KARL XII I KLÄMMAN
Af
J. O. Åberg
Stockholm, F. & G. Beijers Förlag, 1891.
1.
Det var under Karl XII:s djerfva gång öfver floden Düna som efterföljande händelse tilldrog sig.
Bland konungens bästa kämpar var också drabantkorporalen Anders Trygg. Från simpel soldat hade han vid Narva tjenat upp sig till denna ärofulla post, som i rang motsvarade en officerstjenst. Då kung Karl under det djerfva öfverfallet på de vid Narva posterade ryssarne hade olyckan att fastna i ett träsk, der han var nära att omkomma, hade Anders Trygg skyndat fram och med egen lifsfara dragit honom ur dyn. Anders fastnade sjelf deri, men hjelptes ur sin kritiska belägenhet af konungen, som, när äfventyret var slut, yttrade sig sålunda:
"Tjenst igen, kamrat. Hvad önskar du helst?"
"Att alltid få vara i eders majestäts närhet", svarade Anders Trygg.
"Du önskar då komma in vid drabantkåren."
"En större ära kan inte vederfaras mig."
Anders Trygg blef således en medlem af denna ryktbara kämpatrupp, efter hvilken namnet gått till en sen efterverld, och som alltid skall stå qvar i de historiens blad, som handla om "jernhufvudets" minnesrika tåg och strider mot de grannar, som på ett så lömskt sätt anföllo honom.
Anders Trygg var sjelfva tryggheten, såsom hans namn angifver. Han hade tagit eller rättare fått detta tillnamn af sina kamrater just för denna sin egenskaps skull.
Och denna sin trygghet hade han flerfaldiga gånger bevisat sig ega. Ingenting kunde rubba den, icke ens kulor och bajonetter. Den var bergfast.
Anders Trygg var också småländing både till födseln och till börden, och redan som pojke var han i sin hembygd känd för sitt jemna och lugna sinne.
Han var, med ett ord, en fullständig och präktig typ för denna nation, som är van att från sin stenbundna mark hemta sin knappa föda, men ändock vara glad och jemn till sinnes. Redan från tidigaste barndomen hade han varit tvungen att kämpa med den bleka nöden, allt under det han från solens uppgång till dess nedgång, i ur och skur, i vackert väder och snöslask, i den tropiska sommarvärmen och i vinterns bistra köld varit nödsakad att arbeta, träget arbeta.
Detta hade härdat hans själ, och likstämt hans tankar med den karga natur, som omgaf honom. Något förmildrande deri hade han aldrig sett i sin hembygd; endast denna enahanda natur: vidsträckta ljunghedar och sterila brånar; dystert susande furuskogar och der emellan små klara vattenspeglar, i hvilka Anders såsom pojke dels tvättade, dels speglade sitt runda, fylliga anlete; se der hvad han i sin barndom upplefvat.
Så blef han yngling, och han hade nätt och jemt fylt sina tjugu år, då ett rop ljöd kring land och rike:
"Vi äro lömskt öfverfallna af ryssen, polacken och dansken!"
Det ropet kom ifrån den svenska nationens bröst; det var ett rop af både smärta och harm, ett rop, som uppväckte den ända hittills slumrande hämden. Ryssland ville återtaga Östersjöprovinserna, Polen hyste intet större hopp, än att få taga revansch för de nederlag, dem Karl X Gustaf tillfogat detsamma, och hvad angår Danmark, så glödde det af begär att låta Karl XII få erfara förödmjukelsen af sådana nederlag, som det danska folket lidit i striden mot hans fader, vanligen sådana nederlag som vid Halmstad, Landskrona och Lund med flere.
Det var på en lekstuga som Anders Trygg fick höra underrättelsen om, att Sverige blifvit lömskt anfallet från tre håll. Ynglingens hjerta svalde af harm, och han utropade, under det han antog en hotande ställning bredvid den på en tunna sittande byspelemannen:
"Den som har hjerta i bröstet, han följer genast med till fogden och tar värfning."
Följden af denna uppmaning var, att tjugu unge män, kraftiga och härdade, uppsökte fogden Lars Ersson och sade sitt ärende.
Anders, som var skarans ordförande, talade med varmaste känsla. Då han slutat, upplåts dörren till ett inre rum, och Lars Erssons adertonåriga dotter Elsa sprang in, slog sina armar kring Anders hals och utbrast:
"Skall du gå i kriget, så dör jag!"
"Hvad är det för dumheter, flicka", ropade Lars Ersson och försökte att rycka Elsa från Anders. "Vet du inte, att du är min dotter."
"Jo, det vet jag, far, men jag vet också, att jag älskar Anders."
Lars Ersson ref sig ifrigt i pannan under det han sade:
"Är du tokig, flicka. Den der fattiglappen!"
Elsa såg på fadern med stora ögon. Efter en stund sade hon:
"Att han är fattig, det bryr jag mig ej om. Jag älskar honom ändå!"
"Och det skall du inte ha gjort förgäfves", inföll Anders och slöt Elsa i sina armar. "När jag kommer hem, är jag något mera än nu, annars kommer jag inte hem. Lita på mig, käraste Elsa, och vänta mig i fem år."
"Ja, i femtio", svarade den unga flickan och såg på Anders med en trohjertad blick. "Ja, jag väntar dig troget i femtio år, Anders."
"Flickan är galen", utlät sig Lars.
"Det är inte sant", inföll en gammal hemmansegare, som följt med pojkarne; "det är du som är galen! Tro du mig; det blir säkert något stort af Anders; det är jag säker på."
"Ja, då först får han min Elsa", svarade Lars högdraget, "men förr är det inte lönt, att han vidare tänker på henne."
"Att tänka på henne kan ni inte förmena mig", svarade Anders. "Det är med tanken på henne som jag skall vinna henne. Skrif upp mig nu, fader Lars." Efter en lång kyss, den Lars ej kunde hindra, skildes de älskande åt, för att icke mera träffas innan den öfverenskomna tiden.
Karl XII skulle gå öfver Dünafloden.
I spetsen för de småländska regementena stod Anders Trygg. Då konungen red utefter leden och mönstrade hvarje man, kom han slutligen till sitt garde. Hans första blick föll på Anders Trygg, som stod i första ledet, högrest och lugn som en smålandsfura, och han tilltalade honom med dessa ord:
"Tack för sist vid Narva, min käcke korporal!"
Anders Trygg kände sig långt ifrån trygg i dessa ögonblick. Han tänkte på Elsa, och ingen kan förundra sig deröfver, ty Lars Ersson hade ju sagt, att Anders ej skulle få Elsa förr, än han kom hem som en "karlakarl". Och det ville Anders. Derför svarade han kungen så här:
"Gud gifve att ers majestät komme i större farligheter än vid Narven, och om jag hade tusen lif, så skulle jag gifva dem för min konung."
Då Karl XII vid dessa Anders' ord såg på honom, såg han (kungen) så blid ut, och derpå sade han:
"Du, Anders, skall gå i spetsen för öfvergången, ty du är rätta mannen."
"Ja, det skall jag", svarade Anders Trygg, "och om det fins någon, som vill hindra oss att komma fram, så får han med mig att göra."
Anders Trygg höll ord. Han var en ibland de förste, som gick öfver floden, dels simmande, dels vadande.
På motsatta stranden hade fienden förskansat sig efter bästa förmåga. Motståndet var relativt hårdnackadt, men efter några timmars tid hade Karl XII tillkämpat sig öfvergången.
Drabantkorporalen Anders Trygg var en af dem, som hade mest utmärkt sig.
2.
Dagen efter öfvergången var Anders Trygg vid den yttersta fältvakten. Han var icke vid särdeles godt humör, Elsa låg honom i hågen, och det oaktadt han sett många polska qvinnor, som voro vackrare än hon. Men Anders var trogen sin flicka, och deri gjorde han ju rätt.
Medan han så satt vid lägerelden och tänkte på de svunna, fordom lyckliga dagarne, kom kungen fram till honom.
"God dag, Anders", sade kung Karl och nickade vänligt åt sin krigsbuss. "Men hvarför är du ensam?"
"Ers majestät", svarade Anders och såg barsk ut, "kamraterna ha gått bort för att göra en god fångst."
"Såå? Hvar då?"
"I hagen här borta voro nyligen ett halft dussin polacker synliga, och — —"
"Och du följde inte med", inföll konungen, "du, som aldrig försummat ett äfventyr."
"Sant, ers majestät, men vi drogo lott om hvem som skulle ha vakten, och det blef jag."
"Har du annars sett något misstänkt?"
"Nej, inte ännu."
De öfriga soldaterna återkommo i detsamma. De hade med sig tre polacker. Två hade de dödat, men den siste hade undkommit, tack vare sin hästs snabbhet.
Bland fångarne var en gammal hvithårig gubbe, som hade ett sorgbundet uttryck och ofta torkade sig i ögonen med rockärmen.
"Hvad går åt dig, gubbe?" sporde konungen. "Är du ledsen för att du kommit i vårt sällskap?"
Polacken, som icke visste med hvem han talade, svarade:
"Nej, bara jag kan få tala med kungen."
Karl XII gaf sina bussar en snabb blick, som sade så mycket som att de skulle vara tysta och ej röja honom.
"Hvad vill du kungen då?" sporde han.
Polacken såg en stund forskande på honom. Derpå sade han:
"Är ni en hög officer?"
"Äja, så der!"
"Har ni något inflytande hos kungen?"
"Temligen."
"Då kan ni hjelpa mig med en sak."
"Hvad är det för en sak?"
"Jo se, förhållandet är, att jag har en enda dotter, en vacker flicka, skall jag säga. Men nu är det också ett annat förhållande, nemligen att vackra flickor aldrig få vara i fred. Saken är den, att Joseph Tibetski, en rik egendomsegare här i trakten, fattat tycke för Eleonora, så heter dotter min. Men som hon är trolofvad förut, så har flickan sagt honom, att han ingenting kan hoppas af henne. Det der har förtretat honom, och i natt röfvade han bort henne midt för mina ögon. Men jag uppbådade mina bymän och satte efter röfvaren. Edert folk drog ett svårt streck öfver mina planer, annars skulle vi nog återtagit min dotter. Nu vill — —"
"Hvar bor den der Tibetski?" sporde Karl XII.
"En knapp mil härifrån."
"Godt. Blif du qvar här, så skall jag utverka kungens tillåtelse att få återtaga din dotter."
"Den heliga jungfrun välsigne eder", utbrast polacken och grep konungens hand. "Men skynda er, ty den bofven kan — —"
"Var lugn, gubbe", afbröt konungen. "Vänta en stund bara."
Innan han gick, befalde han Anders Trygg att ej under hans frånvaro omtala hvem han var. Anders meddelade konungens befallning åt sina kamrater, och hur mycket polacken sedermera än prejade dem, fick han ingenting veta.
3.
En half timme hade förflutit, då Karl XII återkom i spetsen för femtio man. Äfven dessa hade han befalt att ej yppa hans namn.
Kring lägerelden lågo svenskarne och polackerna helt vänskapligt och berättade för hvarandra en massa äfventyr, som de å ömse sidor upplefvat.
Detta är krigets ljussida. Under dylikt glam förgätes helt och hållet vreden och oviljan; man är då endast menniska och ingenting annat.
Just som konungen anlände till bivuaken, var en af polackerna som bäst i farten med att berätta, huru han för ett par dagar sedan varit ute för en trupp svenskar. Det gälde lifvet, och han hade af alla krafter sprungit öfver ängar och sädesfält, ända till dess han utmattad sjunkit ned i ett dike vid randen af en skog. De svenska ryttarne hade då förlorat hans spår; de sprängde öfver diket utan att se honom.
Polackerna skrattade, och äfven de svenska soldaterna måste instämma i skrattet. Härunder anlände konungen till platsen.
"Ar du färdig nu, gubbe?" sade han till den gamle polacken.
"Ja, herr officer."
"Du visar väl säkert vägen?"
"Skulle jag ej det, då min dotters räddning beror derpå!"
Karl XII fann mannens ord så naturliga, att han ej vidare tänkte derpå. Oförvägen, som han var, önskade han ingenting hellre än att komma i äfventyr. Det han nu gick att möta, visste ingen af hans generaler af, ty i sådant fall hade de nog på ett eller annat sätt lagt hinder i vägen för honom.
"Hör på, ers majestät", hviskade Anders Trygg vid lägligt tillfälle, "får jag ha ögonen på den gamle polacken?"
Kungen betraktade sin drabantkorporal med förvånade blickar.
"Hvad menar du?" sade han derpå i samma hviskande ton.
"Jag tror icke att polacken har någon dotter."
"Inte?"
"Nej."
"Hur har du kommit på dessa tankar?"
"Ah, det var inte svårt. Under det ers majestät var borta, lågo vi vid elden och berättade historier. Jag såg då, hur fångarne blinkade åt hvarandra, och när den gamle lufvern berättade för ers majestät om sin dotters bortförande, var hans blick så skenhelig och hans rörelser så tvungna, att jag inte kan annat än varna ers majestät."
"Säger du det, Anders", inföll Kung Karl tankfull.
"Ja, ers majestät."
"Vi ska' ändock se, hur det kommer att gå."
"Men nu — — —"
"Hvad menar du, Anders?"
"Om ers majestät skulle löpa någon fara."
"Var lugn! Allt skall gå bra."
En half timme derefter var ryttartruppen på väg till Joseph Tibetskis slott. Om den gamle polacken ljugit eller sagt sant, det visste naturligtvis hvarken kung Karl eller Anders Trygg. Den senare höll emellertid sina ögon oaflåtligt fästa på vägvisaren.
Vid passerandet af en hålväg snafvade Anders och föll raklång öfver en trädstubbe. Detta fall gjorde ett litet uppehåll i marschen.
"Slog du dig?" sporde kungen, som gick framför Anders.
"Nej, men den förbannade vägvisaren, hvart tog han vägen?"
Alla tittade efter den gamle polacken, men ingenstädes syntes ett spår af honom.
"Ja, hvad sade jag", inföll Anders, i det han reste sig upp. "Hela hans berättelse var ju ingenting annat än en dikt."
"Du har rätt", svarade kungen eftertänksamt. "Vi måste taga oss i akt."
Han hade knappt fått sista ordet öfver läpparne, då en våldsam rörelse förmärktes i skogen rundt omkring den lilla svenska truppen. Det brakade i träden och buskarne, och innan svenskarne riktigt hunno sansa sig, voro de omgifna af en öfverlägsen polsk trupp.
"Sådan karnalje", ropade kung Karl. "Han har grundligt lurat oss."
"Men nog skola vi reda oss", inföll Anders Trygg med varm tillförsigt.
Och den fåtaliga svenska truppen redde sig godt en lång stund. Slutet blef dock, att den blef ännu fastare innesluten.
Karl XII var i en svår klämma. Natten var halfmörk och rundt omkring ljödo polackernas stridsrop.
Den lilla svenska truppen hade trängt sig tillsammans och stod som en enda man manligt emot de allt mera påträngande fienderna.
Bredvid konungen stod Anders Trygg, och de slag han utdelade voro de kraftigaste. Massor af polacker stupade för hans och kung Karls svärd.
"Se der, se der", ropade plötsligt Anders.
"Hvad ser du?"
"Den förrädiske polacken, som lurat oss i bakhållet."
"Hvar?"
Anders svarade ingenting. I stället tog han ett språng och kastade sig handlöst öfver en i en fotsid kappa insvept person och tryckte honom oemotståndligt till marken.
"Släpp mig", hväste polacken och arbetade af alla krafter för att komma lös.
"Nej, din karnalje", ropade Anders. "Du har lurat oss i detta bakhåll, och derför skall du få lönen."
Med dessa ord lyfte han armen, för att gifva polacken dödshugget, men kung Karl förekom honom.
"Vi ska' föra honom med oss", sade han. "Döda ej värnlös man."
Då svenskarne efteråt voro ännu värst i klämman, hördes på afstånd en liflig gevärssalva. Vid åhörandet häraf studsade polackerna tillbaka. Det var en hjelpsändning, som de ej hade väntat sig.
Efter en half timmes väntan kom en polsk skara i vild flykt och kastade sig in på sina landsmän. Desse råkade i följd deraf i oordning, och då den innestängda svenska styrkan i detsamma gick bröstgänges till väga, flydde sarmaterna åt alla håll.
Då Karl XII återkom till svenska lägret, möttes han af Lewenhaupt och Rehnsköld. De hade under ett par timmars tid sökt konungen i lägret, men när de icke funno honom, anade de, att han var ute på äfventyr. De utsände för den skull en stark trupp ryttare, och det var denna förstärkning, som gjort polackernas försåt om intet.
"Ers majestät är bra oförsigtig", sade Rehnsköld varnande. "Vi kunde nu ha varit utan konung."
"Och hur skulle det då ha gått med oss och Sverige", inföll Lewenhaupt.
"Ah, så farligt kunde det väl ej bli", inföll kung Karl mildt. "Se så, mine herrar, sluta nu med förebråelserna."
Derefter vände han sig till Anders Trygg och sade:
"Hvar är förrädaren?"
"Här, ers majestät."
Den gamle polacken leddes fram. Han var dödsblek och darrade som ett asplöf.
"Nåd", ljöd det från hans skälfvande läppar.
Karl XII betraktade honom några ögonblick, och derpå sade han:
"Du gamle gråhårige syndare, du förtjenar ej nåd, då du så skamligt bedragit mig. Du får ej heller nåd!"
"O, låt mig få tala med kungen."
"Det är jag, det."
Polacken tog ett steg tillbaka och att döma af hans blickar tänkte han synbarligen:
"Att jag ej visste det förut. Jag skulle nog då ha tagit bättre mått och steg!"
"Bort med honom", befalde konungen strängt.
"Nåd, nåd! För den heliga jungfruns skull, skänk mig lifvet!"
"Eländige pultron", utbrast Karl XII harmsen, "du är ej värd att lefva!"
"På hvad sätt skall han dö?" sporde Anders Trygg.
"Häng honom."
En kort stund derefter dinglade den gamle förrädiske polacken i ett af de högsta träden.
Anders Trygg följde derefter Karl XII i alla hans fälttåg. Han var med vid Bender, vid kalabaliken derstädes, och vid Fredrikshald, der han befann sig i en af löpgrafvarna då den ödesdigra kulan ändade hjeltekonungens lif. Sorgen blef stor hos honom så väl som hos andra svenskar, ty de insågo nog, att det derefter skulle bli en helt annan tid för landet, såsom det också blef. Han gömde dock sin sorg inom sig sjelf, och längtade i tysthet efter den dag, då freden skulle bli sluten, och han kunde få återvända till sin hembygd och till Elsa.
4.
Det var en mild och vacker majdag år 1719. Naturen hade nyligen iklädt sig sin hänförande ljusa, gröna vårdrägt; de frigjorda åarne, bäckarne och floderna dansade i slingrande bugter fram öfver de gröna ängarne, och i den nylöfvade skogen sjöngo foglarne sina tjusande hymner af glädje öfver att vårens sköna dagar ändtligen kommit.
På trappan till sin välbyggda gård stod Lars Ersson bredbent och med båda händerna i fickorna. Gubben såg innerligt förnöjd ut, och då han med synbart välbehag strök sig om hakan, mumlade han för sig sjelf:
"I dag har det uppgjorts mellan Peter och mig, att han skall gifta sig med Elsa. Den tokan har ändock gifvit med sig, men först sedan hon väntat i sex år på att Anders skulle komma hem. Ha, ha, ha! det var bra, att jag slapp den fattiglappen. Det hade annars ej blifvit annat än elände af alltsammans."
I dessa ögonblick utkom Elsa. Då hon varseblef den hårde fadern, ville hon draga sig tillbaka, men Lars Ersson höll henne fast, under det han sade:
"Är du rädd för far din, flicka?"
"Nej, men — — men — —"
"Hvad för men? Du går väl inte ännu och grubblar på Anders?"
"Jo, visst gör jag det, far. Honom kan jag aldrig glömma."
"Du är tokig, Elsa. Anders är antagligen redan död."
"Det tror inte jag, far."
"Men hvarför har han då inte låtit höra af sig. Det är besynnerligt, tycker jag."
"Ack, far", svarade Elsa vemodigt, "i krig händer så mycket, att det inte är godt för någon att skrifva hem. Och om Anders skickat bud, så är det inte sagdt, att det har hittat till oss."
"Ja, hur du än pratar, så är det ändock bäst, att du gifter dig med Peter", svarade Lars Ersson strängt. "Peter är näst mig den rikaste mannen i hela häradet, och jag vill, att du tager honom till äkta."
"Far, far, hvarför inte vänta!"
"Vänta! Jag vill inte höra talas derom. Och om Anders äfven kommer hem, så är han nog lika fattig som när han gick ut."
"Det vet ni inte, far. Det är ju många, som gått ut fattigare än Anders, och som kommit hem mycket rikare än vi."
"Ja, det kan du gå och vänta på", svarade Lars Ersson hånfullt. "Nej, du; det blir allt så, att du måste ta Peter."
" Måste jag?" inföll den unga flickan och rätade upp sig. " Måste jag?"
"Ja, du måste."
"Aldrig."
"Det vill säga, att du nekar att gifta dig med Peter?"
"Ja visst, far."
"Men vi ha i dag kommit öfverens om äktenskapsvilkoren. De äro redan uppgjorda."
Elsa begynte gråta. Härunder tillkom också den rike Peter, en liten obetydlig person, som till på köpet skelade med venstra ögat. Sådan såg den man ut, som den myndige fogden hade bestämt åt sin dotter, men se Peter var rik, och penningen har i alla tider haft ett öfverväldigande inflytande på nästan allting.
"Ja, nu får du sjelf komma öfverens med henne om bröllopsdagen", sade fogden. "Jag tycker att det är bäst så fort som möjligt."
"Så tycker jag också", inföll Peter med gnällande stämma.
"Men inte jag", menade Elsa.
Peter, som visste att han skulle röna motstånd från den unga flickans sida, bad och tiggde, hotade och besvor, men ingenting hjelpte. Slutligen sade han ilsket:
"Men du är i din faders händer och du skall ej komma undan."
"Nog finnes det någon utväg för mig", inföll Elsa förtroendefullt.
I detsamma utropade Lars, i det han satte båda händerna öfver ögonen.
"Hvad är det för en herreman, som kommer der borta?"
Svaret skulle han snart få.
Den ensamme ryttaren, som var iklädd en dyrbar rustning, red fram på gården och hoppade vigt af hästen.
"Gud i himmelen", utropade Elsa, som med bäfvan och underliga känslor betraktat ryttaren, "det är ju Anders!"
Ja, det var Anders Trygg.
"Se så, fader Lars", sade han raskt, "nu är jag landshöfding här, och som jag ser, att Elsa är mig trogen, så skall ni uppfylla ert löfte och gifva mig henne till hustru."
Lars Ersson vågade ej neka, och en månad derefter var den fagra Elsa landshöfdingens äkta maka, och lefde sedan med honom i ett långt och lyckligt äktenskap, välsignadt af många afkomlingar.
Bland Karl XII:s krigare funnos många, som genom egen kraft och tapperhet svingade sig upp till ära och berömmelse.