JEPHTHAS BOK
En Minnes-Sång i Israël
Af Joh. Jac. Nervander.
Först publicerad 1840.
Imprimatur:
S. J. BACKMAN.
I. Capitlet.
Innehåll: Midianiterne infalla i landet österut, härja bygden; en flykting räddar sig; undkommer ytterligare Moabiterne; men faller i ett af Ammon utlagt försåt. Profeternes söner båda detta åt Samuel.
I den tiden trädde någre af de Profeters söner[1] inför Samuel i Siloh, sägande: Abba, välsigna oss, att vi må draga hinsidon Jordan till att besöka vår slägt; men Han svarade: Drager i frid, och så drogo de hädan.
Vinterns kulna dagar lyckta, Våren ned till jorden drar, Och de tunga molnen flykta Från en himmel blå och klar.
* * * * *
Ren Midian har flyttat tälten,[2] Och springarn, tyglad af Hans hand, Ren skymtar fram vid fästets rand; Och från de aldrig-sådda fälten, Från öcken-hafvets brända sand Mot våra skördbetyngda land — Han, stödd på lansen, dystert skickar De giriga, de skarpa blickar.
Men dagen flyktar, mer och mer Sin skugga Han förlängas ser, Och nu Hans fåle sporren känner, Och vingad öfver slätten spänner, Der sanden under hofvens lopp I täta hvirflar häfves opp.
Och denna sky af damm och stolt, Som närmar sig allt mer och blänker Så mildt uti det purpurdoft, Som qvällens sista stråle stänker; — Utur dess sköt likväl en flod Af jemmer, tårar, brand och blod Sig störtar ren, o Israël! Utöfver Dina trygga tjell.
Ty ej Hyænor, hvilka hasta, Med hop på hop, i Röfvarns spår[3] Mer skonslöst på den skörd sig kasta, Som stridens lia åt dem slår, Än sjelf Han ses mot likar rasa Och sprida kring sig död och fasa. — Och väckt i tid af deras skrän, Som värnlöst för Hans mordlust falla, Knappt en den undgår bland dem alla, Och flyr med dödens ångest hän.
Ja fly! en säker fristad sök Åt hvad Du räddat — barn och maka; Förgäfves ser Du Dig tillbaka; Din hydda har gått upp i rök, Din hjord är fiendernes rof, Förtrampad är af hingstars hof Din vingård, som så herrlig stod, Och klingor, hvilka änn sig färga Af Dina stamförvanters blod, Från Dina tegar skörden berga.
Men ren Du tror, Du stanna kan Då skogen Ephraim Du hann.[4] — Ser Du då elden ej, som flammar I natten mellan trädens stammar Och på ett svärd sig speglar der; Ty blank är klingan, hvasst är stålet, Det mot en ovän slipadt är, Och i Din barm det hunne målet! — Vet, Moab har mot landet dragit[5] Och der Hans skaror läger slagit; Men vägen dit bär till Din graf.
Och flyktingen med fasa ryggar, Som fågeln midt i flygten skyggar, För dunsten från det Döda Haf;[6] Han sin kamel mot bergen styr, Och redan Han dem lyckligt hinner; Men ej Han Ödet undanflyr Och stunden Honom der ock finner.
Ty Tigern lik, som springer opp Från Meroms hvass och, med ett hopp, Sig mordiskt kastar på Gazellen, Som nalkas vattnet under qvällen[7] Och knappt sin ovän kännt igen, Ja, knappt en fara anat än, Då ren Hon spörjer i sitt hjerta Den hvassa klon och dödens smärta; Så lömsk, försänd af osedd hand, En pil på flyktingen sig kastar, Der sorglös Han i skuggan rastar Och hugger i Hans barm sin tand.
Af dödens natt Hans blick betäckes — Dock nej, utaf de Sinas skri Han till förnyad jemmer väckes Och skådar, hur i slafveri En Ammons krigar-flock dem för,[8] Och tiofallt Han döden dör.
Ty allt hvad lifvet bittrast har, Och allt hvad tanken hemskast äger Än med en här af fasor drar Förbi Hans själ på smärtans läger.
Ack! träla skall med hopplös sorg I Rabbat-Ammons[9] stolta borg Hon, som ändock Din maka var Och tjenarinnor van befalla; Du sjelf, som, ansedd inför alla, Förtrycktes värn och usles far, Ibland de äldsta af Ditt folk I porten satt, en lagens tolk,[10] Ej samlas skall till Dina fäder I klippans tysta grifte-städer;[11] Men obehedrad, bortglömd är Ett rof för himlens fåglar här.[12] En fremling tar Din arfvelott; Ditt namn bland folket dör och blott Med hån skall af en ovän nämnas, Ty han, som bordt Ditt minne hämnas,[13] Din mandoms fröjd, Din ålders stöd, Din Son, som här ifrån Din sida Så späd man slet, att brist och nöd Och lifstidsbojans smälek lida — Hvem lär väl Honom lagens bud Och fädrens namn och Jacobs Gud?
— Så vardt Hans klagan länge hörd, Men nu Hans barm en suck ej sänder, Och dubbelt hemsk, sen hon blef störd, Till nejden tystnan återvänder.
Och Profeternes söner vände hasteliga till Samuel tillbaka. Men då Han såg dem, sade Han: är det frid med Eder? Då bådade de Samuel det som skedt var. När nu Samuel detta förnam, ref Han sin mantel, klädde sig i säck och asko, fastade och bad till Herran från solens uppgång allt till dess nedergång.
II. Capitlet.
Innehåll: Samuel låter blåsa i basunerne. Israël drager i härnad. Stammarne uppräknas. Ett bud återvänder från hären och förkunnar Samuel, att fienderne blifvit slagne.
Men då dagen till ända var, och natten instundade, reste sig Samuel, den Öfverstepresten, och befalte Leviterne, som stodo inför Arken: Blåser i basunerne och tänder eldarne på bergen, Söderut och Norrut, Österut och Vesterut. Men Samuel var gammal vorden, så att Han sjelf på den tiden ej plägade draga ut med folket i örlig.
Hören basunen, hur mäktig den ropar Eldarne skåden på bergens topp![14] Vägarne fyllas af väpnade hopar; Israël drager till Siloh opp.
* * * * *
Rachel sina barn begråter, öfver dem ej tröstas kan,[15] Bröders blod ur jorden ropar, upp, O Jacob! som en man; Gjorda Dina länder Juda, ned från väggen af Ditt tjell Tag Ditt pantzar, kläd Dig i Din starkhets-rustning, Israël!
Se! och ren högtidligt bryter arken upp och stam vid stam,[16] Under klangen af trummeter, tågar öfver Jordan fram.
Främst, ett Lejon, drager Juda; främst, ett Lejon djerft och ungt;[17] Stolt är gången, stark är stämman, ramens tag är djupt och tungt. Simeon sitt härskri höjer invid Hans; och från sin våg[18] Hafvets örnar, Dan och Asser, sluta sig till deras tåg.[19] Oförskräckt till strids Naphthali drar från sina fjellar ner,[20] Lik tigrinnan när hon från dem hungrig sig på rof beger. Sebulon, Din pil är säker, och Isaschars herdelans,[21] Blank och stålsmidd fjerran sprider, stridens stjerna! Du Din glans. Ephraim välsignad vare och Hans vandring ut och in,[22] Josephs dubbelsvärd ej sviker,[23] slungan ej i Benjamin.[24] Ingen saknas; Gad och Ruben landets sköldar begge två, Ren på andra sidan Jordan längesen i väntan stå.[25]
Hel Dig här, Du Jacobs trygghet, hel Dig i Din äras glans; Se, Du hastar hän till striden, glad som jungfrun till en dans, Stark som vårens flod från Hermon ned uti Dameseks dal; Ho kan väl dess vågor tälja? ho kan Dina kämpars tal? Härligt slå de vid hvarannan, härlige i vapnens dån, Såsom palmer invid vatten, cederträd på Libanon. Ho är då som Du, Din like?[26] ho han stånda Dig emot? Hvilken Gud är som de starkes, är som Herran Zebaoth.[26]
— Hvad, men kommer ej från hären ren en man tillbaka der? Och af fröjd Hans blickar stråla, segerbud han till oss bär! "Salighet af Herran gifven är åt Jacobs hus i dag. "Härarne tillsammandrabbat, slagit är ett väldigt slag. "Fienden i trenne läger stod i går vid Jaboks flod[27] "Och i dag dess bölja hvälfver röd utaf hans kämpars blod! "Israël mot honom trädde; se! och ren den myckna här, "Hvaruppå Han stolt förtröstat krossad och förskingrad är. "Så när dagens konung, Solen, upp på himlahvalfvet går, "Nattens rofdjur fly till bergen, lemnande ett blodigt spår;[28] "Så den vilda gräshoppskaran, när som östanvinden blås, "Rycks från halflörtärda fältet, drifs till hafvet och förgås.[29]
Då nu Samuel detta af budet förnam, vardt Hans ande åter lefvande i Honom och Han prisade Jacobs Gud och drog åter till Sitt hus i Ramath.
III. Capitlet.
Innehåll: Medan nu Hären sköflar och gifver allt till spillo i fiendernes land samlas qvinnorne på Gileads berg för att begråta Jephthas dotter.
Men i de dagar, då männerne ute voro i härnaden, stundade åter till den tiden, då qvinnorne gingo till och begreto Jephthas, den Gileaditens, dotter; såsom sedvänjon var i Israël.
Nejden är lugnad; floderne svalla Purprade endast af aftonens färg; — Israëls döttrar! församlen Er alla; Samlen Er alla på Gileads berg.
* * * * *
På murn, i väntan, Rabbaths qvinnor dröja,[30] Men ingen segertidning till dem förs; Och snart vid Arnon jemmerrop sig höja, Och klagolåt till Zoar hörs.[31]
I vild förvirring flyktingarne hasta Från stridens fält till sina hem; Men dit med dem sig krigets vågor kasta Och hämndens svärd är öfver dem.
På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar,[32] Man mer ej glada sånger hör; Ty härjningen sin tunga vält der rullar Och skörden före anden gör.[33]
Och doft, vid klang utaf basuner, falla Nu torn och fasta murar ner; Och hvad derinnom rörs och lefver — alla Man Herranom till spillo ger.[34]
Och till försvar ej höjas spjut, ej dragas Af kämpahänder svärd från länd; Men folk och förstar af en skräck betagas Utöfver dem af Gudi sänd.[35]
Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen,[36] Och Kedars hyddor öde stå,[37] Och uppå sjelfva Karraks klippe-fästen Med bäfvan Moabs vakter gå.[38]
— Men fjerran männens split och fjerran striden Och hämndens blodbestänkta hamn, Låt oss en högtid fira under tiden För alla känslor utan namn;
För känslor hvilka, på sin vilda bana, Lik blommor mannen öfverser, Hvars milda doft han icke mäktar ana, Hvars späda vekhet han beler.
Och hvad i qvinnans barm sig går att sluta, För lifvets kalla blickar skyggt I drömmens land vid diktens vårflägt skjuta Sin blyga krona må i dagen tryggt.
En flyktig stund, förstådd i syskonrunden, En suck, en tår hon gjuta skall, Men sen igen vid stilla pligter bunden Hon fylla må sitt tysta kall;[39]
Och mannen trött af dagens tunga, finna[40] I Dina hyddor, Israël! En glad, en öm, en trogen tjenarinna[41] Och trefnad innom Jacobs tjell.
Så förblefvo nu qvinnorne i fyra dagar på bergen.
IV. Capitlet.
Innehåll: Qvinnorna helsa solens uppgång med sånger och strängaspel. Vårens härlighet beskrifves. De naturliga tingens vansklighet och fåfänga bevisas.
Om morgonen, den första dagen, voro qvinnorna tidliga redo och sungo hvarandra till med Psaltare i Choren.[42]
Dagen nalkas, morgonvinden Bådar det från dal till dal; Turturdufvan vaknat, hinden Skymtar fram ur skogens sal.
* * * * *
Första Half-Choren.
Se! solen vänlig och ung går opp, Och skådar glad ifrån kullens topp De vida fälten, de blomsterrika; Allt är så festligt och är så lika, Som då i fjol Hon vid vårens hand Här såg ikring öfver Juda-land. Hon samma blommor ser marken hölja Och samma skördar för vinden bölja, Och skogen klädas i samma skrud, Och luften fyllas af samma ljud, Och samma dofter dig deri höja, Ja samma skyar ännu der dröja.
Andra Half-Choren.
Ja; väl nu Saron i liljor står Och doft från Jerichos rosor går; Väl ax vid ax i Megiddo svalla[43] Och lärkesånger deröfver skälla; Väl Sykomoren i Mamres lund Sin skugga bjuder åt middans stund,[44] Och hvita skyar, lik hjordar skrida I stilla vandring vid Nebos sida;[45] Men dock, hvad sist Du här såg, ej mer, Du blida Sol, nu emot Dig ler; Den vårens barn, som Du då här funnit, Ack! längesedan de ren försvunnit; Dess sky sitt silfver kring öknen strött, Dess doft förskingrats, dess blomma dött, Dess sånger tystnat, dess lunder härjats, Dess grönska bleknat, dess skördar bergats; Utaf dem alla ett spår ej finns, Och deras rum dem ej mera minns. Det fylles nu af ett yngre slägte Som upp ur natten och gruset bräckte, Till samma öde, till samma lott, Som ren dess Fäder har öfvergått.
Hel Chor.
Men Du, hvars skatter ej återvända,[46] Som, gränslöst gifmild, ej tröttnar sända Till jordens skaror Din stråles guld, Som lika är mot dem alla huld, Från luftens örn och från bergets ceder Till däldens mygga och isop neder,[47] Och räknar alla dem till Ditt hus Och mättar alla dem med Ditt ljus, Du Sol ej vet, att så ömt dem alla Du fostrar blott för att offer falla Åt döden, hvilken i lifvets spår, I evig skörd öfver jorden går!
Ack! visste Du, att hvart Du må skåda, En ständig kamp och förstöring råda, Att jorden endast en graf Dig ter, Som drager allt i sitt sköte ner; Ditt gyllne hår Du af sorg förödde Och skuggans stoft på Din hjessa strödde Och sjufallt mörker uppå Dig drog,[48] Och jord och himmel en ände tog!
Och den dagen förströdde sig qvinnorna i lunderne samt byggde sig löfhyddor, ty serlaregnet gick öfver landet.
V. Capitlet.
Innehåll: Menniskans magt och hennes skepnads dägelighet upphöjas. Dock är äfven hennes lif flyktigt och vanskligt samt hon, liksom det ringaste, underkastad förgängelsen.
Men då regnet var öfverståndet samlade de sig åter öfverst på berget, såsom sedvänjon var.
Dagen sjunkit nedom Karmels toppar[49] Och sitt lugn kring nejden qvällen spred; Blott i dalen, ljumt och tyst, än droppar Sista skurn af serlaregnet ned.[50]
* * * * *
Hur lifvas allt! — Hvar bäck en bölja bär,[51] Hvar törstig dal är åter vattnad vorden, Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär Och i sin fägring strålar åter jorden;[52]
Men stolt, såsom en Fader till sin slägt, Såsom en Konung till sitt folk sig vänder, Se qvinnans son, i Majestätets drägt, Som sina blickar kring den jorden sänder.
Och hvart de vandra och hur långt de gå, Sin hyllning ger hon åt hans magt och ära, Dem högt förkunnar allt, som bor derpå, Och sjelfva djupen derom vittne bära.
Se fältet blommar till hans ögnalust Och fågelns stämma till hans fägnad ljuder, Och marken honom till ett arf sin must Och himmelen sin dagg derofvan bjuder;
Han trampar djerf det vreda hafvets rygg, Till bergens djup han malmens gång förföljer, Och öknens Konung sjelf, för honom skygg, Bland Jordans snår sig rytande fördöljer;[53]
Mer ljuft hans tal, än doft från Hermon, går;[54] Och mer än guld hans läppars visdom väger; Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår;[55] Och ej Dameseks ros hans fägring äger.[56]
Och öfver sig dock samma dom han har, Som hvar och en den ringaste hans broder; Han äfven kallar Vanskligheten Far Och till Förgängelsen han säger Moder.
Ja, föran nästa Sol från hvalfvet gått, Föran från Thabor hon förjagat dimman,[57] Har stunden kanske redan honom nått Och blomman vid hans fot dock ser den timman.
Och ej af ungdom, ej af sällhet rörd Sitt egg allt blindvis ödets lia pröfvar, — Den natt som sagt en Far: "Din bön är hörd, En son Dig föddes!" sjelf den späda röfvar;
— I väntan står en brudgum; allt är redt Af Mirrha doftar bruden, facklor tändas,[58] Och tåget rör sig; se, då stannar det Och bröllopssångerne i gråt förvändas.
— Den ärfda tegen mannen har besått, Och axet mognat, men hans barn och maka Vid skörden honom sakna; han har gått Den väg, som ingen kommit än tillbaka.
— Och så, hur långt ett menskolif än var, Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit, En rök, ett moln det endast varit har, Och som en skugga har det hän försvunnit.
Och snart begrafnings-ståten varder all, Och tåren torkar af den lejda gjuten,[59] Och vandran går förbi Din grift så kall, Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.
Och fridlyst är ej engång detta hus, Af tiden Sarkofagen sjelf blir fräten,[60] Och dagens stråle leker på dess grus, Och, som den der ej fanns, Du är förgäten.
Så vardt nu af morgon och afton den första dagen.
VI. Capitlet.
Innehåll: Menniskolifvets förlopp visas ytterligare genom en Liknelse vid Jordan. Barndomen liknas vid Meroms sjö. Ungdomen vid Genesareths haf. Mandomen vid Jordans flod, som slutar i Dödens Haf.
Om morgonen, då qvinnorna tillhopa voro, satte Bilhah, Sallums dotter, dem en Liknelse före; men Hon var en af de visa qvinnor i Abel.[61]
Ur Österns portar solen blodig stiger, I tyst förbidan all Naturen tiger; Blott dundret doft kring Hermon går, Som molnbeklädd och dyster står.
* * * * *
Af himlens skyar kring dess topp, Af jordens spenar närd, Vid bergets fot, ur nattlig verld En källa springer opp. Hon späd ännu ej har ett namn,[62] Och för sitt lopp ej ban, ej hamn.
Och obemärkt och tyst hon rinner Och snart sig tagen upp hon finner, Du lugna Merom, i Ditt sköt; Der strandens gröna skuggor hölja I vänlig skymning hennes bölja, Der ingen storm dess ro än bröt, Och flägten blott med silfvertunga Sin vaggsång får i hvassen sjunga.
Men skumbetäckt bland fjellen brusa Ses, från den vaggan vuxen bort, Med gröna stränder, vågor ljusa, Den unga floden innan kort; Och störtar, tänd af längtan, neder, Det fjerran, rika mål emot, Der Kinnereth i väntan breder Sin vida dal inför hans fot![63]
Hur högt hans blåa vatten hvälfva, Hur stolt sin ban de vidga ut, Och djerft och gladt der skapa sjelfva Ett mäktigt haf åt sig till slut.
Der än vid flägters sus hans bölja Sig smyger öfver perlesand, Att ömt med kyss på kyssar hölja, Som brud, sin fagra, sälla strand.[64]
Än klar, som spegeln, låter skåda De rena djupen af sin barm,[65] Och jord och himmel se der båda Af sig en trogen bild, en varm.
Och än emot sig sjelf att rasa Utaf en il blott upprörd, går;[66] Och höljer hvalfvets rymd med fasa Och klippans grund med bäfvan slår!
Men snart sin ungdoms tummelplats han byter, Med manlig håg, mot nya, högre kall Och med ett namn, ett redan frejdadt, bryter Som Jordan, ur dess rund sitt rika svall.
Och nu, med bragd på bragd, Du Starke drager, Du Jacobs väktare, Din kungastråt,[67] Och krossar hällar, spränger fjellens lager, Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.[68]
Och bergens strömmar störtande sig hasta, Och öknens källor skynda på sin våg, Att med sin hyllning sig för Segrarn kasta Och följa Förstens ibland bröder tåg.
Och hvart Han vandrar, honom lunder bida Och stolta städers tornbekrönta rand, Och oljobäckar flöda vid Hans sida[69] Och balsam dryper på Hans rika strand.[70]
Men af Sin makt Han dock förgäfves Och sina vågors tal förhäfves; Hans mål är Honom föresatt, Och närmre Han allt mer det hinner Och snart med mattad gång försvinner[71] Uti dess afgrunds hemska natt;[72]
Hvars dimmor dag ej genomtränger, Der tystnan som dess gårdar stänger,[73] Af minsta fågels ljud ej bräcks, Och der bland stränder, evigt kala Hans tunga våg, utur sin dvala Af flägtens ande aldrig väcks.[74]
— Så Herren har uti Hans bana Den kloke låtit mening ana, Och tydning åt den vise gaf. Se menskolifvet! — Det ju skrider Igenom fröjder, hopp och strider, Som Jordan, hän till Dödens Haf.
Detta är nu Bilhah, Sallums dotters Liknelse. Och den fann behag inför Israëls döttrar, så att de lärde den åt sina barn, allt intill denna tid.
VII. Capitlet.
Innehåll: Då nu lifvet är kort och förgängeligt, klagas att det äfven är fullt af qval och vedermödor. Önskas att dess korta tid vore lustig och utan sorger. Nu är det så besvärligt, att fleste önska, att det än ytterligare blefve afkortadt.
Om aftonen, då dagen sval vardt och skuggorne begynte afvika, församlade sig qvinnorna åter endrägteliga till samspråk, med strängaspel och sånger.
Vesterns himmel fällt sin purpurskrud, Natten fästets stjernelampor tänder Och sitt första ömma klagoljud Näktergalen, lyss! från dälden sänder.
* * * * *
Hvad föder, o Sångare! väl i Ditt hjerta Den trånande längtan, den eviga smärta, Hvars makt Du förkunnar med smäktande röst? De hinna, Du späde, då äfven Ditt bröst?
O qvinna! — de sörjande tonerne svara — Vak upp till att höra, och allt skall förklara Och allt skall förkunna Dig plågor och strid. Häf upp Dina ögon; hvar finna de frid?
På fältet Dig möter den suckande vinden Och blomman med nattliga tårar på kinden; Vid stranden af hafvet, dess klagande våg; På fästet de sargade skyarnes tåg.
Så lidandets språk öfver allt ju sig höjer; Sänd blicken hur långt, och blott qval Du der röjer, Slut honom innom Dig, och likaså arm, Du röjer det än i Din klappande barm.
Hvad är då väl lifvet, med dagar, som föda En växande oro och amma upp möda, Med fröjder, som flykta lik dimmor — med hopp, Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp?[75]
— Ett löf, som för höstliga vindarne skälfver Vid Akko ett flarn, som i bränningen hvälfver,[76] Kring Ascalons slätter ett irrande rop Ur molnen af tranornes flyktande hop![77]
Men Du, som åt menniskan vägt hennes tider, Som satte en gräns, öfver den hon ej skrider, Du Herre, som talt hennes månaders tal, Hvi talde Du dem då ej rena från qval?
Som vattnen i öknen, de snabbt ju förrinna, Snart skuggans och domningens land skall hon hinna,[78] Der bröstet ej mera för njutningen slår; Der källan förtorkar till sällhetens tår.
Så blicka då bort, att i frid hon af lifvet[79] Må tömma det malt, som åt Henne blef gifvet, Och sluta dess Sabbath och mätt af dess fröjd, Bege sig till tystnadens boningar nöjd.
Nu tynger Din hand öfver henne; Du jagar Med sorger, som pilar, allt jemt hennes dagar, Till dess hennes själ in i döden är trött, Tills slafvens och konungens önskan sig mött;
En önskan, att snarliga hädan få vandra, Och gisseln den ena och spiran den andra Förbyta, och allt hvad som lifvet än gaf, Mot lugnet och ron i sin ensliga graf.
Och vardt af morgon och afton den andra dagen.
VIII. Capitlet.
Innehåll: Simeath, Eliasaphs dotter, visar att om menniskans lif är fullt af vedermöda, så är dock qvinnans besvärligare än mannens, i thy att hon i tysthet och utan klagan mycket lida måste.
Då nu qvinnorna åter om morgonen sammankomne voro, talade inför dem Simeath, Eliasaphs dotter, Jethers hustru, en af de Belials mäns.
Det ljusnar ren kring Basans dystra topp;[80] Ifrån sitt läger springer skuggan opp, Sin dunkla mantel kring sig kastar Och skyndsamt bort från dalen hastar.[81]
* * * * *
Men slätt och kulle ar betäckt Af blomstrens folk i högtidsdrägt, Som helsa strålen från det höga; Och daggens perla, mild och klar — Det enda språk, som blomman har — Mot honom ler ur hennes öga.
När han med qvällen hädan går, Vid vännens flykt igen en tår Uppå den spädas kind sig röjer; — Den förra, knappast född, vardt all; Men denna sväller tung och kall Och natten om den dröjer.
Så qvinnan ock har på sin lott Af lifvets håfvor tåren blott; Den föds af fröjd, den föds af smärta. Men fröjdens skymtar och förgår, Och den allena återstår, Som ammas af ett krossadt hjerta.
Ack, blott de tysta tårar — hvem, Hvem räknar under slöjan, dem En make väckt, som hon ej väljer, Men lydas skall utaf den brud, Den oåtspord, en Faders bud, En Broders, blindt åt honom säljer.[82]
Hur rik mot hennes, mannens verld! Han vidgar sjelf den med sitt svärd, Han fyller den med hopp och drömmar, Lik vandraren i öknens sand, Hvars blick sig trollar der ett land Med lunders sus och svala strömmar.[83]
Hans lit då likne Jordans tåg, Men hennes är blott Kidrons våg, Som höljd af bergens skuggor rinner,[84] Och vid den sorgsna banans slut, I Dödens haf — men ej förut, Den stolta flodens bölja hinner.
Han stupar glad i segrens famn, Och ger sin son sitt hjeltenamn, Sin bragd åt häfden att berömmas; Hon någongång blott ledes fram, För Juda folk ett offerlam, Att värnlöst blöda och förglömmas.
Men qvinnorna vordo mäkta bedröfvade i sitt sinne.
IX. Capitlet.
Innehåll: Till styrko häraf, och såsom förebild af Qvinnans öde anföres Jephthas dotters bedröfliga ändalyckt, som Israëls döttrar i den natten särdeles begråta.
När nu aftonen ingången var, församlade de sig kring Abigail, den Gileaditiskon, att hon skulle förtälja dem granneliga, huru det med Jephthas dotter, Domarens i Israël, skedt var.
Men Abigail var till hög ålder kommen, så att hennes ögon skumma voro.
Från hafvet fläkten tyst sin svalka bär;[85] Uppöfver öknen långsamt månen stiger Och än en höjd med silfverdok beklär, Och än en dal vid nattens skymning viger.[86]
* * * * *
Kunnen J ett skimmer röja, Något, som sig tyckes höja Fjerran öfver kullen der? — Om, der berget ned sig sänker, Något hvitt ur dunklet blänker, Ramoths torn och mur det är.[87]
Der, när Ammons hand förtryckte Herrans folk och till sig ryckte Jacobs arfvedel och stad,[88] Fädrens Gud åt de förskräckte En förlossare uppväckte, Jephtha, son af Gilead.
Der Hans dotters barndom grydde; Innom dessa ängder flydde Jungfruns dag så ljuft och lätt, Som bland palmbetäckta kullar Kisons silfverbölja rullar Hädan på Israëls slätt.[89]
Dit, på höjden, hjelten hunnit, Sedan Han sin seger vunnit, Då han Dottren varse blef Festligt till sitt möte dragen, Der, af sorg och fasa slagen, Fadren sina kläder ref.
Här uppå de samma höjder, Der Hon lifvets drömda fröjder Sen begret i vänners rund;[90] Under samma ekar väljas[91] Låt vår plats och här förtäljas Sagan af de Gamlas mund.
Än en gång med blommor höljas, Än en gång med gråt besköljas, Må det altar, der Hon blödt. — Snart ej mera någon finnes, Hvilken Hennes öde minnes; Hennes namn ju redan dödt.[92]
Ack! den tår, som der vi fälle, Ej allena Henne gälle, Oss den ock begråta må! — Fast bland obemärkta öden Många än mot offer-döden, Såsom Hon, men långsamt gå!
Då nu qvinnorna förnummit om Jephthas dotters ändalyckt, sörjde de svårliga, slogo sig för bröstet, sjöngo klagosången, som till dem kommen var, och jemrade sig hela den natten: Ack, vår Syster! Ack, att det med Dig så gånget är!
Och vardt af morgon och afton den tredje dagen.
X. Capitlet.
Innehåll: Thamar, Asareels dotter, tröstar qvinnorna med löftet att, till vedergällning, Hjelten, som utlofvas, af dem födas skulle. Hans rike och härlighet beprisas.
På den fjerde dagen när Solen uppgången var, uppväckte Gud Thamar, Asareels dotter, Ethams sons, Jabes sons, en af de Förstar i Israël, att Hon qvinnorna trösta skulle, och Hennes röst hördes ibland dem; men Hon talade denna visones ord.
Din dag, o sol, är skön och klar För jorden åter uppenbar; Och natt och mörker sig på nytt I glans och härlighet förbytt.
* * * * *
Så Herren ser också engång till de betryckta neder; Hans Nådes Ljus Sig öfver det, som låg i skuggan breder; Ur öknen strutsens jemmerrop intill Hans öra når,[93] Evinnerlig Hans Godhet ej ens matkens bön försmår.
Ho är alsvåldig dock som Han, en Konung öfver alla; In för Hans anlet solar dö och himlens stjernor falla, Han byggde jordens fasta grund, Han den på ingo ställt,[94] Och fästet med dess skyar spänt derofvan som ett tält.
Han stormen som en tjenare, som bud Han blixten sänder, Han hafsens djup i skum rör upp, Han landsens skick förvänder; Lofsjunger Honom på Sin thron; Hans Väldes makt är stor, Och salig den, hvars tillit fast uppå Dess klippa gror.
Som strå då för Hans fot förgås må slägter efter slägter, För Honom vare tusend år som en af nattens väkter; Hvad är det mer? — Orubbeligt består Hans löfte dock, Och Isaacs Gud i Sinom tid skall det fullborda ock!
Och Du, som till Sitt hvärf Han täcks bland Juda qvinnor kalla, Välsignad vare Du bland oss, bland Dina systrar alla; Välsignad Du, om i vår rund Du redan vandrar här; Välsignad om Du komma skall, och bröstet som Dig när.
Ty lik det regn från Hermon går, att ned på Zion dugga,[95] Så salighet af Herran skall Din hjessa öfverskugga. Din Fader bugande skall gå Dig på Din stig emot, Din Moders söner falla ned till jorden för Din fot.
Ty Herren Den, Han sänder, vill med kraftens svärd omgjorda, All verlden som en fotapall Han lägger för Sin Smorda, Hvars dagars tal som sand, hvars stol förblir till evig tid; Men ljufligt kyssas i dess sken rättfärdighet och frid.
Så blefvo nu qvinnorna upprättade till sitt sinne af Thamar, Asareels dotter.
XI. Capitlet.
Innehåll: Ytterligare propheterar Thamar om den kommande Herrans Smorde, hvars förebild Hon ser i den hjelte, som nu anfört till seger den Israëlitiska hären, till hvars möte qvinnorna nedstiga från bergen.
Men medan Hon än talade, upphof Hon sina ögon, och se, Hon såg längst borta på bergen ett blänkande, såsom af vapens blänkande, och Herrans Ande kom öfver Henne, så att Hon ytterligare propheterade.[96]
Och Hon dansade för qvinnorna och de följde Henne, den återvändande hären till möte, med sjungande, trummande och spelande.[97]
Hvad? glimmar ej mot solens brand En lans der längst vid fästets rand? — Den lansen skars vid Jordans stränder,[98] Till hemmet hären återvänder.
* * * * *
Upp hästen Er då, med blomsterkransar, I festligt hvimmel, i helga dansar, O Qvinnor, Jungfrur i Israël, Att möta Hjelten, som Herren rörde, Som landets kämpar till seger förde Och frid som byte till Jacobs tjell! — Och finns en qvinna med Andans ljus, En Profetissa i Jacobs hus, Hon träde fram och med kastad slöja[99] Sin stämma må till en lofsång höja: Hel Judas Horn och Hans oväns fall![100] Hel, Bild af Hjelten, som komma skall! — *Som komma skall!* Och röstens Döttrar i klippans hall[101] Upprepa skola ännu de orden, Och himlen fyllas deraf och jorden!
* * * * *
Ja låter Cymbaler och Harpor nu skalla Psalmernes jubel sig tränge fram Fjerran till Israëls fiender alla, Att med förfäran till jorden de falla; — *Lejonet segrar af Juda-stam!*
Då nu Männerne hörde, huru Herrans Ord var kommet till qvinnorna, prisade de Gud och undrade storliga: Hvad månde detta betyda; och de gömde orden granneliga i sitt hjerta.
Men de tolkade dem efter sitt sinne, och då nu året omgånget var och Israël församlade sig i Ramath, talade de Äldste inför Samuel och sade: Smörj oss en Konung!
Anmärkningar:
[1] *Propheters söner.*
Så kallades lärjungarne i en af Samuel inrättad Bildningsanstalt.
[2] *Ren Midian har flyttat tälten.*
Biblens Midianiter voro Beduin-Araber i Syriska Öknen. Vid vårens ankomst uppbryta desse från sina vinterläger och närma sig de odlade trakterne, som de oroa med sina oupphörliga plundringståg.
[3] *Ty ej Hyaenor, hvilka hasta Med hop på hop i Röfvarns spår.*
Hyænor åtfölja i österlanden flocktals de tågande härarne, for att mätta sig af de fallne.
[4] *Skogen Ephraim.*
Dess läge är omtvistadt. Någre påstå att den låg vester om Jordan, andre att den låg öster om denna flod. Det sednare fallet är här anlaget. Troligen låg den på *begge* sidor om floden.
[5] *Vet Moab har mot landet dragit.*
Moabiterne voro det östra Jordanlandets Sydliga grannar.
[6] Dunsterne från Döda Hafvet anses vara, åtminstone på vissa tider, så giftiga, att fåglar som vilja flyga deröfver antingen vända om eller nedstörta som döda.
[7] I hvassen kring Meroms sjö uppehålla sig tigrar och andra rofdjur, hvilka lura på de djur, som om qvällarne och nätterne nalkas vattnet för att dricka.
[8] Ammoniterne voro det Östra Jordanlandets nordliga grannar.
[9] Rabbat-Ammon var Ammoniternes hufvudstad.
[10] *Ibland de Äldste af Ditt folk I Porten satt, en lagens tolk.*
I Palæstina samlades de Äldste i Stadsporten för att skipa lag bland sina medborgare. Beskrifningen på den sårades anseende och dygder träffar in med den, som förekommer i 29 Cap. af Jobs Bok.
[11] *Klippans tysta grifte-städer.*
Hebreernes grafvar voro uthuggne i kalkbergen, i långa rader vid hvarandra.
[12] *Men obehedrad, bortglömd är. Ett rof för himlens fåglar här.*
Israeliterne, liksom de fleste forntidens folk, ansågo för den största skymf och olycka, att ej få en ordentelig begrafning.
[13] *Han som bordt Ditt minne hämnas.*
Enligt Moses' lag var Sonen eller den närmaste arfvingen förpliktad att utkräfva blodshämnden. Det ansågs såsom en stor sorg, att ej efterlemna några söner, dels af nyssnämnde anledning, dels äfven för att fädrens namn, hvars slägtlängd förvarades vid Arken, sålunda skulle utdö och arfslotten öfvergå till fjermare Stamslägtingar.
[14] *Hören basunen hur mäktigt den ropar Eldarne skåden på bergens topp*
Genom slika signaler finner man af Biblen att Hebreerne tillkännagifvit hvad som hastigt borde blifva bekannt i landet: Sabbather, Nytändningar, Folkförsamtingar etc.
[15] *Rachel sina barn begråter öfver dem ej tröstas kan.*
Bibliskt uttryck, att beteckna en allmän landssorg.
[16] *Se! och ren högtidligt bryter arken upp och stam vid stam, Under klangen af trummeter tågar öfver Jordan fram.*
Förbundsens Ark medtogs endast i fält, när hela Israël, och ej enskildta stammar ensamt, utförde kriget. Under Domarnes tid förvarades denna ark i Siloh, som då var Palæstinas hufvudstad. Under Samuel förvarades den dock i Kiriath-Jearim. Här förekommer således en anachronism, i fall man ej får antaga, att arken undantagsvis någongång varit förd till Siloh under Samuels tid.
[17] *Främst, ett Lejon, drager Juda främst ett Lejon djerft och ungt.*
"Juda är ett ungt lejon — — — — han hafver nederbögdt sig, och lägrat sigt som ett lejon, och som en lejinna." Jacobs välsignelse. 1 Mose Bok 29. C. 9 v.
[18] *Simeon sitt härskri höjer invid Hans.*
Simeons stam bodde innom Juda-stams Snöre eller arfslott. Begge stammarne tyckas härigenom hafva varit sinsemellan närmare förbundne än de öfriga. Se Domar. B. 1 C. 3 v.
[19] *Hafvets örnar, Dan och Asser.*
Dan och Asser bodde närmast Medelhafvet.
[20] *Oförskräckt till strids Naphthali drar från sina fjellar ner.*
Naphthali bebodde en vild bergstrakt, hem för tigrar och andra rofdjur.
[21] *Sebulon, Din pil är säker och Isaschars herdelans etc.*
Sebulon och Isaschar innehade till en del bördiga Alptrakter — Gilboas, Hermonims, Thabors berg — och voro således Jägare och Herdar. Begge stammarne, äfvensom Naphthali, voro ganska krigiska. Se Deboras Segersång.
[22] *Vandring ut och in.*
Bibliskt uttryck, att beteckna: förehafvande, företag.
[23] *Josephs dubbelsvärd ej sviker.*
Josephs stam ansågs som tvenne: Ephraim och Manasse. Ephraim var, till makt och storlek, den första eller andra i ordningen, bland de Israëlitiska stammarne. Manasse var obetydlig.
[24] Benjaminiterne voro utmärkte bågskyttar och slungare.
[25] Gad och Ruben bebodde gränslandet öster om Jordan, voro derföre mest utsatte för fientliga anfall, och således krigiska samt betraktades med skäl som landets förmurar.
[26] Bibliska uttryck.
[27] *Fienden i trenne läger stod i går vid Jaboks flod.*
Lägren voro tre, troligen af den anledning att de utgjordes af trenne olika folk: Midianiter, Moabiter och Ammoniter. — Jaboks flod rinner genom landet, öster om Jordan.
[28] Hyænor, Panthrar o. d. rofdjur utgå om qvällen på rof från sina snår och klyftor samt återvända dit vid dagningen.
[29] Till Palæstinas landsplågor höra gräshopporne, hvilka i tallösa svärmar förtära all gröda på marken. I sin flygt följa de alltid en viss stråt, den från söder till norr; men från denna stråt drifvas de ofta, då de råka ut för den starka östanvinden, hvilken bortför och dränker dem i Medelhafvet. De förpestas då dess vågor, ända långt ut från kusten, med sina förruttnande kroppar.
[30] Rabbath-Moab eller Rabbath, hufvudstaden i Moabs land; såsom Rabbath-Ammon, den i Ammons. Uttrycket är således tvetydigt, då Israëliterne voro inbegripne i strid med begge folken. Af det följande synes dock att det är Moabiternes hufvudstad, som här menas.
[31] Arnon och Zoar voro Moabs yttersta gränsor i norr och söder.
[32] *På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar — —*
Moabs slätt, en fruktbar dal. Sibma, en för sitt vin berömd stad, ömsom tillhörig Moabiterne, ömsom Hebreerne.
[33] *— Skörden före anden gör.*
"Anden, andetiden" gammalt Svenskt och Bibliskt uttryck för skördetid.
[34] *Och hvad derinnom rörs och lefver — alla Man Herranom till spillo ger.*
"Gifva Herranom alla till spillo" är ett Bibliskt uttryck för att beteckna, att allt lefvande, menniskor och djur, nedergjordes. Derjemte förstördes ofta och jemnades med jorden all fienden tillhörig egendom, af hvad slag det vara månde.
[35] *Men folk och förstar af en skräck betagas Utöfver dem af Gudi sänd.*
Ett fälttåg afgjordes vanligen genom ett enda slag, såsom man ser af så många ställen i Bibeln. Efter slagets förlust fattades vanligen det besegrade folket af en panisk skräck och såg modlöst sitt land förhärjas af fienden.
[36] *Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen.*
Ammons land har otaliga, ofta otillgängliga klyftor och grottor.
[37] *Och Kedars hyddor öde stå.*
Med Kedars hyddor förstå Propheterne tälten, hvari de Beduin-Araber bodde, som vistades i Syriska öknen närmare Euphrat.
[38] *Och uppå sjelfva Karraks klippefästen Med bäfvan Moabs vakter gå.*
Karrak-Moba, Moabs borg, var en otillgänglig, ointagelig bergsfästning.
[39] Juda-qvinnor voro, såsom plägseden än är i Orienten, noga bundne innom sin husliga krets, och sällan, utom vid folkfester och andra utomordentliga händelser, i tillfälle att se hvarandra i större samqväm.
[40] *Dagens tunga*
Svarar mot Dagens tyngd, möda.
[41] *En glad, en öm, en trogen tjenarinna.*
Österlandets qvinna betraktar sig ej blott som mannens Maka, efter vårt uppfattningssätt, utan mera som Hans tjenarinna — "Sarah var lydig Abraham, kallande Honom Herra."
[42] Israëliternes Psalmer och Hymner synas ofta hafva blifvit afsjungna i Vexelchorer. Se 1 Sam. 18 C. 7 v.
[43] Sarons liljor, Jerichos rosor och dalen Megiddos fruktbarhet äro ryktbara.
[44] *Väl Sykomoren i Mamres lund Sin skugga bjuder åt middans stund.*
Mamres lund är ännu berömd för sina herrliga, skuggrika Sykomorer. Hela uttrycket om Mamres Sykomor, som inbjuder middagsstunden att njuta af sin svalka, tycks vara en Orientalisk allusion på Abrahams gästfrihet mot Herran och Hans Englar: "Och Herren syntes honom i den lunden Mamre, ther han satt vid sins tjälls dörr, tå hetast var på dagenom" etc. Se 1 Mose Bok 18 C.
[45] Nebo, ett högt berg öster om Jordan, från hvilket Moses öfversåg större delen af förlofvade landet.
[46] *Du, hvars skatter ej återvända.*
*Återvända* nyttjas i Bibeln i mening af: *upphöra, blifva slut*.
[47] *Till dalens mygga och isop neder.*
Uti Hebreernes poëtiska språk motsvarar detta uttryck våra skalders: *till dalens fjeril och blomma neder*.
[48] *Ditt gyllne hår Du af sorg förödde Och skuggans stoft på Din hjessa strödde Och sjufallt mörker uppå Dig drog.*
Dessa uttryck äro bildade efter Hebreernes bruk, att vid inträffande olyckor rifva håret, strö aska och stoft på hjessan och kläda sig i "säck" eller i grofva och smutsiga kläder.
[49] *Karmels toppar.*
Berget Karmel, som ligger i Palæstina åt vester, vid Medelhafvet, har *tvenne* toppar.
[50] *Sista skurn af serlaregnet.*
Det regn, som i Palæstina faller kort för än hvetet mognar, hvilket der sker om våren, kallas serlaregn i Bibeln; i motsatts mot arlaregnet, som faller om hösten. Serlaregnet, ehuru det blott varar en par dagar, ofta blott en par timmar, är högst nödigt för växtligheten.
[51] *Hvar bäck en bölja bär.*
De flesta, äfven större floder i Palæstina uttorka till sommaren och fyllas åter af regnet.
[52] *Och i sin fägring strålar åter jorden.*
Resande kunna ej nog utmåla den förändring och det lif som i Palæstina af en regnskur uppväckas i det af hettan förtorkande landet.
[53] *Och öknens Konung sjelf, för honom skygg, Bland Jordans snår sig rytande fördöljer.*
Lejon uppehöllo sig på Jordans buskbeväxta stränder. Lejonet ryter, såsom bekant, då det hungrar och således är vildast.
[54] *Mer ljuft Hans tal, än doft från Hermon, går;*
Hermons berg var berömdt för sina blommor och sin honing.
[55] *Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår.*
Zalmon, ett af Ephraims berg, var skogbeväxt och ett hem för Gazeller och Rådjur (i Biblen: Rår), hvilka af Österlandets skalder i alla tider hafva blifvit framstälda för att liknelsevis beteckna en idealiskt skön växt. Se Sal. Höga Visa 2 C.
[56] Rosorne i Damascus berömmas för sin skönhet och vällukt.
[57] *Ja, för än nästa Sol från hvalfvet gått, Förän från Thabor hon förjagat dimman.*
Vår- och sommartiden hvilar vanligen om morgonen öfver Thabors berg en dimma, som förskingrar sig vid middagen.
[58] Bruden fördes i procession, med tända facklor och under sånger, till Brudgummens hus, hvarest Han inväntade Henne.
[59] *Och tåren torkar af den lejda gjuten.*
Vid Hebreernes begrafningar lejdes "gråterskor", för att med sin klagan, sina tårar, och sitt beprisande af den hädangångne öka högtidligheten.
[60] Israëliternes i kalkberget uthuggne grafvar äro, troligen utan undantag, uppbrutne. Inscriptionerne hafva förvittrats och blifvit oläsliga. Sarkofagerne äro ofta sönderbrutne samt utsläpade på fältet. Resande hafva sett Araberne begagna sådana till sina hästhoar.
[61] Abel, i Naphthali, en stad hvars innevånare voro berömda för sin vishet. Se 2 Sam. 20 C. 15, 16 v.
[62] Jordan, som dock ej vid början af sitt lopp har detta namn, uppväller i dagen vid foten af Hermon, sedan den en tid runnit under jorden.
[63] Från Meroms sjö eller träsk faller Jordan, efter ett kort lopp mellan bergen, ut i Kinnereths eller Genesareths haf eller sjö.
[64] *— — — Sin fagra, sälla strand.*
Genesareths bördiga stränder beprisas högt af Josephus och nyare resande för deras ovanliga skönhet.
[65] *Än klar som spegeln låter skåda De rena djupen af Din barm.*
Genesareths vatten är högst klart, så att sanden och sjödjuren på dess botten äro synliga.
[66] *Och än att sjelf emot sig rasa Utaf en il blott upprörd går.*
Väderleken är högst nyckfull på Genesareths sjö. Lugn och stormar, hvilka uppdrifva de vildaste vågor, omvexla ofta och oförmodadt med hvarandra.
[67] *Och nu med bragd på bragd Du starke drager, Du Jacobs väktare, Din Kungastråt.*
Jordan utgjorde det egentliga Palæstinas förmur mot öster. Den dal, hvari den framrinner, kallas emellanåt Konungsfältet.
[68] *Och krossar hällar, spränger fjellens lager Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.*
Jordans flodbädd åtskiljer Basalt- och kalkformationerne i landet. Under regntiden släpar floden ofta med sig stora stenblock.
[69] *Och oljobäckar flöda vid Hans sida.*
Det fordna Palæstina var ryktbart för sina Olive-planteringar.
[70] *Och balsam dryper på Hans rika strand.*
Balsam-trädet växte kring staden Jericho, som låg nära Jordan.
[71] *Och snart med mattad gång försvinner.*
Jordan rinner, vid sitt inlopp i Döda Hafvet, särdeles trögt och långsamt.
[72] Beskrifningen om Döda Hafvet, denna "Caminus Inferni," afgrundens skorsten, såsom den af en Författare kallas, är aldeles enlig med den kännedom man har om denna underbara sjö.
[73] *Der tystnan som dess gårdar stänger.*
Gård betyder i Biblen ofta endast: *vistelseort, omkrets*.
[74] *Hans tunga våg utur sin dvala Af flägtens ande aldrig väcks.*
Döda Hafvets vatten är högst saltigt och blir derigenom specifikt tyngre, så att det ej af stormen kan uppröras i betydligare vågor.
[75] *— — — — — — med hopp, Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp.*
Under sommaren, eller torkan, regnar det ej i Palæstina. Ett eller annat moln visar sig väl vid Solens uppgång, men försvinner åter.
[76] *Vid Akko ett flarn, som i bränningen hvälfver* —
Akko eller Acre, Palæstinas hufvudsakliga eller enda hamn, har en kust, klippig och full af bränningar.
[77] Trakten kring Ascalon är något sumpig; man ser der ofta tranor rasta under sina flyttnings-tåg.
[78] *Snart skuggans och domningens land skall hon hinna.*
Hebreerne förestälde sig att de aflidnes andar befunno sig i *Scheol*, skuggans och domningens land, uti ett tillstånd af dvala.
[79] *Så blicka då bort* — — —
Detta uttryck och denna önskan är lånad ur Job.
[80] Basan är en hög bergskedja af basalt, nordost från Gileads-berg.
[81] Manteln nyttjades af Hebreerne om natten till täcke. Dagen vexlar i södern med natten, tvärt och nästan utan någon skymning.
[82] Hebreerne *bortsålde* sina döttrar åt deras friare. Vid fadrens död var brodren giftoman. Israëlitinnorne gingo beslöjade.
[83] *Lik vandraren i öknens sand, Hvars blick sig trollar der ett land Med lunders sus och svala strömmar.*
Genom en såkallad luftspegling tycker man sig ofta i öknen se sjöar och lunder, der i sjelfva verket endast sand förefinnes.
[84] Kidron flyter genom "Juda öcken", mellan hemska bergsklyftor, hvarefter den faller ut i Döda Hafvet.
[85] Om qvällarne blåser i Palæstina en svalkande vind från Medelhafvet.
[86] Månskenet älskas af Österlänningarne; vid dess glans berätta de helst sina sagor. Se Chateaubriands resa i Orienten.
[87] Ramoth eller Mizpa; Jephthas födelseort.
[88] Det var i anledning af Ammoniternes påstående, att återfå större delen af östra Jordan-landet, som det krig uppstod, hvilket föranledde Jephtha att offra sin Dotter. Se Dom. B. 10 och 11 Cap. — "Stad" utmärker egenteligen ort, *ställe, vistelseort*.
[89] *Israëls slätt*, den bördigaste dal i hela Palæstina, vattnas af Kisons flod.
[90] *Här uppå de samma höjder, Der Hon lifvets drömda fröjder Sen begret i vänners rund.*
Se Slutanmärkningen.
[91] Gileads berg äro bevuxne med Ekar.
[92] *Hennes namn ju redan dött.*
Jephthahs dotters eget namn förekommer ej i Bibeln.
[93] *Ur öknen strutsens jemmerrop intill Hans öra når.*
Strutsens skri liknar ett gråtande barns jemmer.
[94] *Han byggde jordens fasta grund, Han den på ingo ställt.*
"Han sträcker ut Nordet på *ingo*; och hänger jordena uppå intet." Job. 26 C. 7 v.
[95] *Ty lik det regn från Hermon går att ned på Zion dugga.*
Hermon och Zion äro toppar af Antilibanons bergskedja; Hermon högre, Zion lägre. De moln, som bildas kring den förra, afbörda sitt vatten på den sednare.
[96] Uttrycket "profetera" har i Biblen ofta äfven helt enkelt betydelsen af att *blifva inspirerad, råka i hänryckning och Enthusiasm, dikta*.
[97] Vid National-fester plägade qvinnorne uppföra högtidliga dansar *med sånger* och musik af trummor och andra instrumenter. Så t. ex. efter tåget öfver Röda Hafvet. Se 2 Mos. B. 15 C. 20 & 21 v. "Och Mirjam, then Profetissan, Aarons syster, tog ena trummo i sin hand; och alla qvinnor fölgde henne efter i dants med trummor. — Och Mirjam sång före dem: etc."
[98] *Den lansen skars vid Jordans stränder.*
Lansarnes skaft förfärdigades af Jordans rör.
[99] *Hon träde fram och med kastad slöja.*
Hustrurna viste sig obeslöjade vid vigtigare National-tilldragelser och då de voro inspirerade.
[100] *Hel Judas Horn.*
*Horn* nyttjas i Biblen såsom ordet *svärd* på vårt poëtiska språk. Judas *horn* betyder således detsamma som Judas *svärd* eller Judas *kraft*.
[101] *Röstens döttrar i klippans hall.*
Så kallas Echo af Rabbinerne.
Slutanmärkning.
Hvarje tids konst reflecterar försvunna seklers och Nationers uppfattning af det Sköna. Vår tids poetiska litteratur har isynnerhet, med bibehållande af sin sjelfständighet, rikhaltigt i sig upptagit och reproducerat andan och formen af skaldekonstens olika uppenbarelser hos äfven de mest aflägsna tidsåldrar. Märkeligt nog har den härvid mer än billigt öfversett Hebreernes Diktkonst. Väl äro vår Kyrkas psalmer att anses för barn af den Israëlitiska Lyriken; men i dem ingår dock det Christliga Elementet för mycket, för att de från den æsthetiska synpunkten kunde betraktas som "sånger i Zion." Ännu mindre kan den Europeiska Litteraturen uppvisa några Didactiska skaldestycken af den tonart som Hebreernes. Då likväl dessa Lärodikters dystra och majestätiska skönhet, då det sublima i tankarne, det poetiska i uttrycket deri, måste anslå hvarje sinne, kan orsaken till den ofvanantydda försummelsen att dem efterbilda endast sökas i den väsendtliga skilnaden eller rättare sagdt motsatsen mellan deras och den Westerländska skaldekonstens skaplynne.
Ett försök — och ett anspråkslöst sådant är Jephthas bok — ett försök, att sammansmälta dessa motsatser till något helgjutet har således visserligen ej att frukta jemförelsen med Föregångare, som knappast torde finnas, men väl destomera de faror och klippor som ligga i sjelfva företagets natur.
Bördan af de noter hvaraf den korta texten nedtryckes, måste derföre af Förf. ännu ytterligare ökas med denna Slutanmärkning, hvaruti han går att antyda den synpunkt, ur hvilken han uppfattat lösningen af sitt problem.
Den hufvudsakliga svårigheten härvid ligger isynnerhet i den stora olikhet, som råder mellan sjelfva planen samt anläggningen för vår tids och Hebreernes skaldestycken. — Så, för att exempelvis hålla oss till Jobs bok, denna i æsthetiskt hänseende mest utbildade af Gamla Testamentets Lärodikter, hvem fattar ej der den storartade skönheten af hvarje enskildt ställe, men hvem kan utan ett grundeligt studium få en öfversigt af gången och utvecklingen af hela detta skaldestycke, som under episoder, naturmålningar och den orientaliska Diktkonstens hela språk- och bild-prakt, än framskrider sagta och stagnerande, än åter mäktigt framstörtar mot det slutliga målet, för att dock snart genom en återtagning aflägsna sig derifrån, hvarefter den ånyo, med utveckling af en annan sida och på en ny väg, närmar sig detsamma.
Uppgiften blir således att förlika det logiska och skarpt tecknade i planen för ett af nutidens Poemer med den djupsinniga, men obestämdt contourerade anläggningen af Hebreernes skaldestycken; eller — för att nyttja en bild — uppgiften blir att förena den Westerländska Poesiens nakna uppränning, hvars alla trådar man så tillsägande kan räkna, med den Orientaliska Diktens yppiga växt, hvars stam och alla grenar till den grad höljas af frodande slingväxter, att det ofta blir svårt att afgöra, hvilka blad och blommor tillhöra det ursprungliga trädet och hvilka de snärjande Parasiterne. Det vore att aldeles förfela målet, om man genom att borttofsa de fremmande utskotten, och genom att klippa och tukta de lummiga grenarne, sökte att gifva åt denna son af österns varmare sol ett naknare och med telningarne i våra Hesperidiska trädgårdar mera öfverensstämmande utseende; men väl kan man, utan att stöta den æsthetiska blicken, under det fylliga löfverket dölja några stöd och sammanbindningar af tillräcklig styrka för att emotstå vår konstkritiks kallare stormar. Författaren har derföre trott sig närmast vinna sitt syfte, då han uppkastade en conseqvent och i minsta detaljer utarbetad plan, men sökte att så rikt drapera sjelfva utförandet, att denna plan än nästan doldes, än likväl så mycket framskymtade, att gången af det hela lätteligen kunde anas och utfinnas. — Sålunda framträder i VI Cap. Liknelsen om Jordans lopp nog episodiskt. Den afbryter tankegången och utvecklar endast på en ny sida — och under den af Hebreerne så omtyckta parabelformen — hvad som nyss förut blifvit sagdt; men förbindes åter väsendtligt med det hela genom hänsyftningen i 6:te strophen af VIII Cap.
Den handling, hvarmed det didactiska — eller rättare sagdt speculativa — i Dikten blifvit förknippadt, är lånad ur berättelsen om Jephtha och Hans dotter, i Domare-bokens 11:te Capitel. — Då Jephtha vid hemkomsten efter sin seger öfver Ammoniterne mötte sin enda dotter och förklarade, att Han ämnade hålla sitt löfte att offra Henne åt Herren, begärte Jungfrun blott ett uppskof af tvenne månader för att gå med sina leksystrar på bergen och begråta sin ungdom och de lifvets fröjder Hon måste försaka. Fadren beviljade detta och i anledning häraf hände det, att efter hennes död, "*en sedvänja kom upp i Israël, att Israëls döttrar gingo åhrliga till och begräto Jephthas den Gileaditens dotter, fyra dagar om åhret.*"
Det ligger i sakens natur, att vid en sådan årligen återkommande folkfest — den må då ursprungligen gälla sorg eller glädje — dess första anledning allt mera tränges i bakgrunden af det rent nationella, hvarigenom den får en allt högre och allmännare betydelse. Hvem erinrar sig ej den första anledningen till de Olympiska, Pythiska och Nemeiska spelen, och hvilken utveckling de i tidernes lopp erhöllo. En sådan högre utveckling i sitt slag måste äfven Minnesfesten öfver Jephthas dotter anses hafva tagit, och det *är* kring dess fyra dagar, som Förf. derföre trott sig berättigad att gruppera det vigtigaste af Hebreernes lefnads-åsigter och förhållanden. Förf. har härvid sökt så troget som möjligt iakttaga tids-costymen och local-förhållanderne; men ansett onödigt att citera Auctoriteter vid de upplysningar och anmärkningar, som härigenom blifvit nödiga. Skulle Läsaren ännu fästa sig vid några ovanliga och föråldrade ordvänningar, så får Förf. engång för alla nämna att de, äfven om det ej i anmärkningarne blifvit utpekadt, äro lånade från den gamla Svenska Bibel-öfversättningen.
Förf. hoppas att inga vigtigare historiska misstag blifvit af honom begångne. Likväl torde ett par ställen behöfva närmare förklaring. Genast i början låter Förf. Midianiterne göra sitt plundringståg till häst, ehuru väl Han känner, att det på starka grunder blifvit betvifladt huruvida Araberne den tiden begagnat sig af hästar till *ridt*. Då man likväl ser att Absalon i striden red på en "mula," att flere af Domarnes söner och döttrar redo på åsnor och åsninnor, samt att i Jobs 39 Cap. förekommer en vidlyftig beskrifning på en Stridshäst, utan att ett ord om stridsvagn derjemte nämnes, torde detta allt vara nog skäl att försvara dikten, som låter Beduinerne i Domarnes tid, liksom deras afkomlingar nu, på snabba hästar genomila öknen. — Apostrophen till Solen visar en vördnad och en slags cult för henne, som förklaras derigenom att vi påminne oss att Hebreerne, i Domarnes tid voro särdeles benägne för och ofta öfvergingo till Baals dyrkan, hvilken således måste yttra någon verkan på deras föreställningssätt. I Cap. VIII se vi till och med att en af qvinnorna var gift med en "Belials man," med hvilket uttryck på det stället visserligen närmast en i allmänhet sedeslös menniska, betecknas, men hvilket dock ej hindrar att derigenom tillika antydes, att han var en Baals dyrkare. Angående Förbundsens Ark, som för tillfället skulle hafva befunnit sig i Siloh, torde förklaringen i 15 Anmärkningen få gälla som urskuldande. I sig sjelf hade det varit lätt att förbyta ordet Siloh, mot Kiriaith, men detta har Förf. ej velat, dels derföre att det dock blefve osäkert huruvida Arken under Samuels tid någonsin varit medförd i krigen, dels äfven af följande anledning. Jephthas bok bestod ursprungligen endast af den versifierade delen, och då Samuels namn der ej förekommer,[1] var Förf. berättigad att låta Arken förvaras i Siloh. Sedermera hafva dock de obundna ingresserne och sluten i hvart Capitel, i ungefärlig likhet med hvad i Jobs bok förekommer, blifvit tillagde. Då nemligen Författaren vid närmare eftersinnande fann, att Han ej var berättigad att påräkna hos Läsaren ett interesse, nog lifligt att medgifva det begrundande, som erfordrats, för att lemna en öfversigt af det utan sammanbindande ingresser nog bortskymda sammanhanget af det Hela, har han sednare bifogadt ifrågavarande tillägg, hvilka för Vesterns söner öfverbygga luckor, som hos Orientens Skalder äro så vanliga, att de vant sina läsare att fylla dem med deras egen inbillnings-kraft.
För att i dessa ingresser fästa händelsen vid ett bekant namn, har Förf. valt Samuels framför de öfriga mindre bekanta Domarnes, och derigenom har nu den lilla Anachronismen uppkommit.
Det är slutligen en skyldighet att nämna, att Jephthas bok år 1832, och då utan ifrågavarande tillägg, erhållit andra priset af *Sv. Academien*.
Kärleken för de Israëlitiska Skaldernes Skrifter — den snart sagdt enda poetiska litteratur, hvars bekantskap Förf. i sin barndom var i tillfälle att göra — ytterligare närd i hans yngliga-år utaf ett alfvarligare studium af Gamla Testamentet, vann slutligen nog öfvermakt öfver hans sinne, för att liksom tvinga honom till försöket af denna efterbildning. Det torde anses förlåtligt att han sedermera till vägledning för sig sjelf, underkastade detta sitt försök en competent Auctoritets omdömme; men den långa tid sedan dess förflutit, utan att Jephthas bok blifvit i tryck utgifven, bevisar tillräckligt, att han ej någonsin inbillat sig att detta försök skulle vinna hvad man kallar popularitet. Också skulle — äfven med förutsättning af all möjlig Författare-fåfänga — ett sådant sjelfbedrägeri varit oförlåtligt, då sjelfva det valda ämnet, dess plan och dess behandling redan från början uteslöto allt hopp om en sådan framgång. Ännu mindre sannolikt är, att ett sådant hopp kunnat hos Förf. uppvakna numera, då andra tider och andra förhållanden hos honom hunnit undantränga gamla och väcka nya interessen. Troligen skulle derföre Jephthas bok aldrig blifvit framdragen ur sin gamla gömma, om ej Förf. tyckt sig dertill uppmanad af en yttre anledning, en anledning som för Finska läsare tillräckligt antydes genom denna Slutanmärknings datum: Helsingfors den femtonde Julii 1840.
[1] Den enda persons namn, som deruti anföres, är Jephthas; och af denna anledning har titeln "Jephthas bok" blifvit vald, i enlighet med Hebreernes bruk att uppkalla ett arbete efter den deri förekommande hufvudpersonens namn.