MOLNBILDER

Dikter

af

JOHANNES ALFTHAN

Författarens FörlagWiborg, 1853. C. Holmströms Boktryckeri.

Die Sehnsucht und der Träume Wehen Sie sind der weichen Seele süss, Doch edler ist ein starkes Streben Und macht den schönen Traum gewiss.

Uhland.

Imprlmatur: C.A. Sanmark.

INNEHÅLL:

1850.

Menniskans Brud. Stjernehelsning. Den sköna Bilden. Stjernesången. Min Blomma. Dödens Val. Det sköna Bandet. War det väl för sista gången. Min Sångmö. Ord egnade ——. Döden. På Wahvaniemis Strand. Tankens Seger. Det nya Lifvet. Slummersång. Den sista hjelpen. Det höga Målet. Italine. Den unga Modren. Ett kärt Besök. Afsked till Hemmet. Hvar finnes Gud. Wiborg. Imatra. Den nya Verlden Louise de la Valliere.

1851.

Rosa. Winterrosor. Sirenerna. Sommarsaga. Leende Minnen. Stig sakta, sakta. Anna.

1852.

Irene. Ånger. Kom låt oss resa all verlden kring. De Tre. Stjernefärden. Qvinnan. Vid Agnes Död. Fantasie på Agnes Graf. En Saga. Jag tror på Dig. Molnet. Hvita Moln. Gråa Moln. Svarta Moln. Sagan om Jätten som blef Dvärg. Är det verkligen omöjligt. Det ringer i Öronen. En Ögonsaga. En utflygt i Lifvet. Eden. Marie. Domen. Den finska Ynglingen. Nyårshelsning.

1850.

Menniskans Brud.

Ej den tviflandes dystra löje, Ej den sörjandes klagoljud, Ej den döendes sista suckar Till en mild och barmhertig Gud; Icke detta jag nu besjunger, Nu besjunger jag menskans brud.

Nu besjunger jag hennes ögon, Ljufligt tolkande hjertats glöd, Nu besjunger jag kindens fägring. Frisk och liflig och rosenröd; O, för henne ger allting vika Sorg och tvifvel och dyster död.

Kom, du tviflande fräcka sälle, Kyligt löje uppå din mund; Kom och se genom dessa ögon Ned i oskuldens hjertegrund, Se, och högt skall du då förnimma Lifvets värde i samma stund.

Kom dn bleka, du sorgsna broder, Vederqvick dina ömma sår, Vederqvick dina sjuka ögon Här, vid glansen af denna vår; Se, ja, se i de milda ögon, Och din smärta i doft förgår.

Du, o döende broder, hvilken Svårt försakar på lifvets färd. Bida stilla — jag sakta leder Bruden fram till din hufvudgärd. Ljuft omstrålad af hennes blickar Börjar gladt du din himlafärd.

Ljuft det blifver för dig, i himlen Tälja sagan om denna brud. Glädje lyser i englars ögon Wid den sagan om henne — Gud Ler åt menskan, att menskans ande Lycklig funnit en sådan brud.

Nämn dess namn för Guds hvita englar, Säg att sången är jordens skatt, Säg att sången på sina vingar Höjer jorden ur dyster natt. Säg att menskorna vid dess toner Blifva vackra och leka gladt.

Tälj för englarne i Guds rike, Hur vi sjunga, vi små också; Att, fast dömda till grusets lagar, Ljuft vi älska vår jord ändå. Säg att bröderna här med sången Andens blommor i lifvet så.

Stjernehelsning.

Det var en mörk Oktobernatt Derute stormen gick, Vid fenstret Italine stod Med skum och sorgsen blick. Hon såg dit ut i regn och vind Så kall om panna, blek om kind.

Dess läppar skälfde som till bön, De rosenröda två, Och barmen blyg, och underskön, Sågs högt i vågor gå. Hvad sörjde hennes veka själ, Hvad sörjde Italine väl?

Då bröt ur natten fram ett ljus Ur natten mörk och kall, Och genom stormens vilda brus Och genom regnets svall, Det trängde dit, der tärnan stod. Det var en stjerna, blid och god.

Och vänligt föll dess vackra sken På Italines kind. Hon var i natten ej allen, Allen med storm och vind. En himlasyster hört dess bön, En liten stjerna underskön.

Jag bringar dig en helsning varm, Jag hört den, der jag gick. Den kom utur en dödmans barm, Utur en brusten blick: Det var din älskling som jag såg, Högt höjd på hafvets vreda våg.

Han såg mig och han ropte matt: O hulda himlavän, Framför till henne, du, i natt Min sista helsning än! Och vågen skjönk, han skjönk med den I dödens famn din trogna vän.

Och stjernan log sitt löje klart Till tröst for systerns ve; Det blef så tyst, så underbart, Och stormen tystnade; Och molnen svunno. Himlens ljus, De logo ned på jordens grus.

Hvem såg i natten flickans bild, Liftom och utan ljud, Så undergifven och så mild, En enka såsom brud? Ett löje sågs blott skyggt och matt, Och stjernan nickade: Godnatt.

Den sköna bilden.

O, kunde jag mig smyga Intill ditt läger nu, Och se dig vackert hvila I drömmens sköte ljuf.

Jag ville flägta myggan Ifrån din friska kind, Jag ville öppna fenstret För doftrik morgonvind.

Din barm är lugn och ljuflig En drömomgjuten vår. — Säg, hvilka drömmar tecknat Der sina blomsterspår?

O, drömmer du om rosors Om liljors klara kalk? O, drömmer du om annat Kanske, du lilla skalk?

Du är väl ej en skönhet Ur någon lång roman. Den vackraste ej heller Uti den lilla sta'n.

Men — hvad ej många äga, Det har du qvar ännu Ikring ditt anlet gjutet, Din barndomsfrid, så ljuf.

En sällan skådad värme I hvarje drag och min, Och tusen ömma löften På läpparnes rubin.

Jag vill en stund här sitta Och läska godt min själ; Som vandraren i öknen Gör vid oasen väl.

Oas i lifvets öken, Hur' har jag träffat dig! O ljus i lifvets töcken, Hur' teddes du för mig?

Det fins en vacker saga Om genier och ler, Men menskorne, som mognat. Tro ej den sagan mer.

Jag vet ochså, att feer Ej kunna likna dig; Det är en mensklig glädje Som du har väckt hos mig.

En vida högre glädje Än någon mystisk fe, Fast än så ljuf och älsklig Och magiskt lockande.

Fast än så ljuf och älsklig Förmådde skänka mig, Ty sagans alla feer De blekna dock för dig.

Stjernesången.

Öfver qvällens vågor, Domnande alltren, Styrde jag min kosa Fram i qvällens sken.

Vågens lekar domna, Vinden tynar af. Och det blir så stilla Öfver land och haf.

Blida stjernor vakna Opp till lif och glans. Millioner verldar Ställa sig till dans.

Le emot hvarandra Blicka, ack! så godt. Nicka — just som hade De hvarann förstått.

O, de vilja mötas I en kärlekskyss, Men den bleka månen Väktarn står och lyss.

Onämnbara känslor Lifva stjernans barm, Skenet är så kyligt, Men dess själ är varm.

Vackert är ditt öga, Himlasyster der, Lilla vackra stjerna, Jag har dig så kär!

Se, din gång är bunden Utaf ödets lag, O, men jag är menska Fri och stolt är jag.

Se, min ande inga Hand och bojor tål, Fri och stolt den sväfvar Till sitt djerfva mål.

Solar, månar, stjernor Följa Guds behag, Menskan blott, den store, Är sin egen lag.

Dansen, blida stjernor, Edert långa lif, Dansen der till menskans Glada tidsfördrif.

Jag vill älska eder, Vackra stjernor der, Jag, er store broder, Som en menska är.

Då blef natten dyster, Stjernans skimmer dog, Och en väldig åska Sig tillsammans drog

Vågen börjar brusa, Båten vräktes lätt; Och den store menskan Undslapp jemnt och nätt.

Min Blomma.

En liten blomma mitt bjerta är Men mycket ljuflig och vacker Hon lider mycket i lifvets storm Af sorgens täta attacker.

Hon böjes ofta af ödets slag Hon står så blottad på fältet, Till syskon har hon blommor sina Och öfver sig himlafältet.

Hon fryser ofta i kylig natt. Den stackars blomman, mitt hjerta, Hon drömmer ofta en dyster dröm Om lifvets vexande smärta.

Men blir det morgon engång igen Då öppnas doftrika kalken, Fast daggtåren glänser i djupblå grund Hon ler den tokiga skalken.

Hon ler som funnes ej frost och natt, Som kunde döda den arma, Lättfärdig är hon, min blomma, visst Och det så Gud sig förbanna.

Dödens val.

Han mötte mig som flicka, Knappt sjuttonårig än, Han såg i mina ögon Och blef på stund min vän.

Han kände mina tankar, Jag kände icke hans, Jag glömde honom hastigt I lifvets yra dans.

Han såg mig som förlofvad, Förlofvad med en ann, Och gömde tyst och stilla Sitt hjertas heta brand.

Han såg mig såsom maka, Han såg min kind bli blek. Han såg att hjertat blödde Inunder ödets svek.

Då kom han som en broder Till mig, och sade så: Se, dessa smärtor alla, De skola snart förgå.

En kommer tyst och stilla, I mörk, men herrlig skrud, Var då, min flicka, redo Att blifva himlens brud.

Då glöm hvad ondt du lidit, Då glöm all sorg, han bad, Och gå till himlalifvet Försonad, fri och glad.

Men döden har ej kommit Till mig med frälsningen, Han sökte upp istället Min enda, enda vän.

Hel, dödens blida engel Som rättvist skiftat har, Som tog den gode undan, Den sämre lemnat qvar!

Det sköna bandet.

Hvad binder vid din sida mig, Hvad älskar jag bos Dig, Hvad gör, att i din enkelhet Du är så kär för mig?

Det är ej ögats vackra blå, Så smältande ock klart; I lifvets och i tidens svall Förbleknar detta snart.

Det är ej löjet kring din mund, Ej rosen på din kind; Snart flygtar löjet skyggt — och Förgås i kylig vind.

Det är ej barmens hvita hvalf, Som lent i vågor går, Ej vextens varma smidighet — Ack, detta allt förgår!

Det är en högre, bättre makt, Som manar mig till dig; Det är ditt hjertas friskhet blott, Som gör dig kär för mig.

Det är den tro, jag hyser gladt, Att du mig älskar sannt, Att intet i din öppna själ Förblir mig obekant.

Att ljuft din känsla möter min, Och smälter skönt i den, Att hvarje ord, att hvarje blick Är tolk af kärleken.

Att, när jag trött af lifvets storm Vill finna fridsäll hamn, Att med en himmelsk ömhet då Du öppnar mig din famn.

Att vid ditt hjertas milda slag Jag finner frid och ljus, Och — att du ljuft försonar mig Med lifvets kalla grus.

Det är det löfte, tyst och blygt, Som du engång mig gaf: Att troget, troget följa mig Till kylig, fridsäll graf.

Att dela sällspord fröjd med mig Och sorgens bitterhet; Att dela, om det galler så, Med mig min uselhet.

Det är ej ögats vackra glans, Som binder mig vid dig; Det är en högre, bättre makt, Som gör dig kär för mig.

Det är din andes rena ljus, Ditt hjertas blida frid, Som lugnande kan lysa ned Uti mitt väsens strid.

War det väl för sista gången.

Var det väl för sista gången, Flicka, som jag såg dig så? Hvarför, vackra Italine, Hvarför skulle jag då gå?

Då jag engång återkommer, Säg mig, är du lika ljuf, Är ditt öga fritt ooh öppet, Flicka, leende som nu?

Kanske blekes du af smärta I det kalla lifvets strid, Kanske, att ditt barnahjerta Trolöst svikes om sin frid?

Hvar finns toner för min ängslan. För min oro hvar fins ljud? Kanske skall jag se dig åter Äter — som en annans brud?

Rosig i en annans armar, Utan högre lif ändå! Hvarför, vackra Italine, Hvarför skulle jag då gå?

Var det slut med lek och löjen, Oss, emellan — var det slut? Krossades mitt lifs förhoppning, Knoppning uti en minut?

Då jag gick — ej ord, ej blickar, Ej en darrning i min röst, Intet, intet Italine Tydde lågan i mitt bröst.

Blott mitt hjerta gret, och sången Känner, hvad jag kände då — — Var det väl för sista gången, Italine, var det så?

Min Sångmö.

Du himmelska älskarinna, Du dotter af Jordens Gud, Hvi blef du min älskarinna, Hvi blef du mitt hjertas brud?

Dn kommer till mig i tårar Ibland, och i löje bland; Du väcker uti mitt hjerta Den varmaste längtans brand.

Och när mina känslor jaga Och storma sin vilda färd, Då öppnar du stilla famnen Och bjuder mig fridens verld,

Du målar så ljusa bilder För mig uti dröm och frid. Och åter manar du mägtigt Min ande till kamp och strid.

Du äger löje och tårar. Du äger blixtar och brand, Du äger vintrar och vårar Och froster och solskensbrand,

Du äger ljus i ditt öga —, Mig gaf du det der jag går. Och klar jag ser uti lifvet, Och mägtiga toner slår.

Du ter dig ibland lik flamman Af norrskens glödande haf, Du ter dig ibland lik stjernan, Som ler öfver älskad graf.

Du visar dig än lik solen, Stolt, herrlig och underskön, Och strålar på jordens söner Din kärlek vid deras bön.

Då lågar med dig jag väldig, Då slår jag min högsta ton, Då sjunger med dig jag stolt om Att menskan är himlens son.

Men ter du dig ljuf lik rosen Och mild som en sommarvind, Då ger jag dig menskoögon Och menskans rodnande kind.

Då ger jag dig ljusa lockar Och armar att famna mig, Och kallar dig Italine Och skalkas och ler med dig.

Men alltid min kärlek brinner För dig, ty du är min brud, Du är ju en medlarinna Emellan mig och min Gud.

Ord egnade ——.

Jag fattar med glädje lyran Och stämmer den upp, min vän, Jag bringar dig här min helsning Och hyllning och bön igen.

Sen sist jag i diktens verldar Dig klädde i doft och glans, Sen dess har så mången blomma Ren vissnat från hjertats krans.

Sen dess har jag mig förändrat, Till allvar mitt löje blef. Jag föga är lik den gossen Som förr Italine skref.

Jag kastat en blick i lifvet, Den möttes af lifvets köld. Jag stod der så stum af smärta, Så utan vapen och sköld.

Dock föddes jag ej att lida, Jag samlade stolt mitt mod, Och står nu åter i ledet En kämpe, så frisk och god.

Min stig belyser en stjerna, Dess sken är så ljuft och gladt, Dess sken är mitt hjertas dager, Det lyser min kalla natt.

Den stjernan är Italine, En blixt i min känsloverld, En källa i lifvets öken, Ett månsken på nattlig färd.

Säg, vill du heta likt stjernan, Likt stjernan mig sänd af Gud? Säg, vill du blifva, lik stjernan Mitt hjertas trolofvade brud?

Döden.

Kall du skipar dina hårda lagar, Sträng du räknar våra fröjdedagar, Grafvens tyste, mörke son! Halfva fröjder du blott menskan unnar, Der du obevekligt sträng förkunnar Att vårt lif blott var ett lån.

Jag dig hatar — dödens dystra engel Liljan bryter du ifrån dess stängel, Medan den i blomning står. Blek du träder fram uppå vår bana, Blek och dyster, då vi minst det ana, Njutande vår lyckas vår.

Helig är för dig ej makans smärta, Säkert icke brudens varma hjerta, Icke barnets ömma håg! Sorg och saknad dina stigar följa Allt i svart och dystert ses sig hölja, Der du vandrar fram ditt tåg.

Lömskt du smyger till ditt offers sida, Låter grymt det några stunder lida, Manar sen med grafvens röst. Sorg du sänder i millioner hjertan, Och din följeslagare är smärtan, Tärande i kränkta bröst. —

Blida Gudom! dock ej sorg du bringar Salig sväfvar uppå dina vingar Anden till sitt hem igen. Icke blomman i dess vår du bryter, Blott dess lott uti en bättre byter, Blida, goda menskovän!

Brudens dröm ej vid din kyss försvinner, Högre kärlek i det hjerta brinner, Som ser himlens öppna dag. Frid och sällhet på ditt anlet thronar, Höga engel, der du ljuft försonar Menniskan med ödets lag.

Se, af dina starka armar buren Löser anden sig ifrån naturen, Du är lifvets skönsta akt. Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser; Ingen vid ditt milda löje ryser, Dödens blida brodersmakt!

Och en dag — när alla fröjder bleknat, Och min själ för lifvets stormar veknat, Kom och helsa mig, min vän! Dina kyssar göra slut på striden, Dina kyssar bringa anden friden, Som den mistat har igen!

På Walvaniemis strand.

Solens afskedsdager hvilar Öfver Walnvaniemis fjerd. Säg mig, är den ej gudomlig, Denna skymningstysta verld. Hvila ögat här och hvila Själen här från dagens flärd.

Kom i detta edens sköte, Der naturen sorgfri ler, Bida här tills qvällens svalka Lugnande sig sänker ner. Bida här tills vågens lekar Sakta domna mer och mer.

Se framför dig — hvilken tafla, Strålande i qvällens ljus! Säg mig, är naturen själlös, Säg mig, är väl detta grus, Dessa dofter, dessa vågor, Detta lena aftonljus!

Själen löses opp i vemod, Känslan vecklas ur sitt tvång, Och det tackuppfyllda hjertat Brister ut i glädjesång. Kan du ännu längre klaga Att vår jord är skum och trång?

Se omkring dig — här bor friden, Bor försoning, ljuf och öm, Se tillbaka — der gick väldig Lifvets stora djerfva ström, Der var lifvet, der var tanke, Här är känsla, här är dröm.

Menskans stora öppna hjerta Rymmer andens stora strid, Rymmer bredvid stridens smärta Känslans underbara frid. Skönt i lifvets stora vexling Vexlar känslolugn och strid.

Dn som stridt i lifvets leder, Trogen, trots dess många svek, Öppna nu ditt stolta hjerta För din känslas varma lek; Blif, som blomman, vek och vacker Leende i barnslig lek.

Höj din blick — se hafvet hvilar, Hafvet, menskoandens bild. Stäm då, höga himlafrände, Själen känsloblid och mild. Dröj med vackra lena känslor, Dröj vid denna fridens bild.

Se! der ligger Wahvaniemi, Fenstren skimra endast matt; O, derinne hvilar stilla Wahvaniemis ros i natt! Ljusa, vackra känslodrömmar Sväfva ikring bädden gladt.

Har du sett hur rosor rodna? Har du mött två stjernor blå? Har du känt hur deras strålar Dallrande i hjertat gå, Hur de väcka tusen känslor, Svalkande din själ ändå?

Då jag, trött af lifvets stormar, Nalkats rosen någongång, Då har hjertat, återfrisknadt, Gått igen sin fordna gång, Då, uti min blommas närhet, Löstes känslan opp i sång.

Jag har här min frid och glädje, Tvenne vackra ögon blå, Någonstäds i verlden stråla Sådana för dig också — Tvenne vackra, klara ögon, Som ditt hjertas språk förstå.

Der har dn ditt Wahvaniemi, Der har du din ro och frid, Der har du din Italine, Trösterskan i lifvets strid; Lifvets vexling lemnar alltid Någon punkt för hjertats frid.

Tankens Seger.

Fördomar, viken alla, Föråldrade för oss! Vi gå vår trygga bana Vid tankens ljusa bloss.

Ofjettrad, utan hinder, Går tanken fram sin stråt, Och lyftar utan darrning Vårt väsendes förlåt.

Och forskar utan fruktan Uti naturens verld, Och målar ljusa bilder Kring menskolifvets färd.

Allt hvad naturen äger, Det äga menskorne; Ty Jordens tusen alster Hvem annans vore de?

Åt liflöst dofva tingen Först tanken inger ljus. Först menskoviljan höjer Naturen ur dess grus.

Ur marmorblockets massa, Som utan ande var, Bildhuggarns djerfva meisel En Gudsbild format har.

Och alla elementer De lyda vårt behag; De lyda alla, alla Den stora tankens lag.

Se, allt är vårt från stoftet Till solens klara ljus, Allt, allt — allt detta vore Förutan oss blott grus!

Förstår du, ädle broder, l bröstet känslans svall. Förstår du, sannt och värdigt, Som menniska ditt kall?

Att äga maktens trådar Uti din lilla hand, Förstår du — det är arfvet Ifrån ditt Fosterland.

Ditt Fosterland, det ljusa, Der du är saligt fri, Der allt är ljus och ande Och salig harmoni!

Omgjorda dig med kärlek, Med längtan, kraft och mod. Och offra för det helas Framgång ditt hjerteblod.

Lägg handen med till verket Att resa stegen opp, På hvilken opp till himlen Framgår vårt djerfva hopp.

En ädel broder mera I andens stora strid, Som gerna vill förblöda För mensklighetens frid.

Det nya lifvet.

Jag stod på strand, der bröto Sig fjordens vågor matt, Det var i Juli månad, En molnfri nordisk natt.

Vid veka minnen dröjde Min själ — vid hjertats vår. Nu gingo mina känslor I fallna blommors spår.

Hvem har de blommor brutit, Som lifvets vår mig gaf? Hvem har derinne bäddat För lifvets fröjd en graf?

Hvems lia mejat neder Min vackra blomsterkrans? Hvem sände moln och skuggor Uppå min himmels glans?

Hvem var så fräck, så hjertlös, Att härja detta hem För kärleken och friden Och hoppet — hvem, o hvem?

Så sporde i mitt hjerta En dyster saknads röst, Och mörka tvifvel sänktes Vid frågan i mitt bröst.

Så gingo mina känslor Sin vilda, dystra gång; Men till mitt öra nådde En ljuf, harmonisk sång.

Sjöng vågen eller vinden, Sjöng englars ljusa chor? O, eller sjöngo menskor Väl till en fallen bror?

O menniska, som sörjer Ditt hjertas fallna vår, O menniska, som intet Af lifvets gång förstår!

Se, dina blommor glödde I lifvets morgonstund, Då, allt var lent och ljufligt I hjertats djupa grund.

Då ännu vemodstårar Som dagg bestänkte dem, O då, då kunde blommor Än gro i hjertats hem.

Väl har sen dess ren lifvet Gått fram med tio år, Men hvarför fåfängt sörja I fallna minnens spår?

I solens brand, den ljusa, Förkolnade din krans, Ditt morgonlif gaf vika För dagens högre glans.

O, låt ej tviflets skuggor Fördunkla denna dag. Än andas ju ditt väsen I friska, fulla drag.

Än ler för dig ju banan, Än har du kraft till strid, Kom, följ den sköna fanan. Men sitt ej här och qvid.

Hvad lifvets englar taga, Det fås ej mer igen. Det båtar ej att klaga, Du har ju mycket än.

En tredjedel af lifvet Svann bort — visst var den skön! Men tvenne tredjedelar De vänta än med lön.

Då känslans blida vårdag För alltid för dig svann, Byt herrskare, min broder, Blif tankens djerfva man.

Här stå vi millioner, Skönt rustade till strid, O. träd i våra leder, Det är en herrlig tid!

Och sången slöts och natten Steg tyst ock ljuflig ned. Men åt det nya lifvet Svor jag min hyllningsed.

Slummersång.

Så länge mamma sofva kan, Sof' stackars mamma sof! Du har ej fått en enda blund Sen Pappa man begrof.

Sof bleka mamma, sof en stund Så blir du frisk igen, Och leker åter gladt med mig, O sof, o sof blott än.

Jag vill mitt hufvud luta här Emot ditt bröst och be, Och Gud, den store, skall väl mildt Till mig och mamma se.

Väl är jag hungrig — tyst ändå Jag lider ingen nöd, Blott mamma vaknar opp igen Så skaffar hon mig bröd.

Men mamma sof — hon sof så godt, Hon sof i dödens arm, Och, dottren, rosig, frisk och skär Vid hennes kalla barm.

Den sista Hjelpen.

Gråt ej, bästa, goda mamma, Gråt ej, så du blifver blind; Rosorne, de fordna, vissnat Alla från din vackra kind. Gråt ej, bästa, goda mamma, Gråt ej, sä du blifver blind.

Om ej någon ann oss hjelper, Gud han hjelper oss ändå, Och vi skola, liksom pappa, l den tysta grafven gå. Gråt ej, bästa, goda mamma, Gud han hjelper oss ändå!

Det höga målet.

Hvad längtar så ditt hjerta, Hvad är din längtans namn? Här ler ju lifvet saligt Uti naturens famn.

Du friska, unga hjerta, Se om dig liten grand, Se om Dig, varma yngling, Det är ditt barndomsland.

O, vill du lemna hemmet Och hemmets blida frid, Du känner icke lifvet; Derute väntar strid.

Der dofta inga blommor, Der svalkar ingen lund, Der finns för hjertats drömmar Ej någon skymningsstund.

Der stämmer ingen lärka Sin sång i ljusblå sky, Der ses blott fallna drömmar, Flyttfåglar lika, fly.

Hvad skall du väl derute I dessa striders svall? Du återvänder bruten Och härdad, stel och kall.

Hvad skall du väl derute Der allt är kamp och strid, Hvad, skall du tanklös offra Ditt hjertas blida frid?

Så sjöng i hemmets lunder En fågel ljuft sin sång, Men åt det öppna lifvet Fritt ställde jag min gång.

Jag såg på barndomslandet Tillbaks, och gret en tår: Jag vet, jag vet, att minnet Af er dock ej förgår.

Jag vet, jag vet, att fjerran I lifvets strida ström J för min ande sväfven, Som en fantastisk dröm.

Att der j gjuten minne Och sällhet i min själ, Du ljufva nejd med blommor Och frid och ro — farväl!

Det fins derute något, Som högre manar mig, Dit, till det helga målet, Jag ställa vill min stig.

Det är en glans, som högre Än fridens stjerna ler, Det är ett ljus, som lofvar Mig vida, vida mer.

Det är en lust och glädje Att blöda, om man kan, Det är en herrlig frihet Att strida, som en man.

Dit vill jag ut, att blöda, Att strida utan rast, Dit vill jag ut, att modig Stå stolt mitt ödes kast.

Den skönsta ros som finnes, Den skönsta blomma — lyss! Det är den bleka rosen På kind vid dödens kyss.

Den vill jag vackert vinna I lifvets stora strid, Sen följa af sig sjelfva Ju åter ro och frid.

Italine.

O frukta ej, Italine, Än har jag ej blifvit kall, Än flödar mitt unga hjerta I samma sitt ljufva svall.

Än äger mitt hjerta tårar, Än äger det milda ljud, Dem skall det så länge äga Som du är min trogna brud.

O, kom du, min milda flicka Kom eldig och varm och skön, Och hviska ett vackert gensvar Till svar på min ömma bön.

Du leende Italine, Hvad är du ej allt för mig, Min glädje, mitt vemod äfven, Allt äger jag blott i dig.

O, älska mitt stela väsen, Det värmes af dig, min vän, Det veknar och blifvcr vackert Och mildt såsom förr igen,

O, kyss mina kalla läppar, Jag möter din kyss och ler, Derinne finns mycken värma, Den visar sig blott ej mer.

O kom, o kom, jag vill gråta, Allena kan jag det ej. O kom och lär mig att gråta; Ljuft blir det att gråta med dej.

O kom, kom ljuft för att bannas Få mig för min falska köld Mot verldens och menskans hårdhet, Min svårt förvärfvade sköld.

Kom, skalkas med mig i tårar, Då blir jag mig åter lik, Då dofta mig känslans vårar, Då blir jag igen så rik.

Då tar jag min glömda lyra Och stämmer den opp igen. Så narra vi lifvet åter Att stråla i glans, min vän.

O frukta ej, Italine, Än är jag förlorad ej, Än älskar jag doft och blommor Och sång och lekar och dej.

Den unga modern.

Rosomgjutna glänste vikens vågor, Vestern stod i aftonsolens lågor, Böljan gick sin stilla aftonfärd; Himmelsk frid låg öfver land och vatten. Och den tysta, svala sommarnatten Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.

Höga fjellar sågos stranden vakta, Nattens flägtar susade så sagta, Allt var aning, salig frid och dröm. Den som njutit af en bild, lik denna, Glömmer aldrig, slutar aldrig känna Verkningar deraf i lifvets ström.

Satt i qvällens sista afskedsljusning Än en ungmor uppå strand; med tjusning Såg hon ned till barnet, i sin arm, Satt och såg — daggperlor lika runno Tvenne tårar ned på kind, och svunno Ljuft bland liljorna på hennes barm.

Kärlek strålade i hennes öga, Trofast, hoppfull såg hon mot det höga, Och hon höjde rösten, len och klar;

Ljuf den ljöd i svala sommarnatten, Tysta lyssnade då land och vatten. Sången klingade så underbar.

Den var öm, som hade qvällens lågor, Blommans dofter eller vikens vågor Sjungit der sitt veka väsens sång; Den var ofta lik en blixt i natten, Lik en brytning utaf forssens vatten Då det söker sig till hafvet gång.

Lifvets rosor äro rosor, Doftande en liten stund, Menskoandens bästa rosor Dofta blott i hjertats grund.

Dofte dig ej lifvets rosor, Dofte andens rosor dig! Bättre än en fljgtig lycka Är en törnig lefnads stig.

Saligt följe dig, min lilla, Doftet af din moders ord, Lyssna! hvad jag ypperst nämner, Ypperst här uppå vår jord.

Icke lyckans lätta håfvor, Icke rikedom och makt; Blott den svages hjerta tjusat Utaf ytans bjerta prakt.

Icke frid åt dig jag önskar, Menskans lott är icke frid; Lyssna! hvad din mor dig önskar, Önskar dig en bister strid.

Önskar mod och kraft och trohet, Önskar evig längtans brand, Önskar i ditt unga bjerta Kärlek till ditt fosterland.

Blott vid Fosterlandets fana Vinnes lifvets höga mål, Barn! så gifve lifvets skiften Dig en vilja, fast som stål.

Fyll ditt kall och tro och kämpa. Tro på tankens seger blott. Vida mer än ondt och uselt Äger verlden skönt och godt.

Och hon slöt sin sång och gret och sade: Föga fröjd jag i min visa lade. Stackars barn! hvi hvälfves hård din lott, Men med kinder, lilia rosenvårar, Log den lilla, ack till svar, så godt.

Hvad han då ej kunde tolka — tiden Tolkade det högt för verlden — striden För ett älskadt, bortglömdt fosterland Blef hans sällhet, blef hans fröjd och trefnad, Blef hans ljus uti en stormig lefnad Blef hans höga vackra känslobrand.

Och han stod, en värdig son af lifvet. Honom att försaka endast gifvet, Stod med lugnet i sin fria blick, Full af kärlek, der han stod och stödde Tusen bröder, som med honom blödde, Blödde gerna, då till strids det gick.

Stundens fröjd nu slocknat i hans öga, Lifvets njutning gällde honom föga, Han var tidens, icke stundens son; Och, då dödens engel bädden redde, Lugn och skön han då för domarn trädde Här är räkenskapen för mitt lån.

Men den unga modren, hvilken manat Strid och kamp på sonens lifstig, anat Att ej rosor vexte på hans gång. — — — — — — — — — — — — — — —

Ett kärt Besök.

I ensligt tysta stunder O kom till mig igen, Du bild utaf den gamla, Borttänkta kärleken.

Tyst veckla opp de bojor, Som tiden lagdt på dig, Och kom, så ljus och vacker, Att skalkas om med mig.

Tag för min andes öga Igen din fordna bild. — Blif, hvad du var, min flicka, Blyg, leende och mild.

Och flägta från mitt anlet' Det bittra leende, Och tag från mig min styrka Och gif igen mitt ve.

Gif mig igen de tårar, Jag gråtit, o, min vän, De skola kanske trolla Lif i mitt lif igen.

Jag vill dig vackert taga I famn, du tysta bild, Och gråta ljufva tårar Och blifva vek och mild.

O, frukta, vackra engel, Du fordnatids gestalt, O, frukta ej, mitt hjerta Fast det är stumt och kallt.

Se, lifvet är så kyligt Allt som en vinterdag, Der har mitt hjerta domnat, Der stelnade ock jag.

Och tunga, hvita drifvor, De höljde vissnad vår, De höljde alla blommor Och alla blommors spår.

Mitt hjerta, som var herrligt Du ser hur' nu det är, Men stig dock ljuf och älsklig Hit ned, min hjertanskär.

O, du, min blomnings syster, Min tärna — kom igen Till dina vänners grafvar; Kom helsa dem, min vän.

Se ned på dessa grafvar, Min ungdoms minnesvård, Som aftonstjernan, vänligt, På nattlig kyrkogård.

Afsked till Hemmet.

(Kirjola den 4-de November 1850.)

Jag kom för att afsked taga Af hemmet och hemmets frid, Jag kom för att afsked taga Af dig, o min barnatid.

Jag kom för att afsked taga Af blommors och ängars grön, Jag kom att i edert sköte Förtro min ljufliga bön.

Ej susade björken mera, Ej glittrade fjerdens våg, Ej doftade ljufva blommor, Allt ödsligt och härjadt låg.

Jag såg i den kalla dagen, Jag såg i den fallna vår, Och ögat fuktades stilla Af minnets sorgliga tår.

Här spände jag förr mitt segel, Här flög jag en fjäril lik, Här var jag så ung och vacker Så stormig och vild och rik.

Här ägde jag blommans kärlek Och flägtens förtroliga smek. Här ägde till vän och broder Jag vågens dansande lek.

Här stämde naturens skönhet Min lyra till spel och sång, Här har jag jublat så ofta Och gråtit mång' tusen gång.

Hvar äro de glädjeljuden, Hvar äro de tårar nu? Hvar äro väl dina blommor, Min hembygd, hvad sörjer du?

Ej helsar mig sus af björken Ej helsar mig vågens brus; O har det förkolnat redan Mitt skimrande morgonljus?

O moder, min ömma moder, Matt sjunker jag till ditt bröst, Se moder — derute var sommar Och skönhet — nu är det höst.

O moder, min ömma moder, Så blir jag engång också, Mitt hjertas strålande somrar De skola engång förgå.

O moder, som vågen frusit Så fryser min känsla väl, Min moder — som solen kallnat Så kallnar väl ock min själ.

Och suckar och tusen tårar Jag gjöt vid ditt trogna bröst, Min moder — min hulda moder Hvad sade du mig till tröst?

Du sade att blomman vissnar Men att den vaknar igen, Du sade att hjertat kyles Men att det veknar igen.

Du sade, hvem mins de orden, Du sade att allt var lek, Den höstliga stormens härjning Och flägtens förtroliga smek.

Att djupt i vårt hjerta lefver Vår enda, vår sanna vän, Du sade — att hjertat blöder Men att det helnar igen.

Du gret och jag gret ock friden Kom åter och jag blef god, Och lifvets stormiga strider De pröfva nu blott mitt mod.

Min moder, min ömma moder, Ditt hjerta är fullt af tro, Der vagga himmelens englar Din ande i frid och ro.

Hvar finnes Gud.

När vandraren i öknens sand Matt sjunker för dess solskensbrand Och utan vatten, utan hopp Tröstlös mot himlen skådar opp; Ej fins ett träd, som svalka ger, Ej fins en källa, digna ner!

När då han somnar, nästan död I middagssolens heta glöd, Men drömmar fulla utaf ljus Framtrolla ljuft en källas brus, Han störtar fram — o blott en tår! Men drömmens villa falskt förgår

Lik honom der han slagen stod Med sviken tro och brustet mod, Lik honom stod i lifvets svall Jag vid de första drömmars fall, Lik honom utan röst och ljud; Min tanke sporde: fins en Gud?

Det fins en Gud. Hvar finnes Gud? Hör han min stämmas dofva ljud? Hvar fins en Gud som kall kan se Min sköna dröms förintelse? Jag ropar högt: Gud kom till mig, Att jag må dö och dyrka dig.

Men Gud kom ej, och utan ljus Stod jag i fallna drömmars grus, Och såg omkring mig stum och blek Hvarföre detta ödets svek, Att sätta mig på okänd strand Allena med min längtans brand?

Skeppsbruten uppå andens hal', Får jag på denna strand en graf, Att bädda dit min sorg och mig? Jag såg omkring mig — ingen stig, Som ledde opp till fränders hus. Ej någon lots och intet ljus.

Hvad dref mig ut ur hemmets frid Med böljans vilda svall till strid? Hvem gaf mig någon säkerhet För mina drömmars verklighet? Hvem har mig lockat öfver haf, Att digna här en smärtans slaf?

Der så jag stod af tvifvel tärd, Förbannande min funna verld, Steg ljuft ur själens djup ett ljus: Bygg dig på denna strand ett hus, Bygg dig en verld, en ny och fast, I stället för den dröm som brast.

Och högt min själ af aning slog. Jag röjde bort den närmsta skog; Och se framför mig hvilken lärd En stor och herrlig öppen verld, Der allt var lif och verksamhet I stor och vacker verklighet.

Då föll jag på mitt knä så glad. En bön jag opp till himlen bad Jag sade högt: jag skådar Gud I dessa väsens glädjeljud. Jag ropte högt: O, se till mig, Min Gud, nu kommer jag till dig.

Och jag gick in till lif och strid Och kämpade med lust och id. Och ledd af hoppets sköna ljus Jag bygger nu mitt eget hus. Jag funnit fränder — sköna band — Jag runnit hem och fosterland!

Wiborg.

Det var så tyst, så tyst och stilla På gamla Wiborgs långa bro, Ren sof der hemma hos sin maka Den feta borgaren i ro. Det var så tyst och skeppen lågo Kolosser utan ljud och ton, Men ensam i den stilla natten Stod jag uppå den långa bron.

Jag tänkte uppå dagens hviminel, På hamnens friska Iiflighet; Jag tänkte uppå Wiborgs ära. Dess fria raska idoghet. Jag stod der länge och min tanke Gick utan band sin fria färd; Men mörkt stod slottet der, det gamla. Ett minne af en fallen verld.

Förr klingade derinne slamret Af pantsarklädda kämpars gång, Nu ljuder detta sköna buller I en och annan gammal sång. Förr stod det stolt med torn och vallar Ett värn mot fiender och våld, Förr stod vid fenstret slottets höfding En mägtig Riddare, så båld.

Nu höjes det ur vågens sköte En halftförfallen, glömd ruin, Nu af ett annat — slägte Begagnas det till magasin; Nu höras icke sköldar klinga, Ej svärd och lansar höjas mer; Nu höres slamret utaf kedjor Der fångar stiga upp och ner.

Försvunnen är din glans, o Wiborg, Din fordna ära skjunkit har, Blott dystert står det gamla slottet Ett minne än af fordna dar. Hvar dväljes Thorkels höga skugga Och Posses djerfva hjelteblick? De svunno alla dessa hjeltar, O Wiborg, då din tid förgick.

Du ligger för mig tyst och stilla Och lugnt och fredligt söfdt i frid. O är du icke mera värdigt En sådan fordna dagars strid? O är det blott ett krämarslägte, Som bor i dessa gamla hus, O äro Wiborgs männer blinda För tidens nyss upptända ljus?

Sof stilla Wiborg, sof och blunda. Och dröm om fordna striders larm Du ruskas nog engång ur sömnen Af tidens starka jättearm, Då vakna ur din dofra dvala, Dä vakna upp till lif och glans Och lägg till fordna minnesfanor En bättre vunnen ärekrans.

Ej tarfvas mera sköld och lansar, Ej braket af en blodig strid. Sen dess ha' många sekler svunnit, Förändrad är vår nya tid; Nu kämpas andens stora strider För Fosterlandets ljus och hopp, Nu då det börjat dagas redan, Du gamla Wiborg, vakna opp! —

Imatra.

%en vid den yttersta österns kant Skönjdes den vaknande morgonens ljusning, Qvar stod jag än uppå klippans brant, Såg i de ilande vågornes brusning; Magiskt jag fästes af bilden och högt Klingade själen af mägtig förtjusning.

Dåna du vilda du brusande blott, Dåna och tolka din mägtiga smärta, Bild af den menskliga andan i smått Fästa din bild i mitt ynglinga hjerta, Ljuft blir att äga dig som en vän, Dig som en tolk af min längtande smärta.

Glada och fria gå forssarne fram, Tankarnas bilder i mcnniskoverlden, Bryta de klippor och stängsel och dam, Bryta sig gång för den herrliga färden. Följom de brusande forssarnes gång, Bröder, som lefva med mig uti verlden.

Sen! utan forssar når floden ej haf, Sen! utan strider nås icke det sanna; Skygge den fege, ja skygge en slaf, Bjude den falske den falske att stanna! Vi gånge fria som forssarne gå, Sanningens stempel på högtburen panna.

Hafvet det fria det ler emot oss, Bröder om hjerta i ägen i barmen, Tanden vid tidernas brand edra bloss Svingen den högt i den friade armen, Tolken för verlden det herrliga lif, Lifvet som bor i den svällande barmen.

Vexling är verldens eviga lag, Faller det gamla så stiger det unga. Verlden är mogen för vexlingens dag, Vill icke bära mer bördan den tunga, Vill icke sofva och blunda numer, Verlden vill lefva ånyo och sjunga.

Den nya Verlden.

"Du friska yngling Hvart gäller färden?" Med sång och jubel Till nya verlden! "Hvar är den verlden, Hvar är det land?" Der svärdet sitter I rättvis hand.

Der anden brutit Sig nya banor Der Fosterlandet Har egna fanor. Der intet hjerta Förblifver kallt, Der tro och kärlek Omstråla allt.

Dit ut vi storma Vår fria bana, Vid tankens ljus att Söka och spana. Dit ut vi tåga Vår fria färd Sen Fosterlandet Oss blef en verld.

Der låt oss tumla Och strida, sjunga, Och väcka hågen Hos gamla, unga, Att sjelfva lägga Vid rodret hand, Att herrligt höja Vårt Fosterland.

Den stora striden Är nya verlden, Dit tusen bröder Nu gäller färden; Den nya verld är Så frisk och skön, Och sjelfva striden Den är vår lön!

Så herrlig stundar Den nya tiden, Församloms alla Till helga striden För ljus och sanning För rätt och lag; Hurra! det randas En herrlig dag.

Nu framåt bröder I trogna leder, Der hemma folket För seger beder! Vi strida fria Vid tankens bloss Och Fosterlandet Välsignar oss! —

Louise de la Valliere.

INTRODUKTION.

Förlåten vill jag vika undan nu, Som höljer minnets stora bildersamling Och fram i dagen ställa denna bild, Ej af en hjeltes stora bragders skimmer, Ej af ett folks, som blöder i sin strid, Ej af en ytlig och förfallen tid.

Jag sjunger här vid lyrans veksta ton En ljuflig qvinnas halftförgätna öde, En fallen engels milda klara drag, En kärleksscen uppå historiens tafla, En scen väl ringa, men så ljuf ändå, Att den har lockat mig att toner slå.

Dig, o Louise, arma la Valliere, Dig egnas efter sekler detta qväde; Det blifvit danadt i en yngligs bröst, Hvars varma känsla af ditt öde sårats, Hvars öga, då förbi din bild det går, Dig gerna egnar denna hyllningstår.

Jag bindes ej af fördom och förtal, Jag tror på känslans underbara magter Jag tror att Kungens hjerta lika slår Med undersåtens då det slår i kärlek; Jag mera tror på känslans tysta ed Än uppå sekelgammal, åldrad sed.

Kom fram ur dunklet af din djupa ro, Kom fram i dagen att vi dig må älska, Kom fram i ljuset, du är värdig nog Att stå i bredd med verldens skönsta minnen; Du var en stjerna på en nattsvart grund. Du var en fågel i en höstlig lund.

Du var en känslans värdiga symbol Uppå en tid då känslan blef förnedrad; Hvi blef du icke älskad, sköna brud, Hvi blef du ty besjungen högt och prisad? Du var ej stor — men du var god och jag Jag älskar varmt ditt väsens veka drag.

TILL TIDENS TÄRNOR.

Till eder, unga tärnor, Jag ställer denna sång, I skolen alla fatta Dess veka varma gång.

Det är en vacker saga Om solens hjertanskär, Det är en sorglig saga, Den lyder just så här:

På ängen stod en lilja I våren af sin tid, Den späda blommans hjerta Det doftade af frid.

Dess knopp var änna sluten, Allt lika barnets själ, Så ilade minuten I lek och löje väl.

Men liljans hjerta väcktes Också till lif — dess knopp Sig öppnade och ögat Såg emot dagen opp.

Der mötte liljan solens, Den store kungens, bild, Vår lilja var så liten Och solen stor och mild.

Nu uti liljans hjerta Ljuft vaknade en dröm, Der vaknade en kärlek Så ren och sann och öm.

Och solen såg den kärlek Som liljehjertat bar Och sände ur det höga Ett ljufligt kärlekssvar.

Det kände ljuft vår lilja Och gret en glädjetår Och doftade och lefde Så länge det var vår.

Sen vissnade den lilla, Hon vissnade och dog, Och anden friad vorden Till ljusa rymder drog.

Men liljorne i nejden, Der vida rundt omkring, Som af sin systers känsla Förstodo ingenting.

De skälfde utaf afund Då hon var glad och säll Och logo skadelystne Vid lyckans kulna qväll.

De logo åt den arma Och smädade dess namn; Så kom det vackra namnet Vanställdt i minnets famn.

Men, i nutidens liljor, I kännen henne väl, I älsken hennes minne Och hennes veka själ.

I hafven säkert alla Den blyga liljan kär Dess namn är vekt och vackert Louise la Valliere.

CHOK.

Uppstig en fenix lik och le Uti din rensta glans Du undanskymda nattviol Uti historiens krans.

Ej smädas af ett ytligt folk Dett vackra minne mer, Se verlden, som har gått framåt, Åt hvarje fördom ler.

Det sanna är det rätta nu Och du var god och sann, Der i ditt hjerta varmt och högt En helig låga brann.

Ej svärtar afvundsjukt förtal Ditt ryktes klara dag, Du var en qvinna öm och sann, Ljuft älskande och svag.

Din smärtas brand har helgat dig Och dina tårars ström, Nu har du uti himlens sal Förverkligat din dröm.

Du föll af kärlek, det är just Det sköna i din lott — Det har en vaknad mensklighet Försonande förstått.

1851.

Rosa.

I.

Min Rosa, du är ingen ros, Du är en lilja fager, Din kind är fin och skär men blek Och matt ditt ögas dager.

Hvarför är du ej någon ros I dina bästa dagar? Hvad är det för en dyster magt Som hjertats frid förjagar?

Stor skada är det vist om dig, Stor skada om ditt hjerta, Som vekt och öppet, lent och godt, Skall hlekna bort i smärta.

Lägg af din sorg, du får ej dö, Du måste le och leka, Ditt öga får ej blifva matt Och dina kinder bleka.

Kom ut igen i lifvets dans, Der tusen fröjder stråla, Der skola för ditt skygga hopp Sig nya fröjder måla.

II.

I känslans morgonstund engång Då hjertats blommor glödde En okänd, oforsonad magt Mitt bästa Iif förödde.

Jag föll och sveks — och lefver nu En djupt föraktad qvinna, Och fins i hjertat något hopp Skall det väl ock förbrinna.

Och när den tiden stundar, när Jag intet hopp mer äger Och ingen fordran — vill jag tyst Uppsöka fridens läger.

Och bädda der en bädd åt mig På ånger och på smärta, Och somna bort och blifva död, Jag och mitt arma hjerta.

Gå fremling, gå, din röst är ljuf, Dess ton min själ hedårar Som qvickna vill och tro igen På nya, falska vårar.

Gå — låt mig lida som jag led, Jag är en fallen qvinna; Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, matt I dödens arm försvinna.

III.

O flicka, flicka kom med mig, Jag vill ditt hjerta rädda, Jag vill på samvetsfridens bädd Ditt veka väsen bädda.

Jag vill för verlden, som var ful Och trång, och snärjd i lagar, Uppställa käckt en dyster bild Af dina sorgedagar.

Och verlden skall med blygsel se Att den har kränkt ditt hjerta Då skoningslöst den lemnat dig Åt denna toma smärta.

Åt denna ångerkänslans brand, Som öder dina vårar, Åt dessa nätter utaf qval Och dessa bittra tårar.

Du är en qvinna ren och skär, Så skär som hvilken annan, Du bär ju blygselns vackra glans Uppå den bleka pannan.

Och knoppas dina kinder blott Igen i rosor röda Då skall det rensta oskuldssken I dessa rosor glöda.

Kom, kom, hvart löje vakne opp Igen på rosenmunnen, Och du skall se att ingen fröjd Än är för dig försvunnen.

Att lika rätt du äger än Till dans på lifvets bana Och att du lugn kan följa med Vid dina systrars fana.

Än kan uti ditt hjertas våg Mång' ynglings dröm sig spegla, Än kan på hvita vingar du I lifvets rymder segla.

Kom ut, kom ut, en kyss åt mig För det jag gladt dig väckte! Det var en dröm, en dyster dröm, Som några stunder räckte.

Se nu är morgon, nu är ljus Och menskligheten andas, Fördomar falla, lagar bryts Och lyckans dagar randas.

Kom ut, kom ut i morgonen Att njuta af dess vårar, Att le med mig så glädtigt åt Forntidens skygga dårar.

Vi vilja dansa, dansa med I våra glada leder, I famnen af en vaknad tid Och friska, lätta seder.

Winterrosor.

Gladt smällde han med tömmen Det bar så friskt utaf, Det var en vacker fåle, Det var ett ledigt traf! Och solen sken på himlen blå Och hvita snön, den glänste så; Det var en vintermorgon, Rätt frisk och kall också.

Och svept i pels och boa, I muff och flor och hatt, En liten vacker flicka Tätt vid hans sida satt; Den friska kölden nöp i kind, Det var en näsvis vintervind Och lilla Anna gömde Sig djupt i pelsen in.

Men hvad vår vän, som körde, Så helt förstulet sett, Det har han mig berättat Och det var ganska nätt, Han såg väl litet blott men nog Att högt hans unga hjerta slog, Han lät sin fåle springa, Satt helt förnöjd och log.

Han såg inunder slöjans Och boans dunkla rand En vår i all sin friskhet, Ett helt förlofvadt land. Han såg två röda rosor le På Annas fina anlete, Hej friska vinterrosor, Och vackra voro de!

Sirenerna.

Ur hjertats leende blommor Uppstege Sirener små, Med läppar af vällust röda Och ögon af mildhet blå, De slöto en ring omkring mig De logo och lekte vackert Och sjöngo sin visa så:

Det kalla oeh bittra lifvet Lägg det åsido och glöm Och flykta i våra armar, Att njuta vår vård så öm; Låt oss dina taflor måla Då skola de vackert stråla Och vagga dig mildt i dröm.

Hvar smärta, som sårar känslan, Omflora vi ljuft och godt, Vi vagga din kränkta ande I vågor af vällust blott. Vi bygga en verld inom dig, En verld med dofter och stjernor, Försonande så din lott.

Och fins ingen smärta mera Att vaggas i ro och blund, Då lyfta vi skära slöjan Från hjertats verld for en stund, Och lifvets kyliga vindar De hvina bland hjertats blommor Och rispa dess ömma grund.

Tills åter vi fälla slöjan Och läka de nya sår, Och trolla igen i hjertat Dess doftande, veka vår; Och kyssas, och smekas derinne I vällust med hopp och minne Och jemna hvar smärtas spår.

Så skola vi roligt leka Med dig i joller och dröm, Och vagga dig sakta öfver Det kyliga lifvets ström. Hvars smärta skall förstummas, Hvar bitter känsla förljummas Och du blifva vek och öm.

Så sjöngo de blida, späda, Den sången lockade så, De läppar lofvade mycket Och ögonen logo blå. Men jag, jag ryste för sången, Som ville fjettra min ande Och flägtade bort de små.

Och stormen bröt i mitt hjerta Och öppnade fritt dess djup; Hurra! så seglena svällde På tankens ilande slup, Mitt hjerta blef friskt och luftigt, Och vågorna logo klara I känslans innersta djup.

Då hade jag mod att sjunga Min ton uti verldens chor, Då kände jag stolt att lifvet I viljan att lefva bor; Stolt skötte jag sjelf mitt roder Och kallade menskan broder Och verlden var vid och stor.

Men blommornes små sirener I kalkarne logo än, Hvar gång jag kom ifrån striden De helsade mig som vän; Då var det ljufligt att hvila I skötet af dessa blommor Och minnas på striden än.

Sommarsaga.

WERNER, vid rodret.

Vlndarne domna, Vågorne somna, Vagga ju knappt vår båt; Tyst öfver vatten, Ljusa i natten, Bana vi oss vår stråt.

Axel och Otto Fattcn i åran, Lustiga sjömans tag! Skuggorne dansa Hän öfver vågen, Bättre är natt än dag.

I, Italine Stella och Anna, Höjen er röst till sång, Väcken de vackra Elfverna alla Nu utur glömskans tvång,

ELFVOUNAS SÅNG.

Skola vi nalkas våga Jordens lockande små? Vackra äro de alla, Icke som vi ändå.

Skulle de? låt oss titta Fram öfver båtens rand, Skulle de kanske räcka Leende oss sin hand?

Skulle de varmt oss älska Skulle de famna oss? Ljuft det blefve att skalkas Här under stjernors bloss.

AXEL:

Du vackraste af elfvor Räck mig din hvita hand, Jag ville luftigt dansa Med dig kring haf och land.

Lent vill min arm jag linda Omkring ditt smala lif, Vill du ej gerna blifva Mitt liljehvita vif?

Vill du ej gerna stiga Ur vågens kalla famn, Och komma till mitt hjerta Och få ett menskonanm?

Ack nej, ack nej, dernere Är idel ljus och glans, Der trär du säll och lycklig Med systrarne din dans.

Hvi fick jag ej ett öga Som all din glans kan se, Fast hjertat bäfvar stilla Af evigt längtande.

ITALINE, STELLA och ANNA.

Ljuflig är tonernas Smältande gång, Sjungom i natten, Sjungom vår sång.

Natten har bredt öfver Jorden sitt dok, Vi skola läsa I stjernornes bok.

Himmelska verldars Leende glans Hväfver kring jorden Sin strålande krans.

Kännen i kransens Glädtiga bud? Stjernorne nicka, Jorden är brud.

OTTO sjunger så:

Sjung ej om stjernor, Rosiga flicka, Sjung ej om elfvor, Drömmande bror.

Hvar ser du stjernor Leende nicka, Hvar hör du elfvors Glädtiga chor?

Jag ser ej stjernors Tindrande ljusning, Jag ser ej elfvors Sprittande dans. Jag ser ej verldar, Fulla af tjusning, Hväfva för Jorden En bröllopskrans!

— — — — — — — — — —

Leende Minnen.

Väl reste jag från dig, min vän, Långt bort det var ej roligt, Det var mig i ditt grannskap så Oändeligt förtroligt, Hvar tanke, som jag tänkte der, Fick ton och form och lif, Och blickarne, som vexlades, Hvad ljufligt tidsfördrif!

Farväl, jag sade, glöm ej mig, Jag vill dig trogen minnas, Det kan i vida verlden ej En sådan flicka finnas, Och bort jag gick med sorgsen håg: Nu blir det sorg utaf, Nu bädda hjertats blommor visst Sig tynande en graf.

O fjerran nejd, min blommas bo, Det fins dock andra länder! O ljufva brud, som fjerran är, En helsnlng dig jag sänder. Sörj ej, att jag ej roligt har, Jag trifs här väl ändå, Här fins så mången ljuflig ros, Men en står främst ändå.

Jag är ej sorgsen, nej minsann, Som förr mitt hjerta leker, Och mången vacker flicka skälmskt Till löje mig beveker. Och mången blick jag mött, min vän, Som sade, Gud vet hvad, Sörj ej, min brud, fast fjerran du, Jag är ändå rätt glad.

Du är ej här — men hon är här, Det skall jag sen förtälja, Hon och så mången annan än, Jag kan ju riktigt välja; Och är ej hvar och en så öm Och god som du, min brud, Jag gör mitt bästa, att dem få Dertill — det vete Gud!

Stig sakta, sakta.

Den som vill stiga in Må stiga sakta sakta, Ty mor och syster vakta Och passa jemt på mig.

Hvi sofver ej din mor Hvi sofver ej din syster, Fast natten svart och dyster Omhöljer hvarje stig?

Hvem är du då, som står Orolig der och klappar, Jag tålamodet tappar, Säg fort hvem är du då?

Jag är en nattlig vind, Som söker sig ett läger. Och om ett nej du säger Jag måste då förgås.

Jag har nog kyligt förr, Jag älskar icke vinden, Han tasslar mig om kinden Om arm och hals och bröst.

Jag är ett stjernefall, Jag såg ditt sköna öga, Tomt blef mig då det höga Och jag kom ned till dig.

Är du ett stjernefall, Hvad gör jag med en stjerna — Jag dig försakar gerna, Jag sjelf har stjernor två.

Jag är en gosse blott, Som beder här och trånar, Om du min smärta hånar, Jag dignar har och dör.

Tänk mammas vrede blott Och hela stadens sqvaller, Om utanför mitt galler Engång du finnes död.

Nej kom min gosse, kom, Stig sakta mycket sakta, Ty mor och syster vakta Och passa jemt på mig. —

Nu var som stjernan blid, Men såsom vinden rolig, Och som min vän förtrolig Godnatt, min mor, godnatt!

Anna.

O den, som sute nu vid din barm Och blefve hållen uti din arm, Och finge höra ditt hjerta slå, Och skåda djupt i de ögon blå, Hur lycklig vore han ej ändå!

Tant sofde säkert nu vid sin sömn, Förtrollad visst af en ungdomsdröm, Vi skulle sitta i någon vrå Af salen stilla, vi båda två På samma stol, just som två barn små.

Förtroligt skulle jag säga dig Hvad alldrig än du har hört af mig, En sak hvaröfver du blefve röd Och mig allt vidare tal förbjöd; Men jag sku' le åt de kinders glöd.

Och bedja ömmare om igen Till dess du gåfve mig allt min vän! Men o! jag ryser så kallt det är, Du sitter ensam med tanten der — Och jag, jag dör utaf ledsnad här.

1852.

Irene.

O tyst, tyst som naturen lyddes Då Orpheus sjöng och lyran klang, Och för den allra första gången En andeton i verlden sprang.

Jag vill ej i naturens rike Din like söka, o jag vet, Att i ditt anlet' idealet Tryckt stempeln af sin evighet.

Se dessa kinder kunna blekna, Se dessa ögon slockna matt, Och vissna dessa rosenläppar, Der förr en engels löje satt.

Och denna pannas klarhet skymmas I lifvets och i tidens ve! Men anden, som ditt anlet' tolkar, Är öfver all förgängelse.

Ditt anlet' är en tankens spegel, En spegel af fulländad art, Der himlen och der lifvet mötas I ändlös skönhet underbart.

Jag kan ej dina ögon prisa, Om någon frågade om dem, De äro som två sköna löften Ifrån din andes himlahdm.

Jag kan ej dina kinder lofva, Om någon sporde mig, ty se, De äro som två rosendrömmar I kärlekens begynnelse.

Jag kan din panna ej besjunga, Om någon bad mig än så ömt, Men är den som ett vaknadt snille, Förr'n det i lifvets strid sig glömt.

Ånger.

Minns du ännu min första rodnad, Det var för flere flere år, Minns du ännu mitt glada löje, En tolk utaf mitt väsens vår.

Vi stodo två vid blomsterstranden Af fjerdens vackra spegelvåg, Du tog mig darrande vid handen Och djupt uti mitt öga såg.

Då steg ett doft från hjertats rosor Uppå min kind och jag blef röd, Och i mitt sänkta öga glänste Den första kärleks ljufva glöd.

Hvad du var skön, hvad jag var tokig, Jag trodde hvarje ord af dig, Jag trodde allt, hvad dina läppar, Tyst hviskando, förklarte mig.

Du talte då om hjertats längtan, Om andens heliga behof, Och väckte så min unga känsla. Som i sin morgonslummer sof.

Du sade ack! att hela lifvet För dig var öde utan mig, Du sade tusen andra saker, Som jag ej höra bordt af dig.

Så med de svärmiskt vackra orden Och med din fria djerfva bön Du väckte uti flickans hjerta En bild en aning underskön.

Men ack! hvar finner nu jag svaret Uppå min aning — du är fri, Men jag, jag är en stackars toka. Som trodde på ditt svärmeri.

Din verld är stor, dig vinkar äran, Dig vinka tusen qvinnor, o! Men min — min verld är ack så liten, Är mina skygga drömmars bo.

O hvarför, hvarför har jag svarat Uppå din blick och hvarför lett, Och hvarför hvarför, har jag rodnat Då du mig så förföriskt bett!

Det vida vida hättre varit Om då jag skrattat lugnt åt dig, I stället för att mig förråda, — Då hado du ej rådt om mig.

Kom låt oss resa all verlden kring.

Kom låt oss resa all verlden kring, Kom låt oss resa, vänninna, Uti ditt sällskap den långa ring Af dagar så lätt skall svinna.

Och när vår resa går raskt åstad, Der fåglarne lik vi ila, Och lemna bakom oss båd' land och stad, Då få våra väsen hvila.

Då få vi hvila ett litet grand, Då slippa vi alla tankar; Sist komma vi så till ett gudaland, Der kastar vår farkost ankar.

Der blommar en ö, mellan vågor gömd, Der skola vi njuta stunder, Dem hjertats fordran, så länge glömd, Skall fylla med känslans under.

Vi njuta så gladt, vi njuta och le De få de snabba minuter. Det skulle en himmel med afvund se Då jag dig i armarne sluter.

Vi mötas i blick, vi mötas i tår Och ljuft vi förstå hvarandra: Hvar jordisk fröjd i sig sjelf förgår, Nu låtom oss åter vandra.

Vi resa med vågen, med vinden vi, Vi resa så gladt och roligt, Och ofta kanhända den ö förbi Der nu vi lekt så förtroligt.

Blott nya syner och nya ting Vår spejande blick kan finna, Så resa vi roligt all verlden kring, Kom låt oss resa vänninna!

De Tre.

Det var här nyss en afton, Jag såg dem alla tre, De voro lika vackra Och lika tjusande.

Hon var så varm så eldig, Så full af löften, o! Att såsom snö för solen Svann hjertats lugna ro.

Hon var så hög så ädel, Så skön och utan brist, Att straxt mitt arma hjerta Sitt drömda lugn har mist.

Och Hon — hon var som fordom Min kärleks — sagas fe — Se der den qvällens tärnor, De lika vackra tre.

Den första var så eldig Och så demoniskt varm, Att jag fick lust att sjunka I hennes mjuka arm.

Den andra så gudomlig, Så skön och underbar, Att jag fick lust att pröfva Om hon en menska var.

Men Hon den tredje — lilla, Min egen, hon var så, Att jag på stunden glömde De andra båda två.

Stjernefärden.

Vinter var det och i natten Satt jag tyst på slädans kant, Och derinne satt en flicka För mitt bjerta välbekant.

Det var hon med sina ögon. Ögon dem jag mången gång Bland mitt hjertas första dikter Egnat har en hyllningssång,

Nattens tusen vackra ögon Sågo ned uppå vår verld, Sågo ned i våra ögon Och de logo åt vår färd.

Italines öga mötte Just min stjernas milda blick, Och jag tyckte att i natten Vexlades en stilla nick.

Frågande jag mina blickar Fäste uppå stjernan der; Säg mig allt du som förtrogen Med min flickas hjerta är.

Säg mig allt, säg hvad hon tänker, Säg mig tänker hon som jag? Tolka mig dess vackra hjerta, Hulda stjerna, drag för drag.

Men min stjernas blick som fordom, Lika vacker, lika kall, Mötte mig — af detta öga Fås ej svar i något fall.

Och jag vände mig åt sidan, Såg i hennes öga, såg På dess vackra spegelyta Tusen sköna tankars tåg.

Såg och sökte att förklara Deras mening, men minsann — Qvinno eller himlaögon Alla likna de hvarann.

Hennes blick rar ock som fordom Lika vacker, lika kall, Ack! också af detta öga Fås ej svar i detta fall.

Timmar gingo som minuter, Och vår fåle sprang så gladt, Vägen led, vi voro hemma, Färden slutad var, godnatt!

Qvinnan.

När middagssolen bränner hetast Och vandrarn tröttad fällt sin staf, Och känner inom sig att menskan Dock är materiens svaga slaf; Fins då en källa ej att läska Den trötte så förgås han der; Det likaså i menskolifvet Med menskovandrarena är.

Högt strålar målet der — det sanna — Och mannen ger sig raskt åstad, Han börjar stolt den sköna färden Och själen vidgas fri och glad. Men lifvets middagshetta stiger Och mattar hvarje vandrarns led, Och af de tusende bekymren Den stolte mannen böjdes ned;

Om ej en källa fanns, hvars bölja, Ger lif åt vandraren igen, Om ej källa fanns, hvars öga En spegel är af himmelen. Han ser deri, han skådar målet Liksom i dröm ren vinka sig, Och stärkt utaf den sköna synen Han sträfvar modig fram sin stig.

Vill du den källans namn förnimma, Den källan uppå lifvets tåg, Som gömmer underbara krafter Uti sin lilla spegelvåg? Som du den föddes för att lefva För hvad i lifvet helgast är, Men ej som du en samtids hyllning Hon för sin verksamhet begär.

Är strömmen du som går sin bana Utöfver lifvets fält i språng, Är du den forss som brusar väldig När bädden för din kraft blir trång; Så är den ljufva enkla qvinnan Den tysta källan der din våg Fick lust och mod och kraft att börja Sitt långa mödosamma tåg.

Men hon är blyg, för blyg att träda Sjelf uti lifvets led, för god, Och dock, hvem anar hennes krafter Och hennes tysta hjeltemod, Hvem känner qvinnans verk i lifvet, Hon blott din kärlek blygt begär, En annan lön hon gladt försakar För allt hvad hon får lida här.

Uti den qvinnas öppna hjerta, Som älskar dig — lägg ned ditt ve, Hon bär också ditt kors i lifvet Och kan dock alltid ljufligt le. När efter slutad strid i lifvet Du träder åter till din härd, Då är det hon som huldrikt öppnar För dig en bättre inre verld.

Då är det hon som täljer sagor Om tro och lycka, frid och hopp, Och kommer så ditt dunkla öga Att trofast se mot himlen opp. Hvad hennes hjerta i sig sluter Af tvifvel, sorg och bitterhet, Det anar alldrig mannens öga; Blott Gud i himmelen det vet.

Och dock i lifvet huru sällan Belönas detta hjeltemod, Att bära alla dessa sorger Och dock förblifva öm och god! O lemnad åt sig sjelf är qvinnan, Sin lön hon bär inom sig blott, Då mannen i det yttre lifvet Likväl kan vinna ärans lott.

Ja! hel för qvinnan, af de sidor, Dem Gud gaf menniskan engång, Är mannen visst den yttre sidan Och lyder mer det yttres tvång; Men qvinnan är den inre sidan, Så tyst och anspråkslös och gömd, I mannens många bittra strider Ack ofta nog till glömska dömd.

Vid Agnes Död.

Det var så tyst, så tyst och natten Svept slöjan öfver jordens dal, Det var just då den rätta timmen Att lindra någon menskas qval.

I rummet låg på bädden Agnes, Hon låg den lilla sjuk och svag, Men än sågs lifvets lampa flämta I hennes sköna barnadrag.

Då stego fram ur nattens sköte Till bädden Herrans englar små. Allt sköna barn som tidigt lemnat Vår jord för att till himlen gå.

De skredo fram till Agnes läger, De bredde sina armar ut, De logo så oändligt himmelskt Och sporde bedjande till slut:

Vill du ej lemna, goda syster, Din sjukdoms plågorika bädd, Vill du ej följa oss till himlen, Der ren din kammare är redd.

O kom, kom bort, vi leka vackert Der ofvan skyarne med dig, Det äro vi som under lekar Strö blommor uppå menskans stig.

Och främst vi välja dem, som engång Vi nämnt föräldrar här — o se Vårt löje der i himlens salar Det bringar dem välsignelse.

O kom, kom Agnes du skall engång När lilla syster vuxit opp, Bli engeln som med dygdens nyckel Dess barnahjerta sluter opp.

Du skall bli den hvars engla — renhet Gör henne till sin spegel, kom, Så skall engång i modersällhet. Din moders smärta bytas om.

Då sågs uppå de bleka dragen Ett löje vakna, o så matt, Och Agnes slöt sitt vackra öga, Och hjertat hviskade godnatt!

Så tog det slut för dig, hur' mycket Af lifvet ägde du dock qvar! Hur många rosor än att plocka I ungmöns sköna rosendar.

Så tog det slut ditt väsens blomma, Som knappast bildat sig till knopp, Den bräcktes tidigt och din ande Gick leende till himlen opp.

Fantasie på Agnes Graf.

Hvad du var liten då vi skildes, Du knappast sett din tredje vår, Men sen du nu en engel vorden, Min djupa suck du visst förstår.

Hvad det var skönt, att så vi skiljd Hvad det var skönt att så du gick, Än hade du ej hunnit sänka I lifvets vilda strid din blick.

Än hade du ej någon kunskap Om menskohjertats bittra qval, Blott glada löjen mött ditt öga Den stund du dröjde i vår dal.

Vår djupa dal! Hel dina sagor I himlen om vårt slägte här, Jag anar deras milda ljufhet — Och har berätterskan så kär.

Visst täljer du för himlens herre Att allt var godt då bort du gick, Och lockar så utur hans öga En mildt förnöjsam gudablick.

Du säger visst att mellan bröder På jorden idel kärlek bor, Du säger visst att hvarje menska Den vackra himla-sagan tror.

Du såg ju ofta menskor vandra I kyrkan — såg dem stilla be, Du såg ju ej i deras hjertan, Så djupt förmådde du ej se.

Du såg dem böja knä och höja Sin blick till himlen, du förstod Väl då att deras vackra andakt Var djup och verklig sann och god.

Tälj allt det der deroppe, Agnes, För ljusa englarne och be Att lika dig i menskans hjerta De alldrig djupare må se.

En Saga.

Af tusen stora jätteplaner jagad Min farkost redde jag och lade ut På lifvets haf af alla lifvets stunder Var detta dock den skönaste minut.

Stolt som en konung älskad af sitt folk, Stark som en yngling den ej lifvet kände, Stod jag i stäfven af min julle, gladt Jag ett farväl ännu åt hemmet sände.

Ej hemmet, ej dess lilla krets det var Der sig en krans min styrka skulle vinna, Nej längre dref det mig — dit fjerran bort Der lifvets strider allrahetast brinna.

Det skulle randas snart en annan dag Så stod uppå min viljas svärd det skrifvit, Jag arma tok! jag kände ej mig sjelf Och ännu vida vida mindre lifvet.

Jag kände ej den lömska magt som går Tyst ljudlös öfver menskohjertats bygder, Och liksom mejarns lia blomman slår Bortsopar alla ynglingshjertats dygder.

Jag kände ej den magt som heter lif Och den vi alla alla blindvis hylla, Emot hvars gunst vi sälja hjertats glöd, Att vårt förstånd med lumpen klokhet fylla.

Jag kände icke denna dystra magt, En yngling tändes jag af tidens frågor, Och hänförd slog mitt unga hjertas eld Med i den stora menskoandens lågor.

Det var en eld, det var som skulle nu Just nu ur flamman menskoslägtet stiga I en föryngrad och förädlad form, Att sig med ljusets helga förste viga.

Der brann min själ — men i den lilla vrå Af verlden dit mitt öde ställt min boning, Der drömdes än ej om att genom eld Och brand och brus nå frihet och försoning.

Så stod allena med min låga jag Och ensam som jag stod den mig förtärde. Tills efter månget år och mången suck Mig lifvets dämon andra seder lärde.

Brinn icke, hviskade han lömskt till mig, Brinn icke fåfäng — låt ej dessa lågor Förtära all din frid — lyd mina bud, Lär dig förakta mensklighetens frågor.

Kom till mitt stånd, du som de andra der Och handla dig af mig en rolig lefnad, En lefnad full af lugn — ett fredligt bo, En maka och med mera till din trefnad.

Blif som de andra klok — och jag blef klok Och sålde mina drömmar bort för pengar, Nu som de andra kan jag räkna mig Till en af lifvets triviala drängar.

Men jag föraktar denna usla frid Köpt med ett offer dyrare än lifvet, Ty hvarför blef väl detta korta lif Åt andens, tankens, ljusets söner gifvet.

Om ej att skönt sig tända och gå opp Uti din stora helga himla flamman, Som öfver mensklighetens i äckta verld Slår sina lågors andevingar samman.

Jag tror på Dig.

Naturen älskar himlahvalfvet, Som bredt kring den sin blåa pell, Och stjernan älskas tyst och heligt Af nattvioln i sommarqväll. Så älskar jag min himmel äfven Och stjernan som du skänkte mig, Och jag bekänner gladt för verlden Jag älskar dig.

Min himmel är just sjelfva lifvet, Jag lefver gerna ty jag vet, Att sanning finns i lifvets skönhet Och skönhet i dess verklighet. Min himmel gaf mig ock en fana Att troget föJja som en mann; Jag älskar derför högst i lifvet: Mitt fosterland.

Och fosterlandet gaf mig halvor Att flätas i min lefnads länk, Så fick jag på min lott i tiden Den helga sångens sköna skänk.

I sina skogar, sjöar, dalar Bjöd det mig läsa och bli klok Och kärleken till fosterlandet Det blef min bok.

Den andra gåfvan fosterjorden Förlänat mig är skön också, Det är en rosig Suomi-flicka Med trofast själ och ögon blå. Det var en skänk, en skänk så ljuflig, Så ovärderelig för mig; Jag älskar fosterlandets gåfva: Jag älskar dig.

Och derför, flicka, om i tiden Min sång höjs klar och ren och sann, Så tackar jag i första rummet Derför mitt vackra fosterland. Men sen, sen stämmer jag min lyra Till pris och lof, min brud, för dig, Och sjunger högt min unga glädje: Hon älskar mig.

Hon älskar mig, se hennes öga Det glänser mildt emot min blick, Och vid dess underbara skimmer Mitt väsens tvifvel ljuft förgick. Du älskar mig, så nattviolen Mot stjernan ler, du älskar mig, Och derför andas jag och iefver Och tror på dig.

Du är min stjerna du i lifvet, En stjerna på min himmel blå, Och mötas våra tysta blickar Sig våra själar ljuft förstå. Må stormen komma kallt och hopa Sin vinters skyar framför mig, Jag ser din nick igenom molnet Och tror på dig.

Må lifvets stormar kalla brusa Och härda hjertats gull till stål, Må alla mina ungdomsdrömmar Förbrinna uppå smärtans bål; Tre ting ändock ej skola svinna, Mitt fosterland det tillhör mig, Och hvad det gaf: min sång och kraften Att tro på dig.

Molnet.

Molnets sång nu sjunger jag, Molnets visa på din bana, Molnet, hvilkens skära duk Är den vackra luftens fana.

Luften är en mägtig fee Herrskar rundt om hela jorden Molnet för sin vackra färg Är dess sköna fana vorden.

Men dess saga klingar så, Denna sorgligt milda saga, Hört har jag den mången gång Då de ömma molnen klaga.

Då de klaga ack sa ljuft, Klaga i de skönsta tårar. Tårar hvilkens goda magt, Vederqvicker jordens vårar:

Skön är jorden under oss, Skön är himlens blåa låga, Ljuf är rymden der vår gång Melankoliskt fram vi tåga.

Hvem förstår vår tysta sorg, Ack på jordens torfva ingen, Glömde vi vår bana gå I den stora väsenringen.

Moln och skyar, drömmar blott Äro vi af hafvets tärnor, Ljusa bref från hafvets fee Till den blåa himlens stjernor.

Moln ocb skyar! så benämns Ynglingens bålstora drömmar, Moln och skyar! lika dem, Svinna dessa stolta drömmar.

Moln och skyar alltid blott Såsom tomhets bilder gälla, Men vårt väsen är dock skönt, Är naturens tårekälla.

Moln och skyar! menskans bröst, Spegelbilden af naturen, Döljer mången mången sky, Under sorg och smärta buren.

Menskans bröst är himlen likt, På dess blåa himlabåga, Öfver klara stjernors glans Ofta moln och skyar tåga.

Hvita Moln.

Himlen är så blå, så blå, Som en vaknad Engels öga, Ljusa hvila moln ändå Störa denna skönhet föga, Derför tåga de sin färd Ofver himlens blåa verld.

Underbart för den som ser Skiftas alltets kärlekslotter, Luftens son den ystra flägt Älskar molnet hafvets dotter, Hvita molnet, skyn så skär, Som han genom rymden bär.

Och han smyger sig så lätt Till dess barm, den hvita skära: Vill du af din kunskap mig Ej en vacker saga lära, Ut jag flöge, sjönge den För min gosse, för min vän.

Ljuft i solens stråle då Glänser molnet och för flägten Öppnar, leende och mild, Lättomgjutna skära drägten, Famnar vännen: skådar du Mina sagobilder nu?

Ack jag ser: ett oskuldsbref Är du från en flickas hjerta Är det första som hon skref Till sin vän om lifvets smärta. O hvad du är ljus ändå! Skrifver hon väl alllid så?

Icke alltid döljer jag Inom mig så milda tårar, Dessa komma ur ett bröst Fullt af ungdomsfriska vårar, Denna tärnans första tår Är blott dagg på hjertats vår.

Men ibland är jag ett bud Från ett sviket hopplöst hjerta, Från en glömd och sorgsen brud O då är jag tung af smärta, Dyster går jag då och grå Ofver himlens ljusa blå.

Men den skälmska flägten vek Lätt ur molnets famn och flyger Bort i yster fröjd och glad Till sin gosse budet smyger: Alla dystra tvifvel glöm, Hon har blifvit vek och öm.

Sänd med mig ett litet bud, Jag vill ge det min vänninna Skyn deroppe — så skall bäst Budet till din flicka hinna; Och om flägt och sky vill så Skall du snart som brudgum stå.

Gråa Moln.

Af vindens vingar burna De samlas vidtikring, Tills snart af himlabågen Är synligt ingenting, Men allt som förr var himmelsblått Är töcknigt nu och kallt och grått.

Från öster kom en molnsky Så tårfylld och så tung. Det var en dyster saga — — — — — Sin sorg den uppå himlen skref Så att på jorden töcknigt blef.

Från söder kom en annan, En sky af egen art: Min slutna tårekälla Med magt jag öppnar snart, Och gråter öfver land och haf Min sorg uppå historiens graf.

Från vester kom en tredje: Min saga är ej lång, Den vida vestra verlden Den blev mig dock för trång, Med allt sitt nyhetsmakeri Blef lifvet der ett raljeri.

Från nord kom sist en fjerde, Den var visst tung och grå: Godafton, mina vänner, Nu är jag här också, Från öster, vester, söder, nord Vi samla moln omkring Vår jord.

Nu låt oss flitigt hväfva Åt jorden sorgedok, Det passar väl sen menskan Dernere blef en tok, Som glömt sig sjelf och blifvit matt Och molnen mörkna, det blir natt. —

Svarta Moln.

En molnfull dag det var Och himlen var så mulen, Och fast det sommar var Var luften mörk och kulen; Men bakom moln och sky Gick solen, gömd för verlden, Månn' det var meningen Att osedd sluta färden.

Och sömnig syntes soln Och trött, men ur dess hjerta Sprang fram en stråle, väckt Af blygsel och af smärta: Vår verld är himlens pell! Ej molnenas, men svaga, Om väldet läto vi Af molnen oss bedraga.

Det lågar inom mig, Jag hatar dessa skyar. Af grått kan blifva svart Och natt kan bli af skyar; Af fel kan blifva brott, Det är en välkänd lexa, Och ur ett håglöst lif Kan endast skam uppvexa.

Vi haft en töcknig dag Men vi få ännu värre, Vi känna ganska väl Lifsnattens dystra herre; Hans verk är icke hälft, Han plägar icke stanna, Vår håg är feg och svag, Men modig är hans panna.

Och det blir natt ännu Förrn vi det minsta ana, Då sofva vi så tyst, Men hög står mörkrets fana. De svarta svarta moln Kring himlens pell utbredas; Så skall vår ljusa jord I mörkrets armar ledas.

O, tvi vår svaga kraft, Hvad skygga vi för striden! Men det är vår natur Att mera älska friden. Dock nej! så går det ej, Så är ej verldens mening, I ljus — i mörker ej Sker tingenas förening.

Friskt flägta opp vårt ljus, Du verldens klara fackla, Vi stå ej svaga mer Sömndruckna der och vackla, Vi vaknat och vår kraft Nu kampen käckt förnyar Mot denna dystra dag Och dessa mörka skyar.

Snart skymtar ren en fläck, En liten uti natten, Friskt nu men med modig I stridens tömmar fatten; Vi segra om vi slåss; Vi segra om vi våga, Och tända, våra bloss Igen på himlens båga.

Så hörde jag engång Emellan molnens skara En herrlig sångarröst, Hvem månde sångarn vara? Min själ jag vingar gaf Och flög emot det ljudet, Då fann jag att från soln Kom detta segerbudet.

Jo jo, deroppe der, Der kämpas hårda strider, Så lika dem som vi Läst om i fordna tider; Deroppe är ett lif Fullt utaf tusen frågor, Der brottas natt och sky Med soln och solens lågor

Sagan om Jätten som blef Dvärg.

Trompetare blås opp till storm, Blås opp en frisk fanfar, Nu blir det annan lek utaf Än uti tordna dar.

Trumpetarn fattar sin trumpet Och blåste en ton så käck, Att gubben och gumman föllo omkull Af häpnad och af skräck.

Men gubben och gumman hade en son En jätte så bål och stor, Han vid trumpetarns djerfva ton Med handen till svärdet for:

Farväl min mamma, farväl min far, Nu går jag till strids — adjö! Jag är en jätte och jag ville slåss, Min klinga är icke slö.

Och ut gick sonen, en jätte stor, Högt svängde sin arm han — hej! I dvärgar små, hvem vågar sig hit, Hvem vågar sig mäta med mig?

Och fram gick jätten och talte käckt, Han talte så det förslog, Och för att gifva åt ordet kraft Han svärdet ur slidan drog.

Han gjorde ett uffall och gjorde två Och spetsade luft och vind, Och mod och stolthet strålade skönt På jättens purprade kind.

Så gick han framåt med hurtigt mod Och slogs som vi ofvan sagdt, Och skygg vek luften och vinden skyggt För jättens ljungande makt.

Han höjde en fana och ropade högt: Jag dör för min fanas färg, Kom hit om du vågar och strid med mig Du mörkrets föraktliga dvärg.

Och vid han talte han svängde sitt svärd Med ständigt vexande hast, Så högg han med makt det i marken ned; Der satt nu hans klinga fast.

Och rundt om honom, en gräslig chor, Fräckt grinade dvärgarne nu: Drag ut ditt svärd, du förfärliga man, Ha! Ha! det förmår icke du.

Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildt Han ryckte på klingan. Nej! Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån, Förgäfves bemödar du dej.

Då sänkte vår jätte sin höga ton Och sade beskedligt: förlåt, Om fritt ni gifver mitt goda svärd, Så vandra i frid er stråt.

Men allt ljöd grinet i ugglechor, Allt starkare, starkare blott, Och jättens alla bemödanden De hade ej något förmått.

Och svetten stod uppå pannan het Och arbetet kostar på, Och jätten krymper allt mer och mer, Och hastigt och fort ändå.

Och blir allt mindre och mindre der, Så liten till slut som en dvärg, Och fanan sjunker utur hans hand Och smutsar sin rena färg.

Och dvärgarne dansa med lust derpå Vår lilljätte är musikant, Det heter i sanning på hvardagsspråk Att modigt stå på sin kant.

Och lilljätten lemnar violen och går Sjelf lustig och hoppar i vals, Och dansar med dvärgarnes kärngar i ring, Och skäms ej och blygs icke alls.

Men viljen J veta hvem jätten är, Som blifvit en dvärg så snart, Så kasta en blick i vårt nya lif, Och allt skall blifva er klart.

Det är väl ej en, och ej två, och ej tre, Ej fyra och fem gudnås, De blifva väl många, om, som det ser ut, Våra söner på fädrena brås. —

Är det verkeligen omöjligt.

Hvarför skulle du ej kunna Älska mig igen, Är det verkligen omöjligt Är det så, min vän?

O då är jag mycket fattig, Äger ingenting, Intet, stackars gosse, eget Uppå jordens ring.

Ty mitt hjerta har jag gifvit Längesen åt dig, Och naturen har ej unnat Annat just åt mig.

Derför älska mig så äger Jag din kärlek — då Skola äter jordens kungar Svårt att täfla få.

Det ringer i Öronen.

I.

Det händer sig i någon enslig stund Då ingen yttre flägt det lugn kan störa, Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund, Att det helt plötsligt ringer för vårt öra, En ringning oftast skarp, men stundom äfven Melodiskt ljuf som vågens suck i säfven.

Förstår du detta ljud, dess enkla ton, Hur verkar den uppå ditt tysta sinne? Tror du att den, ett bud från himlens zon, Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne? Nej närmre jorden sänk din andes vingar När denna ringning i ditt öra klingar.

Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus, Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel, Och redan tänder fantasien sitt ljus Och känslan öppnar mildt sin vackra himmel, Och hjertat slår igen de fordna slagen Från morgonstunderna af lefnadsdagen.

Då klingar det, då ringer det så klart För dina öron och ditt hjerta svarar, Och hvad ej tanken fattar — underbart Din väckta känsla undrena förklarar, De ljusa synerna, som glada milda, Sig leende ikring din ande bilda.

Och åter sitter du så tyst och stum Allena på ditt rum och allt är stilla, Och ute hvälfver natten mörk och skum Och jorden svartnar i dess dystra villa Och längtar ängslig efter ljus och frälsning, Då ringer det, förstår du denna helsning?

Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lott Ej känner du på dina skuldror trycka, Och just du säga skall: vårt lif är godt, Och tacka himlen för din frid och lycka, Då ringer det en sång uti ditt öra, En sång hvars toner all din frid förstöra.

Förstår dn denna ringnings tysta bud, Förstår du väl de underbara ljuden? Är det en helsning ifrån herren Gud, Hvars tydning här blef menskorne förbjuden Nej närmre jorden sänk din andes vingar När denna ringning i ditt öra klingar.

II.

En saga känner jag — den låter så: Guds englar sutto leende i salen, Och sågo ned med sina ögon blå Uppå den ännu tomma menskodalen, Och der var tyst, ej något väsen rördes, Och intet ljud från lilla jorden hördes.

Då sade englarne: låt oss ge ljud Åt stjernan der, som vandrar fram så stilla Och lof de fingo utaf herren Gud Att väcka menniskan till lifvets villa. Så föddes vi, så tändes vi till lifvet, Af englars händer uti våra gifvet.

Men att ej ljudlöst genom alltet gå Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga, Som, hur vi genom lifvet resa må, Vår resemelodie den skulle sjunga; Men denna bjellra är vårt menskohjerta Och klingar ömsom uti fröjd och smärta.

Nu händer det i någon enslig stund, Då vi oss helt åt tysta drömmar viga, Att, från ett annat menskohjertas grund Utflugna, toner till vårt öra stiga, Då klingar det, då hörs en ringning stilla, Som ökar eller skingrar drömmens villa.

Än klinga toner ack! så ljuft och gladt, Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta, Och än, än låter det så sorgset, matt. Visst suckar af en broders dystra smärta; Men ofta, ofta — oss en rysning fattar, Då jublar brottet eller tviflet skrattar.

Men hur den klingar sorgset eller gladt, Den lilla hjellran, detta rika hjerta, Så stannar hon engång och det blir natt, Då tystnar glädje och då söfves smärta, Och öfver alla mensklighetens tårar Strö himlens englar sina löjens vårar.

En Ögonsaga.

Den bästa saga som jag vet Är sagan om ett öga, Ett öga klart och blått, minsann! Som himlens hvalf, det höga, Ett öga som är djupt och klart, Och Gud vet huru underhart.

Jag är just icke den som lätt Tror uppå allt som säges, Uppå min tankes vigtskål allt Med tviflets vigter väges; Så trodde jag engång också Ej uppå Gud i himlen blå.

Jag hade tyst min tro för mig Om alla dessa tingen, Att alla verldars upphofsman Just speciell var ingen. Det var min tro — men hur den svann Jag här för er berätta kan.

Att blomman väckt af vårens kyss Kan vakna opp och dofta, Det läste i naturens bok Jag full af glädje ofta, Men trodde på mitt eget sätt Att vår och blommor voro ett.

Att hösten uppå sommarns bön Strör frukter öfver jorden, Deröfver var för längesen Jag undervisad vorden Af ängars grön och åkrars gull Och odlarns lada som var full.

För vinterns köld och stormens brus, För norrskensflammans låga, För alla vackra stjerneljus På nattens himlabåga, För allt det der med klarhet jag Uppställt för mig en enkel lag.

Och jag var lugn derrid och glad I alla lifvets stunder, Och tänkte mig just ej vid allt En högre makt inunder; Jag trodde, att af egen märg Naturen fick sin vackra färg.

Då hände det engång att jag Fick se dig vackra flicka, Och hur det var, kom jag för djupt Att i ditt öga blicka, Ditt öga som är djupt och klart, Och Gud vet huru underhart.

Ditt öga och då tänkte jag Hvarför må detta öga Så underljufligt locka mig Att skåda mot det höga, Det höga blåa hvalfvet der, Som utspändt öfver jorden är.

Och hur jag såg på himlen än, Och än uppå den ljusning, Som i ditt öga öppnats mig, Betogs jag af en tjusning, Som om min själ ljuft svepte sig; Då hände detta under mig:

Ditt öga, huru tändes det? Hvar fick det denna fägring, Som underljufligt lockar mig Lik någon själens hägring Ifrån ett ännu bättre land Än jordens blomsterklädda strand?

Jag tänkte hit, jag tänkte dit, Jag sökte att förklara Ditt ögas makt uppå min själ, Den ljufva underbara, Dock länge gick jag utan svar Om hvad ditt ögas saga var.

Men nu likväl, jag känner den, Dess toner mot mig strömma, Var lugn min lilla gudavän, Jag skall den ej förglömma; Men evigt minnas båda två, Din saga och dess källa blå.

Ditt öga är en himmel blå Med en gudomlig mening, Naturen fattar jag och dess Storartade förening; Jag ser den är en glädjeskrud Åt alltets herre, himlens Gud.

Och efter du haft kraft att så Mig öfvertyga flicka, Så låt mig ofta, ofta få Uti ditt öga blicka, Och i ditt hjertas helgedom Den sköna sagan läsa om.

En utflygt i Lifvet.

Lyran tog jag uti handen, Sången på min lapp jag bar, Så gick jag engång i lifvet, Lifvet som min glädje var.

Kom emot mig tyst en sälle, "Jag vill följa dig, han sad', Jag vill lära dig att läsa Sanningen på lifvets blad."

Nå välan så mycket bättre, Kanske du är blifven klok, Och med mera klarhet fattar Skönheten i lifvets bok.

Och vi gingo, jag var munter, Han var kall — men tiden gick, Lifvets evigt nya former Tjusade min unga blick.

Ned vi sågo uti lifvet, Herrligt öfverallt, min själ Vidgades af glad förhoppning För mitt slägtes framtidsväl.

Stolt sågs menskan, himlens ättling, Gå sin ljusa bana fram, Och hans andes blixtrar brötos Trottsigt mot materiens dam.

Men de segrade — den råa Kraften vek i denna strid, O! hvad det är skönt att skåda Ned uti en verksam tid.

Skåda ned från diktens himmel, Stämma lyran opp till sång. Och med känslans veka toner Följa tankens segergång.

O! jag var så glad så lycklig Och till vännen sade jag: Sista länken af sin boja Bryter menskan, det blir dag.

Och på snillets vingar burna Stiga snart vi mer och mer, Tills allfader oss till mötes Himlens skönsta löje ler.

Men till svar ses vännens öga Mörkna vildt vid detta tal: Föga känner du om lifvet Uti denna dystra dal.

Föga känner du om lifvet, Föga om dig sjelf du vet, Känner icke menskoslägtet Och dess djupa hemlighet.

Ty ditt drömomgjutna öga Ser blott lifvets blomstergård, O! men ser ej — kall och dyster Såsom jag, dess kyrkogård.

Menskolifvet är en öken, Menskoslägtet är dess son, Hvar oas af odlarns händer Skapad är ju blott ett lån.

Hvarje andens steg på banan Framåt — blomsterströr sin stig, O men se tillbaka endast, Öknen följer ständigt dig.

Hur du stretar, hur du bygger, Hur du odlar, hur du sår, Flygtigt svinna dina skördar Som naturens glada vår.

Ett steg framåt, ett tillbaka, Så är lifvets stora lag; Ofver Menskoandens öden Vexla evigt natt och dag.

"Fega spöke, vik tillbaka, Du är lögnens son, jag vet, I mitt hjerta lefver sagan Om min andes herrlighet.

"Fega spöke, vik tillbaka, All din vishet är blott hån, Fega spöke, vik tillbaka, Du är lögnens usla son."

"Ja, jag är en son af lögnen Och mitt tal är tviflarns hån, Men just derför är jag äfven Menskoandens egna son."

Och han vek, men än ljöd svar Kryddadt af hans ilskna skratt: Fadda drömmare — jag viker, Men du minnes mig, godnatt!

Eden.

O, jag vill dig trogen vara, Trogen uti lust ock nöd, Genom lifvets alla skiften, Och när du sänks ned i griften Vill jag sjelf nedsjunka död.

Så hon svor, han trodde eden, Gifte sig och redde bo, Stackars tok! känt är ditt öde, Förn du vandrat till de döde Sviker dig din fasta tro.

Ett år gick som menskoåren Pläga gå sin lugna färd, Fredligt lefde de tillsamman Och den helga hemfridsflamman Lyste öfver deras verld.

Men när året gått och åter Kommit, var förändrat allt, Och i trotts af sina eder Följde de med tidens seder Och förhållandet blef kallt.

"Du har svikit dina löften, Du har blifvit kall mot mig!" Bästa! du har fåfängt skrutit, Dina eder har du brutit' Och totalt förändrat dig.

"Jag, min herre, jag som fordom Samma kärlek bär till er." Oh jo jo — det lär jag känna, Men förändringen är denna: Du är icke vacker mer. —

Qvinnans bästa ed om trohet Vore eternellens lott! Annat mannen lätt förgäter, Han sin lefnadslycka mäter Efter ytans måttstock blott.

Marie.

i.

Jag vet en saga, sann och verklig, Den har en enkel melodie, Den bur ett namn, som klingar vackert, Ett vanligt menskonamn: Marie.

Marie var ung, Marie var vacker, Hon ägde ögon, hvilkas glans De allraskönsta blommor äro I mina minnens rika krans.

Jag mötte henne, djupt jag sänkte Min blick i hennes veka själ; Men ödets hårda lagar bjödo Och stum jag nickade farväl.

Jag kom igen. Ren hade våren Och sommarn flytt och hösten stod Blek, vacklande och svag, i striden Mot vinterns kalla öfvermod.

Hvar bor Marie? Hon bor allena Uti ett tyst och vackert rum, Men lemna för i qväll besöket, Ty natten hvälfver mörk och skum.

O nej, kom visa mig blott vägen Till hennes hem. — Nåväl, min vän, Den blomma som ditt öga söker Är bruten ren för himmelen.

Då, då steg om jag riktigt minnes En tår uti mitt ögas vrå, Men öfver hjertats stilla verldar Gick hviskande en saga så:

II.

Gud satt deroppe uti himlen Uppå sin thron och englarne Hemburo honom sina offer Ifrån de tusen verldarne.

Då steg till sist den yngsta engeln, Ljuslockig, fram till Herrans thron: Jag bringar dig ett ljufligt offer Från alltets lägsta region.

Och engeln räckte fram en blomma, En ros så skär i mjellhvit hand: Den har jag sett och stilla plockat På lilla jordens vackra strand.

Men Gud tog blomman — ned i kalken Bröt lifvet vid hans blick och fri Hon fällde skruden och en engel Stod salig der — det var Marie.

III.

Så öfver hjertats tysta verldar Gick sagan hur den väna dog, Men hon satt sjelf deroppe redan Och ned uti mitt hjerta log.

Oja, jag känner detta löje, Jag känner det så väl, så väl, Det slår så himmelska accorder På strängarne utaf min själ.

Det slår accorder höga rena, O! den som ägde magt ändå, Att obemängda dessa toner För jordens söner sjunga få.

Men själens strängaspel beständigt Förstöres sen dess harmonie, När ljuden af det yttre lifvet Sig blanda i dess melodie.

Domen.

Den store Domarn sitter nu till doms, Han dömmer dem som felat, dem som lidit, Han dömmer uslingen, som glömt sitt folk, Han dömmer hjelten, som förgäfves stridit. Han dömmer alla, stora eller små, Och vid han dömmer ler han mildt ändå. Ty hur man dem må skilja eller kalla Vid skiljda namn, de äro menskor alla.

På jorden ljuger man, man ljuger käckt, Ty mensklig klokhet är ju lögnens moder, Man ljuger sig till dygd — men vid den dom Som fälls i himlen — hejda dig min broder! Ljug icke der — det båtar ej ändå, Din lön skall du som alla andra få; Dig gagnar lögnen ack! deroppe föga, Ty genom hvarje veck ser domarns öga.

Der träder fram till Domarbordet blek En usling med sin korta lefnads saga: Mitt hela lif var blott en följd af svek; Guds englar gråta för den fallna svaga, Men domarn ler: din enkla dom är så, Gå i min vackra ljusa himmel gå, Allt hvad du handlat, känt och tänkt i lifvet Står klart och tydligt på din panna skrifvet.

Till domarn träder nu en annan fram, Han skälfvande sig till sin bikt bereder: Jag ägde makt dernere, jag var stor, Men alldrig stod jag i de godas leder. Och åter ler den höge Domarn: gå, Som du har sått så skall du skörda få, Uti min sal skall du diu mantel sakna, Ty der, der äro alla hjertan nakna.

Nu träder fram en man, fri är hans blick: Jag lefvat, jag, såsom en menska, herre, Just ej så dygdigt som jag kunnat, men Bra många dock det gjort än vida värre. Min lust var nöjet, då jag menska var Lättsinnets fana jag i lifvet bar, Jag kysst hvar njutning — jag har tömt pokalen I trottsig väntan uppå framtidsqvalen.

Och åter kom en ann, han var så tyst, Hans röst var matt: jag böjde mig för lagen Och njöt så litet som blott möjligt var Dernere af den korta lefnadsdagen; Det hoppas jag i himlen få igen. Gå in, log domarn, dygderike vän, Och in gick mannen Himlen honom starke, Pä pannan bar han hyckleriets märke.

Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt, Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne, Från jordens torfva för jag hit med mig Nog månget dystert — äkta menskligt minne. Min sak var en, jag var en annan, jag, Men lugn jag blickade mot domens dag, Om vi der nere alldrig skulle falla Så vore vi ju ljusa englar alla.

Men uti himlens sal der mötas de, Som stigit opp, dit opp från jordens stränder På hvarje kind mer eller mindre sig En blygselns dunkla rodnad hastigt tänder; Ty nu står hjertat naket, alla se Hvad ägarn förr höll under täckelse, Allt annorlunda är än man sig tänkte Då tro man än åt ytans skimmer skänkte.

Hvem blyges mest? månn' det är han som ren Härnere fritt bekände hvad han brutit, Månn' det är hycklarn som för jordens folk Med kufvade begär och dygder skrutit? Väl är det han, som blyges mest ändå För hvilken svårast är att naken gå, För hvilken nu den klara himladagen Lyft dok och slöja ifrån själsbehagen.

Den finska Ynglingen.

Preludium.

Vida Saimens böljor blå Leende mot stranden vandra, O hur' ljuf är denna strand, Blommor, vågor om hvarandra.

Hör förgätmigej så blå, Der en böljas glada glitter, Lif och friskhet ur hvart veck Af naturens klädning spritter.

Furuskog på gråa fjäll Skyahögt vid stranden stiger; Men en nordisk sommarkväll Allt till frid och trefnad viger.

Sveper allt uti sin färg, Blandad utaf fröjd och smärta, Hälften togs af vesterns gull, Andra hälften ur vårt hjerta.

Målad så i hjertats färg, Kärleksfärg, ler för vårt öga Denna herrliga natur Som en hägring af det höga.

Dessa blommor, denna våg, Dessa furukrönta tjällar, Dessa molnens tysta tåg, O, och dessa Juniqvällar,

Qvällar, som blott norden har, Qvällar blott på Saimens stränder! Under är det ej att så Sig vår själ i kärlek tänder.

Under ej att folkets håg Sammansmälte med naturen; Men af denna kärleks kyss Blef vår unga kärlek buren.

Vår natur, vår andes bild, Mera djup den är än eldig, Och vår kärlek den blef mild Men tillika stark och väldig.

Är du den jag tror så skall Du min saga väl behjerta, Intet snille helsar dig, Men ett varmt och trofast hjerta.

Melodie.

Bäddad uppå strandens blommor Drömde gossen i sia frid; Allestäds den är sig lika Barnaårens ljufva tid, Här och der i nord och söder Äro alla barn ju bröder, Bröder uti fröjd och frid, Hel dig sköna barnatid!

Men en hviskning gick kring nejden Steg ur vågens klara bröst, Och utöfver strandens blommor Smög sig dallrande en röst, Nattens tärnor tårar fällde Ofver hvad det budet gällde, Tårar på de blomstren blå, Men det budet klingar så:

Fjerran borta ut på vågen Väcktes lifvet af en flägt, Skymningen bör vika undan Lifvet byter om sin drägt, Drömmarne på flykten ila, Slut är skymningsstundens hvila, Och vid glada flägtars sus Helsar solen; det blir ljus.

Vakna gosse, du är vorden Yngling — drömmarne förgå, Dag det blef för dig på jorden Och du skall i lifvet gå. Vakna! och till lif han vaknar, Ej sin barndoms frid han saknar Lätt han uti Lifvet går, Der han stolt som yngling står.

Hel dig sköna ungdomsyra, Mel din tro på skönt och godt! Ägde du all verldens krafter, Vore allt en himmel blott. Men din kraft, din kraft är ringa, Dina ord och sagor klinga, Och din vilja större är Än den kraft du i dig blir.

Också dina drömmar blekna, Också du skall vakna än, Lifvets morgondager svinner Och det middag blir min vän, Då, när morgonen förliden, Stundar snart den hårda tiden, Då din kraft sitt prof består, Visa då hvad du förmår.

Må din ungdomsvilja smälta Med din manna kraft till ett! Berg kan menskokraften välta Sker för sanning det och rätt. Blif en man som du dig drömde Då en yngling än du glömde Hvarje hinder på din stig — Och ditt folk välsignar dig.

Nyårshelsning.

1853.

Djup hvälfver natten öfver jordens dalar Och tysta skuggor glida öfver dem, Vid skenet af den kalla vinter månen Ses jorden slumra som ett dödens hem. Hvar suck på vindens starka armar buren Han öfver jorden, tystnar — då och då Blott bleka skuggor, lika tysta andar Sin stilla vandring öfver jorden gå.

Decembernattens bleka måne kastar Sitt matta sken här öfver frusen trakt, Och höga furor stå i vinterdrägter Allvarligt tysta rundtomkring på vakt. Se öfver nejden glida tysta skuggor; De samlas alla kring en isig thron, Och hög, förklarad i den stilla natten Hörs ljuda domarordets helga ton:

Din tid fulländad är, sänk ned din spira, Kläd kungadrägten af din gamla kropp, En fallen konung — gånge du till hvila Men rese i ditt spår en ny sig opp. En ny och stark, en son af himlaljuset, Fritt främje han vårt verk — en himlens tolk, Han ett steg närmre intill fadershuset, Vid tidens band må leda jordens folk.

Så domarens röst. Ur bleka skuggors skara Nu träder fram en man djupt böjd och grå, Och stödd emot sin staf, trött af sin vandring Till afsked höjer gubben stämman så: Träd fram utur ditt led, du, som skall träda I mina spår, och hör mitt afskedsord. Jag lemnar spiran nu i dina händer; Gå lyckliggör min vackra menskojord.

Belöna odlarns nit. Svik alldrig hoppet Uti ett hjerta, som för sanning slår, Och trösta den, som oförtjent har lidit, Och torka bort miskundsam nödens tår. Låt icke toma böner dig bedåra, Och gynna alldrig egennyttans kraf, Och straffa brottslingen och hycklarn väldigt Med fulla kraften utaf hämndens glaf.

Der du ett hjerta ser, som stilla lider Och ej har kraft att bryta fördoms band, Der andas i dess puls nytt lif och friskhet, Och lös dess boja med din starka hand. Tänd kärleksfacklan der — der fordom endast Den kalla pligten lyste matt ett lif; Och gör att sanning blifver lifvets valspråk, Och bildningen ej blott ett tidsfördrif.

Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slöja, Af hopp och minne. För en son, som vek, Gif en igen; att icke far och moder Må klagan höja emot lifvets svek; Ty lifvet sviker alldrig sina söner, Men sonen sviker lätt sin milda far. Så gånge öfver jordens vackra dalar Du fram och ej på dina håfvor spar.

De rike ödmjuk gör, den store trofast Att stå vid sanningens och dygdens sak; Och sänd en glimt af lyckans glada stråle Ej blott i rikedomens prunkgemak. Led denna blinda gudom till hvar hydda, Der torftigheten slagit opp sitt bo, Och ställ ett ljus uti det låga tjället, Och väck på mensklig rött den armes tro.

Tänd lif och kraft uti de ungas hjerta, Att gladt de följa sanningens banér Och lys de lefnadströtte, att de icke Kallt tviflande i lifvet skåda ner, Och öfverallt lär denna stora sanning, Att under seklernas och tidens lopp Väl tyst och långsamt, men med säker framgång Ur sina skyar ljuset stiger opp.

Den gamle så, men fram steg nu en yngling, Ljuslockig, skön och full af kraft och mod, Det unga lifvet lyste i hans blickar, Den gamles lära villigt han förstod: Farväl, min far, de tårar som dig gjutas, Vill jag med vänlig hand tyst torka af, Jag som en dygdens engel käckt vill föra Mot mörkrets söner ljusets starka glaf.

Jag vill ett lif i indiskans hjerta tända, Nytt, friskt och heligt hvarje menskoson Skall vid min fana dubbel ränta skörda För god förvaltning af sitt andelån. Och det blef tyst. Dåft midnattsklockan ljuder, Den gamle drotten sjunker i sin graf; Men ljuset bryter med det nya året I herrlig prakt fram öfver land och haf.