Produced by Tapio Riikonen

DANIEL HJORT

Sorgespel i fem akter med fyra tablåer

Af

Josef Julius Wecksell

Första gången uppfördt å Nya Teatern i Helsingfors den 26 november 1862

K.E. Holms Förlag, Helsingfors, 1901.

PERSONERNA:

KARL, hertig af Södermanland, riksföreståndare.
ARVID STÅLARM, krigsöfverste i Finland.
JOHAN FLEMING, son till Klaes Fleming och Ebba Stenbock.
OLOF KLAESSON, naturlig son till Klaes Fleming, adopterad.
ERICUS ERICI, biskop i Åbo.
JOACHIM SCHEEL, befälhafvare på hertigens flotta.
DANIEL HJORT.
EBBA STENBOCK, enka efter Klaes Fleming.
SIGRID, Stålarms dotter.
KATRI.
ERIK BRAHE |
LAURENTIUS PAULINUS | beskickning från Sverige.
Biskop PETRUS af Vexiö, |
Officerare på slottet i Åbo.
En parlamentär
Tvänne borgare i Åbo.
En soldat på slottet.
Tvänne soldater i Scheels läger.
En fångvaktare.
Gäster. Soldater. Menighet från Åbo.

(Händelsen tilldrager sig 1599 på Åbo slott och i dess närhet).

FÖRSTA AKTEN.

(Stora salen på Åbo slott. På hvardera sidan något framåt fonden tvänne pelare. Emellan dem åt höger är Stålarmska vapenskölden uppstäld, omgifven af fanor och svärd, emellan pelarena åt vänster den Flemingska, ståtligare och rikare ornerad. Åt höger en balkong. På muren i fonden ofvanom den äro följande latinska verser i röd skrift inhuggna:

CAROLUS HUC VENI, VICI FUDIQVE REBELLES; HINC ABEO PRORSUS VESTIGIA NULLA RELINQVENS. HUC ITERUM VENIAM, CAVEAT SIBI CONSCIUS OMNIS! NON ILLO PARCET TEMPORE DEXTRA REIS.

En dörr på hvardera sidan närmare förgrunden. På vänstra sidan en bönstol med en Mariebild).

Första scenen.

Arvid Stålarm. Ebba Fleming. Olof Klaesson.
Daniel Hjort. Senare Johan Fleming.

DANIEL HJORT (inträdande).
Nu står därute hertigens beskickning.

EBBA FLEMING (sorgklädd). Om än min make, du Klaes Fleming lefvat, de aldrig vågat hit i sådan tjänst! Du svarta sorgdräkt, dig omkring sin själ hvar ädling, som i Finland trogen blifvit sin konung, efter Fleming evigt bäre! Men är vår makt densamma ej som då! Vår kung densamma är, vår sak densamma— och hertigen dödsfienden, som då. Tar du emot dem, Stålarm!

STÅLARM. Låt oss höra; jag fruktar lika litet ord som svärd.

JOHAN FLEMING (inkommer från vänstra sidodörren med ett bref i handen).

EBBA FLEMING.
God morgon, son!

JOHAN FLEMING. God morgon vänner alla! Jag kommer för att afsked ta! Jag redan har öfver sorgeåret vistats här; mig Sigismund till Warschau återkallar.

(Räcker brefvet åt Stålarm).

Se här—och bjuder åt er dotter, Stålarm, en plats hos drottningen.

STÅLARM (ögnande i brefvet). Och ännu mer: på nytt landstiga ämnar han i Sverige ännu i höst sin tron att återtaga. Godt, godt, då kunna här vi vara lugna.— Du ämnar resa?

JOHAN FLEMING.
Ja—och eder dotter?

STÅLARM.
Därom vi tala må ett ord ännu.
Du, Daniel Hjort, tag mellertid emot
beskickningen. De här må svalka sig.

OLOF KLAESSON. Hvad hin har farit i min käre broder? Han knapt mig ser, är tvär som vore han den adopterade, och jag, minsann, den äkta pojken så till själ som moder.

(Alla gå utom Daniel Hjort).

Andra scenen.

Daniel Hjort. Beskickningen från Sverige, bestående af
Erik Brahe, Laurentius Paulinus och biskop Petrus af Vexiö.

DANIEL HJORT. I värde herrar! vänten här en stund; snart Stålarm redo är att höra er.

ERIK BRAHE (till Laurentius Paulinus).
Säg känner ni den unge mannen där?
Det bor en stolthet i hans blick och hållning,
som vore värd en Fleming.

LAURENTIUS PAULINUS. En student, som tjänade bland juniorerne i Wittenberg, den tid jag där tog graden. Uppfostrad är han uti Memings hus, ett hittebarn för öfrigt, fast det tycks som finska adelsöfvermodet smittat. (Till Daniel Hjort). Är det ej Daniel Hjort? Det tyckes mig som förr vi sett hvarandra.

DANIEL HJORT.
Så det varit.

LAUR. PAULINUS. Rätt mycket är förändradt, sen vi tjänte tillsammans under ljusets fana.

DANIEL HJORT. Hoppas ni med ert tal mig vinna för er sak, ni tager miste.

LAUR. PAULINUS.
Hvilken sällsam tanke!
Därtill er ställning altför ringa är.
Blott som en gammal vän jag talte här.

Tredje scenen.

De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson.

DANIEL HJORT (för sig). Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, min egen tanke vill mig själf förföra. (Af).

STÅLARM. Varen hälsade! Från hertigen I kommen. Vi äro icke vana från det hållet att höra något godt; dess mer tack skyldig jag eder blir, om nu det fallet är.

ERIK BRAHE. På Svea-rikes vägnar komma vi och hälsa dig med frid och vänskap, Stålarm! Den vilda strid, som broder emot broder och hat mot hat och död mot död har stält, ej längre för en själfvisk konungs skull vårt folk, vår fosterjord förstöra skall. Du mins hur Sigismund, så snart han kronan på pannan tryckt och tagit hyllningseden, det land, som var hans fäders jord, uppfylde med polska knektars vilda öfvermod och jesuiters stämplingar och list, och sökte så vår kyrkas rena tro och svenska folkets frihet undergräfva.— Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad, på allmän riksdag hela Sveriges folk skilt honom från vanhälgad kungamakt, och såsom föreståndare af riket gett styrelsen åt hertig Karl; lägg därför ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du förrädiskt nu mot fosterlandet för, och skilj ej Finland mer med fruktlöst motstånd från glädjen af en dyrt beseglad fred.

STÅLARM. Jag känner ingen annan fred än den, som sätter landets rätte konung åter i frid uppå sin tron. Mig Sigismund har utnämt till krigsöfverste i Finland, jag skall mitt vapen lägga ner, när han mig så befaller—ej då hertigen befaller det, ej annorlunda skall det fridens altar byggas, där jag tager utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för riksföreståndaren upp till Sveriges tron.

LAUR. PAULINUS. Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt, vet ni, hvad med ett längre trots ni gör! Som Fleming, eder företrädare, vill ni förakta folkets makt och vilja och ställer öfver det en själfvisk konung. Hvad tror ni då väl, att en krona är? Ett lån af Gud allén', som borgades på folkets aktning; och när den är kränkt, en skenbild blott af svunnen makt är kronan, en hägring falsk, som intet fäste har på himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm, från orätt väg, än medan det är tid, och sök förlåtelse för alt hvad här du och Klaes Fleming brutit emot folket.

STÅLARM. Om svenska folket har förglömt sin trohet, har Finland den ej glömt och skall ej glömma, så länge här en ädling finnes qvar, som heder har och svärd till dess försvar. Det finska folket troget skall förbli sin kung, sin ed—och folket det är vi!

BISKOP PETRUS. Ej samka ökad skuld med sådant tal till Herrans vrede öfver detta arma och ödelagda land. En trolös konung, en kättersk kung är Sigismund, som velat med påfvelärans mörker släcka ut det rena ljuset af vår kyrkas tro. Ej brottsligt uppror är, som störtat honom, ej hertigen, ej folket. Själf han gjort det, då de beslut, hvarmed Upsala-möte slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka, han falskt besvurit först och sedan brutit. Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu, och innan han ödmjukat sig för oss, skall Sveriges rike sorgsen enka stå, som glömt den brudgum, henne ej var värdig, och i Guds helga ord den tröst uppsöka, som läker alla sår, hur djupt de blöda. Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår förändra det som himmelen beslutit: lägg därför ödmjukt ned ditt vapen nu, att Herrans hand ej tung på dig må falla.

STÅLARM. Ers vördighet, jag är för litet bisp, för att för det där kalfskinns-pergamentet, som I Upsala präster skrefvo hop, uppoffra öfvertygelse och ära. Jag trodde på min Gud, förr'n det fans till, och än jag hoppas, han mig skydda vill. Den kung, han gifvit svärdet uti hand jag strider för till lifvets sista rand.

ERIK BRAHE.
Ett sista ord.

STÅLARM.
Jag underhandlar ej.

LAUR. PAULINUS. Det svaret skall ni ångra än med sorg. Mins hur ni redan en gäng blef besegrad af hertigen och tvangs att honom hylla, mins hur det löfte då ni honom gaf, ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter. (Pekande på verserna ofvanför balkongen). Den versen där, han då i muren högg, han hugga skall i blod på häfdens blad. (Uppläsande den).

"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
härifrån åter jag går, lämnar ej spar af min hämnd.
Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
Ingen försköning då fins undan min straffande hand".

STÅLARM.
Vi den ej frukte. Orörd där den sitter
och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
Må detta bli det sista ord vi byta!

BISKOP PETRUS. Så fortfar då att anse mera värd en brottslig konung, än er fosterjord. Med sorg vi resa åter, snart med svärd afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.

(Erik Brahe. Laur. Paulinus och biskop Petrus af Vexiö gå).

Fjerde scenen.

Arvid Stålarm. Johan Fleming. Olof Klaesson.

OLOF KLAESSON. God natt med er, I riddare af ordet, god morgon strid och muntert lif igen. god natt med kutter under jungfruburen, god morgon trummors larm, kanoners brumbas, god natt med middagslur och gäspning lång, snart börja vi vårt glada näringsfång!

JOHAN FLEMING.
Af rättvis harm mitt hjärta mot dem lågar.

STÅLARM.
Till än' du från oss resa?

JOHAN FLEMING. Resa nu? Förräda vore det min konungs land, och fast mitt svärd i striden väger ringa, jag för min kung skall veta det att svinga.

STÅLARM.
Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
hon väntar oss. (Stålarm går).

Femte scenen.

Johan Fleming. Olof Klaesson.

JOHAN FLEMING.
Hör på ett ord, min bror!
Vi varit nu en tid ej riktigt goda
uppå hvarandra.

OLOF KLAESSON. Jag det märkt förval; men kan ej därtill hitta på ett skäl.

JOHAN FLEMING. Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro till dig, till mig, till alt mig fatta vill. Hvarföre skulle Sigrid väl och mig man för hvarann bestämma? Väcka så uti min själ en fåfäng eld till lif! Kall, sluten, bort hon drager sig för mig. Om någon ann' hon älskar, är det dig. Tag henne då, gör slut på mina tvifvel och gif mig ro! Er lycka skall bli min.

OLOF KLAESSON. Är detta skälet till vår position? Må hin all kärlek ta, som kastar så ett själfviskt grand i vänskaps klara blick och här oss bägge hållit nu till narrar! Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore en fri och munter borgartös, då kunde jag väl ha vågat på en hemlig kyss. Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra och stolta flickan! Gå och säg åt henne det ordet blott, hon skrattade dig ut och gret på samma gång, att du ej bättre förstår dig på ett litet blygsamt hjärta, som troligen ej känner högre lott än att få falla dig om halsen blott.

JOHAN FLEMING.
Nej, nej.

OLOF KLAESSON. Det där, det duger ej, min själ; hon måste än i denna dag bli din, ty annars drunknar uti älskarn hjälten, och sådant duger ej i tid som vår.

JOHAN FLEMING.
Men om hon icke älskar mig?

OLOF KLAESSON. Åh prat! En flicka bär sin tro ej fram på fat; den gömmer hon—ja, bilden är fatal— som en rekryt sitt hopp att bli genral.

JOHAN FLEMING.
Förlåt den misstro emot dig jag närt?

OLOF KLAESSON. Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit. Ty som, näst hertigen, af alt på jorden jag hatar sorgen mest, så har jag sökt förnärmad vänskap vända bort i löje och skratta ut dig ur min glada själ. Men som det orätt var, låt det bli glömdt! Och nu—ett ord ej om hvad föregått; här har du gamla vännens hand tillbaka.

JOHAN FLEMING. Jag tager den med hjärtats tysta ånger, jag trycker den vid minnet af den stund, då, nyss till Finland kommen, första gången jag till min faders grafvård gick och där dig knäböjd såg med kind af tårar stänkt. Hvem kunde därpå känna glade Olof, hvarom i Warschau jag så mycket hört. Vi därför länge sprakade tillsamman och kände ej hvarandra als igen, till dess du hastigt mig om halsen for och ropade mitt namn. Och det blef afton, förrän vi skildes af, och himlens stjärnor bevittnade vår vänskaps varma ed.

OLOF KLAESSON.
Och troget ock skall denna eden hållas.
Snart komma storm och strid, då pröfvas den:
då vet du hvar du har en trofast vän.

JOHAN FLEMING.
Nu låt oss följa Stålarm till min moder!

OLOF KLAESSON.
Ännu i dag blir flickan din—jag håller!
Och om jag vadet tappar, eger du
min svarta frustande Arab.

JOHAN FLEMING.
Din tok!
Du aldrig kärlek känt.

OLOF KLAESSON. Blott åtta gånger, och hvar gång följd af små-förtret och ånger.

(Båda gå genom vänstra sidodörren).

Sjette scenen.

Daniel Hjort (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).

Jag kan ej säga som den stora talarn: "I skrift och tanke fins min fröjd och tillflykt; så gladt fins intet, som ej gladare blir genom dem; så sorgligt intet fins, som genom dem ej mindre sorgligt blir". Jag pröfvat denna sats, men den är falsk. När dig jag läser, gamle Livius, o, ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest. När jag på edra stora strider tänker, hur ringa synes mig ej denna strid! När jag ert tappra, stolta folk beundrar, hvar ser ett sådant jag i denna tid? När för min själ en Brutus, Marius stå, då faller blytungt öfver mig mitt öde, och, fängslad här af tacksamhetens skuld, mig själf jag måst' besegra. O! att aldrig jag skådat denna bok i Wittenberg, att aldrig annat för min tanke kommit än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst på hvilken tiden, som en blodröd narr, nu rider karnaval. Bort, sköna bok! Jag vill dig bränna upp. En bättre sats, än den jag nyss citerat, vill jag svära: i dröm och kärlek finnes fröjd och tillflykt; så gladt fins intet, som ej gladare blir genom dem; så sorgligt intet fins, som genom dem ej mindre sorgligt blir.— Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer uti mitt bröst, att där blir ljus och frid, slå upp din blick och liviska Sigrids namn! Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek jag sett en ängel blomma helig upp. O! jag ej orätt läst i hennes blickar, (tar fram ur boken en biljett) de skygga, drömmande. I skrifna ord, åt henne yppen hvad jag ej kan säga. (Gömmer biljetten vid Mariebilden). Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas, jag lägger omärkt den. När hit hon kommer och ber sin bön, Guds moder bed för mig! Man nalkas! det är hon och hennes far.

(Går ut genom högra sidodörren).

Sjunde scenen.

Arvid Stålarm. Sigrid (med en krans af hvita rosor i handen.
De inkomma bakom pelarena från vänster samtalande).

STÅLARM. Min dotter! Redan altför länge har trolofningen med Johan tyst du afböjt. Det går ej längre an. Jag själf ju ser, hur dina kinders blommor blekna af. Du älskar honom, hvarföre då längre?…

SIGRID. Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer. Till Warschau åter reser Johan Fleming. Hvi vill du bort mig sända, att en främling vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig, min gode fader!

STÅLARM. Barnsligheter Sigrid! Dessutom reser Johan ej. Han blifver i Finland qvar att dela här med oss den fara, som från Sverige hotar.

SIGRID.
Ah!

STÅLARM.
Nåväl, betänker du dig än?

SIGRID. Låt mig inför Guds moder hålla här min bön; se'n skall jag svara dig.

STÅLARM. Farväl till dess! (För sig) Som snäckans pärla gömmer sig för dagen och blygsamt drömmer i sin egen glans, hon sluter tyst sin kärlek i sin barm, min goda dotter! (Går).

Åttonde scenen.

Sigrid (på knä för Mariebilden). Katri (senare).

SIGRID.
Heliga Guds moder!
Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
min moder blef; så hör min bön, som fordom!
Om andra dig förglömt, så hör dock mig!

KATRI (smyger sig in bakom pelarena). Hur länge skall jag sörja i min själ, och ängslas dagliga uti mitt hjärta, hur länge skall min ovän sig förhäfva?

SIGRID. Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var engång mitt hjärta. Tyst det blöder nu, du heliga Guds moder, gif det frid!

KATRI.
En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
Tyst! Skrämmas skall hon, om hon mig blir varse.
Ej för att böner höra, hit jag smugit.

(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).

SIGRID. Gif åt mitt hjärta himlens kraft att segra uppå dess onda böjelser och tankar.

(Fäster kransen under Mariebilden).

Nionde scenen.

De förra. Daniel Hjort (från högra sidodörren).

KATRI (för sig) Där kommer han. O, att jag ensam vore med honom här! När skall den stunden slå?

DANIEL HJORT (blickande på Sigrid). Skall jag till hennes fötter falla? Fråga hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?

SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
Hvad? Detta papper?…

DANIEL HJORT.
Ah, hon märker det!

SIGRID (tager biljetten).
Till mig. Jag känner denna stil! O Gud!
Jag anar hvad den innehåller.

DANIEL HJORT.
Sigrid!

KATRI (för sig). Han älskar henne. Blommar här hans lycka, tyst, okänd som jag kom, jag går att dö.

SIGRID (fattande sig).
Ni här! Ni skrifvit detta? Stanna! Tyst!
Hvad är som gifvit skäl till detta steg
af er mot Stålarms dotter?

DANIEL HJORT. Är det Sigrid, som talar så? O, nej, det är ej möjligt! Har hon då glömt de ljufva barndomsstunder af fridfull lek i Qvidjas gröna kinder? Har hon då glömt, den nu så stolta, kalla, de forna, glada, ljufva samtal alla vi höllo förr. Och är det hon, som talar? Nej, hennes skenbild blott i dessa salar.

SIGRID. Ni lönar illa det förtroende, min far bevisat er, och klandrar hårdt den rena vänskap, som ett barn er skänkt. (med bortvändt ansigte) och om——

DANIEL HJORT.
Säg ut, jag redo är att höra.

SIGRID. Och om man finge känna denna djärfhet, ni vet hvad er det kostade och mig.

DANIEL HJORT.
Ah!

SIGRID.
Här jag lägger brefvet, tag det åter.
En evig hemlighet emellan oss
skall detta bli, er ingen förebrå.

DANIEL HJORT.
Ni älskar mig, ni älskar mig ändå!
O! säg blott det, och jag skall lugnt försaka.

SIGRID.
Ni ärelysten är. Om ni mig älskat,
förvisst ni hade spart mig denna stund.
Jag er ej aktar.

DANIEL HJORT
Ah—farväl!

SIGRID
Blif qvar!

KATRI (för sig).
Jag andas åter. Snart jag honom har.

Tionde scenen.

De förra. Arvid Stålarm. Johan Fleming.

STÅLARM.
Är nu den lilla blyga oron öfver?

SIGRID.
Ja, jag bestämt mig.

STÅLARM.
Och så allvarsam?

SIGRID (med förstäld fröjd). Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far, det flyger ej med fjärilsflykt på tungan, det tusen nycker, tusen skygga tankar besegra måste, som så länge bry oss, tils man tar mod och säger: här min hand!

(Räcker handen åt Johan Fleming).

JOHAN FLEMING. Du ljufva hand! Hur har du icke låtit mig vänta uppå dig! Än darrar den, som om den bort sig ville från mig rycka. (Kysser Sigrids hand). Så tar jag denna pant uppå min lycka. Nu finnes ingen sorg och saknad mer, och kvällens fest, som ämnad var att fira mitt afsked, du förvandlat i en fest, där kärleken är värd och fröjden gäst.

SIGRID.
Här är så kvaft i denna tunga sal!
Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!

JOHAN FLEMING.
Kom hällre ned i slottets trädgård då!

SIGRID (undvikande). Re'n börjar aftonrodnan västern måla, och höstens blommor hälft förvissna stå.

JOHAN FLEMING.
Ser du på dem, de vakna upp och stråla.

(Sigrid och Johan Fleming gå).

Elfte scenen.

Katri. Arvid Stålarm. Daniel Hjort.

STÅLARM.
Gå lätta ungdom med din lätta oro!—
Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
De skola hän till alla väderstreck,
hvarhälst vi ha en stridsbror rask och käck.
Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
men gladt vi skola fira denna kväll.
Hör svenner! (Betjäning inkommer).
Tänden ljus, låt lampor glimma!
Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.

(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
Musik höres utom scenen).

Tolfte scenen.

Katri. Daniel Hjort. Fångvaktaren.

FÅNGVAKTAREN.
Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?

DANIEL HJORT. Du! Så! någon fins, som märker också mig, och denne är fångvaktarn, mannen från de här i hvalfven lefvande begrafna. En passlig man! Hvad vill du här?

FÅNGVAKTAREN. Jag skulle blott säga till häruppe, att den siste af fångarna har dött i natt.

DANIEL HJORT.
Ha, ha!
Det var rätt lyckligt för den stackars karlen!
I dag är lyckan gäst på detta slott,
från Flemings son alt ner till Flemings fångar.
Gå! Isig graflukt hämtar du hit upp!
Ej Arvid Stålarm nu har tid med dig.

FÅNGVAKTAREN.
Säg, är det sant, att vi få krig igen?
Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt!

DANIEL HJORT. Får du ej någon annan dit, så skall jag komma själf och bjuda mig åt dig.

FÅNGVAKTAREN.
Utaf den där får intet klokt man höra.

(Fångvaktaren går).

Trettonde scenen.

Katri. Daniel Hjort.

DANIEL HJORT Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm! Du blef det bittraste af alt det bittra uti min lefnad! Hvarför blef just jag en hemlös, vilsekommen gäst i världen, ett hittebarn förutan namn och far? Sin rot har minsta blomma, hafvets våg ger upphof åt en annan, mossan har en grafsten dock att växa på, den fånge, som dog i natt, han hade dock engång ett lif att lefva för. Hvad eger jag!

KATRI (framträdande).
Mer, än du tror och mer, än här kan sägas.

DANIEL HJORT.
Ha! Åter kvinna står du i min väg!
Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?

KATRI. Jag har den fackla, som ditt dunkla öde i blodrödt sken skall lysa upp och ge dig tillbaka alt, hvad här du saknat har. Möt mig i morgon kväll vid slaget nio på Åbo torg: man kommer, gå, farväl!

(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare),

DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).

Fjortonde scenen.

Katri. Ebba Fleming.

EBBA FLEMING. På nytt slår kriget vingen öfver norden;— och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden! Ner öfver oss din starka ande sänd och samma kraft i våra hjärtan tänd, hvarmed du Finland höll med säker hand på tidens vilda, stormupprörda vågor, hur folket stod i uppror och i lågor, vid svuren trohets säkra ankartand! Ditt svärd var härar, och din kraft var spord från Polens sol till norrskenet i nord, och Sveriges krona hängde på ditt ord! Och samma själ, hur blid, hur varm den var i hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar! O! jag vid detta hjärta hvilat har.

KATRI (som stigit fram och hört Ebba Flemings monolog gör en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).

EBBA FLEMING (med ett anskri).
Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?

KATRI. Ohörd som sorgens suck i glädjens sal, omärkt som, bland de mäktige, föraktet.

EBBA FLEMING.
Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom.

KATRI.
Det är för långt tillbak's till Österbotten.
Var hälsad från dess grafvar och dess öknar!
Jag hälsar dig ifrån din makes verk.

Femtonde scenen.

De förra. Arvid Stålarm. Olof Klaesson. Johan Fleming.
Sigrid Stålarm. Gäster.

(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat sig i fonden).

EBBA FLEMING.
Ah! Drifven henne bort! (Förenar sig med de andra).

KATRI. Kom mig ej när! Bereden er på hvad som förestår. I störtat folket i fördärf och död. Men fast vår gård ni bränt och från oss röfvat all kärleks kraft, så lefver hatet än! Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven, det håller råd med skuggorna i grafven, lyss vid palatsets dörr, i kojan talar; då brista vapensköldar, remna salar. Så länge lefver det, tils hämndens dag går ned i blod,—och detta hat är jag!

(Aflägsnar sig skyndsamt).

Slut på första akten.

ANDRA AKTEN.

(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod.
Något fram på scenen en schavott. Skymning).

Företa scenen.

Tvänne borgare.

FÖRSTA BORGAREN.
God afton, du, hur' står det till?

ANDRA BORGAREN (vid boddörren).
Ingenting att säga därom i så oroliga tider, som dessa.

FÖRSTA BORGAREN.
Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.

ANDRA BORGAREN.

Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inkvartering, dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige.—Usch! det fins en sorg på hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att alt i världen skall vara upp och ned, utom vi två.

FÖRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss", sade far min i tiden, "dess bättre menar han det med oss". Det säger biskopen också. Ni var inte i kyrkan i sista söndags.

ANDRA BORGAREN. Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl, må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige, och snart skall han komma hit också.

FÖRSTA BORGAREN.
Jo, jo, så säger man. Det fins många herrar i riket nu för tiden, och
ju
flere kockar dess sämre soppa, och vi äro soppan vi——

ANDRA BORGAREN. Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker hiskeliga saker om natten, där omkring schavotten.

FÖRSTA BORGAREN.
Huh! Det mörknar redan!

ANDRA BORGAREN. Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar och tasslar det jämt härutanför och lämnar oss ingen ro i huset. I går natt, Jansson…

FÖRSTA BORGAREN.
Nå, i går natt…

ANDRA BORGAREN (stängande boden).
Så rang det liksom af domens klockor i luften, och häromkring
schavotten
sjöng en dödspsalm sig själf, utan att man visste, hvarifrån det kom.

FÖRSTA BORGAREN.
Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror!

ANDRA BORGAREN.
Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?

FÖRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sådana här tider trifs man hälst hemma vid ljus hos hustru och barn sina. Måtte det bli bättre tider för dem engång. God natt, god natt!

(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor öfver scenen. Andra borgaren går in i sin bod, den han stänger efter sig).

Andra scenen.

DANIEL HJORT (inkommer). "Jag har den fackla, som ditt dunkla öde i blodrödt sken skall lysa upp", så föllo ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem igenom sömnlös natt och dagens vimmel. Du öde, skall ditt dok du ändtligen för mig upplyfta! Fader, moder, hem! Hvad ljufva ord! Jag sagt dem aldrig förr. Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig! Min hela själ är väntan, mina sinnen försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag ej steg, ej röster här!

(Tornuret slår nio).

Ah, timman slår!

Tredje scenen.

Daniel Hjort. Katri.

KATRI. Hvar är du, för hvars skull i tjugu år min fot har blödande på törnen trampat, hvar är väl du, så känd och dock så okänd, uti hvars hand ett vapen jag förtror, som blodshämnd starkt, som dödligt hat så segt?

DANIEL HJORT.
Om mig du menar, är jag här.

KATRI. Jag lofvat dig säga, hvem du är. Jag kan än mer, jag kan dig föra till din moders famn och till din faders—graf.

DANIEL HJORT. Ve, om ditt hjärta en hopplös smärta känt och vågar dock min öde själ med falsk förhoppning gäcka!

KATRI. Jag gäckas ej, om själf du mig ej gäckar. Dock, innan någonting jag yppar, svara, om du har mod att allting öfvergifva, som förr du vördat, och i evig glömska försänka alt, hvad förr din kärlek egt?

DANIEL HJORT. Du frågar om mitt mod. Ej mod behöfs, där ingen strid i fråga komma kan. Du ser framför dig här ett hjärta blott, som ingen ömhet, ingen vänskap känt, som törstat, törstat hela lifvet efter en droppe kärlek och den aldrig nått, som likt en fågelunge, ensam lämnad uppå en öde klippa uti hafvet, i gränslös, evig ensamhet förtvinar. Du talte om min faders graf, hvar är den? Om under klippors hvalf och jordens grund han låg fördold, jag sprängde dem och värmde det döda hjärtat med mitt lif till lif!

KATRI. Håll upp, att ej den sista kraft, jag spart för denna stund, trots år af sorg och vanvett, flyr bort.

DANIEL HJORT.
Så fortfar, säg min faders namn,
att i dess himmel jag får svalka mig!
(Griper i henne och skådar henne i ansigtet).
Du ljuger ej! En djäfvul det ej kunde!

KATRI. Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning. 1 himlens stjärnljus här jag för dig står. Så sant, som Gud har detta hvalfvet bygt, så sant det öfver människornas synd, sjufalt förlåten, sjufalt remna skall, så sant det är, att dagens klara sanning jag till dig ropar med din faders namn; Bengt Ilkainen.

DANIEL HJORT. Det namnet förr jag hört. Säg, var han icke en af dem, Klaes Fleming; i slottets fängselhålor lät förgås till straff, för det de reste sig mot honom? Ha! själf jag varit med och domen skrifvit.

KATRI. Din faders bror det var. Din fader föll, då än ett omedvetet barn du var. Långt upp i Österbotten stod hans gård, en grushög nu, där ulf och ormar smyga. Här finnes han, inunder galgen kastad och tredelt huggen af Klaes Flemings bödel.

DANIEL HJORT (ilar upp till schavotten).
Där!—Ha! Min fosterfar min faders bane!

KATRI (sätter sig på schavottens trappsteg). Din fader var en fri och mäktig bonde. I strid med Ryssland landet stod. Klaes Fleming var då krigsöfverste; med vilda knektar hvar gård han fylde, ty den stolte herrn oss bönder hatade, som honom vi. Så höll han krigets röda fackla hånfullt vid jämn och varsam eld, för att med den i våra gårdar nödens mordbrand tända. I denna jämrens tid din mor dig födde. Jag mins en kväll, som om i går det varit; din fader borta uti rian var, din moder satt med dig invid sitt bröst och såg för första gång det födselmärke, som du vid hjärtat bär, och undrade hvad denna ormgadd väl betyda skulle, då vildt en skara ut af Flemings knektar i rummet rusade, af blod bestänkta. De hade varit hos din far i rian och fordrat där, att med den rest af säd, som våld och krig uppå hans åker lämnat, han genast skulle deras säckar fylla. Bengt var den mannen ej, som slikt fördrog; den fräckaste han lyfte upp och slog i blod till marken ned. De öfrige hans folk ur rian dref; en strid begynte, där knekten kom till korta. Flyende, förföljde af de våra, in de bröto uti din faders hus. Ej mer blott ord och armkraft gälde där, men spjut och pilar. Då lyfte en soldat dig på sin arm, gick fram med dig till fönstret ropande: "den första pil, I rikten emot oss, blir detta barnets död". Din moder dignade på golfvet ned, och när hon åter vaknade, då stod i lågor stugan, kvidande du låg på halfbränd tröskel; upp hon tog dig, flög igenom eld och rök—och gården hann—där vred sig din fader i sitt blod, och långt från fjärran ljöd knektars hånskratt genom lågors gnissel.

DANIEL HJORT. Jag hör det tydligt, som jag lågan ser och gården, skogen,—åkern bort till höger. Ha! minnet som en vådeld flammar upp i dunklet af den natt, där förr jag famlat.

KATRI. Förstärkning hade Flemings knektar fått, de våra flytt, din fader sårad fallit, och de, som började med rån och våld, med mordbrand slutade sitt segerjubel.

DANIEL HJORT.
En skogsväg mins jag nu, en stormig natt.
Emot en kvinnas axel tyst jag låg
och lekte där med ett par svarta lockar.

KATRI. Det var din mor. Hon följde med din fader till Åbo, dit han skickades att klaga hos Fleming öfver knektarne.

DANIEL HJORT.
Nåväl?

KATRI. Nåväl, för uppror och för mord beskyld, emedan han sin egendom försvarat mot Flemings knektar, dömdes han till bojor och skymflig död på stupstock. Fåfängt låg jag på knä för Fleming bedjande om nåd. Den grymme mannen såg mig kallt i ögat och vände sig och—gick. Här är den plats, där skuldlöst flöt din faders blod! Här är den plats, der liflös ned din moder af smärta dignat! Här var det, som hon under nattens mörker gret blek sin kind och sörjde håret grått. Här har hon lyft dig faderlös mot skyn och ropat ve, ve öfver mördarn Fleming. Här tappade hon bort förståndets ljus och liknöjdt irrande i skog och mark åt bark af träd och sina tårar drack.

(Månen går för ett ögonblick fram ur molnen och kastar
sitt sken öfver dem).

DANIEL HJORT.
Min mor, min mor, ja, det är du, är du!

KATRI. Kom mig ej när, ej än min son du är! Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra. Så satt jag en gång invid vägens rand; förbi red Fleming med en guldsmidd skara, och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta. Mig tycktes då, att alla goda män'skor på jorden voro döda. Gud var död och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor, kring all den döda världen. Här allena uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes som i en dröm, att du var död, det gjorde min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker omgaf mitt hjärta som en läkedom. Se'n vet jag icke hvad som hände mer. Alt nog—du kved ej mera vid min barm; och så kom jag tillbaks till Österbotten— Gud vet uppå hvad sätt.

DANIEL HJORT.
Ah! det var då
mig Fleming tog från vägen upp.
Du öde!

KATRI. Där satt jag sedan på vår gårds ruiner och vackra visor sjöng till foglars kvitter— så vackra visor! En jag minnes än: "Min make föll i sitt röda blod, bödeln som präst vid kistan stod, på grafvarna giftört växer".

DANIEL HJORT. Hur bittert söndersliter denna syn den sista flik af vördnad, som jag än' för Fleming hyser.

KATRI (med återvunnen fattning). Fleming säger du! Hans skuldregister än jag icke slutat. Skrif upp på det att han din släkt utrotat, då Österbotten som en enda man sig reste mot hans järnok opp. Bengt Poutu, din moders bror: Matts Ilkainen, din farbror, för denna stupstock fallit, eller hungrat ihjäl i slottets mörka fängselhålor. Ej finnes kvar i hela Österbotten en enda man, som var din faders vän. På härjad åker rostar lämnad plog, och floden suckar emot blodig strand, på härden ligger elden svart och död, och kyrkan står, en öde helgedom. Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter, borggårdar blott och kyrkogårdar frodas. Och själfva gräset uppå grafven hviskar: Hämnd öfver Flemings ätt i sista led! Det ropet gaf mig åter min besinning, mitt öga tändes, minnet vaknade och dig jag mindes, mindes hur jag smög ifrån dig, att du ej det skulle höra, och hur jag såg dig se'n på Flemings arm i vägens dam vid krökningen försvinna. Jag upp dig sökte, såg dig, kände dig. Dock aldrig skall jag i en moders famn den sonen sluta, som Klaes Fleming uppfödt, förrän sin äkthet han bevisat mig.

DANIEL HJORT (faller på knä och blottar sitt bröst). Se ormens gadd uppå mitt bröst, och slut mig intill ditt hjärta!

KATRI.
Gå tillbaks till slottet!

DANIEL HJORT.
O moder! mer du hatar, än du älskar.

KATRI. Af kärlek hatar jag. Se här, min son! Tag denna ring, den tryckte hertig Karl, då än en ung och fridsäll prins han var din far på hand, då denne segrande för folket en gång talte stolt på riksdag. Den ringen följde honom in i döden, den hör dig till som arf.

DANIEL HJORT (sedan han försökt den).
Invid mitt hjärta
den hvila skall, nytt lif ingjuta där.
Och nu min moder. (Breder ut armarna åt Katri).

KATRI (vänder sig bort). När du först bevisat, att du är folkets son. Till dess farväl!

DANIEL HJORT. Ja, neka, moder, neka mig din famn, så länge än jag håller detta namn, så länge än jag denna klädnad bär, som spunnen utaf Flemings silke är, så länge än jag tjänar denna makt, som folket uti natt och bojor bragt,— ja, neka till att skåda på din son, så länge han är sina fäders hån, så länge tils han slitit ur sin själ alt, alt, som var. Till dess farväl, farväl!

(Han går).

Fjerde scenen.

KATRI (ensam). Han går! Hvad har jag sagt? Hvad gjort? Min kraft, min kraft mig öfverger. (Famlar till pålen och omsluter den krampaktigt). Där går han, o min son! Se stjärnljus sväfva kring hans mörka lockar, och hög som natten växer hans gestalt. Du älskade, du lif, du vår, du sol, vänd åter i min famn!… Han hör ej mer.

(Hon dignar ned på schavotten).

TABLÅ.

(Studerrummet hos Ericus Erici).

Femte scenen.

Ericus Erici (sitter och skrifver. Bibeln och några
andra böcker på bordet). Arvid Stålarm (inträder).

STÅLARM.
Good afton, ers högvördighet! Jag stör?

ERICUS ERICI. För ingen del. Det är ett arbete, som när som hälst jag åter kan ta vid. Guds milda lära här jag tecknar upp i enkla ord för folket, och så länge Hans andes frid bor i min själ, förmår all världens strid mig icke däri störa.

STÅLARM. Ett godt och nyttigt verk! Dock synes mig ni orätt gör, herr bisp, då så ni drager ert snille bort från statens ärender, som nu behöfva krafter mer än nå'nsin.

ERICUS ERICI. Hvar män'ska har sin gifna plats i lifvet, jag tackar Gud för min och verkar där. Om ni tillåter, skrifver jag till slut den mening, som ni med er ankomst afbröt.

STÅLARM (under det Ericus skrifver). Ni är mig just en general, herr bisp. Ert stridsfält är det hvita pergamentet, där svarta bibelsprängda små soldater marschera uppå ert kommando fram. Bläckhornet är fältlägret och er själ det mynthus, hvarur ni i guld betalar den rika solden åt er trogna skara. Så leker ni som barn med tennsoldater och bryr er litet om, hur det ser ut i statens stora, sönderfallna hushåll. Men säg, herr general, hvem är väl då motståndaren, som så upptar er omsorg, att för alt annat blind ni är?

ERICUS ERICI (bortläggande pergamentet). Det är det onda, egenmäktiga och mörka, hvari vi män'skor famla; och när det en gång är kufvadt, då, krigsöfverste, ha dessa droppar bläck dock mer förmått än strömmar utaf blod, som svärd utgjutit.

STÅLARM. Ni gamle svärmare, så vill ni ställa er utom tiden, tils med oberäknadt vingslag den slår er hämndfull ned i stoftet snart.

ERICUS ERICI.
Hvad menar ni? Hvad har jag väl att frukta?

STÅLARM. En ädel, fromsint man ni är, Erici. Ej ni, som mången af vårt prästerskap, sökt reta folket upp emot sin konung, men manat det tvärtom till fridsamhet, där så ni kunnat. Er förtjänst det är, att finska kyrkan stått så lugn, så värdig i alla tidens skiften. Ingen står af rikets präster därför så i aktning hos konungen som ni, och ingen hatas af hertigen så mycket just som ni.

ERICUS ERICI.
Tyvärr! Jag vet det senare.

STÅLARM. Nåväl, till eder kunskap har väl också kommit det rykte, som er hela hjord har skrämt och spridt i hopar omkring torg och gator.

ERICUS ERICI. Det rykte menar ni, som åter vaknat, att hertigen är hit på väg. Än se'n?

STÅLARM. Än se'n?—Jag kommit att en tillflyktsort er bjuda inom slottet.

ERICUS ERICI. Jag er tackar, men tror mig ej behöfva den. Mitt rum, det är min borg, min värnlöshet mitt vapen.

STÅLARM.
Ni vill då hällre ensam stå?

ERICUS ERICI. Ej ensam; med min församling och mitt hopp på Gud. Jag är en kyrkans man. Jag ej förstår mig på edra strider, all min uppgift är vår kyrka skydda lika mot de anfall, som Sigismund med påfvelärans villor försökt mot den, och lika mot det sätt, hvarpå vår ärelystna hertig söker att den begagna som en stege upp till Sveriges tron. Ni ser således, jag har ej något ondt af hertigen att frukta, om han ock fruktar mig, då ondt han gör. Jag önskar ingen gunst af Sigismund, om han den ock mig ger, då rätt jag handlar. "Förliter ej på förstar", är mitt valspråk, följ Herrans stämma i ditt samvets dom!

STÅLARM (stiger upp).
Och huru lyder då ert samvets dom?

ERICUS ERICI.
Den passar ej för edra öron, Stålarm!

STÅLARM.
Låt höra dock, jag har ett godt humör.

ERICUS ERICI. Välan om ni så vill! Som Abels blod nr jorden ropade uppå en broder, så ropar folkets blod ock öfver er. Jag själf har utgått från det ringa folket och lidit med det, tröstat, där jag kunnat; men kunde slottets fängselhålor tala, och hade landets hundra galgar tungor, de skulle hviska oerhörda ord om huru ni herrar här er makt begagnat;— vill än ni höra på mitt samvets dom?

STÅLARM. Nog nu, herr bisp! Jag rår ej för det där. Klaes Fleming stundom tog för hårdt uti, och jag ock önskar mycket vore ogjordt. Men som det är, ni glömmer dock en sak, att där vi hårdt förfarit, ha vi straffat, och där vi straffat, ha vi straffat brott, om våldsamt uppror ej ni nämner dygd. Ha! Ha! Var det er dom? Jag svarar bäst: den, som i leken går, får leken tåla. (Kanonskott i fjärran). Tyst! Hvad är det? Man skjuter uppå slottet.

Sjette scenen.

De förra. Olof Klaesson (rustad till strid).

OLOF KLAESSON. Till slottet skynda, Stålarm! Knapt du gått så kom ett ilbud ifrån Kastelholm; det taget är af hertigens galejor, vår vän Salomon Ille, slottsherm, fången. Knapt hade budet återhemtat sig, så dök ur fjärdens vatten flottan upp.

STÅLARM.
Ar hertigen på flottan själf?

OLOF KLAESSON. Han har landstigit med en här vid Helsingfors. Jag skyndar till vår krigshär att den föra mot honom ut. Farväl om ej vi råkas igen, tryck Johans hand på mina vägnar!

(Olof Klaesson går)

STÅLARM.
Farväl, herr bisp, ni hör, jag måste skynda.

(Stålarm går).

Sjunde scenen.

ERICUS ERICI (ordnande sina papper).
Den, som i leken gått, får leken tåla,
den, som har gripit svärd, med svärd förgås;
Gud styre alt!—Hvar var jag nu igen?

(Han börjar skrifva).

Slut på andra akten.

TREDJE AKTEN.

(Scenen är närmast murarne på slottet. Till vänster en kanonglugg, bredvid den en knekt med brinnande lunta. Till höger fram på scenen en tom kanonlavett).

Första scenen.

Daniel Hjort. En knekt.

DANIEL HJORT.
Nå, hvarför skjuter du ej?

KNEKTEN. Dum jag vore, om jag ej väntade. Så ädel vara som krut har bättre mål än luft.

DANIEL HJORT.
Ja, visst!

KNEKTEN. Ser ni den där galejan där. Den kommer alt närmare. Snart vänder stäfven till. Då,—fyr! ej förr!—Ni skall få se, hur masten, skall braka ner och rorman mista knoppen.

DANIEL HJORT.
Hvad har du då mot honom?

KNEKTEN.
Lustig fråga!
Han är ju knekt som jag.

DANIEL HJORT. Och därför skjuter du honom ner.

KNEKTEN.
Han gör så han med mig.

DANIEL HJORT.
Och hvarför?

KNEKTEN. Hm! Därför att jag med honom gör just på samma sätt.

DANIEL HJORT.
Och varför?

KNEKTEN.
Fan vet hvarför!
DANIEL HJORT.
Nå vill du veta't, så vet jag hvarför.

KNEKTEN.
Jag också, för att ordern lyder: skjut!

DANIEL HJORT. Åhnej, min vän! Om Stålarm dig befalt att krossa här ditt hufvud emot muren, du skakade på hufvu't först ändå. Nej, men han skjuter, han, för hertigen, som är så vänlig mot det arma folket, det du som folkets son i grund föraktar. Han kyrkan rensa vill från syndigt bruk, du med att det försvara himlen vinna. Han hatar jesuiterna och adeln, och du, du älskar båda uti grund, och därför gör du ganska rätt uti att slaktas här för dem och slakta.

KNEKTEN (betänksamt).
Hvad pratar ni?

DANIEL HJORT.
Hör på, hvem var din far?

KNEKTEN.
Det angår icke er.

DANIEL HJORT. Visst ej en bonde, ty bondehertigen föraktar du och skjuter ner hans folk. Nu vänder stäfven. Skjut ner den dumma rorman där, som tjänar en herre, som på lumpet småfolk tänker.

KNEKTEN.
Skjut själf, här har ni luntan.

DANIEL HJORT. Nej, min gosse! Om ock en knekt jag vore såsom du, jag icke för din lilla sold det gjorde, två gånger mindre än den knektarna hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.

(Drager sig undan.)