa är ett nöt.

—Det är jag med, smålog Louise. Men det reder sig ändå.

Och hon strök den lilla magra nacken och hämtade in kaffe och en bit äppelkaka.

Till julen kom Abraham hem för att stanna en vecka. Ingenjören var vänlig men en smula förlägen. Han var rädd, att Abraham skulle fråga efter "projektet Backarna".

Men Abraham hade annat att tänka på. Han tog doktorn avsides och höll förhör. Elis Eberhard svarade undvikande:

—Jo, jo, farsgubben har magrat. Det är den naturliga avklädningen. Människan är en lögn, ser du, en fiktion. Men det går bara till en tid. Först kommer skelettet fram. Det är så att säga en relativ sanning, skelettet. Och till slut segrar den eviga sanningen, som är förintelse. Så är det med den saken. För resten har han ju sin fixa idé, gubben, och den tär honom. Somliga leva av sina idéer. Andra dö.

—Mamma då?

—Ja, det är ju ur min synpunkt värre. Det ar hjärtat, och så är det lungorna. Ja, inte kan jag ge henne ett nytt hjärta? Sen man och barn förstört det gamla. Jag har rått henne till att hosta i Marstrand i kosterbåtar. Eller i Jämtland bland fjällen. Men hon föredrar att hosta över stramaljen. Herre gud, jag kan väl inte tvinga henne! Människan vill vara i fred, ser du, min gosse. Just det, i fred.

—Vad talar ni om? frågade fröken Agnes, som anade oråd och försåt i varje vrå.

—Om livet, min sockerdocka. Eller med andra ord om döden. Men det är ingen smutsig fantasi i det, inte. O nej då!

Dagen innan han skulle resa, trädde Abraham in i ingenjörens rum, satte sig, teg och avvaktade. Då förstod ingenjören, att han måste tala.

—Ser du, min gosse, jag har talat med dem på Björkenäs. När du har slutat din kurs. d.v.s. om halvtannat år, så får du komma dit. De har ju den där präktiga gamla förvaltaren Halling. Så det blir en god praktisk efterkurs för dig. Och sen få vi ju se—

—Och Backarna?

—Jo, jo. Det med. Jag har talat med brukspatron. Men det är ju en sådan opraktisk karl. En narr, en komplett narr. Han är värre än din gamla pappa.—Ja, ja, tillade han urskuldande. Han är ju också olyckligare. Mycket olycklig.

—Nå, hur går det då?

—Tja, tja, tja! Det talar vi inte om. Griller.—Hur är det med dig själv, min gosse. Du ser—du ser tungsint ut. Har du talat med—med flickan?

—Jaa. Jag är just inte glad åt, att hon ska stanna på Björkenäs. Där talar hon bara med Evelin, du minns, Apostelns. Det är allt galet, det. Jag tror, hon får griller i huvudet.

—Det få vi alla, sade Julius Krok. Men jag ska tala med mor. Kanske att hon kan få komma hit. Mor kan behöva någon hjälp. Och Lisen är så förfärligt glömsk nu för tiden.

Abraham reste sig och gick bort till fadern. Han strök honom smeksamt över pannan.

—Lovar du det, pappa? Är det säkert?

—Jo, jo. Visst. Det kan du väl förstå, bekräftade ingenjören. Och han rodnade av skam, att han icke förut tänkt på en så enkel och naturlig sak.

Men dagen därpå hade han glömt sitt löfte.

Det blev en händelserik dag. Den gjorde Julius Krok till en märklig person, kring vilken samhällets tankar tycktes kretsa.

Tidigt på morgonen följde ingenjören sin son till tåget, vinkade och traskade vemodig och trött mot sitt hem. Gatorna lågo strödda med gråa snöklumpar, strösanden gnisslade elakt under galoscherna, luften var grå, tung, rå.

När ingenjören sneddade över torget, blev han varse sin vän och frände häradshövdingens präktiga gestalt. Häradshövdingen stod strax nedanför Gustaf Vasas stensockel. Han hade för vana att beundra Gustaf Vasa en fem minuters tid varje morgon mellan klockan åtta och nio. Bronsgubben och stadshotellet voro Abraham Björners verk på samma sätt som epidemisjukhuset var Elis Eberhards, tändsticksfabriken lille Kroks och Blekängen J. A. Broms'. Huruvida bronsgubben i någon mån påminde om Gustaf Eriksson Vasa är ovisst, men däremot är det säkert att Abraham Björner var en levande avbild av bronsgubben.

Då Julius Krok såg sin store frände, krympte han ytterligare några tum och smög som en liten skugga över torget. Men Björner, som i likhet med kameleonten kunde rikta ögonen samtidigt åt tvenne håll, fick en aning om skuggan och började grymta:

—Öh, öh, öh, öh—

—Öhhöhö, grymtade kameleonten högre och otåligt. Och Julius Krok närmade sig och stannade på fem stegs avstånd. Då gjorde Björner en långsam helomvändning och för att inleda samtalet pekade han med tummen över axeln och frampressade ett hest, tjockt:

—Den du! Tusan hakar!

—Ja, svarade lille Krok tämligen meningslöst. Men nu var Björner uppdragen. Han rullade fram och vidrörde ingenjören med sin stora mage, som var mjuk och varm.

—Där fick jag tag på dig, lilla Julius. Va' har du för dig? Går där och ordnar. Blekängen och Backarna, va? Och så vill du, att jag ska hjälpa till, va?

—Vem har sagt det?

—Jublet, förstås. Men ser du, det går inte, det inte. För stan kan inte ge sig in på såna äventyr, inte.—

—Det är inget äventyr, det är ett filantropiskt företag—

—Öhö, kusin, jag är också filantrop. Veterligen. Men jag är också stadsfullmäktiges ordförande, se! Och så vill du, att jag ska skaffa dig Backarna till underpris. Men ser du, det är inte hederligt, min gubbe lille, det är skoj—

Den där! tänkte ingenjören. Han har skojat mig på halva mitt mödernearv. Ska han lära mig hederlighet?

Men högt sade han:

—Jag har talat med brukspatron.—

—Om tokar råda, ja! Men lyckligtvis finns där pactum. Alldeles som mellan dig och din hustru. Nej, ser du, det går inte. Som filantrop—jo bevars. Men som kommunalman och hederlig karl—

Det hände någon enda gång, att sinnet rann på den lille ingenjören. I sådana stunder blev han mycket hänsynslös och törstade efter att få förolämpa sina fiender. Och just nu var det en sådan stund.

Han slet upp sitt snusbruna fodral och rev fram plånboken. Han höll den under häradshövdingens näsa, och alldeles som när man bjuder på en pris snus, sade han:

—Får det lov att vara?

Häradshövdingen blinkade, vädrade och grymtade:

—Öh, öh, öh—

—Tusen kronor, föreslog ingenjören. Var så artig.

—Öh, öh, öh—fortsatte häradshövdingen.

—Eller två tusen? Eller tre? Jag har dem inte på mig, men det ska bli, när bror behagar.

Han stoppade in plånboken och knäppte rocken. Björner upphörde att grymta, han sade:

—Jag tror, att kusin vill muta—

—Mutor eller arvode, hur som det behagas.

Då började den stora magen gunga, sakta till en början, så småningom ökande takten höjdes den och sänktes, gled upp och ned. Och det sorlade och gluckade i det väldiga innanmätet.

Är han glad, undrade ingenjören, eller arg?

—En sån liten skojare! frustade Björner och skrattet bröt sig ut i fria luften och rullade tungt över torget. En sån liten skojare! Det är Jublet, förstås, den cyniska chimpansen. Men det går inte, se. Det går inte.—

—Nå då så.

—Hör nu—hör nu, vänta. Jag ska gärna stå till tjänst. Som jurist. Märk väl: som jurist. Om det blir bolag. Och så mycket kan jag lova, att jag ska inte motarbeta. Varken i fullmäktige. Eller på Björkenäs. Jublet har redan varit i håll med Larsson. Drätselkammarn, se. Och blir det bolag, så står jag till tjänst. Som jurist. Mot skäligt arvode—

Och utan att säga ett ord vidare, flämtande av glädje och andtäppa, återvände den store Björner till sin avbild i brons. Men lille Krok klättrade med sviktande knän uppför trapporna. Det var första gången han mutat en människa. Och en sådan människa! Han var skamsen och stolt. Men mer stolt än skamsen.

Han öppnade tamburdörren och hörde en gäll stämma:

—Ja, där kommer ingenjörn! Hur länge ska en stackare få vänta? Det var knappt en hade sagt amen i morgonbön, så gick en hit. Och här har en stått i timmar.

—Är det herr Hagelin?

—Jo, nog är det det. Se, jag går så ogärna till folk, som inte tror på Gud. Men nu har de skickat mig. En sån tur han har, en sån tur!

—Var så god och stig in, sade ingenjörn och öppnade dörren till sitt arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum.

—Varmed kan jag stå till tjänst?

Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vrå.

—Ja, inte är det väl någon, som lyss, inte? Nej. Jo, se nu har min bror kommit hem. Benjamin, ingenjörn vet. Han har för resten varit hemma fjorton dar. Och de säger ju, att vi inte ska vara riktiga bröder. Men den som äger Kristus, han är min bror. Är det inte skrivet, det? Och nu är han ju bibeldoktor. I Amerika! Och då var fadern en fattig skomakare. Eller om det nu var Sörman—

—Ja, det är ju glädjande. Och sedan?

—Sedan—Det kan han väl begripa, att det blir ökad omsättning så till sägandes. Gud låter sig icke bedraga, det ska han nog få se, ingenjörn, så fritänkare han än är. Och i all sin dar en sådan tur han har—

Skomakaren linkade fram och viftade på ett uppmuntrande sätt med sin skinnluva.

—Inte ska han sälja till stan, ingenjörn. Han ska sälja till oss. Se, nu blir det marknad för Zionisterna! Vad tror han, att Bethania ska säga, när vi inviger vårt nya Zionsborg? Ingenjörn är en liten rejäl karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har haft affärer förr—fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura någon människa, för vi leva i rättfärdigheten. Ett rättfärdigt papper, det är allt bättre än de finaste namn. Och se nu ska vi köpa hela Blekängen av honom. Men kåk efter kåk förstås. Inte allt på en gång. För vi är så fattiga, vi är så fattiga—

—Jag säljer hellre till stan.

—Inte, inte! Vad blir det för ett krångel? Alla distanserna. Och vi röstar emot och överklagar med. Och ingenjörn, som är så snäll, inte vill han ha med såna människor att göra? Se, nu ska jag tala om. Larsson är för köpet. För han har byggt hus, och Bethania har byggt hus och de stå så tomma, så tomma. Och nu tänker de, att stan ska riva Blekängen. Och så ska de få folk, och så ska de göra dem till Bethanister allesamman. Men där säger det stopp. Och vet han vem som säger stopp? Nej, det vet han inte, för han har inte tron, stackare. Men den som säger stopp åt Bethanisterna, det är allt vår lille käre Jesus själv, det!

—Ja, det är ju nog bra. Men vad tänker herrarna göra med Blekängen?

—Jo, nu ska jag säga det. Blekängen ska bli som ett paradis—

—Tänker herrarna riva och bygga nytt?

—Inte, inte, det blir för dyrt—

—Ja, då säljer jag hellre till stan.

Då spände skomakaren ögonen i honom och höjande sin valkiga hand, sade han med mäktig fast gäll stämma:

—Nu ska han höra sanningen, lilla människa. Står han med oss, så står han med Jesum Christum. Men står han med Bethanisterna, då står han med djävulen.

—Jag står på arbetarnas sida, sade Julius Krok.

—Då står han allra sämst, sade Hagelin, vände och gick.

Äntligen fick ingenjören en stunds vila. Livet, stridiga viljor hade brusat ikring honom, och han var matt och yr och knäsvag. Men han var på samma gång mycket stolt. Och med lugn värdighet trädde han in till sin familj och slog sig ned vid frukostbordet. Han drack sitt kaffe i djupa klunkar.

—Marie, nu kan jag berätta en nyhet. Jag har två bud på Blekängen. Ett från staden och ett från Hagelinarna.

Förvåningen var stor, och ingenjören kunde icke neka sig en triumf.

—Ja, jag tror knappt, att Lagerström skulle ha skött saken bättre.

Fröken Agnes frågade, vem som givit högsta budet. Det var en förarglig fråga. Ingenjören talade om vissa villkor, alternativ—

—Ja, men hur mycket bjuder de?

—Det är tills vidare en hemlighet.

—För pappa också? frågade fröken Agnes. Och sedan hon givit ifrån sig denna lilla elakhet, gick hon upp till Aposteln. Ingenjören drog en lättnadens suck.

—Ja, kära Marie, och så är det en sak till. Jag har Backarna och Åstorp på hand.

—Herre gud, Julius! Det är väl inte ditt allvar det där—

—Det där?

—Ja kära, bli inte ond. Jag trodde ju—jag trodde ju, att det bara var någonting sånt där, som du gick och tänkte på—

—Bara! sade Julius Krok och reste sig. Bara!

Framgången gav icke idel sötma. Men Julius Krok var ohjälpligt driven in i handlingens virvel. Nålstygnen kändes icke längre på samma sätt. Gudilov!

Han beställde skjuts, han skulle fara ut till Björkenäs och göra slag i saken. Han hann icke längre än till Blekängsbron. Där mötte han brukspatron, som jämrade över det dåliga föret. Allting skedde på kommando denna dag, på högre befallning. Sextio år hade ingenjören vandrat osedd och osökt genom livet. Nu strömmade människorna till honom som bien till sin kupa.

—Det är just ingenjörn, jag söker. Jo, jag har talat med min hustru om Backarna. Men det är omöjligt—

—Jaså, sade Krok. Och till kusken: Då vänder vi—

Alldeles som häradshövdingen nyss började nu brukspatronen väsnas:

—Vänta lite! Ptro! Jag måste förklara. Saken är den, att Vickberg disponerar över Backarna under sin livstid. Det är alltså till honom ingenjörn först bör vända sig—

—Jag skall så göra, sade Julius Krok. Han hälsade majestätiskt och körde hem. Ty det var middagsdags.

Men av allt besynnerligt, som skulle tima denna dag, återstod dock det besynnerligaste. Det var en mycket sorglig händelse, som berövade tvenne människor liv och välfärd. Men det var på samma gång en fingervisning, ett tydligt tecken, att Försynen intresserade sig för "projektet Backarna".

Julius Krok åt sin middag, tog sin middagslur, och när han vaknade kom Lisen in med kaffet och Nyheterna.

Under Senaste nyheter och med fet stil:

Sedelförfalskning. Förfalskaren angiver sig själv. Utprånglaren häktas.

Till kassan i härvarande Sparbank inlämnades i dag på förmiddagen en synnerligen dåligt eftergjord hundrakronssedel. Saken anmäldes genast för polisen, som efter ett ovanligt raskt utfört arbete lyckades upptäcka såväl förfalskaren som utprånglaren. Efter vad man meddelar oss just som tidningen går i press, har sedeln i går afton utprånglats på krogen Tre Remmare av f.d. betjänten Edvin Johnsson. Förfalskningen har utförts av Johnssons kamrat, f.d. hovmästaren Vickberg. Både Johnsson och Vickberg ha varit anställda hos framlidne baron Roger Bernhusen de Sars på Rogershus. De senaste åren ha de varit bosatta på Backarna, där Vickberg en längre tid tycks ha bedrivit sin snygga hantering. Johnsson är en ökänd drinkare och poliskund. I dag vid middagstiden inställde sig Vickberg självmant hos polisen. Han medförde ett helt lager av sitt "fabrikat". Huruvida flera sedlar utprånglats kan ännu ej med visshet avgöras. Men det förefaller föga troligt, då samtliga de sekvestrerade papperna äro synnerligen dåligt utförda. Det tycks, som skulle Johnsson ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillägnat sig sedeln.

När Julius Krok läst detta en gång och två gånger och tre gånger, vände han sig om i soffan och låg ganska stilla hållande händerna för ansiktet. Därpå stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade tidningen framför henne, pekade och viskade:

—Det är nästan hemskt. Läs. Det är nästan hemskt.

—Å herre Gud, jämrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snälle herr Vickberg!

—Ja, sade ingenjörn och stirrade framför sig. Och tänk! Nu är Backarna fria! Det är nästan hemskt.

* * * * *

Rättegången mot f.d. hovmästaren Vickberg drog ut på tiden. Domen föll icke förrän i början av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars rannsakningsfängelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och död. Vickberg försvarades av den store häradshövdingen. Han framhöll, att det här icke kunde vara tal om förfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig bemärkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne, ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda på ett så klumpigt sätt, att en utprångling bleve omöjlig. Och något försök i den vägen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson fått nys om sin kamrats tidsfördriv och i ett anfall av ursinnigt spritbegär hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan gammalt känd för sin redbarhet och oförvitliga vandel. Häradshövdingen berättade utförligt om den anklagades Rogershustid och försummade icke att infläta några pikanta anekdoter om gamle baron—till herrar domares förnöjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillät sig rent av att avbryta sin försvarare mitt i en läckert kryddad historia. En viss misstämning uppstod men skingrades av häradshövdingens godmodighet. Och efter åtta sessioner frikändes herr Vickberg.

Allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget. Men häradshövdingen tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av försvarsadvokat eller stadsfullmäktiges ordförande utan som äldre kamrat och vän. Och domen överklagades icke.

Häradshövdingen krävde icke ett öre i ersättning för sitt arbete. Vickberg överlämnade emellertid ett beedigat testamente till Björners förmån. Hans besparingar uppgingo till över tjugu tusen kronor.

Julius Krok och hela staden följde rättegången under oerhörd spänning. När Nyheternas extrablad bragte underrättelsen om frikännandet, brast han i gråt. Glädjetårar. Det hade varit en tungsam vår för Julius Krok. Han hade fört process mot sig själv. Och nu kunde även han frikänna och frikännas. Han hade icke glatt sig åt en medmänniskas olycka. Nej. Och det skulle aldrig ha varit någon välsignelse med att få Backarna på det sättet. Så vinnes ej ett stort syfte.

Nu ställde sig saken helt annorlunda. Vickberg skulle troligen icke vilja återvända till Backarna. Målet skulle vinnas lika hastigt, men på ett hyggligt och angenämt sätt.

Två dagar före midsommar kom Abraham hem, återigen endast för en vecka. Ingenjörn var icke riktigt nöjd med hans utseende. Han hade skjutit upp, och han började få mustascher som en hel karl. Men han såg en smula tungsint ut.

—Vad är det, Abraham? Tycker du, att mamma har magrat?

—Ja. Och det är förfärligt, vad hon hostar.

—Jo. Jo visst är det det. Men hon vill ju inte sköta sig. Hon vill inte resa bort. Båda jag och Elis ha bett henne. Men det är omöjligt. Hon har sitt huvud för sig.—

Men vet du vad? I morgon ska du och jag ta och åka ut till Björkenäs. Du ska ju dit nästa sommar, och då är det så gott, att bekantskapen stiftas ju förr desto hellre. Vill du?

—Ja, svarade Abraham.

Följande morgon spändes "magasinshästarna" för morfars gamla droska. Den såg icke alldeles ny ut, men hur som helst så var det i alla fall ett privatekipage. Abraham körde. Lille ingenjören var glittrande glad till en början. Men när han väl stuvat in sig i den gamla mögelluktande droskan, blev han ängslig. Han tänkte tala med hennes nåd om Backarna, och han hade obehagliga förkänslor.

I början av Björkenäsvägen såg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som spindlade fram efter vägkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor portfölj och han skulle också till Björkenäs. Han fick plats bredvid ingenjören.

—Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på fotsacken. Det var ju i alla fall bra—riktigt bra i alla fall—

—Ja, sade Vickberg.

Efter en stund började ingenjören på nytt, så försiktigt:

—Vad—vad tänker herr Vickberg nu ta sig till?

Vickberg svarade icke på en lång stund. Ingenjören blev förskräckt över sin taktlöshet. Han började redan formulera en fumlig avledare och ursäkt, då Vickberg plötsligt vände sig emot honom, såg honom allvarligt in i ögonen och sade:

—Ingenjören vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg.

—Å, varför det då, varför det då? mumlade Krok, som satt och tänkte på Backarna. Vad tänker herr Vickberg göra?

—För närvarande, återtog herr Vickberg och smålog vänligt, mycket vänligt och en liten smula sarkastiskt. För närvarande tänker jag överlämna den här portföljen till fru Hyltenius. Det är en del minnen, som baronen och kammarherren hade den nåden att överlämna i min vård. Nu har jag förverkat detta förtroende och gjort mig ovärdig—

—Å nej då, herr Vickberg! När rätten frikände—

Men herr Vickberg sade:

—I det här målet är det inte rätten, som dömer—

Och färden fortsattes under tystnad. I början av herrgårdsallén steg Vickberg ur och tackade för skjutsen. Han ville icke åka upp på gårdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade—

Två svarta newfoundlandshundar mötte på gårdsplanen och viftade med sina stora, plymformade svansar. Två vita vinthundar kastade sig i ett språng utför stentrappan. Ingenjörn var rädd för hundar och blev sittande i vagnen. En flicka i svart med vitt förkläde och vit mössa kom ut och öppnade vagnsdörren. Det var Evelin, Apostelns.

Ännu en kvinnogestalt skymtade i porten. När ingenjörn fick se henne blev han blodröd och slet sin stackars lock. Han kom äntligen ihåg löftet, det högtidliga löftet.

Men Abraham sprang uppför trappan och tog Elsa i famn.

Herrarna fördes in i salongen. Björkenäs är känt för sina låga rum. Abraham måste buga sig i dörrarna. Lille ingenjörn såg ut som en stor karl. Brukspatronen tog emot. Han hade sina söner hemma under skollovet och gick följaktligen ordentligt klädd. Men han såg mer än vanligt otymplig ut i de små rummen.

Herrarna utbytte några ord, gnuggade händerna och snöto sig. Abraham längtade ut.

Äntligen kom hennes nåd. Hon skakade hand med ingenjören. Nickade åt Abraham.

—Jaså, det är vår elev. Å, en sån lång pojke. Tänka sig, att mina pojkar också ska bli sådana där kaxar på långa ben. Ja, jag ber om ursäkt, men jag väljer aldrig mina ord, när min man är närvarande. Det är hans skyldighet.

Ingenjören smålog av artighet. Abraham rodnade och rynkade pannan. Fru Hyltenius tog plats med en viss självsvåldig frihet. Hon såg Abrahams rynkade panna och förundrade sig. Å, herre Gud ja, vad unga människor äro lättstötta.

—Och ingenjörn tänker köpa Backarna av oss? Ja, gärna för mig, om Vickberg ger sitt samtycke. Priset får Björner bestämma. Men inte för lågt, om jag får be.

—Det är för en filantropisk—började ingenjören.

—Ja, men jag hör inte till de filantropiska damerna. Varför sätter sig inte den där unge mannen?

—Därför att han inte vill, sade Abraham och skrattade. Jag kan inte sitta stilla, för jag har min fästmö här på gården.

—Nej, du store! Vem är det?

—Ers nåds syflicka, svarade Abraham med betoning på alla tre orden.

—Ja, men vilken? Det är väl aldrig den religiösa. D.v.s. religiösa är de båda två. Men den som är värst? Ja, rynka nu inte pannan, min unge herre. Jaså, är det Elsa? Nå, det var väl. Då ska vi genast ordna förlovningskabinettet—vi ha ett särskilt rum för sådana ändamål—

—Gör er inte besvär. Jag går hellre ut i flygeln.

Abraham gick. Fru Hyltenius blev utkallad för att tala med Vickberg. Ingenjören vandrade runt ikring brukspatronen och demonstrerade sina planer. Och det blev afton.

När herrarna redan stodo färdiga för avresan, kom hennes nåd ut i tamburen och sade:

—Hör nu, unge elev, vill ni tillåta en närgången fråga? Är ni religiös, mycket religiös? Jaså, inte det. Ja, då bör ni i tid endera omvända er själv eller också er fästmö. Två galna eller två kloka men inte en av vardera sorten. Det är en syndig människas råd, men det är gott. Men snälle ingenjörn, var har pojken fått sina rynkade ögonbryn ifrån? Ni som är så mild—

Abraham körde. Ingenjörn sov. När de svängde förbi Backarna, ropade Abraham:

—Nej, titta, pappa. Där står herr Vickberg i salsfönstret. Det ser ut som om han vinkade åt oss.

—Vinkar han? Ptro! Stanna. Han kanske vill tala med mig.

Ingenjören tumlade yrvaken ur vagnen och halvsprang fram mot byggnaden. Abraham såg honom stanna utanför fönstret, han såg honom böja sig ned liksom för att bättre kunna se in.

Och plötsligt föll lille ingenjörn och blev liggande.

Abraham snurrade tömmarna kring björken och sprang. Men när han kom fram hade ingenjörn redan rest sig på knä. Fönsterrutan var krossad och Vickbergs hand stack ut genom hålet.

—Vad i Herrans namn är det, Vickberg? skrek Abraham.

Herr Vickberg rörde sig långsamt av och an. Men han kunde icke svara. Han hade en snara om halsen och snaran var fästad i gardinstången.

Far och son förde herr Vickberg till sjukstugan. Upplivningsförsöken blevo utan resultat.

* * * * *

Den sista juli, som var fru Maries födelsedag, hade ingenjören ett långt samtal med sin hustru. De började att tala om hennes hälsa. Men alla samtal slutade nu för tiden med Backarna. Underhandlingar fördes med staden beträffande försäljningen av Blekängen. Något beslut kunde emellertid icke väntas före jul. Och under tiden förde Lagerström underhandlingar med Hagelinarna. Det visste fru Marie, men det visste icke ingenjören.

Så länge dessa skärmytslingar på två fronter fördes, avhöll fru Marie sig från att kritisera projektet Backarna. Var dag har nog av sin plåga. Men oron för Abrahams framtid kunde icke skjutas undan.

Först och främst hans fästmö. Hon bodde nu hos Louise, och hon var söt och snäll. Men det fanns någonting hysteriskt och överspänt hos flickan, som oroade fru Marie. Hon råkade i ångest och sorg och grät av medlidande över allting, över prostituerade kvinnors elände och över tuppar, som ska slaktas och över allting. Två gånger i veckan gick hon i bönhuset, där Benjamin Hagelin for fram som en stormvind bland kvinnorna.

Det var det. Och så var det Abrahams plats. Kunde det verkligen vara någon framtid att binda sig vid Backarna?

—Han blir inte bunden. Han kan gå när han vill.

—Å, han är nog lika envis som du, smålog fru Marie och suckade. Och så är det det, Julius—Kan det verkligen vara bra att stanna ett helt år på Björkenäs?

—Varför inte?

—Ja, herre Gud, du vet ju, att jag säger inte gärna något ont. Men när det nu är fråga om Abraham. Och för allt det, som berättas om fru Hyltenius—

—Marie, sade Julius Krok, och den lille mannen, som växt flera tum under de sista månaderna, tog nu på sig sin värdigaste min. Marie, jag vill inte veta av några Apostelshistorier. Dessutom är Abraham allvarlig nog och så fästad vid sin flicka—

—Ja—ja—ja—, suckade fru Marie. Bara nu inte Backarna kommer att förstöra hans framtid—

—Man ska inte alltid tänka på sin framtid, klippte ingenjören av. Han talade kort och häftigt och det fanns en ond, nästan lömsk glimt i blicken. Men det märkte icke fru Marie, där hon satt med nål och garn och stramalj.

—Det var besynnerligt—ska man inte det?

—Nej, fortsatte ingenjören. Se bara på mig. Det är inte alltid, det slår väl ut—

Då måste fru Marie skratta.

—Nej, käre, käre Julius, när tänkte du på din framtid?

Svaret kom kort, förberett—som om det hade varit färdigt många, många år och nu äntligen måste fram.

—När jag trädde i förbindelse med huset Broms.

Fru Marie såg inte upp och nålen fortsatte oavbrutet sin bana fram och tillbaka genom stramaljen. Men Julius Krok kröp ihop och blundade och höll andan.

Slutligen sade fru Marie:

—Säg, Julius—har du aldrig tyckt om mig?

I detsamma reste hon sig hastigt och kastade ifrån sig arbetet.

—Nej, det är ju barnsligheter. Du behöver inte svara.

Hon gick ut ur rummet. Och det var första gången fru Marie kastade sin nål, sitt garn och sin stramalj på golvet.

I mitten av september insjuknade fru Marie i lungkatarr men tillfrisknade efter ett par veckor. I medio av december sjuknade hon på nytt. Redan första sängdagen lät hon kalla till sig Abraham Björner. Han satte upp hennes testamente.

När Aposteln hörde talas om ett testamente blev han ifrån sig av oro. Han hängde sin svärfar i rocken.

—Om svärfar ruinerar oss, så lovar jag—Svärfar är ju besatt av en fix idé, svärfar är ju sinnessjuk. Jag ska låta sätta svärfar under förmyndare.

På nionde dygnet övergick lungkatarren till akut lunginflammation. Abraham eftertelegraferades.

Barnen voro samlade i sängkammaren. Julius Krok stod på knä i sin säng och stödde den sjuka med kuddar. Fru Marie lät Abraham taga fram testamentet ur byrålådan.

—Jag har gett pappa allt, vad jag äger, sade hon. Jag tror inte, att någon av er, barn, har någonting däremot. Men jag vill, att ni ska teckna på, att ni godtager testamentet. Paulus skall också teckna på. Det blir kanske svårt för dig, Louise. Men det är så skönt att veta, att det inte blir bråk efter en—

Louise skrev under och gick ut efter lektorn. Agnes skrev under, Abraham skrev under. Det blev tyst och stilla. Ingenjören viskade i hennes öra. Hon skakade på huvudet.

Efter en stund sade hon:

—Stackars lilla Louise.

Abraham gjorde en rörelse. I detsamma öppnades dörren, och lektor Holmin steg in. Han var vit. Några ögonblick sökte han efter papperet med blicken. Han gick hastigt fram till byrån och skrev sitt namn. Utan att se på den sjuka och utan att säga ett ord gick han ut.

Julius Krok vakade den natten hos sin hustru. Han låg på knä vid bädden och rörde sig icke. Hostanfallen kommo tätt men blevo allt svagare. Sjuksköterskan och doktor Roth alternerade i vården.

Klockan två satte sig fru Marie upp i sängen. Då hon såg doktorn framför sig, sade hon:

—Nu skall ni gå.

Hon böjde sig fram och tog mannens huvud mellan sina händer.

—Du får inte tro, att jag någonsin missaktat dig, sade hon. Jag har alltid trott dig om stort. Men jag ville skona dig från det dagliga släpet. Därför fick Lagerström sköta affärerna. Det skall du nu veta innan jag dör.

Julius Krok sade:

—Kära lilla Marie, du är inte så sjuk, som du tror. Tänk! Nu ser du ut som en ung flicka.

—Tänk! upprepade hon. Och hon såg sig småleende omkring som om hon hade sökt en spegel. Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra.

Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första dödsfrossan. Han försökte resa sitt huvud, men hon tryckte hans huvud ned mot täcket. Hon kände, att hostan lurade i bröstet, hon var rädd, att någon skulle störa dem.

—Nej, du får inte tala, sade hon. Det är bara jag, som får tala. Jag vet tillräckligt. Jag vet, att jag har älskat dig över allting. Det är mig nog.

Efter en stund sade hon:

—Giv mig en kyss.

Men då skallrade hennes tänder. Och när han lyfte huvudet såg han, att hon grinade emot honom med överläppen pressad upp mot näsan.

—Varför gör du så? frågade Julius Krok.

Sjuksköterskan, som smugit sig in, tog den döda i famn och lade henne bland kuddarna. Ansiktet återtog en leende och lycklig min.

JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM

Abraham Björner gjorde bouppteckningen efter fru Marie och lyckades åstadkomma ett vackert netto på över niohundratusen kronor. Blekängsfastigheterna upptogos till sexhundratusen.

Julius Krok var således så gott som millionär, det hade han svart på vitt på. Och det var lugnande. "Projektet Backarnas" framtid kunde anses tryggad, om det också måste anstå några månader med planens realiserande. Ty i trots av millionen var det ont om kontanter. Arvsskatten var dryg, och underhandlingarna med staden hade strandat. Drätselkammaren hade tillstyrkt köp till ett pris av fyrahundratusen. Det var oblygt. Ingenjörn tog tillbaka sitt anbud. Numera sålde han icke under femhundratusen.

Julius Krok hade förlorat något av sin ödmjukhet. Han hade blivit en rik man. Han var icke längre ett inhyseshjon hos sin hustru. Lagerström, tyrannen, hade begärt sitt avsked. Det var det sista bandet, som föll. Lagerström fick en gratifikation på tiotusen kronor och skildes i frid från sin husbonde.

—Nu ryker han, sade Lagerström. Men han sade det helt tyst, då han stod i tamburen med hatten i hand och gjorde en sista, trygg och sävlig avskedsbugning. Och den ende, som hörde de profetiska orden, var Lagerström. Och Lagerström var en klok och diskret karl, som aldrig skvallrade.

Gusten Sörman blev förste man på kontoret. Då förstod hela staden, att huset Broms & Krok sett sina bästa dagar. Aposteln råkade i raseri. Han skrev tre artiklar för Nyheterna. I den första talade han om en mordbrand, vars upphovsman fortfarande gick lös på stadens gator. I artikeln numro två talade han i allmänna ordalag om edens, särskilt vittnesedens betydelse och framvisade det förkastliga i att skaffa brottsliga vänner ett alibi. Tredje artikeln blev aldrig tryckt. Faktorn gick med manuskriptet till stadsfiskaln och frågade om det var åtalbart. Och det var åtalbart.

De båda artiklarna hade emellertid en förfärlig verkan på Liter-Pelle. Han rymde från fattigvården, strövade omkring i skogarna och kom ända upp till Rogershus. Därifrån fördes han med länsmansskjuts till staden. Men på Blekängsbron fick han ett slaganfall eller låtsades få. Länsman höll framför Tre Remmare och skickade drängen efter något starkt. När drängen kom ut igen, låg länsman och sprattlade i snön och Liter-Pelle var försvunnen.

En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles dödsbädd. Fru Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhärtighet tagit sig an sin frånskilde make, givit honom mat och husrum och förljuvat hans sista dagar medelst allehanda spritvaror.

—Och vad har jag fått för tack, doktorn? Han har slagit sönder mina möbler. Och kära doktorn, jag har varit så altererad, så jag har tätt droppar var halvtimme. För än har han ropat på Bromsen och än på tvillingarna. Och så han har slagits med råttkungen, stackarn! Och sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig, uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, så han får väl stanna, tills det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände—

Liter-Pelle själv hade tydligen gjort upp sin räkning och var lugn.

—Nu ska ni inte komma fler, sade han till doktorn. Gå sin väg, prästafar, jag har sagt sanningen.

—Det är inte prästen, det är doktorn.

—Skit detsamma. Jag har sagt sanningen, eftersom de tussa råttkungen på mig. Men vasgo häkta mig, Lönrot lilla. Det är så slut, så jag liker inte brännvin mera. Gå din väg—

Och Elis Eberhard, som icke trodde på någon timlig eller evig sanning med undantag av förintelsens sanning, Elis Eberhard gick.

Men i Blekängskvarteren spreds det ryktet, att Liter-Pelle bekant på dödsbädden. Han skulle till och med i vittnens närvaro ha undertecknat en bekännelseskrift. Och efteråt skulle Gusten Sörman ha tillkallat doktorn för att få bevis på, att Pettersson varit vid sina sinnens fulla bruk. Men om han bekänt i brand-saken eller mord-saken eller i någon av sina andra många "saker", därom voro meningarna delade.

Från Blekängen gick ryktet över hela staden.

Ingenjören ensam förskonades för alla rykten. Han gick aldrig ut, aldrig till källaren, aldrig till kontoret, aldrig till skogen. Han trivdes så gott i sitt hem, i sitt rum. Agnes och Lisen skötte de husliga sysslorna varligt och tyst, talade viskande, ty det var sorgeår. Även Julius Krok sörjde men med en gammal mans lugn. En tankspridd, smågnolande sorg, ett sällskap i ensamheten.

Fru Maries porträtt stod framför honom på skrivbordet. Ibland nickade han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning, som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och stramalj.

Ingenjören snodde sin lock, kastade då och då ned några siffror på skrivbordsplånet, sålde och köpte, alltid med förtjänst. Det var en lugn och angenäm sysselsättning. Någon gång kunde det hända, att han såg Backarnas krossade fönsterruta och herr Vickbergs framsträckta hand. Då visste han, att skymningen var nära, tid att tända ljus.

Ibland kom Louise ned för att spela ett parti bräde. Det var också lugnt och angenämt. Men Louise var icke riktigt kry. Ofta nog måste hon avbryta partiet. Och det var förargligt.

Ibland kom fröken Agnes, satte sig stilla och tyst mitt framför sin far och betraktade honom med medlidsamma blickar. När lille ingenjören vridit sig några varv runt i stolen, öppnade hon äntligen sin mun och sade:

—Kära pappa, de kommer alldeles säkert att lura pappa. Endera staden eller arbetarna eller Hyltenius eller Hagelinarna. Alldeles säkert.

—Jag tror inte det, sade ingenjören.

—Jo, pappa, Paulus säger—

Men då sprang ingenjören upp och gjorde en djup och sned bugning, som var ett avskedstecken.

—Om Paulus vill mig någonting, så får han vara god och säga det själv.

Lektor Holmin undvek sin svärfar. Den ödesdigra dag, då Louise tvingat honom att godkänna fru Maries testamente, hade varit alltför svår för Aposteln. Han kände, att ett samtal med svärfadern måste sluta illa. Han föredrog att bida sin tid. Men han förblev ingalunda overksam. Tillsamman med byggmästar Larsson gjorde han en omvärdering av Blekängen. De båda herrarna funno, att staden skulle kunna betala fyrahundrafemtio à femhundra tusen under förutsättning att av säljaren stipulerade villkor beträffandes gas, vattenledning och avlopp för Backarna bortföllo.

Han talade med Abraham Björner och lyckades åstadkomma ett uppskov med försäljningen av Backarna.

Han tvingade doktor Roth att underteckna ett vittnesmål, enligt vilket bemälde Roth påstod sig hava hört framlidne betjänten Edvin Johnsson vidgå det han hade gjort sig saker till mened i fråga om Petterssons alibi.

—Karn är ju död, sade Jublet och skrev under. Aposteln stoppade papperet i plånboken.

—Johnsson är död, ja. Men det finns andra, som likaledes beedigat Pettersson alibi.

—Bror är en skurk, en komplett fähund!

—Nej, det är jag inte. Men du! Du förleder minderåriga flickor—

—Lögn! skrek Jublet och svängde sin handduk kring Apostelns kinder. Jag har kysst en tös på mun, på Blekängsgatan. Det är allt. Men bror tar med berått mod livet av sin hustru. Jag har befallt diet, sträng diet. Hör sen! Och bror tvingar i henne ärter och fläsk.

—Det är gott och hälsosamt, invände Aposteln. För den som har ett rent samvete—

—För den som har magsår, är det värre än arsenik, skrek Jublet. Jag ska ta mig fan låta häkta bror, härnäst det osar fläsk.

Men Aposteln sade:

—Vad jag kan äta, det kan också min hustru äta. Jag hade ett gott föräldrahem, och där fick jag lära att icke rata enkel husmanskost. Men din far var en rabulist, som satte eld på stan—

Sålunda verkade Aposteln outtröttlig, tagande vård om arvet efter fru Marie, som i tidens fullbordan skulle bli arv efter Julius Krok och då först råka i säkra händer. På alla håll reste han hinder för svärfaderns förstörelselusta. Med fina, starka trådar band han alla dem, som borde bindas. Björner med kontanter, Larsson med löften, Jublet med skräck. För Gusten Sörman hade han, ifall så skulle behövas, den där lilla menedshistorien i beredskap. Återstod endast Hagelinarna, Benjamin Hagelin. Visserligen skulle väl några väl och lagom klart formulerade artiklar om Tre Remmaremordet göra kraftig verkan. Men det var farligt att draga i den tåten.

Fru Maries död och Lagerströms fall var ett hårt slag för Hagelinarna. Ty det var dem motbjudande att behöva återupptaga förhandlingarna med den lille syndaren, ingenjören. Men de ville icke uppgiva hoppet att bliva herrar över Blekängen, där en stor del av de troende hade sin hemvist. Och om ingenjören icke var lika gudfruktig som Lagerström, så var han kanske å andra sidan heller icke lika knivig—

Alltså gjorde skomakaren våld på sina känslor, spottade i förstugan och ringde på dörren.

—Ja, se nu är en här igen, lilla snälla ingenjörn. Han ska väl vara som lite mjukare nu, sen stan burit sig så skamligt åt. Ja, sa' jag inte det? Med Bethanister ska en aldrig göra affärer, för där står Han på lur, Han själver. Nej, ta nu reson och sälj till oss. Se, vi kan inte lura folk, för hur skulle det då gå? Vi stackare ha ju bara Gud att hålla oss till. Han är så sträng, så sträng, så sträng—

—Vad bjuder herrarna? frågade ingenjören.

—Bjuder? Ja, se det är allt efter som. Det är inte med oss som med Bethanisterna, som har en byggmästare och bankdirektör som äldste. För se vi ha avsvurit mammon. Men inte blir det något bråk med priset. Bara vi få köpa så smått, så smått—

—Ja, sade ingenjören. Det kan jag möjligen vara med om, ifall jag redan i år kan få minst hundratusen disponibla. Herrarna får betala efter bouppteckningsvärdet. Det är naturligtvis som vanligt satt ganska lågt—

—Inte när häradshövdingen gjort bouppteckningen.

—Se själv, sade ingenjören och räckte honom en förteckning över Blekängens fastigheter. Skomakaren snöt sig, tog papperet mellan fingerspetsarna och höll det på en alns avstånd från de rinnande ögonen.

—Ja, nog sir jag siffror. Men nu ska jag säga, som det är. En fattig skomakare, som har sitt lilla geschäft di kallar, och ellers lever i förtrolighet med sin Gud, inte kan han förstå sig på husaffärer.

—Ja, då ska herrn ta mig tusan inte heller göra några husaffärer! Julius Krok röck till sig papperet och stoppade i skrivbordslådan. Är det annars något?

Skomakaren slöt ögonen som en andäktigt bedjande, han lade det oformligt stora huvudet på sned och strök sig över hjässan.

—Jo, nog är det det. Vi skulle så gärna hjälpa ingenjörn och vara med på ett hörn däruppe på Backarna.

—Såå? Julius Krok blev intresserad. Av Backarnas blivande invånare voro minst hälften Hagelinare. Det var således ett betydelsefullt uppslag.

—Ja, se där det görs något gott, där vill vi ju gärna vara med. Men först skulle vi väl höra lite om priset—

Då slog ingenjören linjalen i bordet.

—Hör nu, Hagelin, han ska inte tro, att han sitter bak disken och lurar bönder.

—Nej, det förstås. Se, jag ska säga, hur det är. Inte har en fattig skomakare kunskap och talförmåga. Men se bror Benjamin—

—Honom vill jag inte ha att göra med.

—Nää, nä. Ja, jag får väl si att komma igen då. Adjö, adjö, lilla ingenjörn.

Ingenjören skakade obehaget av sig. Han gick upp till Louise och satte sig på sängkanten.

—Hur är det med dig nu? Har du feber? Du har väl inte ätit något?

—Nej då, nej då. Jag bara dricker. Och ligger. Å, vet du, jag tycker det är så skönt att ligga. Jag tänker på morfar, som gick och gick i hela sitt liv. Det var allt synd, att han inte fick ligga något, innan han dog. För det är bra skönt.

—Morfar dog på sin post, sade Julius Krok utan att mena någonting därmed. Nå, vem ger fåglarna mat?

—Det gör Evelin. Hon har blivit så tyst och snäll, sen hon kom från Björkenäs. För resten håller hon sig mest i köket. Jag tror att Elsa Sörman brukar vara hos henne. De sjunger psalmer. Och det låter ganska vackert hit in.

—Och vet du vad, pappa? Hon vände bort huvudet och rodnade:

—Vad då?

—Jo, Paulus är så snäll mot mig. Han kan sitta hos mig långa stunder och prata om allt möjligt. Men ingenting sorgligt. Och varken sedligt eller osedligt, smålog hon. Jag tror aldrig han varit så snäll som nu—

—Det var ju bra, det var ju bra, mumlade ingenjören.

Han röjde av nattduksbordet och lade ut en patience, Louise hjälpte till. Och den ena patiencen efter den andra klarade sig och gick ut som ett rinnande vatten. Och lille Julius Krok blev glad och sade:

—Titta bara. Allting går nu för tiden. Det är som om oturen vore bruten—

I detsamma kom jungfru Lisen.

—Jo, ingenjörn, nu är skomakarn här igen.

—Se, se! sade ingenjören. Det är nästan hemskt.

I tamburen stod skomakaren.

—Ja, nu är det allt klappat och klart, snälla lilla ingenjörn. Och nog ska vi komma om sams om priset alltid. Om vi bara får vara med på Backarna. Och det kan ju inte vara annat än en fördel för ingenjörn. Men nu är saken så här, att vi ska börja med att köpa Tre Remmare.

—Jaa, sade Krok, det går ju för sig. Jag har sagt upp hyreskontraktet till första oktober.

—Ja, ja, det blir nog bra. Benjamin och madammen är ju gamla vänner—

—Va befalls? Ni tänker väl inte behålla krogen?

—Hursa? Krogen? Nej, var det likt något. Tror han, att vi har samvete—

—Jag bryr mig inte om ert samvete. Jag vill ha klara papper. Var så god och stig in i mitt rum.—Nu vill jag först och främst veta om ni tänker riva eller ej?

—Nog kan väl ingenjörn tänka sig—

—Jag tänker ingenting. Jag vill ha klara papper. Hela den här affären gör jag uteslutande för att få ett slut på Blekängseländet. Jag vill ha en förbindelse—

—Vänta, vänta, bad skomakaren och slog med händerna. Benjamin hade givit honom tydliga föreskrifter beträffande Tre Remmareköpet. Men ingenjören gjorde frågan vidlyftigare än så, och skomakaren rev sig förgäves bak örat.

—Ja se, snälla lilla ingenjören, om han ville tala med Benjamin. Se, han har ett obegripligt klart och redigt huvud. Och han är så god, se. Inte går det på mörksens vägar, inte! För se, hur skulle han kunna göra det? Vart han går, så för han Jesus med sig—

Julius Krok avbröt kort och torrt:

—Jag gör inga affärer med Jesus.

Men inför denna hädelse förlorade skomakaren tålamodet. Faderns, reformatorns ande föll över honom. Han spottade över axeln och gick mot dörren. På tröskeln stannade han, höjde sina händer och profeterade:

—Syndiga, förtorkade skammens lilla skinnstycke! Han är inte god att göra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hålla sig för god att göra affärer med sin Frälsare. Nej tvi!

Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.

* * * * *

Nu vände sig Benjamin Hagelin i egen person till lektor Holmin. De båda herrarna hade tvenne samtal i lektorns matsal. Det första avlöpte lyckligt, och man kom överens på ett ungefär. Det andra samtalet stördes av en obehaglig händelse. Fru Holmin, som låg i hög feber och följaktligen yrade, öppnade sängkammardörren och steg in i salen. Hon var i nattdräkt, och Aposteln, som såg sin hustru stå barbent och bararmad inför en främmande man, förlamades.

—Paulus, sade hon. Du ska inte ha någonting att skaffa med den människan.

—Att du inte skäms—stammade Aposteln.

—Det är en mördare, sade Louise och vände de båda herrarna ryggen.

* * * * *

Abraham Krok fick tvenne brev. Ett från Gusten Sörman, som skrev, att nu måste arbetarna taga saken i egna händer, om det skulle bli något av med "projektet Backarna". Ingenjörn var tydligen för gammal.

Brevet slutade:

"För resten vill jag säga dig, att vill du ha något med av syster min, så ska du komma så fort som möjligt. Annars tar Benjamin Hagelin alltsamman. Han eller fan, sak samma."

Det andra brevet var från Louise och innehöll några suddiga rader.

"Lille-bror ska komma hem nu, för att hjälpa pappa. Jag är ganska sjuk och kan ingenting uträtta.

Din dumma Lova."

III. STRIDEN OM BLEKÄNGEN

1

Abraham kom med morgontåget, ingenjörn och Elis Eberhard voro nere vid station för att möta. Det var en morgon i slutet av mars, solen var morgonklar, vårklar, lyste starkt och avslöjande. Elis Eberhards ulster sken i sömmarna, uppslagen voro snusfläckade och kantslitna. Snusnäsduken vajade tungt och bedrövligt som fanan i ett sorgetåg, och den var dunkelt röd som en smutsig stoppsignal. Jublets haka täcktes av en gråvit stubb, den guppade och skalv som i sinnesrörelse, men en brun liten strimma från mungipan ned i skäggstubben förrådde tuggbussen. Bredvid denna slankiga gestalt utan styrsel och värdighet gjorde ingenjören en vacker figur. Krusflorsstormen och den långa svarta rocken av tjockt kläde ökade alla dimensioner. Ingenjören såg prydlig ut.

Han tog sin son i famn och välkomnade.

—Ecce homo, sade Jublet. Han som skall göra't!

—Vad ska han göra? frågade ingenjören och rynkade pannan. Sent hade han kommit till makten, och han ville icke lämna den ifrån sig i brådrasket. Icke ens till Abraham.

Men Jublet, som behövde ett stöd, tog sin unge vän under armen, hasade framåt i sina galoscher och talade:

—Egentligen är du min son lika mycket som den där lilla tokens. Ty hade icke jag i tid och otid uppmanat honom att sätta en son till världen, så hade din existens vid det här laget varit problematisk. Men jag hade gett mig fan på, att släkten skulle skjuta nya skott och blomstra. Vi Bookar, Krokar och Rothar ha arvsrätt till den här staden. Vi ha levat här i mer än halvtannat sekel. Och det är ett storverk av tålamod, ihärdighet och galenskap. Utbölingarna beundra och förakta oss—

—Det vet jag inte av, sade ingenjören.

—Nej, för du är en okunnig liten narr och till på köpet millionär. Men jag, som läst alla faster Mimmis följetonger åtta gånger framlänges och två baklänges, jag känner människorna. Jag känner utbölingarna. De älska och förakta oss, därför att vi äro gamla och kuriösa och ofarliga. De vill trä upp oss på nålar och sätta oss i glasskåp. Men nu, min Krokus, nu ska det visa sig, att vi skaffat oss en son och en hämnare. Må faster Mimmis ande omsväva dig, min gosse. Det var ett djädrans så duktigt fruntimmer.

—Å, du gamle festtalare, sade Julius Krok och smålog medlidsamt.

I hörnet av Storgatan stod Aposteln och häradshövdingen. Aposteln flaxade oroligt med vingarna och styrde rakt på Abraham.

—Varför har du kommit hem? Du har ju inte slutat din kurs. Vad har du här att göra?

—Hur mår Louise? frågade Abraham.

Men Aposteln, som aldrig svarade på frågor, flaxade vidare. Björner rullade fram och vidrörde Abraham.

—Öh, öh, öh, unge man har vuxit.

—Dig över huvudet, häradshövding. Den dag skall varda kommande, då denne yngling bestiger din och stadens tron, tagande hyllning av allt folket. Men inga mutor! Inga mutor, Abraham Björner!

—Öh—skäms—

* * * * *

Efter middagen, då Jublet slutat profetera och somnat vid sitt urdruckna punschglas, gjorde Julius Krok en sned liten bugning för sin son och smålog och sade:

—Ja, nu behöver du inte sitta hos din gamla pappa längre. Du har väl andra—

Abraham kastade rocken över axlarna och rusade utför trappan, just som han sköt upp ytterporten, tändes Krokens lampor. Och i alla gatans lyktor, en lång fil från öster till väster, slogo lågorna ut som blommor. Abraham gick österut över storåbron, över Karlstorget in på Stenbrogatan. Det var Larssons gata med stora, präktiga hus men glest befolkad. I numro fyra bodde Sörmans.

Hon är naturligtvis inte hemma, tänkte Abraham. Och gumman är döv och hör inte, när jag knackar. Hade varit bättre att gå till bönhuset med detsamma.

Han tog i dörrlåset, som gick upp. Tamburen var kolsvart, men matrummet, som även var Elsas sovrum, upplystes av gatans lyktor.

Därinne tassade fru Sörman av och an. Hon hade synbarligen brått, men Abraham kunde icke få klart för sig, vad hon gjorde. Antagligen städade hon, jämkade på möblerna, dammade. Hennes rygg var krummare än någonsin, huvudet nästan i jämnhöjd med magen. Det såg ut, som om hon hade gått omkring och nosat och vädrat i vinklar och vrår.

Abraham repade eld på en tändsticka och gick fram mot salsdörren. Han trodde, att hon skulle komma emot honom, niga och göra sin fråga? Är det Elsa som önskas?

Men hon lät sig icke störas, tassade av och an, fejade och dammade. Då Abraham steg in i rummet, neg hon hastigt guppande och gav honom en misstänksam sidoblick.

—God afton, skrek han. Va fru Sörman gör fint!

—Brudgummen varder kommande, sade fru Sörman och fortsatte. Av Gustens brev hade Abraham inhämtat tillräckligt för att förstå, hur landet låg. Brudgummen i fråga var icke Abraham Krok utan Jesus.

—Är Gusten hemma? skrek han.

Då stannade gumman.

—Snälla herr Krok, de kommer att slå ihjäl Gusten. När de kunde slå ihjäl Sörman, och han var ändå Guds barn. Jag stod i fönstret var natt, jag. Men Sörman är i himlen, för han förlitade sig på Gud. Men hur ska det gå med Gusten! Å herre Jesus! Nog får herrarna ångra sig! Nog får herrarna ångra sig!

Abraham avbröt:

—Var är Elsa?

—Det säger jag inte, sade fru Sörman och kröp ihop.

—Fru Sörman kan väl säga, om hon är hos Zionisterna eller i Bethania.

—Hu! kved fru Sörman. Bethania—hu, hu, hu, hu—

—Ja tack, då vet jag, sade Abraham.

Han vände tillbaka över bron, gick Storgatan framåt och sneddade över Torget in i Garvarebrunnsgränd. Här vid ingången till Blekängen stod kommissarien Lönrot och instruerade ett par konstaplar. Abraham hälsade.

—Har de gudstjänst i Zionsborg så här dags?

—Alltid, svarade Lönrot. Alla tider på dygnet.

Abraham vandrade in i Blekängens mörker, bestrött med få sjukligt blekröda stjärnor, som sände sitt ljus genom hålen i gamla gardiner. Längst fram i hörnet av Carl Johansgatan blänkte biografens självlysande skylt och de elektriska lågorna framför dagsprogrammet. Och i hörnet av Sofiagatan lyste Tre Remmares lykta som en fyr. Krogdörren, ständigt i rörelse, kastade ljus och skugga över Blekängens historiska stenar, trappan, på vilken J. A. Broms och Sörman stupat.

Redan i början av Oscarsgatan kunde Abraham se Zionsborgs festligt upplysta fönster. Han saktade stegen, strök utefter husraden och stannade ett ögonblick framför ett fönster, framför en trasig röd ros, som prunkade på gardinens gråblåa fält.

Därinnanför hade Elsa stått, naken.

Han böjde sig ned. Den förrädiska rosen avslöjade en fridfull bild, icke särdeles lockande. En gammal man, som läste högt ur bibeln eller ur en postilla. En gammal kvinna, som letade i sina kläder—sannolikt efter någonting levande.

Abraham drog vidare, och vinden, som allt kraftigare svepte ned över Backarna, spände ut hans rock. Oscarsgatan låg stilla och öde. Endast några dämpade fnissningar, viskningar och det klunkande ljudet från buteljer, som tömmas, förrådde att portgångar och bakgårdar voro befolkade. Ur tvärgatan kommo skuggor, små och snabba som insekter. Abraham stannade i gathörnet och lät en större skugga glida förbi, en stor läderlapp, som med fladdrande vingar seglade mot vinden.

Aposteln på jakt, tänkte Abraham. Nu springa pojkarna snällt.

Han ökade själv takten. Portgångarnas tissel försvunno i sorlet från det lysande huset, sorl av sång, som blandades med rop och buller från Tre Remmare. Blekängsgatan var full med folk, biografpublik, krogpublik och en och annan zionist, som sökte sin borg eller lämnade. Körbanan var som alltid vår och höst bottenlös, och man trängdes på trottoaren. Gatpojkar hängde som klungor av bin vid Zionsborgs fönsterbleck.

Det var ett ståtligt hus, storvulet byggt, raklinjigt som en lada men med torn och tinnar i fasadens båda hörn. Nytt, ljusblått, ännu obefläckat eller så gott som obefläckat, ännu ångande, doftande av färskt murbruk. Och ur dess stora, dimmiga fönster strömmade gasljuset ut över Blekängsgatans sotiga snötuvor och mörka pölar.

Men på en liten ö mitt i gatuvattnet stod madam Anderssons förstfödde son, smeden. Han hade druckit på krogen och nu skulle han gå till Zion. Men vattnet förskräckte honom. Och för att ingiva sig mod brummade han om och om igen de första orden i en psalm:

"Jag går mot döden, vart jag går, min väg må vara banad eller svår—"

—Andersson ska inte stå här som ett spektakel. Gå hem med sig.

—Inte, sade smeden. Då får jag däng.

Abraham gick uppför trappan, genom en försal full med gummor och andra orkeslösa. Stora salen var överfylld. Redan för att komma över tröskeln måste han armbåga sig fram. Luften var förskämd. Gaslågorna bildade strålkransar som i dimma. En dimma av fukt, av svett, av tårar. Zionisterna gräto.

Framme på estraden stod Benjamin Hagelin och bredvid honom ett fett fruntimmer i svart sidenklänning. Det var fru Larsson, hustru till Bethaniaförsamlingens äldste, byggmästaren och bankdirektören. Och därför gräto zionisterna av glädje. Ty en större, mer betydelsefull, mer underbar erövring hade Benjamin Hagelin aldrig gjort. Och sällan hade Satans välde på jorden fått en sådan törn.

Abraham hörde icke vad som sades på tribunen. Men han såg hur Benjamin Hagelin gav den nya systern broderskyssen. Den stora, feta kvinnan sviktade och föll på knä. Och Benjamin Hagelin föll också på knä. Efter en stund framträdde tre starka män, slogo armarna kring fru Larsson och buro bort henne.

Väl en femtedel av församlingen lämnade salen. Aftonens stora händelse var över och den långa rad av stora och små syndare och synderskor, som nu vandrade över estraden, intresserade mindre. Endast då Evelin och Gula Rosen omfamnades och kysstes gick det åter en stor fläkt genom salens dimma och dunst. Ty det var känt, att de båda kvinnorna levat i bitter fiendskap.—

Efter Evelin kom Elsa Sörman.

Hon såg ut som ett litet barn, förskrämd, skälvande av kvävd gråt. Predikanten öppnade sin famn.

Abraham snurrade runt om, boxade sig fram till dörren. Han var rädd att höra någonting och höll för öronen. I försalen bland de orkeslösa stötte han på Gusten, som var blek och grinade illa.

—Jaha, jaha, sade Gusten och svalde. Du kommer så dags. Va' ska en nu göra?

Abraham skakade på huvudet.

—Jag får väl tala—tala med henne—

I detsamma hörde han en dov, mullrande, grötig kvinnoröst.

—Det är hon, sade Gusten och grinade.

Och rösten sade:

—Jag har levat i synd, jag har brunnit i köttets begärelse, jag har levat utan Gud—

—Nu springer jag, sade Abraham. Men när han kom ut på gatan, stannade han, svepte rocken ikring sig och satte sig på Zionsborgs trappa. Gusten Sörman ställde sig framför honom och gestikulerade. Han var blek och mager med blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En blåsvart skiftande halsduk pöste och glänste som krävan på en kroppertduva, och i halsduken glittrade faster Mimmis nål.

—Ja, du ser, hur det är. Mor t.ex. Hon har aldrig haft något starkt huvud och fars olycka knäckte henne. Men så galen som nu—hon dillar om Brudgummen. Ja, säger jag, låt vara att han gör staden den äran, men inte tror väl mor, att han kommer just hit, till Stenbrogatan 4 över gården två trappor? Då svarar hon inte. De äro på det viset. Kommer man nära in på livet, så dyker de ner genom en lucka alldeles som fan på teatern. Och så dyker de upp någon annan stans.

Lågorna bakom Zionsborgs fönster slocknade. Församlingen vältrade ut och Abraham fick sparkar och knuffar i ryggen, men han gitte icke flytta.

Gusten vek upp byxbenen och fortsatte:

—Och så Elsa. Hon har ju det där att tycka synd om folk. Det är hennes force. Nå, först var det Evelin, du vet. Och Evelin förde henne till Hagelin, och nu är det klappat och klart. Hon ska bli missionär. Inte bland de svarta, bland fallna kvinnor. Å herre gud ja!

—Är det det, han vill?

—Hagelin? Nää, det tror jag inte. Han bryr sig inte om fallna kvinnor, för så vitt de inte ha besparingar. Gula Rosen, du vet, har underhållit honom. Men nu har han kommit hem med plånboken full, och nu ska han göra affärer här i stan. Ja, tänker han upprätta en export av galna fruntimmer, så gärna för mig. Det är en nationalrikedom, outtömligare än Kirunamalm och Norrlands skogar. Men han ska ta mig fan hålla tassarna från vår sak. Det ska han. Annars—

—Annars?

—Ja, det blir min sak.—Där har du henne.

Abraham vred sig till hälften om. Försalens låga slocknade och han såg endast ett ansikte lysa vitt i den svarta dörröppningen. Då reste han sig, sträckte sig fram och slog armarna kring hennes knän. Han svängde runt med henne, släppte henne. Och kysste.

—Det var inte någon broderskyss, sade Gusten. Frid, mina barn. Jag går på biografen. Akta er för Aposteln!

—Det syntes, flämtade Elsa. Det syntes över hela gatan.

—Hördes också. Nu går vi till Backarna. Vet du av, att vi ska bo på Backarna?

—Ja.

—Jaa, härmade han. Tänk att nu blir trädgården din och huset också. Är det inte roligt?

—Jo.

—Kåken ska riggas upp, förstår du. Ja, men är du inte förvånad? Att jag ar här?

—Jo, jag är glad, sade Elsa.

—Jo, jag är glad, härmade han och försökte sig på ett skratt. Men han var ond. Han lade armen kring hennes skuldror och då de gingo över Blekängsbron tryckte han henne så hårt, att hon kved. Genast släppte han taget och hon drog sig åt sidan.

—Hör på! sade han. Vill du lova mig en sak?

—Ja.

—Nej, lilla Elsa, bad han, tala nu inte så där som en maskin. Ja, ja. Inte kan du lova, innan du vet, vad jag begär.

—Jo, sade hon. Och det lilla ordet klingade underligt, med något av jubel och triumf. En martyrs triumf.

—Vill du lova att aldrig mer gå till bönhuset? Jag begär inte, att du skall dela min tro, det blir en annan sak. Du kan gå i kyrkan om du vill. Eller i Bethania, eller var du vill. Men inte till Zionisterna. Kan du lova det?

—Ja, svarade hon utan betänkande.

—Då är allting gott och väl, sade Abraham. Han kände med ens, att han var trött. Att det var lönlöst att fortsätta. Alla dessa ja hade berövat honom modet.

Mörkret var tätt, men vägen låg som ett gråvitt band. De gingo på var sin sida om hjulspåren, då och då snävande över grushögar. Vinden spelade som en jättesyrsa i de kala björkarna.

—Varför dröjde du så länge? frågade Abraham. I bönhuset? Du kom en bra stund efter alla de andra.

—Jag letade efter Gusten, kom det dröjande. Och så var det så mörkt. Och så var det Evelin.

—Det var mycket på en gång. Kom så sätter vi oss på bänken. Ser du, jag hade tänkt, att vi skulle bo här. Det är ju vår trädgård! Och jag trodde, du skulle bli glad åt det. Jag har gått och tänkt på det länge, ser du. Men jag skrev ingenting, för jag tänkte överraska. Det är roligt att överraska. Till slut hade jag kanske skrivit i alla fall. Men dina brev ha varit så underliga. Ända sen i våras. Jag visste inte riktigt, var jag hade dig.

—Jag har gått igenom så mycket.

Abraham strök henne över kinden.

—Nu ska vi se, om vi kan komma in. Det finns ingen hake på köksfönstret, minns du det? Vänta här ett tag.

Efter en stund kom han ut på kökstrappan.

—Får jag be ers nåd stiga in. Råttorna hålla bal på köksbordet.

—Nej, jag törs inte, jämrade Elsa. Och för första gången denna kväll kände Abraham igen hennes röst. Han ställde lyktan ifrån sig och rusade rakt ut i mörkret.

—Nu tar jag dig!

Han tog henne, och han kände, att hon grät. Då blev han lugn och glad.

—Nu gråter du, liten, nu är du uppriktig. Berätta mig nu. Ja, du behöver inte tala om det, som har varit. Men du ska säga mig, om du tror, att du kan bo här. Med mig.

Hon svarade icke. Han förde henne uppför trappan in i köket.

—Ja, ja, du ska se på våningen först, skämtade han. Med lyktan lyftad över huvudet steg han in i salen. Elsa höll sig tätt intill honom. Hon skrek, när hon hörde det skrapande, tassande ljudet från flyende råttor.

—Ja, här är inte mycket att se, sade Abraham. Madam Andersson har inte heder av städningen.

I rummets fyra hörn stodo stolar, en stol vid bordet och framför kakelugnen spillrorna av ett par stolar. På bordet Johnssons mugg och några skärvor. Men under bordet satt en stor råtta, för lat, för djärv, för tjock eller för sjuk att låta sig störas, ögonen gnistrade i ljusskenet från lyktan.

Elsa hackade tänder.

—Det är som förr på Blekängen. Där satt en råtta under salsbordet och stirrade på mig och Gusten. Och vi vågade icke väcka mamma, för då trodde hon, att det var folk som kom för att slå ihjäl far. Och så blev hon stående vid fönstret hela natten—

—Vi gå in till herr Vickberg, sade Abraham. Det var en ordentlig människa. Han hade det så fint som en mamsell—

Han sköt upp dörren, men när han kom ut i förstugan trampade han på granris. Han förstod, att herr Vickbergs rum stodo ostädade efter begravningen.

—Nej, det här går inte. Vi får skicka madam Andersson att städa först. Gå nu ut genom köket du, så kommer jag efter genom fönstret.

Han reglade köksdörren och släckte lyktan. I salen började råttorna dansa, och den stora feta råttan under bordet gav ifrån sig ett tungt stönande, som liknade en suck.

Abraham svängde sig ut genom fönstret.

—Elsa! ropade han. Mörkret hade tätnat. Vinden sög och smackade kring husets knutar. Abraham letade sig fram till bänken.

—Gråt nu inte, liten! Det är ett ruffigt gammalt hus, men det kan bättras på. Och man kan ju inte riva allt gammalt. För resten blir det bra. Du får så mycket att tänka på. Reparationer och målning och tapetsering. Allt det får du ta på dig. Jag har inte tid. Och bosättningen sen! Jag ska be Louise, att hon hjälper dig.

—Säg, liten—tror du inte, att du får tillräckligt att tänka på. Och så glömmer du—det andra.

Han lyfte upp hennes huvud och tryckte sin panna mot hennes.

—Elsa—tror du inte, att det blir bra så.

—Det blir bra, viskade hon. Det blir bra, om du kommer till oss.

Och hon upprepade, snyftande, bedjande:

—Om du kommer till oss.

—Till oss?—Oss? Det är ju du och jag? Är det inte?

Härpå svarade hon icke.

Då kastade han åter om och erinrande sig lekarna i trädgården, föll han på knä och friade patetiskt:

—Jag frågar dig, Elsa Anna Sörman, vill du älska mig i nöd och lust—eller åtminstone det senare.

—Ja, svarade Elsa Anna Sörman. Men det var varken skämt eller allvar i rösten, varken lycka eller sorg.

* * * * *

Abraham hade följt Elsa hem och sagt god natt och fått till svar god natt—

Nu drev han omkring. Han slöt ögonen till hälften och drev omkring på måfå, viss om att stadens gator skulle föra honom dit han ville—ingenstans. De skulle föra honom runt, i kvadrater, rätlinjiga figurer, men ständigt runt i ett framåt, som samtidigt var ett tillbaka.

Staden hade somnat vid det lugnande ljudet av patrullerande konstaplars steg, den enda vaggsång, varav den rättfärdige har behov. Blekängens älskande par hade skilts åt eller funnit någon fristad. Sammankomster på mörka gårdar och i portgångar hade upplösts. Tre Remmares lykta hade slocknat, likaså Krokens lampor på Storgatan. I hörnet av Garvarebrunnsgränd dröjde en krogkund, oviss om den rätta vägen och osäker på sig själv.

Det var Andersson, smeden, en duktig arbetare och en av dem, som skulle bygga och bo på Backarna. Abraham stannade mitt framför honom. Men Andersson vinkade högtidligt avvärjande.

—Bara—bara—ur vägen—en smula—godhetsfullt—om jag får be—

—Vart ska Andersson gå?

—Vart sa herrn?—Vart—vart—fan—Till himlen. Ser herrn. Jag går till himlen—vart jag går—ser herrn—men—det är en förbannad trängsel—godhetsfullt—ur vägen—

Och Abraham gick ur vägen.

Han vandrade Storgatan uppför, rättande sin takt efter den patrullerande konstapelns steg. Det gav en känsla av ordning. Han kände sig som en väl uppdragen klocka, ställd efter tornuret.

Men framkommen till Torget hörde han "Jublets" stämma och tvärstannade. Även konstapeln stannade och en tredje person, som skymtade som en skugga på andra sidan körbanan.

"Jublets" stämma, svag och hes om dagen, svällde ut om natten, tilltog i styrka och klang för varje lykta som släcktes.

—Vem är du, Saulus Paulus Holmin av Tarsus i Mesopotamien, vem är du, att du kallar mig en idiot? Är det jag, som skall bygga på Backarna eller är det den tokige Krokus, din svärfar? Lämna mig i fred. Lämna hela stan i fred! De brott mot sjätte budet, som av evighet äro bestämda för denna stad och denna natt äro redan begångna. Eller begås i detta ögonblick. Tänk det! Och gäck i frid till den rättfärdiges sömn.

—Det är Jublet, sade konstapeln. Så här dags är han lite svinaktig av sig—

Konstapeln smålog välvilligt förlåtande, och Abraham svarade med ett sömnigt leende.

—Titta, nu ska Aposteln fösa in honom.

Aposteln hade trängt honom upp på trottoaren och drev honom med flaxande vingar allt närmre trappan. Men långa svängande armar försvarade doktorn sin frihet. Slutligen gav han vika och drog sig baklänges uppför de tre trappstegen. Avskedsorden kommo gråtmilt och klagande:

—Lämna mig i fred, Saulus Paulus från Mesopotamien. Du är en hund. Och jag ensam är rättfärdig. Min buk ger tillbaka, min manlighet har sinat, min näsa rinner som ett litet barns näsa och min syn fördunklas, jag ensam är rätt färdig med livet. Lämna mig i fred.

—Jag tror han vitsar, skrattade konstapeln.

Abraham gäspade, förde två fingrar till hattbrättet.

Han fortsatte sin vandring, ögonlocken sjönko till hälften och förvandlade en avlägsen lykta till ett disigt ljusstreck.

Han funderade. Han funderade på ett blått ansikte, som han sett bakom konstapelns breda rygg. Ett ansikte med feta kinder, blå av skäggstubb eller av kyla eller av lyktans sken.

Den där kommer jag att drömma om, tänkte Abraham. Nu går han på andra trottoaren och håller jämna steg med mig. Han går och ser på mig och vill mig naturligtvis något. Och naturligtvis känner jag honom. Men jag vill hem och sova.

Han gjorde helt om, tog ut stegen, gav sig fart med käppen. Men när han åter nådde Krokens lampor, stod främlingen framför porten.

—Är det herr Krok?

—Jo, svarade Abraham, trött men häftigt.

—Jag är sannolikt icke igenkänd?—

Abraham drog av sig handskarna, tog fram nycklarna och tändsticksasken. Han repade eld på en sticka, förde den framför främlingens ansikte, nickade, blåste ut stickan.

—Jo, sade han. Jo för all del—

—Verkligen—det är många år sedan. Herr Krok var bara barnet—

—Ja, men jag känner igen er på ögonen och på de långa, fula öronen.

—Gott. Då vill jag gå rakt på sak. Var det inte herr Krok som för ungefär en halvtimme sedan kom ned från Backarna? I sällskap med ett ungt fruntimmer?—Ja, för resten, det vet jag. Nu vill jag endast fråga: Står herr Krok i något förhållande—jag menar något närmre förhållande—till den unga kvinnan?

Svarar jag med käppen, tänkte Abraham, så går det bara ut över Elsa. Den där kan nog konsten att ta heder och ära av folk.

—Fröken Sörman är min fästmö. Är ni nöjd?—

—Nej. Inte förrän ni besvarat ännu en fråga.

Här gällde det att bevara fattningen. Abraham gömde käppen bakom ryggen och gäspade fram ett långdraget:

—Lååt höra—

—Vill ni komma till oss?

—Till vem?

—Till Kristus!

—Ååå, suckade Abraham. Han knäppte upp rocken, tog fram klockan—

—Är det inte bra sent för en omvändelse?

—Snarare för tidigt. Herr Krok är för ung och för oprövad för att tillfullo inse religionens enorma betydelse. I det hänseendet är Elsa Sörman bättre lottad. Det är skada—

—Ja—Var det annars något?

Främlingen betänkte sig ett ögonblick.

—Herr Kroks far har ett projekt. Ett stort projekt. Men det är vanskligt. Varför vänder ni er inte till mig?

—Säg det!—Annars något?

—Ja. Jag skulle vilja träffa herr Krok—

—På Tre Remmare? föreslog Abraham. Han satte nyckeln i låset och öppnade porten.

Nu fick du, så att du teg, tänkte han.

En varm, whiskydoftande pust strök över hans kind, han kände läppar snudda vid sitt öra.

—Herr Krok kommer nog till oss. I Kristus är det kärlek, bara i Kristus. Kom till oss, kom till oss!

—Dra—

Häftigt och hastigt förde han armbågen bakom. Utan att träffa.

—Godnatt, herr Krok, godnatt! kom det mjukt och milt ur mörkret. Då brast Abraham i skratt.

—Sov så gott, herr Hagelin, sov så gott—

Han skrattade för sig själv, där han gick uppför den mörka trappan. Han ville icke upphöra att skratta. Det var således rätt och slätt en löjlig person, denne Benjamin Hagelin, Zionisternas profet. En narr, ingenting annat.

Han skrattade, till det blev alltför tröttsamt att skratta. Kom till oss!

—Kom till oss, hade Elsa sagt.

2

Den sista april blev en märkesdag i Blekängens historia, fullt jämförlig med den marsdag, då Bethania-Larssons hustru knäföll på Zions estrad och sålunda tillkännagav zionisternas och Benjamin Hagelins seger.

Den sista april bildades bolaget, konstituerande bolagsstämma hölls å Broms & Kroks kontor, minimikapitalet, fyratiotusen kr., inbetaltes, och den väldige Abraham Björner åtog sig att snabbt och billigt besörja alla lagliga formaliteter.

Underrättelsen härom fördes till Blekängen av smeden Andersson. Dagen till ära bar han svarta kläder och svart hatt med krusflor. Krusfloret härrörde sig från hustruns begravning för fem år sedan och kunde icke bortsprättas, emedan hatten hade en reva under floret. Smedens mor, madam Andersson, neg och titulerade honom "herr ledamoten", ty han var verkligen styrelseledamot. Och smedens barn letade i rockfickorna efter begravningskarameller, men de funno ingenting.

—Nej se, det blev ingen förtäring, upplyste smeden, virade in sin hatt i gamla Nyheter och lade den i skåpet. Men herrarna va fan så hövliga. Ja, ja, när en kommer med femhundra riksdaler—

—Jesses, Andersson, han fick väl kvitto?

Andersson vecklade upp sin näsduk och förevisade kvittot. Men Anderssons barn grävde nu i byxfickorna och funno endast en tuggbuss, som Andersson för skams skull tagit ur mun.

—Hur blir det med hyran? frågade madam Andersson.

—Jo se, jag har tingat halva tunnlandet söder om björkarna, och det lär ska bli tjugu riksdaler om året. Men så får en ju lån till virket och sånt och det blir räntor förstås—

—Hur mycket blir det, Andersson lille?

—Ja, det vete fan. Men det är klart att när som en lånar av sitt eget ägandes bolag så blir det rabatt, de kallar. Och för resten har ingenjörn lovt att hålla rejält taklagsöl för var eviga stuga, de får under tak. Så det blir ju alltid en kostnad mindre.

Men madam Andersson, som hade kommersiella insikter, frågade om det skulle bli någon utdelning på aktierna.

—Det ska det väl bli, brummade smeden, tog tuggbussen från sin son och krängde av sig rocken. Om det inte blir bankrutt förstås, för då går det åt helsicke.

—Herre jesses! skrek madammen.

—Äsch, oja dig inte, mor. Blir det bankrutt så får en ju utdelning i konkursen. Så det smäller lika—

Dessa hugnesamma nyheter spred madam Andersson över Blekängen. Här och där lade hon till men tog sällan ifrån, varför det allmänna välståndet så småningom tog allt större och präktigare former. Grisen växte till en premieringssugga med en liten kulting vid var spene, och geten blev ko. Blekängsmadammerna, som hört sina mödrar tala om Backarnas kommande härlighet, såg det som en profetia, nära att gå i uppfyllelse. De ställde projektet Backarna i samband med Benjamin Hagelins välsignade verksamhet. Och de väntade otåligt, att profeten skulle predika en allmän utvandring till det förlovade landet. Men profeten teg. Han omvände Bethaniakvinnor och hade icke ord för världsliga angelägenheter.

I staden på andra sidan Garvarebrunnsgränd, de burgna borgarenas stad, möttes bolaget med misstroende. Dess styrelse var en sillsallad med underliga ingredienser. Ordförande Julius Krok. Vilken hederlig borgare mellan Karlslunden och Garvarebrunnsgränd hade icke någon gång i sitt liv dragit Julius Krok vid näsan?

Verkställande direktör: Gusten Sörman. Rabulisten, son av en tjuvstryk. Den!

Vidare Elis Eberhard Roth. Den! Per Hyltenius. Den! Den! Smeden Andersson, gammal Blekängsbo, hederlig och dum.

Och slutligen Enok Ebenezar Ohlsson! Det var nästan det värsta, ty det var rena, rama slöddret. Sörmans stallbroder, en grovarbetare utan fast anställning, rabulist, socialdemokrat utan att tillhöra någon förening, frireligiös utan att tillhöra någon församling. Döpt till Enok Ebenezar, sannolikt uppkallad efter Jublets foxterrier som omkommit i Blekängsbäcken.

Om denne Ohlsson visste man med säkerhet ingenting, men man anade både ett och annat. Modern hade dött på fattighuset, fadern antogs vara doktor Roth, vilket dock icke kunde bevisas. Roth hade emelllertid hjälpt honom, och varför skulle han ha hjälpt honom, om han icke hade varit tvungen? Gammalt folk med gott minne påstod, att Ohlssons morfar varit plåtslagargesäll och son av en sadelmakargesäll. Nämligen just den sadelmakargesäll, som för bortåt hundra år sedan tog livet av änkenåden Siedel genom att antända Backarnas uthus.

Sådana män sutto i styrelsen! Aktiekapitalet var till hälften tecknat av fyrtiotvå arbetare, andra hälften av ingenjör Krok, brukspatron Hyltenius och doktor Roth, som fått en aktie till skänks, därför att man ville ha en stadsfullmäktig i styrelsen.

Och detta bolag skulle köpa egendomar, bygga hus och bedriva lantbruk. Och lantbruket skulle skötas av Abraham Krok, pojkvaskern, icke torr bakom öronen.

Såtillvida var staden ogynnsamt stämd mot det nybildade bolaget. Men å andra sidan fanns det människor, som hyste medlidande och en viss aktning för dessa tokar. Och det fanns unga damer, som tyckte att Abraham Krok såg ut som en "fältherre". Likheten låg kanske endast i den omständigheten, att Abraham red, vilket icke var vanligt där i staden. Han red på yngsta fabrikshästen, som var femton år och tämligen spattig.

Summa summarum: staden väntade ingenting gott av bolaget men heller ingenting ont. Drätselkammaren hade avstyrkt utdragandet av vatten-, gas- och avloppsledningar till Backarna. Och därmed var företaget reducerat till en privattillställning, som möjligen skulle komma att bereda stadsborna ett gratisnöje.

Julius Krok sökte ett lån på hundrafemtio tusen mot inteckningar i Blekängen. Men Bethania-Larsson, byggmästare och bankdirektör, hade vägrat utan närmre motivering. Således ingen risk på något håll. Lille Krok skulle göra kullerbytta. Och staden skulle se på.

* * * * *

Första maj måste ingenjören hålla sig i sängen. Han var förkyld. Influensa, påstod doktorn. Men fröken Agnes, som hade en skarpare blick för tingens sammanhang, sade:

—Tänk, i går tog pappa första steget för att ruinera oss allesamman. Och i dag ligger pappa här. Om det ändå kunde vara en varning för pappa—

—Nej tack, sade Julius Krok och drog täcket över öronen. Det kan det inte vara. Men om Agnes vill vara snäll och skicka hit Abraham.

—Och Abraham kom.

—Jo du. Jag ligger och tänker på ensak. Jag tror, att Björner driver med oss. Han drar ut på tiden och det blir inget köp av. Nu lär fru Hyltenius ska sälja Klockeberga till greve Bergfeldt på Rogershus. Du ska få se—

—Jag rider dit ut. Ögonblickligen. Och vet pappa vad? Aposteln har varit i håll med Björner. Det har Louise berättat, och det förklarar saken. Aposteln lär vara i full verksamhet. I går hade han Larsson hos sig. Och en till—

—Vem då?

—Tja, det vill hon inte säga. Den lilla stackarn har ju blitt så—Men nu rider jag till Björkenäs.

Och utan att egentligen känna sin likhet med en segrande fältherre, svängde han sig upp på den spattiga och travade genom gatorna med handen i sidan och mössan på örat, stolt och glad. För nu skulle det äntligen bli någonting av.—

Han lämnade hästen i stallet och gick uppför allén. Han möttes av hundarna, de svarta och de vita. Och i dörren stod en svartklädd flicka. Men det var icke Elsa nu längre.

Brukspatron kom ut i förstugan och sträckte fram sin kolossala, köttiga hand. Abraham blev generad, rodnade.

—Träffas hennes nåd?

—Jo, svarade brukspatron och gick ut. Abraham gick också ut och ställde sig på trappan. Han hade utsikt över sjön, som låg stilla och svart mellan gröna och grå stränder. Han kunde se ända upp till jaktstugan i skogsbrynet. Den där stugan, där han för många år sedan mötte varulven. Nu vandrade varulven långsam och tung utför allén, antagligen på väg till sin stuga.

Abraham undrade, om han möjligen stört varulven.

Ur flygelbyggnaden kom en liten gråklädd, vithårig gubbe. Han tassade omkring som en hustomte, av och an över gården, tittade in genom fönsterna, riste på huvudet. Slutligen tassade han fram till Abraham och lyfte på luvan.

—Herr Krok?—Jo, det är jag, som är inspektorn. Halling.

—Det var roligt. Herr Halling skall väl vara bra och ge mig några riktiga duvningar, när jag nu kommer hit. Första juni.

—Bevars! Herr Krok ska väl vara mer utlärd än jag, förstås.—Jaså, första juni. Ja, då har jag varit här på gården i tio år. Men hos salig baron på Rogershus var jag i modiga tjuguåtta år. Så det är ju inte underligt, att hennes nåd vill unna mig lite ro på gamla dar. Och för resten är det ju inte mycket med mig. Det är nog så, att när man blir gammal, så kommer man på sophögen. Ungdomen ska ju fram, förstås—

Abraham rodnade.

—Ja, inte tänker jag ta herr Hallings plats inte—

—Nej, det förstås. Å nej, det vore ju ingen framtid. Men ser herr Krok, det är alltid så mycket som en början. Att få gubben så nätt åt sidan lite. Ja, för all del, för all del, här står jag och sladdrar.—

Trevlig början! tänkte Abraham. Jag tror, jag drar mig—

Han svängde om på klacken och stod framför en liten gumma, vithårig och grå, gubben ganska lik fast fetare. Hon var omgiven av alla fyra hundarna, och hon neg för Abraham. Men samtidigt hytte hon utåt gårdsplanen, där gubben tassade bort.

—Står du här och sladdrar, Gustav, står du här och sladdrar!

—Träffas fru Hyltenius? frågade Abraham.

—Jo bevars, jo bevars. Hennes nåd kommer genast. Herr Krok skall vara god och stiga in i förmaket. Jag är fru Enberg, sade hon och neg på nytt. Var så god, var så god. Jag ska visa vägen. Akta huvudet, akta huvudet. Det är så besvärligt med de trösklarna—

Abraham slog sig ned och sträckte benen framför sig. Han var en smula trött. Gumman stökade omkring i rummet, plockade och ordnade och sneglade då och då på gästen. Och slutligen stannade hon, korsade händerna över magen och sade:

—Kära hjärtanes så ung herr Krok är.

—Åja vars, sade Abraham.

—Se, jag hade en son, som var så där i herr Kroks ålder. Kära hjärtanes ja. Det är länge sen det, så nu är han förstås äldre. Se, jag ska säga, att han var lekkamrat till hennes nåd på den tiden. Ja så där, herr Krok vet, som barn är—De säger, att herr Krok ska vara förlovad med henne, flickan Sörman. Ja, fröken Sörman menar jag, förstås.

—Jo, det stämmer, sade Abraham.

—Nej kors, är det sant? Kära hjärtanes ja, suckade gumman, så tungt att den kullriga magen hävdes och sänktes. Ja, de banden, de räcka inte länge—

Då blev Abraham förargad.

—Min själ om fru Enberg har reda på den saken! sade han och drog till sig fötterna. Men gumman fick händerna på magen, guppade och neg och tassade ut ur rummet.

—Här står jag och sladdrar, kära hjärtanes, kved hon.

Abraham reste sig och bugade. Fru Hyltenius stod i dörren. Hon sträckte på sig som en katt och kvävde en gäspning.

—Förlåt. Jag låg och sov. Jag hade nämligen ingenting annat att göra.—Nej, för all del, ni stör inte. Har ni kommit för att stanna? Var så god och sitt.

—Den första juni, var det sagt—

—Jag bryr mig inte om, vad som är sagt. Var så god och sitt. Jag behöver er nu, just nu i vårarbetet. Ser ni, min inspektor, Halling, han är alldeles för gammal—

—Jag tänker inte ta hans plats—

—Det vet jag. Men gör mig den tjänsten och sitt. Ni ser ut som en jätte i de här låga rummen. Ni ser ut som brukspatron själv. Ser ni, gubben Halling är nära åttio år, sjuttiosju eller sjuttioåtta eller vad det är. Då kan ni förstå. Han får gärna stanna här på gården, men han kan inte sköta tjänsten i evighet amen. Alltså, om ni inte kommer hit, så måste jag ge honom en efterträdare redan i vår. För resten är det min sak och inte er. Avgjort således—

—Jag vet inte—

—Varför har ni kommit hit? För att ge återbud?

—Nej, jag kom för att tala om Backarna. Häradshövdingen drar ut på tiden—

Fru Hyltenius brast i skratt.

—Tänka sig! Och jag trodde, köpet var så gott som avslutat. Har ni inte smort honom? Han hör nämligen till de maskiner, som måste smörjas. Nå, jag ska ge honom en duvning. Jag säljer Klockeberga också, till min kusin. Jag tror jag säljer Björkenäs med till slut. Och reser min väg. Hör nu, vad är det ni heter? I förnamn?

Abraham sade sitt namn och rodnade för tredje gången.

—Abraham? Ja, det är ju ingenting att skämmas för. När jag var en liten flicksnärta, hade jag en fästman—ja, han var son till fru Enberg, gumman. Han hette Jakob. Alltså en annan av patriarkerna.—Hör nu, var det åttio tusen? Ja, det är ju förfärligt billigt.

Men hälsa pappa, att det ska vara kontant. Jag vill inte veta av inteckningar eller annan humbug. Kontanter på bordet. Det är min affärsprincip. Billiga priser, kontant betalning.

—Jo, vi ska försöka, sade Abraham. Vi ha det lite svårt nu till en början—

—Ja, det angår mig inte. Jag poserar i frisinne men inte i filantropi. Alltså kontant. Och så är det ett annat villkor. Att ni träder i tjänstgöring här på Björkenäs senast den femtonde dennes—

—Det vet jag inte—

—Nej, men jag vet. Det gör ni.

—Om jag vill, ja, sade Abraham och rynkade pannan, för nu blev han ond. Fru Hyltenius sänkte ögonlocken och smålog.

—Ja visst, kära ni, naturligtvis. Det är inte min mening att spela grym slavägare. Alltså ringer jag upp Björner i kväll. Och ni kommer den femtonde. Adjö så länge.

Abraham klatschade sig om benen, när han gick över gårdsplanen. Och småsvor så stilla för sig själv. Det hade varit en obehaglig stund. Och till på köpet kom hustomten stickande fram bakom knuten och lyfte på luvan.

—Nå?

—Jag kommer den femtonde. Men inte för att ta platsen från herr Halling, eftersom jag bara är elev och endast stannar ett år. För resten är det människans sak. Fruns menar jag. Och inte min.

—Förstås, förstås, sade hustomten.

Abraham red sin spattiga häst, och trots spatten gick det snällt undan. Men när han kom under björkarnas snedvridna grenar, höll han inne. Två kvinnor sutto på bänken vid Backarnas husknut. Evelin och Elsa. Abraham steg av och vinkade Elsa till sig.

—Är du nu tillsammans med henne?

—Får jag inte det?

—Du får, vad du vill. Men hon är ju galen. Går du i bönhuset också?

—Ja.

—Du lovade ju att inte gå i bönhuset.

—Det hade jag glömt.

—Ja då så—

Om jag nu säger henne, tänkte han, om jag säger henne, att Zionistprofeten varit med om mordet på hennes egen far, så måste hon ju få upp ögonen. Så måste det ju ta ett slut!

Men han kunde icke förmå sig att röja hemligheten. Hon var för barnslig. För bräcklig.

Elsa sade:

—Jag vet, var du har varit.

Han spratt till. Det var bönhusrösten.

—Såå?

—Du har varit på Björkenäs.

—Stämmer. Vad är det med det? Den femtonde flyttar jag dit för att stanna ett helt år.

—Då tycker du inte om mig.

—Jo, sade Abraham, det gör jag. Och just därför far jag till Björkenäs för att lära i mitt yrke. För det är av det vi ska leva, du och jag.

Elsa sade:

—Jag vet nog, vad man får lära på Björkenäs.

—Talar du illa om folk? Du tycker ju synd om alla människor, varför talar du då illa om dem?

Hon vände honom ryggen, och Abraham red vidare.

* * * * *

Lille ingenjören låg i sin säng. Han hade feber, han hade örsprång och fröken Agnes hade tvingat på honom en nattmössa, lite gulnad av ålder men med fina spetsar i kanten. Ingenjören var smått generad för mössans skull och låg och drog i banden.

—Det här mössan, sade han till Abraham, den är gammal. Den har tillhört din mormor, Louise Broms, född Roth. Ja, henne såg du aldrig, men det var en präktig gumma. Alldeles som din mor. Marie bråddes nog på henne. Mest åtminstone.

Abraham redogjorde för sin beskickning. Allting klappat och klart. Björner skulle få en duvning, och köpet kunde avslutas när som helst. Ingenjören satte sig upp i sängen och knäppte sina händer.

—Verkligen, verkligen! Ja, du Abraham, du vet inte, hur det känns. Det här har nästan varit en livssak för mig. Redan under svärfars tid höll jag ju på och strävade för att få någon hyfs på den otäcka Blekängen. Och ser du nu, när staden ställes inför ett fullbordat faktum, och när Blekängen inte längre kan sägas vara en utkant, så måste de! Tänk, därhän har jag verkligen fått det—

—Men vet du, sade han och sjönk ned på kuddarna, det är allt skönt, att du har kommit hem, min gosse. För krafterna, krafterna—

—Det är influensan. Det går snart över.

—Ja, ja—Men så får man så besynnerliga idéer, när man blir gammal. Ja, ja, man blir lite besynnerlig—

Han blundade. Huvudet sjönk in i mössan, ansiktet doldes och endast nästippen stack skarp och smal upp ur spetsarna.

—Vet du, vad jag ligger och tänker på? frågade han. Och utan att slå upp ögonen fortsatte han stilla och lågmält:

—Jo, jag tänker på Vickberg, gubben. Du minns, att hans hand stack ut genom rutan. Det var precis som om han—

Han tystnade. Abraham sade:

—Ja, det var ju en tillfällighet. Fast det såg hemskt ut.

—Ja, ja. Men så ligger jag och tänker. Ja, det är ju sådana där idéer. Men jag tycker nästan—jag tycker nästan, att jag borde ha tagit honom i hand—

—Såna idéer, sade Abraham.

* * * * *

Samma afton, den första maj, hölls en hemlig sammankomst i lektor Paulus Holmins arbetsrum. Det var en sammankomst av betydenhet. Alla dörrar voro väl stängda och fru Holmin hölls innestängd i sängkammaren.

I sammanträdet deltogo tre personer: lektor Paulus Holmin, den store Bethaniamannen, byggmästare Larsson och slutligen en tredje, han, vars namn Louise icke ville nämna, zionisternas profet, Benjamin Hagelin.

Benjamin Hagelin talade först:

—Jag kan underrätta herrarna om, att unge Krok varit ute vid Björkenäs i dag. Alltså är det antagligt, att köpet kommer till stånd.

Aposteln sade:

—Det vet jag, Björner har redan fått tillsägelse att göra i ordning papperna. Det är därför, jag bett herrarna komma hit. Vi måste fatta vårt beslut.

Han jämkade på den stora högen blåa kriaböcker, som låg framför honom, klarade strupen och sade:

—Men först måste jag redogöra för mina motiv.

—Det behövs inte, mumlade Larsson, som oupphörligt strök sig över det långa, smala ansiktet.

—Jo, det behövs. Jag har rent samvete och vill icke stå i någon tvetydig dager. Herrarna vet, att min svärfar är en narr. I fråga om affärer kan man gott säga, att han är mindre vetande. Men att få honom ställd under förmyndare är tyvärr omöjligt. Således tvingas jag att på annat sätt söka rädda den del av arvet, som rätteligen tillkommer mig. Har jag icke rätt? Jo. Har jag icke rent samvete? För visso. Vad herrarnas samveten beträffar, så är det en sak, som inte angår mig. Jag kan inte reda mig utan herrarnas hjälp. Och jag tror inte, att herrarna kan reda sig utan min. Eller hur?

Hagelin stirrade framför sig, orörlig. Larsson suckade bakom handen.

—Ja, hur menar lektorn?

—Jag menar, att vi måste ta hand om min svärfars affärer. Han har sökt lån hos direktörn, och direktörn har sagt nej. Det var dumt, mycket dumt. Tror inte direktörn, att han kan skaffa sig pengar på annat håll? I Stockholm till exempel? När han sedan kullbytterar, kommer Blekängen i främmande händer, Blekängen och Backarna. Och Backarna är en god affär.

—Joo, mumlade direktören. Hagelin stirrade ut i vårkvällen. Aposteln kramade ihop en kriabok och demonstrerade med denna stav.

—Herrarna vet likaväl som jag, att bolaget går ikull, och sannolikt följer svärfar efter. Är det då inte i herrarnas intresse att kunna bestämma rätta tidpunkten för kullerbyttan? Kommer de väl över det värsta föret, så vet man aldrig, hur det går. Och dessutom blir staden förr eller senare tvungen att köpa Blekängen, åtminstone en del. Nå, svärfar vill ha hundra eller hundrafemtio tusen och bolaget lika mycket. Inte mot inteckning, säger direktörn. Och det är jag med om. Det skulle—skulle bli kinkigare. Men mot revers. Namnen äro likgiltiga, eftersom värdet finns där, ifall svärfar skulle gå i konkurs. Sex månaders växel, till exempel. Sex månader är sannolikt till fyllest. Då ha de betalt Backarna med åttio och sannolikt byggt upp resten. Då är tiden inne.

—Mja, ja. Jag hade nog tänkt, att ingenjörn skulle kunna få hundra. Mot revers. Men inte bolaget. Ånej, nää.—Det skulle väl allt se illa ut. Kanske, mja. Om det stoppades på samma gång. Från samma håll. Och så vet man aldrig—nää—

—Ja, då får herr Hagelin—

Hagelin vände sig mot honom och såg honom rakt in i ögonen.

—Vi äro fattiga, herr lektor. Vi ha inga pengar. Jag har lovat herr lektorn mitt biträde så till vida, att jag ansvarar för Zionsborg. Vi ska icke blanda oss i affären, vilket vi annars mycket väl kunde göra. På mer än ett sätt. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte, att herrarna komma att glömma bort oss.

Han smålog och vände sig åter mot fönstret. Byggmästaren tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte Apostelns blick.

—Ja, sade Aposteln, jag skulle ju möjligen kunna skaffa bolagets pengar. Men jag vill inte stå som långivare.

—Det går ju genom Björner, mumlade direktören. Häradshövdingen är ju känd för att vara en human och diskret man.

—Jo, sade Aposteln. Han fick bloden åt huvudet, reste sig och började springa av och an i rummet. Hagelin vände sig långsamt om och tittade förstulet fram mellan fingrarna och blinkade, när han mötte zionistens blick.

—Ja, mina herrar. Aposteln stannade och pustade ut. Ja, jag ska göra det. Men då måste ni förbinda er att lämna Backarna åt mig. Jag menar, att vid en eventuell auktion inte uppträda som köpare. Det är ingen lysande affär. Men det begär jag inte heller. Det är alltid så mycket, att jag har säkerhet för mina pengar.

—Lektorn kan lita—

—Det gör jag. Men skulle jag märka svek på något håll—Porslinsögonen stucko fram, vitan lyste blå med skarpa röda strimlor. Herrarna vet—vet att jag inte är att leka med.

—Ååh, lektorn—, mumlade Larsson sorgset förebrående. Hagelin ryckte på axlarna.

—Vi fattiga zionister göra inga affärer. Vi skulle naturligtvis kunna köpa Blekängen av ingenjören, som i så fall icke behövde några växlar. Men vi räkna på herrarnas erkänsla. Och jag tror inte att herrarna ska glömma oss.

—Således, sade Aposteln och gjorde en sammanfattande åtbörd. Blekängen blir herrarnas affär. Varken staden eller Zion köper i otid. Och Backarna lämnas åt mig—

—Mja, joo—mumlade Bethania. Zion ryckte ännu en gång på axlarna. Och det blev tyst.

Efter en stund sade Hagelin:

—Ja, nu skall jag för min del inte längre uppehålla herr lektorn. Gör direktörn sällskap?

Mja, joo, jag skulle kanske—

—Behövs inga omsvep, sade Hagelin och gick.

Lektor Holmin och byggmästare Larsson betraktade varandra uppmärksamt. Och Larsson blinkade.

—Det var nödvändigt, sade lektorn. Vi måste ta honom med. Zionsborg och staden äro de enda tänkbara spekulanterna på Blekängen. Men jag lovar direktörn, att då tiden är inne, ska jag göra rent hus och sopa ut honom som den smuts, han är—

Larssons rygg gick i vågor.

—Mja, lektorn är en modig man—

—Jag har ingenting att frukta, sade lektor Paulus Holmin, kallad Aposteln. Mitt samvete är rent.

3

På aftonen den fjortonde maj for Abraham till Björkenäs. J. A. Broms' gamla droska skramlade fram över gatstenarna, guppade och neg på sönderkörda fjädrar, osäkert och vacklande som en gammal dam med reumatism i knäna. I droskan stod kofferten och dess ägare satt på kuskbocken bredvid körsvennen Enok Ebenezar Ohlsson, styrelseledamot och för tillfället anställd hos Broms & Krok. Vid Blekängsbron mötte de kommissarien Lönrot, som gjorde vackert honnör. Abraham viftade med mössan, och då den gamla droskan gjorde en överhalning, ropade han:

—Hejsan, Lönrot, jag tror hon ragglar!

Vilket förmådde kommissarien att slå sig på knäna. Och Abraham skrattade och viftade på nytt men nu med vänstra handen, vars ringfinger bar en slät guldring. Det var nämligen förlovningsdag. Och Abraham var strålande glad, ty Elsa hade varit glad och snäll och söt som förr. Och det hade icke yttrats ett enda ont ord vare sig om Björkenäs eller om bönhuset. Och ingenjörn hade givit Elsa tusen kronor till utstyrsel. Början var således gjord och Zion till hälften slagen ur brädet.

Även uppe på Backarna var början gjord. Smeden Andersson hade lagt grunden till sin stuga. Han hade kört timmer från Björkenäs' såg och gjort en prydlig stapel. Och nu satt han på fimmelstången, gäspade och rev sig i huvudet. Barnskaran stormade tanklöst förstörande fram över stenrösen och brädstapel. Men gamla mor Andersson, som icke ville gå den tunga Backavägen förgäves, skar ris ur björkarna.

—Det går bra? frågade Abraham.

—Tack, galant. Men jag sitter och grundar på, om jag inte skulle ta och skaffa mig tre karlar till bygget. Si, har jag bara två, så får jag lov att vara med själv, si. Och då förlorar en rakt för mycket i smedjan, si.

—Jesses då, skrek madammen. I smedjan står han bara och spekulerar med lås och anordningar för stugan. Vem ska betala det?

—Det betalar lånet, svarade smeden, som förkovrat sig i ekonomisk visdom. Si, mor är inte karl till att förstå att lånet är liksom betalning för arbetet, en har här uppe—

J. A. Broms' gamla droska skramlade vidare. Fabrikshästen höll sig vid vägkanten, tog betslet mellan tänderna, grinade och snappade efter nyutsprucket löv.

—Nå, hur blir det? frågade Ohlsson. Vi lär ju ska få både vatten och avlopp?

—Troligen. Doktorn ställde till med ett himla väsen i hälsovårdsnämnden. Och nämnden på drätselkammarn och drätselkammarn på stadsfullmäktige. För resten har Bethania-Larsson blivit mjuk som en vante. Han vet väl att Zion är emot oss—

—Och vem ska leverera rören? frågade Ohlsson. Det blir väl Broms & Krok?

—Tja, det vet jag inte. Vi ha levererat förr till stan—

—Det blir det säkert, avgjorde Ohlsson och klatschade ett par slag över fabrikshästens ostyriga huvud. Abraham funderade en stund och sade:

—Det är väl ingenting ont i det?

—Nää, förståss! Det är alltid på det sättet—

—Vad då?

—När rikt folk ska hjälpa fattigt folk. Det är besynnerligt, men det blir visst alltid förtjänst med att hjälpa fattigt folk. Till exempel nu med Backarna. Det fick vi billigt, och det var väl för sakens skull. Kan jag tro. Men likaväl stannar halva egendomen hos ingenjörn och brukspatron. Eftersom de äger hälften av aktierna. Och så det med pengarna. Bolaget har ju ett lån, som de får betala med sex procent. Nå, det är det inte något hymleri med, utan klara papper. Men ingenjörn, som ju ska göra allting av pur barmhärtighet, han tar i alla fall fyra procent på sina pengar—

—Pappa betalar själv sex. Om Ohlsson kan räkna, så ser han att det är dålig förtjänst—

—Jo, det förståss. Förtjänsten tas väl på annat håll. Bromsen hade också det där sättet att ge byggnadslån åt sina arbetare. Det gick fint det. Blekängen blev bebyggd, och Bromsen tog hela kakan. Morfar min skulle bevars vara med och bygga han också. Jo, gubbstackarn fick lära sig dansa efter noter. Och mor min fick dansa på gatan, tills hon blev med barn och hamna' på inrättningen—

—Det är inte Broms nu, sade Abraham fogligt.

—Det förstås. Men Bromsens arvingar—

—Säg, finns det fler än Ohlsson, som misstror oss?

—Det vet jag inte. Jag talar för mig själv. Fast det kan ju hända att det finns.

—Sörman?

Enok Ebenezar Ohlsson spottade över axeln.

—Den! Han hänger efter kapitalisterna precis som far hans. Får han inte en ny kostym om året och en fin halsduk i månaden, så får han diarré. Å nej tusan, den behöver inte herrarna vara rädda för.

—Nå, men säg, varför går Ohlsson med oss? Om vi nu verkligen är sådana fähundar—

Fabrikshästen stannade för ett ryck i tömmarna.

—Jo, det ska jag säga. När korparna hacka ut ögonen på varandra, så får småfågeln fred. Därför ska jag vara med och elda på så mycket jag förmår. Och så roar det mig också. Gusten vet, att jag har mina känningar här och var i kåkarna. Han tänker jaga räv med mig. Hagelin nämligen. Och den ska jag nog knäcka. Inte därför att han stack Bromsen, för det var en välgärning. Men därför att han är lika stor blodsugare som herrarna tillsammanslagna—

—Nå, Ohlsson är åtminstone uppriktig—

—Ja, det ligger inte för mig att hymla—

Fabrikshästen fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svåra överhalningar i varje krök. Till slut måste Abraham ta tömmarna.

I början av allén kom varulven lunkande, barhuvad, barbent i sandaler. Abraham höll och hoppade ner.

—Välkommen, sade brukspatronen. Han bar en liten väska i ena handen, en bok i den andra. Jag är på väg till jaktstugan.

—Det är väl inte jag—mumlade Abraham, men hejdade sig i tid. Brukspatronen förklarade:

—Jag brukar stanna däruppe en fjorton dar. Innan gossarna komma hem. Ja, välkommen. Adjö så länge.

Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta. Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud och skrattade illvilligt.

—Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann. Ohlsson hoppade ned från kuskbocken, drog fram kofferten och tog den på ryggen. Och fru Enberg kom ut och lockade på hundarna.

—Kära hjärtanes, de är inte farliga.

—Det kan inte tusan veta, sade Abraham och rodnade av förargelse. God afton. Jag ska väl bo i flygeln.

—Nej, tycker någon det! sade fru Enberg och lotsade Ohlsson med kofferten in i förstugan. Varsågod, varsågod, herr Krok. Rummet är en trappa upp. Akta sig för tröskeln.

En kvart senare satt Abraham vid kvällsvarden i stora salen. Fru Enberg höll honom sällskap, stickade och pratade.

—Jo, se det blev en liten greve på Rogershus i förra veckan. Så nu var ju hennes nåd alldeles tvungen att fara på kristning. De är ju så gott som kusiner, hennes nåd och greve Bergfeldt. Ack ja, kära hjärtanes ja, det var ett slag, när greven gick och gifte sig. Han var alltid så vänlig och uppmärksam mot hennes nåd—

—Är det skvallersjuka eller är det rena oskulden, undrade Abraham, som i likhet med Gud och hela världen kände förhållandet mellan greven och fru Hyltenius. Gumman Enberg såg trohjärtat bekymrad ut. Och Abraham sade:

—Nå, herr greven kan väl vara vänlig och uppmärksam nu också?

—Javisst, javisst, suckade fru Enberg. Men det blir ju aldrig detsamma. Och jag ska säga, att hennes nåd behöver så väl sällskap. För annars blir humöret tungt och dystert. Kära hjärtanes ja, vi ska väl hoppas, att herr Krok ska trivas på Björkenäs. Då är det kanske inte omöjligt, att herr Krok stannar?

Hon kliade sig med strumpstickan bak örat. Hon plirade med ögonen, skakade på huvudet och suckade.

—Det blir så tråkigt annars. Både för hennes nåd—och för omgivningen också förstås.

—Ja, men det gör jag säkert icke, sade Abraham. Ett år allra högst. Först och främst tycker jag inte om att taga platsen från herr Halling. Det får någon annan göra. Och för det andra tänker jag gifta mig om ett år.

—Ja Herre Gud ja, om herr Krok ska gifta sig så—Men inte ska ni tänka på bror Gustav. Han har inte varit mera inspektor än jag under de sista åren, stackarn. Till midsommar blir det fyra år sen han fick slaget. Och sen dess har han inte gjort så mycken nytta som så. Men hennes nåd är ju så hjärtans snäll, så hon låter gubben gå omkring och inbilla sig, att det är han, som står för det hela—

—Nå, men vem sköter gården då?

—Kära hjärtanes, det gör ju hennes nåd. Vart eviga grand ska hon ställa med. Men det är ju klart, att det är fasligt svårt för en dam. Vi hade en inspektor här, strax som Gustav blitt sjuk. Men han var supig. Och så hade vi en annan på försök i förrfjol. Det var nog en duktig karl och vacker också för den del. Men han hade rakt inte något sätt—

—Ja, det har inte jag heller, sade Abraham och reste sig.

—Å kära hjärtanes, herr Krok är så ung—

—Hinner lära mig, menar fru Enberg?

—Det med. Och för resten när man är ung och grann—

—Just det! avbröt han. Men nu skulle jag vilja gå och lägga mig. Jag är trött.

Gumman tassade före uppför trappan. De gingo genom en övre förstuga in i en stor sal, som hade dörrar till höger och vänster.

—Där har hennes nåd sina båda rum. Fru Enberg pekade på dörren till höger. Se, här är ju lite trångbott på Björkenäs. Det är inte som på Rogershus inte. Och nu får herr Krok välja mellan de här båda rummen till vänster. Jag har bäddat i det innersta för det är den bästa sängen. Och det här står i alla fall obegagnat. Pojkarna har tagit ett av vindsrummen. Se, det är alltid så med pojkar, när de blir lite större. Ju längre bort från mamma, desto bättre. Brukspatron själv har sitt rum på nedre botten. Men det är ju inte alltid han är hemma.

—Tack, sade Abraham. Nu hittar jag här, som om jag vore född på gården.

Han stängde sin dörr och lade på haspen. Han drog ned rullgardinen för att slippa se, hur lågt det var i taket. Men när han väl kommit i sängen måste han rusa upp igen för att kasta upp fönstret.

Han satte sig på fönsterkarmen och dinglade med benen. Han drog av sig förlovningsringen och stoppade den i mun. Han blundade, lutade sig baklänges ut och lät tungan leka med ringen.

Och tänkte på Elsa.

När han blivit riktigt genomkyld, kröp han till kojs. Han låg i sängen och fingrade på ringen och somnade med den lilla guldklumpen liggande på sitt nakna bröst.

Vid midnatt väcktes han av vagnshjuls krasande i gruset. Det är hennes nåd, tänkte han och smålog i mörkret. Han hörde hundarna gläfsa. Och han hörde hennes nåds röst:

—Har han kommit?

—Ja, kära hjärtanes då, svarade fru Enberg.

Abraham kröp ned under täcket.

Hon kunde min själ vara i stånd till att kliva hit in, tänkte han. God afton, välkommen, sitt ned.

Men det gjorde hon icke.

* * * * *

Så snart Abraham hade tid, red han ner till Backarna för att bese arbetet. I medio av juni var grunden lagd till trettiosju hus om fyra à fem rum vardera. Till nyår eller senast till nästa vår skulle denna lilla stad härbärgera över trehundra personer. En verklig massutvandring från Blekängen.

Dessutom hade ett tjugutal icke-aktieägare sökt rätt att arrendera och bygga på Backarna. Men som de även önskade bliva delaktiga av lånefondens välsignelse, måste saken ställas på framtiden. Ett tiotal köpte då aktier, en eller två per man, till femtio procent över pari. De pockade sedermera på lån och Enok Ebenezar förde deras talan inom styrelsen. Emellertid var lånefonden i det närmast läns.

Nybyggena bildade en halvcirkel börjande vid Blekängsbäckens översta fall. Strax nedanför Backarnas gamla corps de logis byggde smeden, det var den störst anlagda stugan med icke mindre än sex rum och två kök. Och smeden, som var en tämligen förmögen man, hade satt sig i sinnet, att det skulle bli torn på stugan. Endera på gaveln alldeles som på bönhuset eller också mitt på taket som på rådhuset. Detta smeden Anderssons torn blev redan före sin tillkomst vida beryktat. Det fanns ängsliga personer, som jämförde smedens drömda skapelse med det ökända tornet i Babel.

För övrigt voro Backarnas åkrar och ängar tummelplatsen för ett liv och leverne, som aldrig tycktes vilja dö. Borgare från staden vandrade i en oavbruten ström upp och ned för Björkenäsvägen. Madammer med matsäckskorgar och barnvagnar togo förbjudna vägar över åkrarna. Och horder av Blekängsungar härjade som gräshoppssvärmar i första årets vall. Björkenäs arrenderade tills vidare jorden och Abraham måste uppträda som uppsyningsman. Det gjorde honom illa omtyckt. Ungarna kröpo ned i dikena och bräkte hans namn: Ahabraham. Gummorna fräste. Och gubbarna sågo varann stint i ögonen, spottade och mumlade: Va' fan är det för ordningar? Är det inte vår mark?

Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjören upp till Backarna. Ibland höll han doktorn under armen, ibland Björner, ibland Louise. Far och dotter voro båda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo mycket långsamt och stannade då och då för att räta ut ryggarna. Uppe hos smeden dröjde ingenjören en stund, grävde med käppen i sanden och andades tungt.

—Jo, galant, ingenjörn. Men si inte förslår det med de fyra tusen jag fick. Nej tusan, bolaget får allt satsa lite till. Men så ska di få si ett grant hus, jäklar anamma—

—Ja, inte ännu, kära Andersson, vi får väl se till hösten—

—Nå, då får väl Larsson kritsa åt mig. Jag har tagit för fem hundra riksdaler från hanses snickeri, så han ska väl veta hut.

—Om vi hade kunnat riva på Blekängen, så hade vi fått en del timmer och sådant—

—I hellskotta! Det murkna rasket—det stinker av Bromsen.

—Ja, ja, mumlade ingenjören och kröp som en liten skalbagge uppför backen. Han satte hand i strut för mun och hojtade åt Abraham, men det blev bara en väsning. Louise viftade med parasollet. Och i häcken kväkte ungarna: Ahabraham.

—Du Abraham, sade Krok. Corps de logi'et får allt anstå så länge. Vi ha inte råd med reparationer i år. Men till våren ger staden nytt bud på Blekängen, påstår Björner.

Abraham nickade god mening. Men i själva verket var det mycket ledsamt. Bröllopet sköts och sköts långt in i en obestämd framtid. Och det var ur många synpunkter sett mycket ledsamt.

Louise steg fram och plockade på stigbygeln. Och då ingenjören gjorde en långsam rund kring huset, såg hon upp på Abraham och sade:

—Lille-bror, du, hon sitter hemma hos mig hela dagen och syr, så att nålen går varm. Hon är så snäll och glad, vet du. Och vi talar om dig förstås. Paulus är också snäll mot oss båda två. Ibland kommer han in och sjunger Gubben Noak för oss. Då kan du veta—

—Pappa då? Är han mycket orolig?

—Ånej, det tror jag inte. Han kommer upp som vanligt ett par gånger om dan och sitter och pratar. Han talar mest om gamla saker. Hur han släckte stora branden och om faster Mimmi och prosten—

Någon gång red Abraham ned i staden. Det såg så festligt ut där inne, tyckte han. Flickorna buro vita dräkter. De gamla trädgårdarna väster om torget stodo i löv och blom. Fruarnas hattar satte nya, underbara blommor. Och de goda borgare lustvandrade makligt och godmodigt med borgmästaren i spetsen, eller rörde sig sävligt fram och tillbaka kring den mäktiga, sakta framglidande klippan, häradshövding Björner.

Ute på öster på Stenbrogatan vällde gräset fram ur makadamen. Barnen lövade till midsommar, och i de öppna fönstren blommade geranier, pelargoner, Kristi bloddroppar.

I Stenbrogatan 4 satt liten Elsa och sömmade. Och rummet där hon satt, Gustens fula rum, var vitt av linne och bomull. Och själv var hon skär och glad.

Gamla fru Sörman tassade omkring och småskrattade fjolligt i alla hörn. Hon hade upphört att vänta på Brudgummen. Men lika brått hade hon ändå. För nu skulle hon ut och resa. Och alla gamla saker måste letas fram och putsas upp och packas ned för den långa resan. Men vart kosan skulle ställas, det visste icke fru Sörman. Eller behöll hemligheten för sig själv.

—Är det flickan, som önskas? sade hon och neg.

—Är du riktigt glad nu? frågade Abraham. Och Elsa svarade ja utan förbehåll. Men mitt i leken kunde det hända, att hon stelnade till och sköt honom ifrån sig.

—Du vet inte, vad jag lider för din skull.

—Lider?

—Ja—därför att du inte vill komma till honom—

* * * * *

Fru Blenda Hyltenius var ensam på Björkenäs. Brukspatronen och gossarna hade dragit ut på fotvandring. De skulle vandra genom Västergötland och stanna sommaren över hos farmor, änkedomprostinnan. Gossarna skulle botanisera på Kinnekulle och brukspatronen skulle meditera och möjligen söka trösta sin gamla mor, som var otröstlig, därför att svärdottern bestämt förbjudit henne att komma till Björkenäs.

Fru Blenda var således ensam. Och när unge Krok dröjde alltför länge i staden blev hon otålig.

—Vad gör ni egentligen? Går ni mina ärenden eller er fästmös? Bibeln förbjuder oss att tjäna två herrar, kom ihåg det, unge man!

—Ja, men två härskarinnor? skrattade Abraham. Fru Blenda ryckte på axlarna.

—Bevars! Om det inte blir för tröttsamt. Jag kan naturligtvis inte vara lika rigorös som Vår Herre.—Men nu ska vi spela schack.

Det var kvällsgöromålet: spela schack. Fru Blenda kände spelets regler ungefär till hälften. Och det var mer än nog. Hon tyckte icke om att känna sig bunden. Om löparen hoppar som en häst eller vice versa, så är det kanske icke rätt. Men det är roligt att säga schack och matt och när det icke låter sig göras på annat sätt—

Men då Abraham kniper drottningen efter alla konstens regler, då blir hon ond.

—Hu så brutalt! säger hon och sopar samman pjäserna i en hög.

—Det ska skam spela schack med fruntimmer, säger Abraham och reser sig halvt förargad.

Men det var nu en småsak. Och i övrigt trivdes Abraham gott på Björkenäs. Han hade övervunnit den beklämmande känslan av tunga tryckande tak. Han var ensam herre i huset och tog endast order av hennes nåd, när hon hade några att giva. Vanligen fick han handla efter eget huvud och med rättarens hjälp. Gick det galet någon gång, så skrattade fru Blenda åt hans bekymrade och skamsna miner. Och det blev till skämt alltsamman. Ibland kom fru Enberg tassande bakom honom och strök honom varligt över armen.

—Kära hjärtanes, vad det är lugnt och gott, sen herr Abraham kommit till gården. Se, hennes nåd behövde så väl en trogen vän.

—Trohet för ett år!

—Inte! Inte blir det så kort. Det får inte herr Abraham säga. Fru Enberg nickar och rister av oro.

I juli blev sommaren het. Och fru Blenda blev orolig. Redan innan drottningen föll, rörde hon ihop pjäserna, satte armbågarna på bordet och stirrade framför sig.

—Tycker ni inte, att jag är ensam? frågade hon. Jo, det är jag. Vore jag inte ensam, så skulle jag flytta härifrån. Men ser ni, jag får aldrig mer så små och låga rum. Och kommer jag i stora rum, så svimmar jag. Fast det just inte hör till mina vanor att svimma. Men jag måste ha nära till nästa människa. Eller åtminstone till någon gammal möbel, som jag känner och som luktar bekant. Men det hjälper inte, det heller. Jag är ensam.

—Gift er, föreslog Abraham. Och i den stunden glömde han verkligen, att fru Hyltenius redan var gift, så omärkliga spår hade den store brukspatronen lämnat i sin omgivning.

Fru Blenda sade:

—Min man har lovat mig skilsmässa, så snart gossarna vuxit upp, blivit myndiga. Inte förr. Det är hans idé, och den måste jag ju respektera. Och för resten sen?—Sitt inte och stirra på mig!

—Jag blundar, bedyrade Abraham.

—Vill ni höra min filosofi?

—Om den inte är för lång och måttligt djup—

—Tack. Nej bevars, ingendera. Men ni skulle i alla fall inte förstå mitt system. Det är kanske för inkonsekvent för en pojke. För resten påminner det mest om en gammal ungmös klagan från evighet till evighet. Vi vandrar jag allena, du min Herre och Skapare. Du har givit mig en behaglig växt och en själ av eld. Vi vandrar jag allena i dalen.

—Rätt skönt, sade Abraham.

—Hu, det är ju fult som en gammal kärring. Hon sträckte sig plötsligt fram över bordet och drog honom i håret.

—Stryk upp luggen, pojke. Ni ser lömsk ut.

Men Abraham spratt till och slog henne över fingrarna.

—Låt ni min lugg vara! sade han. Och han slog henne så pass omilt över fingrarna, att hon åter blev lugn och började leka med pjäserna.

* * * * *

I medio av juli skulle bolagets växlar omsättas. Det gick trögt, och Abraham Björner, som skötte transaktionen, stånkade förfärligt. Samtidigt inlämnade han en räkning: arvode, provision etc. etc. summa summarum i runt tal fem tusen kronor. Och det var mycket lågt beräknat enligt häradshövdingens egen, beedigade utsago.

Men Julius Krok vägrade att betala. Han kröp inom sitt skal, blundade och vägrade bestämt.

—Öh, öh, öh, det ser fult ut, det, min käre Krok. Det ser ut, som om bolaget vore insolvent.

Då brast ingenjörens tålamod. Han sprang upp, som en liten trollgubbe springer upp ur sin låda, slog linjalen i bordet.

—Det finns ta mig fan inte ett bolag, där bror har haft sin hand med, som inte blivit insolvent—

—Öh, säger kusin det? Ja, det förändrar saken. Då lämnar jag till inkassering—

—Gör vad fan du vill.

Denna kraftyttring tog hårt på lille ingenjören. Han måste återigen krypa till kojs, och Abraham eftertelefonerades. Man kom överens om, att häradshövdingen skulle få stämma bolaget. Det såg illa ut just nu i starten. Men skammen skulle väl till slut falla på Björner.

Från Krokens lampor gick Abraham till Stenbrogatan. Det var icke roligt där heller. Elsa var tyst och blek. Linne och bomullsvaror lågo hoppackade i ett hörn av rummet, och Elsa satt med händerna i kors.

—Vad är det med dig?

—Ingenting. Fru Sörman tassade ikring i salen och småskrattade i alla hörn. Nu skulle det äntligen bli resa av—

På Blekängsbron stod Enok Ebenezar Ohlsson samtalande med kommissarien Lönrot. Kommissarien såg allvarlig ut, men hälsade hövligt på Abraham. Ohlsson gjorde sällskap en bit uppför backen. De talade om häradshövdingen, men plötsligt bröt Ohlsson av:

—Hör nu, herr Krok, jag har nyheter om fästmön.

Abraham rodnade.

—Jaså.

Enok Ebenezar sköt rygg och plirade upp mot honom.

—Ja, det är kanske inte trevligt att höra't. Men sanningen lär ska nytta i längden, säger de. Jo, nu är hon allt fast hos Hagelin igen. Jag ligger ju efter honom som hund efter räven. Så jag vet, var han har sin gång. Hon fick vara tämligen i fred här på försommaren. Men nu har han varit två gånger vid Stenbrogatan, och hon är i bönhuset var kväll. Hon och Evelin.

—Vet Gusten av, att Hagelin varit i deras hem?

—Tja, det kan jag inte säga. Han är så kusch för sin tokiga mamma, så han törs just ingenting. Men det är säkert, att Hagelin springer inte efter flickor för skojs skull. Det blir att se upp.

Abraham red snett över Åstorps ängar, satte över Blekängsbäcken, där den rinner ut under Tanningens alar. När han ställt hästen i spiltan, tog han en omväg och gick bakom flygelbyggnaden. Han tålde icke se hustomtens illvilligt grinande ansikte.

Men när han kom in i förstugan möttes han av Evelin.

—Vad gör ni här?

Evelin smög sig undan i mörkret och fnittrade mjukt.

—Hennes nåd har befallt mig hit.

Abraham gick upp på sitt rum. Det var för tidigt att gå till sängs. Han satte sig i fönstret och skrev i notboken ett brev till Elsa. Efter en stund knackade det på dörren, och fru Enberg stack in huvudet.

—Kära hjärtanes, inte ska herr Abraham sitta här i sin ensamhet—

—Jo, just precis det, sade Abraham. Då försvann fru Enberg, och Abraham slutade sitt brev och rev sönder papperet. I detsamma knackade det lätt och hastigt, och Blenda steg in utan att ha väntat svar.

—Schacket då? sade hon.

—Det får vara i kväll.

—Hör nu—har det gått ikull på Backarna?

—Ikull? Visst inte! Vi ha omsatt våra växlar, och det går som om det vore smort. Fast nog är det ont om pengar. Ja, fru Hyltenius har väl inga till överlopps?—

—Inte för Backarnas räkning. Nej tack så hjärtligt. Jag går bara och väntar på, att den där solen skall falla som en pannkaka. Det är inte bara ren elakhet. Jag tycker ni sköter er plats så bra, så jag vill gärna behålla er.—

—Det får ni inte ändå.

Blenda nickade förtröstansfull. Hon steg längre in i rummet och såg sig omkring.

—Hur bor ni egentligen? Har ni det bra?

—Jo tack.—Säg mig, varför har ni tagit hit den där Evelin?

—Därför att hon kom och sökte arbete.—Är det annars något, jag skall redogöra för.

—Nej tack. Men schack blir det inte i kväll.

Då sade fru Hyltenius, och hennes röst svällde och skalv av ett visst patos:

—Jag skall bliva mycket stolt den dag, då jag har lärt herr Abraham Krok en smula hövlighet.

—Har jag varit ohövlig? Förlåt! Men jag kan inte vara hövlig, alltid och allestädes. Och det är tämligen sent. Och det här är mitt rum.—

Han ångrade sig genast men hann icke runda av satsen, bryta dess skärpa. Fru Hyltenius gick, stängde dörren ljudlöst. Abraham började ett nytt brev till Elsa. Det knackade ånyo, och fru Enberg kom åter till synes. Hon rullade rakt fram till Abraham och strök honom över armar och bröst, som ville hon besvärja en ond ande.

—Kära hjärtanes, vad är det nu då? Det var ju så lugnt och gott. Så lugnt ha vi inte haft det på många år. Ska det nu börja igen?

—Vad är det som ska börja?

—All oro och jämmer. Se, en måste ju betänka, att hon är olyckligt gift—

—Ja, men det är inte jag, sade Abraham.

—Åckåckåck, kära hjärtanes, jämrade fru Enberg och försvann. Morgonen därpå var Abraham generad. Fru Hyltenius däremot visade inga tecken till förlägenhet eller till oro. Hon var sig lik.

* * * * *

Under fjorton dagars tid lämnade Abraham icke Björkenäs. Det var den brådaste skördetiden, och han satt i sadeln från morgon till afton. Blenda gjorde honom sällskap ibland, hon var mån om skörden och icke så alldeles säker på Abrahams insikter. Det förstod han, och det retade.

Från ingenjören fick han då och då underrättelser per telefon. Björner hade mycket riktigt stämt bolaget, och det hade väckt obehagligt uppseende. Ingenjören gruvade för hösten, då växlarna åter skulle omsättas. Men det bleve väl alltid någon råd. Om icke annat finge han väl taga nya inteckningar i Blekängen. Larsson tycktes ju välvilligt stämd.

Från Elsa hörde Abraham icke ett ord. Han skrev till henne ibland men rev alltid sönder breven. Han kunde ju icke komma med Enok Ebenezars skvaller. Och något annat hade han knappast att komma med.

Slutligen var rågen på själva Björkenäs bärgad, och Abraham drog ut med allt sitt folk för att meja Åstorpsrågen. Vädret var ostadigt och det gällde att göra ett raskt dagsverke. Först under middagsrasten fick han tid att göra en avstickare till Backarna. Han gick till fots i skogsbrynet, kröp in genom granhäcken, gjorde ett varv kring byggnaden, som såg ohyggligt förfallen ut, och stannade slutligen mitt i trädgården, där ogräset återtagit ett oinskränkt välde.

Från arbetsplatserna hördes ljudet av tuggande, smackningar, klunkande och en och annan snarkning. Flugorna surrade ilsket mot regnet. Abraham hade varit uppe med solen och kände sig sömnig. Han strök i sakta mak förbi husknuten bort mot bänken.

För en stund sedan hade den stått tom. Nu satt Elsa där. Det kom så överraskande, att Abraham ofrivilligt stannade och spärrade upp ögonen. Ja, där satt nu verkligen Elsa, och det var ingenting vidare med det. Han steg fram, nickade och satte sig bredvid henne.

Hon reste sig.

—Varför? Går du din väg? När jag kommer?

—Jag har väntat länge på dig, sade Elsa. När Abraham hörde rösten, slöt han ögonen och suckade. Han kände, att något stort obehag skulle gå över honom. Det måtte vara bestämt av evighet, tänkte han, och det kan icke ändras.

Men när hon ingenting sade, slog han upp ögonen. Då såg han, att hon arbetade, att det arbetade inom henne, att det arbetade i hennes strupe och i hennes ansiktes muskler.

—Tyst, å för Guds skull, bad han, innan hon ännu sagt ett ord. Det löste. Hon skrek till.

—Du! skrek hon. Tror du inte' jag vet! Tror du inte jag vet! Att hon är inne på ditt rum om nätterna!

Hon fortsatte att skrika, än snyftande oklara ljud, än ord. Men han förstod icke orden. Det var ett trolleri, en besvärjelse. På alla sidor dök det upp ansikten, fram ur häcken, upp ur diket, fram om husknutarna. Häpna, stirrande, illvilliga, elakt glittrande ögon.

Abraham strök sig över pannan och reste sig.

—Vad är det du vill? Jag förstår inte, när du skriker så där.

Hon fortsatte att skrika. Och nu såg han, att hon var ful.

Men människorna kommo närmare, arbetarna, madammerna med sina små och sina matsäckskorgar, hela skaran av ungar, de slogo krets kring bänken och höllo vakt.

Abraham vände på huvudet för att se, om han hade ryggen fri. I detsamma träffades han av något hårt i nacken. Det var förlovningsringen. Han strök av sig sin ring och räckte den till Elsa. Då föll hon i en jämrande, barnslig gråt. En av madammerna tog henne kring livet. Småbarnen skreko i kapp, och smedens bas mullrade.

—Det är som alltid förståss. En så'n där herrpojksvask ska förståss bedra en fattig flicka. Fy fan sånt följe—

Ringen tätnade. Han såg sig omkring och upptäckte Enok Ebenezars fyrkantiga ansikte och plirande ögon. Abraham bad icke om hjälp, med Ohlsson flinade till och ropade:

—Hjälp dig själv, och Gud ska hjälpa dig!

Abraham lyfte sitt ridspö, fick väg och gick.

Han återvände till skördefolket och ställde med arbetet. Det blev brådska. Molnen ströko över med sydlig vind, ett lätt vattenstänk yrde omkring i luften och bildade regnbågar, små och svaga, över staden tändes en bred, starkt lysande båge.

Skörden bärgades. Abraham var trött, men när Blenda som vanligt föreslog schack, svarade han ja. De spelade, tysta. Endast att Blenda frågade:

—Var är ringen?

Och Abraham svarade:

—Borta.

* * * * *

Abraham låg i sin säng och hörde, att hon kom in. Han hörde att hon satte sig på bordet vid hans huvudgärd.

När han slog upp ögonen, såg han henne svagt mot fönstrets matta ljusning. Hon såg liten ut, liten och späd. Hon satt på bordskanten och dinglade med benen.

Hon frågade:

—Är det svårt att vara ensam?

Det var icke gäckeri i frågan, icke heller medlidande. Det var ungefär en vanlig fråga. Hur mår ni? Har ni det bra?

Abraham började en lek med hennes nakna fötter. Han lekte hök och duva. Och hon upprepade sin fråga:

—Är det svårt att vara ensam?

Han tog hennes fötter och kysste dem, med mycken rättvisa delande kyssarna mellan den högra foten och den vänstra. Och hon upprepade sin fråga. Men därför att han kysste hennes fötter, kom det en hisnande skälvning i rösten.

—Är det svårt att vara ensam?

Då släppte han hennes fötter. Han kastade sig framstupa i sängen och brast i gråt.

—Javisst är det svårt att vara ensam, svarade Blenda på sin egen fråga. Hon gled ned från bordet och smög sig ut ur rummet.

4

Blekängen låg blåsvart i natt- och höstdimma. Lyktorna lyste som topaser mot svart sammet.

Zionsborg, ensam på slätten, låg dold, mörk, stilla som ett rovdjur på lur. Lågan i Tre Remmares lykta fladdrade, slocknade, flammade upp. Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula Rosen lämna sitt näste och sin näring.

Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa. Enok Ebenezar drev som en jakthund på Blekängens gator, passade villebrådet för att i tid varsko.

Zionisterna hade äntligen gått till anfall mot projektet Backarna. Uppträdet mellan Abraham och Elsa hade varit en signal och en förevändning och en predikotext. Profeten hade talat.

Av de trettiosju arbetare, som byggde på Backarna, hade femton nedlagt arbetet och sålt sina aktier, okänt till vem. Leverantörerna vägrade kredit och fordrade betalning för vad som redan var levererat. Bolaget skulle bliva tvunget att inlösa sina växlar under loppet av de första septemberveckorna. Aktionärer och fordringsägare yrkade, att styrelsen måtte avgå. Men det visade sig omöjligt att bilda ny styrelse inom detta bolag av okunniga och äventyrare.

Processen med den väldige, mäktige, välaktade häradshövdingen gav nådestöten åt bolagets och ingenjörens kredit. Stadens banker vägrade kredit. Och Abraham Björners juridiska byrå gav kostnadsfritt upplysningar till envar, som önskade lära känna Backarnas ställning och resurser.

Det var således hög tid att gripa till nödvärn. Styrelsens äldre medlemmar sovo sött i sina sängar som t.ex. Elis Eberhard Roth. Eller blinkade med röda svidande ögonlock mot mörkret. De yngre jagade fienden på gator och torg. Och nu skulle han inringas.

Enok Ebenezars fyrkantiga gestalt kastade skugga över krogtrappan och försvann. Han dök upp bredvid Abraham.

—Nu kommer han. Han gick in bakvägen till Gula Rosen, men nu kommer han.

De väntade ännu några minuter, lyktans fladdrande låga glittrade i deras ögon. Slutligen öppnades krogdörren och Benjamin Hagelin trädde ut. Gula Rosen följde honom nedför trappan och lyste med ett ljus i glaskupa.

—God natt, Benjamin. Gud vare med dig.

—Även med dig, svarade Benjamin Hagelin. Han gick över gatan, på bron stannade han ett ögonblick och stirrade in i mörkret. På några stegs avstånd från trappan stannade han åter och lyfte på hatten.

—God afton. Herr Krok? Herr Sörman? Och—?

—Och jag, ifyllde Enok Ebenezar.

—Javisst. Herr Ohlsson. Er har jag sett förut i kväll. Och många andra kvällar förresten.—Behagade herrarna ge plats, så att jag kan öppna dörren.

—Vi vill vara med, sade Enok och trängde sig in på honom.

—Naturligtvis. Det ska ju bli ett litet samkväm, angenämt eller ej får herrarna själva bestämma. Jag somnar aldrig före två, en vana från studieåren.

Han tände gaslågan i förstugan. Han hängde upp hatt och rock, och då Abraham drog av sig sin regnkappa, tog han den ifrån honom.

—En sak, mina herrar. Är det någon av er, som bär vapen?

Han såg hastigt från den ene till den andre, och blicken dröjde vid Enok Ebenezar, som tittade under lugg och grinade.

—Well, återtog han med ett urskuldande leende. Det var bara en formalitet. Jag vet ju, att jag har med gentlemän att göra. Nu går jag före och visar vägen.

De stego uppför trappan och in i en stor kal sal. I mitten ett bord med tolv smärre stolar och en större. Det var de äldstes rådsbord. Hagelin tände takkronan och drog ned gardinerna. Han vände sig mot sina gäster och gjorde en trög, trött bugning.

—Välkomna. Ja, jag har ingenting att bjuda på. Lekamligen. Endast whisky—herr Krok? Inte nej. Herr Sörman, ett glas?

—Super du också? frågade Enok.

Hagelin gick in i sin kammare och återvände med bricka. Han såg fin och städad ut som en kypare men mindre välvillig.

—Nej, super gör jag inte. Men är inte heller avhållsam. Vår Frälsare förvandlade vatten till vin. Och hade de kanaiter varit specialister på whisky, så hade det sannolikt blivit whisky. Ty han var framför allt en välvillig man, särskilt i sin första ungdom.—Herr Krok, tag plats i den stora stolen, där sitter man bäst. Ja, skål, herr Sörman. Vi dricker ett glas. För forna tider eller kommande, hur ni behagar. Er, Ohlsson, bjuder jag icke. Ni blir oregerlig. Och det! Det är synd.

Enok spottade.

—Fy fan, Gusten, att du dricker med den.

Sörman smålog förläget.

—Pengar och whisky får man av den lede—

Men Hagelin satte sig bredvid Abraham och betraktade honom vänligt uppmärksamt.

—Ni sitter bra där, herr Krok? Men luta inte huvudet mot stolsryggen. Det är min brors stol och han lider av en hårsjukdom, ett arv efter vår saliga mor. Skallig måste hon inträda i de saligas boningar. Hårt för en kvinna, men säkerligen rättvist.—

—Nu är det inte tid att prata skit, sade Enok. Och Gusten drack och sade:

—Vi ha helt enkelt kommit för att lämna vårt ultimatum. Herr Hagelin har behagat anfalla oss. Vi veta mycket väl, att det är herr Hagelin, som är det egentliga upphovet till alla de svårigheter, som möta bolaget. Herr Hagelin har till och med slutit fred med Bethania för att tillintetgöra oss. Men nu vill vi i tid ha sagt ifrån, att endera lämnar ni oss i fred eller också tar det en ända med förskräckelse.

—Just för dig, rävrumpa, sade Enok Ebenezar, som njöt av att dua profeten.

Hagelin lyssnade förstrött. Han betraktade Abraham oavvänt. En mjuk, fet, vit hand kröp långsamt över bordet men drogs hastigt tillbaka, då Abraham rynkade pannan. Hagelin knäppte sina händer.

—Tänk, viskade han. Tänk, att Abraham Krok verkligen skulle komma. Till oss. Till mig. Det är förunderligt.

—Jovisst, sade Abraham. Men ni kan vara lugn för, att jag inte ämnar stanna—

—Det är förunderligt, förunderligt. Med er kommer allt det gamla, lidande, smälek, barndomens jämmer, ynglingens förtvivlan och skam. Det är förunderligt, ty det är Gud. Just här, kanske just på denna fläck låg jag på knä framför er morfar. Jag var i själanöd. Jag kände inom mig krafter, som skulle kunna verka det goda, krafter, som skulle kunna höja mig över mängden. Om någon ville hjälpa mig, giva mig ett stöd. Er morfar tröttnade på min jämmer, han kallade på sina drängar. De vräkte mig utför trappan och ropade: Horunge, horunge! De ropade, så att det hördes över hela Blekängen. Och det blev mitt namn—

—Till saken! ropade Ohlsson. Och skryt lagom! Horungar finns det flera än du.

Hagelin fyllde sitt glas och tömde. Whiskyn och gasljuset gjorde hans ansikte än blekare, blåblekt. Endast kring ögonen brunno röda ringar.

—Till saken, ja. Staden, Blekängen. Blekängen byggdes av J. A. Broms för att tjäna som fängelse åt hans arbetare. Och nu vill herrarna riva. Varför? För att bygga ett nytt fängelse. Elegantare kanske, friskare, bekvämare. Men i alla fall ett fängelse. Ty jordelivet är ett fängelse, var vi än bo och befinna oss.

—Nu börjar han predika, sade Sörman och torkade svetten ur pannan. Hagelin fortsatte:

—Men att använda en massa penningar, som är vårt förnämsta maktmedel, att använda dem för att flytta en skara människor från ett fängelse till ett annat, det är opraktiskt. Och det! Det är synd. Han drack.

—Se! Detta är ett enskilt fall. Men över hela världen försiggår detsamma. Fångarna kräva frihet, och människorna riva sina gamla fängelser och bygga nya. Och varje nytt fängelse tro de vara en station på vägen till den stora friheten. Men det är icke sant. Det är nödlögnen, med vilken man lurar dåren in i sin cell.

Han drack.

—Men friheten är icke beroende av rum och tid. Frihet kan endast vara själens frihet, själens frigörelse ur sig själv, jagets självförglömmelse. Och vägen till frihet heter kärlek.

Enok Ebenezar gjorde en misstrogen grimas.

—Vad för slags kärlek?

—Varje slag av kärlek är en begynnelse till frihet. Jesus anade detta, då han tillgav synderskan för hennes kärleks skull. Han anade att kvinnan, som vandrar från skökobädd till skökobädd, var stadd på den långa slingrande vägen till frihet.

—Aj fan! Är det sånt du predikar för flickorna? Sicken mormonpappa!

Hagelin drack och svarade:

—Jag talar för döva och stumma. Därför talar jag med tecken. Men i natt vill jag tala med ord. Till dig—han nickade åt Enok. Du tror, att hatet och dess gärningar kunna befria. Men hur skall det kunna befria, som själv är en tyngd och ett band?—Till dig, Gusten. Du tror, att klokhet och beräkning kunna befria. Men hur kan det befria, som själv är en tyngd och ett band?

Nej, kärleken! Han vände sig mot Abraham.

Du skall älska, och du skall glömma dig själv. Du skall älska, och du skall glömma föremålet för din kärlek. Du skall älska, och du skall glömma föremålen för din kärlek. Du skall älska och du skall glömma kärleken. Då är du fri och återförenad med det eviga väsendet.

Men jag står över er alla. Jag behöver icke ens kärlekens band, som likväl leder oss på den rätta vägen. Jag har aldrig älskat. Jag är ren.

Och han gjorde en åtbörd, oblyg som en sköka.

Gusten höll handen för ögonen, han lutade sig fram mot Abraham och viskade:

—Ser du! Man kan inte ens slå honom. Det är vidrigt. Likasåväl kunde man örfila upp ett nyfött missfoster—

Men Enok Ebenezar hade gripits av ett vetenskapligt, frireligiöst intresse. Han hävde sig fram över bordet, stödande huvudet i händerna.

—Du rävrumpa! Tror du på Kristus?

Hagelin drack och svarade:

—Kristus är död. Jag lever. Kristus var ett genialiskt barn av sin tid. Han anade målet, men förstod icke medlen. Han insåg icke organisationens oerhörda betydelse. Han var en anarkist som du, ett barn, en vilde. Halvt i blindo strävande hans efterföljande efter en organisationsform. Rom blev den största organisationen men föll på sitt småsinta hat mot små förvillelser. Nu säljer var firma i egen bod och konkurrerar ihjäl sig själv. Men tiden mognar. Monopoltiden, trust-tiden. En skall vara herden. Till hans förfogande skola vi ställa världens förnämsta maktmedel, kvinnan och penningen. Men kvinnan kan endast den handhava, som är ren.

—Du?

Hagelin drack och fortsatte:

—Kristus är död, men hans namn lever. Hans namn är ett välkänt och gott firmamärke. Liksom kaffehandlaren sätter Mocka på sin skylt, så sätta vi Kristus. Och icke blott vi. Statskyrkans präster, som taga löner och idka köpenskap, ja till och med samla i ladorna, bekänna de icke honom, som predikade fattigdom? Det är icke svek, åtminstone ej för den invigde. Det är affärskutym. Det är annonsen, som lockar till oss folket och maktmedlen. Och utan maktmedel ingen frälsning. Vad är det, som fört eder hit till Zionsborg? Längtan efter frälsning? Nej. Men penningar och kvinnor. En enda liten kvinna har varit nog.

Han tystnade och vände sig småleende mot Abraham.

Abraham sade:

—Om ni slutat er trosbekännelse, så kunna vi övergå till affärerna.

Hagelin bugade, han tog plats och fyllde sitt glas.

—För att vara kort, fortsatte Abraham, hoppar jag alldeles över våra bevekelsegrunder. De äro ju för övrigt inte så storartade och världsomfamnade som edra. Vi föreslå, att ni flyttar er missionsverksamhet till annan ort. Eller åtminstone—och det är verkligen minimum—att ni upphör att spekulera på Blekängen och på Backarna, att ni och edert anhang lämnar oss fullständigt fria händer. I annat fall—

—I annat fall? upprepade Hagelin.

—kommer vi att anklaga er för att i samråd med krogvärdinnan Ekman ha planlagt dubbelmord, för delaktighet i mordet på verkmästare Sörman samt slutligen för att med egen hand ha mördat fabrikör J. A. Broms.

De röda ringarna kring ögonen slocknade, men Benjamin Hagelin smålog alltjämt. Abraham var blek som ett lärft. Gusten gömde ansiktet i händerna. Enok Ebenezars ögon glittrade, och munnen tuggade om orden smackande och med välbehag.

—med egen hand mördat fabrikör J. A. Broms.

Hagelin sade:

—I annat fall? Varför i annat fall? Är det inte under alla förhållanden er plikt att angiva mördaren?

Eller, fortsatte han efter en stund, tänker ni kanske på att Sveriges lag förbjuder äreröriga beskyllningar, som icke kunna ledas i bevis? Vid ganska högt straff, skulle jag tro—

—Vi ha bevis.

Han gav Gusten en knuff. Men då knuffen icke gjorde verkan, slet han upp Gustens rock och tog ur innerfickan ett papper.

—Här är en skrivelse undertecknad av er medbrottsling Pettersson och bevittnad av fru Malin Pettersson, av Gusten Sörman och av Enok Ebenezar Ohlsson. En fullständig bekännelse.

Hagelin sjönk ihop, den feta figuren sjönk ihop till en oformlig, mjuk kudde, och på den svällande kudden vilade huvudet. Kinderna voro askgrå. Ögonen stirrande, tårdränkta.

—Oj, oj, oj, kved han. Att vara så barnsliga. Jag vill er väl. Jag talar uppriktigt med er. Och så är ni så barnsliga.—Först och främst: Liter-Pelle var ju dillerant. Vet ni inte det? Det vet hela staden—

—Här är ännu ett papper. Ett intyg av doktor Roth, som besökte Pettersson kort innan han dog. Han fann honom vid sina sinnens fulla bruk.

—Får jag se?—Ja, inte tänker jag riva sönder! Oj, oj, inte är jag så barnslig. När är intyget dagtecknat? Samma dag som det andra?

—Två dagar senare.

—Och det ska vara bevis! Oj, oj! Hör nu på! Om jag anklagar herr Krok för utspridande av falska rykten och penningutpressning. Hur går det då för stackars pappa? Med sorg i graven. Och om jag anklagar Ohlsson för inbrott å Tre Remmare. Ja, ja, kassalådan har också kommit bort och det kan mycket väl ha skett härom kvällen, då Ohlsson var så full. Och om jag anklagar herr Sörman för mened i mordbrandssaken. Ja, för jag kan bevisa, att det var Pettersson som tände. Och lektor Holmin har visst också några små bevis. Hur går det då med stackars gamla mor? Oj, oj, så barnsliga, så barnsliga—

—Ja, se där. Se! Se!

Gusten hade plötsligt sprungit upp, vräkt ikull stolen och rusat mot dörren.

Hagelin rätade på sig och ropade med stark stämma:

—Se! Se! Guds verk!

—Gusten! skrek Ohlsson. Djävlar anamma ditt fega—

Abraham och Hagelin voro ensamma.

Hagelin betraktade honom välvilligt uppmärksamt.

—Ja, herr Krok, smålog han. Enfin seuls! Får jag inte nu bjuda på en grogg? Eller kanske ett glas punsch? Genuin swedish punsch. Jag har visst en butelj—

Abraham kastade sig åt sidan och rusade nedför trapporna, grep kappa och hatt i förbifarten.

När han kom ned, såg han Gusten springa in i Sofiagatan. Ohlsson stod barhuvad på trappan. Och svor.

—Vad tog det åt honom?

—Den—svor Ohlsson. Han har gått hela året och grubblat över menedshistorien. Ja, va' fan ska man vara hjälpsam för? Hjälpa ett sådant ruttet fä som Liter-Pelle. Nu är han slut, unga pojken.

Abraham steg ned på gatan.

Ohlsson sade:

—Men ta mig fan, om jag är slut. Vill herrn, så går jag raka vägen in och sticker kniven i honom. Va? Här finns inga vittnen.

—Gör det, sade Abraham. Jag lovar att ange er för polisen i morgon bitti. God natt.

Han kastade över sig kappan och gick.

5

I kravmålet mellan häradshövding Björner och bolaget föll dom till kärandens förmån. Häradshövdingen jämte andra fordringsägare begärde bolaget i konkurs, vilket rätten beviljade. Bland fordringsägare figurerade även Enok Ebenezar Ohlsson, som utfört ett trettiotal dagsverken för bolagets räkning och icke erhållit betalning. En vecka senare protesterades en Broms & Kroks växel à 40 000 kronor.

Abraham ringde upp ingenjören.

—Nej, stanna där du är. Jag reder mig nog, jag reder mig nog. Jag säljer sjuan, nian och elvan—Sofiagatan—till skomakar Hagelin. Jag reder mig nog. Och du lär inte kunna trolla fram pengar, min gosse. Men står Hyltenius fast vid att bjuda dig platsen som inspektor, så tycker jag allt, att du bör ta den.

—Jag får se, svarade Abraham.

—Behöver han hjälp? frågade Blenda.

—Nej tack. Han reder sig. För resten är det visst dålig affär att hjälpa oss. Ingenting för er.

Blenda sträckte sig upp och drog honom i håret.

—Är du ledsen, du?

—Nja. Jag får väl hoppas, att pappa inte tar det alltför hårt. Det låter åtminstone inte så, tycker jag. Förresten är det mitt fel. Hade svåger Holmin fått råda, så hade det här eländet aldrig blivit av. Men jag förstås—Idiot!

—Tja, tja, av skadan blir man vis, tröstade Blenda. Inte rår du för, att du är ung och dum. Men nu stannar du väl på Björkenäs? Tills vidare—?

—Tills i vår, om ni tillåter, innan dess har jag nog fått någon plats.

—Som du vill.

Hon duade honom. Hon duade honom i sängkammaren, i salen, inför allt folket. Det plågade Abraham. Men det tycktes icke väcka anstöt eller ens förvåning bland folket. Det var nu en gång seden på Björkenäs att ingenting hemlighålla. Åtminstone icke detta.

Skolan hade börjat, och gossarna Hyltenius bodde i staden. Brukspatronen hade rest till Tyskland för att genomgå någon ny patenterad luft- och vattenkur. På återvägen skulle han besöka sin mor och möjligen stanna över julen. Abraham var således ensam herre på täppan. Det hände en gång, att en av drängarna kallade honom hans nåd. Då blev Abraham ursinnig.

—Din drummel! Vet du inte, att jag är inspektor!

—Nää, svarade drängen och dolde ett flin. Spektor ska väl han vara, Halling—

Abraham kände sig inringad. Nattvak och oro gjorde honom känslig, gav honom efterhängsna, ofrånkomliga tankar och föreställningar. Han kvävdes i de låga, kvava rummen, vars fönster klistrades igen för vintern. Gårdsplanens cirkel blev till en löparebana, på vilken han sprang runt, runt i nattens drömmar, runt, runt till att stupa. Och han drömde, att fru Enberg lade betsel i hans mun och drev honom runt, piskande hans rygg med ohyggligt långa, brännheta lakan.

Helst hade han velat skudda Björkenäs' stoft från sina fötter den dag, som var. Men han hade ingenstans att taga vägen. Till staden vågade han sig icke. Han var rädd att möta Elsa. Uppträdet på Backarna hade givit honom en kväljande, oövervinnelig skräckkänsla.

Han annonserade i tre tidningar efter plats, men det var icke troligt, att han skulle få någon före våren. Och dessutom hade han utfäst sig att stanna ett år. Det var ju villkoret för det olycksaliga Backaköpet. Betala alltså—Köpt.

Och det gick an—ännu. Så länge det krävande höstarbetet pågick, kunde han ligga i från morgon till kväll, visa folk att han gjorde nytta. Att det verkligen fanns ett skäl, ett sunt och gott skäl för hans vistelse på Björkenäs. När det skulle höstplöjas vid utgården, tog han in hos torparen och stannade tre dygn. Men på fjärde dagens morgon kom hustomten, gned sin hjässa med luvan och sade:

—Nu kan inte håken stå i längre. Herr Krok får allt komma hem.

Och hemma möttes han av fru Enberg.

—Hjärtanes herr Abraham. Här har varit så bedrövligt. Inte ska herr Abraham ligga borta i torparstugorna. Det blir bara så svårt och tungsamt för oss andra.

Och efter den dagen blev Abraham viss på, att hustomten spionerade, överallt dök det gråa, ilsket grinande gubbansiktet fram. I skogsbrynet, vid milan, bakom halmstacken, ur höet i ladan, överallt. Och alltjämt grinande.

—Vad tusan skrattar inspektorn åt? Det är då ett förbannat sätt att jämt gå omkring och flina åt folk—

—He, he, he, gluckade gubben. Det är väl de här förståss—Och han pekade på ett par gula betar, som sköto fram ur överkäken. Inte har jag nå't att skratta åt, som vasken är ung eller grann—

En dag hade Abraham smugit sig upp till jaktstugan. Det regnade stritt, och plöjningen hade måst inställas. Abraham sträckte ut sig på britsen och låg och stirrade i taket. Det jämna, silande plasket sövde, men var femte minut kom en stormil, rytande, visslande i stockarnas speleverk, skakande stugan och britsen. Abraham sträckte på sig, gäspade, rullade runt och rullade rätt. Han var tanklös och lycklig. Beklämningen, tröttheten, tvångstankarna måste för en stund giva vika för kroppens sunda styrka, ungdomens glädje utan orsak. Där skulle han ligga hela natten, sova och gäspa. Fan i allt annat!

Och då hustomten krafsade på dörren och stack in sin gråa luva, skrattade han och ropade:

—Ja, här är jag, Halling. Men skvallra inte!

—He, he, gluckade gubben och försvann. Men Abraham log och kände sig befriad. Han hade givit sitt förtroende. Och det kunde han väl giva åt en gammal hustomte, som levat månghundrade år, som sett människor födas, älska och dö.—

En halvtimma senare trädde fru Blenda in i stugan. Abraham reste sig och bjöd henne plats.

—Det har varslat för ers nåd, skämtade han. Det är en ful liten tomte, som jämt går ikring och varslar för ers Skönhet. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur det hänger ihop?

—Han spionerar, sade Blenda.

—På vem? Och för vems räkning?

—På dig naturligtvis. Och för min räkning. Jag vet, att du tänker gå din väg. Men jag vill veta det på förhand. När.

—Tror ers nåd, att jag tänker rymma?

—Det tror jag. Den dagen rymmer hennes nåd på Björkenäs. Går till skogen som ett troll. Skratta inte. Jag går, när du går. Ensam, eftersom du inte vill veta av mig. Men går gör jag. Varför kom du hit, när du inte vill stanna?

—Köpt på ett år, sade Abraham.

Fru Blenda sade:

—Du är elak, du är grym, du är grov, du är ond och ohygglig som en mördare. Tänk, att du skall pina mig till döds—

—För ett år, sade Abraham.

—För evigheters evighet. Du har bitit mig i hjärtat som en katt. Det är lömskt. Jag smekte, och du bet. Varför skrattar du? Är jag gammal och löjlig?

—Nej, inte gammal, sade Abraham. Men gränslöst löjlig. Du talar om evigheter, och du vet mycket väl, att du knappast kan tala om månader, om år. Jag är en nyck. Och dina nycker hör inte till de perenna växterna.

—Det vet man inte.

—Vilket?

—Att det är en nyck.

—Jaså—

—Nej. Det kan man inte veta. Inte förrän efteråt.

—Det är sant, sade Abraham, skrattade och kysste. När det blev skumt, gingo de arm i arm ned till gården. De svarta hundarna och de vita fägnades av deras åsyn och skällde överljutt.

* * * * *

När Abraham vid tutiden öppnade dörren till sin kammare, fann han ljus tänt. Och hopkrupen i ett hörn av sängen satt Gusten Sörman.

—Va i herrans—

—Tyst är du snäll. Jag är bekant med flickan, så jag smög mig in köksvägen. Här har jag nu suttit ett par timmar. Trodde, att jag skulle få sitta här hela natten, eftersom dina kläder ligger på stolen. Men det var bra, att du kom. Du får lov att härbärgera mig i natt. Jag törs inte ligga hemma—

—Varför törs du inte—

Gusten drog upp överläppen och fräste.

—För polisen förstås! Vi reser i morgon kväll—sen så! Har du inte läst Nyheterna? Här har du—

Han drog fram en papperstuss och slätade ut den.

—Det är svåger din, som är i farten—

Abraham läste. På ledareplats en artikel, signerad med gamle redaktörns märke. Det var en underlig sak, ty gamle redaktörn hade icke läst sin tidning på tjugu år och ännu mindre skrivit i den. Han talade i allmänna ordalag om stadens moraliska förfall. Och varje påstående bestyrktes av citat ur grekiska och romerska auktorer.

—Nej för tusan, inte det! Här! Här har du Pauli brev. Paulus skrev:

Kan man ostraffat missbruka Guds namn?

Och han besvarade frågan med ett nej, som ekade i Nyheternas trånga spalter.

Vidare frågade han:

Hur missbrukas Guds namn?

Och därefter åtskilliga finurliga tongångar, stigande och sjunkande, mynnande ut i en brusande final:

Men när en brottsling, en mördare, som hitintills lyckats undgå sitt straff, när han stiger upp och för snöd vinnings skull bekänner Kristus, då missbrukar han Guds namn. Och varje hans ord är en hädelse, som kräver Guds straff och människors.

—Det är ju för Hagelin, sade Abraham och ljusnade.

—Det är för mig också. Titta här får du se. Han vände bladet och pekade. Handen darrade så våldsamt, att fingret körde tvärs genom papperet.

Under polis- och rättegångsärenden stod:

"Tändsticksfabrikens brand. Polisens efterforskningar pågå alltjämt och tyckas äntligen skola leda till ett positivt resultat. Att Pettersson—i livstiden känd och ökänd under spenamnet Liter-Pelle—anlagt mordbranden, tyckes vara till fullo bevisat. Återstår att utreda frågan om det märkliga alibi, som några den avlidnes vänner lyckades prestera."

—Det ser illa ut, medgav Abraham. Han svepte täcket ikring sig. Nå men säg—Hur var det egentligen?

Gusten skallrade med tänderna.

—Jo, ser du—ser du—det var så, att vi var ju allesamman ursinniga på ingenjören. Mest på Lagerström förstås. Och det var ju, vad vi dagligen talade om. Och till sist gick det väl fast i hjärnan på honom, kräket. Han var ju förstörd av sprit. Så det var han. Men inte fan kunde jag lämna honom i sticket…

—Behöver du pengar?

—Nej, tack. Ja, det skulle vara, om du har en tia eller så till överlopps. Annars betalar Hagelin resan för oss alla—

—Reser Hagelin?

—Visst, visst. Hade det bara varit artikeln—men lyckligtvis kom Lönrot till mig i middags och sa', att det är bäst vi ger oss av. För Aposteln har varit hos stadsfiskaln. Skomakarn har ju börjat köpa Blekängen i småbitar. Det är väl det han vill stoppa i tid—

—Men att han törs. Ja, artikeln—gubben är ju ansvarig. Men att gå till stadsfiskaln—

—Just det—därför är det ju möjligt, att han har flera bevis än vad en vet. Mig kan han alltid få fa-fast. Och så—så—är det dä—dä—dä med Aapo-posteln—

Hans tänder skallrade, så att han knappt fick fram orden.

—Aatt hahan har reeent saamvete, haahan.

—Ja, det är ju det, sade Abraham.

Han lät Gusten taga sängen och gjorde sig själv en bädd på soffan. Men det blev ingen sömn. Gusten redogjorde för resplanen. Sörmans, mor och son och dotter skulle fara med nattåget till Malmö, Hagelin och Evelin redan med morgontåget. Från Malmö skulle de fortsätta resan gemensamt över Hamburg till New York. Gula Rosen skulle resa med Sörmans. Men det var svårt, ty gumman Sörman hatade Gula Rosen.

—Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu.—Ja, kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten.

—Och din syster? frågade Abraham.

—Tja, jag vet inte. Profeten lär ska ha ett helt hov med kvinnor därborta. Vad han sen använder dem till. Hon får väl sjunga och vittna, kan jag tro.

De kommo överens om, att Gusten skulle stanna på Abrahams rum till följande middag. Det var en lördag, och han kunde följa med täckvagnen, som körde in för att hämta gossarna Hyltenius.

—Hyggligt av dig, sade Gusten. Men säg—säg, hon kommer väl inte hit in? Frun?

—Sov och prata inte strunt! röt Abraham.—

De släckte ljuset. Men rätt vad det var spratt Gusten upp ur bädden.

—Hör du, Abraham, en sak! Du får akta ingenjören för Enok. Han far fram som en vilde och hetsar upp arbetarna. Han har varit på smeden också. Den är inte lätt och röra, men kommer han i gång, så rullar han som ett stenblock. Han kom upp på kontoret i går och tumma' på hatten och sa': Aldrig har jag lurat någon, och aldrig har ingenjörn lurat någon med vett och vilje. Men är det så att ingenjörn kan, så ska han väl vara bra och hjälpa mig ut ur eländet. För annars får jag gå från smedjan med mora och ungera och alltihop.—

—Det har ingen fara, lugnade Abraham. Jag har talat med pappa. Han reder sig, säger han. Och det vill säga så mycket som att arbetarna få igen sitt—Du har ju också en aktie.

—Den sålde jag före kraschen till skomakaren. Han lär ha köpt för över femtusen kronor aktier. Och nu går han och slår skallen i alla väggar. Och dessemellan får han smörj av gumman. Backarna och Åstorp gå på exekutiv auktion i början av nästa månad. De trodde först, att fru Hyltenius skulle vilja köpa igen. Men Björner säger nej. Det ska bli auktion med upp- och avslag för att få lite mera betalt—

* * * * *

När Gusten stuvat in sig på täckvagnens baksäte, frågade han:

—Ska jag hälsa Elsa?

Abraham skakade på huvudet men sade:

—Om du tror, att hon vill—

—Nej, det tror jag inte.—Adjö med dig. Och tack för hjälpen. Jag hoppas, att vi aldrig ses igen. För det skulle väl vara på råstun—

Och vagnen for ned genom allén.

—Nå? frågade Blenda.

—Skeppet sjunker, råttorna fly. De, som kunna fly nämligen.

—Säg, varför vill du inte köpa tillbaka Backarna?

—Jag? Hu! Vet du inte, att jag snart ska gå härifrån? Ja, hur snart, det vet du bättre än jag. Du slarver! Du tror, att jag skämtar. Du får se—

—Och du skulle gå från hem, från allt? Bara av en nyck? Tror du inte, att det skulle göra ont att lämna—

Hon tryckte fingerspetsarna mot hans mun.

—Jo, det gör ont. Och det är det, som är det roliga. För det känns, Allt, som är roligt, gör ont. Det gör ont att möta en slarver på vägen, köpa honom och föra honom hem, behandla honom som prins och storsultan och taga stryk av hans händer. Det gör ont någonstans på djupet, dit ingenting annat tränger. Och därför är det roligt. Nu vet du!

* * * * *

I mitten av oktober steg dimman från Tanningesjön och tätnade kring Björkenäs. Nu blev det nästan outhärdligt för Abraham. Föreställningen om fångenskap lämnade honom icke fri en minut. I muren av kastanjer och ekar hade det dock funnits stora fönster, vida valv ut mot det fria. Men dimman murade igen varje öppning, och det gröna genomskinliga gallerverket täcktes av en mur, grå som fängelsets. Hustomten blev till fångvaktare, grå för att man icke lätt skulle upptäcka honom, smygande, illistig, alltid närvarande. Hundarna voro väktare, alltid till reds. Tog han ett steg ned i allén, genast omvärvde de honom från alla sidor, hoppade upp framför honom som vargar, slogo honom på bröstet och tvungo honom att vända.

Och vid den utgång, som dittills varit fri, köksutgången, där stod nu fru Enberg, röd av höstslakten. Och hennes eviga varningsrop, kära hjärtanes, blev till ett slaktrop, lockade fram bilden av ett slaktat djurs blodiga hjärta.

Abraham stannade på sitt rum, två meter brett, tre meter långt, en och nittifem på höjden. Han vankade av och an och i takt med den vaggande gången mumlade han:

—Nu går det galet för mig, sen går det galet för pappa, sen går det galet för Louise, sen går det galet för mig, sen går det galet—

Och när även denna kvarn malde tömning och stenarna fräste av hetta, rusade han ned i salen, grep Blenda kring livet och svängde henne runt över bord och stolar.

—Vad du är tokig! Vad du är glad! skrattade Blenda.

—Glad till döds, ers Skönhet!

Men med november kom nordvästen och drog bort dimman. Muren fick igen sina fönster, sina valv mot det fria, och det lättade. Nyet var klart och lovade vackert väder och kyla. Gubben Halling och gumman Enberg lustvandrade i månskenet och sågo ut som ett hjonelag av uråldrig tomtesläkt, de där gnabbas om gröten och i trots av de hundrade vintrarna pussas bakom husknuten. Hundarna voro trogna, lugna vänner.

Och Blenda var en docka, sirligt snidad i elfenben lysande i mörkret med fosforsken.

* * * * *

En vecka före auktionen red Abraham in till staden. Louise hade ringt på och bett honom komma. Ingenjören hade varit utsatt för en del ledsamheter. Några berusade personer hade om natten kastat sten mot huset, krossat butiksrutorna och "Krokens lampor". Och ropat: Ut med Kroken! Ut med Kroken!—Vidare var det krångel med affärerna.

Abraham fann sin far blek och försagd men tämligen lugn.

—Ja, ser du, det har varit en del svårigheter. Men det är jag ju van vid. Jag har varit ute på Viskingeholm hos kusin Lilja. Men han hade inga pengar. Han är ju lite snål, som du vet. Så har jag skrivit till Hyltenius i Dresden, men brevet har kommit tillbaka, obeställbart. Ja, inte vet du, var han finns? Nej. Summa summarum, min gosse, det har varit min vanliga otur. Den har följt mig livet igenom, och den kommer att följa mig i graven—

—Ptro, ptro, gnällde "Jublet". Inte tala om graven i husläkarns närvaro.

Ingenjören fortsatte:

—Blekängen har ju sitt värde, men jag kan inte realisera. Det är min otur, och haken vete, hur den ska kunna brytas. Men om något dödligt skulle träffa—ja, ja, det vet man aldrig, jag är gammal. Men då ska du komma ihåg, att var och en, som förlorat på mig, ska ha full ersättning. Det räcker och blir säkert över. Åtminstone så mycket att Agnes kan få en livränta. Louise är ju gott gift. Och du har din plats—

—Ja, ja, pappa, det blir nog så bra. Bara du låter bli att oroa dig.

—Nej, ser du, oroa mig gör jag inte. Nej. Jag har kommit ett stycke för långt nu för oron. Jag har inte varit så lugn, sen lilla Marie satt där på stolen.—

* * * * *

Abraham böjde sig i dörren och steg in i Björkenäs' sal. Han gick rakt fram till Blenda och tog henne i axlarna.

—Säg mig en sak! Far har bekymmer. Han säger, att han är lugn, men jag ser nog—Vill du inte hjälpa honom?

Utan betänkande svarade hon:

—Om du stannar—ja!

Då vek han undan.

Men när de blivit ensamma i sovrummet, tog Blenda åter upp ämnet.

—Om du stannar, får du förfoga över mina ägodelar, som du vill. Varför stannar du inte? Du kan inte. Varför kan du inte? Är det varulven? Jag tvingar honom till skilsmässa. Är det gossarna? Å, vad bryr de sig om mig? De hålla tusen gånger mer av farmor än av mig. Varför kan du inte? Tycker du om någon annan? Flickan, som for till Amerika?

—Nej.

—Nej. Vad är det då? Är det jag själv? Att jag har dåligt rykte? Tål du mig inte? Hatar du mig? Kan du inte se mig?

—Jo, jo, jo—

—Seså, var lugn nu. Och stå stilla. Vi måste ju i alla fall få klarhet en gång. Vad är det? Varför kan du inte?

Plötsligt rätade han på sig, och hans hjässa var nära taket.

—Därför att jag icke vill. Därför att jag icke vill vara fånge. Köpt! Köpt! Köpt!

Hon stirrade på honom. Och brast i skratt.

—Å, du stolle, du slarver, du tok! Köpt? För pengar? Herre du min gud, att vara så dum! Finns det någonting sådant som pengar? Det finns inte, det har aldrig funnits, aldrig existerat. Det finns ju bara du och jag. Jag, som är listig och snäll, lägger mina garn och gör mina vackraste konster. Du som är dum och stygg. River mina garn, och visslar åt mina konster. Nej, kom!

Abraham vek åt sidan, tryckte sig in fönstersmygen. Då rev hon med famlande fingrar och kastade av sig kläderna. Naken sprang hon fram och föll på knä inför honom.

—Kära min slav, du får inte förskjuta din härskarinna. Får inte, får inte, får inte!

* * * * *

Men när Abraham slumrat några minuter, spratt han upp ur sömnen. Månen upplyste rummet. Och nu låg taket över honom. I det vita, svaga, ovissa skenet hävdes och sänktes taket för varje andetag. Han gjorde en rörelse för att kasta sig ur sängen. Hon höll honom.

—Nej du, nej du, viskade hon mellan sammanbitna tänder. Han slet sig lös och satte sig upp i sängen. Han stirrade ut i månskenet, slöt långsamt ögonen och andades djupt.

—Här luktar, sade han.

Plötsligt rev han till sig kläderna och drog på sig plaggen. Med djupt böjt huvud och krokiga knän gick han bort till fönstret och stötte upp ventilen.

Han såg ned i trädgården. Skuggan av fruktträdens grenar låg i ett svart nät över det frostsvedda gräset. Syrenhäcken kastade skuggor som en rad av jättestora benrangel. Och bortom häcken kantades den blågrönskimrande ängen av skogens skugga, mörk och djup och tyst. Abraham rev upp det klistrade papperet, öppnade hela fönstret och sträckte sig ut.

Han såg en stor, mörk, kullrig skugga röra sig av och an i syrenhäcken. Och han fick lust att stiga ned till den vandrande skuggan.

Han smög sig förbi sängen och såg Blenda, skimrande vit. Han drog över henne täcket, tog hennes huvud mellan händerna och kysste pannan.

—Nu kommer du aldrig igen, sade hon.

—Jag vet icke.

* * * * *

Han steg nedför stentrappan, dröjde en stund obeslutsam på gårdsplanen. Han hörde steg närma sig och dröjde. Men när stegen åter ljödo avlägsna, sprang han upp i gräsmattan och följde häcken fram till syrenerna. Här trädde han åter ned på sanden för att låta sina steg höras. Och när den stora, mörka gestalten stannade, hälsade han tyst genom att lyfta på mössan. Han hade ingenting att säga. Varulven steg fram och räckte honom handen.

—Såg ni mig? frågade han. Men rösten var tjock, han måste klara strupen med en hostning och upprepade: Såg ni mig?

—Ja, sade Abraham.

Varulven kastade en hastig blick upp mot sovkammarens fönster.

—Ja, jag såg också er. Och i samma andetag fortsatte han: Jag har vistats ett par dagar i jaktstugan. Inkognito. Jag ville i fred och ro taga avsked av några platser, som blivit mig kära. Nu är det gjort. Jag har kommit för att göra upp med min hustru om skilsmässa. Ja, det har länge varit en överenskommen sak oss emellan, att vi skulle skiljas. Men jag ville vänta, tills gossarna vuxit sig stora nog.—Nå, nu har jag kommit på andra tankar.

Han tystnade, och de började vandra av och an i trädgården. Abraham kände, att han ingenting behövde säga, att den andre ville tala ensam. Och efter en stund fortsatte Per Hyltenius.

—Det är ett ganska egendomligt liv jag har fört. Under många år. Jag har varit som en fånge här, okär för alla, mest för henne. Men likafullt fjättrad. Folk har gjort narr av mig, det vet jag. Jag hade ont av det till en början. Dock icke så mycket. Vad som höll mig kvar, var ju gossarna. Först och främst. Men jag vill icke göra mig bättre, än jag är. Det var också maklighet, som band mig. Jag är av begynnelsen tung, ovig, maklig. Jag hade det bra, behövde icke arbeta, icke oroa mig. Jag stannade.

Han gjorde en tvär helomvändning. Abraham följde, oviss.

—Det var skam, det var försoffande. Kanske hade jag ännu något som höll mig, åtminstone de första åren. Ett slags hopp—Men jag var sannolikt icke nog dum att hoppas länge—

Detta om mig. Nu har jag således kommit hit en sista gång för att så snart som möjligt och för alltid lämna Björkenäs. Att jag träffar er är en slump eller kanske en fingervisning. Ni är son av min käre vän. Jag kan säga min ende. Åtminstone den ende, som ej gjort narr av mig.

Åter gjorde han en tvär vändning, nästan som för att komma ifrån den, han talade med.

—Jag vill ge er ett råd. Underligt, när det kommer från mig. Men ni får ta det, hur ni vill.

Ni skall aldrig uppgiva er själv. Förstår ni, hur jag menar? Ni skall aldrig vika från er själv. Det är det farligaste. Faran. När det gäller kvinnor. Vissa kvinnor.

Nej, nej, nej! avbröt han sig. Inga omskrivningar. När det gäller denna kvinna. Kanske förstår ni mig icke nu, kanske kommer det en stund, då ni förstår mig. Och kanske kommer ni då att tänka på mina ord. Sker det i tid, så har jag kanske gjort er en tjänst. Och kan vara nöjd.

—Tack, mumlade Abraham och bet sig i läppen. Något så idiotiskt klumpigt som tack!

Men Per Hyltenius log, ett leende stilla och brett och kyligt som det vita månskenet.

—Kanske blir ni en gång gammal som jag, och får de gamles religion. Då förstår ni, att det goda man gör eller vill göra, det göres icke för tacket. En god handling kommer av en god vilja, en god vilja finns endast i ett kallt och lugnt och hopplöst hjärta. När jag var ute på resor, nu sist, slog mig en likhet. Som främlingar i främmande land möta varandra icke med varma känslor men beredvilliga att hjälpa varandra, därför att allt är främmande och svårt, på samma sätt böra vi människor hjälpa varandra utan glädje och hopp men i vördnad för det stora, främmande, okända. Det finns endast ett evigt och varaktigt band, som förenar oss människor, främlingskapet.

Nu, bröt han av. Nu kan ni gärna redogöra, för vad som inträffat under min frånvaro. Jag menar bolaget, Backarna.

—Det är synd, sade han, när Abraham slutat berätta. Tanken var god. Men er käre far är ju ingen affärsman. Och kanske inte ni heller. Hade bolaget kunnat rekonstrueras, så hade jag tänkt föreslå er att taga Lagerström till chef. Det är en duktig karl.

Men à propos! Er far är väl kry?

Frågan kom hastigt och i en ny ton. Den klatschade som en kula, och Abraham tog sig ofrivilligt för bröstet.

—Hur så? Vet ni något?

—Vet—nej men—Saken är den, att jag varit inne hos gossarna i kväll. Jag dröjde en stund—ja, tills de hade somnat. Och kanske ännu en stund. Klockan var ett, tror jag, när jag gick förbi ert hus. Och då lyste det i fars fönster.

Abraham stod ett ögonblick orörlig. Tankarna snurrade runt, vecklades upp med drömmens hisnande fart. Och hastigt och obönhörligt verklig som i en mardröm kom vissheten.

—Då är han död! skrek han. Och utan att höra den kloke varulvens rop, med handflatorna hårt tryckta mot tinningarna, rusade han över nätet av skuggor, över gårdens gnisslande grus, rusade ned genom allén mellan rader av höga, tysta, silverglittrande popplar.

6

Så länge Abraham sprang, var det icke svårt att hålla tankar och ångest borta. Men han kunde icke springa hela vägen från Björkenäs till staden. Och då han saktade farten blev hjärtats arbete tungt, ojämnt och smärtsamt, ådror i tinningarna sprutto till, pressade på ett smärtsamt sätt och bultade, över hela kroppen kändes stickningar och sveda, som om han burit en skjorta av nässlor. Andedräkten pressades het och svidande ut och in på ett krampaktigt och smärtsamt sätt. Benen voro stela och nästan okänsliga som efter hårda slag.

Under det att han sprang med yttersta hastighet, hade hela landskapet tyckts deltaga i flykten. De vita månstrimmor, som randade vägen, hade svängt som hjulpinnar kring sina ekrar. Skogen hade ryckt fram i snabba, tysta kolonner. Fälten hade rullats upp, som en fanas duk för en plötslig vindil.

Han stannade, och med ens blev landskapet fast, orörligt, tungt. Han såg den långa vägen framför sig med dess tunga backar och oändliga slingringar. Djupa, halvfrusna hjulspår lade försåt för fötterna, som han icke orkade lyfta tillräckligt högt. Genvägen genom skogen med rötter och stubbar var omöjlig.

Det blev klart för honom, att han icke skulle hinna fram i tid. Han stannade, tvekade, om han icke borde vända om för att hämta sin ridhäst. Men han var redan för långt från Björkenäs. Han började åter springa, höll ut i fem minuter och måste sakta på nytt.

Och under tiden rörde sig tankarna i en sluten, trång krets. Ord för ord upprepade han samtalet med fadern, dröjde i varje mening, sökte och tydde.

Om något dödligt—

En vanlig betydelselös fras, som nu skulle få sin betydelse. En liten människa, som trott och velat något stort och ständigt stupat på småsaker, ständigt kullbytterat till fröjd och gamman för alla dem, som älska ett hångrin.—En lång och svår väg för en liten människa, utan utsikt att nå målet.

Julius Krok, den lille snusbrune mannen med sin ostyriga svarta örontofs, här hade han dragit fram i tidernas begynnelse, ivrig att hjälpa, glad att hjälpa, stolt över sig själv, sina raska drängar och sin gamla spruta, som skulle släcka en brinnande stad. Och vägen hade dragit ut sig i det oändliga, kamraterna hade fallit från, men den lille snusbrune fortsatte oförtrutet från olycksställe till olycksställe. Alltid lika glad att hjälpa, alltid lika fumlig, lika hånad, lika omöjlig. Alltid samme lille hjälpsamme Pelle-Jöns. Men en Pelle-Jöns utan skratt, med ett orubbligt, ömsint allvar i sitt hjärta.

Och nu äntligen hade han förstått, att hela detta allvarliga liv varit en rad av löjliga upptåg, pajaskonster till alla grinares förnöjelse.

Det sorlade och susade. Abraham måste stanna. Månen sjönk bakom Backarnas höjder. Mörkret tätnade och kändes som en yrsel. Blodets sorlande, hjärtats slag blev till ett gluckande ljud. Han tyckte sig höra häradshövdingens jämna, utdragna grymtande:

—Öh, öh, öh, öh—

Så grymtar en klok och glad och lugn människa, när hon ser tokars befängda krumsprång och smärtfyllda grimaser. Öh, öh, öh—det var allt vad en klok människa kunde säga om en snusbrun liten narr. öh, öh, öh—det var liktalet, ingenting annat kunde passa som liktal över Julius Krok. Det innehöll medlidande och förakt och jag tackar dig Gud i jämna delar. Och den store häradshövdingen skulle rulla fram till graven, blotta huvudet och pressa in magen för att kasta en sista blick ned till den lilla apa, som roat honom med sina konster.

—Julius Krok—öh, öh, öh—min beskedlige vän—

När Abraham såg och hörde detta, greps han av ett raseri, som var starkare än själva ångesten, starkare än trötthet. Han fortsatte halvspringande. Han tog en gren och slog sig omilt kring benen. På så sätt lyckades han öka farten.

* * * * *

Men när han kom till bron, till den smutsiga, långsamt framflytande Blekängsbäcken, fick tröttheten återigen överhanden och en dov, ovillig skräck. Han släppte grenen och drog benen efter sig. Han vaggade fram i kåkarnas skugga och mumlade i takt med gången:

—Nu är det slut med far, nu är det slut med mig, nu är det slut med Blenda, nu är det slut med far—

Han såg icke framför sig. Men när glasskärvor knastrade under fötterna, stannade han. Det var rester efter Krokens lampor, och Abraham stod framför dörren till sitt hem. Då tycktes det honom, att den oändliga vägen måste ha tagit en oändligt lång tid. Det måste vara slut för länge sedan allt det, som plågat och givit ångest. Förbi och nästan glömt. Lugn drog han upp nycklarna ur västfickan, och utan att kasta en blick upp till faderns fönster öppnade han porten och steg in.

* * * * *

Då han skulle sätta nyckeln i tamburdörren, såg han, att det lyste genom nyckelhålet. Han öppnade och möttes av mörker. Alltså har någon släckt just nu, tänkte han. I detsamma greps han av en skälva, svettdroppar runno kittlande ned över pannan och svedo i ögonen. Han famlade länge efter knappen. Slutligen tände han.

Han vände sig om och såg fadern stå vid spegeln i hörnet mellan två dörrar. Han var i nattdräkt. Kroppen liten och skrumpen. Men ansiktet var rödflammigt och något uppsvällt.

Det dröjde några ögonblick, innan Abraham hann se och uppfatta allt. Först såg han, att fadern bar en bindel kring halsen, och på bindeln lyste två eller tre röda fläckar. Vänstra handen, som hölls tryckt mot bröstet, var likaledes stänkt med blod. I högra handen, som hängde ned utmed sidan, höll han ett rep, tämligen tjockt, ett par meter långt.

Så snart Abraham upptäckt repet, tog han några steg framåt. Då vinkade Julius Krok avvärjande med högra handen. Abraham stannade. Julius Krok vände sig hastigt om och smög in i sitt rum. Men innan han hunnit stänga dörren hade Abraham satt foten emellan. Abraham tände ljuset.

Julius Krok såg sig om för att finna någon utväg, men rummet hade förbindelse endast med tamburen. Han slöt ögonen till hälften och smög—på sned—förbi sonen. Repet släpade efter honom.

Han gick genom tamburen fram till ytterdörren, släckte ljuset, vände och gick in i salen. Han stängde likväl icke dörren. Abraham följde efter, och inkommen i salen tände han kronan.

Julius Krok stod nu vid sängkammardörren. Han vände sig mot sonen och vinkade avvärjande. Men när han öppnade dörren och steg in i sängkammaren, släpade repet alltjämt efter honom. Abraham skyndande fram till dörren och höll den öppen. Julius Krok försvann i mörkret. Abraham strök med händerna, fann slutligen knappen och tände.

Julius Krok sköt emmastolen in mellan byrån och sängen och förskansade sig sålunda. Abraham stannade vid dörren. Julius Krok vände sig mot väggen, rörde sig av och an, som en skrämd råtta, förgäves letande efter något gömställe.

Plötsligt drog han till sig repet, rullade ihop det till en klump och kastade den över axeln. Den föll nedanför sängen. Abraham böjde sig hastigt ned och tog upp repet. Han gick på tå ut i salen, stängde dörren efter sig. Han släckte salskronan och gick ut i köket. Med några vedpinnar gjorde han upp eld i spisen, stoppade ned repet och lade på ringarna. Därefter gick han in i faderns rum och satte sig vid skrivbordet.

Han fann en i fyra delar väl och noggrant hopviken lapp. Han vecklade upp den och läste:

"Det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg."

Orden voro skrivna inom citationstecken.

Abraham letade långsamt och trött genom minnet, genom dagar och år. Slutligen såg han herr Vickbergs skrumpna hand som sträcktes fram ur en krossad fönsterruta. Men Abraham dröjde icke vid Backarna. Allt under det att han sönderrev lappen i allt mindre och mindre bitar, fortsatte han den oändligt långa och tunga vägen till Björkenäs. Nu blev det äntligen vila för tankarna, ett stort och gott lugn att dröja hos den vita elfenbensdockan.

* * * * *

Ingenjören satte sig bredvid honom och lade händerna på bordet. Vänstra handen var fri från fläckar, likaså bindeln kring halsen. Ansiktet var blåvitt.

Ingenjören nickade långsamt. Och då Abraham icke besvarade hälsningen, sade han:

—Du får förlåta din gamle far. Det har varit en svår natt.

Abraham gjorde en rörelse för att smeka honom. Men händerna föllo ned på bordet. Han brast i gråt. Ingenjören strök honom över nacken och skuldrorna. Han upprepade:

—Kära gosse, du får förlåta. Det har varit en svår natt. Jag höll emot i det längsta. Men det blev för tröstlöst. En gammal gubbes liv är ju ingenting. Och ser du—ser du—man måste bryta oturen. Det är som i kortspel—

* * * * *

Vid elvatiden på förmiddagen förlorade ingenjören sansen. Såret på halsen gick upp och blödde ymnigt. När fröken Agnes såg blodet, skrek hon som ett slaktdjur. Abraham skickade henne upp till Louise. Lisen sprang efter doktorn.

Elis Eberhard kom och gjorde inga överflödiga frågor. Han undersökte såret, pulsådern befanns oskadad. Såret förbands och efter en kvart kom ingenjören till besinning.

—I säng med dig, befallde doktorn.

—Ja men—mumlade ingenjören och såg sig förvirrad omkring. Jag är allt ganska hungrig.

Då greps "Jublet" av hänförelse, han lyfte sina händer och prisade:

—O heliga, gudomliga hunger! O sanctus Appetitus! Hur uppehåller och fröjdar du icke dina tjänare, även de ovärdiga. För att nu icke tala om dina tjänares tjänare, den värdige Elis Eberhard Roth. Befall, min son, och bordet skall duka sig. Och mutter Carléns ande skall i välmåga och köksos sväva över oss arma syndare.

Champagne! skrek han, nående höjden av sin extas. Champagne, ta mig fan. Champis och runda töser!

Men vågen av hänförelse sjönk, åldern kändes, och han betraktade med rynkad näsa sina fläckiga kläder.

—Vill säga, min gosse, bara champis. Det är då tusan, att man ska ha blivit så solkig.

* * * * *

I skymningen vaknade ingenjören. Elis Eberhard satt vid hans huvudgärd och lät ett urdrucket punschglas dingla som en klockas kläpp mellan sina knän. På sängkanten satt Abraham. Ingenjören blinkade.

—Jo bevars, sade han självmant. Jag har sovit gott.

—Och nu må du tro, sade Abraham. Nu har jag nyheter! Jag har skaffat pengar. Kan du tänka! Fru Hyltenius hjälper oss—

Ingenjören stirrade på honom, slöt ögonen.

—Det är så dags—sade han.

—Bättre sent än aldrig. Först och främst blir dina affärer ordnade. Och vidare Backarna. Bolaget kan ju inte rekonstrueras, eftersom det redan har gått till konkurs. Men det blir ett nytt bolag. Arbetarna få byta ut de gamla aktierna mot nya. Och arbetet däruppe blir i alla fall icke lönlöst. Smeden får sitt torn—

Julius Krok skakade på huvudet.

—Nej, kära gosse, det går inte. Jag orkar inte—

—Ja, ser du, pappa—Abraham drog på orden. Du behöver ju inte taga mera del av det, än vad du själv vill och orkar. Lantbruket kommer att skötas från Björkenäs. Och vad affärerna i övrigt beträffar, så ha vi tänkt på Lagerström—

—Lagerström—upprepade ingenjören och grinade som för något surt och beskt.

Men efter en stund slog han upp ögonen och sade:

—Ja visst är det en duktig karl. Marie hade rätt. Och huvudsaken är i alla fall, att vi hålla oss borta.—Han sa så, den där—vad är det han heter—Enok. Enok Ebenezar som Rothens gamla hund.—Jo, han var här i går. Han sa—att så länge det är en Broms med i spelet, så länge är det bara fråga om skoj och utpressning. Sa' han, ja—

—Uuhaa, gäspade doktorn ljudligt, tog sig en pris och nös med otrolig energi fyra fem gånger i rad. Ingenjören reste sig på armbågen.

—Du ja! kom det med en sjuklings lättretliga vrede. Du med dina Bromsar, Krokar och Rothar! De ha mig just ett fint rykte—

—Bookar, rättade doktorn och vinkade fredligt med glaset. Bookar, Krokar och Rothar. Det är förbanne mig styvt folk. Emot de här fördömda utbölingarna. Skräp. Nej ser du, Bookar—kom det halvsovande. Det är folk hela dan. Mest om morgna förstås—

Julius Krok ruskade missbelåtet på huvudet och kröp ned i sängen. Abraham drog över honom täcket och stoppade om.

—Och du får behålla din plats på Björkenäs?

—Ja, svarade Abraham.

Hästhovarna trummade revelj på den hårdfrusna vägen, dogcartens höga, spensliga hjul surrade som insektsvingar ned emot staden. Ur brädhögar och bråten stucko tjogtals smutsiga Blekängsungar upp sina huvuden och glodde häpna på de stolt vajande plymerna.

Och kommissarien Lönrot gjorde fint honnör.

Ty det var i alla fall Björkenäsnåden, Roger Bernhusen de Sars' dotter och en mäktig brukspatronessa som körde över Blekängsbron, den urgamla gränsen mellan stad och land.

Och alla de Blekängsmadammer, som hava sitt bo vid den kungliga Sofiagatan, skyndade fram till sina väl igenklistrade fönster och tryckte trubbiga näsor och rödfnasiga kinder mot glaset.

Där for hon! Sicket as att vara utstyrd och grann! Och köra själv gubevars. Som om hon inte hade en karl för vart finger, vilket är mer, än en anständig kvinna bör hava.

Och Blekängsmadammerna tuggade sina förklädesband och tittade djupt i burken med kaffe och cikoria, den kära, ständigt sinande burken!

Men i Garvarebrunnsgränd tog dogcarten törn mot en ölskjuts, var nära att stjälpa, kom på rätt köl igen och skenade Storgatan fram. Herre jesses då! Hennes nåd var i sken! Nu reste hon sig och stod kapprak, hållande tömmarna med båda händer. I svängen nedför Torget kastades hon tillbaka på sätet, men sprang upp igen, lindade tömmarna kring armen. Och framför häradshövdingens hus stannade ekipaget med ett enda kraftigt ryck. Hästen ångade, skakade.

Löjtnant Björner, den äldste av tolv bröder och en ståtlig karl, skyndade ut och bjöd hennes nåd handen.

Då lämnade fru borgmästarinnan sitt fönster. Hon gick tvärs över den oeldade farstun och knackade på ämbetsrummet, där borgmästaren satt och talade förstånd med den olycklige skomakare Hagelin. Och när hon fått sin man ut i den oeldade farstun, värmde hon honom med denna nyhet:

—Karl, det är sant! Hon ska skiljas. Hon är inne hos Björner. Hon ska skiljas!

Och borgmästaren rusade in i salongen, vars fönster vette åt torget. Och där såg han med egna ögon, att det var sant!

Det var en stor nyhet, och den gjorde vederbörlig verkan. Dock endast inom de högre kretsarna. Ty för småfolket på båda sidor om Garvarebrunnsgränd var Hagelinska kraschen och profetens flykt alltjämt den stora händelsen. Dess verkningar voro genomgripande. Bethanister och högkyrklige och nykterister hade ingått ett förbund för att krossa Zionsborg vid stadsfullmäktigevalen i december. Det skulle bliva nådestöten. Zions församling var redan stadd i upplösning. Zionsborg låg öde och skomakarens bräckliga, jämrande stämma ekade i den stora tomma salen. Zions jungfrur hade flyktat till Bethania eller till Armén eller till den ogudliga förening av unga rabulister, som Enok Ebenezar Ohlsson stiftat. Enok Ebenezar hade för alltid avsvurit tron på en rättfärdig Gud. Nu var det hans mening att själv skaffa sig sin rätt, riva samhället—ej blott Blekängen—och möjligen bygga ett nytt, ifall han funne det mödan värt.

Även fru Larsson hade avsvurit, icke Gud men profeten. Hon hade återvänt till sin man och till Bethania, där kärleken utdelas i väl och ekonomiskt avvägda portioner. Inför de äldste hade hon uppläst syndabekännelsen och på knä bett om tillgift. I säck och aska var hon icke klädd utan i den tjocka, svarta sidenklänningen. Ty hon var likvisst en bankdirektörs lagvigda maka. Men efter den stunden ville hon aldrig vidare se den svarta. Hon sålde den för en spottstyver till madam Andersson, som öppnat försäljning av gamla kläder.

Sålunda sjönko och utjämnades de böljor, som Benjamin Hagelin rivit upp. Som en stormil hade han gått över vattnet, och som en stormil hade han försvunnit, sopande bort ett och annat men utan att lämna spår efter sig. Stadsfiskalen kablade ett telegram till New Yorks detektiv. Men han hade icke råd att betala svaret och fick aldrig något.

Och han var klok nog att glömma det framfarna för att rikta all sin uppmärksamhet mot det närvarande. Enok Ebenezars revolutionära klubb låg som ett glödande kol, dolt under Blekängens bråte. En än aldrig så svag pust kunde komma elden att flamma upp. Redan voro rutor krossade. Och Lönrot, den oförliknelige inskridaren mot oväsen och förargelseväckande beteende, hade mistat två tänder i kampen mot de upproriska.

Men det gavs även andra tecken till oro i samhället. Den urgamle redaktören hade vaknat ur sin mångåriga dvala. Varje vecka skrev han en ledare. Och den, som var kunnig nog att hoppa över alla citat ur Greklands och det gamla Roms förnämsta auktorer, fann, att alla dessa artiklar egentligen rörde sig om Blekängen. Nu eller aldrig måste staden göra sig till herre över dessa värdefulla områden, utplåna de skamliga nästena och försköna den härliga fädernestaden så som i det gamla Hellas——

Bethania-Larsson påstod, att Aposteln inspirerat dessa artiklar. Men det var icke sant. Gamle redaktören hade verkligen vaknat. Och den som väckt honom, var ingen annan än Elis Eberhard Roth, som då och då väckte sig själv med en osedvanligt stor pris snus.

—Upp och kämpa, gamle murvel, trumpetade Jublet mellan nysningar. Och redaktören rätade ut sin kutiga rygg.

—Ja, för tusan. Nog kan jag lära dem, hur en artikel ska skrivas. Brackorna!

Till en början gjorde dessa artiklar icke någon verkan. Man var alltför rädd, att ingenjören, den högfärdsblåsan, skulle tillvälla sig en oskälig vinst. Man glömde icke, hur oblygt han sökt tvinga staden att lägga rör till Backarna endast för att Broms & Krok skulle få en stor leverans. Man hade icke heller glömt, hur J. A. Broms farit fram med folk och samhälle.

Men en kväll, då staden låg i tyst, blekt månsken, spreds ryktet, att Julius Krok begått självmordsförsök. Det var ett viskande rykte, som smög ur hus i hus. Och det blev i staden en stilla, tyst beklämning, som i en gård, där man har lik. Också det, att ryktet kom om kvällen, gjorde, att man milt och medlidsamt bedömde den olyckliga gärningen. Inför natten vågade man icke höja rösten till en skarp, hård dom. Och denna milda, medlidsamma stämning låg ännu över staden, så solen gick upp, då borgare och borgarhustrur omornade stirrade upp mot sängkammartaken, då fru Blenda Hyltenius skenade fram över gator och torg—

* * * * *

Och det var samma dag bolagets egendom, Backarna och Åstorp skulle gå på exekutiv auktion. Tiden för auktionen var bestämd till klockan tolv, och platsen var stadshotellets lilla festsal. Den lilla, ty man väntade icke stor tillströmning av spekulanter.

De voro färre, än man kunnat ana. Ett halvt dussin nyfikna. Fyra eller fem fordringsägare, bland dem häradshövdingen, skomakar Hagelin, den olycklige innehavaren av för över femtusen kronor aktier. Och slutligen den störste fordringsägaren, Paulus Holmin.

Aposteln hade gjort sina beräkningar—i runda summor uttryckt—ungefär sålunda:

Han skulle köpa för sextio, högst sextiofem tusen. Utdelningen i konkursen skulle i så fall belöpa sig till cirka 70%, varigenom sjuttio av de hundra utlånade voro bärgade. Sedan Blekängen ordnats skulle Backarna stiga på ett par år till minst hundrafemtio tusen. Netto: sextio tusen kronor.

Om Gud stode honom bi!

Han flaxade in i salen, såg sig omkring, granskade varje ansikte, värdesatte vars och ens förmåga att uppträda som spekulant.

Och blev lugnad, tämligen.

Men när auktionsförrättaren utropade Backarna och Åstorp till taxeringsvärdet, skränade skomakaren med sina lungors fulla kraft:

—Åttiofem!

Som en pil sköt Aposteln rakt på den lille skomakaren och viskade:

—Är det herrns mening att stå vid budet?

Skomakaren kröp ihop på bänken och blinkade ängsligt.

—Nä, nädå. Det var bara för att det skulle bli lite fart se—

Aposteln vände sig till auktionsförrättaren.

—Budet var ett olämpligt skämt. Här finns inte spekulanter till ett så överdrivet pris. Notarien får börja med en lägre siffra.

Auktionen försiggick utan störande avbrott. Klubban föll vid lektor Holmins bud, sextioett tusen femhundra kronor.

Det var således i uppslaget.

Skomakaren ropade på Jesus och linkade ut. Häradshövdingen grymtade belåtet:

—Öh, öh, öh—

—Hundratusen, började auktionsförrättaren avslaget. Nittio-nio, nittioåtta—

Aposteln såg sig omkring. De nyfikna hade redan troppat av, likaså fordringsägarna. Holmin slog sig ned vid Björners sida och började ett viskande samtal.

Auktionsförrättaren fortsatte:

—Åttiotvå, åttioett, åttio—

—Det är åtminstone så pass, att jag räddar mina pengar, sade lektorn. Och häradshövdingen svarade:

—Öh, öh, öh.

—Sjuttiofyra, sjuttiotre, sjuttiotvå, sjuttioett, sjuttio—

—Sjuttio bjudet, sade häradshövdingen och reste sig.

Aposteln sade:

—Det är inte sant. Bror ska inte skämta i sådana här saker. Det bevisar en smutsig fantasi.

—Det är ingen fantasi alls, sade häradshövdingen. Och till auktionsförrättaren: Jag antar att jag är känd, öh, öh, öh—Och till Aposteln: Jag köper för fru Hyltenius' räkning.

Aposteln var spak.

—Kära bror, kära bror sa' ju att hon icke var spekulant, i förrgår senast—

Björner vidrörde honom med sin mage.

—Förrgår ja. Men nu lär det ha blivit en ny herre på Björkenäs. Ser bror, det finns inte bara sedliga värden här i livet, öh, öh. Det finns också osedliga—

—Bror har en smutsig fantasi, sade Aposteln, men den stolta krigsfanfaren ljöd oändligen tam denna gång.

Han tog fram sin anteckningsbok, där alla elementargossars synder voro bokförda, och kalkylerade. Ren förlust minst tjugutusen kronor!

Då gick Aposteln hem. Han gick, han flaxade icke. Men när han kom in till Louise, kastade han sig framstupa på sängen.

—Vad är det? skrek Louise. Gråt inte, Paulus, gråt inte.

—Jag har förlorat—tjugutusen—

—Ingenting annat, suckade Louise. Ty hon var kvinna. Och av tio kvinnor klaga de nio överljutt, där de förlora en älskare, eller en vacker spegel eller ett vissnat rosenblad. Men endast den tionde förstår att värdigt begråta en förlust på tjugutusen kronor.

* * * * *

Abraham Björner var och förblev dagens hjälte. Han rullade i en ellips kring konungens bild, som också kunde vara hans egen. Och de goda borgare roterade kring hans väldiga person, snuddade vid hans mage och sögo visdom av hans läppar.

Han talade om för dem, att de voro obegripligt stora som nöt betraktade.

Varför hade de icke köpt Blekängen?

Och Backarna?

Nu hade fru Hyltenius köpt igen Backarna och förtjänat tiotusen på nio månader. Icke illa.

Och ett konsortium bestående av fru Hyltenius, greve Bergfeldt, brukspatron Lilja och häradshövding Björner hade köpt Blekängen. Priset? Obekant. Men nog skulle staden bjudas både peppar och salt och ättika, när det äntligen bleve fråga om stadsdelens reglering.

Då suckade de goda borgare, ty de voro skattskyldiga under staden. Och även under häradshövding Björner.

Men Enok Ebenezar, som sällan skattade, stod i Garvarebrunnsgränd och nojsade med flickor. Och hans halsduk—ett arv efter Gusten Sörman—glittrade ofantligt röd.

* * * * *

När fabrikerna blåste till middagsrast, kom smeden från sin smedja. Och vid Brända stenen mötte han Elis Eberhard Roth. Dagen till ära hade Jublet stapplat sig ända ut till Blekängsgatan, där alla fabriksflickorna hava sin väg. Han visste, att Aposteln var krossad och kände sig fri. Likvisst upprepade han gång efter annan ett varnande:

—Roth du, se men inte röra. Elis lille, Elis lille, se men inte röra, det är småbarns göra.

Då nu den store brede smeden ställde sig i hans väg, skymmande raden av unga flickor, blev han mycket förargad. Och när smeden frågade, om det var sant, att ingenjörn velat skära halsen av sig, svarade han:

—Ja visst fan, visst fan. Gå ur vägen bara. Inte får man hindra en läkare med struntsaker.

Smeden grundade länge och väl över detta. Han tyckte sig förstå, att ingenjören var övergiven av Gud och människor och i djup förtvivlan stadd. När smeden besinnat detta en timmes tid, vände han mössan rätt fram, tog mod till sig och gick upp i det bromsiska huset. Han ringde och skjutande undan jungfru Lisen trädde han rakt in i ingenjörens rum.

Jo, det hade sin riktighet. Där satt ingenjören blek som en slaktad tupp och med bindel kring halsen.

Smeden harsklade och sade:

—Inte tusan ska ingenjörn gå och skära halsen av sig. Det kunde en väl aldrig tro, att han sku vara så tokig.

—Vad är det Andersson vill? frågade Abraham.

—Inte vill jag nåt. Men det är säkert, att ingenjörn är en beskedlig karl. Fast förstås att inte duger han ju till mycket.

—Just det, just det, smålog ingenjörn och räckte hand. Men smeden hade grundat, så att han glömt bort tvättningen. Därför stack han handen i byxfickan, bockade och gick.

—Nu får Andersson sitt torn, ropade Abraham efter honom.

—Å håken! Tro det? sade smeden.

* * * * *

Julius Krok betraktade sina händer, blåvita och skrumpna. Han fingrade på öronlocken och strök den tillbaka.

—Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars Louise har sin man, som hon måste trösta. Du har ditt arbete. Och jag har det förgångna. Det bästa. Allt, vad jag trott mig uträtta, har fallit, jämnats med marken. Dött. Det är lugnast så.

—Jaha, kanske det, sade Elis Eberhard. Till exempel nu mitt verk, mitt sjukhus. Stred jag inte som en hjälte, innan jag fick det till stånd? Jo. Och jag var en smula stolt. Inte så mycket, det ligger egentligen inte för mig. Men i alla fall satte jag svansen i vädret, så pass en gammal cyniker förmår. Nå.—Inom tio år kommer här en nyexaminerad ung slusk och slår kors: Hur i Jesu namn kunde karln bygga så dumt. Si, det är skaparglädje. Kommer igen som then staden Arbogas öl.—

—Tja, tja, tja, grinade ingenjören retligt. Nu ska inte Abraham sitta och höra på, vad gubbarna snattra. Surt, sa' räven.—Adjö med dig, min gosse. Hälsa fru Hyltenius.

* * * * *

Och i skymningen gick Abraham hem. Genom Blekängen, över Backarna, den oändliga slingrande vägen.

Han var för trött att tänka.

Men när han kom i allén och såg ljuset glimra mellan träden, gladde han sig åt brasan och de små rummens lugn. Ofrivilligt böjde han huvudet och krökte knäna.

De fyra hundarna rusade emot honom, skällde av glädje, togo språng. Ostyriga och nyckfulla. Icke olika de fyra vindar, som bestämma Vår Herres väder och människors öden.